Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969

Nr 35

Utlåtande i anledning av motion angående ersättningen vid yrkesskada.

Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion, II:
870, av herrar Ekvall och Sörenson, i vilken hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en utredning i syfte att nå
full ekonomisk kompensation vid inträffad yrkesskada».

Gällande bestämmelser m. in.

Yrkesskadeförsäkringens förmåner

Bestämmelserna om yrkesskadeförsäkringen finns främst i lagen den 14
maj 1954 om yrkesskadeförsäkring (YFL). Försäkringen är obligatorisk.
Vid sidan av den obligatoriska försäkringen finns en frivillig sådan. Yrkesskadeförsäkringen
skall i fortsättningen handhas helt av riksförsäkringsverket.
De s. k. socialförsäkringsbolagen skall avvecklas.

Den obligatoriska försäkringen omfattar, med vissa undantag, varje arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst samt i den mån Kungl. Maj :t förordnar
elever vid vissa skolor och andra utbildningsanstalter.

Försäkringen avser att skydda mot följderna av yrkesskada, dvs. kroppseller
därmed jämställd skada som orsakats av olycksfall i arbete eller viss
annan skadlig inverkan av arbetet. Till olycksfall i arbetet räknas även
olycksfall vid färd till eller från arbetet, om färden föranleds av och står
i nära samband med arbetet.

Vid yrkesskada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandläkarvård,
sjukhusvård, resor m. m.). Nedsättning av arbetsförmågan berättigar vid
sjukdomstillstånd till sjukpenning och vid invaliditet till livränta. Om
yrkesskadan medfört döden, utgår förutom begravningshjälp livräntor till
efterlevande.

Under den s. k. samordningstiden — i regel 90 dagar efter skadedagen —
utges vanligen sjukersättning vid yrkesskada av den allmänna försäkringskassan
enligt samma regler som vid andra sjukdomsfall. Reglerna finns i
lagen om allmän försäkring (AFL) och därtill anslutande författningar.
Enligt AFL varierar beloppet av hel sjukpenning från 6 till 52 kr. om dagen.
Ersättning för utgifter för läkarvård utgår med tre fjärdedelar av utgifterna,
dock högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en fastställd taxa.
0103709 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 35

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969

Tandläkarvård ersätts endast i begränsad utsträckning. Läkemedel utlämnas
med rabatt och i vissa fall kostnadsfritt. Under samordningstiden utgår
särskild ersättning från yrkesskadeförsäkringen bara i en del speciella fall,
bl. a. när skadan har medfört behov av tandläkarbehandling.

Efter samordningstiden ersätter yrkesskadeförsäkringen de behövliga läkarvårdsutgifterna
m. in. fullt ut. Sjukpenning beräknas efter sjukförsäkringens
skala. Men klassplaceringen bestäms på grundval av den skadades
årliga arbetsförtjänst beräknad efter särskilda regler (se nedan). Detta
kan medföra att sjukpenningen blir större än enligt sjukförsäkringens regler.
Är den skadade under lång tid ur stånd att reda sig själv, kan sjukpenningen
i en del fall höjas med ett vårdbidrag, högst 5 kr. per dag.

Vid invaliditet ersätts erforderliga utgifter för läkarbehandling m. m.
fullt ut, och ersättning i form av livränta utges så länge arbetsförmågan
kan anses nedsatt med minst 10 procent till följd av skadesviterna. Till
grund för livräntans storlek läggs ett s. k. ersättningsunderlag, som bestäms
i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten. Livränta till invalid
som under lång tid är ur stånd att reda sig själv, kan i en del fall höjas
med vårdbidrag, högst 1 800 ler. per år. Vid höggradig invaliditet kan den
försäkrade också vara berättigad till förmåner från den allmänna pensioneringen.
För att förtidspension skall utgå krävs emellertid en nedsättning
av arbetsförmågan med minst hälften.

Viss dödsfallsersättning utgår. Begravningshjälp utgår med 20 procent
av det basbelopp, som gällde vid skadeårets början. Under innevarande år
är begravningshjälpen således 1 160 kr. Livränta utgår i regel till änka
samt barn under 19 år. Under vissa förutsättningar kan också andra efterlevande
ha livränterätt.

