Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Nr 20

Utlåtande i anledning av motioner om sänkning av pensionsåldern,
m. m.

Andra lagutskottet har i ett sammanhang behandlat följande till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 13 av herr Bengtson m. fl. och II: 17 av
herr Hedlund m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av frågan om sänkning av pensionsåldern
till 65 år för dem som nu är berättigade till full ålderspension först vid 67 års
ålder, i enlighet med vad i motionen anförts»;

2) de likalydande motionerna 1: 15 av herr Werner och II: 18 av herr Hermansson
m. fl., i vilka föreslagits, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa dels om förslag rörande en sänkning av den allmänna pensionsåldern
till 65 år; samt dels om en utredning rörande formerna för en
rörlig pensionsålder, eventuellt genom reformering av bestämmelserna om
förtida pensionsuttag i den riktning som anförts i denna motion»;

3) de likalydande motionerna 1:40 av herr Dahlén m. fl. och II: 54 av
herr Wedén mfl., i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller 1. att den utredning riksdagen begärt rörande under jordsarbetarnas
pensionsålder ges tilläggsdirektiv att — sedan detta arbete slutförts
— undersöka vilka andra grupper med pressande arbete som bör tillerkännas
sänkt pensionsålder; — 2. att en utredning tillsättes med uppgift att överse
samtliga regler inom förtidspensioneringen — i första hand syftande till att
åstadkomma ytterligare rörlighet i fråga om pensionsåldern med vidgade
möjligheter att vid behov efter individuell prövning erhålla tidigare pension;
— 3. att det som i övrigt i motionen anförts beaktas»;

4) de likalydande motionerna 7:45 av herr Svenungsson in. fl. och II: 49
av herr Carlshamre, i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av frågan om sänkt pensionsålder för
yrkesfiskare»;

5) de likalydande motionerna I: 47 av herr Werner och II: 53 av fru Marklund
m. fl., i vilka yrkats, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa, 1. dels om förslag till sådan ändring i Lag den 25 maj 1962 (nr
392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, att i
lagen upptagna förmåner även må kunna komma person till del, som åtnjuter
förtida uttag av folkpension; samt 2. att förslag i ovan berörda avseende utarbetas
och förelägges 1969 års höstriksdag»;

1 Biliang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 20

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

6) de likalydande motionerna I: 85 av herr Österdahl och II: 101 av herrar
Westberg i Ljusdal och Jonsson i Mora, i vilka hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att frågan om sänkt pensionsålder
göres till föremål för utredning»;

7) de likalydande motionerna 1: 228 av herr Stadlmg m. fl.och II: 258 av
herr Lindberg m. fl., i vilka yrkats, »att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om utredning angående regler för förändrade pensionsbestämmelser
för skogsarbetare. I utredningsdirektiven bör anges att pensionsåldern
för skogsarbetare skall vara flexibel, dels med hänsyn till dokumenterade
medicinska orsaker och dels beroende på vederbörandes arbetsmarknadsmässiga
möjligheter att erhålla annan sysselsättning än skogsarbete»;

8) de likalydande motionerna 1:232 av herr Virgin m. fl. och 11:256 av
herr Holmberg m. fl., i vilka bl. a. hemställts, »att pensionsförsäkringskommittén
måtte få i uppdrag att utreda frågan om förtida uttag av pension —
utan nuvarande reduktionsregler — för dem som inte kan beredas annan
sysselsättning»;

9) de likalydande motionerna 1:345 av herr Tistad in. fl. och 11:397 av
herr Åberg m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär en utredning om möjligheterna till pensionering vid 62 års ålder
av fiskare, som minst 15 år deltagit i yrkesmässigt fiske» samt

10) de likalydande motionerna I: 781 av herr Persson, Yngve, m. fl. och
II: 891 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, »alt riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag beträffande dels
en sänkning av den allmänna pensionsåldern enligt AFL till 65 år, dels en
enhetlig pensionsordning för löntagarna närmast på grundval av pensionssystemet
enligt AFL».

De under 8) upptagna motionerna I: 232 och II: 256 innehåller, utöver
det här redovisade yrkandet, ytterligare fyra yrkanden, av vilka ett behandlas
i andra lagutskottets utlåtande nr 18 och de övriga kommer att behandlas
av statsutskottet och bevillningsutskottet.

Motionerna

1) I motionerna I: 13 och II: 17 framhålles att vissa grupper, framför
allt vissa statsanställda och tjänstemän, erhåller pension före 67 års ålder.
Från rättvisesynpunkt går det inte att motivera en sådan olikhet i fråga
om pensionsåldern olika yrkesgrupper emellan. De som har de fysiskt mest
ansträngande sysselsättningarna och den längsta arbetstiden har den högsta
pensionsåldern. Antalet låginkomsttagare är också relativt större bland
dem som pensioneras vid 67 års ålder än bland dem som pensioneras tidigare.
En sänkning av pensionsåldern till 65 år tillhör därför enligt motionärernas
mening de angelägnaste rättvisefrågorna. För grupper med särskilt
hårt arbete efterlyser motionärerna en ännu lägre pensionsålder. För att upp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

nå en önskvärd flexibilitet av pensionsåldern, dvs. en avgångsålder som är
individuellt avpassad med hänsyn till individens hälsotillstånd, måste det
enligt motionärerna finnas möjligheter att kvarstå i förvärvsarbetet även
elter 65 års ålder. — Den utredning motionärerna eftersträvar bör enligt
deras mening vara parlamentariskt sammansatt.

2) I motionerna I: 15 och II: 18 påtalas också olikheterna i pensionsålder
mellan olika grupper förvärvsarbetande. I samband därmed lämnas vissa
uppgifter om pensionsåldern i en del främmande länder. Sålunda anges att
den generella pensionsåldern är i Finland 65 år, Storbritannien 65 år (kvinnor
60 år), Västtyskland 65 år, Frankrike 60 år och Italien 60 år (kvinnor
55 år). Motionärerna anser att opinionen för en tidigare pensionering här i
landet växer sig allt starkare. Detta hänger enligt deras mening samman
med den ökade arbetstakten och den hårdare pressen i arbetslivet. Det är
enligt motionärerna i längden orimligt att enbart med en hänvisning till
kostnaderna ställa sig avvisande till en allmän sänkning av pensionsåldern.
— Frågan om införande av en flexibel pensionsålder bör också prövas. Fn
sådan skulle kunna åstadkommas genom reglerna om förtida pensionsuttag,
om de reduceringar av pensionen som nu görs vid förtida uttag lindrades
samt att möjligheter infördes att vid sidan om förtida pensionsuttag uppbära
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg.

3) När frågan om pensionsåldern behandlas är det rimligt — framhålles
i motionerna I: 40 och II: 54 — att man först undersöker möjligheten av
en allmän sänkning, exempelvis till 65 år. En sådan reform skulle öka kostnaderna
för folkpensioneringen med ca 700 milj. kronor, vartill kommer
ökade kostnader för ATP. Till dessa betydande kostnader kommer att ett
pensionstillskott för dem som har folkpensionen som i huvudsak enda
inkomst måste genomföras samt att åldringarnas vårdmöjligheter bör förbättras.
I nuvarande läge anser motionärerna, att det är bättre att omedelbart
genomföra stegvisa reformer för att ge tidigare pension till dem som har
särskilt stort behov därav än att förorda en allmän sänkning av pensionsåldern,
utan att kunna ange någon tidpunkt när en sådan reform skall
genomföras. I molionerna framhålles att två åtgärder bör komma i första
rummet vid en successiv sänkning av pensionsåldern, vilka åtgärder efter
utredning bör genomföras utan dröjsmål. Den ena avser lägre pensionsålder
för vissa grupper och den andra tidigare pension efter individuell
prövning. I det förstnämnda avseendet föreslår motionärerna att den utredning,
som riksdagen förra året begärde beträffande vissa underjordsarbetares
pensionsfråga, får i uppdrag att — sedan denna fråga slutbehandlats —
omedelbart undersöka om det är möjligt att avgränsa andra grupper, vars
arbete är så påfrestande, fysiskt eller psykiskt, att de bör tillerkännas lägre
pensionsålder. Som exempel på sådana grupper nämns skogsarbetare, fiskare
och restaurangpersonal. Beträffande frågan om tidigare pension efter individuell
prövning anför motionärerna bl. a.:

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Sänkt pensionsålder för vissa avgränsade grupper kan emellertid inte
lösa problemet för alla som är i stort behov av att pensioneras före 67 års
ålder. Det finns personer med ett påtagligt behov av lägre pensionsålder
utan att de tillhör en grupp som vid en jämförande värdering kan avskiljas
och särbehandlas. Vi har i det föregående framhållit att de villkor som nu
gäller för förtidspension inte gör det möjligt att bevilja sådan pension till
alla som är i behov härav. Enligt gällande bestämmelser utgår förtidspension
till den som på grund av fysisk eller psykisk invaliditet, vanförhet eller
annat lyte fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst hälften. Nedsättningen
av arbetsförmågan skall ha medicinsk grund för att förtidspension skall utgå.
Nedsatt försörjningsförmåga utan påvisbara medicinska orsaker berättigar
således inte till förtidspension. Det är nödvändigt att reglerna överses och
ges en mera generös utformning innebärande att en allmän bedömning av
den försäkrades försörjningsförmåga ges utslagsgivande betydelse. Det säger
sig självt att mildare kriterier bör tillämpas för arbetstagare, som endast har
några år kvar till pensionsåldern.

En blivande utredning bör få i uppdrag att överse samtliga regler inom
förtidspensioneringen. Som exempel på bestämmelser som bör bli föremål
för översyn kan nämnas att lättare partiellt invalidiserade, grupp III, vilkas
invaliditet uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar, endast
erhåller en tredjedel av full pension. Eftersom deras invaliditet uppskattas
till minst hälften borde deras pension utgå med hälften av full pension.

Starka skäl talar således enligt vår mening för att frågan om ändrade
villkor för förtidspensioneringen blir föremål för utredning, i första hand
för att införa en viss rörlighet i pensionssystemet och möjliggöra tidigare
pension efter individuell prövning för dem som är i stort behov härav men
även för att överse andra bestämmelser inom detta avsnitt av pensionssystemet.

