Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Nr 26

Utlåtande i anledning av skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt m. m. jämte motioner.

I skrivelse till riksdagen den 25 februari 1969 hemställer styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor att riksdagen skall

1. besluta att fortsatt utredning av riksdagens lokalfrågor på längre sikt
skall bedrivas enligt de riktlinjer som angetts i skrivelsen och att program
för en arkitekttävling skall avse förslag till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1 eller 2 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus»;

2. godkänna att huvuddelen av riksdagsbiblioteket enligt riktlinjer, som
angetts i skrivelsen, skall förläggas utanför riksdagshuset och inte omfattas
av lokalprogrammet för ett permanent riksdagshus eller av programmet
för arkitekttävlingen;

3. besluta att förberedelserna för arkitekttävlingen skall avse en nordisk
arkitekttävling; samt

4. till Den inre riksdagsförvaltningen: Utredning om riksdagens hus
m. m. för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kr.

Skrivelsen är som bilaga fogad till detta utlåtande. Den åtföljs i sin tur
av ett stort antal bilagor, förtecknade på s. 5 i skrivelsen och i innehållsförteckningen
på s. 203 f.

Punkten 4 i ovanstående hemställan behandlar utskottet i sitt följande
utlåtande, nr 27, under 16 :o).

I anledning av skrivelsen har väckts

A) motionen II: 1061 av herr Enskog, vari hemställes att riksdagen skall
besluta att fortsatt utredning av riksdagens lokalfråga på längre sikt skall
bedrivas enligt de riktlinjer som angetts i motionen, d. v. s. omfatta dels
en förutsättningslös utredning om förläggning av riksdagshuset till annan
ort än Stockholm, förslagsvis Arboga, dels — om riksdagen skall vara kvar
i Stockholm — utredning om det provisoriska riksdagshuset vid Sergels
torg kan omändras till permanent riksdagshus;

B) motionen II: 1117 av herr Ullsten m. fl., vari hemställes att riksdagen

1 _ Bihang till protokoll 1969. 8 samt. Nr 26

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år i969

skall besluta att program för en arkitekttävling om riksdagens hus skall
avse förslag till riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1, 2 eller
3 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus».

Styrelsen för riksdagsbiblioteket har avgivit yttrande över skrivelsen,
såvitt denna avser riksdagsbiblioteket.

Inför sin behandling av ärendet har utskottet mottagit dels en skrivelse
från Svenska arkitektföreningen och Stockholms arkitektförening (lika
med bilaga J till skrivelsen från förvaltningskontorets styrelse), dels en
skrivelse jämte illustrationsmaterial från ingenjören Nils W. Nordstedt,
Stockholm, rörande bl. a. Helgeandsholmens utformning.

Motionerna

I motionen II: 1061 anförs att Stockholm till följd av kommunikationsproblem
m. in. bär vissa nackdelar som förläggningsort för riksdagen och
att Stockholms stad har visat ett ljumt intresse för att möjliggöra en fördelaktig
placering av riksdagshuset. En förläggning utanför Stockholm
säges böra övervägas. Med hänvisning till mälarregionens väntade framtida
utveckling nämner motionären Arboga som tänkbar förläggningsort för
riksdagen och anger vad han anser vara fördelar med en sådan förläggning.
För den händelse riksdagen skall stanna kvar i Stockholm erbjuder enligt
motionärens mening de planerade provisoriska riksdagslokalerna vid Sergels
torg en god lösning av riksdagens lokalfrågor på längre sikt. Avslutningsvis
kritiseras tanken att förlägga det permanenta riksdagshuset till
Helgeandsholmen och tanken att den nuvarande bebyggelsen på Helgeandsholmen
skulle rivas.

I motionen 11:1117 betonas angelägenheten av att riksdagshuset blir
funktionsdugligt och att hänsyn tas till stadsbilden. Lokalprogrammet för
det nya riksdagshuset betecknas som alltför otillräckligt. Bl. a. påpekas att
ledamotsrummen enligt lokalprogrammet får mindre yta än i provisoriet
och att det inte finns möjligheter att på Helgeandsholmen tillgodose de ytterligare
lokalbehov som gruppkansliernas tillväxt och kraven på utökad
individuell sekreterarservice kan komma att framkalla. En nybyggnad på
Helgeandsholmen skulle enligt motionärerna stöta på stadsbildsmässiga
svårigheter; härvidlag hänvisas till bl. a. vad som uttalats av Stockholms
stads skönhetsråd. Gentemot synpunkten att riksdagen inte bör sätta sig
över Stockholms stads rätt att besluta i sina egna planfrågor anförs bl. a.
att det nu endast är fråga om att få så många alternativ som möjligt belysta.
Motionärerna erinrar om alt staten i vissa fall både i Stockholm och
annorstädes uppfört byggnader utan att av stadsfullmäktige godkänd stadsplan
förelegat. I fråga om det nya riksdagshuset förordar de emellertid att
riksdagen och staden skall förhandla om den lösning man vill genomföra.

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

En utsträckning av tävlingsområdet norrut till Herkulesgatan kan, framhålles
det, förenas med uppställande av tekniska restriktioner som de tävlande
skall iaktta beträffande kommunikationsförhållanden m. m. Avslutningsvis
betonas att det ligger en uppenbar fara i att begränsa tävlingsområdet
till Helgeandsholmen och att genom en utvidgning av tävlingsområdet
kan skapas bättre underlag för ett framtida beslut.

Remissyttrandet

Styrelsen för riksdagsbiblioteket godtar inte ståndpunkten att riksdagens
andel i konsumtionen av bibliotekets tjänster kan betecknas som relativt
ringa. Beträffande sin kritik av den granskningspromemoria rörande biblioteket
som upprättats inom riksdagens revisorers kansli och som ligger
till grund för den citerade bedömningen hänvisar styrelsen till sitt yttrande
över promemorian, vilket återges som bilaga 3 till riksdagens revisorers
i april 1969 till riksdagen avlämnade framställning med anledning av verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets uppgifter och ställning inom det
statliga biblioteksväsendet.

Placeringen av biblioteket utanför riksdagshuset måste, säger styrelsen,
innebära en minskad tjänstbarhet från många synpunkter och detta i en
tid då behovet att underlätta riksdagens arbete tillmätes stor vikt vid planeringen
för framtiden. Förändringen beräknas komma att medföra ökat
personalbehov för budskickning i förening med tidsutdräkt när beställningar
skall effektueras. Därtill förutses komma en dubblering av kataloger.
Allt nytt material, d. v. s. det för användning mest aktuella, måste, framhålls
det, i första hand komma till biblioteket och ej till riksdagshuset, där
dess främsta intressenter finns.

Styrelsen betonar att bibliotekets utrymmesbehov i lokalprogrammet beräknats
utan hänsyn till möjligheten att utnyttja ett nära Helgeandsholmen
beläget magasin, såsom i kvarteret Vinstocken enligt numera fattat beslut
eller i riksarkivets förutvarande byggnad på Riddarholmen. De jämförelsevis
obetydliga utrymmen som biblioteket behöver är, säger styrelsen, vid
planering av ett nytt riksdagshus av flexibel natur och torde utan svårighet
kunna frigöras för annat ändamål om så anses erforderligt. Styrelsen understryker
svårigheterna att för närvarande helt överblicka alla tänkbara eventualiteter.
Den av förvaltningskontorets styrelse nämnda programytan 3 175
m2 innefattar, påpekar biblioteksstyrelsen, betydande magasinsutrymmen
och har fastställts i enlighet med givna direktiv och det planerade nya riksdagshusets
jämförelsevis stora kapacitet. I det provisoriska riksdagshuset
är motsvarande yta 1 085 m2 (varav 710 m2 arbets- och läsrum och 375 m2
magasin), vilken yta framräknats på grundval av andra direktiv med hänsyn
till provisoriets jämförelsevis begränsade kapacitet och tillgången till
närbelägna magasin.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 samt. Nr 26

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Biblioteksstyrelsens yttrande utmynnar i en hemställan att riksdagsbiblioteket
skall inplaneras i det permanenta riksdagshuset.

Utskottet

På grundval av bankoutskottets utlåtande 1968 nr 48 beslöt riksdagen
i maj förra året att uppdra åt styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
att fortsätta utredningsarbetet rörande riksdagens lokalfrågor på längre
sikt och därvid utarbeta program för en arkitekttävling omfattande samtliga
de alternativ som angivits i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus».

Med hänsyn till att Stockholms stadsfullmäktige icke velat godtaga ett
tävlingsområde på Nedre Norrmalm som sträcker sig norr om Jakobsgatan
föreslår styrelsen nu att riksdagen skall besluta att tävlingen skall inskränkas
till att gälla alternativen ombyggnad och nybyggnad på Helgeandsholmen.
Styrelsen uttalar bl. a. att riksdagen för att kunna genomföra
ett byggnadsprojekt för egen räkning inte bör påkalla att det kommunala
planmonopolet brytes. En annan uppfattning om tävlingsområdets omfattning
framförs i motionen II: 1117. Där påyrkas nämligen att riksdagen skall
stå fast vid sitt våren 1968 fattade beslut. Motionärerna begär dock inte att
det kommunala planmonopolet skall brytas utan rekommenderar förhandlingar
mellan riksdagen och staden i stadsplanefrågan.

I motionen II: 1061 föreslås den fortsatta utredningen av riksdagens
lokalfrågor få en väsentligt ändrad inriktning. Där förordas nämligen utredning
rörande dels förläggning av riksdagshuset till annan ort än Stockholm,
dels omändring av det provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg
till permanent riksdagshus. Den ort som motionären i första hand föreslår
som alternativ till Stockholm är Arboga. Motionären anser att den nuvarande
bebyggelsen på Helgeandsholmen bör bestå och tycks ta avstånd
från både alternativ 1 och alternativ 2 i det tilltänkta tävlingsprogrammet.

Förslaget att riksdagen skall överväga annan förläggningsort än Stockholm
uppfattar utskottet främst som en reaktion mot att Stockholms stad
enligt motionärens uppfattning visat alltför ringa tillmötesgående mot riksdagen
i frågan om tävlingsområdet. Utskottet finner det uteslutet att folkrepresentationen
skulle ha sin sammanträdesort annorstädes än i rikets
huvudstad.

Frågan om en utredning rörande permanent bruk för riksdagens räkning
av lokalerna vid Sergels torg behandlade utskottet redan i sitt ovan,
nämnda utlåtande nr 48 år 1968. Utskottet betonade där bl. a. att de ifrågavarande
lokalerna, även om de under en övergångstid väl kunde fylla
det aktuella syftet, dock inte från början planerats för riksdagens räkning
och därför inte kunde bedömas på längre sikt vara så funktionsdugliga som
lokaler vilka på grundval av en omfattande arkitekttävling speciellt utfor -

Bankoulskottets utlåtande nr 26 år 1969

mats för riksdagens behov. I detta sammanhang må erinras om att Stockholms
stads erbjudande till riksdagen att disponera lokalerna vid Sergels
torg gäller »för den tidsperiod som erfordras för iordningsställande av permanenta
arbetslokaler för riksdagen». Utskottet avstyrker båda de förslag
som motionären lagt fram.

Redan när riksdagen förra året behandlade motsvarande ärende kom
delade meningar till uttryck i frågan huruvida den tillämnade arkitekttävlingen
skulle innefatta alternativ på Nedre Norrmalm och i så fall också
med utsträckning norr om Jakobsgatan. Som skäl för att skilda förläggningsplatser
och helt olikartade planlösningar borde kunna prövas anförde
utskottet bl. a. att ett nytt riksdagshus skulle komma att utgöra en byggnad
av helt annat slag än det nuvarande och få prägel inte genomgående
av monumentalbyggnad utan till inte ringa del av kontorsbyggnad. Utskottet
betonade också de betänkligheter, främst med tanke på stadsbilden,
som alternativet nybyggnad på Helgeandsholmen kunde väcka och som
kom till uttryck även i byggnadsstyrelsens bedömning av detta projekt.
Vid sin i dessa hänseenden enhälliga uppfattning står utskottet alltjämi
kvar.

En närmare granskning av nuvarande sakläge synes ge vid handen bl. a.
följande. Att alternativet nybyggnad på Helgeandsholmen medför betydande
risker från stadsbildssynpunkt har inför Stockholms stadsfullmäktiges
behandling av riksdagshusfrågan understrukits bl. a. av byggnadsstyrelsen.
Även från funktionell synpunkt torde det vara förenat med vissa
problem att på Helgeandsholmen åstadkomma en tillfredsställande lösning.
Eftersom staden likväl bestämt fasthållit vid önskemålet att riksdagen
efter provisorietiden ånyo skall förläggas till Helgeandsholmen bör givetvis
kunna påräknas en positiv bedömning från stadens sida av de byggnadsplaner
som arkitekttävlingen för riksdagens del kan resultera i.

Som skäl mot en utvidgning av tävlingsområdet på Nedre Norrmalm
norr om Jakobsgatan bar från stadens sida främst åberopats att den apstaden
uppgjorda cityplanen härigenom skulle komma att rubbas. Utskottet
nöterar att statens planverk konstaterat att enligt dess mening en tävling
innefattande även området norrut till Herkulesgatan inte skulle behöva
rubba några bärande huvuddrag i cityplanen och att det också kunde
vara värdefullt att i samband med en arkitekttävling få vissa problem, bl. a.
beträffande trafiksystemet, genomlysta. Vissa villkor i fråga om trafiksystemets
utformning m. m. skulle vidare, såsom i det föreliggande materialet
påpekas från olika håll, kunna ingå i ett tävlingsprogram beträffande Nedre
Norrmalm såsom restriktioner vilka de tävlande hade att iaktta.

Mot denna bakgrund blir det av stor betydelse vilken vikt som i sammanhanget
bör tillmätas det s. k. kommunala planmonopolet. Av den utredning
som förvaltningskontorets styrelse förebragt i skrivelsen och av upplysningar
som utskottet därutöver inhämtat synes framgå att några legala hinder

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

inte skulle föreligga för Kungl. Maj:t att mot Stockholms stads vilja föreskriva
en stadsplaneändring som möjliggjorde ett riksdagshusbygge med utsträckning
norr om Jakobsgatan. Därtill kommer att enbart anordnandet
av en arkitekttävling formellt sett inte kan sägas innebära något intrång
i det kommunala planmonopolet.

Reellt torde läget emellertid få bedömas annorlunda, då staden knappast
i praktiken skulle kunna vidta åtgärder som förhindrade genomförandet
av de förslag som arkitekttävlingen kunde ge till resultat. Utskottet anser
för sin del att det inte bör ifrågakomma att mot stadens vilja driva frågan
om en arkitekttävling beträffande området norr om Jakobsgatan längre än
som hittills skett. I sak kommer utskottet alltså härvidlag till samma slutsats
som förvaltningskontorets styrelse. Till styrelsens bedömning av alternativ
3 a ansluter sig utskottet.

Även om frågan vid här angivna ställningstagande kommer att sakna
aktualitet finner utskottet skäl att rikta invändning mot ett av de argument
som anförts i diskussionen om riksdagens förläggning utanför Helgeandsholmen.

I byggnadsstyrelsens skrivelse till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
den 20 januari 1969 anföres att det nuvarande riksdagshuset med
stor sannolikhet skulle komma att kvarstå om riksdagen flyttade därifrån,
»närmast som ett annex till riksbanksbyggnaden». Sistnämnda eventualitet
har också åberopats som argument i stadsfullmäktiges debatt (se bilaga
L till skrivelsen, s. 154). Förvaltningskontorets styrelse uttalar att det »vid
en realistisk bedömning» numera inte föreligger förutsättning för att det
nuvarande riksdagshuset rives därest riksdagen skulle förläggas til! Nedre
Norrmalm. Utskottet vill understryka att i det angivna hypotetiska fallet
frågan om riksdagshusets framtid givetvis skulle få underställas riksdagen.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet avstyrker motionen 11:1117
och tillstyrker den av förvaltningskontorets styrelse gjorda framställningen
i huvudsaken. Med nedan angivna undantag har utskottet ingenting alt erinra
mot den föreslagna utformningen av det fortsatta utredningsarbetet
rörande riksdagens lokalfrågor på längre sikt. Detta innebär att utskottet
finner de skäl övertygande som anförts för att arkitekttävlingen bör anordnas
som en nordisk arkitekttävling. Det innebär också att utskottet ansluter
sig till uppfattningen att vad gäller ombyggnadsalternativet tävlingen
bör ordnas blott för ett antal särskilt inbjudna arkitekter.

1 fråga om riksdagsbiblioteket framlägger förvaltningskontorets styrelse
ett förslag med vittgående organisatoriska konsekvenser. Med utgångspunkt
bl. a. i den begränsade lokaltillgången vid förläggning av riksdagen till Helgeandsholmen
föreslår styrelsen att huvuddelen av biblioteket skall lokaliseras
utanför Helgeandsholmen. Till det permanenta riksdagshuset skall
sålunda förläggas blott »ett tillräckligt fylligt referensbibliotek med läs -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

platser samt eu låneexpedition och vaktmästeri», för vilka ändamål en
rumsyta av 400 m2 anses tillräcklig, att jämföra med den för hela biblioteket
beräknade programytan av 3 175 m2. Styrelsens förslag härvidlag, som
vidare baseras bl. a. på överväganden om bibliotekets betydelse för riksdagens
upplysningstjänst, har av riksdagsbibliotekets styrelse tillbakavisats
i det remissyttrande som refererats i ett särskilt avsnitt i detta utlåtande.
Vad gäller förläggningen av riksdagsbibliotekets huvuddel anmäler
förvaltningskontorets styrelse, att enligt uppgift från byggnadsstyrelsen
samlade lokaler skulle i sinom tid kunna beredas i riksarkivets förutvarande
hus på Riddarliolmen, vilket f. n. tjänstgör som arkivdepå åt riksarkivet.

Det bör här antecknas, att riksdagens revisorer i framställning till riksdagen
den 27 mars 1969 föreslagit att riksdagen skall föranstalta om en
omprövning av riksdagsbibliotekets ställning och uppgifter inom det statliga
biblioteksväsendet, varvid huvudalternativen i organisatoriskt hänseende
skall vara dels bibehållande av bibliotekets nuvarande ställning som
ett riksdagens verk, dels dess uppgående i den inre riksdagsförvaltningen,
dels ock dess överflyttning till statsverket. Sistnämnda alternativ har avstyrkts
av förvaltningskontorets styrelse. Riksdagens ställningstagande till
revisorernas förslag kommer att ske först vid höstsessionen, och en eventuell
utredning av angivet slag kommer att kräva en viss tid därefter. I dagens
läge måste därför frågan om riksdagsbibliotekets lokalisering bedömas
i första hand på grundval av nu gällande organisation.

Beträffande förslaget att för riksdagsbiblioteket utnyttja riksarkivets
förutvarande byggnad -väll utskottet framhålla följande. Enligt vad utskottet
inhämtat har möjligheterna att i byggnaden tillgodose riksdagsbibliotekets
lokalprogram hittills inte närmare prövats. Om det likväl tas för givet att
biblioteket skall kunna inrymmas där, återstår frågan om förutsättningarna
för att byggnaden vid erforderlig tidpunkt skall kunna ställas till bibliotekets
förfogande i önskvärt skick. Magasinsutrymmena i huset används
f. n. för förvaring av ett bestånd handlingar som tillhör riksarkivet men
inte kan inrymmas i dess nya lokaler. Handlingarna avses så småningom
skola flyttas till en arkivdepå utanför Stockholm. Den byggnadsfråga som
sammanhänger härmed bär ännu inte närmare aktualiserats. I och för sig
kan dock ett sådant projekt förverkligas före utgången av den period under
vilken riksdagsbiblioteket kommer att vara inrymt i de provisoriska lokalerna
vid Sergels torg. För att de förutvarande arkivlokalerna på ett tillfredsställande
sätt skall kunna tjäna bibliotekets syften torde en relativt
grundlig modernisering erfordras. Önskemålet härom är dock inte med
säkerhet förenligt med de antikvariska intressen som motiverar husets
bibehållande. I den mån det beslut som förvaltningskontorets styrelse föreslår
beträffande biblioteket skall uppfattas som ett principbeslut om
flyttning till riksarkivets förutvarande hus kan det sålunda sägas inklu -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

dera ett principbeslut om anskaffande vid erforderlig tidpunkt av motsvarande
utrymmen för riksarkivets räkning och ett principbeslut om en modernisering
av byggnaden, vars antikvariska, tekniska och ekonomiska konsekvenser
inte är utredda. Då ett beslut av angiven innebörd knappast kan
ifrågakomma i detta sammanhang torde snarare få konstateras att bibliotekets
lokalfråga vid det av förvaltningskontorets styrelse föreslagna organisatoriska
alternativet lämnas öppen för att på något sätt lösas under
provisorietiden. Att så kan ske bör ej betvivlas men har inte på något sätt
klarlagts i skrivelsen.

För utskottets ställningstagande beträffande biblioteket spelar andra
överväganden större roll än de som gäller den nu behandlade lokalfrågan.
Det framlagda förslaget innebär att huvudparten av biblioteksfunktionerna
skulle förläggas utanför riksdagshuset. Förvaltningskontorets styrelse har
i sin skrivelse inte berört de nackdelar som skulle kunna följa av detta
arrangemang.

Det av förvaltningskontorets styrelse framlagda förslaget motiveras, såsom
ovan antytts, främst med önskemålet att spara utrymmen på Helgeandsholmen
för ändamål som kan anses särskilt angelägna för riksdagen.
Utskottet delar styrelsens uppfattning att så bör ske. För bibliotekets del
leder detta främst till slutsatsen att det äldre bokbeståndet, som i mindre
grad torde vara av betydelse för riksdagsarbetet, i första hand bör placeras
annorstädes än i riksdagshuset. Denna princip har det varit nödvändigt
att följa i fråga om de provisoriska lokalerna vid Sergels torg, och biblioteksutrymmena
har där — givetvis med eu stark beskärning även av andra
ytor än magasinsytor — kunnat begränsas till icke fullt 1.100 in2. Då av
de 3 175 m2 som utgör programytan för fullständiga bibliotekslokaler i ett
permanent riksdagshus, 2 100 in2 hänför sig till bokmagasinen, är det uppenbarligen
genom att begränsa magasin sutrymmena till vad som erfordras
för den mest frekventa litteraturen som den största reduktionen av
lokalbehovet erhålles. Den ytterligare minskning som uppnås till priset
av en uppdelning av biblioteksfunktionerna och en dubblering av åtskilligt
material är mindre betydande. Beträffande den angivna programytan kan
f. ö. anmärkas, att den upptar för styrelsen och dess ordförande avsedda
utrymmen vilka inte torde vara nödvändiga.

De överväganden som redovisats leder utskottet till slutsatsen att valet
för bibliotekets del inte behöver stå mellan å ena sidan 400 m2, å andra
sidan 3 175 m2, utan att det senare talet kan utbytas mot ett väsentligt
lägre, som torde ligga något över 1 000 m2. Förutsättningen är då givetvis
att huvudparten av bokmagasinen även efter provisorietidens slut förblir
förlagda utanför riksdagshuset; Då man sålunda kan räkna med ett väsentligt
lägre lokalbehov i riksdagshuset för ett i fråga om de centrala
biblioteksfunktionerna odelat riksdagsbibliotek än enligt det ursprungliga
lokalprogrammet synes biblioteket böra ingå i''programEftet. för arkitekt -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

tävlingen i den utsträckning som utskottet angivit. Utskottet vill betona
att härigenom uppnås en väsentligt större valfrihet än enligt det förslag
som förvaltningskontorets styrelse framlagt. Skulle en omorganisation i
framtiden leda till mindre lokalbehov för bibliotekets del bör en omdisposition
av de då frigjorda utrymmena — på projekteringsstadiet eller
i en färdig byggnad — inte möta större svårigheter.

Utskottet hemställer sålunda

1) att riksdagen med bifall till hemställan under 1 i förevarande
skrivelse från styrelsens för riksdagens förvaltningskontor
och med avslag på motionerna II: 1061 och
II: 1117 beslutar att fortsatt utredning av riksdagens lokalfrågor
på längre sikt skall bedrivas enligt av utskottet ovan
angivna riktlinjer och att program för en arkitekttävling
skall avse förslag till riksdagshus enligt i princip något av
alternativen 1 och 2 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens
hus»:

2) att riksdagen med avslag på hemställan under 2 i skrivelsen
beslutar att lokalprogrammet för ett permanent riksdagshus
och programmet för arkitekttävlingen skall innefatta
riksdagsbiblioteket i den utsträckning som utskottet
ovan angivit;

3) att riksdagen med bifall till hemställan under 3 i skrivelsen
beslutar att förberedelserna för arkitekttävlingen
skall avse en nordisk arkitekttävling.

Stockholm den 13 maj 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s),
Stefanson (fp)*, Åkerlund (m), Nils Theödor Larsson (ep), Lundin (s)
och Strandberg (m);

frän andra kammaren: herrar Regnéll (m), Franzén i Motala (s),
Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå
(fp), Rask (s), Fridolfsson i Rödeby (s) och Stridsman (ep).

* Ej närvarande vid beslutet i fråga om punkten 2 i hemställan, ej heller vid utlåtandets
justering.

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

Reservation

av herrar Stefanson (fp), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson i Umeå
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 5 med orden
»En närmare granskning» och slutar på s. 6 med orden »förläggning utanför
Helgeandsholmen» bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»En närmare granskning av nuvarande sakläge synes ge vid handen
bl. a. följande. Att alternativet nybyggnad på Helgeandsholmen medför betydande
risker från stadsbildssynpunkt har betonats från många håll. Bl. a.
underströk byggnadsstyrelsen detta förhållande inför Stockholms stadsfullmäktiges
behandling av riksdagshusfrågan. Även från funktionell synpunkt
torde det vara förenat med inte ringa problem att på Helgeandsholmen
åstadkomma en tillfredsställande lösning.

Som skäl mot en utvidgning av tävlingsområdet på Nedre Norrmalm
norr om Jakobsgatan har från stadens sida främst åberopats att den av
staden uppgjorda cityplanen härigenom skulle komma att rubbas. Utskottet
noterar att statens planverk konstaterat att enligt dess mening en tävling
innefattande även området norrut till Herkulesgatan inte skulle behöva
rubba några bärande huvuddrag i cityplanen och att det också kunde vara
värdefullt att i samband med en arkitekttävling få vissa problem, bl. a.
beträffande trafiksystemet, genomlysta. Vissa villkor i fråga om trafiksystemets
utformning m. m. skulle vidare, såsom i det föreliggande materialet
påpekas från olika håll, kunna ingå i ett tävlingsprogram beträffande
Nedre Norrmalm såsom restriktioner vilka de tävlande hade att iaktta. Utskottet
finner det sålunda inte styrkt att det från plansynpunkt objektivt
sett föreligger så starka skäl mot en arkitekttävling gällande även området
norr om Jakobsgatan som staden gör gällande.

Mot bakgrund av vad här sagts framstår det för utskottet som naturligt
att riksdagen står fast vid sin tidigare uttalade mening att också de underalternativ
som innebär tävlingsområdets utsträckning till Herkulesgatan
bör ingå i tävlingsprogrammet. Ett sådant beslut binder varken riksdagen
eller Stockholms stad för eu viss lösning men ger en väsentligt ökad handlingsfrihet
när det definitiva beslutet i byggnadsfrågan en gång skall träffas.

I diskussionen om den handlingslinje som utskottet här förordar har
det s. k. kommunala planmonopolet tillmätts stor vikt. Av den utredning
som förvaltningskontorets styrelse förebragt i skrivelsen och av upplysningar
som utskottet därutöver inhämtat synes framgå att några legala
hinder inte skulle föreligga för Kungl. Maj :t alt mot Stockholms stads vilja
föreskriva en stadsplaneändring som möjliggjorde ett riksdagshusbygge med
utsträckning norr om Jakobsgatan. Därtill kommer att enbart anordnandet
av en arkitekttävling inte kan sägas innebära något intrång i det kommu -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

nala planmonopolet. Det är emellertid utskottets uppfattning att en för
riksdagen gynnsam lösning i detta fall kan uppnås utan att frågan om det
kommunala planmonopolet på allvar behöver aktualiseras. Förutsättningen
härför är att riksdagen och staden träder i förhandlingar med varandra
om de aktuella stadsplanefrågorna. Att detta inte skett tidigare torde starkt
ha bidragit till att saken nu befinner sig i ett så otillfredsställande läge.

Sammanfattningsvis vill utskottet alltså förorda att de av förvaltningskontorets
styrelse angivna riktlinjerna för lokalfrågans vidare handläggning
kompletteras på det sätt som föreslås i motionen II: 1117.

I detta sammanhang finner utskottet skäl att rikta invändning mot ett
av de argument som anförts i diskussionen om riksdagens förläggning utanför
Helgeandsholmen.»;

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

*D att riksdagen i anledning av hemställan under 1
i förevarande skrivelse från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
med bifall till motionen II: 1117 och med
avslag på motionen II: 1061 beslutar att fortsatt utredning
av riksdagens lokalfrågor på längre sikt skall bedrivas
enligt av utskottet ovan angivna riktlinjer och att program
för en arkitekttävling skall avse förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen 1, 2 och 3 i byggnadsstyrelsens
utredning ''Riksdagens hus’;»

Särskilt yttrande

av herr Palm (s), som anfört:

Riksdagen har genom beslut i maj 1968 förutsatt att en arkitekttävling
om ett nytt permanent riksdagshus skulle få omfatta flera alternativ. Beslutet
innebar att en sådan tävling skulle organiseras i samarbete mellan
riksdagen, Kungl. Maj :t och Stockholms stad. Riksdagen har öppnat möjligheten
till en lösning i samverkan.

Efter förnyad utskottsbehandling och med beaktande av redovisade planeringskostnader
som redan lagts ned på det aktuella området framstår
det alltjämt som uppenbart att en arkitekttävling enligt riksdagens tidigare
beslut borde ha varit ett gemensamt intresse för riksdagen och Stockholms
stad.

Byggnadsstyrelsen bär i sin utredning »Riksdagens hus» framhållit att
den tidpunkt då »riksdagens byggnadsfråga aktualiseras måste ses som en
unik situation. De förutsättningar den ger för planering och gestaltning
av detta stadsparti torde inte återkomma.» Denna bedömning äger alltjämt
i högsta grad sin giltighet.

Genom Stockholms stadsfullmäktiges ställningstagande i januari 1969
har denna bredare lösning i hög grad försvårats. Behandlingen av denna

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1969

fråga, där staten och Stockholms stad företräder olika bedömningar, tenderar
att leda till en upprepning av de frågeställningar som aktualiserades
när det nuvarande riksdagshuset planerades åren före sekelskiftet. Många
års debatt följde.

Statens planverk har i sitt remissyttrande understrukit att tävlingsområdet
borde ha fått utsträckas till att även omfatta alternativen 3 b och 3 c.
Enligt vad som erfarits står planverket fast vid sin uppfattning. Planverket
har säkerligen bedömt denna fråga rätt ur ett långsiktigare perspektiv.

Jag finner dock att ett riksdagsbeslut över huvudet på en majoritet inom
Stockholms stadsfullmäktige från allmänt demokratiska synpunkter bör
undvikas och inte synes förbättra möjligheterna för att statens och huvudstadens
intressen skulle kunna förenas.

Riksdagens vilja till samverkan i riksdagshusbyggnadsfrågan har emellertid
genom 1968 års beslut dokumenterats, varför den läsning som senare
kom att ske av denna fråga framstår som djupt beklaglig.

ES8ELTC AB. STNLM 6»
9143*1

RIKSDAGENS 25.2.1969

FÖRVALTNINGSKONTOR

Dnr I: 407/68

Till Riksdagen

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anmälde i årets statsverksproposition
(prop. 1969: 1, bil. 17 s. 19) under anslaget B 4 Den inre riksdagsförvaltningen
: Utredning om riksdagens hus m. m. att styrelsen hos
Stockholms stad hemställt om vissa uppgifter av betydelse för de fortsatta
förberedelserna för den förutskickade arkitekttävlingen avseende förslag till
riksdagshus. I avvaktan på Stockholms stadsfullmäktiges behandling av
ärendet och på särskild framställning från styrelsen till riksdagen i denna
och andra med utredningsarbetet sammanhängande frågor upptog styrelsen
i statsverkspropositionen för budgetåret 1969/70 ett preliminärt beräknat
reservationsanslag för utredning om riksdagens hus m. m. av 500 000 kr.

Styrelsen anmäler nu i denna framställning frågan om tävlingsområdets
omfattning, om tävlingsform (nordisk eller internationell m. m.), utseende
av prisnämnd, begränsning av lokalprogrammet och tävlingen såvitt gäller
riksdagsbiblioteket samt anslagsfrågan.

Förberedelserna för arkitekttävlingen: tävlingsområdets omfattning
Bakgrund

På grundval av bemyndigande som 1967 års riksdag lämnade styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor (BaU 1967:4) genomförde kontoret 1967
—1968 under medverkan av byggnadsstyrelsen och av denna anlitade konsulter
en utredning av riksdagens lokalfrågor på längre sikt. Byggnadsstyrelsen
avgav i mars 1968 ett betänkande med titeln »Riksdagens hus»,
vilket tillställdes riksdagens samtliga ledamöter.

Utredningen tog sikte på tre alternativa lösningar av riksdagens och riksdagsbibliotekets
mera långsiktiga lokalprogram:

Alt. 1 Ombyggnad av nuvarande riksdagshus

Alt. 2 Nybyggnad på Helgeandsholmen

Alt. 3 Nybyggnad på Nedre Norrmalm

Inom ramen för alt. 3 hade tre underalternativ för riksdagshusets placering
på Nedre Norrmalm (vid Gustav Adolfs torg) närmare studerats,
som i betänkandet beskrevs så:

3 a, förläggning till kvarteren Johannes Större, Vinstocken och Jakob
Mindre med gräns i norr mot Jakobsgatan samt innebärande i stort sett en
anpassning till cityplanen (City 67) och sålunda små förändringar av
denna;

1—914078

3 b, förläggning till kvarteren Vinstocken och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande ett överskridande av Jakobsgatan norrut
och måttliga förändringar av cityplanen;

3 c, förläggning till kvarteren Vinstocken och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande ett överskridande av Jakobsgatan norrut
och relativt stor omarbetning av cityplanen för området söder om Herkulesgatan.

På grundval av funktionella, tekniska, ekonomiska och genomförandefaktorer
rekommenderade byggnadsstyrelsen alt. 2, nybyggnad på Helgeandsholmen.
Ett slutligt ställningstagande borde enligt byggnadsstyrelsens mening
dock baseras även på en bedömning av de stadsbildsmässiga synpunkterna
och de risker som alt. 2 härvidlag innebar. Hänsyn borde också tagas
till att byggnaderna inom hela det statliga område som omfattar norra
delen av Gamla stan, Helgeandsholmen och de delar av Nedre Norrmalm
som är eller avses komma i statlig ägo inom en period av ett par decennier
med få undantag komme att beröras av lokalplanerings- och byggnadsåtgärder.
Härtill kom de förändringar utanför den statliga sektorn som betingas
av Stockholms stads saneringsplaner. Att dessa förhållanden inträffar
ungefär samtidigt som riksdagens byggnadsfråga aktualiseras måste
enligt byggnadsstyrelsens mening ses som en unik situation. De förutsättningar
den ger för planering och gestaltning av hela detta stadsparti torde
inte återkomma. Ytterligare studier och överväganden, som inte kunnat göras
inom utredningens ram, syntes med hänsyn till dessa förutsättningar
berättigade.

över byggnadsstyrelsens utredning avgav bl. a. Stockholms stadskollegium
27.3.1968 yttrande till riksdagens förvaltningskontor. Stadskollegiet
uttalade att staden var villig att medverka till anordnandet av en arkitekttävling
för det område som omfattar hela Helgeandsholmen och den
del av Nedre Norrmalm som begränsas av Rödbotorget i väster, Jakobsgatan
och Jakobstorg i norr och Kungsträdgårdsgatan (enligt uppgift felskrivning
för Västra Trädgårdsgatan) i öster, varvid tävlingsuppgiften
borde vara att framlägga förslag till riksdagshus enligt något av alternativen
1, 2 eller 3 a och att ange principiell utformning av de delar av området
som inte behövs för riksdagen men som efter om- eller nybyggnad
borde användas för statsdepartement eller dylikt. Statens planverk ansåg
att en förläggning av riksdagens hus till Nedre Norrmalm i det långsiktiga
perspektivet framstod som det mest hållbara lokaliseringsalternativet och
utgick ifrån att staden var villig att medverka till en omprövning av cityplanen
i här aktuella delar.

Förvaltningskontorets styrelse redovisade med skrivelse 3.4.1968 jämte
eget förslag utredningens resultat för riksdagen. Bankoutskottet hemställde

21.5.1968 i utlåtande 1968:48 att riksdagen skulle uppdra åt styrelsen att

ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor på längre sikt och utarbeta program
för en arkitekttävling avseende förslag till riksdagshus enligt i princip
något av alternativen 1, 2 eller 3 (BaU 1968: 48). Innan utlåtandet behandlats
i kamrarna hemställde Stockholms stadskollegium i skrivelse till
riksdagen 27.5.1968 att riksdagen icke måtte bifalla utskottets hemställan då
det gällde att utsträcka arkitekttävlingen för ett riksdagshus att omfatta
även underalternativen 3 b och 3 c av Nedre Norrmalms-alternativet.

Med bifall till bankoutskottets hemställan i anledning av styrelsens skrivelse
beslöt riksdagens första kammare uppdra åt förvaltningskontorets
styrelse att ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor på längre sikt och
utarbeta program för en arkitekttävling enligt i princip något av alternativen
1, 2 eller 3, medan andra kammaren biföll en vid utlåtandet fogad reservation
av herr Åkerlund (m). Enligt denna borde uppdraget åt förvaltningskontorets
styrelse avse endast Helgeandsholmsalternativen 1 och 2.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut företogs sammanjämkning,
varvid andra kammaren 31.5.1968 biföll bankoutskottets hemställan
att andra kammaren med frånträdande av sitt tidigare beslut skulle biträda
första kammarens beslut (BaU 1968:54). Utredningen och förberedelserna
för arkitekttävlingen skulle alltså avse både om- och
nybyggnad på Helgeandsholmen och nybyggnad enligt i princip något av
alternativen på Nedre Norrmalm. Bankoutskottet hade i sitt utlåtande 1968:
48 framhållit att det enligt utskottets uppfattning låg väl i linje med riksdagens
tidigare ställningstagande i fråga om utredning rörande riksdagens
hus ifall riksdagen uttalade sig för att alla norrmalmsalternativets tre underalternativ
borde omfattas av arkitekttävlingen. Den fortsatta utredningen
och arkitekttävlingen borde, såsom förvaltningskontorets styrelse anfört,
organiseras »i samarbete mellan riksdagen, Kungl. Maj :t och staden», vilken
senare alltså fick tillfälle till full insyn och medverkan i arbetet. I sitt
memorial 1968:54 uttalade utskottet, under erinran härom, att förhandlingar
med Stockholms stad sålunda förutsatts äga rum och att riksdagen senare
kom att få ta slutlig ställning till arkitekttävlingens omfattning.

Med anledning av riksdagens beslut har förberedelser för arkitekttävlingen
och fortsatt utredning bedrivits inom en arbetsgrupp bestående av
tjänstemän från riksdagens förvaltningskontor, Stockholms stad och byggnadsstyrelsen
under ordförandeskap av förvaltningskontorets direktör. Vid
föredragning inför förvaltningskontorets styrelse 20.9.1968 och under tävlingsförberedelserna
i arbetsgruppen har chefstjänstemän från Stockholms
stad redogjort för vissa stadsplanemässiga konsekvenser av att arkitekttävlingen
ordnas enligt något av alternativen 3 a, 3 b och 3 c. Vid förstnämnda
tillfälle belystes från stadens sida även vissa för Stockholms stad uppkommande
ekonomiska konsekvenser av tävlingens genomförande och av en
nybyggnad på Nedre Norrmalm.

1*—914078

Stockholms stads utredningar och beslut. Remissutlåtanden m. m.

Stockholms stads byggnadsnämnd beslöt redan 30.5.1968 uppdra åt stadsbyggnadskontoret
att igångsätta ett utredningsarbete för att skapa underlag
för ett beslut om en klar gränslinje mellan tävlingsområdet för riksdagshus
på Nedre Norrmalm och de övriga delarna av Brunkebergsområdet.

Stadsfullmäktige beslöt 17.6.1968 — alltså efter riksdagens beslut om
omfattningen av förberedelserna för arkitekttävlingen — anta ett av generalplaneberedningen
framlagt förslag till områdesplan för Brunkeberg,
citydelen söder om Sergels torg, att utgöra underlag för den fortsatta detaljplaneringen
inom området.

I november 1968 erhöll riksdagens förvaltningskontor del av en inom
Stockholms stads fastighetskontors saneringsavdelning 6.11.1968 upprättad
informationspromemoria benämnd »Alternativa förläggningar av permanent
riksdagshus — Konsekvenserna för Nedre Norrmalms reglering», avgiven
till Stockholms stads delegerade för handläggning av vissa aktuella
markuppgörelser mellan kronan och staden. Promemorian innefattade förnyade
analyser, som avsåg minimitider för genomförandet och minimidifferenser
mellan genomförandet av nybyggnad för riksdagens räkning enligt
olika alternativ.

Enligt analyserna skulle genomförandetiderna i vissa fall bli längre än
som tidigare antagits. Sålunda skulle enligt promemorian ett nytt riksdagshus
kunna stå färdigt på Helgeandsholmen år 1981 och på Nedre
Norrmalm 1982 (alt. 3 b) eller 1983 (alt. 3 a och 3 c). En tävlingsgräns
norr om Jakobsgatan skulle enligt promemorian framtvinga nya utredningar
angående hela stadspartiet mellan denna gata och Hamngatan och,
om tävlingsgränsen förlädes i Herkulesgatan, medföra att en vid Regeringsgatan
planerad tunnelbaneuppgång måste flyttas norr om tävlingsgränsen
och därvid få ett alltför nordligt läge. Vidare skulle ett dröjsmål
— i avvaktan på beslut om riksdagens förläggning — med beslut till våren
1972 om riksbankens förläggning medföra att den för banken reserverade
tomten i kvarteret Fyrmörsaren komme att ligga avröjd under åren 1970—-1973. En förläggning av riksdagen till Nedre Norrmalm skulle medföra att
regleringsarbetena inom de sydligaste delarna av Nedre Norrmalm kom att
sträcka sig åtminstone över tidsperioden 1969—-1983 och således ungefär
lika länge som cityregleringen i övrigt förutsatts pågå.

Med anledning av vad sålunda förekommit och med hänsyn till både
omfattningen av det utredningsuppdrag riksdagen gett styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor och det fortsatta programarbetet för tävlingen
hemställde styrelsen i skrivelse 14.11.1968 till Stockholms stadskollegium
att staden ville sätta styrelsen i tillfälle att informera riksdagen om dels
stadens villighet att medverka till en arkitekttävling i överensstämmelse
med riksdagens beslut (BaU 1968:48 och 54), dels eventuella ekonomiska
anspråk från staden mot riksdagen.

Stadskollegiets svar, som innefattades i ett 4.12.1968 justerat protokoll
från sammanträde samma dag, åtföljdes av remissutlåtanden från drätselnämnden,
fastighetsnämnden, gatunämnden, byggnadsnämnden och
skönhetsrådet samt från nämnderna underställda organ jämte förslag från
borgarrådsberedningen.

Enligt protokollsutdraget hade stadskollegiet med sju röster mot fyra beslutat
bifalla borgarrådsberedningens förslag och sålunda beslutat

dels vidhålla den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars respektive
27 maj 1968, innebärande att tävlingsprogrammet beträffande riksdagshuset
för enkammarriksdagen måtte omfatta Helgeandsholmen samt
i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, d. v. s. området söder om Jakobsgatan,

dels ock biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden för arkitekttävlingen
utan att staden tar ställning till antalet ledamöter eller
personsammansättningen i prisnämnden.

Stadskollegiet beslöt tillika att ställningstagandet skulle anmälas för
stadsfullmäktige.

Efter behandling av stadskollegiets svar i förvaltningskontorets styrelse

5.12 och 10.12.1968 beslöt styrelsen att i skrivelse sistnämnda dag till Stockholms
stad hemställa att Stockholms stadsfullmäktige ville sätta styrelsen
i tillfälle att lämna riksdagen den i skrivelsen till stadskollegiet 14.12.
1968 avsedda informationen.

De inom staden före stadskollegiets behandling 4.12.1968 verkställda
utredningarna innefattas i stadskollegiets bilagda utlåtande 1969:28 angående
arkitekttävling om riksdagens hus (bilaga A).

Före stadsfullmäktiges behandling av styrelsens skrivelse inkom till förvaltningskontoret
en av Stockholms stads stadsbyggnadskontor 14.1.1969
upprättad PM angående alternativ områdesplan för kvarteren söder om
Hamngatan mellan Brunkebergstorg och Kungsträdgården (bilaga B) samt
promemorior dels 15.1.1969 av Stockholms stads fastighetskontor, saneringsavdelningen,
med kommentarer med anledning av stadsbyggnadskontorets
nyssnämnda promemoria (bilaga C), dels 16.1.1969 av Stockholms
stads gatukontor med kommentarer med anledning av stadsbyggnadskontorets
och saneringsavdelningens promemorior (bilaga D).

över det vid stadskollegiets svar 4.12.1968 fogade utredningsmaterialet
har efter remiss (jfr BaU 1968:48 s. 5) Kungl. byggnadsstyrelsen och
statens planverk 20.1.1968 avgett utlåtanden (bilaga E och F) till förvaltningskontorets
styrelse.

Vidare har Styrelsen inom Kommunalförbundet för Stockholms stads
och läns regionala frågor (KSL) i skrivelse 23.1.1969 till förvaltningskontorets
styrelse anhållit att styrelsen måtte föranstalta om beslut före 1.4.

1969 att tävlingsprogrammet för riksdagshus på Norrmalm — därest dess
gräns sätts norr om Jakobsgatan —- skall innehålla en tunnelbaneentré
vid Jakobsgatan som en förutsättning (bilaga G). Över sistnämnda skrivelse
har Kungl. byggnadsstyrelsen, efter remiss, avgett utlåtande till förvaltningskontoret.
Utlåtandet bifogas (bilaga H).

Till förvaltningskontoret har för kännedom överlämnats en av ett fyrtiotal
medborgare i januari 1969 till Stockholms stadsfullmäktige överlämnad
skrivelse med hemställan om stadens medverkan till anordnandet av en
arkitekttävling enligt samtliga de i utredningen »Riksdagens hus» under
alternativ 3 presenterade underalternativen (bilaga /). Härjämte har Svenska
arkitektföreningen och Stockholms arkitektförening 11.2.1969 överlämnat
och åberopat en i januari 1969 antagen resolution i tävlingsfrågan riktad
till Stockholms stadsfullmäktige (bilaga J). Dessutom har skrifter inkommit
från enskilda.

I skrivelse 27.1.1969 till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor har
Stockholms stadsfullmäktige till svar på styrelsens skrivelse 10.12.1968
meddelat att stadsfullmäktige nyssnämnda dag — i enlighet med vad
stadskollegiet föreslagit i förutnämnda utlåtande 1969: 28 — beslutat att
dels ansluta sig till den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars
respektive den 27 maj och 4 december 1968, innebärande att tävlingsprogrammet
beträffande riksdagshuset för enkammarriksdagen måtte omfatta
Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, d. v. s.
området söder om Jakobsgatan,

dels uttala att alla uppkommande extrakostnader måste bäras av staten
vid varje utvidgning av tävlingsområdet, som rubbar cityplanen, oberoende
av om dessa kostnader på nuvarande stadium kunnat redovisas eller ej,
dels biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden för arkitekttävlingen
utan att staden därmed tager ställning till antalet ledamöter eller
personsammansättningen i prisnämnden,

dels ock finna den av herrar Morgan Abrahamsson, Paul Grabö m. fl.
väckta motionen — nr 176 för år 1968 — besvarad med vad som anförts
i detta utlåtande.

Stadsfullmäktiges skrivelse jämte protokollsutdrag utvisande ärendets
behandling i stadsfullmäktige bifogas (bilaga K). Härjämte bifogas de protokollförda
yttrandena i stadsfullmäktige (bilaga L).

Det kommunala planmonopolet

Byggnadsstyrelsen uttalade i betänkandet »Riksdagens hus» (s. 60) under
rubriken »Slutbedömning och rekommendation» bl. a. följande.

Inom hela det sammanhängande statliga område som omfattar norra
delen av Gamla stan, Helgeandsholmen och de delar av Nedre Norrmalm
som är eller avses komma i statlig ägo kommer byggnaderna med få undan -

tag att beröras av lokalplanerings- och byggnadsåtgärder inom en period
av ett par decennier. Statsdepartementen planeras hytta från Gamla stan
till Nedre Norrmalm. Kanslihuskvarteren kommer att få nya funktioner
och delvis utökas, På Nedre Norrmalm planeras sex kvarter omkring Drottninggatan
mellan Fredsgatan och Herkulesgatan att nästan helt nybebyggas
för statlig förvaltning, i första hand statsdepartementen. Nedre Norrmalm
kommer således att inrymma nya regeringsbyggnader, vilket kan ses
soin en lika betydelsefull byggnadsfråga som riksdagshusfrågan. De statliga
myndigheter som nu finns inom området kommer att flytta till andra
delar av staden. Fn flyttning av Konstakademien till Skeppsholmen har
diskuterats; dess byggnad är i stort behov av upprustning och måste troligen
även grundförstärkas.

Härtill kommer de förändringar utanför den statliga sektorn som betingas
av stadens saneringsplaner.

Att dessa förhallanden inträtfar samtidigt som riksdagens byggnadsfråga
aktualiseras måste ses som eu unik situation. De förutsättningar den ger
för planering och gestaltning av detta stadsparti torde inte återkomma.
Ytterligare studier och överväganden, som inte kunnat göras inom utredningens
ram, synes med hänsyn till dessa förutsättningar berättigade.

EnJigt byggnadsstyrelsens mening bör därför staden beredas tillfälle att
mot bakgrund av den nu genomförda utredningen och nyss anförda synpunkter
ge sin bedömning av hela frågan. Som generalplaneberedningen
anfört i sitt förut refererade yttrande, i vilket beredningen avstyrker en förläggning
av riksdagshuset till Nedre Norrmalm, är dess ställningstagande
grundat på det material styrelsen under hösten 1967 kunde ställa till förfogande.
I detta var inte konsekvenserna av helgeandsholmsalternativen
tillräckligt belysta och övriga här berörda frågor inte redovisade.

Skulle staden vid en bedömning på grundval av de mera fullständigt
redovisade förutsättningarna avstyrka en förläggning av riksdagshuset till
Nedre Norrmalm blir enligt styrelsens mening genomförandet av alternativ
3 försvårat och därtill knutet till frågan om det kommunala planmonopolet.
Detta alternativ bör då enligt byggnadsstyrelsens mening definitivt
avföras.

Föivaltningskontoret har med hänsyn till detta byggnadsstyrelsens uttalande
och då frågan om det kommunala planmonopolet och den kommunala
självstyrelsen aktualiserats även i debatten i Stockholms stadsfullmäktige
27.1.1969 ansett sig böra närmare belysa planmonopolets innebörd
såvitt avsei stadsplan. Undersökningen, som genomförts under medverkan
av statens planverk och expertis inom riksdagen, utvisar bl. a. följande.

Enligt en av de grundläggande paragraferna (4 §) i 1947 års byggnadslag
(BL) skall vid planläggning såväl allmänna som enskilda intressen tillbörligen
beaktas.

Stadsplan liksom ändring i sådan plan antas av stadsfullmäktige som
dock äger delegera denna uppgift till byggnadsnämnden (26 § BL). Lagen
intar sålunda principiellt den ståndpunkten att områdes läggande under
stadsplan är en kommunal angelägenhet. Ej minst med hänsyn till de betydande
ekonomiska konsekvenser för stadens finanser samt ekonomiska
och sociala utveckling, som stadsplanen för med sig, har det ansetts befo -

gat, att staden, såvitt möjligt, får själv träffa avgörande i sådan fråga. Staden
är likväl skyldig att upprätta och anta stadsplan, i den man sa pakallas
av stadens utveckling (jfr 24 § BL). Därest för stads ändamålsenliga
utveckling eller till främjande av betydande allmänt intresse finnes nödigt,
att stadsplan upprättas för visst område, men stadsfullmäktige underlåter
att vidta därför erforderliga åtgärder, kan Kungl. Maj :t förelagga
stadsfullmäktige viss tid, inom vilken sådan plan skall vara underställd
Kungl. Maj :ts prövning. Ställer sig stadsfullmäktige ej föreläggandet till efterrättelse,
äger Kungl. Maj :t på stadens bekostnad låta upprätta och, etter
hörande av stadsfullmäktige och dem frågan eljest angår, fastställa stadsplan
för området (27 § BL). Bestämmelserna äger motsvarande tillämpning
beträffande ändring av stadsplan (27 § andra stycket).

För att bil gällande måste stadsplan liksom ändring därav fastställas av
länsstyrelsen eller i vissa fall av Kungl. Maj :t (26 § BL).

Städernas stadsplanemonopol fastslogs första gången i lag genom 1907
års lag angående stadsplan och tomtindelning men hade redan då havd
genom att motsvarande regler var intagna i 1874 års byggnadsstadga. Monopolställningen,
som till en början var undantagslös, motiverades huvudsakligen
med att stadsplans fastställande över visst område kunde för staden
medföra ekonomiska förpliktelser i fråga om lösen av mark och upplåtelse
av gata till allmänt begagnande. Under 1910- och 1920-talen gjordes
flera attacker mot planmonopolet, vilka slutligen år 1931 resulterade i 4 §
stadsplanelagen. Föreskrifterna däri överensstämde i sak helt med nuvarande
27 § BL. Med de möjligheter att av markägarna utfå bidrag till kostnaderna
för upplåtande av gata m. m., som stadsplanelagen beredde stad,
ansågs det mest vägande skälet mot begränsning av den kommunala rådigheten
över planläggningen ha bortfallit. Behovet av undantagsstadgandet
anses enligt uttalande under förarbetena till BL ha ökat genom ikraftträdandet
av" denna lag. Tidigare kunde en markägare, som ville exploatera
sin mark, låta upprätta avstyckningsplan för området, om staden underlåtit
att anta stadsplan för detsamma. Denna möjlighet avskaffades genom
BL. Med hänsyn härtill ansåg departementschefen det vara av största vikt
att de statliga myndigheterna tillser att stadsplaneläggning äger rum då så
påkallas från allmän synpunkt (prop. 1947: 131 s. 187 ).

Beträffande förutsättningarna för tillämpning av 4 § stadsplanelagen
anförde föredragande departementschefen under förarbetena (sådana dessa
för vinnande av en sammanhängande framställning fritt återgivits i Bexelius
m. fl. Byggnadslagstiftningen 4:e upplagan s. 145 f.) bl. a. följande:
»Första förutsättningen är att Kungl. Maj :t finner stadsplan för visst område
erforderlig för stadens ändamålsenliga utveckling eller ock till främjande
av betydande allmänt intresse. Med betydande allmänt intresse avses
ett statligt eller interkommunalt sådant. Att med allmänt intresse icke åsyftas
det fall, att stadsplanen är av betydelse för staden såsom fastighetsägare
i staden, är uppenbart. Hänsyn uteslutande till ett markägareintresse har
således ansetts icke böra påkalla ett dylikt ingripande. Med hänsyn till den
läggning, den föreslagna lagstiftningen erhållit — varigenom å ena sidan
staden tillförsäkras skäligt bidrag av markägare för stadsplanens genomförande
och å andra sidan markägaren erhåller möjlighet att, där stadsplan
ej antages, erhålla avstyckningsplan för markens försäljning till bebyggande

_- finnes knappast anledning antaga, att staden skall finna med sin fördel

förenligt att vägra sin medverkan till stadsplans upprättande, da markägare

så önskar. Med denna uppfattning och då uppenbarligen den ifrågasatta inskränkningen
i städernas självbestämmanderätt icke bör givas större omfattning
än som kan anses vara av behovet påkallad, bör ett statligt ingripande
bero av hänsyn till det allmänna. Emellertid må framhållas, att "det
självfallet tillkommer Kungl. Maj :t att vid prövning av varje stadsplaneförslag
tillse, icke blott att det fyller rimliga krav ur allmän stadsplanesynpunkt
utan jämväl att markägares berättigade intressen icke bliva trädda för
nära. Redan vid stadsplanens uppgörande böra sålunda skäliga anspråk
från markägares sida så långt ske kan vinna beaktande av stadens myndigheter.
Att en stad icke bör ha rättighet att utan giltig anledning motsätta
sig stadsplans upprättande eller ändring i fastställd stadsplan, då sådant
krävcs exempelvis för framdragande av en genomgående trafikled
eller för annat ändamål av betydelse för andra samhällen eller för riket
i dess helhet, synes ofrånkomligt. Skulle fall inträffa av verklig försummelse
hos stad att i tid sörja för byggnadsverksamhetens ordnande genom
stadsplans upprättande, kan ett ingripande från det allmänna icke anses
såsom ett obehörigt intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
Rättigheten för Kungl. Maj :t att mot stads önskan förordna om stadsplans
upprättande är ett undantagsstadgande och innebär alltså icke ett rubbande
av principen, att stadsplan i första hand är en kommunal angelägenhet.
Genom paragrafens avfattning har erforderliga garantier skapats mot att
ett ingripande sker i andra fall än då missbruk föreligger av sladsplanemonopolet.
»

Stadsplaneutredningen 1942, vars arbete låg till grund för BL, ansåg
någon ändring av bestämmelserna om rätt för det allmänna att framtvinga
ny stadsplan eller ändring av befintlig sådan inte påkallad men framhöll
betydelsen av att föreskrifterna verkligen tillämpades, då förutsättningar
därför förelåg (SOU 1945: 15 s. 296 f.).

I den förut nämnda propositionen till 1947 års riksdag med förslag till
BL uttalade departementschefen bl. a. (s. 73) att de statliga myndigheternas
uppgift inte bör anses vara begränsad till att övervaka att de kommunala
organens beslut står i överensstämmelse med gällande lag. All planläggning
måste ske under hänsynstagande till viktiga intressen, som är gemensamma
för hela landet. Departementschefen anförde i sammanhanget bl. a. att det
från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bostadspolitikens,
hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets områden
finns starka riksintressen att bevaka vid planläggning av bebyggelsen.

Under remissbehandlingen av stadsplaneutredningens förut nämnda betänkande
ifrågasattes i ett par yttranden att utsträcka möjligheterna för
Kungl. Maj :t att ingripa vid underlåtenhet att upprätta stadsplan. Departementschefen
ansåg dock att något behov av en sådan ändring inte förelåg
(anförda prop. s. 187). Ingripande borde inte ske i andra fall än då
missbruk av stadsplanemonopolet förekom. De gällande föreskrifterna borde
därför bibehållas i sak oförändrade.

Möjligheten för Kungl. Maj :t att mot stads önskan fastställa stadsplan
eller ändring av sådan plan bar ännu inte i något fall tagits i anspråk.
Däremot har Kungl. Maj :t i ett fall (år 1933) förelagt fullmäktige i en köping
att före viss tid underställa Kungl. Maj :t förslag till stadsplaneändring
beträffande viss del av köpingen. Senare förordnade Kungl. Maj :t om
upprättande på köpingens bekostnad av förslag till sådan ändring. Det
i anledning härav upprättade förslaget blev sedermera av kommunalfullmäktige
antaget.

I sammanhang med de bestämmelser som begränsar det kommunala
planmonopolet kan också erinras om bestämmelsen i 54 § byggnadsstadgan,
enligt vilken byggnadslov icke behöver sökas för byggnad som tillhör
kronan. I 66 § ges särskilda bestämmelser angående vad som skall
iakttas vid uppförande av byggnad för kronans räkning. Statlig myndighet
äger därvid viss befogenhet att själv meddela dispens från de i byggnadsstadgan
givna bestämmelserna om byggande, önskemålet att byggnadsnämnden
skall ha tillfälle att granska förslag till kronans byggnader
har tillgodosetts genom en föreskrift om att sådana byggnader inte får
komma till utförande med mindre anmälan i god tid gjorts hos byggnadsnämnden
och denna fått tillfälle att granska situationsplanen, ritningarna
och beskrivningen till företaget i den omfattning som erfordras för att
bedöma dess lämplighet.

Nordisk eller internationell arkitekttävling?

I sin skrivelse till riksdagen 3.4.1968 om riksdagens lokalfrågor på längre
sikt uttalade förvaltningskontorets styrelse (BaU 1968:48 s. 17) att en
arkitekttävling om riksdagens bus borde stå öppen för arkitekter från hela
Norden. Bankoutskottet framhöll i sitt nyss angivna utlåtande att det
knappast kunde finnas skäl att utestänga icke-nordiska arkitekter från deltagande
i tävlingen. Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Förvaltningskontorets styrelse har inhämtat utlåtande från byggnadsstyrelsen
om rättsverkningarna in. m. vid internationella arkitekttävlingar.
Byggnadsstyrelsen har i skrivelse 14.10.1968 anfört bl. a. följande.

Den internationella arkitektunionen (U.I.A.) har fastställt regler för
internationella tävlingar. Dessa regler är bindande för de till unionen anslutna
nationella arkitektförbunden och därmed även för dessas medlemmar.
En tävlingsarrangör torde i praktiken också få anses bunden av
dessa regler då avvikelser måste antas förutsätta godkännande från U.T.A.
och ett sådant kan komma att kräva avsevärd tid om det alls kan erhållas.
Reglerna skiljer mellan idétävling och tävling om objekt vars förverkligande
kan förutses inom en nära framtid. För riksdagshuset är det närmast
den senare formen som blir aktuell.

Reglerna föreskriver härvid bl. a. att arrangören, i detta fall riksdagen,
måste förbinda sig att ge uppdraget om fortsatt projektering till den arkitekt
som prisnämnden gett första pris, vilket innebär en betydande inskränkning
i riksdagens beslutanderätt. Frågan kompliceras också av att
det torde vara lämpligt att dela upp prissumman mellan de två aktuella
huvudalternativen så att ett första pris kan ges både åt den som gjort det
bästa förslaget avseende Helgeandsholmen och åt den som gjort det bästa
förslaget beträffande Nedre Norrmalm. För nordisk tävling gäller att ingen
annan än den som prisnämnden förordat må påtaga sig vidare bearbetning
av uppgiften, förrän arrangören har dryftat spörsmålet med sitt lands arkitektförbund.

De internationella tävlingsreglerna föreskriver vidare att prisnämnden
skall ha en majoritet av arkitekter och rekommenderar att prisnämnden

har maximalt sju ledamöter, varav minst hälften och helst majoriteten bör
vara utlänningar. Detta torde medföra svårigheter att få riksdagen lämpligt
företrädd i nämnden. För nordisk tävling föreskrivs endast att prisdomarnas
antal bör vara udda och att majoriteten skall vara fackmän.

Till skillnad från vad som gäller vid nordisk tävling får idéer och detaljer
från prisbelönade eller inköpta förslag inte användas vid den fortsatta
projekteringen.

En principiell skillnad är att vid internationell tävling endast till resp.
förbund anslutna medlemmar har rätt att deltaga, medan vid nordisk
tävling blott krävs att de tävlande är bosatta i något av de nordiska länderna.
En olägenhet med en internationell tävling är vidare att den kräver
längre tid och högre kostnader och att den över huvud taget kan vara besvärlig
att genomföra bl. a. på grund av språkproblem. Den längre tiden
sammanhänger bl. a. med formaliteter betr. godkännande av program,
registrering av tävlande m. in. samt svårigheter att planera prisnämndens
arbete. Redan en nordisk arkitekttävling av det stora format som det här
blir fråga om torde bli svår att administrera.

En internationell tävling kan givetvis innebära att intressanta och för
frågans belysning värdefulla förslag kommer fram. Erfarenheterna från
i andra länder anordnade internationella tävlingar visar å andra sidan att
det är risk för att antalet förslag blir så stort att bedömningen försvåras
och att verkligt goda förslag försvinner i den stora mängden utan att upptäckas
av prisnämnden. Inom de nordiska länderna är arkitekttävlingar
vanliga jämfört med vad fallet är i stora delar av världen i övrigt. En begränsning
till nordisk tävling innebär därför att arrangören vänder sig
till en erfaren och relativt sett stor arkitektkår för att få sina problem belysta
i tävlingsform.

Med hänvisning till vad ovan anförts vill byggnadsstyrelsen — ur de
synpunkter den har att företräda — avråda från att arkitekttävlingen blir
internationell. Därtill kommer att det knappast kan vara rimligt att riksdagens
frihet att besluta om projektor för dess eget hus inskränks i den
omfattning som internationella arkitektunionens tävlingsregler förutsätter.

Eftersom det omfattande förberedelsearbetet för tävlingen påverkas av
om denna skall vara nordisk eller internationell är det nödvändigt med ett
klarläggande härom på ett tidigt stadium.

Prisnämnden

För att tillförsäkra de deltagande i en arkitekttävling en rättvis och sakkunnig
bedömning föreskriver de av Svenska Arkitekters Riksförbund
(SAR) utfärdade tävlingsreglerna för nordiska arkitektur- och stadsplanetävlingar
(publikation 1962:29) att prisnämnden normalt skall ha en
majoritet av fackmän. Prisdomarnas antal bör helst vara udda. Av fackmännen
skall minst en utses av de inbjudna nordiska ländernas arkitektförbund.

Enligt styrelsens uppfattning lämpar sig alternativ 1 (ombyggnad av
nuvarande riksdagshus och riksbankshus) knappast för allmän tävling.
Tävlingen om detta alternativ bör därför ordnas som inbjuden tävling
mellan förslagsvis fem särskilt inbjudna arkitekter. Däremot bör tävlingen

om alternativ 2 (nybyggnad på Helgeandsholmen) anordnas som öppen
tävling. Prisnämnden kan ändå vara gemensam och i prisnämndens rekommendation
bör även ingå en värdering av ombyggnadsalternativet.

Prisdomarna har viktiga uppgifter i samband med tävlingsförberedelserna
och utarbetandet av tävlingsprogrammet, som i princip skall godkännas
av prisnämnden. Styrelsen avser därför att, efter hörande av företrädare
för Stockholms stad och Kungl. byggnadsstyrelsen, utse en prisnämnd
om förslagsvis högst elva ledamöter. Av dessa förutsätts åtminstone
fyra företräda riksdagen och en Stockholms stad.

Lokalprogrammet för ett permanent riksdagshus

Det inom förvaltningskontoret utarbetade och av styrelsen i april 1967
fastställda lokalprogram för riksdagen, som legat till grund för byggnadsstyrelsens
teknisk-ekonomiska utredning, var preliminärt. Lokalprogrammet
innefattade även riksdagsbiblioteket.

Det preliminära lokalprogrammet bearbetas nu inom förvaltningskontoret
i samråd med byggnadsstyrelsen (jfr »Riksdagens hus» s. 20 avsnitt
3.125) som ett led i förberedelserna för arkitekttävlingen. Det slutliga lokalprogrammet
skall ingå i tävlingsprogrammet.

Sedan det preliminära lokalprogrammet upprättades, har frågan om
riksdagsbibliotekets anknytning till riksdagen aktualiserats i en inom riksdagens
revisorers kansli upprättad granskningspromemoria (2:a avd. 1968:
6) om bibliotekets ställning och uppgifter inom det statliga biblioteksväsendet.
Promemorian innefattar ett principförslag om överflyttning av
riksdagsbiblioteket till den Kungl. Maj :t underställda statsförvaltningen och
ersättande med ett referensbibliotek för riksdagens litteraturförsörjning.

Styrelsen har i remissyttrande till riksdagens revisorer uttalat att riksdagen
även i fortsättningen bör vara huvudman för riksdagsbiblioteket.
Med hänsyn till riksdagsbibliotekets betydande lokalbehov — ca 3 175 m2
i ett permanent riksdagshus och ca 2 100 in2 härav för bokmagasin och
förråd — har riksdagens i promemorian belysta relativa ringa andel i konsumtionen
av bibliotekets tjänster emellertid gett styrelsen anledning att
ompröva frågan om hela biblioteket bör förläggas i ett permanent riksdagshus,

När frågan om riksdagsbibliotekets lokalisering senast var aktuell (BaU
1966:47), tillmättes tillgången inom riksdagshuset till bibliotekets samlade
service ett icke ringa värde, bl. a. med hänsyn till upplysningstjänstens
behov. Styrelsen förordade därför en allenast begränsad utflyttning
av biblioteket, varom riksdagen på hemställan av bankoutskottet också
beslöt.

En inom förvaltningskontoret genom upplysningstjänsten i anslutning
till remissen företagen referensstudie har nu visat att upplysningstjänstens
beroende av riksdagsbiblioteket har avtagit. Referensstudien ger vid

handen att riksdagsbiblioteket endast i fråga om böcker är den ledande
källan men inte med klart dominerande tal. Tillgång till riksdagsbibliotekets
samlade service inom riksdagshuset kan därför numera inte motiveras
med upplysningstjänstens behov.

Vid en samlad bedömning av vad som sålunda framkommit och med
hänsyn till riksdagens ändå kvarstående lokalproblem har styrelsen kommit
till att riksdagsbiblioteket, bortsett från ett tillräckligt fylligt referensbibliotek
med läsplatser samt en låneexpedition och vaktmästeri, bör lokaliseras
utanför riksdagshuset och, om detta förläggs till Helgeandsholmen,
utanför denna. Härigenom torde programytan för biblioteket i ett permanent
riksdagshus kunna reduceras från 3 175 m2 till erforderlig yta för ett
referensbibliotek med ca 25 läsplatser, låneexpedition och vaktmästeri.
Under dessa betingelser bör huvuddelen av riksdagsbiblioteket inte omfattas
av förberedelserna för arkitekttävlingen om riksdagens hus eller av denna.

Styrelsen vill i detta sammanhang anmäla, att riksdagsbibliotekets huvuddel,
enligt vad förvaltningskontoret inhämtat från byggnadsstyrelsen,
i sinom tid skulle kunna beredas samlade lokaler i f. d. riksarkivets hus på
Riddarholmen, vilket f. n. tjänstgör som arkivdepå till riksarkivet. En sådan
lösning skulle enligt styrelsens mening vara mycket lämplig både med hänsyn
till byggnadens inredning på grund av det ändamål den hittills tjänat
och närbelägenheten för riksdagen vid en förläggning till Helgeandsholmen
samt Riddarholmens blivande karaktär av »judiciell» holme enligt den idéplan
byggnadsstyrelsen framlade i mars 1968. Riksdagsbibliotekets rika
förråd av rättsvetenskaplig litteratur skulle härvid kunna komma att utnyttjas
av de många rättsvårdande organ som enligt idéplanen avses skola
förläggas till Riddarholmen. Styrelsen förutsätter härvid att riksarkivets
förutvarande byggnad upprustas, innan den tas i anspråk av riksdagsbiblioteket.

Anslagsfrågan

Som inledningsvis framhållits upptog styrelsen i statsverkspropositionen
för budgetåret 1969/70 ett preliminärt beräknat reservationsanslag för utredning
om riksdagens hus m. m. av 500 000 kr.

Den definitiva beräkningen av medelsbehovet för budgetåret 1969/70
för utredning om riksdagens hus utgår från nu föreliggande tidplan beträffande
utredningsarbetet och tävlingen. Tidplanen har som mål att beslut
om tävling om möjligt skall kunna fattas av riksdagen i maj 1969. Om
tävlingen om ombyggnadsalternativet, såsom förutskickats i det föregående,
ordnas som inbjuden tävling mellan ett begränsat antal arkitekter, bör envar
av dem erhålla ett fast arvode, beräknat till 65 000 kr., varjämte till
prisnämndens förfogande bör stå en summa att utdelas som pris, beräknad
till 75 000 kr. På basis av byggnadsstyrelsens bedömning i skrivelse

14.11.1968 till kontoret beräknar förvaltningskontorets styrelse medelsbehovet
för budgetåret 1969/70 enligt följande.

Annonsering m. in....................................... 10 000 kr.

Arvoden till prisnämnd, sekreterare och experter............ 60 000 »

Arvoden till tävlande om ombyggnadsalternativet............ 325 000 »

Utställningsarrangemang, hyror .......................... 50 000 »

Oförutsett .............................................. 55 000 »

Summa 500 000 kr.

Arvodena till de särskilt inbjudna arkitekterna för tävling om ombyggnadsalternativet
bör kunna utbetalas så snart det konstaterats att de inlämnade
förslagen är programenliga.

Styrelsens överväganden och förslag

I sin utsprungliga framställning till riksdagen i december 1966 om anslag
till en teknisk-ekonomisk utredning av riksdagens lokalfrågor på
längre sikt föreslog styrelsen för riksdagens förvaltningskontor att utredningen
skulle bedrivas med utgångspunkt i att riksdagens hus skulle vara
förlagt till Helgeandsholmen. På hemställan av bankoutskottet beslöt
riksdagen emellertid att utredningen även skulle avse en lokalisering av
riksdagens hus utanför Helgeandsholmen. I första hand tänkte utskottet
härvid på Nedre Norrmalm, vars slutliga planlösning då ännu inte var
avgjord (BaU 1967:4).

Styrelsen redovisade i april 1968 resultatet av utredningen, som genomfördes
under medverkan av byggnadsstyrelsen och publicerades i betänkandet
»Riksdagens hus». Utredningen hade tagit sikte på tre huvudalternativ:
alt. 1 ombyggnad av nuvarande riksdagshus
alt. 2 nybyggnad på Helgeandsholmen
alt. 3 nybyggnad på Nedre Norrmalm.

För vart och ett av dessa hade tre underalternativ studerats. Dessa underalternativ
utgjorde exempel på olika sätt att förverkliga det preliminära
lokalprogram som förvaltningskontorets styrelse fastställt för enkammarriksdagen
och riksdagsbilioteket men däremot inte konkreta förslag
till riksdagshus.

På grundval av funktionella, tekniska, ekonomiska och genomförandefaktorer
rekommenderade byggnadsstyrelsen alt. 2, nybyggnad på Helgeandsholmen.
Invägdes även hänsyn till stadsbild och stadsmiljö innebar
emellertid detta huvudalternativ vissa risker. Fördjupade studier och över -

väganden, som inte kunnat göras inom utredningens ram, ansågs därför
berättigade. Även förestående lokalplanerings- och byggnadsåtgärder inom
norra delen av Gamla stan och delar av Nedre Norrmalm samt förändringar
betingade av Stockholms stads saneringsplaner talade enligt byggnadsstyrelsens
bedömning härför.

Om Stockholms stad vid en bedömning på grundval av utredningen
skulle avstyrka en förläggning av riksdagshuset till Nedre Norrmalm, försvårades
enligt byggnadsstyrelsens i betänkandet uttalade mening genomförandet
av alt. 3 och blev därtill knutet till frågan om det kommunala
planmonopolet. Detta alternativ borde då enligt byggnadsstyrelsens mening
definitivt avföras.

I remissutlåtande från Stockholms stadskollegium 27.3.1968 över utredningen
och vid överläggningar mellan förvaltningskontorets styrelse
och företrädare för staden avstyrktes från stadens sida alt. 3 b och 3 c
med gräns norrut i Herkulesgatan på Nedre Norrmalm. Som styrelsen
framhöll i sin framställning till riksdagen i april 1968 fann styrelsen det
vid en begränsning till enbart alt. 3 a med gräns norrut i Jakobsgatan på
Nedre Norrmalm vara tveksamt, om tillräckliga skäl kunde anföras för
att en arkitekttävling skulle avse — utöver alt. 1 och 2 — alternativet nybyggnad
på Nedre Norrmalm. Styrelsen ansåg emellertid då att övervägande
skäl talade för en sådan utvidgning av tävlingsområdet och hemställde
om riksdagens uppdrag att ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor på
längre sikt och utarbeta program för en arkitekttävling avseende förslag
till riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1, 2 eller 3 a.

Före behandlingen i kamrarna av bankoutskottets utlåtande 1968:48,
vari utskottet förordade att utredningen och tävlingsförberedelserna skulle
avse alt. 1, 2 eller 3 utan begränsning till visst underalternativ, hemställde
Stockholms stadskollegium åter i skrivelse 27.5.1968 till riksdagen att
underalternativen 3 b och 3 c inte skulle omfattas av arkitekttävlingen.
Efter sammanjämkning med anledning av skiljaktiga beslut i kamrarna
beslöt riksdagen i enlighet med utskottets hemställan.

Konsekvenserna för den pågående regleringen av Nedre Norrmalm, om
en arkitekttävling utlyses i överensstämmelse med riksdagens beslut, har
nu ytterligare belysts genom omfattande utredningar inom Stockholms
stad. Härvid har allvarliga invändningar rests mot en arkitekttävling av
den omfattning riksdagen förutsatt. Stockholms stadskollegium har ytterligare
två gånger och Stockholms stadsfullmäktige genom beslut 27.1.1969
uttalat sig för att tävlingsprogrammet måtte begränsas till Helgeandsholmen
och i fråga om Nedre Norrmalm alt. 3 a, d. v. s. området söder om
Jakobsgatan. Vidare har de ekonomiska konsekvenserna för staten vid
en utvidgning av tävlingsområdet, som rubbar cityplanen, City 67, börjat
klarna.

