Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Nr 21

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1968 vid
dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation,
m. m.

Genom en den 31 januari 1969 dagtecknad proposition, nr 15, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till en vid
Internationella arbetsorganisationens (ILO) allmänna konferens år 1964
vid dess fyrtioåttonde sammanträde antagen konvention (nr 121) angående
förmåner vid yrkesskada,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över vad föredragande departementschefen
anfört om en vid nämnda sammanträde antagen rekommendation
(nr 121) i samma ämne samt om en vid ILO:s allmänna konferens år
1968 vid dess femtioandra sammanträde antagen rekommendation (nr 132)
om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer, naturaarrendatorer
och liknande grupper av arbetstagare inom jordbruket.

Texterna till instrumenten har fogats till propositionen som bilagor 1—3.
Redogörelser för remissyttranden återfinns i propositionen.

Internationella arbetskonferensens femtioandra sammanträde hölls i Genéve
under tiden den 5—25 juni 1968. I sammanträdet deltog delegationer
från 109 av ILO:s 118 medlemsstater jämte representanter för flera internationella
mellanstatliga och icke statliga organisationer. Det stora flertalet
medlemsstater hade sänt fullständiga delegationer, dvs. två regerings-,
ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud. Sverige deltog i sammanträdet
med en fullständig delegation.

Enligt artikel 19 i ILO:s stadgar skall ovannämnda rekommendation (nr
132) underställas riksdagen.

Utöver det instrument som behandlats på det femtioandra sammanträdet
har föredragande departementschefen anhållit att i detta sammanhang få
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

underställa riksdagen de båda ovan angivna av arbetskonferensen vid dess
fyrtioåttonde sammanträde år 1964 antagna instrumenten, nämligen konvention
(nr 121) angående förmåner vid yrkesskada och rekommendation
(nr 121) i samma ämne. Frågan om ett svenskt ståndpunktstagande till
dessa båda instrument togs i sedvanlig ordning upp i proposition till 1965
års vårriksdag (prop. 1965:51). I propositionen föreslogs att frågan om
en ratificering av konventionen skulle uppskjutas till dess statsmakterna
haft möjlighet att bedöma förutsättningarna för Sveriges anslutning till
konventionen med hänsyn till bl. a. den revidering av yrkesskadelagstiftningen
som var att vänta på grundval av den då pågående yrkesskadeutredningens
arbete. Förslaget utmynnade i att varken konventionen eller
rekommendationen borde föranleda någon åtgärd men att de, tillsammans
med avgivna remissyttranden, borde överlämnas till yrkesskadeutredningen.
Riksdagen biföll förslaget (2LU 42, rskr 199).

På grundval av yrkesskadeutredningens slutbetänkanden (SOU 1966: 54
och stencil S 1966:8) har lagstiftningen på yrkesskadeförsäkringens område
numera i väsentliga delar reviderats genom statsmakternas beslut år
1967 (prop. 1967: 147, 2LU 68, rskr 401). Frågan om ett svenskt ställningstagande
till de båda instrumenten bör därför enligt föredragande departementschefen
på nytt underställas riksdagen.

1, Förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer, na tura-ärrendatorer
och liknande arbetstagargrupper inom jordbruket

Frågan om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden för arrendatorer,
natura-arrendatorer och liknande arbetstagargrupper inom jordbruket
har varit föremål för behandling vid två på varandra följande internationella
arbetskonferenser. En första diskussion ägde sålunda rum vid 1967
års konferens och ledde efter ytterligare överväganden vid konferensen påföljande
år till antagande av en rekommendation i ämnet. Rekommendationen
antogs med 342 röster mot 0 och fyra nedlagda. Samtliga svenska
ombud röstade för rekommendationen.

Innehållet i rekommendationen

I rekommendationens inledning betonas att en förbättring av ifrågavarande
arbetstagares levnads- och arbetsförhållanden bara utgör en sida
av frågan om en agrarreform, vilken är av gemensamt intresse för Förenta
Nationerna och dess fackorgan. Ett intimt samarbete mellan FN, ILO och
FAO på detta område är därför påkallat.

Rekommendationen omfattar alla arbetstagare inom jordbruket som betalar
arrende kontant, in natura eller genom arbete. Den avser vidare arbetstagare
som erlägger arrende in natura bestående av en viss del av avkastningen
liksom även arbetstagare som får ersättning genom andel i av -

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

kastningen, när de brukar jorden själva eller med hjälp av sin familj eller
inom vissa gränser med hjälp utifrån.