4) I motionerna I: 45 och II: 49 görs gällande att få yrkesgrupper med
större rätt kan hävda att den nuvarande ålderspensionens inträde inte överensstämmer
med den tidpunkt, då yrkesgruppen måste upphöra med sitt
yrke, än de svenska yrkesfiskarna. De hårda påfrestningar som fiskarna
dagligen utsätts för i sitt arbete motiverar att möjligheter tillskapas för dem
att sluta sitt arbete innan de är fullständigt förslitna. Motionärerna utvecklar
sina synpunkter på följande sätt:

Fiskarna måste, efter att nätt och jämt ha hunnit över sitt livs middagshöjd,
gå i land för gott med värkbrutna lemmar och härjade ryggar, ur stånd
att — hur gärna de än önskar —- vidare deltaga i det egentliga fisket. I de
flesta fall finns ingen annan möjlighet än att söka sjukpension. Detta är
emellertid knappast det sätt på vilket en människa bör tackas för en värdefull
insats.

Endast högmoderna, effektiva produktionsenheter kan numera driva
havsfisket efter så rationella metoder att avkastningen någorlunda motsvarar
de stora investeringarna och ger folket ombord deras rimliga levebröd.
Fiskefartygen är i dag oändligt mycket bättre avpassade för påfrestningar
även på mänsklig arbetskraft än tidigare, men Nordsjön märker ändå snart
sin man. Utomstående har nog svårt att göra sig en rättvisande föreställning

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

om hur detta arbete år efter år under snart sagt obegränsad arbetstid och
kanske storm- och överfallsväder sliter på en människa. Det gestaltar sig ofta
till ett spel med blottade nerver för att klara sig själv och skutan. Lägg
därtill bekymren för det dagliga levebrödet och gnagande oro för en oviss
morgondag, när man kanske inte ens når upp till existensminimum trots
en fullvärdig arbetsinsats.

Även om undantagslagstiftning inger betänkligheter, anser motionärerna
att det är ett rättvisekrav att samhället ingriper och sänker folkpensionsåldern
för yrkesfiskare till 63 år.

5) Motionerna I: tf och II: 53 syftar till att hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg skall kunna utgå vid sidan av förtida pensionsuttag liksom
fallet redan nu är vid förtidspension. Enligt motionärerna föreligger det inte
någon större skillnad ur pensionssynpunkt mellan en pensionär med förtida
pension och en förtidspensionär. Den som trots nackdelen med nuvarande
reduceringsregler begär förtida uttag av pension kan med största sannolikhet
antas vara utsliten av hårt och pressande arbete under en lång följd av
år.

6) I motionerna I: 85 och II: 101 utvecklas inledningsvis skälen för en
allmän sänkning av pensionsåldern. Det anges bl. a. att många människor
lever under pressen att inte orka med de alltmer krävande arbetsuppgifterna
fram till 67 års ålder. Rättvisesynpunkter dras också fram. Mot kravet på
en sänkt pensionsålder talar de ökade kostnaderna för samhället, anför
motionärerna. De fortsätter:

I det samhälle vi lever i visar det sig dock alltmera vanligt att äldre arbetare
och tjänstemän har svårt att erhålla lämplig sysselsättning, varför bidrag
i någon form måste utgå. Det torde även vara realistiskt att räkna med att
inte så få arbetstagare kommer att frivilligt uppskjuta pensionsavgången
ett eller flera år. Man kunde t. o. m. tänka sig att man i likhet med vad
som gäller för vissa tjänstemannagrupper fastställde en nedre och en övre
pensionsgräns med valfrihet för den anställde att välja. Säkerligen skulle
många välja att kvarstå till den övre gränsen, men det vore ändå — bl. a.
av psykologiska skäl — av stort värde att möjlighet till avgång vid den
nedre gränsen stod öppen.

Av här angivna skäl torde kostnaderna för en reform inte bli så höga som
man rent räknemässigt menar sig kunna fastslå. Men självfallet kräver frågan
en omsorgsfull utredning. Kostnadsfrågan är ett avvägningsproblem
som noggrant måste prövas i samråd med berörda parter på arbetsmarknaden
och under hänsynstagande till möjligheterna att förbättra förhållandena
för dem som redan är pensionärer.

Under tiden utredningen pågår torde det vara möjligt att överse reglerna
inom förtidspensioneringen så att möjligheten till förtidspension vidgas och
att reduceringen av pensionens storlek och bortfallet av förmåner inte ger
ett så kraftigt utslag som nu sker.

7) I motionerna I: 228 och II: 258 uttalas att skogsarbete i alla tider varit
tungt och fysiskt krävande. Motionärerna utvecklar sin uppfattning på följande
sätt:

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Det som tidigare medtört att skogsarbetet varit så fysiskt krävande kan
i korthet sammanfattas enligt följande. Arbetet har varit helt manuellt och
därtill har träden var för sig innehållit en betydande vikt i kilo räknat.
Inom inget annat yrke har man tvingats att manuellt syssla med så tunga
arbetsstycken. Fällning, kvistning, kapning, barkning och brossling (hopsamling
och tillrättaläggning av virke) har varit ytterst ansträngande arbetsmoment.
När mekaniseringen under 1950- och 11960-talen satte in i skogsbruket,
hoppades man att den fysiska förslitningens tid snart skulle vara
förbi för skogsarbetarna. Utvecklingen har dock visat att så inte blev fallet.

När motorsågen under 1950-talets början introducerades mera allmänt i
skogen kom den att ersätta timmersvansen som fällnings- och kapningsverktyg.
I och med det alltmer stegrade effektivitetskravet har numera även kvistningsarbetet
kommit att utföras med motorsåg. Det manuella barkningsarbetet
har i stort sett bortfallit, men genom förändringar i arbetsinstruktionerna
har också en del av de lättare arbetsmomenten minskat i betydelse.
Detta gäller främst aptering och mätning samt skrivning i stockarnas båda
ändar. Helt nya avverkningsmetoder har även införts, såsom huggning enligt
»hela stam»- och »trädmetoden». I stort innebär huggningsarbetet i dag att
arbetaren får gå hela dagen och fälla, kvista och kapa med en motorsåg,
vilken han helt bär och manövrerar med sina armar och händer. Detta medlör
en statisk belastning som av många läkare anses vara en uppenbar risk
för arbetarens hälsa.

Det är nämligen inte bara arbetsredskapet (motorsågen) som fordrar stora
fysiska anspänningar hos den som sköter redskapet. Motorsågen förorsakar
besvärande yrkessjukdomar i form av kärlkramp och hörselskador. Risk
föreligger även för koloxidförgiftning, framför allt när arbetaren måste
gräva sig ner i snön intill stammarna och då avgaserna blir kvarliggande i
gropen. Tekniskt synes det vara ytterst svårt att lösa vibrationsproblemet,
och bullernivån anses heller inte kunna sänkas under riskgränsen, därest
man skall få ut tillräckligt varvtal och effekt ur sågen.

Skogsarbetet är sålunda än i dag ett yrke som innebär en så stor fysisk
belastning att arbetaren inte kan hålla sig vid rimlig förtjänst fram till pensionsåldern.
Skogsarbetet betalas fortfarande enligt systemet helt ackord, och
därför pekar skogsarbetarens livslönekurva brant neråt i och med stigande
ålder. Denna tendens gäller inte bara huggarkåren utan även andra kategorier
som sysselsättes i skogen. Allmänt kan sägas att effektivitetskravet på
skogsarbetarna numera har satts så högt, att även traktorförare och andra
saknar möjlighet att vid högre åldrar uppnå en skälig förtjänst. Traktorförarna
i skogen riskerar även att bli utsatta för yrkessjukdomar och olycksfall
i långt större utsträckning än maskinförarna vid vägarbeten och dylikt.

I fortsättningen påtalar motionärerna svårigheten att i skogs- och glesbygderna
finna någon alternativ sysselsättning för en skogsarbetare som
på grund av sin ålder inte längre orkar med arbetet i skogen. I detta sammanhang
anför motionärerna:

Oltast kan läkare utfärda intyg som styrker att vederbörande lider av
skador i rygg eller armar som gör att arbetskapaciteten nedsatts med 50 %
eller mera. Om eu sådan skogsarbetare söker förtidspension och får denna
beviljad, blir dock pensionen uträknad på antingen 1/3 eller 2/3 arbetsförhet
och pensionsbeloppet reduceras i motsvarande grad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Något lättare utfyllnadsarbete finns inte att uppbringa på orten och därför
får den berörde söka klara sig på den begränsade pensionen. Först efter
uppnådda 67 år får skogsarbetaren relativt sett bättre existensmöjligheter.
Inom de större tätorterna med ett differentierat näringsliv har arbetare i
samma situation avsevärt bättre förutsättningar att klara sin försörjning
genom att erhålla lättare deltidsarbete.

Vi anser att de nuvarande bestämmelserna för erhållande av förtida pension
borde bli föremål för omarbetning. Det är helt otillfredsställande att en
skogsarbetare, som genom sitt yrke fått nedsatt arbetsförmåga, enbart skall
få sin pensionsfråga avgjord genom läkares diagnoser och intyg om graden
av den nedsatta arbetsförmågan. Man borde även ta med i beräkningen de
arbetsmarknadspolitiska förutsättningarna, vilka i många fall kan innebära
lika svåra handikapp för den berörde som exempelvis 1/3 nedsatt arbetsförmåga.

8) Motionerna 1: 232 och II: 256 innehåller ett flertal yrkanden angående
arbetsmarknadspolitiken. I förevarande sammanhang behandlas endast frågan
orh en översyn av nuvarande regler om förtida uttag av pension. Motionärerna
anför att fall kan förekomma då arbetsmarknadsutbildning eller
andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte är möjliga för att ge den äldre
arbetskraften en rimlig försörjning. Förtida pensionsuttag får i stället bli
en lösning. I sådana fall — där alltså någon av åldersskäl inte kan beredas
annan sysselsättning — borde enligt motionärernas mening nuvarande regler
om fortsatt reduktion av pensionen även efter uppnådda 67 år slopas. Motionärerna
föreslår att denna fråga tas upp till övervägande av pensionsförsäkringskommittén.