Med hänsyn till den medverkan från stadens sida i tävlingsförberedelserna
som förutsatts och till det fortsatta programarbetet, som hittills bedrivits
i en arbetsgrupp med företrädare för förvaltningskontoret, byggnadsstyrelsen
och staden, anser sig förvaltningskontorets styrelse nu böra
informera riksdagen och påkalla direktiv för utredningsarbetet. Styrelsen
får härvid framhålla följande.

Meningarna om tävlingsområdets omfattning är delade. Inom
Stockholms stad har byggnadsnämnden och skönhetsrådet tillstyrkt
att arkitekttävlingen får omfatta samtliga underalternativ i norrmalmsalternativet,
medan stadskollegiet, numera fyra gånger, drätselnämnden,
fastighetsnämnden och gatunämnden avstyrkt en utvidgning av tävlingsområdet
norr om Jakobsgatan. Stadsfullmäktige har med 50 röster mot
39 beslutat ansluta sig till stadskollegiets ståndpunkt. Avvikande meningar
föreligger även i nära nog alla övriga instanser.

Byggnadsstyrelsen har ansett att det utredningsmaterial, som inkommit
t. o. m. 8.1.1968, knappast ger underlag för ändrade beslut i riksdagen.
Enligt statens planverks bedömande finns det knappast anledning räkna
med att ett genomförande av tävlingen inom området upp till Herkulesgatan
behöver rubba några bärande huvuddrag i den aktuella cityplanen.
Opinionsyttringar från Sveriges arkitektförening, Stockholms arkitektförening
och vissa enskilda personer går ut på att tävlingsområdet bör ha
den större omfattning som riksdagens beslut våren 1968 om tävlingsförberedelserna
förutsatt.

Kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor har
anhållit om beslut före 1.4.1969 att tävlingsprogrammet för riksdagshus
på Norrmalm — därest dess gräns sättes norr om Jakobsgatan — skall innehålla
en tunnelbaneentré vid Jakobsgatan som en förutsättning samt
anmält vissa merkostnader, som anses inte böra belasta KSL:s anslag,
för försvarsåtgärder om en biljetthall till tunnelbanan skall kunna läggas
vid Herkulesgatan. I avgivet utlåtande har byggnadsstyrelsen förklarat att
en tunnelbanestation kan förläggas i anslutning till Jakobsgatan även vid
en tävlingsgräns i Herkulesgatan och ingå som en förutsättning i tävlingsprogrammet.

Vid bedömningen av den aktuella frågan om tävlingsområdets omfattning
måste enligt styrelsens mening avgörande vikt fästas vid att numera
Stockholms stadsfullmäktige anslutit sig till stadskollegiets fyra gånger
tillkännagivna ståndpunkt att tävlingsområdet måtte begränsas till området
söder om Jakobsgatan. Eftersom alternativen 3 b och 3 c förutsätter
att Jakobsgatan överskrides norrut, konstaterar styrelsen att stadens
medverkan inte kan påräknas vid en tävling som avser detta större område
och dessa alternativ eller vid genomförande av något av dem.

Styrelsen noterar för övrigt i detta sammanhang att det numera måste
ifrågasättas, om förutsättningar- över liuvud föreligger för genomförande

av alt. 3 c. Enligt stadsbyggnadskontorets i det föregående redovisade PM

14.1.1969 (bil. B) bör nämligen en alternativ områdesplan för kvarteren
söder om Hamngatan mellan Brunkebergstorg och Kungsträdgården baseras
på den av stadsfullmäktige i cityplanen, City 67, i princip godkända
planutformningen och måste gå ned till Jakobsgatan på Regeringsgatans
båda sidor för att kunna redovisa anordningar för tunnelbanebygget m. in.
för området norr om Herkulesgatan, även om gränsen för tävlingsområdet
förläggs till Herkulesgatan. En sådan ny områdesplan skulle i fråga
om användningssättet för kvarteren Torviggen—S:t Per medta bestämmelser
som anger de restriktioner i fråga om gångkontakter till tunnelbanans
spärrhall, infarter m. m. som sammanhänger med kvarteren norr
om Herkulesgatan. Detta innebär enligt promemorian att alt. 3 c är uteslutet.

Som byggnadsstyrelsen framhållit i betänkandet »Riksdagens hus» knyts
en förläggning mot stadens önskan av ett riksdagshus även till frågan om
det kommunala planmonopolet. Av den redogörelse förvaltningskontorets
styrelse lämnat i det föregående (s. 9) framgår att Kungl. Maj :t ännu
inte i något fall tagit i anspråk möjligheten att mot stads önskan fastställa
stadsplan eller ändring av sådan plan. Någon nödsituation för riksdagen
föreligger inte, eftersom andra alternativ står till buds. Under sådana
förhållanden anser styrelsen att den lagstiftande församlingen, riksdagen,
inte bör påkalla ett brytande av det kommunala planmonopolet för
genomförande av ett byggnadsprojekt för egen räkning. Härmed brister
enligt styrelsens mening också förutsättningarna för en meningsfylld
tävling inom området norr om Jakobsgatan.

Under nu angivna förhållanden anser styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
i likhet med vad byggnadsstyrelsen uttalade i betänkandet
»Riksdagens hus», att stadens avvisande av ett tävlingsområde, som sträcker
sig norr om Jakobsgatan, bör föranleda att alternativen 3 b och 3 c definitivt
avföres.

Vad därefter angår förberedelserna för en tävling, som utöver Helgeandsholmen
omfattar alt. 3 a och till vilken Stockholms stad förklarat sig beredd
medverka, vill styrelsen erinra om följande. Alternativet förutsätter
rivning av samtliga byggnader utmed Gustav Adolfs torgs norra sida mellan
Drottninggatan i väster och Jakobs kyrka i öster. Härvid torde Grängesbergsbolaget
och Broströmkoncernen komma att kräva ersättning i form
av lokaler i likvärdiga citylägen. För danska ambassaden kommer att behövas
en fastighet med motsvarande läge och standard eller mark för ny
ambassadbyggnad. Vidare krävs ersättning av lokalerna i kv. Vinstocken,
som för några år sedan förvärvats av staten för ca 26 milj. kr. och förbättrats
för ca 7 milj. kr. samt nu nyttjas av utrikes- och försvarsdepartementen.
Ekonomiskt medför alt. 3, bl. a. på grund av markanskaffningskostnader,
större anslagsbehov än alt. 1 och 2 (ca 195 resp. 135 och 110 milj. kr.) och

högre årskostnad än alt. 2 (14 resp. 11,5 milj. kr.) men lika stor som alt. 1
(»Riksdagens hus» s. 62—63).

Mot denna bakgrund uttalade styrelsen redan i sin förra framställning
till riksdagen 3.4.1968 sin tveksamhet om tillräckliga skäl fanns att inbegripa
alt. 3 a i en arkitekttävling. Styrelsen delade därvid byggnadsstyrelsens
uppfattning (»Riksdagens hus» s. 51) att en förläggning av riksdagshuset
till Nedre Norrmalm med hänsyn till ingreppen i befintlig bebyggelse och
kapitalkostnaderna kan motiveras endast om riksdagen därigenom erhåller
optimala funktionella förhållanden samtidigt som högt ställda anspråk i
fråga om stadsbild och stadsmiljö tillgodoses.

När frågan om alt. 3 a nu åter aktualiseras har, som byggnadsstyrelsen
framhåller i sitt utlåtande till förvaltningskontoret (bil. E, sid. 107), intet
framkommit som väsentligt ändrar den erforderliga insatsen i fråga om
demolering av funktionsduglig, i vissa fall också kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse, kostnader och störning av stadsdelens reglering. Värderingsgrunderna
har emellertid ändrats i ett par hänseenden. Dels kommer
det nuvarande riksdagshuset med stor sannolikhet att finnas kvar,
närmast som annex till riksbanken, även om riksdagen skulle flytta från
Helgeandsholmen. Några stadsbildsmässiga vinster uppstår inte härav på
Helgeandsholmen och torde knappast heller kunna förutses på Nedre Norrmalm.
Dels reduceras genom ett riksdagshus enligt i princip alt. 3 a redan
från början det planerade statliga förvaltningsområdet på Nedre Norrmalm
med ca 1 000 arbetsplatser genom att kvarteren Johannes Större och Vinstocken
tas i anspråk. Riksdagens framtida expansion skulle vidare ytterligare
minska förvaltningsområdet, och statsdepartementen skulle vid en
förläggning till Nedre Norrmalm på detta villkor tidigare än eljest tvingas
att på nytt acceptera en lokalisering på ömse sidor av Strömmen.

Med hänsyn till det anförda anser styrelsen, i likhet med byggnadsstyrelsen,
att enbart alt. 3 a på Nedre Norrmalm nu ännu mindre än förut utgör
ett tillräckligt konstruktivt alternativ till Helgeandsholmen. Även alt. 3 a
bör därför enligt styrelsens uppfattning nu definitivt avföras.

Fördelarna hos alt. 3 har vid byggnadsstyrelsens bedömning bl. a. baserats
på förutsättningen att en planrevision som tillgodoser såväl funktionella
som stadsbildsmässiga krav kommer till stånd och bedömts vara delvis
beroende av att det nuvarande riksdagshuset rives (»Riksdagens hus» s. 69).
Numera föreligger vid en realistisk bedömning inte någon av dessa förutsättningar.
Möjligheterna att ge riksdagshuset ett i stadsbilden tydligt arkitektoniskt
uttryck är enligt byggnadsstyrelsens utredning goda även vid
en förläggning till Helgeandsholmen (a.st.). Inväges de teknisk-ekonomiska
faktorer, på vilka byggnadsstyrelsen grundade sin rekommendation av alt. 2,
och beaktas dessutom den till Helgeandsholmen knutna politiska traditionen
in. m. representerar om- respektive nybyggnadsalternativet på Helge -

andsholmen sådana kvaliteter, att riksdagen i den föreliggande situationen
enligt styrelsens mening bör kunna utgå ifrån att de blir tillvaratagna och
utvecklade genom tävlingsförfarandet. Härvid skall inte förbises att lokalprogrammet
för riksdagshuset innefattar ej obetydliga reserver för att
möta exempelvis en förändrad och utvidgad utskottsorganisation samt en viss
expansion inom förvaltnings- och servicefunktionerna. Ytterligare sådan tillväxt
inom de sistnämnda som ej neutraliseras genom rationaliseringar torde
få ske utanför men i närheten av Helgeandsholmen. Den snabba tekniska
utvecklingen på bl. a. datakommunikationernas område torde komma att
skapa goda förutsättningar att förlägga vissa servicefunktioner, som nu
kräver lokalsamband, utanför ett blivande riksdagshus.

Den fortsatta utredningen av riksdagens lokalfrågor på längre sikt och
förberedelserna för arkitekttävlingen bör begränsas till förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen 1 eller 2, d. v. s. ombyggnad
eller nybyggnad på Helgeandsholmen. Styrelsen är givetvis medveten om
de betänkligheter som från stadsbildsmässig synpunkt på sina håll framkommit
mot alt. 2, nybyggnad på Helgeandsholmen.

I detta sammanhang vill styrelsen, med hänsyn till vad i det föregående
(s. 12) anförts om riksdagsbibliotekets utnyttjande för riksdagens
räkning, föreslå att biblioteket, bortsett från ett tillräckligt fylligt
referensbibliotek med läsplatser samt en låneexpedition och ett vaktmästeri,
förläggs utanför Helgeandsholmen och alltså inte omfattas av tävlingen.
Härigenom torde programytan för biblioteket kunna reduceras från 3 175 m2,
varav 2 100 m2 för huvudsakligen bokmagasin, till erforderlig yta för nyss
angivna kvarblivande funktioner. Ytbehovet torde ej komma att överstiga
400 m2.

Med hänsyn till de förpliktelser för riksdagen och den begränsning av
riksdagens handlingsfrihet, som följer med en internationell arkitekttävling,
förordar styrelsen i överensstämmelse med sitt tidigare förslag
att tävlingsförberedelserna skall avse en nordisk arkitekttävling.

I det föregående har styrelsen redovisat sin bedömning av tävlingsfrågan.
Med hänsyn till vad styrelsen där anfört i fråga om tävlingsområdets omfattning
anser styrelsen, vid bifall till styrelsens efterföljande hemställan,
ytterligare anslag inte erforderligt för budgetåret 1969/70 utöver det
i statsverkspropositionen preliminärt begärda anslaget av 500 000 kr. Den
av styrelsen beräknade prissumman för ombyggnadsalternativet blir aktuell
för utbetalning först i samband med prisnämndens avgörande av tävlingen
om både alt. 1 och alt. 2, vilket beräknas inträffa under budgetåret 1970/71.
Styrelsen anmäler sålunda nu det i statsverkspropositionen preliminärt
beräknade medelsbehovet av 500 000 kr. som slutligt anslagsbehov för budgetåret
1969/70 under femtonde huvudtitelns reservationsanslag till Utredning
om riksdagens hus m. m.

Hemställan

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor att riksdagen måtte

1. besluta att fortsatt utredning av riksdagens lokalfrågor på längre sikt
skall bedrivas enligt de riktlinjer som angetts ovan och att program för en
arkitekttävling skall avse förslag till riksdagshus enligt i princip något av
alternativen 1 eller 2 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus»

2. godkänna att huvuddelen av riksdagsbiblioteket enligt riktlinjer, som
angetts i det föregående, skall förläggas utanför riksdagshuset och inte omfattas
av lokalprogrammet för ett permanent riksdagshus eller av programmet
för arkitekttävlingen

3. besluta att förberedelserna för arkitekttävlingen skall avse en nordisk
arkitekttävling samt

4. till Den inre riksdagsförvaltningen: Utredning om riksdagens hus m. m.
för budgetåret 1969/70 anvisa ett reservationsanslag av 500 000 kr.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
vice ordföranden Thorsten Larsson samt herrar Wärnberg, Augustsson,
Martinsson, Tistad och Eskilsson.

RIKSDAGENS FÖRVALTNINGSKONTOR
På styrelsens vägnar:

SIGURD LINDHOLM

/Sture Lannefjord

Bilaga A

STADS KOLLEGIETS UTLÅTANDEN
OCH MEMORIAL

1969 Nr 28

Nr 28

(M:n nr 17611968)

Utlåtande

angående arkitekttävling om riksdagens hus

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor har i skrivelse den 10 december
1968 hemställt att Stockholms stad efter behandling av ärendet i
stadsfullmäktige ville sätta styrelsen i tillfälle att informera riksdagen om
dels stadens villighet att medverka till en arkitekttävling i överensstämmelse
med riksdagens beslut (BaU 1968: 48 och 54), dels eventuella ekonomiska
anspråk från staden mot riksdagen. Ett utdrag ur protokoll fört
vid sammanträde med styrelsen för riksdagens förvaltningskontor den 10
december 1968 fogas som bilaga 1 till detta utlåtande.

I en vid stadsfullmäktiges sammanträde den 5—6 december 1968 väckt
motion har vidare herrar Morgan Abrahamsson (fp) och Paul Grabö (fp-cp)
in.fl. hemställt att stadsfullmäktige måtte besluta meddela styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor dels atl staden är villig att medverka till
en arkitekttävling i överensstämmelse med riksdagens beslut (BaU 1968: 48
och 54), dels att stadens ekonomiska anspråk gentemot riksdagen icke nu
kan framläggas utan först får föregås av överläggningar med Statens markkommission,
dels ock att staden förklarar sig beredd biträda förslaget att
prisnämnden får bestå av 11 ledamöter, varav staden utser två ledamöter,
av vilka en ej behöver vara arkitekt. Beträffande motiveringen för denna
hemställan hänvisas till motionen (nr 176/1968).

I en tidigare skrivelse av den 14 november 1968 ställd till Stockholms
stadskollegium har styrelsen för riksdagens förvaltningskontor framställt
samma önskemål till staden. Denna skrivelse behandlades av stadskollegiet
vid dess sammanträde den 4 december 1968, som efter hörande av drätselnämnden,
fastighetsnämnden, gatunämnden, byggnadsnämnden och skönhetsrådet
beslöt

dels vidhålla den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars respektive
den 27 maj 1968, innebärande att tävlingsprogrammet beträffande riksdagshuset
för enkammarriksdagen måtte omfatta Helgeandsholmen samt
i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, d.v.s. området söder om
Jakobsgatan,

dels uttala att alla uppkommande extrakostnader måste bäras av staten

1—0102559

Uti. nr 28 år 1969

22 (318)

vid varje utvidgning av tävlingsområdet, som rubbar cityplanen, oberoende
av om dessa kostnader på nuvarande stadium kunnat redovisas eller ej,

dels ock biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden för arkitekttävlingen
utan att staden därmed tager ställning till antalet ledamöter
eller personsammansättningen i prisnämnden.

Reservation anmäldes av

dels herr vice ordföranden (fp), fru Iiagstrand (fp) och herr Grabö
(fp-cp) (bilaga 2),

dels herr Söderquist (bilaga 3).

Särskilda uttalanden gjordes av

dels herr ordföranden (m) med instämmande av herr Waldemar son (m)
(bilaga 4),

dels herrar Aronson (s), Thörnlund (s), Sjöberg (s), Björnström (s)
och fru Gradin (s) (bilaga 5).

Den från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor inkomna skrivelsen
av den 14 november 1968 är av i huvudsak följande lydelse.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor utreder för närvarande, i överensstämmelse
med riksdagens uppdrag (BaU 1968:48 och 54), riksdagens lokalfrågor
på längre sikt och utarbetar program för en arkitekttävling avseende förslag
till riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1,2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus». Programarbetet bedrivs inom en arbetsgrupp
bestående av tjänstemän från förvaltningskontoret, Stockholms stad och
byggnadsstyrelsen under ordförandeskap av förvaltningskontorets direktör.

Vid styrelsens sammanträde 20 september 1968 lämnade chefstjänstemän från
Stockholms stad en redogörelse för vissa stadsplanemässiga konsekvenser av att en
arkitekttävling ordnas om ett riksdagshus enligt något av alternativen 3 b och 3 c
samt belyste vissa ekonomiska konsekvenser för staden av tävlingens genomförande
och av en nybyggnad på Nedre Norrmalm.

Därefter har förvaltningskontoret erhållit del av en inom Stockholms stads
fastighetskontor, saneringsavdelningen, 6 november 1968 upprättad rapport till
stadens delegerade för handläggning av vissa aktuella markuppgörelser mellan
kronan och staden beträffande alternativa förläggningar av permanent riksdagshus
och konsekvenserna härav för Nedre Norrmalms reglering.

Sistnämnda rapport innefattar förnyade analyser, som avser minimitider för
genomförandet och minimidifferenser mellan genomförandet av nybyggnad för
riksdagens räkning enligt olika alternativ. Enligt analyserna blir genomförandetiderna
i vissa fall längre än tidigare antagits. I pressen har förekommit uppgifter
om att Stockholms stad på grund av vad sålunda framkommit inte längre
skulle vara beredd att medverka till en arkitekttävling av den omfattning riksdagens
beslut förutsätter och en eventuell nybyggnad för riksdagen på Nedre Norrmalm.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och till såväl omfattningen av det

Uti. nr 28 år 1969

(319) 23

utredningsuppdrag riksdagen under vårsessionen gett styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor som det fortsatta programarbetet för tävlingen m.m. är det
angeläget att riksdagen snarast informeras om förutsättningarna, såvitt på Stockholms
stad ankommer, för genomförande av det utredningsuppdrag förvaltningskontorets
styrelse erhållit och för arkitekttävlingen.

Frågan angående arkitekttävling för riksdagens hus har tidigare behandlats
av stadskollegiet vid dess sammanträde den 27 maj 1968. Vid sammanträdet
den 27 maj beslöt kollegiets majoritet att hemställa att riksdagen
vid sitt beslut med anledning av bankoutskottets förslag ur planeringen och
arkitekttävlingen måtte utesluta de varianter, som skulle innebära att ett
nytt riksdagshus förlädes inte bara till kvarteren söder om Jakobsgatan
utan också till kvarteren norr därom. Två särskilda uttalanden avgavs i
ärendet, dels av herr Hjerne (fp), fru Hagstrand (fp) och herr Cars (fp),
dels av herr Knut Olsson (vpk) (ej tryckta).

Då ärendet helt nyligen varit föremål för remissbehandling inom stadens
nämnder har föreliggande begäran från förvaltningskontoret att stadsfullmäktige
skulle behandla ärendet icke sänts ut på remiss. Nedan återges
tidigare remissbehandling inför stadskollegiets beslut den 4 december
1968.

Skönhetsrådet har den 25 november 1968 tillstyrkt att riksdagshustävlingen
tår omfatta även de båda alternativen på Nedre Norrmalm, d.v.s. även
området norr om Jakobsgatan. Skönhetsrådets yttrande är av i huvudsak
följande lydelse.

I en skrivelse till riksdagens bankoutskott av den 29 april 1968 — vilken även
överlämnades till stadskollegiet för kännedom — har rådet framfört som sin
uppfattning, att resultat av utredningen »Riksdagens hus» entydigt pekat på att
alternativet III, riksdagshus på Nedre Norrmalm, bör prövas. Riksdagshusbygget
vid Gustav Adolfs Torgs nordsida skulle erbjuda ett unikt tillfälle att på ett arkitektoniskt
mera tillfredsställande sätt gestalta ett av Stockholms intressantaste
stadspartier.

I ovannämnda skrivelse har rådet även granskat de alternativ, som erbjuder
sig om riksdagen väljer att kvarstanna på Helgeandsholmen och därvid kommit
till ett negativt resultat. Ombyggnaden av det nuvarande riksdagshuset skulle enligt
utredningen kräva ett tillskott av betydande byggnadsvolym. Detta kan av
stadsbildsmässiga skäl icke accepteras. Även en total nygestaltning av Helgeandsholmen
skulle, om de uppställda funktionskraven tillgodosågs, ge upphov till en
bebyggelse, som genom sin massa och utbredning inverkade störande på det huvudmotiv
i stadsplanen som man främst vill bevara: samspelet mellan Slottet
och Gustav Adolfs Torg liksom kontakten mellan Mälaren och Saltsjön.

Med hänvisning till sina i ovannämnda skrivelse framförda synpunkter vill
skönhetsrådet ännu en gång betona vikten av att tävlingen om ett nytt riksdags -

24 (320) Uti. nr 28 år 1969

hus får omfatta även området norr om Gustav Adolfs Torg. Tavlingsuppgiften bör
innefatta inte endast kvarteren söder om Jakobsbergsgatan utan enligt rådets
uppfattning även området norr därom upp till Herkulesgatan.

Planeringen av det nya riksdagshuset är en stadsbyggnadsfråga av central betydelse
för Stockholm. Den rymmer en möjlighet att ge Nedre Norrmalm prägeln
av ett mångsidigt administrativt centrum och att samtidigt pröva vår tids förmåga
att bemästra en stor arkitektonisk uppgift. Debatten i riksdagshusfrågan har väckt
ett betydande allmänt intresse och det är nödvändigt att så fullständigt som möjlig
och dessutom så snart som möjligt belysa detta byggnadsproblem i alla dess
aspekter. Staden kan inte stå till svars inför framtiden att med hänvisning till
vissa i det långa loppet obetydliga ekonomiska besparingar och kortsiktiga vinster
på planeringsområdet stoppa en förutsättningslös utredning av en av de viktigaste
byggnadsfrågor vi idag har att lösa.

Fåstighetsnämnden har den 26 november 1968 till remissens besvarande
avgivit följande yttrande.

Fastighetskontoret har på ett ytterst förtjänstfullt sätt i en serie tjänsteutlåtanden,
som redovisats för fastighetsnämnden och stadskollegiet, belyst aktuella och
framtida problem vid genomförandet av cityregleringen.

Beträffande programmet för arkitekttävlingen om det permanenta riksdagshuset
har kontoret i tjänsteutlåtande den 22 november 1968 inträngande och klarläggande
redogjort för de genomförandeproblem som är förbundna med tävlingar
enligt de olika alternativ som innefattas i riksdagens beslut den 30 maj 1968.

På grundval av sina analyser av genomförandemöjligheterna i de olika alternativen
har fastighetskontoret hemställt, att fastighetsnämnden skall föreslå stadskollegiet
hos riksdagen anhålla, att arkitekttävlingen icke skall gälla alternativen
inom Nedre Norrmalmsområdet. Enligt kontorets mening blir genomförandeproblemen
så stora — allra mest vid en tävling om alternativen 3 b och 3 c — att kontoret
icke anser sig kunna ta på sitt ansvar att föreslå kollegiet och staden någon
annan ståndpunkt än att tävlingen begränsas till Helgeandsholmen.

Det framgår av kontorets redogörelse hur riksdagshusfrågan, ju mer tävlingsområdet
utvidgas, förändrar sig från att vara en fråga om uppförande av permanent
riksdagshusbyggnad till att därjämte bli en stadsomvandlingsfråga av betydande
mått och högsta svårighetsgrad, drabbande viktiga delar av Stockholms
city och oförenlig med hittillsvarande planering av dessa. Enligt preliminära
gränsdragningar för tävlingsområdet skulle femton kvarter i den södra delen av
Nedre Norrmalm kunna bli direkt indragna i en nyplanering enligt andra riktlinjer
än gällande cityplans och som konsekvens därav måste dessutom en omplanering
också göras av områden norr om tävlingsgränsen upp emot Hamngatan

_ allt detta trots att egentligen endast två eller tre kvarter närmast Gustav Adolfs

Torg anses komma ifråga som plats för riksdagshuset. De praktiska följderna av
att frågan om riksdagshusets lokalisering ges dessa väldiga dimensioner är att
det — vid sidan av de i och för sig ansenliga kostnaderna för att frigöra en riks -

Uti. nr 28 år 1969

(321) 25

dagshustomt i kvarteren vid Gustav Adolfs Torg — uppkommer mycket stora,
delvis oberäkneliga merkostnader och förluster såväl inom tävlingsområdet som
utanför detta genom förseningar av regleringsarbetet, omplarieringar och omprojekteringar,
ränteförluster på avröjd mark, standardförsämringar, provisorier
m.m. Under en tid av minimum sexton år måste hela stadsdelen söder om Herkulesgatan
vara rivnings- och byggnadsplats med därav följande konsekvenser
även för områdena utanför gränsen.

Emellertid anser sig fastighetsnämnden också böra framhålla följande. Det föregande
och understryker vilka vittgående och svåröverskådliga konsekvenser man
har att räkna med på grund av tävlingsområdets geografiska utsträckning, regleringarnas
och rivningsområdenas utbredning och varaktighet, den försämrade
trafikförsörjningen och den allmänna desorganisering av planeringen som uppkommit
genom ovissheten om tävlingens resultat och de slutliga avgöranden som
kan komma att följa.

Emellertid anser sig fastighetsnämnden också böra framhålla följande. Det föreligger
trots allt en påtaglig skillnad med hänsyn till konsekvenserna mellan å ena
sidan alternativet 3 a, där regleringsområdets gräns kan ligga i Jakobsgatan, och
å andra sidan alternativen 3 b och 3 c, där tävlingsområdet vidgas upp till Herkulesgatan.
De två senare alternativen river upp cityregleringen totalt i den södra
delen med ovan angivna konsekvenser. Även alternativet 3 a får ytterst besvärliga
konsekvenser från genomförandesynpunkt men inom ett mindre område och
med mera begränsade följdverkningar utanför denna ram.

Nämnden vill vidare i detta sammanhang erinra om vad som anfördes gemensamt
av stadens experter, direktören Åke Hedtjärn, utredningschefen Anders
Nordberg, stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh och chefsarkitekten Torsten
Westman, i mars 1968 i utlåtande över byggnadsstyrelsens betänkande »Riksdagens
hus från två- till enkammarsystem, teknisk-ekonomisk utredning».

Där anfördes bl.a. följande.

På basis av det utredningsmaterial som nu föreligger har byggnadsstyrelsen
från teknisk-ekonomiska utgångspunkter rekommenderat en nybebyggelse på Helgeandsholmen
framför en nybyggnad på Nedre Norrmalm. Här har redovisats
att de teknisk-ekonomiska skälen har utomordentligt stor tyngd, när det gäller
de cityalternativ som inkräktar på stadsområdet norr om Jakobsgatan. Det uppkommer
då en situation för cityomdaningen, som staden ej kan ta på sig ansvaret
för. Även ett riksdagshus i kvarteren mellan Gustav Adolfs Torg och Jakobsgatan
i princip enligt alternativ 3 a är ekonomiskt sett en ofördelaktigare lösning
än Helgeandsliolmsalternativen. Byggnadsstyrelsens utredning och de skisser som
utarbetats visar emellertid att från tekniska och arkitektoniska synpunkter förtjänar
detta alternativ, som ej är oförenligt med stadens planläggning, att noggrant
övervägas. Även av andra tungt vägande skäl synes det tveksamt, om man
nu bör inrikta det fortsatta arbetet enbart på ny- eller ombyggnadslösningar på
Helgeandsholmen.

En fortsatt utredning av alternativet Helgeandsholmen kan nämligen komma
att visa att man av hänsyn till stadsbilden inte kan placera riksdagens stora byggnadsvolymer
där utan väsentliga inskränkningar i program- och funktionskrav.

Uti. nr 28 år 1969

26 (322)

Det är därför angeläget att inte förkasta ett annat läge med andra förutsättningar.
Det enda läge som då kan användas torde vara kvarteren vid Gustav Adolfs Torg.
Dessa kvarter har emellertid på samma sätt som varje läge på Helgeandsholmen
en utomordentlig betydelse för stadsbilden vid Gustav Adolfs Torg. Byggnader
på Helgeandsholmen och vid Gustav Adolfs Torg är element i samma stadsbild.
En fortsatt utredning bör därför omfatta såväl Helgeandsholmen som kvarteren
söder om Jakobsgatan.

I båda fallen kan konflikter uppstå mellan den byggnadsvolym som programmet
önskar och den volym som stadsbilden medger. Programmet bör därför tillåta
en viss flexibilitet och ange alternativa möjligheter att fördela volymerna. För
alternativet Helgeandsholmen kan t.ex. tänkas en komplettering i de nuvarande
kanslilokalerna på andra sidan Stallkanalen.

För att hela denna fråga skall kunna bedömas av riksdagen och staden gemensamt
fordras en fortsatt utredning. Den tävling, som under alla förhållanden är
tänkt att anordnas, torde med fördel ges den vidgade ram, som här angetts. Tävlingsformen
synes vara det enda sättet att med tillräcklig mångsidighet belysa
stadsbildsfrågan.

Föredragande borgarrådet Nils Hallerby anförde i utlåtande den 27 mars 1968
bl.a. följande.

I likhet med vad som anförts i utlåtandet från stadens berörda förvaltningar
anser jag att de tidigare närmare beskrivna underalternativen 3 b och 3 c till
Nedre Norrmalmsalternativet skulle få sådana svåröverskådliga konsekvenser för
cityomdaningen att staden måste avstyrka dessa förslag. Alternativet 3 a däremot,
som innebär att ett riksdagshus förlägges till kvarteren Johannes Större, Vinstocken
och Jakob Större helt söder om Jakobsgatan, är möjligt att anpassa till
stadens planläggning. Samtidigt som det uppenbarligen kan ge ett funktionellt
och arkitektoniskt väl utformat alternativ ger det våningsytor som inte bara tillgodoser
programmets krav utan också skapar reserver på 30 till 40 procent därutöver.

Stadskollegiet beslöt i enlighet med föredragande borgarrådets och borgarrådsberedningens
enhälliga förslag uttala att staden var villig att medverka vid en
arkitekttävling som omfattade dels Helgeandsholmen, dels det område på Nedre
Norrmalm som krävdes för alternativet 3 a. Alternativen 3 b och 3 c avvisades.
Inom stadskollegiet uttalades endast av en ledamot, att tävlingsuppgiften även
borde omfatta alternativ 3 b.

Som framgår av fastighetskontorets utlåtande har motiven för en begränsning
av tävlingen enbart till Helgeandsholmen blivit kraftigt förstärkta genom att de
utredningar som stadens expertorgan genomfört sedan riksdagsbeslutet fattades
ytterligare klarlagt de svåra konsekvenser som riksdagshusprojekten på Norrmalm
medför. Därvid utgör genomförandeproblemen den avgörande faktorn.
Med hänvisning likväl till de skillnader som i detta hänseende föreligger mellan
alternativet 3 a å ena sidan och övriga Norrmalmsalternativ å den andra samt till
den bedömning av stadsbildsproblemen, som låg till grund för stadskollegiets
ståndpunktstagande såväl den 27 mars som sedermera den 23 maj 1968 synes det
fastighetsnämnden påkallat att stadskollegiet förklarar sig berett att om riksdagen

Uti. nr 28 år 1969 (323) 27

så önskar även medverka till en tävling i enlighet med Nedre Norrmalmsalternativet
3 a.

Fastighetsnämnden får sålunda — med överlämnande och åberopande av fastighetskontorets
utlåtande i här relevanta delar — tillstyrka, att stadskollegiet
till riksdagens förvaltningskontors styrelse uttalar sig i enlighet med vad ovan
angivits, vilket således innebär att staden nu intar samma ståndpunkt som vid frågans
behandling tidigare i år.

Mot fastighetsnämndens beslut att avge yttrande enligt ovanstående anmäldes
reservation av herr vice ordföranden (fp) och fru Forsling (fp)
med följande lydelse.

Till Stockholms främsta skyldigheter som huvudstad hör att medverka till goda
lösningar av riksstyrelsens lokalfrågor och då särskilt riksdagens hus såsom varande
centrum för folkstyrelsen. Det måste från stadens sida framstå som angeläget
att medverka till bästa möjliga lösning av riksdagens lokalbehov, varvid stor
vikt tillmätes stadsbildssynpunkterna.

Stadskollegiet behandlade förslaget rörande tävling om planerat riksdagshus
vid sammanträde den 27 maj 1968, varvid en majoritet i kollegiet beslöt hemställa
att riksdagen vid sitt beslut måtte utesluta de varianter som skulle innebära ett
nytt riksdagshus enligt alternativen 3 b och 3 c, d.v.s. norr om Jakobsgatan. Även
om den gränsdragning i Herkulesgatan som dessa förslag innebär skulle medföra
svårigheter för stadens egen planering bör staden enligt vår mening medverka till
en tävling om nytt riksdagshus enligt riksdagens beslut i maj.

Sedan byggnadsstyrelsens utredning av den 25 mars 1968 »Riksdagens hus»
presenterades har ytterligare utredningar visat att de lokaler som riksdagen kommer
att efterfråga svårligen kan inrymmas på Helgeandsholmen. Skäl talar för
att man hittills snarare underskattat än överskattat riksdagens behov av lokaler
såväl för de enskilda riksdagsledamöterna som för riksdagens centrala förvaltning.
Med all säkerhet kommer en nybyggnad eller ombyggnad kombinerad med
tillbyggnad på Helgeandsholmen att på ett ur stadsbildssynpunkt mycket olyckligt
sätt överskrida den skala vilken tidigare eftersträvats inom denna del av staden.

Den fördröjning av cityregleringen på några få år som en riksdagshustävling
omfattande alternativ även på Nedre Norrmalm skulle åstadkomma bör inte i
detta ärende vara allena utslagsgivande. Fördröjningen kan kompenseras genom
olika åtgärder och det får förutsättas att en ekonomisk uppgörelse träffas mellan
staden och berörda statliga myndigheter. Även i fråga om andra återverkningar
än de rent ekonomiska torde olika åtgärder kunna begränsa de negativa effekterna.

Med hänvisning till det anförda anser vi, att fastighetsnämnden bort föreslå
stadskollegiet att till remissens besvarande uttala stadens villighet att medverka
till en arkitekttävling i överensstämmelse med riksdagens beslut (BaU 1968:48

Uti. nr 28 år 1969

28 (324)

och 54) samt att de ekonomiska anspråken från staden mot riksdagen borde kunnat
framläggas senare, efter ytterligare utredning.

Fastighetskontoret har den 22 november 1968 avgivit ett tjänsteutlåtande
i ärendet, vilket fogas som bilaga 6 till denna promemoria.

Byggnadsnämnden har den 28 november 1968 till remissens besvarande
beslutat med fyra röster mot fyra (ordförandens utslagsröst) överlämna
och åberopa ett av stadsbyggnadskontoret den 19 november 1968 avgivet
tjänsteutlåtande samt därtill överlämna en av chefen för stadsplaneavdelningen
och chefen för trafikavdelningen den 20 november 1988 anmäld,
från stadsbyggnadskontoret avvikande mening (bilaga 7).

Byggnadsnämnden uttalade därutöver följande.

Av stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande framgår att hyrestiden för de provisoriska
riksdagshuslokalerna vid Sergels Torg vid de olika alternativ som är
tänkbara för lösningen av riksdagens permanenta lokalfråga, i stort är desamma.
För det alternativ med den kortare hyrestiden blir denna 11 år och för det längsta
alternativet 13 år. Denna, i relation till hela hyrestiden, tämligen måttliga
fördröjning på två år, som en riksdagshustävling på Nedre Norrmalm skulle
åstadkomma, bör enligt byggnadsnämndens mening ej föranleda att Nedre Norrmalmsalternativen
utelämnas ur tävlingsprogrammet för nytt riksdagshus. Tidsfaktorn
bör således ej medföra att vare sig en tävlingsgräns i Jakobsgatan eller
Herkulesgatan kan anses orealistisk. Om tävlingsgränsen lägges i Herkulesgatan
måste det s.k. Storviggenproj ektet revideras. En sådan bearbetning kan
givetvis innebära svårigheter för staden, men då stadsbildsfrågor av en sådan
synnerligen vital karaktär för hela Nedre Norrmalm står på spel synes det
nu byggnadsnämnden ej föreligga skäl att kräva att området mellan Jakobsgatan
och Herkulesgatan skall utgå ur tävlingsområdet.

Till detta kommer att man vid en tävling som begränsas endast till Helgeandsholmen
riskerar att nya krav på utredningar om alternativ förläggning av riksdagshuset
kommer resas sedan tävlingen väl avslutats.

Med hänvisning till vad sålunda anförts får byggnadsnämnden med åberopande
av stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande tillstyrka att staden uttalar sin
villighet att medverka till en arkitekttävling i överensstämmelse med riksdagens

Uti. nr 28 år 1969 (325) 29

beslut (BaU 1968:48 och 54) innebärande att det alternativ som innebär att tävlingsgränsen
för Nedre Norrmalmsalternativen dragés i Herkulesgatan får medtagas.

Mot byggnadsnämndens beslut anmäldes reservation av herrar Johannesson
(s) samt Gjers (s), vilka ansett att gränsen för tävlingsområdet på Nedre
Norrmalm borde dras i Jakobsgatan.

Reservation anmäldes även av herrar Ihrfors (m) och Rindborg (m)
med följande motivering.

Vi finner att det inte finnes någon anledning att frångå den ståndpunkt som
staden tidigare intagit vid frågans behandling. Några för oss tillräckligt vägande
skäl för att nu låta utsträcka tävlingsområdet norr om Jakobsgatan har således
inte anförts. Redan det förhållandet att tävlingen omfattar alternativet 3 a medför
negativa konsekvenser för genomförandet av Nedre Norrmalmsregleringen.
Konsekvenserna är emellertid inte lika svåra som i frågan om alternativen 3 b
och 3 c. Idén att under den långa tävlings- och byggnadstiden förse avröjda
tomter med olika tillfälliga aktiviteter kan inte undanskymma det faktum att under
en osedvanligt lång tid kommer större delen av Nedre Norrmalm att vara
ödelagd.

Ledamoten herr Svedendahl (s) deltog ej i byggnadsnämndens beslut.

Ledamoten herr Eurén (vpk), som biträdde byggnadsnämndens beslut
och dess uttalande, anförde i särskilt uttalande därutöver följande.

Stadens klart uttalade intresse av att effektivt medverka till riksdagshusfrågans
definitiva lösning bör ta sig uttryck i villighet att medverka till att Nedre Norrmalm
ingår i de alternativ, som den kommande arkitekttävlingen bör omfatta.
Stadens intressen på sikt äventyras inte av att tävlingsområdet får den omfattning
på Nedre Norrmalm, som vår grupp genom särskilt yttrande av herr Knut
Olsson förordade i stadskollegiet redan den 27 mars 1968 och som riksdagen på
bankoutskottets förslag senare uttalat sig för. Stadens långsiktiga intressen äventyras
inte heller av om den slutliga förläggningen av nytt riksdagshus skulle bli
Nedre Norrmalm; tvärtom talar starka skäl för önskvärdheten härav. Den omständigheten
att vissa planerade parkeringshus kommer i farozonen betraktar vi
enbart som plus eftersom allt starkare skäl talar för nödvändigheten av viss förändrad
målsättning för stadsombyggnaden utan den våldsamma prioriteringen
av bilismen och dess ständigt stegrade följ dbehov.

Däremot kan givetvis aktuella planeringssvårigheter och ekonomiska förluster
för staden uppstå om arkitekttävlingen — och det slutliga ställningstagandet till
förslagen — avsevärt försenas. En framställning till riksdagen bör därför främst
trycka på nödvändigheten att förberedelserna för pristävlingen forceras och att
ett slutligt avgörande om riksdagshusets förläggning överhuvud sker utan onödiga
tidsförluster. Skulle sådana trots allt uppstå måste det anses rimligt att statsmak -

Uti. nr 28 år 1969

SO (326)

terna på nöjaktigt sätt kompenserar staden för förluster som ett allvarligt brott i
kontinuiteten i regleringsprocessen skulle innebära.

Den ur alla synpunkter lämpligaste förläggningen av ett riksdagshus måste
emellertid även ur stadens synpunkter tillmätas så stort värde att valmöjligheterna
enligt av riksdagen redan fattat beslut bör kvarstå.

Jag hänvisar i övrigt till tidigare nämnt särskilt uttalande av herr Knut Olsson
i stadskollegiet den 27 mars 1968.

Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande fogas som bilaga 7 till denna
promemoria.

Gatunämnden har den 28 november 1968 till remissens besvarande med
fem röster mot två beslutat överlämna och åberopa ett av gatukontoret den
26 november 1968 avgivet tjänsteutlåtande samt anföra följande.

Enligt utlåtande den 27 mars 1968 avgav stadskollegiet yttrande över byggnadsstyrelsens
betänkande »Riksdagens hus, från två- till enkammarsystem, tekniskekonomisk
utredning». I enlighet med föredragande borgarrådets och borgarrådsberedningens
enhälliga förslag beslöt stadskollegiet därvid uttala »att staden
är villig medverka till anordnandet av en arkitekttävling för det område som omfattar
hela Helgeandsholmen och den del av Norrmalm som begränsas av Rödbotorget
i väster, Jakobsgatan och Jakobs Torg i norr och Kungsträdgårdsgatan i öster,
varvid tävlingsuppgiften bör vara att framlägga förslag till riksdagshus enligt
något av alternativen 1, 2 eller 3 a och att ange principiell utformning av de delar
av området som inte behövs för riksdagen, men som efter om- eller tillbyggnad
bör användas för statsdepartementen eller dylikt».

Fastighetskontoret har i ett flertal handlingar — vilka enligt beslut av fastighetsnämnden
delgivits bland annat gatunämnden — belyst vilka konsekvenser
ett alternativ med en arkitekttävling enligt riksdagens beslut den 30 maj 1968
medför för fastighetsnämndens del.

Gatukontoret har i sitt tjänsteutlåtande med anledning av nu föreliggande remiss
berört vilka konsekvenser en arkitekttävling omfattande Nedre Norrmalm
kan beräknas medföra beträffande trafik- och ledningsområdet. Av tjänsteutlåtandet
framgår tydligt att förseningar kommer att uppstå på ett flertal områden
inom tävlingsområdet.

Dessa förseningar innebär att provisoriska anordningar kommer att få utnyttjas
under längre tider än beräknat. Allt detta är naturligtvis sett ur stadens synpunkt
olägenheter.

Gatukontoret har mycket schematiskt uppskattat kostnaderna för provisoriska
trafikleder samt erforderliga ledningsomläggningar och ledningsprovisorier för
cityomdaningen inom tävlingsområdet till cirka 15 miljoner kronor. Med hänsyn
till den korta remisstiden noterar gatunämnden emellertid i detta sammanhang
att någon beräkning av de merkostnader som kan beräknas uppstå vid en arkitekttävling
enligt de olika alternativen inte har kunnat utföras. Det torde emeller -

Uti. nr 28 år 1969

(327) 31

tid få ankomma på andra stadens organ att pröva frågan om stadens totala kostnader
samt frågan om ekonomiska anspråk från stadens sida gentemot riksdagen.

I gatukontorets tjänsteutlåtande påvisas sålunda de negativa konsekvenser en
tävling omfattande Nedre Normalm får inom gatunämndens förvaltningsområde.
Det synes emellertid härvidlag föreligga väsentliga skillnader beträffande konsekvenserna
mellan å ena sidan tävlingsalternativ 3 a och å andra sidan alternativen
3 b och 3 c. I sin bedömning av ärendet kan gatunämnden emellertid inte
finna att några nya fakta har redovisats som motiverar en annan ståndpunkt
från stadens sida än den som stadskollegiet intog den 27 mars 1968. Med hänsyn
till det ansvar staden även i övrigt bör ta på sig i denna fråga vill gatunämnden
sålunda tillstyrka att stadskollegiet förklarar sig berett att, om riksdagen så önskar,
även medverka till en tävling i enlighet med alternativ 3 a. Gatunämnden föreslår
sålunda att staden nu intar samma ståndpunkt som i frågans behandling tidigare
i år.

Mot gatunämndens beslut anfördes reservation av herrar vice ordföranden
(fp) och Hedblom (fp) som därvid anförde följande.

Den nya byggnad som skall uppföras i huvudstaden för Sveriges folkrepresentation
kommer sannolikt att tjäna sitt viktiga syfte under mycket lång tid — kanske
århundraden. Ingenting kan i detta sammanhang vara viktigare än att denna
byggnad kan ges bästa möjliga läge och en ändamålsenlig utformning.

I detta perspektiv framstår en förskjutning på något eller några år i tidsprogrammet
för citysaneringen som en relativt ringa nackdel, i synnerhet som förskjutningen
är begränsad till en sektor av den i övrigt mycket omfattande stadsombyggnaden.

Ur den byggande myndighetens — gatunämnden — synpunkt synes inga tvingande
skäl finnas att begära en omprövning av riksdagens redan fattade beslut angående
det tilltänkta tävlingsområdets omfattning.

Vi anser att gatunämnden med hänvisning till det anförda bort tillstyrka att
staden uttalar sin villighet att medverka till en arkitekttävling i överensstämmelse
med riksdagens beslut.

Det av gatukontoret avgivna tjänsteutlåtandet fogas som bilaga 8 till
detta utlåtande.

Drätselnämnden har den 3 december 1968 till remissens besvarande
överlämnat och i huvudsak åberopat ett av kammarkontoret den 28 november
1968 avgivet tjänsteutlåtande.

Därutöver avgavs följande särskilda utatlanden.

Av ledamöterna herrar Aronson (s), Linden (s) och Winther (s):

Som framgår av kammarkontorets yttrande i fråga om riksdagshusets placering
och tävlingens omfattning, liksom av handlingarna i övrigt, har riksdagen
uppdragit åt förvaltningkontoret att utarbeta program för en tävling enligt i

Uti. nr 28 år 1969

32 (328)

princip något av alternativen 1, 2 eller 3, dock utan att riksdagen därmed tagit
slutlig ställning till tävlingens omfattning.

Vidare framgår, att stadskollegiet genom sina beslut den 27 mars och 27 maj i
år uttalat att arkitekttävlingen icke bör omfatta alternativen 3 b och c utan avse
1 och 2 samt 3 a, d.v.s. Helgeandsholmen och Nedre Norrmalmsalternativet söder
om Jakobsgatan.

Förvaltningskontorets skrivelse avser sålunda en förfrågan huruvida staden är
beredd att frångå sin tidigare ståndpunkt, d.v.s. medverka i en tävling som även
omfattar de alternativa placeringar av riksdagshuset, som skulle sträcka sig upp
till Herkulesgatan.

Kammarkontoret har med hänsyn till att material ännu ej föreligger för en bedömning
av frågan ur ekonomiska synpunkter inte ansett sig ha underlag för ett
ställningstagande till en dylik ifrågasatt ändring av stadens ståndpunkt.

Sedan kammarkontoret avgav sitt tjänsteutlåtande har fastighetskontoret i
särskild P.M. angivit en preliminär summa på minst 35 milj. kr i extrakostnader
vid en placering av riksdagshuset på Norrmalm enligt alternativen 3 b och 3 c.
Dessa kostnader ankommer självfallet på staten att bära. De kostnader, som uppkommer
för handel och näringar genom störningar, minskad attraktivitet etc.
inom det centrala cityområdet liksom en rad ej uppskattningsbara negativa följdverkningar
för staden kan givetvis inte på detta stadium bedömas. De omedelbara
konsekvenserna vid en utvidgning av tävlingsområdet är sålunda betydande.

Drätselnämnden fäster likväl i detta läge — liksom stadskollegiet tidigare —
ett avgörande avseende vid de utomordentligt stora genomförandeproblem som
uppkommer vid en förskjutning av gränsen upp till Herkulesgatan. Innebörden
härav är i realiteten att grundvalarna för den redan beslutade cityplanen sönderbryts
med svårartade konsekvenser för det fortsatta regleringsarbetet.

Fastighetsnämnden har sammanfattat skälen för att avstyrka en ändring av
kollegiets beslut i följande ordalag.

Det framgår av (fastighets)kontorets redogörelse hur riksdagshusfrågan, ju
mer tävlingsområdet utvidgas, förändrar sig från att vara en fråga om uppförande
av permanent riksdagshusbyggnad till att därjämte bli en stadsomvandlingsfråga
av betydande mått och högsta svårighetsgrad, drabbande viktiga delar av
Stockholms city och oförenlig med hittillsvarande planering av dessa. Enligt
preliminära gränsdragningar för tävlingsområdet skulle femton kvarter i den
södra delen av Nedre Norrmalm kunna bli direkt indragna i en nyplanering enligt
andra riktlinjer än gällande cityplans och som konsekvens därav måste dessutom
en omplanering också göras av områden norr om tävlingsgränsen upp emot
Hamngatan — allt detta trots att egentligen endast två eller tre kvarter närmast
Gustav Adolfs Torg anses komma ifråga som plats för riksdagshuset. De praktiska
följderna av att frågan om riksdagshusets lokalisering ges dessa väldiga
dimensioner är att det — vid sidan av de i och för sig ansenliga kostnaderna för
att frigöra en riksdagshustomt i kvarteren vid Gustav Adolfs Torg — uppkommer
mycket stora, delvis oberäkneliga merkostnader och förluster såväl inom tävlingsområdet
som utanför detta genom förseningar av regleringsarbetet, omplaneringar
och omprojekteringar, ränteförluster på avröjd mark, standardförsäm -

Uti. nr 28 år 1969

(329) 33

ringar, provisorier m.m. Under en tid av minimum sexton år måste hela stadsdelen
söder om Herkulesgatan vara rivnings- och byggnadsplats med därav följande
konsekvenser även för områdena utanför gränsen.

Fastighetsnämnden finner de av kontoret anförda skälen synnerligen övertygande
och understryker vilka vittgående och svåröverskådliga konsekvenser man
har att räkna med på grund av tävlingsområdets geografiska utsträckning regleringarnas
och rivningsområdenas utbredning och varaktighet, den försämrade
trafikförsörjningen och den allmänna desorganisering av planeringen som
uppkommit genom ovissheten om tävlingens resultat och de slutliga avgöranden
som kan komma att följa.

I likhet med fastighetsnämnden vill vi sålunda förorda,

dels att staden vidhåller sin tidigare inom stadskollegiet enhälligt intagna
ståndpunkt av den 27 mars, vilken senare bekräftades den 27 maj (därvid dock
enhälligheten bröts) och sålunda förorda, att tävlingsprogrammet måtte omfatta
Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, d.v.s. området
söder om Jakobsgatan,

dels att stadskollegiet uttalar att alla uppkommande extrakostnader måste bäras
av staten vid varje utvidgning av tävlingsområdet, som rubbar cityplanen,
oberoende av om dessa kostnader på nuvarande stadium kunnat redovisas eller ej.

Av ledamöterna herr Palme (m) och fru Florén-Winther (m):

Vi hänvisar till det av högerledamöterna i byggnadsnämnden gjorda särskilda
uttalandet.

Av herr ordföranden (fp) med instämmande av herr Abrahamsson (fp):

Frågan om ett nytt riksdagshus, utformning och förläggning är för Stockholms
stad ett stadsbyggnadsärende av synnerlig vikt. Såsom kammarkontoret understrukit
måste denna del av den centrala staden planläggas med utomordentlig
omsorg, då det även gäller att här bygga ett nytt stadsparti, som skall stå i många
generationer framöver. Varje alternativ som kan innebära en god inpassning av
det nya riksdagshuset vilket kommer att utgöra ett dominerande inslag i stadsbilden
måste noga prövas.

Den fördröjning av cityregleringen på några få år som en riksdagshustävling
omfattande även alternativen på Nedre Norrmalm skulle åstadkomma bör inte
i ett ärende av denna vikt och omfattning vara ensam utslagsgivande.

Då det i ärendet ej föreligger någon nöjaktig ekonomisk analys av de olika
tänkbara alternativen kan den i ärendet ställda förfrågan om eventuella anspråk
från stadens sida gentemot riksdagen f.n. inte besvaras. Såsom under remissbehandlingen
anförts kommer de ekonomiska analyserna, så snart de är klara,
att presenteras inför markförhandlingskommissionen för att ligga till grund för
vidare överläggningar mellan staden och kronan för reglering av de ekonomiska
konsekvenser för staden som kan följa av riksdagens beslut om riksdagshusfrågans
lösning.

Uti. nr 28 år 1969

34 (330)

Av herr Abrahamsson (fp):

Jag anser att ärendet med hänsyn till frågans betydelse för citymiljön bör underställas
stadsfullmäktiges prövning.

Kammarkontorets tjänsteutlåtande fogas som bilaga 9 till detta utlåtande.

Föredragande borgarrådet har anfört följande.

Riksdagens förvaltningskontor har anhållit att Stockholms stad ville sätta
styrelsen i tillfälle att informera riksdagen om dels stadens villighet att
medverka till en arkitekttävling i överensstämmelse med riksdagens beslut,
(BaU 1968:48 och 54), dels eventuella ekonomiska anspråk från staden
mot riksdagen.

Det var vid sammanträde den 27 mars 1968 som stadskollegiet första
gången behandlade frågan angående arkitekttävling om nytt riksdagshus.
Stadskollegiet beslöt då uttala att staden är villig medverka till anordnandet
av en arkitekttävling för det område som omfattar hela Helgeandsholmen
och den del av Norrmalm som begränsas av Rödbodtorget i väster, Jakobsgatan
och Jakobs Torg i norr och Kungsträdgårdsgatan i öster, varvid tävlingsuppgiften
skulle vara att framlägga förslag till riksdagshus enligt något
av alternativen 1, 2 eller 3 a samt att ange principiell utformning av de
delar av området som inte behövdes för riksdagen men som efter om- eller
nybyggnad borde användas för statsdepartement eller dylikt.

Då riksdagens bankoutskott behandlade ärendet angående nytt riksdagshus
föreslog detta att arkitekttävlingen också skulle få omfatta alternativen
3 b och 3 c, innebärande att även vissa delar av området norr om Jakobsgatan
fick tas med.

I anledning av bankoutskottets förslag aktualiserades ärendet ånyo i
stadskollegiet, som vid sammanträde den 27 maj 1968 hos riksdagen beslöt
hemställa att riksdagen vid sitt beslut med anledning av bankoutskottets
förslag ur planeringen och arkitekttävlingen måtte utesluta de varianter,
som skulle innebära att ett nytt riksdagshus förlädes inte bara till kvarteren
söder om Jakobsgatan utan också till kvarteren norr därom.

I sitt beslut (BaU 1968:48 och 54) beslöt riksdagen följa bankoutskottets
förslag och tillstyrkte således att arkitekttävlingen fick omfatta något av
alternativen 1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus».

Ett programarbete för arkitekttävlingen pågår nu och bedrivs inom en
arbetsgrupp bestående av tjänstemän från riksdagens förvaltningskontor,
Stockholms stad och byggnadsstyrelsen under ordförandeskap av förvaltningskontorets
direktör.

Under programarbetets gång har från stadens sida lämnats en redogörelse
för vissa stadsplanemässiga konsekvenser av att en arkitekttävling ordnas
om ett riksdagshus enligt något av alternativen 3 a, b och c.

Uti nr 28 år 1969

(331) 35

I ett tjänsteutlåtande av den 6 november 1968 till fastighetsnämnden har
fastighetskontoret föreslagit att fastighetsnämnden, med hänsyn till regler
ingsproblemen på Nedre Norrmalm, föreslår stadskollegiet att hos riksdagen
anhålla att tävlingen icke må äga rum inom Nedre Norrmalmsområdet
och att kollegiet vädjar om sådan behandling av riksdagshusfrågan i
övrigt att provisoriet vid Sergels Torg kan avvecklas till den 1 januari 1981.
Fastighetsnämnden beslöt vid sammanträde den 12 november 1968 att utan
eget ställningstagande underställa fastighetskontorets tjänsteutlåtande och
däri gjord hemställan stadskollegiets avgörande.

Över riksdagens förvaltningskontors skrivelse har yttrande nu avgivits
av drätselnämnden, fastighetsnämnden, byggnadsnämnden, gatunämnden
och skönhetsrådet. Byggnadsnämnden och slcönhetsrådet har tillstyrkt att
arkitekttävlingen får omfatta samtliga de alternativ som angivits i riksdagens
beslut, medan fastighetsnämnden och gatunämnden har ansett att staden
nu bör inta samma ståndpunkt som vid frågans behandling tidigare i år,
d.v.s. att tävlingsområdet skulle inskränkas genom att dess nordgräns skulle
dras i Jakobsgatan. I såväl fastighetsnämnden, byggnadsnämnden som
gatunämnden förelåg skiljaktiga meningar, medan skönhetsrådet var enigt
i sitt beslut.

Frågan om ett nytt riksdagshus’ utformning och förläggning är för Stockholms
stad ett stadsbyggnadsärende av synnerlig vikt. Ett nytt riksdagshus
kommer att utgöra ett dominant inslag i en mycket känslig del av staden.
Varje alternativ som kan innebära en god inpassning av det nya riksdagshuset
i stadsbilden måste därför noga prövas. De lokaler som riksdagen i
en nära framtid med all sannolikhet kommer att efterfråga kan svårligen
inrymmas på Helgeandsholmen. Troligen har man hittills underskattat den
framtida riksdagens behov av tjänsterum och andra lokaler. Ett nytt riksdagshus
på Helgeandsholmen skulle troligen anta sådana proportioner att
den skala som tidigare eftersträvats inom denna del av staden på ett mycket
olyckligt sätt skulle överskridas. Det finns således anledning anta att de
alternativ som innebär en förläggning av riksdagshuset till Helgeandsholmen
icke kommer att visa sig vara några bra alternativ när tiden för beslutets
fattande är inne. För verklig valfrihet krävs då flera alternativ på
Nedre Norrmalm.

Från olika håll har anförts att tidsfaktorn skulle vara avgörande vid bedömningen
av arkitekttävlingens omfattning. En förläggning av riksdagshuset
på Nedre Norrmalm torde dock endast komma att innebära en försening
på ett par år; en olägenhet som staden bör ta på sig för att verkligen
få tillfälle att alternativt pröva denna för hela södra cityområdet vitala
stadsbyggnadsfråga. Ej heller är tidsskillnaden så stor mellan alternativen
3 a och 3 b och c att den kan vara avgörande för tävlingsområdets gräns
på Nedre Norrmalm. Om tävlingsgränsen lägges i Herkulesgatan måste

Uti. nr 28 år 1969

36 (332)

dock en revidering ske av det s.k. Storviggenprojektet. Detta medför givetvis
svårigheter för staden; svårigheter som dock bör kunna lösas vid ytterligare
bearbetningar och som på nuvarande stadium icke bör definitivt utesluta
tävlingsalternativ, som ur stadsbildssynpunkter synes kunna ge överlägsna
lösningar. Exempelvis torde det nu vara tvivelaktigt att med enbart
det föreliggande materialet som grund hävda att parlteringsfrågorna skulle
få en helt olämplig lösning om det förutsatta parkeringshuset i kvarteret
S:t Per måste elimineras.

Om staden accepterar att tävlingsområdet får sträcka sig norr om Jakobsgatan
upp till en nordgräns i Herkulesgatan, bör detta dock innebära
att vissa förutsättningar skall vara givna för tävlingen exempelvis visst
läge för station på planerad tunnelbana, viss kapacitet på körförbindelser,
möjligheter till parkeringsinfarter och försörjningsinfarter o.s.v.

Dessa förutsättningar bör preciseras vid förhandlingar mellan staden och
riksdagen.

Förvaltningskontorets skrivelse innehåller också en begäran om redogörelse
för eventuella ekonomiska anspråk från stadens sida gentemot riksdagen.
Såsom kammarkontoret anfört föreligger i ärendet icke någon sådan
ekonomisk analys att en kostnadsjämförelse mellan alternativen kan göras.
Det bör också understrykas, såsom kammarkontoret gjort, att även om
denna ekonomiska analys förelåge och man med ledning därav kunde ha en
bestämd uppfattning om skillnaden i ekonomiskt avseende mellan de olika
alternativen, så skulle det självfallet ändå vara vanskligt att bedöma vilken
merkostnad som skulle vara tolerabel och vilken som icke vore det.

I avsaknad av de ekonomiska analyser som kammarkontoret berört är
det givetvis omöjligt för staden att ta ställning till frågan om eventuella
ekonomiska anspråk från stadens sida. När den ekonomiska analysen är
klar kommer den att presenteras inför markförhandlingskommissionen och
förslag till ekonomisk uppgörelse får sedermera framläggas för stadens
organ.

Det förutsättes att den föreslagna arkitekttävlingen anordnas gemensamt
av riksdagen, kungl. maj:t och Stockholms stad. Vid överläggningar med
företrädare för riksdagens förvaltningskontor har föreslagits att prisnämnden
skall bestå av 11 ledamöter, varav staden skulle representeras av en arkitekt
och en politiker. Denna sammansättning synes för stadens del godtagbar
och jag föreslår att staden förklarar sig villig att ingå i prisnämnden
enligt detta förslag.

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer jag att stadskollegiet
måtte föreslå stadsfullmäktige att besluta meddela styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor dels att staden är villig att medverka till en arkitekttävling
i överensstämmelse med riksdagens beslut (BaU 1968:48 och 54),
innebärande att tävlingsområdet får omfatta den del av Nedre Norrmalm

Uti. nr 28 år 1969

(333) 37

som ligger söder om Herkulesgatan och en tänkt förlängning av denna
fram till Västra Trädgårdsgatan och att de förutsättningar beträffande
T-banestation man. som måste vara givna i tävlingen närmare får preciseras
vid förhandlingar mellan riksdagen och staden, dels att stadens ekonomiska
anspråk gentemot riksdagen icke nu kan framläggas utan först
får föregås av överläggningar med Statens markkommission, dels ock att
staden förklarar sig beredd biträda förslaget att prisnämnden får bestå av
11 ledamöter, varav staden utser två ledamöter, av vilka en ej behöver vara
arkitekt.

Vidare hemställes att den av herrar Abrahamsson och Grabö avgivna motionen
får anses besvarad med vad som anförts i detta utlåtande.

Borgarrudsberedningen har anfört följande.

Jämfört med det läge som riksdagshusfrågan befann sig i före beslutet
vid 1968 års vårriksdag är frågan nu efter detta beslut i ett mycket sämre
läge. Skillnaden är att det tidigare förutsattes, att 1968 års riksdag skulle
fatta ett för eventuella konflikter mellan riksdagshusfrågan och cityregleringen
avgörande beslut. Riksdagen uppsköt emellertid alla mera preciserande
ställningstaganden till en senare tidpunkt, sedan ytterligare utredning
ägt rum. För Stockholms stads del innebär detta att en konfliktsituation
nu hotar att uppkomma, som det dock alltjämt bör vara möjligt att
avvärja.

Ställningstagandena i olika skeden

Ett första ställningstagande från stadens sida till frågan om riksdagshus
på Nedre Norrmalm begärdes i december 1967 av byggnadsstyrelsen.
Generalplaneberedningens majoritet avstyrkte då att riksdagshuset förlädes
till Nedre Norrmalm. Ordföranden borgarrådet Hallerby och finansborgarrådet
P.-O. Hanson uttalade att beredningen på dåvarande stadium inte
borde ha gått in på vare sig tillstyrkande eller avstyrkande. Dr Yngve Larsson
gjorde ett uttalande till förmån för professor Paul Hedqvists förslag till
riksdagshus på Nedre Norrmalm.

Den 25 mars 1968 förelåg byggnadsstyrelsens utredning Riksdagens hus
med däri redovisade utredningsalternativ, nämligen dels ombyggnad på
Helgeandsholmen (alt. 1 a—c), dels nybyggnad på Helgeandsholmen (alt.
2 a—c), dels nybyggnad på Nedre Norrmalm (alt. 3 a—c). Byggnadsstyrelsen
rekommenderade för sin del alternativ 2, nybyggnad på Helgeandsholmen,
dock med det förbehållet att styrelsens utredning gällde de tekniskekonomiska
faktorerna. Styrelsen föreslog att nästa led i arbetet skulle
bli en arkitekttävling om alternativen ny- eller ombyggnad på Helgeandsholmen.

Över byggnadsstyrelsens utredning avgav stadskollegiet den 27 mars 1968

2—0102559

Uti. nr 28 år 1969

38 (334)

ett enhälligt yttrande. Föredraganden, borgarrådet Hallerby, konstaterade
i sitt utlåtande i ärendet, att »underalternativen 3 b och 3 c skulle få sådana
svåröverskådliga konsekvenser för cityomdaningen att staden måste avstyrka
dessa förslag». Däremot hade det visat sig att alternativet 3 a, riksdagshus
vid Gustav Adolfs Torg söder om Jakobsgatan kunde anpassas till
stadens planer och ge ett från funktionella och arkitektoniska synpunkter
gott riksdagshusalternativ. Stadskollegiet föreslog därför att en arkitekttävling
skulle anordnas om riksdagshusbygget inom ett tävlingsområde, som
dels omfattade Helgeandsholmen, dels även området vid Gustav Adolfs Torg
men begränsat norrut av Jakobsgatan (ledamoten Knut Olsson anförde i ett
särskilt uttalande att även alternativet 3 b borde inrymmas i tävlingsområdet).

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anslöt sig i skrivelse till riksdagen
den 3 april 1968 till stadens förslag och förordade alltså en arkitekttävling
om riksdagshusbygget inom den ovan angivna ramen.

Bankoutskottets förslag till riksdagen i utlåtande den 21 maj 1968 blev
att närmare utredning skulle göras om en arkitekttävling och att denna
förberedande utredning ej skulle begränsas av Jakobsgatan utan omfatta
även Norrmalmsalternativen 3 b och 3 c. Sedan utredningen utförts skulle
frågan på nytt föreläggas riksdagen.

Stadskollegiet opponerade den 27 maj 1968 mot bankoutskottets förslag
om utvidgning av tävlingsområdet. Detta beslut var inte enhälligt. Reservation
anmäldes dels av ledamöterna Hjerne, Hagstrand och Cars, dels av ledamoten
Knut Olsson.

Riksdagen beslöt den 30 maj 1968 efter sammanjämkning i enlighet med
bankoutskotiets förslag. — Innebörden av beslutet redovisas i sammanjämkningsutlåtandet
på följande sätt: En fortsatt utredning skall göras
om hur arkitekttävlingen bör organiseras. I detta utredningsarbete skall
riksdagen, kungl. maj :t och Stockholms stad samarbeta. Staden skall ha
tillfälle till full insyn och medverkan i arbetet. »Förhandlingar» med Stockholms
stad skall äga rum och riksdagen kommer senare att få ta slutlig
ställning till arkitekttävlingens omfattning.

Det nuvarande läget

Som framgår av det ovanstående har frågan om det nya riksdagshusets
placering successivt kommit i ett allt sämre läge.

Ursprungligen var det tänkt att 1968 års riksdag på basis av byggnadsstyrelsens
utredning skulle bestämma platsen för det nya riksdagshuset.

När det visade sig att utredningen inte gav tillräckligt stöd för ett preciserat
ställningstagande, kunde likväl stadskollegiet och riksdagens förvaltningskontors
styrelse i samförstånd föreslå en lösning som innebar fort -

Uti. nr 28 år 1969

(335) 39

satt beredning av frågan genom en arkitekttävling utan att någon kollision
med cityregleringen skulle uppstå, eftersom tävlingen begränsades till området
söder om Jakobsgatan.

Det var först genom bankoutskottets och riksdagens ställningstaganden
i strid mot stadskollegiets som konflikten mellan riksdagshusutredning och
cityreglering blev akut.

Om detta beslut uppfattas som det definitiva beslutet om riksdagshustävlingen,
innebär det följande:

1) Behandlingen av riksdagshusfrågan under 1967 och 1968 har inte
fört frågan om riksdagshusets placering framåt. Det står alltjämt öppet om
riksdagen skall bli kvar på Helgeandsholmen eller förläggas till Nedre Norrmalm.
Beslut om placeringen kan sannolikt fattas tidigast 1972 sedan arkitekttävlingen
har genomförts.

2) Cityregleringen inom ett område upp till ungefär Herkulesgatan måste
avstanna i avvaktan på det blivande beslutet om riksdagshuset — därav
följer vittgående ekonomiska konsekvenser samt komplikationer, förseningar
och standardförsämringar som inte kan begränsas till tävlingsområdet
utan också drabbar cityområdet norr om Herkulesgatan.

3) Även frågan om riksbankens framtid står öppen i avvaktan på beslutet
1972. Den tomt som är reserverad för ny riksbank i kvarteret Fyrmörsaren
och blir avröjd 1969 kan ej bebyggas.

Det bör emellertid observeras att riksdagen i själva verket icke har fattat
något definitivt beslut om tävlingsområdets storlek och att stadskollegiet
för sin del icke har biträtt något förslag om en riksdagshustävling över så
stort område att konflikten med cityregleringen uppstår. Tvärtom har kollegiet
opponerat mot bankoutskottets förslag. I medvetande därom har riksdagen
i sitt beslut förutsatt att frågan om riksdagshustävlingens omfattning
skall prövas på nytt av riksdagen sedan frågan utretts ytterligare i
samarbete med staden och förhandlingar förts med staden, d.v.s. att 1968
års riksdagsbeslut icke skall betraktas som något definitivt beslut om riksdagshustävlingen.
Den förfrågan om stadens slutliga ståndpunkt, som riksdagens
förvaltningskontors styrelse nu har riktat till stadskollegiet är således
väl motiverad. (Den är emellertid felaktigt motiverad i skrivelsen,
eftersom där sägs att det förekommit uppgifter om att Stockholms stad
»inte längre» skulle vara beredd att medverka till en arkitekttävling av
den omfattning riksdagens beslut förutsätter. Som framhållits ovan har
staden överhuvud taget icke förklarat sig beredd därtill.)

Underlag för det slutliga ställningstagandet till frågan om tävlingsområdets
storlek

Det pågår nu närmare utredningar om programmet för arkitekttävling -

Uti. nr 28 år 1969

40 (336)

en och om tävlingsområdets storlek. Vid undersökningarna medverkar stadens
experter. De skall enligt uppdrag av byggnadsnämnden också försöka
klarlägga hur staden måste omarbeta sina planer för cityregleringen, i fall
tävlingsgränsen läggs så långt norrut som enligt alternativen 3 b och 3 c,
d.v.s. i Herkulesgatan. I sammanhanget måste även de ekonomiska konsekvenserna
för staden undersökas. Det har begärts att statens och stadens
gemensamma markommission skall utarbeta ett förslag till uppgörelse
därom.

De preliminära rapporter som lämnats till stadens markdelegerade, fastighetsnämnden
och stadskollegiet bekräftar mycket uttryckligt stadens tidigare
bedömning. Konsekvenserna för staden, för dess invånare och näringsliv
blir mycket allvarliga, om riksdagshustävlingen skall omfatta ett
så stort område att den kolliderar med planeringen och genomförandet av
cityregleringen. Det är nu möjligt och förefaller också ovillkorligen nödvändigt
att ge riksdagen en fullständigare information om konsekvenserna
av olika ställningstaganden angående riksdagshusalternativen och tävlingsförfarandet.

Vid riksdagens beslut i maj synes man nämligen, trots de informationer
som redan då kunde lämnas från stadens sida, ha underskattat de svårigheter
och kostnader som skulle uppkomma dels för staden, dels för kronan.
Sannolikt förbisåg man också att svårigheterna ökades högst väsentligt
genom att det beslut som riksdagen fattade ej gav något slutligt besked
om huruvida intrång skulle göras på cityregleringen eller ej. Besked därom
kan nu erhållas tidigast 1972. Fördelarna för riksdagen av att ha handlingsfrihet
ända upp till Herkulesgatan blev alltså inte på rätt sätt vägda mot
uppkommande problem och kostnader. — Även riksbanksfrågan lämnades
olöst. Man får under mycket lång tid rivnings- och byggnadsplats på norra
sidan av Brunkebergstorg invid det provisoriska riksdagshuset.

Fastighetskontorets rapporter om konsekvenserna för Nedre Norrmalms
reglering vid alternativa förläggningar av det permanenta riksdagshuset
visar mycket åskådligt dels de fundamentala skillnaderna i konsekvenser
om riksdagshuset förläggs till Nedre Norrmalm i stället för Helgeandsholmen,
dels hur riksdagshusfrågan vidgar sig till en stadsregleringsfråga av
stora mått, när man begär handlingsfrihet inom ett så stort område att cityregleringen
måste läggas om.

I en kommentar till fastighetskontorets utredning i riksdagshusfrågan
har stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenbladh framhållit att skillnaderna
i minimitider för riksdagshusets färdigställande inte är så stora de olika
alternativen emellan. Det rör sig, enligt honom, om en i detta sammanhang
så pass kort tid som två år, och genomförandefrågorna borde av det skälet
ej anses ha någon avgörande betydelse. De fyra ledamöter i byggnadsnämnden,
som åberopar Sidenbladh, konstaterar att hyrestiden för de proviso -

Uti. nr 28 år 1969

(337) 41

riska riksdagslokalerna vid Sergels Torg således bara bli måttligt förlängd
och anser att tidsfaktorn därför ej kan åberopas som något skäl emot en
tävlingsgräns i Herkulesgatan.

Stadsbyggnadsdirektören Sidenbladh har emellertid förbigått den verkliga
innebörden i fastighetskontorets undersökning av tidssammanhangen
i de olika alternativen, nämligen följande.

Ett riksdagshusbygge på Helgeandsholmen tar ganska lång tid — minimitiden
har beräknats 1980 för ombyggnad, 1982 för nybyggnad. Under
tiden 1972 1980, alternativt 1982, pågår då arbeten på Helgeandsholmen,

men projektet begränsar sig till denna plats. Cityregleringen behöver ej
planeras om och kan drivas helt oberoende av riksdagshusbygget. Av det
skälet vågar man också tro att den beräknade minimitiden skall kunna
hållas.

Det riksdagshusbygge på Norrmalm med tävlingsgräns i Herkulesgatan,
som stadsbyggnadsdirektören förordar, beräknas tidigast bli färdigt 1983.
En radikal omplanering av stadsdelen skall tillåtas, vilket bl.a. innebär att
det i detta fall inte är sannolikt att minimitiden kan hållas.

Visserligen har det en väsentlig betydelse för staden att riksdagshuset
kan bli färdigt så snart som möjligt så att provisoriet vid Sergels Torg kan
utrymmas och tas i bruk för sitt rätta ändamål. Men de fundamentala tidssammanhang
för genomförandet som fastighetskontoret redovisar i sin utredning
gäller inte bara tidsskillnaderna för själva riksdagshusbygget. Vad
saken framför allt gäller är att enligt stadsbyggnadsdirektörens linje är det.
inom Nedre Norrmalm söder om Herkulesgatan som arbetena kommer att
pågå under hela den långa byggnadstiden.

Skillnaden är alltså denna:

a) tävling enligt fastighetskontorets förslag: Helgeandsholmen rivningsoch
bgggnadsplats fram till år 1980, alternativt 1982.

b) tävling enligt stadsbyggnadsdirektörens förslag: Nedre Norrmalm söder
om Herkulesgatan rivnings- och bgggnadsplats under en minimitid till
1983 och sannolikt mycket längre -— dessutom förseningar och komplikationer
även för cityregleringen norr om Herkulesgatan.

