Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297).
Genom en den 19 december 1968 dagtecknad proposition, nr 9, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till
Lag
om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, dels att i 1 kap. 2 och 3 §§, 2 kap. 1, 6—8, 10 och
12—16 §§, 3 kap. 2—5 och 7—10 §§, 4 kap. 1—6, 8 och 9 §§, 5 kap. 8 §,
6 kap. 1, 6, 8, 9, 11, 12 och 15 §§, 7 kap. 1, 4, 6 och 7 §§, 8 kap. 1, 2, 5, 7
och 8 §§, 11 kap. 1, 9 och 11 §§, 12 kap. 1 § samt 14 kap. 1—4 §§ luftfartslagen
den 6 juni 19571 ordet »luftfartsstyrelsen» eller böjningsform av detta
ord skall ersättas med »luftfartsverket» eller motsvarande form därav, dels
att i 3 kap. 7 §, 5 kap. 8 § och 12 kap. 1 § luftfartslagen ordet »styrelsen» eller
böjningsform därav skall bytas ut mot »verket» eller motsvarande form
darav, dels att i 6 kap. 16 § luftfartslagen ordet »markmekaniker» skall
bytas ut mot »flygmekaniker», dels att 7 kap. 3 § och 13 kap. 7 § luftfartslagen
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 KAP.
3 §•
Såvitt angår----• — tillståndssökande bolaget.
Äro de--------meddelat tillståndet.
Konungen äger medgiva undantag Konungen eller, efter Konungens
från vad i denna paragraf stadgas, bemyndigande, luftfartsverket öser
nar särskilda skäl äro därtill. medgiva undantag från vad i denna
paragraf stadgas, när särskilda skäl
äro därtill.
1 Senaste lydelse av 2 kap. 8 § se 1959:520.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 1 avd. Nr 2
2
Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse
13 KAP.
7 §•
Inrättar eller---—----- sex månader.
Samma lag vare, där någon utövar Till samma straff dömes den som
luftfart utan att hava i 7 kap. före- utövar luftfart utan att hava tillskrivet
tillstånd. stånd enligt 7 kap. eller med åsido
sättande
av villkor som meddelats
med stöd av 7 kap. 4 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ny lydelse av straffbestämmelsen i 13 kap. 7 §
andra stycket luftfartslagen så att av lagrummet klart framgår att den som
utövar luftfart och därvid åsidosätter villkor i meddelat luftfartstillstånd
kan straffas.
Vidare föreslås bl. a. en ändring i 7 kap. 3 § tredje stycket samma lag. Förslaget
innebär i denna del att Kungl. Maj :t ges möjlighet att till luftfartsverket
delegera rätten att medge undantag från förbudet för utländskt flygföretag
att utföra svensk inrikes luftfart.
Departementschefen
Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Lundkvist, följande.
Utvecklingen av sällskapsreseflyget har medfört att de skandinaviska regeringarna
funnit det motiverat att charterföretagens luftfartstillstånd för
sällskapsresetrafik förenas med villkor och bestämmelser som ger sällskapsreseflygningarna
avsedd karaktär och som såvitt möjligt förebygger att sällskapsresor
utnyttjas för individuella resor eller andra inte förutsatta ändamål.
För Sveriges del har Kungl. Maj :t i beslut den 18 december 1964
föreskrivit sådana villkor. En viss ändring av villkoren har därefter skett
genom beslut den 5 september 1968. Regeringarna har också funnit nödvändigt
att de bestämmelser som garanterar villkorens efterlevnad blir
föremål för översyn. Överenskommelse om detta träffades vid ett skandinaviskt
trafikministermöte i Köpenhamn den 26 augusti 1968 där ett av
en arbetsgrupp utarbetat förslag om ny utformning av straffbestämmelserna
förelåg.
Det åligger flygföretagen att följa — förutom föreskrifter i författningarna
— de villkor och föreskrifter som förenas med luftfartstillståndet. Om
Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969 3
villkoren och föreskrifterna åsidosätts i väsentlig mån — vilket kan bli
fallet också om ett flertal överträdelser av i och för sig något mindre viktiga
villkor eller föreskrifter görs — kan luftfartstillståndet återkallas. Återkallelse
aktualiseras emellertid, som arbetsgruppen framhåller, främst vid
sådana överträdelser av de operativa och tekniska föreskrifterna som har
medfört tara för flygsäkerheten. Vid överträdelse av villkor för researrangemang
i samband med sällskapsreseflygning är återkallelsen ofta inte någon
lämplig sanktion, eftersom den i vissa fall på ett orimligt sätt kan
drabba sällskapsresedeltagare. Luftfartsverket har bl. a. av sådana skäl endast
i mycket begränsad utsträckning tillgripit återkallelse av tillstånd, när
villkor för researrangemangen åsidosatts. Inte heller har luftfartsverket ansett
sig kunna till åtal anmäla den som brutit mot villkor, eftersom straffbestämmelsen
i 13 kap. 7 § andra stycket LL enligt verkets uppfattning
avser endast den som utövar luftfart utan att ha något som helst tillstånd.
I allmänhet har således den som inte iakttagit villkor eller bestämmelse av
har angivet slag inte behövt befara någon kännbar reaktion från myndigheternas
sida.
