Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
1
Nr 21
Utlåtande i anledning av motioner om dels förlängd preskriptionstid
i vissa fall vid åtal för deklarationsbrott, dels ock åtgärder
mot skatteflykt.
I de likalydande motionerna 1:340 av herr Ernulf och 11:386 av herr Löfgren
hemställs ”att riksdagen ville hos Kungl. Maj it begära förslag till lagstiftning som
ger möjlighet att förlänga preskriptionstiden för åtal beträffande deklarationsbrott i
fall då den misstänkte kan antagas hålla sig undan i syfte att undgå delgivning av
åtalet före preskriptionstiden utgång”.
I motionen 11:449 av fru Holmqvist m. fl. hemställs ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär en allsidig utredning av frågan om skatteflykt med särskilt beaktande
av de synpunkter som framförts i motionen”.
Motionernas motivering
I motionerna 1:340 och 11:386 anförs till stöd för yrkandet följande.
Enligt svensk rätt — liksom för övrigt i regel också i utländska rättssystem — kan
åtal för brott ej ske sedan en viss tid, den s. k. preskriptionstiden, förflutit efter det
att brottet begicks. Preskriptionstiden varierar mellan två och tjugofem år, beroende
på brottets svårighetsgrad. De allmänna bestämmelserna om åtalspreskription meddelas
i 35 kap. brottsbalken.
För falskdeklaration är tiden för åtalspreskription fem år. För vårdslös deklaration
skulle tiden vara två år enligt reglerna i 35 kap. brottsbalken. Genom ett särskilt
stadgande i skattestrafflagen har emellertid tiden förlängts till fem år, alltså samma
tid som beträffande falskdeklaration. Anledningen härtill torde vara att utredning
rörande ifrågasatt deklarationsbrott ofta inte hinner färdigställas och åtal delges den
misstänkte inom två år efter det brottet begicks, d. v. s. då deklarationen avlämnades.
I nagra uppmärksammade fall har det under senare år förekommit att en för
falskdeklaration misstänkt person gjort sig oanträffbar — vanligast genom utrikesresa
— tydligen i syfte att undkomma åtal, för att efter preskriptionstidens slut återkomma
utan att då kunna åtalas. I och för sig kan detta naturligtvis sägas vara fullt
i sin ordning, eftersom ju syftet med åtalspreskription är att den som begått brott
inte skall behöva riskera åtal alltför lång tid efter det att brottet begicks. Det är
alltså i huvudsak humanitära skäl som ligger bakom reglerna om åtalspreskription.
Härjämte får väl svårigheterna att efter lång tid åstadkomma tillfredsställande utredning
rörande begångna brott antagas ha haft en viss betydelse.
Skälen för åtalspreskription synes emellertid knappast bärande i sådana fall där
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 21
2
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
myndigheterna efter ofta årslånga utredningar lyckats åstadkomma bevisning rörande
ett brott och den misstänkte varit medveten om att misstanke riktas mot
honom. Särskilt stötande förefaller det vara när en person, som genom deklarationsbrott
undandragit det allmänna mycket betydande belopp, undanhåller sig i klart
syfte att åtal icke skall kunna delges honom. Svårigheterna att i sådana fall delge
vederbörande åtalet är mycket stora, och i många fall är det inte genomförbart att
göra detta.
En utväg att motverka den nu föreliggande möjligheten att genom undanhållande
undgå åtal för deklarationsbrott — övriga brott upptas av mig i detta sammanhang
ej till diskussion — förefaller kunna vara att i sådana fall ge möjlighet till förlängning
av preskriptionstiden under erforderlig tid.
Motionen 11:449 innehåller följande motivering.
I press, radio och TV har under senaste tiden förekommit uppgifter om personer
som underlåtit att deklarera inkomster uppgående till miljonbelopp.
Intrycket av att lagliga möjligheter ofta saknas att beivra uppenbar skatteflykt är
oroande.
Enligt pressuppgifterna har i ett fall vederbörande skattskyldig innan polisutredningen
slutförts avvikit från landet och bosatt sig i utlandet i och för undvikande
av åtal enligt skattestrafflagen. Dessförinnan har de disponibla medlen, vilka erhållits
genom att med skingringsförbud belagda fastigheter intecknats, överförts till
utlandet.
