Nr 30—31
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av motioner angående lokaliserings- och
regionalpolitik m. m.
I detta utlåtande behandlas i ett sammanhang följande motioner angående
lokaliserings- och regionalpolitik m. m.:
1) I: 137 och II: 156
2) 1:219 och II: 240
3) 1:279 och II: 315
4) I: 282 och 11:316 (delvis)
5) I: 334 och II: 385
6) 1:336 och 11:444
7) I: 387 och II: 443
8) 1:522 och 11:626 (delvis)
9) I: 720 och 11:834
10) I: 721 och II: 835
11) I: 723 och 11:840
12) I: 724 och 11:847
13) I: 728 och 11:841
14) 1: 731 och II: 838
15) 1:733 och 11:839
16) I: 736 och 11:846
17) 1: 737 och 11:843
18) 1: 739 och II: 829
19) 1:741 och 11:831
20) 11:97
21) 11:239
22) 11:383 (delvis)
23) 11:828
24) II: 849
Vissa närbesläktade frågor har behandlats i statsutskottets utlåtande nr
57 angående anslag för budgetåret 1969/70 till regional utveckling, m. m.
Vad där hemställts har riksdagen bifallit.
Remissyttranden har av utskottet inhämtats
dels från domänverket, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Sveriges
1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 samt. Nr 30—31
2
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
skogsägareföreningars riksförbund över motionerna I: 728 och 11:871, om
förläggande av en statlig eller halvstatlig massafabrik i Västerbottens inland,
dels från Reso, Svenska turistföreningen och Svenska turisttrafikförbundet
över motionerna I: 737 och II: 843, om åtgärder i syfte att främja turismen
i Norrland.
Över motionerna I: 334 och II: 385, I: 723 och II: 870, I: 724 och II: 877,
I: 739 och II 829, II: 239 samt II: 828, vilka alla avser vissa Norrlands- och
glesbygdsproblem, har Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen
inkommit med ett yttrande.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har till utskottet överlämnat avskrift av
en till Konungen ställd skrivelse från länsstyrelsen angående utvecklingen i
länet.
Motionsyrkandena
Med angivande tillika av motionärernas namn in. in. återges motionsyrkandena
i det följande i samma ordning som de behandlas i utskottets yttrande
och med samma bokstavsbeteckningar som förekommer i utskottets
hemställan.
A) Den lokaliseringspolitiska stödverksamhetens inriktning och utformning
och därmed besläktade frågor behandlas i
a) de likalydande motionerna I: 387 av herr Virgin m. fl. och II: 773 av
herr Holmberg m. fl., vari bl. a. hemställes att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj:t (1.) uttala att de riktlinjer angående lokaliseringspolitiken
som i motionerna anges måtte delges 1968 års lokaliseringsutredning för
beaktande;
b) de likalydande motionerna I: 720 av herrar Bengtson och Nils-Eric
Gustafsson och II: 837 av herr Hedlund m. fl., vari hemställes att riksdagen
skall i princip uttala sig för en mer aktiv lokaliseringspolitik i fråga om
varaktiga sysselsättningsmöjligheter i olika regioner för tiden från och med
den 1 juli 1970 enligt i motionerna angivna grunder;
c) de likalydande motionerna I: 279 av herrar Mårtensson och Wååg och
11:317 av herrar Johnsson i Rlentarp och Johansson i Simrishamn, vari
hemställes att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning
om formerna för en obligatorisk anmälningsplikt för all nyetablering
av industrier och annan företagsamhet;
d) de likalydande motionerna 1: 731 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 838 av herrar Johansson i Skärstad och Mattsson, vari hemställes att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att i tilläggsdirektiv till
1968 års utbildningsutredning och 1968 års lokaliseringsutredning klargöres,
att utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet skall utnyttjas som ett
regionpolitiskt medel enligt i motionerna anförda riktlinjer.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
3
B) En parlamentarisk utredning angående glesbygdernas problem begärs
i
a) de ovan under A.a nämnda likalydande motionerna I: 387 av herr
Virgin m. fl. och It: åV3 av herr Holmberg m. fl., vari vidare hemställes att
riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj:t (2.) hemställa om tillsättandet
av en parlamentarisk utredning angående glesbygdernas problem;
b) de likalydande motionerna I: 522 av herr Bengtson m.fl. och 11:626
av herr Hedlund in. fl., vari — såvitt motionerna hänvisats till bankoutskottet
— hemställes att riksdagen skall (III.) i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk utredning rörande glesbygdsproblemen
med uppgift att snarast möjligt lägga fram förslag till en
långsiktslösning med sådana åtgärder, att glesbygdsbefolkningen beredes
möjligheter till en tillfredsställande service på grundval av ett så långt möjligt
förstärkt näringsliv i glesbygderna och därutöver i nödvändig utsträckning
ett kompletterande stöd från samhället;
c) de likalydande motionerna I: 739 av herr Sveningsson m. fl. och II: 829
av herr Enarsson in. fl., vari hemställes att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av en parlamentarisk utredning för
de speciella problem som sammanhänger med glesbygderna.
De under b) nämnda motionerna har i övrigt hänvisats till statsutskottet
och behandlats i dess utlåtanden nr 57 och 58, vilka godkänts av riksdagen.
C) Önskemål rörande den regionalpolitiska planeringsverksamheten
framförs i
a) de likalydande motionerna I: 721 av herr Bengtson m.fl. och 11:835
av herr Hedlund m. fl., vari hemställes att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk
arbetsgrupp för utarbetande av ett regionalpolitiskt handlingsprogram i syfte
att enligt motionerna skapa ett så långt möjligt decentraliserat samhälle;
b)
motionen II: 828 av herr Elmstedt m.fl., vari hemställes att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att eu forskargrupp med parlamentariskt inslag måtte tillsättas för studium,
kartläggning och belysning av de långsiktiga verkningarna i stort
av i motionen påtalade, pågående strukturförändringar,
att forskning, med syfte alt utröna förutsättningarna för att utveckla
eller uppehålla befolkningsbalans i relativt glesbefolkade regioner, må bedrivas
i en representativ region omfattande både egentlig glesbygd och
tätorter i enlighet med vad i motionen anförts, samt
att en sådan översyn och samordning måtte genomföras att de totala samhällsekonomiska
verkningarna bättre beaktas vid pågående och kommande
4 Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
riks- och regionplanering och vid genomförandet av olika samhällsingripande
åtgärder;
c) de likalydande motionerna 1:334 av herr Dahlén m.fl. och 11:385
av herr Wedén m. fl., vari hemställes att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att en regional ekonomisk planering med mål för
utvecklingen i olika delregioner i Norrland kommer till stånd utan dröjsmål
och att ett näringspolitiskt program med klar målsättning för den framtida
norrlandspolitiken uppgörs med ledning av den regionala planeringen;
d)
de likalydande motionerna 1:336 av herr Per Jacobsson och 11:444
av herr Larsson i Umeå m. fl., vari hemställes att riksdagen skall hos Kungl.
Maj :t hemställa att i motionerna anförda synpunkter beaktas och att lämpligt
organ, »förslagsvis den inom näringsdepartementet tillsatta arbetsgruppen
för speciella norrlandsfrågor», får i uppdrag att vidare bearbeta och
framlägga förslag i enlighet med motionernas syfte;
e) de likalydande motionerna I: 736 av herr Rönnberg m.fl. och II: 8i6
av herr Skoglund m. fl., vari hemställes att riksdagen vid behandlingen av
statsverkspropositionen, huvudtitlarna It och 13, skall beakta de i motionerna
anförda synpunkterna och understryka angelägenheten av snara åtgärder
på närings- och regionpolitikens område.
D) Viss utredningsverksamhet i anslutning till det regionalpolitiska planeringsarbetet
föreslås i motionen II: 239 av herr Haglund m.fl., vari hemställes
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om tilläggsdirektiv
till 1968 års lokaliseringsutredning beträffande produktionskostnader
och lönsamhetskalkyler inom exempelvis några norrlandsregioner
och de regioner som angetts i 1969 års statsverksproposition samt någon av
de tre storstadsregionerna.
E) Frågan om lokalisering av statlig verksamhet behandlas i de likalydande
motionerna 1: 733 av herr Johan Olsson m.fl. och 11:839 av herr
Josef son i Arrie m. fl., vari hemställes att riksdagen skall
1) i princip uttala sig för »att den statliga förvaltningen i möjlig utsträckning
bör lokaliseras till andra orter än Stockholm»,
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om »skyndsamt upprättande av
plan för utflyttning av de centrala ämbetsverk och andra statliga verksamheter
från Stockholm till andra orter som kan anses lämpligt och möjligt».
F) Avfolkningsbygdernas problem behandlas ytterligare i de likalydande
motionerna I: 723 av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 8JO av herrar Larsson
i Norderön och Eriksson i Bäckmora, vari hemställes att riksdagen skall
göra en allmän principdeklaration om bygdetrygghet i enlighet med vad
som angetts i motionerna.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
5
Olika förslag med avseende på Norrland eller delar därav framläggs i
G) de likalydande motionerna 1: 219 av herr Karl Pettersson och II: 240
av herrar Jönsson i Ingemarsgården och Larsson i Norderön, vari hemställes
att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att förslag
utarbetas i enlighet med vad i motionerna anförts, »vilket går ut på att
Jämtlands län, såsom ett speciellt inlandslän, blir försöksområde för lokaliseringspolitiska
insatser och att hänsyn därtill tages vid utformningen
av riktlinjerna för den fortsatta lokaliseringspolitiska verksamheten»;
H) motionen 11:849 av herr Stridsman, vari hemställes att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till nästa års riksdag
om riktlinjer för försöksverksamhet i Norrbottens län med ett allsidigt
regionalt utvecklingsstöd i enlighet med motionens syfte;
J) de likalydande motionerna I: 724 av herr Nils-Eric Gustafsson in. fl.
och II: 84-7 av herr Skoglund m. fl., vari hemställes att riksdagen skall hos
Kungl. Maj:t anhålla att nu pågående utredningar, skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen, ges direktiv »att i samråd och med förtur
snarast möjligt avge särskilda förslag till ur sysselsättningspolitisk synpunkt
lämpliga åtgärder till stöd för skogsbruket i Norrlands inland», varvid
av motionärerna anförda synpunkter bör vinna beaktande;
K) de likalydande motionerna I: 282 av herr Werner och II: 316 av fru
Marklund in. fl., vari — såvitt motionerna behandlas i detta utlåtande —
hemställes att riksdagen skall i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att en plan utarbetas för att i norrlandslänen skapa statliga metall- och
verkstadsföretag, med beaktande av behovet av industrietablering i norrlandslänens
inland,
att en norrbottnisk verkstadsindustri etableras, baserad på produktionen
vid LKAB och NJA, samt
att möjligheten till lokaliseringsstöd åt statliga företag beaktas för investeringar
till utbyggnad av Karlsborgsverken;
L) de likalydande motionerna I: 728 av herrar Per Jacobsson och Axel
Andersson och II: 841 av herr Larsson i Umeå, vari hemställes att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en skyndsam utredning om
förläggande av en statlig eller halvstatlig massafabrik till Västerbottens inland,
förslagsvis till Storuman;
M) de likalydande motionerna I: 737 av fröken Stenberg m. fl. och 11:843
av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson i Umeå, vari hemställes att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj :t måtte
i enlighet med i motionerna uppdragna riktlinjer vidtaga åtgärder i syfte
att främja turismen i Norrland.
De under K) nämnda motionerna behandlas i övrigt i utskottets utlåtande
nr 32.
Förslag avseende särskilda regioner utanför Norrland framläggs i
6
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
N) de likalydande motionerna 1: 7hl av herr Österdahl och II: 831 av
herrar Gustafsson i Stenkyrka och Franzén i Träkumla, vari hemställes
att riksdagen skatt i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala »att en särskild delegation
tillsättes som har till uppgift att åstadkomma etablering av statlig
verksamhet på Gotland»;
O) de likalydande motionerna I: 137 av herr Werner och 11: 156 av fru
Ryding m. fl., vari hemställes att riksdagen skall
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om att delegationen för statlig
industrietablering anmodas att skyndsamt utreda förutsättningarna för
anläggandet av basindustrier i Kalmar, Blekinge och Kronobergs län,
dels ge Kungl. Maj :t till känna de i motionerna anförda synpunkterna
angående »det angelägna behovet av åtgärder för att vidga Sveriges handel
med övriga östersjöländer i syfte att åstadkomma en näringsmässig stimulans
inom bl. a. de sydöstra kustlandskapen»;
P) motionen II: 383 av fru Ryding m.fl., vari — såvitt motionen hänvisats
till bankoutskottet — hemställes att riksdagen skall i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa
att frågan om en statsägd skogsindustri i Värmland med i huvudsak den
icke bolagsägda skogen som underlag utredes och att jämväl frågan om
åtgärder i syfte att genom utveckling av nya produkter och vidareförädling
tillvarataga skogsindustrins avfallsprodukter prövas, och
att med den värmländska järnindustrin som bas en statsägd verkstadsindustri
i länet skapas;
Q) motionen II: 97 av fru Marklund m.fl., vari hemställes att riksdagen
i samband med behandling av statsverkspropositionen Bil. 13 C: Inrikesdepartementet
»Regional utveckling» skall besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om att delegationen för statlig industrietablering får i uppdrag
att verkställa en utredning av näringsstrukturen i Bergslagen samt
framlägga förslag om lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att bryta
ensidigheten i näringslivet samt att förstärka näringslivet inom området.
Den under P) nämnda motionen har i övrigt hänvisats till statsutskottet
och behandlats i dess utlåtanden nr 6 och 9, vilka godkänts av riksdagen.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Riktlinjer för lokaliseringspolitiken
Mål och riktlinjer för lokaliseringspolitiken angavs genom beslut av 1964
års riksdag (prop. 185, BaU 48, rskr 408). Enligt detta skulle politiken syfta
till att främja en sådan lokalisering av näringslivet att landets tillgångar av
kapital och arbetskraft blev fullt utnyttjade och fördelade så att ett snabbt
ekonomiskt framåtskridande gynnades. Utvecklingen borde vidare styras i
sådana banor att det stigande välståndet fördelades på ett rättvist sätt och
att människorna i olika delar av landet erbjöds en tillfredsställande social
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
7
och kulturell service. Även försvarspolitiska synpunkter borde beaktas. I
beslutet framhölls samhällets ansvar för att strukturomvandlingen och den
ekonomiska expansionen kunde ske i sådana former och sådan takt att de
enskilda individernas trygghet värnades. Lokaliseringspolitiken borde därför
även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter som den enskilde
ställs inför i ett utvecklingsskede kännetecknat av omfattande strukturrationalisering
inom näringslivet med åtföljande befolkningsomflyttning.
Lokaliseringsstödets former och organisation
Enligt statsmakternas beslut bedrivs den lokaliseringspolitiska verksamheten
efter två huvudlinjer. Den ena innebär åtgärder för att förbättra den
regionala planeringsverksamheten i avsikt att få till stånd en mera målmedveten
och samordnad fördelning av utbyggnadsresurserna. Delta arbete har
sin tyngdpunkt i länen. I varje län har sålunda inrättats ett planeringsråd
med uppgift att som rådgivande instans delta i länsstyrelsens behandling av
viktigare ärenden rörande bl. a. samhällsplanering och lokaliseringsverksamhet.
Länsstyrelsernas resurser för utrednings- och planeringsverksamhet
har förstärkts. Samordning och metodutveckling beträffande den nu berörda
planeringsverksamheten sker inom inrikesdepartementet. Ett särskilt organ,
lolcaliseringsberedningen, har inrättats för samråd i frågor rörande samhällsplanering
och lokalisering. Till beredningen har knutits en expertgrupp
för regional utredningsverksamhet.
Den andra huvudlinjen i lokaliseringspolitiken är det direkta lokaliseringsstöd
som utgår under en femårig försöksperiod, omfattande budgetåren
1965/66—1969/70. Detta stöd utgår i form av lån och bidrag och är avsett
att stimulera till etablering och utbyggnad av företag i orter och områden,
som från samhällsekonomisk synpunkt och i övrigt framstår som lämpliga
lokaliseringsorter.
Stöd i nu nämnda former kan utgå vid ny-, om- och tillbyggnad av industrianläggning
och turistanläggning. Lån kan utgå även till anskaffning
av maskiner m. m. Stödåtgärderna inriktas i första hand på det s. k. norra
stödområdet, omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands
län samt vissa särskilt angivna kommunblock i Gävleborgs, Kopparbergs,
Värmlands, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län. I övriga delar
av landet kan lokaliseringsstöd utgå i särskilda fall, såsom när avsevärda
sysselsättningssvårigheter förutses eller har uppkommit till följd av industrinedläggning
i samband med omfattande branschrationalisering eller
av liknande orsak eller när speciella skäl talar för att ytterligare industriföretag
bör tillföras en industriort med ensidigt näringsliv.
Medelsramen för lokaliseringsstöd under försöksperioden utgjorde ursprungligen
800 milj. kr. Ramen har sedermera ntökats i olika etapper. Enligt
förslag i årets statsverksproposition har den enligt riksdagens beslut
(SU 57) vidgats till 1 100 milj. kr., varav 200 milj. kr. för bidrag och 900
milj. kr. för lån.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Utöver det särskilda lokaliseringsstödet har även andra medel använts i
lokaliseringspolitiskt syfte. Före tillkomsten av nuvarande särskilda lokaliseringsstöd
användes från år 1963 fram till mitten av år 1965 statskommunala
beredskapsarbeten i lokaliseringspolitiskt syfte. Denna verksamhet innebar
att kommunerna kunde få tillstånd att som beredskapsarbete uppföra
industrilokaler för uthyrning eller överlåtelse. Statsbidrag utgick för att
täcka en del av byggnadskostnaderna, vanligtvis en tredjedel men i vissa fall
upp till hälften. Under perioden 1 juli 1963—30 juni 1965 hade vidare arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigande att medge att investeringsfondsmedel togs
i anspråk i lokaliseringspolitiskt syfte. Efter juni 1965 har Kungl. Maj :t i
flera fall lämnat företag sådana tillstånd att använda investeringsfondsmedel.
Dessa medgivanden har varit förbundna med vissa begränsningar beträffande
de förmåner som är förenade med användningen av investeringsfondsmedel.
Lokaliseringsstödets omfattning och verkningar
Under den hittills förflutna delen av försöksperioden, dvs. under tiden 1
juli 1965—31 december 1968, har lokaliseringsstöd beviljats med sammanlagt
698 milj. kr., avseende 411 arbetsställen. Av detta belopp har 568 milj.
kr. utgått som lån och 130 milj. kr. som bidrag. Enligt de berörda företagens
egna beräkningar har härigenom skapats nya sysselsättningstillfällen för
sammanlagt 12 300 personer. Stödets geografiska fördelning framgår av tabell
1 på nästa sida.
Drygt 70 procent av det beviljade lokaliseringsstödet och ca 65 procent av
det beräknade tillskottet av arbetstillfällen hänför sig till stödområdet. De
största insatserna har gjorts i norrlandslänen, till vilka drygt 50 procent
av det totala stödet och 43 procent av sysselsättningstillskottet har gått. Till
mycket betydande del — ca 69 procent — har stödet inom detta område kommit
kommunblocken vid kusten till godo. För Norrbottens län är den andel
av stödet som gått till kommunblocken vid kusten 56 procent, för Västerbottens
län 78 procent, för Västernorrlands län 96 procent och för Gävleborgs
län 38 procent.
Utanför stödområdet har större lokaliseringsinsatser gjorts i Kopparbergs,
Värmlands, Älvsborgs, Blekinge, Kalmar och Östergötlands län. Det
största tillskottet av arbetstillfällen beräknas ha uppkommit i Älvsborgs län.
Det stöd som givits till arbetsställen utanför stödområdet betingas främst av
att strukturomvandlingen inom industrin i förening med konjunkturavmattningen
under de senaste åren skapat ett behov av punktinsatser på skilda
orter.
Det bör påpekas, att de data som anges för tillskottet till sysselsättningen
som följd av lokaliseringsinsatser grundar sig på uppgifter som lämnats av
företagen i fråga i samband med ansökan om lokaliseringsstöd. Dessa uppgifter
kan i vissa fall antas överskatta de direkta sysselsättningseffekterna
av investeringarna. Å andra sidan begränsas effekterna av lokaliseringsstö
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
9
Tabell 1. Statligt lokaliseringsstöd 1.7.1965—31.12.1968
Län |
Antal arbets- ställen |
Beräknad investe- rings- kostnad, mkr. |
Beviljat stöd, |
Beräknat syssel-sättningstillskott |
||
Mkr. |
Procentu-ell fördel-ning |
Antal arbets- tillfällen |
Procentu-ell fördel-ning |
|||
7 stödområdet ........... |
357 |
930,6 |
497,7 |
77,3 |
8 089 |
65,5 |
Norrbotten............... |
60 |
81,6 |
50,7 |
7,3 |
640 |
5,2 |
Västerbotten ............. |
62 |
171,5 |
98,8 |
14,2 |
1 862 |
15,1 |
Jämtland ................ |
44 |
54,1 |
34,9 |
5,0 |
593 |
4,8 |
Västernorrland........... |
45 |
321,2 |
127,9 |
18,3 |
1 342 |
10,9 |
Gävleborg ............... |
30 |
60,2 |
39,7 |
5,7 |
741 |
6,0 |
Kopparberg .............. |
40 |
56,9 |
31,6 |
4,5 |
620 |
5,0 |
Värmland ............... |
44 |
94,7 |
57,7 |
8,2 |
1 245 |
10,1 |
Älvsborg ................. |
16 |
71,6 |
44,0 |
6,3 |
782 |
6,3 |
Göteborg och Bohus ..... |
10 |
18,8 |
12,4 |
1,8 |
264 |
2,1 |
Utanför stödområdet ..... |
60 |
379,5 |
200,6 |
28,7 |
4 255 |
34,5 |
Gävleborg ............... |
5 |
9,3 |
5,0 |
0,7 |
183 |
1,5 |
Kopparberg .............. |
10 |
60,1 |
39,6 |
5,7 |
452 |
3,7 |
Västmanland............. |
2 |
4,5 |
2,8 |
0,4 |
30 |
0,2 |
Örebro ................... |
3 |
7,8 |
4,6 |
0,7 |
97 |
0,8 |
Värmland ............... |
11 |
49,0 |
23,9 |
3,4 |
232 |
1,9 |
Skaraborg ............... |
1 |
3,1 |
1,9 |
0,3 |
70 |
0,6 |
Älvsborg ................. |
5 |
74,3 |
24,0 |
3,4 |
1 087 |
8,8 |
Göteborg och Bohus ..... |
2 |
15,5 |
10,4 |
1,5 |
172 |
1,4 |
Malmöhus ............... |
1 |
1,5 |
0,9 |
0,1 |
25 |
0,2 |
Kristianstad ............. |
2 |
2,6 |
1,7 |
0,2 |
31 |
0,2 |
Blekinge ................. |
1 |
42,0 |
30,0 |
4,3 |
725 |
5,9 |
Gotland ................. |
2 |
2,6 |
1,7 |
0,2 |
8 |
0,1 |
Kalmar.................. |
7 |
54,7 |
28,5 |
4,1 |
511 |
4,1 |
Kronoberg ............... |
1 |
2,9 |
1,9 |
0,3 |
17 |
0,1 |
Östergötland ............. |
7 |
49,5 |
23,6 |
3,4 |
615 |
5,0 |
Hela riket ............... |
till |
7 310,0 |
698,3 |
100,0 |
72 344 |
100,0 |
Källa: AMS, Meddelanden från utredningsbyrån 1969:4
det inte till dessa omedelbara sysselsättningsökningar. De investeringar som
genomförts inom främst industrisektorn kan nämligen beräknas ha fått en
inte oväsentlig följdverkan på sysselsättningen inom handeln och servicenäringarna.
