Nr 11—12 Bankoutskottets utlåtande nr It år 1969

1

Nr 11

Utlåtande om verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 instruktionen för bankoutskottet åligger det utskottet att granska
dels riksbankens tillstånd och huru densamma styrd och förvaltad blivit,
dels riksgäldskontorets ställning och förvaltning.

För sin granskning av riksbankens styrelse och förvaltning har utskottet
tagit del av dels de inom riksbanken hos fullmäktige, direktionen och industristyrelsen
under år 1968 förda protokollen, dels fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse om riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1968, dels särskilda redogörelser
för verksamheten vid riksbankens pappersbruk och vid dess sedeltryckeri
under år 1968, dels riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning
av riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1968, dels
ock ett av fullmäktige i riksbanken till utskottet avgivet yttrande i anledning
av revisorernas berättelse. Sistnämnda yttrande är som bilaga 2 fogat
till detta utlåtande. Det statistiska material som ingår i fullmäktiges berättelse
är delvis av preliminär natur. Utskottet har under hand fått del av
reviderade uppgifter.

För sin granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning har
utskottet tagit del av dels de hos fullmäktige i riksgäldskontoret under år
1968 förda protokollen, dels fullmäktiges med utskottets memorial nr 2
överlämnade, till 1969 års riksdag avgivna berättelse, dels ock riksdagens
revisorers berättelse över verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning under budgetåret 1967/68. De protokoll som
förts hos fullmäktige under tiden från och med den 1 juli 1967, intill vilken
tidpunkt ansvarsfrihet tidigare beviljats fullmäktige, och till 1967 års
slut har tidigare granskats av utskottet (uti. 1968: 20).

Härutöver har utskottet tagit del av protokoll från ett under år 1968
hållet gemensamt sammanträde med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag får utskottet
avge berättelse över den verkställda granskningen.

l:o) Penning- och valutapolitiken. De bedömningar som förelåg i slutet
av 1967 tydde på att förutsättningar fanns för att den konjunkturavmatt1
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 11—12

2

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

ning som rått sedan 1966 skulle övergå i ett skede med en något snabbare
tillväxt av efterfrågan och produktion under 1968. Den beräknade uppgången
i tillväxttakten var dock ganska begränsad och den var dessutom
omgärdad med betydande osäkerhetsmarginaler.

Balansen i utrikeshandeln, vilken vid mitten av 1960-talet kraftigt rubbats
men därefter i huvudsak återställts, förutsågs komma att i stort sett bestå.
Osäkerheten var dock påtaglig då det gällde bedömningen av effekterna på
betalningsbalansen av den oro på valutamarknaderna som under senare
delen av 1967 kulminerat i samband med devalveringen av det brittiska
pundet och vissa andra valutor.

Det mål som stod i förgrunden vid utformningen av den ekonomiska politiken
under 1968 var att trygga en hög och jämn sysselsättning. Samtidigt
var det angeläget att åstadkomma en fortsatt förbättring av handelsbalansen.
Detta krävde ansträngningar för att hålla nere pris- och kostnadsstegringarna
och för att få en styrning av investeringsresurserna till industrin.

Mot den här angivna bakgrunden gavs den ekonomiska politiken en försiktigt
expansiv inriktning. Denna tog sig uttryck i att statsupplåningen
tilläts expandera samtidigt som och till följd av att efterfrågan och sysselsättning
stimulerades genom i tid och rum avgränsade åtgärder. Syftet
med politiken var att förstärka efterfrågan så att de produktiva resurserna
fullt utnyttjades utan att inflationstendenser uppkom. De selektiva stimulansåtgärderna
vidtogs främst inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.
Därutöver genomfördes frisläpp av investeringsfonder för byggnader och
maskiner i syfte att stödja industriinvesteringarna. Då dessa inte expanderade
togs resurserna i stället i anspråk genom att ramarna för offentligt
byggande av olika slag och bostadsbyggande vidgades. Vissa tidigareläggningar
av statliga industribeställningar hade också en konjunktur stimulerande
effekt.

Läget på kreditmarknaden vid slutet av 1967 präglades i hög grad av
situationen på valutamarknaden, vilken nödvändiggjort en åtstramning av
kreditpolitiken för att markera avsikten att försvara den svenska kronans
yttre värde. Denna skärpning synes ha haft avsedd effekt. Det blev därför
möjligt att efter hand återgå till en sådan lättare kreditpolitik som konjunkturläget
motiverade och som stod i överensstämmelse med den ekonomiska
politiken i övrigt. Ett första steg togs då fullmäktige i riksbanken den 8
februari 1968 fattade beslut om att sänka det officiella diskontot med en halv
procentenhet till 5‘/2 procent. Samtidigt bedömdes det tidigare givna förordnandet
om kassakvoter för bankaktiebolagen kunna återkallas.

En viss fortsatt oro gjorde sig gällande på valutamarknaderna under
större delen av 1968. Vid några tillfällen uppträdde klara krisfenomen,
vilka bl. a. hängde samman med de sociala oroligheterna i Frankrike under
försommaren, med upprepade spekulationer i en höjning av guldpriset och
med förväntningar om en reval ver ing av den tyska marken. Förtroendet
för den franska francen och det brittiska pundet försvagades tidvis. Under

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

3

senare delen av november, då oron nått en höjdpunkt, behandlades situationen
vid ett möte i Bonn med representanter för den s. k. tioländergruppen.
Härefter vidtogs i Frankrike och Storbritannien ekonomisk-politiska åtstramningsåtgärder,
medan Västyskland genom att ändra beskattningssystemet
med avseende på utrikeshandeln sökte dämpa tillväxten i handelsbalansens
överskott. Dessa åtgärder synes ha haft en lugnande inverkan på valutamarknaderna.

