Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1069

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av motioner om ett värdefast statligt obligationslån.

I de likalydande motionerna I: 386 av herr Stefanson m. fl. och II: 445
av herr Ohlin in. fl. hemställes att riksdagen skall uppdra åt riksgäldsfullmäktige
att emittera ett värdesäkert lån i små valörer för att därigenom
erfarenhet skall vinnas om denna låneform.

Motionerna

Utgivandet av ett värdefast statligt obligationslån, d. v. s. lån med en
klausul enligt vilken låntagarens förpliktelser i förhållande till långivarens
ursprungliga prestation bestäms av utvecklingen av någon index, som mäter
förändringar i penningvärdet, skulle enligt motionärerna syfta till att bereda
småsparare möjlighet att välja en värdesäker placeringsform. Motionärerna
erinrar om att värdesäkringskommittén förordat ett försök i begränsad
omfattning med dylika indexlån. Sedermera kan, anser motionärerna,
ytterligare argument för utgivande av statliga värdefasta obligationer
sägas ha tillkommit. Staten bedriver numera ett slags indexreglerad utlåning
dels till studerande, dels till bostadsbyggandet i form av s. k. paritetslån.
Kapital till denna utlåning borde enligt motionärerna med fördel kunna
anskaffas genom utgivande av värdefasta obligationer i låga valörer.
Vidare uttalas att erfarenheterna i Finland av indexlån i stort sett varit
positiva. Indexsparandet utgjorde sålunda år 1967 ca 35 procent av samtliga
depositioner i de finska bankerna. År 1968 avskaffades dock alla former
av indexbindning på den finska marknaden i samband med de ekonomisk-politiska
åtgärder som då vidtogs i anslutning till devalveringen av
den finska valutan.

Motionärerna menar att inflationsförväntningarna är tillräckligt starka
för att indexlån skall efterfrågas även om prisstegringen varit måttlig det
senaste året. Realräntan skulle sannolikt kunna sättas något lägre än fyra
procent.

Frågan om indextilläggens beskattning har, påpekar motionärerna, intagit
en framskjuten plats i debatten om indexlån. Enligt motionärernas uppfattning
är indextilläggen vid inflation inte att betrakta som verklig inkomst
och bör därför inte beskattas. Erfarenheterna av den nya låneformen skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 8 samt. Nr 5

o

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

för övrigt bli föga belysande om kapitalets reala värdeskydd skulle beskattas
som inkomst.

V ärdesäkringskoramittén

Frågan om införande på den svenska kreditmarknaden av värdefasta lån
och de problem som aktualiseras vid värdesäkring av fordringar mera allmänt
har blivit föremål för ingående undersökningar. Det mest omfattande
utredningsmaterialet har presenterats av den s. k. värdesäkringskommittén,
som i slutet av 1963 avlämnade sitt betänkande Indexlån, del I och del II
(SOU 1964: 1 och 2). I betänkandet behandlas ingående de ekonomiska
och juridiska problem som sammanhänger med indexlån. Bl. a. belyses
utförligt frågan om indexlåns beskattning. Kommitténs allmänna slutsats
blev att behov syntes föreligga av nya värdesäkra placeringsformer, varigenom
spararna kunde beredas ökade möjligheter att värdesäkra sitt långfristiga
sparande. Kommittén menade därför att någon anledning inte förelåg
för statsmakterna att söka förhindra uppkomsten av indexlån. Dessutom
borde övervägas, hur staten som låntagare skulle kunna bereda sina långivare
viss värdesäkring. I detta hänseende angav kommittén vissa riktlinjer
för konstruktionen och uppläggningen av statliga indexlåneemissioner. Den
tänkte sig bl. a. begränsat överlåtbara sparobligationer med indexklausul.
Emitterandet av dylika obligationer skulle ha karaktär av försöksverksamhet.
Ställningstagandet till den närmare utformningen av indexlån, deras
omfattning och räntevillkor etc., skulle få ankomma på vederbörande myndigheter.