Vissa undersökningar som gjorts tyder på att det råder en tämligen
god överensstämmelse mellan de sysselsättningseffekter som angivits
och de som faktiskt uppkommer.
En fördelning av lokaliseringsstödet på industribranscher visar att ca 39
procent av stödet gått till företag inom metall- och verkstadsindustrin, ca
23 procent till företag inom trä- och möbelindustrin och ca 17 procent till
företag inom massa-, pappers- och pappersvaruindustrin.
Det lokaliseringsstöd som hittills utlämnats fördelar sig på budgetåren
1965/66, 1966/67 och 1967/68 med 199, 229 resp. 151 milj. kr. Motsvarande
belopp avseende stödområdet är 189, 134 och 111 milj. kr. De relativt sett
låga belopp som noteras för budgetåret 1967/68 torde hänga samman med
10
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
den allmänna stagnationen av industrins investeringsverksamhet under
denna period. De sjunkande belopp som redovisas för stödområdet kan därutöver
tänkas tyda på en minskande tillgång på lokaliseringsbara projekt i
dessa regioner. Det bör i detta sammanhang anmärkas, att stödverksamheten
efter hand under inverkan av den fortgående strukturrationaliseringen också
fått en i viss mån ändrad inriktning. Sålunda har under det senaste budgetåret
lokaliseringsinsatser i ökad utsträckning gjorts i förebyggande syfte.
Stöd har i högre grad än tidigare lämnats för att genom investeringar i rationaliseringssyfte
möjliggöra företagens fortsatta verksamhet och därigenom
bidra till att sysselsättningen upprätthålles.
Regionalpolitisk planering: länsplanering 1967
Efter hand som den utrednings- och planeringsverksamhet som bedrivits
inom ramen för lokaliseringspolitiken har fortskridit har verksamheten
kommit att få en vidare syftning, som går utöver den som avsågs i 1964 års
beslut om lokaliseringspolitiken. Som ett sammanfattande begrepp för de
insatser från samhällets sida som här åsyftas har benämningen regionalpolitik
börjat användas. I årets statsverksproposition hänförs till regionalpolitiken
»olika strävanden, som har till syfte att förena ett effektivare resursutnyttjande
och ökad ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den
näringsgeografiska utvecklingen och därigenom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt
och socialt avseende mellan de människor som bor i olika regioner».
Lokaliseringspolitiken kan betecknas som ett led i regionalpolitiken, såsom
den här definieras.
En huvudlinje i lokaliseringspolitiken enligt 1964 års beslut var, som ovan
redovisats, en förbättrad regional samhällsplanering. Ansvaret härför lades
på länsstyrelserna, vilka skulle biträdas av planeringsråd. För att planeringen
skulle få stadga och likformighet uppdrog Kungl. Maj :t åt länsstyrelserna
och planeringsråden att i enlighet med anvisningar som utarbetats inom
inrikesdepartementet genomföra en försöksplanering med lokaliseringspolitisk
inriktning. Resultatet av denna planering, som betecknats »länsplanering
1967» redovisas i årets statsverksproposition (bil. 13, s. 92 ff.). Sedan
Kungl. Maj :ts anmälan angående den regionalpolitiska utvecklingsplaneringen
behandlats av statsutskottet har riksdagen till Kungl. Maj:t gjort
visst tillkännagivande i ämnet (SU 57).
Huvudsyftena med länsplaneringen var att lägga grunden till en bättre
samordning av de statliga länsorganens beslut om fördelning av utbyggnadsresurser
mellan olika orter och regioner och att nå fram till en regionalpolitisk
målsättning, som kunde bli vägledande vid fördelningsbeslut av olika
slag. Vid genomförandet av länsplanering 1967 har bl. a. kommuner och
näringsliv haft möjligheter att medverka, dels genom planeringsråden, dels
genom att planeringen först utarbetats i en preliminär version som landstingens
förvaltningsutskott och kommunblockens samarbetsnämnder m. fl.
fått yttra sig över.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
11
Som underlag för sina bedömningar har länsstyrelsen/planeringsrådet
haft bl. a. följande tre typer av information. (1) En befolkningsprognos, som
räknats fram på grundval av vissa gemensamt för hela landet fixerade antaganden
om befolknings- och näringslivsutveckling i kommunblocken fram
till år 1980 (prognos 1). (2) En prognos som anger länsstyrelsernas uppfattning
om innebörden av rådande utvecklingstendenser i fråga om blockens
framtida befolkning., sysselsättning m. in. (prognos 2). (3) Information om
målsättningen för kommunernas planering, i första hand bostadsbyggnadsprogrammen.
På grundval av den här angivna informationen och ett antagande om oförändrade
förutsättningar i fråga om möjligheterna att påverka utvecklingen
har länsstyrelsen/planeringsrådet formulerat en regionalpolitisk målsättning,
uttryckt i vissa ramvärden för befolkningen i varje kommunblock år
1980. Om befolkningstalen enligt denna målsättning avviker från vad som
anges i prognos 2 innebär detta att länsstyrelsen/planeringsrådet ansett det
motiverat att korrigera den prognostiserade utvecklingen.
Efter det att planeringsarbetet på regional nivå avslutats har inom inrikesdepartementet
prognos 1 vidareutvecklats och ett nytt alternativ (prognos 0)
framräknats. Härvid har även de skilda länsresultaten sammanställts och
värderats.
De målsättningar rörande befolkningsutvecklingen som framkommit i
länsplanering 1967 ligger i flertalet fall mycket nära länsstyrelsernas prognoser.
116 län överensstämmer befolkningsvärd ena i målsättningen med de
i prognos 2 angivna eller avviker från dessa med högst 3 procent. I fem län
ligger målsättningen mer än 5 procent över vad som anges i prognos 2, nämligen
i Norrbottens, Jämtlands, Gotlands, Östergötlands och Kopparbergs län.
Då det gäller de bedömningar rörande utvecklingen inom näringslivet, som
redovisas i länsplanering 1967, kan följande noteras. Sysselsättningen inom
jordbruk och skogsbruk minskar enligt länsstyrelsernas prognos med ca 24
procent per femårsperiod under tiden 1965—1980. Enligt prognos 0 skulle
nedgången bli ca 28 procent per femårsperiod. De båda prognoserna är ganska
samstämmiga då det gäller jordbruket men skiljer sig avsevärt i fråga
om skogsbruket. För industrisysselsättningen innebär länsstyrelsernas prognos
en uppgång med drygt 12 procent under perioden 1960—1980. De betydande
regionala skillnader, som utvecklingen under åren 1960—1965 innebar,
skulle enligt prognosen inte komma att prägla den fortsatta utvecklingen.
Följden av de omfördelningar av industrisysselsättningen mellan länen,
som prognosen implicerar, skulle bli en smärre förskjutning av industrins
tyngdpunkt mot Smålands-länen, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens
län. Länsstyrelsernas prognos för sysselsättningen inom byggnadsverksamheten
baseras i allmänhet på 1965 års långtidsutredning. Detsamma
synes i stor utsträckning gälla prognosen för servicesektorn.
Om det arbetskraftsbehov som länsstyrelsernas prognos innebär ställs mot
det sannolika utbudet av arbetskraft år 1980 framkommer ett betydande
12
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
arbetskrafIsunderskott. De regionalpolitiska målsättningarna för år 1980
innebär en ännu större brist. En jämförelse mellan prognos 2 och målsättningarna
för länen visar att länsstyrelserna/planeringsråden i allmänhet
accepterat en planeringsnivå som innebär ett stort arbetskraftsunderskott
medan man i län med överskott på arbetskraft genomgående eftersträvat en
sådan korrigering av den prognostiserade utvecklingen att överskottet skall
minska eller försvinna.
Utarbetande av regionalpolitiska handlingsprogram
Länsplanering 1967 mynnade ut i målsättningar uttryckta i ramvärden för
befolkningen kommunblocksvis år 1980. I statsverkspropositionen kommenteras
bl. a. dessa målsättningar och de prioriteringar som kommit till uttryck.
I mars 1969 uppdrog Kungl. Maj :t åt länsstyrelserna att med utgångspunkt
häri samt i eventuella uttalanden från riksdagens sida försöksvis
utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Avsikten är
sålunda att fullfölja länsplanering 1967 bl. a. i det avseendet att den nya
planeringsomgången avses belysa vilka åtgärder i form av offentliga investeringar
och andra insatser som fordras om den regionala utvecklingen
skulle följa målsättningarna i länsplanering 1967 med beaktande av de modifikationer
som följer av vad statsmakterna uttalat.
Underlaget för den fortsatta planeringen och för utarbetandet av handlingsprogram
skall insamlas genom enkäter till primärkommuner och landsting
och genom samverkan med berörda statliga myndigheter. Informationen
skall främst avse de beräknade investeringsbehoven under perioden fram
till 1980. Vidare skall från kommunerna insamlas dessas förslag till åtgärder
för att mera stadigvarande påverka sysselsättningsutvecklingen samt
synpunkter på frågan om vilka åtgärder som behöver vidtagas för att en tillfredsställande
samhällelig service i olika avseenden skall kunna erhållas.
Handlingsprogrammen skall innehålla förslag till åtgärder av regionalpolitisk
betydelse samt en prioritering mellan kommunblock av insatserna.
En redovisning skall sålunda ske av vilka åtgärder som kan vidtas för att
mera stadigvarande påverka sysselsättningsutvecklingen i en riktning som
svarar mot den regionalpolitiska målsättningen. Programmen skall vidare
innehålla förslag till åtgärder i syfte att tillgodose en tillfredsställande samhällelig
service i orter och områden där tillväxtfrämjande samhällsinsatser
inte bör komma i fråga. Det skall i samtliga dessa så långt möjligt anges i
vilka kommunblock åtgärder i första hand bör vidtas. I vissa fall kan det bli
nödvändigt att prioriteringen avser orter inom kommunblocken. Slutligen
skall redovisas en prioritering av de kommunala och statliga investeringsbehoven
mellan olika kommunblock.
Uppläggningen av arbetet med de regionala handlingsprogrammen ansluter
nära till det förfarande som tillämpades vid utarbetandet av länsplanering
1967. Ansvaret faller i första hand på länsstyrelserna och planeringsråden.
Arbetet skall inledas med att länsstyrelsen/planeringsrådet i samver
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
13
kan med länsavdelningen av Svenska kommunförbundet vid särskilda konferenser
informerar kommuner och kommunblock om planeringens ändamål
och uppläggning. Härefter genomförs en enkät till kommunerna rörande
dessas investeringsbehov m. m. Huvudansvaret för slutredovisningen och för
utarbetandet av handlingsprogrammet åvilar länsstyrelsen/planeringsrådet.
Handlingsprogrammet utarbetas först i preliminär form och remitteras till
kommunblockens samarbetsnämnder och till landstingens förvaltningsutskott.
Länsstyrelsernas/planeringsrådens slutliga redovisning avses föreligga
våren 1971.
Lokaliseringspolitiskt samarbete mellan staten och näringslivet
Regeringen har under våren 1969 inlett ett samarbete med Sveriges industriförbund
syftande till åtgärder för att främja en förbättrad regional
balans i fråga om sysselsättningsutvecklingen. Insatserna skall göras i regioner
med underskott på arbetstillfällen, främst Norrland. En arbetsgrupp
med företrädare för staten och Industriförbundet har tillsatts.
I en promemoria som bifogades regeringens inbjudan till samarbetet lämnas
en redogörelse för den hittills bedrivna lokaliseringspolitiken och för
länsplanering 1967. Vidare redovisas några erfarenheter av den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten. Därvid konstateras, att denna haft störst
framgång under högkonjunkturåren, vilket anses sammanhänga dels med
att den totala investeringsverksamheten legat högt, dels med att företagen
haft svårt att tillgodose sina arbetskraftsbehov i södra och mellersta Sverige.
Utvecklingen under senare tid har emellertid, framhålls det, medfört att de
regionala skillnaderna i sysselsättningen mellan norra och södra Sverige
förstärkts. En intensifierad lokaliseringspolitisk stödverksamhet anges därför
som erforderlig om målen för den regionala politiken skall kunna nås.
Slutligen erinras om att den nu realiserade konjunkturförbättringen lett till
en starkt ökad efterfrågan på arbetskraft i södra och mellersta Sverige samtidigt
som en besvärande arbetslöshet kvarstår i de norra delarna av landet.
Den goda tillgången på arbetskraft i norra Sverige anses i detta läge öka
möjligheterna till lokalisering av företagsamhet dit.
1 promemorian erinras vidare om att de målsättningar som länen utarbetat
inom ramen för länsplanering 1967 innebär betydande anspråk på nya arbetstillfällen
inom industri och servicenäringar. Anspråken är av en sådan
storleksordning att det framstår som nödvändigt att rangordna de olika
kommunblocken med hänsyn till angelägenheten av insatser i syfte att öka
sysselsättningen. En sådan prioritering har, framhålls det, mer eller mindre
direkt uttalat skett i länsplaneringen. En ytterligare precisering av de regionalpolitiska
målen uppges komma att eftersträvas i den fortsatta planeringen.
En slutsats härav är att även näringslivets lokaliseringsbeslut kommer
att påverkas av de regionalpolitiska målsättningar som sålunda lagts till
grund för att bestämma inriktningen av samhällets insatser.
En spontan anpassning av näringslivets planering till de regionalpolitiska
14
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
målen kan emellertid inte avvaktas, framhålles det i promemorian. Ett organiserat
samarbete mellan staten och näringslivet krävs i syfte att snabbt få
till stånd en ökning av främst den industriella verksamheten i en rad regioner
med allför svag spontan tillväxt. Detta samarbete skall enligt promemorian
tillgå så att Sveriges industriförbund inventerar förekomsten av lokaliseringsbara
utbyggnadsprojekt inom den privata industrin medan inrikesdepartementet
tillhandahåller erforderliga uppgifter om vilka regioner som
prioriteras samt om utvecklingsbetingelserna i dessa orter. Uppgifter om
lokaliseringsbara statliga industriprojekt skall på motsvarande sätt tas fram
inom industridepartementet.
Industriförbundet föreslås genom intensivundersökningar inom i första
hand större svenska industriföretag söka få en snabb överblick över möjligheterna
att lokalisera företag till de sysselsättningssvaga regionerna. Såvitt
möjligt bör förbundet söka stimulera företagen att systematiskt överväga
sådan lokalisering. Det anges därvid vara av särskilt intresse att möjligheterna
till utläggning av filialföretag och anläggningar för produktion av delleveranser
kartläggs.
Inrikesdepartementet åtar sig att svara för en precisering av de regionalpolitiska
målen genom att närmare ange vilka orter som prioriteras för eu
industriell utbyggnad. Vidare skall departementet belysa etablerings- och
tillväxtförutsättningarna i dessa orter genom att beräkna arbetskraftspotentialen
samt lämna uppgifter om infrastrukturen.
Lokalisering av statlig verksamhet
Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, vars uppgift enligt
direktiven var alt kartlägga förutsättningarna för en utflyttning av statliga
verksamhetsgrenar från Stockholms-området, avgav 1963 betänkandet
»Lokalisering av statlig verksamhet» (SOU 1963: 69). Som särskild bilaga
till betänkandet publicerades en promemoria med titeln »Stadsbyggnadsmässiga
konsekvenser av inflyttning av statlig verksamhet» (SOU 1963: 70).
Tidigare hade utredningen behandlat ett tiotal myndigheter i separata betänkanden.
I huvudbetänkandet redovisades ett 90-tal myndigheter in. fl. med ca
24 000 anställda som den s. k. stora utflyttningsgruppen. Samtliga dessa
skulle enligt utredningens mening under vissa närmare preciserade villkor
kunna flyttas ut från Stockholms-området. I gruppen ingick en rad olika
organ inom försvaret, centrala organ inom vissa civila försvaltningsområden,
kommunikationsverken (utom postbanken) samt centrala organ för
viss teknisk forskning m. m. Modellstudier för ändrad lokalisering utfördes
beträffande områden i Örebro, Skaraborgs, Östergötlands och Västernorrlands
län. En omlokalisering av hela den stora utflyttningsgruppen bedömdes
medföra investeringskostnader på drygt 4 miljarder kr. En fördelning
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
15
av gruppen på flera områden betraktades som mest fördelaktig. Behovet av
ett omfattande planläggnings- och undersökningsarbete före en utflyttning
underströks. Projektets genomförande beräknades kräva en tid av minst
10—15 år.
EU 30-tal verksamhetsgrenar ur den stora utflyttningsgruppen sammanfördes
av utredningen till en liten utflyttningsgrupp. Antalet berörda anställda
var här nära 3 800. I denna grupp, som föreslogs skola flyttas ut
från Stockliolms-området, ingick bl. a. ett flertal centrala ämbetsverk.
Utredningen föreslog slutligen separat utflyttning av vissa verksamhetsgrenar,
däribland ett antal statliga företag.
Utredningens betänkande har remissbehandlats, varvid — utom bland
företrädare för vissa regionala och lokala intressen — en övervägande kritisk
inställning till förslagen har kommit till uttryck.
Chefen för finansdepartementet har vid ett par tillfällen, senast i april
1968 (FK 20, s. 13), besvarat interpellationer beträffande utredningen. Departementschefen
uttalade därvid att han inte var beredd att lägga fram något
samlat omlokaliseringsförslag på grundval av utredningsbetänkandet och
att han ansåg att lokaliseringsfrågor inom den statliga verksamheten borde
prövas från fall till fall allteftersom de aktualiserades. Saken borde lämpligen
övervägas i de fall där det bleve fråga om nyetablering eller utökad
statlig verksamhet. Kungl. Maj:t har gett byggnadsstyrelsen och fortifikalionsförvaltningen
i uppdrag att vid den fortlöpande planeringen för den
statliga verksamheten i samråd med berörda myndigheter överväga lämpligheten
av lokalisering utanför Stockholms-området av sådan verksamhet.
I motioner, väckta i anledning av propositionen 1968: 118 angående uppförande
av förvaltningsbyggnad i kvarteret Garnisonen i Stockholm, föreslogs
att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle hemställa om utredning och
förslag angående lokalisering av statlig verksamhet utanför Stockholm.
Statsutskottet avstyrkte motionerna under hänvisning dels till ett av chefen
för finansdepartementet i propositionen gjort uttalande om angelägenheten
av att möjligheterna till lokalisering utanför Stockholms-området av
statlig verksamhet prövades i ökad utsträckning, dels till att saken nyligen
undersökts av den ovannämnda utredningen (SU 1968: 118). Statsutskottets
borgerliga ledamöter reserverade sig för bifall till motionerna, vilka
emellertid avslogs av riksdagen.
I årets statsverksproposition (bil. 13, s. 142) anför chefen för inrikesdepartementet
att en väsentligt ökad lokalisering utanför huvudstadsregionen
bör övervägas i anslutning till framtida beslut som innebär tillväxt av
den statliga centralförvaltningen. Till detta uttalande har statsutskottet anslutit
sig i sitt utlåtande nr 57, vilket godkänts av riksdagen.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
I årets statsverksproposition (bil. 9, s. 16) lämnas uppgifter om två av
statistiska centralbyrån upprättade s. k. produktionsfilialer, förlagda till
Örebro och Hallstavik.
Vissa riktlinjer för jordbrukspolitiken
Enligt 1967 års jordbrukspolitiska beslut (prop. 1967:95, JoU 25, rskr
280) ingår bland de allmänna riktlinjerna för jordbrukspolitiken att befolkningspolitiska
och sociala skäl i och för sig inte bör påverka den totala jordbruksproduktionens
omfattning. De konsekvenser för närings- och befolkningsstruktur
etc. på landsbygden som följer av den fortgående rationaliseringen
av jordbruket skall sålunda i allmänhet inte få leda till att olönsam
jordbruksproduktion upprätthålls på längre sikt. Inom vissa regioner där de
naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion är mindre goda utgår
dock särskilt jordbruksstöd. Allmänt lokaliseringspolitiska skäl har
sålunda motiverat ett särskilt rationaliseringsstöd i Norrland, i Kopparbergs
och Värmlands län samt i Dalsland. Som regionalt stöd åt det norrländska
jordbruket utgår även ett extra mjölkpristillägg.
Vissa riktlinjer för transportpolitiken
Statsmakterna antog år 1963 allmänna riktlinjer för trafikpolitiken (prop.
191, S3LU 1, rskr 424). Målet för trafikpolitiken angavs vara att för landets
olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga
kostnader samt att uppnå en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av
trafiken mellan de olika trafikgrenarna. I riktlinjerna för trafikpolitiken
ingår som bärande element att varje trafikgren skall i princip svara för sina
kostnader och att förutsättningar även i övrigt skall skapas för en konkurrens
på lika villkor.
I den mån det vid hävdandet av kravet på kostnadstäckning inte är möjligt
att lämna en viss bygd en rimlig trafikservice, bör enligt riktlinjerna
ersättning till berörda trafikföretag utgå av allmänna medel. Särskilda insatser
för att upprätthålla en tillfredsställande trafikförsörjning i områden
med svagt trafikunderlag är därför en betydelsefull del av den nya trafikpolitiken.