Den nu berörda utvecklingen under 1968 gav bankofullmäktige anledning
att efter räntesänkningen i februari iaktta en viss försiktighet i fråga
om sådana ytterligare lättnader i kreditpolitiken som med hänsyn till konjunkturutvecklingen
kunde synas motiverade. Straffräntan på bankernas
upplåning i riksbanken utöver vissa gränser bibehölls, men dess effekt
tilläts efter hand avtaga. Under första halvåret skedde en viss åtstramning
av bankernas likviditet, vilken avspeglades i en ökning av bankernas upplåning
i riksbanken. Härtill bidrog både den statliga upplåningspolitiken,
vilken innebar en ökad upplåningsaktivitet på den långa marknaden, och
riksbankens marknadsoperationer. Under andra halvåret inträdde dock en
betydande förbättring av affärsbankernas kassalikviditet. Då samtidigt
läget på valutamarknaderna syntes ha stabiliserats något ansågs ett ytterligare
steg mot eu lättare kreditpolitik kunna tas genom en sänkning av
diskontot från 5V2 till 5 procent den 10 oktober.

Kombinationen av en relativt lätt kreditpolitik och en på selektiv stimulans
inriktad ekonomisk politik i övrigt bidrog till att den ekonomiska
utvecklingen under år 1968 karaktäriserades av en balanserad expansion.
Tillväxttakten för den totala produktionen steg från ca 2 procent år 1967
till 3,5 procent år 1968. Läget på arbetsmarknaden förbättrades generellt
sett mot slutet av året även om regionala balansbrister fortfarande kvarstod
och i vissa fall skärptes.

Pris- och kostnadsutvecklingen var lugnare än på många år. Bytesbalansen
försämrades med ca 450 miljoner kronor, till en mindre del beroende
på ett något ökat underskott i handelsbalansen men främst till följd av
ett avtagande överskott i övriga löpande betalningar. Valutareserven ökade
under årets första tio månader med ca 600 miljoner kronor. Under november
och december skedde emellertid en utströmning av valutor till ungefär
samma belopp varför valutareserven för hela året räknat förblev i stort sett
oförändrad.

Allmänt sett var kreditmarknaden relativt lätt under 1968. Den totala
nytillkomna kreditförmedlingen, d. v. s. förändringen i utestående skulder
och fordringar, uppgick till nära 20 miljarder kronor 1968 mot ca 17,4
miljarder kronor 1967 och 12,7 miljarder kronor 1966. Vissa förskjutningar
i kreditströmmarna mellan 1967 och 1968 kan noteras. Statens andel av
den totala upplåningens tillväxt förblev oförändrad vid ca 17 procent, medan
kommunernas sjönk från 9 till 7 procent. För bostäderna steg andelen
från 40 till 41 procent. Näringslivets andel ökade från 34 till 35 procent.

4

Bankoutskottets utlåtande nr It år 1969

Hälften av ökningen mellan 1967 och 1968 i upplåningens tillväxt kom
bostadssektorn till godo medan 45 procent hänförde sig till näringslivssektorn.
Som allmän karaktäristik av utbuds- och efterfrågeförhållandena
på kreditmarknaden under året gäller enligt bankofullmäktiges bedömning,
att kreditefterfrågan vid rådande ränteläge i allt väsentligt torde ha tillgodosetts.

Den kassamässiga utvecklingen av statsbudgeten under 1968 innebar en
fortsatt försvagning, ehuru i avsevärt långsammare takt än under 1967.
Utgiftsöverskottet ökade med 362 miljoner kronor. Denna ökning sammanhängde
bl. a. med stigande utgifter för arbetsmarknadspolitiken samt osedvanligt
stora utbetalningar av överskjutande skatter. Den statliga upplåningen
inriktades i väsentligt högre grad än under 1967 på den långfristiga
marknaden.

Kommunernas utgiftsöverskott beräknas ha varit något större under
1968 än under 1967. Den kommunala upplåningens tillväxt minskade emellertid
med omkring en kvarts miljard kronor. Denna nedgång avspeglas i
en mindre omfattande likviditetsuppbyggnad än under 1967.

Volymökningen för bostadsbyggandet under 1968 stannade enligt preliminära
beräkningar vid knappt 2 procent. Kreditanspråken på marknaden
synes ha uppgått till ca 7,5 miljarder kronor, vilket innebär en ökning från
1967 med ca en halv miljard kronor. De bostadsfinansierande hypoteksinstitutens
emissioner var omfattande. De tecknade beloppen på sådana lån ökade
med 1,2 miljard kronor. Affärsbankernas direkta byggnadskreditgivning
expanderade snabbt, medan deras köp av hypoteksobligationer uppgick till
ett väsentligt lägre belopp än under 1967. Ökningen i affärsbankernas totala
utlåning till bostadsbyggandet beräknas ha varit drygt 400 miljoner kronor
mindre än 1967. Liksom under 1967 träffades i början av 1968 en överenskommelse
innebärande att bankerna skulle bevilja byggnadskrediter till
de byggnadsföretag som ingick i igångsättningsprogrammet. Finansieringen
av bostadsbyggandet synes i detta avseende ha förlöpt i stort sett utan friktioner.

Näringslivets fasta investeringar minskade med 3,5 procent i volym.
Inom den egentliga industrin låg investeringarna kvar på ungefär samma
nivå som 1967. Nedgången kan väsentligen hänföras till utvecklingen av
investeringarna inom handelsflottan samt i form av byggnader för handel,
kontor etc. I detta sammanhang kan noteras att den investeringsavgift som
utgick under en stor del av året torde ha påverkat byggnadsinvesteringarnas
inriktning.

Tillväxten i näringslivets (inklusive hushållens) upplåning på den reguljära
kreditmarknaden ökade kraftigt eller med ungefär 1,2 miljard kronor.
Härmed finansierades dels en uppgång i lagerinvesteringarna med omkring
en halv miljard kronor, dels en av allt att döma stark likviditetsuppbyggnad.
Näringslivets ökade upplåning synes i allt väsentligt ha tillgodosetts
av affärsbankerna.

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

5

Även på kreditmarknadens utbudssida ägde vissa förskjutningar rum under
1968. Den mest betydande var en ökning i de offentliga försäkringsinrättningarnas
— d. v. s. huvudsakligen allmänna pensionsfondens — andel
av tillväxten i den totala kreditgivningen från 24 procent 1967 till 29 procent
1968 och en ungefär motsvarande nedgång i affärsbankernas andel.
Andra banker och enskilda försäkringsinrättningar bibehöll sina andelar
ungefär oförändrade.

