Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
1
Nr 39
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om upphävande av lagen den Ur juni 1917
(nr 381) om förhud för vissa underhållsskyldiga att
avflytta från riket jämte motion i ämnet.
Genom en den 21 mars 1969 dagtecknad proposition, nr 69, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga följande förslag till
Lag
om upphävande av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa
underhållsskyldiga att avflytta från riket
Härigenom förordnas, alt lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången
av juni 1969. Avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan är därefter
utan verkan. I fråga om pant eller borgen som ställts för underhållsskyldighetens
fullgörande enligt 1 § eller kapitalvärde som nedsatts enligt 9 § gäller
dock alltjämt äldre bestämmelser.
I samband med propositionen har utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen nr 1154 i andra kammaren av herr Åkerlind.
Redogörelse för motionens innehåll lämnas nedan s. 5—6.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1969 och
alt avflyttningsförbud som är meddelat dessförinnan därefter är utan verkan.
Inledning
Enligt lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket gäller i princip förbud för den som är underhållsskyldig
mot barn under sexton år att flytta från riket.
Lagberedningen behandlade under sitt arbete med nya bestämmelser om
1 Bihany till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 39
2 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
införsel och annan exekution i lön lagen om avflyttningsförbud. Beredningen
övervägde därvid om inte lagen kunde upphävas. I ämnet upprättades
en promemoria år 1964. Promemorian remitterades till ett antal myndigheter
och organisationer (se SOU 1964: 57 s. 315).
Lagberedningen stannade emellertid vid sina slutliga överväganden i ämnet
för att lagen om avflyttningsförbud inte f. n. borde upphävas. Beredningen
lade dock fram förslag till vissa ändringar i lagen (nyssnämnda betänkande
s. 37 och 317). Även beredningens slutliga förslag remissbehandlades
(se prop. 1968: 130 s. 34).
I proposition den 25 juli 1968 med förslag till ny lagstiftning om införsel
in. in. uttalades att lagen om avflyttningsförbud borde kunna upphävas
(prop. 1968: 130 s. 114). Sedermera har inom justitiedepartementet upprättats
eu promemoria angående frågan om ett upphävande av lagen (Stencil
.In 1968: 16). Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av ett
antal myndigheter och organisationer.
Beträffande nuvarande ordning i vårt land och i övriga nordiska länder,
innehållet i 1964 års promemoria och remissyttrandena däröver, förslaget i
SOU 1964: 57, remissyttrandena däröver samt 1968 års förslag och remissyttrandena
däröver hänvisas till propositionen s. 4—14.
Departementschefen
Vid lagrådsremisser anförde föredragande departementschefen, statsrådet
K ting, hl. a. följande.
År 1917 reformerades lagstiftningen så, att barns rättsställning i olika
avseenden väsentligt förbättrades. Reformerna byggde bl. a. på principen
om föräldrars ovillkorliga skyldighet att underhålla sina barn. Sålunda antogs
skärpta bestämmelser om underhållsplikt i lagen om barn utom äktenskap.
Möjligheterna att driva in underhållsbidrag som inte betalades frivilligt
ökades genom lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.
I samband härmed tillkom också lagen om avflyttningsförbud. Till grund
för denna låg tanken att den enskildes plikt alt bidra till sina anhörigas
underhåll måste ta över hans intresse att få avflytta från landet och bosätta
sig utomlands. Möjligheten att utomlands driva in underhållsbidrag i exekutiv
ordning på grundval av svensk exekutionstitel var vid lagens tillkomst
praktiskt taget obefintlig. Utvägen att utverka en exekutionstitel i det främmande
landet var i allmänhet förenad med så stora besvär och kostnader att
den endast undantagsvis kunde utnyttjas. Detta innebar att i den mån en
försörj ningspliktig avflyttade till utlandet, den försörjningsberättigade blev
hänvisad till samhälleligt stöd som var av begränsad omfattning.
Vilken underhållsskyldighet som helst ansågs dock inte böra få till följd
att den försörjningspliktige skulle kunna tvingas att stanna kvar här i lan
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969 3
det. Endast om underhållsskyldigheten avsåg minderåriga barn ansågs den
höra beaktas.
Lagen om avflyttningsförbud innehåller i korthet följande bestämmelser.
