Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1909

1

Nr 9

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 80 av herrar Tistad och Stefanson samt
II: 92 av herr Larsson i Umeå, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till liberalare regler i fråga
om avdrag vid inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader i fall då
skattskyldig har tjänst eller anställning på annan ort än där han är bosatt;

2) motionen II: 778 av herrar Boo och Eliasson i Sundborn, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag
beträffande avdrag vid beskattningen för fördyrade levnadskostnader
vid tjänstgöring utom bostadsorten i enlighet med vad i motionen anförts.

Gällande bestämmelser

Skattskyldig, som i sin tjänst verkställer resor utom den vanliga verksamhetsorten,
har rätt till avdrag inte bara för kostnaden för själva resan
utan också för den ökning av levnadskostnaden som han får vidkännas
för att han vistas utom sin vanliga verksamhetsort, såsom för hotellrum,
ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges inte enbart på den grund att
den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin bostad.
Om han bosätter sig annorstädes än där han har tjänst eller anställning
eller tar arbete som skall utföras på annan ort än där han är bosatt,
medges avdrag endast om anställningen avser en kortare tid eller skall
bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning inte kan ifrågasättas
att den skattskyldige skall flytta till arbetsorten.

Skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort än
den där hans familj är bosatt, är dock berättigad till avdrag för den ökning
av levnadskostnaden som föranleds av den skilda bosättningen om
det med avseende på makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas
att familjen skall flytta till den skattskyldiges bostadsort.

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 9

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Riksskattenämnden har i anslutning till dessa bestämmelser i meddelande
nr 2/1967 p. 1 gjort följande uttalande till ledning för taxeringsmyndigheterna: Med

resa, som berättigar till avdrag för ökade levnadskostnader (tjänsteresa),
bör förstås sådan resa, som är föranledd av förrättning utom den
vanliga verksamhetsorten och som är beordrad av arbetsgivaren.

Begreppet den vanliga verksamhetsorten har en i viss mån obestämd innebörd.
Vad som bör omfattas av den vanliga verksamhetsorten framgår inte
heller av lagtexten eller av uttalanden under förarbetena. Följande allmänna
riktlinjer torde emellertid få tjäna till ledning för bedömningen.

I första hand bör avgöras huruvida den skattskyldige kan anses ha ett
särskilt tjänsteställe eller inte. Finns särskilt tjänsteställe, bör den vanliga
verksamhetsorten bestämmas med utgångspunkt från tjänstestället. I allmänhet
torde av omständigheterna framgå var detta är beläget. För anställda
på kontor och verkstäder, i butiker o. dyl. är sålunda tjänstestället
den byggnad, där vederbörande i regel har sin arbetsplats. Vissa anställda
såsom serviceingenjörer, inspektörer, chaufförer m. fl., vilkas tjänstgöring
är mera rörlig, har inte alltid fast arbetslokal. För dessa bör som tjänsteställe
betraktas den lokal, där vederbörande hämtar och inlämnar arbetsmaterial,
mottager arbetsorder och redovisar för deras utförande etc. —
För en del anställda saknas dock särskilt tjänsteställe. Så torde exempelvis
vara fallet för flertalet anställda inom byggnads- och anläggningsbranscherna.
I dylika fall bör den vanliga verksamhetsorten bestämmas med utgångspunkt
från den anställdes bostad.

Därest skattskyldig i enlighet med vad nyss sagts kan anses lia särskilt
tjänsteställe, bör den vanliga verksamhetsorten anses omfatta ett område,
vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av 10 kilometer från tjänstestället.
Är tjänstestället beläget inom en tätort, bör dock den vanliga verksamhetsorten
i förekommande fall anses omfatta även den del av tätorten,
som är belägen utanför nyssnämnda område. Med tätort förstås därvid varje
samlad bebyggelse —■ stad, köping eller annat samhälle — oavsett om tätorten
omfattar en kommun eller del därav eller flera kommuner eller delar
därav. I respektive länsanvisningar bör lämpligen angivas, vilka samhällen
som i enlighet härmed är att anse som tätorter. Är den skattskyldiges tjänsteställe
och bostad belägna på olika orter och ligger bostaden inom en tätort,
bör som vanlig verksamhetsort även räknas denna tätort.