Det underströks i 1963 års beslut att aktiviteten på det trafikpolitiska
området borde samordnas med lokaliseringspolitiken bl. a. då det gäller
att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt önskvärd men olönsam järnvägs-
eller landsvägstrafik.
Statliga stödbeställningar
En grundläggande princip för den statliga upphandlingen är kravet på
affärsmässighet. Denna princip har dock under vissa omständigheter ansetts
kunna modifieras. Detta gäller bl. a. vid utläggande av statliga beställningar
Dankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969 17
i sysselsättningsfrämjande syfte. Oklarhet råder f. n. om beslutsordningen i
sådana tall och om metoderna att bestrida de merkostnader som kan uppkomma
för den upphandlande myndigheten.
Industribeställningar har under de senaste åren vid flera tillfällen använts
som ett konjunkturpolitiskt instrument, avsett att påverka främst sysselsättningsutvecklingen.
Det har i dessa fall gällt tidigareläggning av vissa beställningar.
Kungl. Maj :t har härvid i särskilda beslut uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen
att vidtaga åtgärder för att öka sysselsättningen inom främst
verkstadsindustrin. De åtgärder som här avsågs var tidigareläggning av beställningar
av förnödenheter för statlig och kommunal verksamhet. Till
kommunala beställningar av detta slag utgår statsbidrag med högst 20 procent.
Beställningarna utläggs av vederbörande myndigheter efter samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen, som också under vissa förutsättningar har att
förskottsvis bestrida uppkommande kostnader. Arbetsmarknadsstyrelsen
har bemyndigande att lägga ut beställningar av förnödenheter som behövs i
statlig verksamhet hos industriföretag som varslat om friställning av anställda
i större omfattning till följd av driftsinskränkning eller driftsnedläggelse.
Förutsättningen härför är att de friställda inte utan tidsutdräkt kan
beredas andra anställningar eller omskolning. Beställningar av detta slag är
avsedda att få endast kortvariga effekter för att bl. a. bereda de arbetsförmedlande
organen erforderligt rådrum eller överbrygga tillfälliga produktionsinskränkningar.
Olika spörsmål som sammanhänger med statliga beställningar i sysselsättningsfrämjande
syfte utreds f. n. av den år 1968 tillsatta utredningen om
offentlig upphandling. Denna har enligt sina direktiv att bl. a. överväga
lämpliga metoder att bestrida merkostnader för sådana beställningar samt
formerna för samråd mellan de myndigheter som har ansvaret för beställningarna
och arbetsmarknadsstyrelsen. Härvid skall särskilt beaktas åtgärdernas
förenlighet med Sveriges internationella förpliktelser.
Förslag rörande företagareföreningarna
Riksdagen har nyligen avslagit ett antal motioner vari hemställts om höjning
av anslaget till företagareföreningarna utöver vad som föreslagits i
statsverkspropositionen. Härmed avsågs att ge företagareföreningarna i vissa
norrlandslän särskilda tillskott. I statsutskottets utlåtande i ämnet (nr 59)
konstaterades att enligt av riksdagen år 1968 antagna riktlinjer företagareföreningarnas
stöd inte längre primärt skall ha lokaliseringspolitiskt syfte.
Pågående utredningsarbete m. m.
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) tillkallades år
1965 med uppgift att biträda vid uppläggningen av regional utredningsverk2—Bihang
till riksdagens protokoll 1969. 3 saml. Nr 30—31
18
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
samhet samt med att samla informationer om, koordinera och definiera behov
av forskning i lokaliseringsfrågor.
Gruppens utredningsverksamhet är fördelad på arbetsgrupper angående
regionala näringslivs- och befolkningsprognoser, glesbygdsproblem, urbaniseringsprocessen
och storstadsproblem samt lokaliseringspolitikens effekter
m. m. Från de till expertgruppen anknutna forskningsprojekten om urbaniserings-
respektive glesbygdsfrågor har inletts en publicering av resultat i
form av preliminära rapporter. Beträffande urbaniseringsprocessen har sålunda
hittills utgivits 22 rapporter och beträffande glesbygdsfrågorna fyra
rapporter.
Expertgruppen har avlämnat ett betänkande om »Statistikbehov och statistikproduktion
för regionala utredningar» (SOU 1968: 29).
1968 års lokaliseringsutredning
År 1968 tillkallades landshövdingen Mats Lemne som sakkunnig för att
utreda den fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten m. in. Utredningsmannen
har till sitt förfogande en rådgivande nämnd, som är parlamentariskt
sammansatt.
Utgångspunkten för utredningsarbetet skall enligt direktiven vara att de
mål för lokaliseringspolitiken som statsmakterna uppställde år 1964 tills
vidare skall stå fast. Med beaktande härav skall den sakkunnige med ledning
av de hittillsvarande erfarenheterna av den ekonomiska stödverksamheten
se över denna samt föreslå former för ett fortsatt lokaliseringsstöd. Utredningsmannen
bör skaffa sig en så god uppfattning som möjligt om lokaliseringsstödets
verkningar och härvid samråda med ERU och ta del av ERU:s
utredningar.
Beträffande uppgifterna för utredningen anförs i direktiven vidare:
Den sakkunnige bör beakta erfarenheterna av den hittillsvarande fördelningen
av lokaliseringsstödet på skilda regioner. Om han skulle finna att
den regionala fördelningen av stödet inte har varit tillfredsställande, bör
han undersöka vilka möjligheter som finns att genom prioritering eller på
annat sätt styra stödverksamheten. Frågan om den geografiska avgränsningen
av stödet bör prövas. Vidare bör den sakkunnige överväga hur resultaten
av pågående försök med länsplanering på bästa sätt skall kunna tjäna
sitt syfte att bilda underlag för lokaliseringsbeslut och för beslut i stödärenden.
Den sakkunnige bör klarlägga på vad sätt man bättre än nu kan tillgodose
behovet av underlag i form av kunskaper om bransch- och marknadsförhållanden
vid avgörandet av stödärenden. Han bör också ta ställning till om
och i så fall under vilka förutsättningar och i vilka former det kan vara befogat
att lämna stöd till industrier, vilka hotas av nedläggning, i sådana fall
där ett stöd kan medverka till att verksamheten temporärt hålls i gång och
där lösandet av svåra lokala sysselsättningsproblem kräver särskilt rådrum.
Vidare bör den sakkunnige överväga om lokaliseringsstöd bör utgå för att
möjliggöra rationalisering även i sådana fall då någon påtaglig sysselsätt
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
19
ningsökning inte uppnås men investeringen leder till ökad effektivitet och
därmed till större trygghet för de anställda.
I fråga om lokaliseringsstödets form, art och omfattning bör den sakkunnige
klarlägga vilken roll det statliga stödet spelat vid finansieringen av de
företagslokaliseringar som ägt rum under försöksperioden. Han bör pröva
om det kapitaltillskott som staten har lämnat kan anses lämpligt avvägt i
förhållande till övriga kreditgivares insatser. I samband därmed bör han
överväga om man bör ställa preciserade krav på riskfördelningen mellan
staten och andra kreditgivare som förutsättning för statligt engagemang.
Den sakkunnige bör sträva efter att ge de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
sådan form att de så smidigt och ändamålsenligt som möjligt kan anpassas
till de individuella förutsättningarna i varje särskilt fall. Härvid bör
den sakkunnige vara oförhindrad att överväga om även andra stödformer
än de nuvarande behövs. Vidare bör han pröva frågan om en lämplig avvägning
mellan bidrag och lån vid olika förutsättningar. Han bör också förutsättningslöst
pröva om det är mest ändamålsenligt att stödet liksom hittills
bestäms som en viss andel av investeringarna i byggnader och maskiner
eller om det bör konstrueras på annat sätt. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att lokaliseringsstöd i något fall lämnats för uppförande av industrilokaler
för uthyrning till företagare. Den sakkunnige bör uppmärksamma
utfallet av stöd för sådant ändamål. Den sakkunnige bör också överväga
om företagsekonomiska skäl kan motivera statligt delägarskap i särskilda
fall, t. ex. när en solvens- eller likviditetsförstärkning av snabbt expanderande
företag visar sig nödvändig.
Utredningsmannen åläggs vidare i direktiven att överväga vad som kan
vara att vinna på att mera systematiskt utnyttja möjligheten att kombinera
lokaliseringsstöd med andra stödformer. Frågorna om vilka säkerheter som
bör ställas och om statens insyn i de företag som får lokaliseringsstöd bör
också prövas. Den sakkunnige har även att studera handläggningen av stödärendena
och föreslå de förbättringar av administrativ och organisatorisk
art som kan vara påkallade.
Den sakkunnige är oförhindrad att ta upp även andra frågor som rör den
lokaliseringspolitiska stödverksamheten än dem som särskilt nämnts i direktiven.
Utredningen har genom en enkät insamlat uppgifter om planeringsrådens,
länsarbetsnämndernas och företagareföreningarnas erfarenheter av den
hittills bedrivna lokaliseringspolitiska verksamheten.
Utredningen avser att framlägga ett delbetänkande under år 1969.
Arbetsgruppen för glesbygdsfrågor m. m.
Inom Kungl. Maj :ts kansli har tillsatts en arbetsgrupp för glesbygdsfrågor,
sammansatt av tjänstemän från berörda departement samt företrädare
för Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Gruppen
har till uppgift att pröva och successivt framlägga förslag till åtgärder för
att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen i glesbygden, främst
vad gäller den samhälleliga servicen. Arbetsgruppens verksamhet har inrik
-
20
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
tats på en genomgång av olika serviceområden för att undersöka möjligheterna
att effektivisera samhällets nuvarande stöd åt glesbygdsbefolkningen.
Statsmakterna har hittills vidtagit ett antal åtgärder med särskild inriktning
på glesbygdernas problem, i vissa fall efter förslag av arbetsgruppen.
Innevarande budgetår har införts ett anslag på 5 milj. kr., avsett att stimulera
till nya sysselsättningsmöjligheter i glesbygderna i form av hemarbete.
Denna verksamhet handhas centralt av kommerskollegium, som samverkar
med berörda myndigheter samt med företagareföreningar och
branschorganisationer. Inom flertalet berörda skogslän har ett eller två projekt
påbörjats.
Hos socialstyrelsen har inrättats två konsulenttjänster för glesbygdsfrågor.
Under femte huvudtiteln har anvisats ett anslag på 5 milj. kr. för en försöksverksamhet,
som syftar till att finna lösningar på de speciella glesbygdsproblemen
inom åldrings- och handikappvården. Inom ramen härför har en
rad projekt kommit fram och i vissa fall redan påbörjats.
Inom kommunikationsdepartementet har en transportförsörjningsplan för
en glesbygdskommun utarbetats (SOU 1968: 33). Inom handelsdepartementet
har en särskild arbetsgrupp granskat de nuvarande förhållandena i fråga
om varuförsörjningen i glesbygderna och övervägt vilka åtgärder som kan
vidtas för att minska svårigheterna på detta område.
Statlig industrietablering
År 1968 tillkallades en delegation för statlig industrietablering. I motiveringen
härför hänvisades till de effekter på sysselsättningen som uppkommit
särskilt i skogslänen av strukturrationaliseringen inom näringslivet.
Syftet med delegationen angavs vara att genom statligt företagande skapa
nya sysselsättningstillfällen framför allt i dessa län. Detta angavs kunna ske
såväl genom utbyggnad av befintliga företag som genom startande av nya
sådana. Delegationen ålades att investera tänkbara objekt för ökade statliga
företagsinsatser samt undersöka, bearbeta och förhandla om intressanta projekt
och framlägga härpå grundade förslag till avtal och andra åtaganden
eller åtgärder i angivet syfte.
I prop. nr 56 till årets riksdag har föreslagits, att de uppgifter, som nu
åvilar industrietableringsdelegationen, skall överföras till ett särskilt bolag,
Svenska Industrietableringsaktiebolaget (SVETAB). Beträffande bolagets
målsättning anförs i propositionen att denna bör vara att skapa nya arbetstillfällen
genom etablerande av nya och utbyggnad av befintliga företag, både
helstatliga och i samarbete med det enskilda näringslivet, kommunägda
företag och kooperationen. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt industrietablering
i regioner med sysselsättningssvårigheter. Bolaget skall drivas på
»ffärsmässiga grunder och med krav på lönsamhet. Det föreslås kunna inträda
som hel- eller delägare i företag i samband med exempelvis expan
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
21
sions- eller rationaliseringsinvesteringar. Företaget bör dock, så snart det
bedöms förenligt med dess intressen, avyttra de aktieposter det kommer att
besitta. Propositionen behandlas i statsutskottets utlåtande nr 106.
Utbildningsväsendets lokalisering
Då det gäller utredningar som har att behandla frågor som rör utbildningsväsendets
lokalisering kan nämnas de sakkunniga, bestående av riksdagsledamöter,
vilka tillkallades år 1966 för att jämte fakultetsberedningen
för de tekniska vetenskaperna kontinuerligt följa frågan om högre teknisk
utbildning i Norrland och när så befinnes möjligt framlägga förslag rörande
fortsatt utbyggnad av denna utbildning.
1968 års utbildning sutredning har enligt sina direktiv att ta upp frågan
om en fortsatt decentralisering av den eftergymnasiala utbildningen. Sina
ställningstaganden i denna fråga skall de sakkunniga bygga på analyser av
dels skälen för en vidgad decentralisering, dels de samhällsekonomiska konsekvenserna
i stort. Vid bedömningen av lokaliseringsfrågorna skall utredningen
beakta bl. a. tillgången på personal och lokaler vid den decentraliserade
lärarutbildningen. De sakkunniga skall i detta sammanhang vidare
ta ställning till om och i vilken utsträckning decentraliserad eftergymnasial
utbildning bör anknyta till näringslivets struktur och därmed efterfrågan
på arbetskraft i regionen i fråga.
Utredningar rörande skogsbruk och skogspolitik
Skogsbruk och skogspolitik
Skogsbruksutredningen (ordförande generaldirektör Harry Wikström)
tillkallades 1962 för att verkställa utredning och avge förslag rörande den
fortsatta statliga bidrags-, låne- och kreditgivningen till produktionsbefrämjande
åtgärder till förmån för det enskilda skogsbruket samt därmed
sammanhängande spörsmål. Bland åtgärder av ifrågavarande slag nämns
i direktiven skogsodling och andra återväxtåtgärder, röjning, skogsdikning
samt skogsvägs- och flottledsbyggnad.
Skogspolitiska utredningen (ordförande generaldirektör Valfrid Paulsson)
tillkallades 1965 för att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken.
Beträffande grunderna för statligt stöd till skogsbruket uttalas i direktiven
att stödformer som är att betrakta som subventionering av skogsbruksdriften
inger betänkligheter. Det stöd som befinns vara motiverat
bör, heter det, främst avse att stimulera enskilda skogsägare att utföra från
samhällets synpunkt angelägna skogliga åtgärder, som endast på lång sikt
framstår som lönsamma för dem eller som är så kostnadskrävande att de
inte kan väntas bli utförda utan särskilt stöd. Utredningen skall pröva om
de speciella förhållandena i de fyra nordligaste länen gör det motiverat alt
där ha särskilda bestämmelser för det ekonomiska stödet.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Beträffande båda de här angivna utredningarna har i riksdagsberältelscn
1969 angivits att de beräknas slutföra sitt arbete under detta år.
Remissyttranden m. fl. skrivelser
Utvecklingen i Kopparbergs län
I skrivelse till Konungen den 19 mars 1969 har länsstyrelsen i Kopparbergs
län tagit upp vissa frågor rörande utvecklingen i länet. Länsstyrelsen
har givit bankoutskottet del av skrivelsen i samband med utskottets behandling
av motionerna angående lokaliserings- och regionalpolitik.
Länsstyrelsen framhåller att den uppmärksamhet som strukturförändringarna
inom näringslivet har skapat i första hand har riktats mot Norrland.
Motsvarande utvecklingsproblem bär emellertid, påpekas det, under
senare år gjort sig starkt gällande även i andra landsdelar, bl. a. och i hög
grad i Kopparbergs län. Genom att lägga fram utredningsmaterial rörande
länet — förutom länsplanering 1967 en särskild utredning rörande Falun—
Borlänge-regionen — har länsstyrelsen velat ge underlag för en mera allsidig
näringspolitisk debatt. Utvecklingen i Kopparbergs län betecknas som
i princip lika ogynnsam som utvecklingen i norrlandslänen.
Länsstyrelsen meddelar bl. a. följande. Befolkningsutvecklingen i länet
har alltsedan 1963 varje år varit starkt negativ. Av de sju s. k. skogslänen
har under perioden 1963—1968 endast Jämtlands län haft större befolkningsminskning
än Kopparbergs län. I genomsnitt har folkmängden årligen
reducerats med drygt 1 000 personer. Av länets flyttningsförluster under
perioden, vilka numerärt varit större än övriga skogsläns med undantag
för Norrbottens län, har nästan två tredjedelar fallit på den länsdel som
icke tillhör stödområdet och inom vilken största delen av länets industri
är belägen. Även arbetslöshetssituationen i Kopparbergs län har under en
följd av år varit jämförlig med den som genomsnittligt rått i norrlandslänen.
Sysselsättningseffekten av det lokaliseringsstöd som beviljats företag i länet
skulle enligt företagens preliminära beräkningar ha gett upphov till ca
900 nya arbetstillfällen. I ett inte obetydligt antal fall har stödet möjliggjort
att beslutad nedläggning eller driftsinskränkning kunnat förhindras.
Härigenom försvåras en beräkning av den verkliga sysselsättningseffekten.
Enligt vissa kalkyler har denna hittills uppgått till ca 200 arbetstillfällen,
mindre än en fjärdedel av de preliminärt beräknade. Den övervägande delen
av de företag som har fått lokaliseringsstöd är belägna inom länets
stödområdesdel. Orter i den övriga delen av länet har vid nyetableringar,
omlokaliseringar och filialutläggningar ej kunnat hävda sig i konkurrens
med expansiva orter utefter norrlandskusten.
Vad som gör situationen särskilt allvarlig i Kopparbergs län är, framhålles
det, att detta län i motsats till flertalet av norrlandslänen saknar ex
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
23
pansiva orter eller områden. De stimulansinsatser i form av lokaliseringsstöd
m. m. som kommer vissa norrländska kustorter till del har inte i nämnvärd
grad kunnat komma i fråga i de orter i Kopparbergs län vilka kan
betraktas som mest utvecklingsbara. Insatser enbart i form av lokaliseringsstöd
bedöms nu vara otillräckliga för att påtagligt förändra utvecklingsbilden
i länet. Länsstyrelsen understryker behovet av kraftfulla och snara
utvecklingsstimulerande åtgärder i länet och framhåller särskilt de goda
förutsättningar som Falun—Borlänge-regionen (Runnbygden) erbjuder såsom
lokaliseringsort.
Vissa norrlandsfrågor
I en till utskottet ingiven skrivelse har Samarbetsdelegationen för de fyra
nordligaste länen anfört synpunkter i anslutning till vissa av de i detta utlåtande
behandlade motionerna med inriktning på norrlandsfrågor och glesbygdsfrågor
(I: 334 och 11: 385, I: 723 och II: 840, I: 724 och II: 847, I: 739
och II: 829, II: 239 samt II: 828). Delegationen ansluter sig till flertalet av de
förslag som framförs i motionerna och lägger fram en del synpunkter och
önskemål härutöver.
Massafabrik i Västerbottens inland
Domänverket redovisar visst utredningsmaterial rörande massa- och pappersindustrins
strukturfrågor samt beträffande råvarutillgången i Norrland.
Verket anger sin slutsats härav på följande sätt.
Domänverket finner att redan gjorda utredningar klart visar att en cellulosafabrik
med hänsyn till tillgängliga råvarutillgångar icke rimligen kan
byggas i aktuellt område och avstyrker med hänsyn härtill ytterligare utredning
rörande förläggande av en statlig eller halvstatlig massafabrik till
Västerbottens inland, trots att Domänverket med tyngdpunkten av sitt
markinnehav lokaliserat till Norrlands inland har ett starkt intresse av att
ett antal tätorter med erforderligt befolkningsunderlag för fullgoda serviceanläggningar
blir bestående.
Skogsindustriernas samarbetsutskott framhåller att en fabrik av det slag
motionärerna åsyftar måste vara av en betydande storleksordning för att
vara lönsam. En sådan fabrik skulle undandraga den befintliga kustindustrin
i Norrland betydande råvarutillgångar. Denna beräknas inom en
nära framtid komma att helt förbruka det nu redovisade mindre överskottet
på barrved. Samarbetsutskottet påpekar vidare att den föreslagna fabriken
skulle medföra svårlösta miljövårdsproblem. Den föreslagna lokaliseringen
skulle även vara ogynnsam från kostnadssynpunkt. På dessa grunder
avstyrker samarbetsutskottet bestämt vidare åtgärder syftande till att
uppföra en massafabrik i Västerbottens inland.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har som sitt eget yttrande
överlämnat en skrivelse från Västerbottens skogsägareförening. Föreningen
tillstyrker förslaget om utredning angående möjligheterna att etablera en
24
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1060
industri i Västerbottens inland med ortens råvara som bas och deklarerar
att den i all den utsträckning som är möjlig kommer att vara positiv till råvaruleveranser.
I sammanhanget framförs önskemål om utredning av möjligheterna
att från det berörda området etablera en export av skogsprodukter
till Norge.
Turismen i Norrland
Reso anför inledningsvis, att varje planering av åtgärder för turismen i
Norrland måste ta hänsyn till verksamhetens säsongbetonade karaktär. Detta
påverkar räntabiliteten av erforderliga anläggningar. Enligt Resos uppfattning
torde det vara i det närmaste omöjligt att skapa anläggningar av
någorlunda standard och klass utan betydande insatser från det allmännas
sida. Detsamma torde gälla ett eventuellt produktionsbolag av det slag motionärerna
förordat. Utan väsentlig satsning från det allmännas sida skulle
det enligt Reso vara svårt att engagera organisationer och näringar i ett sådant
bolag.
Reso diskuterar vidare olika uppslag i fråga om i första hand stugturismen
och fisket. Det konstateras att även stugturismen kräver investeringar,
som kan vara svåra att förränta och som därför måste subventioneras. Beträffande
fisket framhålles att vattnen med bra fiske måste göras tillgängliga
för allmänheten samt att ökad upplysning och samordning i fiskefrågor
måste främjas.