Riksdagshuskomplexet behöver i och för sig inte så stort utrymme som
upp till Herkulesgatan. Enligt de förberedande undersökningarna kräver
det en markareal på 9.000 å 11.000 m2 och skall inte ockupera mer än två
eller tre kvarter vid Gustav Adolfs Torg. Men enligt riksdagens preliminära
ställningstagande skulle arkitekttävlingen komma att omfatta ett tio gånger
så stort område (ungefär 90.000 m2), Helgeandsholmen plus femton
kvarter långt in i södra delen av Nedre Norrmalm. Till sin yta blir detta
område nästan lika stort som den hittills reglerade delen av Nedre Norr -

Uti. nr 28 år 1969

42 (338)

malm, Sergelgatan med omgivande kvarter, Sergels Torg, Klar ab er g s gatan,
den nya Sveavägen och området öster om den ned till Regeringsgatan.

Att tävlingsområdet tas till så stort beror ju inte på att man vill ha valfrihet
att placera riksdagshuset var som helst inom området. Det är trots
allt bara Helgeandsholmen och kvarteren närmast Gustav Adolfs Torg som
anses komma i fråga. Utan syftet är att de tävlande inte skall vara bundna
av stadens cityplan, City 67, och ha rätt att föreslå även sådana stadsplaneändringar
som kan bli mycket ingripande. Sålunda ifrågasätts ändrade
bredder och sträckningar för Regeringsgatan och Malmtorgsgatan eller alternativt
att Malmtorgsgatan läggs igen och att Herkulesgatan i stället
breddas kraftigt öster om Brunkebergstorg — i City 67 är den igenlagd. Vidare
ifrågasätts att den breddning av Jakobsgatan som City 67 räknar med
skall utbytas mot en motsvarande breddning av Fredsgatan, vilket innebär
att cityregleringen utvidgas med ytterligare en hel kvartersrad söderut.
På Fredsgatans norra sida måste då all bebyggelse rivas från Konstakademin
längst västerut och därefter kvarter efter kvarter ända bort till
Kungsträdgården.

Riksdagshusfrågan utvidgas alltså till att bli en del i en mycket stor stadsplaner
eglering. Det är givet att det är mycket svårt att nu uttala sig om
när den kan bli förverkligad. Fastighetskontoret har försökt beräkna vad
minimitiden kan bli för själva riksdagshuskomplexet, som man funnit bli
ungefär sexton år. Men utsikterna att projektet kan genomföras på minimitid
torde inte vara stora. SAR:s tävlingsnämnd har t.ex. redan anmält
att arkitekttävlingen nog måste göras i två omgångar, varvid risken för
förseningar fördubblas redan på det stadiet. Den inledande procedur, som
pågår just nu, ger ju inte heller det intrycket att man vågar räkna med
snabbhet och ackuratess i beslutprocessen såsom fastighetskontoret gjort i
sin kalkyl.

Troligen kan alltså minimitiden för själva riksdagshus projektet inte hållas.
Det kan dröja till slutet av 80-talet innan det blir färdigt och det skulle
antagligen dröja till framåt sekelskiftet innan hela den radikala omdaningen
av södra Nedre Norrmalm är fullbordad. Regleringarna kring Hötorgscity,
Sveavägen och Sergels Torg var väl förberedda när de startades
omkring 1950. Principplanen var beslutad efter många års utredningar,
stadsplanearbetet pågick. Ändå kommer denna reglering inte att vara färdig
tjugo år senare. Hela nybebyggelsen kring Sergels Torg hinner inte bli färdig
till 1970.

Man kan invända att det är fråga om större byggnadsvolymer i det området
och en ännu radikalare omdaning. Men därom vet man inte så mycket.
Det projekteringsarbete som har pågått för statligt förvaltningscentrum
i södra Klara tycks leda till väsentligt större volymer än City 67 räknar
med. Och erfarenheten från arkitekttävlingar är nog att lösningarna bru -

Uti. nr 28 är 1969

(339) 43

kar bli mera avancerade än man antar på förhand. Det byggnadsbestånd
som skulle ersättas vid Hötorgscity och Sveavägen var dessutom av mycket
lägre klass än den delvis mycket värdefulla bebyggelse som måste rivas
vid Gustav Adolfs Torg och längs Fredsgatan. Grundförhållandena i den
södra delen är också mycket sämre än i den norra, vilket förlänger byggnadstiderna
mera än en skillnad i byggnadsvolymernas storlek. Och vid
stadsregleringen i det norra området fanns det den utomordentligt starka
drivkraften att tunnelbanan måste fram genom området. Till den finns det
— bortsett från själva riksdagshusbygget — inte någon motsvarighet i det
södra området.

När man säger att det går bra att placera riksdagshuset på Nedre Norrmalm
därför att det redan pågår en reglering av området är det således en
ganska missvisande bild av den verkliga situationen man ger. Om man vill
ha frihet att omdana stadsdelens södra partier inom den vida ram som riksdagens
preliminära beslut förutsätter -— d.v.s. lägga tävlingsområdets gräns
i Herkulesgatan — beror svårigheterna till stor del just på att det redan
pågår en cityreglering, som det har lagts ned stora kostnader på. Genom att
tiotals miljoner redan har investerats i förberedande åtgärder, fastighetsförvärv,
evakueringar, rivningar, planering och förberedande projektering
av nybebyggelsen i de delar av city som det tänkta tävlingsprojektet skulle
få konsekvenser för, blir följderna av att kontinuiteten i ett pågående regleringsarbete
bryts svårare än de följder som skulle ha inträtt om regleringen
inte hade varit påbörjad.

Så som stadsdelen söder om Hamngatan är planerad i city och den antagna
områdesplanen för kvarteren kring Brunkebergstorg är Herkulesgatan
inte någon naturlig gräns i området. Om regleringsarbetet inte skall
behöva stanna av även norr om Herkulesgatan är det nödvändigt att försöka
planera om den norra delen, Brunkebergstorg och det stora s.k. Storviggenblocket
på torgets östra sida m.m., så att denna del kan fungera någorlunda
självständigt. Hur svårt det är att finna en egen stadsplanelösning
för denna norra del förstår man av att det inte ens är klart hur torget
skall avslutas söderut, om Malmtorgsgatan skall finnas kvar eller inte, om
Storviggenblocket får front söderut mot en cirka 25 meter bred Herkulesgata
eller om blocket i stället skall avslutas med enbart en gånggata eller
kanske en brandmur för att senare kunna förlängas in i tävlingsområdet.

En annan konsekvens av gränsdragningen i Herkulesgatan är att den
kollektiva trafikförsörjningen av södra city delen blir försämrad. Den tredje
tunnelbanan, Järvabanan, skall ha en av sina två citystationer under
Kungsträdgården med uppgångar i korset Regeringsgatan/Jakobsgatan, där
stationen får goda gångförbindelser i alla riktningar. Stationsbygget är redan
i gång och stationen skall vara i bruk 1975. Det blir alltså nödvändigt
att flytta biljetthall och uppgångar till ett läge norr om Herkulesgatan,

Uti. nr 28 år 1969

44 (340)

fastän det innebär en påtaglig försämring för stadsdelen. Samma bana har
biljetthall och uppgångar även vid Sergels Torg. Från stationen Kungsträdgården
vill man alltså nå så långt mot söder och väster som möjligt. Läget
vid Jakobsgatan — som i City 67 är det östvästliga gångstråket i södra city
— och nära Gustav Adolfs Torg är alltså mycket bättre än det nya läget
norr om Herkulesgatan.

De nya stadsplaneproblemen och standardförsämringarna får naturligtvis
inte bara ses som tekniska och ekonomiska komplikationer för själva
regleringsprocessen i city. Att processen förlängs i tiden, att den södra delen
av city kommer att vara rivnings- och byggnadszon under mer än tjugo
år framåt är inte heller enbart en stadsbildsfråga. Det drabbar stadens invånare
och näringsliv på ett mycket konkretare sätt. Vissa följder gäller
för all framtid, nämligen de oundvikliga standardförsämringarna, t.ex. att
tunnelbanestationen har fått ett sämre läge. Andra kan kallas temporära
fastän de gäller för mycket lång tid. Alla trafikleder inom den södra delen,
förbindelserna mot Gamla Stan och Södermalm och från Tegelbacken mot
Nybroplanstrakten kommer att vara mer eller mindre provisoriska under
långa perioder. Stora delar av kvartersbebyggelsen kommer att vara riven,
nybyggen pågå. Nybebyggelsen vid Brunlcebergstorg, Regeringsgatan och
Drottninggatan, butiker, kontor, hotell, kommer att ligga i gränsen till en
regleringszon med allt vad det betyder av osäkerhet för framtiden, minskad
attraktivitet, störningar och nedsatt värde på butiks- och kontorslokalerna.
Stockholms invånare kommer mycket längre än vad som eljest vore nödvändigt
att få dras med besvären av ett »bombat» city och likaså stadens
näringsliv.

De förseningar som osäkerheten om det permanenta riksdagshusets läge
och utformning oundvikligen medför har verkningar långt utanför den
södra citydelen och långt efter det att tävlingsområdet är bebyggt. Regleringarna
i området är led i en kontinuerlig process som syftar till att modernisera
hela cityområdet och förvandla det till en funktionsduglig stadskärna
i den expanderande huvudstadsregionen. Cityplaneringen anger inte
bara målet med omdaningen. Därjämte är det fråga om en genomförandeplanering,
där etapp följer på etapp i en bunden tidsföljd så att cityområdet
trots den genomgripande förnyelsen kontinuerligt skall kunna fylla sina
centrala uppgifter i storstadens arbetsliv. Regleringsetapperna får inte bli
för omfattande, stora områden får inte ligga avröjda eller vara under byggnad
långa tider. Allt det som konstituerar ett fungerande city måste finnas
under hela regleringstiden — inte bara gator för gång- och körtrafik, sammanhängande
butiksstråk, bekväma och välbelägna tunnelbaneuppgångar.
Det behövs också ett ständigt fungerande försörjningssystem, ledningar för
vatten och avlopp, el, gas, värme etc. Stora delar av dessa system är omoderna
och måste förnyas, och det fordras omläggningar, provisoriska lös -

Uti. nr 28 år 1969

(341) 45

ningar o.s.v. Hela cityregleringen är en så omfattande apparat att den inte
kan hållas samman utan moderna planeringsmetoder, främst nätplaner.
Marginaler för förseningar måste byggas in i planeringen. Men det är inte
gärna möjligt att åstadkomma ett så totalflexibelt system som skulle krävas
om varje regleringsetapp finge förskjutas år efter år. Resultatet av så
långa förseningar som riksdagshusprojektet skulle dra med sig kan bara
bli att programmet för regleringen brister sönder. Regleringen av den södra
delen som riksdagen övertar ansvaret för har realiter ställts på framtiden.
Staden får inrikta sig på att i stället forcera andra delar av regleringen.
När riksdagen i sinom tid beslutar hur omdaningen söder om Herkulesgatan
skall ske är det stor risk att regleringsetapperna kommer att lappa över
varandra. Kronans kedjor av evakueringar, rivningar och nybyggnader kolliderar
med stadens. Hela den procedur som staden måste svara för över
hela cityområdet, gatu- och ledningsarbeten, provisoriska och permanenta,
pressas samman.

För riksdagens del borde åtagandet att genomföra stadsombyggnaden i
den södra delen av Nedre Norrmalm förefalla avskräckande. För stadens
del innebär det utökade och komprimerade regleringsprojektet att påfrestningarna
på planeringsapparaten, på ekonomin i omdaningen och på cityverksamheternas
förmåga att anpassa sig till de snabba omkastningarna
blir ännu mycket större än vad regleringen normalt måste innebära. När det
inte finns några tvingande skäl bör riksdagen inte försätta sig och staden
i en sådan situation.

Kos tnadsfrågorna

Utredningarna om de kostnader, som kan beräknas uppkomma för staden,
om cityregleringen måste läggas om så att handlingsfrihet erhålls för
riksdagshuslösningar upp till Herkulesgatan, har inte kunnat helt genomföras
ännu. Det föreligger överhuvudtaget ännu ej någon acceptabel lösning
av den reviderade plan för området norr om Herkulesgatan som erfordras
för att kunna göra en fullständig beräkning över de extrakostnader, som
uppkommer.

De ekonomiska konsekvenserna som uppkommer för staden blir av flera
slag:

1) förseningar uppkommer i det löpande regleringsprogrammet med därav
följande ekonomiska förluster,

2) omplaneringar måste göras, varigenom arbete som nedlagts på planering,
projektering m.m. blir helt eller delvis värdelöst,

3) investeringar, som gjorts i fastighetsförvärv, evakuering och andra
förberedelser inom tävlingsområdet, kommer att ligga räntelösa under den
tid som åtgår för riksdagshustävlingen och därefter till dess beslut föreligger
i byggnadsfrågan och regleringsarbetet kan återupptas,

Uti. nr 28 år 1969

46 (342)

4) investeringar måste göras i provisoriska trafikförbindelser genom
tävlingsområdet som får avskrivas på kort tid,

5) omplaneringen norr om tävlingsområdet leder till sämre planstandard
och därigenom ett lägre markvärde,

6) omfattande regleringar inom det södra området, samtidigt som regleringar
enligt City 67 pågår i andra delområden, medför ogynnsamma förhållanden
i de redan reglerade delarna av city.

Såvitt fastighetskontoret på nuvarande stadium kan bedöma torde de totala
kostnaderna för staden minst komma att ha storleksordningen 35 miljoner
kronor. För dessa kostnader skall staden givetvis kompenseras av
kronan, vilket i och för sig innebär att riksdagshusprojekt som ingriper
djupt på Nedre Norrmalm blir avsevärt dyrare än andra. Men därigenom
blir naturligtvis inte nackdelarna för stadens invånare och företagsamheten
i staden avvärjda; det är blott de kommunalekonomiska konsekvenserna
man kan ersätta staden för.

Nedre Norrmalmsalternativens betydelse

Opinionen för riksdagshus på Nedre Norrmalm har haft två olika huvudintressen,
nämligen dels att frigöra Helgeandsholmen, dels att bereda
utrymme för ett på lång sikt tillräckligt rymligt och funktionsdugligt riksdagshuskomplex.
Olika intressegrupper har lagt tonvikten antingen på den
ena eller den andra av dessa synpunkter.

Emellertid torde det numera kunna konstateras, att riksdagens eget syfte
inte är att det nuvarande riksdagshuset skall rivas. Eventuellt räknar
man med att riksbanken skall utnyttja det i fortsättningen. Man kan således
nu inte med någon säkerhet räkna med frigörandet av Helgeandsholmen
som en konsekvens av riksdagshusets placering på Norrmalm. — Det
bör observeras att om det nuvarande riksdagshuset skall rivas och Helgeandsholmen
friläggas huvudsakligen som park, belastas Nedre Norrmalmsalternativen
indirekt med ytterligare en kostnad, nämligen det minskade
tomtvärdet på Helgeandsholmen. I byggnadsstyrelsens utredning beräknas
markvärdet till 25 milj. kronor.

Kraven på ett stort och funktionsdugligt nytt riksdagshus har följande
bakgrund. På Helgeandsholmen beräknas det att man i en om- eller nybyggnad
kan uppnå en total våningsyta på omkring 43.000 m2. Den anses
täcka det beräknade utrymmesbehovet. Långsiktigare utvecklingsreserver
kan erhållas på andra sidan Stallkanalen.

Det långsiktiga behovet av utrymme för riksdagsarbetet inom en enda
byggnadsvolym är det svårt att bedöma kvantitativt. En utgångspunkt kan
dock vara att i riksdagshusprovisoriet kommer enkammarriksdagen att
disponera 37.000 in2 och att man inom denna ram har fått plats för egna

Uti. nr 28 år 1969

(343) 47

arbetsrum för alla riksdagsmän som inte har andra särskilda arbetslokaler.
Större handlingsfrihet än på Helgeandsholmen i fråga om utrymmet kan
naturligtvis erhållas på Nedre Norrmalm, i synnerhet enligt alternativ som
helt frigör sig från den gällande cityplanen. Men även alternativet 3 a som
icke inkräktar på cityregleringen medger betydande utrymmesreserver. Inom
de ianspråktagna kvarteren ryms hela programutrymmet samt 30 å
40 % därutöver. Därtill finns möjligheter att expandera inom det statliga
förvaltningscentrum som kronan räknar med i sydvästra Klara. Det skall
planeras så att byggnaderna har generell användbarhet som arbetslokaler.
Alternativet kan också ge en från arkitektoniska synpunkter fullgod lösning.
Det var därför som stadskollegiet vid sitt beslut den 27 maj 1968 enhälligt
ansåg sig kunna föreslå riksdagen att begränsa en eventuell arkitekttävling
till Helgeandsholmen plus området söder om Jakobsgatan.

Slutsatser

Riksdagen har som framgått av det ovan sagda ej ansett frågan om tävlingsområdets
gränser avgjord genom beslutet vid vårriksdagen 1968. Staden
skall höras i frågan, som därefter på nytt skall tas upp i riksdagen.
Sammanjämkningen av kamrarnas skiljaktiga beslut lyckades därför att
bankoutskottet betonade detta. Frågan om tävlingsområdet och tävlingsprogrammet
beräknas nu komma upp i riksdagen först i maj 1969, d.v.s.
ytterligare ett halvt år kommer att gå förlorat innan något besked kan erhållas.

Från vissa utgångpunkter kan man möjligen anse att det måste vara fördelaktigt
att ha största möjliga valfrihet så länge som möjligt. Stadskollegiet
och även riksdagen måste emellertid göra en allsidigare bedömning av
den situation som kommer att råda de närmaste två årtiondena. Man måste
beakta plansynpunkterna, genomförandeproblemen, kostnaderna, den bestående
standardförsämringen och nackdelarna av att stora stadspartier vid
Strömmen och djupt inne i Nedre Norrmalm kommer att vara rivnings- och
byggnadsplats under tjugo år framåt. De sistnämnda nackdelarna är inte
bara en kostnadsfråga och en stadsbildsfråga utan en hård belastning på stadens
funktionsduglighet, dess befolkning och näringsliv. För riksdagen innebär
det dessutom att man övertar huvudmannaskapet och det ekonomiska
ansvaret för en stadsomdaningsuppgift som är flerdubbelt större än själva
riksdagshusbggget.

Genom de utförda utredningarna är det nu möjligt att ge riksdagen en
fullständigare och mera rättvisande information i frågan. Man bör då inte
vänta ytterligare ett halvår med att underställa riksdagen problemet. Ett
snabbare avgörande skulle minska de ekonomiska förlusterna, och om tävlingsområdet
reduceras skulle det ännu inte vara för sent att t.ex. ge tun -

Uti. nr 28 år 1969

48 (344)

nelbanestationen sitt rätta läge. Dessa fördelar är så betydande att stadskollegiet,
sedan ärendet nu ej längre kan bli prövat vid höstriksdagen, bör
göra allt för att få ett avgörande vid vårriksdagens början.

Fastighetskontorets utredningar visar att från genomförandesynpunkt
har Helgeandsholmsalternativen mycket stora fördelar. Stadskollegiet synes
böra redovisa för riksdagen vad de nu utförda utredningarna klarlägger,
nämligen att genomförandemässigt sett är skillnaderna mycket stora
även mellan Jakobsgatsalternativet och alternativen på Helgeandsholmen.

Stadskollegiet bör även påpeka vilken fundamental betydelse det har dels
för tidsprogrammet för ett riksdagshusbygge på Helgeandsholmen, dels
för miljön vid Brunkebergstorg att riksbanksbyggnaden i kvarteret Fyrmörsaren
får uppföras omedelbart.

De här angivna skälen talar mycket starkt för att riksdagshusfrågan löses
på Helgeandsholmen.

Stadskollegiet synes emellertid också böra uttala, att om riksdagen likväl
önskar det, står kollegiet för sitt ställningstagande från i mars 1968, som
innebar att kollegiet kunde tänka sig en tävling om riksdagshuslösningen
som även ger möjlighet att placera byggnaden på Norrmalm söder om Jakobsgatan,
men att kollegiet också vidhåller sin samtidigt uttalade ståndpunkt,
att staden ej kan medverka till lösningar på Nedre Norrmalm, som
kräver utrymme norr om Jakobsgatan och därigenom kommer i konflikt
med cityregleringen.

Borgarrådsberedningen föreslår sålunda, att stadskollegiet med anledning
av skrivelsen från riksdagens förvaltningskontors styrelse måtte åberopa
dels vad fastighets- och gatunämnderna, dels vad beredningen här ovan anfört
samt hemställa att tävlingsprogrammet beträffande riksdagshuset måtte
omfatta Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet
3 a, d.v.s. området söder om Jakobsgatan.

Avvikande mening anfördes av borgarråden Hanson (fp), Nordin (fp)
och Hallerby (fp) vilka ansåg att borgarrådsberedningen bort bifalla föredragande
borgarrådets hemställan.

Stadskollegiet vidhåller borgarrådsberedningens ståndpunkt och hemställer
sålunda

att stadsfullmäktige måtte

dels ansluta sig till den ståndpunkt stadskollegiet intagit
den 27 mars respektive den 27 maj och 4 december 1968, innebärande
att tävlingsprogrammet beträffande riksdagshuset
för enkammarriksdagen måtte omfatta Helgeandsholmen samt
i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, d.v.s. området
söder om Jakobsgatan,

dels uttala att alla uppkommande extrakostnader måste

Uti. nr 28 år 1969

(345) 49

bäras av staten vid varje utvidgning av tävlingsområdet, som
rubbar cityplanen, oberoende av om dessa kostnader på nuvarande
stadium kunnat redovisas eller ej,

dels biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden
för arkitekttävlingen utan att staden därmed tager ställning
till antalet ledamöter eller personsammansättningen i prisnämnden,

dels ock finna den av herrar Morgan Abrahamsson, Paul
Grabö m.fl. väckta motionen — nr 176 för år 1968 — besvarad
med vad som anförts i detta utlåtande.

Stockholm den 22 januari 1969

På stadskollegiets vägnar:
BENGT LIND

NILS HALLERBY

Hans C alm fors

Närvarande vid ärendets behandling:

Kollegiets ledamöter: herrar ordföranden, vice ordföranden, Aronson och
Waldemarson, fru Lundgren, herrar Thörnlund, Haglund och Claesson
ävensom herrar Söderquist, Wikström och Cars samt fröken Höglund
(de fyra sistnämnda suppleanter).

Borgarråden: herrar Hanson, Nordin, Mehr, Sundström, Carlson, Forsberg,
Johansson och Hallerby.

Reservation har anförts av herrar H jer ne (fp), Wikström (fp), Cars (fp)
och Söderquist (vpk) i anslutning till det av föredragande borgarrådet
framlagda förslaget.

Särskilt uttalande har därutöver avgivits av herr Söderquist (vpk), som
anfört följande.

I den grundläggande frågan att en riksdagshustävling bör omfatta området
med gräns i Herkulesgatan vidhåller jag den ståndpunkt som framfördes i särskilt
uttalande av herr Knut Olsson i stadskollegiet den 27 mars 1968 att även alter -

Uti. nr 28 år 1969

50 (346)

nativet 3 b bör inrymmas i tävlingsområdet, en ståndpunkt som sedan vidhållits
från vpk:s sida under senare behandling av frågan.

Till föredragande borgarrådets tilläggsutlåtande i dag angående de av expertis
i stadsbyggnads-, fastighets- och gatukontoren framförda, delvis motstridiga uppgifterna
rörande vissa restriktioner för arkitekttävlingen förbehåller jag mig fria
händer med anledning av att tillägget inte förelåg förrän vid kollegiesammanträdets
början.

Uti. nr 28 år 1969

(347) 51

Bila g a 1

Justeras:

Sigurd Lindholm

Utdrag ur protokoll fört vid sammanträde
med styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
den 10 december 1968.

3 §

Anmäldes Stockholms stadskollegiums den 4 december 1968 justerade svar på
styrelsens skrivelse den 14 november 1968 angående stadens villighet att medverka
till en arkitekttävling om riksdagens hus i överensstämmelse med riksdagens
beslut under vårsessionen (BaU 1968: 48 och 54). Stadskollegiet hade med
sju röster mot fyra beslutat

dels vidhålla den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars respektive den
27 maj 1968, innebärande att tävlingsprogrammet beträffande riksdagshuset för enkammarriksdagen
måtte omfatta Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm
alternativet 3 a, d.v.s. området söder om Jakobsgatan,

Stadskollegiet hade tillika beslutat att dess beslut skulle anmälas för stadsfullmäktige.

Härefter föredrog direktören huvudinnehållet i de handlingar, som åtföljde
stadskollegiets svar m.m.

Efter överläggning beslöt styrelsen dels att med överlämnande av avskrift av
styrelsens skrivelse den 14 november 1968 till stadskollegiet skyndsamt hemställa
att Stockholms stadsfullmäktige ville sätta styrelsen i tillfälle att lämna riksdagen
den i nämnda skrivelse avsedda informationen, dels att i avvaktan på särskild
framställning från styrelsen till riksdagen i denna och andra med förberedelserna
för arkitekttävlingen sammanhängande frågor i statsverkspropositionen för budgetåret
1969/1970 under femtonde huvudtitelns anslag till Den inre riksdagsförvaltningen:
Utredning om riksdagens hus m.m. preliminärt hemställa om ett
reservationsanslag å 500 000 kr.

Denna paragraf skulle anses omedelbart justerad.

Vid protokollet
Olof Cederstrand

52 (348)

Uti. nr 28 år 1969

Bilaga 2

Reservation av herr H jer ne (fp), fru Hagstrand (fp) och herr Grabö (fp-cp)
vid stadskollegiets behandling av ärendet angående arkitekttävling

om riksdagens hus

Frågan om vilket område som skall ingå i den kommande nordiska tävlingen
om riksdagshus är av en ytterst central betydelse för inte bara den framtida riksdagens
arbetsförutsättningar utan även för stadsbilden i Stockholm i dess hjärtpunkt.
Riksdagens förvaltningskontors styrelse har velat ge staden tillfälle att än
en gång uttala sig med anledning av riksdagens i våras fattade beslut att låta tävlingsområdet
omfatta även alternativen 3 a, b och c på Nedre Norrmalm. Det råder
inom staden, såväl bland tekniker som politiker, delade meningar om vilket
svar staden bör avge. Vi finner det emellertid närmast häpnadsväckande att socialdemokrater
och högerledamöter i stadskollegiet motsätter sig att en fråga av
denna vikt hänskjuts för avgörande i stadsfullmäktige. Det reella avgörandet i fråga
om tävlingsområdet kommer i riksdagen icke att falla förrän 1969. Rådrum för
en demokratiskt tillfredsställande handläggning av denna fråga i Stockholms stad
skulle sålunda finnas.

Uti. nr 28 år 1969

(349) 53

Bilaga 3

Reservation av herr Arne Söderquist (vpk) vid stadskollegiets behandling av
ärendet angående arkitekttävling om riksdagens hus

Med hänvisning till dels den av herr Knut Olsson i stadskollegiet den 27 mars
1968 avgivna reservationen, dels det av herr Eurén i byggnadsnämnden den 28
november 1968 avgivna särskilda uttalandet anser jag att arkitekttävlingen ej bör
begränsas till området söder om Jakobsgatan. Jag anser dessutom att ärendet med
hänsyn till dess stora vikt bör hänskjutas till stadsfullmäktige för avgörande.

3—0102559

54 (350)

Uti. nr 28 år 1969

Bilaga 4

Särskilt uttalande av herrar Lind (m) och Waldemarson (m) vid stadskollegiets
behandling av ärendet angående arkitekttävling
om riksdagens hus

I sakfrågan ansluter vi oss till vad borgarrådsberedningen anfört i ärendet.
Samtidigt vill vi framhålla att vi tagit ståndpunkt till förmån för omedelbart vidarebefordrande
av stadskollegiets uppfattning till riksdagens förvaltningskontor
med hänsyn till borgarrådet Hallerbys vid stadskollegiets förra sammanträde
angivna tidtabell för ärendets handläggning. Föredragande borgarrådet Hallerby
meddelade då, att förvaltningskontoret begärde svar från stadskollegiet senast efter
sammanträdet den 4 december 1968. Under sådana förhållanden föreligger
inte möjlighet att underställa ärendet stadsfullmäktige annat än som ett anmälningsärende
för den händelse Stockholms stad skall iaktta den ovannämnda tidsfristen.

Uti. nr 28 år 1969

(351) 55

Bilaga 5

Uttalande

av de socialdemokratiska ledamöterna i stadskollegiet i anslutning till kollegiets
beslut den 4 december 1968 att vidhålla stadens ståndpunkt av den 27 mars och
27 maj 1968 att medverka till en arkitekttävling om riksdagshusets placering på
Helgeandsholmen på Nedre Norrmalm och söder om Jakobsgatan.

Som framgår av handlingarna har riksdagen den 30 maj i år uppdragit åt sitt
förvaltningskontor att utarbeta program för en tävling enligt i princip något av
alternativen 1, 2 eller 3, alltså även söder om Herkulesgatan, dock utan att ha tagit
slutlig ställning till tävlingens geografiska omfattning. Riksdagens sammanjämkningsbeslut
innebär att i utredningsarbetet skall Stockholms stad medverka. Förhandlingar
skall äga rum med Stockholms stad, varefter riksdagen senare skall ta
slutlig ställning till arkitekttävlingens omfattning.

Förvaltningskontorets styrelse har nu riktat en förfrågan vars reella innebörd
är att man vill ha besked huruvida staden är beredd att frångå sin tidigare ståndpunkt
av den 27 mars och den 27 maj i år, d.v.s. medverka i en tävling som även
omfattar området upp till Herkulesgatan. Denna förfrågan skall med hänsyn till
riksdagsbehandlingen besvaras senast den 4 december 1968.

Först vid dagens sammanträde i stadskollegiet (4 december 1968) har folkpartiet
yrkat, att ärendet jämväl skall underställas stadsfullmäktige. Då ett fullmäktigesammanträde
kräver en veckas kallelsetid — och längre tid ej medges med
hänsyn till riksdagsbehandlingen — skulle ett beslut av stadsfullmäktige vid ett
senare datum innebära, att staden skulle frånhända sig möjligheten att besvara
förfrågan och uttala att den vidhåller sin vid två tillfällen uttalade ståndpunkt.
Genom att aktualisera frågan om stadsfullmäktigebeslut på ett så sent stadium
har folkpartiets representanter själva ansvaret för att frågan ej hinner underställas
stadsfullmäktige för avgörande.

Vi har därför bestämt påyrkat, att stadskollegiet idag å stadens vägnar meddelar
sin ståndpunkt.

Det bör i sammanhanget även påpekas, att förvaltningskontorets styrelse riktat
sin förfrågan till stadskollegiet.

Däremot hälsar vi med tillfredsställelse att ärendet och samtliga handlingar
underställes stadsfullmäktige för kännedom och debatt.

56 (352)

Uti. nr 28 år 1969

Bilaga 6

Till Fastighetsnämnden

Arkitekttävling om permanent riksdagshus

1. Inledning

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor har i skrivelse till stadskollegiet
den 14 november 1968 anhållit att staden ville sätta styrelsen i tillfälle att informera
riksdagen om dels stadens villighet att medverka till en arkitekttävling i
överensstämmelse med riksdagens beslut, dels eventuella ekonomiska anspråk
från staden mot riksdagen. Skrivelsen har sedermera remitterats till bl.a. fastighetsnämnden
för yttrande. Med anledning av remissen får fastighetskontoret
anföra följande.

Fastighetskontoret har den 6 november 1968 till stadskollegiet överlämnat en
utredning rörande konsekvenserna för Nedre Norrmalms reglering av alternativa
förläggningar av ett permanent riksdagshus. Denna utredning, som utförts på
begäran av stadens delegerande för handläggning av vissa aktuella markuppgörelser
mellan kronan och staden, ingick som en del i det omfattande informationsmaterial
som stadskollegiet begärt för belysande av saneringsverksamheten
i cityområdet.

Kontorets utredning redovisar dels de kombinationsmöjligheter som ges av de
illustrationsmässiga alternativen i boken »Riksdagens hus», dels genomförandeproblematiken
för sex representativa kombinationer. Kontorets genomförandeanalyser
avser att visa minimitider för genomförandet och minidifferenser mellan
genomförandet enligt olika alternativ. Rapporten får ses som ett första led i
redovisningen av pågående utredningar rörande de samlade konsekvenserna av
ett riksdagsbeslut som även låter tävlingsområdet för ett nytt riksdagshus innefatta
delar av Nedre Norrmalm.

2. Historik

2.1 Riksdagens uppdrag till förvaltningskontoret och byggnadsstyrelsen.

Riksdagen beslöt den 23 februari 1967 att bemyndiga styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor att företaga en utredning om riksdagens hus m.m. Styrelsen
för förvaltningskontoret hemställde i skrivelse till byggnadsstyrelsen den 10
mars 1967 om styrelsens medverkan vid en utredning om riksdagens lokal- och
byggnadsfrågor, vilka aktualiserats inför den förestående författningsreformen
med övergång från två- till enkammarsystem. Utredningen skulle i första hand
avse en teknisk-ekonomisk jämförelse mellan följande tre alternativ:

Uti. nr 28 år 1969

(353) 57

Ombyggnad av nuvarande riksdagshus.

Nybyggnad på Helgeandsholmen.

Nybyggnad på Nedre Norrmalm.

2.2 Byggnadsstyrelsens kontakt med staden under hösten 1967.

Under hösten 1967 överlämnade byggnadsstyrelsen under hand till staden dels
tre förslag av arkitekterna Ahlgren-Olsson-Silow, dels ett förslag av professor Paul
Hedqvist. I anslutning härtill begärde byggnadsstyrelsen i skrivelse den 7 november
1967 stadens synpunkter på följande frågor:

Bedömning av korrigeringar eller ändringar i cityplanen, som kan bli nödvändiga
om riksdagshuset förlägges till Nedre Norrmalm.

Synpunkter på Helgeandsholmens användning om riksdagen flyttas därifrån.

Bedömning av trafik- och parkeringsfrågor inklusive eventuell sänkning av
Norrbro. Anslutningar till stadens försörjningssystem.

Byggnadsstyrelsen begärde också stadens bedömning dels av vilka tidsfaktorer,
förutom projektering och byggande, som är avgörande för genomförandet
av de olika alternativen, dels i vilken utsträckning riksdagshusets lokalisering till
Nedre Norrmalm påverkar cityplanen.

Generalplaneberedningen beslöt den 21 december 1967 att — med överlämnande
av en av generalplaneberedningens expertutskott den 29 november 1967 avgiven
promemoria och en av stadsbyggnadsdirektören den 19 december 1967 avgiven
skrivelse — avstyrka att ett nytt riksdagshus förlägges till Nedre Norrmalm.

2.3 Byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus», den 25 mars 1968.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor överlämnade med skrivelse den
3 april 1968 till riksdagen byggnadsstyrelsens den 25 mars 1968 framlagda betänkande
»Riksdagens hus. Från två- till enkammarsystem. Teknisk-ekonomisk
utredning av Kungl. byggnadsstyrelsen på uppdrag av Riksdagens förvaltningskontor».
I skrivelsen hemställer styrelsen för förvaltningskontoret att riksdagen
måtte uppdra åt styrelsen att på basis av byggnadsstyrelsens utredning jämte annat
i skrivelsen redovisat material ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor på
längre sikt samt att utarbeta program för en arkitekttävling avseende förslag till
riksdagshus enligt i princip något av alternativen i, 2 eller 3 a i byggnadsstyrelsens
nyssnämnda utredning.

2.4 Stadskollegiets yttrande den 27 mars 1968 med anledning av »Riksdagens
hus».

Stadskollegiet beslöt den 27 mars 1968 att såsom yttrande över byggnadsstyrelsens
betänkande »Riksdagens hus» uttala, att staden är villig att medverka till
anordnandet av en arkitekttävling för det område, som omfattar hela Helgeandsholmen
och den del av Norrmalm som begränsas av Rödbodtorget i väster, Jakobsgatan
och Jakobs Torg i norr och Kungsträdgårdsgatan i öster, varvid täv -

Uti. nr 28 år 1969

58 (354)

lingsuppgiften bör vara att framlägga förslag till riksdagshus enligt något av alternativen
1, 2 eller 3 a och att ange principiell utformning av delar av området,
som inte behövs för riksdagen, men som efter om- eller nybyggnad bör användas
för statsdepartementet o.dyl.

2.5 Bankoutskottets handläggning av »Riksdagens hus».

Bankoutskottet hemställde den 21 maj 1968 i utlåtande nr 48/1988 att riksdagen,
i anledning av skrivelsen från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
samt i ärendet avlåtna motioner, skulle uppdra åt förvaltningskontorets styrelse
att enligt de riktlinjer som ovan angivits ytterligare utreda riksdagens lokalfrågor
på längre sikt och utarbeta program för en arkitekttävling avseende förslag till
riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus».

2.6 Stadskollegiets yttrande den 27 maj 1968 med anledning av 2.5.

Stadskollegiet hemställde den 27 maj 1968 i skrivelse till riksdagen att riksdagen
icke måtte bifalla bankoutskottets förslag då det gäller att utsträcka arkitekttävlingen
för ett nytt riksdagshus att omfatta även underalternativen 3 b och 3 c
av Nedre Norrmalms-alternativet.

2.7 Byggnadsnämndens uppdrag till stadsbyggnadskontoret om upprättande av en
alternativ områdesplan för Brunkeberg.

Byggnadsnämnden beslöt den 30 maj 1968 uppdra åt stadsbyggnadskontoret att
igångsätta ett utredningsarbete för att skapa underlag för ett beslut om en klar
gränslinje mellan tävlingsområdet för riksdagshus på Norrmalm och de övriga
delarna av Brunkebergsområdet.

2.8 Riksdagsbeslutet den 30 maj 1968

Vid ärendets behandling i riksdagen den 30 maj 1968 beslöt första kammaren
bifalla bankoutskottets hemställan medan andra kammaren biföll en i bankoutskottet
av herr Åkerlund avgiven reservation som innebar att utskottets hemställan
icke bort innefatta alternativet 3.

Med anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut upptog bankoutskottet enligt
memorial nr 54/1968 till behandling frågan om sammanjämkning av kamrarnas
skiljaktiga beslut. I detta memorial framhöll utskottet, att det i utlåtande nr 48/
1968 framhållit att den avsedda fortsatta utredningen av arkitekttävlingen bör
organiseras »i samarbete mellan riksdagen, Kungl. Maj:t och staden» och att
Stockholms stad alltså får tillfälle till full insyn och medverkan i arbetet. I betraktande
av att förhandlingar med Stockholms stad sålunda förutsätts äga rum
och att riksdagen senare kommer att få ta slutlig ställning till arkitekttävlingens
omfattning fann utskottet sig böra föreslå att andra kammaren biträdde första
kammarens beslut i ärendet. Utskottet hemställde således att andra kammaren

Uti. nr 28 år 1969 (355) 59

med frånträdande av sitt tidigare beslut skulle biträda första kammarens beslut.
Andra kammaren beslöt i enlighet med bankoutskottets förslag.

2.9 Stadsfullmäktiges behandling av områdesplanen för Brunkeberg den 17
juni 1968.

Stadsfullmäktige beslöt den 17 juni 1968 anta ett av generalplaneberedningen
framlagt förslag till områdesplan för Brunkeberg, citydelen söder om Sergels
Torg, att utgöra underlag för den fortsatta detaljplaneringen inom området. Vid
presentationen av detta planförslag framhöll föredragande borgarrådet:

Riksdagens beslut innebär enligt min uppfattning att Stockholms stad för det
fortsatta planarbetet inom det område som kommer att beröras av den beslutade
arkitekttävlingen måste fullfölja arbetet samtidigt enligt två alternativa linjer.
Dels måste stadsplanearbetet fortgå efter de förutsättningar som dragits upp i
City 67 för den händelse ett nytt riksdagshus skulle placeras på Helgeandsholmen
eller enligt Nedre Norrmalms-alternativet 3 a. Ett led i detta arbete är den nu
föreliggande områdesplanen för Brunkeberg. Samtidigt måste emellertid också
ett utredningsarbete igångsättas för att klarlägga vilka problem av skilda slag
för cityregleringen som uppstår om ett riksdagshus förlägges enligt något av alternativen
3 b och 3 c. I en första etapp måste denna utredning skapa underlag
för stadens fortsatta förhandlingar med riksdagens förvaltningskontor. För att
minsta möjliga tidsspillan skall ske för staden då det gäller den pågående cityregleringen
bör detta utredningsarbete även inriktas på att utarbeta en områdesplan
som om möjligt skapar förutsättningar för att en klar gränslinje skall kunna
dragas mellan tävlingsområdet och de övriga delarna av Brunkebergsområdet.

Föredragande borgarrådet hänvisade till byggnadsnämndens beslut den 30
maj 1968 beträffande en sådan utredning. Föredragande borgarrådet framhöll
vidare:

Som jag tidigare framhållit är det angeläget att stadsplanearbetet enligt City
67 fullföljes eftersom det finns förutsättningar för att riksdagen beslutar förlägga
riksdagshuset så att det inte berör det område som omfattas av den pågående
cityregleringen. — Självfallet kommer stadsfullmäktige att så snart ske kan få ta
ställning till nya förslag, om förutsättningarna för cityregleringen i detta område
kommer att ändras genom riksdagens beslut om permanent förläggning av
riksdagshuset.

2.10 Fastighetskontorets informationspromemorior.

2.101 Markdispositionen inom kvarteren Trollhättan, Åskslaget, S:t Per, Torviggen,
25 juni 1968.

Med anledning av riksdagens beslut den 30 maj 1968 redovisade fastighetskontoret
i tjänstememorial den 25 juni 1968 förutsättningarna för disposition
av marken i kvarteren Åskslaget, Trollhättan, S:t Per och Torviggen vad gäller
evakueringar, rivningstidpunkter samt vissa ekonomiska konsekvenser. I tjänstememorialet
framhöll kontoret att med anledning av riksdagens beslut att även

Uti. nr 28 år 1969

60 (356)

låta kvarteren S:t Per och Torviggen ingå i programarbetet för tävling om permanent
riksdagshus, kan detaljplanearbetet och alla andra förberedelser för
själva bebyggelsen inom hela området komma att framflyttas under en tillsvidare
oberäknelig tid. Kontoret redovisade vilka provisoriska dispositioner som
kunde vidtagas och framhöll att dessa uppenbarligen endast till ringa del kunde
förränta markens värde. Härtill borde hänsyn tagas vid den ytterligare behandling
av frågan om permanent riksdagshus, som kunde bli aktuell. Fastighetsnämnden
beslöt i enlighet med fastighetskontorets hemställan överlämna
tjänstememorialet för kännedom till stadskollegiet, generalplaneberedningen, drätselnämnden
och berörda facknämnder.

2.102 Det aktuella regleringsarbetet inom cityplansområdet, 15 oktober 1968.

Vid föredragning av ärendet inför borgarrådsberedningen den 9 oktober 1968
begärdes att informationen skulle utvidgas att omfatta ytterligare aktuella projekt
inom cityområdet. Med anledning av borgarrådsberedningens begäran inventerade
fastighetskontoret rådande förhållanden och förutsättningar under den
närmaste 3-årsperioden med avseende på bl.a. frilagd mark och pågående byggnadsarbeten.
Kontorets båda utredningar •— ovannämnda tjänstememorial den
25 juni 1968 och en promemoria daterad den 15 oktober 1968 — redovisades den
16 oktober 1968 inför stadskollegiet.

2.11 Stadens markdelegerade den 18 oktober 1968.

Vid sammanträde den 18 oktober 1968 med stadens delegerade för handläggning
av vissa aktuella markuppgörelser mellan kronan och staden, redovisades
ett inom stadens förvaltningar upprättat förslag till alternativa gränsdragningar
för en eventuell tävling om riksdagshus på Nedre Norrmalm. I anslutning härtill
informerades om dels vissa ekonomiska konsekvenser av tävlingsområdets omfattning,
dels vissa genomförandetekniska konsekvenser av olika gränsdragningar.

2.12 Fastighetskontorets rapport den 6 november 1968.

Genomgången med stadens markdelegerade den 18 oktober 1968 föranledde
kontoret att i den inledningsvis nämnda rapporten den 6 november 1968 redogöra
för konsekvenserna för Nedre Norrmalms reglering av alternativa förläggningar
av permanent riksdagshus. Rapporten redovisades för stadskollegiet vid
dess sammanträde den 6 november 1968 av den anledningen att kollegiets ordförande
i skrivelse till fastighetsborgarrådet den 28 oktober 1968 begärt en redovisning
av konsekvenserna av vårriksdagens beslut att utredningen av riksdagens
lokalfrågor skall omfatta icke endast alternativet 3 a utan också alternativen 3 b
och 3 c.

2.12 Fastighetsnämnden den 12 november 1968.

De av fastighetskontoret upprättade informationspromemoriorna rörande det aktuella
regleringsarbetet inom cityplansområdet samt utredningen om konsekven -

Uti. nr 28 år 1969

(357) 61

serna av alternativa placeringar av permanent riksdagshus, redovisades för fastighetsnämnden
vid sammanträde den 12 november 1968. Fastighetskontoret hemställde
därvid att fastighetsnämnden, med hänsyn till regleringsproblemen på
Nedre Norrmalm, skulle föreslå stadskollegiet att hos riksdagen anhålla att tävlingen
icke må äga rum inom Nedre Norrmalms-området och vädja om en sådan
behandling av riksdagshusfrågan i övrigt att provisoriet vid Sergels Torg kan avvecklas
till den 1 januari 1981. Fastighetsnämnden beslöt på förslag av ordföranden
— med hänsyn till de stora genomförandesvårigheter, som föreligger vad beträffar
regleringsarbetet inom cityplansområdet, att utan eget ställningstagande
underställa fastighetskontorets tjänstememorial och däri gjord hemställan stadskollegiets
avgörande.

3. Konsekvenserna för Nedre Norrmalms reglering

Såsom inledningsvis framhållits är de genomförandeanalyser som redovisats i
kontorets rapport den 6 november 1968 ett första led i utredning rörande de allmänna
konsekvenserna av ett beslut att låta en arkitekttävling innefatta delar av
Nedre Norrmalm. Den inledningsvis nämnda skrivelsen från riksdagens förvaltningskontors
styrelse aktualiserar nu det andra ledet i denna utredning nämligen
belysandet av de ekonomiska konsekvenserna härav. Den närmare redovisningen
av dessa konsekvenser kommer enligt uppgörelse med styrelsen för riksdagens
förvaltningkontor att ske inom förhandlingskommissionen för handläggning
av vissa aktuella markuppgörelser mellan kronan och staden. I förevarande sammanhang
avser kontoret därför endast att allmänt orientera om dessa konsekvenser.
Härutöver avser kontoret att något belysa även de funktionsmässiga konsekvenser
av ett beslut rörande tävlingsområdets omfattning.

3.0 Allmänt

Riksdagens beslut den 30 maj 1968 att uppdra åt förvaltningskontorets styrelse
att enligt de riktlinjer som angivits i bankoutskottets utlåtanden ytterligare
utreda riksdagens lokalfrågor på längre sikt och utarbeta program för en arkitekttävling
avseende förslag till riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1,
2 eller 3 i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus», fattades efter sammanjämkning
av de båda kamrarnas skiljaktiga beslut. I det memorial som låg
till grund för sammanjämkningen framhöll bankoutskottet att den fortsatta utredningen
av arkitekttävlingen borde organiseras »i samarbete med riksdagen,
Kungl. Maj :t och staden» och att Stockholms stad alltså skulle få tillfälle till full insyn
och medverkan i arbetet samt att förhandlingar med Stockholms stad förutsattes
komma att äga rum och att riksdagen senare skulle komma att få ta slutlig
ställning till arkitekttävlingens omfattning. Riksdagen synes vid detta beslut, trots
de informationer som redan då kunde lämnas från stadens sida, ha underskattat
de svårigheter och kostnader som skulle uppkomma dels för staden, dels för kronan
genom att avgörandet om arkitekttävlingens omfattning på detta sätt sköts

Uti. nr 28 år 1969

62 (358)

på framtiden. Vidare synes riksdagen icke ha beaktat att redan ett beslut att låta
arkitekttävlingen omfatta stora delar av södra citydelen skulle komma att inverka
på den redan påbörjade regleringen i södra citydelen. Endera skulle staden
nämligen tvingas revidera sina planer för genomförandet av cityregleringen så
att riksdagen kunde lämnas full handlingsfrihet inom det önskade området eller
också skulle staden tvingas helt nedlägga de påbörjade regleringsarbetena fram
till den tidpunkt då ett avgörande vunnits rörande vilket riksdagshusprojekt
som skulle komma att genomföras.

3.1 Genomförande

För att belysa konsekvenserna av alternativa gränser för en arkitekttävling om
riksdagshus, har kontoret undersökt vilka kombinationsmöjligheter som erhålles
med utgångspunkt från byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus» samt alternativa
förläggningar av Riksbanken. Ett urval av dessa kombinationer har därefter
närmare studerats och redovisats i form av etapplaner i kontorets rapport
den 6 november 1968.

3.10 Allmänna förutsättningar

Riksdagshus har av byggnadsstyrelsen studerats i tre huvudalternativ, enligt
utredningsuppdraget, nämligen ombyggnad respektive utbyggnad på Helgeandsholmen
samt nybyggnad på Nedre Norrmalm med tre underalternativ. De illustrationsmässiga
underalternativen vid ombyggnad respektive nybyggnad på Helgeandsholmen
har i stadens utredning icke redovisats som särskilda projekt eftersom
de betraktas såsom likvärdiga ur genomförandesynpunkt. De tre underalternativen
vid nybyggnad på Nedre Norrmalm, vilka utgör tre exempel på nybyggnadsprojekt
på Nedre Norrmalm, som redovisats av byggnadsstyrelsen, har emellertid
av staden gjorts till föremål för separata utredningar ur genomförandesynpunkt,
eftersom de representerar olika grader av följsamhet gentemot cityplanen
och belyser ty åtföljande konsekvenser för cityplanens funktion och genomförande.

Riksbanken skulle, enligt den förutsättning som låg till grund för arkitekttävlingen
om utformningen av Sergels Torgs södra sida, uppföra nytt huvudkontor
vid Brunkebergstorg i kvarteret Fyrmörsaren; detta med hänsyn till att riksdagen
behövde expandera på Helgeandsholmen. Om riksdagen emellertid beslutar att
uppföra nytt riksdagshus på Nedre Norrmalm finns möjligheter för Riksbanken
att kvarstanna på Helgeandsholmen. Av riksbanksfullmäktiges yttrande den 26 januari
1967 till bankoutskottet framgår att fullmäktige visserligen vidtagit vissa
åtgärder för att bereda en eventuell förflyttning av Riksbankens huvudkontor
från Helgeandsholmen till kvarteret Fyrmörsaren, men att Riksbankens nuvarande
läge ur många synpunkter var fördelaktigt och att det ej varit önskemål för
Riksbanken att flytta därifrån. I detta fall synes alltså finnas två möjligheter för
Riksbankens kvarblivande på Helgeandsholmen nämligen endera ombyggnad eller
nybyggnad. Därest Riksbanken beslutar att icke uppföra nybyggnad inom kvar -

Uti nr 28 år 1969

(359) 63

teret Fyrmörsaren och riksdagen därefter beslutar sig för att kvarstanna på Helgeandsholmen
i ett ombyggt eller nybyggt riksdagshus, måste emellertid ett fjärde
alternativ för Riksbankens del stå öppet, nämligen nybyggnad på annan plats.

Ett statligt förvaltningscentrum förbereds sedan januari 1966. Ett förslag till
utbyggande av ett sådant förvaltningscentrum har avgivits av byggnadsstyrelsen
i oktober 1968. Denna utredning redovisades i generalplaneberedningens expertutskott
den 3 oktober 1968. I sin genomförandeanalys har fastighetskontoret inlagt
det av byggnadsstyrelsen själv föreslagna programmet för utbyggnad i den
mån det icke kolliderar med programmet för riksdagen. Något formellt beslut om
förläggning av ett statligt förvaltningscentrum till Nedre Norrmalm har emellertid
icke fattats.

De sex i kontorets rapport redovisade etappserierna uppdelas i tre huvudgrupper
med hänsyn till olika förläggningar av tävlingsgränsen. Genomförandestudierna
har visat att ju större tävlingsområdet göres desto mindre blir anpassningen
till cityplanen vilket medför dels ett senare färdigställande av riksdagshuset
och regleringarna på Nedre Norrmalm, dels en sämre kontinuitet i genomförandet
som starkt indicerar till ytterligare förseningar.

I det följande redogöres för genomförandeproblematiken dels vid en tävlingsgräns
som enbart omfattar Helgeandsholmen, dels vid en tävlingsgräns i Jakobsgatan,
dels ock vid en tävlingsgräns vid Herkulesgatan.

3.11 Tävlingsgräns Helgeandsholmen.

Om riksdagen beslutar sig för att begränsa tävlingen till Helgeandsholmen kan
riksdagen samtidigt besluta att Riksbankens planerade nybyggnad i kvarteret Fyrmörsaren
skall genomföras. Vare sig tävlingsresultatet resulterar i nybyggnad eller
ombyggnad uteslutes nämligen möjligheten att Riksbanken ligger kvar på Helgeandsholmen.
Riksdagens lokalkrav motsvarar en våningsyta av 43.000 m2 totalyta
vid ett utnyttjandetal av 60 «/0. Den sammanlagda ytan ovan mark för nuvarande
riksdagshus och riksbankshus på Helgeandsholmen uppgår till 42.000 m*
totalyta. Som jämförelse kan nämnas att riksdagen i de provisoriska lokalerna vid
Sergels Torg disponerar en yta av 37.000 m2 och att man inom denna ram har
fått plats för egna arbetsrum för alla riksdagsmän, som inte har andra särskilda
arbetslokaler. Det långsiktiga behovet av expansionsutrymme inom en enda byggnadsvolym
är svårt att kvantitativt bedöma. Det torde dock kunna förutsättas att
eventuellt framtida expansionsbehov kan tillgodoses inom relativ närhet på andra
sidan Stallkanalen.

En begränsning av tävlingen till Helgeandsholmen inrymmer alternativen ombyggnad
eller nybyggnad. Gemensamt för båda alternativen är att omdaningen av
den södra citydelen kan genomföras enligt City 67 och därför upprättade tidplaner
med en försening som inskränker sig till de redan nu ofrånkomliga 12 å
18 månaderna. Efter ett riksdagsbeslut våren 1972, då klarhet vunnits huruvida
riksbyggnaderna skall ombyggas eller ett nytt riksdagshus skall uppföras på Hel -

Uti. nr 28 år 1969

64 (360)

geandsholmen, kan projekteringsarbetet påbörjas. En återflyttning till Helgeandsholmen
bedöms i båda alternativen kunna ske vid samma tidpunkt eller under
1980.

På grund av det tidiga beslutet om Riksbankens förläggning till kvarteret Fyrmörsaren
kan banken evakueras från Helgeandsholmen till färdig byggnad i kvarteret
Fyrmörsaren redan under 1973. Trots den redan ofrånkomliga förseningen
kan Storviggenprojektet i sin helhet genomföras så att det står färdigt till 1975
då Järvabanan öppnas och den västra uppgången från station Kungsträdgården i
korset Regeringsgatan—Jakobsgatan tas i bruk.

Kvarteren Spektern och Jakob Större kan i stort sett byggas samtidigt, vilket
vad det senare kvarteret beträffar också är en förutsättning för att tunnelbaneuppgången,
som enligt City 67 berör även detta kvarter, skall stå färdigt. Det är
också en förutsättning för att Järvabanans likriktarstation för denna handel, som
också blir belägen i samma kvarter, skall stå färdig i tid. Det öst-västliga gångstråket
på Jakobsgatans norra sida mellan Tegelbacken och Kungsträdgården
får sin slutliga utformning och standard redan under 1976. Gustav Adolfs Torg
lämnas intakt.

Utbyggnaden av de statliga förvaltningskvarteren i Södra Klara genomföres
oberoende av byggschemat för riksdag och riksbank. Likaså kan norrmalmsregleringen
fortgå oberoende av dessa byggschemata.

Kontorets rapport den 6 november 1968 innehåller en direkt analys av genomförandetiden
för alt. 1 (riksdagen tar i anspråk hela Helgeandsholmen och lokalfrågan
löses huvudsakligen genom ombyggnad). Analysen har givit till resultat
att det permanenta riksdagshuset står färdigt tidigast år 1981. Hela genomförandeprogrammet
kan redan nu ställas under kontroll, varför några risker för
förseningar ej behöver föreligga. Provisoriet vid Sergels Torg kan således avvecklas
efter de av staden offererade tio åren.

Genom kombination av raderna 1 och 5 i bilaga 2 till kontorets rapport kan utläsas,
att permanent riksdagshus enligt alt. 2 (hel nybyggnad för riksdagen ensam
på Helgeandsholmen) skulle kunna stå färdigt tidigast år 1980. Det är dock vanskligt
att bedöma den tid som åtgår för att vinna enighet om en nybyggnad på
denna plats. En marginal av två år förefaller dock rimlig. Även enligt detta alternativ
synes det därför finnas anledning att räkna med att det permanenta riksdagshuset
står färdigt år 1982 och att provisoriet vid Sergels Torg avvecklas efter
de av staden offererade tio åren.

3.12 Tävlingsgräns i Herkulesgatan.

Gemensamt för de fyra övre alternativen i rapportens bilaga 2 är att de förutsätter
ett riksdagsbeslut under våren 1969, vari tävlingsgränsen fastlägges till
Herkulesgatan. Till följd av den långa tid som i så fall förflyter innan riksdagshusets
läge bestämmes, blir konsekvensen härav att cityplanen söder om Herkulesgatan
icke kan genomföras. I och med ett riksdagsbeslut våren 1969, som sank -

Uti. nr 28 år 1969

(361) 65

tioneras av staden, måste regleringsåtgärderna norr om tävlingsgränsen baseras
på annat underlag än City 67. Som en följd av byggnadsnämndens beslut den 30
maj 1968 påbörjades ett alternativt planarbete och en på basis härav framkommen
alternativ områdesplan måste då läggas till grund för regleringsarbetena
norr om Herkulesgatan.

Kontorets genomförandestudier förutsätter att problemen rörande försörjning,
parkering och funktion kan lösas i en alternativ områdesplan. Hittills bedrivet
utredningsarbete har dock icke givit vid handen att någon sådan lösning står
att finna.

Eftersom regleringsarbetena inom tävlingsområdet icke kan igångsättas förrän
arkitekttävlingen har genomförts, bedömts och lagts till grund för ett pojekteringsbeslut
av 1972 års vårriksdag, företer de fyra övre alternativen av naturliga
skäl inga olikheter fram till och med år 1972.

Kontoret vill framhålla att etappserierna enbart syftar till att belysa de minimitider
som åtgår för rivning, schaktningsarbeten och byggnadsarbeten samt för
ofrånkomliga skeden som innebär att tomtmark av en eller annan anledning måste
ligga avröjd. Genomförandeanalysen har med nödvändighet fått baseras på approximativa
bedömanden, men även dessa syftar till att resultatet skall kunna
bli att redovisade tider är minimitider.

Jakobsgatan förutsättes i samtliga fall, med hänsyn till de ändrade trafikförhållandena
i samband med Blasieholmens reglering, bli provisoriskt breddad år
1972.

I samtliga alternativ förutsätter tävlingsgränsen i Herkulesgatan att den västra
uppgången från tunnelbanestation Kungsträdgården flyttas från sitt planerade
sydliga läge till ett läge norr om Herkulesgatan.

I samtliga dessa alternativ förutsättes vidare att beslut om Riksbankens förläggning
icke fattas förrän i samband med projekteringsbeslut för riksdagshuset.

Ett riksdagsbeslut först år 1972 om riksdagshusets förläggning innebär att riksdagen
först då kan börja ansöka om att erhålla expropriationstillstånd till mark,
byggnader och nyttjanderätter som riksdagen då ej förfogar över. Först när riksdagen
därefter erhållit dessa expropriationstillstånd och med stöd härav genomfört
expropriationsmål eller alternativt lyckats träffa frivilliga uppgörelser i sådan
omfattning att alla sakägare efter skäligt rådrum beretts likvärdiga villkor,
kommer riksdagen att tidsmässigt kunna behärska hela genomförandeprogrammet.
De svårigheter, som detta innebär, drabbar Norrmalmsalternativen men ej
Helgeandsholmsalternativen.

För alla de fyra övre alternativen gäller vidare att ovissheten rörande Riksbankens
placering medför att färdigställandet av Brunkebergstorgs nordsida försenas
med 3 till 4 år och att färdigställandet av partiet mellan Hamngatan och
Jakobsgatan drabbas av förseningar som för dess olika delar varierar mellan 1
och 4 år.

Ett nytt riksdagshus kan enligt den redovisade analysen av minimitider stå
färdigt:

Uti. nr 28 år 1969

66 (362)

På Helgeandsholmen

år 1981
år 1982
år 1983
år 1983

Vid Gustav Adolfs Torg enligt alt. 3 b
Vid Gustav Adolfs Torg enligt alt. 3 a
Vid Gustav Adolfs Torg enligt alt. 3 c

Beträffande dessa fyra alternativ var för sig skall kontoret något närmare beskriva
de i analysen angivna genomförandeprogram, som resulterar i nyssnämnda
färdigställandetider för riksdagshuset.

Etappserie 1 (Riksdagen alternativ 2, Riksbanken kvarteret Fyrmörsaren).

Alternativet förutsätter ett tävlingsresultat, som innebär nybyggnad på Helgeandsholmen.

I och med riksdagsbeslutet 1972 kan projekteringsarbetet i kvarteren Fyrmörsaren,
Brunkhalsen och Brunkhuvudet återupptas och projekteringsarbetet igångsättas
i kvarteren Jakob Större (södra delen), S:t Per och Torviggen (efter två
års försening), samt för riksdagshuset på Helgeandsholmen. Efter en genomsnittlig
projekteringstid av två år kan byggnadsarbetena successivt igångsättas. Detta
innebär att Riksbanken kan inflytta i kvarteret Fyrmörsaren vid mitten av 1976,
d.v.s. med fyra års försening, och att riksdagen kan inflytta i sitt nya hus på
Helgeandsholmen vid slutet av 1981, vilket förlänger den av staden offererade
provisorietiden vid Sergels Torg med ett år. Det bör observeras att rivningen av
nuvarande riksbanksbyggnad på Helgeandsholmen icke kan påbörjas förrän Riksbanken
år 1976 evakuerats till sitt nybygge i kvarteret Fyrmörsaren. Visserligen
kan rivnings- och grundläggningsarbetena på den nuvarande riksdagshustomten
påbörjas, så snart riksdagen fattat beslut 1972, men detta påverkar inte den slutliga
färdigställandetidpunkten i någon högre grad. Trots att riksdagshuset i detta
alternativ efter slutförandet av en tävling icke förlagts till Nedre Norrmalm, har
dels den södra citydelen fått en annan och mera bunden utformning än som
förutsattes i City 67, dels färdigställandet av kvarteren Åskslaget, Trollhättan
Torviggen och S:t Per med angränsande gator och torg försenats med tider varierande
mellan ett och fyra år.

Utbyggnaden av de statliga förvaltningskvarteren i Södra Klara kan, så när
som på ett års försening inom kvarteren Brunkhuvudet, Brunkhalsen och Johannes
Större, genomföras i huvudsak enligt byggnadsstyrelsens planer.

Etappserie 2 (Riksdagen alternativ 3 b, Riksbanken kvarteret Fyrmörsaren).

I och med riksdagsbeslutet 1972 kan projekteringsarbetet i kvarteret Fyrmörsaren
återupptas och projekteringen för kvarteren Brunkhalsen och Brunkhuvudet
anpassas till tävlingsresultatet, vilket i detta alternativ förutsättes vara lika
med professor Hedqvists förslag. Vidare kan projekteringsarbetet under hänsynstagande
till tävlingsresultatet igångsättas för kvarteren Jakob Större (södra delen)
och Jakob Mindre. Slutligen kan projekteringsarbetet för riksdagshuset i kvarteren
Vinstocken, S:t Per och Torviggen igångsättas.

Genomförandet av detta alternativ kräver att fastigheter och nyttjanderätter
över vilka kronan icke har rådighet tas i anspråk. Expropriationstillstånd måste

Uti. nr 28 år 1969

(363) 67

således i omedelbar anslutning till projekteringsbeslutet utverkas och expropriationsförfarande
inledas. Tomtmarken bör emellertid av praktiska skäl icke friställas
genom ett renodlat expropriativt förfarande. Friställandet av marken kräver
att ersättningsbyggnader för bland annat Grängesbergsbolaget, Broströmkoncernen
och Danska ambassaden projekteras och uppföres. Tidsåtgången härför
uppskattas av kontoret erfarenhetsmässigt till minst fem år från riksdagsbeslutet
1972. Med utgångspunkt från denna minimitid för markens friställande kan inflyttning
i ett nytt riksdagshus ske tidigast vid mitten av 1982.

Riksbankshuset i kvarteret Fyrmörsaren kan liksom i föregående etappserie stå
färdigt vid mitten av 1976.

Färdigställandet av den nya bebyggelsen i kvarteren Åskslaget och Trollhättan
samt angränsande gator och torg har i detta alternativ försenats med ca 18 månader.

Helgeandsholmen och Konstakademins byggnad i kvarteret Uttern berörs icke
i detta alternativ.

Etappserie 3 (Riksdagen alternativ 3 a, Riksbanken kvarteret Fyrmörsaren).

Alternativet förutsätter ett tävlingsresultat, som överensstämmer med det av
byggnadsstyrelsen illustrerade alternativet 3 a.

Genomförandemässigt är detta alternativ i vissa hänseenden en kombination
av de alternativ som redovisas i etappserierna 1 och 2. Riksdagsbeslutet 1972
innebär således återupptagande av projekteringsarbetet i kvarteren Fyrmörsaren,
Brunkhalsen och Brunkhuvudet samt igångsättande av projekteringsarbete för
kvarteren Jakob Större (södra delen), S:t Per och Torviggen samt för kvarteren
Jakob Större, Vinstocken och Jakob Mindre, vilka skall inrymma riksdagshuset.

Eftersom riksdagshuset i detta alternativ berör fastigheter och nyttjanderätter
över vilka kronan icke har rådighet krävs att expropriationstillstånd utverkas
snarast efter riksdagsbeslutet om projektering och att expropriationsförfarande
inledes. Ersättningsbyggnader måste projekteras och uppföras dels för de i föregående
alternativ nämnda fastighetsägarna, dels för Sundsvallsbanken, som måste
evakuera från kvarteret Johannes Större. Med anledning av att riksdagshuset i
detta alternativ utbreder sig som en enhet över de vitala nordsydliga trafikstråken
Malmtorgsgatan och Regeringsgatan, måste tomtmarken temporärt utnyttjas
för körtrafik under den tid som åtgår för underbyggnaden av dessa gator. Detta
innebär att riksdagshuset tidigast kan stå färdigt under 1983.

Helgeandsholmen och Konstakademins byggnad i kvarteret Uttern lämnas även
i detta alternativ orörda.

Etappserie 4 (Riksdagens alternativ 3 c, Riksbanken på Helgeandsholmen).

Detta alternativ förutsätter ett tävlingsresultat som överensstämmer med det
av byggnadsstyrelsen illustrerade alternativet 3 c. Riksdagsbeslutet 1972 place -

Uti. nr 28 år 1969

68 (364)

rar i detta alternativ Riksbanken på Helgeandsholmen, vilket nödvändiggör en
hel nyprojektering av byggnad i kvarteret Fyrmörsaren. Denna byggnad och således
Brunkebergstorgs totala miljö, kan således icke vara färdigställd tidigare
än vid mitten av 1977.

Förslaget med riksdagshuset enligt alternativ 3 c innebär helt nya kvartersbildningar
till följd av dels att Jakobsgatans trafikuppgifter överföres till den i
förslaget breddade Fredsgatan, dels att Regeringsgatans sträckning ändras, dels
ock att Herkulesgatan bibehålies och breddas mellan Regeringsgatan och Brunkebergstorg.
Det framgår av utredningen »Riksdagens hus» att detta förslag icke
håller sig inom en tävlingsgräns i Herkulesgatan. Från de ödesdigra följder i
regleringshänseende, som detta medför, har kontoret emellertid i sin analys bortsett
och förutsatt att riksdagshuset kan kraftigt beskäras i det nordöstra hörnet.

Under 1972 kan projekteringsarbetet påbörjas för det nya riksdagshuset inom
de sammanslagna kvarteren Vinstocken, Torviggen, S:t Per samt del av Jakob
Mindre. Projekteringsarbetet kan likaledes påbörjas för det nya förvaltningskvarter,
som bildas av södra delen av kvarteret Jakob Större samt restdelen av
kvarteret Jakob Mindre. Ett projekteringsarbete, som innebär en anpassning av
kvarteren Rrunkhalsen och Brunkhuvudet till riksdagshuset, kan påbörjas.

Utbyggnad av förvaltningscentret fortskrider inom kvarteren Björnen och Loen
i enlighet med byggnadsstyrelsens planer, dock utan att överensstämma med de
nya förutsättningar för en områdesplan, som den ändrade utformningen av Jakobsgatan
innebär.

Fredsgatans vidgning medför att det ovan beträffande etappserierna 2 och 3 redovisade
expropriationsförfarandet måste utvidgas att omfatta jämväl kvarteren
Tigern och Uttern. Fredsgatans vidgning måste genomföras i ett sammanhang
för att trafikfunktionerna skall kunna överföras från Jakobsgatan till Fredsgatan
och för att tillskapa de nybyggnadsenheter som förslaget anvisar.

Riksdagshuset kan enligt detta alternativ stå färdigt vid mitten av 1983, men
de statliga förvaltningskvarteren (exklusive kv. Björnen och Loen) blir med hänsyn
till ingreppens omfattning försenade upp till fyra år.

I och med 1972 års beslut kan projektering av nybyggnad för Riksbanken på
Helgeandsholmen påbörjas. Utbyggnaden förutsättes, med hänsyn till att Riksbanken
måste kvarbliva på Helgeandsholmen under utbyggnadstiden, ske i två
etapper. Den första etappen står färdig vid mitten av 1978 och nybyggnaden kan
i sin helhet vara genomförd under våren 1982.

3.13 Tävlingsgräns i Jakobsgatan.

Såsom framgår av etappserie 6 i kontorets rapport (Riksdagen alternativ 3 a,
Riksbanken kvarteret Fyrmörsaren) innebär ett beslut av riksdagen att tävlingsgränsen
skall dras i Jakobsgatan med ett samtidigt beslut om förläggning av Riksbanken
i kvarteret Fyrmörsaren, att cityområdet norr om Jakobsgatan kan utbyggas
i huvudsak i enlighet med stadens planer för genomförande av City 67.

Uti. nr 28 år 1969

(365) 69

Dock är en försening med 12 till 18 månader oundviklig. Regleringsarbetena söder
om Jakobsgatan kommer emellertid om riksdagen beslutar sig för en placering
av riksdagshuset vid Gustav Adolfs Torg, att genomföras efter det att regleringarna
norr om Jakobsgatan har genomförts. Detta innebär att regleringsskedet
dras ut över en mycket lång tid och att riksdagshuset inte kan stå färdigt
förrän tidigast under våren 1983. Differenserna i genomförandetider mellan områdena
norr respektive söder om Jakobsgatan medför omfattande försvarsarbeten
och provisoriska anordningar under en stor del av regleringsskedet. Trots detta
kan dock tunnelbaneuppgången från station Kungsträdgården få sitt planerade
läge enligt City 67 och redan från Järvabanans öppnande betjäna det sydligaste
citvområdet.

Ett riksdagshus enligt alternativet 3 a kan — om tävlingsgränsen redan från
början bestämmes till Jakobsgatan — alltså i och för sig inte bli färdigt tidigare
än om det genomförs efter en mer omfattande tävling, men de genomförandetekniska
konsekvenserna reduceras i någon mån och därmed också riskerna för förseningar.
Kvar står dock, att det sammanlagda och sammanvävda område, inom
vilket riksdagshus och förvaltningslokaler skall tillskapas, endast reduceras från
89.000 till 74.000 m2. Komplexiteten i problemen måste således i huvudsak kvarstå.

Dock kan noteras att därest riksdagen efter en tävling med gräns i Jakobsgatan
bestämmer sig för en lösning på Helgeandsholmen, så har trots detta genomförandet
av cityplanen icke påverkats i vidare mån än genom den försening som
redan blivit faktum genom beslutet om programarbete.

I detta alternativ blir minimitiden för provisoriet vid Sergels Torg 12 år.

3.14 Jämförelse med genomförda regleringar.

Själva riksdagshuset kommer i Norrmalmsalternativen enligt »Riksdagens hus»
att uppta en markareal av 9 000 å 11 000 m2. Den sammanlagda areal av bebyggelseområden,
som vid en tävling enligt riksdagens intentioner skulle läggas i stöpsleven
och vilkas utformning skulle bli beroende av riksdagshusets placering,
upptar emellertid en areal av inte mindre än 89.000 in2. Som jämförelse kan nämnas,
att arealen av de bebyggelseområden, som hittills reglerats på Nedre Norrmalm,
uppgår till 110.500 m2. Denna reglering hade förberetts under lång tid,
innan den år 1951 påbörjades och den hade som pådrivande kraft de mest angelägna
trafikregleringar — i inledningsskedet sammanknytningen av den första
tunnelbanan och i slutskedet sammanknytningen av Sveavägen, Hamngatan och
Klarabergsgatan. Trots detta drog regleringen ut över en tid av 15 år. Med hänsyn
härtill kan finnas anledning att fråga sig vilken tidsutdräkt som är sannolik, om
riksdagshuset förlägges till Nedre Norrmalm. Ett utgångsläge, som det man hade
i det redan reglerade området, skulle man inte hinna fram till ens år 1975. Med
samma takt i genomförandet som vid Sergelgatan, Klarabergsgatan och Sveavägen
skulle det södra partiet med sitt riksdagshus och sina kungliga kanslier

4—0102559

Uti. nr 28 år 1969

70 (366)

inte bli färdigt förrän i början av 1990-talet. Det kan dock starkt ifrågasättas om
riksdagshusfrågan kan leda till lika eniga ansträngningar för snabba regleringsåtgärder
som trängande trafikgenombrott. Det torde därför vara realistiskt att
ifrågasätta, om det södra partiet ens skulle kunna bli färdigreglerat under detta
sekel. Möjligen skulle alternativ 3 a kunna genomföras under 1990-talet.

Mot detta resonemang skulle den invändningen kunna göras, att byggnadsvolymerna
i en blivande reglering i de södra delarna blir mycket mindre än i den
hittills genomförda regleringen. Detta är dock icke en hållbar invändning. För
det första är undergrunden mycket sämre i de södra delarna av Nedre Norrmalm
och verkar mer fördröjande på byggtiden än en skillnad i byggnadsvolymer. För
det andra har kronans hittillsvarande utredningar pekat på ett så starkt behov
av källarutrymmen för försörj ningsleder, valv, arkiv, interna kommunikationer
och parkering att byggnaderna i stort sett måste foras ner till grundvattenytan
och att grundläggningsarbetena kommer att bli mycket krävande. För det tredje
är det ovisst hur stor byggnadsvolym som slutligen kommer att ifrågasättas i det
södra partiet. Hittillsvarande utredningar för riksdagen, Riksbanken och kanslibyggnaderna
har syftat till hårdare exploatering än City 67 förutsatt.

3.2 Ekonomi.

Redan riksdagens beslut den 30 maj 1968 rörande programarbete för en tävling
inom området upp till Herkulesgatan har medfört konsekvenser för cityombyggnaden
som även är av ekonomisk art. De ekonomiska konsekvenserna för staden
kommer att ytterligare förvärras om riksdagen beslutar sig för en tävling inom
området ända upp till Herkulesgatan. Storleken av därefter ytterligare tillkommande
ekonomiska konsekvenser blir beroende dels av stadens möjligheter att
revidera områdesplanen för området norr om tävlingsgränsen, dels av vilket alternativ
som kommer att bli genomfört.

Vid sammanträde med styrelsen för riksdagens förvaltningskontor den 20 september
1968 belystes från kontorets sida de för Stockholms stad uppkommande
ekonomiska konsekvenserna av tävlingens genomförande och av en nybyggnad
på Nedre Norrmalm. Efter den redovisning som lämnats beslöt styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor vid detta sammanträde hemställa att statens markdelegation
med biträde av byggnadsstyrelsen skulle utreda och med Stockholms
stad förhandla om de ekonomiska konsekvenserna av sådan avgränsning av området
för den planerade arkitekttävlingen om ett nytt riksdagshus på Nedre Norrmalm
att tävlingen i princip kunde avse alternativen 3 a, 3 b och 3 c i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus».

Utredningar pågår nu inom stadens berörda förvaltningar om de kostnader
som redan uppkommit och om de kostnader som kommer att bli resultatet av
olika beslut rörande tävlingsområdet. Som ovan anförts kommer den närmare
redovisningen av kostnaderna att ske inom förhandlingskommissionen för handläggning
av vissa aktuella markuppgörelser mellan kronan och staden. De eko -

Uti. nr 28 år 1969 (367) 71

nomiska konsekvenser som därvid kommer att redovisas av staden innefattar
olägenheter av flera slag nämligen:

1. Förseningar som uppkommer i det löpande regleringsprogrammet med därav
följande ekonomiska förluster.

2. Omplaneringar, som måste göras, varigenom arbete som nedlagts på planering,
projektering m.m. blir värdelöst helt eller delvis.