Saknar skattskyldig särskilt tjänsteställe bör som vanlig verksamhetsort
räknas ett område, vars yttre gräns är belägen på ett vägavstånd av 10 kilometer
från bostaden. Är bostaden belägen inom en tätort, bör dock den
vanliga verksamhetsorten i förekommande fall anses omfatta även den del
av tätorten, som är belägen utanför nyssnämnda område.

Inom exempelvis byggnads- och anläggningsbranscherna är det ofta svårt
att avgöra om en resa skall anses som tjänsteresa eller som resa till och
från arbetsplatsen. Utgår traktamentsersättning enligt gällande kollektivavtal
bör i allmänhet antagas att fråga är om tjänsteresa. I dylika fall bör —
såvida i kollektivavtalet angivna ersättningsgrunder följts — avdrag medgivas
med belopp motsvarande den uppburna ersättningen, dock högst normalbeloppet
eller vederbörlig kvotdel därav. Som förutsättning härför bör
emellertid gälla, att resan företagits utom den vanliga verksamhetsorten.

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Avdrag såsom för tjänsteresa utom den vanliga verksamhetsorten bör i
regel inte medgivas skattskyldig, som haft fortlöpande anställning på en
och samma ort under längre tid än två år.

Frågans tidigare behandling

1968 års bevillningsutskott hade att ta ställning till skrivelseyrkanden
med begäran om utredning och förslag till liberalare regler i fråga om avdrag
för ökade levnadskostnader i sådana fall då skattskyldig har sitt arbete
på annan ort än den, där han har sin bostad. Utskottet biföll yrkandet
(BeU 1968:50). Utskottet uttalade därvid bl. a. att den pågående strukturrationaliseringen
inom näringslivet otvivelaktigt förändrat förutsättningarna
för sysselsättning i vårt land. Åtskilliga arbetstagare tvingas till följd av
rationaliseringar, företagsnedläggelser eller liknande att bli yrkesverksamma
på annan ort än där de tidigare varit verksamma. Utskottet ansåg den
nya rörligheten på arbetsmarknaden vara förenad med avsevärda fördelar
och den borde på allt sätt underlättas. Med hänsyn till att gällande skatteregler
endast i undantagsfall erbjöd arbetstagarna möjlighet att med bibehållen
rätt till avdrag för ökade levnadskostnader på en ny arbetsort bo
kvar på en tidigare bostadsort ansåg utskottet att reglerna om avdrag för
ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning borde liberaliseras.

Riksdagen ogillade emellertid yrkandet och följde därvid en vid betänkandet
fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Reservanterna erinrade
om att genom 1963 års reform av traktamentsbeskattningen införts en
ganska vidsträckt rätt till avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall,
då en skattskyldig på grund av sitt arbete bosatte sig på annan ort än den
där hans familj var bosatt. Om det med hänsyn till makens förvärvsverksamhet,
svårighet att anskaffa familjebostad eller annan därmed jämförlig
omständighet inte skäligen kunde ifrågasättas att familjen skulle avflytta till
den skattskyldiges bostadsort, kunde sålunda avdrag medges för den ökning
av levnadskostnaderna som föranleddes av den skilda bosättningen. Om något
traktamente inte utgått, men den skattskyldige ändå ville komma i åtnjutande
av avdrag, borde han kunna visa att han på grund av sitt arbete vistats
viss tid utom bostads- eller den vanliga verksamhetsorten och göra sannolikt
att han därvid fått vidkännas viss ökning av sina normala levnadskostnader.
Reservanterna underströk att syftet med den nya lagstiftningen
varit att åstadkomma inte bara taxeringsmässiga förenklingar utan också
större materiell rättvisa mellan olika kategorier skattskyldiga. Avslutningsvis
erinrade reservanterna om att utskottet i sitt betänkande 1963: 43 i fråga
om endagsförrättningar framhöll att schablonregeln borde vara i viss mån
tillämplig även i sådana fall, då särskild ersättning för den skattskyldiges
kostnader inte utgått. Om en arbetstagare skulle anses ha haft ökade
levnadskostnader vid tjänstgöring viss tid utom hemorten, måste detta enligt