9) I motionerna 1:3i5 och II: 397 belyses liksom i motionerna under
4) yrkesfiskarnas arbetsförhållanden. Det sägs bl. a.:

Denna kraftiga påfrestning på det mänskliga materialet gör att ganska
många yrkesfiskare måste sluta att deltaga i det krävande havssjöfisket
långt före pensionsåldern. Många tvingas lägga av redan strax efter det 60-årsåldern uppnåtts. Tidigare var det vanligt att sådana fiskare övergick till
någon form av kust- eller hemmafiske de år som återstod till pensionsåldern.
Att tänka på någon form av omskolning till annat yrke har knappast kunnat
aktualiseras. Nu tycks emellertid möjligheterna till inkomst för dessa
»överåriga» fiskare bli allt mindre. Den fortlöpande industrialiseringen inom
kustlänen åstadkommer en viss nedsmutsning av fiskevattnen. Samtidigt
kommer en hastig utökning av antalet fritidsfiskare, vilket tillsammans gör
det allt svårare att försörja sig på dylikt kust- och inomskärsfiske. Härigenom
uppstår ekonomiska bekymmer för en hel del fiskare under tiden innan
man uppnår åldern för folkpensionen.

Motionärerna uppger att de norska och danska fiskarna har samma
problem som sina svenska kolleger. Såväl i Norge som i Danmark tycks
man, enligt vad motionärerna uppger, vilja sikta till att en så hårt arbetande
yrkeskår som fiskarna bör erhålla pension från och med 62 års ålder.

10) I motionerna I: 781 och II: 891 slutligen konstateras att ungefär hälften
av löntagarna i landet har lägre pensionsålder än 67 år. Motionärerna
kommenterar detta förhållande på följande sätt:

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Denna förmånligare behandling som vissa löntagargrupper åtnjuter via
anställningsvillkoren är inte grundad på några som helst utredningar eller
försök till objektiva värderingar av de krav som ställs på grupper och individer
av löntagare i vårt produktionsliv. Som vi skall belysa närmare nedan
kan inte heller anföras något som helst sakligt skäl för den olika behandling
av löntagargrupperna som det här är fråga om. Systemet är uteslutande ett
uttryck för grupp- och privilegietänkande med rötter i det gamla klassamhället.
Det upplevs också som högst orättfärdigt, diskriminerande och oförnuftigt
inte bara av de missgynnade utan också långt in i de gynnades läger.
Kraven på en ordentlig översyn av pensionsförhållandena i landet, inte minst
med avseende på löntagarpensionerna, framstår därför som högst angelägna.

Motionärerna uppehåller sig till en början vid frågan om en allmän sänkning
av pensionsåldern. En sådan reform är enligt deras mening särskilt
angelägen. De anför:

Kravet grundas dels på uppfattningen att 67 år är en för hög ålder med
hänsyn till de krav som ställs på individen i arbetslivet, dels på att en sänkning
av den allmänna pensionsåldern är ett förnuftigt sätt att använda
standardstegringen och dels på rena rättviseskäl, alltså det förhållandet att
andra grupper har lägre — somliga betydligt lägre — pensionsålder än den
AFL medger. Vår erfarenhet är att rättvisesynpunkten har mycket stor betydelse
för denna opinion. Vi anser också att enbart denna är skäl nog att
aktualisera kravet om sänkning av pensionsåldern enligt AFL.

Pensionsåldern bör enligt motionärernas mening bestämmas till 65 år. En
sådan reform skall genomföras utan försämring av pensionsnivåerna.

Även om en allmän sänkning av pensionsåldern till 65 år genomförs,
kommer, framhåller motionärerna fortsättningsvis, betydande förmånsskillnader
att kvarstå mellan olika löntagargrupper. Fortfarande kommer stora
skikt löntagare att ha eu lägre pensionsålder och pensionsersättningarna
kommer att variera i väsentlig utsträckning. Med utgångspunkt från ett
jämlikhetsresonemang hävdar motionärerna att man på längre sikt måste
sträva efter ett system där alla löntagare i vårt land får pensioner efter
enhetliga grunder. Beträffande utformningen av en sådan enhetlig pensionsordning
för alla löntagare anför motionärerna följande:

En sadan kan naturligtvis rent tekniskt ordnas via anställningsvillkoren,
om alla berörda parter skulle visa sig villiga att medverka härtill, vilket i så
fall skulle ske genom ett kompletteringsarrangemang till AFL i stil med
något av de nu gällande systemen för stats- och kommunalanställda eller
privatanställda tjänstemän. En dylik lösning förefaller emellertid långsökt
och orationell då vi har det geniala system som tilläggspensionen enligt AFL
utgör att tillgå och i vilket man utan alltför stora svårigheter torde kunna
göra erforderliga anpassningar. Ett annat skäl som talar för denna lösning
är att en avtalsmässig reglering inte får samma säkerhet och stabilitet över
sig som en lagstadgad ordning.

Vi är självfallet klart medvetna om att vissa löntagargrupper har så goda
förmåner, kanske främst i fråga om pensionsåldern, att ett enhetliggörande
på grundval av de bästa pensionsarrangemangen är uteslutet, i vart fall på

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1969

kort sikt. De problem som detta förhållande reser bör emellertid kunna lösas
via övergångsarrangemang av något slag. Det väsentliga är inte heller att
fullständig enhetlighet kan uppnås omgående och i ett sammanhang, hur
motiverat detta i och för sig än är, utan att grunden läggs till en ordning i
vilken ett slutligt iväxande kan ske inom en relativt kort tid.

En samlad lösning av pensionsfrågan för löntagarna torde förutsätta pensioner
utöver ersättningsnivån enligt AFL, eftersom betydande grupper redan
har högre pensioner. Vi är livligt medvetna om att det kommer att bli rätt
kostsamt med denna anpassning uppåt för ca halva löntagarkåren. Det visar
emellertid bara hur olika löntagarna behandlas i vårt land. Kostnadsaspekten
får därför inte hindra utjämningen, som vi anser måste ske under alla förhållanden,
således även ifall vi inte skulle visa oss beredda att skapa ett
enhetligt pensionssystem för alla löntagare.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår i
princip fr. o. m. den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år. Pensionsåldern
67 år inom folkpensioneringen har gällt sedan år 1914.

Efter framställning från den försäkrade kan ålderspension tas ut före
67 års ålder, dock tidigast fr. o. m. den månad den försäkrade uppnår 63 års
ålder. Om ålderspension tas ut i förtid, minskas pensionen med 0,6 %> för
varje månad som, då pensionen börjar tas ut, återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Pensionsultag kan också uppskjutas. I sådana fall
ökas pensionen på motsvarande sätt med 0,6 % per månad, dock att hänsyn
inte tas till tid efter det att den försäkrade fyllt 70 år. En samordning är
föreskriven mellan uttag av folkpension och tilläggspension. Förtida uttag
måste enligt uttrycklig föreskrift avse båda pensionsandelarna. Sådan uttrycklig
föreskrift saknas beträffande uppskjutet uttag, men reglerna har
sådan konstruktion att den försäkrade inte har något att vinna på att ta ut
tilläggspension men vänta med uttag av folkpension eller tvärtom.

Förtidspension från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen tillkommer
i princip försäkrad under 67 år, vars arbetsförmåga på grund av sjukdom,
psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst
hälften och nedsättningen kan anses varaktig. Beträffande tilläggspensioneringen
krävs dessutom att den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng
för tid före det år pensionsfallet inträffade. Förtidspension utgår som
hel pension om arbetsförmåga helt saknas eller endast finns i ringa grad.
År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med avsevärt mer än hälften
utgår två tredjedelar av hel förtidspension och i övriga fall en tredjedel därav.
Iiel förtidspension är lika stor som ålderspensionen. — Vid bedömandet i vad
mån arbetsförmågan är nedsatt skall man beakta den försäkrades förmåga
att vid den sjukdom eller det lyte, som är i fråga, bereda sig inkomst genom
sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen
kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet
samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Enligt den särskilda lagen om hustrutillägg och kommunala bostadstillägg
till folkpension kan hustrutillägg utgå till hustru, vars man åtnjuter folkpension
i form av ålderspension eller förtidspension, om hustrun fyllt 60 år
och själv inte åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år.
När särskilda skäl föreligger kan hustrutillägg utgå även i andra fall. Kommunalt
bostadstillägg, som numera införts i alla kommuner i riket, utgår
till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller
änkepension och är mantalsskriven inom kommunen eller till där mantalsskriven
hustru som åtnjuter hustrutillägg. Hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg får inte utgå till ålderspension, som den till sådan pension berättigad
åtnjuter för tid före den månad under vilken han fyller 67 år. Vid
förtida uttag av pension kan följaktligen dessa tillägg inte utgå förrän den
försäkrade fyllt 67 år.

I avvaktan på resultatet av pågående utredningsarbete angående en allmän
arbetslöshetsförsäkring antogs förra året vissa bestämmelser om ett
särskilt kontant stöd åt äldre arbetslösa. Samtidigt genomfördes vissa förbättringar
av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Till arbetslösa i åldern
60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen under längsta
möjliga lid, utgår skattepliktigt omställningshidrag med 800 kronor i månaden.
Arbetslösa i samma ålder, vilka inte har tillhört arbetslöshetsförsäkringen,
får omställningshidrag efter en väntetid av två månader från arbetslöshetens
början. Bidraget utgår både till den som varit anställd och till den
som varit egen företagare, under förutsättning att han har haft sådan förvärvsverksamhet
i 24 månader under treårs-perioden närmast före arbetslöshetens
början. Efter särskild dispens kan stöd ges åt den som har fyllt
55 år men inte 60 år, om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring
av näringslivet i orten eller, för företagare, i branschen. Det kontanta
stödet skall nedsättas med hänsyn bl. a. till inkomsten av förvärvsarbete
före arbetslösheten och till inkomst av kapital.

Tidigare riksdagsbehandling in. m.

Allmän sänkning av pensionsåldern

Motioner med krav på en allmän sänkning av pensionsåldern har behandlats
av riksdagen varje år under 1960-talet (se bl. a. 2LU 1963: 28, 1964: 41,
1965:24, 1966:20, 1967:39 och 1968:29). Riksdagen har vid samtliga tillfällen
avslagit motionerna. Det har därvid framhållits att önskemålet om
en sänkt pensionsålder måste vägas mot andra önskemål om förbättringar
för pensionärerna. Vid denna avvägning har riksdagen ansett sig böra prioritera
en utbyggnad av folkpensionernas belopp. Vid fjolårets behandling
av frågan pekades bl. a. på det av pensionsförsäkringskommittén framlagda
förslaget om särskilda pensionstillskott till pensionärer som saknade eller
hade låg tilläggspension (SOU 1968: 21).

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Antalet ålderspensionärer uppgick i oktober 1968 till 916 000, varav nära
34 000 tagit ut pensionen före 67 års ålder. Enligt verkställda prognoser
kommer antalet ålderspensionärer att öka under den framförliggande tioårsperioden.
År 1970 beräknas antalet uppgå till 960 000 och år 1979 till
1 122 000.

