Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1969

Nr 19

Utlåtande i anledning av motioner om en allmän arbetslöshetseller
sysselsättningsförsäkring.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
1:782 av herr Pettersson, Axel Georg, och herr Gustafsson, Nils-Eric, samt
II: 903 av herrar Sundkvist och Magnusson i Nennesholm.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att förslag till allmän arbetslöshets-
eller sysselsättningsförsäkring framlägges redan vid 1970 års riksdag».

Gällande bestämmelser

Den arbetslöshetsförsäkring som finns i vårt land är frivillig. Den handhas
av arbetslöshetskassor som i allmänhet är organiserade av de försäkrades
fackliga organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända
av arbetsmarknadsstyrelsen som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet
medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1,7 milj.
Genom tillkomsten av nya kassor sker f. n. en förhållandevis snabb ökning
av medlemsantalet.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns i främsta rummet
i förordningen den 14 december 1956 (nr 629; ändrad senast 1968: 140)
om erkända arbetslöshetskassor, förordningen samma dag (nr 630; ändrad
senast 1968: 141) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp,
dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarar
Vs veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem
som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas visst
avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall söka arbete
hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare
beroende av att medlem har betalat 52 veckoavgifter. Dessutom gäller beträffande
den första arbetslöshetsperioden varje försäkringsår, vilket omfattar
tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande år, att medlemmen
skall ha betalat minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader
närmast före arbetslöshetens inträde.

Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximi0102859
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 19

2 Andra lagutskottets utlåtande nr it) år 1969

belopp av 50 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer
barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn.

Under ett försäkringsår får med nedan angivna undantag ersättning utgå
högst för 150 dagar (30 veckor) eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande,
200 dagar (40 veckor). Vid arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår
till nästa kan ersättningstiden i gynnsammaste fall bli 300 resp.
ca 350 dagar. Avgörande är vid vilken tidpunkt under det första året arbetslösheten
har börjat. Medlem som har fått ersättning under maximal tid
brukar kallas utförsäkrad.

Genom beslut av statsmakterna år 1068 skedde vissa ändringar i reglerna
för arbetslöshetsförsäkringen. Bl. a. förlängdes för arbetslösa i åldrarna

60_66 år — i vissa fall även 55—60 år — ersättningstiden med 300 dagar.

Denna åtgärd — liksom införandet av ett särskilt kontantstöd åt äldre
arbetslösa som inte tillhörde arbetslöshetsförsäkringen eller som var utförsäkrade
(omställningsbidrag) — angavs vara temporär i avvaktan på
resultatet av den pågående KSA-utredningen, för vilken närmare redogörs
i det följande.

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig
inkomst.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, statsbidrag
och fondavkastning. För nästa försäkringsår beräknas statsbidraget uppgå
till 61 % och medlemsavgifterna till 28 % av kassornas samlade inkomster.

I detta sammanhang inå erinras om att kontant stöd vid arbetslöshet
ut o-år även i form av kommunalt kontantunderstöd och omställningsbidrag.

Vid arbetslöshet kan i vissa fall även socialhjälp utga.

KSA-utredningen

Redan år 1908 diskuterades i riksdagen frågan om införandet av en arbetslöshetsförsäkring.
År 1934 biföll riksdagen förslag om en sådan försäkring,
som skulle vara frivillig. Det då godtagna systemet gäller i huvudsak
ännu i dag. Betydelsefulla ändringar har dock beslutats vid riksdagarna
åren 1941, 1944, 1946, 1953, 1956 — då den nuvarande lagen antogs
— och 1964. En utförlig historik från tiden 1908—1964 lämnas i andra
lagutskottets utlåtande nr 26 år 1968. År 1966 tillkallades sakkunniga för
att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet.

De sakkunniga har antagit benämningen utredningen om kontant stöd vid

arbetslöshet (KSA-utredningen).

Efter en redogörelse för bl. a. resultatet av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
och 1960 års arbetsmarknadsutredning anförs i KS A-utredningens
direktiv följande.

Som tidigare nämnts saknar vissa grupper av yrkesutövare, som kan be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1969

dömas löpa risk att bli arbetslösa, ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Främst gäller detta vissa småföretagare, jordbrukare och hemarbetare. Det
gemensamma för dessa grupper är att de i regel inte haft någon anställning.
Bland dem som saknar skydd mot arbetslöshet finns också en betydande
grupp sådana som temporärt har anställningar hos olika arbetsgivare
och som därför löper särskild risk att bli arbetslösa. Särskilda problem
föreligger beträffande utformningen av eif arbetslöshetsskydd för sådana
grupper av arbetssökande som inte tidigare har haft förvärvsarbete.