Även andra manipulationer har offentliggjorts där avsevärda belopp undandragits
beskattning till förfång för lojala skattebetalare.
Olika åtgärder för att förhindra att personer på detta sätt undandrar sig de påföljder
som eljest skulle drabba dem för underlåtenheten att fullgöra skyldigheten
att betala skatt kan tänkas ifrågakomma.
Preskriptionstiden för brott mot skattestrafflagen är f. n. fem år från den dag deklaration
ingavs till myndigheten. Efter preskriptionstidens utgång kan vederbörande
således återvända till Sverige utan att bli åtalad för brottet, d. v. s. han undgår
straff. Det förhållandet att enligt gällande bestämmelser vissa skattskyldiga går fria
från straffpåföljder framstår såsom i högsta grad otillfredsställande med tanke på
den allmänna laglydnaden, skattemoralen och principen om likhet inför lagen. I
de fall då det visats sannolikt att en person avsiktligen sökt undgå lagföring för att
han ej fullgjort sin skyldighet att erlägga skatt bör enligt vår mening preskriptionstiden
för brott mot skattestrafflagen utsträckas till tio år.
I avtal mellan Sverige och andra länder skulle kunna intagas bestämmelser som
möjliggör ett utlämnande av den skattskyldige då han gjort sig skyldig till brott mot
skattestrafflagen. Sålunda kunde i de fall där bestämmelser om utlämning helt saknas
sådana införas och — i de fall där sådana bestämmelser redan finnes för andra
brott — dessa skärpas till att omfatta även brott mot skattestrafflagen. Sistnämnda
alternativ kräver emellertid medverkan från andra stater. Även om vissa av dessa
skulle acceptera föreslagna bestämmelser, återstår det alltid några länder som inte
godtager de föreslagna åtgärderna. Detta förhandlingsalternativ är i vart fall praktiskt
mycket svårt att genomföra inom överblickbar tid.
Utvägen att förlänga preskriptionstiden till förslagsvis tio år synes därför ligga
närmare till hands och kan förutsättas få en snabbare effekt i den önskvärda riktningen.
Vetskapen om att vederbörande icke kan återvända till Sverige förrän tio
år förflutit från brottets begående utan att detta beivras torde medföra en ökad
respekt för skattelagstiftningens bestämmelser.
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
3
Då fast egendom utmätts åligger det utmätningsmannen att genast till rätten
insända bevis om utmätningen (85 § TJL). Anteckning om utmätningen göres i
fastighetsboken. Av gravationsbeviset framgår sålunda att fastigheten är utmätt.
Sistnämnda bestämmelser är ägnade att hindra gäldenären från att belasta den utmätta
egendomen med gäld sedan utmätning skett. Motsvarande bestämmelser finns
icke vid skingringsförbud. Ett sätt att ge skingringsförbudet större tyngd än för närvarande
skulle sålunda vara att liknande bestämmelser som gäller vid utmätning om
offentliggörande av förbudet hos rätten infördes.
Skattes trafflagutredningen
En särskild utredning, skattestrafflagutredningen, är i enlighet med Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 3 december 1965 sysselsatt med översyn av bl. a. skattestrafflagstiftning.
Utredningens direktiv (anförande av statsrådet Sträng till statsrådsprotokollet
nämnda dag) innehåller följande.
Bestämmelser om straff för brottsliga förfaranden, vilka leder till eller kan leda
till att det allmänna undandras skatt eller därmed jämförlig inkomst, samt om särskilda
rättsverkningar av sådana förfaranden är intagna i ett flertal författningar.
Även i sådana fall, då dessa förfaranden skulle kunna hänföras under bedrägeribegreppet
eller eventuell annan brottsbeskrivning i brottsbalken, är de åtminstone i
regel genom speciallagstiftning undantagna från brottsbalkens tillämpningsområde.
De centrala författningarna med bestämmelser om straff m. m. för nu avsedda
brott är skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313), förordningen den 18 december
1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. (avgiftsförordningen) samt lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff
för varusmuggling. Därutöver innehåller flera författningar inom skattelagstiftningen
särskilda bestämmelser om straff för brott mot ifrågavarande författning, t. ex. förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper.