Huvudsyftet med rekommendationen är att ange vissa riktlinjer som
regeringarna bör följa när det gäller att höja ifrågavarande arbetstagargruppers
välfärd och tillförsäkra dem jämnhet och trygghet i arbete och
uppehälle. I detta syfte bör regeringarna vidta åtgärder för att ge dessa
arbetstagare huvudansvaret för skötseln av brukningsenheterna samt bistå
dem i olika avseenden och bereda dem tillgång till jord.

I ett särskilt avsnitt i rekommendationen behandlas de metoder som bör
anlitas för instrumentets genomförande, däribland särskilda lagar och förordningar
där sådana inte redan existerar. Det förordas att arrendet skall
ligga på en sådan nivå att det tillförsäkrar båda parter en rimlig avkastning,
garanterar brukaren en skälig levnadsstandard och samtidigt främjar
rationell brukning. Vidare kan arrendet nedsättas eller betalningen därav
uppskjutas på grund av oförutsedda omständigheter såsom skördeskada
eller annan olyckshändelse. Övriga bestämmelser i detta avsnitt av rekommendationen
behandlar bl. a. åtgärder till skydd för ifrågavarande arbetstagargrupper
mot att jordägaren ålägger dem förpliktelse att utföra personliga
tjänster i någon form, införande av metoder för ett snabbt biläggande
av tvister, uppgörande av avtal, vilka helst bör vara skriftliga eller överensstämma
med ett standardavtal och som innehåller vissa särskilt angivna
klausuler, villkoren för avtals uppsägning före avtalstidens utgång samt
brukarens förköpsrätt till brukningsenheten vid eventuell försäljning.

Slutligen innehåller rekommendationen ett avsnitt om kompletterande
åtgärder till förmån för ifrågavarande arbetstagargrupper, bl. a. avseende
bildandet av kooperativa företag, billiga krediter, undervisning och yrkesutbildning,
program för ett bättre utnyttjande av arbetskraften på landsbygden
samt system för social trygghet och försäkring mot inkomstbortfall
och olycksfall.

2.—3. Konvention och rekommendation angående förmåner vid yrkesskada

Sedan frågan om översyn av bestämmelserna i vissa tidigare av Internationella
arbetskonferensen antagna konventioner angående förmåner vid
olycksfall i arbete och vid yrkessjukdomar (nr 17 och 18 år 1925 samt
nr 42 år 1934, som innefattar en revision av nr 18) preliminärt diskuterats
vid 1963 års konferens, tog man vid 1964 års konferens upp detta problem
till slutlig behandling. Härvid antogs en konvention och en rekommendation
angående förmåner vid yrkesskada. Sverige har ratificerat konventionerna
nr 17 och nr 42. Anledning till översynen var att man kommit
till den uppfattningen, att utvecklingen på området efter det andra världskriget
blivit sådan, att de tidigare konventionerna inte kunde anses motsvara
nutida krav i fråga om skyddets omfattning. Vidare ville man ha en

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

gemensam reglering av förmånerna vid olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom.

Det förslag till konvention som utarbetats av ett av konferensen tillsatt
utskott antogs med viss ändring — avseende livräntenivåns höjd — av
konferensen med 239 röster mot 6 och 65 nedlagda. Av de svenska ombuden
röstade regerings- och arbetstagarombuden för konventionens antagande,
medan arbetsgivarombudet lade ner sin röst.

Det förslag till rekommendation angående förmåner vid yrkesskada,
som konferensutskottet utarbetade, innefattar kompletterande bestämmelser
till konventionen och syftar till att vidga försäkringsskyddets omfattning
utöver konventionens reglering. Rekommendationen antogs av konferensen
med 231 röster mot 8 och 55 nedlagda. Av de svenska ombuden röstade
arbetstagarombudet för rekommendationens antagande, medan regerings-
och arbetsgivarombuden lade ner sina röster.

Innehållet i konventionen och rekommendationen

Det bör till en början påpekas att vissa av bestämmelserna i konventionen
öppnar större möjligheter för en medlemsstat, som har ett allmänt
socialförsäkringssystem innefattande ersättning såväl vid yrkesskada
som eljest, att lösa uppkommande ratifikationsproblem än en stat med
fristående yrkesskadeförsäkring efter historisk modell.

Helt allmänt kan vidare framhållas, att många av konventionens artiklar
— framför allt sådana som är av mera teknisk karaktär — helt eller
delvis överensstämmer med motsvarande artiklar i 1952 års konvention
(nr 102) angående minimistandard för social trygghet. I förmånshänseende
ger dock 1964 års konvention de försäkrade ett vidsträcktare skydd än konventionen
nr 102.

Beträffande innehållet i de olika konventionsartiklarna bör följande nämnas.