Kapitalmarknaden, d. v. s. marknaden för långfristig kreditgivning, bibehöll
samma andel av tillväxten i den totala kreditgivningen som år 1967,
d. v. s. ungefär två tredjedelar. Avgränsningen bär då skett efter de finansobjekt
som normalt brukar hänföras till den långa marknaden. Nettoplaceringarna
i långfristiga obligationer och förlagsbevis ökade mera 1968 än
1967, medan uppgången i kapitalmarknadsinstitutens reverslångivning fortsatte
i ungefär oförändrad takt och aktieplaceringarnas tillväxt minskade.

Affärsbankernas direkta kreditgivning, d. v. s. utlåning i annan form än
genom placeringar i värdepapper, steg kraftigt med ca 5 miljarder kronor
1968 mot ca 3,2 miljarder kronor 1967. Av denna ökning i utlåningens tillväxt
hänförde sig ca 0,5 miljard kronor till bostadsbyggandet och ca 1,3
miljard kronor till övriga sektorer. Bankernas nettoköp av obligationer,
d. v. s. tillväxten i obligationsinnehavet, var till sitt belopp ca 0,6 miljard
kronor lägre 1968 än 1967. Placeringarna i statsobligationer ökade med
drygt 0,9 miljard kronor mot nära 0,7 miljard kronor 1967, medan placeringarna
i hypoteksobligationer steg med endast knappt 0,5 miljard kronor
1968 mot ca 1,4 miljard kronor 1967.

Förordnande om valutareglering har gällt under 1968 enligt samma regler
som tidigare. Beträffande tillämpningen av valutabestämmelserna har
ändringar skett i fråga om kontrollen över dels betalningar till utlandet av
premier för vissa försäkringar, dels vissa transaktioner (switch-affärer)
i utländska och svenska värdepapper. I sistnämnda hänseende innebar ändringarna
bl. a. att likvider vid försäljning i utlandet av på utländsk valuta
lydande värdepapper i svensk ägo ej vidare får användas för köp av aktier
eller andelar som utgivits av investmentbolag eller investmentfonder.

Sverige deltog under 1968 liksom tidigare på olika sätt i det internationella
monetära samarbetet. Frågan om det internationella betalningssystemets
utformning och funktionssätt intog därvid en framskjuten plats. Arbetet
på att skapa en ny reservtillgång i form av särskilda dragningsrätter fortsatte
och en överenskommelse härom nåddes. Efter framställning från
bankofullmäktige framlade Ivungl. Maj :t proposition i ärendet (1968: 150),
vilken på förslag av bankoutskottet (uti. 1968:66) bifölls av riksdagen
(rskr. 1968:414 och 415). Internationella valutafonden har sedermera underrättats
om att Sverige anslutit sig till systemet med särskilda dragningsrätter.
Beträffande systemets innebörd och funktionssätt får utskottet hänvisa
till sitt utlåtande i ämnet.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 8 saml. Nr 11—12

6

Bankoutskottets utlåtande nr il år 1969

Systemet med särskilda dragningsrätter avser i första hand att på längre
sikt skapa bättre förutsättningar för ett effektivt fungerande internationellt
betalningssystem. Riksbanken val- emellertid under 1968 också engagerad i
olika åtgärder som avsåg arrangemang för mera kortsiktigt valutastöd och
som hängde samman med utvecklingen på valutamarknaderna. Sålunda
förlängdes och utökades under året den serie av överenskommelser om ömsesidiga
kreditfaciliteter som tidigare träffats mellan Federal Reserve Bank
of New York och ett antal centralbanker samt Bank for International Settlements
i Basel. För Sveriges del utökades kreditmöjligheterna med 50 miljoner
dollar till 250 miljoner dollar. Dessa kreditavtal ger de deltagande länderna
möjligheter att på kortare sikt kompensera förskjutningar i valutareserverna.
Såväl det brittiska pundet som den franska francen var tidvis under
1968 utsatta för ett avsevärt tryck, och internationella stödaktioner för
dessa valutor genomfördes. Även Sverige deltog i dessa. Den överenskommelse
om ett kreditarrangemang till stöd för pundet som träffats redan
1966 förlängdes under året. Vidare fattades beslut om ett nytt arrangemang,
som löper på 10 år och avser 2 000 miljoner dollar. Det beslöts samtidigt att
det tidigare arrangemanget skulle avvecklas successivt och upphöra 1971. Enligt
det nya arrangemanget har Storbritannien möjligheter att göra dragningar
hos Bank for International Settlements, vilken finansierar dessa genom
upplåning på marknaden eller i sista hand hos de deltagande länderna.
Vid det ovan nämnda mötet i Bonn den 20—22 november mellan ministrar
och centralbankschefer från tioländergruppen fattades beslut om ett kreditarrangemang
till stöd för den franska francen. Beslutet avsåg ett belopp
motsvarande 2 000 miljoner dollar.

Under 1968 företog såväl Storbritannien som Frankrike dragningar på
Internationella valutafonden, varvid bl. a. svenska kronor disponerades.

Bankofullmäktiges ovan redovisade åtgärder på det penning- och valutapolitiska
området har inte givit anledning till särskilt yttrande från utskottets
sida.

Vad här anförts har utskottet velat för riksdagen

omförmäla.

2:o) Beslut av bankofullmäktige att instifta ett pris i ekonomisk vetenskap.
Såsom redovisats i bankofullmäktiges berättelse (s. 52) beslöt fullmäktige
våren 1968 att som ett led i högtidlighållandet av riksbankens 300-årsjubileum instifta ett pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne,
vilket pris skall efter grunder motsvarande dem som gäller för nobelprisen
utdelas av Kungl. Vetenskapsakademien. Riksbanken har förbundit sig att
varje år ställa till Nobelstiftelsens förfogande dels ett prisbelopp lika stort
som det samma år för vart och ett av nobelprisen fastställda beloppet, dels
ett administrationsbidrag motsvarande 65 procent av prisbeloppet. Riksbanken
bar till en särskild fond avsatt värdepapper till så stort belopp att

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

7

deras avkastning bedömes vara tillräcklig för att möta de förpliktelser som
banken sålunda påtagit sig; avsatta värdepapper skall riksbanken dock ha
rätt att när den så finner lämpligt byta mot andra.

Här nämnda dispositioner anmäldes av fullmäktige för bankoutskottet i
en den 14 maj 1968 dagtecknad skrivelse, vilken kom utskottet till handa
den 15 maj, samma dag som fullmäktiges beslut tillkännagavs i samband
med j ubileumsfirandet. Skrivelsen är som bilaga 1 fogad till detta utlåtande.