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

utskottets mening rimligen avse alla arbetstagare alldeles oavsett om traktamente
utgått eller inte. Utskottet förutsatte därför att schablonregeln
skulle bli vägledande även i sådana fall, då skattskyldig inte uppburit
traktamente men likväl kunde antas ha fått vidkännas ökning av sina levnadskostnader
vid tjänstgöring utom den vanliga verksamhetsorten. Enligt
utskottets uppfattning var det, inte minst med hänsyn till rättvisekravet,
angeläget att frågan om sådan skattskyldigs rätt till avdrag för merkostnader
vid tjänsteresor inte bedömdes alltför restriktivt av taxeringsmyndigheterna.

Motionerna

I: 80 och II: 92

I dagens svenska samhälle är det en vanlig företeelse att människor, som
till följd av strukturomvandlingen i näringslivet förlorat sina utkomstmöjligheter
på den ort där de är bosatta och tagit arbete på annan ort, likväl
bibehåller sin bostadsort. Skälen därtill kan variera — den skattskyldige
har ett egetliem som han inte vill lämna, familjen vill bo kvar i en invand
miljö, en flyttning skulle kanske vara till nackdel för barnens skolgång
eller utbildning. I de fall avståndet mellan hemorten och arbetsorten inte
tillåter dagliga resor bor familjefadern under arbetsveckan på den ort där
han har sitt arbete och vistas hos familjen på hemorten endast under
veckouppehållet i arbetet. Förhållandena är mera sällan sådana, att avdrag
för ökade levnadskostnader kan medges enligt gällande regler.

Utformningen av de nuvarande avdragsreglerna synes vara grundad på
uppfattningen, att den som har tjänst eller anställning normalt skall vara
bosatt på eller i närheten av den ort där han har sitt arbete. Föredrar någon
att varaktigt bo på en mera avlägsen ort, är detta hans ensak, och
samhället har ingen anledning att vid beskattningen ta hänsyn till att han
därigenom vidkännes ökning i sina levnadskostnader.

Det kan ifrågasättas om detta betraktelsesätt numera är berättigat. Den
ständigt pågående strukturomvandlingen av näringslivet har otvivelaktigt
ändrat förutsättningarna för sysselsättningen i vårt land. Rationaliseringar,
företagsnedläggelser och andra omställningar inom näringslivet tvingar
ofta ett stort antal arbetstagare på en viss ort att söka arbete på andra
orter. Följderna för samhället av denna omflyttning av arbetskraften är
inte odelat gynnsamma. I utflyttningskommunerna sjunker skatteunderlaget,
servicenäringarna förlorar en del av sitt kundunderlag, privata och
samhälleliga investeringar sjunker i värde. Samtidigt tvingas inflyttningskommuerna
till stora investeringar, bostads- och serviceköerna växer och
särskilt i storstadsregionerna uppstår fara för ekonomisk överhettning.

Anställda som vid övergång till arbete på annan ort av privata skäl föredrar
att bo kvar på den gamla bostadsorten, även då denna är belägen långt

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

bort, bidrar ofta till att mildra de för samhället oförmånliga verkningarna
av de arbetskraftsomflyttningar som strukturrationaliseringen inom näringslivet
leder till. Med hänsyn härtill har samhället ingen anledning att
genom beskattningens utformning beskära möjligheterna att bo kvar på
en tidigare bostadsort. De nuvarande bestämmelserna om avdrag för ökade
levnadskostnader vid bosättning på annan ort än sysselsättningsorten bör
därför liberaliseras.

II: 778

Förflyttning av friställd arbetskraft från en ort, där arbetsmarknaden inte
medger att arbete kan erhållas, till en optimistiskt expanderande tätort
innebär många problem för den enskilde men också för de berörda kommunerna.

Den enskilde kan ha ett eget hem som han får lämna. Barnen tvingas byta
skolor. Familjen får avstå från en känd och invand miljö. I den mån familjebostad
kan erhållas på den nya bosättningsorten är det inte säkert att trivseln
infinner sig. Möjligheter att bygga ett nytt eget hem kanske inte föreligger.

Utflyttningsorten drabbas av skattebortfall. Affärsmännen mister kunder.
Serviceinstitutioner får minskad verksamhet. Kommunikationer dras in.
Äldre personer blir ännu mera ensamma än de varit tidigare.