Lämnandet av oriktiga uppgifter i deklaration eller annan handling till ledning
för fastställandet av skatt eller avgift uppfattas otvivelaktigt av många medborgare
som en relativt lindrig förseelse. Tillförlitliga uppgifter om hur mycket som genom
olagliga åtgärder av skilda slag årligen undandras det allmänna kan självfallet inte
erhållas men utan tvivel är det avsevärda belopp, som på detta sätt undgår beskattning.
Samtidigt som frestelsen att söka undandra sig beskattning blivit större till
följd av att skatte- och avgiftsuttaget stigit, har det allmer kommit att uppfattas
som ett rättvisekrav från de lojala skattebetalarnas sida att fördelningen av skatter
och avgifter mellan olika grupper och enskilda i samhället äger rum på av statsmakterna
avsett sätt.
Man kan inte komma till rätta med skattefusk enbart genom skärpningar av
strafflagstiftningen. Härutöver krävs åtgärder även av annat slag såsom förbättrad
deklarationskontroll, upplysningsverksamhet rörande den allvarliga karaktären av
dessa brott etc. Å andra sidan fyller ändamålsenligt utformade bestämmelser om
straff och särskilda rättsverkningar en mycket viktig funktion, när det gäller att ge
eftertryck åt kravet på ärlighet och omsorg vid deklarationernas eller arbetsgivaruppgifternas
upprättande.
Bestämmelserna i skattestrafflagen undergick vissa, huvudsakligen mindre ingripande
ändringar år 1961. I övrigt har denna lagstiftning varit oförändrad alltsedan
4
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
lagens tillkomst. Avgiftsförordningens bestämmelser om straff och särskild rättsverkan
har — med vissa avvikelser utformats i nära överensstämmelse med motsvarande
stadganden i skattestrafflagen. Bestämmelserna på smugglingslagstiftningens
område var föremål för en genomgripande reform i samband med tillkomsten av
lagen om straff för varusmuggling. Under förarbetena till brottsbalken upptogs nu
ifrågavarande brott över huvud ej till närmare behandling.
I anslutning till 1961 års ändringar i skattestrafflagen underströks från vissa
remissmyndigheters sida behovet av en allmän: översyn av lagen beträffande såväl
brottsrekvisit som påföljder. I olika sammanhang har under senare år framförts likartade
krav. Även enligt min mening bör skattestrafflagen och därmed sammanhängande
författningsbestämmelser nu bli föremål för en samlad översyn, som lämpligen
bör anförtros en särskild utredning.
En fråga som utredningen bör ta ställning till avser tillämpningsområdet för en
reformerad lagstiftning. En mera enhetlig straffrättslig reglering kan i vissa avseenden
böra övervägas. Det kan sålunda ifrågasättas om undandragandet av skatter,
å ena, och av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringens finansiering, å andra sidan,
utgör så olika brottstyper att de, såsom f. n. sker, bör bestraffas enligt skilda straffskalor.
Det bör vidare övervägas om inte i vissa specialförfattningar intagna bestämmelser
om straff och särskild rättsverkan kan upphävas och ersättas av en allmän
reglering i ämnet. Dock får man sannolikt räkna med att speciella sådana bestämmelser
i viss utsträckning alltjämt bör ifrågakomma, t. ex. beträffande sådana brott
som f. n. regleras i lagen om straff för varusmuggling.
Under förarbetena till skattestrafflagen var deklarationsbrottens systematiska ställning
föremål för övervägande, främst i vad avser frågan om dessa brott borde infogas
i allmänna strafflagen — och då väl närmast i dess bedrägerikapitel — eller
om de skulle erhålla sin plats i specialstraffrättsliga författningar. Det är inte utan
vidare givet att den lösning som då valdes alltjämt är den mest lämpliga. Skäl kan
anföras för att inordna denna brottstyp i något kapitel i brottsbalken. En sådan åtgärd
skulle måhända kunna medverka till att hos allmänheten åstadkomma en annan
och allvarligare syn på deklarationsbrotten. Det får bli en uppgift för utredningen
att analysera och diskutera de fördelar och nackdelar som kan vara förbundna
med det ena eller det andra ställningstagandet i förevarande hänseende.