Fullmäktiges åtgärd att instifta ett pris i ekonomisk vetenskap och
vidtaga nyss angivna ekonomiska dispositioner har av riksdagens revisorer
upptagits till särskild prövning. Revisorerna har, enligt vad de uttalar i sin
berättelse över granskningen av riksbankens förvaltning under år 1968,
funnit angeläget att få klarlagt huruvida den gjorda utfästelsen, vilken
lämnats utan förbehåll för riksdagens godkännande, faller inom ramen för
fullmäktiges lagliga befogenheter. Revisorerna har i detta syfte från docenten
i förvaltningsrätt vid Stockholms universitet Gustaf Petrén införskaffat
ett expertutlåtande, vilket som bilaga fogats till fullmäktiges berättelse.
Såväl berättelsen som bilagan återfinnes i 2 samlingen av bihanget till riksdagens
protokoll 1969.

Efter att ha konstaterat att det av riksbankslagen klart framgår att riksbanken
ej får ägna sig åt annan rörelseverksamhet än bankrörelse, tryckerirörelse
vid sitt sedeltryckeri och papperstillverkning vid sitt pappersbruk
samt att bedrivande av annan verksamhet förutsätter särskild instruktion
från riksdagens sida konstaterar den sakkunnige att den aktuella frågan
gäller den inbördes kompetensfördelningen mellan riksbanken och riksdagen.
Riksbankens behörighet att disponera över ackumulerade vinstmedel
befinnes vara begränsad i så måtto att avgörandet tillkommer riksdagen
i den mån medlen avses skola brukas för andra ändamål än för rörelsens
drivande enligt riksbankslagen. Att de värdepapper som i detta fall avsatts
har helt nedskrivits i riksbankens räkenskaper anses icke medföra någon
ändring i fråga om befogenhetsfördelningen.

På grundval av det resonemang som här kort refererats har den sakkunnige
kommit till den uppfattningen att fullmäktige har överskridit sin
kompetens, då de beslöt att disponera avkastningen av vissa tillgångar för
ett för riksbankens rörelse främmande ändamål. Han anser även att det
kan ifrågasättas om riksdagen är rättsligen bunden av de förpliktelser som
riksbanken iklätt sig när den i förhållande till Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien
angivit sin utfästelse vara »oåterkallelig och för all framtid
bindande». Med hänsyn till att riksdagen kan antagas vara ense med
riksbanken i själva sakfrågan finner den sakkunnige inte anledning att närmare
ingå på spörsmålet i vad mån riksdagen ekonomiskt bindes genom
det kompetensöverskridande som skett. För undvikande av eventuella framtida
tvister, grundade på vad den sakkunnige anser vara ett kompetensöverskridande,
bör riksdagen enligt hans mening på ett eller annat sätt
fatta formellt beslut i saken.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

Riksdagens revisorer uttalar för sin del att de finner de slutsatser över«
tygande som den sakkunnige har dragit på grundval av gällande bestämmelser
och hittills tillämpad praxis.

I det yttrande som bankofullmäktige i anledning av revisorernas berättelse
avgivit till utskottet (bil. 2) tillbakavisar fullmäktige den slutsats
vari sakkunnigutlåtandet utmynnar. Fullmäktige vidhåller uppfattningen
att den vidtagna förmögenlietsdispositionen faller inom ramen för fullmäktiges
befogenheter.

Utskottet finner anledning att först beröra vad fullmäktige i senare delen
av sitt yttrande anför rörande vissa underhandskontakter m. in. De åtgärder
och reaktioner som där redovisas kan ha varit bestämmande för fullmäktiges
definitiva beslut i ärendet men kan inte rimligen av fullmäktige ha
betraktats som jämställbara med en prövning av ärendet från riksdagens
sida, innefattande utskottsbehandling och beslut av kamrarna. Sedan fullmäktiges
beslut blivit offentliggjort har utskottet ansett sig icke ha anledning
att uppta ärendet till närmare behandling förrän i samband med den
reguljära granskningen av riksbankens förvaltning.

Vad gäller sakfrågan vill utskottet anföra följande. Det har icke bestritts
att riksbanken kan anses ha varit berättigad att i samband med sitt 300-årsjubileum
vidtaga vissa åtgärder utöver sådana som haft uttryckligt författningsstöd.
Erkännandet härav kan dock inte — såsom fullmäktige i sitt
yttrande tycks vilja hävda — anses innebära att det över huvud taget skulle
vara oriktigt att söka dra generellt giltiga slutsatser av hur fullmäktiges befogenheter
avgränsats i lag eller annan författning.

Utskottet anser att mot den sakkunniges hänförande av den ifrågavarande
åtgärden till annan verksamhet än bankrörelse möjligen kan invändas, att
fullmäktige kunnat finna en åtgärd till främjande av ekonomisk forskning
vara väl förenlig med högtidlighållandet av riksbanksjubileet och sålunda
hänförlig till bankrörelsen. Med hänsyn till åtgärdens art och ekonomiska
räckvidd synes dock kompetensfrågan inte vara helt klarlagd. Enligt utskottets
mening bör därför riksdagen för att skapa full klarhet om de rättsliga
verkningarna av fullmäktiges utfästelse nu uttryckligen bekräfta denna.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen bekräftar fullmäktiges i riksbanken till
Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien gjorda utfästelse
rörande ett pris i ekonomisk vetenskap.

3:o) Protokoll och berättelser. Fullmäktige i riksbanken lämnar i sin
berättelse vissa uppgifter om förvaltningen av riksbankens jubileumsfond.
Utskottet kommer senare att granska Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet under året och för riksdagen redovisa resultatet av denna
granskning.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

9

utöver vad i det föregående anförts icke funnit något förhållande som påkallat
särskilt yttrande från utskottets sida, vilket utskottet härmed får för
riksdagen

anmäla.

4:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken. Riksdagens revisorer
har, under förutsättning att riksdagen finner sig i efterhand kunna godkänna
fullmäktiges beslut att inrätta en fond såsom finansiell täckning för
utdelande av ett vetenskapligt pris i ekonomi, för sin del tillstyrkt att ansvarsfrihet
för riksbankens förvaltning under år 1968 beviljas fullmäktige.