Den som är underhållsskyldig mot barn under sexton år får avflytta från
riket endast om han hos överexekutor har ställt av denne godkänd pant eller
borgen för underhållsskyldighetens fullgörande. Att avflytta innebär enligt
lagen att avresa från riket i avsikt att bosätta sig i främmande land. Lagen
äger alltså inte tillämpning på den som såsom turist eller affärsman eller den
som annars i ett eller annat ärende besöker utlandet, även om vistelsen utomlands
skulle bli ganska långvarig. Överexekutor kan befria den underhållsskyldige
från att ställa säkerhet, om anledning finns att anta att hans avflyttning
inte skall lända den underhållsberättigade till men eller om ömmande
omständigheter förekommer. Utmätningsman kan på begäran av den
underhållsberättigade meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta,
om fara är för banden att han avflyttar från riket utan alt ha ställt
säkerhet. Förbudet skall genast underställas överexekutors prövning. Överexekutor
skall upphäva avflyttningsförbud om de omständigheter som har
föranlett förbudet inte föreligger längre. Avflyttningsförbud skall kungöras
för landets polismyndigheter. Det åligger polismyndighet att hindra en underhållsskyldig
som söker avflytta trots meddelat avflyttningsförbud. Lagens
bestämmelser gäller även för dem som i vederbörlig ordning har förpliktats
att till socialnämnd eller barnavårdsnämnd betala bidrag till underhåll av
barn under sexton år. Vad i lagen sägs om underhållsberättigad gäller i
sådant fall nämnden. Om underhållsskyldig har avflyttat från riket utan att
ha fullgjort sin skyldighet att ställa säkerhet eller kan befaras avflytta utan
att fullgöra denna skyldighet, kan överexekutor förplikta honom att genast
nedsätta kapitalvärdet av underhållsbidrag som inte är förfallet.
Avflyttningsförbud har vissa konsekvenser i passhänseende för den underhållsskyldige.
Är han underkastad sådant förbud, får pass utfärdas för
honom endast om passmyndigheten anser att han kan betros med sådant.
Har den underhållsskyldige redan pass, skall passmyndigheten återkalla
passet, om den finner att passinnehavaren inte kan betros med att inneha
det.
Antalet mål om avflyttningsförbud har under senare år sjunkit betydligt.
Under åren 1957—1960 utgjorde antalet mål hos överexekutorerna i genomsnitt
71 om året. Motsvarande siffra för åren 1964—1967 är 48. Den i januari
1964 utfärdade förteckningen över personer underkastade gällande avflyttningsförbud
innehåller omkring 450 namn. I motsvarande förteckning för
januari 1969 har antalet namn sjunkit till omkring 250.
Att avflyttningsförbud utverkas i allt mindre utsträckning måste bero på
att hl. a. barnavårdsnämnderna som handlägger ett mycket stort antal kravärenden
(i synnerhet bidragsförskottsärenden), undviker att väcka fråga
om sådana förbud. Det kan antas att man särskilt på barnavårdshåll numera
4
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
anser att förbud för en underhållspliktig att avflytta utgör ett mindre lämpligt
sätt att garantera underhållspliktens fullgörande.
Frågan huruvida det alltjämt föreligger behov av lagen om avfly ttningsförbud
har senast behandlats i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria.
I denna uttalas, att övervägande skäl talar för att lagen upphävs,
och det föreslås att så sker. Promemorian har remissbehandlats. Samtliga
remissinstanser utom två tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran.
För egen del vill jag först betona, atl rätten att lämna det land där man
vistas, även ens hemland, hör i ett demokratiskt samhälle till de grundläggande
rättigheterna. Denna rättighet bör vara underkastad endast sådana inskränkningar
som är strängt nödvändiga. För att inskränkningar till skydd
för annans ekonomiska anspråk skall framstå som försvarliga måste krävas
att det är ytterst angeläget att den berättigades intressen blir tillgodosedda.
Skälen för den inskränkning som görs genom lagen om avflyttningsförbud
väger enligt min mening inte längre lika tungt som tidigare. Jag vill därvid
särskilt framhålla följande faktorer såsom viktiga.