3. Investeringar, som gjorts i fastighetsförvärv, evakueringar och andra förberedelser
inom tävlingsområdet, och som kommer att ligga oräntabla under den
tid som åtgår för riksdagshustävlingen och därefter till dess beslut föreligger i
byggnadsfrågan och regleringsarbetet kan återupptas.

4. Investeringar som måste göras i provisoriska trafikförbindelser genom tävlingsområdet
och som får avskrivas på kort tid.

5. Omplaneringen norr om tävlingsområdet som leder till sämre planstandard
och därigenom ett lägre markvärde.

6. En omfattande reglering i det södra området, samtidigt som i övrigt reglering
pågår i andra riktningar enligt programmet för City 67, medför en ogynnsam
utveckling inom de redan reglerade områdena.

3.3 Funktionsfrågor.

Möjligheterna att anpassa den påbörjade cityregleringen till en tävlingsgräns i
Herkulesgatan har med anledning av byggnadsnämndens beslut den 30 maj 1968
varit föremål för utredning inom stadens expertorgan och inom de av staden anlitade
konsultgrupperna. Med utgångspunkt från det hittillsvarande utredningsresultatet
har stadsbyggnadskontorets stadsplane- och trafikavdelningar inför byggnadsnämndens
behandling av frågan om tävlingsområdets omfattning den 20 november
1968 redovisat de funktionsmässiga konsekvenserna av en gräns för tävlingsområdet
i Herkulesgatan. I sitt utlåtande framhåller stadsplane- och trafikavdelningarna
bland annat följande:

Vid stadskollegiets behandling av planfrågan i mars 1968 formulerade en expertgrupp
(Sidenbladh, Nordberg, Hedtjärn, Westman) sina synpunkter och
rekommenderade en gräns i Jakobsgatan. En sådan gräns påverkade inte planfrågan
i city, men gav ett alternativ till läget på Helgeandsholmen som kunde användas
om stadsbildssynpunkter visade att Helgeandsholmen inte kunde rymma
det stora riksdagshuset.

Fastighetskontorets utredning om minimitider för genomförandet visar att citylägena
är synnerligen komplicerade ur genomförandesynpunkt. Fördröjningar
är sannolika. Detta leder till pessimistiska synpunkter på stadsdelens utseende
under en lång omdaningsperiod. Normalt skulle detta leda till att kontoret undviker
att arbeta med en planläggning som har sådana konsekvenser. I cityplanen
har vi därför bland annat förutsatt att den södra fronten av city skall bevaras.

Den stora betydelse som riksdagshusfrågan har för stadsbilden kring Helgeandsholmen
kan dock motivera att ett alternativ bör finnas vid Gustav Adolfs
Torg. De konsekvenser som detta medför för cityområdet är dels av genomförandekaraktär
och dels av plan- och stadsbildskaraktär.

Uti. nr 28 år 1969

72 (368)

Konsekvenserna för genomförandet har utretts av fastighetskontoret som påvisar
att alla cityalternativen kräver omfattande och långvariga omregleringar
norr om Gustav Adolfs Torg.

Konsekvenserna för stadsbild och stadsplan är olika för cityalternativen.

Endast alternativet 3 a (söder om Jakobsgatan) går att inpassa i cityplanens
trafiksystem. Det förändrar stadsbilden genom att delvis bygga över Malmtorgsgatan
och Regeringsgatan, men bevarar gatornas karaktäristiska sträckning rakt
ned mot Gustav Adolfs Torg. Ur stadsbildssynpunkt synes detta förslags huvudprincip
väl gå att tillämpa.

Alternativen 3 b och 3 c når upp till Herkulesgatan och förändrar därmed cityplanen
i varierande grad. 3 b bevarar Jakobsgatans breddning (22 m) men bygger
över den med stora byggnadsvolymer. Det alternativet får därmed en olycklig
effekt på Jakobsgatans roll och utseende som öst—västligt genomgående stråk.
Dessutom förutsätter det en ur stadsbildssynpunkt olämplig förändring av Regeringsgatan
som inte fortsätter rakt ned i torget. Ur funktionssynpunkt bryter förslaget
sönder cityplanens parkerings- och försörjningssystem genom att eliminera
P-huset i S:t Per och flytta T-stationen norrut.

3 c förändrar cityområdets funktions- och stadsbildslösningar på i princip samma
sätt som 3 b men förutsätter dessutom ett nytt gatusystem med bland annat
Fredsgatan breddad.

För cityplanen som helhet har alltså de djupgående alternativen avsevärda
nackdelar. Allmänt allvarligt är att någon trafikmässigt acceptabel principutformning
av gatunätet enligt 3 c inte kunnat finnas trots stora ansträngningar.
Vare sig man utformar gatunätet i enlighet med byggnadsstyrelsens utredningsförslag
eller räknar med att såväl Malmtorgsgatan som Regeringsgatan kan dubbelriktas,
eller som tredje möjlighet söker förbinda Brunkebergstorgs sydspets
med Regeringsgatan via en dubbelriktad Herkulesgata, har det inte varit möjligt
att åstadkomma en tillräckligt kapacitetsstark trafiklösning.

En väsentlig nackdel är att T-banans biljetthall måste förskjutas minst 60 m
norrut varigenom dess kontakt med och dess attraktivitet för det statliga förvaltningsområdet
i sydvästra Klara minskas.

Cityplanens lösning av parkerings- och försörjningssystem spolieras helt genom
att parkeringshuset i S:t Per inte finns kvar. Dessa för citybebyggelsen
utomordentligt viktiga funktioner har i cityplanen kunnat få en tillfredsställande
lösning inom den långsträckta enhet som utbildats mellan Brunkebergstorg
och Regeringsgatan. Hittillsvarande expertutredningar tyder på att den nödvändiga
funktionsuppdelningen och den önskade standarden inom kvarteret inte
kan uppnås när enheten minskas genom en gräns i Herkulesgatan. Motsvarande
svårigheter kan väntas uppstå inom tävlingsområdet där ett helt nytt parkeringsoch
försörjningssystem måste utbildas kring riksdagshuset.

Fastighetskontoret har deltagit i nämna expertutredningar och delar således
den på basis därav angivna uppfattningen.

Beslutet om tävlingsgräns för tävlingsområdet påverkar T-banestation Kungsträdgårdens
biljetthall och uppgångar vid Regeringsgatan.

Enligt 1964 års principöverenskommelse rörande lokaltrafiken i Stor-Stockholm
(Hörjelöverenskommelsen) skall tunnelbanan från Blasieholmen till Järvafältet
öppnas för trafik före 1975. Från kommunalförbundets kansli har under hand er -

Uti. nr 28 år 1969

(369) 73

farits, att ett av villkoren för att Järvabanan skall kunna genomföras enligt den
beslutade tidplanen är, att den vänstra uppgången från tunnelbanestationen
Kungsträdgården fastställes till sitt läge senast under 1969. Ifrågavarande tunnelbaneuppgångs
trafikuppgift är att betjäna kvarteren i Södra Klara. Byggnadsstyrelsens
utbyggnadsplaner för ett förvaltningscentrum i Södra Klara förutsätter
en mycket hög standard på den kollektiva trafikförsörjningen. Med hänsyn bland
annat till detta faktum, har den i City 67, liksom 1962 års cityplan, förlagts under
korsningen Regeringsgatan—Jakobsgatan. Om erforderlig frihet för en arkitekttävling
inom ett område, som sträcker sig upp till Herkulesgatan, skall kunna erhållas,
måste denna tunnelbaneuppgång som nyss nämnts flyttas minst 60 m norrut
och således förläggas utanför tävlingsgränsen. En sådan förflyttning innebär
emellertid att uppgången skulle riktas tillbaka mot Sergels Torg och alltså icke
täcka de sydligaste delarna av Nedre Norrmalm. En förutsättning för att uppgången
skall kunna erhålla det i City 67 angivna läget och att dess influensområde
skall kunna täcka dessa delar av Nedre Norrmalm torde i praktiken vara att frågan
utageras under vårriksdagen 1969.

Effekten av en tävlingsgräns i Herkulesgatan blir således ur funktionssynpunkt
olyckligt för hela området söder om Hamngatan.

i. Slutomdöme

De verkställda analyserna förstärker stadens tidigare bedömning av konsekvenserna
för cityregleringen och därmed för stadens invånare och näringsliv av en
riksdagshustävling över så stort område att den kolliderar med planeringen och
genomförandet av cityregleringen. Det är nu möjligt och förefaller också ovillkorligen
nödvändigt att ge riksdagen en fullständigare information om konsekvenserna
av olika ställningstaganden angående riksdagshusalternativen och tävlingsförfarandet.

Vid riksdagens beslut i maj synes man nämligen, trots de informationer som
redan då kunde lämnas från stadens sida, ha underskattat de svårigheter och
kostnader som skulle uppkomma dels för staden, dels för kronan. Sannolikt förbisåg
man också att svårigheterna ökades högst väsentligt genom att det beslut
som riksdagen fattade ej gav något slutligt besked om huruvida intrång skulle
göras på cityregleringen eller ej. Besked därom kan nu erhållas tidigast 1972. Fördelarna
för riksdagen av att ha handlingsfrihet ända upp till Herkulesgatan blev
alltså inte på rätt sätt vägda mot uppkommande problem och kostnader. — Även
riksbanksfrågan lämnades olöst. Man får under mycket lång tid rivnings- och
byggnadsplats på norra sidan av Brunkebergstorg invid det provisoriska riksdagshuset.

Kontorets trots allt ofullständiga redogörelse för konsekvenserna med avseende
på Nedre Norrmalms reglering vid alternativa förläggningar av det permanenta
riksdagshuset torde klarlägga dels hur lätt det går att manövrera de statliga byg -

Uti. nr 28 år 1969

74 (370)

gena om riksdagshuset förläggs till Helgeandsholmen, dels hur hela problemkomplexet
vidgar sig till en regleringsfråga av alltför stora mått när man begär handlingsfrihet
även inom Nedre Norrmalm. Med all respekt för riksdagshusfrågans
stora betydelse är det uppenbart att den därigenom har fått orimliga konsekvenser.

Riksdagshuskomplexet behöver i och för sig inte så stort utrymme. Enligt de
förberedande undersökningarna kräver det en markareal på 9 000 å 11 000 m2
och skall inte ockupera mer än två eller tre kvarter vid Gustav Adolfs Torg. Men
enligt riksdagens preliminära ställningstagande skulle arkitekttävlingen komma
att omfatta inte mindre än 89.000 in2, femton kvarter i ett brett och djupt område
i södra delen av Nedre Norrmalm. Till sin yta blir detta område nästan lika stort
som den hittills reglerade delen av Nedre Norrmalm, Sergelgatan med omgivande
kvarter, Sergels Torg, Klarabergsgatan, den nya Sveavägen och området öster om
den ned till Regeringsgatan, vilket uppgår till 110.500 m2. Även om Jakobsgatan
skulle bli gräns för tävlingsområdet involveras riksdagshusfrågan i ett område
om 74.000 m2.

Att tävlingsområdet tas till så stort som till Herkulesgatan beror ju inte på att
man vill ha valfrihet att placera riksdagshuset var som helst inom området. Det
är trots allt utom Helgeandsholmen bara kvarteren närmast Gustav Adolfs Torg
som avses komma i fråga. Syftet är att de tävlande inte skall vara bundna av stadens
cityplan, City 67, utan ha rätt att föreslå även sådana stadsplaneändringar
som kan bli mycket ingripande. Sålunda ifrågasätts ändrade bredder och sträckningar
för Regeringsgatan och Malmtorgsgatan eller alternativt att Malmtorgsgatan
läggs igen och att Herkulesgatan i stället breddas kraftigt öster om Brunkebergstorg
— i City 67 är den igenlagd. Vidare ifrågasätts att den breddning av
Jakobsgatan, som City 67 räknar med, skall utbytas mot en motsvarande breddning
av Fredsgatan, vilket innebär att cityregleringen utvidgas med ytterligare en hel
kvartersrad söderut. På Fredsgatans norra sida måste då all bebyggelse rivas,
Konstakademin längst västerut och därefter kvarter efter kvarter ända bort till
Kungsträdgården.

Riksdagshusfrågan utvidgas alltså till att bli en del i en mycket stor stadsplanereglering
och det är omöjligt att förutsäga hur länge det dröjer innan den kan
bli förverkligad. Risken finns, att det sydligaste partiet av Nedre Norrmalm, liksom
en gång partiet mellan Hötorget och Hamngatan, under årtionden blir ett
slumområde. Därtill är dess läge i staden alltför ömtåligt.

Även om det inte går så långt som till förslumning, leder de komplexa problemen
med all sannolikhet till en långdragen saneringsprocess. I stället för att regleringen
ner till Gustav Adolfs Torg enligt City 67 om några år avslutas, öppnas
här en ny saneringsfront innan den östra citydelen är avslutad och medan regleringarna
vid Vasagatan också måste påbörjas. Och ännu sedan dessa regleringar
avslutats och regleringarna av Tunnelgatan tagit vid, bör man räkna med att
regleringarna inom sydligaste Norrmalm pågår.

Uti. nr 28 år 1969

(371) 75

Det slutliga resultat som kan summeras av den genomförda regleringen i det
sydligaste partiet av Nedre Norrmalm är enligt alternativen 3 b och 3 c bland
annat en ogynnsam förläggning av dess tunnelbanestation, troligen också sämre
anordningar för funktionerna i andra hänseenden i jämförelse med vad som kan
utvinnas genom en omedelbar fortsättning av den pågående omdaningen i enlighet
med City 67.

De avbrott, ändringar och utökningar i de pågående regleringarna, som nu
ifrågasätts, kan enligt samtliga förslag till riksdagshus på Nedre Norrmalm i sina
verkningar inte begränsas till det sydligaste partiet. Andra, för citys utveckling
vitala saneringsriktningar blir också lidande, ävenså redan reglerade områden,
som befinner sig i närheten av dessa saneringsriktningar. Härigenom blir det
till sist en fråga om negativa effekter för hela cityområdet. Detta synes vara skäl
nog för att begränsa riksdagshusproblemet till Helgeandsholmen och de närmaste
områdena på andra sidan Stallkanalen. Staden synes ha visat vilja nog att bidraga
till en lösning av problemet genom sin redobogenhet att bereda utrymme
för kungl. maj :ts förvaltningslokaler vid Drottninggatan.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda får kontoret hemställa

att fastighetsnämnden till remissens besvarande, med åberopande av detta tjänstememorial,
föreslår stadskollegiet att hos riksdagen anhålla att tävlingen icke
må äga rum inom Nedre Norrmalmsområdet och att vädja om sådan behandling
av riksdagshusfrågan i övrigt att provisoriet vid Sergels Torg kan avvecklas till
den 1 januari 1981.

L.-O. Larsson

Åke Hedtjärn

Walter Sahlqvist

76 (372)

Uti. nr 28 år 1969

Bilaga 7

Till Byggnadsnämnden

Angående tävling om permanent riksdagshus

Sedan byggnadsnämnden den 30 maj 1968 uppdrog åt stadsbyggnadskontoret
att upprätta alternativ områdesplan för Brunkeberg med beaktande av den inverkan
som projekteringen av ett permanent riksdagshus skulle ha för Norrmalmsregleringen,
har kontoret haft upprepade kontakter med riksdagens förvaltningskontor
(RIK) och byggnadsstyrelsen (KBS). I dessa överläggningar har fastighetskontoret
representerats av saneringsavdelningens chef Åke Hedtjärn. Han har
den 6 november i en utredning: »Alternativa förläggningar av permanent riksdagshus»,
belyst frågan ur fastighetsförvaltningens synpunkter. Den 12 november
har fastighetsnämnden behandlat ett förslag från fastighetskontoret att tävlingen
om permanent riksdagshus icke måtte äga rum inom Nedre Norrmalmsområdet.
Fastighetsnämnden beslöt utan eget ställningstagande överlämna framställningen
till stadskollegiet. Ärendet är den 14 november remitterat till byggnadsnämnden.
I samma remiss ingår en skrivelse från riksdagens förvaltningskontors
styrelse till stadskollegiet med anhållan om att riksdagen snarast informeras
om förutsättningarna, såvitt på Stockholms stad ankommer, för genomförande
av det utredningsuppdrag förvaltningskontorets styrelse erhållit och för arkitekttävlingen.
Med anledning härav får stadsbyggnadskontoret anföra följande:

Tidplan enligt byggnadsstyrelsen

Tidplaner för byggande av ett permanent riksdagshus finns redovisade i boken
»Riksdagens hus», daterad den 25 mars 1968. För alternativen 1 och 2 redovisas
en gemensam tidplan, bild 47. Där förutsättes att tävling om riksdagshus
skulle beslutas i april 1969, att riksbank i kvarteret Fyrmörsaren kunde påbörjas
i oktober 1969 och riksdagshuset skulle vara inflyttningsklart i januari 1978. För
alternativen 3 finns en gemensam tidplan, bild 48. Tävlingen anses kunna utlysas
i januari 1970, riksdagshuset kunna påbörjas i oktober 1976 och vara färdigt i
april 1980.

Rediverade tidplaner

Sedan mars 1968 har vissa förutsättningar ändrats. Sålunda föreslår RFK nu
en allmän nordisk tävling för alternativen 2 och 3, medan alternativ 1 skulle be -

Uti. nr 28 år 1969 (373) 77

lysas med en samtidig inbjuden tävling. Tidtabellen måste därför anpassas till
såväl alternativ 2 som alternativ 3.

Riksdagen avses kunna besluta om tävling under våren 1969. Därefter skall
man färdigställa tävlingshandlingar, ge ett års tävlingstid och använda ett halvt
år för prisbedömning, vilket pekar mot att tävlingsresultatet inte kan föreligga
förrän årsskiftet 1970—1971. Därefter måste programmet överarbetas, och utklaras
vissa frågor om anslutning av omgivande bebyggelse till riksdagshuset. Vidare
måste eventuella förhandlingar med Stockholms stad äga rum. Man synes icke
kunna räkna med att riksdagen kan besluta om tomtens läge och projekteringsuppdrag
förrän våren 1972. Total projekteringstid från skissarbetets påbörjande
över färdiga bygghandlingar till antagna entreprenader har KBS bedömt kräva
4Vs år. Rivning av befintlig bebyggelse har ansetts kräva 3/4—1 år.

Skall riksdagen ligga på Helgeandsholmen kan riksbankshusef därstädes icke
rivas förrän Riksbanken flyttat. Under förutsättning att man omgående beslöt
bygga riksbankshus i kvarteret Fyrmörsaren skulle detta kunna ske vid årsskiftet
1973—1974. Om sådant beslut icke träffas förrän tävlingen är avgjord, kan rivningar
på Helgeandsholmen inte påbörjas förrän årsskiftet 1976—1977. Med KBS:s
projekteringstider kan ett riksdagshus icke börja byggas förrän vid denna tidpunkt
oavsett vilket läge man väljer. Om Riksbanken icke påbörjar sin bortflyttning
från Helgeandsholmen förrän våren 1972 när definitivt beslut föreligger i
riksdagen, skulle riksdagshuset bli färdigt % år senare om det byggdes på Helgeandsholmen
än om det byggdes på Norrmalm. Byggnadstiden beräknar KBS
till drygt 3 år och enligt denna tidplan skulle sålunda ett riksdagshus på Norrmalm
kunna tagas i bruk av höstriksdagen 1980 på Helgeandsholmen av vårriksdagen
1981.

Dessa tider är uträknade utan hänsyn till de av Hedtjärn angivna tidsförskjutningar
som beror av evakueringar, rivningar, omflyttningar inom nedre Norrmalm,
och KBS:s tidsplan måste därför revideras. Hedtjärn räknar med 2 års rivnings-
och grundläggningstid på Helgeandsholmen, vilket förskjuter inflyttningen
i ett nytt riksdagshus därstädes till vårriksdagen 1982. Enligt alternativ 3 b (Hedqvist)
skulle förskjutningen vara 2% år och riksdagshuset stå färdigt först till
vårriksdagen 1983, medan det enligt alternativen 3 a och 3 c blir ytterligare 1 år
fördröjt och således inte färdigt förrän till vårriksdagen 198b. Motsvarande tidpunkter
gäller då för utflyttningen ur teaterbyggnaden i kvarteret SkansenFrigga.
Här skall inskjutas att Hedtjärn synes förutsätta att byggnadsfrågan kan
föras framåt utan fördröjningar av återremisser eller krav på ytterligare utredningar.
Samma antagande görs här med ett väsentligt undantag, som avser tävlingen
begränsad till Helgeandsholmen (se nedan).

Det är givetvis ett stadens intresse att undersöka om de av Hedtjärn nu klargjorda
förseningarna i förhållande till KBS:s tidplan kan reduceras. Först skall konstateras
att om tävlingsområdet begränsas till Jakobsgatan och man skulle välja
att bygga i stort sett enligt alternativ 3 a kommer inflyttningen enligt Hedtjärn
att dröja lika länge som i alternativ 3 c och ligga 1 år senare än enligt alternativ

Uti. nr 28 år 1969

78 (374)

3 b vilka båda sträcker sig upp till Herkulesgatan. Byggs det nya riksdagshuset
på Helgeandsholmen kan man blott vinna 1 års tidigare utflyttning ur teatern.
Väljas alternativ 2 behöver riksdagen hyra teatern i 11 år. Alternativ 3 b kräver
en hyrestid på 12 år och alternativen 3 a och 3 c 13 år. Om man begränsar tävlingen
till att enbart omfatta Helgeandsholmen, måste man emellertid räkna med
att när väl tävlingsresultatet föreligger på nyåret 1971, kommer alla de som är
missbelåtna med den rekommenderade lösningen att begära förnyad undersökning
om icke riksdagshuset kan förläggas vid Gustaf Adolfs Torg. Det synes ofrånkomligt
att motioner i denna riktning kommer att väckas på vårriksdagen 1971
och vid varje efterföljande tillfälle ända tills man antingen redovisat en sådan
undersökning eller börjat arbeten på Helgeandsholmen. Den tidsvinst på 1 eller
möjligtvis 2 år som man räknat med genom en begränsning av tävlingsområdet
skulle lätt komma att försvinna genom sådana ytterligare utredningar.

Enligt stadsbyggnadskontorets bedömning synes det därför med hänsyn till
riksdagshusbyggets förläggande i tiden och tidpunkten för utflyttningen ur teatern
inte finnas vägande motiv för att begära en begränsning av tävlingsområdet.

Stadsplane frågan

Riksdagshusets placering på Nedre Norrmalm skapar en för staden besvärande
ovisshet i stadsplanefrågan. Denna olägenhet är dock högst olika för de skilda
underalternativen.

En förläggning söder om Jakobsgatan (3 a) torde kunna motivera någon mindre
justering i gatans sträckning, vilket skulle medföra en mindre beskärning av
husen på gatans norra sida, vilket synes kunna accepteras. Vidare måste man
förutsätta överbyggnader av Regerings- och Malmtorgsgatorna, vilket senare innebär
mycket väsentliga ändringar i stadsbilden. Därtill kommer evakuering,
d.v.s. ersättningsbyggen, för samtliga fem tomter i kvarteret Jakob Mindre. Enligt
City-67 skulle endast en tomt vara berörd av cityregleringen.

Ett alternativ i princip enligt 3 b lämnar gatunätet i City 67 i stort sett oförändrat.
Tomten nr 10 i kvarteret Jakob Mindre måste dock rivas eller byggas om,
men tomterna 8 och 6.7 behöver inte röras, över- och underbyggnader av Jakobsgatan
är nödvändiga. Med hänsyn till trafikens storlek och dess växlingsrörelser
är det omöjligt att medge pelare i körbanan. Överbyggnaderna är ur stadsbildssynpunkt
lättare att acceptera än i 3 a. Alternativ 3 b förutsätter emellertid flyttning
av T-banestationen och en annan lösning av parkering och tillfarter till
kvarteren både inom och utom tävlingsområdet (se nedan).

Alternativ 3 c förutsätter icke blott breddning av hela Fredsgatan och Arsenalsgatan
mellan Operan och kvarteret Jakob Mindre utan även genomgripande planändringar
inom området upp till Brunkebergstorg. Vare sig KBS:s utredningsförslag
eller Malmtorgs- och Regeringsgatorna dubbelriktade ner till Gustav Adolfs
Torg eller en dubbelriktad Herkulesgata mellan Brunkebergstorgs sydspets och
Regeringsgatan, som dubbelriktas till Gustav Adolfs Torg, erbjuder trafiklösning -

Uti. nr 28 år 1969

(375) 79

ar som kan fungera tillfredsställande. Stadsbyggnadskontoret anser att de tävlande
inte skall behöva ägna sig åt att lösa trafikfrågor på Nedre Norrmalm. En
förutsättning för att de tävlande skall kunna välja en tomt som inte delas av Jakobsgatan
är att det i tävlingsprogrammet erbjuds en motsvarande trafiklösning
som kan fungera. Trots stora ansträngningar har en sådan hittills inte kunnat
åstadkommas.

Stadens byggnadsfrågor

Staden måste oavsett hur riksdagen våren 1969 kommer att besluta driva sin
egen planering så att icke byggande utanför tävlingsområdets gräns blir fördröjd
mer än absolut nödvändigt. Stadsplan måste därför upprättas så att västra
utgångarna från tunnelbanans station Kungsträdgården kan byggas utanför tävlingsområdets
gräns. Lägges denna senare i Herkulesgatan måste stationen förskjutas
60 m mot norr från det i City 67 visade läget. Detta är en nackdel, men
svårigheterna skall icke överdrivas. Avståndet till den breddade Jakobsgatans
gångbana blir mindre än 100 m och till den breddade Fredsgatan i alternativ 3 c
cirka 130 m. Projekteringen av tunnelbanestationen kan invänta beslut om tävlingen
våren 1969 men under inga omständigheter avvakta tävlingsresultatet och
riksdagens beslut våren 1972 om stationen skall kunna öppnas programenligt
i januari 1975.

Nästa byggnadsobjekt av vikt för staden är bebyggelsen i kvarteret Trollhättan
och Åskslaget. Om kvarteren Torviggen och Sankt Per blir berörda av tävlingen
måste det s.k. Storviggenprojektet revideras. Parkeringshuset i dess södra
del skulle då delas mitt itu. Den del som avser att betjäna bebyggelse inom området
söder om Herkulesgatan skulle kvarligga eller flyttas till annat läge inom
tävlingsområdet, medan den hälft som avser att betjäna områdena norr om Herkulesgatan
skulle inarbetas i det reviderade projektet till hotell och kontor. Hedtjärn
uppger att om innevarande höstriksdag beslutar att tävlingsområdet icke
skall sträcka sig norr om Jakobsgatan skulle den norra delen av Trollslaget kunna
stå färdig 1974. I alla andra fall kommer bebyggelsen att vara färdig samtidigt
1975. Enligt stadsbyggnadskontorets uppfattning kan en fortsatt projektering av
projekt Trollhättan-Åskslaget icke avvakta riksdagsbeslut våren 1972, utan projekteringsarbetet
måste kontinuerligt bedrivas med största skyndsamhet. En tidplan
för detta bör omgående upprättas. En områdesplan omfattande kvarteren
Trollhättan, Åskslaget, Spektern och norra delen av Jakob Större bör framläggas
snarast möjligt. Den skall följas av stadsplan för kvarteren Trollhättan, Åskslaget
och Spektern, vilken bör kunna föreligga samtidigt som det finns ett byggnadsprojekt
till de förstnämnda kvarteren. Förseningen bör kunna bli IVa år,
vilket Hedtjärn uppger som rimligt för kombinationen riksdagshus enligt alternativ
3 b och riksbank i kvarteret Fyrmörsaren. Stadsplanebeslut i stadsfullmäktige
bör kunna föreligga före sommaren 1970, dvs. före det att resultatet av
tävlingen är känt.

Uti. nr 28 år 1969

80 (376)

Detta bör emellertid i stort sett kunna accepteras. Delar av ett eventuellt riksdagshus
i kvarteren Sankt Per och Torviggen kommer att vända sin baksida mot
hotellet, och man kan utgå från att denna del av riksdagshuset icke kommer att
beröva hotellet mer utsikt eller kontakt söder ut än vad andra hus skulle göra; det
är angeläget att hotellet och Norra Smedjegatans arkad kan öppnas samtidigt som
tunnelbanan, vilket enligt Hedtjärn är möjligt i samtliga alternativ.

Riksbanken

I tidigare utredningar ansågs det givet att riksdagen skulle ligga kvar i ombyggda
eventuellt tillbyggda hus på Helgeandsholmen. Riksbanken måste därför flytta
och av olika möjligheter valde man kvarteret Fyrmörsaren, om vilket även visst
avtal föreligger.

Situationen är nu helt förändrad. Bankfullmäktige har enligt uppgift beslutat att
om riksdagen flyttar från Helgeandsholmen skall banken kvarligga där, dels i sitt
nuvarande hus, dels i ombyggda lokaler i riksdagshuset. Definitivt beslut i frågan
kan således inte förväntas förrän våren 1972. Hedtjärn räknar därvid med
att man kan börja bygga i kvarteret Fyrmörsaren för Riksbanken 1974 och för
någon annan 1975. Detta skulle i varje fall vara en stor olägenhet för riksdagen
som under hela byggnadstiden är kvar i teatern. Det är givetvis även en betydande
olägenhet för staden i och med att Brunkebergstorgs fond är en byggnadsplats
när hotellet skall öppna. Det synes därför synnerligen önskvärt att man
håller beredskap så att Riksbanken fullföljer den påbörjade projekteringen och
har bygghandlingar klara så att bygget i Fyrmörsaren kan påbörjas 1 år tidigare
än Hedtjärn beräknat. I ett avtal om stadens medverkan i tävlingen synes ett
sådant villkor böra inskrivas. Oavsett för vilket ändamål kvarteret Fyrmörsaren
skall användas bör bygge kunna igångsättas hösten 1973 och vara avslutat två år
senare. En tidigare byggstart synes endast möjlig om riksdagen redan våren 1969
beslutar att Riksbanken skall bygga i kvarteret Fyrmörsaren.

Sammanfattning

Den ovan lämnade redogörelsen kan sammanfattas på följande sätt.

1. Med det förfarande som riksdagens förvaltningskontor tillsammans med
byggnadsstyrelsen nu skisserar för byggande av permanent riksdagshus, kan i
inget alternativ egentliga byggnadsarbeten påbörjas tidigare än 1977.

2. Hedtjärns utredning av den 6 november 1968 visar att trolig byggstart i alternativ
1 är 1977, i alternativ 2 1979 och i alternativ 3 b 1980 och 3 a eller 3 c
1981.

3. Även vid nybyggnad på Helgeandsholmen kan riksdagen icke flytta ur teatern
förrän till vårriksdagen 1982.

4. Riksdagens hyrestid i teatern blir 11 år enligt alternativ 2, 12 år enligt alternativ
3 b och 13 år enligt alternativen 3 a och 3 c.

Uti. nr 28 år 1969 (377) 81

5. Bebyggelsen i kvarteren Trollhättan, Åskslaget och Spektern kan i samtliga
fall vara färdig 1975 när tunnelbanan öppnas.

6. Om tävlingen skulle begränsas till att omfatta endast Helgeandsholmen, måste
man riskera att nya krav på utredningar på riksdagens förläggning till Norrmalm
kommer att resas sedan tävlingen avslutats.

7. Enligt stadsbyggnadskontorets mening finns det icke anledning att nu begära
en begränsning av tävlingsområdet till Helgeandsholmen eller i Jakobsgatan.

Stadsbyggnadskontoret hemställer att byggnadsnämnden till remissens besvarande
överlämnar och åberopar detta tjänsteutlåtande.

Göran Sidenbladh

Avvikande mening i fråga om tävling om permanent riksdagshus

Vid stadskollegiets behandling av planfrågan i mars 1968 formulerade en expertgrupp
(Sidenbladh, Nordberg, Hedtjärn, Westman) sina synpunkter och rekommenderade
en gräns i Jakobsgatan. En sådan gräns påverkade inte planfrågan
i city, men gav ett alternativ till läget på Helgeandsholmen som kunde användas
om stadsbildssynpunkter visade att Helgeandsholmen inte kunde rymma
det stora riksdagshuset.

Fastighetskontorets utredning om minimitider för genomförandet visar att citylägena
är synnerligen komplicerade ur genomförandesynpunkt. Fördröjningar
är sannolika. Detta leder till pessimistiska synpunkter på stadsdelens utseende
under en lång omdaningsperiod. Normalt skulle detta leda till att kontoret undviker
att arbeta med en planläggning som har sådana konsekvenser. I cityplanen
har vi därför bl.a. förutsatt att den södra fronten av city skall bevaras.

Konsekvenserna för genomförandet har utretts av fastighetskontoret som påvisar
att alla cityalternativen kräver omfattande och långvariga omregleringar
norr om, Gustav Adolfs, Torg.

Konsekvenserna för stadsbild och stadsplan är olika för cityalternativen.

Alternativen 3 b och 3 c når upp till Herkulesgatan och förändrar därmed cityplanen
i varierande grad. 3 b bevarar Jakobsgatans breddning (22 m) men byg -

Uti. nr 28 år 1969

82 (378)

ger över den med stora byggnadsvolymer. Det alternativet får därmed en olycklig
effekt på Jakobsgatans roll och utseende som öst-västligt genomgående stråk.
Dessutom förutsätter det en ur stadsbildssynpunkt olämplig förändring av Regeringsgatan
som inte fortsätter rakt ned i torget. Ur funktionssynpunkt bryter
förslaget sönder cityplanens parkerings- och försörjningssystem genom att eliminera
P-huset i S:t Per och flytta T-stationen norrut.

3 c förändrar cityområdets funktions- och stadsbildslösningar på i princip samma
sätt som 3 b men förutsätter dessutom ett nytt gatusystem med bl.a. Fredsgatan
breddad.

För cityplanen som helhet har alltså de djupgående alternativen avsevärda
nackdelar. Allmänt allvarligt är att någon trafikmässigt acceptabel principutredning
av gatunätet enligt 3 c inte kunnat finnas trots stora ansträngningar. Yare
sig man utformar gatunätet i enlighet med byggnadsstyrelsens utredningsförslag
eller räknar med att såväl Malmtorgsgatan som Regeringsgatan kan dubbelriktas,
eller som tredje möjlighet, söker förbinda Brunkebergstorgs sydspets med Regeringsgatan
via en dubbelriktad Herkulesgata, har det inte varit möjligt att åstadkomma
en tillräckligt kapacitetsstark trafiklösning.

Cityplanens lösning av parkering och försörjningssystem spolieras helt genom
att parkeringshuset i S:t Per inte finns kvar. Dessa för citybebyggelsen utomordentligt
viktiga funktioner har i cityplanen kunnat få en tillfredsställande lösning
inom den långsträckta enhet som utbildats mellan Brunkebergstorg och Regeringsgatan.
Hittillsvarande expertutredningar tyder på att den nödvändiga funktionsuppdelningen
och den önskade standarden inom kvarteret inte kan uppnås
när enheten minskas genom en gräns i Herkulesgatan. Motsvarande svårigheter
kan väntas uppstå inom tävlingsområdet där ett helt nytt parkerings- och försörjningssystem
måste utbildas kring riksdagshuset.

Med hänsyn till ovanstående plansynpunkter anser stadsplane- och trafikavdelningarna
att tävlingsområdets gräns inte bör ligga längre norrut än i Jakobsgatan.

T. Westman

Sven Lundberg

Uti. nr 28 år 1969

(379) 83

Bilaga 8

Till Gatunämnden

Arkitekttävling om permanent riksdagshus

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor har i skrivelse till Stockholms
stadskollegium den 14 november 1968 ställt vissa frågor till staden i samband
med arkitekttävlingen. Ärendet har den 20 november remitterats till gatunämnden
för skyndsamt yttrande.

I förvaltningskontorets skrivelse framhålls att på uppdrag av riksdagen utarbetas
program för en arkitekttävling avseende förslag till riksdagshus enligt olika
alternativ redovisade i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus».

Vidare framhålls att efter kontakter med chefstjänstemän från Stockholms stad
den 20 september 1968, där vissa stadsplanemässiga och ekonomiska konsekvenser
belysts, har förvaltningskontoret erhållit del av fastighetskontorets den 6 november
upprättad rapport till stadens delegerade. Enligt analyserna i denna rapport
blir genomförandetiderna i vissa fall längre än tidigare antagits. I pressen
har förekommit uppgifter om att Stockholms stad på grund av vad sålunda har
framkommit inte längre skulle vara beredd att medverka till en arkitekttävling
av den omfattning riksdagens beslut förutsätter.

Med hänsyn till vad som förekommit hemställer förvaltningskontorets styrelse
att Stockholms stad ville sätta styrelsen i tillfälle att informera riksdagen om
dels stadens villighet att medverka till en arkitekttävling i enlighet med riksdagens
beslut, dels eventuella ekonomiska anspråk från staden mot riksdagen.

Gatukontoret får i ärendet framhålla följande.

Kontoret har i sitt utlåtande inskränkt sig till att beröra de konsekvenser som
en arkitekttävling kan innebära tidplanemässigt för trafik och ledningar samt
angivit de restriktioner som skall gälla vid en eventuell arkitekttävling. Dessutom
har i yttrandet redovisats vissa kostnader för provisoriska trafikanordningar
och ledningar.

7 idplanen

Enligt gällande tidplaner för utbyggnad av City 67 beräknas det nu aktuella
området att vara färdigbyggt år 1980. De bedömningar som gjorts av fastighetskontoret
och som redovisats i tjänsteutlåtande till fastighetsnämnden den 22 november
1968 anger att ett riksdagshusbygge på Norrmalm tidigast kan vara färdigt
år 1983. Med all sannolikhet kommer dock färdigställandet att ske betydligt se -

84 (380) Uti. nr 28 år 1969

nare enligt denna bedömning. Utbyggandet av gatunätet inom området kommer
att få motsvarande försening.

Tidplanerna och byggnadsetapperna för City 67 innebär att vissa provisoriska
gatubreddningar måste utföras inom tävlingsområdet. Dessa breddningar omöjliggöres
om några husrivningar ej sker i avvaktan på resultatet av arkitekttävlingen.
En sådan försening av husrivningar utmed Jakobsgatan kan bland annat
direkt påverka saneringar på Blasieholmen.

I sitt tjänsteutlåtande över »Planutredning för Blasieholmen» den 2 februari
1967 framhöll gatukontoret nödvändigheten av att Strömgatan avstängs för fordonstrafik
öster om Gustav Adolfs Torg och att Arsenalsgatan dubbelriktas väster
om Kungsträdgårdsgatan i samband med saneringsarbetena på Blasieholmen. Det
betonades därvid att enär det inte går att ansluta en dubbelriktad Arsenalsgata till
Gustav Adolfs Torg måste möjligheter skapas att leda in västergående trafik i Jakobsgatan.
Därvid fordrades vissa husrivningar. Dessa förutsättningar gäller fortfarande.

Ett senare färdigställande av tävlingsområdet innebär därjämte en motsvarande
försening av Drottninggatan som gånggata söder om Herkulesgatan. Norr därom
torde Drottningsgatan utläggas till gånggata i samband med färdigställandet
av provisoriska riksdagshuset, dvs. omkring 1 januari 1971.

För Tegelbacken betyder förseningen att förbindelsen mellan viadukten för
östergående trafik över Vasagatan och Tegelbacken via Rödbodgatan kan fördröjas.
Kv. Sköldpaddan, i vilket Rödbodgatan ingår, är nämligen ett av de kvarter
som tänkts bebyggas för statlig förvaltning och kvarterets nybyggnad kan fördröjas
på grund av tävlingen. Kontoret avser visserligen att i samband med viaduktens
färdigställande bygga en provisorisk viadukt i nuvarande Klara Västra
Kyrkogata för att erhålla förbindelse med Tegelbacken. Av olika skäl är det angeläget
att denna rampförbindelse får så kort varaktighet som möjligt.

Herkulesgatan skall underbyggas i samband med nybyggnad i kv. Björnen och
Brunkhalsen. Ett senareläggande av dessa kvarter innebär att tidrymden mellan
det viadukten över Vasagatan öppnas för trafik och Herkulesgatan iordningställs
förläggs avsevärd tid.

Det är även tänkbart att Regeringsgatan norr om Herkulesgatan är utbyggd
enligt City 67 innan delen inom tävlingsområdet har påbörjats.

Rent allmänt må framhållas det olyckliga i en förlängning av de provisoriska
trafikförhållandena som en senareläggning av saneringen av området innebär.

Det synes nödvändigt för staden att innan arkitekttävlingen är avgjord ta ställning
till ett läge på västra uppgången för tunnelbanestation Kungsträdgården
som gör detta läge oberoende av utgången av tävlingen. Man kan med stor sannolikhet
anta att arbetena med stationen har fortskridit så långt att några ändringar
av läget inte är möjliga när tävlingen är avgjord.

Enligt de preliminära tidplanerna som grundar sig på avtalet av den 17 december
1964 om kollektivtrafik i Stockholms-regionen skall denna tunnelbane -

Uti. nr 28 år 1969

(381) 85

sträckning vara klar att öppnas den 1 januari 1975. Efter denna tidpunkt kommer,
vid en fördröjning orsakad av riksdagens hus, arbeten att fortgå sydväst om tunnelbaneuppgången
under ett antal år. Därför kommer förmodligen gångförbindelserna
åt detta håll att bli bristfälliga.

En försening av ledningsnätets utbyggnad synes inte få några allvarliga nackdelar
ur teknisk synpunkt om befintligt ledningsnät kan hållas intakt.

Restriktioner för tävlingsområdet

Följande trafik- och ledningsrestriktioner bör ingå i underlaget för en eventuell
tävlan om permanent riksdagshus på Norrmalm.

1. För den rörliga trafiken skall såväl i nordlig som i sydlig riktning kapaciteten
motsvara de i City 67 redovisade Malmtorgs- och Regeringsgatorna och på
samma sätt skall i östlig och västlig riktning kapaciteten motsvara de i City 67
redovisade Jakobs- och Fredsgatorna.

2. För såväl de nord-sydliga som öst-västliga trafiklederna skall gälla att gatubredderna
skall — utöver för den rörliga trafiken — ge utrymme för stannande
fordon och eventuella busshållplatser.

3. Gångtrafiken skall tillgodoses i samma standard som City 67.

4. Under byggnadstiden skall i såväl nord-sydlig som öst-västlig riktning finnas
två körfält för rörlig trafik i vardera riktningen samt erforderliga utrymmen för
stannande fordon och busshållplatser.

Det bör påpekas att den östergående trafiken ej kan framdragas i Strömgatan
öster om Gustav Adolfs Torg på grund av de planerade saneringsarbetena på Blasieholmen.
Detta gör att gatuparet Fredsgatan-Strömgatan ej kan ta den öst-västliga
trafiken utan kombinationen måste vara Jakobsgatan-Strömgatan-Arsenalsgatan
eller Jakobsgatan-Fredsgatan.

5. Vad gäller Drottninggatan bör framhållas att en körbar förbindelse söderut
torde erfordras under byggnadstiden.

6. Utrymmen för gångtrafik under byggnadstiden skall finnas såväl i anslutning
till nämnda körförbindelser (inkl. Drottninggatan) som i övrigt inom området
där så erfordras för att nå kvarvarande bebyggelse.

7. Tunnelbanestationen under Kungsträdgården bör i det fall Herkulesgatan
förlängs till Regeringsgatan, även få en uppgång söder om Herkulesgatan. Om
denna uppgång inte sträcker sig fram till en eventuellt breddad Fredsgata måste
gångbanan mellan tunnelbaneuppgången och Fredsgatan ges en standard med
hänsyn härtill.

8. För den del av Södra Klara inom vilken byggnadsstyrelsen planerar att uppföra
förvaltningsbyggnader och som ingår i området för riksdagshustävlan, har
gatukontoret planerat erforderliga ledningstunnlar för att kunna frilägga Karduansmakargatan,
Jakobsgatan mellan Rödbodgatan och Malmtorgsgatan samt
Drottninggatan mellan Fredsgatan och Plerkulesgatan från de allmänna befintli -

5—0102559

Uti. nr 28 år 1969

86 (382)

ga el- och telekablarna samt gas-, vatten- och avloppsledningarna. Således avser
staden att utföra ledningstunnlar i Rödbodgatan med delvis förläggning inom kv.
Loen, i Rödbodtorget, i Fredsgatan mellan Rödbodtorget och Malmtorgsgatan samt
i sistnämnda gata upp till Vattugatan. För tunnlarna i Rödbodgatan och Rödbodtorget
pågår arbetena till större delen. Den planerade tunneln i Fredsgatan avses
att utföras i anslutning till nybebyggelsen utmed gatans norra sida. Läget av tunneln
i plan och profil är fastlagt på sträckan mellan Rödbodtorget och Drottninggatan.
Den planerade tunneln i Malmtorgsgatan avses att utföras i anslutning till
nybebyggelsen i gatans västra sida. Även på sträckan mellan Herkulesgatan och
Vattugatan är tunnelns plan- och höjdläge bestämt. Gatukontoret kan för resterande
delar av tunnlarna i Fredsgatan och Malmtorgsgatan inom vissa gränser
acceptera ändrade plan- och profillägen under förutsättning att tunnlarnas lutning
mot gatukorset Fredsgatan—Drottninggatan ej understiger 10 °/oo. Eventuella
förlängningar av de nu planerade ledningstunnlarna kommer att öka kostnaderna
för desamma med ca 10 000 kronor per meter tunnel.

9. De i Drottninggatan befintliga 375 mm gasledningarna avses att slopas och
ersättas med en 400 mm ledning. Sistnämnda ledning får av brandtekniska och
andra skäl ej förläggas i de planerade ledningstunnlarna, varför ledningen alltjämt
måste ligga i Drottninggatan.

Kostnader

10. I avsaknad av några bestämda planer som visar utformningen av området
liksom även helt naturligt etapplaner för genomförandet kan endast grovt uppskattade
kostnader anges för provisoriska trafikleder samt erforderliga ledningsomläggningar
och ledningsprovisorier under utbyggnadstiden.

Det har vid denna kostnadsuppskattning förutsatts att såväl provisoriska vägar
som provisoriska körbryggor med gångbanor byggs i Malmtorgsgatan, Drottninggatan,
Fredsgatan, Jakobsgatan och Herkulesgatan. Enär det även i övrigt kan bli
erforderligt med trafikarbeten inom området måste för oförutsedda arbeten göras
ett tillägg vilket här har satts till ca 50 %. Kostnaderna blir härvid för provisoriska
vägar 1,0 Mkr, körbryggor 6,0 Mkr och oförutsedda kostnader 3,0 Mkr
vilket tillsammans ger 10,0 Mkr.

De på motsvarande sätt uppskattade kostnaderna för ledningsomläggningar och
ledningsprovisorier uppgår till ca 3,0 Mkr. Med hänsyn till de synnerligen osäkra
förutsättningarna görs ett tillägg med 2,0 Mkr för eventuella ändringsarbeten
varvid ledningskostnaderna uppgår till 5,0 Mkr.

Yad man nu kan överblicka synes en förflyttning av tunnelbanans biljetthall
norrut inte innebära några extra kostnader.

Totalt för trafik och ledningar har således kostnaderna för provisorier uppskattats
till 15 Mkr.

Vissa av dessa kostnader torde komma att drabba de statliga förvaltningsbygg -

Uti. nr 28 år 1969

(383) 87

naderna. Någon definitiv gräns mellan riksdagshus och förvaltningsbyggnader
saknas varför de angivna kostnaderna gäller hela tävlingsområdet på delen inom
Norrmalm. Några kostnader för broarna över Strömmen eller för Helgeandsholmen
har ej medtagits och det har inte heller gjorts någon bedömning av eventuella
kostnader för angränsande områden.

Sammanfattning

En arkitekttävling om ett riksdagshus på Norrmalm kommer med all sannolikhet
att innebära en fördröjning av områdets färdigställande med flera år. För
kontorets del innebär detta att området inte kan byggas ut enligt tidigare planer
vilket rubbar den tänkta kontinuerliga utbyggnadstakten och medför en förlängning
av de provisoriska trafikförhållandena som måste råda under saneringsperioden.
Även för allmänheten är det självfallet en avsevärd nackdel att ombyggnaden
av Nedre Norrmalm fördröjs avsevärd tid.

Gatukontoret hemställer att gatunämnden måtte till stadskollegiet som svar på
föreliggande remiss överlämna och åberopa detta tjänsteutlåtande.

C. Ehrman

Arne Dufwa

5*—0102559

88 (384)

Uti. nr 28 år 1969

Bilaga 9

Till Drätselnämnden

Tjänsteutlåtcinde ang. arkitekttävling om riksdagens hus

I skrivelse till stadskollegiet den 14 november 1968, som här bilägges i avskrift,
bär styrelsen för riksdagens förvaltningskontor anhållit att staden ville sätta styrelsen
i tillfälle att informera riksdagen om dels stadens villighet att medverka
till en arkitekttävling i överensstämmelse med riksdagens beslut, dels eventuella
ekonomiska anspråk från staden mot riksdagen. Enligt det riksdagsbeslut som
åsyftas har styrelsen fått i uppdrag att utreda riksdagens lokalfrågor på längre sikt
och att utarbeta program för en arkitekttävling avseende förslag till riksdagshus
enligt i princip något av följande alternativ, nämligen ombyggnad av nuvarande
riksdagshus (alternativ 1), nybyggnad på Helgeandsholmen (alternativ 2) eller
nybyggnad inom Nedre Norrmalm enligt tre olika underalternativ (3 a, 3 b och
3 c).

Skrivelsen har, förutom till drätselnämnden, remitterats till fastighetsnämnden,
gatunämnden, byggnadsnämnden och skönhetsrådet. Fastighetsnämnden har i
yttrande över remissen — med överlämnande och åberopande i tillämpliga delar av
ett av fastighetskontoret avgivet tjänsteutlåtande — tillstyrkt att staden förklarar
sig beredd att medverka till en arkitekttävling enligt alternativen 1, 2 och 3 a.
Fastighetskontoret har i sitt tjänsteutlåtande avstyrkt att tävlingen får äga rum
inom Nedre Norrmalm. Mot fastighetsnämndens beslut har reservation avgivits av
vice ordföranden herr Alm och ledamoten fru Forsling. Reservanterna har uttalat
att staden borde tillstyrka en arkitekttävling enligt såväl alternativen 1, 2 och
3 a som 3 b och 3 c. Fastighetsnämndens uttalande, protokollsutdrag från ärendets
behandling i fastighetsnämnden med bilagd reservation samt fastighetskontorets
tjänsteutlåtande bilägges här i avskrift (se sid. 320, 323 och bil. 6; prot.
utdraget ej tryckt).).

Fastighetsnämnden har vidare i skrivelse den 12 november 1968 delgivit drätselnämnden
av fastighetskontoret i tjänstememorial den 6 november 1968 redovisade
handlingar angående det aktuella regleringsarbetet inom city samt utredning
av konsekvenserna för detta regleringsarbete av alternativa förläggningar
av ett permanent riksdagshus. Tjänstememorialet utmynnar i en hemställan att
fastighetsnämnden måtte föreslå stadskollegiet att hos riksdagen anhålla att tävlingen
inte må äga rum inom Nedre Norrmalmsområdet, och att vädja om sådan
behandling av riksdagshusfrågan i övrigt att de provisoriska riksdagslokalerna
vid Sergels Torgkan avvecklas till den 1 januari 1981. Av ett till fastighetsnämndens
skrivelse fogat protokollsutdrag framgår att fastighetsnämnden den 12 no -

Uti. nr 28 år 1969

(385) 89

vember 1968 beslutat att »med hänsyn till de stora genomförandesvårigheter som
föreligger vad beträffar regleringsarbetet inom cityplansområdet», utan eget ställningstagande
överlämna fastighetskontorets tjänstememorial och däri gjord hemställan
till stadskollegiet för dess prövning. Protokollsutdraget och fastighetskontorets
tjänstememorial med tillhörande handlingar bilägges i avskrift (ej tryckta).

De handlingar, som fastighetsnämnden sålunda delgivit drätselnämnden, har
också delgivits gatunämnden, kulturnämnden, byggnadsnämnden, generalplaneberedningen
och styrelsen för kommunalförbundet för Stockholms stads och läns
regionala frågor (KSL). Denna fastighetsnämndens framställning till stadskollegiet
har eljest inte gjorts till föremål för egentlig remissbehandling.

Vid avgivandet av föreliggande utlåtande har endast fastighetsnämndens yttrande
förelegat. Kammarkontoret har dock under hand beretts tillfälle att ta del
av gatukontorets och stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtanden i ärendet.

Enligt de för remissbehandlingen givna direktiven skall stadskollegiets yttrande
över skrivelsen från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor föreligga den
4 december 1968 för att kunna beaktas. Med hänsyn härtill har kammarkontoret
ansett sig nu böra redovisa ärendet för drätselnämnden och således utan att avvakta
remissvaren från övriga nämnder.

Kammarkontoret får i ärendet anföra följande.

Kammarkontoret får inledningsvis konstatera att de handlingar som fastighetsnämnden
i särskilt ärende delgivit drätselnämnden har omedelbart samband med
de frågor som uppställts i den föreliggande skrivelsen från riksdagens förvaltningskontor.
De synpunkter som kammarkontoret har anledning framföra i anledning
av fastighetsnämndens skrivelse innefattas i vad kontoret i det följande
anför i anledning av skrivelsen från förvaltningskontoret.

Ärendet har en förhistoria, som i kronologisk ordning närmare redovisats i
fastighetskontorets tjänsteutlåtande den 22 november 1968. Kammarkontoret får
hänvisa därtill. Huvuddragen må dock här återges.

På uppdrag av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor redovisade byggnadsstyrelsen
den 25 mars 1968 ett betänkande »Riksdagens hus. Från två- till enkammarsystem.
Teknisk-ekonomisk utredning». I betänkandet gjordes en jämförelse
mellan förslag till ett permanent riksdagshus enligt följande tre alternativ:
ombyggnad av nuvarande riksdagshus (alternativ 1), nybyggnad på Helgeandsholmen
(alternativ 2) eller nybyggnad inom Nedre Norrmalm (alternativ 3). Det
sistnämnda alternativet har studerats i tre underalternativ, (alternativ 3 a) där
riksdagshuset tankes förlagt söder om Jakobsgatan i kvarteren Johannes Större,
Vinstocken och Jakob Mindre, (alternativ 3 b) där riksdagshuset tänkes förlagt
delvis norr om Jakobsgatan i kvarteren Vinstocken och S:t Per samt (alternativ
3 c) där riksdagshuset likaså tänkes förlagt delvis norr om Jakobsgatan men i
kvarteren Vinstocken, S:t Per och del av Jakob Mindre. I betänkandet framfördes
även förslag om en arkitekttävling avseende riksdagshusets utformning och placering.

Uti. nr 28 år 1969

90 (386)

Sedan betänkandet överlämnats till stadskollegiet för yttrande beslöt stadskollegiet
den 27 mars 1968 uttala att staden var villig medverka till anordnandet av
en arkitekttävling om permanent riksdagshus för ett område som omfattar hela
Helgeandsholmen och den del av Nedre Norrmalm som begränsas av Rödbodtorget
i väster, Jakobsgatan och Jakobs Torg i norr och Kungsträdgården i öster,
varav följer att tävlingsuppgiften skulle vara att framlägga förslag till riksdagshus
enligt något av alternativen 1, 2 eller 3 a. Dessförinnan hade emellertid generalplaneberedningen
den 21 december 1967 i yttrande till byggnadsstyrelsen
avstyrkt att ett nytt riksdagshus förlädes till Nedre Norrmalm. Reservation häremot
anfördes av borgarråden Hanson och Hallerby.

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor överlämnade den 3 april 1968 byggnadsstyrelsens
betänkande till riksdagen med hemställan om uppdrag att på
grundval av betänkandet ytterligare utreda riksdagens lokalfråga på längre sikt
samt att utarbeta program för en arkitekttävling avseende förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen 1, 2 eller 3 a.

Bankoutskottet biträdde den nyssnämnda framställningen från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor men hemställde att programmet för arkitekttävlingen
måtte få avse såväl alternativen 1, 2 och 3 a som 3 b och 3 c.

Stadskollegiet avlät i anledning av bankoutskottets förslag den 27 maj 1968 en
skrivelse till riksdagen med hemställan att arkitekttävlingen inte måtte utsträckas
till att omfatta även alternativen 3 b och 3 c.

Vid ärendets behandling i riksdagen den 30 maj 1968 beslöt första kammaren
bifalla bankoutskottets hemställan, medan andra kammaren biföll en i bankoutskottet
avgiven reservation att tävlingen inte måtte omfatta alternativet 3. Med
anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut upptogs fråga om sammanjämkning av
besluten. Bankoutskottet anförde därvid att den avsedda utredningen om arkitekttävlingen
förutsattes organiseras i samarbete mellan riksdagen, kungl. maj:t
och Stockholms stad, och att staden alltså skulle få full insyn och medverkan i arbetet.
I betraktande av detta, och med hänsyn till att slutlig ställning till arkitekttävlingens
omfattning skulle tas senare, föreslog utskottet att andra kammaren
skulle biträda första kammarens beslut. Andra kammaren beslöt i enlighet med
detta förslag.

Den situation som föreligger och den debatt som uppstått kring den präglas av
att det rör sig om en utomordentligt viktig plan- eller miljöfråga. I den centrala
stadens pågående omdaning är icke minst den mot Strömmen vända citydelen betydelsefull
och måste planläggas med utomordentlig omsorg när det även här skall
byggas ett nytt stadsparti som skall stå generationer framöver. Den skall trafikmässigt
fungera, den skall fylla sin funktion som del av stadens centrala kärna
och den skall tillgodose miljömässigt högt ställda anspråk i sitt nära grannskap
till den ömtåliga miljö som skapas av monumentala riksinstitutioner och ett känsligt
stadslandskap. Det får anses i hög grad berättigat att därvid ta på största allvar
frågan om att i denna omdaning för en lång framtid av huvudstaden bereda
riksdagen en både ändamålsenlig och miljömässigt värdig placering.

Uti. nr 28 år 1969

(387) 91

Att det i denna fråga uppkommit en konfliktladdad debatt och överhuvudtaget
ett allvarligt och svårbemästrat problem får huvudsakligen anses ha sin grund i
att det blivit en otakt mellan den kommunala och den statliga planeringen. Den
kommunala planeringen av området är långt avancerad och många års kvalificerat
utredningsarbete har lett fram till redan av stadsfullmäktige fattade beslut om
hur denna omdaning i huvudsak skall ske. Riktlinjerna för denna planering är
självfallet att uppfattas som en sammanhängande enhet, där strävan efter ett effektivt
trafiksystem, riktiga funktioner och en god stadsbild sammanvävts till en
total lösning. I efterhand, på ett långt senare stadium, inträffar så den komplikationen
att ett nytt riksdagshus skall byggas och lösningar skisseras inom den statliga
förvaltningen som innebär att detta riksdagshus eventuellt skall placeras inom
del av området. Det behöver inte ytterligare diskuteras att det i och för sig naturliga
önskemålet att beakta eller söka hålla öppet för ett sådant inslag ofrånkomligen
måste leda till besvärande problem och uppenbara vådor för fullföljandet
av de kommunala planerna och för deras förverkligande. Det är givetvis
detta förhållande som föranleder högst berättigade invändningar och olust. Skulle
däremot en placering av riksdagshuset inom området redan från första stund av
den kommunala planeringen ha ingått som en faktor att räkna med synes det
osannolikt att debatten eller invändningarna överhuvud taget uppkommit.

Sådan situationen nu uppkommit kännetecknas debatten väsentligen av tre
huvudspörsmål, nämligen hur skall riksdagshuset kunna beredas plats på Nedre
Norrmalm utan att den redan gjorda planeringen bryts sönder och behöver göras
om, hur mycket kommer genomförandet av stadsomdaningen att försenas med de
även för ögat mycket påtagliga olägenheter som följer därav och slutligen hur
stora kostnader kommer att uppstå för staden om det nu blir fråga om att hålla
öppet för möjligheten att placera ett riksdagshus där. Till detta kommer inslag av
miljödebatt med olika syn på de verkningar på stadsbilden som följer av tänkta
alternativa placeringar av riksdagshuset.

Det kan sägas att debatten i handlingarna i ärendet bär kommit att omfatta hela
denna problematik. Fastighetskontorets utlåtande i ärendet får uppfattas som
ett uttryck härför. Det kan dock sättas ifråga huruvida icke övervägandena i varje
fall i detta ärende borde kunna till sitt omfång väsentligen begränsas. Det är
nämligen att slå fast att Stockholms stadskollegium genom sina beslut den 27
mars och 27 maj detta år redan fattat mycket avgörande beslut. Såsom tidigare
refererats innebär dessa kollegiets beslut att kollegiet givit till känna den viljeyttringen,
att arkitekttävlingen icke bör omfatta alternativen 3 b och c, men att
stadskollegiet är införstått med att tävlingen kan omfatta alternativ 3 a. Detta i sin
tur betyder att man godtagit en eventuell placering av riksdagshuset på Nedre
Norrmalm och med en gräns upp till Jakobsgatan. Det beslut som fastighetsnämnden
i det nu förevarande ärendet fattat den 26 november 1968 är ett uttryck
för samma ståndpunkt. Då styrelsen för riksdagens förvaltningskontor i sin skrivelse
nu ställer frågan om stadens villighet att medverka till en arkitekttävling i

Uti. nr 28 år 1969

92 (388)

överensstämmelse med riksdagens beslut, skulle det enligt kammarkontorets tolkning
av den situation som föreligger på grundval av stadskollegiets nyssnämnda
beslut i nu förevarande ärende endast vara fråga om huruvida staden är beredd
eller ej att frångå dessa kollegiebeslut, dvs. om staden är villig att medverka i en
tävlan som även omfattar de placeringar av riksdagshuset på Nedre Norrmalm
som alternativen b och c innebär. Dock förelåg vid dessa kollegiets ställningstaganden
kammarkontoret veterligt icke något underlag för en bedömning av de
ekonomiska konsekvenserna av en placering av riksdagshuset å Nedre Norrmalm.

Angivna kollegiebeslut får likväl anses tala för att övervägandena i ärendet begränsas
på sätt som sagts. De skulle emellertid även då komma att gälla genomförandeproblematiken,
miljön och kostnaderna.

Kammarkontoret anser det icke ankomma på kontoret att söka ingå på överväganden
i de två förstnämnda hänseendena. Genomförandeploblematiken är helt
av teknisk art och har utförligt utretts av fastighetskontoret. Miljöfrågorna tillhör
inte de ämnen som det ankommer på kammarkontoret att å tjänstens vägnar
tillkännage någon bestämd uppfattning om.

Det återstår då de ekonomiska frågorna. Med den syn som kammarkontoret har
på vad som i ärendet är relevant och som nyss angivits skulle då vara att bedöma
huruvida de ekonomiska konsekvenserna för staden av ett riksdagshus enligt
alternativen 3 b och 3 c jämfört med motsvarande konsekvenser av en placering
enligt alternativen 1, 2 och 3 a är sådana, att staden på grundval bland annat av
en sådan analys kan bestämma sin ståndpunkt.

Även om denna ekonomiska analys förelåg och man med ledning därav kunde
ha en bestämd uppfattning om skillnaden i ekonomiskt avseende mellan de olika
alternativen, så skulle det självfallet ändå vara vanskligt att bedöma vilken merkostnad
som vore tolerabel och vilken som icke vore det. Men vad som i det här
ärendet är väsentligt på denna punkt är att konstatera att någon sådan analys icke
föreligger och icke heller nu kan åstadkommas.

I fastighetskontorets tjänsteutlåtande den 22 november 1968 finns ett avsnitt
med rubriken Ekonomi. Där framgår bland annat att styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor hemställt »att statens markdelegation med biträde av byggnadsstyrelsen
skulle utreda och med Stockholms stad förhandla om de ekonomiska
konsekvenserna av sådan avgränsning av området för den planerade arkitekttävlingen
om riksdagshus på Nedre Norrmalm att tävlingen i princip kunde avse
alternativen 3 a, 3 b och 3 c i byggnadsstyrelsens utredning Riksdagens hus».
Det framgår vidare av fastighetskontorets tjänsteutlåtande att utredning nu pågår
inom stadens berörda förvaltningar om de kostnader som redan uppkommit
och om de kostnader som kommer att bli resultatet av olika beslut rörande tävlingsområdet.
Därefter tillägges följande. »Som ovan anförts kommer den närmare
redovisningen av kostnaderna att ske inom förhandlingskommissionen för
handläggning av vissa aktuella markuppgörelser mellan kronan och staden.»

Av det sagda framgår oförtydbart följande. Staden är i färd med att företaga

Uti. nr 28 år 1969

(389) 93

den ekonomiska analys, som kammarkontoret här talat om, men den föreligger
alltså inte nu. Det framgår vidare att denna analys alltså icke kan framläggas i det
här ärendet och tydligen icke heller varit avsedd att här framläggas. Resultatet av
analysen skall i stället presenteras inför markförhandlingskommissionen.

Så som kammarkontoret ser saken är det vid en bedömning ur ekonomiska synpunkter
icke möjligt att taga någon ställning, grundad på utredda ekonomiska
fakta, till den i förevarande ärende ställda frågan om stadens villighet att medverka
till en tävlan, som omfattar även alternativen 3 b och 3 c, utan den analys
som fastighetskontoret sålunda aviserat. Det kan anses beklagligt att den icke
föreligger redan i detta ärende, om nämligen ställningstagandet till den fråga
som ställts också skall baseras på ekonomiska överväganden. Enligt kammarkontorets
mening borde så ske och det kan därför med skäl sättas i fråga huruvida
skrivelsen från förvaltningskontorets styrelse överhuvudtaget kan besvaras med
det underlag som i ärendet föreligger. I vart fall får kammarkontoret för sin del
med hänvisning till vad här sagts deklarera att kontoret anser sig sakna grund
för ett välöverlagt ställningstagande i den ena eller andra riktningen.

Med den utförliga beskrivning som fastighetskontoret givit av genomförandeproblematiken
och då icke minst skillnaden därvidlag mellan de olika alternativen
av placeringen av riksdagshus på Nedre Norrmalm (alternativen 3 a, b och

c) synes det visserligen i och för sig vara berättigat draga den slutsatsen att —
även om alla dessa alternativ skapar besvärande problem — alternativen 3 b och
c därvidlag ändock förefaller leda till de större problemen och därmed också av
allt att döma till de större merkostnaderna. Detta skulle indicera att dessa båda
senare alternativ ur ekonomiska synpunkter skulle vara olägligare än alternativ
3 a. Men så länge man icke vet den exakta kostnadsskillnaden därvidlag finns enligt
kammarkontorets mening heller icke underlag för att i detta ärende inta en
bestämd ståndpunkt till de olika delalternativen under punkten 3. Gatukontoret
bar visserligen i sitt utlåtande i någon mån varit inne på kostnadsfrågorna och
därvidlag presenterat visst siffermaterial. Yad kammarkontoret förstår innefattar
dessa uppgifter emellertid endast en begränsad del av de ekonomiska konsekvenserna
och berör huvudsakligen de provisoriska trafikförbindelser som kan komma
att påkallas. Av gatukontorets utlåtande framgår vidare icke i vilken utsträckning
de kostnader som uppgivits, 15 000 000 kronor, förorsakas av riksdagshustävlingen.
Under hand har också upplysts att kostnadsuppgiften icke är användbar
som ett mått på tävlingens ekonomiska konsekvenser. Icke heller detta material
ger därför ett underlag för en ståndpunkt.

Det kan här slutligen erinras om att fastighetskontoret i sitt utlåtande under
rubriken Ekonomi angivit vilka huvudsakliga kostnadsfaktorer som är att beakta
nämligen kostnaderna som uppkommer till följd av dels förseningar, dels kompletteringar
såväl inom som utom tävlingsområdet, dels förlängning i tiden av
oräntabla investeringar, dels provisoriska trafikförbindelser. Det är sålunda en
utredning och analys på alla dessa punkter som erfordras för ett ställningstagande.

Uti. nr 28 år 1969

94 (390)

Kammarkontoret har alltså kommit fram till att kontoret icke anser sig kunna
ta någon ståndpunkt till det som för kontorets del skulle vara huvudfrågan, nämligen
en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för stadens del av att utvidga
riksdagshustävlan till att omfatta jämväl alternativen 3 b och 3 c.

Avslutningsvis må några mera allmänna synpunkter på innebörden av tävlingen
anföras.

Det är dä anledning att först något uppehålla sig vid innebörden av riksdagens
beslut den 30 maj 1968 i riksdagshusfrågan. Som framgått fattades kamrarnas
beslut efter sammanjämkning, varvid bankoutskottet som skäl för att andra kammaren
skulle biträda utskottets förslag bl.a. framhöll att riksdagen senare skulle
ta slutlig ställning till arkitekttävlingens omfattning. Att riksdagen uppdragit åt
förvaltningskontoret att utarbeta program för en tävling enligt i princip något
av alternativen 1, 2 eller 3 synes alltså icke innebära att riksdagen därmed tagit
slutlig ställning till tävlingens omfattning.

I sammanhanget intresserar också vilken karaktär tävlingen avses få. Arkitekttävlingar
anordnas vanligen antingen som idétävlingar, där tävlingsarrangören
är obunden av tävlingsresultatet, eller som s.lt. projekttävlingar, där det vinnande
förslaget skall komma till utförande. Av tillgängliga uppgifter i ärendet synes
framgå att den här avsedda tävlingen skall vara en projekttävling. Detta skulle
då innebära att riksdagen efter avslutad tävling skulle ha att hålla sig till något
av de ingivna förslagen.

Tävlingen beräknas vara genomförd inom sådan tid att riksdagens beslut om
vilket riksdagshusalternativ som skall genomföras kan föreligga under våren 1972.
Härav följer att, om den blivande tävlingen får omfatta alla alternativen, staden
måste sväva i ovisshet om hur Nedre Norrmalm skall planeras ända fram till våren
1972. Regleringsarbetet skulle då alltså, oavsett vilket alternativ som slutligt
väljes, under alla förhållanden försenas till denna tidpunkt med de konsekvenser
detta får ur ekonomisk synpunkt. Detta måste i så fall hållas i minnet vid de kommande
förhandlingarna om ekonomisk kompensation. Som ovan anförts synes
dock frågan om tävlingens omfattning fortfarande stå öppen, och möjligheter
finnas att något av alternativen icke tas med. Även om tävlingen skulle komma att
begränsas till t.ex. alternativen 1, 2 och 3 a, skulle det dock, som stadsbyggnadskontoret
också framhållit, likväl vara ovisst om riksdagen kommer att vilja vara
obunden att efter genomförd tävling överväga också andra alternativ. Då alltså
enbart tävlingens genomförande under dessa förutsättningar måste leda till avsevärda
förseningar i regleringsarbetet inom Nedre Norrmalm med därav föranledda
kostnader, är det av största betydelse att få klarhet i denna fråga. Staden
synes alltså böra begära ett uttalande av riksdagen att, sedan tävlingsområdet fastställts,
inga alternativ utanför detta område kommer att övervägas.

Frågan om arkitekttävlingens karaktär bör i ett avseende ytterligare kommenteras.
Beträffande alternativen 3 a, 3 b och 3 c gäller, såvitt kontoret kunnat finna,
att de tävlande icke bara har att upprätta förslag till nytt riksdagshus, utan

Uti. nr 28 år 1969

(391) 95

också måste ange hur byggnaden kan anpassas till cityplanens intentioner. Om
detta icke går bör alltså den tävlande ange annan lösning för Nedre Norrmalms
utformning. Utan att besitta sakkunskap i dessa frågor vill kammarkontoret ändock
ifrågasätta om tävlingsförslag blir möjliga att jämföra, när vissa förslag enbart
avser en ny riksdagshusbyggnad, medan andra också skulle innefatta betydande
stadsbyggnadsfrågor. Vid bedömningen av dessa senare förslag måste uppenbarligen
också tillkomma en granskning av vilka kostnader som tillkommer,
förutom kostnaderna för själva riksdagshusbyggnaden. Det kan då ifrågasättas
om icke de tävlande, vilkas förslag förutsätter stadsbyggnadsåtgärder, borde åläggas
att redovisa de beräknade kostnaderna för sådana åtgärder.

Vad kammarkontoret hittills anfört berör den första frågan i den föreliggande
skrivelsen, nämligen om stadens inställning till arkitekttävlingens omfattning. I
skrivelsen frågas emellertid också efter vilka ekonomiska anspråk staden kan ha
på grund av tävlingens konsekvenser. Som kontoret ovan anfört finner kontoret
det omöjligt att ta ställning till frågan om tävlingsområdets omfattning utan grundliga
ekonomiska utredningar. I än högre grad gäller detta självfallet frågan om
eventuella ekonomiska anspråk från stadens sida. Enligt vad fastighetskontoret
i sitt utlåtande anfört skulle det för övrigt icke vara avsikten att denna fråga skulle
tas upp i detta sammanhang.

Kammarkontoret hemställer att drätselnämnden som yttrande över den föreliggande
remissen överlämnar och åberopar detta utlåtande. Stockholms stads
kammarkontor den 28 november 1968.

Erik Sundberg

K L BeckmansTrYckeriarAB» Stockholm 0102559

Bilaga B

PM den 14 januari 1969 angående alternativ områdesplan för kvarteren söder om
Hamngatan mellan Brunkebergstorg och Kungsträdgården

Den av stadsfullmäktige godkända områdesplanen för Brunkeberg,
P1 7072, omfattar endast de fyra kvarteren väster om Regeringsgatan mellan
Hamngatan och Jakobsgatan och avser hotell, kontor och parkeringshus
samt T-baneuppgången i korset Jakobsgatan—Regeringsgatan. Denna områdesplan
bör nu utvidgas till att omfatta även kvarteren öster om Regeringsgatan.
Skälen därtill är att dessa kvarter hör regleras dels vid Hamngatan
i samband med gatukorsets underbyggnad, dels i norra delen av kvarteret
Jakob Större vid Kocksgränd för en likriktarstation för T-banedriften. Vidare
måste det underjordiska försörjningssystemet av trafiktekniska skäl
omfatta kvarteren på båda sidor om Regeringsgatan. Slutligen måste biljetthallens
läge, för vilket viss förskjutning diskuterats i samband med alternativa
gränsdragningar för riksdagshustävlingsområdet, fastställas så att
några förseningar för tunnelbanebygget ej uppkommer.

Det utredningsarbete beträffande alternativ områdesplan med gräns för
en riksdagshustävling i Herkulesgatan som pågått i enlighet med byggnadsnämndens
beslut den 30 maj 1968 har påvisat svårigheter, som inte har
kunnat lösas, med dels T-baneuppgången, om denna skall ges ändrat läge,
dels försörjningstillfarterna, om de skall ha andra lägen i stället för dem
som förlagts till P-huset i kv. Torviggen—S:t Per samt dels parkeringsvolymen,
om P-huset försvinner och dess 1 200 platser skall fördelas på
andra tillfartslägen. Det fortsatta arbetet med dessa frågor har visat att
problemställningarna för närvarande är följande:

T-baneuppgången

En flyttning norrut av biljetthallen för att lämna frihet åt en arkitekttävling
söder om Herkulesgatan är enligt KSL:s bedömning olämplig med
hänsyn till stationens betjäningsområde. Ifrågavarande tunnelbaneuppgångs
primära trafikuppgift är att betjäna kvarteren i Södra Klara. Den omständigheten
att byggnadsstyrelsens utbyggnadsplaner för ett förvaltningscentrum
i Södra Klara förutsätter en mycket hög standard på den kollektiva trafikförsörjningen
understryker ytterligare vikten av att biljetthallen måste
få det läge som den har i City 67 liksom redan i 1962 års cityplan. Gatukontoret
har angivit att grundförhållandena inom kvarteret Jakob Större
är sådana, att oavsett om man väljer det norra eller det södra läget på biljetthallen,
så måste den övre delen av rulltrappsschaktet utföras som kasunbygge
eller inom en fångdamm, vilket innebär att arbetena blir mer tidsödande
och utrymmeskrävande än normalt. Detta innebär då att marken
måste vara helt avröjd innan man i detalj kan bestämma byggmetod och påbörja
arbetena. För det södra biljetthallsläget är förberedelser gjorda för
erforderlig markanskaffning, och även om det med hänsyn till fastigheternas
art är vissa svårigheter att frilägga marken till den av gatukontoret
begärda tidpunkten, kommer det dock att ge möjlighet till betydligt tidigare

2—914078

byggstart i detta läge, än om man skulle välja det nordliga läget, för vilket
några förberedelser i form av expropriationsframställning m. in. inte alls
har gjorts vare sig från stadens eller KSL:s sida.