Värdesäkringskommitténs betänkande har remissbehandlats. Opinionen
bland remissorganen var splittrad i fråga om de allmänna attityderna till
dels indexlån i allmänhet, dels kommitténs förslag. En helt positiv inställning
redovisades av försäkringsinspektionen, Kooperativa förbundet, Landsorganisationen
i Sverige och Svenska försäkringsbolags riksförbund. Försiktigt
positiva var bl. a. fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Starkt tveksamma eller negativa var bl. a. bankinspektionen,
kommerskollcgium samt kreditmarknadens och bostadsmarknadens organisationer.
De centrala argumenten för indexlån — att dessa avlägsnar osäkerheten
rörande indexplacerade medels framtida realvärde, att de erbjuder
en form för värdesäkring av småspararnas medel och att de härigenom
kan förhindra icke planerade förmögenhetsöverföringar mellan olika subjekt
— accepterades i och för sig av en helt övervägande del av remissinstanserna.
De nackdelar med indexlån som framhölls var främst av praktisk
natur.

Samtliga remissorgan ställde sig avvisande till tanken på en mera allmän
övergång till indexlån. En majoritet ansåg dock att viss försöksverksamhet
från statens sida för att vinna erfarenheter av indexlåns verkningar kunde

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 106b

3

vara befogad. Denna uppfattning framfördes bl. a. av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret. Riksgäldskontoret hade därvid
bl. a. undersökt olika alternativ för indexreglerade låneemissioner och kommit
till slutsatsen att dylika rent tekniskt väl låter sig genomföra. Svårigheterna
att konstruera lån som är på en gång attraktiva för låntagarna och
väl anpassade till kreditmarknaden i övrigt bedömdes dock vara betydande,
varför fullmäktige kände en viss tveksamhet inför projekt av denna art.
Fullmäktige avsåg att med hänsyn till intresset på många håll för värdesäkrade
lån ytterligare överväga vilka åtgärder som kunde vara påkallade.

Kungl. Maj :t har ännu inte tagit ställning till värdesäkringskommitténs
förslag.

Vissa uppgifter i anslutning till motionerna

Återbetalning av studiemedel

Enligt det system för studiefinansiering som statsmakterna beslöt år 15)64
kan studerande vid universitet och högskolor m. fl. läroanstalter erhålla
s. k. studiemedel, bestående av dels studiebidrag, dels återbetalningspliktiga
studiemedel. Återbetalning av studiemedel sker genom årliga avgifter, vilkas
storlek är beroende av bl. a. prisutvecklingen genom att de anknyts till
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Den återbetalningsskyldige
behöver dock inte i något fall betala tillbaka mera än ett belopp som motsvarar
vad han skulle behövt erlägga om studiemedlen utgjort ett vanligt
lån, som löpt med en ränta, motsvarande 60 % av normalräntan på lån från
statens utlåningsfonder.

Syftet med den här beskrivna indexregleringen av återbetalningarna av
studiemedel är att för de återbetalningsskyldiga åstadkomma en i reala
termer jämn periodisering av återbetalningarna. Konstruktionen syftar
däremot inte till att för statens del säkerställa realvärdet av de studiemedel
som utbetalas.

Statliga lån till bostadsbyggande

År 1967 fattades beslut om ett nytt system för statens finansiella stöd
till bostadsproduktionen. Räntan på statliga bostadslån fastställs för varje
år av Kungl. Maj :t på grundval av den kostnadsnivå som gäller för statens
egen upplåning. Amorteringstiden skall normalt vara 30 år. Då det gäller
kapitalkostnadernas fördelning i tiden tillämpas ett förfarande som bl. a.
syftar till att motverka sådana skillnader i kapitalkostnader mellan olika
årgångar av hus som beror på förändringar i byggnadskostnaderna. För
varje år skall beräknas vad låntagaren skall betala i ränta och amortering
på hela fastighetskapitalet. Denna beräkning sker genom att detta kapitalbelopp
multipliceras med produkten av basannuiteten — f. n. i regel 5,1 %
— och ett paritetstal — f. n. 1,00 — som för varje år fastställs av Kungl.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

Maj :t. Paritetstalet skall uttrycka skillnaden i byggnadskostnader mellan
förut byggda bus och nybyggda hus.

Genom paritetstalet åstadkommes ingen värdesäkring av de statliga bostadslånen.
Talets uppgift är att fördela låntagarens kapitalutgifter över
amorteringstiden. Summan av kapitalutgifterna för hela amorteringstiden
bestäms helt av marknadsräntan och den nominella statslåneräntan samt
amorteringarna.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågan om värdesäkring av lån har under senare år vid flera tillfällen
behandlats av riksdagen. De tre senaste åren har riksdagen avslagit gemensamma
motionsyrkanden från centerpartiet och folkpartiet som rört utgivning
av värdefasta statliga obligationslån och som framförts i motioner
som behandlat den ekonomiska politiken i stort. Bankoutskottet remissbehandlade
motionerna såväl år 1966 som år 1967.