Som arbetsgruppen anfört torde straffbestämmelsen inte behöva ges en
så restriktiv tolkning som skett i luftfartsverkets praxis. Förarbetena till LL
(se lagrådets yttrande i prop. 1957: 69 s. 267) ger närmast vid handen att
det var avsett att också tillståndshavare som åsidosätter villkor i luftfartstillstånd
skulle kunna straffas enligt bestämmelsen. Lagrummets ordalydelse
ger dock inte något klart uttryck för denna innebörd. I likhet med
arbetsgruppen anser jag att en uttrycklig föreskrift om ansvar i nu berörda
hänseende bör tas in i LL. Jag förordar därför att till 13 kap. 7 § andra
stycket LL fogas en bestämmelse om att innehavare av tillstånd som åsidosätter
villkor som meddelats med stöd av 7 kap. 4 § kan straffas på samma
sätt som den som utövar luftfart utan att ha föreskrivet tillstånd.
Arbetsgruppen har anfört, att flygföretagen inte sällan blir utsatta för påtryckningar
från mindre nogräknade researrangörer att åsidosätta olika villkor
i luftfartstillstånden beträffande researrangemangen. I själva verket
torde det ofta vara researrangören som har intresse av ett sådant åsidosättande.
Flygföretagen har i regel inte något direkt inflytande på utformningen
av researrangemangen och inte heller några egentliga förutsättningar
att säkerställa att föreskrifterna om dessa arrangemang iakttas.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att researrangören i många fall
framstår som den i realiteten skyldige när villkor i luftfartstillstånd åsidosätts.
I och för sig kunde det därför vara önskvärt att hans ansvar betonades
genom en särskild straffbestämmelse i LL. En särskild straffbestämmelse
kunde emellertid få den inte avsedda följden att BrB:s medverkansregler
skulle komma att anses inte tillämpliga vid andra brott mot LL:s bestämmelser.
Det bör uppmärksammas att man genom att använda BrB:s regler
om ansvar för medverkan kan nå samma resultat som med en särskild
4
Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969
straffbestämmelse för researrangören. I praktiken kan alltså påföljden för
researrangören bli densamma vare sig han döms som självständig gärningsman
eller som medverkande till flygföretagares gärning.
Vid brott mot de s. k. charterreglerna bör således liksom i fråga om andra
bestämmelser i LL BrB:s medverkansregler tillämpas. Det bör strykas under
att researrangören, om han är den mera brottslige, kan dömas till strängare
straff än flygföretagaren liksom att det väl är möjligt att fälla researrangören
till ansvar för medverkan även om flygföretagaren går fri därför
att uppsåt eller vårdslöshet i samband med överträdelsen inte kan läggas
honom till last. Den förordade ändringen av 13 kap. 7 § andra stycket LL
medför att luftfartsverket inte behöver tveka om att anmäla researrangör
till åtal för medverkan till flygföretagares överträdelse av luftfartstillstånd,
om skäl för en sådan åtgärd för övrigt finns.
Det är av vikt att den inrikes luftfarten i princip förbehålls svenska flygföretag
och att möjligheten att medge undantag härifrån används med stor
försiktighet. Rätt att medge undantag är enligt gällande lag förbehållen
Kungl. Maj :t. Som luftfartsverket anfört föreligger ett visst behov av delegering.
Någon uppmjukning av nämnda grundregel kan knappast sägas följa
av att Kungl. Maj :t ges befogenhet att bemyndiga luftfartsverket att meddela
undantag från kravet på svensk nationalitet för luftfartstillstånd i
inrikes trafik, när särskilda skäl föreligger. Jag vill också understryka, att
en sådan delegationsrätt är avsedd att användas med stor försiktighet och
endast för klart avgränsade fall. Jag föreslår således att i 7 kap. 3 § tredje
stycket luftfartslagen tas in en regel som ger Kungl. Maj :t rätt att bemyndiga
luftfartsverket att medge undantag från huvudregeln i lagrummet.
Luftfartsverkets centralförvaltning har inte längre benämningen luftfartsstyrelsen
(se instruktioner för luftfartsverket SFS 1958: 506, 1965: 845
och 1967:339). Orden »luftfartsstyrelsen», »styrelsen» eller böjningsform
av dessa ord i LL bör därför bytas ut mot »luftfartsverket», »verket» eller
böjningsform av dessa ord.
I 6 kap. 16 § LL talas om »markmekaniker». Benämningen på en sådan
funktionär är emellertid numera »flygmekaniker». Lagrummet bör ändras
i detta avseende.
Lagrådet
Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran.
Första lagutskottets utlåtande nr 2 år 1969
5
Utskottet
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts förslag
och får därför hemställa,
att förevarande proposition, nr 9, måtte av riksdagen bifallas.
Stockholm den 4 februari 1969
På första lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg (s),
Hjorth (s), Schött (m), Svanström (ep), fru Lindström (s), herrar Nils
Persson (fp) och Larfors (s);
från andra kammaren: fru Löfqvist (s), fröken Bergegren (s), herrar
Martinsson (s), Wiklund i Stockholm (fp), fru Kristensson (m), herrar
Jönsson i Malmö (s), Johansson i Växjö (ep) och Polstam (ep).
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690030