De bidragsberättigade barnen kan numera i flertalet fall påräkna ett visst
grundskydd i form av bidragsförskott. För de underhållsberättigades trygghet
torde därför möjligheten att ingripa med avflyttningsförbud mot en underhållsskyldig
inte längre spela så stor roll. Det allmännas krav på återbetalning
av utgivet bidragsförskott eller av medel som annars har förskjutits
måste självfallet tillgodoses, men det kan inte anses ha sådan angelägenhetsgrad
att man behöver tillgripa avflyttningsförbud eller hot om
avflyttningsförbud som påtryckningsmedel.
Arbetsmarknaden och allmänhetens bosättningsvanor kännetecknas nu
av en helt annan internationell röxdighet än tidigare. Denna omständighet har
bl. a. lett till internationella överenskommelser om indrivning av underhållsbidrag.
Mellan de nordiska länderna finns en konvention i ämnet av år
1962. Enligt denna kan omedelbar verkställighet fås i övriga nordiska länder
på dom, beslut eller förbindelse om underhåll som har tillkommit i
Sverige. Vidare har Sverige ratificerat 1958 års Haag-konvention om erkännande
och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Enligt denna
konvention, som hittills i övrigt har ratificerats av bl. a. Belgien, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike,
kan omedelbar verkställighet fås på dom eller beslut som har meddelats
i annat konventionsland om underhåll åt barn under tjuguett år. Slutligen
har Sverige jämte ett trettiotal andra stater ratificerat 1956 års New
York-konvention om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. Enligt konventionen
åligger det ett särskilt utsett organ i varje konventionsstat att på
begäran vidta ändamålsenliga åtgärder för att få ut underhållsbidrag, såsom
att väcka och utföra talan samt att söka verkställighet.
Sverige har sålunda gällande överenskommelser om indrivning av under -
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
5
hållsbidrag med åtskilliga andra länder. I några för svenska medborgare
typiska utvandrar stater — Australien, Canada och USA — är det emellertid
fortfarande omöjligt att få indrivning på svensk exekutionsurkund eller att
få officiellt bistånd med indrivningen av underhållsbidrag. Denna omständighet
är dock av underordnad betydelse eftersom dessa länder för att en
underhållsskyldig person skall få tillstånd att invandra kräver att denne
har ordnat underhållsfrågan på ett för den underhållsberättigade tillfredsställande
sätt.
Det har påståtts, alt avflyttningsförbudets främsta betydelse ligger i att
det främjar förhandlingar och överenskommelser mellan underhållsberättigad
och underhållsskyldig. Att behålla lagen i ämnet av detta skäl bör emellertid
inte komma i fråga. Inte heller finns det anledning att behålla lagen
av hänsyn till våra nordiska grannländer som har liknande regler. En olikhet
de nordiska länderna emellan på detta område är av mycket begränsad
betydelse.
Under hänvisning till vad jag nu har anfört ansluter jag mig till uppfattningen
att lagen om avflyttningsförbud bör utmönstras ur lagstiftningen.
Som förordas i departementspromemorian bör upphävandet ske i och med
utgången av juni 1969.
Avflyttningsförbud som är meddelade före sistnämnda tidpunkt bör därefter
vara utan verkan. Underhållsskyldig som har ställt pant eller borgen
för underhållsskyldighetens fullgörande eller nedsatt kapitalvärdet av viss
del av underhållsbidraget hör dock även framdeles vara bunden härav.
Den sålunda förordade lagstiftningen gör det nödvändigt att se över passkungörelsen
den 31 maj 1940 (nr 471), utrikesförvaltningens passkungörelse
den 14 juni 1940 (nr 548) och kungörelsen den 9 april 1965 (nr 98) om
polisregister in. m.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Motionen
1 den ovannämnda motionen II: 1154 av herr Åkerlind hemställs, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 69.
Till stöd härför anförs följande.
I Kungl. Maj :ts proposition nr 69 föreslås att lagen den 14 juni 1917 (nr
381) om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skall
upphöra att gälla. Förslaget motiveras bl. a. med att gällande bestämmelser
inte skulle fylla någon större uppgift, eftersom Sverige har ratificerat vissa
konventioner i syfte att möjliggöra indrivning av underhåll i ett flertal
6
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
andra länder, att bidragsförskotten utgör ett visst grundskydd som emellanåt
ställer sig billigare för samhället än att driva in underhåll från försumliga
bidragsskyldiga samt att utreseförbud är ett med demokratiska
principer illa överensstämmande ingrepp i den personliga integriteten.