Med hänvisning till § 4 instruktionen för bankoutskottet hemställer utskottet att

riksdagen beviljar fullmäktige i riksbanken ansvarsfrihet
för förvaltningen av riksbanken under år 1968.

5:o) Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret. Riksdagens revisorer
har för sin del tillstyrkt att ansvarsfrihet för riksgäldskontorets förvaltning
under budgetåret 1967/68 beviljas fullmäktige.

Med hänvisning till § 4 instruktionen för bankoutskottet hemställer utskottet att

riksdagen beviljar fullmäktige i riksgäldskontoret ansvarsfrihet
för förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden
1 juli 1967—30 juni 1968.

Stockholm den 25 mars 1969

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Stefanson
(fp), Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson (ep), Larfors (s), Brundin (in)
och Stadling (s);

från andra kammaren: herrar Regnéll (m), Hagnell (s), Franzén i
Motala (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp), Rask (s) och Stridsman (ep).

Reservationer

beträffande det avsnitt i utskottets omförmälan om penning- och valutapolitiken
som börjar på s. 1 med orden »De bedömningar som» och slutar
på s. 6 med orden »från utskottets sida»

11)

Bankoutskottets utlåtande nr It år 1969

1) av herrar Stefanson (fp) och Larsson i Umeå (fp), vilka ansett alt
ifrågavarande avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»De bedömningar av den framtida konjunkturutvecklingen som gjordes
i slutet av 1967 gick i flera avseenden isär. Från regeringens sida ansåg
man förutsättningar föreligga för att den konjunktur avmattning som rått
sedan 1968 skulle övergå i ett skede med en något snabbare tillväxt av
efterfrågan och produktion under 1968. Folkpartiet gjorde en mindre optimistisk
bedömning och förordade en något mer expansiv och sysselsättningsfrämjande
konjunkturpolitik med främst en kraftfullare satsning
på selektiva sysselsättningsskapande åtgärder i regioner med hög arbetslöshet
och i branscher med outnyttjad kapacitet men även med vissa tidsbegränsade
generella stimulansinsatser.

Balansen i utrikeshandeln----(= utskottet, s. 2 f.)---den 10

oktober.

Den ekonomiska politiken bidrog möjligen något till en av den internationella
konjunkturförbättringen framkallad uppgång i konjunkturen
även i Sverige och därmed till en ökad tillväxttakt för den totala produktionen
under år 1968. Den steg från ca 2 procent 1967 till ca 3,5 procent
1968. Dessa siffror bör ses i ljuset av att den genomsnittliga ekonomiska
tillväxttakten i vårt land under efterkrigstiden varit ungefär 4 procent och
under den första hälften av 1960-talet ungefär 5 procent. Läget på arbetsmarknaden
var under en stor del av året mycket besvärande. Arbetslösheten
låg under årets tre första kvartal på en högre nivå än under 1967, som
ändå måste betecknas som ett år av ej oväsentligt försvagad konjunktur.
Ännu under oktober och november 1968 låg den registrerade arbetslösheten
på ungefär samma höga nivå som 12 månader tidigare. Under slutet
av året förbättrades situationen något, dock ej för skogslänen.

De regionala balansbristerna på arbetsmarknaden har tenderat att skärpas.
Den relativa utjämning i sysselsättningshänseende som registrerades
åren 1965 och 1966 förefaller nu att ha upphört. Vid slutet av 1968 svarade
skogslänen för inemot hälften av den registrerade arbetslösheten. Även
i stora delar av landet i övrigt var sysselsättningen under 1968 otillfredsställande.
Utvecklingen under 1968 på arbetsmarknaden visar att en mera
expansiv ekonomisk politik varit väl motiverad, innebärande en kombination
av selektiva åtgärder närmast i skogslänen samt mera generella
åtgärder, dock av sådan art att de kunnat snabbt avvecklas. Bland dessa
åtgärder borde en något tidigare räntesänkning ha ingått. Därigenom skulle
också ett bättre utgångsläge ha skapats för en senare användning av
räntevapnet i motsatt riktning.

Pris- och kostnadsutvecklingen — — —(= utskottet, s. 3 f.)---i

stort sett utan friktioner.

En av målsättningarna för den ekonomiska politiken var att nå en ökning
av industrins investeringar. Trots de åtgärder som vidtogs i detta

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

11

syfte realiserades inte det angivna målet. Industriinvesteringarna låg i stället
för andra året i följd på en oförändrad nivå. Näringslivets fasta investeringar
minskade med 3,5 procent i volym. En väsentlig del av förklaringen
till denna nedgång utgör den investeringsavgift på s. k. oprioriterat byggande
som utgick under en stor del av året. Denna investeringsavgift torde
dessutom ha medverkat till att skärpa sysselsättningssvårigheterna.

Tillväxten i näringslivets--- — (= utskottet, s. 4—6)--- — svenska

kronor disponerades.

Bankofullmäktiges åtgärder på det penning- och valutapolitiska området
har utöver vad som framgår av det föregående inte givit anledning till särskilt
yttrande från utskottets sida.»

2) av herrar Åkerlund (m) och Brundin (m), vilka ansett att ifrågavarande
avsnitt bort utbytas mot ett avsnitt av följande lydelse:

»De bedömningar som----(= utskottet, s. 1—6) — — — svenska

kronor disponerades.

Såsom utskottet ovan redovisat inträdde under andra halvåret en betydande
ökning av affärsbankernas kassalikviditet ävensom en stark likviditetsuppbyggnad
i näringslivet.

Till stor del kan påspädningen av likviditeten tillskrivas riksbankens
åtgärd att påtaga sig finansieringen av omkring en tredjedel av riksgäldskontorets
obligationsupplåning. Utskottet, som anser att denna typ
av »marknadsoperationer» endast med återhållsamhet bör komma till användning,
finner den i oktober genomförda diskontosänkningen knappast
ha varit marknadsmässigt motiverad. När valutaoron utomlands satte in
nästfoljande månad, föranledde detta ett betydande valutautflöde från
Sverige och nödvändiggjordes en kraftig kreditåtstramning. Enligt utskottets
uppfattning är det önskvärt att undvika tvära kastningar och ryckighet
i kreditpolitiken. En smidig anpassning till kreditmarknadens krafter
utan att riksbanken uppger sin ledande roll skulle enligt utskottets mening
ge en lugnare utveckling och på längre sikt kunna skapa förutsättningar
att förbilliga kreditvillkoren.