Till ledning för beräkning av kostnaderna för en sänkning av pensionsåldern
till 65 år kan anges att antalet personer den 1 januari 1967 i årsklasserna
65 och 66 utgjorde sammanlagt ca 160 000. Ett visst antal av
dessa uppbar dock redan pension i form av förtida uttag, förtidspension,
hustrutillägg eller änkepension.

Partiell sänkning av pensionsåldern

Frågan om en lägre pensionsålder för vissa grupper behandlades — sedan
riksdagen 1959 begärt en utredning av möjligheterna för yrkesgrupper med
tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67
års ålder — av 1958 års socialförsäkringskommitté. I sitt år 1961 avgivna
betänkande (SOU 1961: 29) anförde kommittén:

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa de
olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett och samma
yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras på
grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna skiftar
vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte sällan förekomma
att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom loppet av ett och
samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare vid högre
ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller utom yrket. Man kan
vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna reagerar individuellt
mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
må nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid fullgjort
arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan framhållas,
att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering som folkpensioneringen
giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd. Om för

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1969

vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga
medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En
sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och svårligen inom
tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

I prop. 1962: 90 med förslag till lag om allmän försäkring anslöt sig föredragande
departementschefen till socialförsäkringskommitténs resonemang
beträffande differentierad pensionsålder för vissa yrkesgrupper och uttalade
att avtalsvägen i första hand borde prövas.

Vid behandlingen av propositionen och motioner i ämnet framhöll andra
lagutskottet i sitt av idksdagen godkända utlåtande 1962: 27.

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det föreligga
behov av en lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda grupper
stadga en lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering infördes,
skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas av den lägre
pensionsåldern inom vissa branscher få bäras av produktionen i dess helhet.
För utskottet ter det sig mera naturligt, att merkostnaden får belasta ifrågavarande
delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt
medföra betydande komplikationer för administrationen. Härtill kommer
det vanskliga problemet att rättvist utvälja de grupper som skulle vara
berättigade till lägre pensionsålder. Ännu svårare skulle det säkerligen ställa
sig att utforma godtagbara och administrativt användbara bestämmelser om
de närmare förutsättningarna för att de enskilda försäkrade skulle komma
i åtnjutande av den särskilda förmånen. Härvid är särskilt att märka de
svårigheter som ligger i det förhållandet att åtskilliga förvärvsarbetande byter
sysselsättning och anställning ett flertal gånger under sitt liv. De anförda
synpunkterna för enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen
att törevarande fråga bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram.
Uppgörelser avtalsvägen synes utgöra den lämpligaste lösningen.

Sedan motionskrav om sänkt pensionsålder för grupper med påfrestande
eller hälsovådligt arbete avvisats såväl vid 1963 som 1967 års riksdagar (2LU
1963:28 och 1967:39), väcktes vid 1968 års riksdag motioner som syftade
till en sänkning av pensionsåldern från 67 till 63 år för gruvarbetare under
jord. Motionerna behandlades av andra lagutskottet i utlåtande 1968: 66. Utskottet
tecknade inledningsvis en bild av arbetet under jord i gruva och fortsatte: De

nu redovisade förhållandena leder enligt utskottets bedömning till den
slutsatsen att arbetstagare sysselsatta under jord i gruva utsätts för särskilda
pålrestningar av fysisk och psykisk natur. Dessa påfrestningar torde få anses
så betydande att det finns sakliga skäl för att under jordsarbetare i vissa

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

avseenden tillerkänns bättre sociala förmåner. Tidigare har sådana förmåner
utgått i form av kortare arbetstid och längre semester men en utjämning
har ägt rum under senare år. Den nedslitning som gruvarbetet medför gör
att, såsom motionärerna föreslår, även en tidigare pensionering kan komma
i fråga.

1 detta sammanhang vill utskottet framhålla att även andra grupper än
underjordsarbetare med fog kan göra gällande att deras arbetsförhållanden
är av den karaktären att behov av en lägre pensionsålder föreligger. Utskottet,
som har att begränsa sig till de arbetstagargrupper som omfattas av
motionsyrkandena, vill dock understryka att man står inför ett komplicerat
gränsdragningsproblem beträffande omfattningen av dessa behov. Tveksamhet
måste anmäla sig om man över huvud kan åstadkomma någon rättvis
skiljelinje.

Oaktat denna tveksamhet anser utskottet att man i fråga om arbete under
jord i gruva har möjlighet att åstadkomma en klar avgränsning gentemot
andra arbetstagare. Frågan om en tidigare pensionering av dessa arbetstagare
bör därför tagas upp till prövning. Utskottet är inte berett att närmare
ange hur frågan lämpligen bör lösas.

I fortsättningen diskuterade utskottet olika alternativ till lösning av frågan.
En differentiering skulle kunna göras i den lagstiftning som reglerar den
allmänna pensioneringen. Mot en sådan lösning talade en del lagtekniska
och administrativa skäl. Även om dessa kunde innebära påtagliga komplikationer
för pensionssystemet, ansåg sig utskottet inte kunna avvisa en lösning
inom den allmänna pensioneringen i och för sig. Utskottet pekade vidare
på att frågan skulle kunna lösas genom ett pensionssystem vid sidan
av den allmänna pensioneringen, t. ex. ett obligatoriskt system i likhet med
vad som sedan lång tid tillbaka funnits inom sjöfartsnäringen och som gick
ut på att ge sjömän i manskapsgrad visst ekonomiskt stöd i åldern mellan
55 och 67 år, eller ett frivilligt system på avtalsbasis. Utskottet hänvisade
därvid till de överenskommelser om pensionsförmåner som redan förelåg
inom gruvindustrin och de överenskommelser i samma ämne som förelåg
inom andra delar av det privata näringslivet. — Sammanfattningsvis uttalade
utskottet att frågan om pension till arbetstagare under jord i gruva före
67 års ålder borde göras till föremål för utredning samt att utskottet bedömde
frågan som angelägen och i behov av behandling utan tidsutdräkt.

Med godkännande av utskottets utlåtande hemställde riksdagen i skrivelse
i december 1968 (nr 365) till Kungl. Maj:t om utredning av frågan om pension
till arbetstagare under jord i gruva före 67 års ålder.

Kungl. Maj:t har den 31 januari 1969 beslutat överlämna riksdagens skrivelse
till pensionsförsäkringskommittén. I samband därmed har kommittén
förstärkts med två ledamöter som representerar SAF och LO.

Mellan arbetsgivar- och arbetstagarparterna inom gruvindustrin har alltsedan
riksdagens beslut i ämnet föregående år pågått förhandlingar om eu
förbättring av de pensionsöverenskommelser som föreligger. Förhandlingarna
har ännu inte slutförts.

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Förtida uttag av pension

Reglerna om förtida och uppskjutet pensionsuttag tillkom år 1959 inom
tilläggspensioneringen (prop. 1959: 100) och år 1962 inom folkpensioneringen
(prop. 1962:90). En utförlig historik finns intagen i andra lagutskottets
utlåtande 1966: 19. I prop. 1962:90 anförde föredragande departementschefen
bl. a.:

Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområdet
har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som socialförsäkringskommittén
behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen.
Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder
för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen
har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan.
Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock
gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida uttag
av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberättigade
kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna
tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folkpensionen
vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär
genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte
kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad
efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället
under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta
inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna
måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan inskränkningar
medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension
i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anledning
inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern
utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för personer
vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern.
Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda
arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i
förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle
detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension
eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några
håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts
för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag
förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet
uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär
att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas
med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall
utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg
bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären
fyller 67 år.

Vid behandlingen av propositionen anförde andra lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända utlåtande 1962: 27 i denna del:

Den reduktion av pensionen som enligt förslaget skall göras vid förtida
uttag kritiseras i motionen II: 762, där det yrkas att pensionen alltid skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

utgå utan reduktion fr. o. m. 67 års ålder, vare sig förtida uttag skett eller
ej. Utskottet vill härtill framhålla, att regeln om reduktion respektive ökning
med 0,6 °/o per månad är grundad på försäkringsmatematiska överväganden;
syftet med regeln är att den enskildes totala ålderspension skall bli lika
stor, oberoende av när pensionen börjar utgå. Motionärernas förslag skulle
därför omotiverat gynna dem som gör förtida uttag i förhållande till dem
som väntar med uttaget till 67 års ålder. I så fall skulle det vara i stort
sett enbart fördelar förenade med förtida uttag, och förslaget skulle därför
i praktiken innebära en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 63 år.
Utskottet avstyrker förevarande motionsyrkande.

Av i huvudsak enahanda skäl kan utskottet inte heller biträda ett annat
yrkande i samma motion, nämligen att — i motsats till vad som förordas
i propositionen — kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå till ålderspension,
som utges till den som ej fyllt 67 år. Motionsförslaget skulle uppenbarligen
till stor del eliminera de verkningar man velat uppnå med reduktionsregeln
och därigenom göra det förtida uttaget alltför fördelaktigt.

Vid riksdagarna 1964—1967 väcktes motioner med syfte att full pension
skulle utgå från 67 års ålder även vid förtidsuttag. I motionerna år 1966
ifrågasattes om inte rätten till förtidsuttag borde göras beroende av särskild
prövning med hänsyn till den försäkrades hälsa. Riksdagen avslog motionerna
med hänvisning till andra lagutskottets uttalanden år 1962. Uppslaget
om prövning med hänsyn till den försäkrades hälsotillstånd avvisades också
av det skälet att förtida pensionsuttag i så fall skulle få karaktären av förtidspension
(2LU 1964: 41, 1965: 24, 1966: 19 och 1967: 39).

Vid 1968 års riksdag väcktes ånyo motioner i ämnet, denna gång med
speciell inriktning på sådana arbetstagare som inte kunde beredas annan
sysselsättning. Riksdagen avslog motionerna i enlighet med andra lagutskottets
förslag (2LU 1968:28). Utskottet erinrade i sitt utlåtande om tidigare
års riksdagsbeslut samt tilläde i anledning av motionernas inriktning
på äldre friställd arbetskraft hl. a. följande:

Det nu förevarande motionsyrkandet innebär alltså i praktiken ett krav
på sänkt pensionsålder för vissa arbetstagare. Motionsförslaget kan också
ses som ett önskemål om reducerad förtidspension, frikopplad från den
medicinska bedömning som ligger till grund för den pensionsformen. Enligt
utskottets mening skulle det stöta på stora svårigheter att med enbart arbetsmarknadspolitiska
kx-iterier utvälja dem som skulle ha rätt till förtidsuttag
med efterföljande rätt till full pension. Motionärernas förslag kan med
hänsyn till det anförda inte accepteras. Försörjningsproblemen för den äldre
arbetskraft som behandlas i motionerna bör över huvud taget inte lösas genom
den allmänna pensioneringen utan genom en arbetsmarknadspolitisk
stödform.

