Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1969
19
Nr 12
Utlåtande i anledning av motioner om vidgad information till
riksdagen i valutapolitiska frågor.
I de likalydande motionerna 1:216 av herr Gösta Jacobsson och 11:315
av herr Magnusson i Borås hemställes att riksdagen skall
dels uppdraga åt fullmäktige i riksbanken att framlägga förslag till lämpliga
former för ökad kontakt och aktuell information rörande viktigare till
riksbankens och valutastyrelsens förvaltning hörande ärenden,
dels hemställa till Kungl. Maj :t att i erforderlig omfattning genom tillkännagivanden
till riksdagen möjliggöra debatt rörande vidtagna valutapolitiska
avgöranden av större vikt.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från fullmäktige i riksbanken.
Motionerna
Efter att ha angivit några huvuddrag i det internationella monetära systemet
och betonat dettas betydelse för vårt lands ekonomi anför motionärerna
att systemet på sistone råkat i gungning genom oro på de utländska valutamarknaderna.
Även om oron dämpats finns, framhåller de, risk för att nya
valutakriser kan uppstå. Motionärerna berör så olika i den internationella
debatten framförda förslag till reformer i det monetära systemet och uttalar
att riksdagen har starka skäl att i fortsättningen på ett helt annat sätt
än hittills hålla sig å jour med utvecklingen på valutaområdet. Nu föreliggande
informationsmöjligheter, för vilka en redogörelse ges, borde enligt
motionärernas mening kompletteras med en möjlighet för riksbanken att
lämna direkta rapporter till riksdagen om händelser på det valutapolitiska
och penningpolitiska området. Även regeringen borde befrämja en ökad
levande debatt i riksdagen i hithörande frågor.
Uppgifter i anslutning till motionerna
I § 72 regeringsformen stadgas att riksbanken förbliver under riksdagens
garanti och förvaltas av sju fullmäktige, av vilka riksdagen väljer sex och
Kungl. Maj :t förordnar en, som är fullmäktiges ordförande. Närmare bestämmelser
om riksbankens verksamhet finns i lagen den 30 juni 1934 (nr
20
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1969
437) för Sveriges riksbank och i det av riksdagen utfärdade bankoreglementet
(gällande lydelse RFS 1968: 1). I 14—16 §§ riksbankslagen stadgas om
olika internationella transaktioner, såsom köp och försäljning av utländska
valutor och värdepapper, upptagande av utländsk kredit samt beviljande av
kredit åt utländsk centralbank. Enligt 35 § riksbankslagen skall ärenden
av slag som nu nämnts hållas hemliga; sekretesstiden är 50 år.
De valutareglerande åtgärder om vilka Kungl. Maj :t förordnar på basis
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) och om vilkas närmare utformning
stadgas i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) ombesörjs i
första hand av riksbanken. Dennas beslutanderätt på området utövas enligt
6 § valutalagen av en styrelse (valutastyrelsen), bestående av sju ledamöter.
Av dessa utser Kungl. Maj :t fyra och bankofullmäktige tre, däribland
vice riksbankschefen, som är valutastyrelsens ordförande. Valutastyrelsens
beslut får överklagas hos fullmäktige, mot vilkas beslut i sådant
fall talan icke får föras.
Enligt 37 § riksbankslagen skall fullmäktige efter varje års slut avge berättelse
till bankoutskottet angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning.
Denna berättelse skall utskottet enligt sin instruktion skyndsamt
meddela riksdagen, vilket årligen sker genom utskottets memorial nr 1.
Sedan riksdagens revisorer granskat riksbankens tillstånd och förvaltning
under det gångna året och avgivit berättelse om granskningen fullgör bankoutskottet
sin i instruktionen föreskrivna »granskning av riksbankens tillstånd
och huru densamma styrd och förvaltad blivit». I det utlåtande i
ämnet som utskottet avger till riksdagen upptas frågan om ansvarsfrihet
för fullmäktige. Detta dechargeutlåtande innehåller regelmässigt en översikt
över penning- och valutapolitiken under det gångna året. I varje fall
när enighet inte uppnåtts inom utskottet beträffande utformningen av denna
översikt brukar dechargeutlåtandet föranleda debatt i kamrarna.