Reso anser en utredning om norrlandsturismen önskvärd. Denna bör bl. a.
ta upp frågan om lokalisering av turistanläggningar och fritidsområden och
därmed sammanhängande finansieringsproblem.
Svenska turistföreningen framhåller liksom motionärerna det önskvärda
i att turismen i väsentligt högre grad än för närvarande får betydelse som
stödnäring inom de delar av landet, där näringslivet genomgår en snabb och
allmänt genomgripande omvandling. Då det gäller utbyggnaden av turistanläggningar
och andra anordningar till främjande av turismen kan det enligt
föreningen finnas behov av någon form av produktionsbolag med uppgift
dels att skapa lämpliga produkter, dels att marknadsföra produkterna. Ett
sådant initiativ kunde väcka intresse också i grannländerna och ett samarbete
över gränserna kunde etableras. Föreningen erinrar i det sammanhanget
om sitt under senare år livliga utbyte med turistorganisationerna i
de nordiska grannländerna.
Föreningen uttalar att produktutvecklingen i fråga om turisttjänster ännu
söker sin organisatoriska form. Åtgärder på detta område behöver därför
övervägas och främjas. Turismen som näring kräver sin professionella behandling
med sådana åtgärder som antyds i motionerna. Föreningen förklarar
sig också beredd att aktivt medverka vid planeringen och genomförandet
av sådana åtgärder.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
25
Svenska turisttrafikförbundet uppger sig under de senaste åren ha inriktat
sig på en starkt kommersialiserad verksamhet i syfte att tillsammans
med olika intressenter inom turistnäringen genom samordnade aktioner på
några få prioriterade utlandsmarknader åstadkomma ett ökat utländskt resande
till Sverige. Förbundet har i olika sammanhang understrukit behovet
av samordning och ökade regionala resurser för marknadsföringen av turismen.
Förbundet delar sålunda tankegångarna i motionerna och betonar vikten
av att olika åtgärder vidtas för att aktivera marknadsföringen av svensk
turistnäring både inom och utom landet.
Utskottet
De motioner som behandlas i detta utlåtande spänner över ett brett register.
Synpunkter på riktlinjerna för lokaliseringspolitiken förs fram med
adress främst till den utredning som nu sysslar med utformningen av den
fortsatta lokaliseringspolitiska stödverksamheten. Glesbygdernas speciella
problem tas upp, och i ett flertal motioner vidgas perspektivet till att allmänt
gälla regionalpolitisk planering och utveckling. I blickfältet kommer
härvid i synnerhet Norrland eller delar därav, men även regioner i sydligare
delar av landet berörs. Somliga motioner tar — vanligen med viss geografisk
inriktning — upp särskilda näringsgrenars eller statliga verksamhetsgrenars
förhållanden. I fråga om yrkandenas innebörd kan sammanfattningsvis
sägas att de oftast avser nya eller utvidgade utredningsuppdrag eller institutionella
förändringar av olika slag men i en del fall också principuttalanden
rörande statsmakternas politik i framtiden.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamhet för vilken mål och riktlinjer
fastställdes av 1964 års riksdag avser en femårig försöksperiod som började
den 1 juli 1965. Försöksperioden slutar sålunda om något mer än ett år,
men detta innebär inte att verksamheten då skall avbrytas. Fn ny utredning
på området, 1968 års lokaliseringsutredning, har fått i uppdrag att se över
riktlinjerna för verksamheten och föreslå former för ett fortsatt lokaliseringsstöd
efter försöksperiodens utgång.
De hittillsvarande erfarenheterna av försöksverksamheten visar klart,
uttalar chefen för inrikesdepartementet i årets statsverksproposition, att
lokaliseringspolitiska stödinsatser har en väsentlig uppgift att fylla när
det gäller att från samhällets sida påverka näringslivets regionala utveckling.
Om riktigheten i detta uttalande torde allmän enighet råda. Samtidigt
står det dock klart, något som också framhålles i departementschefsuttalan(let,
att de mål som uppställts för lokaliseringspolitiken inte kan i alla avseenden
förverkligas enbart genom de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna.
I vissa områden i landet torde stimulansåtgärder av detta slag inte kunna
påverka utvecklingen på något avgörande sätt. Utskottet erinrade förra året
(uti. 1968: 14) om de begränsade verkningar som lokaliseringsstödet haft
26
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
[ norra stödområdets inlandsregioner. Denna iakttagelse kan mera allmänt
formuleras så att de problem som föreligger i glesbygderna för sin lösning
kräver insatser av väsentligen annat slag än dem som ingår i den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten. En omfattande utredningsverksamhet rörande
glesbygdernas problem har också inletts och en arbetsgrupp för glesbygdsfrågor
tillsatts med uppgift att pröva och successivt lägga fram förslag
till åtgärder för att förbättra glesbygdsbefolkningens levnadsförhållanden,
särskilt vad gäller den samhälleliga servicen. Riksdagen har vid sidan
av anslagen till lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån fr. o. in. budgetåret
1968/69 anvisat medel till särskilda stödåtgärder i glesbygder.
De utredningar och åtgärder som hittills nämnts tar främst sikte på de
områden som till följd av strukturomvandlingen inom näringslivet och
samhället i stort har drabbats av sysselsättnings- och avfolkningsprobiem
etc. Redan när lokaliseringspolitiken utformades år 1964 var ett vidare perspektiv
aktuellt, innefattande bl. a. en utbyggd regional planering i hela
landet. Till den regionalpolitik som sålunda initierades hänförs olika strävanden
i syfte att åstadkomma ett effektivare resursutnyttjande och ökad
ekonomisk tillväxt med förbättrad jämvikt i den näringsgeografiska utvecklingen
och därigenom skapa ökad jämlikhet i ekonomiskt och socialt avseende
mellan människor i olika regioner. För nu angivna ändamål inrättades
planeringsråden i länen och försågs länsstyrelserna med speciella planeringsenheter.
Ett resultat av den utbyggda planeringsorganisationens insatser
är den i årets statsverksproposition presenterade länsplanering 1967,
som utgör ett första mera omfattande försök att dels lägga grunden för en
samordning av olika statliga och kommunala organs beslut om fördelning av
utbyggnadsresurser mellan olika orter och regioner, dels i vissa hänseenden
ange regionalpolitiska mål. Enligt ett av Kungl. Maj :t nyligen meddelat uppdrag
skall länsstyrelserna under medverkan av planeringsråden — med utgångspunkt
i länsplanering 1967, i vad chefen för inrikesdepartementet anfört
därom i statsverkspropositionen samt i vad årets riksdag beslutar vid
sin behandling av ämnet — under de båda närmaste åren i nära kontakt
med primärkommuner och landsting och med andra statliga myndigheters
hjälp försöksvis utarbeta konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för
länen. Dessa program skall slutligt redovisas våren 1971. En omfattande
planeringsverksamhet förestår alltså, vid vilken investeringsprogram, sysselsättningsmöjligheter,
servicebehov o. s. v. kommer att i detalj prövas för
varje kommunblock. Ambitionsgraden i den regionala planeringen har sålunda
på sistone väsentligt ökats. Härigenom skapas nya förutsättningar för
regionalpolitiken, i vilken lokaliseringspolitiken utgör ett väsentligt inslag.
Såväl den allmänna regionalpolitiska planeringen som reformarbetet i
fråga om lokaliseringspolitiska stödåtgärder, serviceåtgärder i glesbygderna
o. s. v. får en betydelsefull del av sitt underlag genom den växande regionala
forsknings- och utredningsverksamhet som bedrivs och i vilken ett
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
27
stort antal experter inom olika områden medverkar. Särskilt är härvidlag
att nämna expertgruppen för regional utredningsverksamhet, som genom
olika arbetsgrupper sysslar med regionala näringslivs- och befolkningsprognoser,
glesbygdsproblem, urbaniserings- och storstadsproblem, studium av
lokaliseringspolitikens verkningar m. m. Genom den successiva höjning av
kunskapsnivån som sålunda sker vidgas avsevärt förutsättningarna för
framgångsrika regionalpolitiska insatser.
Utöver de utredningar som här nämnts finns åtskilliga andra vid vilka
lokaliseringspolitiska och allmänt regionalpolitiska spörsmål aktualiseras.
Utskottet får anledning att i det följande hänvisa till några sådana utredningar,
när fråga är om motionsyrkanden som avser speciella näringsgrenar
etc. Bland konkreta projekt som är aktuella på det regionalpolitiska området
bör särskilt nämnas det samarbete mellan staten och näringslivet i fråga
om lokalisering av företag och arbetsställen till sysselsättningssvaga regioner
som regeringen nyligen tagit initiativ till genom kontakter med Sveriges industriförbund.
Utskottet går härefter in på de motionsyrkanden av skilda slag på det
lokaliseringspolitiska och regionalpolitiska området som det är dess uppgift
att här behandla. En första grupp av motionsyrkanden tar direkt sikte på
den fortsatta inriktningen och utformningen av den lokaliseringspolitiska
stödverksamheten.
Motionerna I: 387 och //: 443 inleds med en granskning av den lokaliseringspolitiska
stödverksamhetens hittillsvarande effekt. Motionärerna kritiserar
i framför allt två hänseenden den förda lokaliseringspolitiken. Målsättningen
för denna kännetecknas, säger de, av sinsemellan motstridiga
krav på dels åtgärder av konserverande natur, dels åtgärder för att främja
snabba ekonomiska framsteg i näringslivet, och dessa motstridiga krav har
det hittills inte varit möjligt att på ett framgångsrikt sätt avväga mot varandra.
Lokaliseringsstödets effektivitet minskas, anför motionärerna vidare,
av att stödet är bundet till investeringar i ytterligare produktionskapacitet.
Det har inte nämnvärt bidragit till ökad nyföretagsamhet, och det tenderar
genom sin favorisering av sysselsättningsintensiva verksamheter att i det
långa loppet snedvrida stödområdets näringsliv. Motionärerna vill att lokaliseringspolitikens
målsättning skall ges en mera preciserad innebörd, och de
vill se den kompletterad med riktlinjer för en särskild glesbygdspolitik. Till
sistnämnda önskemål återkommer utskottet i det följande. I ett program
omfattande tio olika punkter sammanfattar motionärerna vilka åtgärder de
— på grundval av en principiell uppfattning att de lokaliseringspolitiska
insatserna bör koncentreras till bärkraftiga regioner — anser nödvändiga
inom den framtida lokaliseringspolitikens ram. De vill bl. a. att omfattande
geografiska omflyttningar skall motverkas genom att allsidigt uppbyggda
regionala arbetsmarknader kommer till stånd, att lokaliseringsstöd skall
28
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
kunna utgå till idé-företag som utvecklar nya produkter och tjänster och
även vid förhyrning av maskiner och byggnader, att lokaliseringsstödet till
nyföretagande skall förstärkas, att förflyttning av statliga företag och mynligheter
till regioner på skilda håll i landet skall eftersträvas, att SJ:s och
Linjeflygs taxesystem samt telefonavgifterna för norra Sverige skall överses,
att stödet till småjordbruken i Norrland skall förbättras samt att statens
isbrytarverksamhet skall förstärkas. Motionärerna uttrycker också önskemål
om en parlamentarisk utredning rörande ett sammanhållande program
för den regionala politik som påbörjats.
Yrkandet i motionerna I: 720 och II: 834 tar direkt sikte på utformningen
av den lokaliseringspolitiska stödverksamhet som skall tillämpas efter den
nuvarande försöksperiodens slut år 1970. Motionärerna tycks närmast avse
det provisorium som är att förvänta innan 1968 års lokaliseringsutredning
hunnit framlägga förslag till en mera långsiktig inriktning av verksamheen.
Motionärerna vill förbättra individernas valmöjligheter i fråga om arbete,
bostad och miljö. Vid en aktiv lokaliseringspolitiks möjligheter alt
främja miljöpolitikens syften fäster de stor vikt. De pekar på den brist på
balans i den regionala utvecklingen som tar sig uttryck i å ena sidan stora
sysselsättningssvårigheter i skogslänen, å andra sidan tendenser till överhettning
i områden med stark befolkningskoncentration. Att så långt möjligt
flytta maskiner i stället för människor bör enligt deras mening vara
ett mål för sysselsättningspolitiken, och statsmakternas politik bör syfta till
en vittgående decentralisering i samhället. Det principuttalande om en mera
aktiv lokaliseringspolitik i fråga om varaktiga sysselsättningsmöjligheter
som motionärerna önskar för tiden från och med den 1 juli 1970 bör enligt
leras förslag innefatta bl. a. att lokaliseringspolitik bör tillmätas ökad vikt
i förhållande till sysselsättningspolitik som avser flyttning av arbetskraften
till andra regioner, att ökade ekonomiska resurser bör ställas till förfogande
för lokaliseringspolitiken, att lokaliseringsstöd bör kunna utgå till serviceföretag,
att skattepolitiska instrument, främst generösa avskrivningsregler,
skall infogas i lokaliseringspolitiken och att gränsdragningen i fråga om förutsättningar
för lokaliseringsstöd mellan stödområdet och landet i övrigt
;kall avskaffas.
Kontrasten mellan de överexpansiva områdena, kännetecknade av en
överbelastning på många samhällsfunktioner, och avfly t tningsom rådena där
åtskilliga samhälleliga investeringar lämnas delvis outnyttjade tas i motionerna
I: 279 och 11: 314 till utgångspunkt för en diskussion av möjligheterna
att åstadkomma en starkare samhällelig styrning av företagens lokalisering.
Motionärerna föreslår en utredning av formerna för en obligatorisk anmälningsplikt
såvitt gäller nyetablering av industrier och andra företag. Som
en förebild nämner de den samhälleliga styrningen inom byggnads- och anläggningsbranschen.
Tilläggsdirektiv till 1968 års lokaliseringsutredning liksom också till 1968
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
29
års utbildningsutredning begärs i motionerna 1:731 och II: 838. Dessa direktiv
skall klargöra att lokaliseringen av det högre utbildningsväsendet
bör utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel. Motionärerna erinrar om att
målen för utbildningspolitiken är av såväl individuell som samhällelig karaktär
och att inom utbildningsväsendet erfordras både kvantitativa och
kvalitativa hänsynstaganden, ökad jämlikhet mellan och ökad valfrihet för
individerna framhåller de som ett viktigt syfte för utbildningsplaneringen.
Mot denna bakgrund framställs önskemål om en ökad decentralisering av
det högre utbildningsväsendet, så att tillgången till högre utbildning blir
mera allmän och skillnader i »utbildningsbenägenhet» utjämnas. Bristen
på högre utbildningsanstalter i Norrland påtalas. Det högre utbildningsväsendets
lokalisering har, säger motionärerna, inte bara betydande sociala
och jämlikhetspolitiska konsekvenser utan också en påtaglig regionalekonomisk
betydelse. Utbildningsplaneringen borde därför formas efter den
allmänna samhällsplaneringens krav och också användas mera självständigt
och offensivt för att skapa bättre regional balans i samhällsutvecklingen.
Några påtagliga ambitioner i här angiven riktning tycker sig motionärerna
inte kunna utläsa ur direktiven för 1968 års utbildningsutredning.
Ett samarbete mellan denna och 1968 års lokaliseringsutredning rekommenderas.
De båda första av de fyra motionspar som här behandlats berör, såsom
inledningsvis antyddes, direkt det arbetsprogram som gäller för 1968 års
lokaliseringsutredning. I de senast redovisade motionerna, vari det högre
utbildningsväsendets regionalpolitiska roll diskuteras, påyrkas uttryckligen
eu utvidgning av denna utrednings uppdrag. De dessförinnan refererade
motionerna, där tanken på en anmälningsplikt såvitt gäller företagsetablering
framförs, går ut på ett utredningsuppdrag vars verkställande också naturligen
skulle kunna anförtros 1968 års lokaliseringsutredning. Utskottet
föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller att de fyra nämnda motionsparen
överlämnas till denna utredning, vid vars fortsatta arbete de kan
förtjäna att beaktas. Detta förslag innebär dock inte att utskottet i allo ansluter
sig till motionärernas synpunkter och yrkanden. I det följande anger
utskottet kortfattat sin inställning till vad motionärerna anfört.
De två först behandlade motionsparen har flera gemensamma drag. I båda
fallen tar motionärerna upp till diskussion vissa centrala principfrågor på
det regionalpolitiska området, bl. a. problem rörande den lämpliga avvägningen
mellan arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska insatser.
Från principiell synpunkt har denna avvägning av naturliga skäl stor betydelse
då det gäller att så effektivt som möjligt främja vissa allmänt accepterade
mål för statsmakternas ekonomiska politik, såsom full sysselsättning
och snabb produktionstillväxt. Även om det sålunda teoretiskt sett kan förefinnas
en viss motsättning mellan lokaliseringspolitik och arbetsmarknads
-
30
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
politik har dock erfarenheten enligt utskottets mening visat att i den
praktiska tillämpningen denna motsättning ofta blir mindre framträdande.
Den höjning och precisering av samhällets ambitionsnivå som avses ske
successivt inom ramen för regionalpolitiken bidrar härtill. Lokaliseringspolitiken
och arbetsmarknadspolitiken bör betraktas som varandra kompletterande
medel att främja såväl en full sysselsättning som en balanserad
regional utveckling. Utskottet finner inte anledning att härutöver på ett allmänt
plan söka ange hur avvägningen mellan dessa medel bör ske. I det
fortsatta regionalpolitiska planeringsarbetet kommer detta avvägningsproblem
att aktualiseras fortlöpande. Det torde därvid i första hand böra lösas
i samband med konkreta ställningstaganden rörande den önskvärda utvecklingen
för de skilda regionernas och delregionernas del. Vid dessa ställningstaganden
finns möjligheter att göra mera nyanserade bedömningar, varvid
bl. a. kan beaktas sådana motiv för lokaliseringspolitiska insatser som inte så
lätt kan komma till uttryck i ett allmänt principuttalande.
Beträffande önskemålet om allsidigt uppbyggda regionala arbetsmarknader
kan antecknas att det uppenbarligen betraktas som ett huvudsyfte för
regionalpolitiken att åstadkomma sådana. Bland de frågor som 1968 års lokaliseringsutredning
behandlar under den första fasen av sin verksamhet
märks lokaliseringsstödets geografiska avgränsning, stödberättigad verksamhet,
stödets form, stödunderlaget och stödets storlek. De uppräknade
frågorna täcker flertalet av de punkter som motionärerna tagit upp. De
frågor rörande kommunikationsväsendet, bl. a. avseende de kollektiva trafikmedlens
taxesystem, som berörs i motionerna I: 387 och 11: 443 kommer enligt
uppgift att beaktas i utredningsarbetets andra fas, där mera långsiktiga
spörsmål tas upp. Utskottet vill understryka önskvärdheten av att dessa frågor
prövas men finner inte skäl att på nuvarande stadium framlägga några
synpunkter på dem. Vad gäller överväganden om förbättrat stöd till småjordbruken
i Norrland — ett ämne som nedan återkommer i annat sammanhang
— torde 1968 års lokaliseringsutredning knappast vara en lämplig instans.
Till frågan om lokalisering av statlig verksamhet återkommer utskottet
nedan.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten innebär en strävan att med
stimulansåtgärder söka påverka företagsetableringen och utbyggnaden av
befintliga arbetsställen. Inom regionalpolitiken framstår bl. a. utbyggnad
och vidmakthållande av basinvesteringar och samhällelig service som viktiga
medel i samma syfte. Olika samhälleliga organ, bl. a. planeringsråden
och länsstyrelsernas planeringsenheter, torde redan genom informativ och
rådgivande verksamhet öva inflytande på företagens etableringsplaner. Det
är enligt utskottets mening att föredraga om erforderlig påverkan på etableringsverksamheten
kan begränsas till att ske i sådana former som nu nämnts.
Det sagda hindrar inte att det kan vara värdefullt om även andra möjligheter
att styra företagsetableringen blir belysta av 1968 års lokaliseringsutredning.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
31
I direktiven för 1968 års ntbildningsutredning behandlas lokaliseringsfrågor
i ett särskilt avsnitt, vari bl. a. anges att utredningen skall ta upp frågan
om skäl för och samhällsekonomiska konsekvenser av en vidgad decentralisering
av den eftergymnasiala utbildningen. Något motiv för att, såsom föreslås
i motionerna I: 731 och II: 838, genom tilläggsdirektiv kraftigare styra
utredningens överväganden i detta ämne föreligger enligt utskottets mening
inte. Ej heller finns anledning att ge motsvarande tilläggsdirektiv till 1968
års lokaliseringsutredning. Genom sitt förslag att motionerna skall översändas
till denna utredning vill utskottet emellertid markera sin uppfattning
att en framgångsrik lokaliseringsverksamhet torde kräva samverkan med de
insatser som görs i fråga om utbildningsväsendet. I övrigt vill utskottet i anslutning
till de nyssnämnda motionerna dels erinra om den särskilda kommitté
som har att följa frågan om högre teknisk utbildning i Norrland, dels
framhålla att utbildningsväsendets centrala roll i regionalpolitiskt sammanhang
kommer till uttryck i de anvisningar som utfärdats för länsstyrelserna
i fråga om utarbetandet av regionalpolitiska handlingsprogram.
I tre motionspar framställs yrkanden om en parlamentarisk utredning
rörande glesbygdernas problem. I motionerna I: 387 och II: 443 baseras detta
yrkande på den principiella uppfattningen att lokaliseringspolitiken bör
klart avgränsas från de åtgärder som under alla förhållanden erfordras för
att lösa glesbygdernas och avfolkningsorternas trivsel-, service- och försörjningsproblem.
Motionärerna finner det självklart att glesbygdsbefolkningen
skall få möjligheter till en levnadsstandard som kan värderas som likvärdig
med den som de mera urbaniserade områdena ger, bl. a. såvitt gäller tillgången
till kommersiell och samhällelig service. Önskvärdheten av att de
investeringar som gjorts i glesbygderna så långt möjligt blir utnyttjade betonas
liksom också behovet av livskraftiga serviceorter i glesbygdernas närhet.
Vidare berörs bl. a. fritidsbebyggelsens betydelse och glesbygds jordbrukens
problem.
Motionerna I: 522 och II: 626 inleds med en översikt av glesbygdsproblemen,
i vilken bl. a. ägnas uppmärksamhet åt de industrilösa småorternas
ökade svårigheter att erbjuda tillfredsställande service, glesbygdsbefolkningens
oförmånliga åldersstruktur, nackdelen med att låta investeringarna i
glesbygderna stå outnyttjade samt avfolkningens risker för miljön i kulturlandskapet.