Den valutapolitiska målsättningen att i vart fall upprätthålla kronans
yttre värde i förhållande till US-dollarn har under året fullföljts. I mars
1968 upphörde den s. k. guldpoolens interventioner för att förse privata
guldmarknader med guld till det officiella guldpriset. Till årets slut har
marknadens guldpris fluktuerat uppåt omkring 20 procent, medan det av
centralbankerna tillämpade priset legat oförändrat.

De för riksbanken och affärsbankerna sammanlagda guld- och valutatillgångarna
har under året minskat med 145 miljoner kronor mot en minskning
av 181 miljoner kronor 1967 och uppgick vid årsskiftet till 5 763 miljoner
kronor. Enligt § 4 i den för utskottet gällande instruktionen bör utskottet
med synnerlig uppmärksamhet följa de fullmäktiges åtgärder som avser

12

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

metalliska kassans upprätthållande. Utskottet har därför vid sin granskning
noterat att guldkassan visserligen ökat med 113 miljoner kronor till 1 164
miljoner kronor men att densamma utgör endast 20 procent av de sammanlagda
guld- och valutatillgångarna. Vid en internationell jämförelse får den
svenska guldkassan betraktas som låg och fördelningen mellan guld och
valutor som ogynnsam från likviditetssynpunkt.»

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

13

Bilaga 1

Till Riksdagens Bankoutskott.

Bankofullmäktige vill härmed för Bankoutskottet anmäla följande beslut
och dispositioner, som fullmäktige vidtagit i anledning av riksbankens
förestående 300-årsjubileum.

Efter förberedande undersökningar och förhandlingar har fullmäktige
vid sammanträde denna dag beslutat att som ett led i celebrerandet av
riksbankens 300-årsjubileum hädanefter årligen ställa till Nobelstiftelsens
förfogande erforderliga medel för att möjliggöra för stiftelsen att jämväl
vid dess hittillsvarande fördelning av nuvarande nobelpris i fortsättningen
utdela ett pris i ekonomi. Fullmäktiges beslut har tagits med beaktande
och erkännande av det internationella anseende, som nobelprisen åtnjuter,
och det bidrag till Sveriges good will i världen, de lämnar, och som en tribut
jämväl till minnet av den man, Alfred Nobel, som genom sin ursprungliga
donation instiftade prisen, liksom till de prisförvaltande instanser,
som genom sitt handhavande av prisen och prisfördelningen förstått bygga
upp och bevara den status nobelprisen i dag intar. Det nya pris, som fullmäktige
genom sitt beslut velat möjliggöra, skall liksom de vetenskapliga
nobelpris som hittills utdelats vara öppet för vetenskapsmän över hela
världen. Det skall utgå som belöning för framstående vetenskapliga insatser
på området för ämnet nationalekonomi, taget i vidaste mening. Priset
skall fördelas av den svenska vetenskapsakademien, som förutsättes komma
att organisera en särskild »prisgrupp» för ändamålet på samma sätt
som skett för de av akademien fördelade nobelprisen i fysik och kemi.
Priset skall till varje tid utgå med samma belopp, som enligt gällande ordning
blivit fastställt för de samtidigt utdelade och av Nobel-donationens
medel finansierade nobelprisen, och riksbanken skall jämväl som bidrag
till Nobelstiftelsens och Vetenskapsakademiens kostnader för prisbedömning,
prisfördelning och därmed sammanhängande administration till
stiftelsens förfogande årligen ställa ett belopp, utgörande 65 % av det i nu
nämnd ordning fastställda prisbeloppet. Nobelstiftelsens grundstadgar
skola, med de avvikelser som föranledas av det nya priset, göras tillämpliga
på detta genom en av Kungl. Maj :t fastställd stadga. Det nya priset
kommer därigenom i princip att utdelas enligt för övriga pris gällande
regler och med samma strävan att motsvara den höga standard och status,
som dessa uppnått.

Nobelstiftelsen och Vetenskapsakademien har förklarat sig villiga att
antaga riksbankens erbjudande och att fullgöra därmed förutsatta uppgifter
för det nya prisets handhavande och fördelning.

Riksbankens utfästelse för det nya prisets skapande är oåterkallelig och
för all framtid bindande. Riksbanken kommer att som sådan i full utsträckning
svara för detta åtagande, och åtagandet har så långt i och för sig icke
förutsatt särskilda förmögenhetsdispositioner från riksbankens sida. Av
presentationsskäl, på grund av önskemål därom från Nobelstiftelsens sida
och slutligen för att även i sådana avseenden åvägabringa full parallellitet
med den finansiella ordningen för de nuvarande nobelprisen, avser fullmäktige
emellertid att av sina tillgångar avskilja värdepapper till erforder -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

ligt belopp för att bilda en särskild fond, från vars avkastning de med det
nya prisets tillkomst förenade utgifterna avses skola bestridas. De till denna
fond förda tillgångarna skall förbli inom riksbanken och till all tid stå
under bankofullmäktiges förvaltning men skiljas från riksbankens bokföring
och förvaltning i övrigt. För denna särskilda förvaltning förutsättes
beträffande Bankoutskottets, riksdagens revisorers och riksdagens insyn
däri samma regler gälla som för riksbankens förvaltning i övrigt. För den
framtida placeringen av den särskilda fondens tillgångar avses samma
regler gälla, som reglerar riksbankens som sådan rätt till förvärv av värdepapper.
För de eventuella behov för riksbankens marknadsoperationer och
annat, som kan uppkomma för riksbanken att disponera över de speciella
slag av papper, som innefattas i den särskilda fondens portfölj, förbehåller
sig riksbanken gentemot fonden rätt till framtida utbyte av papper enligt
samma regler, som riksdagen för motsvarande fall godtagit med avseende
på Riksbankens Jubileumsfond. — Vid initierandet av den särskilda
fonden kommer till densamma att föras sådana tillgångar, s. k. icke sedeltäckningsgilla
värdepapper av olika slag, som enligt fullmäktiges tidigare
av riksdagen godtagna beslut, helt nedskrivits i riksbankens räkenskaper,
varför fondens inrättande icke kommer att inverka på riksbankens redovisade
tillgångar och förmögenhetsställning.