Utskottet anförde fortsättningsvis att det framlagda förslaget om kontant
stöd åt äldre friställd arbetskraft i huvudsak skulle lösa de försörjningsproblem
som tagits upp i motioneima.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Förtidspensioneringen

Reglerna om förtidspension tillkom då lagen om allmän försäkring antogs
1962. En utförlig redovisning av förarbetena till lagstiftningen finns intagen
i utlåtandet 2LU 1967: 39. Av denna redovisning skall här endast återges vad
andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande 1962: 27 angående invaliditetsbedömningen.

Av utomordentlig betydelse inom den nya förtidspensioneringen blir i nvaliditetsbedömningen,
d.v.s. prövningen av de faktorer som
skall inverka på rätten till pension. Med det invaliditetsbegrepp som förslaget
bygger på blir det nödvändigt att invaliditetsbedömningen inriktas
direkt på den försäkrade och på hans situation. Eftersom det inte är den
medicinska defekten i och för sig utan den därav förorsakade nedsättningen
av arbetsförmågan som skall grunda rätt till pension, måste i varje enskilt
fall undersökas, huruvida och i vilken grad den medicinska defekten medfört
sådan nedsättning. Härvid torde en jämförelse mellan den invalidiserades
inkomster före och efter invaliditeten utgöra en lämplig väg. Inkomstjämförelsen
kan dock inte inskränkas till att avse inkomsten omedelbart
före invalidiseringen, ty inkomsten kan redan dessförinnan ha påverkats av
ett sjukdomstillstånd. Hänsyn måste också tagas till den inkomst som man
kan förutsätta att den invalidiserade skulle ha haft, därest han inte drabbats
av invaliditeten. När det gäller inkomsten efter invaliditeten, kan denna
inte heller utan vidare läggas till grund för jämförelsen. Avgörande skall
nämligen vara den inkomst som den invalidiserade med hänsyn till sina
återstående krafter och färdigheter rimligen kan förskaffa sig, inte den inkomst
som han med hänsyn till föreliggande förhållanden faktiskt har.
Utskottet har därmed berört de problem, som bör samman med läget på
arbetsmarknaden, ävensom frågan huruvida det skall kunna krävas, att den
invalidiserade söker sig ett lämpligt arbete på annan ort eller inom ett nytt
verksamhetsområde. Lösningen härav måste ske genom överväganden av
vad som skäligen kan begäras i varje enskilt fall, och särskild hänsyn måste
därvid tagas till bl.a. den invalidiserades ålder samt familje- och bostadsförhållanden.
Enligt utskottets uppfattning finnes det emellertid anledning att
förutsätta, att dessa skälighetsproblem i tillämpningen kommer att på ett
tillfredsställande sätt lösas av pensionsdelegationerna.

Vid 1967 års riksdag väcktes ett antal motioner som gick ut på att man
skulle söka lösa problemet med försörjningen av den äldre friställda arbetskraften
genom en mer vidsträckt användning av förtidspensioneringen. Andra
lagutskottet avstyrkte motionerna med följande motivering (2LU 1967:
39):

Utskottet är medvetet om att i synnerhet under senare tid svåra problem
uppstått för den äldre arbetskraften i samband med olika branschers strukturomvandling.
Arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att genom olika åtgärder
återföra den friställda arbetskraften till arbetslivet. En del av den
arbetskraft som närmar sig pensionsåldern är emellertid ofta svårplacerad
och förblir därför stundom utan arbete. Detta gäller i synnerhet i glesbygder
där differentieringen inom arbetslivet är ringa. De ekonomiska bidrag
som kan ifrågakomma — ersättning från arbetslöshetskassa, kommunalt

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

kontantunderstöd och avgångsbidrag — är i olika hänseenden otillräckliga.
Utskottet är därför ense med motionärerna att åtgärder bör vidtas för att
förbättra den ekonomiska situationen för den aktuella gruppen äldre arbetslösa.
Problemet bör emellertid i första hand ses som en arbetsmarknadsfråga
och därför lösas som en sådan. En arbetsmarknadspolitiskt motiverad
stödform är av olika skäl att föredra framför en lösning inom den
allmänna pensioneringen. Bl. a. möjliggör ett arbetsmarknadspolitiskt stöd
att friställd arbetskraft, som av medicinska skäl är arbetsoförmögen, lättare
kan återföras till arbetslivet om arbetstillfällen till följd av ändrade konjunkturer
eller eljest åter skulle öka.

Utskottets hemställan om avslag på motionerna bifölls av första kammaren
medan andra kammaren biföll en reservation med yrkande om utredning
av reglerna om förtidspension. Sammanjämkning av besluten kunde
ej ske.

Vid 1968 års riksdag återkom motionsyrkanden som syftade till att förtidspensionering
i vidgad omfattning skulle beviljas äldre personer som en
sista utväg när det visade sig omöjligt att lösa deras problem genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Motionärerna nämnde äldre arbetslösa som friställts
vid driftsinskränkningar, hemmadöttrar och arbetare med påfrestande
arbetsuppgifter. Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1968: 28 motionerna med en hänvisning till det vid samma riksdag
framlagda förslaget om särskilt kontant stöd för äldre friställd arbetskraft.
Ett sådant stöd ansåg utskottet ha den fördelen framför en förtidspensionering
att det innebar att vederbörande alltjämt stod till arbetsmarknadens förfogande.
Utskottet erinrade emellertid om att även arbetsmarknadsmässiga
synpunkter skulle ha betydelse vid bedömning av rätten till förtidspension.
Utskottet anförde bl. a.:

Enligt gällande bestämmelser utgår förtidspension till den som på grund
av fysisk eller psykisk invaliditet, vanförhet eller annat lyte fått sin arbetsförmåga
nedsatt med minst hälften. Nedsättningen av arbetsförmågan skall
alltså ha medicinsk grund för att förtidspension skall kunna utgå. Därjämte
skall beaktas samtliga omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar
vederbörandes möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan
såsom ålder, krafter, utbildning och yrke. Även arbetsmarknadsläget
har sin betydelse vid bedömning av rätten till förtidspension. På orter
med differentierat näringsliv finns i allmänhet större möjligheter att inpassa
en handikappad i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv.
Detta har betydelse även för flyttningsskyldigheten. Kan det med hänsyn
till den försäkrades ålder, familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra
omständigheter inte skäligen påfordras att han flyttar, får arbetsmöjligheterna
och arbetsförmågan bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

I årets statsverksproposition har förutskickats att möjligheterna att i vidgad
omfattning bereda pension före 67-årsåldern skall utredas. Sedan Landsorganisationen
i skrivelse den 23 januari 1969 till Kungl. Maj:t lagt fram

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

förslag om åtgärder i syfte att förbättra förtidspensioneringen, har Kungl.
Maj:t den 31 januari 1969 uppdragit åt riksförsäkringsverket att utreda vissa
frågor rörande förtidspension inom den allmänna försäkringen. För uppdraget
har Kungl. Maj:t angivit följande riktlinjer:

Riksförsäkringsverket skall utreda frågan att genom ändring av nuvarande
regler öka möjligheterna för äldre förvärvsarbetande ad efter individuell
prövning erhålla förtidspension. Utredningen skall särskilt ta sikte på dem
som mot bakgrunden av sin ålder och med hänsyn till de krav som det moderna
arbetslivet ställer har svårt att fortsätta sitt arbete eller erhålla ny
stadigvarande och lämplig sysselsättning. För de personer det här gäller
hör övervägas att vid invaliditetsbedömningen i särskild mån beakta den
föreliggande arbetssituationen samtidigt som kravet på nedsättning av arbetsförmågan
i medicinskt hänseende mildras.

Vid sidan om vad nu sagts rörande den äldre arbetskraften skall riksförsäkringsverket
undersöka tillämpningen när det gäller förtidspension i allmänhet
och överväga vilka åtgärder som kan komma i fråga för att i ökad
utsträckning låta arhetsmarknadsmässiga hänsyn inverka vid invaliditetsbedömningen.
Därvid bör även prövas i vad mån det kan komma i fråga att
minska de medicinska faktorernas betydelse vid invaliditetsbedömningen.
Vidare skall verket överväga en lagändring innebärande att halv förtidspension
utges till den vars arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften och som
enligt nuvarande regler erhåller en tredjedel av hel pension.

Slutligen uppdrar Kungl. Maj:t åt riksförsäkringsverket att i samband
med ifrågavarande utredningsarbete rörande förtidspensioneringen överväga
en ändring av pensionsdelegationernas sammansättning så att i delegationerna
kommer att ingå representanter för arbetsmarknaden, i första hand
arbetsmarknadens parter.---

Resultatet av utredningsarbetet bör av riksförsäkringsverket redovisas till
Kungl. Maj:t senast den 1 oktober 1969.

Utskottet

Inom folkpensioneringen och tilläggspensioneringen utgår ålderspension
i princip från och med den månad under vilken den försäkrade fyller 67 år.
Genom överenskommelser på arbetsmarknaden har ett inte obetydligt antal
arbetstagare tillförsäkrats rätt till pension före 67 års ålder. Inom den allmänna
försäkringen föreligger — med bortseende från familjepensioneringen
— sådan rätt endast i två fall. På framställning av den försäkrade kan ålderspension
tas ut i förtid, dock tidigast fr. o. in. 63 års ålder. I sådana fall
minskas pensionen med 0,6 procent för varje månad som — då pensionen
börjar tas ut — återstår till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Reduktionen
av pensionen består under pensionärens hela livstid. Vid förtida
nttag av pension är den försäkrade inte berättigad till hustrutillägg eller
kommunalt bostadstillägg förrän han uppnått den ordinarie pensionsåldern.
Pension före 67 års ålder kan också utgå i form av förtidspension. Rätt till
sådan pension har den som på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,
vanförhet eller annat lyte fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst hälften.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

Nedsättningen av arbetsförmågan skall alltså ha medicinsk grund för att
förtidspension skall kunna utgå. Därjämte skall beaktas samtliga omständigheter,
som i det enskilda fallet påverkar vederbörandes möjligheter att
utnyttja den återstående arbetsförmågan såsom ålder, krafter, utbildning
och yrke. Även arbetsmarknadsläget har sin betydelse vid bedömningen av
rätten till förtidspension. Kan det med hänsyn till den försäkrades ålder,
familjeförhållanden, fastighetsinnehav eller andra omständigheter inte skäligen
påfordras att han flyttar, får arbetsmöjligheterna och arbetsförmågan
bedömas med utgångspunkt från förhållandena på bostadsorten.