De åtgärder till glesbygdsbefolkningens fromma som genomförts
betecknar motionärerna som otillräckliga, och de vill inte acceptera tanken
att glesbygderna skulle komma att sakna egentlig bosättning. För jordbrukets
och skogsbrukets befolkning bör, menar de, glesbygdsbebyggelsen även
i framtiden vara den naturliga bostadsformen. En särskild utredning, med
hänsyn till sin politiska betydelse parlamentariskt sammansatt, bör enligt
motionärerna tillsättas för att åstadkomma en långsiktig lösning av glesbygdsproblemen.
Den bör arbeta skyndsamt och redovisa sina förslag etappvis.
32
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Motionärerna vill öka den industriella lokaliseringen i mindre tätorter,
få till stånd förbättrade transportmöjligheter, kartlägga förutsättningarna
för att utveckla turistnäringen, skapa tillgång till förstärkt lokaliseringsstöd
och införa gynnsammare avskrivningsregler för företag i glesbygdsområdena.
Ytterligare förordar de användning av investeringsfonderna som lokaliseringspolitiskt
instrument, ökade statliga och enskilda beställningar hos
företag i glesbygderna, permanenta organ för förmedling av arbetsobjekt,
arbetsmarknadspolitisk yrkesutbildning för företagare i glesbygdsområdena,
förbättrad postservice, enhetligare telefontaxor, utbyggt vägväsen, möjligheter
till samtransporter, upprätthållande av den kollektiva transportapparaten,
anpassning av utbildningspolitiken till glesbygdernas förhållanden,
geografisk utjämning av oljepriserna samt en solidarisk utjämning mellan
kommunerna av kostnaderna för försörjning och vård av gamla. I sistnämnda
hänseende uttalas att 1965 års skatteutjämningsreform inte medfört en
lösning av frågan.
Samma hemställan om en parlamentarisk utredning angående glesbygdsproblemen
grundas i motionerna 1: 739 och II: 829 väsentligen på en diskussion
av jordbrukets ställning i glesbygderna. Motionärerna pekar på den
fördyring av transporterna som följer av att många brukningsenheter läggs
ned. De rekommenderar ett bättre tillvaratagande av möjligheterna till friluftsliv
och fritidsbebyggelse i glesbygderna och berör miljövårdsaspekterna
härav. En ändring av 1967 års jordbruksbeslut, så att även deltidsjordbruken
får det allmännas stöd, framställs som angelägen bl. a. från landskapsvårdssynpunkt.
Eventualiteten att många kommuner blir helt utan jordbruk
betecknas som oroväckande. En mindre areal än 50 hektar odlad jord
bör enligt motionärernas mening kunna godtagas som förutsättning för en
framtida jordbruksenhet. En kombination av jordbruk och skogsbruk betecknas
som en lämplig företagsform, värd stöd. Slutligen anföres att samarbetet
mellan jordbruket och övrigt näringsliv blivit otillräckligt uppmärksammat.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten på det av chefen för inrikesdepartementet
i årets statsverksproposition (bil. 13, s. 146) gjorda uttalandet, att
regionalpolitiken bl. a. måste innefatta strävanden att undvika eller mildra
sådana glesbygdsproblem som otillfredsställande kommersiell och institutionell
service, förluster på det insatta samhällskapitalet och försämrad åldersfördelning.
Att tänka sig en lösning av problemen enbart eller huvudsakligen
genom lokaliseringspolitiska åtgärder är, säger departementschefen,
inte realistiskt -— serviceproblemen i de mest glesbefolkade delarna av
landet måste lösas genom vidareutveckling av glesbygdsstödet. Detta uttalande,
till vilket riksdagen har anslutit sig, avspeglar samma syn på distinktionen
mellan lokaliseringspolitik och åtgärder för att lösa glesbygdsproblemen
som kännetecknar motionerna 1: 387 och II: H3. Åtgärder av
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
33
sistnämnda slag framstår för utskottet som en särskild och betydelsefull
verksamhet inom regionalpolitikens ram. En viss aktivitet på detta område
har också satts i gång. Framför allt bör nämnas de insatser som kommit till
stånd på förslag av den särskilda arbetsgrupp som tillsatts för glesbygdsfrågor.
Utskottet finner det angeläget att de smidiga former som f. n. tillämpas för
arbetet med glesbygdsproblemen kan bestå och att det alltså även framgent
kommer att finnas möjligheter att snabbt initiera och genomföra olika slags
serviceåtgärder in. m. Därjämte vill utskottet framhålla att den fortsatta regionalpolitiska
planeringen länsvis kan väntas leda till att glesbygdsproblemen
på skilda håll i landet blir grundligare analyserade och att nya metoder
för att komma till rätta med dem kommer under övervägande. Även
om sålunda betydande krafter kommer att ägnas detta problemkomplex inom
ramen för den organisation som redan fungerar, har utskottet emellertid förståelse
för motionärernas önskemål om en särskild parlamentarisk utredning
rörande glesbygdsfrågorna. Dessa har, som motionärerna betonar, stor politisk
betydelse. För de berörda regionerna och deras invånare kan de framstå
som livsfrågor. Avfolkningen bidrar till ett ökat tryck på de människor
som stannar kvar och önskar stanna kvar i bygden. Deras valfrihet i fråga
om bosättning, yrkesutövning och fritidssysselsättningar minskar. En mycket
långt gående utglesning av befolkningen kan också tänkas leda till problem
i fråga om försvarspolitiska förutsättningar, möjligheter till fritidsbebyggelse
o. s. v. En viktig synpunkt i sammanhanget är att glesbygdsproblem
alltmer gör sig kännbara i sydligare delar av landet, där den allmänna urbaniseringen
och i synnerhet de stora och medelstora städernas expansion åtföljs
av påtagliga negativa utvecklingstendenser i områden utanför de urbaniserade
regionerna.
Utskottet ställer sig sålunda bakom motionärernas hemställan om en parlamentarisk
utredning rörande glesbygdsproblemen. De närmare riktlinjerna
för en sådan utrednings arbete torde få anges av Kungl. Maj :t. Uppenbart är
att de föreliggande motionerna innehåller uppslag och synpunkter som förtjänar
att beaktas i detta sammanhang. Med detta konstaterande ansluter sig
utskottet dock inte i alla delar till vad som anförts i motionerna. Framför allt
vill utskottet betona att de jordbrukspolitiska problem som aktualiserats,
särskilt i motionerna I: 739 och II: 829, måste behandlas under beaktande
av jordbrukspolitiken i stort. På detta område torde den av utskottet förordade
utredningen därför knappast kunna få möjlighet att självständigt
utforma mera långtgående reformförslag.
I ett flertal motioner framförs önskemål rörande den regionalpolitiska planeringsverksamheten.
Genomgående berörs härvid den fortsatta länsplaneringen,
varjämte i vissa fall framställs krav på centrala riktlinjer och beslut
på regionalpolitikens område.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 samt. Nr 30—31
34
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
I motionerna I: 721 och II: S35 hävdas att den regionala samhällsplaneringen
hittills knappast har spelat den roll som riksdagsbeslutet 1964 om
riktlinjer för lokaliseringspolitiken ställde i utsikt. Förklaringen härtill är
enligt motionärernas uppfattning att det saknas en av statsmakterna uttalad
regionalpolitisk målsättning till grund för planeringsarbetet. De menar
att länsorganens osäkerhet om målsättningen lindrats men inte skingrats
genom länsplanering 1967. Först när regering och riksdag på ett mera preciserat
sätt har uttalat sig för ett regionalpolitiskt handlingsprogram är det,
säger motionärerna, meningsfullt att söka skapa regionala utvecklingsprogram.
Den hittills förda politiken har enligt deras mening i stort sett
främjat en ökad koncentration till de tre storstadsområdena, vilken betraktats
som naturlig och önskvärd. I de uttalanden som chefen för inrikesdepartementet
gjort i statsverkspropositionen i anslutning till presentationen
av länsplanering 1967 ser de tecken på en ändrad inställning, som de hälsar
med tillfredsställelse. Motionärerna anför att en viss grad av koncentration
av näringsliv och bebyggelse är nödvändig. En mera decentraliserad
samhällsstruktur är dock enligt deras uppfattning önskvärd, framför allt av
miljöpolitiska skäl. Målsättningen säges böra vara »ett så långt möjligt decentraliserat
samhälle med livskraftiga tätorter i olika delar av landet».
Om orter med en mera fullständig serviceutrustning måste vara förhållandevis
stora, får detta inte innebära att man försummar att upprätthålla livskraftiga
orter i lägre serviceklass. Uppgiften att utforma ett regionalpolitiskt
handlingsprogram enligt de riktlinjer som skisserats bör, anser motionärerna,
ankomma på en parlamentarisk arbetsgrupp.
Ett ökat parlamentariskt inslag i planeringsverksamheten begärs också i
motionen II: 828, vilken i mycket kännetecknas av samma synsätt som de senast
berörda motionerna. En betydande omdaning pågår, säger motionärerna,
utan någon medveten planering i stort, utan samordning av olika ställningstaganden
och utan att åtgärdernas långsiktiga konsekvenser prövas.
Som exempel nämner de arbetsmarknadspolitiken, som de anser ha varit
alltför ensidigt inriktad på omflyttning. En viss omsvängning finner motionärerna
ha inträtt i samband med införandet av lokaliseringspolitiska stödåtgärder,
men även nu urskiljer de inslag i utvecklingen vilka kan få menliga
konsekvenser. Hit hör det beslut som fattats rörande jordbrukspolitiken,
vilket säges medföra ökade servicekostnader och värdeförstöring i glesbygderna,
nya naturvårdsproblem m. in. Den planerade omläggningen av
SJ:s verksamhet bedömes få liknande följder. Motionärerna befarar en ytterligare
befolkningskoncentration till storstadsområdena om inte en totalplanering
kommer till stånd varvid både dessas och de glesbefolkade regionernas
problem beaktas. De efterlyser en bättre överensstämmelse mellan lokaliseringspolitiken
och besluten rörande statliga myndigheters lokala organisation.
För att de regionala åtgärderna med avseende på befollcningsfördelningen
skall utvecklas och stärkas förutsätts, betonar motionärerna, eu
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1069
35
omfattande forskning. De finner det lämpligt att en representativ region, innefattande
både glesbygd och tätorter, utväljs för detta ändamål. Ett parlamentariskt
inslag bör, anser de, finnas i den forskargrupp som de föreslår
skola få i uppdrag att studera de i motionen påtalade strukturförändringarnas
långsiktiga verkningar.
En regional planering för Norrland som går utöver länsgränsérna och ett
näringspolitiskt program på grundval därav förordas i motionerna T: 334
och II: 385, vilka ger en brett upplagd översikt över problem i denna del
av landet. Motionärerna framhåller att norrlandslänen sedan årtionden präglas
av en negativ befolkningsutveckling och att ingenting i dag ger anledning
förmoda annat än att denna kommer att fortsätta. Särskilt betonas följderna
av den sysselsättningsminskning som sker i Norrlands inland. Den ringa effekt
lokaliseringspolitiken haft i fråga om inlandets tätorter tillskriver motionärerna
främst den rådande osäkerheten om dessa orters framtid. De anser
det möjligt att en direkt utfästelse från statsmakterna om servicestöd
till vissa stödjepunkter i inlandet samt ett förstärkt lokaliseringsstöd kan
medföra viss företagslokalisering till inlandet. Även för Norrlands kustområde
efterlyser de en plan över vilka orter och regioner som skall stödjas.
Motionärerna önskar en översyn av medlen för lokaliseringspolitiken. De
tramför tanken att det direkta lokaliseringsstödet i Norrlands inland skall
knytas till arbetskraften, exempelvis i form av befrielse från den enprocentiga
allmänna arbetsgivaravgiften. Vidare skulle kunna tänkas att rörelsekapital
får ingå i låneunderlaget, att generella medel, såsom rätt till snabbare
avskrivning av industribyggnader inom stödområdet, kommer till användning
i ökad utsträckning och att lokaliseringsstöd får- utgå även till
serviceanläggningar. Ytterligare diskuteras sänkta avgifter för gods- och
persontrafik och billigare elström i Norrland samt ökade resurser för företagareföreningarna
där.
Chefen för inrikesdepartementet har i årets statsverksproposition nämnt
statlig eller halvstatlig företagslokalisering såsom ett medel som kan behöva
tillgripas i vissa delar av landet för att man där skall få till stånd eu väsentligt
ändrad utveckling. Ur de formuleringar som därvid använts utläser
motionärerna att departementschefen ställt i utsikt statliga företag bl. a. i
områden där lokaliseringspolitiken inte lyckats. Efter att ha sammanställt
uttalanden på olika håll i propositionen anför motionärerna att betydande
och svårförutsebara kapitalförluster torde uppkomma om man går in för
statlig företagsamhet i stor stil under de angivna villkoren. De påtalar också
riskerna för ett ineffektivt utnyttjande av produktionsresurserna och
för godtycklighet i de näringspolitiska bedömningarna. Innan man bestämmer
sig för en statlig företagsamhet av den omfattning som enligt motionärernas
tolkning har ställts i utsikt bör därför enligt deras mening prövas
om det inte är möjligt att med generella medel och lokaliseringspolitiska insatser
av delvis nytt slag stoppa den negativa utvecklingen i vissa regioner.
36
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
En åtgärd som rekommenderas i motionerna är att statliga verk, inklusive
försvaret, till Norrland förlägger verkstäder för tillverkning av produkter
för eget bruk. Sammanfattningsvis uttalas att i den mån statliga företag skall
startas i Norrland detta bör ske efter en viss plan och som ett led i ett näringspolitiskt
program. Motionärerna citerar bankoutskottets av riksdagen
godkända uttalande i ämnet hösten 1968 (uti. nr 64).
En snabbare utbyggnad av den högre utbildningen i Norrland begärs också
i dessa motioner. I första hand pekas på angelägenheten av teknisk
forskning och utbildning i Norrland. Ett allsidigare arbetskraftsutbud och
ett ökat antal sysselsättningstillfällen nämns som positiva följder av att den
akademiska utbildningen byggs ut. Beträffande kommunikationsförhållandena
i Norrland framför motionärerna en råd önskemål, såsom en utbyggnad
och förbättring av landsvägsnätet och en ändrad j ärnvägstaxepolitik,
innefattande såväl generella taxesänkningar som möjlighet till individuella
taxeavtal.
Efter denna diskussion av medlen för norrlandspolitiken framhåller motionärerna
att frågan om politikens mål är minst lika viktig. De begär en
precisering av målen i fråga om befolkningstal och i fråga om olika orters
och regioners framtid. En sådan målformulering kan, menar de, ske endast
inom ramen för en hela riket omfattande regional ekonomisk långtidsplanering,
syftande till att samordna alla de åtgärder som statsmakterna vidtar.
Om den negativa utvecklingen för Norrlands del skall kunna brytas erfordras,
framhålles det, skyndsamma ställningstaganden. Med förtur säges därför
böra upprättas dels en utvecklingsplan för Norrland med mål för utvecklingen
inom olika delregioner, dels på grundval därav ett näringspolitiskt
program som ledning för statens mera långsiktiga norrlandspolitik.
Motionerna 1:336 och 11:444 utgår från samma problem som de nyss
behandlade motionerna men synes mer än dessa ta sikte på olika konkreta
reformåtgärder. Att hejda utflyttningen från inlandet och andra mera glesbefolkade
områden i Norrland är enligt motionärerna ett syfte som fortsättningsvis
måste ges prioritet. Insatserna måste därvid, framhåller de, begränsas
till de egentliga bosättningsområdena, främst de stora älvdalarna. De
flesta kommuncentra i norrlandslänen har en god samhällsservice, påpekas
det, men avsaknaden av företagstradition gör att det allmänna måste svara
för de initialåtgärder som eu ny näringspolitisk inriktning kräver. Samtidigt
erinras om att Norrland i många avseenden är ett expanderande område.
Utbildningsväsendet — bl. a. universitetet i Umeå och ett flertal yrkesskolor
— nämns särskilt som exempel härpå. Sina krav i fråga om en mera
målmedveten satsning på stadigvarande sysselsättningsskapande åtgärder
för det norrländska inlandet sammanfattar motionärerna i sju punkter.
Det norrländska jordbruket bör få statlig stimulans inom de storleksgrupper
som med hänsyn till lokala synpunkter är mest ändamålsenliga. Större
statliga insatser bör göras för att främja ett rationellt skogsbruk genom röj
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
37
nings- och reproduktionsåtgärder, byggande av skogsvägar m. m. Möjligheterna
att förlägga ny statlig företagsamhet till Norrland bör speciellt beaktas.
Vid utläggning av delbeställningar från statliga verk och inrättningar
bör möjligheten att anlita företag i Norrland särskilt undersökas. Vägväsendet
bör byggas ut snabbare. SJ:s taxepolitik bör underkastas en genomgripande
översyn. Företagareföreningarna i de fyra nordligaste länen
bör få ett kraftigt stöd.
Närings- och regionalpolitiska åtgärder i Västerbottens län påkallas i motionerna
I: 736 och II: 846. Här framhålls att arbetslösheten i Västerbotten
på senare år stigit kraftigt, trots att samhället ökat de arbetsmarknadspolitiska
insatserna. Som orsak därtill nämns mekaniseringen och rationalise^
ringen inom länets två basnäringar, skogsbruket och jordbruket. De lokaliseringspolitiska
insatserna bär, påpekas det, varit otillräckliga för att
bromsa utflyttningsströmmcn, och det finns f. n. inte tillgång till projekt
som under de närmaste åren kan ge tillfredsställande sysselsättning i länet,
vilket eljest har goda lokaliseringsbetingelser. För att utvecklingen skall i
egentlig mening kunna påverkas erfordras, menar motionärerna, en långsiktig
och aktiv närings- och regionpolitik, vilken i sin tur kräver ökade
kunskaper om de tekniska och ekonomiska problemen. En vidareutveckling
av länsplanering 1967, inriktad på aktiva och snara åtgärder, och av
systemet med statliga utvecklingsbeställningar samt en snabb insats av
industrietableringsdelegationen är åtgärder som betecknas såsom särskilt
angelägna.
Utskottet erinrar om att chefen för inrikesdepartementet i årets statsverksproposition
betecknar länsplanering 1967 som »ett första försök till
en aktivare samhällsplanering med regionalpolitisk inriktning». Avsikten
var, framhålls det, att skapa en fastare grundval för beslut om fördelning
av samhälleliga resurser. Planeringen skulle leda fram till regionalpolitiska
målsättningar i länen uttryckta i befolkningsramvärden för kommunblocken,
och dessa målsättningar skulle utgöra ett gemensamt underlag för överväganden
och beslut av regionalpolitisk innebörd inom länen. Enligt det
uppdrag som Kung], Maj :t nyligen har meddelat länsstyrelserna skall länsplaneringen
under de närmaste åren fullföljas. Härvid skall försöksvis
utarbetas konkreta regionalpolitiska handlingsprogram för länen.
I motionerna I: 721 och 11: 835 riktas en viss kritik mot formerna för och
innebörden av den hittillsvarande regionalpolitiska planeringsverksamheten.
Denna kritik tycks drabba även uppläggningen av den nya planeringsomgång
som förestår. Vad motionärerna efterlyser är ett av statsmakterna
klart preciserat regionalpolitisk! handlingsprogram, med riktmärken både
för samhällsplaneringen på länsnivå och för en riksplanering i den mån
denna skall ange ramar för regionalpolitiken. Utan att länsplanering 1967
direkt kritiseras framförs även i motionerna 1: 334 och 11: 385 synpunkter
38
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
som har viss släktskap med dem som kommer till uttryck i de nyss berörda
motionerna. Planeringsproblemen för Norrland föreslås nämligen bli behandlade
med förtur och med ett bräckligare underlag än som i och för sig
vore önskvärt, allt i syfte att riksdagen snarast möjligt skall få ta ställning
till eu utvecklingsplan för Norrland.
Utskottet har viss förståelse för bevekelsegrunderna för de uttalanden i
motionerna som här senast berörts. Några meningsskiljaktigheter föreligger
enligt utskottets bedömning inte när det gäller den regionalpolitiska planeringsverksamhetens
uppläggning på längre sikt. Denna verksamhet bör då
säkerligen omfatta de olika komponenter som behandlas i motionärernas
här åsyftade uttalanden. Vad frågan nu gäller synes snarast vara tidsplanen
för och samordningen mellan de insatser i planeringsarbetet som görs på
på olika nivåer.
I detta sammanhang vill utskottet först understryka behovet av ett omfattande
faktaunderlag och av en grundlig behandling av planeringsfrågorna
inom de regionala och kommunala organ som engageras i planeringsarbetet.
Ett handlingsprogram innefattande beslut som kan ha avgörande
betydelse för orters, kommunblocks och hela regioners framtid måste givetvis
grundas på ingående utredningar och överväganden. Att märka är att ett
regionalpolitisk! handlingsprogram inte kan begränsas till att ange stimulansåtgärder
med generell räckvidd utan måste ge uttryck för en bedömning
som innebär att man på vissa platser får räkna med befolkningsmässig'' tillbakagång
med därav föranledda konsekvenser. Detta förhållande pålägger
de instanser som medverkar i tillkomsten av handlingsprogrammet ett
stort ansvar.
Vad gäller det i några av motionerna framförda önskemålet om ett parlamentariskt
inslag i planeringsarbetet vill utskottet först betona att en väsentlig
beståndsdel i detta arbete är medverkan av kommunala nämnder
och fullmäktige samt av landstingen och andra representativa organ på
länsnivå. Den organisatoriska uppläggning som planeringsarbetet hittills
fått stämmer väl överens med de av 1964 års riksdag fastställda riktlinjerna,
enligt vilka tyngdpunkten i planeringen skulle ligga i länen. Det synes naturligt
att det medborgerliga inflytandet också i första hand får göra sig gällande
på det lokala och regionala planet.
För ett fullföljande av det regionala planeringsarbetet erfordras också
ställningstaganden på central nivå. Statsmakterna måste givetvis uttala sig
om målsättningen för den regionala planeringen. Förr eller senare bör av
dem kunna förväntas ett sådant klart preciserat regionalpolitisk! handlingsprogram
varom talas i motionerna I: 721 och II: 835. Den fråga som
aktualiseras i de motionsuttalanden utskottet nu behandlar synes närmast
vara på vilket stadium det centrala handlingsprogrammet skall kunna föreligga.