Efter den sedvanliga inledningen upptas under artikel 1 vissa definitioner,
av vilka en här kan vara av intresse till belysning av det förut anförda,
nämligen termen »dependent child», dvs. barn som skall anses berättigat
till livränta. Såsom sådant barn anses

1. barn under 15 år eller i skolplikt^ ålder, om denna ålder är högre,

2. sådant barn i föreskriven högre ålder, som undergår utbildning eller
till följd av sjukdom eller annan sådan orsak är ur stånd att försörja sig.

Konventionens villkor under 2 skall emellertid anses uppfyllt om medlemsstatens
lagstiftning innehåller regler om allmänna barnlivräntor till
barn i avsevärt högre ålder än som avses under 1. I sådant fall behövs alltså
inget särstadgande avseende 2.

Artikel 2 berättigar medlemsstat med bristande ekonomiska och medicinska
resurser att vid konventionens ratificering temporärt göra undantag
för vissa artiklar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

Artiklarna 3—5 avser konventionens tillämpningsområde i fråga om personkretsen.
Konventionen har vidsträckt omfattning, och framställda yrkanden
att vissa arbetstagare, såsom jordbruksarbetare, skulle undantas
avvisades från bl. a. svensk sida. Medlemsstat äger emellertid från tillämpningen
undanta arbetskraft av tillfällig natur, hemarbetare och medlemmar
av arbetsgivarens familj och därutöver högst 10 % av samtliga arbetstagare.
Motsvarande procenttal är i konventionen nr 102 satt till 50.

Artikel 6 utsäger helt allmänt att ersättning skall utgå vid yrkesskada
som föranleder sjukdom, total eller partiell invaliditet eller familjeförsörjarens
frånfälle.

Enligt artikel 7 skall varje medlemsstat definiera vad som skall förstås
med olycksfall i arbete och därvid skall även anges de omständigheter under
vilka s. k. färdolycksfall inbegrips. Om emellertid färdolycksfallen
ersätts enligt ett allmänt socialförsäkringssystem, vars förmåner totalt sett
kan anses likvärdiga med konventionens, kan medlemsstat undanta färdolycksfallen
från konventionen. I rapporterna angående tillämpningen av
konventionen skall medlemsstaten ange ordalagen i definitionen.

Beträffande yrkessjukdomarna anvisar konventionen i artikel 8 olika
möjligheter. Medlemsstaten kan — såsom tidigare var fallet i Sverige —
ha en särskild förteckning över de fall som skall ersättas och denna förteckning
måste då vara av samma omfattning som en vid konventionen
fogad förteckning. Medlemsstaten kan också — såsom nu är fallet i Sverige
— förse sin lagstiftning med en allmän definition av begreppet yrkessjukdom
och denna måste då vara sådan att den omfattar konventionsförteckningens
sjukdomar. Slutligen kan medlemsstaten kombinera de båda metoderna.

Artikel 9 fastslår att förmånerna enligt konventionen skall omfatta dels
sjukvård och därmed sammanhängande förmåner och dels kontantförmåner.
Sjukpenning skall -— vilket är en nyhet i förhållande till tidigare konventioner
— utgå för hela sjukdomstiden, dvs. utan iakttagande av någon

Om väsentliga förändringar inträffar i lönenivån på grund av väsentliga
förändringar i levnadskostnaderna skall beloppen av löpande ersättningar
göras till föremål för översyn.

Vid dödsfall skall kontant begravningshjälp utgå motsvarande normalkostnaderna
för en begravning.

Slutligen föreskrivs att varje land bär skyldighet att inom sitt territorium
behandla dem som inte är medborgare i landet lika med landets egna
medborgare.

Den av konferensen antagna rekommendationen angående förmåner
vid yrkesskada innehåller en högre standard beträffande såväl förmåner
som den skyddade personkretsen. Rekommendationen utsträcker
lagstiftningen om förmåner vid yrkesskada till att omfatta vissa kategorier
av fria företagare och självständiga yrkesutövare och även till andra slag

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 21 är 1969

av oavlönade personer såsom studerande och personer som utan betalning
fullgör uppgifter, som utsätter dem för risker liknande dem som är förenade
med anställning. Det förutsätts att anslutningen till yrkesskadeförsäkringen
i fråga om dessa kategorier skall kunna ske genom frivillig försäkring.
Rekommendationen innehåller vidare bestämmelser om begreppet
yrkesskada som bl. a. innebär att alla skador som inträffar under arbetstid
-—- oavsett orsaken — skall anses vara yrkesskador.

Svenska bestämmelser

De svenska bestämmelserna rörande det ämne som behandlas i konventionen
och rekommendationen finns i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring och därtill hörande författningar.

Departementschefen

Med anledning av att det i år är 50 år sedan ILO bildades lämnar föredragande
departementschefen, statsrådet Aspling, en redogörelse för ILO:s
verksamhet under de gångna åren och dess planer för framtiden. I detta
hänseende hänvisar utskottet till framställningen i propositionen (s. 15).
Beträffande de instrument, som propositionen avser, anför statsrådet Aspling
följande.