Enligt praxis lämnar riksbankschefen två gånger årligen inför bankoutskottet
en redogörelse för aktuella penning- och valutapolitiska frågor,
ena gången — i samband med utskottets granskning av riksbankens förvaltning
— främst i form av svar på frågor som framställts från utskottets
sida. Dessutom har riksbankschefen eller vice riksbankschefen vid skilda
tillfällen på begäran lämnat utskottet ytterligare information i valutapolitiska
spörsmål.
En valutapolitisk debatt inom riksdagen kan komma till stånd på grundval
av en interpellation eller enkel fråga. Senast förekom en sådan debatt
den It december 1968, då statsrådet Wickman i första kammaren besvarade
en interpellation av herr Gösta Jacobsson (h) angående förhållandena på
det internationella valutaområdet.
Om muntliga meddelanden till riksdagen från Kungl. Maj :ts sida stadgas
i § 56 riksdagsordningen. Sådant meddelande kan, om så prövas lämpligt,
lämnas »i fråga, som angår rikets förhållande till främmande makt, eller
i annat ärende av större allmänt intresse». Meddelandet lämnas i vardera
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1969
21
kammaren av en därtill förordnad statsrådsledamot och ger rätt till omedelbar
debatt.
Yttrande av bankofullmäktige
I sitt remissyttrande över motionerna erinrar bankofullmäktige först om
att riksbanken — såsom också motionärerna påpekat — är riksdagens bank
och att jämfört med förhållandena i andra länder den svenska folkrepresentationen
därför är väl tillgodosedd när det gäller information från centralbanken.
Förutom på att riksdagen väljer riksbankens styrelse pekas på
att riksbankens ansvar inför riksdagen leder till information och debatter
såväl i bankoutskottet som i kamrarna.
Fullmäktige ifrågasätter därefter om sådan offentlig information och
debatt som motionärerna synes önska är behövlig eller alltid ens önskvärd.
Valutakriser av det slag som motionärerna i första hand tycks ha haft i
åtanke som anledning därtill utmärks i hög grad av att läget är labilt, säger
fullmäktige och anför:
I en sådan situation, där uppgiften är att i tysthet arbeta för att återupprätta
ett måhända undergrävt förtroende, kan det ej vara rimligt att samtidigt
stimulera till offentlig riksdagsdebatt och därmed sammanhängande
publicitet. Det är lätt att föreställa sig att yttranden under en sådan debatt
kan, om de missuppfattas eller tillmätes större betydelse än de rätteligen
bar, vålla betydande olägenheter. Det förefaller också olämpligt, att riksbanksledningen
i sådana situationer skulle förbehållslöst i offentliga deklarationer
inför riksdagen framlägga sin egen syn på en pågående utveckling.
Detta gäller för övrigt ej blott av hänsyn till omedelbara svenska intressen
utan i lika hög grad för att skydda utländska rättssubjekts befogade
krav på sekretess. Att föreskriva riksbanken skyldighet att omedelbart
informera riksdagen i dylika och liknande situationer vore alltså att
medverka till uttalanden, som medvetet måste ges en så vag och allmän
karaktär att de bleve skäligen innehållslösa.
Behovet av fullständig och öppen information från riksbanken till riksdagen,
vilket fullmäktige inte ifrågasätter, fylles därför enligt deras mening
bäst genom nuvarande system, som ger riksdagen möjlighet att i efterhand
la ställning till vidtagna åtgärder och därvid göra uttalanden som kan tjäna
till ledning för fullmäktiges handlande i framtiden. I den mån fortlöpande
kommentarer till en pågående utveckling begäres är riksbanksledningen
också, säger fullmäktige, beredd att utveckla den nuvarande praxis beträffande
besvarande av frågor i bankoutskottet och, när utskottet så önskar,
ställa sig till förfogande för förtroliga överläggningar inom utskottet.
Utskottet
De internationella valutaförhållandena har, såsom motionärerna framhåller,
under de senaste åren tilldragit sig stor uppmärksamhet. Ett inslag
i utvecklingen på området har varit den strävan att tillgodose behovet av
22
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1969
ökad internationell likviditet som nyligen tagit sig uttryck i tillskapandet
av systemet med särskilda dragningsrätter (se prop. 1968: 150, BaU 66).
Ett annat, mera dramatiskt inslag har varit de kriser som drabbat vissa
betydelsefulla valutor, främst det brittiska pundet, och som föranlett internationella
stödåtgärder vari bl. a. Sveriges riksbank deltagit.