Enda möjliga lösningen på biljetthallsproblemet för att säkerställa ett
öppnande till 1975 är nu att entréen kvarligger i det sydliga läget vid korsningen
Regeringsgatan—Jakobsgatan och att arbetena för dess genomförande
snarast återupptas. Vid en eventuell tävlingsgräns i Herkulesgatan
för arkitekttävlingen måste alltså biljetthallen anges som en befintlig restriktion
i detta läge. Vidare måste anges att det under hela byggnadsskedet
skall kunna upprätthållas en god gångkontakt av permanent karaktär mellan
biljetthallen och den högklassiga gånggata som finns inom de då nybyggda
kvarteren norr om Herkulesgatan (»Gallerian»).

Varuförsörjningen

I den godkända områdesplanen är försörjningstillfarten till hela kvarterskomplexet
väster om Regeringsgatan förlagd till P-huset relativt långt söder
xit i Regeringsgatan. Även om försörjningstrafiken ensam inte är särskilt
omfattande, är den till samma infart destinerade P-trafiken så stor att det
av trafiktekniska skäl inte är lämpligt med vänstersvängar över Regeringsgatans
mittlinje. Det har därför förutsatts att den nyssnämnda tillfarten
skall kunna samverka med en planerad infart i kvarteret Spektern på Regeringsgatans
östra sida. Härigenom blir det även möjligt att utan besvärande
omvägar nå kvarterens servicedelar såväl norr- som söderifrån.

Läget för infarten i P-huset har valts så att den viktiga gångtrafikströmmen
från T-banehallen under Regeringsgatan skall kunna föras till de inom
kvarteren Åskslaget och Trollhättan föreslagna gångytorna (gallerian) samt
till Regeringsgatans västra gångbana utan att i plan korsa infartstrafiken
till P-huset och kvarterens varuförsörjningsdelar. De alternativa nivåer för
biljetthallen, Regeringsgatan och gallerian i förhållande till varandra som
är möjliga att anordna visar att det är omöjligt att skjuta tillfarten till
kvarteren Trollhättan och Åskslaget till ett läge norr om Herkulesgatan, om
man vill behålla den angivna standarden.

Vid en eventuell gräns för riksdagshustävlingsområdet i Herkulesgatan
måste därför en infartsmöjlighet principiellt i enlighet med den i City 67
angivna anges som en nödvändig restriktion. Infarten bör även kunna användas
för varuförsörjning och parkering söder om Herkulesgatan. Fortsatta
utredningar får visa om varuförsörjningen till de då utbyggda kvarteren
norr om Herkulesgatan under den tid området söder om Herkulesgatan är
under byggnad provisoriskt kan tagas enbart via kvarteret Spektern.

Parkeringen

Den gällande områdesplanen innehåller ett parkeringshus i kvarteren
Torviggen—S:t Per med ca 1 200 bilplatser och utformat så att flertalet
platser skall vara lätt tillgängliga vid besök inom området. Ungefär hälften
av platserna utgör den andel av cityparkeringen som faller på vissa statliga
byggnader och äldre kvarstående bebyggelse inom området söder om Herkulesgatan,
medan ca 600 platser tillhör bebyggelsen i kvarteren Åskslaget
och Trollhättan.

Tillfart skall ske dels från Regeringsgatan, dels från Brunkebergstorg,
varigenom parkeringsanläggningen blir tillgänglig från alla håll. Den se -

nare tillfaiden betjänar även parkeringen under Brunkebergstorg.

Vid en gräns för tävlingsområdet i Herkulesgatan måste den angivna parkeringsvolymen
fördelas med ungefär lika delar på bebyggelsen norr och
söder om gränsen, den senare som ett villkor för tävlingsområdet. Parkeringen
norr om gränsen kan med ökade kostnader läggas i eu tillagd källarvåning
under kvarteren Åskslaget och Trollhättan, vilket dock torde göra
den mindre attraktiv som besöksparkering än om den vore förlagd i ett
koncentrerat parkeringshus. Tillfarten från Regeringsgatan måste, som
ovan angivits, för varuförsörjningen förläggas söder om Herkulesgatan. Tillfarten
från Brunkebergstorg kan inte slopas, enär parkeringen i så fall blir
mycket begränsat åtkomlig från olika delar av staden. För att tillfarten
skall kunna betjäna de ca 200 platserna under Brunkebergstorg måste den
förläggas vid torgets sydspets söder om Herkulesgatan. På samma sätt som
parkerings- och varuförsörjningstillfarten från Regeringsgatan måste utgöra
en restriktion för tävlingsområdet måste således en tillfart från Brunkebergstorg
i ett läge söder om Herkulesgatan anges som en restriktion. Det
bör undersökas om denna tillfart kan utformas så att den även kan användas
för området söder om Herkulesgatan. Hur de båda tillfarterna eventuellt
skall kunna samordnas bör närmare utredas i samband med detaljutformningen
av de tekniska restriktionerna för ett tävlingsområde med
gräns i Herkulesgatan.

Breddning av Fredsgatan

Bland de problem som har samband med. riksdagshustävlingen och därför
särskilt studerats av stadsbyggnadskontoret är det som uppstår,, om man
vill bredda Fredsgatan så att denna kan dubbelriktas och således även betjäna
den västgående trafik som enligt City 67 skall använda Jakobsgatan.
Det har dock hittills inte varit möjligt att åstadkomma en trafiklösning
med erforderlig trafikkapacitet i uppkommande korsningspunkter vare sig
man väljer att arbeta med ett system där Malmskillnads- och Regeringsgatorna
är enkelriktade ända ned till Gustav Adolfs torg eller en lösning med
enbart Regeringsgatan använd för körtrafik och i sådant fall dubbelriktat
ansluten till Gustav Adolfs torg.

En trafiklösning för området söder om Herkulesgatan synes därför böra
vara så utformad att den medger en trafikföring som i fråga om funktion,
kapacitet och läge i princip överensstämmer med Jakobsgatan i City 67.
En teknisk restriktion måste därför anges för tävlingsområdet med den
angivna innebörden.

Det är av betydelse för vissa trafiklösningar utanför det aktuella området
bl. a. på Blasieholmen att Jakobsgatan i ett tidigt skede kan fä den västgående
trafiken genom området. Det måste därför närmare utredas var
denna trafikström skall läggas under den tid byggnadsarbeten pågår vid
ett eventuellt förläggande av ett riksdagshus till området söder om Herkulesgatan,
om Jakobsgatan i sådant fall måste avstängas för någon tid.

Sammanfattning

En ändrad och utvidgad områdesplan som skall framläggas enligt BN :s
beslut i maj 1968 bör vara baserad på den av stadsfullmäktige i cityplanen,
City 67, i princip godkända planutformningen och måste med hänsyn till
vad som ovan anförts gå ända ned till Jakobsgatan på Regeringsgatans båda

100

sidor för att kunna redovisa anordningar för tunnelbanebygget och tillfarter
m.m. för området norr om Herkulesgatan, även om gränsen för tävlingsområdet
förläggs till Herkulesgatan. Den nya områdesplanen skall i fråga om
användningssättet för kvarteren Torviggen—S:t Per endast medta bestämmelser
som anger de restriktioner i fråga om gångkontakter till spärrhallen
och infarter m.m. som sammanhänger med kvarteren norr om Herkulesgatan.
Detta innebär att utöver riksdagshusutredningens alt. 3 a, som ligger
söder om Jakobsgatan, kan endast alt. 3 b ifrågakomma med dessa angivna
restriktioner. Alt. 3 c är uteslutet.

Den västra biljetthallen för tunnelbanestation Kungsträdgården måste
kvarligga i det sydliga läge invid Jakobsgatan som angivits såväl i 1962 års
cityplan som i City 67. Den fortsatta projekteringen av bebyggelsen inom
kvarteren Trollhättan och Åskslaget skall syfta till att åstadkomma en högklassig
gångförbindelse (galleria) inom kvarteret med anslutning till stationens
hall.

Om en gräns för tävlingsområdet för ett riksdagshus inom Nedre Norrmalm
skall vara möjlig att acceptera i Herkulesgatan, synes detta för närvarande
innebära följande.

1 En källarvåning för ca 600 parkeringsplatser läggs under bebyggelsen
norr om Herkulesgatan, medan ungefär samma antal bilplatser i samband
med en tävling skall inlösas i området söder om Herkulesgatan.

2 T-banestationen ges en permanent anslutning till gallerian. Anslutningens
standard får inte göras sämre under tiden för nybebyggelse söder
om Herkulesgatan. Spärrhallen skall även kunna anslutas västerut och
söderut med gångkontakter under gatorna.

3 Parkeringsinfarter och försörjningsinfart, vilka skall betjäna området
norr om gränsen, måste förläggas söder om gränsen såväl från Regeringsgatan
som från Brunkebergstorg. Dessa kommer att utgöra tekniska restriktioner
vid utformningen av bebyggelsen söder om gränsen.

4 En körtrafikförbindelse med i princip den funktion och kapacitet och
det läge som anges av Jakobsgatan i City 67 måste anges som en restriktion
vid utformningen av bebyggelsen söder om gränsen.

Denna promemoria beträffande planfrågans nuvarande läge har uppgjorts
efter samråd med berörda förvaltningar och baserats på pågående
ännu ej avslutade fackutredningar.

Stockholms Stads Stadsbyggnadskontor
Göran Sidenbladh

Torsten Westman

Sven Lundberg

101

Bilaga C

Stockholms stads fastighetskontor Promemoria 15.1.1969

Saneringsavdelningen

Kommentarer med anledning av stadsbyggnadskontorets promemoria av den

14.1.1969

Rubricerade handling innehåller framför allt dels eif konstaterande att
tunnelbaneuppgången i Regeringsgatan måste behållas i det sydliga läge nära
Jakobsgatan, som angivits i City 67, dels ett konstaterande att även alla de
andra trafikförutsättningarna enligt City 67 samt kraven på angörings-,
parkerings- och försörjningsmöjligheter för kvarteren på ömse sidor om
nedre Regeringsgatan måste uppfyllas även om ett riksdagshus skulle uppföras
söder om Herkulesgatan. Planutformningen för dessa kvarter behandlas
icke i vidare mån än att en lösning av riksdagshusfrågan enligt alt. 3 c
lärigenom befunnits utesluten.

Frågan om tunnelbaneuppgången är föremål för teamwork inom berörda
fackorgan. Delta teamwork är ännu långtifrån avslutat. Hittills har det
givit till resultat att uppgången måste förläggas till det sydliga läget. Utöver
läget, vilket framgår av principplan och områdesplan, måste emellertid utformningen
av tunnelbaneuppgången och dess anpassning till omgivande
bebyggelse och faktiska grundförhållanden utredas med det snaraste, men
detta arbete återstår.

Rubricerade handling har med hänsyn härtill icke kunnat innehålla mera
än vissa premisser för lösning av planfrågorna. Om och hur planfrågorna
i sin helhet kan lösas är alltjämt en öppen fråga. Genomförandefrågorna
har över huvud taget icke behandlats och skulle ej heller ha kunnat behandlas
på basis av nuvarande utredningsstadium.

Det kan dock redan nu förutskickas, att de genomförandeproblem som
uppkommer, därest en tävling om permanent riksdagshus omfattar området
ända upp till Herkulesgatan, icke kommer att förenklas om tunnelbaneuppgången
skall ha det sydliga läget. De kommer tvärtom att kompliceras.

Vad som återstår att utreda inom fackförvaltningarna är bl. a. följande:

beträffande tunnelbaneuppgången

1) rulltrappschaktets läge (detta kan bestämmas först efter grundundersökningar
på frilagd mark i kvarteret Jakob Större, som inte kan ställas
till förfogande tidigare än den 1 oktober 1969)

2) biljetlhallens planläge (blir beroende av pkt 1 ovan och pkt 3 nedan)

3) biljetthallens höjdläge (blir beroende av Regeringsgatans höjdläge
samt av plan- och höjdläget på den försörjningskommunikation, som under
eller vid sidan om biljetthallen måste förbinda lcvartersområdena norr och
söder om biljetthallen)

4) biljetthallens uppgångar till gatuplanet och gallerian (blir beroende dels
av punkterna 1), 2) och 3) ovan och dels av kvartersutfornmingarna).

beträffande kvartersutformningarna på ömse sidor om nedre Regeringsgatan 1)

in- och utfarterna för försörjningstrafiken (måste samordnas med utformningen
av tunnelbaneuppgången)

102

2) in- och utfarterna till parkeringen (d:o)

3) de interna trafikföringarna för försörjnings- och parkeringstrafik

4) planlösningarna i övrigt under markplanet

5) planutformningen ovan mark.

beträffande genomförandet

1) utförandet av permanent tunnelbaneuppgång med förbindelse till gallerian
och bibehållandet härav under den tid husbygge pågår

2) utförandet av permanenta och eventuella provisoriska infarter för försörjnings-
och parkeringstrafik till området norr om Herkulesgatan (bebyggelsen
här måste kunna fungera även under den tid husbygge pågår
söder om Herkulesgatan)

3) den andra källarvåningens inverkan på funktion och konstruktion av
byggnaderna i kvarteren Trollhättan—Åskslaget (ersättning för halva antalet
p-platser i parkeringshuset i kvarteret S:t Per)

4) gatunätets successiva utbyggnad (provisoriska gator och körbryggor

m.m.)

5) ledningsnätets om- och utbyggnad.

Det utredningsarbete som utförts sedan SK:s behandling den 4.12.1968
av frågan om konsekvenserna av att tävlingsgränsen förläggs till Herkulesgatan
har visat dels att — såsom framgår av rubricerade handling — stora
restriktioner måste läggas på området, dels att — såsom framgår av ovanstående
redovisning — ett omfattande utredningsarbete återstår i fråga om
såväl planutformningen som genomförandemöjligheterna. Detta ger anledning
till en vida mer pessimistisk syn än tidigare på konsekvenserna av en
tävling, som omfattar områdena norr om Jakobsgatan.

Åke Hedtjärn

103
Bilaga D

Promemoria 16.1.1969

Kommentarer med anledning av stadsbyggnads- och fastighetskontorens promemorior
av den 14.1.1969 respektive 15.1.1969

I stadsbyggnadskontorets PM framhålls att den av stadsfullmäktige godkända
områdesplanen för Brunkeberg P1 7072 endast omfattar de fyra kvarteren
väster om Regeringsgatan mellan Hamngatan och Jakobsgatan och att
områdesplanen bör utvidgas till att omfatta kvarteren öster om Regeringsgatan.
Som skäl för detta anges bl. a. att läget på biljetthallen inom kv.
Jakob Större måste fastställas så att inte några förseningar för tunnelbanebygget
uppkommer.

Det framhålls vidare av stadsbyggnadskontoret att man vid utredningsarbetet
beträffande alternativ områdesplan med gräns för riksdagshustävling
i Ilerkulesgatan inte kunnat lösa

a) tunnelbaneuppgången om den skall ges ändrat läge,

b) försörjningstillfarterna om de skall ha andra lägen än de som redovisats
i P-huset i kv. Torviggen—S:t Per,

c) parkeringsvolymen om P-huset utgår och dess 1 200 platser skall fördelas
på andra tillfartslägen.

T-baneuppgången

Gatukontoret har undersökt möjligheten att flytta den vid Regeringsgatan
intill Jakobsgatan planerade biljetthallen för tunnelbanestation Kungsträdgården
så långt norrut att den inte skulle beröra tävlingsområdet med
gräns i Herkulesgatan. Det har därvid visat sig att man, om biljetthallen förläggs
norr om Herkulesgatan och väster om Regeringsgatan dels får en
lämplig anslutning till »gallerian», dels får ett rulltrappsläge som ger en
kortare och rakare förbindelse med stationsplattformen än biljetthallsläget
vid Jakobsgatan. Grundförhållandena är likvärdiga i båda alternativen att
döma av de knapphändiga undersökningar som varit möjliga att göra så
länge byggnaderna inom området finns kvar. Detta innebär att den kortare
förbindelsen till biljetthallen norr om Herkulesgatan blir något förmånligare
än den vid Jakobsgatan ur byggnadsteknisk och byggnadsekonomisk synpunkt.

I City 67 har biljetthallen förlagts till Jakobsgatan, emedan detta läge
bedömts vara det bästa ur trafikteknisk synpunkt. Förberedelser har därför
gjorts för markanskaffning för denna uppgång. Motsvarande förberedelser
finns inte för en uppgång norr om Herkulesgatan. Detta medför enligt fastighetskontoret
att man inte kan färdigställa denna senare uppgång till banans
öppnande 1/1 1975. Huruvida öppnandet av denna uppgång till en senare
tidpunkt är möjlig är en fråga till vilken KSL bör ta ställning.

Med hänsyn härtill och då enligt IvSL:s nyligen avgivna bedömning att
läget vid Jakobsgatan är det lämpligaste med hänsyn till stationens betjäningsområde,
anser gatukontoret, att biljetthallen bör förläggas till Jakobsgatan,
trots att man med ledning av tillgängliga grundundersökningar kan
anta vissa fördelar ur byggnadstekniska och byggnadsekonomiska synpunkter
med en T-baneuppgång vid Herkulesgatan. Såsom framhållits av KSL

104

måste man förutsätta att en tunnelbaneentré i anslutning till Jakobsgatan
intages i tävlingsprogrammet för riksdagshuset.

Varuförsörjningen

Det framhålls såväl av stadsbyggnadskontoret som fastighetskontoret att
in- och utfarterna för försörjningstrafiken måste samordnas med utformningen
av tunnelbaneuppgången. Detta har framkommit vid de utredningar
som gjorts beträffande försörjningen av bl. a. kv. Åskslaget och Trollhättan.
Vid dessa utredningar har man därjämte inte kunnat finna det möjligt att
skjuta tillfarten för försörjningen av nämnda kvarter norrut med hänsyn
till tunnelbaneuppgången och »gallerian» samt förbindelserna dem emellan.

Den av stadsbyggnadskontoret angivna restriktionen för tävlingsområdet,
med en tillfartsmöjlighet i princip i enlighet med den i City 67 angivna,
torde vara nödvändig speciellt som tillfarten även bör kunna användas för
varuförsörjning och parkering för delar söder om Herkulesgatan.

Parkering

Med en gräns för tävlingsområdet i Herkulesgatan, bör som framhålls
av Sbk, den i områdesplanen angivna parkeringsvolymen (1 200 bilplatser
inom kv. Torviggen—S:t Per) fördelas ungefär lika mellan områdena norr
och söder om gränsen. Oavsett om parkeringen norr om gränsen läggs i källarvåning
eller i P-hus torde tillfarten som ovan angivits behöva förläggas
söder om Herkulesgatan. Med hänsyn till antalet bilplatser samt till åtkomligheten
från olika håll bör även tillfarten vid Brunkebergstorg bibehållas.
Rent allmänt synes det vara en fördel om den stora parkeringsanläggningen
uppdelades på två mindre.

Med ett bibehållande av parkeringsvolymen synes de av stadsbyggnadskontoret
angivna restriktionerna för tillfarter vara berättigade.

Breddning av Fredsgatan

I stadsbyggnadskontorets PM sägs beträffande en breddad Fredsgata att
»Det har dock hittills inte varit möjligt att åstadkomma en trafiklösning
med erforderlig kapacitet i uppkommande korsningspunkter vare sig man
väljer att arbeta med ett system där Mahnskillnads- och Regeringsgatorna
är enkelriktade ända ned till Gustav Adolfs torg eller en lösning med enbart
Regeringsgatan använd för körtrafik och i sådana fall dubbelriktat ansluten
till Gustav Adolfs torg».

Gatukontoret har undersökt ett av stadsbyggnadskontoret uppgjort förslag
till alternativet med enbart Regeringsgatan använd för körtrafik och
har därvid funnit att en sådan lösning innebär trafikbelastning på kapacitetsgränsen
vid Gustav Adolfs torg men fullgod kapacitet i övriga korsningar.
Därutöver anser kontoret att planutformningen, med Malmskillnadsgatans
anslutning till Regeringsgatan över Herkulesgatan, är föga tilltalande.

Kvarstående utredningar

I fastighetskontorets PM har tagits upp vissa punkter som återstår att
utreda. För kontorets del är det särskilt viktigt när det gäller tunnelbanan
att rulltrappschaktets läge, biljetthallens plan- och höj dläge samt uppgångar
klarläggs.

Det är därjämte angeläget för en bedömning av trafikförhållandena att

105

in- och utfarter för såväl parkering som försörjningen av fastigheterna utreds.

Genomförande

Såväl den nordsydliga som den östvästliga trafiken genom området är av
vital betydelse och måste ha framkomstmöjligheter under byggnadstiden.
I kontorets tjänsteutlåtande den 26 november 1968 angående »Arkitekttävling
om permanent riksdagshus» angavs som krav att under byggnadstiden
skall i såväl nordsydlig som östvästlig riktning finnas två körfält för rörlig
trafik i vardera riktningen samt erforderligt utrymme för stannande fordon
och busshållplatser. Detta måste kvarstå som restriktion för området.

Sammanfattning

För att få ett klarläggande av biljetthallens läge bör en utvidgad områdesplan
framläggas där även områden öster om Regeringsgatan ingår.

Med hänsyn dels till KSL:s avgivna bedömning av läget på stationsuppgången,
dels till tillgången till mark synes uppgången lämpligen förläggas till
Jakobsgatan.

För försörjningstrafiken bör tillfartsmöjligheterna vara i princip i enlighet
med de i City 67 angivna.

Tillfarterna till den i områdesplanen angivna parkeringen bör uppdelas
så att tillfart finns såväl från Brunkebergstorg som Regeringsgatan. Den
senare skall därvid förläggas söder om Herkulesgatan.

C. Ehrman

Arne Dnfwa

106

Bilaga E

Kungl. Byggnadsstyrelsen 20.1.1969 Dnr UA 8—1649/68

Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

Riksdagens hus

Inom den arbetsgrupp, bestående av tjänstemän från riksdagens förvaltningskontor,
Stockholms stad och byggnadsstyrelsen, som i överensstämmelse
med riksdagens uppdrag (BaU 1968: 48 och 54) arbetar med program
för arkitekttävling avseende förslag till riksdagshus på Helgeandsholmen
eller Nedre Norrmalm har ännu inte programförutsättningarna beträffande
tävlingsområdet inom Nedre Norrmalm gemensamt kunnat utredas och bedömas.
Från stadens sida har emellertid förebragts ett material vilket, enligt
förvaltningskontorets bedömande, gör det angeläget att riksdagen snarast
informeras om förutsättningarna, såvitt på staden ankommer, för genomförande
av det utredningsuppdrag förvaltningskontorets styrelse erhållit och
för arkitekttävlingen. Förvaltningskontorets styrelse har därför den 14.11.
1968 anhållit om stadskollegiets, och därefter den 10.12.1968 om stadsfullmäktiges
besked i denna fråga.

Stadskollegiet har den 4.12.1968 beslutat uttala bl. a. dels att tävlingsprogrammet
betr. riksdagshuset för enkammarriksdagen måtte omfatta Helgeandsholmen
samt i fråga om Nedre Norrmalm alt. 3 a, dvs. området söder
om Jakobsgatan, dels att alla uppkommande extrakostnader måste bäras
av staten vid varje utvidgning av tävlingsområdet som rubbar cityplanen.

Inom ramen för arbetet inom arbetsgruppen har byggnadsstyrelsen ansett
sig böra granska de handlingar som tillhör stadskollegiets beslut. Resultatet
av denna granskning har sammanställts i en PM angående riksdagens hus
den 8.1.1969 vilken överlämnas härjämte (bil. 1). Efter nämnda datum inkommet
material har inte kunnat beaktas.

Samtidigt med riksdagshusfrågan pågår inom byggnadsstyrelsen utredning
om ett förvaltningscentrum inom Nedre Norrmalm avsett att företrädesvis
tillgodose statsdepartementens lokalbehov. Området för detta förvaltningscentrum
gränsar till och sammanfaller delvis med det i riksdagens beslut
förutsatta tävlingsområdet såvitt avser Nedre Norrmalm. Såsom också
redovisats i byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus» har följaktligen
de bägge utredningarna ett starkt samband med varandra. Byggnadsstyrelsen
har i skrivelse den 7.1.1969 till chefen för finansdepartementet belyst
hithörande frågor ur statsdepartementens synpunkt. Skrivelsen bifogas
(bil. 2).

I anslutning härtill vill byggnadsstyrelsen anföra följande.

De mycket stora genomförandeproblemen på Nedre Norrmalm betonades
av byggnadsstyrelsen i »Riksdagens hus» liksom i stadens i anslutning till
utredningen avgivna yttranden. Stadens behandling av frågan understryker
svårigheterna ytterligare. Den synes dock inte utöver anspråken på ekonomisk
ersättning ha tillfört något väsentligt nytt som inte var känt för riksdagen
då beslut fattades i maj 1968. Av staden nu gjorda antaganden beträffande
rivning inom området kan i viktiga avseenden ifrågasättas. De stora
tidsförskjutningarna är endast underbyggda med allmänna resonemang utgående
från förhållanden som måste ha varit kända för staden vid tidigare

107

behandling av frågan. Förflyttningen av tunnelbanestationen som anses ge
försämrad kollektiv trafik kan undvikas. Kostnaderna för vilka stadskollegiet
förutsätter ersättning har ännu ej närmare kunnat redovisas. De förutsätts
bli föremål för förhandlingar.

Enligt stadens fastighetskontors utredning är skillnaderna från genomförandesynpunkt
mellan de två alternativa tävlingsområdena på Nedre
Norrmalm relativt sett begränsade. Detta överensstämmer med styrelsens
bedömning. Alt. 3 a, som stadskollegiet förklarat sig kunna acceptera, kräver
maximal omfattning av rivning vid Gustav Adolfs torg och i stort sett lika
lång tid för genomförande som övriga alternativ. Frågan om hur den östvästliga
trafikföringen utformas synes ha större inverkan på regleringens
förlopp inom tävlingsområdet än tävlingsgränsens förläggning i Herkulesgatan
i stället för i Jakobsgatan.

En konsekvens av en gräns i Herkulesgatan i stället för Jakobsgatan är
att parkeringshuset i kv. S:t Per utgår och att hotellprojektet i kv. Åskslaget
och Trollhättan måste bli självförsörjande med parkering. Enligt fastighetskontorets
utredning innebär detta omprojektering och en försening om
minst ett halvt till ett år. Följderna för hotellprojektet utgör självfallet
inte de enda konsekvenserna av en förläggning av riksdagen till Nedre Norrmalm.
övriga konsekvenser följer emellertid i väsentlig grad redan av en
förläggning söder om Jakobsgatan.

Riksdagens beslut i maj 1968 torde innebära, utöver att man gick emot
stadens avstyrkande av alt. 3 b och c, att man fann dessa underalternativ på
Nedre Norrmalm erbjuda sådana relationer mellan resultat och insats att
de borde omfattas av fortsatt utredning och tävling men att alt. 3 a inte ensamt
erbjöd tillräckliga möjligheter till en allsidig belysning av lokalfrågan.

Betr. alt. 3 a har inget framkommit som väsentligt ändrar den erforderliga
insatsen i fråga om kostnader, demolering av funktionsduglig, i vissa
fall också kulturhistoriskt värdefull, bebyggelse och störning av stadsdelens
reglering. Värderingsgrunderna har emellertid ändrats i två avseenden.

Till skillnad mot vad byggnadsstyrelsen antog i »Riksdagens hus» kommer
det nuvarande riksdagshuset med stor sannolikhet att kvarstå om riksdagen
flyttar därifrån, närmast som ett annex till riksbanksbyggnaden. Det medför
att några stadsbildsmässiga vinster av riksdagens avflyttning inte uppstår
på Helgeandsholmen. De snäva förutsättningar en gräns i Jakobsgatan
innebär kan inte heller väntas medföra att en tävling ger några påtagliga
stadsbildsmässiga vinster på Nedre Norrmalm. Inte heller kan resultatet
väntas få sådan arkitektonisk styrka att det kan påverka frågan om riksbyggnadernas
kvarstående eller rivande.

Vid en förläggning av riksdagen till Nedre Norrmalm men söder om Jakobsgatan
reduceras förvaltningsområdet genom att en betydande del tas
i anspråk för riksdagen. Alternativet (3 a) torde inte kunna inrymma
några lokalreservcr av betydelse utöver det program som låg till grund för
utredningen »Riksdagens hus». Den framtida expansionen måste därför helt
ske in i det redan reducerade förvaltningsområdet.

Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning innebär detta att enbart alt. 3 a
nu, ännu mindre än förut, utgör ett tillräckligt konstruktivt alternativ till
Helgeandsholmen. Om Norrmalmsalternativet inskränkes Lill en förläggning
söder om Jakobsgatan skulle därför, såvitt byggnadsstyrelsen kan förstå, i
realiteten endast Helgeandsholmen återstå som förläggningsplats för riksdagen.

108

Man får då acceptera de stadsbildsmässiga konsekvenserna av ett funktionellt
fullgott riksdagshus på Helgeandsholmen. De stadsbildsmässiga riskerna
har av styrelsen bedömts som betydande. De kan antas öka med
ökade lokalkrav. Det kan ännu inte uteslutas att sådana ökningar kan komma
att krävas redan i tävlingsprogrammet.

Om riksdagen i denna situation — och fram till den tidpunkt då lokaliseringsfrågan
efter arkitekttävlingen kan avgöras — vill ha kvar ett alternativ
till Helgeandsholmen kan ett sådant endast erbjudas på Nedre Norrmalm
vid generösare villkor än vad en avgränsning i Jakobsgatan innebär.

Det resultat i funktionellt och miljömässigt avseende som är möjligt att
uppnå vid cn förläggning till ett område söder om Ilerkulesgatan och de
insatser det kräver kan inte nu med någon säkerhet bedömas. Utredningar
pågår inom stadens organ om de tekniska restriktioner som från stadens
synpunkt bör läggas på ett sådant tävlingsområde liksom om grunderna för
stadens ersättningsanspråk. Gemensamma bedömningar och förhandlingar
måste dessutom komma till stånd. De hittills föreliggande utredningsresultaten
ger knappast underlag för ändrade beslut i riksdagen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
tekniske direktören Eriksson, planeringsdirektören Smith, byggnadsrådet
Törnquist och arkitekten Rosén, föredragande.

Sixten Larsson

/ Nils Arne Rosén

109

Bil. 1

Kungl. Byggnadsstyrelsen

8.1.1969 Dnr UA 8—1649/68

PM ang Riksdagens hus

På begäran under hand av riksdagens förvaltningskontor har byggnadsstyrelsen
granskat de utredningar och uttalanden som legat till grund för
Stockholms stadskollegiums beslut 4.12.1968. Följande handlingar har genomgåtts.

Borgarrådsberedningens uttalande

PM angående arkitekttävling om riksdagens hus innehållande yttranden
från

Skönhetsråd

Fastighetsnämnd

Byggnadsnämnd

Gatunämnd

Drätselnämnd

Fastighetskontor

Stadsbyggnadskontor

Gatukontor

Kammarkontor

Fastighetskontorets PM av den 6.11.1968 som utgör underlag för kontorets
yttrande har tidigare behandlats i en promemoria den 2.12.1968
(underbil. 1:1).

Stadskollegiets beslut innebär ett accepterande av att fortsatt arbete med
riksdagshusfrågan omfattar området upp till Jakobsgatan i princip motsvarande
alt. 3 a i utredningen Riksdagens hus. Däremot avvisar kollegiet
en utsträckning av området till Herkulesgatan i princip motsvarande alt.
3 b och c. Stadens utredningsmaterial är omfattande. En fullständig redovisning
av alla detaljfrågor skulle också bli omfattande. Denna PM koncentreras
därför väsentligen till huvudfrågan —- skillnaderna mellan en gränsdragning
för fortsatt utredning och tävling enligt alt. 3 a å ena sidan och
3 b—c å den andra.

•Genomförandetider

I utredningen »Riksdagens hus» redovisade byggnadsstyrelsen färdigställandetider
för olika alternativ under de förutsättningar som då gällde.
Dessa överensstämde med de bedömningar stadens experter då gjorde. Styrelsens
tidplaner omgavs med starka reservationer för olika osäkra faktorer
främst beträffande norrmalmsalternativen.

Därefter har staden och dess expertorgan i olika sammanhang behandlat
tidsfrågorna. För att ge en överblick har olika uttalanden tolkats grafiskt på
följande sätt:

Färdigställande av RD-hus eril:
"Riksdagens hus", mars 68 fält 1 o 2

Byggnadsstyrelsen [alt 3

Sthlm stad.

1 • Expertbed under utredningen
2. ''Stadskollegiet. mars 68
5. Fastighetskont nov 68 alt 3

4. " nov 68 alt.3

5. Borgarrådsber dec 68 alt 3

i80

III!

Illll

000

lika-"Riksdagens hus"

rés betr alt 3 förseningsrisk
abo

nmi

b c

■ Färdigställande RD-hus

Illll!Hes för försening

dill Färdigställande hela stadsdelen

Fig. 1. Arkitekttävling om riksdagens hus

De bedömningar som gjorts av fastighetskontoret på samma detalj eringsnivå
som styrelsens tidplaner redovisar avvikelser på två till tre år. Enligt
styrelsens uppfattning kan de reduceras men någon förskjutning synes bli
följden av att riksdagens ställningstagande till förläggning uppskjutes till
efter tävlingen.

I yttrandena föres dessutom allmänna resonemang om tidsåtgång vilka
innebär decenniers förskjutning som följd av ett ev. förläggande av riksdagshuset
till Nedre Norrmalm. Dessa bedömningar grundas på stadens
erfarenhet från citysaneringar och således på förhållanden som även tidigare
varit kända. Redovisade, mera detaljerade tidplaner, är dock i huvudsak
realistiska.

Av fastighetskontorets yttrande framgår att en begränsning av tävlingsområdet
till Jakobsgatan ger obetydliga förändringar av bilden. Fastighetsnämnd
och borgarrådsberedning bedömer skillnaden vara större. Sammantaget
innebär vad som sägs att man riskerar en mycket lång regleringsperiod
vid en förläggning av riksdagen till Nedre Norrmalm. Skulle detta visa sig
vara riktigt framstår tidsvinsten vid en begränsning till Jakobsgatan som
ännu mer begränsad än den gör i de kortare och mer detaljerade tidplaner
som finns och som bör ligga till grund för det fortsatta arbetet.

Stadsregleringens omfattning och varaktighet

Mängden avröjd tomtmark, hur länge den vid olika alternativ antas ligga
avröjd och när nybyggande pågår redovisas i fastighetskontorets PM
6.11.68 i en serie kartor. Redovisade skillnader mellan underalternativen
3 a och 3 b på Nedre Norrmalm är mycket begränsade medan skillnaden
till 3 c är större. En korrigering av vissa smärre felaktigheter minskar dessa
skillnader. De tre alternativen är lika fram till 1974-^—75 medan alt. 3 c därefter
fortfarande uppvisar avvikelser. Dessa kan i stort härledas till plan -

revisioner inom det berörda området avseende trafikföringen och knyts
således inte till en förläggning av gränsen i Herkulesgatan.

Det väsentligaste påpekande granskningen föranleder är emellertid att
den bild fastighetskontoret ger av mängden avröjd tomtyta och den tid den
ligger avröjd på ett avgörande sätt är beroende av ett antagande om att
Jakobsgatan av trafiktekniska skäl måste breddas redan 1972. Detta medför
att hela kvartersraden norr om Jakobsgatan då antas bli riven oberoende
av när ett nybyggande enligt tidplan nödvändiggör en avröjning.

Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning, som underhand meddelats stadens
experter inom den arbetsgrupp som förbereder tävlingen, finns ett
alternativ till denna trafiklösning som är värt att närmare utreda. Det innebär
att trafiken bibehålies i Strömgatan men förs upp till Arsenalsgatan
omedelbart öster om Operan i stället för till korsningen Strömgatan—Kungsträdgårdsgatan.
Självfallet innebär det ingrepp och kostnader men dessa
torde vara obetydliga jämfört med att riva flera kvarter och låta dessa ligga
avröjda avsevärd tid. Visar sig detta alternativ användbart ändras den redovisade
bilden så väsentligt att den inte längre ger tydliga anvisningar för
ett ställningstagande. Skillnaderna mellan förläggning till Helgeandsholmen
resp. Nedre Norrmalm, mätta på det sätt fastighetskontoret gör, blir då
starkt reducerade.

Staden påtalar också att en tävling skulle beröra ett onödigt stort område
— ca 90 000 m2 eller 15 kvarter medan behovet för riksdagshuset anges
till 9 000 å 16 000 m2 eller 2—3 kvarter.

Återverkningarna av att området för riksdagshus utsträckes till Jakobsrespektive
Herkulesgatorna bör dock ses mot bakgrund av de rivningar -

för statligt ändamal
(70-talet)

för annat''ändamål

nuv bebyggelse kvar-''
står

Fig. 2. Riksdag på Helgeandsholmen (alt 2). Omfattning av den rivning-nybyggnad som vid denna
RD-förläggning ändock skall genomföras på N Norrmalm-Helgeandsholmen

112

nybyggnader som redan innan riksdagshusfrågan blev aktuell planerades
på Nedre Norrmalm. Inom det aktuella området norr om Fredsgatan är som
framgår av fig. 2 endast tre kvarter icke berörda. De av staden redovisade
siffrorna för det berörda områdets storlek bör ses mot denna bakgrund.

Konsekvenserna för regleringens omfattning av en förläggning av riksdagshuset
till Norrmalm men söder om Jakobsgatan enligt vad staden förklarat
sig kunna acceptera redovisas i fig. 3. Det medför att de två största
av de tidigare icke berörda tre kvarteren avröjes och nybygges, nämligen
kv. Vinstocken och Jakob Mindre vid Gustav Adolfs torg.

Fig. 3. Riksdag på N Norrmalm enligt stadens förslag (alt 3 a). Omfattning av rivning-nybyggnad

2 uU

Herkules,

Jakob sg

tillkommer jämfört m fig 2
stadens förslag till tävlingsområde -

Det bör påpekas att alt. 3 b, vars genomförande skulle hindras om stadskollegiets
ställningstagande blir gällande, innebär att endast en fastighet
i kv. Jakob Mindre behöver rivas medan huvuddelen av kvarteret bevaras.

Fig. 4 visar den gräns för tävlingsområde i enlighet med riksdagens beslut
som under hösten diskuterats med stadens experter. Den innesluter
vissa kvarter som inte kan förändras genom tävlingen, t. ex. kv. Loen—-Björnen, där nybyggnad pågår, samt kv. Rosenbad och Lejonet mellan
Strömgatan och Fredsgatan, Operan m. fl.

Den ytterligare rivning-nybyggnad som fig. 4 redovisar är en följd av
ett ev. överförande till Fbedsgatan av Jakobsgatans trafikuppgift men är
oberoende av hur tävlingsområdet i övrigt avgränsas. Man kan därför konstatera
att en förläggning av riksdagshus söder om Jakobsgatan framtvingar
större rivningar än som är ovillkorliga konsekvenser vid en förläggning inom
ett område upp till Herkulesgatan.

113

2 viU-J

«—■ — Gräns

HSKl Ev tillkommande rivning

r 1 Bebyggelse som ej_ påve:
kas av tävl

Bebyggelse som kan påverkas
av tävl

tidigare avsett för
statl ändamål

B58P tidigare avsett för
statl ändamål

E3 bebyggelse utanför tävlingsområde
som påverkas-
av tävlingsgräns i
Herkulesg (Storviggenprojektet) Fig.

4. Tävlingsförberedelser enl riksdagens beslut för tävlingsområde

Först om en tävlingsgräns i Herkulesgatan kombineras med frihet att
överföra Jakobsgatans blivande trafikuppgift till Fredsgatan kan den leda
till ytterligare rivning utöver vad som framtvingas av en tävlingsgräns
i Jakobsgatan. ökningen omfattar Konstakademien och är kvantitativt mycket
begränsad. Om den skall anses som en nackdel kan detta anges som en
tävlingsförutsättning. Den kommer då att vägas mot de vinster som en
rivning möjliggör. Frågan om trafikföring behöver därför inte av dessa skäl
påverka tävlingsområdets avgränsning. Hur frågan löses inom tävlingsområdet
får bedömas i tävlingen med beaktande av bl. a. kostnader, tid och
genomförandeproblem.

Funktionella frågor

Vid tävlingsgräns i Herkulesgatan innefattas två kvarter som tidigare
inte planerats för statliga ändamål eller innefattas i ett till Jakobsgatan begränsat
tävlingsområde. I kv. Jakob Större påverkas sannolikt endast utformningen.
I kv. S:t Per, som avsetts för parkeringshus, ändras sannolikt
också funktionen. Detta medför enligt staden att bebyggelsen i kv. Åskslaget
och Trollhättan omfattande hotell m. m. måste göras självförsörjande med
parkeringsplatser och att för området söder Herkulesgatan erforderliga platser
måste anordnas inom tävlingsområdet.

Beträffande parkering inom det statliga området, dvs. området söder om
Herkulesgatan, bör noteras

dels att riksdagshuset genom sin stora yta per person är mindre parkeringsplatskrävande
än annan bebyggelse,

dels att i »Riksdagens hus» för alt. 3 c redovisats möjlighet till ca 600
bilplatser i källare under riksdagshuset,

o»''

> o.

« ««°

3—914078

114

dels att byggnadsstyrelsen i utbyggnadsplanen för förvaltningsområdet
i södra Klara ställt parkeringsplaneringen under debatt. Motiven har varit
de höga kostnaderna i förening med bedömningen att en avgiftsbeläggning
även på längre sikt mycket starkt reducerar de anställdas efterfrågan av
platser.

Enligt uppgifter från stadens experter skulle ca 600 av parkeringshusets
ca 1 200 platser vara avsedda för området söder om Herkulesgatan. Enligt
byggnadsstyrelsens bedömning torde i ett nytt riksdagshus på Norrmalm
kunna inrymmas 500—600 bilplatser. Parkeringskapaciteten i området torde
således bli tillräcklig.

Vissa skäl talar för att tillfarter till riksdagshusets resp. hotellkvarterets
parkerings- och lastningsplatser löses gemensamt. Villkor härom får i så
fall ingå i tävlingsförutsättningarna som givna restriktioner.

I till stadsbyggnadskontorets yttrande fogad reservation anföres som ett
delmotiv för avstyrkande av en tävlingsgräns i Herkulesgatan att man
ännu inte funnit någon tillräckligt kapacitetsstark trafiklösning vid ett överförande
av Jakobsgatans trafikuppgift till Fredsgatan. Utan att förringa
problemet bör det noteras

dels att detta inte helt utesluter att cn lösning kan erhållas som resultat
av tävling,

dels att även trafikmängder etc. mot bakgrund av den naturliga osäkerheten
i prognoser och målsättning måste kunna diskuteras,

dels att detta endast är skäl att inte ändra trafiklösningen men däremot
inte motiv mot en tävlingsgräns i Herkulesgatan.

En diskuterad förflyttning norrut av tunnelbanestationen vid Regeringsgatan
anföres som ett viktigt motiv mot en tävlingsgräns i Herkulesgatan.
Under diskussionerna med stadens experter har byggnadsstyrelsen ansett sig
kunna godta en sådan förflyttning. Den frihet i gångtrafikutformningen
som tävlingsgräns i Herkulesgatan ger bedömdes kunna kompensera ev.
olägenheter av denna förläggning. Nackdelarna har också av stadsbyggnadskontoret
bedömts som begränsade. Den diskuterade förflyttningen kan inte
förvandlas till motiv för en begränsning av tävlingsområdet. Då staden nu
bedömer den som en väsentlig kvalitativ nackdel för stadsdelen som helhet
bör i stället stationen ligga kvar som en bunden förutsättning inom tävlingsområdet.
Den komplikation det medför är ändock en betydligt mindre
restriktion på tävlingen än en begränsning av området.

Återverkningar utanför tävlingsområdet

Ett tävlingsområde enligt fig. 4 påverkar direkt hotellprojektet i kv. Åskslaget—Trollhättan.
Som framgått av det föregående måste projektet göras
självförsörjande betr. trafik och parkering. Avgörande i övrigt för projektets
oberoende av riksdagshusfrågan är möjligheterna att definiera dess
avgränsning mot söder. Byggnadsstyrelsen har hävdat att all rimlig hänsyn
bör tas till projektet. Detta borde ta sig uttryck i att en gemensamt fastställd
utformning mot söder av hotellet får utgöra förutsättning för riksdagshuset
och att konsekvenserna får tas av det senare. Någon utredning för hotellprojektet
har dock inte redovisats av staden.

Motsvarande synsätt har anlagts på andra gränsfrågor. I den arbetsgrupp
där staden och byggnadsstyrelsen deltar för att förbereda tävlingen utlovades
tidigt en redovisning av olika gränsproblem från stadens sida. Avsikten
var att man därefter gemensamt skulle bedöma vilka faktorer som

115

kunde låsas så att byggande utanför tävlingsområdet inte hindrades. Något
sådant material har emellertid inte presenterats. Styrelsen har därför inte
haft möjlighet att bedöma omfattningen av återverkningarna utanför tävlingsområdet.
Inte heller har möjligheterna att begränsa dessa verkningar
kunnat bedömas. Det är dock uppenbart att en tävlingsgräns i Herkulesgatan
kan ge möjligheter till mycket goda riksdagshusprojekt även om
området måste belastas med en rad restriktioner i gränszonen.

Kostnadsfrågor

Staden synes avse att kräva kostnadskompensation endast om cityplanen
rubbas norr om Jakobsgatan.

Ersättningens storlek avses bli föremål för förhandlingar. Kostnaderna
kan delas i

1. genom riksdagens beslut om fortsatt utredning och förberedande av
tävling redan orsakade kostnader,

2. kostnader vid de olika norrmalmsalternativen som orsakas av att de
görs till föremål för tävling,

3. kostnader som orsakas av att vissa förslag genomföres efter tävlingen.

I princip synes man vid en bedömning av samhällets ökade kostnader vid

en förläggning av gränsen i Herkulesgatan endast behöva beakta

— skillnaden mellan kostnaderna enligt .2 som orsakas av att tävlingsgränsen
förläggs till Herkulesgatan i stället för Jakobsgatan —

— skillnaden mellan kostnad enligt .3 för det projekt som genomförs och
ett genomförande av ett riksdagshus söder om Jakobsgatan.

Borgarrådsberedningen anger stadens totala kostnader till minst 35 Mkr.
Bortsett från kostnader i samband med tunnelbanehallen torde denna summa
avse samtliga kostnader vid det alternativ som ger störst störningar. Med
hänsyn till vad tidigare anförts om relationerna mellan de olika norrmalmsalternativen
torde de angivna kostnadsskillnaderna kunna bli avsevärt
mindre än aviserade 35 Mkr.

I Riksdagens hus angavs följande årskostnader:

alt. 1 alt. 2 alt. 3

14 Mkr 11,5 Mkr 14 Mkr

Med beaktande av de här diskuterade kostnaderna skulle följande resultat
erhållas varvid alt. 3 beror av beslut och förhandlingar

alt. 1 alt. 2 alt. 3

14 Mkr 11,5 Mkr 14—16 Mkr

Stadsbildsfrågor

De av stadens organ som särskilt beaktar stadsbildsfrågor, byggnadsnämnden
och skönhetsrådet, har uppfattningen att tävlingsområdet inte bör
begränsas till Jakobsgatan. Den av riksdagen önskade gränsen i Herkulesgatan
bör enligt deras uppfattning bibehållas för att ge utrymme för tillräckligt
konstruktiva alternativ till Helgeandsholmen. Denna uppfattning
överensstämmer med vad byggnadsstyrelsen anfört i »Riksdagens hus».

I andra yttranden tillmätes det betydelse för stadsbildsfrågornas bedömning
att riksbyggnaderna numera antas bli kvar även om riksdagen flyttar
därifrån. Vid bedömningen av denna fråga utgick byggnadsstyrelsen i
»Riksdagens hus» från följande

— en ombyggnad av riksbyggnaderna för riksdagen är tekniskt-ekonomiskt
ofördelaktig

116

— en ombyggnad för andra ändamål torde vara ännu mera ekonomiskt
ofördelaktig

— en provisorisk ombyggnad är inte lönsam enligt styrelsens erfarenhet

— en ombyggnad av riksbyggnaderna kan kulturhistoriskt motiveras endast
om den lämnar kvar så mycket av ursprunglig arkitektur såväl ut- som
invändigt att byggnaderna kan upplevas som bevarade helheter. Med hänsyn
till det låga utnyttjandetalet är detta svårt att förena med en rationell
ombyggnad i synnerhet för funktioner av mer normal förvaltningskaraktär.

Det tedde sig då naturligt att räkna med att riksbyggnaderna skulle komma
att rivas om riksdagen flyttade från holmen. De stadsbildsmässiga bedömandena
i »Riksdagens hus» gjordes därför mot bakgrund av en sådan
fri situation.

Numera synes det klart att riksbanken avser att kvarligga i nuvarande
lokaler och expandera i nuvarande riksdagshus om riksdagen lämnar holmen.
Bankens program för nybyggnad vid Brunkebergstorg är av en sådan
storleksordning att en betydande del av riksdagshuset successivt kan väntas
bli taget i anspråk. Det är sannolikt att när frågan om grundförstärkning
av riksbyggnaderna med tiden blir akut några godtagbara alternativ på ett
då nybebyggt Norrmalm inte står till buds utan att ett slutligt konserverande
av nuvarande byggnader därvid är den enda möjliga lösningen. Såvida inte
särskilda beslut nu fattas förefaller det således riktigt att, som görs i vissa
yttranden, räkna med att riksbyggnaderna blir kvar.

Olof Eriksson Nils Arne Rosén

117
Bil. i: 1

2.12.1968 Dnr UA 8—1649/68

Riksdagens hus

Föredragningspromemoria avseende Stockholms stads fastighetskontors
PM av den 6.11.1968.

Rubr. PM innehåller ett detaljrikt och omfattande material. En granskning
har därför utförts som förberedelse till styrelsens yttrande över stadskollegiets
kommande ställningstagande till arkitekttävling för riksdagens
hus. Följande utgör en sammanfattning av granskningens resultat.

Promemorian behandlar endast en kvalitativ aspekt som avser den färdiga,
nya stadsdelen, nämligen tunnelbanehallens läge vid Regeringsgatan.
Det anges ej varför just denna delfråga behandlas. Förflyttning norrut av
stationen har diskuterats som ett sätt att undvika den komplikation för tävlingen
det innebär att ha stationen kvar inom ett tävlingsområde med gräns
vid Herkulesgatan. Denna förflyttning kan dock inte förvandlas till ett
motiv för att begränsa tävlingsområdet. Bedöms en förflyttning som en betydande
nackdel — vilket kan diskuteras — bör resultatet i stället bli att
man väljer att ha stationen kvar. Nödvändiga beslut om dess läge och utformning
får då i stället utgöra förutsättning för riksdagshustävlingen.

I övrigt behandlar promemorian genomförandeproblem för olika riksdagshusalternativ.
Analysen baseras på redovisning i promemorians bilagor. Beträffande
dessa kan följande anföras.

— Tidsåtgång för olika moment i genomförandet överensstämmer i vissa
fall inte med byggnadsstyrelsens tidplaner. Detta gäller såväl tävlingsförfarande
och andra förberedelser för riksdagsbeslut som rivning-schaktningbyggande
av dels riksdagshus, dels annan bebyggelse som ingår i byggnadsstyrelsens
utbyggnadsplan för Södra Klara. Tiderna är i betydelsefulla avseenden
längre. Relationstal för avriven (röd) yta blir därigenom högre.

— I väsentlig grad kan den redovisade skillnaden i relationstal för avröjd
(röd) yta mellan riksdagshus på Helgeandsholmen resp. Norrmalm
härledas till antagandet att Jakobsgatan av trafiktekniska skäl måste breddas
redan 1972. Ett annat trafikalternativ har underhand diskuterats med
stadens experter. Om närmare utredning visar att det är användbart faller
beräkningarna av relationstal i stora delar genom att kvarteren på Jakobsgatans
norra sida kan stå kvar tills de måste rivas för att ge plats för nybyggnader.

— I alt. 3 b anges att hela kv. Jakob Mindre avröjs. Detta är onödigt.
Vid korrigering sänks relationstal för alt. 3 b.

— Helgeandsholmens ytor ingår ej i framräknade relationstal. Om detta
sker ändras de inbördes relationerna mellan de två huvudförläggningarna.

Beträffande promemorians slutsatser kan följande anföras.

— Redovisad tidsförskjutning av hela genomförandet är onödigt stor.

— Slutsatsen att större avröjd (röd) yta ger större risk för försening är
ej motiverad. Tvärtom torde tillgång på byggfärdig mark i stället öka möj -

118

ligheterna att hålla tidplaner. Norrmalmsalternativen är således inte av den
anledningen mera utsatta för förseningsrisker.

Det har också intresse att jämföra de tre underalternativen på Norrmalm.
Uppgifterna i promemorians bilaga 2 i kombination med samma riksbanksalternativ
och med den tidsåtgång för rivning och schakt byggnadsstyrelsen
redovisat för kv. Brunkarna, Johannes Större och Tigern ger underlag för
följande slutsatser.

— Alternativen 3 a, b, c är identiska t. o. m. 1975 med undantag av att
rivning av kv. Johannes Större påbörjas 1974.

— Alt. 3 a och b är efter korrigering av kv. Jakob Mindre i alt. 3 b
jämförbara även åren efter 1975.

— Alt. 3 c skiljer sig från övriga alternativ åren efter 1975. Detta sammanhänger
mera med breddningen av Fredsgatan som medför rivning av
Konstakademien och hela kv. Jakob Mindre än med avgränsningen norrut.

Sammanfattningsvis

— Frågan om tunnelbanestationens förläggning kan inte användas som
motiv för begränsning av tävlingsområdet.

—- Hur länge kvarteren omedelbart norr om Jakobsgatan skall ligga avröjda
påverkar i hög grad bilden av Norrmalmsalternativen. Tiden betingas
i första hand av val av trafiklösning 1972 och inte av tävlingsområdets avgränsning.

— Fn tävlingsgräns i Herkulesgatan i stället för Jakobsgatan inrangerar
kv. S:t Per i tävlingsområdet och tvingar fram en delvis annan lösning av
hotellprojektet i kv. Storviggen. Förseningen av projektet anges av fastighetskontoret
till 6 månader utöver den försening som redan anses som
ofrånkomlig. (Sid. 14 i fastighetskontorets PM. I sammanfattning sid. 27
anges tiden till åtminstone ett år.)

— Att bredda Fredsgatan i stället för Jakobsgatan har större konsekvenser
för regleringens förlopp än frågan om avgränsning till Jakobs- eller
Herkulesgatan. Hänsyn till konsekvenserna av att bredda Fredsgatan bör
tas i tävlingsbedömningen. Det finns däremot inte tillräckliga skäl att hindra
de tävlande att arbeta med sådana lösningar.

— De tre underalternativen på Norrmalm är i byggnadsstyrelsens utredning
exemplifieringar, valda för att ge bredast möjliga belysning av förläggningens
konsekvenser. Resultatet av en tävling kan inte förutsägas. Att
knyta tävlingsområdets avgränsning till ett av underalternativen är därför
helt omotiverat. De fulla konsekvenserna av att tävlingsområdet sträcker
sig upp till Herkulesgatan kan överblickas först när tävlingsresultatet föreligger.

I anslutning till promemorian och den hittillsvarande behandlingen av
ärendet finns det också anledning erinra om byggnadsstyrelsens ställningstaganden
i utredningen »Riksdagens hus». De innebär att en förläggning till
Norrmalm med de problem detta medför enbart kan motiveras av de fördelar
som på frågans nuvarande ståndpunkt kan bedömas möjliga att nå endast
genom en planrevision som berör området norr om Jakobsgatan. Jakobsgatan
som gräns för tävlingsområdet måste därför från riksdagens synpunkt
bedömas som ointressant.

Olof Eriksson

Nils Arne Rosén

119

Bil. 2

7.1.1969 Dnr UA 1—28/69

Herr Statsrådet och chefen för finansdepartementet

Ang. vissa aktuella frågor i samband med planeringen i centrala Stockholm

Pågående planering inom ett centralt stadsparti i Stockholm omfattande
kanslihuskvarteren och angränsande område i Gamla stan, Riddarholmen,
Helgeandsholmen och södra delen av Nedre Norrmalm syftar till att på
längre sikt lösa lokalfrågor för riksdagen, statsdepartementen och därmed
nära samhörig statsförvaltning. Målsättningen är att förbättra nuvarande
lokalsituation och ge goda betingelser för förväntad utveckling.

1. Statsdepartementens lokalfrågor

Nuläge och utveckling

Kungl. Maj :ts kansli har av ålder haft sin tyngdpunkt förlagd till nordvästra
delen av Gamla stan. Nuvarande kanslihus i kv. Mars och Vulcanus
uppfördes åren 1930—35 och innehåller ca 410 tjänsterum. Genom om- och
tillbyggnad åren 1945—49 erhölls ett tillskott på ca 240 rum i kanslihusannexet
i kv. Cephalus. År 1968 inflyttade utbildningsdepartementet i ombyggda
lokaler om ca 130 rum i kv. Neptunus Större. I kv. Tritonia och
Aurora disponerar departementen ca 100 rum. Efter pågående ombyggnad
av kv. Mercurius kommer där att kunna disponeras ca 230 rum. Trots att
lokaltillgångarna i Gamla stan successivt ökat har en spridning av departementen
till norra sidan av Norrström inte kunnat förhindras. I kv. Lejonet
disponeras i kronans fastigheter ca 180 rum och i förhyrningar ca 30 rum
för utrikesdepartementet. I kv. Pompe förhyrs för samma departement ca
40 rum. Handelsdepartementet disponerar i kv. Rosenbad ca 75 rum och i
det senaste tillskottet norr om Strömmen, kv. Vinstocken vid Gustav Adolfs
torg, har utrikes- och försvarsdepartementen tillsammans ca 220 tjänsterum.
Efter kv. Mercurius ombyggnad kommer departementen att i Gamla
stan disponera ca 1 100 rum och på Norrmalm ca 500 rum. Antalet rum är
då beräknat med utgångspunkt från för departementen normal rumsstorlek.

Antalet anställda i statsdepartementen exklusive kommittéer är i dag ca
1 600 personer. Tillväxten har under de senaste fem åren tillgodosetts med
ett lokaltillskott av ca 500 rum. Då statsdepartementen jämte riksdagen får
förutsättas ha prioritet till nyproducerade lokaler inom planområdet kommer
departementens utveckling att påverka lokalplaneringen också för övriga
berörda myndigheter. En prognos av denna utveckling på längre sikt
vore därför i och för sig önskvärd, ehuru styrelsen är väl medveten om svårigheterna
att få ett konkret underlag för en sådan prognos. Med ledningav
den hittillsvarande utvecklingen bedömer styrelsen emellertid att en
långsiktig planering bör förutsätta ett betydande utrymme för fortsatt expansion,
vilken under tiden för planernas genomförande torde kunna ge behov
av ytterligare 600—1 000 rum och därefter successiva lokaltillskott av

120

nu inte bedömbar omfattning. Det är ett förstahandsintresse att undersöka
hur en sådan utveckling kan förenas med önskemålet att åter ge departementen
en samlad förläggning.

Två huvudalternativ har undersökts.

Gamla stan — Riddarholmen

Styrelsen har undersökt möjligheterna för fortsatt lokalexpansion i Gamla
stan. En rivning och nybyggnad i kv. Mercurius skulle ge obetydliga tillskott
i rumsantal. De ytterligare kvarter som hypotetiskt skulle vara möjliga
för expansion är de s. k. nygatskvarteren, dvs. området mellan Stora Nygatan
och Munkbron, från Riddarhustorget till Kornhamnstorg.

Bebyggelsen i området är heterogen, av varierande ålder och kvalitet, och
fördelad på ett stort antal, i huvudsak privata, ägare. En stor del av bebyggelsen
liksom området som helhet har betydande kulturhistoriskt värde.
Exploateringen är så hög att en ev. nybebyggelse sannolikt skulle ge lägre
utnyttjande än ombyggnad av befintliga fastigheter. Med hänsyn till kulturhistoriska
och miljömässiga aspekter är en nybebyggelse närmast otänkbar.
Inte heller ombyggnad erbjuder någon lättframkomlig väg. Möjligheterna
att ordna rationella lokaler genom sammanförande och ombyggnad av små
fastigheter med varierande planlösningar, mått och höjdförhållanden är begränsade
samtidigt som kostnaderna på grund av byggnadernas kvalitet och
dåliga grundläggningsförhållanden blir höga. Om samtliga fastigheter inom
området inköps, byggs om och utnyttjas för statsdepartementen skulle områdets
kapacitet motsvara högst 2 000 rum varav ca 100 redan disponeras av
departementen. Tillskottet skulle således bli högst 1 900 rum. Att genomföra
en sådan total omvandling är emellertid i realiteten inte möjligt. Ett förvärv
av enstaka fastigheter eller kvarter ger små lokaltillskott till höga kostnader
och erbjuder ingen lösning av departementens lokalfrågor ens på begränsad
sikt.

En expansion av departementen till Riddarholmen har också övervägts
i samband med en utredning betr. upprustning och utnyttjande av den statliga
bebyggelsen där. Denna utredning har tryckts och publicerats i boken
»Riddarholmen — en idéplan» som f. n. är på remiss till olika myndigheter.
Bebyggelsen består till stor utsträckning av adelspalats från 1600-talet.
Byggnaderna är i allmänhet förhållandevis små. Planlösningarna kan inte
utan betydande såväl ekonomiska som kulturhistoriska konsekvenser anpassas
till en generell kontorsverksamhet. Byggnaderna bör därför lämpligen
nyttjas av verksamheter med sådana lokalbehov att byggnadernas speciella
karaktär så långt som möjligt kan bevaras. Byggnadsstyrelsen har
avsett att bebyggelsen på Riddarholmen i första hand skall nyttjas för vissa
högre domstolar och liknande verksamheter. Gamla riksdagshuset, som innehåller
ca 300 rum och till sin karaktär i viss mån skiljer sig från övrig
bebyggelse, kan lämpligen enligt idéplanen disponeras som kommittéhotell
eller liknande. Den totala kapaciteten i kronans byggnader inkl. en mindre
nybyggnad beräknas uppgå till högst 1 000 rum. Den del därav som lämpar
sig för departementslokaler är egentligen endast gamla riksdagshuset. Med
sin lokalisering och begränsade storlek erbjuder det emellertid inte någon
lösning på departementens lokalfråga.

Enligt byggnadsstyrelsens bestämda uppfattning erbjuder inte en expansion
i Gamla stan och på Riddarholmen en rimlig lösning på statsdepartementens
lokalfråga.

121

Södra Klara

På Kungl. Maj :ts uppdrag har byggnadsstyrelsen utarbetat en utbyggnadsplan
för ett nybyggnadsområde omfattande sex kvarter i södra delen
av Nedre Norrmalm avsett för statlig förvaltning. Planen är under hand
överlämnad till Stockholms stads generalplaneberedning för granskning.
Efter stadens granskning och därav ev. föranledda justeringar avser styrelsen
att snarast underställa planen Kungl. Maj :ts prövning. Styrelsen
ämnar samtidigt hemställa om projekteringsuppdrag för de första utbyggnadsetapperna.

Utbyggnadsplanen utgår från förutsättningen att riksdagen blir förlagd
till Helgeandsholmen och att cityplanen för Nedre Norrmalm i dess huvuddrag
skall gälla. Om riksdagen i stället efter genomförd tävling beslutar om
en förläggning till Norrmalm (se p. 2) påverkas planen i olika grad beroende
av riksdagshusets förläggning och vilka stadsplanerevisioner förläggningen
medför. Även vissa förskjutningar av tidplanen måste förutses. Byggnadsarbetena
i kv. Loens västra del har dock påbörjats. De närmaste utbyggnadsetapperna
(kv. Björnen och återstoden av kv. Loen) påverkas inte heller
i omfattning eller tid av riksdagshusets förläggning. Utbyggnadsplanens huvuddrag
framgår preliminärt av »Utdrag ur förslag till utbyggnadsplan
okt. 68».

Inom förvaltningsområdet på Nedre Norrmalm som omfattar nybyggnadsområdet
samt kv. Vinstocken, Lejonet, Rosenbad, Uttern och Röda Bodarna
kommer totalt att finnas förvaltningslokaler för ca 5 300 anställda varav ca
1 200 i sådan befintlig bebyggelse som beräknas kvarstå och 4 100 i nybyggnader.
Ovanstående antal anställda i nybyggnader är beräknade med avseende
på förvaltning i allmänhet. Hur många arbetsplatser departementen
skulle kunna erhålla vid en förläggning dit blir beroende av den ntrymmesstandard
som kommer att väljas. Med hittills tillämpad genomsnittlig rumsstorlek
för statsdepartementen torde områdets totala kapacitet komma att
ligga mellan 4 500 och 5 000 anställda. Även med detta lägre tal är kapaciteten
dock tillräcklig för att kunna erbjuda en samlad förläggning av statsdepartementen
för avsevärd tid.

Bilden av det totala statliga lokalbehovet i anslutning till riksstyrelsens
av tradition givna läge i huvudstaden pekar enligt styrelsens uppfattning
på det rationella i en successiv överflyttning av statsdepartementen till Södra
Klara. Utbyggnadsplanen syftar dock till en generalitet som möjliggör att
området utnyttjas av annan förvaltning lika väl som av statsdepartementen.
Det är dock ännu inte närmare prövat hur utbyggnadsplanen tillgodoser departementens
lokalkrav. Nybyggnaden i kv. Loen har avsetts för länsstyrelsen.
Om en successiv överflyttning av departementen till Södra Klara
skall kunna ske bör annan lokalisering av länsstyrelsen sökas redan nu.

Ett sammanförande av samtliga departement till området norr om Strömmen
kan medföra att lokalerna i nuvarande kanslihuskvarter successivt friställs.
De kan enligt styrelsens bedömande utan mera omfattande åtgärder
nyttjas för annan statlig förvaltning, företrädesvis sådan med behov av centralt
läge eller läge i nära anslutning till riksdag och statsdepartement.

Frågan om statsdepartementens lokalisering har emellertid också samband
med riksdagens lokalfråga.

2. Samband med riksdagens lokalfråga

På uppdrag av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor har byggnadsstyrelsen
utfört en utredning ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt. En -

122

ligt riksdagens direktiv skulle utredningen avse följande alternativ:
alt. 1. Ombyggnad av riksbyggnaderna på Helgeandsholmen
alt. 2. Nybyggnad på Helgeandsholmen
alt. 3. Nybyggnad på Nedre Norrmalm.

Utredningen »Riksdagens hus» överlämnades till förvaltningskontoret den
25.3.1968. Utifrån enbart teknisk-ekonomiska synpunkter fann byggnadsstyrelsen
att alternativ 2, nybyggnad på Helgeandsholmen, måste rekommenderas
medan motiven för ett sådant val starkt minskade om stadsbildssynpunkterna
togs med i bedömningen. Byggnadsstyrelsen fann med hänsyn
till stadsbildsfrågans betydelse och den föreliggande situationen där riksdagshusfrågan
sammanfaller i tiden såväl med en stor stadsombyggnad som
med att statsdepartementens lokalfrågor aktualiseras att starka skäl talade
för en fortsatt utredning som skulle omfatta hela stadspartiet och alla de
aktualiserade frågorna. Stockholms stad, som beretts tillfälle avge yttrande,
motsatte sig dock att den fortsatta utredningen skulle omfatta hela den del
av Nedre Norrmalm som byggnadsstyrelsens utredning omfattat. Staden
förutsatte att utredningen skulle begränsas till området söder om Jakobsgatan
enligt underalternativ 3 a i »Riksdagens hus».

I skrivelse till riksdagen den 5.4.1968 hemställde förvaltningskontoret att
riksdagen måtte besluta om en fortsatt utredning samt om upprättande av
program för en arkitekttävling avseende alla tre alternativen i byggnadsstyrelsens
utredning, dock att vad betr. Nedre Norrmalm tävlingen skulle
begränsas så som staden förutsatt att omfatta endast området söder om
Jakobsgatan.

Den 30.5.1968 beslöt riksdagen att uppdra åt förvaltningskontorets styrelse
att vidare utreda riksdagens lokalfråga och utarbeta program för en
arkitekttävling om alla tre alternativen i byggnadsstyrelsens utredning utan
den inskränkning betr. Nedre Norrmalm som förvaltningskontoret föreslagit.
Riksdagsbeslutet innebar vidare att utredningsarbetet, i vilket tävlingen är
ett led, skall organiseras i samverkan med Kungl. Maj :t och staden.

Beslutet synes innebära att riksdagen velat försäkra sig om tillräcklig
bredd i det utredningsmaterial som skall ligga till grund för ett slutligt beslut
om förläggning och byggande.

Den del av utredningsarbetet som tävlingen utgör förbereds f. n. Byggnadsstyrelsen
har hittills i detta arbete företrätt Kungl. Maj :t. Förslag till
tävlingsprogram håller på att utarbetas genom en särskild arbetsgrupp bestående
av representanter för förvaltningskontoret, staden och byggnadsstyrelsen.
Enligt preliminär tidplan avses tävlingsprogram godkännas av
vårriksdagen 1969 och tävlingen utlysas i juni eller juli. Tidplanen är emellertid
pressad varför det är osäkert om tiden kan hållas bl. a. beroende på
dels stadens, dels riksdagens ställningstagande till tävlingsområdets omfattning.
Senast under hösten 1969 bör emellertid tävlingen kunna utlysas. Efter
9—10 månaders tävlingstid och ca 6 månaders bedömningstid samt ev.
remisser torde beslut om lokalisering kunna fattas under år 1971.

Programarbetet för arkitekttävlingen, som är avsedd att ha formen av
allmän nordisk tävling, har utgått från att tävlingen skall omfatta förläggning
av nybyggnad för riksdagen antingen till Helgeandsholmen eller till
Nedre Norrmalm enligt de tävlandes eget val. För att få ombyggnadsalternativet
på rätt sätt belyst har ifrågasatts att ordna en särskild tävling härom
mellan 4—5 inbjudna arkitekter.

I utredningen »Riksdagens hus» fann byggnadsstyrelsen att riksdagens

123

lokalprogram är av den storleksordningen att lokalbehovet vid en förläggning
till Helgeandsholmen med hänsyn bl. a. till konsekvenserna för stadsbilden
inte med säkerhet helt kan tillgodoses inom holmen. Vissa delar,
vars behov av nära samband med riksdagens övriga funktioner är mindre
starkt, kan behöva placeras ntanför men ändock nära Helgeandsholmen.
Härtill kommer behovet av lokaler vid framtida expansion. Byggnadsstyrelsen
har sökt utreda riksdagens hittillsvarande tillväxt som synes uppgå
till ca 1,5 % per år. De beräkningar över riksdagens lokalbehov som legat
till grund för utredningen »Riksdagens hus» avser mitten av 1980-talet.
Ytterligare utrymme för expansion kan därför erfordras ganska snart efter
riksdagens inflyttning i sin nybyggnad. För nämnda förhållanden samt olika
möjligheter till expansion, särskilt med hänsyn till behovet av samtidigt
expansionsutrymme för statsdepartementen, hänvisas till »Riksdagens hus»
avsnitt 3.4 (sid. 23—24) och bild 5 samt avsnitt 4.1 (sid. 25—26) och bild 6.

Sammanfattningsvis visade utredningen bl. a.

att om riksdagen förläggs till Helgeandsholmen, dess expansion lämpligen
sker söderut dvs. i nuvarande kanslihuskvarter samt

att om riksdagen förläggs till Nedre Norrmalm, dess expansion kan ske
i angränsande kvarter.

Man kan vidare konstatera

dels att vid riksdagens förläggning till Helgeandsholmen, förutsättningen
för lämpligaste lokalexpansion för riksdagen kan förenas med en enligt
byggnadsstyrelsens bedömning rationell lösning av statsdepartementens lokalfråga,
nämligen en förflyttning till Nedre Norrmalm,

dels att om riksdagen förläggs till Nedre Norrmalm möjlighet till mycket
goda samband med statsdepartementen erhålles om även de senare förläggs
dit och

att expansionsmöjligheterna för såväl riksdag som departement synes
tillräckliga för avsevärd tid under förutsättning att de planrevisioner kommer
till stånd som en förläggning av riksdagshus enligt alt. 3 c förutsätter
samt

att sådana planrevisioner kan bli till fördel även för förvaltningsområdet
genom att det kan befrias från en genomgående trafikled.

3. Fortsatt utredning och planering

Den arbetsgrupp som förbereder arkitekttävlingen har mot bakgrund av
riksdagens beslut t. v. antagit att tävlingsgränsen på Nedre Norrmalm bör
omfatta området mellan Strömmen och Herkulesgatan, från Klara Södra
Kyrkogata till Västra Trädgårdsgatan. Den befintliga bebyggelsen i kv.
Lejonet och Rosenbad liksom Operan och Jakobs kyrka samt viss bebyggelse
vid Västra Trädgårdsgatan förutsättes under alla förhållanden kvarstå.
Pågående och planerad bebyggelse i kv. Loen och Björnen utgör bundna förutsättningar.
Genom tävlingsområdets omfattning kommer det statliga förvaltningsområdet
i Södra Klara att beröras av tävlingen. Det är inte avsikten
att tävlingen skall vara en projekttävling för förvaltningsområdet
men det måste dock inom givna restriktioner kunna behandlas idémässigt.
Som underlag härför kan tjäna den information som utbyggnadsplanen ger.
De speciella krav som departementen skulle ställa vid en förläggning till
området och som kan ha betydelse för de tävlande, t. ex. lokalernas omfattning
i stort och deras sambandskrav, måste då klarläggas i tävlingsprogrammet.
Detta är viktigt för att möjligheterna att inom förvaltningsom -

124

rådet nu eller senare ordna departementens lokalfråga på ett rationellt sätt
inte i onödan skall inskränkas.

Under hösten har inom staden bedrivits ett utredningsarbete vars syfte
varit att påvisa konsekvenserna för det pågående regleringsarbetet av ett
ev. riksdagshus på Nedre Norrmalm enligt riksdagens beslut. På begäran
av förvaltningskontorets styrelse har stadskollegiet genom beslut den

4.12.1968 tagit ställning till tävlingsområdets omfattning. Innebörden av beslutet
är att staden motsätter sig att tävlingsgränsen läggs i Herkulesgatan
och att ändringar görs i cityplanen men att en lösning av riksdagshuset i
princip enligt alt. 3 a mellan Jakobsgatan och Fredsgatan kan accepteras
av staden. Beslutet var dock icke enhälligt. Förvaltningskontorets styrelse
har begärt att frågan behandlas i stadsfullmäktige före den 1.2.1969. Först
därefter kan riksdagen, efter ärendets behandling i förvaltningskontorets
styrelse och bankoutskottet, komma att besluta om ev. ändring av sina tidigare
direktiv betr. arkitekttävlingens omfattning.

Styrelsen utför f. n. en genomgång av stadens utredningsmaterial för förvaltningskontorets
räkning.

För förvaltningsområdet och statsdepartementens lokalfråga skulle en
förläggning av ett riksdagshus till Norrmalm men söder om Jakobsgatan
dvs. i princip enligt alt. 3 a få betydelsefulla konsekvenser nämligen

att förvaltningsområdet redan för början skulle minska med ca 1 000
arbetsplatser genom att kv. Johannes Större och Vinstocken tas i anspråk
och

att riksdagens framtida expansion ytterligare skulle minska förvaltningsområdet,

att statsdepartemcnten vid en förläggning till Nedre Norrmalm på dessa
villkor tidigare än eljest tvingas att på nytt acceptera en förläggning på ömse
sidor av Strömmen,

att riksdagens lokalexpansion inte kommer att kunna lösas på ett tillfredsställande
sätt på längre sikt samt

att de möjliga positiva konsekvenserna av en mer omfattande planrevision
för förvaltningsområdets del uteblir.

Vid denna bedömning utgår byggnadsstyrelsen bl. a. från att riksbanksfullmäktige
synes avse att riksbanken skall kvarligga i nuvarande byggnader
på Helgeandsholmen om riksdagen flyttar därifrån. Ett lokalprogram
av den storlek riksbanken upprättat för sin ev. nybyggnad i kv. Fyrmörsaren
skulle medföra att riksbanken behöver ta en betydande del av det nuvarande
riksdagshuset i anspråk. Återstoden av riksdagshuset utgör, om den alls för
rimliga kostnader kan ställas i ordning som förvaltningslokaler, en relativt
obetydlig lokalreserv.

Om arkitekttävlingen skulle komma att omfatta enbart Helgeandsholmen
berörs inte det statliga förvaltningsområdet i Södra Klara av själva tävlingsförfarandet.
Områdets utbyggnad torde då kunna fortgå enligt nu föreliggande
preliminära planer. För att säkerställa att lokalernas generalitet
blir tillräcklig för att medge att departementen förläggs dit bör planeringen
prövas mot ett översiktligt program med utvecklingstakt, sambandsbehov,
servicekrav, kvalitetsnivå m. m. som berör samtliga departement. Programmering
av de enskilda departementens lokaler bör däremot ske successivt
i anslutning till beslut om deras förläggning.