Inflyttningsorten får stora investeringskostnader för att utbygga service i
olika avseenden. Enligt vissa uppgifter bedöms samhällets investeringskostnader
inkl. bostad för en nyinflyttad familj uppgå till belopp av storleksordningen
100 000—150 000 kronor.

I utflyttningskommunen däremot kommer gjorda investeringar att bli
värdelösa. Egnahem står tomma. Naturtillgångar sjunker i värde. Realkapital
blir outnyttjat. Serviceorgan nödvändiga för de kvarboende blir
dåligt utnyttjade och får finansieringssvårigheter. Samtidigt måste i viss
ekonomisk situation inflationsdrivande investeringar göras i arbetsplatsorten
eller — om det gäller storstadsregioner — i någon annan kommun.

Arbete utom hemmet har successivt blivit allt vanligare för husmödrar.
Förflyttning till annan tjänst eller inskränkningar på en arbetsplats för
ena maken betyder inte att andra makens arbetsplats berörs.

Arbetskraft som flyttar till storstadsregionen tvingas som regel ta bostad
långt ut i periferin. Restider på flera timmar varje dag kan bli följden.
»Ort där arbete skall bedrivas» och »bostadsort» blir därmed inte densamma.
Avdragsgilla resekostnader blir stora.

Det är nödvändigt med en friare och liberalare utformning och tolkning av
kommunalskattelagens bestämmelser om avdrag för fördyrade levnadskostnader
och för resekostnader. Om en skattskyldig finner det förenligt med
sina och sin familjs eller anhörigas intresse att bo kvar på den tidigare
bostadsorten, bör skattebestämmelserna vara så utformade att reell valfrihet
föreligger.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Utskottet

Om skattskyldig i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten,
äger han rätt att åtnjuta avdrag inte bara för kostnaden för
själva resan utan också för den ökning av levnadskostnaderna som han fått
vidkännas under vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten, såsom
för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v.

Avdrag för ökade levnadskostnader medges dock inte enbart på den grund
att den skattskyldige har sitt arbete på annan ort än den där han har sin
bostad. Har han bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller
anställning, eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den där
han är bosatt, medges avdrag endast om anställningen avser en kortare
tid eller skall bedrivas på flera olika platser eller det av annan anledning
inte kan ifrågasättas att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där
arbetet skall utföras.

Genom beslut av 1963 års riksdag har införts bestämmelser av innebörd,
att en skattskyldig, som på grund av sitt arbete bosätter sig på annan ort
än den där familjen är bosatt, skall vara berättigad till avdrag för ökade levnadskostnader
på grund av den skilda bosättningen om det med hänsyn
till makes förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa familjebostad eller
annan därmed jämförlig omständighet inte skäligen kan ifrågasättas att
familjen skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort.

Motionärerna i de förevarande motionerna anser att de nuvarande bestämmelserna
om avdrag för ökade levnadskostnader vid bosättning på
annan ort bör liberaliseras. Yrkandena innebär att en skattskyldig skall
ha möjlighet att — med bibehållen rätt till avdrag för ökade levnadskostnader
på en ny arbetsort — bo kvar på en tidigare bostadsort.

Tidigare medgavs avdrag för ökade levnadskostnader till följd av dubbel
bosättning endast i undantagsfall. 1963 års lagändring får anses innebära
en betydande utvidgning av möjligheterna till avdrag för sådana
kostnader. Som framgår av det föregående kan vid bedömningen av frågan
om avdrag bör medges eller ej hänsyn numera tas både till bostadsbrist
på den nya arbetsorten och till att make förvärvsarbetar. Men också då
det av annan »därmed jämförlig omständighet» inte skäligen kan ifrågasättas
att familjen skall avflytta till den skattskyldiges bostadsort kan
avdrag erhållas för de ökade kostnader som föranleds av den dubbla bosättningen.