Motionärerna ser detta som en förutsättning för att meningsfulla
regionala utvecklingsprogram skall kunna skapas. Samtidigt kan hävdas
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
39
att de konkreta handlingsprogram som länsstyrelserna nu fått i uppdrag att
utarbeta utgör ett nödvändigt underlag för det önskade ställningstagandet.
Den konflikt mellan olika synsätt som här kan tyckas föreligga torde emellertid
i huvudsak vara skenbar. Det bör nämligen beaktas att de handlingsprogram
som begärts från de olika länen skall vara av försökskaraktär. I
själva verket torde det bli fråga om ett fortlöpande samspel mellan centrala
och regionala synpunkter. Vad som på nuvarande stadium förtjänar understrykas
är att förberedelserna för en sammanfattande och preciserad målformulering
från statsmakternas sida måste planmässigt fullföljas inom
de centrala instanserna.
Ett bidrag till målsättningsdiskussionen är det i motionerna I: 721 och
11: 835 uttalade önskemålet om en mera decentraliserad samhällsstruktur.
I detta sammanhang kan erinras om att chefen för inrikesdepartementet i
statsverkspropositionen uttalat sig för vissa åtgärder i decentraliserande
syfte, avsedda att dämpa storstadstillväxten, och att riksdagen anslutit sig
till detta uttalande. Hur långt decentraliseringen skall drivas när det gäller
sysselsättningens fördelning på olika regioner och på olika orter inom regionerna
är en fråga som utifrån den av statsmakterna fastslagna generella
principen torde få prövas regionvis under den nu inledda nya planeringsomgången.
Mot den uppläggning av verksamheten som ovan beskrivits kan den invändningen
tänkas bli riktad att under den tid som planeringsarbetet pågår
de orter och regioner som redan befinner sig i ett kritiskt läge kan drabbas
av ytterligare bakslag som måhända inte låter sig kompenseras när mera
preciserade riktlinjer för statsmakternas regionalpolitiska insatser väl blivit
fastslagna. Denna invändning synes emellertid vara bärkraftig endast om
planeringsstadiet skulle komma att kännetecknas av passivitet i fråga om
stöd- och stimulansåtgärder av olika slag. Något sådant har ingalunda ifrågasatts.
Den lokaliseringspolitiska stödverksamheten avses, som utskottet
ovan belyst, fortsätta och är f. n. föremål för utredning med sikte på vissa
reformer från ingången av budgetåret 1970/71. Åt glesbygdsproblemen
ägnas redan en inte obetydlig uppmärksamhet; därtill kommer att utskottet
ovan förordat en parlamentarisk utredning på detta område. Ytterligare
kan framhållas att de överväganden både på regional och på lokal nivå som
ingår i planeringsarbetet kan ha en stimulerande effekt och leda till att nya
uppslag framförs och prövas vilka kan bidra till en positiv utveckling i de
berörda områdena.
Att det regionala planeringsarbetet har sin tyngdpunkt i länen behöver
inte innebära att planeringen, såsom sägs i motionerna 1:334 och 11:385,
»gör halt vid länsgränserna». De anvisningar som från centralt håll utfärdas
för verksamheten bör kunna medverka till att perspektivet vidgas utöver
dessa gränser. Informationsutbyte och samråd mellan planeringsorgan i angränsande
län förefaller vidare att vara ett naturligt inslag i arbetet. Den
40
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
centrala samordningen av de länsvis utarbetade planerna bör slutligen på
ett avgörande sätt motverka de av motionärerna påtalade riskerna för ett
alltför snävt betraktelsesätt vid planeringen.
Parallellt med den regionala planeringen fortgår och vidareutvecklas en
omfattande forsknings- och utredningsverksamhet på regionalpolitikens
område, vilken redan avsatt påtagliga resultat. Expertgruppen för regional
utredningsverksamhet (ERU) är härvidlag särskilt att nämna. 1 motionen
11:828 begärs »studium, kartläggning och belysning» av de långsiktiga
verkningarna av pågående strukturförändringar i fråga om befolkningsfördelning
m. in. Detta önskemål synes redan vara tillgodosett. Motionärernas
förslag att uppgiften skall anförtros åt en forskargrupp med parlamentariskt
inslag kan utskottet inte ansluta sig till. En klar gränsdragning mellan
forskningsarbetet på området och prövningen av regionalplaneringsfrågorna
från politisk utgångspunkt synes naturlig och önskvärd.
Det krav på en utvecklingsplan och ett näringspolitiskt program för
Norrland som framställs främst i motionerna I: 334 och II: 385 men även
i motionerna I: 336 och II: 444 går ut på samlade åtgärder beträffande den
del av landet som generellt sett kan sägas vara hårdast drabbat av avfolkningsproblemen,
om än avsevärda skillnader råder mellan de olika regionerna
där. Om behovet av sådana åtgärder torde enighet råda. Länsplanering
1967 har senast på ett otvetydigt sätt klargjort behovet av ytterligare
stödverksamhet i Norrland, speciellt dess inland. Utskottets ovan
framlagda förslag om en parlamentarisk glesbygdsutredning har baserats
på samma iakttagelser som motionärernas och torde i viss utsträckning tillgodose
deras önskemål. Det står vidare klart att tankegångar av det slag
som motionärerna framfört måste spela en viktig roll i det regionalpolitiska
planeringsarbetet för Norrlands del. Utskottet har ovan uppehållit sig vid
samspelet mellan centrala och regionala insatser i planeringsverksamheten.
Den fortsatta länsplaneringen torde medföra att det grundläggande arbetet
på en utvecklingsplan för Norrland blir verkställt. Det synes också angeläget
att de samordnande centrala planeringsinsatserna organiseras med sikle
på att norrlandsproblemen kan få en prioriterad behandling. Om här antydda
riktlinjer följs bör syftet med motionerna bli uppfyllt inom ramen
för den redan inledda regionalpolitiska planeringsverksamheten, något som
med hänsyn till dennas innebörd ter sig naturligt och eftersträvansvärt.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla att det synes ligga helt i
linje med motionärernas intentioner att deras uppslag beaktas även när
det gäller avfolkningsområden utanför Norrland. Det är ett välkänt faktum
att problem likartade dem som möter i Norrland påträffas också på andra
håll i landet. Det för lokaliseringspolitiken fastställda stödområdet innefattar
följdriktigt delar av flera län i Svealand och Götaland. Mot bakgrund av
det nya material som nu föreligger, bl. a. genom länsplanering 1967, torde
det finnas anledning att ytterligare understryka här antydda förhållanden
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
41
och dessutom framhålla att även utanför stödområdesgränsen kan påträffas
en utveckling liknande den som utgjort kriteriet för fastställandet av stödområdets
gränser. Utskottet väll såsom exempel hänvisa till de uppgifter
rörande Kopparbergs län som sammanfattats i ett särskilt avsnitt i detta
utlåtande.
Vad som anförs i den grupp motioner rörande den regionalpolitiska planeringsverksamheten
som här genomgåtts har, såsom redan betonats, på
många punkter stark släktskap med innehållet i de motioner rörande lokaliseringspolitikens
utformning och glesbygdsfrågorna som utskottet behandlat
tidigare i utlåtandet. Liksom i dessa frågor förekommer synpunkter och
konkreta förslag som kan vara värda att prövas vid utredningsarbetet. Utskottet
finner det därför önskvärt att innehållet i motionerna 1:721 och
II: 835, II: 828, I: 334 och II: 385, I: 336 och II: 444 samt I: 736 och II: 8k6
jämte vad utskottet uttalat i anslutning därtill på lämpligt sätt delges de
utredande och planerande instanserna. Vad utskottet ovan anfört beträffande
sambandet mellan å ena sidan lokaliserings- och regionalpolitiken, å
andra sidan sådana sektorer som utbildningspolitiken och jordbrukspolitiken
har uppenbarligen relevans också vid bedömningen av de nu förevarande
motionerna. Till vissa ämnen, bl. a. det i motionerna I: 336 och II: 444 framförda
kravet på åtgärder inom skogsbruket, återkommer utskottet i det följande.
I sammanhanget må slutligen erinras om att Kungl. Maj :t föreskrivit
att vid utarbetandet av regionalpolitiska handlingsprogram för länen
skall beaktas vad riksdagen kan komma att besluta bl. a. i anledning av
motioner rörande länsplaneringen.
I sin redovisning av innehållet i motionerna I: 334 och II: 385 uppehöll sig
utskottet särskilt vid motionärernas synpunkter på den statliga företagsamheten.
Sin principiella syn på detta ämne har utskottet enhälligt deklarerat
i sitt av motionärerna citerade utlåtande 1968 nr 64. Utskottet underströk
där att ytterligare åtgärder på området kunde tänkas vara motiverade
från samhällsekonomisk utgångspunkt. Självfallet måste varje ifrågakommande
projekt till statlig företagsamhet noga prövas innan det förverkligas.
I utskottets utlåtande i ämnet förra året nämns vissa krav som måste beaktas
vid en sådan prövning. Motionärernas uttalande att man bör försöka
hejda den negativa utvecklingen i vissa regioner med åtgärder av annat slag
»innan man bestämmer sig för en statlig företagsamhet av den omfattning
depailementschefen ställer i utsikt» vill utskottet tolka främst som en
varning för okritisk bedömning av förslag om statlig företagsamhet.
Utskottet har i det föregående understrukit betydelsen av den utredningsverksamhet
som äger rum i anslutning till det regionalpolitiska planeringsarbetet.
Ett konkret förslag på detta område framförs i motionen II: 239.
Motionärerna citerar vad chefen för inrikesdepartementet i årets statsverksproposition
(bil. 13, s. 141) anför om det önskvärda i att dämpa storstads
-
42
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
regionernas tillväxt och eftersträva en kraftig utbyggnad av vissa andra
stadsregioner, så att de kan erbjuda etl alternativ till storstäderna när det
gäller lokalisering av olika slags verksamheter. I detta sammanhang aktualiserar
motionärerna frågan om Norrland som ett annat lokaliseringsallernativ.
Kostnaderna där borde, menar de, inte behöva bli högre än i storstadsregionerna.
Vad som föreslås är att 1968 års lokaliseringsutredning skall få
tilläggsdirektiv som ålägger den att undersöka produktionskostnader och
upprätta lönsamhetskalkyler för inte bara de i statsverkspropositionen angivna
stadsregionerna och någon av storstadsregionerna utan också några
norrlandsregioner.
Utskottet finner motionärernas förslag beaktansvärt. Då såvitt bekant
ingen av de nu verksamma utredningarna satt i gång en undersökning av
den innebörd som motionärerna skisserar föreslår utskottet att riksdagen
hos Kungl. Maj :t hemställer om en sådan undersökning. Av särskild vikt
är därvid att de samhällsekonomiska kostnaderna utreds. Något uttalande
från riksdagens sida rörande huvudmannaskapet för undersökningen förefaller
inte erforderligt. Vad gäller undersökningens omfattning vill det
synas som om förhållandena i de tre storstadsregionerna är så olika att alla
dessa bör omfattas av undersökningen.
Bland de uttalanden som chefen för inrikesdepartementet gör i anslutning
till presentationen i statsverkspropositionen av länsplanering 1967
märks ett (bil. 13, s. 142) som avser lokalisering av statlig verksamhet. En
väsentligt ökad lokalisering utanför huvudstadsregionen säges böra övervägas
i anslutning till framtida beslut som innebär tillväxt av den statliga
centralförvaltningen. Detta uttalande åberopas i motionerna I: 733 och
II: 839, vari centralförvaltningens och de centrala institutionernas utbyggnad
anges som den viktigaste anledningen till Stockholms tillväxt under
efterkrigstiden. Motionärerna finner det från såväl samhällsekonomisk som
miljöpolitisk utgångspunkt angeläget att motverka storstadstillväxten. De
erinrar om lokaliseringsutredningen för statlig verksamhet och påpekar
att dess förslag inte förverkligats i någon nämnvärd utsträckning. Till departementschefsuttalandet
fogas kommentaren att det även är angeläget att
vidta åtgärder för utflyttning av verksamheter från storstadsområdena.
Därför förordas en översyn av det material som den nämnda utredningen
lade fram, så att en plan kan upprättas för utflyttning av centrala ämbetsverk
m. m. från Stockholm.
Motionärerna knyter sina önskemål främst till en översyn av det material
som för ca sex år sedan framlades av lokaliseringsutredningen för
statlig verksamhet. Denna utredning föreslog, såsom utskottet ovan i ett
särskilt avsnitt har redovisat, utflyttning från Stockholm av ett stort antal
centrala myndigheter m. fl. institutioner. Av vad chefen för finansdepartementet
för omkring ett år sedan anförde i ett interpellationssvar framgår att
utredningens förslag numera synes sakna aktualitet.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
43
Utskottet, som delar uppfattningen att en ökad lokalisering av statlig
förvaltningsverksamhet utanför huvudstadsregionen är önskvärd, vill erinra
om att riksdagen nyligen beslutat ge Kungl. Maj :t till känna sin anslutning
till det nämnda uttalandet av chefen för inrikesdepartementet (SU
57). Redan de stora svårigheter och kostnader som är förenade med uppgiften
att tillgodose statsmyndigheternas lokalbehov i Stockholm talar för
att en utveckling av angivet slag hör befrämjas. Värdet av åtgärder i detta
syfte ligger givetvis inte bara i den avlastning av stockholmsregionen som
äger rum utan i hög grad också i det tillskott av arbetstillfällen som kommer
de nya lokaliseringsorterna till del. Detta måste emellertid vägas mot
kostnaderna för den ändrade lokaliseringen och mot verkningarna i fråga
om effektiviteten hos statsförvaltningen.
Den linje som de båda departementscheferna gjort sig till förespråkare
för är, för att citera det uttalande i årets statsverksproposition vartill riksdagen
anslutit sig, att lokalisering utanför Stockholm skall övervägas i anslutning
till »beslut som innebär tillväxt av den statliga centralförvaltningen».
Det kan enligt utskottets mening finnas viss risk för att en sådan
strävan blir mindre verkningsfull för så vitt inte bland de ifrågavarande besluten
inräknas de beslut om marginella personalökningar av tillsammans
inte obetydlig omfattning som årligen träffas i samband med att anslag
beviljas för myndigheternas verksamhet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om ett ganska nytt initiativ,
som avviker från tidigare praxis i fråga om lokalisering av statlig verksamhet.
Såsom framgår av statsverkspropositionen (bil. 9, s. 16 f.) har statistiska
centralbyrån nyligen med vederbörligt medgivande av Kungl. Maj :t
inrättat två produktionsfilialer, förlagda till Örebro och Hallstavik. Sysselsättningen
vid den förstnämnda filialen beräknas inom vid pass två år stiga
till ca 380 personer. Av intresse är uppgiften att filialsystemet i detta fall
trots vissa merkostnader beräknas på längre sikt leda till en besparing totalt
sett.
Det skulle enligt utskottets mening vara värdefullt om de fortsatta övervägandena
rörande lokalisering av statlig verksamhet utanför Stockholm
innefattade inte bara alternativet utfyttning av hela myndigheter och alternativet
decentralisering av hittills centralt handhavda uppgifter utan
också alternativet att från vissa myndigheter större enheter eller delar därav
flyttas till annan ort, sedan det klarlagts att så kan ske utan bestående
funktionsstörningar. Det anförda exemplet synes visa att en sådan lösning
kostnadsmässigt t. o. m. kan vara fördelaktigare än en fortsatt samlad
förläggning av myndigheten till Stockholm.
På ungefär samma sätt som i vissa ovan behandlade motioner sammanfattas
i motionerna 1:723 och II: SåO verkningarna av den utglesning av
befolkningen som kännetecknar många bygder särskilt i Norrland. Motionä
-
44
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
rerna åberopar vissa välfärdspolitiska huvudtankar och finner tiden vara
inne att vidga begreppet grundtrygghet så att det också blir tillämpligt på
situationen i avfolkningsbygderna. De begär aktiva åtgärder för att trygga
de olika bygdernas fortbestånd, grundade på en av riksdagen gjord allmän
principdeklaration om bygdetrygghet, vari de olika bygdernas rätt att
förbli levande slås fast. Målsättningen säges böra fullföljas genom en aktiv
lokaliseringspolitik, vari innefattas sysselsättningsskapande åtgärder av alla
slag.
De problem som på vissa håll framkallas av osäkerhet om ortens eller
bygdens framtid har berörts i det föregående. Vid den förestående utformningen
av regionalpolitiska handlingsprogram måste de särskilt uppmärkmas.
Innebörden av dessa handlingsprogram blir, såsom tidigare antytts,
att vissa orter och regioner bedöms mera positivt och således kan väntas
gå en någorlunda gynnsam utveckling till mötes. För dem kan själva programmet
sägas vara i viss mån likvärdigt med en principdeklaration av
föreslagen art. I fråga om andra orter och regioner kommer handlingsprogrammen
däremot att innebära att en inledd befolkningsminskning förutsätts
fortgå. I dessa fall synes betingelser för eu principdeklaration om bygdetrygghet
inte föreligga. Sammanfattningsvis torde få konstateras att motionärernas
förslag, om det är avsett att generellt tillämpas, inte låter sig
förenas med den successiva omstrukturering som de regionalpolitiska handlingsprogrammen
avses ange riktlinjer för. Vissa aspekter i de berörda motionerna
torde emellertid komma att beaktas vid en sådan utredning av
glesbygdernas problem som utskottet ovan förordat. Utskottet avstyrker
motionärernas hemställan.
I några motioner begärs speciella stödinsatser i vissa län. Motionerna
1:219 och II: 240 avser Jämtlands län. Kraftiga och snara åtgärder erfordras
här, betonar motionärerna, för att bryta den negativa utvecklingen.
Kravet på speciella insatser motiveras bl. a. med att det torde dröja
länge innan konkreta åtgärder kan vidtas på grundval av förslag från 1968
års lokaliseringsutredning. Motionärernas önskemål är att Jämtlands län
såsom inlandslän blir försöksområde för lokaliseringspolitiken. I motionen
II: 849 framförs likartade synpunkter i fråga om Norrbottens län. Motionären
framhåller särskilt den ringa effekt lokaliseringsstödet trots differentiering
av bidragsprocenten haft i länets inland och uttrycker önskemål
om en mera verksam form av lokaliseringspolitik. Behovet av nya arbetstillfällen
i Norrbottens län behandlas på grundval av länsplanering 1967, varvid
konstateras att länet svarar för nästan 55 procent av hela stödområdets
behov. Hittillsvarande stödformer, tillsatta arbetsgrupper och tilltänkta
planerings- och beredningsåtgärder betecknas som otillräckliga för Norrbottens
del. Vad som erfordras är, säger motionären, ett allsidigt regionalt
utvecklingsstöd, prövat på Norrbotten såsom etl försökslän varifrån erfa
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
45
renheter kan hämtas för en kommande lokaliserings- och regionalpolitik.
Reglerna för investeringsfonder föreslås bli utformade så att de helt inriktas
på stöd åt företag som från landets expanderande delar flyttas till vissa
prioriterade regioner. Avslutningsvis nämner motionären ett antal förändringar
i reglerna för lokaliseringsstödet och åtgärder i fråga om samhällelig
service som borde ingå i den begärda försöksverksamheten.
Såsom framgår av det föregående pågår ett omfattande utredningsarbete
som måste tillmätas betydelse i detta sammanhang. 1968 års lokaliseringsutredning
väntas i år föreslå vissa reformer beträffande lokaliseringsstödet.
Arbetsgruppen för glesbygdsfrågor framlägger successivt nya förslag. Arbetet
på att vidareutveckla länsplanering 1967 och skapa regionala handlingsprogram
har inletts. Därtill kommer att utskottet i detta utlåtande
föreslår tillsättandet av eu parlamentarisk utredning angående glesbygdernas
problem. Om åskilligt av vad motionärerna anfört gäller i tillämpliga
delar vad utskottet ovan uttalat i anslutning till likartade synpunkter och
förslag i andra motioner.
De yrkanden vari de nu behandlade motionerna utmynnar gäller försöksverksamhet
med särskilda stödformer i de båda länen. Utskottet vill med
anledning härav understryka att den lokaliseringspolitiska stödverksamheten
i sin helhet är av försöksnatur och att en utvärdering av erfarenheterna
från den snart avslutade försöksperioden ingår bland 1968 års lokaliseringsutrednings
uppgifter. Att lokaliseringsstödet bl. a. såvitt gäller Jämtlands
och Norrbottens län inte är ett tillräckligt medel står redan klart. Motionärernas
yrkanden ter sig emellertid inte fullt realistiska. Att endast ett län,
om också ett sådant som kännetecknas av särskilda svårigheter, utses till
försökslän låter sig knappast göra när andra län uppvisar lika allvarliga
problem. En försöksverksamhet baserad på riktlinjer fastställda av nästa
års riksdag måste bli av så långsiktig natur att dess resultat knappast kan
avvaktas. Det sagda utesluter givetvis inte att selektiva stödåtgärder av
temporärt eller mera permanent slag kan tänkas bli aktuella för de båda
länen. Förslag härom torde emellertid få väckas i anslutning till det utredningsarbete
som redan pågår eller planeras. Med hänvisning till vad här
anförts avstyrker utskottet motionsyrkandena.
Från sysselsättningssynpunkt lämpliga åtgärder till stöd för skogsbruket
i Norrlands inland påyrkas i motionerna I: 724 och 11:847. Motionärerna
pekar på den snabba rationalisering som genomförts och håller på att
genomföras inom skogsbruket. De framhåller samtidigt att skogsbrukets
lönsamhet i Norrlands inland på senare år har försämrats. För att en mekanisering
av inlandsskogsbruket skall kunna genomföras förutsätts, anför
de, skogsvårdande insatser, innefattande röjningsåtgärder och rationell
ungskogsvård. Det framtida behovet av skogsråvara beräknas motivera
att möjligheterna till fullgod produktion i Norrlands inland tas till vara.
46
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Då därtill kommer att i de berörda områdena finns ett stort överskott av
framför allt medelålders arbetskraft med erfarenhet av skogsarbete ter
det sig enligt motionärernas uppfattning motiverat att statsmakterna under
en övergångstid lämnar ett mera allmänt stöd till skogsvårdande åtgärder
av nyssnämnda slag i Norrlands inland. Stödet skulle beröra alla
markägarkategorier. Motionärerna presenterar en skiss till dylika åtgärder
i Västerbottens län, enligt vilken för en årskostnad för statsverket av ca
10 milj. kr. skulle uppnås en sysselsättningseffekt av ca 160 000 dagsverken
per år. De diskuterar det författningsmässiga underlaget för de föreslagna
åtgärderna, vilka skulle begränsas till att gälla vissa delar av Jämtlands
län samt lappmarksdelarna av Västerbottens och Norrbottens län. Skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen föreslås få direktiv alt
med förtur behandla ämnet.