125

Mot bakgrund av det ovan sagda finner styrelsen sammanfattningsvis

att riktlinjer för statsdepartementens lokalförsörjning på längre sikt erfordras
som underlag för byggnadsstyrelsens planering av statsförvaltningens
lokalfrågor i centrala Stockholm

att starka skäl talar för statsdepartementens lokalisering till Södra Klaraområdet att

ett angivande av statsdepartementens lokalkrav i översiktlig form
måste ingå i förutsättningen för en riksdagshustävling om den skall omfatta
alt. 3, Nedre Norrmalm samt

att en översiktlig programmering för departementen behövs för fullföljande
av utbyggnadsplanen för Södra Klara-området.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Larsson,
tekniske direktören Eriksson, planeringsdirektören Smith, ekonomidirektören
öfverholm, byggnadsrådet Törnquist och arkitekten Rosén, föredragande.

Sixten Larsson

/ Nils Arne Rosén

Bilagor: 1. Riddarholmen—en idéplan. KBS 1968.

2. Utdrag ur förslag till utbyggnadsplan för Södra Klara, oktober 1968.

3. Riksdagens hus. Från två- till enkammarsystem. Teknisk-ekonomisk utredning.
Stockholm 1968.

126

Bilaga F

STATENS PLANVERK

20.1.1969 P 2822/68

Till styrelsen för Riksdagens förvaltningskontor
Arkitekttävlingen om riksdagens hus

Enligt Eder skrivelse den 30 december 1968 och de därmed översända
handlingarna har riksdagen den 30 maj 1968 beslutat bifalla bankoutskottets
hemställan om utarbetande av program för en arkitekttävling, avseende förslag
till riksdagshus enligt i princip något av alternativen 1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus». I den utredning angående tävlingens
konsekvenser för Nedre Norrmalms reglering som Stockholms stadskollegium
därefter låtit verkställa har framförallt frågan om den norra gränsen
för tävlingsområdet varit föremål för särskild uppmärksamhet. Utredningens
uttalanden synes närmast gå ut på att en begränsning i Jakobsgatan
skulle kunna ske utan vidlyftigare följdverkningar för den nu gällande cityplanen,
medan däremot en utsträckning till Herkulesgatan, såsom två av
förläggningsalternativen (3 b och 3 c) förutsätter, i hög grad skulle rubba
förutsättningarna för planens genomförande.

Enligt sitt tidigare yttrande till Eder den 27 mars 1968 har planverket för
sin del ansett att en förläggning på Nedre Norrmalm i det långsiktiga perspektivet
framstode som del mest hållbara lokaliseringsalternativet, trots de
initialsvårigheter som vore förknippade med genomförandet. Av de studerade
underalternativen förordade verket närmast alternativ 3 c, men framhöll
att valet av alternativ vore en fråga som ytterligare måste belysas vid
genomförandet av den föreslagna arkitekttävlingen. Verket uttalade även
sin förmodan att staden i denna viktiga angelägenhet vore villig att medverka
till en omprövning av den antagna cityplanen i här aktuella delar.

Planverket vill i anslutning härtill understryka angelägenheten av att
tävlingsområdet ges sådan omfattning att de tävlande tillförsäkras erforderlig
rörelsefrihet för att dels utforma själva riksdagshuset och därtill mer
eller mindre direkt anslutande områden för framtida expansion, dels också
göra erforderliga anpassningar i trafiksystemet. Inom denna del av Nedre
Norrmalm torde för övrigt kvarstå åtskilliga problem, bl. a. beträffande trafiksystemet,
som det från allmän planeringssynpunkt kan vara av värde att
få genomlysta i samband med tävlingen.

Den kritik som från fastighetskontorets sida framförts i ärendet visar
utan tvivel att vissa komplikationer av planteknisk art och ifråga om tidsplanen
för fullföljandet av regleringen inom denna del av staden skulle
uppstå, om tävlingsområdet utsträckes norrut till Herkulesgatan. I det vidare
sammanhanget är det emellertid närmast fråga om detaljer, vilka varken
var för sig eller sammantagna synes vara tillräckliga för att motivera
att tävlingsområdet gives en snävare begränsning åt detta håll. Enligt planverkets
bedömande finns det knappast anledning räkna med att ett genomförande
av tävlingen på nu avsett sätt behöver rubba några bärande huvuddrag
i den aktuella cityplanen.

127

Planverket inser val de olägenheter som exempelvis förskjutningar i
fråga om den planerade utbyggnadsordningen i vissa avseenden kan innebära,
men detta förhållande måste i sin tur vägas mot den betydelsefulla
byggnadsfråga som det här gäller att lösa. Såvitt verket kunnat finna kan
de påvisade svårigheterna icke anses vara så avgörande att de rimligtvis bör
förhindra att denna för landet som helhet och för huvudstaden så viktiga
fråga bringas till en fullgod lösning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. byråchefen Gustavson.

Ivar Jonsson

Gösta Winberg

128

Bilaga G

KOMMUNALFÖRBUNDET FÖR STOCKHOLMS STADS
OCH LÄNS REGIONALA FRÅGOR

ksT. 23.1.1969

Tävling om permanent riksdagshus och planering av tunnelbanestation vid
Regeringsgatan

Styrelsen inom KSL beslöt den 13 december 1968 i enlighet med förbundskansliets
förslag i bilagda tjänsteutlåtande att i skrivelse till förvaltningskontoret
hemställa att en tunnelbaneentré i anslutning till Jakobsgatan intages
i tävlingsprogrammet samt att ett ställningstagande i frågan erhålles
senast den 1 april 1969.

Av kansliets yttrande framgår de trafik- och kostnadsmässiga motiven
för KSL:s ställningstagande. Det må dock särskilt understrykas att om det
trots de i utlåtandet redovisade fördelarna med en biljetthall vid Jakobsgatan
skulle visa sig önskvärt bibehålla möjligheten att lägga biljetthallen
vid Herkulesgatan måste vissa förberedande arbeten i spårtunnelplanet —
där utsprängningen för spårtunnlarna till stor del redan genomförts — påbörjas
senast under 1970. Merkostnaden för dessa försvarsåtgärder uppgår
till 1,5 Mkr, vilka kostnader ej bör belasta KSL:s ordinarie tunnelbaneanslag.
Åtgärder för förvärv av nyttj anderätter måste inledas senast under
2:a kvartalet 1969. Från KSL:s synpunkt är det därför nödvändigt med
ett beslut i frågan senast den 1 april 1969.

Med hänvisning till ovanstående får KSL anhålla att styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor måtte föranstalta om beslut före den 1 april 1969
att tävlingsprogrammet för riksdagshus på Norrmalm — därest dess gräns
sättes norr om Jakobsgatan — skall innehålla en tunnelbaneentré vid Jakobsgatan
som en förutsättning.

Gunnar Hjerne

Stig Hanno

129

Förbundskansliet Stenman AB 307/1008

Tj änsteutlåtande
9.12. 1968

Styrelsen inom KSL

Det aktuella regleringsarbetet inom Stockholms cityområde samt utredning
om konsekvenserna för tunnelbane planering en av alternativa placeringar
av ett permanent riksdagshus

Allmänt

Fastighetsnämnden i Stockholm har efter beslut den 12 november 1968
överlämnat fastighetskontorets handlingar i rubricerade ärende för KSL:s
kännedom. Vissa av de i sammanhanget överlämnade handlingarna, promemoriorna
U 88, A 39 och A 40, tjänar enbart som information om det pågående
arbetet och de beslut som legat till grund för de påtagliga ingreppen
i tidigare bebyggelse.

Promemorian U 93 berör direkt KSL:s verksamhetsområde genom cityregleringens
inverkan på genomförandet av biljetthall vid Vasagatan. Rapporten
om konsekvenser av alternativa förläggningar av permanent riksdagshus
får vid Regeringsgatan konsekvenser för tunnelbanans planering
och genomförande.

Vasagatan

Promemorian om regleringsarbetet vid Vasagatan—östra Järnvägsgatan
redogör för de förhållanden som tidigare beskrivits beträffande kvarteret
Pennfäktaren i styrelsen den 25 oktober och i fullmäktige den 20 november.
I detta ärende torde tidigare redogörelse vara tillfyllest.

Regeringsgatan

Tunnelbanestationen vid Kungsträdgården har till huvuduppgift att betjäna
de delar av cityområdet som ligger söder om Klarabergsgatan—Hamngatan
och som inte bekvämt kan nås från biljetthallarna vid Drottninggatan
och Vasagatan. Speciellt viktiga trafikområden finns på Blasieholmen och i
bebyggelsen utmed Jakobsgatan bort mot Tegelbacken. Det trafikområde
som inte täcks av andra tunnelbaneuppgångar motiverar således en dragning
söderut av biljetthallen vid station Kungsträdgårdens västra uppgång, det
vill säga till det läge som angivits i City 67. Med ett sådant läge nås också
vissa närbelägna delar av Gamla Stan samt Helgeandsholmen. De områden
norrut som förloras vid ett sydligt läge täcks väl av andra stationer genom
planerade högklassiga gångstråk från dessa.

Under arbetet med program för tävlingen om nytt riksdagshus har det
antytts att det skulle vara möjligt att lägga rulltrappsschakt och biljetthall
i höjd med Kocksgränd och att man därigenom skulle kunna bygga uppgången
utan att behöva ta hänsyn till tävlingsresultatet. Vid närmare överväganden
visar det sig vara svårt att anordna en uppgång i detta läge utan
att få den ovan relaterade förlusten av trafikområden vid Strömmen och
motsvarande överlappning norr om Hamngatan. Det råder dessutom olika
uppfattning om var gränsen för tävlingsområdet bör gå när den definieras

4—914078

130

som »Herkulesgatan». Stadens organ avser med detta begrepp den nuvarande
Herkulesgatans sträckning medan byggnadsstyrelsen uppenbarligen
räknar med Herkulesgatans västra del förlängd i rät linje till Regeringsgatan.
Därför blir det angeläget att behålla handlingsfriheten för uppgångar
såväl vid Jakobsgatan som längre norrut. Denna handlingsfrihet kräver att
vissa förberedande arbeten utförs i spårtunnelplanet i anslutning till sprängningarna
på denna nivå.

Det bör samtidigt anmälas att en nödvändig förutsättning för tunnelbanetrafikens
öppnande är att strömförsörjningen säkrats, vilket kräver
anläggandet av en likriktarstation inom området. SL har efter ingående
studier i samråd med Stockholms stads berörda organ funnit att ett läge
vid korsningen av Kocksgränd och Regeringsgatan sannolikt i kv. Spektern
borde innebära en lämplig lösning.

Av vad som ovan anförts framgår att tunnelbanestationen Kungsträdgården
med vissa förberedande arbeten utförda rent tekniskt sett kan tas
i trafik vid den tidpunkt principöverenskommelsen förutsätter utan att biljetthallen
vid Regeringsgatan är färdig. Biljetthallen kan då byggas något
senare och bör involveras i såväl tävlingsförutsättningarna som ett eventuellt
riksdagshusbygge. Förberedelsearbetena och det uppdelade arbetet beräknas
medföra en extrakostnad av ca 1,5 Mkr, för vilket täckning bör erhållas
på annat sätt än genom av KSL:s fullmäktige beviljade ordinarie
tunnelbaneanslag.

BetongC/ ^ St;

^Morkföri/orv S, *a.nqftirxj ^

Pehria Teskrikkior) g/Sflér om käv ängs gronsen Joggs i JokoisoaJ-on
och man bestämmer S/g äorQtf ko b>//ekkho//en / bruk. somtick/gk

Fig. 5 Tidplan för T-baneuppgång vid Regeringsgatan

131

Givetvis innebär det en olägenhet att bygga tunnelbanestationen och fullfölja
en omfattande nybebyggelse inom dess trafikområde utan att samtliga
stationsuppgångar kan färdigställas på grund av en långdragen tävlings-,
projekterings- och genomförandeperiod för riksdagshuset och därmed sammanhängande
nybebyggelse på ömse sidor av Regeringsgatan. Även om man
under någon kortare övergångstid skulle kunna trafikera Kungsträdgårdens
station utan dess planerade västra uppgång måste man senast i samband
med Nackabanans färdigställande öppna entrén.

Av ovanstående kan man dra den slutsatsen att extrakostnader och försening
av Kungsträdgårdens västra uppgång kan undvikas genom en tävlingsgräns
i Jakobsgatan. Därest gränsen förläggs längre norrut bör placeringen
av tunnelbanans entré tas med som en förutsättning i tävlingsprogrammet
och därvid av trafiktekniska skäl förläggas i ett sydligt läge, det
vill säga i anslutning till Jakobsgatan.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts får förbundskansliet hemställa om
att styrelsen beslutar att i skrivelse till riksdagens förvaltningskontor anmäla
den trafik- och kostnadsmässiga inverkan på tunnelbaneprojektet som
den diskuterade riksdagshustävlingen kan medföra och samtidigt hemställa
att en tunnelbaneentré i anslutning till Jakobsgatan intages i tävlingsprogrammet.
Med hänsyn till underbyggnadsarbetenas genomförande måste ett
ställningstagande till entréläget träffas senast den 1 april 1969.

Bror Hillbom

Bo Stenman

4*—914078

132

Bilaga H

Arkitekt N A Rosén/ me

3.2.1969 Dnr UA 8 —1649/68

Riksdagens hus; tunnelbanestation

På begäran av riksdagens förvaltningskontor får byggnadsstyrelsen härmed
avge yttrande över KSL’s skrivelse till förvaltningskontoret den
23.1.1969.

I utredningen »Riksdagens hus» räknade byggnadsstyrelsen med att tunnelbanestationen
Kungsträdgårdens västra uppgång vid Regeringsgatan vid
en förläggning av nybyggnad för riksdagen till Norrmalm, alt. 3, skulle ha
det läge som angavs i Cityplanen. Frågan om en förflyttning norrut av
uppgången har väckts först under hösten 1968 av stadens representanter
i den arbetsgrupp som gemensamt skall förbereda arkitekttävling för nytt
riksdagshus. När stadens representanter sedermera frångått detta förslag
har byggnadsstyrelsen inte funnit anledning invända mot att tunnelbaneuppgången
vid Jakobsgatan finge ingå i tävlingen som en bunden förutsättning.
Byggnadsstyrelsen har emellertid inte delgivits några förslag till
läge och utformning och kan därför inte bedöma vad de innebär. Som styrelsen
angivit i sin skrivelse den 20.1.1969 till förvaltningskontoret torde
ett accepterande av en sådan restriktion inte vara något hinder för att
tävlingsgränsen förläggs i Herkulesgatan.

Med hänvisning till vad som ovan anförts finner byggnadsstyrelsen att
en tunnelbaneentré kan förläggas i anslutning till Jakobsgatan även vid en
tävlingsgräns i Herkulesgatan och att detta kan ingå som en förutsättning
i tävlingsprogrammet.

Översända handlingar återgår.

På Kungl. Byggnadsstyrelsens vägnar

Nils Arne Rosén

/Thomas Adlercreutz

133
Bilaga I

Till Stadsfullmäktige

Inte sedan 1908, då beslut fattades om att uppföra stadshuset på Eldkvarnstomten,
har stadsfullmäktige haft att ta ställning till ett för Stockholms
centrala stadsbild och administrativa centrum viktigare ärende än
när det nu gäller vilket område staden vill upplåta för det nya riksdagshuset.
Det är givet att många intresserade stockholmare följer denna fråga
med ett spänt intresse som pendlar mellan förhoppningar och stor oro och
att de också till stadsfullmäktige vill framföra sin uppfattning i detta för
både huvudstaden och hela landet viktiga problem.

När nuvarande riksdagshuset och riksbanken byggdes på Helgeandsholmen,
skedde det mot Stockholms stadsfullmäktiges önskan och trots en
avvisande, månghövdad och sakkunnig opinion. Även om man numera kan
uppfatta det arkitektoniska egenvärdet hos byggnaderna, har kritiken mot
dem aldrig tystnat. De är genom sin placering och allt för stora volym
lika förödande för Slottet som för det fria luftrummet mellan Mälaren och
Saltsjön. Enligt byggnadsstyrelsens utredning »Riksdagens hus» kommer
riksdagens behov av golvutrymme efter enkammarreformens genomförande
att nästan fördubblas, varför en ombyggnad av det nuvarande riksdagshuset
eller eventuell nybyggnad på Helgeandsholmen skulle bli för stadsbilden särskilt
olycklig. Några möjligheter att i en framtid tillgodose ytterligare lokalbehov
skulle inte heller finnas inom holmens trånga ram.

Från dessa synpunkter hälsades byggnadsstyrelsens utredning, som även
upptog förslag till nybygge för riksdagen vid Gustav Adolfs torgs norra sida,
i vida kretsar med glädje. Av de tre olika alternativ som skisserades i utredningen
visade alternativen 3 b och c en ur stadsbildens och förvaltningens
synpunkt tillfredsställande lösning. Sakkunniga bedömare har också påpekat
att »Gustav Adolfs torg är den lämpligaste, ja enda lämpliga platsen för riksdagens
hus». Byggnadsstyrelsen har dessutom framhållit att »statsdepartementen
planeras flytta från Gamla stan till Nedre Norrmalm. —- —- •— Att
dessa förhållanden inträffar samtidigt som riksdagens byggnadsfråga aktualiseras
måste ses som en unik situation. De förutsättningar den ger för
planering och gestaltning av detta stadsparti torde inte återkomma.» Dessutom
skulle genom denna flyttning behovet av fortsatta ingrepp i Gamla
stan för den ständigt växande statsförvaltningen kanske helt elimineras.

Tillfredsställelsen förbyttes dock i oro då stadskollegiet den 27 mars
1968 förklarade att staden endast borde medverka till en arkitekttävling om
alternativ 3 a, vilket begränsas av Jakobsgatan. Enligt stadskollegiets promemoria
är anledningen till denna snäva begränsning av tävlingsområdet
huvudsakligen att de båda andra alternativen, 3 b och 3 c, skulle inkräkta
på det parkeringshus, som i Cityplanen 67 planeras i kv. S:t Per. För den
av riksdagshusfrågan intresserade verkar det ofattbart, att denna viktiga
frågas tillfredsställande lösning skulle hindras av ett parkeringshus. Genom
sin storlek och placering skulle detta hus dessutom både verka miljöförstörande
och skapa ytterligare trafiksvårigheter och har därför blivit starkt
kritiserat.

134

Den pågående omdaningen av Klaratrakten har genom stadens egen planering
blivit oerhört omfattande och därför mycket tidskrävande. Skulle
tävlingen om ett nytt riksdagshus fördröja denna reglering ett eller annat
år, synes detta vara ett ringa offer av vår generation när det gäller lösningen
av en för både landets och huvudstadens framtid så väsentlig uppgift.

Enligt generalplaneberedningen är det i detta centrala stadsparti »befogat
att ställa exklusiva krav på användningen av den mark som nu skall tas i
anspråk». En värdigare och mera representativ användning för området
mellan Gustav Adolfs torg och Brunkebergstorg än ett riksdagens hus kan
knappast finnas. Alla parter borde därför söka samverka till en förutsättningslös
tävling.

Undertecknade vill därför till stadsfullmäktige rikta en enträgen vädjan,
att staden måtte medverka till anordnandet av en arkitekttävling enligt
samtliga de i utredningen »Riksdagens hus» under alternativ 3 presenterade
underalternativen.

Stockholm i januari 1969

Hakon Ahlberg
Bo Ancker
Olof Behm
Kaj Bonnier
Henrik Cornell
Per Anders Fogelström
Per-Erik Furst
Karl Ragnar Gierow
Staffan Hallström
Bengt Hjern
Wilhelm Josephson
Ingrid Jussil
Lennart Larsson
Malcolm Murray
Ture Nerman
Carl Henrik Nordmark
Gustaf Näsström
Martin Olsson
Artur von Schmalensee
Bengt Thordeman
Per Wästberg
Nils Sterner

Ingvar Andersson

Erik Asklund
Arne Biörnstad

Stig Claesson
Liss Eriksson
Einar Forseth

Jan Gehlin
Lars Gyllensten

Alf Henrikson

Sven B. F. Jansson

Sten Karl ing
Åke Kromnow

Yngve Larsson
Anders Nerman

Dag Norberg
Birger Nerman

Henry Olsson
Per-Olof Olsson

Gösta Selling
Lars Widding

Eva von Zweigbergk

Margit Althin

135

Bilaga J

Till Riksdagens förvaltnings- och bancoutskott

Svenska Arkitektföreningen och Stockholms Arkitektförening har vid
extra sammanträde den 22 januari behandlat frågan om Riksdagshustävling
i Stockholm och därvid speciellt problemet med tävlingsområdets utsträckning
på Nedre Norrmalm. Föreningarna antog vid sammanträdet en
resolution riktad i första hand till Stadsfullmäktigeledamöterna i Stockholm
Stad och denna vill föreningarna nu ånyo åberopa inför frågans avgörande
i Riksdagens förvaltning.

Stockholm den 11 februari 1969

SVENSKA ARKITEKTFÖRENINGEN
STOCKHOLMS ARKITEKTFÖRENING

Bertil Lagerås Jöran Lindvall

ordf. sekr.

136

Till ledamöterna av Stockholms stadsfullmäktige

Svenska Arkitektföreningen och Stockholms Arkitektförening har vid
sammanträde den 22 januari 1969 beslutat göra följande uttalande med
anledning av den planerade arkitekttävlingen om riksdagshus i Stockholm.

Flera omständigheter gör denna tävling till en av de märkligaste som anordnats
i Norden. Tävlingsområdet är beläget i landets arkitektoniska centralpunkt.
Stadspartiet har i sin säregna förening av natur och byggnadskonst
och i sitt läge i rummet mellan Saltsjön och Mälaren stora skönhetsvärden,
som ännu bättre tillvaratagna än idag skulle kunna vara av enastående
art. Placeringen av och den arkitektoniska ramen kring den moderna
svenska folkmaktens främsta representation, inom en stadsstruktur
och miljö som i övrigt i allt väsentligt formats av en annan tid, andra ideal
och en annan samhällsmakt är en uppgift inte bara av sällsynt intresse
för hela landet utan ställer dessutom krav på största ansvar, inte minst
inför framtiden, på alla som i olika hänseenden deltar i arbetet för frågans
lösning. För de deltagande arkitekterna kommer därtill att lokalprogrammets
storleksordning och komplicerade funktionella innehåll mot
bakgrund av den skisserade ramen gör uppgiften utomordentligt svår.

Gjorda utredningar och förda diskussioner har gett den allmänna problematiken
ifråga om alternativa lägen och tävlingsområdets omfattning en
mångsidig belysning, samtidigt som de blottat stora motsättningar främst
bland Stockholms stads politiker och tekniker ifråga om tävlingsområdets
gränser. Föreningarna, som genom sina medlemmars yrkeserfarenhet, kännedom
om de lokala förhållandena och egenskap av blivande deltagare i tävlingen
anser sig ha ett särskilt ansvar för att förutsättningar skapas för
en god lösning av denna svåra byggnadsfråga, har i denna situation funnit
det angeläget att uttala sin mening om tävlingsområdets omfattning,
innan programmet för tävlingen fastställes. Föreningarna är av den bestämda
uppfattningen att en begränsning av tävlingsområdet till stadspartiet
söder om Jakobsgatan skulle vara mycket olycklig. Den skulle komma att
leda till att, om tävlingsdeltagarna följer den givna begränsningen, förslagen
endast kommer att leda till mer eller mindre dåliga lösningar och därigenom
endast ge det värdefulla resultatet att de givna förutsättningarna
var oriktiga. Samtidigt kan med största förvissning sägas att ett stort antal
deltagare kommer att söka finna lösningar obundna av givna gränser
men samtidigt utan disciplinen av programgivna tekniska förutsättningar
inom detta område. Föreningarna kan inte finna att detta vore en lycklig
utgång av tävlingen och en god grund för fortsatt arbete med uppgiften.

Föreningarna kan ej heller finna det sakligt riktigt att kortsiktiga genomförandehänsyn
skall få begränsa ramen för tävlingen; inte minst mot
bakgrunden av att de olika tävlingsförslagen kan förväntas leda till högst
olika möjligheter härvidlag.

Trots vad som ovan sagts är föreningarna medvetna om att vissa tekniska
begränsningar inom ramen för ett tillräckligt stort tävlingsområde

137

kan vara motiverade och nödvändiga premisser för de deltagande arkitekterna.

Mot bakgrund av ovanstående vädjar vi energiskt till vederbörande församlingar
och myndigheter att ej begränsa tävlingen om riksdagshus till
området söder om Jakobsgatan utan ge de tävlande största möjliga frihet
ifråga om placering, som den enda grundvalen för en optimal lösning av
denna betydelsefulla och svåra byggnadsfråga.

För SVENSKA ARKITEKTFÖRENINGEN och STOCKHOLMS
ARKITEKTFÖRENING

Bertil Lagerås
Ordf.

Jöran Lindvall
Sekr.

138

Bilaga K

STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGE

Till Styrelsen för riksdagens förvaltningskontor

Sedan styrelsen för riksdagens förvaltningskontor i skrivelse den 10 december
1968 hemställt om Stockholms stads ställningstagande till frågan
om en arkitekttävling om riksdagens hus, har stadsfullmäktige denna dag
■— i enlighet med vad stadskollegiet föreslagit -— beslutat att

dels ansluta sig till den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars
respektive den 27 maj och 4 december 1968, innebärande att tävlingsprogrammet
beträffande riksdagshuset för enkammarriksdagen måtte omfatta
Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a, dvs.
området söder om Jakobsgatan,

dels ock finna den av herrar Morgan Abrahamsson, Paul Grabö m. fl.
väckta motionen — nr 176 för år 1968 -—■ besvarad med vad som anförts
i detta utlåtande.

Protokollsutdrag, utvisande ärendets behandling i stadsfullmäktige, bifogas.

Yttrandena kommer att översändas, så snart de blivit tryckta.

Stockholm den 27 januari 1969

På stadsfullmäktiges vägnar:

Eva Remens

Hans Calmfors

139

STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGE

Utdrag av protokoll, fört vid Stockholms
stadsfullmäktiges sammanträde i Stadshuset
måndagen den 27 januari 1969, kl. 18.00.

Arkitekttävling om riksdagens hus

§ 6. Företogs till behandling stadskollegiets utlåtande nr 28 angående arkitekttävling
om riksdagens hus.

Ordet begärdes av borgarrådet Hallerby och yttrade sig vidare borgarråden
Mehr och Agrenius, herrar Knut Olsson och Lind, borgarråden Hanson
och Agrenius, herr Knut Olsson, borgarråden Mehr, Hanson, Mehr och
Hanson, herr Lind, borgarrådet Hallerby, herrar Knut Olsson och Lind,
borgarrådet Hanson, herr Lind, borgarråden Hanson, Mehr och Hallerby,
herr Knut Olsson, borgarråden Agrenius och Mehr, herrar Grabö, Lavett och
Garpe, fru Bratt samt herrar Gnospelius och Thörnlund.

Under överläggningen hade yrkats dels bifall till stadskollegiets hemställan,
dels bifall till den i stadskollegiet avgivna reservationen, innebärande
biträdande av den ståndpunkt, som intagits av föredragande borgarrådet,
detta yrkande först framställt av borgarrådet Hallerby.

Efter propositioner i enlighet med framställda yrkanden förklarade fru
ordföranden sig finna propositionen på bifall till stadskollegiets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Då votering begärdes, verkställdes sådan över följande dessförinnan föreslagna
och godkända voteringsproposition:

Den, som vill biträda stadskollegiets hemställan

i förevarande utlåtande, röstar ja;
den, det ej vill, röstar nej.

Vinner nej, har stadsfullmäktige biträtt den i stadskollegiet avgivna reservationen.

Omröstningen utföll med 50 ja och 39 nej. Såsom anteckningslistorna
nr 1 utmärker, röstade ja av--- —- Bil. 1.

Stadsfullmäktige hade sålunda i enlighet med stadskollegiets hemställan
beslutat att

dels ansluta sig till den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars
respektive den 27 maj och den 4 december 1968, innebärande att tävlingsprogrammet
beträffande riksdagshuset för enkammarriksdagen måtte omfatta
Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a,
dvs. området söder om Jakobsgatan,

dels biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden för arkitekttävlingen
utan att staden därmed tager ställning till antalet ledamöter eller
personsammansättningen i prisnämnden,

dels ock finna den av herrar Morgan Abrahamsson, Paul Grabö m. fl.
väckta motionen — nr 176 för år 1968 — besvarad med vad som anförts i
stadskollegiets utlåtande.

I enlighet med ett av herr Knut Olsson framställt yrkande beslöt stads -

140

fullmäktige utan omröstning, att de under överläggningen avgivna yttrandena
skulle medfölja fullmäktiges skrivelse till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor.

Enligt protokollet:

Hans Calmfors

Att tillkännagivande om verkställd justering av stadsfullmäktiges protokoll
för den 27 januari 1969 blivit anslaget på Stockholms stads anslagstavla
den 30 januari 1969, intygas härmed.

Stockholm i stadskansliet den 30 januari 1969

På tjänstens vägnar:

Märta Wallin

Herr förste vice ordföranden, herr andre vice ordföranden, herrar Adelsohn,
Agrenius, Gösta Andersson, Olof Andersson, Aronson, Björnström, fru
Bratt, herrar Böre, Sören Carlson, Claesson, Crammer, Dingertz, fru Edlind,
fru Edner, fru Florén-Winther, herrar Forsberg, Gedin, fru Gewert, herrar
Göransson, Haglund, Hallberg, Helte, frkn Höglund, herrar Ihrfors, Ewald
Johannesson, Sven Johansson, Josefsson, Jönsson, fru Leijonhufvud, herr
Lind, fru Lindahl, herrar Lindbo, Lindén, fröken Littmarck, herrar Lööf,
Mehr, Nygren, Rindborg, fru Segerström, herrar Setréus, Tannersten, fru
Theorin, herrar Trägårdh, Thörnlund, Utberg, Vigedal, Winther, Åkerman
samt nej av Fru ordföranden, herrar Abrahamsson, Aldener, Alm, fröken
Karin Andersson, fru Andrén, herrar Cars, Ellemark, Eurén, fru Forsling,
herrar Garpe, Gnospelius, Grabö, Hanson, Hedblom, Hjerne, Holmblad, fru
Holmkvist-Svensson, herrar Kjell E. Johansson, Olof Johansson, Lavett,
Nisell, fru Nordholm-Ståhl, herr Nordin, fru Nordlander, fröken Nordström,
herrar Olsson, Palmborg, Rehnström, Rundqvist, Rydberg, Stenström,
Strandberg, Söderquist, Takman, Thorsell, Thunborg, Wikström och öhrn.

Bilaga L

STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGE
PROTOKOLL

JÄMTE

1969 YTTRANDEN Nr 2

MÅNDAGEN DEN 27 JANUARI 1969

Protokoll

fört vid Stockholms stadsfullmäktiges sammanträde
måndagen den 27 januari 1969 kl. 18.00

Justerat torsdagen den 30 januari 1969
Eva R e m e ris

Hilding ''Sjöberg Rutger Palme

Upprop.

§ 1. Förrättades upprop, varvid antecknades såsom frånvarande med
förfall, som av stadsfullmäktige godkändes, herrar Arpstedt, Arthur Eriksson,
fru Hagstrand, herr Olle Johannesson, fru Lundgren, herrar Nyman,
Sundström, Svedendahl och Waldemarson samt fru Wallbom.

Landshövding Nordenstam var vid sammanträdet närvarande.

Justering och expedition.

§ 2. På förslag av fru ordföranden uppdrogs åt förste och andra vice ordförandena
att jämte ordföranden justera och expediera dagens protokoll,
varjämte tillkännagavs, att justeringen kommer att äga rum torsdagen den
30 januari 1969 kl. 15.15 i ordförandens rum.

Ändring i föredragningsordningcn (gtir. sid.

159).

§ 3. På förslag av fru ordföranden beslöt stadsfullmäktige utan omröstning
sådan ändring i föredragningsordningen att utlåtande nr 28 angående
arkitekttävling om riksdagens hus skulle behandlas omedelbart efter memorial
nr 416.

1—0102639

142 (144) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti. 28;

m:n 176/1968; ijttr. sid. 159 skr. 2).

§ 6. Företogs till behandling stadskollegiets utlåtande nr 28 angående
arkitekttävling om riksdagens hus.

Ordet begärdes av borgarrådet Hallerby och yttrade sig vidare borgarråden
Mehr och Agrenius, herrar Knut Olsson och Lind, borgarråden
Hansson och Agrenius, herr Knut Olsson, borgarråden Mehr, Hanson, Mehr
och Hanson, herr Lind, borgarrådet Hallerby, herrar Knut Olsson och
Lind, borgarrådet Hanson, herr Lind, borgarråden Hanson, Mehr och Hallerby,
herr Knut Olsson, borgarråden Agrenius och Mehr, herrar Grabö,
Lavett och Garpe, fru Bratt samt herrar Gnospelius och Thörnlund.

Efter propositioner i enlighet med framställda yrkanden förklarade fru
ordföranden sig finna propositionen på bifall till stadskollegiets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Då votering begärdes, verkställdes sådan över följande dessförinnan föreslagna
och godkända voteringsproposition:

Den, som vill biträda stadskollegiets hemställan i förevarande
utlåtande, röstar ja;

den, det ej vill, röstar nej.

Vinner nej, har stadsfullmäktige biträtt den i stadskollegiet avgivna
reservationen.

Omröstningen utföll med 50 ja och 39 nej. Såsom anteckningslistorna
nr 1 utmärker, röstades ja av herr förste vice ordföranden, herr andre vice
ordföranden, herrar Adelsohn, Agrenius, Gösta Andersson, Olof Andersson,
Aronson, Björnström, fru Bratt, herrar Böre, Sören Carlson, Claesson,
Crammer, Dingertz, fru Edlind, fru Edner, fru Florén-Winther, herrar
Forsberg, Gedin, fru Gewert, herrar Göransson, Haglund, Hallberg, Helte,
fröken Höglund, herrar Ihrfors, Ewald Johannesson, Sven Johansson, Josefsson,
Jönsson, fru Leijonhufvud, herr Lind, fru Lindahl, herrar Lindbo,
Lindén, fröken Littmarck, herrar Lööf, Mehr, Nygren, Rindborg, fru Segerström,
herrar Setréus, Tannersten, fru Theorin, herrar Trägårdh, Thörnlund,
Utberg, Vigedal, Winther, Åkerman samt nej av fru ordföranden, herrar
Abrahamsson, Aldener, Alm, fröken Karin Andersson, fru Andrén, herrar
Cars, Ellemark, Eurén, fru Forsling, herrar Garpe, Gnospelius, Grabö,
Hanson, Hedblom, Hjerne, Holmblad, fru Holmkvist-Svensson, herrar Kjell
E. Johanson, Olof Johansson, Lavett, Nisell, fru Nordholm-Ståhl, herr
Nordin, fru Nordlander, fröken Nordström, herrar Olsson, Palmborg, Rehn -

Den 27 januari 1969 (145) 143

ström, Rundqvist, Rydberg, Stenström, Strandberg, Söderquist, Takman,
Thorsell, Thunborg, Wikström och Öhrn.

Stadsfullmäktige hade sålunda i enlighet med stadskollegiets hemställan
beslutat att

dels ansluta sig till den ståndpunkt stadskollegiet intagit den 27 mars
respektive den 27 maj och den 4 december 1968, innebärande att tävlingsprogrammet
beträffande riksdaghuset för enkammarriksdagen måtte omfatta
Helgeandsholmen samt i fråga om Nedre Norrmalm alternativet 3 a,
d.v.s. området söder om Jakobsgatan,

dels biträda förslaget att staden skulle ingå i prisnämnden för arkitekttävlingen
utan att staden därmed tager ställning till antalet ledamöter
eller personsammansättningen i prisnämnden,

dels ock finna den av herrar Morgan Abrahamsson, Paul Grabö m.fl.
väckta motionen — nr 176 för år 1968 — besvarad med vad som anförts
i stadskollegiets utlåtande.

I enlighet med ett av herr Knut Olsson framställt yrkande beslöt stadsfullmäktige
utan omröstning, att de under överläggningen avgivna yttrandena
skulle medfölja fullmäktiges skrivelse till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor.

Den 27 januari 1969

(159) 145

YTTRANDEN

VID

STOCKHOLMS STADSFULLMÄKTIGES
sammanträde den 27 januari 1969.

Ändring i föredragningsordningen.

§ I Ordet

innehades av:

Fru ordföranden Re mens (fp): Jag ber att få föreslå en ändring i
föredragningslistan, innebärande att riksdagshusärendet, nämligen uti. nr 28,
måtte flyttas upp omedelbart efter de två bordlagda valärendena.

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

§ 2.

Företogs till behandling stadskollegiets utlåtande nr 28 angående arkitekttävling
om riksdagens hus.

Ordet innehades av:

Borgarrådet Hallerby (fp): Fru ordförande, damer och herrar stadsfullmäktige!
Jag skall be att få börja med att med instämmande citera en framstående
ledamot av denna församling, som vid stadsfullmäktigesammanträdet
den 30 september i fjol yttrade följande: »Framför allt måste vi emellertid göra
en avvägning mellan vad som kan vara nyttigt och önskvärt för det ena eller
andra företaget på kort sikt och den stora uppgiften att planera för en stadsbild,
som kanske skall sätta sin prägel på miljön i vår stad under århundraden
framåt. Detta är det allra största ansvaret. Här gäller det samhällsbyggande
på mycket lång sikt. Det brukar i sådana sammanhang talas om visioner.
Jag skulle, mina damer och herrar, vilja se mera av visionärt betraktelsesätt
än vad som kännetecknar åtskilliga ärade ledamöters utläggningar i kväll».

Den som uttalade detta var stadskollegiets ordförande herr Bengt Lind, som
också har undertecknat det utlåtande som vi nu skall diskutera och som torde
vara en av de ivrigaste anhängarna av den majoritetsståndpunkt, som kommer
fram i detta utlåtande. Men vad som verkligen saknas i den majoritetsskrivelse,
som stadskollegiet nu uppmanar stadsfullmäktige att biträda, det är visioner;
den utmärkes av den fullständiga frånvaron av vad herr Lind kallade »vissionärt
betraktelsesätt».

Stadskollegiets majoritet liksom borgarrådsberedningens utgår vid bedömningen
av frågan om arkitekttävlningen för riksdagens hus i hela sitt resone -

Den 27 januari 1969

146 (160)

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

mang från vad som har sagts av fastighetskontorets saneringsavdelning. Det
vi i dag skall diskutera är dock inte främst en saneringsfråga, en fråga om vilka
hus som bör rivas, utan det är först och främst en fråga om den framtida miljön,
om stadsbilden i ett av de mest centrala områdena i Stockholm. Och när det
gäller stadsmiljö och stadsbild är det inte och bör det inte främst vara fastighetskontorets
saneringsavdelning som skall vara det av stadens organ, som
skall vara ledande och tongivande. Vi har då det gäller miljö- och stadsbildsfrågor
stadsbyggnadskontoret och byggnadsnämnden samt skönhetsrådet — det är
de stadens organ som här främst har att utreda och försöka formulera stadens
politik.

Men i borgarrådsberedningens och stadslcollegiets majoritets yttrande förbigås
såväl skönhetsrådets som byggnadsnämndens ställningstaganden med nästan total
tystnad, och i stället återkommer man gång på gång till vad fastighetskontorets
saneringsavdelning har sagt. Jag vill därför här för stadsfullmäktige upprepa
bland annat vad skönhetsrådet säger i sitt uttalande — det kan vara värt
att lägga på minnet: »Staden kan inte stå till svars inför framtiden att med
hänvisning till vissa i det långa loppet obetydliga ekonomiska besparingar och
kortsiktiga vinster på planeringsområdet stoppa en förutsättningslös utredning
av en av de viktigaste byggnadsfrågor vi idag har att lösa».

Detta skönhetsrådets uttalande kan lämpligen kompletteras med vad de 42
framstående stockholmarna skriver i sitt brev till stadsfullmäktige för några
veckor sedan. Där står inledningsvis: »Inte sedan 1908 då beslut fattades om att
uppföra Stadshuset på Eldkvarns-tomten har stadsfullmäktige haft att ta ställning
till ett för Stockholms centrala stadsbild och administrativa centrum viktigare
ärende än när det nu gäller vilket område staden vill upplåta för det
nya riksdagshuset».

Mot dessa uttalanden står då stadskollegiets, som enbart sysslar med genomförandeproblematiken.
Man kan i detta sammanhang också citera statens planverk,
som skriver: »Såvitt verket kunna finna kan de påvisade svårigheterna
icke anses vara så avgörande att de rimligtvis bör förhindra att denna för landet
som helhet och för huvudstaden så viktiga fråga bringas till en fullgod lösning».

Jag vill, fru ordförande, alltså slå fast att samtliga stadens ansvariga myndigheter
då det gäller stadsbildsfrågor och miljöfrågor liksom det centrala statliga
ämbetsverket för dessa frågor klart har tagit ställning för en tävling,
som omfattar ett område med gräns i Herkulesgatan, och alltså gått på en
annan linje än stadskollegiets majoritet. Detsamma gör också Svenska Arkitektföreningen
och Stockholms Arkitektförening i det uttalande som särskilt tillställts
stadsfullmäktiges ledamöter. Stadskollegiemajoriteten har alltså inte stöd
från någon ansvarig stadsplanemyndighet eller stadsplaneexpert i sitt ställningstagande.
Jag tror att detta är viktigt och väsentligt att slå fast i den här debatten.

Om jag utifrån detta faktum får ställa en fråga främst till stadskollegiets
ordförande, så skulle den lyda så: Hur går detta förhållande ihop med hans
den 30 september uttalade önskemål om att man vid avvägningen mellan olika
intressen också skulle ta väsentlig hänsyn till uppgiften att planera för en
stadsbild, som kanske skall sätta sin prägel på miljön i vår stad under årtionden
framåt?

Om jag därefter övergår till att ta upp några detaljer i det uttalande av

Den 27 januari 1969 (161) 147

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

borgarrådsberedningens majoritet, vilket bär alla tecken på att vara skrivet med
herr Mehrs mest flödande penna, så skulle jag först vilja stanna vid det gång
på gång återkommande påståendet, att en riksdagshustävling av den omfattning
som minoriteten önskat skulle lämna femton kvarter på Nedre Norrmalm
öde under en mycket lång tid framåt. På något ställe sägs det, att detta område
skulle vara en byggplats fram till sekelskiftet.

Detta är ett grovt vilseledande resonemang eftersom det döljer det förhållandet,
att av dessa femton kvarter är redan åtta kvarter i City 67 avdelade
för statliga ändamål, och vi vet i dag inte någonting om hur snabbt de kommer
att bebyggas under de kommande åren. Vi vet bara att av dessa åtta kvarter
är ett under byggnad i dag, nämligen kvarteret Loen. Ytterligare två kvarter,
nämligen Rosenbad och Lejonet, som ligger mellan Strömgatan och Fredsgaian,
berörs på intet sätt av den här utvidgningen. Inte heller berörs det kvarter där
Operan ligger. Med en mycket generös beräkning skulle man alltså komma
fram till att fyra å fyra och ett halvt kvarter skulle kunna beröras av riksdagshustävlingen
utöver vad som kommer att beröras av de statliga byggplanerna
för övrigt på Nedre Norrmalm. Av dessa fyra och ett halvt kvarter är det dock
två som enligt City 67 utan vidare kommer att rivas för att ge plats åt det stora
parkeringshuset i kvarteret S:t Per. Talet om södra Nedre Norrmalm som er.
jättestor byggplats som en följd av riksdagshustävlingen är alltså, som jag sade,
vilseledande. Det kommer att under alla förhållanden att vara en byggplats under
lång tid framåt, beroende på de överenskommelser som träffats under fullständig
enighet inom staden med staten om att avsätta delarna söder om Herkulesgatan
till ett arbetsområde för statliga ämbetsverk.

Yad sedan gäller tidsprogrammet för de olika projekten så är det bara att
konstatera, att de skiljer sig åt endast med några år. Det finns inget underlag
i det tidsprogrammet för borgarrådsberedningens diffusa tal om ett bombat city
fram till sekelskiftet.

Den som vill ha ytterligare detaljer bemötta kan jag med gott samvete hänvisa
till den promemoria, som byggnadsstyrelsen avgivit den 8 januari i år och
som är en ingående granskning av borgarrådsberedningsmajoritetens uttalande
— och jag kan tillägga: en ganska förödande sådan granskning.

Vad stadsfullmäktige har att ta ställning till i dag är frågan om riksdagen
skall hänvisas enbart till Helgeandsholmen för tävlingen om ett nytt eller
ombyggt riksdagshus, eller om man skall ge riksdagen ett realistiskt alternativ
även på Nedre Norrmalm. Väljer man som stadskollegiets majoritet att huvudsakligen
och helst hänvisa riksdagen till Helgeandsholmen, så innebär detta att
man utsätter oss för en mycket betydande risk att få Helgeandsholmen ytterligt
hårt exploaterad. Det blir, som byggnadsstyrelsen uttalar, mycket betydande
stadsbildsmässiga risker. Och byggnadsstyrelsen säger i sitt utlåtande den 20
januari i år att dessa stadsbildsmässiga risker, som redan vid nuvarande lokalkrav
alltså bedömts som betydande, kan antas öka med ökade lokalkrav. Det
kan enligt byggnadsstyrelsen ännu inte uteslutas att sådana ökningar kan komma
att krävas redan i tävlingsprogrammet.

Hur många av stadsfullmäktige är innerst inne beredda att för några års
försening av cityregleringen inom ett begränsat område och uppskjutande av
byggandet av ett parkeringshus ta risken av ett mastodonthus på Helgeandsholmen,
som definitivt korkar igen vyerna mellan Saltsjön och Mälaren och
som definitivt tar bort intrycket av det Tessinska kungliga slottet?

148 (162) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Detta är emellertid konsekvenserna av om stadsfullmäktige i dag följer stadskollegiets
majoritets förslag. Vi kommer 1971—1972 inte längre att ha någon
alternativ förläggning till nedre Norrmalm. Det enda alternativ som kan finnas
kvar om man då vill undvika vad man finner vara en stadsbildsmässig vandalism,
en våldtäkt på området mellan Saltsjön och Mälaren, det är att låta
riksdagen kvarstanna vid Sergels Torg för att därmed rädda stadsbilden och
miljön kring Strömmen.

Samtliga stadsplanemyndiglieter, både kommunala och statliga, har vädjat
till staden att inte fatta ett sådant beslut. Jag vill också understryka denna
vädjan till stadsfullmäktiges ärade ledamöter att med hänsyn till den oerhört
centrala stadsbildsfråga, som det här gäller, icke i dag utesluta ett realistiskt
alternativ till Helgeandsholmen för placeringen av det permanenta riksdagshuset.
Vi har råd att i denna fråga ta några års försening — ja, vi har skyldighet
att göra det gent emot kommande generationer. Ingen kan försvara om vi i
dag skulle säga, att det är så angeläget att bygga parkeringshuset i S:t Per att vi
inte har tid att vänta på en arkitekttävling om riksdagens hus.

Fru ordförande, damer och herrar stadsfullmäktige! Låt mig sluta som jag
började, låt mig än en gång citera stadskollegiets ärende ordförande herr Lind
av den 30 september, denna gång dock med en liten lätt förändring av den sista
meningen: »Här gäller det samhällsbyggande på mycket lång sikt. Det brukar
i sådana sammanhang talas om visioner. Jag skulle, mina damer och herrar,
vilja se mera av visionärt betraktelsesätt än vad som kännetecknar åtskilliga
ärade ledamöters utläggningar i det här föreliggande stadskollegieutlåtandet».

Borgarrådet Mehr (s): Fru stadsfullmäktiges ordförande, mina damer
och herrar!

Riksdagshusfrågan har många aspekter, inte minst en historisk. Med traditionens
tunga makt spelar denna en icke oväsentlig roll i dagens debatt. Jag
vill därför säga några ord om den historiska bakgrunden ur en viss aspekt.

Riksdagshusets placering och Helgeandsholmens användning är en lång lidandets
historia. Karl XIV Johan, då kronprins, var den förste som år 1814
på allvar tog upp frågan om att förändra Stallholmen — som namnet då var
efter det kungliga hovstallet — till en »prydlig medelpunkt i staden, som dess
säregna läge betingade». Syftet därmed var »en önskan att låta det kungliga
slottet framträda i all dess skönhet» och därmed skänka ytterligare glans åt
kungahuset, d.v.s. förstärka den nya monarkins ställning.

Sedan började en dragkamp som varade nästan seklet ut — till en början
mellan två parter, kungahuset och Stockholms stadsfullmäktige, om kostnaderna
för kajer, strandutfyllningar, gator, den nya bron, basarers undanröjande, nytt
hovstall etc. Men år 1872 blandade sig riksdagen i leken och krävde plats för
riksdagshus och riksbank. Nu var det alltså tre parter: kungahus, riksdag, stadsfullmäktige.
Men detta täckte inte kraftfältet. Riksdagen var djupt splittrad,
stadsfullmäktige länge passivt, utan klar linje. Därtill kom de kontroversiella
strömningarna i tiden, nya tendenser inom politiken och arkitekturen, där
anglosachsiskt inflytande ställdes mot tyskt, liksom även kravet på en nationell
arkitektur kontra en internationell. På riksdag efter riksdag behandlades frågan,
med voteringar hit och dit.

Avgörandet föll 1888: riksbyggnaderna skulle till Helgeandsholmen. Men re -

Den 27 januari 1969 (163) 149

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

sultatet accepterades inte, utan nya motioner föranledde ideligen nya riksdagsbehandlingar.
Först 1894 blev det slut — det hade alltså pågått strid i 80 år.

Men då fastlade en ny arkitektgeneration, som hade förlorat slaget, det definitiva
omdömet om riksdagshuset som fult och vanprydande, som uttryck för
en internationell och icke svensk byggnadsstil. Under unionskrisens och den
ökande nationalismens dagar förstärktes detta omdöme och har sedan legat
kvar som ett estetiskt faktum.

Till form och placering i stadsbilden blev riksdagshuset en typisk exponent
för det sena 1800-talets arkitektur i klassicistisk stil, besläktat med arkitektur
Europa runt — Wien, Prag, Budapest, Berlin, Paris o.s.v.

En aspekt i hela striden om riksdagshuset, som ju fördes i estetiska formler
med teologisk hetta, var ofta och hade för många under de avgörande decennierna
deltagande kombultanterna en viss politisk bakgrund: den »andra »statsmaktens,
folkrepresentationens, förhållande till den »första» statsmakten, d.v.s.
kungahuset.

De i huvudsak av bönder behärskade riksdagarna på 80- och 90-talen ville
medvetet markera riksdagens ställning gentemot kungahuset just genom det
imposanta läget, medan däremot motståndarna, för att tala med L. M. Bååth,
ansåg att enligt Tessin Helgeandsholmen endast kan bebyggas »för så vitt detta
bebyggande tjänar till att förhärliga slottet, underordna sig detsamma perspektivistiskt
och arkitektoniskt samt ikläda sig en tjänares skepelse». »Slottet
har», sade man, »monumentets isolerade ställning och styrka och kan därför
icke dela makten med någon»

. Till tidsbilden hör även att det inte blott var den oscariska politiken och kulturen,
som sökte förebilder i Tyskland, utan även den framväxande arbetarrörelsen,
socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, som byggde ideologi, organisation
och politik i hög grad på den tyska socialdemokratin. Detta innebar
givetvis inte att arbetarrörelsen vare sig slöt upp bakom monarkin eller godtog
de estetiska intrång i stadsbilden som följde.

Dessa bakgrundssynpunkter ger blott en glimt av komplexiteten i problemet
redan då. Den har sannerligen inte blivit mindre i dag.

De olika alternativen är kända för stadsfullmäktige, genomtragglade under
ett och ett halvt år, diskuterade i grupperna, redovisade i handlingarna liksom
av föredragande borgarrådet i dag.

En stor del av pressen är hårt engagerad för det stora tävlingsprogrammet,
med gräns uppe vid Herkulesgatan, detsamma är statens planverk och numera
— jag stryker under det ordet — även byggnadsstyrelsen. Inom staden ställer
sig folkpartiet och kommunisterna på samma ståndpunkt, d.v.s. att även alternativen
3 b och 3 c skall kunna inkluderas i tävlingen. Bland stadens expertis är
meningarna delade. Folkpartiet stöder sig sålunda på stadsbyggnadsdirektören.
Hans stöd räcker dock numera blott för hälften av ståndpunkten, eller endast
för Paul Hedqvists förslag, d.v.s. 3 b. Även stadsbyggnadsdirektören anser numera
enligt utlåtande av den 20 januari i år, vilket herr Hallerby undandolde
för församlingen när han talade om att alla planmyndigheter var på samma linje,
att alternativ 3 c inte kan vara med i tävlingen eftersom cityplanen då skulle
rivas upp och man inte vet vad man får i stället.

Detta bekymrar emellertid inte folkpartiet. Alla stolta förklaringar till trots
i januari förra året vid cityplanens antagande om den beslutsamhet och kraft,

ISO (164) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

med vilken City 67 skulle drivas, har folkpartiet under hela detta år och nu i
dag inför avgörandet i stället med kraft och beslutsamhet gjort allt för att riva
upp cityplanen.

Några tidningar liksom arkitektorganisationerna och 42 kulturannonsörer
menar att det är småskuren prestigelystnad, bypolitiskt tänkande och allmän
oförståelse för huvudstadens förpliktelser mot riket och nationen som vägleder
kollegiemajoritetens handlande. Själva representerar de de stora perspektiven,
visionerna, ansvarskänslan inför framtiden, kulturarvet, stadsbilden —
man har fått med alla tillgängliga honnörsord.

För anhängarna av de maximala tävlingsprogrammet står riksdagshusets placering
inte bara i centrum vid bedömningen, utan är därtill den enda och allt
avgörande frågan, medan för oss andra riksdagshusets placering ses i sitt samband
med cityregleringen. Opponenterna skjuter kategoriskt och medvetet undan
detta samband, d.v.s. återverkningarna för staden och dess invånare. I
det sammanhanget åberopar man med stor tillfredsställelse fastighetskontorets
auktoritet. Man säger sålunda såväl i byggnadsstyrelsen som i pressen och här
i dag herr Hallerby, att tidsskillnaden blott blir några år. Rivning respektive
ombyggnad på Helgeandsholmen ger nytt riksdagshus 1980 respektive 1982.
Riksdagshus på Nedre Norrmalm kan stå färdigt några år senare. Denna tidsskillnad
måste enligt kritikerna bedömas vara av ringa betydelse med hänsyn
till de värden som står på spel. Och däri har man otvivelaktigt rätt — om det
vore kärnan i problemet.

Det är nog så riktigt, att man inte skall ifrågasätta fastighetskontorets nätverksplan
för byggnadsetapperna. Fastighetskontoret har ostridigt den främsta
expertisen här i landet och de största erfarenheterna av genomförandeproblemen
vid en cityreglering av dessa dimensioner — stora staber som i ett par
decennier uteslutande ägnat sig åt uppgiften. Exempelvis byggnadsstyrelsen och
planverket saknar däremot sådan expertis och erfarenhet. Stadsbyggnadskontoret
har inte gått in på den frågan utan har bara bedömt saken ur plansynpunkt
men har därvid skalat bort den del av herr Hallerbys ståndpunkt som
byggnadsstyrelsen är intresserad av.

Fastighetskontorets tidsberäkningar gör man alltså klokt i att ta för gott,
men då skall man också redovisa vad som i övrigt står i nätverksplan och
text — inte bara den del som passar kritikernas ståndpunkt. De tidtabeller man
åberopar gäller riksdagshusets färdigställande, men fastighetskontoret behandlar
också i enlighet med sin uppgift som stadens organ konsekvenserna för hela
cityregleringen på Nedre Norrmalm, vilket ju är vad staden måste göra och vad
riksdagen har velat höra stadens åsikt om. Då blir bilden en annan.

När man anser att staden kan acceptera även Herltulesgatan som tävlingsgräns,
därför att riksdagshuset kan bli färdigt några år senare på det sättet,
går man förbi den fråga som är den avgörande för ståndpunkten till tävlingsgränsen,
nämligen hur det går med cityregleringen. Skillnaderna mellan alternativen
är följande.

Riksdagshus på Helgeandsholmen: Cityregleringen kan fortgå helt oberoende
av riksdagshusbygget. Den södra citydelen kan vara färdigställd efter cityplanen
— City 67 — år 1976.

Tävlingsgräns vid Jakobsgatan: Cityregleringen kan även då fortgå helt enligt
City 67, eftersom cityplanen inte innebär några ingripanden söder om Ja -

Den 27 januari 1969 (165) 151

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

kobsgatan. Men ett riksdagshusbygge i kvarteren söder om Jakobsgatan utvidgar
regleringen, och inklusive riksdagshuset blir regleringsarbetena inte färdiga
förrän tidigast 1983.

Detta är något som vi i kompromissens namn accepterat, om nu riksdagen
verkligen skulle vilja flytta till Nedre Norrmalm. Jag påpekar det, eftersom man
ideligen talar om vår brist på vilja att göra eftergifter och kompromisser. Även
herrar Hallerby och P.-O. Hanson var med på denna lösning den 27 mars 1968.
Den t.o.m. föreslogs av herr Hallerby och hans rotel, och han betonade då
— vilket finns återgivet i skrifterna och har meddelats riksdagen — att staden
inte kunde gå längre med hänsyn till cityregleringen. Därefter har dock dessa
herrar återigen ändrat sig och vill ha det maximala tävlingsprogrammet.

Nu till konsekvenserna av en tävlingsgräns vid Herkutesgatan! Det är när
iäviingsgränsen flyttas till Herkulesgatan som konflikten med stadens planering
blir akut. Fastighetsnämnden har beskrivit i sitt yttrande på sid. 320 hur hela
frågan då ändrar karaktär. Den förändras från att vara en fråga om uppförande
av permanent riksdagshusbyggnad till att därjämte bli en stadsomvandlingsfråga
för viktiga delar av Stockholms city som är oförenlig med den hittillsvarande
planeringen av dessa. Femton kvarter i den södra delen av Nedre
Norrmalm blir direkt indragna i nyplanering Då hjälper det inte vad vi kommit
överens om tidigare med staten och alla parter. De blir alla indragna i en
ny planering. Gatusystem skall läggas upp, dispositionerna ändras, allt rivs upp.
Som en följd därav måste en omplanering också göras av områden norr om
tävlingsgränsen ända upp mot Hamngatan — allt detta trots att egentligen endast
två eller tre kvarter närmast Gustav Adolfs Torg anses komma i fråga
som plats för riksdagshuset.

De praktiska följderna av att frågan om riksdagshusets lokalisering ges dessa
väldiga proportioner är att det, utom de i och för sig ansenliga kostnaderna för
att frigöra själva riksdagshustomten vid Gustav Adolfs Torg, uppkommer mycket
stora och delvis oberäkneliga merkostnader och förluster dels inom tävlingsområdet,
dels utanför området, genom förseningar av regleringsarbetet, omplaneringar
och omprojekteringar, ränteförluster, standardförsämringar, provisorier
m.m.

Det häpnadsväckande är enligt min mening att de, som driver kravet på ett
maximalt tävlingsprogram, så helt nonchalerar det faktum, att i stället för att
arbetena i södra delen av Nedre Norrmalm skulle planenligt kunna vara färdiga
1976, så rivs planen för hela det stadspartiet upp, och verkningarna sträcker
sig dessutom geografiskt ännu längre än så. Det är inte fråga om en
sofistikerad spekulation av mig och stadens expertis i detta odiösa fastighetskontor,
utan det är just detta som byggnadsstyrelsen vill. Ty styrelsen dekreterar
nu uttryckligen, att om det skall vara någon mening med att flytta riksdagshuset
till Norrmalm, så skall arkitekterna tävla inte bara om själva huset, utan
också om stadsplanen för södra delen av city, d.v.s. de tävlande arkitekterna
får fria händer att rumstera om i cityplanen allt efter håg och fallenhet. Det är
alla Nordens arkitekter som skall få göra det.

Detta vill inte stadsbyggnadsdirektören, som håller på sin egen cityplan och
därför dels avvisar alternativ 3 c, som är det enda som uppfyller byggnadsstyrelsens
villkor, dels ställer upp vissa förutsättningar för alternativ 3 b, som
byggnadsstyrelsen struntar i och som herrar Hallerby och Hanson inte ens

152 (166) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

gör till sina, utan blott vill förhandla med staten om. Dessa villkor, som skulle
trygga cityplanen, skall man förhandla med staten om. Det år inte så att vi
skall ställa upp dem, utan vi skall schackra om dem. På alla punkter är man
beredd att riva upp cityplanen, konsekvent och alltigenom.

Det ligger för övrigt i sakens natur att man inte skulle kräva att tävlingens
gräns skall ligga ända uppe vid Herkulesgatan i norr, vid Klara Södra Kyrkogata
i väster och vid Västra Trädgårdsgatan i öster, om det bara skulle vara fråga om
att rita ett riksdagshus i ett par kvarter vid Gustav Adolfs Torg. Jag slår alltså
fast, att syftet är att tävlingen skall förvandlas från att vara enbart en arkitekttävling
om riksdagshuset till en stadsplanetävling om södra delen av Nedre
Norrmalm plus en arkitekttävling om ett riksdagshus inom området.

Vad kan man vänta sig i fråga om en sådan tävling? Byggnadsstyrelsen antar
att tävlingen skall kunna sättas i gång hösten 1969. »Efter 9—10 månaders tävlingstid
och ca 6 månaders bedömningstid samt eventuella remisser torde beslut
om lokaliseringen kunna fattas under år 1971», anser byggnadsstyrelsen. Att
byggnadsstyrelsens beräkning är helt orimlig säger sig självt, och även fastighetskontorets
är för optimistisk enligt min bedömning. De förutsätter ett tempo
och en handlingskraft som vi hittills inte har sett några exempel på i frågans
behandling. Innan riksdagens beslut i år föreligger kommer enbart utredning
och diskussion om tävlingsområdets omfattning att ha tagit en tid av över
två år, d.v.s. lika lång tid som byggnadsstyrelsen nu anslår till att genomföra
tävlingen, bedöma resultatet, remissbehandla det, debattera det offentligt och
till stadens och riksdagens ställningstaganden om riksdagshusets placering
och utseende och de nya riktlinjerna för stadsplaneringen i stadens centralaste
och ömtåligaste delar.

En arkitekttävling, och i synnerhet en stadsplanetävling, är ju alltid en ytterligt
oviss sak. Under tiden den pågår läggs en död hand över hela verksamheten.

Vi har på senaste tiden haft två större tävlingar här i Stockholm. Den ena gällde
bebyggelsen vid Sergels Torg. Det var en svår uppgift, men tävlingen omfattade
bara två och ett halvt kvarter. Alla förutsättningar var väl klarlagda på förhand.
Tävlingen och bedömningen genomfördes på drygt ett år. Första prisförslaget
var utomordentligt bra. Men •— några arkitekter hade lämnat in ett annat förslag,
som stred mot programmet och stred mot cityplanen. Ändå ledde det förslaget
till att stadsfullmäktige inte kunde fatta beslut om första prisförslagets infogande
i en områdesplan förrän två år efter det att tävlingen hade avgjorts.

Vi har också haft en stadsplanetävling nyligen, nämligen om Järvafältet. Den
tog också drygt ett år att genomföra och bedöma. Vad prisnämnden fann var
att inget förslag kunde läggas till grund för planläggningen av fältet. Stadsbyggnadskontoret
fick i stället i uppdrag i maj 1967 att utarbeta en egen dispositionsplan
för fältet. Kontoret säger att idéer ur tävlingsförslagen har kommit till
användning — mera blev det inte av den tävlingen. Dispositionsplanen är som
bekant inte slutbehandlad ännu.

Naturligtvis kommer det att gå så också med riksdagshustävlingen, fastän
i mycket större skala, att det måste göras omtävlingar, bearbetningar och omarbetningar
innan man är färdig att fatta något beslut.

Att byggnadsstyrelsen också bagatelliserar den övriga behandlingen är uppenbart
och ur demokratiska synpunkter oroande. Man talar om eventuella remisser,

Den 27 januari 1969 (167) 153

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

som om det inte skulle vara ett ovillkorligt krav att förslaget blir remissbehandlat
innan riksdagen avgör var riksdagshuset skall ligga och hur stadsplanen
för södra delen av city skall se ut. Alla sakkunniga instanser måste få yttra sig.
Staden har stadsplanemonopolet och dessutom måste man väl räkna med
utrymme för den offentliga debatt som tävlingsresultatet kommer att medföra
och som rimligen borde bli minst lika omfattande som den som förs nu.
Det är förvisso inte givet att någon arkitekt framträder med en så skicklig lösning,
att alla de andra ger sig utan vidare. Man bör räkna med att arkitektföreningen
kommer att hålla opinionsmöten, de 42 kulturpersonligheterna att avfatta
resolutioner, att Expressen kommer att skriva om saken, att tusen och
en olika synpunkter kommer att föras fram och att det blir långa debatter.

Detta gäller naturligtvis var man än placerar riksdagshuset, men när man
samtidigt vill reglera om hela södra delen av city blir frågan mångdubbelt
större och svårare. Staden kan inte utan vidare i förskott acceptera vad en prisnämnd
tycker vara bra. Stadens egen representation i nämnden ger inte några
garantier därvidlag, eftersom hemlighetsmakeriet i en arkitekttävling bara ger
möjligheter till en snäv expertbedömning, som nämnden dessutom kan sätta
sig över. Det förefaller inte mig sannolikt att en tävling, som tar Herkulesgatan
som gräns, kan leda till avgörande om lokaliseringen av riksdagshuset vare sig
1971 eller 1972. Det kommer säkert att dröja åtskilligt längre.

När det avgörandet är träffat kommer det ändå bara att föreligga eu skiss
till en plan för stadsdelen. Vad vi då startar är alltså att först göra omarbetningen
av cityplanen, därpå områdesplaner, därpå detaljstadsplaner. Varje steg
i planarbetet skall prövas i vederbörlig ordning med den omsorg som krävs
när det gäller dessa centrala delar. Vidare skall kronan och vi, gemensamt eller
var för sig, genomföra markförvärven, evakueringsbyggena skall sättas i gång,
och successivt blir det möjligt att börja med förprojekteringar och förhandlingar
med byggintressenter, gatu- och ledningsarbeten m.m. Proceduren med expropriation
av alla enskilda fastigheter, Grängesbergsbolagets hus, Broströmshuset
o.s.v. skall sättas i gång. Vidare gäller det att skaffa nya hus och att evakuera
dem för både de enskilda företagen och de statliga departementen. Mark skall
skiftas mellan kronan och staden, och av erfarenhet vet vi att kronan är den
besvärligaste motpart vi kan ha i cityuppgörelserna. Dels blir förhandlingarna
långdragna — eftersom kronan bygger utan byggnadslov, måste vi utom stadsplanerna
ha alla väsentligheter i fråga om bebyggelsens utformning låsta i avtal
— dels skall alla större uppgörelser bekräftas med riksdagsbeslut, vilket är
nödvändigt men tar sin tid och försenar. Det är alltså inte någon överdrift —
snarare tvärtom — när fastighetskontoret konstaterar att om planförutsättningarna
nu skall rivas upp och nya förutsättningar inte kan bli fastlagda förrän på 1970-talet, torde regleringen inte bli genomförd i sin helhet förrän tidigast på 1990-talet, sannolikt vida senare.

Att arkitekterna i byggnadsstyrelsen och planverket på opinionsmöten struntar
i dessa konsekvenser för staden och dess invånare är enligt min mening beklämmande.
Vad är det kvar av den kommunala självstyrelsen, om statsmakterna
ordnar en stadsplanetävling som så ingripande berör en kommuns liv och framtid? Som

ofta behandlas Stockholms stad ganska nonchalant av de statliga myndigheterna.
När kungl. byggnadsstyrelsen inbjudits att ta del av basmaterialet

Den 27 januari 1969

154 (168)

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

för fastighetskontorets rapport den 6 november 1968 — som är grundläggande
för hela bedömningen av ärendet — har man inte brytt sig om att ta vara på
detta erbjudande. I stället har man riktat ogrundade beskyllningar om felaktigheter
i materialet. Detta lovar sannerligen inte gott för det fortsatta samarbetet
mellan kronan och staden i detta ofantligt svåra komplex. Man kan väl
ändå inte behandla Stockholm som en ockuperad stad! Planverket, som av herr
Ilallerby åberopas som den stora auktoriteten, har mage att på en och en halv
maskinskriven sida behandla hela frågan — mera har man inte varit mäktig —
och avfärdar konsekvenserna av decenniers förseningar som detaljer av planteknisk
natur. Det ofantligt lilla och torftiga man skrivit är därtill ofantligt felaktigt.
Det är inte fråga om planteknik, utan om realiteter för staden och dess liv.

Opinionen för riksdagshus på Nedre Norrmalm bärs fram av två helt skilda
intressen, det ena att frigöra Helgeandsholmen och använda den väsentligen som
park, det andra att garantera stora utrymmen i ett enda komplex för allt vad
riksdagen nu kan antas behöva och dessutom få en fortsatt oavbruten expansion.

Önskan att göra park på Helgeandsholmen lever kvar alltsedan de häftiga
striderna kring det nuvarande riksdagshusets tillkomst. Härvidlag är endast att
konstatera, att riksdagen icke avser vare sig att frilägga Helgeandsholmen eller
att avstå från den nuvarande riksdagshusbyggnaden. Av byggnadsstyrelsens
skrivelse den 20 januari i år framgår, att riksbanken antas komma att expandera
på Helgeandsholmen, ifall riksdagen placeras på Nedre Norrmalm, och att
banken då övertar riksdagshuset.

Ligger det inte en utsökt ironi i detta, att om kollegieminoriteten segrar i riksdagen,
kommer penningmakten att få den dominanta platsen på Helgeandsholmen
— i centrum — flankerad på ena sidan av Kungaborgen, på den andra sidan
av Folkmakten, den senare placerad bakom Gustav II Adolf och hans häst,
utmed en livligt trafikerad gata. Penningen i centrum, som sig bör och som alla
idealisterna väl vill! Därmed intet ont sagt om riksbanken, vars betydelse vi
alla förstår.

Kort sagt: Helgeandsholmens frigörelse saknar aktualitet — det är det faktum
vi har att utgå från.

Beträffande behovet av rymliga riks dag slokaler för närvarande och på längre
sikt vill jag erinra om att riksdagen nu disponerar över 12 000 m2 rumsyta och
31 000 m2 totalyta. Inklusive riksbankens utrymmen blir det totalt 42 000 m2
totalyta. Det program som uppgjorts för det nya riksdagshuset upptar 26 000 in2
rumsyta och 43 000 m2 totalyta.

På Helgeandsholmen beräknas det att man i en om- eller nybyggnad kan uppnå
en total våningsyta på omkring dessa 43 000 m2. Långsiktigare utvecklingsreserver
kan erhållas på andra sidan Stallkanalen.

De långsiktiga behoven är givetvis svåra att bedöma. Rent schematiskt har
man angivit en ökningstakt på ca 1,5 % om året, men detta är givetvis ytterst
schematiskt och påminner om 1940-talsprognoser för det framtida behovet av
kajlängd i Stockholms hamn, som sattes i direkt relation till befolkningstillväxten.
Vi skulle ha behövt bygga miltals med kajer. Det visade sig onödigt,
eftersom man införde tekniska hjälpmedel i hamnarna. Det kommer man nog
att göra i riksdagen också.

Men om det nu behövs ett så stort riksdagshus, kan man få det även söder
om Jakobsgatan. Alternativ 3 a ger riksdagen nära dubbelt så stora lokaler som

Den 27 januari 1969 (169) 155

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

den nu har och dessutom en marginal på 30—40 % att växa i. Det har planborgarrådet
själv påpekat när han tillstyrkt eller rättare sagt föreslagit alternativ
3 a. Personligen tycker jag inte om det alternativet, men lagt kort ligger.

Hur mycket ligger det då i föreställningen om det ständigt växande riksdagshuskomplexet?
Frågan är tydligen inte mera utredd än att några arkitekter har
dragit ut en kurva, en trend på 1,5 % om året som pekar mot oändligheten.

Somliga ser kanske framför sig den amerikanske senatorn, presiderande i sin
stora kontorssvit över sin stab av sekreterare och PR-män. Även den som har
blygsammare yver tror väl att kraven på arbetsrum för riksdagsmän, staber,
partisekretariat o.s.v. kommer att växa. Felbedömningen är väl att man föreställer
sig att alla måste hålla till i samma hus, som om de alla måste rusa samman
och votera när klockorna ringer. Vad som behövs är en vettig organisation
av riksdagsarbetet, inte ett jättestort riksdagshuskomplex med oändliga expansionsmöjligheter.

Kollegiets ståndpunkt och förslag baseras på genomförandesvårigheterna för
cityregleringen. Ju mer utredningarna fortskrider och de skilda momenten analyseras,
desto mera ökar pessimismen i fråga om möjligheterna att inom rimlig
tid genomföra cityuppgiften. Ju längre bort i tiden regleringen skjuts, desto
större blir riskerna att det hela skall komma av sig, till obotlig skada för stadens
funktionsduglighet, för stadsbilden, för invånarnas trivsel och bekvämlighet.
Då inträder kollisioner med andra stora sanerings- och regleringsuppgifter
— Kungsholmen, Södermalm o.s.v. — och tunnelbanans framdragande.

Så några ord om stadsbilden!

Kan verkligen alternativ 3 b och 3 c vara tilltalande? Alternativ 3 c skulle helt
förgripa sig på den traditionella stadsplanen — herr Hallerby använde ordet
våldtäkt —■ beträffande just sådana drag som vi kunnat bevara i stadens planer,
t.ex. Regeringsgatans sträckning. Drottninggatan och Regeringsgatan är 1600-talsstadens huvudstråk, kring vilka stadsdelarna på ömse sidor om åsen centrerades.
De kan förändras på olika sätt, men ur stadsbildens synpunkt är
deras öppna fonder, där man förnimmer luftrummet över strömmarna, Slottet,
Riksdagshuset och kyrktornen av omätbart värde.

Alternativ 3 b — Paul Hedqvists förslag — inger mig stora betänkligheter
med hänsyn till stadsbilden. Kan verkligen denna klump vara något att eftersträva?
Kvarteret Vinstocken, d.v.s. f.d. Skandinaviska Ranken har en fasad
som är 49 m lång och 21,2 m hög. Hedqvists riksdagshus skulle bli 65 m långt
och 25 m högt. Detta är fasaden mot torget. Men sedan djupet — vilket tungt
akterparti! Vilket jättelikt monument i den miljön!

Paul Hedqvist har redan rest monument åt sig de senare åren genom Skattehuset
och Expressenskrapan — de två mest brutala ingreppen i den stockholmska
stadsbildens silhuett. Finns det inte gränser för den miljöförstöring,
som våra ögon skall behöva drabbas av?

De 42 kulturpersonligheterna drar fram hela den gamla historien om det
nuvarande riksdagshuset, som är så stort och fult, så »förödande» för slottet
och »det fria luftrummet mellan Mälaren och Saltsjön». Man försöker alltså inbilla
opinionen, att huset kommer att rivas om arkitekterna får sin stora tävling.
Som jag nyss redovisat blir det inte så — byggnaderna står kvar och skall
nyttjas för riksbanken och andra statliga ändamål.

Ungefär samma kulturpersonligheter skrev till stadsfullmäktige när det stora

156 (170) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

drevet gick mot 1963 års cityplanbeslut. Då krävde de att Nedre Norrmalm skulle
konserveras. Inte ett enda hus fick röras, om det inte var absolut nödvändigt.

Nu konstaterar samma personer med förtjusning att om riksdagen flyttar till
Nedre Norrmalm, så flyttar statsdepartementen också dit. På så sätt uppstår
det ett unikt tillfälle att göra tvärtom mot vad man tyckte förra gången. Nu
kan i stället praktiskt taget vartenda hus rivas. Yngve Larsson — en av de 42
— har i årtionden kämpat för bevarande av den »måttfulla skalan» och den gamla
rytmen i södra Nedre Norrmalm. Att stadsdelens fronter mot Strömmen behålls
orörda i cityplanen har han sett som ett av dess viktigaste drag.

Nu undertecknar Yngve Larsson en skrivelse där man kräver, att hela södra
city skall rivas sönder och samman. Arkitekterna skall ha frihet att placera ett
jättelikt riksdagshus i en för stadsdelen helt främmande skala vid Gustav Adolfs
torg, alla hus får rivas och varenda gata får ändras. Förra gången var Regeringsgatan
så helig, att förslaget om dess breddning fick tas bort ur planen och skjutas
på kommande utredningar för att Yngve Larsson skulle kunna medverka
med sitt och folkpartiets stöd. Nu accepterar man glatt att såväl Regeringsgatans
som Drottninggatans klassiska sträckningar demoleras.

Kulturkonservatörerna accepterar att tävlingen skall vara förutsättningslös.
Det som förut var helgat av tradition och invand miljö må nu gärna rivas
sten för sten. Man litar blint på arkitekterna: Ur askan och stoftet skall stiga
Fågel Fenix — den nya staden i södra city, förvisso i glas och betong. Som jag
nyss erinrade om: enligt alternativ 3 c och byggnadsstyrelsen skall Fredsgatan
breddas. Det betyder att alla hus på gatans norra sida från och med Konstakademin
ända till Jakobskyrka skall rivas (kyrkan får genom ett Guds under står
kvar).