De nu redovisade bestämmelserna aktualiseras i förevarande motioner.
Gemensamt för motionerna är att de syftar till en sänkning av pensionsåldern
antingen för alla medborgare eller för vissa yrkesgrupper eller för
enskilda individer.

En allmän sänkning av pensionsåldern förordas i motionerna I: 13 och
II: 17, I: 15 och II: 18, I: 85 och II: 101 samt I: 781 och II: 891. En sänkning
av pensionsåldern för vissa yrkesgrupper föreslås i andra motioner,
nämligen för grupper med pressande arbete i motionerna 1:40 och 11:54,
för yrkesfiskare i motionerna 1:45 och 11:49 samt 1:345 och 11:397 och
för skogsarbetare i motionerna 1:228 och 11:258. Vidgade möjligheter för
den enskilde försäkrade att erhålla pension före 67 års ålder efterlyses i
motionerna I: 15 och II: 18, I: 232 och II: 256 samt I: 40 och II: 54. I de båda
förstnämnda motionsparen föreslås att reglerna om förtida pensionsuttag
ses över med sikte på en uppmjukning av nuvarande reduktionsregler. I det
sistnämnda motionsparet föreslås att reglerna om förtidspension ses över i
första hand för att åstadkomma ytterligare rörlighet i fråga om pensionsåldern
genom ökade möjligheter att efter individuell prövning erhålla förtidspension.
Till yrkandena om översyn av reglerna om förtida uttag av
pension ansluter ett yrkande i motionerna I: 47 och II: 53 att hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg skall kunna utgå jämsides med förtida uttag
av pension redan innan den försäkrade uppnått den ordinarie pensionsåldern.

Som skäl för en allmän tidigareläggning av ålderspensioneringen åberopas
att 67 år är en för hög pensionsålder för åtskilliga arbetstagare med hänsyn
till de krav som ställs på individen i arbetslivet. Det framhålls också att den
höjning av levnadsstandarden som det ökade produktionsresultatet medger
och som hittills tagits ut i bl. a. längre semester och kortare arbetsvecka nu
bör tas ut i form av lägre pensionsålder. I samtliga berörda motioner framhålls
framför allt som motiv för en pensionsreform att ungefär hälften av
alla löntagare pensioneras före 67 års ålder och att tungt vägande rättviseskäl
talar för att alla blir delaktiga av en sådan ordning.

För egen del kan utskottet i stor utsträckning instämma i de synpunkter
som motionärerna anfört till stöd för en allmän sänkning av pensionsåldern.
Utskottet står inte heller främmande för att utvecklingen går mot ett pen -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

sionssystem där alla försäkrade får möjlighet till full ålderspension tidigare
än vid uppnådda 67 år. Eu lagstiftning som innebär att pensionsåldern inom
folk- och tilläggspensioneringen sättes vid 65 år — såsom förordas i motionerna
kommer emellertid att medföra betydande kostnadsökningar. Antalet
personer i årsklasserna 65 och 66 kan beräknas till sammanlagt ca
160 000 (1/1 1967). Även om en del av dessa redan erhåller pension i form
av förtida uttag, förtidspension, hustrutillägg eller änkepension, kan den
direkta höjningen av utgifterna för folkpensioner beräknas uppgå till åtskilliga
hundra miljoner kronor. Samtidigt får man räkna med kostnadsökningar
inom tilläggspensioneringen som åtminstone när pensioneringen
är fullt utbyggd kommer att bli betydande. Härtill kommer minskade skatteintäkter
för stat och kommun samt det förhållandet att två årsklasser dras
i från produktionen, något som också i avsevärd mån kommer att belasta ur
kostnadssynpunkt. Ä andra sidan kan vissa kostnadsbesparingar göras. Sjukförsäkringen
blir sannolikt något avlastad liksom de pensionssystem som
i dag betalar ut pensioner före 67 års ålder. Enligt utskottets mening kommer
en allmän sänkning av pensionsåldern under alla förhållanden att ta
så stor del av tillgängliga resurser i anspråk att möjligheterna att genomföra
andra angelägna reformer påverkas. Förutsättningarna för att — såsom
behandlas i det följande — förbättra möjligheterna för dem, som av särskilda
skäl inte kan fortsätta sitt arbete till 67 år, att pensioneras i förtid kommer
att försämras.

Utskottet är med hänsyn härtill inte berett att i dagens läge förorda en
sänkt pensionsålder för alla försäkrade. När tillgängliga resurser medger
en sådan reform, kan en utredning av de lagstiftningsfrågor som hänger
samman därmed med all sannolikhet klaras av på förhållandevis kort tid.
Att såsom en förberedelseåtgärd redan i dag sätta i gång en utredning kan
därför inte anses motiverat. Om reformen får dröja ytterligare en tid, hinner
också tilläggspensioneringen att byggas ut med följd att den sammanlagda
pensionsnivån kommer att stå bättre i paritet med den allmänna levnadsstandarden.
Utskottet avstyrker sålunda — liksom utskottet gjort vid tidigare
tillfällen — motionsyrkandena om eu allmän sänkning av pensionsåldern.

När det gäller motionsyrkandena om sänkt pensionsålder för vissa yrkesgrupper
talar inte kostnadsskäl mot bifall på samma sätt som vid en allmän
sänkning. Andra omständigheter gör emellertid att tveksamhet måste inställa
sig. Rent principiellt kan man fråga sig om det är rimligt att i en allmän
pensionslagstiftning prioritera hela yrkesgrupper med utgångspunkt från
att gruppen har ett särskilt hårt eller pressande arbete. I vissa fall kan det
övervägas, t. ex. i fråga om underjordsarbetare i gruva beträffande vilka det
så uppenbart kan sägas att de i yrket utsätts för särskilda påfrestningar av
fysisk och psykisk natur samt att påfrestningarna gäller i stort sett alla i
gruppen och under hela deras aktiva tid. I andra fall kan det konstateras
att påfrestningar finns men att de inte så genomgående drabbar alla i grup -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969 21

pen eller inte drabbar under hela den yrkesverksamma tiden. Om möjligheter
tillskapas för den enskilde individen att oavsett yrkestillhörighet beredas
pension före 67 års ålder, när hans personliga förutsättningar för fortsatt
yrkesverksamhet med ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte inte längre
finns, bör man enligt utskottets mening avvisa försök att lagstiftningsvägen
differentiera pensionsåldern efter yrkestillhörighet. Avtalsvägen är i sådant
hänseende att föredra och utskottet vill i sammanhanget erinra om att avtalsvägen
var ett av de alternativ, som skisserades av riksdagen förra hösten,
även när det gällde gruvarbetare under jord. Arbetsmarknadsparterna inom
gruvindustrin har också tagit upp förhandlingar om ett pensionsavtal med
en sänkt pensionsålder i sikte. Förhandlingarna har — vid utskottsbehandlingen
av detta ärende — ännu inte avslutats. Till dessa principiella invändningar
kommer att man står inför ett mycket svårt avgränsningsproblem
när det gäller att välja ut grupper för vilka den lägre pensionsåldern skall
gälla. Då man diskuterade att genomföra en arbetstidsförkortning från 48
timmar i veckan för grupper med särskilt påfrestande arbete aktualiserades
över 80 grupper i sammanhanget. Med vissa enstaka undantag ansåg den
utredning, som hade i uppdrag att pröva frågan, att möjlighet inte förelåg
att verkställa en rationell och för arbetstagare och arbetsgivare ur rättvisesynpunkt
acceptabel gränsdragning. Samma konstaterande torde man få
göra när det gäller att skilja ut grupper som bör tillerkännas en lägre pensionsålder.
1 beaktande av nu redovisade omständigheter och i avvaktan på
resultatet av det utredningsarbete om ökade möjligheter Lill förtidspension i
det enskilda fallet, som berörs i följande avsnitt, har utskottet kommit til! den
slutsatsen att en differentierad pensionsålder i lagstiftningen i princip inte
bör grundas på yrkestillhörigheten. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionsyrkandena om sänkt pensionsålder för vissa grupper.

En utbyggnad av rätten till pension före 67 års ålder kan enligt utskottets
mening ske inom ramen för ett system med förtida pensionsuttag och förtidspension.
Det är i och för sig klart att nuvarande reduceringsregler vid
förtida uttag av pension verkar hämmande på de försäkrades intresse för
denna pensionsanordning, inte minst när hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
inte kan utgå förrän den försäkrade fyllt 67 år. Pensionspoäng
faller också bort då pension tas ut före det år under vilket den försäkrade
fyller 66 år. Å andra sidan bygger reglerna på försäkringsmatematiska grunder
och återger ett i förhållande till övriga försäkrade rättvist pensionsutfall.
Man får också komma ihåg att förtida pensionsuttag kan uppbäras i oförminskat
skick vid sidan av förvärvsinkomster. När det gäller förtidspension
har de medicinska faktorerna hittills spelat en avgörande roll vid invaliditetsbedömningen.
På grund härav har äldre friställda arbetstagare inte kunnat
i tillfredsställande omfattning få sin försörjningsfråga löst via förtidspensioneringen.
Samhället har å andra sidan sörjt för dessa genom arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

marknadspolitiska insatser. Vid fjolårets riksdag beslöts bl. a. att införa särskilda
stödformer för den äldre arbetskraften. Detta utesluter inte att tiden
får anses inne att genom en lättnad i gällande pensionsbestämmelser införa
vidgad rätt till pension före 67 års ålder i sådana fall där efter individuell
prövning konstateras att behov av pensionering föreligger. Utskottet vill
sålunda i princip ansluta sig till de uppfattningar om en mera rörlig pensionsålder
som kommit till uttryck i en del av förevarande motioner. Med
en rörlig pensionsålder avser utskottet därvid en ålder som både kan understiga
och överstiga 67 år.