Förarbetena till de nya bestämmelserna (prop. 1963: 120) ger ingen
upplysning till ledning för bedömning av begreppet »annan därmed jämförlig
omständighet». Enligt ett regeringsrättsutslag år 1968 har avdrag
för ökade levnadskostnader på grund av dubbel bosättning medgivits när
den dubbla bosättningen föranletts av två söners studier. Likaså har man
i praxis vid avdragsbedömningen beaktat innehav av jordbruksfastighet
på vilken bedrivits jordbruk av inte alltför ringa omfattning.

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969 ‘

En grundprincip i den svenska beskattningen vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla är att avdrag medges endast för kostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. En skattskyldigs personliga
levnadskostnader är således i princip inte avdragsgilla. I den mån en skattskyldig
för förvärvande av en intäkt i förvärvskälla åsamkas en ökning av
sina normala levnadskostnader är han emellertid berättigad till avdrag för
ett belopp som motsvarar denna ökning av levnadskostnaderna. Reglerna
om avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning innebär inte
något avsteg från denna princip, eftersom merkostnaderna i de fall då avdrag
kan ifrågakomma direkt eller indirekt är en följd av den skattskyldiges
f örvär vsver ksamhet.

Ett bifall till motionsyrkandena skulle innebära att en skattskyldig
i varje situation skulle ha möjlighet att — med rätt till avdrag för ökade
levnadskostnader på anställningsorten — ta ett arbete på annan ort än den
där familjen bor. Härigenom skulle begreppet ökade levnadskostnader vidgas
i en sådan utsträckning att inga kostnader av privat karaktär skulle
anses föreligga vid dubbel bosättning, och detta i sin tur skulle innebära
att det egentliga innehållet i begreppet ökade levnadskostnader går förlorat
i förevarande fall.

Enligt utskottets mening torde bestämmelserna i sin nuvarande utformning,
rätt tillämpade, tillgodose de fall då avdrag för ökade levnadskostnader
till följd av dubbel bosättning kan vara berättigat. Som reglerna är
avfattade har nämligen beskattningsmyndigheter och skattedomstolar tämligen
vittgående möjligheter till en liberal bedömning av frågan om avdrag
för merkostnader till följd av dubbel bosättning, och det är utskottets uppfattning
att bedömningen i praxis också är liberal. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 80 och II: 92 samt

2) motionen 11:778.

Stockholm den 27 februari 1969

På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 9 år 1969

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark
(s), herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul
Jansson (s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan
Olsson (ep); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar
Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s),
Josefsson i Halmstad (s), Enarsson (m), Ahlmark (fp) och Josefson i
Arrie (ep).

Reservation

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson (m),
Ahlmark (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med »Tidigare
medgavs» och slutar på s. 7 med »till motionerna» bort ha följande
lydelse:

Utskottet tillstyrkte förra året i betänkande nr 50 ett yrkande om utredning
i syfte att liberalisera rätten till avdrag för kostnader i samband med
dubbel bosättning. Utskottet framhöll därvid att den pågående strukturrationaliseringen
inom näringslivet otvivelaktigt förändrat förutsättningarna
för sysselsättning i vårt land. Åtskilliga arbetstagare tvingades till följd
av rationaliseringar, företagsnedläggelser eller liknande att bli yrkesverksamma
på annan ort än där de tidigare varit verksamma. Därvid drabbades
utflyttningskommunen av skattebortfall, medan inflyttningskommunen
åsamkades stora och ofta onödiga investeringskostnader, samtidigt som investeringar
i utflyttningskommunerna blev värdelösa. Utskottet ansåg den
nya rörligheten på arbetsmarknaden vara förenad med så avsevärda fördelar
att denna på allt sätt borde underlättas. Ett effektivt sätt att göra
det var enligt utskottets mening att ge skattereglerna en sådan utformning,
att en skattskyldig hade större möjligheter än nu att — med bibehållen
rätt till avdrag för ökade levnadskostnader på en ny arbetsort — bo kvar
på en tidigare bostadsort.

Utskottet anser sig inte ha anledning frånträda denna ståndpunkt och
tillstyrker således bifall till utredningsyrkandet i motionerna.
dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1:80 och
11:92 samt motionen 11:778 i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär utredning och förslag till generösare regler om rätt
till avdrag för ökade levnadskostnader i de fall då skattskyldig
har tjänst eller anställning på annan ort än den där
han är bosatt.

ESSELTE AB. STHLM 60

914118