Fullmäktige, som varit eniga om samtliga de beslut och dispositioner,
som ovan omförmälts, liar här att till den föregående redogörelsen i två
avseenden foga en ytterligare redovisning till Bankoutskottet, nämligen
vad gäller dels den allmänna motiveringen till fullmäktiges beslut och dels
formen för handläggningen inom fullmäktige av ärendet.

Till den förra frågan har fullmäktige främst följande att anföra. Sveriges
Riksbank firar i år sitt 300-årsjubileum. Det är ett evenemang, som
inte enbart på grund av riksbankens ställning som världens äldsta centralbank
tilldrar sig ett betydande internationellt intresse och ett större sådant,
än vad man kanske i allmänhet och i förstone gör klart för sig. Till att
så är fallet bidrar också en rad andra och särskilda omständigheter. Dit
hör sådant som den uppmärksamhet, som Sverige åtnjuter som ett litet och
oberoende men ekonomiskt och industriellt högutvecklat land med hög levnadsstandard
och över huvud taget internationellt kända och erkända prestationer
på det sociala och ekonomiska området. Dit hör vidare också det
obestridliga och åtminstone för ett litet land som vårt stora anseende,
som Sverige förvärvat för insatser på den ekonomiska vetenskapens område,
tidigare genom internationellt kända ekonomer sådana som Wicksell
och Cassel, senare genom den s. k. Stockholms-skolans företrädare. I mera
speciella men med riksbanken och dess verksamhet direktare förknippade
sammanhang finns motsvarande omständigheter att anföra. Den stora internationella
nyskapelse på det monetära och valutapolitiska området, som
tillkommit efter andra världskriget, den internationella valutafonden, har,
trots att Sverige inte ens var medlem av fonden från dess start, bland sina
hittillsvarande få chefer haft två svenskar, den ene en f. d. chef för riksbanken.
När under efterkrigstiden de s. k. nya staterna ställdes inför uppgiften
att bygga upp egna centralbanker och andra motsvarande monetära
institutioner, fick Sverige, och för Sverige riksbanken, på grund av den
ställning och det ansende som nyssnämnda omständigheter gav vårt land,
anspråk på expert- och biståndsinsatser, som vi på grund av begränsade
personella resurser endast delvis kunnat tillgodose, men som dock med -

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

15

fört, att riksbanken aktivt och, såvitt man hittills kunnat se, framgångsrikt
kunnat medverka vid tillkomsten av i varje fall några sådana institutioner.
Och när slutligen på grund av kända förhållanden utvecklingen
under senare år ställt krav på ett intensifierat internationellt samarbete
på valuta- och betalningsområdet, i år utmynnande i delvis redan vidtagna
beslut om vissa rätt genomgripande förändringar på området, har Sverige
genom sitt medlemskap i den s. k. tio-ländergruppen varit engagerat i
arbetet på ett sätt, som bara ett par andra, i övrigt med oss jämförbara
länder haft tillfälle till.

När bankofullmäktige övervägt och planerat celebrerandet av riksbankens
300-årsjubileum, har det framstått som naturligt att i rimlig grad
beakta den ställning internationellt, som Sverige på detta område sålunda
obestridligen har kommit att intaga. Det har synts fullmäktige naturligt,
att vi i någon utsträckning bör söka motsvara de anspråk på oss, som
ställs av den internationella good will vårt land här åtnjuter. Och på
samma sätt och i lika hög grad har det synts rimligt att i någon mån söka
tillvarataga de möjligheter till ett ytterligare good will-skapande för vårt
land, som vid ett tillfälle som det här aktuella kan erbjuda sig. Tanken
bakom det beslut, som fullmäktige i det föregående redovisat, har synts
fullmäktige sällsynt väl ägnad att tillgodose båda dessa syften. Genom det
förhållandet att Sverige redan har en så ansedd och etablerad internationell
institution, som nobelprisen med rätta kan sägas utgöra, har tanken
att komplettera de existerande prisen med ett nytt pris på ett område med
anknytningar inte bara till verksamhetsområdet för den jubilerande riksbanken
utan över huvud taget till hela det fält, där vårt land tillvunnit
sig ett speciellt internationellt anseende, synts erbjuda ett närmast unikt
tillfälle till en betydelsefull good will-insats för Sverige. Den årliga kostnad,
som tanken förverkligad skulle komma att medföra, har, inte minst
med hänsyn till vad motsvarande ansträngningar i andra former skulle
kosta, synts vara rimlig.

Den andra fråga i sammanhanget, beträffande vilken fullmäktige önskar
för Bankoutskottet redovisa sin bedömning, gäller formen för ärendets
handläggning. — Det torde inte behöva särskilt motiveras, att fullmäktige
naturligen önskat handlägga frågan så att all publicitet omkring den
före själva jubileumsfirandet kunde undvikas. Fullmäktige har vidare
enligt sitt bedömande å ena sidan menat sig ha tillräckliga befogenheter
att själva avgöra ärendet å riksbankens vägnar — d. v. s. inom ramen för
de allmänna befogenheter för riksbankens förvaltning fullmäktige åtnjuter
och, vad gäller arrangemangen kring ett så speciellt tillfälle som det
aktuella eljest måste anses äga — och samtidigt å andra sidan sett det
som angeläget att förvissa sig om att ha en allmän uppslutning, framför
allt från riksdagens sida, kring sitt förslag. Då därtill slutligen den yttre
presentationen av det nya priset för den internationella publik, det här i
sista hand blir fråga om, synts utesluta eller i varje fall olämpliggöra
ett förfarande, enligt vilket fullmäktiges beslut i ärendet presenterats som
ett beslut förutsättande ett senare i efterhand inhämtat riksdagsgodkännande,
har fullmäktige nödgats söka tillgodose de olika anförda önskemålen
i sammanhanget på nedan angivna sätt. Fullmäktiges ledamöter
har sålunda i inbördes samförstånd i så måtto inhämtat sina respektive
riksdagspartiers mening i frågan, som den underställts vederbörande partiordförande.
Samtliga i fullmäktige företrädda partier har sålunda på

16

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

detta sätt och i denna mening ställt sig bakom fullmäktiges förslag.

Med åberopande av det anförda har fullmäktige ansett sig härmed böra
för Bankoutskottet anmäla, vad som i frågan förevarit.

Stockholm den 14 maj 1968.