Frågan om åtgärder av det slag som motionärerna föreslår har, enligt vad
utskottet inhämtat, redan för drygt fyra år sedan aktualiserats inom skogsbruksutredningen,
vilken då i en skrivelse till arbetsmarknadsstyrelsen
hemställde att denna skulle utifrån sina intressen av att sysselsätta för
ändamålet lämpad arbetskraft sätta i gång vissa skogliga restaureringsåtgärder
inom delar av inre Norrland, i den mån sådana åtgärder ansågs erforderliga
enligt vederbörande skogsstyrelses bedömande. I inte ringa utsträckning
bedriver arbetsmarknadsstyrelsen också nu skogliga beredskapsarbeten.
Antalet sysselsatta i sådana arbeten inom skogslänen utgjorde
i mitten av januari i år ca 3 600, huvudsakligen äldre svårplacerade
skogsarbetare. Beredskapsarbeten av detta slag är emellertid koncentrerade
till vinterhalvåret. Under den period som torde vara gynnsammast från
skogsvårdssynpunkt reduceras deras omfattning väsentligt. Beredskapsarbetena
synes därför inte tillgodose de önskemål som föranlett motionärernas
hemställan. Beträffande såväl skogsbruksutredningen som skogspolitiska
utredningen gäller att utredningsarbetet avses bli slutfört inom en
relativt snar framtid. Båda utredningarna torde ha anledning att komma
in på det ämne som motionärerna har tagit upp. Vid dessa överväganden
kan de synpunkter motionärerna framfört vara värda beaktande. Utskottet
föreslår därför att riksdagen med understrykande härav hemställer hos
Kungl. Maj:t att motionerna överlämnas till de båda utredningarna.
Frågan om ökad statlig företagsamhet i Norrland behandlades senast av
utskottet i november 1968 på grundval bl. a. av motioner av väsentligen
samma innebörd som de nu föreliggande motionerna I: 282 och II: 316 i här
förevarande del. Utskottet erinrade därvid bl. a. om industrietableringsdelegationens
tillkomst och föreslog riksdagen att hos Kungl. Maj:t göra
det tillkännagivande rörande etablering av statliga företag i Norrland som
ovan berörts i anslutning till ett par andra motioner. Den beskrivning av
sysselsättningsläget framför allt i Norrbottens län som de nu aktuella mo
-
Bankoutskotteis utlåtande nr 30 år 1969
47
tionerna innehåller är av naturliga skäl starkt besläktad med den som
givits i här tidigare behandlade motioner. Motionärerna säger sig vid avvägningen
mellan sysselsättningsskapande och rörliglietsfrämjande åtgärder
vilja sätta de förra främst. Från denna utgångspunkt hävdar de att
lokaliseringspolitiken nu i första hand bör inriktas på att utvidga den
samhälleliga sektorn inom industrin och andra näringsgrenar. De föreslår
en utbyggnad av Norrbottens järnverk AB (NJA), åtföljd av ökad inriktning
på färdigproduktion. Som exempel på varuslag vilka skulle kunna
framställas av en statlig verkstadsindustri, baserad på produktionen inom
Luossavaara—Kiirunavaara AB (LKAB) och NJA, nämns traktorer, vägmaskiner
och snöröjningsredskap. En utbyggnad av de till AB Statens
skogsindustrier (ASSI) hörande Karlsborgsverken förordas vidare, i vilket
sammanhang framförs tanken på statligt lokaliseringsstöd till företaget.
Utskottet kan i detta sammanhang i stort sett begränsa sig till att hänvisa
dels till sitt av riksdagen godkända principuttalande hösten 1968
rörande statlig företagsamhet i Norrland (uti. nr 64), dels till den verksamhet
som bedrivs av delegationen för statlig industrielablering och som vid
bifall till den nyligen framlagda propositionen nr 56 kommer att överföras
till ett särskilt bolag, Svenska industrietableringsaktiebolaget (SVETABj.
Riksdagen synes när det gäller sådan utbyggnad och nyetablering av statliga
företag i Norrland som motionärerna föreslår tills vidare kunna avvakta
initiativ av det särskilda organ som tillsatts för ändamålet. Vad gäller
frågan om statligt lokaliseringsstöd till utbyggnad av Karlsborgsverken
må erinras om att formella förutsättningar för sådant stöd nu kommer att
stå till buds sedan riksdagen godkänt de ändrade grunder för lokaliseringsstöd
som förordats i statsverkspropositionen (bil. 13, s. 149; SU 57). Under
hänvisning till vad här anförts avstyrker utskottet de nu behandlade
motionsyrkandena.
Tätorten Sorsele-Storuman är, betonas det i motionerna I: 728 och
11: 841, en av de stödjepunkter i Norrlands inland som måste bestå om inte
stora områden i den berörda delen av Norrland skall helt avfolkas. Erfarenheten
hittills har visat att lokaliseringsstödet fått endast begränsade
effekter inom dessa områden. Det har därför, säger motionärerna, framstått
som naturligt att överväga att förlägga statliga industrier till någon
eller några av tätorterna i inlandet. En sådan åtgärd borde enligt dem vara
möjlig särskilt då det gäller att tillvarataga skogsråvaran, eftersom kronan
har de största skogsinnehaven i de aktuella områdena. Enligt av motionärerna
åberopade sakkunniga skulle tillgången på massaved vara tillräcklig
för att försörja en medelstor massafabrik. Motionärerna kräver mot denna
bakgrund en skyndsam utredning om förläggande av en statlig eller lialvstatlig
massafabrik till Västerbottens inland, förslagsvis till Storuman. Utredningen
bör bl. a. undersöka om det är möjligt att använda björkved vid
48
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
niassaframställningen, vilka transportvägar som är lämpligast för den färdiga
produkten och om massafabriken kan startas i samarbete med andra
skogsägare än kronan.
Av de tre remissinstanser som avgivit yttranden över motionerna avstyrker
domänverket och Skogsindustriernas samarbetsutskott tanken på en
massafabrik med den av motionärerna föreslagna lokaliseringen under hänvisning
framför allt till de otillräckliga råvarutillgångarna. I sitt av Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund åberopade yttrande tillstyrker däremot
Västerbottens skogsägareförening förslaget om en utredning och förklarar
sig beredd att i möjlig utsträckning positivt medverka med råvaruleveranser
till en eventuell ny massafabrik.
Utskottet är väl medvetet om den bristande tillgången på arbetstillfällen
i bl. a. Västerbottens inland och finner det angeläget att åtgärder vidtas för
att förbättra situationen. Genom de insatser som gjorts inom ramen för arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken har också icke oväsentliga resullat
nåtts. Lokaliseringsstöd har hittills beviljats för 23 arbetsställen i
Västerbottens inland med ett belopp av nära 22 milj. kr., varigenom
över 400 nya arbetstillfällen skapats. Därutöver har arbetsmarknadspolitiska
åtgärder av olika slag vidtagits. Det förefaller emellertid utskottet
sannolikt att ytterligare insatser kan behöva göras för att trygga en godtagbar
levnadsstandard och samhällsservice för den befolkning som väljer
att stanna kvar i området. Såsom framhållits i det föregående skall vid den
fortsatta regionalpolitiska planeringen det väsentliga elementet vara att
regionala handlingsprogram i detta syfte skall utarbetas. I det sammanhanget
kan givetvis även förslag sådana som det nu behandlade upptas till
prövning. Nämnas kan att frågan om statsmakternas medverkan för att få
till stånd en massafabrik eller annan industri i Storuman-regionen aktualiserats
genom en uppvaktning inför chefen för industridepartementet i april
1969 av representanter för Stensele, Tärna och Sorsele kommuner. Någon
anledning för riksdagen att rikta en hemställan till Kungl. Maj :t i anledning
av motionerna föreligger enligt utskottets mening icke.
I syfte att främja turismen i Norrland framförs i motionerna 1: 737 och
11:843 en rad förslag, vilka motionärerna önskar få genomförda genom
Kungl. Maj :ts försorg. Inledningsvis konstateras att det finns anledning
att se positivt på turistnäringens utvecklingsmöjligheter i norra Sverige.
Näringen är emellertid ekonomiskt svag och kan inte på egen hand lösa
sina utvecklingsproblem. Enligt motionärernas uppfattning är den därför
i stort behov av en organisationsapparat i form av ett effektivt produktionsbolag
för turism. Uppgifterna för en sådan organisation skulle bl. a. vara
att skapa ökat intresse för turism, bygga upp arrangemang som är väl anpassade
till marknadens önskemål och marknadsföra dessa via resebyråer
och researrangörer.
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
49
Det föreslagna bolaget borde enligt motionärerna i första hand satsa
på sådana produkter och arrangemang som är lätta att anpassa till ortsbefolkningens
kompetens i fråga om turistservice, t. ex. stugturism, fritidsfiske,
jakt och långfärder på skidor. De lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
bör emellertid också kunna anordna erforderlig utbildning för befolkningen.
En snar utbyggnad av Gunnarns flygfält i Västerbotten förordas.
Motionärerna konstaterar att ett stort antal turistorgan av rikskaraktär
är verksamma och att även andra organisationer är aktiva på turismens
område. Skall turismen bli en reell försörjningsmöjlighet i glesbygden i
norr krävs emellertid, anser de, att dessa organ samarbetar i en organisation.
Motionärerna önskar en femårsplan för ett turistproduktionsbolag
med uppgift att bygga upp och marknadsföra turism i Norrland. Staten
bör ge turistnäringen i Norrland stöd och viss starthjälp.
De turistorganisationer från vilka utskottet inhämtat remissyttranden
ansluter sig i huvudsak till de synpunkter och riktlinjer beträffande turismen
i Norrland som motionärerna framfört.
Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom de syften motionärerna
vill främja och anser att turismen efter hand borde kunna bli av allt större
betydelse som utkomstmöjlighet för befolkningen i vissa delar av Norrland.
Statsmakternas intresse för turistnäringen har också på flera sätt
kommit till uttryck, såsom utskottet redovisade förra året i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (nr 56) över vissa motioner angående turistnäringen.
Ekonomiskt stöd lämnas sålunda till Svenska turisttrafikförbundet,
som bl. a. har att söka samordna vissa marknadsföringsåtgärder. Vidare
har genom lokaliseringsstöd och genom insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida bidrag lämnats till en utbyggnad av turistnäringen inom
stödområdet. Då det gäller produktutveckling och marknadsföring inom
turistnäringen anser utskottet emellertid liksom chefen för handelsdepartementet
i ett den 22 april 1969 i andra kammaren avlämnat interpellationssvar,
att ansvaret bör vila på näringens egna intressenter. Enligt vad som
uppgavs i interpellationssvaret har Turisttrafikförbundet fått särskilda bidrag
av statsmedel för att arbeta vidare på förslag till samarbete mellan
Turisttrafikförbundet, Svenska kommunförbundet och olika intressenter
inom turistnäringen i syfte att komma fram till en lämplig organisation
och finansieringsform för en central instans för inrikesturismens marknadsföringsfrågor.
Såsom framgår av vad utskottet här anfört liksom av
den redogörelse för remissyttrandena som utskottet lämnat i ett särskilt
avsnitt är flera av de uppslag motionärerna aktualiserat redan föremål för
uppmärksamhet hos berörda organisationer. Enligt utskottets mening föreligger
därför inte anledning för riksdagen att nu i särskild ordning begära
åtgärder på området från Kungl. Maj :ts sida.
Utskottet behandlar i det följande ett antal motioner som innefattar
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 30—31
50
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
förslag till åtgärder för att påverka den ekonomiska utvecklingen inom
särskilda regioner i landet utanför Norrland. Det är därvid fråga om områden,
i vilka främst strukturförändringar inom näringslivet lett till en vikande
befolkningsutveckling och därmed sammanhängande svårigheter beträffande
tillgången på arbetstillfällen och på samhällelig service. Utskottet
har ovan mera allmänt redovisat sin syn på dessa problem och på samhällets
åtgärder för att bemästra dem. Vad utskottet därvid anfört är i allt
väsentligt tillämpligt även beträffande de förslag i anslutning till enskilda
regioner som redovisas i det följande.
Motionerna 1:741 och 11:831 har sin utgångspunkt i de prognoser för
befolkningsutvecklingen på Gotland som utarbetats inom ramen för länsplanering
1967. Dessa tyder på att länet under de kommande åren skulle
få registrera ett betydande utflyttningsöverskott, berörande i första hand
den yngre arbetskraften. Det relativa antalet äldre personer skulle därigenom
öka avsevärt. Dessa förskjutningar i befolkningens struktur kan väntas
allvarligt försämra förutsättningarna för en allsidig samhällsservice
på olika områden och skulle även vara betänkliga från försvarssynpunkt.
Motionärerna önskar att olika åtgärder prövas för att motverka denna negativa
utveckling. En sådan åtgärd vore enligt motionärerna att förlägga
statlig förvaltning och statlig industriell eller annan verksamhet till länet.
De föreslår att efter mönster av industrietableringsdelegationen en särskild
delegation tillsätts med uppgift att åstadkomma etablering av statlig verksamhet
på Gotland.
Utskottet kan, då det gäller frågan om lokalisering av statlig förvaltning,
hänvisa till vad utskottet ovan allmänt uttalat härom. Beträffande etablering
av statlig industri på Gotland torde förekommande uppslag kunna tillvaratas
inom existerande organ och inom det lillämnade bolaget för statlig
industrietablering. En särskild delegation, avsedd enbart för Gotland, är
enligt utskottets mening inte erforderlig. Utskottet vill tillfoga, att de utvecklingstendenser,
som motiverade de nu behandlade förslagen för Gotlands
del, kan väntas bli närmare belysta vid den fortsatta regionalpolitiska
planeringsverksamheten, varvid även de olika åtgärder för att påverka
utvecklingen som kan framstå som nödvändiga kan avvägas mot
varandra inom ramen för ett samlat handlingsprogram.
I motionerna I: 137 och 11: 156 riktas uppmärksamheten på befolkningsutvecklingen
och den näringspolitiska situationen i landets sydöstra delar.
Det konstateras, att nedgången i sysselsättningen inom jordbruket inte har
uppvägts av en industriell etablering, tillräcklig för att bereda invånarna
i regionen arbete och utkomst. Exempel från Kalmar län och Blekinge län
anförs som stöd härför. Motionärerna kräver olika åtgärder för att i gynnsam
riktning påverka utvecklingen inom regionen i fråga. Ett särskilt önskemål
är att åtgärder vidtas som kan vara ägnade att främja handeln med
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
51
övriga östersjöländer, varigenom en näringspolitisk stimulans skulle kunna
åstadkommas. Vidare föreslås att delegationen för industrietablering anmodas
att skyndsamt utreda förutsättningarna för anläggande av basindustrier
i Kalmar, Blekinge och Kronobergs län.
Motioner berörande sydöstra Sverige och med förslag till åtgärder av
samma slag som de nu redovisade har väckts tidigare. Senast var detta
fallet vid 1968 års riksdag, varvid motionerna avslogs på bankoutskottets
förslag (uti. nr 40). Utskottet fann det emellertid då inte uteslutet, att
frågan om upptagande av ytterligare industriell verksamhet i samhällelig
ägo borde prövas. Denna bedömning äger enligt utskottets mening fortfarande
giltighet. En prövning av nu nämnt slag kräver dock inte något initiativ
från riksdagens sida. Också möjligheterna att expandera ifrågavarande
regions utrikeshandel, särskilt östersjöhandeln, torde på ett tillfredsställande
sätt beaktas av vederbörande statliga myndigheter samt enskilda
organisationer och företag.
De följder som strukturrationaliseringen medfört i Värmlands län tas
upp till diskussion i motionen 11:383. Härvid berörs särskilt tendenserna
inom skogs- och verkstadsindustrin. Motionärerna önskar att frågan om
en statsägd skogsindustri i Värmland med i huvudsak den icke bolagsägda
skogen som underlag utreds och att en statsägd verkstadsindustri med den
värmländska järnindustrin som bas skapas. Vidare begär de en prövning
av frågan om åtgärder i syfte att genom utveckling av nya produkter och
vidareförädling tillvarataga skogsindustrins avfallsprodukter.
Enligt den principiella uppfattning som utskottet ovan givit uttryck åt
och redan hänvisat till kan under vissa förutsättningar etablering av statliga
industrier vara ett medel att påverka strukturutveckling och sysselsättning
inom vissa regioner. De överväganden i konkreta fall som härvid
behöver göras sker enligt utskottets mening lämpligen inom delegationen
för statlig industrietablering eller det föreslagna bolaget för industrietablering.
Ifrågavarande organ har särskilt avsetts för en sådan prövning
och för att ta erforderliga initiativ på området.
Befolkningsutvecklingen och sysselsättningsläget i Bergslagen behandlas
i motionen II: 97, vari redovisas uppgifter som tyder på en minskande
befolkning och en besvärande arbetslöshet. Enligt motionärerna är huvudorsaken
till denna utveckling den ensidighet som präglar näringslivet i området.
Strukturrationaliseringen inom jord- och skogsbruket och inom
järnindustrin anses inte ha tillräckligt kompenserats av nyetablering av industrier.
För Bergslagens del behövs enligt motionärerna en råd åtgärder
för att stoppa den pågående utvecklingen, varvid en hård satsning måste
ske på de orter inom området som har naturliga utvecklingsmöjligheter.
Vad som krävs är, framhålles i motionen, flera nya basindustrier och ett
mera differentierat näringsliv. Motionärerna erinrar om att läget och ut
-
52
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
sikterna för bergslagsgruvorna är föremål för utredning och att även andra
frågor av betydelse i sammanhanget utreds. Dessa utredningar bör, understryker
de, bedrivas med största möjliga skyndsamhet. Motionärerna föreslår
att delegationen för statlig industrietablering får i uppdrag att verkställa
en utredning av näringsstrukturen i Bergslagen samt framlägga förslag
om lokaliseringspolitiska åtgärder syftande till att bryta ensidigheten
i näringslivet samt förstärka näringslivet inom området.
Utskottet vill erinra om att syftet med delegationen för industrietablering
är att genom statligt företagande skapa nya sysselsättningstillfällen,
framför allt i skogslänen. Enligt utskottets mening är det därför inte påkallat
att ge delegationen ett utredningsuppdrag enligt motionärernas förslag.
De problem motionärerna aktualiserat beträffande Bergslagen torde
också bli beaktade genom den fortsatta regionalpolitiska planeringsverksamheten,
där även handlingsprogram för de enskilda regionerna skall utarbetas.
Utskottets hemställan
Utskottet hemställer
A) att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att följande
motioner, nämligen
a) 1:387 och 11:443, såvitt gäller riktlinjer för lokaliseringspolitiken,
b) I: 720 och II: 834,
c) I: 279 och II: 314,
d) I:731 och II: 838,
överlämnas till 1968 års lokaliseringsutredning och att
riksdagen därvid som sin mening ger till känna vad utskottet
anfört i anslutning till motionerna;
B) att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
a)
1:387 och 11:443, såvitt gäller utredning angående
glesbygdernas problem,
b) 1:522 och 11:626, såvitt gäller samma ämne, samt
c) I: 739 och II: 829,
hos Kungl. Maj :t hemställer om en parlamentarisk utredning
angående glesbygdernas problem i enlighet med vad
utskottet ovan anfört;
C) att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
a)
I: 721 och II: 835,
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
53
b) 11:828,
c) 1:334 och 11:385,
d) 1:336 och 11:444,
e) I: 736 och II: 846,
som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i anslutning till dessa motioner anfört rörande regionalpolitisk
planering m. in.;
D) att riksdagen i anledning av motionen 11:239 hos
Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande produktionskostnaderna
i skilda regioner i enlighet med vad utskottet
ovan anfört;
E) att riksdagen i anledning av motionerna I: 733 och
II: 839, angående utflyttning av statlig verksamhet från
Stockholm, som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet ovan anfört;
F) att riksdagen avslår motionerna 1:723 och 11:840,
rörande en allmän principdeklaration om bygdetrygghet;
G) att riksdagen avslår motionerna 1:219 och 11:240,
om speciella lokaliseringspolitiska insatser i Jämtlands län;
H) att riksdagen avslår motionen 11:849, om riktlinjer
för försöksverksamhet med ett regionalt utvecklingsstöd
i Norrbottens län;
J) att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer att motionerna
1:724 och 11:847, om åtgärder till stöd för skogsbruket
i Norrlands inland, överlämnas till skogsbruksutredningen
och skogspolitiska utredningen och att riksdagen
därvid som sin mening ger till känna vad utskottet anfört
i anslutning till motionerna;
K) att riksdagen avslår motionerna 1:282 och 11:316,
såvitt gäller frågor om statliga företag i Norrland;
L) att riksdagen avslår motionerna 1:728 och 11:841,
om förläggande av en statlig eller halvstatlig massafabrik
till Västerbottens inland;
M) att riksdagen avslår motionerna 1:737 och 11:843,
om åtgärder för att främja turismen i Norrland;
N) att riksdagen avslår motionerna 1:741 och 11:831,
om en delegation för etablering av statlig verksamhet på
Gotland;
O) att riksdagen avslår motionerna 1:137 och 11:156,
om statliga basindustrier i sydöstra Sverige, m. m.;
P) att riksdagen avslår motionen II: 383, såvitt gäller
frågor om statsägd industri i Värmland;
54
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Q) att riksdagen avslår motionen 11:97, om utredning
av näringsstrukturen i Bergslagen.
Stockholm den 13 maj 1969
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åke Larsson (s), Palm (s), Stefanson
(fp)*, Åkerlund (m), Lundin (s), Strandberg (m), Larfors (s) och Mattsson
(ep);
från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Hagnell (s), Franzén i Motala
(s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp), Rask (s), Haglund
(s) och Stridsman (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
vid utskottets hemställan under C
1) av herrar Mattsson, Börjesson i Glömminge och Stridsman (alla ep),
vilka ansett att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 38 med orden
»Utskottet har viss» och slutar på s. 39 med orden »de berörda områdena»
bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Utskottet fäster särskild vikt vad som i detta sammanhang anförs i
motionerna I: 721 och II: 835. Samhällsplaneringen är av avgörande betydelse
för fördelningen av utbyggnadsresurserna och därmed också för tillväxtmiljön
i olika regioner och orter. Tyngdpunkten i denna planering bör,
såsom motionärerna framhåller, ligga på de regionala och kommunala planen.