Den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas på grundval av hans inkomstförhållanden
vid tiden för skadan. Särskilda regler gäller för ungdomar
och personer i yrkesutbildning, för deltidsanställda kvinnor m. fl.
Den årliga arbetsförtjänsten får inte beräknas till högre belopp än fem
gånger basbeloppet vid skadeårets början. Efter samordningstiden blir därför
sjukpenningen högst 40 kr. per dag, såvida inte den skadade är försäkrad
för högre belopp i sjukförsäkringen.

När invalidlivränta från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen utgår
samtidigt med förtids- eller ålderspension från den allmänna pensioneringen,
skall enligt 17 kap. 2 § AFL pensionen reduceras med högst % av livräntan.
En viss del av pensionen skall alltid utgå vid sidan av livräntan.
Motsvarande regler gäller när efterlevandelivränta utgår samtidigt med
efterlevandepension.

Fr. o. in. år 1968 gäller en lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
in. m. Livräntor på grund av obligatorisk försäkring höjs när pensioneringens
basbelopp stiger. En del av livräntorna efter låga invaliditetsgrader
påverkas dock inte av små förskjutningar i penningvärdet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969 3

Arbetsgivarna svarar för kostnaden för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

I vissa fall utgår yrkesskadeersättning av statsmedel. Detta gäller bl. a.
under militärtjänst.

Beträffande detalj innehållet i YFL och i andra författningar rörande
yrkesskadeersättning samt i AFL får utskottet hänvisa främst till prop.
1967: 147 och 2LU 1967: 68.

Reformer inom yrkesskadeförsäkringens område

I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring
underkastades en genomgripande revision inför ikraftträdandet den 1 januari
1955 antogs YFL som också trädde i kraft den 1 januari 1955. Med
YFL genomfördes en betydande samordning mellan yrkesskadeförsäkringen
och den allmänna sjukförsäkringen för dem som är sjukförsäkrade. Samordningen
innebär bl. a. att yrkesskadefall som bär en varaktighet av högst
90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna försäkringskassorna enligt
sjukförsäkringens bestämmelser.

Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen
införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,
men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.
AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensionering
och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att
sjukförsäkringen och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbortfall
tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts
genom sjukpenning vid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan
och genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkesskadeförsäkringens
del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta innebär
att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomstbortfall
kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkesskadeförsäkringen,
varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensionsförmånen.
Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen
inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningsförsäkrade
till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar har
ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsäkringsreform
innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om
karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de
yrkesskadade till del.

I samband med tillkomsten av AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för
att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system
som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde
man utgå från att det även i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkringsskydd
i någon form för yrkesskador.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969

En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av
särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrunderna
göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga
socialförsäkringsersättningar.

Yrkesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag (SOU 1966: 54) byggde
på principen att ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen
skulle svara även för försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skulle
alltså utgå i form av sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tillläggspension.
I åtskilliga avseenden föreslogs dock för yrkesskador avvikelser
från de regler som gällde för beräkningen av förmånerna inom den allmänna
försäkringen.

I prop. 1967: 147 tog Kungl. Maj :t ställning till yrkesskadeutredningens
förslag. Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, anförde i
propositionen bl. a. följande.

Skäl talar för att rätten till ersättning vid sjukdom eller skada inte bör
vara beroende av orsaken till sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har
dock sedan lång tid haft en särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden
av vårt sociala trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan
var yrkesskadeförsäkringen den enda obligatoriska socialförsäkring som
gav ersättning av verklig betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom
och invaliditet.

Vidare anförde departementschefen bl. a. följande.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den
allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de
olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan
komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av
de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar föreligger
uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den
allmänna försäkringen, så att det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i
stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast
att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt
vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.

I enlighet med det anförda framlades i propositionen förslag, som innefattade
ett bibehållande av YFL. Yrkesslcadeskyddets allmänna omfattning
föreslogs inte ändrat och inte heller de grundläggande reglerna om ersättning
vid sjukdom och invaliditet. I viktiga avseenden föreslogs emellertid
ändringar i YFL och andra yrkesskadeförfattningar. Riksdagen (2LU 1967:
68) godtog i huvudsak de principer för yrkesskadereformen, som föreslagits
i propositionen, men gjorde vissa betydelsefulla ändringar i förslaget. De
förändringar i yrkesskadeskyddet, som i enlighet med det sagda beslöts av
statsmakterna 1967, gäller i huvudsak från den 1 januari 1968. Bland de
förbättringar, som vidtogs, må nämnas en höjning av maximibeloppet för
den årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för bestämmande av

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969 5

livräntan. Vidare höjdes de inkomstgränser som tillämpades för beräkning
av det s. k. ersättningsunderlaget. Äldre yrkesskadelivräntor höjdes. Både
äldre och nytillkommande livräntor gjordes värdebeständiga genom anknytning
till basbeloppet.