De 42 kulturpersonerna har likväl panna att säga, att riksdagshustävlingen
inte behöver fördröja cityregleringen mera än ett eller annat år. Vilken underbar
förtröstan till Guds försyn och fastighetskontorets skicklighet. Ett förtroende,
som jag tror att fastighetskontoret betackar sig för.

Vilken kulturantikvarisk antiklimax! Fienderna till »rivningseländet» vill
ki af tigt öka rivandet — och därtill hålla »eländet» i gång ett par extra decennier.

Som vi nu sagt i snart IV2 år motiveras vår ståndpunkt i riksdagshusfrågan
av de ödeläggande konsekvenserna för cityregleringen. Som politiskt organ har
majoriteten i borgarrådsberedningen och stadskollegiet inte uttalat sig om var
man anser att riksdagen ur andra synpunkter bör ligga.

Vi har heller inte gått in på kostnadsfrågan annat än såtillvida att staden
måste av kronan få de påvisbara extrakostnader täckta, som avsteg från cityplanen
medför — om riksdagen mot stadens vilja och det kommunala planmonopolet
beslutar placering i Nedre Norrmalm. Därvid kan dock icke förlusterna
för handel och näringar, försämrad framkomlighet för trafiken, minskad funktionsduglighet,
allmän obekvämlighet och vantrivsel under den ändlöst utdragna
regleringsprocessen täckas av »skadestånd».

Vi har inte redovisat kronans egna kostnader, ehuru det är uppenbart att Nedre
Norrmalm blir den ojämförligt dyraste lösningen. Men det är riksdagens angelägenhet.

Om vi alltså strikt motiverat vår ståndpunkt med genomförandeproblemen,
har dock jag själv som stockholmare och medborgare i denna stad och som

Den 27 januari 1969 (171) 157

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

väljare av riksdagsmän en rätt att uttrycka en personlig mening om var riksdagen
bör ligga.

Jag vill då kort och gott konstatera, att jag anser att riksdagshuset bör ligga
på Helgeandsholmen. Den är den förnämsta platsen i staden, just på denna
holme — i Norrström, i mötet mellan Mälaren och Saltsjön, med Slottet på den
ena sidan, Arvfurstens palats och Gustav Adolfs torg på den andra sidan. Den
förnämsta platsen med det dominerande läget bör förbehållas demokratins högborg
— folkmakten.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är så stockholmarna ser på frågan.
»Helgeandsholmen» är för övrigt ett begrepp för hela landet.

Problemet är svårt och frågan är djupt kontroversiell. Motsättningarna är
naturliga och springer fram ur själva komplexiteten i problematiken. Angeläget
är emellertid, att ärendet bringas till ett snabbt avgörande — och enligt kollegiemajoritetens
mening till ett avgörande som inte bringar cityregleringen i
stå.

Jag avvisar alla angrepp och påståenden om att vi skulle representera den konservativa
synen. Motsatsen är förhållandet. Vi representerar planmässig framsynt
utveckling, opponenterna däremot stagnationen. Opponenterna inte bara äventyrar
den sunda stadsutvecklingen och stockholmarnas vitala intressen — vilka
också djupast sett är rikets — utan belastar även det känsliga stadspartiet i
Nedre Norrmalm med ingrepp och rivningar av skrämmande dimensioner.

Vilken annan kommun skulle ha kommunalmän som så blint och osjälvständigt
offrade den egna kommunens intressen?

Med hänvisning till vad jag här anfört samt till handlingarna i ärendet ber
jag få yrka bifall till stadskollegiets förslag.

Borgarrådet Agrenius (in): Fru ordförande! Här är det inte frågan
om konservatism och inte heller om s.k. radikalism, utan det gäller en för
Stockholms stad och dess invånare utomordentligt väsentlig angelägenhet som
kan bedömas oberoende av de traditionella partipolitiska banden.

Trots att det alltså inte rör sig om exempelvis någon konservatism må det
kanske tillåtas mig att blicka litet tillbaka, dock inte längre än till den tidpunkt
för snart 23 år sedan då jag gjorde mitt inträde i denna sal och några år senare
fick min nuvarande befattning. Under praktiskt taget hela denna tid, alltså ett
drygt 20-tal år, har regleringen av Nedre Norrmalm pågått, till en början ganska
blygsamt uppe i trakterna av Hötorget, där man rev den gamla Hötorgshallen
som vi medelålders erinrar oss. Rivningsvågen har sedan rullat vidare. Vi
har också sett hur en ny stad växer upp i rivningarnas spår, en stad som till
att börja med kanske skrämde många men som uppenbarligen har blivit både
funktionell och estetiskt tilltalande: staden omkring Sveavägens nedre del på
bägge dess sidor, norr om Sergels Torg och på båda sidor om Klarabergsgatan.

Oerhört mycket återstår — minst lika mycket som redan är gjort — innan
omdaningen av Nedre Norrmalm är ett färdigt helt.

Riksdagshuset blir väl snart »folkpensionär», i varje fall hinner det uppnå 65-årsåldern när dess nuvarande funktion kommer att upphöra, nämligen då tvåkammarriksdagen
går till historien. Nedre Norrmalmsregleringen har alltså pågått
under nästan en tredjdel av det nuvarande riksdagshusets hittillsvarande livslängd.
Ett riksdagshus, det må vara nytt eller gammalt, är därför tydligen inte

2—0102639

158 (172) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

ett evigt värde. Husets livslängd och tiden för att genomföra stadsombyggnaden
på Nedre Norrmalm kan uppenbarligen väl mätas med varandra och jämföras.

När man i debatten talar om att det gäller att för århundraden framåt lösa
en stor estetisk och arkitektonisk fråga och att för århundraden framåt lägga
ett riksdagshus på Nedre Norrmalm, så att man för den sakens skull är beredd
att ta, som det sägs, ett par års förlängning av Nedre Norrmalmsregleringen rör
man sig därför uppenbarligen med starkt felaktiga bedömningar både vad
gäller riksdagshuset och dess bestånd åt ena hållet och de befarade dröjsmålen
med Nedre Norrmalmsregleringens genomförande åt andra hållet. Men kan långt
ifrån bagatellisera tidsutdräkten och de ökade svårigheterna att genomföra
regleringens. Och detta är — jag vill erinra om det, stadsfullmäktige, vid sidan
av många andra stora uppgifter — en av de allra största kommunalpolitiska uppgifter
som vår generation har ansvaret för: att genom Nedre Norrmalsregleringen
göra denna stadsdel funktionsduglig, göra den till ett effektivt och samtidigt
trivsamt säte för näringsliv, detaljhandel, kultur, nöjen och umgänge, kommunikationer
-—- allt som skall finnas i city av ekonomiska, estetiska och många
andra skäl — och att göra detta inom en rimlig tid.

Frågan är alltså nu: Hur pass mycket skall vi vara beredda att offra vid
genomförande av denna kommunala jätteuppgift för att lämna rådrum och tidsrum
för en tävlan om ett nytt riksdagshus på Nedre Norrmalm?

I den redan åberopade skrivelsen från de 42 kulturpersonligheterna sägs att
det verkar för de av riksdagshusfrågan intresserade ofattbart att denna viktiga
frågas tillfredsställande lösning skulle hindras av ett parkeringshus. Redan genom
denna mening dömer man ut sin egen aktion och gör sig dessutom skyldig
till en stor oförsynthet mot oss som har en annan uppfattning. Ett parkeringshus
är en bagatell i de här sammanhangen — det kan flyttas, slopas eller göras om.
Och det finns ingen ansvarig i frågan som ens har antytt att ett parkeringshusbygge
på minsta sätt skulle vara avgörande i detta sammanhang. Avgörande är
vårt ansvar för Nedre Norrmalmsregleringens genomförande och för att inte
denna del av staden skall ligga som en rörig och otillgänglig byggnadsplats under
årtionden framåt.

I handlingarna finns vissa siffror som har virvlat i debatten. Där sägs att
den nya riksdagshustomten skulle ta i anspråk en yta av 9 000—It 000 m2. Samtidigt
förutsätter man på många håll att de tävlande inte skall vara bundna av
City 67 om de ger sig in på alternativen 3 b och 3 c. Det förutsätter att sträckningarna
och bredden av olika gator kan ändras. Hela den omfattande statliga
förvaltningsbebyggelse som förutsättes mellan Rödbotorget och Drottninggatan
— eller kanske ännu längre österut — kan inte fastläggas förrän man får klarhet
i hur det blir med riksdagshuset. Det har talats om att 15 kvarter kommer att
beröras — ungefär 90 000 m2 — beträffande vilka man inte kan fatta några beslut
om definitiva planer förrän man vet hur det blir med riksdagshuset. Alltså
skulle ett område ungefär lika stort som hela den hittills genomförda delen av
cityregleringen komma att beröras.

Nu var borgarrådet Hallerby i sitt inledningsanförande beredd att pruta åtskilligt
på detta. Det är inte längre några 15 kvarter utan bara på sin höjd 4%
kvarter som skulle beröras —- resten skulle vara oberört av en riksdagshustävling
omfattande de två nämnda alternativen. Hur är det nu egentligen med detta?
Ja, om vi skall tro de av herr Hallerby åberopade högst samstämmiga planmyn -

Den 27 januari 1969 (173) 159

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

digheterna så måste man sträcka sig avsevärt utöver 4% kvarter. Jag ger mig nu
in på handlingar som har dykt upp i sista minuten, till en del så pass sent att
de inte ens kommit med i trycket; förmodligen har de på andra sätt kommit
fullmäktige till handa. Om vi tittar exempelvis på byggnadsstyrelsens handling
»Riksdagens hus», som kom någon gång efter mitten på januari, så redovisas där
i bil. 1 på sid. 4 »Tävlingsförberedelser enligt riksdagens beslut för tävlingsområde»
med en liten kartskiss som anger just den gräns vi nu har lärt känna
— den går fram till Rödbotorget i väster, till Jakobs kyrka i öster och ungefär
till Herkulesgatan i norr. Innanför strecket finns alltså de 15 kvarter, som nu påstås
ha krympt ihop till 4%.

Statens planverk förordar tävling på Nedre Norrmalm enligt alternativ 3,
det är riktigt. Men verket säger i sin anmärkningsvärt korta och anmärkningsvärt
sent inkomna skrivelse den 21 januari: »Av de studerade underalternativen
förordade verket närmast alternativ 3 c, men framhöll att valet av alternativ vore
en fråga som ytterligare måste belysas» etc. Alternativ 3 c är ju det alternativ
som ungefär samtidigt klart har underkänts av stadsbyggnadskontoret och stadsbyggnadsdirektören,
som säger att »utöver riksdagsutredningens alternativ a,
som ligger söder om Jakobsgatan, kan endast alternativ 3 b ifrågakomma med
dessa angivna restriktioner». Alternativ 3 c är alltså uteslutet. Planverket förordar
alternativ 3 c —- stadsbyggnadsdirektören säger att det alternativet är uteslutet.
Hur är det med den åberopade enigheten mellan de olika planmyndigheterna,
herr Hallerby?

Men sedan fortsätter planverket så här: »Planverket vill i anslutning härtill
understryka angelägenheten av att tävlingsområdet ges sådan omfattning att de
tävlande tillförsäkras erforderlig rörelsefrihet för att dels utforma själva riksdagshuset
och därtill mer eller mindre direkt anslutande områden för framtida
expansion, dels också göra erforderliga anpassningar i trafiksystemet.» Tror
herr Hallerby verkligen att man skall kunna klara detta — ge sig på »anslutande
områden för framtida expansion» och »göra erforderliga anpassningar i trafiksystemet»
— inom. 4% kvarter? Nej, herr Hallerby, det går inte.

Byggnadsstyrelsen talar vidare om de olika varianterna, flyttning av trafiken
från en eventuellt avstängd Jakobsgata ner till en breddad Fredsgata, man drar
in Strömgatan i diskussionen o.s.v. Realiteten är, det kommer vi inte ifrån, att
vid en tävling som har släppt begreppen 3 b och 3 c och som sträcker sig upp
till Herkulesgatan måste man riva upp beslutet om City 67 — som vi var eniga
om för ganska kort tid sedan — i hela denna stadsdel, alltså praktiskt taget söder
om Hamngatan och Brunkebergstorg. Detta är ofrånkomligt hur man än vänder
och vrider på saken, och det är en avgörande faktor i sammanhanget.

Om jag sedan ett ögonblick återvänder till de 42 kulturpersonernas skrivelse
så har herr Mehr redan ironiserat över den. Jag har faktiskt också gjort den reflexionen
att det var nästan exakt samma namn man såg på den petition som
kom oss till handa när det gällde City 63. Då fick man praktiskt taget inte röra
ett enda hus, varje rivning betraktades mer eller mindre som ett helgerån. Nu
förordar exakt samma kulturpersonligheter en stadsombyggnad, en stadsplanereglering,
ett ingrepp på Nedre Norrmalm som i fråga om krav på rivningar
kommer att övergå allt som vi tidigare har sett exempel på. Minnet hos de 42
kulturpersonligheterna — med all respekt för dem i övrigt — tycks trots allt
vara litet kort.

160 (174) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

I skrivelser! tar man också upp frågan om riksdagshuset på dess nuvarande
plats, diskussionen när det kom till och hur Stockholms stad var emot det. Man
talar om kravet på fritt luftrum mellan Slottet och staden, mellan Strömmen
och Saltsjön o.s.v. Bakom detta ligger uppenbarligen den föreställningen, den
illusionen, att om man bygger ett riksdagshus på Nedre Norrmalm skall Helgeandsholmen
kunna avröjas och lämnas fri. Även den illusionen måste ju vid
det här laget vara söndersliten, efter byggnadsstyrelsens mycket klara uttalande
på den punkten: byggs ett riksdagshus på Nedre Norrmalm så blir det sannerligen
inte fråga om någon rivning av nuvarande riksdagshuset på Helgeandsholmen,
utan det kommer att ligga kvar där det ligger. Alltså faller även det argumentet
i skrivelsen bort.

Denna fråga är ju inte ny vare sig för fullmäktige eller för stadskollegiets
ledamöter. Den har tydligen stötts och blötts betydligt mindre i riksdagen än i
stadshuset, i pressen och i den allmänna debatten. Stadskollegiet har under
kortare tid än ett år behandlat den icke mindre än fyra gånger: i mars, i maj
och december — det dramatiska sammanträdet den 4 december — och nu senast
häromdagen. Trots denna omfattande och utdragna handläggning virvlar
hela tiden nya synpunkter och framför allt nya papper i luften — under de
allra senaste dagarna har, som jag nämnde, den högst imponerande papperssamlingen
i ärendet vuxit med ytterligare bidrag från olika håll och kanter.

Jag vill erinra om att i den ursprungshandling vi har i vår hand — dokumentet
grundar sig på riksdagens beslut i maj — förordar byggnadsstyrelsen alternativ
2. Egentligen är det alltså detta vi skall yttra oss över, och byggnadsstyrelsen
håller där klart fast vid den ursprungliga karakteristiken av alternativ
3 a, 3 b och 3 c. Nu har byggnadsstyrelsen i det senaste aktstycket tydligen
kommit till en åtminstone i viss mån avvikande uppfattning. Därför är det ensidigt
från stadens sida som man har släppt karakteristiken 3 a, 3 b, 3 c och i
stället börjat tala om en gräns Herkulesgatan kontra en gräns Jakobsgatan. Vad
vet vi om hur riksdagen kommer att ställa sig inför de ändrade förutsättningarna
jämfört med riksdagens beslut i våras — om man nu skall kalla det ett beslut
efter den farsartade votering som skedde sedan kamrarna hamnat i olika meningar
den 31 maj? Om alla ledamöter varit kvar hade uppenbarligen majoritet
vunnits för begränsning av tävlingen, men till följd av att det var sista ärendet
på föredragningslistan efter en hård säsong, sista ärendet före sommaruppehållet,
hade många ledamöter hunnit iväg. Därför vann i stället den här meningen.
Alltså var det rena tillfälligheter som fällde utslaget.

Det kommer också fram andra meningar i den estetiska och arkitektoniska
bedömningen än som förts till torgs av dem som önskar ett riksdagshus på
Nedre Norrmalm. Många anser att ett riksdagshus skall vara en monumentalbyggnad
med fritt läge. Jag har hört åtskilliga riksdagsmän säga att ett lands
parlament bör ligga med litet distans till omgivande bebyggelse, inte inklämt i
bebyggelsen — jag kan försäkra att det inte enbart är medlemmar av moderata
samlingspartiet som gett uttryck för detta utan även medlemmar av flera andra
partier. Och det torde bli mycket svårt att skapa förutsättningar för en dylik
monumental inplacering på Nedre Norrmalm, alldeles speciellt som man tydligen
även med de förutsättningar, som folkpartigruppen här anger, kommer att
placera det nya riksdagshuset på taket till en tunnelbaneuppgång där de arbetande
i city skall strömma upp och ner och där folk över huvud taget kom -

Den 27 januari 1969 (175) 161

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

mer att röra sig ungefär som man brukar göra omkring en tunnelbanestation.
Det ger inte precis någon prägel av monumentalitet och distans.

Sedan kan väl ingen påstå att Gustav Adolfs torg i sitt nuvarande skick är
särskilt avskräckande. Det anses ju tvärtom vara en ganska tilltalande arkitektonisk
skapelse — ett slutet rum med Operan på ena sidan, Arvfurstens palats på
andra sidan och ett par monumentala och pampiga byggnader i fonden: Skandinavbankens
gamla hus och Grängesbergsbolagets hus. Skandinavbankens hus
har ju för övrigt staten köpt relativt nyligen. De investeringar som staten till
dags dato lagt ned i huset uppgår till 40 miljoner. Siffrorna lär vara 25 miljoner
för förvärvet, varav naturligtvis en hel del är markvärde, och ungefär 15
miljoner för ombyggnader. Och jag vill se den finansminister som skulle vara
beredd att åtminstone inom mycket kort tid riva bort huset och rasera de
onekligen rätt betydande investeringar som gjorts där.

Jag erinrar mig också debatten omkring både City 63 och City 67. Vid behandlingen
av City 63 var man överens om två väsentliga ting: dels att behålla
fasaden mot Strömmen och dess arkitektoniska strukturer utan ändring från
Tegelbacken och ut till Skeppsholmen, dels att ner mot Gustav Adolfs torg och
Strömmen behålla, som man uttryckte det, »den måttfulla skalan». Båda dessa
ting har ju också genomförts i den omarbetning av City 63 som City 67 utgör.

Fullmäktige minns säkerligen även den hetlevrade debatt som ägde rum om
det tilltänkta hotellet vid Brunkebergstorg och frågan om man skulle tillåtas gå
upp med detta hotell en våning i höjden över denna måttfulla skala eller icke.

Alla dessa farhågor tycks vara fullständigt eliminerade när det gäller riksdagshusets
placering på Nedre Norrmalm. Men ingen skall väl inbilla sig att ett
riksdagshus skulle kunna infogas i den måttfulla skala som var riktpunkten för
både City 63 och City 67.

När vi i generalplaneberedningen på sin tid första gången behandlade City
67 gav den föredragande en mycket intressant redogörelse för den historiska
bakgrunden. Han skildrade hur stadsplanen för Norrmalm utarbetades på 1640-talet under den dåvarande förmyndarregeringen och hur den byggde på de båda
gatorna Regeringsgatan på öster sida om Brunkebergsåsen och Drottninggatan på
väster sida om åsen, vilka fortfarande har kvar sin gamla sträckning — de går i
något spetsig vinkel mot varandra nedåt Strömmen, så att avståndet mellan dem
ökar ju längre upp på Norrmalm de kommer. Vi fick också en skildring av hur
de två olika delarna av staden lagt sig till ro utefter dessa båda gator på ömse
sidor om Brunkebergsåsen.

Detta är en grundtanke i 1600-talets stadsbyggande som man strävat att bibehålla,
och jag vill erinra om att en av de starkaste invändningarna mot EGTförslaget
just var att denna grundtanke skulle spolieras åtminstone på ena sidan
om åsen. Men hela denna historiska förankring, som trots alla radikalitet och
alla rivningar finns kvar hos City 67, tycks man nu vilja helt bortse från.

Till slut några korta synpunkter på handläggningen av detta ärende. Man har
när man följt ärendet gripits av en lätt förvirring. Visst har meningarna varit delade
på stadens sida, visst har åsikterna växlat och nya synpunkter kommit
fram, men det är intet mot hur det ser ut på den statliga sidan, där det inte
tycks finnas någon i dessa frågor sammanhållande kraft. Vi har riksdagens förvaltningskontor
med dess styrelse, vi har statens planverk, byggnadsstyrelsen,
riksbanken och bankofullmäktige, där överallt delade meningar kommit till uttryck
och där en samordnande hand saknas.

Den 27 januari 1969

162 (176)

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Uppenbarligen finns det inte heller någon utpräglad önskan från riksdagens
sidan att flytta från Helgeandsholmen. Voteringsutgången i våras var en tillfällighet.
Yi har väl alla sett det lilla försök till en votering som Dagens Nyheter
gjorde i gårddagens nummer och som gav till resultat att 58 % av riksdagsmännen
helst ville stanna på Helgeandsholmen.

Vad brukar då hända när tillräckligt många experter har uttalat sig och deras
meningar alldeles påtagligt går åt olika håll? Jo, några förtroendemän från
vardera sidan — i det här fallet t.ex. från riksdagen och från staden — sätter
sig ned runt ett bord och försöker resonera igenom situationen och genom förhandlingar
komma till en vettig lösning av frågan. Och om det verkligen hade
funnits en samlad vilja från riksdagens sida att hamna på Nedre Norrmalm,
borde väl några sammanhållande krafter på det hållet ha kunnat dyka upp —-partiordförandena, talmännen, vad vet jag — och sätta sig ned tillsammans med
stadens representanter för att diskutera igenom saken. Men det tycks inte, som
sagt, finnas någon samlad vilja från riksdagens sida, i varje fall inte när det gäller
att förflytta sig från Helgeandsholmen.

Man kunde i och för sig ha väntat att regeringen skulle gripa in och tagit
sig an frågan. Jag tror emellertid att det finns vissa, om inte konstitutionella regler
så dock traditioner som gör att regeringen på det här stadiet inte gärna vill lägga
sig i någonting som bedöms såsom en riksdagens angelägenhet.

Men jag frågar mig verkligen: varför skall vi som är ansvariga för Nedre
Norrmalm och som måste se till att förhållandena där ordnas offra utomordentligt
viktiga värden och åsamka oss stora bekymmer och besvär för en
riksdag som inte riktigt vet vad den vill och som, i den mån den över huvud taget
vill någonting, tydligen helst önskar återvända till Helgeandsholmen efter provisorietiden
vid Sergels Torg.

I detta sammanhang kommer jag också in på tidsprognoserna. Här har talats
om att tävlingen skulle kunna vara klar till 1971 och att det alltså bara blir fråga
om ett par års försening. Jag tror att detta är en helt oriktig bedömning. Vi vet
hur enormt komplicerade sådana här tävlingar är och vilka oerhört långa och
intensiva debatter som de ger upphov till. Borgarrådet Mehr erinrade nyss
om EGT-förslaget. Genom att en enda arkitektgrupp gick vid sidan om tävlingsprogrammet
och lade fram detta förslag, som alltså föll utanför tävlingens ram,
fördröjdes ett helt år arbetena med denna del av Nedre Norrmalm. Och det var
ändå fråga om en ganska liten sak jämfört med vad en debatt om riksdagshusets
förläggning till Nedre Norrmalm skulle innebära.

Därtill kommer ett annat mycket väsenxtligt förhållande när det gäller tidsprognoserna.
Staden har för sin del bråttom med Nedre Norrmalmregleringen,
medan riksdagen, staten, inte har bråttom. Det kan inte spela särskilt stor roll för
riksdagen, om man sitter åtta, tio eller kanske femton år vid Sergels Torg. När
man väl installerat sig där finns det ingen brådska, utan man kommer att ta
all tid i världen på sig, medan vi får låta vårt Nedre Norrmalm ligga som ett
slagfält som inte återigen kan bebyggas.

Till sist, herr ordförande, en liten synpunkt med anledning av att man talar
om den mastodont på Helgeandsholmen som skulle behövas för att hysa alla
riksdagsmännen. Jag vill för det första ännu en gång erinra om att Helgeandsholmen
inte kommer att bli avröjd även om riksdagen flyttar; det har vi fått definitivt
bekräftat. För det andra vill jag också erinra om att det finns ett effek -

Den 27 januari 1969 (17?) 163

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

ti vt sätt att komma ifrån kravet på ett mastodonthus, nämligen att minska antalet
riksdagsmän från 350 till 300. Då får riksdagen säkert under alla förhållanden
plats på Helgeandsholmen.

Med dessa ord, herr ordförande, vill jag på min grupps vägnar, kanske med
undantag för några enstaka ledamöter, yrka bifall till stadskollegiets förslag.

Herr Knut Olsson1 (vpk): Herr ordförande, stadsfullmäktige! Herr Agrenius
klagar över att det i riksdagshusfrågan har förekommit alltför många olika
synpunkter. Jag skulle vilja invända att det bara är bra med många synpunkter.
Man kan möjligen beklaga att en del synpunkter har framkommit rätt sent
eller vid en oriktig tidpunkt, men jag tror att vi från stadens sida skall betrakta
det som en fördel att det anlägges många olika synpunkter på en så viktig fråga
som denna.

Behandlingen av riksdagshusfrågan från stadens sida har enligt min mening
— låt mig säga det redan från början — med ett milt uttryck varit olycklig och
beklaglig. Och vad det nu gäller är, om stadsfullmäktige skall vidhålla den majoritetsståndpunkt
som borgarrådsberedningen och stadskollegiet — eller rättare
sagt högern och socialdemokraterna i dessa instanser — har dikterat eller om vi
i kväll kan finna en lösning av den, såsom den på visst håll kallats, »nesliga
kamp» som inte bara gäller riksdagens byggnadsfråga gentemot intressena för
ett amerikanskt lyxhotell med vidhängande parkeringshus, utan därutöver frågan
om stadsbyggnationen för ett århundrade framåt i ett av vår huvudstads känsligaste
partier.

Det är utan överdrift ett historiskt beslut vi har att fatta här i kväll. .lag vet
inte — jag har under rätt lång tid inte kunnat omedelbart delta i det kommunala
arbetet, men jag har genom tillmötesgående från våra tjänstemäns sida
fått allt material och kunnat följa vad som förekommit i denna fråga — om
märkliga personliga prestigesynpunkter eller alltför bundna teknokratiska planeringssynpunkter
redan i förväg fått diktera stadsfullmäktigegruppernas och därmed
stadsfullmäktiges beslut. Om inte det är fallet, så låt oss så bär fem minuter
i tolv söka uppnå en för huvudstaden progressiv lösning av frågan.

Det lönar sig inte att diskutera var felet ligger — huruvida staten alltför sent
aktualiserat behovet av ett nytt eller ombyggt riksdagshus för den nya riksdagen
eller om några från stadens sida alltför hårt engagerat sig i hotellbygge och
parkeringshus. Låt oss försöka bortse från prestigesynpunkterna! — det säger
jag till både höger och vänster.

Vi borde ju helst försöka undvika den situationen, att våra efterkommande
skulle kunna erinra om en känd, nyligen bortgången arkitekt, som också hade
sinne för ironins och karikatyrens konst och som i en teckning en gång lät en
arkitekt hålla fram en planskiss med texten: »Vi måste ersätta gamla misstag med
nya!»

Från den kommunistiska gruppens sida har vi ingen anledning till prestigesynpunkter,
allra helst som vi redan från början intog en ståndpunkt beträffande
riksdagshustävlingen som därefter alltmer vunnit gehör. Låt mig erinra om att
jag den 27 mars 1968, då frågan om en riksdagshustävling första gången behandlades
i stadskollegiet, på vår grupps vägnar var ensam om ett särskilt uttalande,
vari jag krävde att gränsen för riksdagshustävlingen i fråga om Nedre
Norrmalm inte skulle dras vid Jakobsgatan, utan att också det alternativ, som i

i Yttrandet ej granskat av talaren

164 (178) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

i arkitektförslagen kallas 3 b, med tävlingsgräns i Herkulesgatan, skulle omfattas
av tävlingen. Jag var som sagt ensam om den ståndpunkten när stadskollegiet
första gången behandlade frågan. Att jag inte i mitt uttalande tog med
alternativ 3 c — jag har ingenting emot att detta alternativ ingår i tävlingen,
därest man från statens sida så anser — berodde på att jag endast haft tillfälle
att i detalj studera alternativ 3 b på ett sådant sätt att jag hade kunnat fatta
en egen ståndpunkt.

När sedermera riksdagens bankoutskott, riksdagens förvaltningskontor, statens
byggnadsstyrelse, planverket och riksdagen i dess helhet intog, om också
preliminärt, samma ståndpunkt och den också senare vann anslutning såväl
från teknisk expertis som politiska instanser i staden, så har vi naturligtvis
anledning att känna viss tillfedsställelse. Men detta är en ovidkommande sak;
vi brukar inte som slogan för vår politik använda sådana uttryck som »Hurra vad
vi är bra» eller »Se, hur rätt vi fick».

Jag är emellertid angelägen om att den ståndpunkt vår grupp således från
början intog skall ordentligt redovisas i stadsfullmäktiges material, när man nu
från statligt håll begär stadsfullmäktiges besked och frågan har blivit så offentligt
uppmärksammad som vad fallet är.

Jag anser det anmärkningsvärt — var felet nu ligger — att någon sådan redovisning
inte skett i det föreliggande trycket. Mitt särskilda yttrande i stadskollegiet
den 27 mars i fjol var första gången det offentligen sades att tävlingen borde
omfatta hela området ned till Herkulesgatan — alltså innan man från statens sida
eller något verk här i staden börjat tala om detta — men detta yttrande omnämns
endast i form av en parentes i borgarrådsberedningens majoritetsförslag.
Och det förnyade särskilda yttrande som jag i stadskollegiet avgav den 27 maj
sedan bankoutskottets utlåtande framlagts redovisas i trycket, jämte reservationsuttalanden
som denna gång gjordes från folkpartihåll, helt lakoniskt med
orden »ej tryckta». Om man nu från statligt håll begär att få veta vad stadsfullmäktige
har att säga i denna fråga, varför har då inte i trycket tagits med det
som yttrades först?

Jag anser det som sagt märkligt att dessa yttranden inte har medtagits. Folkpartiet
får väl tala för sin egen sak och till protokollet läsa in — såsom jag tänker
göra vad man den 27 maj reserverade sig för. Att dessa yttranden nu har
utelämnats kan inte gärna vara motiverat av utrymmesskäl, eftersom alla reservationer
och särskilda yttranden i andra nämnder och styrelser har återgivits
och man sannerligen inte sparat på ord och utrymme i det av herrar
Mehr och Agrenius dikterade utlåtandet från borgarrådsberedningen. I den första
versionen som jag fick upptog detta utlåtande 20 maskinskrivna sidor, medan mitt
yttrande endast omfattade ungefär lika många rader, d.v.s. mindre än en sida.
Men det hade man inte plats för.

När jag läser borgarrådsmajoritetens ord om »ett bombat city», till besvär
för invånarna och stadens näringsliv — uttryck som upprepas ideligen, framför
allt det senare — kan jag inte undgå att tycka att yttrandet i vissa stycken
har karaktären av en bombastisk ordsvallsbomb, som med fördel kunde ha minskats
ned och lämnat plats för de sakliga korta uttalanden som från början gjordes
i denna fråga. En liten parentens: när jag första gången tog del av borgarrådsberedningens
förslag som sedan blev kollegiemajoritetens yttrande, föll mig
av naturliga skäl i minnet vad Elin Lindley en gång i ett besvärligt sammanhang
sade till sin man: »Inga förklaringar, Charlie, det blir bara värre!»

Den 27 januari 1969 (179) 165

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

Jag vill alltså för fullständighetens skull läsa in i protokollet även det första
yttrande som från kommunistiskt håll gjordes i stadskollegiet, när frågan ursprungligen
ställdes. Det lyder: »Särskilt yttrande den 27 mars 1968. Med anslutning
till förslaget om arkitekttävling beträffande förslag till riksdagshus med
eventuell förläggning till Nedre Norrmalm anser jag att tävlingsuppgiften även
bör omfatta alternativ 3 b (professor Hedqvists förslag).

Enligt min mening — varvid jag självfallet inte haft möjlighet att på den korta
remisstiden bedöma de inre funktionella förhållandena — har alternativ 3 b det
företrädet, att det bibehåller Regerings- och Malmskillnadsgatornas ''öppna utfart’
mot Gustav Adolfs Torg och därigenom ur stadsbildssynpunkt är att föredraga.

Yttrandet att detta förslag ''skulle få sådana svåröverskådliga konsekvenser för
cityomdaningen att staden svårligen kan acceptera’ det anser jag överdrivet.

Att kvarteret S:t Per skulle försvinna som parkeringshus är enbart av godo
och byggnadsstyrelsens yttrande att ''i övrigt krävs endast små förändringar av
cityplanen’ anser jag hållbart gentemot yttrandet om ''de svåröverskådliga konsekvenserna’.

Därest ett nytt riksdagshus förläggs vid Gustav Adolfs Torg, anser jag —
även om frågan inte tillhör remissärendet — att staden i så fall borde träffa
överenskommelse med staten om att Helgeandsholmen borde få disponeras för
kommunala ändamål, förslagsvis för ett Ungdomens hus eller Allaktivitetshus,
vilket skulle kunna ge liv och rörelse åt den annars döda staden kring Gustav
Adolfs Torg.»

Det var någon som efterlyste visionära synpunkter och uttalanden. Jag vet
inte om man kan tala om visionen när det gäller någonting som man har uttalat
bara några månader före andra, men jag är som sagt angelägen om att mitt yttrande
kommer; med i trycket.

I det utlåtande som därefter följde då stadskollegiet beslöt skriva till riksdagen
»med anledning av den situation som uppkommit efter riksdagens bankoutskotts
behandling av riksdagshusfrågan» underströk jag på nytt vår ståndpunkt
med följande särskilda uttalande, som jag anser också bör vara med: »I
anledning av bankoutskottets utlåtande nr 48/1968 ber jag få hänvisa till mitt
särskilda uttalande vid stadskollegiets sammanträde den 27 mars 1968 § 13, där
jag förklarade att jag ansåg att tävling om ett riksdagshus förläggande till Gustav
Adolfs Torg även borde omfatta alternativet 3 b, vilket också medtagits i bankoutskottets
nu föreliggande förslag.»

Hur står då frågan för stadsfullmäktige i kväll? Att den gäller ett av huvudstadens
ur stadsbyggnadssynpunkt känsligaste partier kan vi väl alla vara
överens om, och det är heller ingen diskussion om den saken. Men planerna på
att skaffa husrum åt vår nya enkammarriksdag måste — jämte hänsynen till
stadsbilden — vägas mot planerna på hotellbygget i kvarteret Storviggen och
parkeringshuset i kvarteret S:t Per, och hurdan är frontställningen i det avseendet? För

frågans lösning med en riksdagshustävling som omfattar Nedre Norrmalm
med Herkulesgatan som gräns — alltså stadskollegieminoritetens ståndpunkt
som vi också går in för — står riksdagen med sitt preliminära beslut i
ärendet. För samma lösning har efter fortsatt prövning av de kommunala invändningarna
uttalat sig statens byggnadsstyrelse, riksdagens förvaltningskontor

166 (180) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

och statens planverk, regeringens närmaste instans i frågor av detta slag. Vidare
har efter ytterligare prövning av frågan om Herkulesgatan som gräns för
denna lösning uttalat sig de främsta av stadsbyggnadskontorets experter, d.v.s.
de som på tjänstemannaplanet här i staden har den största insikten om och det
främsta ansvaret för stadsbyggnationen. De ifrågasatta begränsningarna av tävlingsprojektet
beträffande exempelvis T-banestationens placering, de underjordiska
försörjningsanläggningarna etc. utgör enligt denna expertis inget avgörande
hinder för att tävlingsområdet skall utsträckas till Herkulesgatan. För
en lösning enligt denna modell har uttalat sig reservanter i fastighetsnämnden,
gatunämnden, borgarrådsberedningen och stadskollegiet.

För denna lösning har också — och det måste tillmätas stor betydelse, herr
Mehr — enhälligt uttalat sig Sveriges och Stockholms arkitektorganisationer och i
en särskild petition en representativ församling stockholmare. — Jag ser att herr
Mehr går ut; han är tydligen inte intresserad av att lyssna till fortsättningen, men
han borde vara det. Man har här talat om de 42 som underskrivit denna petition.
Har man läst innehållet i skrivelsen lika slarvigt som man har räknat
underskrifterna, så tror jag att dessa stockholmare bör be gud bevara sig för
borgarrådens sätt att läsa. Det är 44 underskrifter och inte 42 — det vill jag
säga till herr Agrenius som sitter kvar och lyssnar, och någon kanske också
talar om det för herr Mehr. Om herr Mehr har läst innehållet lika slarvigt som
han räknat underskrifterna, har han kanske inte upptäckt, när han litet föraktfullt
talar om de 42 kulturkonservatörerna, att det år 1962 bara var 29 personer
som gick till attack mot cityplanen, såsom herr Mehr uttryckte det, — och
hetsade mot den.

Nu är det som sagt fråga om 44 namn, och jag skall inte nämnda många av
dem; fullmäktige har ju själva fått skrivelsen. Men jag vill framhålla att bland
undertecknarna finns Nils Sterner, chefsarkitekt i fastighetskontoret med utsträckt
förordnande till slutet av februari månad 1969 fastän han av någon
anledning har avgått i förväg. Jag undrar, hur det skulle ha sett ut i fastighetskontoret
om Nils Sterner hade varit kvar och sökt påverka kontorets yttrande i
riksdagshusfrågan. Vidare står bland undertecknarna en så erkänd expert på
miljöfrågor som Ingrid Jussil.

Jag nämner som sagt bara dessa båda personer, som sannerligen icke faller för
vindfläktar från någon propaganda — såsom kanske en del gör när man
undertecknar en sådan här skrivelse — utan som nog har funderat både en
och två gånger på saken och som inom vår kommunala expertis utnyttjas såsom
de främsta av krafter då det gäller miljö, stadsplanering och stadsbyggnation.

Mot en lösning av frågan om ett riksdagshus, som inte får sträcka sig upp till
Herkulesgatan, har uttalat sig viss expertis inom framför allt fastighetskontoret,
men i samtliga berörda nämnder, i borgarrådsberedningen och i kollegiet föreligger
det starka reservationer gentemot en sådan ståndpunkt.

En summering visar alltså följande: att samtliga statliga myndigheter, inklusive
riksdagen, uttalat sig för en riksdagshustävling omfattande hela området
intill Herkulesgatan, att starka krafter på det kommunala området, arkitektföreningarna
och en stark opinion, även utanför pressen, anslutit sig till denna
ståndpunkt, medan å andra sidan de kommunala organ som uttalat sig mot en
sådan lösning inte i något fall kunnat uppvisa enighet.

Jag avstår från att närmare ingå på de tekniska detaljproblemen, frågan om

Den 27 januari 1969 (181) 167

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

förseningarnas längd och svårigheter vid cityplaneringens fullföljande, eftersom
experternas uppgifter i dessa avseenden är så motstridiga och ur lekmannasynpunkt
så svårbedömbara, att det är omöjligt att säga vem som har rätt
och vem som har fel. Ibland förklarar en expert att det dröjer två år innan en
viss sak kan genomföras, men om man läser igenom materialet under hela den
tid det manglats finner man att samma expert vid ett annat tillfälle talat om
ett halvt års försening. Jag tror därför att vi i kväll måste försöka bortse från
detaljproblemen, och för min del vill jag bara ta upp ett par sådana frågor i
detta sammanhang.

Det förhållandet att mastodonten till parkeringshus i kvarteret S:t Per måste
spolas, om det skall bli ett nytt riksdagshus upp emot Herkulesgatan, anser jag
såsom jag förklarade redan i mitt första yttrande i stadskollegiet — vara enbart
av godo. I byggnadsnämnden har också min partivän Rickard Eurén ytterligare
utvecklat denna ståndpunkt och förklarat, att »den omständigheten att vissa
parkeringshus kommer i farozonen betraktar vi enbart som plus, eftersom allt
starkare skäl talar för nödvändigheten av viss förändrad målsättning för stadsombyggnaden
utan den våldsamma prioritering av bilismen och dess ständigt
stegrade följ dbehov.»

Den kommunistiska gruppen är helt överens om denna ståndpunkt.

Det synes nu vara klart att den planerade T-banestationens placering inte
utgör något hinder för en riksdagshustävling enligt det mera vittsyftande alternativet.
Varför skulle det inte rentav betraktas som en förtjänst att det ligger
en T-baneuppgång i det nya riksdagshuset? Det vore alldeles utmärkt för riksdagsmännen,
och kanske skulle också allmänheten känna sig litet närmare knuten
till riksdagen om man i alla fall finge tillfälle att gå i trappor eller åka i rulltrappor
under dem som sitter ovanför och fattar vissa — men inte alltid visa
— beslut.

Slutligen en fråga på det tekniska planet, som jag inte kunnat finna något
svar på i handlingarna. Det talas om att riksbankens framtid står öppen i avvaktan
på ett beslut som kan väntas först 1972 men att »den tomt som är reserverad
för ny riksbank i kvarteret Fyrmörsaren och blir avröjd 1969 ej kan bebyggas».
Det är alltså den tomt vid Brukebergstorg där televerket nu ligger.

Visserligen är det vår främste expert då det gäller att riva och på ett föredömligt
sätt hålla terminerna som står för uppgiften, men varför måste telehuset
i Fyrmörsaren ovillkorligen rivas 1969, alltså i år, fastän beslut om nybyggnation
på tomten eventuellt inte kan fattas förrän 1972? Är det byggnadstekniska
skäl i samband med kulturhuset, eller är det underjordiska historier som
är så märkvärdiga att de inte kan klaras medan detta hus finns kvar? Det är
möjligt att så är förhållandet, men då borde man redovisa detta. Jag har nämligen
intrycket att man ibland river litet för kvickt, men vi bör väl inte uttala
missnöje över att stadens tjänstemän håller fasta terminer. Föreligger det beslut
om att vissa tomter skall vara avröjda vid en viss tidpunkt, blir de också avröjda,
även om planerna i övrigt inte kan fullföljas. Det är sådant som ger människor
argument att säga — även om det är överdrivet — att city i årtionden
ser ut som en bombad stad.

Så till slut några personliga synpunkter.

Jag tycker att herr Mehr var litet oförsiktig när han talade om hur förödande
för fasaden mot Strömmen som alternativ 3 b skulle bli. Han hade mätt

Den 27 januari 1969

168 (182)

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

upp längden av fasaden på Skandinaviska Bankens hus till 49 m — fasaden
skulle annars bli 65 m. Herr Mehr har sagt att man skulle kunna tillåta alternativ
3 a, men hur många meter blir då fasaden på riksdagshuset? Den fasaden
kommer att skära av både Malmborgsgatan och Regeringsgatan, även om man
kan komma fram tack vare överbyggnader. Jag förstår att herr Mehr kan ha
andra argument mot alternativen 3 b och 3 c, men tala för all del icke om fasaden
mot Strömmen och mot Gustav Adolfs Torg i det sammanhanget, ty då
är ni ute på hal is!

Jag tycker inte heller att herr Mehr bör uttala sig så oförsiktigt om de 42
stockholmarna, som i själva verket är 44, som förordar ett kraftigt ingrepp i
stadsbilden på Nedre Norrmalm då de tillstyrker alternativ 3 b för riksdagshuset.
Hur är det med ingreppen vid Brunkebergstorg? Innebär det amerikanska
storhotellet och det mastodontiska parkeringshuset kraftiga ingrepp i stadsbilden,
eller gör de det inte? Om den tomt, där man tänkt lägga parkeringshuset,
i stället läggs till den tomt där Skandinaviska Bankens hus ligger och bygger ett
riksdagshus, skulle det vara ett stort ingrepp i stadsbilden?

Herr Mehr är en skicklig talare och ordkonstnär, och det är alltid roligt att
lyssna på honom. Men jag tycker att han är litet oförsiktig också då han vältaligt
säger att riksbanken skall ha hela Helgeandsholmen, om vi nu får ett riksdagshus
på Nedre Norrmalm. Det är inte sagt att riksbanken skall behöva hela det
nuvarande riksdagshusets utrymme.

Herr Mehr säger att penningen kommer att sitta i högsätet mitt emellan statschefens
hus och parlamentets hus, där folket bestämmer. Vilka penningintressen
är det herr Mehr tänker på? Visserligen ligger riksbanken, d.v.s. statens
bank, på Helgeandsholmen, men vilken bank är det som känner sig trampad
på tårna av att Storviggenprojektet inte kommer till utförande, och vilken bank
är det som i förväg har engagerat sig för det amerikanska hotellet och för Phuset
i S:t Per? Inte är det riksbanken!

Till de arkitektoniska synpunkterna vill jag foga en kanske mer idémässig,
eller säg gärna känslomässig synpunkt.

Herr Mehr erinrade om att Helgeandsholmen på sin tid hette Stallholmen.
Jag tycker inte att vår parlamentsbyggnad bör ligga som en stallänga vid sidan
om och nedanför Slottet. Det argumentet kan dock förlora i styrka om vi övergår
från monarki till republik. Att vi får en monumentalbyggnad för riksdagen
mitt emot Slottet anser jag utgöra ett argument för Nedre Norrmalmsalternativet.

Jag tycker att herr Mehr är oförsiktig också i en tredje punkt, nämligen när
han åberopar kampanjen mot 1962 års cityplan. I en artikel häromdagen som
ingår i en märklig polemik mellan två personer, som på ömse håll slår förbi
varandra, erinrade han om grävskopekampanjen mot 1962 års cityplan. Det är
riktigt att det fördes en sådan kampanj och att ett borgarråd i revyer och andra
sammanhang kallades för Grävskopan. Jag har inte haft tillfälle att följa resonemangen
i korridorerna, men jag har läst materialet som ligger till grund för dagens
debatt, och jag undrar om herr Mehr är alldeles övertygad om att den
man som utsattes för vad herr Mehr kallar hetsen mot cityplanen delar herr
Mehrs åsikt i fråga om planerna för ett nytt riksdagshus. Det vore av intresse
att få veta det.

I uttalandet av de 44 stockholmspersonligheterna sägs det: »Inte sedan 1908,
då beslut fattades om att uppföra Stadshuset på Eldkvarnstomten, har stadsfullmäk -

Den 27 januari 1969 (183) 169

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

tige haft att ta ställning till ett för Stockholms centrala stadsbild och administrativa
centrum viktigare ärende än när det nu gäller, vilket område staden
vill upplåta för det nya riksdagshuset.» Uttalandet erinrar också om att »när nuvarande
riksdagshuset och riksbanken byggdes på Helgeandsholmen, skedde det
mot stadsfullmäktiges önskan och trots en avvisande, månghövdad och sakkunnig
opinion». Jag återkommer till den teckning av en känd arkitekt som jag tidigare
nämnde; låt oss inte ersätta gamla misstag med nya!

När vi nu på vårt håll förklarar att staden och staten står inför en av de
kanske viktigaste stadsbyggnadsfrågorna på ett århundrade, bortser vi naturligtvis
inte från behovet av att i stadsbyggandet planera nya stadsdelar såsom
Skärholmen och Järvafältet för att de skall bli trivsamma för folk att bo i.
Naturligtvis kan man säga som en riksdagsman sade i den förut omnämnda
enkäten: »Jag bryr mig inte om var riksdagshuset blir, huvudsaken är att vi
får bra lokaler.» Det var något tiotal riksdagsmän som enligt tidningen hade uttryckt
samma åsikt. Det är kanske förklarligt om de som bor på annat håll i
landet och betraktar Stockholm bara som en uppehållsort under riksdagsarbetet
för ett sådant resonemang, men de bortser från att de byggnadsalternativ som
diskuteras gäller en utomordentligt viktig del av vår stadsbild och är av en
annan dignitet än planeringen av nya stadsdelar för folkets trivsel.

I debatten har man ställt frågan: Om det nu blir ett nytt riksdagshus på
Nedre Norrmalm, vad skall det då bli av Helgeandsholmen? Herr Agrenius anför
som argument mot stadskollegieminoriteten, att stadsbyggnadskontoret har
sagt att riksdagshuset inte skall rivas. Nej, det är möjligt — det får vi väl se
framöver. Om riksdagen får ett nytt hus, kan det väl bli fråga om att riva det
gamla och planera Helgeandsholmen annorlunda än den nu är planerad. Jag
har redan i mitt första särskilda uttalande i stadskollegiet berört denna fråga.

Om det gamla riksdagshuset inte skall rivas och Helgeandsholmen skall
omdanas — och det kan dröja — upplåt då det nuvarande riksdagshuset till
Stockholms stad att åtminstone provisoriskt användas som ett folkkulturhus
eller ett allaktivitetshus eller vad man vill kalla det! Riksdagen får sina lokaler
provisoriskt i stadens kulturhus under tolv år framåt; låt staden under åtminstone
motsvarande tid få använda det nuvarande riksdagshuset på Helgeandsholmen!
Det vore ett kristligt byte, som man kan diskutera med staten. Den nödvändiga
ombyggnaden för att huset skall kunna få så att säga en mera praktisk
användning än hittills — det uttalandet innebär ingen diskriminering av
riksdagen och det parlamentariska arbetet — borde kunna gå lika snabbt som
ombyggnaden av kulturhuset till ett provisoriskt riksdagshus.

Jag vill eftertryckligt understryka, fru ordförande, att snabbheten i planering
och byggande är ett starkt argument mot talet om de väldiga förseningar
som kommer att uppstå i cityplanens genomförande, därest det blir ett nytt riksdagshus
på Nedre Norrmalm enligt alternativet med Herkulesgatan som gräns.
Vi har under mycket kort tid kunnat både planera och sätta i gång att bygga,
och redan den 1 januari 1971 skall enkammarriksdagen kunna flytta in. Det är
ett rekord i fråga om planering och byggande, men varför kan vi inte sätta
flera rekord då det gäller Nedre Norrmalms reglering, om vi nödgas finna oss
i att planerna störs litet av att ett nytt riksdagshus skall sträcka sig upp till
Herkulesgatan?

Jag vill sluta med att fråga, om det inte finns något sätt att komma ur de

170 (184) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

låsta positionerna. Kanske vore det en lösning att parterna, d.v.s. riksdagen
och stadsfullmäktige, kunde komma överens om att utse särskilda förhandlingsdelegerade
att överlägga med varandra i stället för att olika organ, mer eller
mindre tjänstemannabesatta, beslutar på var sitt håll, bundna av olika ståndpunkter
och motiv. Det finns så många aspekter på denna fråga, att det kanske
vore bättre att förhandla personligen än att skriva papper till varandra och avge
remissyttranden.

Jag undrar om det inte också låg någonting i vad herr Agrenius yttrade om
att man borde sätta sig ned och försöka göra upp. Ett beslut härom skulle kunna
få formen av ett tillägg till det beslut som i övrigt kommer att fattas i kväll.
Jag vill inte föreslå det nu, utan bara ställa upp tanken till diskussion, eftersom
ett sådant beslut bör vara enhälligt eller i varje fall samla en betryggande majoritet.
Vi skulle alltså kunna skriva till riksdagen och be att den genom
sina verkställande organ utser förhandlare, både förtroendemän och experter,
och att stadsfullmäktige låter stadskollegiet göra likadant. Sedan kunde förhandlarna
lägga åt sidan det mesta av vad som skrivits och sagts exempelvis
under presspolemiken och i stället försöka komma överens om vad som praktiskt
skall göras.

Mitt yrkande i kväll, fru ordförande, vid nuvarande ståndpunkt, utöver bifall
till reservationen i stadskollegiet med hänvisning till vår grupps särskilda
uttalande, är att yttrandeprotokollet skall åtfölja beskedet till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor.

Herr Lind (m): Fru ordförande, mina damer och herrar stadsfullmäktige!
Borgarrådet Hallerby finner att jag enligt hans pretantioner inte längre är tillräckligt
visionär — jag har kört fast i fastighetskontorets saneringsavdelning.
Desto större skäl att jag försöker redovisa mina visioner! Jag tycker emellertid
det måste vara något fel på herr Hallerbys visioner, då han åberopar planverkets
tunna och innehållslösa lilla papper och jämför det med den väldiga
mängd av djuplodande handlingar som vi har haft till vårt förfogande. Det är
verkligen en extremt fattig källa.

Jag frapperas också av att herr Hallerby i så hög grad stöder sig på byggnadsstyrelsens
skrivelse av den 20 januari, som kastades fram i sista minuten och
som vi inte haft något tillfälle att analysera här i huset. Jag har mängder av
anmärkningar mot den skrivelsen, som jag inte hinner redovisa här i kväll, men
har herr Hallerby verkligen inte uppfattat att byggnadsstyrelsen talar för sin
sjuka mor? Det framgår alldeles klart, inte minst av bilagorna till skrivelsen, att
styrelsen är ytterst ängslig för att riksdagshuset skall få en sådan placering, att
byggnaden eller dess framtida expansionsutrymmen inkräktar på den ämbetsstad
styrelsen håller på att planera. Jag skulle gärna utveckla detta tema, men
det ligger i någon mån vid sidan av huvudfrågorna, och jag nöjer mig alltså med
själva konstaterandet.

Låt mig därefter säga, att jag sällan har hälsat en debatt mera välkommen än
denna. Det finns starka skäl till det, eftersom det just i riksdagshusfrågan har
drivits en märklig kampanj med förenklade och missvisande argument. Också jag
vill med andra ord i denna debatt belysa påståendet, att då stadskollegiets majoritet
uttalat sig mot en tävlan om ett nytt riksdagshus gällande ett område som
sträcker sig norr om Jakobsgatan i riktning mot Brunkebergstorg, så skulle stads -

Den 27 januari 1969 (185) 171

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

kollegiets majoritet välja mellan ett riksdagshus och ett parkeringshus. Majoriteten
skulle alltså betrakta parkeringshuset i kvarteret S:t Per med en sådan
moderlig ömsinthet, att majoriteten vill kringskära hela riksdagshustävlingen!

Dag etter dag har denna propaganda bultats fram i två tidningar här i Stockholm,
och nu är herr Knut Olsson, i kompanjonskap med herr Hallerby, i full
färd med att driva samma påstående här. Vad skall det tjäna till? Det kan ändå
inte finnas någon sakkunnig som tar herrarna på allvar.

Skälet till att vi motsatt oss en tävling om alternativen 3 b och c, d.v.s. om
dem som går norr om Jakobsgatan, är givetvis att tävlingsområdet är avsett
att sträcka sig över stora delar av södra cityregleringssektorn, med vittgående
konsekvenser inte för ett parkeringshus och ett kvarter utan för många kvarter,
flera av dem redan rivna och ödelagda.

En mycket stor del av föreliggande tjänstehandlingar avser denna problematik.
Hela serier av argument har i sammanhanget redovisats av majoriteten. Ingen
som tagit del av handlingarna kan undgå att känna till dessa argument. Jag kan
respektera våra kritiker i och utanför stadshuset i den mån de gör gällande, att
dessa serier av argument är felaktiga — det står naturligtvis var och en fritt att
ha sin egen mening -— men om de också rör sig med lösa påståenden, att majoriteten
i stadskollegiet bara föredragit ett parkeringshus framför ett riksdagshus,
inger de ingen respekt. Så för man inte en saklig debatt; man placerar sig i
stället själv utanför en saklig debatt.

Jag vill gärna ha detta sagt med tanke på det uttalande, som gjordes av de
44 kända stockholmarna häromdagen. Det är alldeles rätt som Knut Olsson säger,
att de är 44 -— det antalet har också jag räknat ihop. Jag kan emellertid tala
om en hemlighet för herr Knut Olsson: efter vad jag alldeles nyss har hört är
de 44 i själva verket 45, men en av dem kom inte med i annonsen. Låt oss
emellertid kalla dem de 44, eftersom de var så många i tidningarnas annonser,
och låt oss gå till vad de faktiskt har sagt! Det heter i uttalandet, att stadskollegiet
avvisat alternativen 3 b och 3 c huvudsakligen därför att alternativen skulle
inkräkta på parkeringshuset och att detta »verkar ofattbart». Jag vet inte vem
som formulerat detta eko av en demagogisk pressdebatt. För mig är det något
annat som verkar ofattbart, nämligen att de 44 kända personerna skrivit på
något sådant. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att i varje fall flertalet
av dem inte har läst handlingarna. Ett par av undertecknarna har emellertid sådana
stadsbyggnadspolitiska erfarenheter och kvalifikationer, att man måste utgå
från att de både har läst materialet och uppfattat saksynpunkterna. Desto mer
ofattbart är det att de undertecknat papperet med den otillåtliga förenkling som
jag nyss anförde. Man har rätt att ställa större krav på dem, men kanske måste
de ändå ursäktas då man hör hur herr Hallerby själv här använder parkeringshuset
som ett slagträ.

De 44 har dessutom på sätt och vis ramlat i sin egen grop. Man får väl utgå
från att deras avsikt varit att ge ett visst stöd åt föredragande borgarrådet. Det
är då verkligen en aning oförsiktigt att de kallar stadskollegiets beslut av den
27 mars ofattbart. Bakom detta beslut — det har redan påpekats, men jag
tycker att det gott kan upprepas — stod nämligen inte bara socialdemokraterna
och högerrepresentanterna i stadskollegiet utan också folkpartiet och centerpartiet,
och den som då i sin egenskap av föredragande borgarråd avstyrkte alternativen
3 b och 3 c var herr Hallerby. Det var det råd han då gav stadskollegiet.

172 (186) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Här vill jag ta herr Hallerby i försvar mot de 44 kända stockholmarna. Naturligtvis
avstyrkte inte herr Hallerby alternativen 3 b och 3 c därför att han
»huvudsakligen» ömmade för ett parkeringshus. Så svag är han inte — det bör
de 44 veta. Även om han nu talar om parkeringshuset, har han naturligtvis haft
andra argument. Han sade att de nämnda alternativen skulle få sådana svåröverskådliga
konsekvenser för cityomdaningen, att staden måste avstyrka dessa
förslag, vilket är något helt annat än att »huvudsakligen» slå vakt om ett parkeringshus.
Däremot fann han alternativ 3 a, alltså det alternativ som sträcker
sig till Jakobsgatan men inte längre, möjligt att anpassa till stadens planläggning.
Han stödde sig i det resonemanget på en samlad expertis från stadsbyggnadskontoret,
fastighetskontoret och generalplaneberedningen.

Vad herr Hallerby anförde den 27 mars var alltså, i mera kortfattad form,
principiellt detsamma som kollegiets majoritet hävdat inte bara den 27 mars
utan också i fortsättningen fram till dags dato. Det var först efter den 27 mars
som folkpartiet bytte ståndpunkt. Här har tydligen våra värderade 44 stockholmare
haft svårt att följa med i svängarna.

Det finns ytterligare några definitioner som jag gärna skulle vilja göra, delvis
av privata och personliga skäl. Den offentliga debatten har förmodligen givit
många intrycket att de olika ståndpunkterna i riksdagshusfrågan beror på att
det finns något slags skiljelinje i bedömningen av stadsombyggnaden i området.
Å ena sidan skulle stå socialdemokraterna och moderata samlingspartiet till
försvar för ett parkeringshus i kvarteret S:t Per och för en områdesplan med ett
storhotell på toppen av Brunkebergsåsen — denna falang skulle alltså av stadsbyggnadspolitiska
skäl vända tummen ner för ett rationellt byggt riksdagshus
på Nedre Norrmalm. Å andra sidan skulle stå folkpartigruppen och vänsterpartiet
kommunisterna, som skulle uttala sig för ett sådant riksdagshus men mot
hotellet och parkeringshuset.

För klarhetens skull bör det kanske inskärpas att en sådan skiljelinje aldrig
existerat. Det var borgarrådet Hallerby som lade fram City 67 i januari i fjol,
nästan på dagen för ett år sedan, och områdesplanen för Brunkeberg i juni. Det
var han som lade fram förslagen både om storhotell och om parkeringshus.
Han fick då stöd från alla håll utom av ett par reservanter från hans eget
parti. Dessutom har jag vid flera tillfällen uttryckt stark skepsis både beträffande
hotellet och parkeringshuset. Om detta skulle jag vilja säga några personliga
ord och ställa ärendena i belysning av riksdagshusfrågan.

Jag har sedan 1963 försökt vinna gehör för uppfattningen att parkeringshusen
inte borde placeras i City så som sker enligt cityplanen. Jag har ständigt varnat
för konsekvenserna av en så stark indragning av biltrafik i City som nu sker.
Vi börjar nu se dess konsekvenser i rivningspolitikens tecken, och plötsligen
bildas här starka opinioner till förmån för en mera moderat stadsombyggnad. Jag
tillåter mig säga att det verkligen är så dags nu. Jag skulle ha varit mycket glad
om jag fått något stöd här i salen för dessa tankar, då jag förde fram dem
1963, men det fick jag inte. Jag kan inte erinra mig att jag hörde någonting
från herr Knut Olsson då — nu hörs han däremot.

Till denna historia hör också parkeringshuset i S:t Per. Jag har vid flera tidigare
tillfällen instämt i doktor Yngve Larssons kritik mot detta parkeringshus,
och jag gav för ett år sedan, då vi antog City 67, uttryck åt förhoppningen att
vi skulle slippa det. Jag har också kritiserat storhotellet vid Brunkebergstorg och

Den 27 januari 1969 (187) 173

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

endast accepterat denna områdesplan i dess helhet, därför att en alldeles ny
och riktig tanke — riksdagshusprovisoriet vid Sergelstorg — måste drivas fram
med mycket kort varsel. Jag hänvisar till tidigare debattprotokoll här i fullmäktige.

Man kan då fråga sig, varför jag mot bakgrund av denna kritiska inställning
till grundprinciperna i cityplanen och till sådana detaljer som de som gäller
parkeringshuset och storhotellet inte nu begagnar tillfället att skjuta in mig på
dessa mina gamla måltavlor, då det finns en möjlighet i samband med vårt
utlåtande om den tilltänkta tävlingen om riksdagshuset. Svaret är, hur svårt
många av våra kritiker utanför Stadshuset än tycks ha att fatta det, att det för
dem som har att ta det praktiskt-politiska ansvaret är nödvändigt att se till
realiteterna i nuläget. Man må ha haft hur välmotiverade anmärkningar som
helst mot vissa stycken i cityplanen och mot aktuella detaljer, man må ha ställt
sina återremissyrkanden på det sätt som jag gjorde med stöd av en myckenhet
av kulturellt folk här i staden, men man kan inte fortsätta så i åratal sedan
nya lägen och förutsättningar skapats just genom att planerna förts fram ett långt
stycke mot sitt förverkligande. Man bör helst inte riva upp planer som redan
hunnit långt och krävt mycken tid och mycket pengar, om inte skälen är så
starka att stora offer och förluster är motiverade — förluster blir det nämligen,
om man river upp det man håller på att fullborda, och det gäller i högsta grad
stadsbyggande.

Vi kan inte återställa eller börja om vad beträffar gamla rivna kvarter. Jag
kan i motsats till borgarrådet Hallerby inte finna någon hugsvalelse i tanken att
man ju alltid kan plantera tulpaner på rivningstomter och ordna det ena eller
andra jippot där. Det skulle med tanke på rabatternas markvärde i hjärtat av
City förmodligen bli världens dyraste tulpaner.

Jag kan inte hjälpa, att även om jag ställer mig skeptisk till åtskilliga av principerna
i cityregleringen, så måste jag vad just beträffar det södra regleringsområdet
medverka till att vi fullbordar återuppbyggnaden så snabbt som möjligt
i det läge, vari vi just nu befinner oss. Jag har under många tidigare år i fastighetsnämnden
så gott jag kunnat försökt att hävda principen att en stadsombyggnad,
som redan hunnit långt på väg, skall fullbordas snabbt, annars blir
situationen svår för kontoren, för administrationen, för handeln, för kulturanläggningarna,
för nöjeslivet och allt vad det nu är som skall existera inom området
eller som redan har etablerat sig i omgivningarna. Man får ta sådana hänsyn
då man skall ta ett politiskt ansvar.

Naturligtvis utesluter detta inte att det finns lägen, då man kan och bör gå
till en stor revision. Jag har alltså efter fattig förmåga försökt bilda mig en
egen mening om man med hänsyn till riksdagshustävlingen skulle göra det just i
fråga om den sydliga regleringssektorn. Jag tror, mina damer och herrar stadsfullmäktige,
att ingen som följt min verksamhet i den här församlingen kan göra
gällande att jag brukar åsidosätta stadsbildssynpunkter. Jag får hänvisa till
nu senast fallet med kvarteret Hästen och de Sagerska husen. Yi har just hört
av herr Hallerby hur visionär jag var i den debatten! Jag hade väl då också
visionära förslag. Jag har också ofta tidigare både skrivit och talat i riksdagshusfrågan.
Det Hedqvistska förslaget har jag ansett vara ett intressant förslag.
Jag tror inte att man kan avfärda det så lätt som borgarrådet Mehr gjorde,
och jag tror knappast — detta är faktiskt ett av de sällsynta tillfällen då jag kan

Den 27 januari i969

(174) 188

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

instämma med herr Knut Olsson -— att just herr Mehr, storhotellets främsta främjare,
i sådana här sammanhang skall tala om stora volymer.

Jag tycker alltså att det Hedqvistska förslaget är intressant. Och vad beträffar
statsbyggnaderna på Helgeandsholmen har jag aldrig haft mycket till övers för
dem. Kunde man frilägga holmen och söka sig tillbaka till mera Tessinska idéer
så skulle det glädja mig mycket. Men jag har aldrig trott att detta skulle vara
praktisk politik, .lag gör samma konstaterande som borgarrådet Agrenius — statsmakterna
kommer inte att låta riva riksdags- och riksbankshusen och på det
sättet låta riksdagen lämna Helgeandsholmen. Byggnadsstyrelsen har i sin skrivelse
av den 20 januari sagt detta rent ut. Det finns ingen opinion för en annan
politik i riksdagen nu, och jag tror inte att det kommer att finnas någon senare
heller. Om det är någon som tror att han bidrar till en utveckling, som slutar
med rivning av de bägge statsbyggnaderna genom att han medverkar till flyttning
av riksdagen till Nedre Norrmalm, så kommer han med all sannolikhet att i
tidens fullbordan bli grymt besviken.

Men detta är naturligtvis inte avgörande för bedömningen av Norrmalmsalternativen.
Vad vi främst har haft att röra oss med från Stockholms stads sida
är frågan om det sedan mars i fjol har framlagts något material, som motiverar
ett nytt ståndpunktstagande från stadskollegiets sida. Fastighetskontorets undersökningar
om konsekvenserna av alternativen 3 b och 3 c för genomförande
av cityplanen i södra sektorn har här stått i centrum för vårt intresse.

Jag skall nu naturligtvis inte upprepa alla de argument som majoriteten har
anfört — de har redan i huvudsak nämnts av andra under debatten och de står
i övrigt i trycket. Jag kan bara sammanfatta och vill då gärna säga, att jag
respekterar den ståndpunkt som minoriteten har kommit till, men jag delar
inte dess uppfattning. Det vore verkligen roligt att få höra att herr Hallerby
respekterade majoritetens ståndpunkt, men jag har inte hört honom säga det.

Vad som emellertid för mig har varit avgörande är för det första de uppenbara
riskerna av att lägga närmare 90 000 in2 i södra regleringsområdet under en arkitekttävlan,
om vars resultat man mycket litet vet, för det andra att en stor del
av det tilltänkta gatusystemet i området kastas i stöpsleven och för de tredje att
risken är att hela regleringen drar långt ut på tiden. Får jag just på den punkten,
som också har behandlats här alldeles nyss, tillägga att för de tidtabeller i fråga
om alternativen, om vilka det strids en hel del, tycks mig ha ett rätt begränsat
intresse. Det blir lätt en strid om påvens skägg. Många av oss har, skulle jag tro,
en av dyrköpt erfarenhet ingrodd misstro mot s.k. minimitider. I praktiken hålls
de nästan aldrig. Det är på goda grunder, som inte bara fastighetskontoret utan
också gatukontoret varnar för dem i föreliggande fall.

Byggnadsstyrelsen säger i sin senaste skrivelse, den av den 20 januari, att
staden i detta sammanhang »utgår från förhållanden som måste varit kända för
staden vid tidigare behandling av frågan». Anmärkningen är obegriplig — ett
god dag — yxskaft. Naturligtvis har förhållandet med minimitider och dylikt
varit kända sedan gammalt i stadshuset, men det är också just ett av huvudskälen
till att de, som dikterat stadens ståndpunkt vid fyra olika tillfällen i stadskollegiet
inom ett år, har avvisat alternativen norr om Jakobsgatan. Ståndpunkten
är fullt logisk och sammanhängande.

Den anmärkning från folkpartisidan, som jag är mest känslig för, gäller risken
för stora byggnadsvolymer vid etablering på lång sikt av riksdagen på Helge -

Den 27 januari 1969 (189) 175

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

andsholmen. Det är ett självklart stockholmsintresse att sådana volymer inte tillkommer
där med negativ inverkan på stadsbilden.

Det oroande är att staten i andra sammanhang visat sig vara en ganska hänsynslös
markexploatör. Men det är väl inte givet att staten nödvändigtvis måste
bli det om den bygger eller bygger om på Helgeandsholmen. Den som läst utredningen
»Riksdagens hus» från i fjol våras vet, att byggnadsstyrelsen har betonat
de estetiska synpunkterna. Och varför i all rimlighets namn skulle inte
de arkitekter, som skal! deltaga i tävlingen, visa samma hänsyn då de utarbetar
sina förslag? De kan väl då inte förbigå eller vara okänsliga för synpunkter
som har framlagts under årtiondens debatt; det kan väl inte rimligtvis bestridas
att själva utgångsläget för bedömningen av denna fråga nu, 1969, är
ett helt annat än det var åren 1888—1906, då riksdagshuset och riksbanken uppfördes
och invigdes. Dessutom kommer Stockholms stad att vara med och utöva
inflytande på tävlingsreglerna; om det råder väl intet tvivel.

Jag kan vidare inte förstå varför det skall vara nödvändigt att utgå ifrån
att alla expansionsutrymmen för framtidens riksdag skall lokaliseras till Helgeandsholmen.
Vi vet att byggnadsstyrelsen räknar med omlokalisering av stadsdeparteinenten
till den tilltänkta s.k. ämbetsstaden på Nedre Norrmalm — vi
kan läsa hela serien av synpunkter på denna förflyttning nu senast i bilagorna
till skrivelsen av den 20 januari. Departementen flyttar alltså från kanslihuset
till omgivningar norrut på andra sidan Strömmen, men därmed blir det också
möjligt för riksdagen att få expansionsutrymmen på sydsidan av Stallkanalen,
de utrymmen som departementen överger. Då invänds det: Så besvärligt! Så obekvämt!
Riksdagsmännen måste ju gå några meter i en kulvert under Stallkanalen
för att komma till dessa utrymmen.

Är då, mina damer och herrar, detta någonting så förfärligt? Hur många riksdagar
här i världen bar allting samlat på en enda punkt? För närvarande disponerar
riksdagen utrymmen på norra sidan av Strömmen i kvarteret Rosenbad.
Jag har roat mig med att fråga några av mina vänner i riksdagen om de lider
mycket svårt när de går de få meterna utomhus från riksdagshuset till Rosenbad.
Det har sagt mig, att de inte lider så särskilt mycket! Och i framtiden skulle
de inte ens behöva gå utomhus, utan inomhus i en kulvert.

Borgarråden Hallerby och Hanson och hela deras grupp i stadskollegiet var
den 27 mars i fjol införstådda med synpunkten att expansionsutrymmen kunde
sökas där jag nu utpekat dem, d.v.s. på andra sidan Stallkanalen. Men sedan har
de helt tappat bort den synpunkten. Varför det?

Låt mig till sist säga några ord om de handlingar, som vi har fått sedan
föreliggande ärende beretts av de berörda kommunala myndigheterna. Jag
tänker då på stadsbyggnadskontorets promemoria av den 14 januari, som har
varit mycket omtalad här i kväll.

Borgarrådet Hallerby beskriver denna promemoria närmast som ett stöd för
den ståndpunkt som han har intagit. Det är väl ändå ett rent nödargument.
Borgarrådet har tidigare gjort gällande att frågan om ett riksdagshus på Nedre
Norrmalm borde gälla inte bara alternativet 3 a, utan också 3 b och 3 c. Nu
får han i promemorian beskedet, att alternativet 3 c är helt omöjligt, och i fråga
om 3 b görs en råd svåröverblickbara reservationer. Det är verkligen en egendomlig
»seger»; den påminner, om man ser till antiken, om kung Pyrrhus’ bedrifter
eller, om man ser till modernare tid, om ryssarnas bekanta »avancerande
baklänges» i kriget mot japanerna 1905.

3*—0102634

176 (190) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Det är över huvud taget svårt att bygga något alls på promemorian; jag
måste med beklagande konstatera detta. Här finns något som herr Olsson helt
har förbisett och herr Hallerby åtminstone så långt jag kunde höra förbigick -vad skall man ta sig till med den handlingen i dag, då den slutar med konstaterandet
från de tidigare åberopade tekniska cheferna, att den bygger på ännu
icke avslutade, fackutredningar och då promemorians författare själva inne i
själva texten pekar på outredda delproblem? Hur skall man behandla en promemoria,
över vilken byggnadsnämnden inte liaft tillfälle att yttra sig och
som inte heller varit på regelrätt remiss hos fastighetsnämnden och gatunamn Nej,

det underlaget är för svagt för att motivera ett ändrat ståndpunktstagande.
Jag har läst handlingen med bästa vilja i världen för att söka tillgodogora
mig allt vad, som skulle kunna motivera en justering av ståndpunkten, men jag
anser inte att jag kan göra en sådan ståndpunktsändring på ett material, som
helt enkelt inte är genomarbetat och som är framkastat i efterhand, utanför den
ordinarie behandlingen och laga beredningen inom Stockholms stad.

Låt oss till sist vara överens om att inte överdramatisera riksdagshusfrågan.
Herr Olsson tyckte att det blir ett historiskt beslut, som vi fattar har i kvall.
Jag skulle tro att det helt enkelt är ett etappbeslut i en fråga, som i högsta grat
är avhängig av vad statsmakterna gör framdeles.

Vi får besvara riksdagens remiss så som vi själva tror är riktigt här i dag.
Det skulle finnas många beska ord att säga om statens sätt att handlägga ärendet,
men jag skall inte göra det. Skulle riksdagen och regeringen, eller endera
parten, vilja samtala med stadens företrädare sedan de studerat vårt utlåtande,
skall vi naturligtvis inte säga nej till det. Huvudstadens skönhet är dock ett gemensamt
intresse. Men vi har anledning att fordra varsamhet vid den statliga
hantering av våra saneringsproblem på Nedre Norrmalm, och vi har
inte minst anledning att betona att det brådskar.

Det må vara sant att det kanske inte spelar så stor roll för staten om riksdagen
sitter några år mer eller mindre i ett komfortabelt provisorium vid Sergels
Torg. Men de åren betyder ganska mycket för oss, som måste försöka undvika att
stockholmarnas svårigheter och vantrivsel i saneringskvarterens ruinfält blir
längre än nödvändigt.

Härmed, fru ordförande, ber jag att få yrka bifall till stadskollegiets förslag.

Borgarrådet Hanson (fp): Herr ordförande! Låt mig börja med att
säga till herr Lind, att vi under årens lopp har sett många och stora exempel
på att teknikerna har sagt: »Det är just den här lösningen som går — de andra
går inte!» När vi då har svarat att vi inte kan acceptera den lösningen, utan att
de fick lov att hitta på någonting bättre, så klarar våra skickliga tekniker i alla
fall ofta problemet. De är nog skickligare än vad herr Lind här i kväll vill

medge. .. 0 .,

Vidare tycker jag att vi ändå inte här skall skylla alltför mycket pa riksdagen
och riksdagshusproblemet. Ty alldeles oberoende därav så rivs det gudi
klagat mer än nog, tycker jag, på Nedre Norrmalm. Därför är det att överanstränga
sig när herr Lind och herr Mehr och andra argumenterar så som
om alltsammans hängde ihop med frågan om riksdagshuset.

Den fråga som vi primärt har att ta ställning till i kväll är ju inte var riks -

Den 27 januari 1969 (191) 177

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

dagshuset slutligen skall ligga, utan vilket tävlingsområde arkitekterna skall ha
till sitt förfogande. Här är vi i det läget, att vi alla har varit med om att släppa
upp detta område till Jakobsgatan. Då blir frågan självfallet: Blir olägenheterna
genom en utvidgning av området upp till Herkulesgatan så mycket större, att
man därför bör avstå ifrån en stark förbättring av möjligheterna att bär åstadkomma
den riktigaste lösningen?