Med hänsyn både till den viktiga roll som valutapolitiken spelar i den
internationella ekonomin och till de särskilda förpliktelser som vårt land
påtagit sig på valutaområdet är det naturligt att hithörande frågor blir
föremål för riksdagens intresse. I likhet med motionärerna finner utskottet
det angeläget att riksdagen blir informerad om och får tillfälle att debattera
de valutapolitiska förhållandena. Tidpunkten för och utformningen av denna
information och debatt måste emellertid väljas med beaktande av de
speciella problem som är förknippade därmed.
Vid sidan av riksdagens medverkan i författningsregleringen på området
är det framför allt det årliga ställningstagandet till riksbankens förvaltning
som ger riksdagen tillfälle att behandla valutapolitiska frågor. Motionärernas
uttalande att bankofullmäktiges förvaltningsberättelse saknar omedelbart
aktuellt intresse gör enligt utskottets mening knappast rättvisa åt det
förhållandet att berättelsen — och bankoutskottets bl. a. därpå baserade
granskning — kan tjäna som utgångspunkt för en förutsättningslös diskussion
av valutapolitiken. Att i efterhand ta ställning till vidtagna åtgärder
och därvid eventuellt göra uttalanden som kan tjäna som riktlinjer för
riksbankens framtida handlande måste, som fullmäktige antyder, vara den
naturliga formen för riksdagens deltagande i en sådan verksamhet som det
här gäller. Ansvaret för de löpande åtgärderna på valutapolitikens område
bör däremot helt och fullt åvila det exekutiva organ, bankofullmäktige, som
utsetts för bl. a. detta ändamål. Genom att i fullmäktige samtliga de fyra
största riksdagspartierna finns företrädda, får de olika politiska meningsriktningarna
anses ha möjlighet att öva inflytande på viktigare valutapolitiska
avgöranden.
Den här angivna ansvarsfördelningen utgör måhända i och för sig inget
hinder för den utvidgade information och diskussion som motionärerna anser
önskvärd. Emellertid måste i detta sammanhang hänsyn tagas till de
problem som en öppen debatt i riksdagen skulle kunna skapa i kritiska
situationer och till de rimliga anspråk på sekretess som utländska intressen
kan göra gällande. Vad bankofullmäktige härvidlag anfört i sitt remissyttrande
synes värt allvarligt beaktande. Den ytterligare kontakt mellan
riksbanken och riksdagen som kan vara motiverad torde därför i första
hand få, liksom hittills, ta formen av sluten information till den mera begränsade
krets som bankoutskottet utgör. Utskottet noterar fullmäktiges
uttalade beredvillighet att medverka till att nuvarande praxis i fråga om
sådan information med därtill knutet meningsutbyte utvecklas vidare.
Uteslutet är givetvis icke att i vissa fall även en kammardebatt kan vara
Bankoutskottets utlåtande nr 12 år 1969
23
påkallad i anledning av valutapolitiska förhållanden. Bankofullmäktige är
självfallet i princip oförhindrade att genom ett meddelande till bankoutskottet,
som utskottet kan vidarebefordra till riksdagen, tillhandahålla
underlag för en sådan debatt. Att en dylik åtgärd normalt inte ifrågakommer
framgår av vad ovan sagts. Information från regeringshåll kan dels begäras
av riksdagsledamöterna genom interpellationer och enkla frågor, dels,
om så befinnes vara befogat, på regeringens initiativ lämnas genom särskilda
tillkännagivanden. Även härvidlag måste ovan angivna grunder för restriktivitet
beaktas. Att rikta en generell hemställan till Kungl. Maj :t om vidgad
information rörande valutapolitiska avgöranden är enligt utskottets mening
inte motiverat. Av skäl som utskottet redovisat finns inte heller anledning
att ge bankofullmäktige sådant uppdrag som motionärerna föreslår.
Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionerna 1:216 och 11:315.
Stockholm den 25 mars 1969
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Stefanson
(fp), Åkerlund (m), Lundin Os)*, Larfors (s), Mattsson (ep)* och Vilhelm
Erik Carlsson (m);
från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Hagnell (s)*, Franzén i
Motala (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp), Rask (s) och Stridsman (ep).
* Ej närvarande vid justeringen.