Slutligen må här beträffande frågan om beskattning av förmåner inom
yrkesskadeförsäkringen m. in. hänvisas till 2LU 1968: 65.

Utskottet

Såväl vid yrkesskada som vid sjukdom, som har annan orsak, utgår
sjukpenning, sjukvårdsersättning och vissa andra förmåner. Vid höggradig
invaliditet utgår förtidspension. Sjukpenningen ersätter drygt 80 %
av inkomstbortfallet i de vanligaste inkomstlägena. Utöver de förmåner
som utgår oberoende av sjukdomsorsaken utgår särskilda förmåner vid
yrkesskada. Vid invaliditet, som inte är så höggradig, att förtidspension
kan utgå, utges således livränta.

I förevarande motion yrkas, att riksdagen skall begära utredning syftande
till att full ekonomisk kompensation vid yrkesskada skall utgå.
Motionärerna anser att det i och för sig är motiverat, att full kompensation
utgår även vid sjukdom som inte är yrkesskada men begränsar av
kostnadsskäl sitt yrkande till att avse yrkesskada. Motionärerna menar
att det är fråga om ett jämlikhetskrav eftersom tjänstemannagrupperna
avtalsvägen tillförsäkrat sig bättre förmåner vid sjukdom och yrkesskada
än vad som ulgår enligt lag.

Mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen finns
en samordning, som innebär att den som drabbas av yrkesskada under
de första 90 dagarna efter skadefallet får ersättning från sjukförsäkringen
enligt samma regler som vid andra sjukdomsfall. Enligt utskottets mening
är samordningsreglerna av mycket stort värde. Eftersom flertalet yrkesskador
är lindriga och relativt snabbt övergående, betyder samordningen att
det besvärliga prövningsförfarandet huruvida en yrkesskada verkligen
föreligger numera bara behöver ske i omkring en tiondel av alla fall. Med
hänsyn härtill kan utskottet inte ställa sig bakom ett förslag, som leder
till en uppbrytning av det nuvarande systemet.

Sedan den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft 1955 samtidigt med
den nuvarande yrkesskadeförsäkringslagen, har betydande reformer skett
inom det här aktuella socialförsäkringsområdet. Höjning av sjukpenningbeloppen
har skett år 1962 och 1966. Sistnämnda år innefattade reformen
även borttagande av karensdagarna. På grund av samordningsreglerna
kom förbättringarna även de yrkesskadade till del. 1967 förbättrades yrkesskadeförsäkringen
i olika avseenden. Bl. a. skedde uppräkning av gamla
livräntor och värdesäkring av såväl gamla som nytillkommande livräntor.
Självfallet kommer även i fortsättningen fortlöpande förbättringar att

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1969

genomföras av både yrkesskade- och sjukförsäkringen. En reform i fråga
om läkarvårdsersättningen är förestående och utredning pågår inom andra
områden av försäkringssystemet.

Skillnaden mellan det sjuklönesystem som vissa tjänstemannagrupper
har enligt avtal och förmånerna från sjukförsäkringen hör inte överdrivas.
Såsom nämnts kompenserar sjukpenningförsäkringen generellt sett
80 % av inkomstbortfallet men till följd av att sjukpenningen är skattefri
kan kompensationen för vissa grupper gå upp till både 90 % och mer,
dvs. till ungefär samma siffra som i allmänhet gäller enligt sjuklöneavtalen.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 870 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 april 1969

På andra lagutskottets vägnar:

RUTH HAMRIN-THORELL

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Lars Larsson
(s), Dahlberg (s), Hubinette (m), Wanhainen (s), Österdahl (fp), Högström
(s) och Andreasson (ep)*;

från andra kammaren: herr Odhe (s), fröken Wetterström (m)*,
fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Svensson i Kungälv (s)*,
Larsson i Öskevik (ep), fru Sigurdsen (s)* och herr Romanus (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB- Stockholm