År 1966 hemställdes om uppdrag åt riksgäldskontoret att verkställa teknisk
utredning rörande utgivning av ett värdefast statligt obligationslån i
mindre valörer och med inriktning på småsparare bland allmänheten. Riksgäldsfullmäktige
meddelade i sitt remissyttrande att undersökningar rörande
olika alternativ för indexreglerade låneemissioner utförts inom riksgäldskontoret,
varför motionärernas syfte i huvudsak fick anses tillgodosett.
Bankoutskottet avstyrkte med hänvisning härtill motionärernas förslag
(uti. nr 25). Utskottets borgerliga ledamöter reserverade sig för bifall.

De motionsyrkanden som förelåg 1967 och 1968 innebar i huvudsak att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle hemställa om utgivning av ett
värdefast statligt obligationslån i mindre valörer. Bankofullmäktige uttalade
vid den remissbehandling av motionerna, som förekom år 1967, att det
borde ankomma på riksgäldsfullmäktige att avgöra vilka lånetyper som
erbjöd de lämpligaste formerna för småsparare. Riksgäldsfullmäktige ansåg
att frågan då knappast kunde anses ha särskild aktualitet. Bankoutskottet
avstyrkte motionsyrkandet med hänvisning till dessa yttranden (uti. nr 32).
År 1968 intog utskottet samma ståndpunkt (ull. nr 43). Utskottets borgerliga
ledamöter reserverade sig båda åren till förmån för en begäran hos
Kungl. Maj :t om utredning av frågor sammanhängande med utgivning av
ett värdefast statligt obligationslån.

Riksdagen avslog år 1967 motioner i vilka begärdes utredning om uppräkning
av vissa varaktiga värdeskulder vid inflation. I första lagutskottets
utlåtande över motionerna (nr 46) anfördes att, särskilt med hänsyn till den
analys av värdesäkringsproblemets olika aspekter som gjorts av värdesäkringskommittén,
någon ytterligare utredning inte var erforderlig. De specialundersökningar
som kommittén funnit nödvändiga borde göras efter band.

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

5

Utskottet

Frågan om värdesäkring av fordringar har blivit föremål för omfattande
undersökningar, senast av värdesäkringskommittén, vars betänkande även
remissbehandlats. Samtliga remissinstanser var därvid ense om att någon
allmän övergång till en omfattande indexlånemarknad inte var tillrådlig
och en dylik synes inte heller ha föresvävat kommittén.

Det förslag som framförs i de nu behandlade motionerna har en begränsad
räckvidd och avser endast emitterandet av ett statligt värdesäkert
lån i små valörer. Syftet härmed anges i motionernas yrkande vara att
vinna erfarenhet av denna låneform. Det framgår dock av motiveringen att
avsikten i första hand är att bereda småspararna möjligheter att välja en
värdesäker placeringsform. Detta förslag ansluter nära till de överväganden
som redovisades av värdesäkringskommittén. Denna ansåg nämligen att
statsmakterna borde överväga hur staten som låntagare skulle bereda sina
långivare viss värdesäkring och angav därvid vissa riktlinjer för konstruktionen
av hl. a. sparobligationslån med indexklausul, dock utan att direkt
föreslå en emission av dylika lån. Kommittén tänkte sig därvid att dessa
lån skulle tillgodose hushållens behov av värdesäkra placeringsformer.

Utskottet kan för sin del instämma i motionärernas allmänna syfte och
anser det sålunda angeläget att småspararna i möjligaste mån tryggas mot
effekterna av försämringar i penningvärdet. Utskottet har dock inte blivit
övertygat om att indexlån från olika synpunkter skulle vara den lämpligaste
formen härför. En introduktion av indexlån skulle sålunda enligt utskottets
uppfattning medföra vissa problem såväl från kreditmarknadssynpunkt
som i ekonomisk-politiskt hänseende. Riksgäldsfullmäktige har också i tidigare
sammanhang uppgivit sig av dylika skäl känna viss tveksamhet härinför.
Vidare anser utskottet till skillnad från motionärerna att det förhållandet
att man i Finland avskaffat alla former av indexbindning måste
tolkas så att statsmakterna där funnit sådana bindningar svåra att förena
med en effektiv stabiliseringspolitik.