Oavsett vilken lösning utredningen anser sig böra förorda i vad avser deklarationsbrottens
systematiska ställning bör frågan om bötessystemet övervägas. Åtskilliga
skäl torde kunna anföras för att — i likhet med vad som skett på vissa andra
områden inom specialstraffrätten — ersätta det nuvarande systemet med normerade
böter med dagsbotssystemet. Det har gjorts gällande att dagsböter från allmänpreventiv
synpunkt inte skulle vara lika effektiva som normerade böter. Eftersom deklarationsbrotten
i särskild grad karakteriseras av ett vinningssyfte kan det vara
angeläget att samhället reagerar mot denna brottslighet på sådant sätt att den
brottslige inte endast går miste om vinsten av sitt brott utan därutöver tillfogas en
kännbar ekonomisk förlust. Det kan därför böra ifrågakomma att komplettera en
straffskala, som upptar dagsböter eller fängelse, med särskild rättsverkan i form av
straffskatt eller straffavgift. En dylik anordning torde vara särskilt ändamålsenlig
på förevarande område. Den sammanlagda reaktionen av straff och straffskatt eller
straffavgift bör givetvis vara så avvägd, att den hos allmänheten inskärper den allvarliga
karaktären av dessa brott.
Brottsbeskrivningarna bör vara enkelt och klart avfattade. Jag vill erinra om att
innebörden av uttrycket ”allmän avgift” i skattestrafflagen är föremål för viss tvekan.
Fastställandet av det subjektiva rekvisitet i fråga om deklarationsbrotten kan
i rättstillämpningen erbjuda särskilda svårigheter. Gränsdragningen mellan uppsåt
-
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
5
ligt och icke uppsåtligt brott är sålunda ej sällan komplicerad. Behovet av en effektiv
lagtillämpning har lett fram till att i praxis ”grov oaktsamhet” tolkats på ett
vidsträckt sätt. Utredningen bör ingående pröva den närmare utformningen av de
subjektiva rekvisiten för straffbarhet.
Utredningen bör vara oförhindrad att till behandling uppta även andra frågor
än jag i det föregående nämnt, som föranleds av utredningsuppdraget och ej tillhör
annan utrednings område. Såsom exempel kan nämnas speciella regler i vad avser
preskription och forum samt samordningsfrågor mellan taxeringsprocess och straffprocess.
Även taxeringsförordningens och uppbördsförordningens straffbestämmelser
kan komma att beröras av utredningsuppdraget.
Av de nu arbetande utredningar med vilka samråd kan ifrågakomma må särskilt
nämnas företagsskatteutredningen, utredningen för översyn av bokföringslagen, utredningen
rörande frågan om s. k. definitiv källskatt samt utredningen rörande specialstraffrätten.
Utredningen bör i erforderlig utsträckning beakta utformningen av motsvarande
lagstiftning i andra länder.
Utredningen beräknas slutföra sitt arbete innevarande år.
Utskottet
I förevarande motioner begärs utredning och förslag till lagstiftning rörande olika
åtgärder ägnade att öka effektiviteten i samhällets åtgärder mot dem som gör sig
skyldiga till brott mot skattestrafflagen. Utskottet anser att de därmed förknippade
spörsmålen bör ses i samband med resultaten av den översyn av nämnda lagstiftning
som pågår inom skattestrafflagutredningen och som beräknas vara avslutad senare
i år. Med anledning av ett förslag i motionen 11:449, vilket avser att ge skingringsförbud
rörande fast egendom större tyngd, kan tilläggas att frågorna rörande skingringsförbud
enligt vad utskottet inhämtat är föremål för uppmärksamhet inom lagberedningen
i samband med dess arbete med utsökningslagstiftningen.
Utskottet hemställer,
att förevarande motioner,
a) 1:340 och 11:386 samt
b) 11:449,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,
Stockholm den 18 mars 1969
På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1969
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Alexanderson (fp)*, fröken Mattson (s), herrar
Schött (m), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar Nils Persson (fp)*, Hedlund
(s)* och fru Lilly Ohlsson (s);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s)*, herrar Martinsson
(s), Dockered (ep), Wiklund i Stockholm (fp)*, fru Kristensson (m), herrar
Jönsson i Malmö (s) och Polstam (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.