Detaljplaneringen måste även i fortsättningen vara en viktig uppgift för
primärkommunerna. Den översiktliga utvecklingsplaneringen torde nå bästa
resultat på länsplanet. Utskottet delar motionärernas uppfattning att denna
planeringsuppgift bör handhas av ett länskommunalt organ, som inom ramen
för riksplaneringen skall ha att göra upp ett regionalt utvecklingsprogram.
Såsom framhålles i motionerna har den regionala samhällsplaneringen hittills
knappast spelat den roll inom regionalpolitiken som riksdagsbeslutet
1964 om riktlinjer för lokaliseringspolitiken måste sägas ha ställt i utsikt. I
statsverkspropositionen uttalas att det f. n. ofta saknas en uttalad gemensam
målsättning hos skilda länsorgan för beslut om fördelning av utbyggnadsresurser
mellan olika orter och regioner. I motionerna I: 721 och II: 835
påtalas i anslutning härtill, att det saknas en av statsmakterna uttalad regionalpolitisk
målsättning till grund för planeringsarbetet i regionerna. Det
är enligt motionärerna inte meningsfullt med regionala utvecklingsprogram,
förrän regering och riksdag på ett mera preciserat sätt uttalat sig för
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
55
ett regionalpolitiska handlingsprogram. Ett sådant program skall vara
riktningsgivande för samhällsplaneringen i länet men naturligtvis också för
en riksplanering, i den mån denna har att ange ramar för regionalpolitiken.
Den fråga som aktualiserats genom motionerna kan sålunda inte lösas genom
länsplanering 1967 eller dess fortsättning.
Den aktiva lokaliseringspolitiken är ett instrument för decentralisering i
samhällsutvecklingen. Självfallet bör denna politik stödjas genom av statsmakterna
antagna riktlinjer för regionalpolitiken. Målsättningen bör enligt
motionärerna vara ett så långt möjligt decentraliserat samhälle, för vilket
framför allt miljöpolitiska skäl talar. Utskottet delar motionärernas uppfattning
om angelägenheten av ett sådant handlingsprogram från statsmakternas
sida.»
2) av herrar Stefanson (fp), Mattsson (ep), Börjesson i Glömminge (ep),
Larsson i Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka ansett
dels att det stycke på s. 40 i utskottets yttrande som börjar med orden »Det
krav på» och slutar med orden »naturligt och eftersträvansvärt» bort utbytas
mot ett avsnitt av följande lydelse:
»Det krav på en utvecklingsplan och ett näringspolitiskt program för Norrland
som framställs i motionerna I: 334 och II: 385 går bl. a. ut på bestämda
åtgärder och utfästelser från statsmakternas sida till de delar av Norrland,
som kan sägas vara hårdast drabbade av avfolkningsproblem och undersysselsättning.
Länsplanering 1967 har på ett otvetydigt sätt klargjort behovet av
stödverksamhet i Norrland och då speciellt dess inland. Utskottets ovan framlagda
förslag om en parlamentarisk glesbygdsutredning har baserats på
samma iakttagelser som motionärernas.
Klart uttalade mål för norrlandspolitiken är som motionärerna starkt betonar
nödvändiga bl. a. därför att de nuvarande problemen inte minst ligger
på det psykologiska planet och gäller människornas förväntningar om den
framtida utvecklingen. Just den nuvarande ovissheten och avsaknaden av
uttalade mål inom detta område är sannolikt en av de kraftigast bidragande
orsakerna till den nuvarande negativa utvecklingen och till den förda lokaliseringspolitikens
måttliga resultat.
En sådan målformulering när det gäller den framtida utvecklingen av befolkning
och sysselsättning inom Norrland och för olika delar av delta stora
område bör ske inom ramen för en hela riket omfattande regional ekonomisk
långsiktsplanering, varvid näringspolitiken för andra sammanhängande
glesbygdsområden, exempelvis Dalarna, Värmland och Gotland även kommer
med i bilden. Utskottet delar motionärernas uppfattning att utvecklingen
inom Norrland inte kan ses isolerad från förhållandena inom övriga
delar av landet.
Om inte den negativa utvecklingen skall hinna gå så långt att den inte kan
brytas, fordras emellertid skyndsamma ställningstaganden. Det är därför
nödvändigt att behandla planeringsproblemen för Norrland med förtur och
56
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
även om ett fullt färdigt underlag ej har i alla detaljer förebringats. En utvecklingsplan
för Norrland med mål för utvecklingen inom olika delregioner
är enligt utskottets uppfattning något som snarast möjligt måste föreläggas
riksdagen. Det bör särskilt understrykas, att en av planeringens viktiga
funktioner just skall vara att samordna alla de olika åtgärder som statsmakterna
vidtar och som har återverkningar i regionalt avseende.
I en sådan utvecklingsplan bör enligt motionärerna för inlandets del ingå
uttryckliga statliga garantier för vissa tätorters framtid genom ett klart löfte
om att ett antal stödjepunkter i inlandet skall erhålla det stöd de behöver
för att fylla sin uppgift och ge en god service, även om avfolkningen visar tendens
att fortsätta och de berörda kommunernas ekonomi därigenom ytterligare
försvagas. Staten måste ge bindande garantier och i handling visa att
det ligger allvar bakom utfästelserna. Utskottet instämmer helt i denna motionärernas
uppfattning.
En utvecklingsplan för Norrland bör utgöra underlaget för ett näringspolitiskt
program, som skall tjäna som ledning för statens mera långsiktiga
norrlandspolitik. Länsprognoserna innehåller som motionärerna framhåller
värdefullt material för en sådan utvecklingsplan, men de befriar inte staten
från skyldigheten att lägga fram en klar målsättning beträffande sina egna
åtgärder. En utvecklingsplan för Norrland får inte medföra att man dröjer
med att vidtaga konkreta snara åtgärder. Särskilt för Norrlands inland kan
och bör vissa åtgärder omedelbart vidtagas utan att utvecklingsplanen inväntas.
I motionerna framhålles också önskemålet om en översyn av medlen för
lokaliseringspolitiken. Utskottet ansluter sig även i det avseendet till motionärernas
synpunkter, vilka innebär bl. a. att man bör överväga att det
direkta lokaliseringsstödet i Norrlands inland skall knytas till arbetskraften,
exempelvis i form av befrielse från den enprocentiga allmänna arbetsgivaravgiften.
Andra av motionärernas uppslag som utskottet finner värda
beaktande är att rörelsekapital skulle få ingå i låneunderlaget, att snabbare
avskrivning av industribyggnader skulle få ske inom stödområdet och att
lokaliseringsstöd skulle kunna utgå även till serviceanläggningar. Utskottet
vill också erinra om tanken på sänkta avgifter för gods- och persontrafik
och billigare elström i Norrland samt om ökade resurser för företagareföreningarna.
Utskottet tillstyrker alltså motionärernas krav.»;
dels att till utskottets hemställan under C bort fogas följande:
»samt
att riksdagen i anledning av motionerna I: 334 och II: 385
därjämte hos Kungl. Maj :t hemställer att en regional ekonomisk
planering med mål för utvecklingen i olika delregioner
i Norrland kommer till stånd utan dröjsmål och att ett
näringspolitiskt program med klar målsättning för den fram
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
57
tida norrlandspolitiken uppgörs med ledning av den regionala
planeringen;»
vid utskottets hemställan under H
3) av herrar Strandberg (m) och Stridsman (ep).
vid utskottets hemställan under L
4) av herr Larsson i Umeå (fp), som ansett
dels att det stycke på s. 48 i utskottets yttrande som börjar med orden »Utskottet
är väl» och slutar med orden »utskottets mening icke» bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet är väl---(= utskottet)---olika slag vidtagits. De
åtgärder som genomförts har dock ej varit tillräckliga för att trygga sysselsättningen
inom de västliga delarna av Norrlands inland. Skogsbruket, som
har varit den huvudsakligaste näringsgrenen, har starkt minskat i betydelse
genom den förflyttning av avverkningsområden som orsakats av för höga
fraktkostnader och därav följande olönsamhet. Då det finns stora områden
med produktiv skogsmark som nu tagits ur produktion på grund av geografiska
förhållanden borde det undersökas om ej denna råvara kunde tillvaratas
och sysselsättning därigenom skapas inom de områden där man nu
brottas med en besvärande arbetslöshet. Utskottet finner motionärernas förslag
beaktansvärt och anser att eftersom staten är den största markinnehavaren
inom de områden som kan beröras Kungl. Maj:t bör föranstalta
om en utredning av förutsättningarna för en industri inom Stensele-Storuman-området.
»;
dels att utskottet under L bort hemställa
»L) att riksdagen i anledning av motionerna I: 728 och
II: 841 hos Kungl. Maj:t hemställer om en skyndsam utredning
av förutsättningarna för förläggande av eu massafabrik
till Västerbottens inland;»
vid utskottets hemställan under M
5) av herrar Stefanson (fp), Åkerlund (m), Strandberg (m), Mattsson
(ep), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett
dels att det stycke på s. 49 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Utskottet kan i allt» och slutar med orden »från Kungl. Maj :ts sida» bort
utbytas mot ett stycke av följande lydelse:
»Utskottet kan i allt väsentligt ställa sig bakom de syften motionärerna
vill främja och anser att turismen efter hand borde kunna bli av allt större
betydelse som utkomstmöjlighet för befolkningen i vissa delar av Norrland.
58
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
Utskottet finner motionärernas förslag beaktansvärt och anser att de av dem
framförda uppslagen bör prövas genom Kungl. Maj :ts försorg.»;
dels att utskottet under M bort hemställa
»M) att riksdagen med bifall till motionerna I: 737 och
II: 843 hos Kungl. Maj :t hemställer om åtgärder enligt av
utskottet angivna riktlinjer i syfte att främja turismen i
Norrland;»
Särskilda yttranden
med avseende på utskottets yttrande i allmänhet
1) av herrar Åkerlund, Strandberg och Regnéll (alla m), vilka anfört:
Sedan början av innevarande decennium har en stark avfolkning av landsbygden
kännetecknat utvecklingen i vårt land. Samtidigt härmed har inflyttningen
till tätorterna ökat och en koncentration ägt rum till vissa storstadsregioner.
Den lokaliseringspolitik som försöksvis insatts har inte brutit
denna utveckling och har heller inte gett erforderligt stöd åt avfolkningsområdena.
Utvecklingen innebär en strukturell omvandling av vårt samhälle
som varken hög- eller lågkonjunkturer förmått väsentligt påverka i någondera
riktningen. För den kvarvarande befolkningen i de av utflyttningen
drabbade landsdelarna har utvecklingen medfört omfattande och varaktig
arbetslöshet. Anklagelser för bristande förståelse för allvaret i situationen
och bristande vilja att med kraft ingripa för att lösa sysselsättningsproblemen
har riktats mot de för den allmänna politiken ansvariga. Misströstan och
en alltmer utpräglad pessimism har spritt sig hos befolkningen i de drabbade
områdena, särskilt i Norrland. Denna negativa attityd har bidragit till att
skapa en uppbrottsstämning som är illavarslande och som snarast måste brytas.
En förnyad framtidstro på utvecklingsmöjligheter inom skogslänen
måste skapas.
Läget har nu blivit så allvarligt att en kraftsamling erfordras. Det krävs
åtgärder som för den berörda befolkningen manifesterar statsmakternas beslutsamma
vilja att ingripa. Skall tillräcklig effekt kunna nås är det enligt
vår mening nödvändigt att alla politiska partier samverkar. Ställda i valet
mellan att söka lösningar efter utpräglat partipolitiska linjer och att eftersträva
samlande sådana har vi för vår del funnit angelägenheten av snara och
effektiva resultat fälla utslaget för den sistnämnda handlingslinjen. Våra
upprepade gånger framförda önskemål om ökad samarbetsvilja har nu till
en del vunnit gehör. Trots en kritisk inställning i vissa hänseenden har vårt
parti av ovannämnda anledning avstått från reservationer på ett flertal punkter
vid skilda tillfällen. Vi hänvisar till bankoutskottets enhälliga utlåtande
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
59
nr 64 till 1968 års höstriksdag. En likartad ståndpunkt intogs av vårt parti
vid behandlingen i statsutskottet av den fortsatta på försök bedrivna lokaliseringspolitiken
och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för nästa budgetår.
Även när det gäller de i bankoutskottet nu handlagda motionerna har
vi handlat från denna utgångspunkt.
Den prekära situationen kräver snabbhet. Ett tidsödande utredningsarbete
får icke bromsa erforderliga samhällsinsatser. Det genom länsplanering
1967 påbörjade arbetet för en regionalpolitik avses skola bedrivas så att
regionalpolitiska handlingsprogram kan upprättas. Även övrigt utredningsarbete
skall fullföljas. I avvaktan härpå övervägs att fortsätta den på försök
bedrivna lokaliseringspolitiken. Vi understryker angelägenheten av att utredningsarbetet
genomförs med största skyndsamhet och att detta arbete inte
får utgöra hinder för kraftfulla konkreta insatser till stöd för de drabbade
skogslänen. Vi vill särskilt framhålla vad utskottet uttalar angående prioriterad
behandling av norrlandsproblemen.
En regionalpolitik måste utformas så att den blir stödjande och stimulerande
på de orter där förutsättningar för ekonomisk utveckling med rimlig
säkerhet kan bedömas vara för handen. Där naturliga förutsättningar för
decentralisering föreligger bör ett decentraliserat samhälle eftersträvas. Med
regionalpolitikens hjälp bör följaktligen en spontan utveckling kunna stödjas
där ansatserna därtill synes öppna möjligheter till ortens fortbestånd. Regionalpolitikens
framgång garanteras inte genom en långt driven planhushållning.
Politiken bör tvärtom ligga inom ramen för en blandekonomi och
får ej spränga denna ram i socialiserande riktning. En förutsättning för framgång
i strävan att skapa nya och varaktiga arbetstillfällen är att det enskilda
näringslivet stimuleras härtill genom en positiv näringspolitik.
2) av herr Hagnell (s), som anfört:
Även om ännu ett år återstår av den femåriga försöksperioden för lokaliseringspolitiken,
så måste redan under hösten 1969 utarbetas riktlinjer för
den fortsatta politik som efter beslut av nästa vårriksdag skall gälla från den
1 juli 1970. Den nya politiken måste grundas på erfarenheter under försöksverksamheten
och komma att spänna över ett stort fält av olika samhälleliga
och näringspolitiska åtgärder. Den måste omfatta en utvidgning av
hittillsvarande verksamhet och samtidigt måste nya vägar beträdas.
1. Lokaliseringspolitiken fordrar lika mycket pengar som u-lands politik en
Den hittillsvarande verksamheten måste väsentligt utbyggas ekonomiskt
och organisatoriskt. Den hittillsvarande satsningen av cirka 200 milj. kr. per
år — kompletterad med allmänna arbetsmarknadspolitiska beredskapsarbeten
och viss skattepolitik — har visat sig vara en otillräcklig satsning.
Väsentligt större belopp måste ställas till förfogande från statsmakternas
60
Bankuutskottets utlåtande nr 30 år 1969
sida samtidigt som bättre personella och organisatoriska förutsättningar skapas.
Man bör vara inställd på att ungefär lika mycket ekonomiska medel
måste ställas till förfogande för lokaliseringspolitiken, om den skall kunna
lyckas, som man satsar på u-landspolitiken utanför våra gränser.
2. Mål för lokaliseringspolitiken
Det måste ställas upp ett mål från statsmakternas sida, så att den fortsatta
politiken kan utformas för att nå det målet. Som det nu är fortsätter
en stark avflyttning från stödområdet av de grupper som lättast kan flytta —•
de yngre och de mest yrkesutbildade. I befolkningsstatistiken kan man avläsa
att en skev ålderssammansättning håller på att uppkomma. Den kommer
i sin tur att kunna skapa nya och mera svårbemästrade sociala problem.
Denna befolkningsutveckling minskar dessutom de möjligheter till ytterligare
industrialisering som annars föreligger.
Även om betydande befolkningsomflyttningar sker och kommer att ske
inom stödområdet synes det vara nödvändigt att ställa upp ett mål för vilket
befolkningsantal statsmakterna eftersträvar att totalt upprätthålla inom
t. ex. Norrland eller andra delar av stödområdet. Det synes nödvändigt att
ställa upp ett sådant befolkningspolitiskt mål av flera skäl: dels för att den
statliga insatsens storlek skall kunna bedömas, dels för att inriktningen av
den kommunala politiken och länsverksamheten skall kunna anges. Det är
också nödvändigt för att det näringsliv som är positivt intresserat för näringspolitik
skall kunna veta vilket befolkningsunderlag man kommer
att kunna räkna med för den framtida verksamheten — detta med hänsyn
till arbetskraftsrekrytering och bedömning av konsumentunderlag. Målet för
den statliga näringspolitiken bör sättas till att för Norrland upprätthålla
så nära som möjligt den nuvarande befolkningen på IV4 miljon invånare.
Med det målet i sikte bör de ekonomiska resurserna beräknas och utformas.
3. Utjämning av transportkostnaderna
En utjämning av transportkostnaderna mellan det norra stödområdet och
Mälardalens industriområde bör eftersträvas. Att transportkostnaderna är
°gynnsamma motverkar i sig självt övriga lokaliseringspolitiska åtgärder.
Närmast till hands ligger att inom ramen för SJ:s transportpolitik få fram
en positiv lokaliseringspolitisk verkan. För styckegods gäller särskilda taxor
och för mera omfattande frakter kan SJ numera förhandla med respektive
uppdragsgivare och sluta särskilt avtal. Den lokaliseringspolitik som i höst
måste förberedas måste grundas på möjligheter till snabb kostnadsnedsättning
för dessa godstransporter i avsikt att uppnå en solidarisk utjämning.
Det bör också vara möjligt att uppnå en utjämning av kostnaderna för personfrakterna.
På samma sätt som vi driver en solidarisk politik när det gäller
t. ex. medicinkostnader, borde vi föra en solidarisk politik när det gäller
att utjämna dessa transportkostnader. En utjämning norr om en linje Stock
-
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
61
holm—Västerås—Örebro av de persontransporter som överstiger 30 ä 40
mil synes inte behöva kosta mer än 15 å 25 milj. kr. årligen av statsmedel.
I den mån därigenom en högre beläggning skulle kunna åstadkommas bör
kostnaderna kunna bli något lägre.
4. Viktigare roll för den statliga företagsgruppen
När den tekniska utvecklingen nu har medfört att den sysselsättning som
råvaruproduktionen förut skapat i Norrland kommer att för framtiden bli
betydligt mindre än hittills, måste i stället industrialiseringen utbyggas när
det gäller färdigvarutillverkningen. Den utvecklingen gäller den stora del av
det norrländska näringslivet som ligger i privata händer men också den
mindre men betydande del som ligger i statens hand. Det är inte tillfredsställande
att antalet arbetsplatser inom den statliga företagsgruppen i Norrland
reducerats från 50 000 till 40 000 på tio år och att tecken till fortsatt
nedgång föreligger. För den fortsatta näringspolitiska utvecklingen i Norrland
måste den statliga företagsgruppen spela en annan och mera positiv
roll. Därför fordras organisatoriska, personella förändringar förutom nya
ekonomiska resurser.
5. Nga arbetsuppgifter — nga medel
Under senaste halvåret 1968 gick 70 procent av lokaliseringsstödet till områden
utanför lokaliseringsområdet. Det är en riktig politik att statsmakterna
hjälper också andra orter och distrikt än dem som ligger innanför
stödområdet, men det visar vilket behov av nya medel som föreligger för
dessa nya arbetsuppgifter. En sådan utvidgning av stödpolitiken bör inte
genomföras på bekostnad av de svårt drabbade kommunerna och människorna
innanför stödområdet. Om för framtiden lokaliseringspolitiken skall avse
helt nya områden bör däremot svarande ekonomiska stöd åstadkommas genom
andra beslut.
6. »Norrlandsminister»
I det planeringsarbete, som denna höst måste inledas för utformning av
den fortsatta lokaliseringspolitiken, sedan försöksperioden är över, kommer
det att visa sig att lokaliseringspolitiken särskilt inom det hårdast utsatta
området, Norrland, måste omfatta så gott som alla verksamhetsgrenar som
ingår i vår allmänna politik och näringspolitik. Det kommer att vara svårt
att avgränsa lokaliseringspolitiken till att bara avse en eller ett par speciella
verksamhetsgrenar. Det förefaller troligt att lokaliseringspolitiken när det
gäller Norrland kommer att innebära en koordinering av den politik som
olika departement driver. Därför bör vid höstens förberedelsearbete övervägas
om inte ett konsultativt statsråd bör få som särskild uppgift att hålla
i norrlandsfrågorna och kanske därmed också den övriga lokaliseringspolitiska
aktivitet som erfordras.
62
Bankoutskottets utlåtande nr 30 år 1969
vid utskottets hemställan under N
3) av herrar St ef an son (fp) och Börjesson i Glömminge (ep), vilka anfört:
Utskottet har en positiv grundinställning till att man genomför åtgärder
som kan ge det gotländska näringslivet stimulans. Vi har därför på denna
punkt inget annat yrkande än utskottet. Vi vill emellertid framhålla, att
ökade möjligheter till sysselsättning inom industrin framstår som synnerligen
angelägna för Gotlands del. Dessutom har turistnäringen på Gotland
goda utvecklingsmöjligheter, om den tillförs stöd genom en aktiv näringspolitik.
vid utskottets hemställan under O
4) av herr Börjesson i Glömminge (ep), som anfört:
Årets riksdag har tidigare avslagit en av mig undertecknad motion (II: 597,
likalydande med motionen I: 581) om ökat företagsstöd till sysselsättningssvaga
områden i östra Götaland inklusive Öland och Gotland. Jag har därför
nu på denna punkt inget annat yrkande än utskottet. De senaste årens folkmängdssiffror
tyder på en något förbättrad folkmängdssituation i vissa delar
av området, bl. a. Kalmar län. Det är angeläget att den positiva tendens som
sålunda kommit till synes stödjes och följs upp. För Öland ökar utvecklingsmöjligheterna,
när bron till fastlandet snart blir färdig. Det är önskvärt att
utöver industriföretag också hotell och andra turistanläggningar kan komma
i åtnjutande av statligt stöd.