Motionärerna anser att ytterligare argument för en statlig emission av indexlån
tillkommit genom att de regler som gäller för återbetalning av studiemedel
och bostadsbyggnadslån föreskriver viss indexanknytning. Utskottet
kan härvidlag begränsa sig till att understryka, att den indexbindning
som finns på dessa områden har till syfte att på visst sätt periodisera återbetalningarna
till staten och inte medför någon värdesäkring av statens
fordringar.

Utskottet vill erinra om att frågor om utgivande av statliga lån avgörs av
fullmäktige i riksgäldskontoret. Enligt utskottets mening bör det därvid
också ankomma på fullmäktige att avgöra vilka typer av lån som särskilt
kan tillgodose småspararnas behov. Riksgäldskontoret har de senaste åren
utgivit särskilda sparobligationslån i små valörer. Villkoren för obligatio -

6

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

nerna är sådana att dessa, om de behålls till förfallodagen, ger innehavaren
en genomsnittlig årlig förräntning av 7—8 procent. Enligt utskottets mening
kan för närvarande dessa obligationslån anses i allt väsentligt tillgodose
motionärernas syften.

Mot bakgrund av vad som här anförts och med beaktande av att Kungl.
Maj :t ännu inte tagit ställning till värdesäkringskommitténs förslag finner
utskottet inte något initiativ från riksdagens sida påkallat.

Utskottet hemställer därför

att riksdagen avslår motionerna I: 386 och II: 445.

Stockholm den 25 februari 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (ep)*, Lundin (s), Strandberg (m)
och Österdahl (fp);

från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Hagnell (s)*, Franzén i
Motala (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (ep), Rask
(s), Fälldin (ep)* och Löfgren (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (ep), Strandberg (in),
Österdahl (fp), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge (ep), Fälldin (ep)
och Löfgren (fp), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:

»Frågan om värdesäkring---(= utskottet, första stycket)---

ha föresvävat kommittén. Denna ansåg emellertid att behov förelåg av nya
värdesäkra placeringsformer, varigenom spararna kunde beredas ökade
möjligheter att värdesäkra sitt långfristiga sparande. Bl. a. borde övervägas,
hur staten som låntagare skulle kunna bereda sina långivare viss värdesäkring.
Därvid angavs vissa riktlinjer för emission av statliga sparobligationer
försedda med indexklausul. Emitterandet av dylika obligationer
skulle ha karaktär av försöksverksamhet.

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1969

7

Det förslag om utgivande av ett värdesäkert statligt lån i små valörer som
framförs i de nu behandlade motionerna anknyter till de av värdesäkringskommittén
redovisade riktlinjerna. Enligt motionärerna skulle syftet med
ett dylikt lån vara dels att bereda småsparare möjligheter att välja en värdesäker
placering, dels att vinna erfarenheter av denna låneform.

Utskottet anser i likhet med värdesäkringskommittén och motionärerna
att ett klart dokumenterat behov av värdesäkra placeringsformer finns, i
första hand för småspararna. Det kan visserligen konstateras att prisstegringarna
varit måttliga under det senaste året, men det finns skäl förmoda
att ett värdesäkert obligationslån likväl skulle efterfrågas. Utskottet kan i
det sammanhanget i likhet med motionärerna hänvisa till erfarenheterna
från Finland, vilka tyder på en stark efterfrågan från allmänhetens sida
på värdesäkra obligationer.

Utskottet vill i anslutning härtill framhålla, att värdesäkringsproblemets
lösning inte endast är heroende av att sparandet genom indexlån beredes
en högre avkastning än vad nuvarande placeringsformer kan erbjuda. Det är
också väsentligt att osäkerheten om sparmedlens framtida realvärde i möjligaste
mån avlägsnas, De särskilda sparohligationslån med tämligen hög
avkastning vid lång bindning av medlen som riksgäldskontoret utgivit de
senaste åren bör därför kompletteras genom utgivning av ett värdesäkert
lån.

En introduktion av indexlån aktualiserar vissa skattetekniska problem
vilka motionärerna också berör. Utskottet anser i likhet med motionärerna
att indextilläggen inte bör betraktas som verklig inkomst och därför inte
bör beskattas.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionerna 1: 386 och II: 445
uppdrar åt riksgäldsfullmäktige att emittera ett värdesäkert
lån i små valörer.»