Vad först beträffar rekommendationen (nr 132) om förbättring av levnads-
och arbetsförhållanden för arrendatorer, natura-arrendatorer och
liknande arbetstagargrupper inom jordbruket finner jag i likhet med i ärendet
hörda myndigheter och organisationer att rekommendationen saknar
praktisk betydelse för Sveriges del. Jag ansluter mig därför till ILO-kommitténs
förslag att rekommendationen inte bör föranleda någon åtgärd
från svensk sida.

Konventionen (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada utgör ett led
i ILO:s arbete på att få fram nya konventioner på socialförsäkringens område
i stället för de äldre konventioner som härrör från mellankrigstiden
och som framstår som föråldrade med hänsyn till den utveckling som ägt
rum efter andra världskriget. En början gjordes år 1952 genom konventionen
(nr 102) angående minimistandard för social trygghet, vilken omfattar
samtliga grenar inom socialförsäkringen.

Ställningstagandet till konventionen angående förmåner vid yrkesskada
har, såsom inledningsvis anförts, fördröjts för svenskt vidkommande i avvaktan
på en revidering av yrkesskadeförsäkringslagstiftningen. Under
tiden har inom ILO ett nytt steg tagits på vägen mot en modernisering av
socialförsäkringskonventionerna. Det gäller konventionen (nr 128) om invaliditets-,
ålders- och efterlevandeförmåner, som ratificerats av Sverige
i enlighet med statsmakternas beslut vid 1968 års riksdag (prop. 1968: 39,
2LU 25, rskr 166).

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

I fråga om yrkesskadekonventionen delar jag ILO-kommitténs uppfattning
att bestämmelserna i konventionens artikel It mom. 1 öppnar möjlighet
för Sverige att ratificera konventionen trots att samordningen med den
allmänna sjukförsäkringen medför att full ersättning inte utgår i vissa avseenden.
Artikel It mom. 1 innebär, att varje medlem som tillhandahåller
sjukvård och därmed sammanhängande förmåner genom ett allmänt hälsooch
sjukvårdssystem — eller genom ett sjukvårdssystem för anställda ■—
i sin lagstiftning får föreskriva att sådan vård skall meddelas personer som
drabbats av yrkesskada på samma villkor som gäller för andra därtill berättigade
personer, allt under förutsättning att reglerna i ämnet är utformade
på sådant sätt att vederbörande inte blir försatt i en nödsituation.
I likhet med ILO-kommittén anser jag att detta stadgande skapar utrymme
för att den yrkesskadade — på det sätt som det svenska systemet förutsätter
-— svarar för en del av läkarvårds- och läkemedelskostnaderna under
den s. k. samordningstiden.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med åberopande i övrigt av vad
riksförsäkringsverket anfört i sitt yttrande tillstyrker jag att Sverige ansluter
sig till konvention nr 121 angående förmåner vid yrkesskada.

I fråga om rekommendation (nr 121) i samma ämne ansluter jag mig
till kommitténs förslag att rekommendationen — i de delar den inte redan
tillgodosetts i svensk lagstiftning — beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet
på socialförsäkringens område, om och i den mån så befinns möjligt
och lämpligt.

Enligt artikel 28 mom. 2 av konvention nr 121 innebär en ratificering
av denna, att 1934 års konvention (nr 42) om ersättning för yrkessjukdomar
— på grund av en bestämmelse i sistnämnda konvention — automatiskt
betraktas som uppsagd. Något motsvarande gäller inte för 1925 års
konvention (nr 17) om ersättning för olycksfall i arbete. Denna bör sägas
upp i anslutning till att Sverige ratificerar konventionen nr 121.

Utskottet

Utskottet biträder förslaget, att riksdagen godkänner att Sverige ansluter
sig till konventionen (nr 121) angående förmåner vid yrkesskada. Vidare
finner utskottet ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
anfört om rekommendationen (nr 121) i samma ämne och
om rekommendationen (nr 132) om förbättring av levnads- och arbetsförhållanden
för arrendatorer, natura-arrendatorer och liknande grupper av
arbetstagare inom jordbruket.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av propositionen nr 15 i skrivelse

Andra lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969

till Kungl. Maj :t som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört.

Stockholm den 18 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), Fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Wanhainen (s)*, Österdahl (fp),
Andreasson (ep) och Blomquist (m);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Sandell
(s), herr Fredriksson (s)*, fru Skantz (s), herrar Jonsson i Mora (fp)*,
Nilsson i Kalmar (s), Åkerlind (m) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB, STHLM 69
914176