Ett av syftena med de förslag som framlagts i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
är att minska riskerna för arbetslöshet och mildra arbetslöshetens
verkningar. Fortfarande finns emellertid enligt min mening
i vissa situationer behov av kontant stöd åt dem som blivit arbetslösa. För
att det skall vara möjligt att i det enskilda fallet sätta in den arbetsmarknadspolitiska
åtgärd som är lämpligast på lång sikt behöver arbetsmarknadsmyndigheterna
liksom den arbetslöse rådrum för undersökningar och
överväganden. Den arbetslöse behöver därför beredas kontant stöd under
en övergångstid. Tidigare utredningar visar att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
f. n. inte fullt ut tillgodoser detta behov.

Som lösningar på det föreliggande problemet har föreslagits dels obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring eventuellt kompletterad med frivillig tillläggsförsäkring,
dels bibehållande av den frivilliga försäkringen men med
ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet. Obligatorisk försäkring torde
utesluta kontantunderstödsverksamhet i dess nuvarande form. Däremot
kan ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet i och för sig kombineras
med den frivilliga försäkringen. En sådan ordning torde komma att påverka
de frivilliga arbetslöshetskassornas betingelser.

Utredningen bör vara förutsättningslös. Den bör undersöka och föreslå
de former för kontant stöd vid arbetslöshet som kan befinnas lämpligast
med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och de nämnda
gruppernas särskilda förhållanden.

Stor vikt måste läggas vid de erfarenheter som de nuvarande arbetslöshetskassornas
verksamhet har givit. Dessa frivilligt organiserade kassor har
gjort synnerligen värdefulla insatser. Genom att de försäkrade själva har
haft inflytande i kassorna har det varit möjligt att i stort sett utan friktioner
lösa många känsliga problem. Det måste därför enligt min mening
kunna företes starka skäl om ett försäkringssystem som har visat sig vara
så värdefullt helt skall överges.

Skulle utredningen finna att någon form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
behövs, bör möjligheterna att samordna den med den nuvarande
frivilliga försäkringen undersökas. Är detta inte möjligt bör också andra
lösningar prövas. Självfallet måste också undersökas vilka finansieringsformer
som är lämpligast vid olika försäkringssystem. En obligatorisk försäkring
kommer att medföra en rad problem av försäkringsteknisk natur,
vilka måste klarläggas. Som exempel må nämnas frågorna hur ersättningens
storlek skall bestämmas för arbetssökande som inte tidigare har haft
någon inkomst av anställning samt hur kvalifikationssystemet skall ordnas
för dem som under lång tid har saknat arbete och inte genast efter ansökan
kan beredas arbete. Samordningen med andra socialförsäkringar bör också
undersökas liksom de administrativa frågorna.

Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finns i Norge sedan år 1939. Utredningen
bör tillgodogöra sig erfarenheterna av denna försäkring.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1969

I tilläggsdirektiv den 7 april 1987 uppdrogs åt KSA-utredningen att med
förtur utforma och lägga fram förslag till stödformer för äldre arbetstagare
som träffas av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden.
Detta uppdrag har utredningen fullgjort genom att i september 1967
lämna delbetänkandet »Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare» (SOU
1967:62). Utredningen låg till grund för den reform förra året, som innebar,
dels införandet av omställningsbidrag, dels förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen
för äldre arbetslösa (prop. 1968: 29 och 30).

KSA-utredningen beräknar att under år 1969 avge ett huvudbetänkande
med förslag till former för kontant stöd vid arbetslöshet (Riksdagsberättelsen
1969 s. 388).

Riksdagsbehandling 1966—1968

Vid 1966 års riksdag väcktes motioner som syftade till utredning av
frågan om införandet av en allmän arbetslöshetsförsäkring, i ett par av
motionerna betecknad som allmän sysselsättningsförsäkring. Enligt motionerna
utgjorde den gällande ordningen inte tillfredsställande skydd vid
arbetslöshet åt alla grupper.

Andra lagutskottet erinrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr
70 om KS A-utredningens arbete och konstaterade att det i motionerna uttalade
önskemålet om utredning av frågan redan var tillgodosett. Utskottet
fann det för sin del lämpligt att motionerna överlämnades till den tillsatta
utredningen.

I motioner till 1967 års riksdag menade motionärerna att nuvarande arbetslöshetsförsäkring
inte är tillräckligt omfattande. De ville att frågan om
en allmän inkomstförsäkring som garanterade arbetstagaren trygghet vid
arbetslöshet blev föremål för utredning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr lb anförde andra lagutskottet,
att genom de uppgifter som ålagts KSA-utredningen fick det i motionerna
framställda utredningsyrkandet redan anses tillgodosett. Motionerna borde
därför enligt utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en interpellation i andra kammaren hösten 1967 frågade herr Wedén
chefen för inrikesdepartementet om denne var villig att till KSA-utredningen
utfärda tilläggsdirektiv med innehåll att utredningens uppgift skulle
vara att lägga fram ett förslag till allmän sysselsättningsförsäkring och att
detta arbete skulle bedrivas med största skyndsamhet.