Riksförsäkringsverket har i början av innevarande år fått i uppdrag att
utreda frågan om ökade möjligheter för äldre förvärvsarbetande att efter
individuell prövning erhålla förtidspension. Utredningen skall särskilt ta
sikte på dem som mot bakgrunden av sin ålder och med hänsyn till de krav
som det moderna arbetslivet ställer har svårt att fortsätta sitt arbete eller
erhålla ny stadigvarande och lämplig sysselsättning. För de personer som
det gäller skall övervägas att vid invaliditetsbedömningen i särskild mån
beakta den föreliggande arbetssituationen samtidigt som kravet på nedsättning
av arbetsförmågan i medicinskt hänseende mildras. När det gäller förtidspension
i allmänhet skall undersökas i vad mån man kan minska de
medicinska faktorernas betydelse vid invaliditetsbedömningen och i stället
låta arbetsmarknadsmässiga hänsyn i ökad grad inverka på bedömningen.

Genom det utredningsarbete som Kungl. Maj:t uppdragit åt riksförsäkringsverket
har motionsyrkandet om översyn av bestämmelserna angående
förtidspension i stort sett redan blivit tillgodosett. De yrkanden som gäller
översyn av reglerna om förtida pensionsuttag bör enligt utskottets bedömning
i avvaktan på det pågående utredningsarbetet, som skall vara avslutat den
1 oktober 1969, inte heller föranleda någon riksdagens åtgärd.

1 motionerna 1:781 och 11:891 yrkas utredning om — förutom en sänkning
av den allmänna pensionsåldern — en enhetlig pensionsordning för
alla löntagare enligt det system som gäller för tilläggspensioneringen. Att
lagstiftningsvägen införa ett system där alla löntagare har enhetliga pensionsförmåner
ter sig enligt utskottets mening mindre motiverat så länge
parterna har möjlighet att avtalsvägen komma överens om kompletterande
förmåner. All erfarenhet talar för att sådana avtal i stor utsträckning skulle
komma att träffas och följaktligen förta det syfte som motionärerna genom
sitt förslag siktar till. Utskottet kan med hänsyn härtill inte tillstyrka bifall
till motionsyrkandet.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

A. att följande motioner,

1) motionerna 1:13 och II: 17,

2) motionerna 1:15 och II: 18, såvitt de avser en allmän
sänkning av pensionsåldern,

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

3) motionerna I: 85 och II: 101, och

4) motionerna 1:781 och 11:891, såvitt de avser en allmän
sänkning av pensionsåldern,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

B. att följande motioner,

1) motionerna 1:40 och 11:54, såvitt de avser en sänkning
av pensionsåldern för grupper med pressande arbete,

2) motionerna 1: 45 och II: 49,

3) motionerna I: 228 och II: 258, samt

4) motionerna 1: 345 och II: 397,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

C. att följande motioner,

1) motionerna I: 15 och II: 18, såvitt de avser förtida pensionsuttag,

2) motionerna 1:40 och 11:54, såvitt de avser förtidspensioneringen,

3) motionerna I: 47 och II: 53, samt

4) motionerna I: 232 och II: 256, såvitt de avser förtida pensionsuttag,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna 1:781 och 11:891, såvitt de avser en
enhetlig pensionsordning för löntagare, inte föranleder någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Hiibinette (m), Eric Carlsson (ep), Österdahl
(fp) och fru Grethe Lundblad (s);

från andra kammaren: herr Jönsson i Ingemarsgården (fp), fröken Sandell
(s), herr Fredriksson (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (ep),
Ringaby (m), Gadd (s) och fru Håvik (s).

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1969

Reservationer

Vid A. i utskottets hemställan

(avser eu allmän sänkning av pensionsåldern)

1) av herrar Eric Carlsson och Larsson i öskevik, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 19 med orden
»För egen» och slutar på s. 20 med orden »av pensionsåldern», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet delar motionärernas uppfattning om angelägenheten av en allmän
sänkning av pensionsåldern. Jämlikhetsskäl talar för att alla skall erhålla
full ålderspension tidigare än vid uppnådda 07 år. Såsom förordas i
motionerna bör pensionsåldern inom folk- och tilläggspensioneringen sättas
vid 65 år. De som har särskilt ansträngande sysselsättning och den längsta
arbetstiden torde i övervägande antalet fall tillhöra dem som nu pensioneras
först vid 67 års ålder. Antalet låginkomsttagare torde också vara relativt
större bland dem som pensioneras vid 67 års ålder än bland dem som pensioneras
tidigare. Dessa grupper kan nu inte utan en väsentlig reduktion av
sin pension pensioneras tidigare. De utgiftsökningar som en sänkt pensionsålder
skulle medföra för samhället reduceras genom att vissa kostnadsbesparingar
kan göras. Sålunda kan t. ex. sjukförsäkringen avlastas liksom
de pensionssystem som i dag betalar ut pensioner före 67 års ålder. Besparingar
i fråga om arbetslöshetsersättningar skulle också kunna göras. Det
finns enligt utskottets mening inte anledning alt uppställa andra angelägna
reformer — såsom allmänna standardhöjningar för pensionärerna och förbättrade
möjligheter för dem som inte kan fortsätta sitt arbete till ordinarie
pensionsålder att pensioneras i förtid — som hinder för att skapa
rättvisa i fråga om pensionsåldern. Del är enligt utskottets mening nödvändigt
att samhällets resurser fördelas så, alt även dessa angelägna
reformer kan genomföras. Utskottet biträder alltså motionsyrkandena om utredning
av frågan om sänkning av pensionsåldern till 65 år. Utredningen bör
ske i en parlamentariskt sammansatt kommitté. Vad ulskoltet i fortsättningen
anför beträffande sänkning av pensionsåldern för vissa grupper, förtida
pensionsuttag och förtidspensionering får ses med utgångspunkt från alt den
allmänna pensionsåldern bör sänkas till 65 år.»

dels ock att utskottet under A. bort hemställa

att riksdagen — med bifall till motionerna I: 13 och II: 17,
motionerna I: 15 och II: 18, såvitt de avser en allmän sänkning
av pensionsåldern, och motionerna 1:781 och 11:891,
såvitt de avser en allmän sänkning av pensionsåldern, samt
i anledning av motionerna I: 85 och II: 101 — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utredning av frågan om allmän
sänkning av pensionsåldern till 65 år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 är 1969

2) av herrar Österdahl och Jönsson i Ingemarsgården, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 19 med orden
»För egen» och slutar på s. 20 med orden »av pensionsåldern», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»För egen del---(lika med utskottet)---före 67 års ålder.

Vad frågan om en allmän sänkning av folkpensionsåldern beträffar måste
givetvis de nya lägre åldersbestämmelserna, som kommer att fastställas och
de tidpunkter från vilka dessa kommer att gälla, bestämmas med hänsyn till
att en sänkt pensionsålder medför betydande utgifter för det allmänna och
alltså tar i anspråk resurser, som eljest skulle kunna användas för en höjning
av folkpensionen eller andra pensionsförbättrande åtgärder. Här krävs
alltså en avvägning. Viktigt är också att det blir möjligt att arbeta efter uppnådd
pensionsålder för dem som så vill. Härigenom ökas valfriheten, äldre
människor får större möjligheter att själva avgöra hur de vill ordna sitt liv.
Utskottet vill understryka, att vägande rättviseskäl talar till förmån för en
sänkning av pensionsåldern, så att den kommer i närmare överensstämmelse
med de pensionsbestämmelser, som tillämpas för större delen av anställda i
statlig och kommunal tjänst samt inom det enskilda näringslivet. Detta är
emellertid ingalunda de enda rättvisehänsyn, som påkallar beaktande. Vad
folkpensionen beträffar, så skulle en sänkning av pensionsåldern till en början
till 66 år fr. o. m. år 1971 medföra en förbättring endast för personer,
som är födda år 1904 eller senare. Den skulle inte leda till någon förbättring
för personer, som är födda 1903 eller tidigare. Tydligast framträder detta
förhållande i samband med möjligheten att välja annan pensionsålder än
den normala, eu möjlighet som enligt utskottets mening bör finnas även
efter en allmän sänkning av pensionsåldern. Gällande villkor medger som
bekant valfrihet mellan 63—70 år. Vid uttag före den normala pensionsåldern
minskas pensionen med 7,2 % per år och vid uppskjutet uttag ökas
den med samma procent per år. Efter en allmän sänkning av pensionsåldern
till exempelvis 65 år kommer den som väljer att uppskjuta uttaget till 67 år
— vilket kan bli ganska vanligt — att erhålla en med 14,4 % förhöjd pension,
dvs. en folkpension som med i runt tal 750 kr. överstiger den pension,
som utgår till dem som före sänkningen av pensionsåldern gick i pension
vid 67 års ålder. Tillämpas denna metod utgår olika pensionsbelopp till
personer som gått i pension vid samma ålder, det lägre beloppet till sådana
som gått i pension före 1971. Härigenom skapas ett nytt övergångsproblem
av det slag som orsakat så mycket missnöje med änkepensioneringen. Utan
att vilja ta ställning till den här anförda problematiken vill utskottet framhålla,
att det uppenbarligen gäller ett svårt och omfattande avvägningsproblem
av rättvisekaraktär, som hittills inte beaktats. Frågan har givetvis en
betydande ekonomisk räckvidd.

Ännu mera gäller detta om man tar i sikte en sänkning även av pensions -

indra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

åldern vid den allmänna tilläggspensioneringen. Även där skulle en sänkning
av pensionsåldern, som inte åtföljdes av några beslut rörande den äldre folkgrupp,
som redan erhåller ATP, leda till en förbättring av det ekonomiska
läget uteslutande för de grupper, som vid reformens ikraftträdande är födda
vid en senare tidpunkt än de som redan erhåller ATP. Det bör observeras,
att de yngre grupperna redan på grund av pensionssystemets konstruktion
erhåller en högre årlig tilläggspension under hela livet ju senare de är födda
fram till 1913 även om den pensionsgrundande inkomstnivån är lika hög i
två jämförda fall. Antalet år med pensionsgrundande inkomst är ju nämligen
större för dem som är senare födda. Skulle man till detta lägga ovan
berörda konsekvenser av en sänkt pensionsålder utan att vidta några åtgärder
för en ökad rättvisa åt de äldre pensionärerna, kan man befara en
allvarlig reaktion. Därför torde det vara motiverat att även pröva frågan
om särskilda pensionstillägg för de personer som redan är pensionärer vid
reformens framtida genomförande.

