Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av motioner om rätt att bortforsla på
svenskt territorialvatten grundstött fartyg.

I de likalydande motionerna 1:750 av fröken Stenberg och 11:863 av
herrar Åkerlind och Nilsson i Agnäs yrkas att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag till ändring av gällande bestämmelser
så att fartyg som gått på grund inom svenska territorialgränser kan
flyttas av svenska myndigheter om det visar sig att ägaren till fartyget icke
är villig att vidkännas kostnaden för bärgande av vraket.

Motionernas motivering

Till stöd för yrkandet anför motionärerna följande.

För två år sedan grundstötte en grekisk lastbåt i farvatten utanför Holmsund.
Såväl fartyget som last var försäkrat och fartygets ägare har erhållit
försäkringsbeloppet och är således icke längre ägare till vraket. Försäkringsbolaget
som i sin tur har återförsäkring har icke funnit det lönande
att bärga vraket varför detta kvarstår på grundet.

Enligt gällande rätt kan försäkringsbolaget icke åläggas att svara för att
vraket blir bortforslat. Från länsstyrelsens sida har försök gjorts för att
med sjöfartsstyrelsens hjälp få vraket bärgat. Detta har emellertid visat
sig ogörligt på grund av gällande bestämmelser. Likartade problem har
tidigare uppkommit då fartyg utan känd ägare icke av myndigheterna kunnat
flyttas.

Då kvarliggande vrak ofta åsamkar ordinarie fartygstrafik avsevärda
olägenheter framstår det som önskvärt att en sådan ändring av gällande
bestämmelser genomföres att myndigheterna får möjligheter att ingripa då
vrakets ägare uppenbarligen icke är villig att vidkännas kostnaderna för
vrakets oskadliggörande.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om bärgning av skeppsvrak finnes i ett flertal författningar.

Lagen den 12 juni 19Å2 om fornminnen innehåller vissa bestämmelser om
bl. a. rätt för riksantikvarien att låta undersöka och bärga skeppsvrak, om
minst 100 år kan antas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt föremål
som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta.

Lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser om sjöfynd ger bl. a. före0102469
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 1 avd. Nr 13

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

skrifter om anmälningsskyldighet för den som i saltsjön inom svensk skärgård
eller vid svensk kust eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler
bärgar övergivet fartyg eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap
eller gods.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 augusti 1841, kungjort av kommerskollegium
genom kungörelse den 20 september 1841, föreskrivs om rättigheter
och skyldigheter för den, som upptar sjunket gods, som övergivits av
ägaren.

I sjölagen (224 §) stadgas om rätt till bärgarlön för den som bärgar fartyg,
vilket förolyckats, eller ombordvarande gods eller något, som hör till
sådant fartyg eller gods.

Genom kungörelse den 1 juni 1951 (nr 321) om undanröjande av för sjöfarten
eller fisket hinderliga vrak m.m. har sjöfartsstyrelsen bemyndigats
att föranstalta om undanröjande i erforderlig omfattning av fartyg eller
annat större föremål, som sjunkit i allmän farled och utgör hinder eller fara
för sjöfarten eller som sjunkit inom vattenområde, där fiske må bedrivas
utan stöd av enskild fiskerätt, och som vållar väsentligt förfång för fiske
av betydenhet.

JO:s framställning till Kungl. Maj :t

Vid den inspektion av länsstyrelsen i Västerbottens län, som justitieombudsmannen
Ulf Lundvik företog i oktober 1968 npptog han till behandling
spörsmålen rörande det av motionärerna omnämnda fartygsvraket.
I skrivelse till Kungl. Maj.t den 7 februari 1969 har JO anfört att vad som
framkommit i ärendet enligt JO:s mening visar att det föreligger ett behov
av bestämmelser som reglerar, å ena sidan, fartygsägarens skyldigheter,
och å andra sidan, länsstyrelses eller annan myndighets rätt och plikt att
ingripa, när fartyg blivit vrak.

JO anförde i sin skrivelse till Kungl. Maj :t vidare följande.

Att ett förolyckat eller övergivet fartyg blir liggande som vrak på havsbotten
eller på något grund kan medföra allvarliga olägenheter. I första
hand tänker man kanske på de risker som vraket kan medföra för sjöfarten.
Också fisket kan lida förfång. Finnes olja ombord som drivmedel
eller som last, kan befaras att oljan förr eller senare läcker ut och A^ållar
skador. Även annan fartygets last kan medföra skaderisk. Såsom framhållits
i ärendet kan skeppsvrak vidare verka störande på landskapsbilden
och medföra olägenhet för friluftslivet vid badstränder och klippor. Vrak
kan också medföra särskilda olycksrisker därigenom att barn och andra
lockas till platsen och ej alltid besinnar de faror som där kan hota.

Vad som här sagts gäller, med de modifikationer som betingas av sakens
natur, i princip alla slags fartyg. Icke ens mindre fritidsbåtar kan lämnas
åt sidan. Med hänsyn till att allt fler människor skaffar sig fritidsbåtar
kan sådana tvärtom med tiden komma att representera ett allvarligt problem,
särskilt från miljövårdssynpunkt. Man kan här draga en parallell
med de olägenheter som följer med övergivna bilar. Allmänhetens ökade

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

3

intresse för friluftsliv inverkar också på det viset, att här påtalade förhållanden
blir förnimbara för en vidgad krets av människor.