Hur många kvarter behöver rivas ytterligare enligt olika alternativ? Ser man
här på det som kommer att bli mest skönjbart i stadsbilden av de olika alternativen,
så framstår alternativ 3 a som det mest långtgående. Det medför att hela
långa raden av den vackra fasaden utefter Fredsgatan får stryka med — Grängesbergshuset,
Broströmshuset och danska ambassaden, alla faller för det alternativet.
Alternativet 3 b, som inte blir lika utdraget på längden utan går något in
på djupet, är skonsammare i detta avseende. Jag tycker att vi inte skall glömma
den saken.

Om man adderar det beräknade antalet månader, som olika tomter kommer att
vara avröjda och rivna, är också alternativet 3 b det skonsammaste med det
minsta antalet månader, medan 3 a därvidlag är mycket värre.

Jag säger detta bara för att illustrera, att man inte bör blanda ihop olika
saker för att på det sättet göra en mörk bild ännu mörkare.

När det gäller Helgeandsholmen är det uppenbart att man råkar in i volymsvårigheter
om där skall inrymmas ett nytt riksdagshus. Och antag att vi får en
arkitekttävling och det när den är färdig visar sig, att det blir en byggvolym
som inte kan anses acceptabel ur stadsbildssynpunkt och som därför alla
måste be att få slippa, så har dyrbar tid gått och kanske ändock ett Norrmalmsalternativ
måste prövas. Jag tycker alltså att den begränsade försening som vi
får på nedre Norr bör vägas mot risken att vi får en omöjlig byggnadsvolym
på Helgeandsholmen.

Här svarar borgarrådet Mehr med en häpnadsväckande glättighet, att risken
av en alltför stor byggnadsvolym inte är så särskilt reell. Det enda som behövs
är att »se till att riksdagen får vettiga arbetsformer».

Kan detta vara ett svar eller ett påstående aller ett argument i en seriös debatt?
Jag ber verkligen fullmäktige lägga märke till herr Mehrs utsökta artighet
mot folkrepresentationen — lägg er till med vettiga arbetsformer så kan ni
tränga ihop er i en byggnadsvolym som inte blir störande för stadsbilden!

Det är alltså argumentationen. Det är möjligt att herr Mehr, som har trampat
här i stadshuset sedan koltåldern, inte förmår att lyfta sig ur denna — även om
det gäller huvudstaden — bypolitiska ståndpunkt. Vill herr Mehr verkligen visa
respekt för folkrepresentationen, som han tycktes vilja göra i ett annat avsnitt
av sitt anförande, så bör han väl inte förhindra folkrepresentationen att här få
en rimlig valfrihet. Det är ju inte vi som skall bestämma, om riksdagen tycker
att man skall ha möjlighet att se dess hus från alla fyra sidorna, eller om riksdagen
av expansionsskäl eller praktiska skäl och effektivitetsskäl hellre vill ha
en lösning, som kanske omgivningsmässigt inte blir så monumental men som
ändå säkerligen kommer att erbjuda påtagliga fördelar.

Och vad är alternativet till statsdepartementen uppe på Norrmalm? Ja, alla
vet vi ju vad det är — försök att gå in i Gamla Stan! Vi har haft anledning att
storma ganska avsevärt från stadens sida när man har velat gå in i våra kulturhus
nere omkring kanslihuset och förvandla dem till ganska avkönade kontors -

178 (192) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

byggnader. Vad som sker om vi nu hindrar statsdepartementen att komma upp
på nedre Norrmalm, det är bara att de, så fort som det möjligtvis kan ske, går
åt galet håll.

Jag var för min del inte med när den förra cityplanen antogs, den som var
en uppföljning av den gamla. Men jag får ändå säga: Låt oss inte vara alltför
kvicka med att avhåna dem som då varnade för de rivningar som skulle bli
en följd av den planen! Handen på hjärtat -— jag tror att få av stadsfullmäktiges
ledamöter i dag skulle vilja säga sig, att vi verkligen borde ha farit fram som
vi har gjort. Har man satt i gång är det svårt att vända. Det enda man kan
göra är att försöka få ut det rimligaste av en svår situation. Men vi är väl alla
numera inriktade på att vara betydligt försiktigare än under det skede som
nu har gått för att kunna bevara en äldre bebyggelse. Så vilsegångna var kanske
ändå inte de som var ute den gången!

Den gamla ståndpunkten från stadens sida i den här frågan utformades i
själva verket redan på 1870-talet. Helst ville staden förvärva hela Helgeandsholmen
och göra en park av den. Skulle detta inte gå tog man som en andra
försvarslinje, så att säga, möjligheten att släppa in ett riksbankshus. Men det
skulle vara väster om Drottninggatans förlängning, där riksbanken nu ligger —
man ville inte släppa huset längre fram med hänsyn till stadsbilden.

Jag kan inte inse annat än att man då hade en äkta känsla för vad det hela
innebar och vad vi här borde ta hänsyn till. Det var också direkt emot stadens uttalade
vilja som det nuvarande riksdagshuset lades där det ligger. Och även
om det har gått många månvarv i fråga om arkitektonisk smak och allt sådant,
så kan det inte vara ur vägen att erinra om att Zettervall, som hade uppdraget
att se över ett vinnande förslag till det nya riksdagshuset, när han ställdes
inför kravet att öka volymen hellre lämnade sitt hedrande uppdrag och sade:
Då får det vara för min del! Förslaget bröt sönder den stadsbild som han ville
ha och som man också från stadens sida fann det angeläget att slå vakt om.

Den Tessinska tanken, en harmonisk helhetslösning för hela området med
slottet, Helgeandsholmen och Gustav Adolfs Torg, känner vi till. Vi måste också
medge att tanken är förfuskad av olika skäl; krig och annat elände gjorde att
man inte kunde fullfölja den. Vi har nu fått oproportionerligt stora huskroppar
i området — vi har det på Helgeandsholmen, Operans ombyggnad förstörde en
del och vi har inte längre den byggnaden som en pendang till Arvfurstens palats.
Vi kan se att vi ändå här har en ganska unik kombination av möjligheter att röra
oss i rätt riktning.

Jag skall inte ta upp den hypotetiska debatten om hur man kommer att förfara
med ett övergivet riksdagshus i detta område. Det blir väl i varje fall för
någon tid ockuperat av andra myndigheter, möjligen av riksbanken. Det kan ju
inte hjälpas. År det så att borgarrådet Mehr störs på ett mera avsevärt sätt över
att vi har ryttarstatyn stående mitt på torget, så får vi väl flytta över den till
den kungliga sidan då! Kanske kan vi göra en gubbe av borgarrådet Mehr och
ställa den på torget, så att ordningen blir återställd och demokratin kan börja
ta sig riktiga uttryck igen.

Nej, jag tror att vi skall fara varsamt fram och se längre än till de begränsade
perspektiv, som det i och för sig önskvärda och angelägna i att snabbt
genomföra cityregleringen innebär. Riksbyggnadernas behov för närvarande
är stora, vi vet det. För varje varv man drar runt frågan i riksdagen ser vi

Den 27 januari 1969 (193) 179

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

hur volymkraven växer. Man har också förutsett att den volym man startar
med inte kommer att bli tillräcklig, utan man vill ha expansionsutrymme.

Jag kan inte se det som annat än en betydande riksangelägenhet lika väl
som en betydande angelägenhet för Stockholms stad att vi når en bra lösning
såväl funktionsmässigt som stadsbildsmässigt för folkrepresentationens hus. Vi
har sett under de år som gått sedan byggnadsstyrelsen lade fram sin utredning
om riksbyggnaderna en ökande tveksamhet från de statliga organens sida rörande
möjligheten att inpassa ett nytt riksdagshus på Helgeandsholmen utan övergrepp
på stadsbilden. Självfallet hälsar vi den förändrade inställningen med tillfredsställelse
— det är ju inte alltid som vi har glädjen från stadens sida att
möta förståelse för våra synpunkter när det gäller den så viktiga frågan om
stadsbilden. Det vad nog inte så lyckat — jag tror att byggnadsstyrelsen numera
delar den uppfattningen — att borta på Östermalm bygga radiohuset och det
stora kontorshus som man är i färd med att uppföra. Dessa frågor hade säkert
kunnat lösas på ett annat sätt som bättre tillgodosett kravet på rimliga proportioner
i stadsbilden.

I fråga om det nya riksdagshuset har vi däremot förutsättningar att röra oss
i rätt riktning, och låt oss då inte genom en hårdhänt begränsning av tävlingsområdet
på förhand sälja bort möjligheterna att få till stånd den allra bästa
lösningen. Jag uttalar mig inte här med någon säkerhet om var riksdagshuset
kommer att ligga; ingen vet vad arkitekterna kan åstadkomma vid en tävling.
Men vad vi i dag kan säga är att de skisser som av skickliga arkitekter gjordes för
en ombyggnad på Helgeandsholmen, med tillgodoseende av de då aktuella utrymmeskraven,
som avsåg mindre utrymmen än som nu krävs från riksdagens
sida, icke innebar någon bra lösning.

Jag lade märke till att borgarrådet Agrenius här efterlyste en samlad vilja
från riksdagens sida till förhandlingar med staden. Jag vet inte riktigt hur jag
skall tolka borgarrådet Agrenius, men skulle han och jag vara överens om att
det lyckligaste i nuvarande läge är att på nytt ta upp överläggningar i frågan, så
skulle kanske voteringen i kväll kunna läggas åt sidan; den skulle väl utfalla
med relativt knappa marginaler. Därigenom inträder en ny politisk situation
vid den här frågans handläggning, och jag tycker att alla stadshuspartierna
skulle kunna vara med om ett sådant tillvägagångssätt. Om jag har fattat herr
Knut Olsson riktigt, är han för kommunistiska partiets del beredd att ställa
upp i detta sammanhang.

För min del vågar jag tro att det från riksdagens sida finns vilja till sådana
överläggningar. Vissa anföranden här har gett ett intryck av att riksdagen skulle
vara fientligt inställd mot Stockholms stad och vilja trampa oss på tårna och
visa sig omöjlig i fråga om det ena och andra. Jag har tvärtom den uppfattningen
att riksdagen vill samverka med staden i den här mycket viktiga frågan
— viktig både för staden och för riksdagen. Vi förhandlade ju oss fram till
en bra lösning beträffande provisoriet vid Sergels Torg.

Vi bör inte heller bortse från det faktum att riksdagshusfrågan helt nyligen har
tillförts ett betydelsefullt nytt material både från de kommunala myndigheterna
och från de statliga verken. Därtill kommer att riksdagen har, såsom alla vet, till
stor del nyvalts förra året. Den nya riksdagen sammanträdde först för några veckor
sedan och har haft mycket annat att bestyra i starten av sessionen.

Jag tycker att det vore ett framsteg, om vi kunde få till stånd överläggningar

180 (194) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

i en öppen anda med företrädare för riksdagen. De formella vägarna kan man
väl diskutera. Det i kväll närmast tänkbara vore att be stadsfullmäktige återremittera
ärendet till stadskollegiet med uppdrag att uppta förhandlingar med
riksdagen, om man på den sidan har intresse av sådana.

Herr ordförande! Jag skall sluta med detta och avvaktar nu med spänning fortsatta
uttalanden av här närvarande gruppledare.

Borgarrådet Agrenius (m): Fru ordförande! Det är kanske nödvändigt
med vissa klarlägganden.

Jag sade i mitt inledningsanförande att jag tyckte mig ha spårat en brist på
samlad vilja hos riksdagen; man vet inte riktigt vad man vill, men uppenbarligen
finns det en stark opinion bland riksdagsmännen för att riksdagen på lång sikt
skall vara kvar på Helgeandsholmen. Jag framhöll vidare att om det funnits
en samlad vilja hos riksdagen att åstadkomma en annan lösning, hade man kanske
i någon auktoritativ form sökt kontakt med staden under de månader som gått
för att få till stånd en förhandling, men så har inte skett. Och även om vi nu
skulle återremittera ärendet eller krångla på något sätt, så tror jag inte att
riksdagen bättre vet vad den vill.

Trots den invit som herr P.-O. Hanson framförde — om jag nu får uppfatta saken
så — kan jag inte se att vi i kväll har någon möjlighet att ändra på ärendets
gång. Vi måste fullfölja handläggningen av ärendet och avgöra vad som blir
stadens ståndpunkt, och den får sedan överlämnas till riksdagen. Om riksdagen
därefter vill komma tillbaka och diskutera med staden, bör vi naturligtvis
vara med på detta; vi får hoppas att riksdagen då har nått bättre klarhet
om vad man vill. Däremot anser jag inte att det tjänar någonting till att i
dagens läge återremittera ärendet och börja valsen på nytt — med nya uttalanden
från olika håll och nya myndigheter som dyker upp med skilda meningar, men
fortfarande utan något auktoritativt uttalande från riksdagens sida.

Jag nödgas alltså, fru ordförande, i den här situationen säga att ärendet bör
avgöras i kväll, och jag yrkar ännu en gång bifall till stadskollegiets förslag.

Herr Knut Olsson1 (vpk): Fru ordförande! Jag finner det beklagligt att
borgarrådet Agrenius intar den ståndpunkt som han här gör.

Nu kunde vi ju begära att frågan bordlägges, så att det blir tillfälle att diskutera
den propå som jag gjorde i mitt första inlägg — den är kanske inte någonting
överraskande för gruppledarna, men mig veterligt har den inte varit föremål
för diskussion. För en enkel bordläggning krävs bara Vs majoritet och det
skulle vi kanske uppnå. På det sättet skulle vi få ett ytterligare rådrum i fråga
om detta nya förslag.

Jag kanske också skall säga att när jag i mitt första anförande ställde frågan
var detta liktydigt med att vår grupp är enig om att man för dagen bör avstå
från en votering i fråga om de olika ståndpunkter som föreligger. Man anser
att ärendet skall bordläggas eller återremitteras — hur det nu skall kallas —
och att stadsfullmäktige samtidigt, vilket dock förutsätter ett majoritetsbeslut,
enar sig om en framställning från staden till riksdagen om förhandlingar av det
slag som jag antytt och som också borgarrådet Hanson, såvitt jag förstår, ville få
till stånd.

När jag ändå har ordet vill jag bemöta några saker som herr Lind sade.

1 Yttrandet ej granskat av talaren

Den 27 januari 1969 (195) 181

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

Jag var inte inne i salen under hans anförande, men jag har fått ett referat i
andra hand.

Herr Lind förklarade att vi inom det kommunistiska partiet inte tidigare
opponerat oss mot inrättandet av parkeringshus. Jag vet inte varifrån herr Lind
har fått den uppfattningen. Är det något parti här i Stadshuset, som så fort konkreta
tillfällen har getts vänt sig mot anhopningen av parkeringshus och åtgärder
för att öka bilismen i innerstaden med alla dess följdföreteelser, så är det väl
den grupp jag företräder. Även om jag kanske inte yttrade mig i generalplaneberedningen
vid det tillfälle då herr Lind fick en knäpp och gick emot ett parkeringshus
någonstans — jag vet inte vad saken handlade om — så har vi intagit
en mycket konsekvent ståndpunkt i frågor av det här slaget.

Vidare framhöll herr Lind — fortfarande enligt det referat jag fick i andra
hand — att jag driver en kampanj efter samma linje som två tidningar gör och
att jag därigenom ställer mig utanför en saklig debatt i riksdagshusfrågan. Jag
måste säga att detta påstående var litet orättvist, såvida nu inte ett inlägg här
i stadsfullmäktige skall vara detsamma som att man driver en kampanj. Jag har
avsiktligt avstått från att lägga mig i den presspolemik som har försiggått i
denna fråga — kanske både avsiktligt och oavsiktligt; såsom herr Lind vet
har jag hela höstterminen varit nödsakad att avhålla mig från deltagande i de
kommunala sammanträdena på grund av sjukdom och två operationer. Men det
betyder inte att jag inte har följt de aktuella frågorna. Vederbörande organ har
varit hyggliga nog att skicka till min sjuksäng, som alternerat på olika håll,
handlingarna i alla ärenden som behandlats av de nämnder och styrelser, generalplaneberedningen,
stadskollegiets skoldirektionen o.s.v., där jag är verksam. Jag
har alltså kunnat följa och per telefon också hålla kontakt med min grupp i
olika frågor, men jag har inte velat delta i den offentliga debatten för att inte
riskera attacker bakifrån av ungefär det här slaget: »Han är ju sjuk och vet
inte vad han talar om. Han bör inte lägga sig i diskussionen.»

Mitt första inlägg i vad herr Lind kallade en kampanj är alltså det anförande
som jag höll för en stund sedan. Och för att undvika alla eventualiteter då det
gäller pressuppgifter — herr Mehr har praktisk kännedom om sådana saker
från ett tillfälle då han var sjuk — vill jag tillägga att jag har meddelat allmänna
försäkringskassan att jag med avstående från sjukpenning för dagen tänkte
delta i stadsfullmäktiges sammanträde. Jag har ansett denna vara av sådan vikt
att jag ville säga min mening.

Borgarrådet Mehr(s): Fru ordförande! Jag har i den här änden bara
begärt ordet med anledning av herr Hansons propå, riktad i första hand till herr
Agrenius men sedan generöst utvidgad till alla gruppledarna, att uttala sig om
en återremiss eller bordläggning i syfte att förhandlingar skall kunna upptas
med riksdagen. Herr Knut Olsson var också inne på samma tanke.

Jag vet inte, om denna propå varit förberedd tidigare av herr Hanson eller
om den nu under debattens gång har aktualiserats för honom, men jag har
mycket svårt att förstå meningen med den. Vi har redan under ett och ett
halvt år hållit på med samma problematik: hur långt upp på Nedre Norrmalm
skulle man kunna gå med en riksdagshustävling utan att rubba cityplanen?
Vilka skadeverkningar åstadkommer man för cityregleringen? Kan riksdagshusfrågan
isoleras till att bara avse frågan om detta hus eller måste den ses i samband
med hela regleringen?

182 (196) Den 27 januari 7969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Stadskollegiet fick från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor en begäran
om att avge ett slutgiltigt yttrande i början av november förra året, men sedan
utsträcktes tiden ett par veckor till den 20—22 november. Ungefär i samma veva
som ståndpunkterna skulle fastlåsas i kollegium och beredning kom emellertid
folkpartiet på idén att motionera om att stadsfullmäktige skulle få yttra sig;
frågan var av sådan vikt att det inte räckte med kollegiet. Och man gjorde
t.o.m. så stort nummer av det hela att tre borgarråd skrev under motionen — annars
brukar ju inte borgarråd underteckna motioner. Så viktigt var det att stadsfullmäktige
skulle få yttra sig!

Sedan har vi slitit med frågan dag och natt och pressat våra förvaltningsledningar
över hela linjen; ingen har hunnit göra mycket annat än att hålla på
med den här saken. Men när man nu står inför det avgörande som man har begärt
och misstänker att man får vidkännas ett voteringsnederlag här i fullmäktige
— hur knappt det blir är omöjligt att bedöma — så vill man att frågan skall
bordläggas för att vi skall kunna ta upp förhandlingar med riksdagen.

Det är omöjligt att hålla på så här. Folkpartiet borde på ett tidigt stadium
ha sagt ifrån att man önskade att stadsfullmäktige skulle avgöra frågan. Nu
blev det en trasslig procedur med riksdagen, men man fick ändå sin vilja
igenom eftersom riksdagens förvaltningskontor inte ville ha den obehagliga anklagelsen
hängande över sig överallt — kanske i rubriker över hela tidningssidornas
bredd — att man skulle ha hindrat stadsfullmäktige att ta ståndpunkt
till riksdagshustävlingen.

Efter allt detta skulle alltså stadsfullmäktige i kväll säga: »Nej, vi vill inte
yttra oss.» Men vi kan ju inte bära oss åt på det sättet. Vi måste nu avsluta
frågans handläggning i fullmäktige. Hur länge skall den eljest ligga och dragga?
Hur länge skall våra förvaltningsledningar vara fixerade på den här saken?
Det blir ändå så mycket bekymmer med frågans lösning, och vi bör åtminstone
få ett avgörande beträffande det förslag som i kväll föreligger.

Borgarrådet Hanson (fp): Fru ordförande! Det som ledde mig till
denna invit till en stor lösning av frågan var ju en passus i borgarrådet Agrenius’
första anförande. Jag tyckte att den angav en vilja att försöka komma ur det
låsta och, såsom jag bedömer det, mycket olyckliga läge där frågan nu befinner
sig. Det har förvisso varit många överläggningar bakom kulisserna för att tidigare
försöka klara den saken, men jag uppfattade borgarrådet Agrenius så,
som om det i kväll fanns en möjlighet att komma framåt. Jag har emellertid nu insett
att detta inte var avsikten med hans ord. Talar man om en vilja till förhandlingar,
måste förhandlingarna avse något annat än den begränsade uppgift
som enligt allas mening skall omfattas av tävlingen.

Jag beklagar att jag kanske tolkade in litet för mycket i herr Agrenius’ inlägg.
Även borgarrådet Mehr vill klippa av det hela, vilket jag noterar som ett
tråkigt faktum. Jag fruktar att vi får anledning ångra en så omedgörlig hållning.
Det gäller ändå här en gammal stadsbyggnadsfråga som återkommer gång
på gång, vilket visar att det är misstag begångna vid stadsbyggnaden som vi nu
kanske har en möjlighet att rätta till.

Ingen vet ju vilken ställning riksdagen kommer att inta efter stadsfullmäktiges
beslut i kväll, hur det nu utfaller, men vi kan ändå uttrycka den förhoppningen
att man från riksdagens sida skall se allsidigt på problemet och ha klart

Den 27 januari 1969 (197) 183

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

för sig att opinionen här i Stadshuset är mycket splittrad — förmodligen mer
splittrad än som kommer att framgå av den stundande voteringen.

Borgarrådet Mehr(s): Fru ordförande! Jag förstår inte vad herr Hanson
menar med en omedgörlig hållning. Omedgörlig mot vem?

Riksdagen har begärt ett svar av staden på den fråga som man ställt till oss.
Folkpartiet har önskat att detta svar skall lämnas av stadsfullmäktige, och då
har riksdagen effektuerat folkpartiets vilja på den punkten och erbjudit stadsfullmäktige
att själva få svara. Nu skall stadsfullmäktige efter ett väldigt förarbete
svara på den fråga som riksdagen ställt till oss. Och herr P.-O. Hanson representerar
väl inte riksdagen eller dess förvaltningskontor, utan när han här
talar om förhandlingar är det fråga om ett självpåtaget mandat, som han nyss
förklarade vara improviserat på grund av en formulering i herr Agrenius’ anförande
som han missuppfattat.

Vem är omedgörlig? Redan i december 1967 rådde det oenighet i riksdagshusärendet.
Då stod herr Knut Olsson i generalplaneberedningen ännu på samma
sida som socialdemokraterna, medan folkpartiet och vi hade olika meningar.
När sedan frågan om tävlingsprogrammet den 27 mars skulle avgöras i stadskollegiet
gjorde jag för min del — för att få enighet — någonting som jag icke
tyckte om: jag var med på alternativ 3 a. Herr Hanson riktar i dag kritik mot
detta alternativ som egentligen var hans och herr Hallerbys förslag •— alternativ
3 a med dess ödeläggande verkningar för stadsbilden om än inte för cityregleringen.

Var vi omedgörliga när vi alltså anslöt oss till alternativ 3 a för att tillmötesgå
folkpartiet och söka få till stånd en samlande lösning? Men då hoppar folkpartiet
ifrån den linjen. Sedan motionerar folkpartiet om att frågan skall gå till
stadsfullmäktige, och vi är alla med om detta. Nu hoppar ni ifrån den linjen
också.

Vad menar ni att vi skall vara medgörliga mot? Folkpartiets alla eventuella
kommande ståndpunkter? Nej, det är verkligen att begära för mycket.

Borgarrådet Hanson (fp): Fru ordförande! Borgarrådet Mehr har
alldeles missförstått mig, om han tror att jag var ute för att kritisera alternativ
3 a. Jag har visst inte kritiserat detta alternativ. Jag gjorde en jämförelse mellan
de olika alternativen med avseende på vissa rivningar, genomförandetid
o.s.v., men jag har inte yttrat mig om lämpligheten av alternativ 3 a.

Sedan tycker jag att det är litet påfrestande att man skall behöva inför denna
parlamentariska församling påminna om att i ett ärende, där det framkommer
så mycket nytt material, bör det kunna vara befogat att rucka på en ståndpunkt.
Men borgarrådet Mehr anser tydligen att om man har grävt ned sig en gång,
skall man ligga kvar i sitt hål och skjuta åt olika väderstreck, oberoende av vad
som händer i övrigt.

Herr Lind (m): Herr förste vice ordförande! Först några ord till finansborgarrådet.
Jag har aldrig sagt att jag skyller allt av rivningar i Nedre Norrmalms
södra område på riksdagshusfrågan. Jag måtte väl veta hur mycket som
under alla förhållanden kommer att rivas i södra regleringsområdet. Men jag
befarar i högsta grad att ruinfältens period blir lång, om vi går på den linje
som finansborgarrådet rekommenderar. All erfarenhet pekar i den riktningen.

184 (198) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Finansborgarrådet säger att få skulle i dag anse att vi borde fara fram så som
vi gjort på Nedre Norrmalm. Ja, det kan finansborgarrådet säga som inte var
med 1963, såsom han själv konstaterade. För min del är det kanske roligt att få
rätt i efterhand; det var just dessa synpunkter som jag utvecklade för en stund
sedan.

Men skulle det ändå inte vara logiskt, att finansborgarrådet gick över till den
ståndpunkt som majoriteten har intagit, då vi nu faktiskt försöker dämpa rivningstakten
och göra perioden för saneringens genomförande så kort som
möjligt? Ett sådant ställningstagande skulle stämma väl överens med finansborgarrådets
konstaterande att om vi nu skulle få bestämma oss en gång till, skulle
vi nog inte gå så hårt fram på Nedre Norrmalm. Däremot har jag svårt att se
att det stämmer med den ståndpunkt som har framlagts av minoriteten i stadskollegiet.

Finansborgarrådet framhåller också att för varje varv, som byggnadsstyrelsen
i den ena eller andra skissartade formen planerar för ett riksdagshus, så växer
volymerna. Ja, det betvivlar jag inte alls. Men i samma ögonblick som en ansvarig
regering får fatt i frågan, lär nog volymerna komma att krympa, framför
allt då en finansminister får hand om saken — det är väl ganska lätt för ett finansborgarråd
att förstå.

Herr Knut Olsson anmärkte på vad jag sade om behandlingen av cityplanen
1963; han skulle då ha varit ute i ungefär samma riktning som jag. Vad herr
Knut Olsson med detta syftar på, vet jag inte riktigt. Möjligen tänker han på
kommunisternas tidigare framförda önskemål om två stadscentra, ett sydligt
beläget söder om innerstaden och ett centralt beläget. Jag tycker mig också minnas
att han vid något tillfälle — det kanske var 1963 — uttalade tvivelsmål om
huruvida cityplanen innebar en effektiv trafiklösning. Men jag vill påpeka att det
är mig helt obekant att herr Knut Olsson skulle ha röstat för mitt återremissyrkande
år 1963, som just gällde cityplanens genomförande. Den saken går emellertid
mycket lätt att kontrollera i protokollet.

Herr Knut Olsson snedvrider hela mitt resonemang om parkeringshuset i kvarteret
S:t Per. Jag har talat om en kampanj utanför det här huset, och vad som
där förekommer har jag väl rätt att kalla en kampanj. Men jag har också sagt
att jag kan respektera våra kritiker i och utom stadshuset, i den mån de går
in på majoritetens sakargument. Däremot, har jag tillagt, ställer man sig utanför
en saklig debatt, om man driver det ohållbara påståendet att parkeringshuset
skulle vara något slags huvudargument för majoriteten, ty så förhåller det sig
inte. Det finns inget stöd för detta i handlingarna och det finns ingen anledning
för mig att ändra mitt uttalande på denna punkt.

Jag tycker att herr Knut Olsson i alltför hög grad här använde sig av parkeringshuset
som tillhygge. För mig får gärna en viss potentat ta parkeringshuset;
jag har tidigare vid många tillfällen utvecklat mina synpunkter på den
saken. Men om man godtar en områdesplan därför att riksdagshusprovisoriet
vid Sergels Torg måste genomföras, så kan man inte stycka upp saken i bitar
på det sätt som herr Knut Olsson anser. Man är tvungen att acceptera planen
sådan den är för att få det hela i gång. Annars måste planen revideras, och ett
beslut av den innebörden i juni 1968 skulle ha försenat byggandet av riksdagshusprovisoriet.
Därför måste vi ta hela kakan på en gång — den saken klargjorde
jag också vid det tillfället.

Den 27 januari 1969 (199) 185

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

Borgarrådet Hallerby (fp): Herr stadsfullmäktiges förste vice ordförande!
Bara en liten parentes till vad herr Lind nyss sade.

Det var mycket märkligt att höra en politisk redaktör tala om vad som skulle
ske när finansministern fick hand om detta ärende. Det gäller här en riksdagens
egen angelägenhet, herr Lind, och ärendet kommer aldrig att handhas av regeringen
eller finansministern, utan förslaget från riksdagens förvaltningskontor
går direkt in i statsverkspropositionen för att sedan underställas riksdagen.

Innan jag tar upp några andra saker i debatten vill jag lämna en förklaring
till herr Knut Olsson. Anledningen till att hans reservationer av den 27 mars och
27 maj inte har återgivits i det föreliggande utlåtandet är helt enkelt den, att
dessa reservationer vidarebefordrats till riksdagen när ärendet tidigare överlämnats
dit.

Här har i debatten använts mycket ord. Herr Mehr började helt plötsligt
apropå förhandlingar med riksdagen att begagna ordet »schackra med» riksdagen.
Jag vet inte, om herr Mehr anser att vi här i salen bör använda detta ord
överhuvudtaget då det gäller förhandlingar. I så fall kan jag ju börja tala om när
herr Mehr schackrade med storhotellet vid Brunkebergstorg, med femte höghuset
o.s.v. Jag tycker nog att ordet förhandla är bättre och riktigare.

Herr Agrenius talade om den farsartade voteringen i riksdagen beträffande
riksdagshustävlingen. Det hade kanske varit bra, om herr Agrenius varit närvarande
och sett hur voteringen gick till. Jag tror att riksdagen sköter sina voteringar
minst lika bra som Stockholms stadsfullmäktige gör.

Man har här i debatten åberopat mitt ställningstagande av den 27 mars, och
man har sagt att jag då talade för alternativ 3 b och icke något annat. Det är
fullkomligt riktigt, men såsom herr Mehr nyss antydde innebar beslutet den 27
mars en kompromiss. Genom att vi andra sträckte oss ned till alternativ 3 a,
fick vi herr Mehr och herr Agrenius att gå från Helgeandsholmen åtminstone
en bit upp på Nedre Norrmalm. Detta ansåg vi värdefullt, eftersom vi på det
sättet bröt motståndet hos högern och socialdemokraterna mot att överhuvudtaget
diskutera Nedre Norrmalms-alternativen.

Så här efteråt kan det sägas att vi inte borde ha övergivit den ståndpunkt som
vi intog i december 1967. Jag skall gärna erkänna att om jag den 27 mars 1968
hade vetat vad jag i dag vet, så skulle jag icke ha varit med om den kompromiss
som då träffades, och jag skulle alltså icke ha hoppat i galen tunna på det sätt
som jag gjorde. Men jag medger att detta var ett misstag. I motsats till herrar
Mehr och Lind som fortfarande håller på att hoppa upp och ned i denna galna
tunna, så har jag ändrat mig.

Sedan säger herr Agrenius, att det gäller 15 kvarter, och hänvisar till kungl.
byggnadsstyrelsen. Ja, det är alldeles riktigt — den karta som herr Agrenius
pekade på omfattar 15 kvarter, men om han åtminstone hade brytt sig om att
läsa teckenförklaringarna till kartan skulle han ha funnit att där står för ett
kvarter »Eventuellt tillkommande rivning» och för fem kvarter »Bebyggelse
som ej påverkas av tävlingen». Av den bebyggelse som kan påverkas av tävlingen
är fem kvarter tidigare avsedda för statligt ändamål. För fyra kvarter står det
»tidigare ej avsett för statligt ändamål». Detta är det väsentliga. Även om det inte
blir någon riksdag eller någon tävling om riksdag på Nedre Norrmalm kommer
alltså, mina herrar, tio eller elva kvarter i den här delen att successivt rivas
och vara byggplats, därför att en statlig ämbetsmannastad skall dit. Herrarna und -

4—0102639

186 (200) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

går icke rivning — huvuddelen av kvarteren söder om Herkulesgatan kommer att
successivt rivas, med undantag av några som inte heller skulle beröras av en
eventuell tävling om riksdagshus. Det är en fullkomligt felaktig uppfattning ni
har, som kommer sig av att ni svurit på uppgifterna från fastighetskontorets
saneringsavdelning utan att ta reda på hur det egentligen förhåller sig.

Herr Lind sade att jag har fått ett nödargument och att stadsbyggnadsdirektören
har övergett mig när han lämnat 3 c utanför. Jag tror att herrarna läser
litet galet innantill. När man har sagt att 3 c enligt byggnadsstyrelsens förslag
icke kan komma i fråga är anledningen att det förutsätter en breddning av
Fredsgatan, men gränsen norrut är ungefär densamma för 3 c och 3 b. Jag vill
här ytterligare hänvisa til! vad byggnadsstyrelsen säger: »De tre underalternativen
på Norrmalm är i byggnadsstyrelsens utredning exemplifieringar, valda
för att ge bredast möjliga belysning av förläggningens konsekvenser. Resultatet
av en tävling kan inte förutsägas. Att knyta tävlingsområdets avgränsning till ett
av underalternativen är därför helt omotiverat.» Vad det gäller är alltså
icke att diskutera 3 a, 3 b och 3 c utan att säga, om en tävling på Nedre Norrmalm
skall kunna gå på djupet upp till Herkulesgatan eller om det skall bli en
smal remsa söder om Jakobsgatan. Detta är realiteterna, och den som har läst
handlingarna och följt debatten vet att detta är det väsentliga. Där har alltså
stadsbyggnadskontorets samlade expertis, bestående av stadsbyggnadsdirektören,
stadsplaneavdelningens chef och trafikavdelningens chef, sagt att man
med vissa preciseringar och tekniska förutsättningar kan gå upp ungefär till
Herkulesgatan. Jag tycker att till och med herr Lind skulle kunna läsa ut detta
av handlingarna.

När herr Lind åberopar att jag lagt fram Brunkebergsplanen och där bundit
mig vill jag bara erinra om vad jag sade i debatten den 17 juni apropå Brunkebergsplanen:
»Det är alltså uppenbart att staden efter riksdagens beslut beträffande
arkitekttävlingen måste hålla ett tävlingsområde öppet i den utsträckning
varom förhandlingar närmare kan föras mellan staden och riksdagen. I
stort sett innebär väl detta att man tar sikte på det största alternativet, 3 elalternativet,
men frågan om var demarkationslinjen exakt skall dras måste
studeras ytterligare.» Redan när Brunkebergsplanen framlades var jag alltså
beredd att lämna detta tävlingsområde öppet.

Får jag ytterligare bara säga apropå nuvarande riksdagshuset, eftersom byggnadsstyrelsen
åberopas därvidlag med ungefär samma skickliga innanläsningskonst,
att byggnadsstyrelsen uttalar en varning för att vi bakvägen kan få in
riksbanken i ett övergivet riksdagshus »såvida inte särskilda beslut nu fattas».

När det klagas över att byggnadsstyrelsen och planverket kommit med nya
skrifter vill jag hänvisa till att detta är i full överensstämmelse med riksdagens
beslut i våras, där det klart utsagts till riksdagens förvaltningskontor att den fortsatta
utredningen skall ske i samarbete med Stockholms stad, kungl. maj:t representerad
av kungl. byggnadsstyrelsen och planverket, samt riksantikvarieämbetet.
Riksdagens förvaltningskontor har alltså fullt riktigt hela tiden bett att
få inlägg från de nämnda organen.

Herr Knut Olsson1 (vpk): Herr ordförande! Endast en kort replik — jag
tycker nämligen personligen inte om den debattordning som innebär att de som
har företrädesrätt kan få ordet före andra ledamöter, men en replik blir å andra i

i Yttrandet ej granskat av talaren

Den 27 januari 1969 (201) 187

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

sidan meningslös om man skall vänta ett par timmar för att få ge den. Jag är
alltså tvingad fram till talarstolen.

Först till herr Mehr: Förslaget att eventuellt söka finna en lösning av de låsta
positionerna är i varje fall ingenting som jag har diskuterat med några andra
än min grupp. Tanken föddes helt enkelt i eftermiddag när jag satte mig ner
och gjorde anteckningar för det tal jag skulle hålla i kväll. Därför ville jag
heller inte ställa det som ett förslag utan sade bara i mitt första inlägg: Finns
det någon lösning i de låsta positionerna? Kanske vore det en lösning om riksdagen
respektive stadsfullmäktige kunde komma överens om att sätta sig med
särskilda förhandlingsdelegerade i stället för att bara skriva papper till varandra?
Jag ställer detta till diskussion, och vinner det anklang kommer jag att ställa det
som förslag. Jag skulle också eventuellt kunna begära bordläggning, för vilket
bara behövs en tredjedel av rösterna, men detta tänker jag inte göra om det
inte finns ett mer allmänt gehör.

Jag anser att borgarrådet Mehr missuppfattar i varje fall det enkla folkets reaktion
då han tycker att det kanske skulle vara en svaghet om stadsfullmäktige i
kväll säger, när riksdagens förvaltningskontor begärt att få höra vilken ståndpunkt
stadsfullmäktige har: »Vi vill inte yttra oss nu.» I stället tror jag att om
stadsfullmäktige i kväll skulle säga: »I de förberedande kommunala organen
har många starkt motsatta ståndpunkter och argument anförts och å andra sidan
har de statliga myndigheterna anfört synpunkter som vi finner värda att
ytterligare diskutera, och därför anser vi att vi bör sätta oss ned och förhandla
i stället för att skriva brev till varandra», så skulle det inte av allmänheten uppfattas
som en svaghet utan som ett uttryck för att stadsfullmäktige tar sig i
kragen och säger: All right, vi är beredda att försöka komma ur en omöjlig situation.
For situationen är omöjlig då opinionen både inom stadsfullmäktige och
på andra håll är så stark att man med en eller två rösters majoritet — kanske
större, det vet jag inte — kommer att votera igenom en ståndpunkt som hälften av
fullmäktige och mer än hälften av folket i staden inte delar.

Sedan endast i förbifarten till herr Lind: Jag erinrar mig faktiskt inte vad det
var herr Lind yrkade återremiss på vid behandlingen av 1963 års plan, det får
han ursäkta. Men att vi har intagit en klar ståndpunkt i fråga om bilism och
Parkeringshus i innerstaden, det är alldeles klart. Och om jag händelsevis inte
anslutit mig till herr L,ind då han haft en ståndpunkt så kan ju förklaringen
vara, att det finns andra än han som har kloka ståndpunkter.

Herr Lind (m): Hem ordförande! Jag skall också fatta mig kort med tanke
på de talare som vill få ordet — det är bara en sak som jag gärna önskar säga
till borgarrådet Hallerby.

Naturligtvis vet jag att riksdagens verk principiellt och konstitutionellt skall
sköta sig själva, liksom att ett sådant förslag av riksdagens förvaltningskontor
som det här gäller går in i statsverkspropositionen så att säga med förvaltningskontorets
signatur. Men vi får väl i alla fall se en liten aning längre än till formerna.
Jag tror inte att det i vår sinnesvärld existerar en riksdagsmajoritet,
som inte har sin kontakt med regeringen även i sådana frågor som gäller riksdagen
och dess verk. Riksbanken är också ett riksdagens verk. Tror herr Hallerby
att finansministern saknar inflytande över riksbanken? Och jag väntar inte heller
att den finansminister, som fungerar då frågan om riksdagens hus skall avgöras,
kommer att vara en passiv figur utan inflytande på sakens behandling.

188 (202) öen 21 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Vad till sist beträffar diskussionen huruvida man kan göra något extra här i
kväll, så finner jag det inte realistiskt att förorda en bordläggning eller någon
sorts förhandlingsinvit. Det förhåller sig ju så att vi inte känner till statsmakternas
ståndpunkt. Vi vet inte ens hur stort tävlingsområde de kommer att bestämma
sig för — som framgår av stadskollegiets handlingar hålls den frågan
ännu öppen av riksdagen. Vi har inte någon uppfattning om motpartens positioner
och vad man egentligen vill. Att i det läget komma med någon invit i den
ena eller andra riktningen, det tycker jag icke är realistiskt. Om riksdagen senare
_ och det var väl detta herr Agrenius menade — kommer till en ståndpunkt
och då skulle önska konferera med Stockholms stad, så skall vi naturligtvis
inte vägra riksdagen en sådan förhandling; det ligger i sakens natur.

Under sådana förhållande tror jag att de måste vara till förmån för sakens
fortsatta behandling att vi nu presenterar riksdagen ett material och en ståndpunkt.

Borgarrådet Hanson (fp): Får jag fatta stadskollegiets ordförande
Lind så, att oavsett hur voteringen utfaller kommer högern att vara beredd att i
en konstruktiv anda delta i överläggningar med riksdagen och dess företrädare
om dessa viktiga frågor? För vår del vill jag betyga att vi är beredda att ställa
upp i den andan.

Herr Lind (m): Herr ordförande! Jag sade nyss att om riksdagen kommer
till en ståndpunkt och därefter lämnar beskedet att den gärna vill tala med oss
så skall vi naturligtvis säga ja till detta, men åtminstone enligt min mening måste
vi då tala för de synpunkter som Stockholms stad särskilt har att företräda;
och om de synpunkterna har jag redan sagt åtskilligt i flera inlägg här i kväll.

Borgarrådet Hanson (fp): Jag förutsätter — är det en feltolkning så
säg ifrån, men jag hoppas att jag har rätt — att man är beredd att ta och ge argument.
Självfallet skall stadens synpunkter fram; det är vår uppgift att tala
för dem, liksom riksdagens representanter lägger fram sina synpunkter. Men jag
förutsätter att det inte är en så strikt låsning till vad som har sammanfattats i
klämmar här, att det blir meningslöst att diskutera. Annars är det ju substanslöst
att tillkännage en beredvillighet att överlägga.

Borgarrådet Me hr (s): Jag vet inte vad det är för besked herr Hanson
ovillkorligen vill pressa av herr Lind och högern; jag känner ju inte till alla
de överläggningar ni lär ha haft privatim —- att ha sådana överläggningar är
naturligtvis inget fel — i som det heter slutna rum och allt sådant.

Men jag måste ändå säga som deltagare i fullmäktigearbetet, att det är litet
svårt att liksom skriva på växlar där folkpartiet är engagerat. Vad kan man lita
på? Herr Hallerby gjorde ju verkligen nyss ett häpnadsväckande avslöjande. Det
var han själv som lade fram förslaget om 3 a inför avgörandet den 27 mars.
Han drev oss därigenom en bit, fick oss att diskutera Nedre Norrmalm i detta
sammanhang. Vi trodde att det var en kompromiss, ett försök att nå en enhetlig
linje. Men nu avslöjar han själv att det bara ingick i ett taktiskt spel av den
mest cyniska och gemena art. Och detta har han mage att stå här och avslöja
öppet. Det var inte så att han den gången ansåg förslaget riktigt och att han se -

Den 27 januari 1969 (203) 189

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

dan har ändrat mening, utan han säger att de lade fram förslaget därför att de
ville driva oss att gå ett stycke in i Nedre Norrmalm.

Vi gick med på det trots att vi djupt ogillade förslaget, men det skadade inte
cityregleringen på annat sätt än att den försköts ett antal år; norr om Jakobsgatan
skulle cityregleringen kunna genomföras planenligt. Vi visste att det såtillvida
var en dålig lösning, som dock inte skadade regleringen. Men från folkpartiets
sida var det ett rent, fullständigt cyniskt taktikspel.

Så säger herr Hallerby att han inte tänker hoppa upp och ner i galna ståndpunkter
som vi andra. Det har han mage att lägga till. Men hur kan folkpartiet
begära förhandslöften om det ena eller andra, när man hanterar fullmäktige och
oss övriga, demokratiskt arbetande partier på det sättet? Man ivrar för att gå till
fullmäktige och låta fullmäktige — den högsta beslutande instansen — avgöra
saken därför att man tror att grupperna här skall vara mera splittrade än de är.
När man så kommer till fullmäktige kastar man om och säger: »Nej, vi skall
inte ha något avgörande här, utan vi skall förhandla.» Trots den parlamentariska
behandlingsordningen och hela den demokratidebatt vi har om beslutsprocesser
och alltsammans vill man introducera det systemet, att så fort fullmäktige
inte är överens skall frågan kastas in i en förhandlingsapparat. Ni måste förstå
i folkpartiet att ni demolerar allt förtroendekapital som finns för er. Ni kan
inte begära inteckningar i våra ståndpunkter i fortsättningen, utan nu får vi besluta
och sedan avvakta utvecklingen. Riksdagen tar väl en egen ståndpunkt;
det är ju som en förberedelse till det man har begärt vår ståndpunkt redovisad,
och den får vi leverera nu.

När jag ändå har ordet vill jag säga ytterligare några saker i den allmänna debatten.
Jag var först litet konfunderad över herr Hallerbys sätt att räkna kvarter,
vad som var berört och inte berört. Alla som läst handlingarna kände kanske ett
sting av oro: var står det att de och de kvarteren inte var berörda? Jo, det står
i byggnadsstyrelsens papper — som stadsfullmäktige inte ens hunnit läsa —
men det står inte i stadens papper. Byggnadsstyrelsen har sin planläggning, sätter
noter och asterisker. Men det blir en annan sak när hela arkitektflocken från
alla Nordens länder som vargar kastar sig över partiet mellan Hamngatan och
Gustav Adolfs torg för att göra om planen, i entusiastisk glädje över att få
rumstera i den stad där man vet att det händer mest och där en arkitekt verkligen
får utlopp för det mesta av sina krafter, jämfört med andra städer där aktiviteten
är betydligt mindre i sådana här sammanhang. Då kommer trafiklösningar,
gatusystem och kvartersutformningar med i samma soppa. Herr Hallerby
måste förstå att hans försvar för att det inte blir 15 kvarter och att det inte därutöver
blir en sträckning upp till Hamngatan, det håller helt enkelt inte. Tävlingssgränsen
blir sådan, det blir den ödeläggande verkan för cityplanen som
vi har talat om; det är inga överdrifter. Och byggnadsstyrelsen vill ha fria händer.
Den har uppgiften att lösa frågan om riksdagshusets placering och vill göra
det så bra som möjligt. Men priset är för dyrt för oss, eftersom vi får dessa väldiga
förseningar; det är detta vi måste hålla fast vid.

Till herr Knut Olsson vill jag säga att det inte speciellt är hotellet som råkar i
fara, utan det är planerna för hela området som kommer i gungning. Det måste
herr Olsson förstå. Bara därför att Expressen har attackerat mig på två sidor
eller mera i veckan och skrivit detta behöver det ju inte bli sannare. Den ärade
journalisten har säkert studerat sin Joseph Goebbels tillräckligt mycket för att

190 (204) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

känna upprepningens teknik, men herr Knut Olsson, som också var med på den
tiden och vet hur farlig en sådan upprepningsteknik är, skall inte själv falla
för den. Det blir inte bara den konsekvens han talar om, utan det är hela cityplanen
i detta avsnitt som kommer i gungning. Först får vi en död hand på
området till dess tävlingen är färdig och avgjord. Det stannar inte vid 1972 utan
kan bli både 1973 och ännu senare — det är omöjligt att uttala sig om tidsrymden.
Och sedan följer de övriga konsekvenserna.

Men om det nu är nödvändigt att haka upp sig på frågan om hotellet vill jag
säga att detta hotell enligt min mening behövs och att man får ta de åtföljande
konsekvenserna. Däremot anser jag inte att det måste vara ett amerikanskt hotell.
Ingen har frågat mig om den saken på åratal, men det fanns inte svenskt
kapital när frågan diskuterades 1964—1965, trots att vi jagade över hela landet
och talade med alla företrädare för kapitalintressen — ingen ville satsa på hotellet.
Då kom det amerikanska engagemanget. Vid Tegelbacken ville vi också
ha ett helt svenskt hotell, men där hoppade de svenska intressena ur för ett år sedan
— det var SARA som inte ville engagera sig, inte ville splittra sina resurser.
Då föreslog vi — det låg före i tiden — att Stockholms stad skulle gå in i stället,
men folkpartiet och högern ville som alla vet att man skulle ta det erbjudande
som förelåg om överenskommelse med Sheratonkedjan. Därmed har vi alltså ett
amerikanskt hotell, och då kvarstår vår ståndpunkt att staden bör gå in i ett av
hotellprojekten. Det blir helt naturligt vid Brunkebergstorg. Koppla alltså bort
de amerikanska intressena. Ett hotell behövs där, men när projektet kan förverkligas
beror liksom alla andra saker i detta stora avsnitt helt på om cityplanen
kan gå oskadd genom de stormar som nu drar fram.

Herr P.-O. Hanson glömde sammanhanget där jag talade om vettiga arbetsformer.
Jag yttrade mig inte nedsättande om riksdagens arbetsformer. Vi har
ju från stadens sida visat att vi har full förståelse för riksdagens intressen och
behov genom vårt förslag när det gäller provisoriet. Men vad jag sade var att den
formel efter vilken man har beräknat den framtida expansionen bara är baserad
på att en arkitekt har suttit och räknat fram en kurva och kommit till en genomsnittlig
expansion med 1,5 % om året. Det var den oändlighetsserien som jag
fann absurd. Det finns ju vettiga arbetsformer, vilket riksdagen genom hela
författningsreformen och även på annat sätt visat sig eftersträva i hög grad, och
dessutom finns alla moderna kommunikationsmöjligheter. Det var inte alls min
mening att säga något nedsättande om riksdagens arbetsformer.

Borgarrådet Hallerby (fp): Herr stadsfullmäktiges ordförande! Jag
skall fatta mig mycket kort för att min vän herr Grabö äntligen skall få komma
till talarstolen.

Jag tycker bara att herr Mehr kan gå ner i varv. Det gör inte större intryck
om han försöker hetsa upp sig på det där sättet, framför allt inte när han har
missuppfattat vad jag sade. Jag förklarade helt enkelt att det var så pass glädjande
att vi fick ett alternativ också på Nedre Norrmalm, att jag var beredd
att avstå från en bit till för att vi överhuvudtaget skulle få detta alternativ. Det
är möjligt, sade jag efteråt, att detta var fel — man borde kanske ha drivit det
hela — men jag framhöll i alla fall min glädje över dem som äntligen hade insett
att det behövdes ett alternativ till Helgeandsholmen.

Jag tycker som sagt att herr Mehr kan ta det litet lugnare.

Den 27 januari 1969 (205) 191

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

Herr Knut Olsson1 (vpk): Herr ordförande! Jag skall inte mer diskutera
hotellfrågan, eftersom jag tycker att tillräckligt mycket har blivit sagt. Om debatten
skall fortsätta i de spår som herr Mehr har fört in den på, kan det tänkas
att otrevliga ting blir sagda.

Jag har icke hämtat mina argument i denna fråga ur Expressen, och jag har
inte heller hämtat dem ur herr Mehrs eller herr Gyllenstens artiklar i Dagens
Nyheter. Jag har hämtat dem ur det rikhaltiga material som jag har fått från
stadens olika myndigheter och de olika versioner som kommit fram. Jag har
studerat det grundligt, eftersom jag på grund av särskilda förhållanden haft tid
att göra det.

Jag har alltså inte hämtat mina argument från Expressen lika litet som jag
på sin tid hämtade argument från herr Goebbels. Eftersom det är ett riksdagshus
som diskuteras, kanske herr Mehr också vill föra in namnet Göring i debatten, om
den nu skall föras på detta plan.

Borgarrådet Agrenius (m): Herr ordförande! Vi har kanske snart
räknat kvarter tillräckligt mycket här i kväll, men jag vill ändå säga att jag har
svårt att följa med herr Hallerbys tolkning av byggnadsstyrelsens skrivelse. Vad
är det för mening med en gräns kring tävlingsområdet, om det inte skall tävlas
inom det? Visserligen kommer det till några tomter, bland annat Grängesbergsbolagets
hus, som tidigare ej var avsedda för statliga ändamål, men det ingår
ju också en mängd byggnader som tidigare var avsedda för statliga ändamål och
som icke nödvändigtvis skulle rivas, exempelvis Skandinaviska Bankens gamla
hus. Vidare nämnde inte herr Hallerby att det på skissen finns ett prickat område
som går ända upp till Hamngatan, om vilket det står »bebyggelse utanför
tävlingsområdet som påverkas av tävlingsgräns i Herkulesgatan» — det är det
blivande kvarteret Storviggen.

Om man bygger ett riksdagshus som korkar till Jakobsgatan, för att ta ett exempel,
måste man söka andra trafiklösningar, och på den vägen finge man kanske
den breddade Fredsgatan, som skulle förstöra miljön kring Gustav Adolfs Torg.
Vad denna omfattande tävling innebär är att man i denna stadsdel river sönder
City 67 och därmed gör att vi måste börja på nytt. Det är det våra farhågor
gäller, inte att det blir fråga om ett kvarter mer eller mindre.

Det har diskuterats fram och tillbaka om förhandlingar. Jag vill ännu en gång
säga, att om det hade funnits en bestämd vilja i någon riktning hos riksdagen,
vad hade då varit naturligare än att ta upp förhandlingar under den respittid
som riksdagen själv har åstadkommit, från den 4 december 1968 till i dag, alltså
en och en halv månad? Så har inte skett. Det finns alltså inte någon utpräglad
vilja hos riksdagen i någon riktning, och under sådana förhållanden har vi ingenting
annat att göra här i kväll än att ta ställning enligt stadskollegiets förslag
och vidarebefordra det.

Skulle sedan en sådan vilja i någon riktning hos riksdagen så småningom
komma fram — och det får vi hoppas —• är det inte alls säkert att man överhuvudtaget
vill ge sig in på Nedre Norrmalm, och då har allt detta varit onödigt.
Att döma av Dagens Nyheters siffror i går vill man definitivt inte till Nedre
Norrmalm.

Skulle riksdagen — vilket i dag får bedömas som mindre sannolikt —- visa en
verklig vilja att ge sig in på Nedre Norrmalm, har riksdagen också makt att göra
det, och då får vi, om riksdagens företrädare kommer till oss, tala med dem. i

i Yttrandet ej granskat av talaren

192 (206) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Borgarrådet Mehr(s): Jag skall försöka tala så dämpat att herr Hallerbys
känsliga nerver inte blir alldeles söndertrasade.

Det skall bli ett nöje att läsa det stenografiska referatet orättat på den punkt
där herr Hallerby försöker göra gällande att han inte i sitt förra eller sitt näst
senaste inlägg öppet och klart sade, att man drev oss andra grupper i stadskollegiet
— högern och socialdemokraterna -— en bit på vägen och fick oss att överhuvudtaget
diskutera Nedre Norrmalm. Det var alltså ett taktiskt spel. Det var
inte en hederlig kompromiss som man gör för att få en lösning på en fråga,
utan det var list och lur. Den saken framgick fullt klart av formuleringarna.

Herr Hallerby tycker att jag inte bör gå upp i varv. Nu har ju människor olika
temperament och kanske tillfälligt också olika temperatur på grund av influensa
eller av andra skäl, men jag tror att det är ganska många som skulle sätta stort
värde på att herr Hallerby gick upp litet mer i varv och engagerade sig mer för
de uppgifter han har att vårda, hland annat cityregleringen.

Herr Grabö (fp-cp): Stadsfullmäktiges förste vice ordförande, fullmäktige!
Sedan borgarrådskarusellen nu tills vidare avstannat skall jag gärna följa herr
Knut Olssons varningar mot långrandighet och bombasm och bemöda mig att
fatta mig kort och koncist.

Detta är enligt min mening ett av de unika tillfällen när hela landets blickar
är riktade mot Stockholms stadsfullmäktige, och det är ett av de tillfällen när
denna församling har anledning att bemöda sig om att leva upp till sin status
som högsta beslutande organ i landets huvudstad.

Såsom finansborgarrådet underströk är det inte riksdagens framtida lokalisering
eller utformningen av den nya enkammarriksdagens byggnad vi diskuterar. Det
är den kommande arkitekttävlingen som skall utforma alternativ för detta, och
avgörandet ligger hos riksdagen själv.

Jag tillhör dem som menar och som flera gånger för länge sedan har givit uttryck
för uppfattningen att det faller på stadens ansvar att på rimliga villkor anpassa
sin egen planering i City till de beslut som riksdagen, utan opåkallade inskränkningar
i friheten, kommer att fatta. För dagen gäller det stadsfullmäktiges
yttrande över området för arkitekttävlingen.

Det har lästs upp många citat i kväll. Jag tillåter mig citera ett par rader ur
mitt inlägg den 22 januari 1968, när vi diskuterade City 67. Jag sade då, att
riksdagshusets framtida förläggning i och för sig inte borde vara någon tvistefråga
för stadsfullmäktige men att den gjorts till en tvistefråga genom strävandena
att i förväg indirekt beskära möjligheterna till ett fritt ställningstagande
för eller emot en ny lokalisering av riksdagshuset när utredningsmaterialet förelåg.

Frågan kom i viss mån tillbaka vid sammanträdet den 17 juni. Det är att märka
att mellan dessa tidpunkter och även mellan den ofta omnämnda dagen den 27
mars och den 17 juni hade riksdagen fattat beslut i ärendet. Det var bland annat
därför som jag den 17 juni instämde i herr Garpes yrkande om återremiss.

Herr Garpe hade fem motiveringar för sitt yrkande. Den fjärde punkten löd
på följande sätt: »För det fjärde har ju under resans gång inträffat att riksdagen
fattat beslut om förberedelserna för tävling om ett ombyggt eller nytt riksdagshus.
Riksdagens beslut har gått stadskollegiet emot, och jag utgår som självklart
från att stadens styrelse respekterar detta beslut och på allt sätt medverkar till

Den 27 januari 1969 (207) 193

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

att tävlingen kan genomföras så som riksdagen önskat. Detta innebär för det
första att parkeringshuset i S:t Per tills vidare inte kan byggas.» Sedan utvecklar
herr Garpe detta vidare, och han kommer in på frågan om det hotell som han ogillar
lika djupt som hans gruppledare har förälskat sig i detsamma.

Nu kan emellertid herr Mehr få sitt amerikanska hotell — han kan ju kalla
det för Hotell Nixon -— alldeles oberoende eller åtminstone i huvudsak oberoende
av var gränsen för arkitekttävlingen dras. Det är för övrigt litet konstigt att herr
Mehr säger att de nordiska arkitekterna kommer att kasta sig över detta byte
som vargar. Det är väl rimligt att tänka sig att det skulle te sig verkligt stimulerande
för nordiska arkitekter att arbeta med alternativ inom ett tillräckligt stort
tävlingsområde för ett riksdagshus i Stockholm.

Jag vill bara i förbigående säga att jag inte vill klandra herr Mehr för att han
glömt ett par av författarna och räknat ner antalet till 42. Någon av dem har
det kanske inte varit så angenämt för herr Mehr att bli konfronterad med på
sista tiden.

Mitt ståndpunktstagande i frågan den 17 juni beaktade det faktum att riksdagen
då hade fattat sitt beslut. Jag hänvisade till att det i skönhetsrådets yttrande
fanns en passus om lokaliseringen av det framtida permanenta riksdagshuset
och fortsatte: »Jag anser att den saken alltjämt väger tungt i sammanhanget, och
den är ännu inte klar. Det är ett av skälen för mig att biträda herr Garpes yrkande
om återremiss.»

Med dessa ord, herr ordförande, har jag klargjort min ståndpunkt, och jag yrkar
bifall till reservationen i stadskollegiet av herr Hjerne m.fl., samtidigt som jag
beklagar att den invit till en mera allmän samling som här bär framförts inte kan
vinna stadsfullmäktiges anslutning. Bypolitik är dålig politik, särskilt när den
bedrivs i huvudstaden och i en fråga som berör hela nationen. Detta är ju första
gången herr Agrenius har tillfälle att inför Stockholm och hela landet visa upp
sitt moderata samlingsparti. Han väljer att göra det genom att hålla herr Mehr
under armarna. Jag kan bara säga: vilken samling och vilken moderation!

Herr Lavett (h): Herr andre vice ordförande, damer och herrar fullmäktige!
Det har varit en lång, mångordig och stundtals ironisk debatt i detta ärende.
När jag nu har fått ordet vill jag bara med ett kort inlägg få sagt, att trots detta
har inga av de talare som pläderat för en begränsad tävling om riksdagshusets
placering på Nedre Norrmalm lyckats rubba mig från den ståndpunkt jag
har intagit i skönhetsrådet i detta ärende, vilket innebär att jag tillstyrker att
tävlingsområdet får utsträckas även norr om Jakobsgatan.

Även jag ber att få komma med citat och jag väljer då två stycken ur skönhetsrådets
enhälliga yttrande, citat som inte bara täcker min inställning utan även
många människors som tagit del av detta yttrande.

Jag citerar först ett kort stycke om Helgeandsholmen: »Ombyggnaden av det
nuvarande riksdagshuset skulle enligt utredningen kräva ett tillskott av betydande
byggnadsvolym. Detta kan av stadsbildsmässiga skäl icke accepteras. Även
en total nygestaltning av Helgeandsholmen skulle, om de uppställda funktionskraven
tillgodosågs, ge upphov till en bebyggelse, som genom sin massa och
utbredning inverkade störande på det huvudmotiv i stadsplanen som man främst
vill bevara: samspelet mellan Slottet och Gustav Adolfs Torg liksom kontakten
mellan Mälaren och Saltsjön».

Den 27 januari 1969

194 (208)

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Det andra citatet, slutklämmen i skönlietsrådets yttrande, lyder: »Debatten i
riksdagshusfrågan har väckt ett betydande allmänt intresse och det är nödvändigt
att så fullständigt som möjligt och dessutom så snart som möjligt belysa detta
byggnadsproblem i alla dess aspekter. Staden kan inte stå till svars inför framtiden
att med hänvisning till vissa i det långa loppet obetydliga ekonomiska besparingar
och kortsiktiga vinster på planeringsområdet stoppa en förutsättningslös
utredning av en av de viktigaste byggnadsfrågor vi idag har att lösa».

Därmed, herr ordförande, ber jag att få yrka bifall till den reservation i stadskollegiet
som har avgivits av herr Hjerne m.fl.

Herr Garpe (s): Herr ordförande! Efter den här långa debatten skall jag
bara göra en kort deklaration på egna vägnar och för herr Allan Svedendahl, som
av sjukdom är förhindrad deltaga i kvällens sammanträde och som har bett mig
säga, att vi båda två anser att tävlingen om ett nytt riksdagshus inte bör begränsas
så som stadskollegiet nu på nytt har förordat.

Jag har tidigare här i fullmäktige två gånger utvecklat skälen för den ståndpunkten.
Huvudskälet är fortfarande att staden enligt vår mening borde ta fasta
på varje möjlighet att frilägga Helgeandsholmen eller i varje fall radikalt begränsa
bebyggelsens skala och volym. Värdet av en sådan möjlighet tillmäter vi större
vikt än sådana förseningar och kostnader, som en tävling om ett riksdagshus
enligt riksdagens preliminära beslut kan medföra.

När riksdagen för länge sedan mot stadsfullmäktiges önskan beslöt att lägga en
överstor bebyggelse på Helgeandsholmen kunde det betecknas som slutakten i en
klassisk tragedi. Det drama som vi nu medverkar i är ett helt modernt stycke.
Hittills tillhör det närmast den absurda dramatiken. Redan rollfördelningen ter
sig absurd. Jag tänker då inte så mycket på den tidning som en gång var Oscar
Levertins, August Brunius’ och Gotthard Johanssons kulturorgan, men som nu
har valt att spela rollen av »Den stumma» — från Rålambsgatan. Jag tänker mera
på protagonisterna, som verkligen förefaller att agera i ombytta roller.

Det vore i mitt tycke inte förvånande om många riksdagsledamöter särskilt
av en äldre generation skulle säga: Vi stannar på Helgeandsholmen! Vi brydde ju
oss inte om stockholmarna när huset byggdes här. Det ligger fint. Vi får nog rum,
och om så behövs bygger vi på detta ståtliga hus, eller bygger vi ut i Norrström.
Vi stannar här!

Jag tycker inte att det vore så konstigt. Riksdagen har emellertid varit klokare
och sagt, att den också överväger en placering på Nedre Norrmalm. Men
när en sådan möjlighet äntligen erbjuder sig, vad gör Stockholm då? Jo, då svarar
fastighetskontor, generalplaneberedning och stadskollegium: Nej, stanna för
guds skull på Helgeandsholmen! Ty detta är ju ändå innebörden av de många
orden och räkningarna — kanske ... möjligen ... måhända söder om Jakobsgatan,
men även det blir ruskigt dyrt och besvärligt! Gånge denna kalk ifrån oss
— med parkeringshus och storhotell och företagsekonomi i högsätet och riksdagen
kvar på holmen!

Jag har alltså en annan mening. När en liten chans ändå äntligen har kommit,
då borde stadsstyrelsen i mitt tycke ha sökt att på allt sätt lägga till rätta för en
förflyttning från Helgeandsholmen till Norrmalm, trots de bekymmer det kan vålla.

I vilken akt av pjäsen som vi nu befinner oss vet jag inte riktigt. Det kanske
ännu är långt till peripetin? Jag hoppas på en sådan vändning till det bättre!

I dag kan jag bara rösta emot stadskollegiets hemställan.

Den 27 januari 1969 (209) 195

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.
28; m:n 176/1968).

Fru Bratt (m): Herr andre vice ordförande! Det är inte så roligt för mig
som skall uppträda här att komma efter den home talaren Joakim Garpe. Men
eftersom jag känner att jag kanske t.o.m. representerar en del av folkets röst,
så vågar jag det.

Stadsfullmäktige! Samtidigt som jag direkt vänder mig till er vänder jag
mig indirekt till alla dem som skriftligen har riktat en enträgen vädjan till
oss stadsfullmäktige att ansluta oss till hela alternativ 3. Undertecknarna är för
mig mer eller mindre kända namn, alla dock med en bakgrund av kulturkunnande.
Kanske skulle jag ändå tigit still och genom en eventuell votering visat mitt
ställningstagande, om inte bland undertecknarna funnits flera som jag alltid
haft den största respekt för.

Efter denna inledning så låt mig i tre punkter fastslå, varför jag inte kommer
att rösta på det förslag som även innefattar 3 b och 3 c. — Joakim, se inte så
vemodig ut! Jag vill i alla fall på det bestämdaste understryka att jag är helt
emot parkeringshuset i S:t Per.

Min första punkt är, att jag anser att så länge som man hållit på och diskuterat
riksdagshuset skulle Stockholm, hela landets huvudstad, ha kunnat få klart besked
betydligt tidigare. Det hela verkar på mig som snabbköpsaffärernas impulsköp.
Skall vi ha det vid Karlavägen, eller kanske vid Sergels Torg, eller var skall det
ligga — så gick ju diskussionen först. Och sedan kom förslag 1 och förslag 2
och förslag 3, och förslag 3 med a, b och c.

Enligt vad jag hört avsågs det tidigare att utrikesdepartementet skall vara kvar
och bli ensam besittare av huset i kvarteret Vinstocken, ett utmärkt läge för
departementet med Arvfurstens palats bredvid. Nu lär det, fortfarande enligt rykten,
vara tal om att hastigt och lustigt bygga in någon slags tryckeriadministration
där, samtidigt som rivningen för att bygga riksdagshuset föreslås.

Jag finner här ingen klar linje, och det är detta som oroar mig, Jag anser nog
att med litet skicklighet bör man få den önskade ytan utan att Helgeandsholmen
förstörs om riksdagshuset och riksbankshuset sammankopplas. För övrigt en
fråga: Vart skall UD ta vägen om kvarteret Vinstocken rivs? Överallt där vi stockholmare
skulle vilja bo sprider sig statens administrativa byggnader.

Nu kommer den andra punkten. Jag misstror statens förmåga att bygga vackert!
När man tillåter rivandet av Strindbergshuset och när man åstadkommit
sådana för sin omgivning totalt känslolösa skräckexemplar som FOA och radiohuset,
för att inte tala om mastodonthuset som skall byggas vid en av Stockholms
vackraste boendegator, Karlavägen, då blir jag rädd för hur riksdagshuset vid
Gustav Adolfs Torg kommer att se ut. Ju mer mark man får, desto kompaktare
och större har man ju möjlighet att bygga detta riksdagshus och förstöra en av
våra känsligaste stadsbilder. Vad mäktar en eller två representanter för stadsfullmäktige
vid en tävlingsbedömning, om de övriga står starkt enade emot uppfattningen
hos dessa två?

Om 50 år kanske en enad opinion vill ha riksdagshuset på t.ex. Operans plats.
Då kanske de sittande stadsfullmäktige kommer att få ett brev med en mening
nästan identisk med en mening i det brev som vi nu har erhållit: »När nuvarande
riksdagshuset bygges skedde det mot stadsfullmäktiges önskan».

Så kommer jag till den tredje punkten, och nu är det riktigt fråga om folkets
röst.

Många med mig är dödströtta på rivningarna — rivningar som inte bara drab -

196 (210) Den 27 januari 1969

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

bär hela city, utan även pressar upp kontoren på malmarna och därigenom förstör
även de stadsdelarna. Vi anser inte att ett riksdagshus är värt rivning av
90 000 m2 av gamla Stockholm. En stad kan utvecklas och gå framåt, men det
får inte ske så att stora delar av staden fortfarande i årtionden ser ut som en
ruinhög. Det blir ett missriktat statustänkande.

Min personliga uppfattning är att i en stad skall nytt och gammalt smyga in
i varann och lära känna varann. I stället raserar man icke endast allt gammalt,
utan även nyare byggnader, och man bygger nytt i en stil, som motsvarade förväntningarna
när Sergels Torg byggdes men som nu börjar gå mot sitt slut.

Skall en stad utvecklas och förnyas så gäller detta i lika hög grad byggnadsstilar.
Det har talats om stadsfullmäktiges »visionära blick». Känner inte alla
människor att vi börjar bli trötta på gråa, tunga, glansiga och glasiga huskolosser,
som visar oss hur för närvarande alla nybyggda städer i hela världen ser ut?
Vi efterlyser en ny stil. Är det vision eller allmänt förnuftigt tänkande? Det
överlåter jag till var och en att svara på.

Och det värsta av allt med vårt rivningsraseri: den uppväxande ungdomen förlorar
kontinuiteten med sin stad, den blir hemlös och vildvuxen precis som ungdomen
var i de av kriget härjade städerna, och de äldre blir stressade och nervösa
i detta gråa rivningsgytter.

Som stockholmare och älskare av min stad vänder jag mig till stadsfullmäktige:
riv minsta möjliga och bygg upp så snabbt som möjligt! Låt riksdagshuset vara
kvar på Helgeandsholmen i sambyggnad med riksbanken. Gör inte huset högt,
utan låt förnuftet råda för en gångs skull. Vi vet vad vi har, men sannerligen inte
vad vi kan få.

Jag ansluter mig till stadskollegiets förslag, dock med stor tveksamhet — för
att inte förorsaka splittring — till alternativ 3 a. Såsom borgarrådet Hanson nyss
så förnuftigt sade: har man bara satt i gång, så ...

Herr Gnospelius (m): Fru ordförande! Jag vill anmäla att jag har för
avsikt att rösta med reservanterna, men jag skall inte bidra till denna debatt
som redan varat tillräckligt länge.

Herr Thörnlund (s): Fru ordförande! Jag tillhör majoriteten i stadskollegiet,
som alltså i dag lägger fram förslaget för fullmäktige, och jag skall genast
säga att jag yrkar bifall till detta förslag. Jag hade inte föreställt mig att jag
skulle behöva beträda talarstolen och argumentera för en ståndpunkt som så
utförligt motiverats, men herr Lavett tvingar mig att ta till orda.

Herr Lavett sade att det var ett enigt skönhetsråd som stod bakom rådets
yttrande. Jag råkar också vara ledamot av skönhetsrådet, därtill utsedd av den
här värda församlingen, och jag har icke biträtt rådets ståndpunkt. Nu tillhör
jag dem i detta illustra råd som inte har bibringats Den helige ande i några
akademier, men lika fullt vågar jag hysa en mening. Och jag förtycker inte att
rådet har sagt vad det har sagt. Jag ville bara markera att yttrandet inte är enhälligt.

Jg erinrar också om — såsom någon talare gjort tidigare i kväll — att skönhetsrådet
ställde sig ytterst negativt till 1962 års cityplan och därvid åberopade stadsplaneestetiska
och miljömässiga principer, som rådet ansåg att cityplanen skulle
bryta. Man konstaterar nu med en viss förvåning att rådet i dag kan acceptera
att sådana principer bryts på ett mycket markant sätt.

Den 27 januari 1969 (211) 197

Arkitekttävling om riksdagens hus (uti.

28; m:n 176/1968).

Skönhetsrådet representerar i sin allmänna kultursyn, inte minst när det gäller
stadsplane- och miljöfrågor, en konservatism — det har jag haft anledning säga
tidigare — och jag vill bara avslutningsvis framhålla att skönhetsrådets uttalanden
i olika stadsplanefrågor sällan tillmätts en sådan betydelse som rådets negativa
inställning i den sak det här gäller.

Stadsfullmäktige beslöto med 50 röster mot 39 bifalla stadskollegiets
hemställan.

■

199

ALTERNATIV 1

tf .....

• .

5 m 4Ä

5—914078

200

ALTERNATIV 2

_I L

201

ALTERNATIV 3

Jakobsgatan

Fredsgatan

G.A. torg

i m

■ .....

J Ul

ii-SI O

"}{ Wå cd y

IStt r

l % J ■# 1—/

Jakobsaatan

Fredsgatan

G.A. torg

?A C

ESSELTE AB. STHLM 69

914078

203

Innehåll

Sid.

Styrelsens för riksdagens förvaltningskontor skrivelse tiii riksdagen 25.2.1969

om riksdagens lokalfrågor på längre sikt................................... j

Förberedelserna för arkitekttävlingen: tävlingsområdets omfattning....... l

Bakgrund............................................... 4

Det kommunala planmonopolet..................................... g

Nordisk eller internationell arkitekttävling?............................ 10

Prisnämnden............................................ 44

Lokalprogrammet för ett permanent riksdagshus........................ 12

Anslagsfrågan...................................................... 43

Styrelsens överväganden och förslag................................... 14

Hemställan........................................... 20

Bilagor

A Stockholms stadskollegiums utlåtande 1969: 28 angående arkitekttävling

om riksdagens hus.................................................. 21

B Stadsbyggnadskontorets PM 14.1.1969 angående alternativ områdesplan för
kvarteren söder om Hamngatan mellan Brunkebergstorg och Kungsträdgården
............................................................ 97

C Fastighetskontorets PM 15.1.1969 med kommentarer med anledning av stadsbyggnadskontorets
PM 14.1.1969..................................... 101

D Gatukontorets PM 16.1.1969 med kommentarer med anledning av stadsbyggnads-
och fastighetskontorens PM 14.1.1969 resp. 15.1.1969.......... 103

E Kungl. byggnadsstyrelsens utlåtande 20.1.1969 till riksdagens förvaltningskontor.
.............................................. ^ |Q0

Inom kungl. byggnadsstyrelsen 8.1.1969 upprättad PM ang. riksdagens hus 109

Föredragningspromemoria inom kungl. byggnadsstyrelsen 2.12.1968 beträffande
riksdagens hus.......................................... 447

Kungl. byggnadsstyrelsens skrivelse 7.1.1969 till statsrådet och chefen för
finansdepartementet ang. vissa aktuella frågor i samband med planeringen
i centrala Stockholm.............................................. 449

F Statens planverks remissutlåtande 20.1.1969 till riksdagens förvaltningskontor
ang. arkitekttävlingen om riksdagens hus..................... .. 42g

G Kommunalförbundets för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL)
skrivelse 23.1.1969 till riksdagens förvaltningskontor ang. tävling om permanent
riksdagshus och planering av tunnelbanestation vid Regeringsgatan... 128

204

H Kungl. byggnadsstyrelsens remissutlåtande 3.2.1969 till riksdagens förvaltningskontor
över KSL:s skrivelse..................................... 132

I Ett fyrtiotal stockholmares framställning till Stockholms stadsfullmäktige
i januari 1969 i tävlingsområdesfrågan................................ 133

J Svenska arkitektföreningens och Stockolms arkitektförenings skrivelse till

riksdagens förvaltningskontor 11.2.1969............................... 135

K Stoekholms stadsfullmäktiges beslut 27.1.1960 med anledning av skrivelse

10.12.1968 från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor............... 138

L Debattprotokoll från Stockholms stadsfullmäktiges sammanträde 27.1.1969 141

Huvud- och underalternativ i riksdagshusfrågan

Alt. 1 — ombyggnad på Helgeandsholmen............................... 199

Alt. 2 — nybyggnad på Helgeandsholmen................................ 200

Alt. 3 — nybyggnad på Nedre Norrmalm................................ 201