Det grundläggande skälet för att en svår avvägning och prioritering måste
göras beträffande den hastighet med vilken en sänkning av pensionsåldern
kan genomföras och vilka kompletterande åtgärder som kräves av rättviseskäl
ligger naturligtvis däri, alt det allmänna inte har obegränsade möjligheter
att öka de för pensionsändamål disponibla resurserna under kommande
år. Därvid bör hänsyn även tas till den välbefogade reform, som riksdagen
får att ta ställning till redan i år, om et t pensionstillägg åt sådana pensionärer,
som endast har eu obetydlig inkomst utöver folkpensionen och alltså ingen
eller ringa tilläggspension. Delta i viss mån inkomstprövade pensionstillskott
inom folkpensioneringens ram kan väntas medföra snabbt stigande kostnader,
som enligt den förslagsställande kommittén beräknas uppgå till 189
milj. kr. för första året, 369 milj. kr. andra året, 533 milj. kr. tredje året osv.

Vid bestämmande av tidpunkten för en sänkning av pensionsåldern, bör
man också beakta att reformen skulle kunna i någon mån medföra en minskning
av arbetsutbudet från personer som i och för sig är kapabla till och
trivs med fortsatt arbete. Det förefaller angeläget att utforma sådana bestämmelser
för pensionsålderns sänkning som så långt som möjligt kan
undvika sådana verkningar. Detta är motiverat även av det skälet, att eu
tendens till minskning av tillgången på arbetskraft under första hälften av
1970-talet kan väntas inträda genom en sänkning av normalarbetstiden till
40 timmar per vecka samt genom en väsentligt ökad studie- och utbildningsfrekvens
inom särskilt de yngre ålderskategorierna, vilket försenar inträdandet
på arbetsmarknaden.

Med det här anförda vill utskottet ingalunda förneka, att en sänkning av
pensionsåldern bör stå på programmet för de angelägna reformer, som så
småningom måste genomföras. Utskottet anser tvärtom att frågan är så stor
och angelägen och har så många förgreningar att tiden nu kan vara inne
att påbörja en särskild utredning kring hela problemkomplexet. Landsorga -

indra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

nisationen har utan tvivel rätt i vad man i skrivelse till chefen för socialdepartementet
av den 24 januari 1969 uttalar: »En sänkning av pensionsåldern
är emellertid en kostnadskrävande reform och får eventuellt genomföras
i etapper. En sådan reform skulle inte heller kunna genomföras utan
att föregås av tidskrävande utredningsarbete.»

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet kommit till den uppfattningen
att riksdagen bör hos Kungl. Maj:t begära att frågan om en allmän
sänkning av pensionsåldern görs till föremål för utredning.»

dels ock att utskottet under A. bort hemställa

att riksdagen — med bifall till motionerna I: 85 och II: 101
samt i anledning av motionerna I: 13 och II: 17, motionerna
I: 15 och II: 18, såvitt de avser en allmän sänkning av pensionsåldern,
samt motionerna I: 781 och II: 891, såvitt de
avser en allmän sänkning av pensionsåldern, — i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utredning av frågan om sänkt
pensionsålder.

3) av herr Ringaby, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 19 med orden
»För egen» och slutar på s. 20 med orden »av pensionsåldern», bort ersättas
med text av följande lydelse:

»För egen del kan utskottet i stor utsträckning instämma i de synpunkter
som motionärerna anfört till stöd för en allmän sänkning av pensionsåldern.
Utan tvekan framstår det som orättvist att hälften av de anställda pensioneras
vid 67 års ålder, medan den andra hälften, som ofta har ett fysiskt sett
mindre påfrestande arbete, pensioneras vid 65 års ålder eller tidigare. Utskottet
är medvetet om att en allmän sänkning av pensionsåldern kan vara
en komplicerad fråga, bl. a. med hänsyn till den allmänna tilläggspensioneringen.
Detta förhållande får enligt utskottets mening inte stå hindrande i
vägen för en utveckling mot en sänkt pensionsålder.

Kostnadsaspekterna är en viktig faktor. En sänkt pensionsålder medför
otvivelaktigt kostnadsbelastningar men torde även ha vissa kostnadsbesparande
effekter, som det vore önskvärt att närmare utreda.

Skiftande pensionsålder kommer säkert alltid att finnas mellan skilda
yrkesgrupper. Utskottet anser dock att det av rättviseskäl måste anses angeläget
att via den allmänna försäkringen medverka till en utveckling mot
mer likartad pensionsålder. En sådan utveckling måste sannolikt ske genom
etappvisa sänkningar av pensionsåldern.

Med anledning av vad utskottet sålunda anfört har utskottet kommit till
den uppfattningen att frågan om en sänkning av den allmänna pensionsåldern
och därmed sammanhängande problem bör förutsättningslöst prövas
av en parlamentariskt sammansatt utredning.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969

dels ock att utskottet under A. bort hemställa

att riksdagen — i anledning av motionerna I: 13 och
II: 17, motionerna I: 15 och II: 18, såvitt de avser en allmän
sänkning av pensionsåldern, motionerna 1:85 och 11:101
samt motionerna 1:781 och 11:891, såvitt de avser en allmän
sänkning av pensionsåldern, — i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller att en parlamentarisk utredning förutsättningslöst
får pröva frågan om en sänkning av den allmänna
pensionsåldern och därmed sammanhängande problem.

Vid B. i utskottets hemställan

(avser en sänkning av pensionsåldern för vissa grupper)

4) av herrar Österdahl och Jönsson i Ingemarsgården, som ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på s. 20 med orden
»När det» och slutar på s. 21 med orden »vissa grupper», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Det problem som vid sidan av eu allmän sänkning av pensionsåldern
berörs i de framlagda motionerna gäller frågan om förtidspension åt vissa
grupper av arbetstagare, som har tunga och krävande och i viss mån hälsovådliga
arbetsuppgifter, vilka de har svårigheter att fullgöra redan några år
löre nuvarande folkpensionsålders inträde. Vidare behandlas frågan om generösare
regler för en individuellt prövad förtidspensionering. Enligt utskottets
mening innebär de under fjolåret beslutade arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
för äldre arbetskraft, som har svårt att erhålla arbete, ett viktigt
bidrag till problemets lösning. Till största delen kvarstår dock detta. Naturligtvis
erbjuder det betydande svårigheter att variera pensionsåldern efter
olika yrkesgruppers behov. Riksdagen har dock redan förordat att ett försök
görs för personer med arbete i gruvhantering under jord. Det synes finnas
anledning att på samma sätt uppta till prövning motsvarande spörsmål —
i första band för skogsarbetare, viss restaurangpersonal och fiskare. Endast
eu närmare utredning — förslagsvis utförd av pensionsförsäkringskommittén

— kan visa, huruvida inte eu yrkesindelning — kompletterad med individuell
prövning i gränsfall — kan erbjuda praktiska möjligheter att uppnå en mer
tillfredsställande ordning än för närvarande.

Vad nuvarande förtidspensionering beträffar gäller att den utgår endast
vid nedsättning av arbetsförmågan på medicinsk grund. Enligt utskottets
mening är det önskvärt att reglerna ges en mera generös utformning innebärande
att en allmän bedömning av den försäkrades försörjningsförmåga
tillmätes avgörande betydelse. Mildare kriterier bör därvid tillämpas för
arbetstagare, som endast har några år kvar till pensionsåldern. Utskottet utgår
ifrån att den efter framläggandet av motionerna I: 40 och II: 54 av regeringen
tillsatta utredningen även beaktar alt lättare partiellt invalidiserade

— grupp III — vilkas invaliditet uppskattas till minst hälften men ej till

Andra lagutskottets utlåtande nr 20 år 1969 29

2/3 bör erhålla hälften av full pension och inte endast som nu 1/3. En sådan
lösning efterlyses i motionerna I: 40 och II: 54 och samma förslag har något
senare framlagts i den ovan berörda skrivelsen till socialdepartementet från
Landsorganisationen.

De speciella pensionsreformer, som kan väntas bli följden av ökad hänsyn
till de speciella förhållandena för vissa särskilt ogynnsamt ställda grupper,
drar ej kostnader av samma storleksordning som de ifrågasatta mera
allmänna pensionsreformer, vilka berörts i det föregående. Vi anser därför,
att de biir behandlas med förtur och att förslag gällande de sistnämnda
områdena kan framläggas utan att avvakta slutförandet av utredningen om
en allmän sänkning av pensionsåldern. Vidare bör man enligt utskottets
mening fästa stor vikt vid alt noggranna kostnadsberäkningar redovisas beträffande
såväl en sänkning av den allmänna pensionsåldern gällande endast
för folkpensioneringen som också kostnaderna för ett extra pensionstillägg
åt personer, som inträtt i folkpensionsåldern före genomförandet av ett beslut
om sänkt pensionsålder. Beräkningarna bör också gälla kostnaderna
för beslut av båda dessa slag beträffande tilläggspensioneringen. De beräknade
kostnaderna bör sammanställas med kostnaderna för de extra pensionstillägg
åt folkpensionärer med obetydlig extra inkomst och alltså ingen
eller liten ATP, som kan väntas under kommande år, om dessa pensionstillägg
stiger enligt beslut som riksdagen kan väntas fatta innevarande år.
Utskottet finner synnerligen angeläget att hithörande pensionsspörsmål så
grundligt genomlyses både ur teknisk och ekonomisk synvinkel att en avvägning
och prioritering blir möjlig för statsmakterna under full klarhet om
beslutets framtida räckvidd och alla relevanta rättvisehänsyn.

Sammanfattningsvis vill utskottet sålunda ansluta sig till det i motionerna
1: 40 och II: 54 framställda yrkandet om utredning av frågan om sänkt pensionsålder
för grupper med pressande arbete. Genom en sådan utredning
får motionsyrkandena om utredning av sänkt pensionsålder för yrkesfiskare
och skogsarbetare anses bli tillgodosedda.»

dels ock att utskottet under B. bort hemställa

att riksdagen — i anledning av motionerna I: 40 och II: 54,
såvitt de avser en sänkning av pensionsåldern för grupper
med pressande arbete, motionerna 1:45 och 11:49, motionerna
I: 228 och II: 258 samt motionerna I: 345 och II: 397
— i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att den utredning
riksdagen begärt rörande underjordsarbetarnas pensionsålder
ges tilläggsdirektiv att — sedan detta arbete slutförts —
ta upp frågan om en sänkning av pensionsåldern för vissa
andra grupper vars arbete är särskilt påfrestande fysiskt
eller psykiskt, i första hand för skogsarbetare, viss restaurangpersonal
och fiskare.

5) av fru Hamrin-Thorell.