I svar på interpellationen den 21 november 1967 sade statsrådet Johansson,
att frågorna om obligatorium eller frivillighet samt trygghetsskyddets
omfattning och nivå borde utredas innan man tog ställning och att KSAutredningen
hade den uppgiften. Statsrådet Johansson räknade med att utredningen
utan onödigt dröjsmål kommer att slutföra sitt arbete och lägga
fram förslag som tillgodoser behovet av större inkomsttrygghet. Han var
inte villig att ge utredningen tilläggsdirektiv av den art herr Wedén avsåg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1969

Vid 19ö8 års riksdag frågade herr Brundin chefen för inrikesdepartementet
om regeringen var beredd att dels vidta sådana åtgärder att frågan
om en allmän arbetslöhetsförsäkring skyndsamt kunde föras till en
positiv lösning och därvid beakta tjänstemännens nya situation, dels vidta
åtgärder i syfte att minska arbetslösheten bland ungdomen.

Statsrådet Johansson svarade den 13 mars, att KSA-utredningens uppdrag
inte begränsats till någon viss kategori och att utredningen kommer
att behandla även tjänstemännens problem. Han räknade med att utredningen
så snart som möjligt kommer att framlägga förslag om större inkomsttrygghet
för alla kategorier av arbetslösa.

Vid 1968 års riksdag väcktes även motioner, som avsåg KSA-utredningens
arbete. I ett motionspar hemställdes om sådana åtgärder, att resultatet av
utredningens uppdrag i fråga om arbetslöshetsförsäkringen snarast kunde
föreläggas riksdagen. Enligt ett annat motionspar borde KSA-utredningen
i tilläggsdirektiv få i uppgift att framlägga förslag till en allmän sysselsättningsförsäkring
och att bedriva arbetet med största skyndsamhet. I
ett tredje motionspar ville motionärerna att riksdagen skulle begära utredning
angående åtgärder för att lösa trygghets- och arbetsmarknadsfrågorna
för de grupper i samhället som har en bristfälig grundtrygghet; en allmän
arbetslöshetsförsäkring borde införas som omfattade arbetssökande personer,
som tidigare inte varit förvärvsarbetande, samt egna företagare. I sitt
av riksdagen godkända utlåtande nr 26 avstyrkte andra lagutskottet samtliga
motionsyrkanden. Utskottet uttalade bl. a., att KSA-utredningen enligt
sina direktiv hade att bl.a pröva frågan om arbetslöshetsskyddets utsträckande
till grupper som saknade ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Utskottet
hänvisade vidare till att utredningen enligt sina direktiv skulle förutsättningslöst
pröva huruvida problemet kunde lösas med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
eventuellt kompletterad med frivillig tilläggsförsäkring,
eller med en frivillig försäkring, kombinerad med ökad kommunal kontantunderstödsverksamhet.

Utskottet

Frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring utreds sedan 1966 av den
av inrikesministern tillkallade KSA-utredningen.

I förevarande motioner anförs såsom önskvärt att riksdagen genom en
meningsyttring i ämnet försöker påskynda lösningen av frågan om en
allmän arbetslöshets- eller sysselsättningsförsäkring. Det yrkas att riksdagen
skall anhålla om att förslag till eu sådan försäkring framläggs redan
till nästa års riksdag.

KSA-utredningen, som redan avlämnat ett förslag avseende särskilt stöd
åt äldre arbetslösa, har förra året låtit offentliggöra att utredningen kommer
att föreslå ett allmänt grundskydd vid arbetslöshet med möjlighet
att komplettera detta med en frivillig tilläggsförsäkring inom det nuvarande

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1969

systemets ram. Utredningen har vidare angivit att den beräknar avlämna
sitt huvudbetänkande innevarande år. Med hänsyn härtill och då utskottet
har anledning anta alt Kungl. Maj :t så snart som möjligt kommer att ta
ställning till KSA-utredningens förslag, anser utskottet att förevarande motioner
inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 782 och II: 903 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Dahlberg (s), Hxibinette
(in)*, Wanhainen (s), Andreasson (ep), fru Grethe Lundblad (s), herrar
Skagerlund (fp)* och Axelson (fp);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Sandell
(s), herrar Fredriksson (s), Göransson (s)*, Jonsson i Mora (fp),
Ringaby (m), Gadd (s) och fru Håvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

K L Beckmans Tryckerier AB • Stockholm