Å fullmäktiges vägnar:

KJELL-OLOF FELDT

/Nils Råberg

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

17

Bilaga 2

Till Riksdagens Bankoutskott

Genom remiss den 4 mars 1969 har Bankoutskottet anhållit att fullmäktige
i riksbanken måtte avge yttrande i anledning av riksdagens revisorers
berättelse över verkställd granskning av riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1968. Fullmäktige får i anledning härav anföra
följande beträffande revisorernas kritik av fullmäktiges handläggning av
frågan om instiftande av ett vetenskapligt pris i ekonomi.

Revisorerna ansluter sig i sin berättelse till ett av docenten i förvaltningsrätt
Gustaf Petrén avgivet expertutlåtande och instämmer i dennes
slutsatser, att fullmäktige överskridit sin kompetens genom beslutet att
disponera avkastningen av angivna tillgångar för ett för riksbankens rörelse
främmande ändamål och att det kan starkt ifrågasättas om riksdagen
är rättsligen bunden av de förpliktelser som riksbanken därmed iklätt sig.

Fullmäktige finner ej anledning söka ingå i detalj kritik av det upprättade
expertutlåtandet. Som en mera allmän anmärkning må blott framhållas,
att detta synes uppbäras av en alltför formalistisk och mekanistisk
syn på en centralbank, dess uppgifter och befogenheter. Det är givetvis
meningslöst att söka hänföra (ten gjorda donationen till vissa bestämda
vinstmedel eller att utpeka de särskilda nedskrivna värdepapper som överlämnats.
Vad det gäller är att sakligt bedöma, huruvida fullmäktige i den
bestämda situation, som firandet av 300-årsjubileet innebar, hade befogenhet
eller ej att göra en donation av den storlek och karaktär som ekonomipriset
innebar. Att besvara denna fråga med ledning av en bokstavstolkning
av för riksbanken givna författningar är icke möjligt. Som exempel på det
orimliga i ett sådant tillvägagångssätt kan t. ex. framhållas, att det tveklöst
finns formellt lagstöd för att hävda att de olika måltidsarrangemang
som fullmäktige träffade vid jubileet alla varit klart olagliga, eftersom
fullmäktige enligt 21 § 1 mom. 3:o) bankoreglementet icke äger använda
riksbankens medel i sådana sammanhang annat än som »bidrag till frukostservering
under arbetstiden åt riksbankens tjänstemän». En sådan
uppfattning bar visserligen, såvitt är för fullmäktige bekant, icke hävdats
från något håll, men det sagda visar, vilka resultat man kan nå om man
försöker från ordalagen i givna författningsbestämmelser deducera fram
ett handlingsmönster för vad som varit tillåtet eller inte i den bestämda
situation, som firandet av 300-årsjubileet innebar. Det är sålunda enligt
fullmäktiges mening nödvändigt att de begränsningar som i olika avseenden
uppställts för fullmäktiges förvaltning av riksbanken ges en i viss
mån funktionell tolkning utifrån vad som är sakligt rimligt. Såsom fullmäktige
tidigare anmält till Bankoutskottet, har fullmäktige, med utgångspunkt
från en sådan uppfattning, funnit sig behöriga att själva avgöra
ärendet inom ramen för de allmänna befogenheter för riksbankens förvaltning
som fullmäktige åtnjuter och alldeles särskilt måste anses äga då
det gäller arrangemangen vid ett så speciellt tillfälle.

Eliuru fullmäktige sålunda ansett att den vidtagna förmögenhetsdispositionen
faller inom ramen för fullmäktiges befogenheter har det varit
fullmäktige angeläget — och detta måste i anledning av den framförda

18

Bankoutskottets utlåtande nr 11 år 1969

kritiken understrykas med största möjliga emfas — att icke på något sätt
eller i något avseende handla mot en möjligen inom riksdagen rådande
annorlunda uppfattning antingen i kompetensfrågan eller i sakfrågan. Att
emellertid underställa riksdagen en formell framställning ansåg fullmäktige
olämpligt, eftersom en sådan skulle förhindrat den yttre presentation
av priset, vid vilken fullmäktige i jubileumssammanhanget icke kunde
undgå att fästa ett betydande avseende. Fullmäktige valde därför att såsom
anmälts till Bankoutskottet under hand efterhöra vad som kunde anses
vara en ledande mening inom de partier som är representerade i fullmäktige.
Så skedde genom att fullmäktiges ledamöter kontaktade och anmälde
frågan för de olika partiernas ordförande. Samtliga dessa biträdde därvid
fullmäktiges uppfattning och ingen anmälde någon erinran om den ifrågasatta
formen för frågans handläggning. Före jubileet lät fullmäktige
också utarbeta den till Bankoutskottet ställda skrivelse, som sedermera
daterades den 14 maj 1968, samt i utkast förete denna för Bankoutskottets
presidium. En redogörelse för skrivelsens innehåll lämnades de Bankoutskottets
ledamöter och suppleanter som var anträffbara. Ej heller denna
underhandsanmälan föranledde någon erinran. Skrivelsen, vari en fullständig
redogörelse lämnades för såväl sakfrågan som övervägandena i
kompetensfrågan, överlämnades därefter formellt dagen för dagtecknandet,
d. v. s. dagen före prisets tillkännagivande. Härigenom ansåg sig fullmäktige
ha vunnit dels att riksdagspartierna och Bankoutskottet faktiskt
blev underrättade i så god tid, att en ev. negativ reaktion kunde ha beaktats
och föranlett prisets inhiberande dels att också den formella underrättelsen
till Bankoutskottet blev lämnad i vart fall före den offentliga
deklarationen om priset.

I anledning av revisorernas uttalande att riksdagen bör i efterhand godkänna
fullmäktiges beslut att inrätta prisfonden vill fullmäktige slutligen
tillägga, att fullmäktige utgått från att då fullmäktiges formella anmälan
till Bankoutskottet ej föranledde någon utskottets hänvändelse till 1968
års riksdag även Bankoutskottet delat fullmäktiges uppfattning, att handläggningen
av donationsärendet varit godtagbar och icke krävt någon efterföljande
bekräftelse från riksdagens sida.

Stockholm den 6 mars 1969.

Å fullmäktiges vägnar:

KJELL-OLOF FELDT

/Karin IVinberg