JO uttalade också, att det allmänna intresset av att förolyckade eller
övergivna fartyg icke blir liggande som vrak tillgodoses endast ofullständigt
av gällande bestämmelser, samt anförde härom följande.

Vad till en början angår Eders Kungl. Maj :ts i ärendet åberopade beslut
av den 20 augusti 1841 förutsätter det, att någon enskild anmäler önskan
om att bärga sjunket gods som övergivits av ägaren. Bestämmelserna har
därför en relativt begränsad räckvidd. De framstår också som otidsenliga.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 äger sjöfartsstyrelsen föranstalta om
att fartyg undanröjes »i erforderlig omfattning», om det sjunkit i allmän
farled och där vållar hinder eller fara för sjöfarten. Detsamma gäller när
fartyg sjunkit inom vattenområde, där fiske får bedrivas utan stöd av
enskild fiskerätt och där vållar väsentligt förfång för fiske av betydenhet.
Kungörelsen är alltså efter sin ordalydelse icke tillämplig i ett fall som det
förevarande, när fartyget står på ett grund vid sidan av farleden och ej
skadar fisket. Bortsett härifrån är bestämmelserna ytterst ofullständiga.
Man kan exempelvis fråga sig, hur långt sjöfartsstyrelsen kan gå för att
få vraket avlägsnat. Får det sprängas? Under vilka förutsättningar? Hur
långt skall ägarens intressen tillvaratagas? 1 vilken utsträckning och med
vilka medel skall ägaren efterforskas? Såsom anmärkts i den inom sjöfartsstyrelsen
upprättade promemorian är det också en brist, att författningen
alls icke berör kostnadsfrågan. Man kan slutligen diskutera, om icke ämnet
är av sådan karaktär att det kräver reglering i lag och icke allenast i administrativ
författning.

Länsstyrelsen har i ärendet antytt, att man i vissa fall skulle kunna
tänka sig ett ingrepp mot övergivande av fartyg med stöd av naturvårdslagen.
De stadganden som därvid kan tänkas åberopade är 23 och 24 §§,
där det talas om nedskräpning eller osnyggande i naturen, samt reglerna
om vite m. m. i 39 §. Nu berörda bestämmelser synes väl kunna tillämpas,
när det rör sig om mindre båtar som avsiktligt övergivits ( jfr vad som i
förarbetena yttrats om bilvrak, prop. 1964: 148 s. 100). Däremot framstår
det för mig som tveksamt, om bestämmelserna kan tillämpas också på båtar
som icke övergivits utan förolyckats eller på vrak efter större, sjögående
fartyg. Särskilt de sistnämnda synes knappast gå in under stadgandenas
ordalydelse. Frånsett dessa mera formella betänkligheter är det tydligt, att
tillämpning av naturvårdslagen i många fall, särskilt när fartygsägaren är
okänd eller vistas utom riket, icke representerar en framkomlig väg. Eventuella
handräckningsåtgärder genom utmätningsman måste nämligen föregås
av vitesföreläggande och sådant skall ha delgivits adressaten.

Övriga i ärendet berörda bestämmelser (i fornminneslagen, lagen om sjöfynd
och sjölagen) är uppenbarligen ej heller ägnade för tillämpning i här
avsedda situationer. I vad mån länsstyrelse med stöd av sin allmänna politimakt
kan ingripa, när ett sjunket eller övergivet fartyg vållar olägenhet
ur allmän synpunkt, är en öppen fråga. Såsom jag redan betonat får det
därför anses föreligga ett behov av föreskrifter rörande fartygsägarens
skyldigheter och myndighets rätt och plikt att ingripa med avseende på
vrak. Det synes också angeläget att en ändamålsenlig kompetensfördelning
kommer till stånd mellan sjöfartsstyrelsen och länsstyrelse i dessa fall.

4 Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1969

Utskottet

I förevarande motioner begärs förslag till sådan ändring av gällande bestämmelser
att fartyg som gått på grund på svenskt territorialvatten kan
flyttas av myndigheterna om fartygets ägare inte vill betala bärgningen.

Som framgår av vad ovan anförts har frågan nyligen upptagits till behandling
av justitieombudsmannen Ulf Lundvik i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 7 februari 1969. I skrivelsen anförs att det föreligger behov av bestämmelser
som reglerar fartygsägarens skyldigheter samt myndighets rätt
och plikt att ingripa, när fartyg blivit vrak. Vidare påtalas att gällande
bestämmelser endast ofullständigt tillgodoser det allmänna intresset att
förolyckade eller övergivna fartyg inte blir liggande som vrak.

Enär det genom förevarande motioner aktualiserade spörsmålet sålunda
redan gjorts till föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet, anser utskottet
det icke vara erforderligt att riksdagen tar något initiativ i ämnet.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, I: 750 och II: 863, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 mars 1969

På första lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Erik Svedberg
(s)*, fröken Mattson (s), herrar Hjorth (s)*, Svanström (ep), fru Lindström
(s), herrar Lidgard (m) och Richardson (fp);

från andra kammaren: fröken Bergegren (s), herrar Martinsson (s),
Wiklund i Stockholm (fp), Jönsson i Malmö (s), Larsson i Norderön (ep),
Fridolfsson i Stockholm (m)*, fröken Åsbrink (s) och fru Jonäng (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

fc tBackman* Tryckeriar AB - Stockholtä