Oavsett om dessa skäl kan anses starka torde de inte motivera ett undanröjande
av reglerna om förbud för vissa underhållsskyldiga att flytta
utomlands. Dels utgör blotta existensen av reglerna om avflyttningsförbud,
såsom Sveriges advokatsamfund uttalar på sidan 14 i propositionen, »ett
verksamt medel att få en reglering till stånd av utestående underhållsbidrag
samt säkerhet för utbetalning av framdeles förfallande belopp», dels
har överexekutor möjlighet att befria underhållsskyldig som avser att flytta
utomlands från skyldighet att ställa säkerhet och dels avser inte våra nordiska
grannländer att ändra sin lagstiftning i den riktning i propositionen
föreslås.
Den sistnämnda omständigheten bör tillmätas en större vikt än den departementschefen
fäster vid den, eftersom det bör vara en strävan att upprätthålla
en enhetlig nordisk lagstiftning. Från norsk sida har man tidigare
uttalat sig emot ett slopande av de ifrågavarande reglerna i Sverige under
motivering att om den svenska lagen upphävdes, skulle indrivningsmöjligheten
försämras om den underhållsberättigade finns i Norge och den underhållsskyldige
i Sverige eller reser dit för att därefter avflytta från Norden.
Inte heller kan det —- som vissa remissinstanser tidigare tyckts anse
— anses vara ett motiv för avskaffande av bestämmelserna att möjligheter
finns att genom ett ohederligt beteende kringgå dem.
Utskottet
I förevarande proposition föreslås att lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1969 och att dessförinnan meddelat avflyttningsförbud därefter skall
vara utan verkan.
Förslaget motiveras i huvudsak med att rätten att lämna det land där
man vistas, även hemlandet, hör till de grundläggande rättigheterna i ett
demokratiskt samhälle och att de bidragsberättigade barnen numera i flertalet
fall kan påräkna elt visst grundskydd i form av bidragsförskott, varför
ett avflyttningsförbud inte längre bar så stor betydelse för deras trygghet.
Det framhålls också att Sverige har överenskommelser om indrivning av
underhållsbidrag med ett stort antal andra länder.
I motionen II: 1154 yrkas avslag på propositionen. Motionären framhåller
bl. a. att avflyttningsförbudet främjar förhandlingar och överenskommelser
mellan underhållsberättigad och underhållsskyldig och att våra
nordiska grannländer inte avser att ändra sin lagstiftning på motsvarande
sätt.
Utskottet anser de av departementschefen anförda skälen för att upphäva
ifrågavarande lag vara bärande och tillstyrker — i likhet med praktiskt
taget samtliga hörda remissinstanser — att lagen utmönstras ur lag
-
Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1969
7
stiftningen. I anledning av motionärens argumentering rörande förhållandena
i de andra nordiska länderna kan tilläggas, att bland vårt lands överenskommelser
med andra stater om indrivning av underhållsbidrag finns
en konvention av år 1962 mellan de nordiska länderna, enligt vilken under -hållsberättigad medborgare i fördragsslutande stat kan få omedelbar verkställighet
i annan stat på grund av dom, beslut eller skriftlig förbindelse om
underhåll. Afl de nordiska länderna har olika interna regler rörande avflyttningsförbud
torde vara av begränsad praktisk betydelse.
Utskottet hemställer,
att riksdagen, med avslag på motionen II: 1154, bifaller
förevarande proposition, nr 69.
Stockholm den 13 maj 1969
På första lagutskottets vägnar:
ERIK SVEDBERG
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: lierrar Erik Svedberg (s), Hjorth (s), Schött
(in), fru Lindström (s), fru Lilly Ohlsson (s), herrar Ernulf (fp) och Ferdinand
Nilsson (ep);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar
Martinsson (s) =>=, Dockered (ep), Hansson i Piteå (s), Sjöholm (fp)*,
herr Fridolfsson i Stockholm (m) och fru Jonäng (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
MARCUS BOKTR. SVHLM 1969 690030