Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

1

Nr 8

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för periodiskt understöd
till studerande m. m.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet behandlar i ett sammanhang följande motioner

1) de likalydande motionerna I: 81 av herrar Wirtén och Stefanson samt
11: 89 av fru Frsenkel och herr Mundebo, i vilka hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till riksdagen rörande avdragsrätt
vid beskattningen för periodiskt understöd till studerande;

2) de likalydande motionerna 1:274 av herrar Hansson och Hjorth samt
II: 308 av herr Pettersson i Lund m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning angående inskränkningar i avdragsrätten
för s. k. periodiskt understöd;

3) de likalydande motionerna I: 709 av herrar Wallmark och Strandberg
samt 11:801 av fru Kristensson, i vilka hemställts, att riksdagen beslutar
att kostnader i samband med vidareutbildning — såsom kursavgifter, resor,
uppehälle vid tentamina och examina — fr. o. m. den 1 juli 1969 skall vara
avdragsgilla i skattehänseende;

4) motionen IT: 777 av herrar Antonsson och Elmstedt, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning om
rätt till skatteavdrag för periodiskt understöd till studerande i enlighet med
vad i motionen anförts.

Gällande rätt

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla omkostnader
för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag får därvid
inte ske för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom kostnader för studier och annan utbildning. Har kostnaderna
direkt samband med den skattskyldiges förvärvsverksamhet är emellertid
avdrag medgivet. Sådant samband anses föreligga bl. a. om oavkortad
lön utgår under utbildningstiden. I rättspraxis har däremot lärare, som erhållit
tjänstledighet med B-avdrag för studier, icke erhållit avdrag för kostnader
p. g. a. dessa studier.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 8

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig, som varit här
i riket bosatt under hela beskattningsåret, i hemortskommunen njuta avdrag
för bl. a. periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som inte får avdragas från inkomsten av särskild förvärvskälla,
dock att avdrag inte får ske för vad som utgått till person, tillhörande
givarens hushåll, och ej heller, där understödet icke utgjort skadestånd,
för vad som utgått till annans undervisning eller uppfostran. I 31 § och
32 § 1 mom. stadgas, att till intäkt av tjänst hänföres periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk intäkt, därest givaren enligt bl. a. 46 § är
berättigad till avdrag därför. Samma bestämmelser med avseende å avdragsrätt
och skattskyldighet för periodiskt understöd gäller jämväl enligt 2 §
och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt vid den statliga beskattningen.

Frågornas tidigare behandling

I sitt år 1950 avgivna betänkande nr IV (SOU 1950: 21) framlade 19ii
års allmänna skattekommitté förslag angående bl. a. ändrade bestämmelser
för beskattning av periodiskt understöd. I fråga om periodiskt understöd
till undervisning eller uppfostran föreslog kommittén att avdrag skulle
medges under förutsättning bl. a. att mottagaren fyllt 17 år och icke tillhörde
givarens hushåll. Vidare föreslog kommittén att avdrag å 700 kronor
skulle medges skattskyldig, vilken underhållit hemmavarande barn över 16
år, som åtnjutit heltidsundervisning vid läroanstalt. Mot dessa förslag reververade
sig två av kommitténs ledamöter.

År 1951 avgav 1944 års allmänna skattekommitté betänkande nr V (SOU
1951:13) angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende,
vari föreslogs införande av rätt till avdrag under vissa förutsättningar för
amortering av studieskulder. En ledamot av kommittén anförde reservation
mot detta förslag.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m., (stencilerat) har skattelagssakkunniga
föreslagit en genomgripande omdaning av beskattningsreglerna rörande
periodiska understöd. Enligt förslaget skulle de nuvarande avdragsmöj
ligheterna för periodiska utbetalningar inskränkas väsentligt. Avdrag
skulle i princip medges endast i fråga om understöd på grund av bindande
förpliktelser eller då behov av understöd förelåg. Å andra sidan borde enligt
de sakkunnigas mening understöd från föräldrar till barn under dessas
studietid i viss omfattning vara avdragsgilla. Det föreslogs att barnen inte
skulle beskattas för dylikt studieunderstöd.

Även frågan om avdragsrätt för studiekostnader i övrigt har behandlats

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969 3

av skattelagssakkunniga. I ett den 20 januari 1960 dagtecknat betänkande
(SOU 1960:6) har de sakkunniga utarbetat ett författningsförslag med
bestämmelser om avdrag i vissa fall för amorteringar å studieskulder. I
betänkandet lämnas redogörelse för skälen för och emot hänsynstagande
vid beskattningen till kostnader för utbildning. De sakkunniga framhåller
emellertid i samband härmed att, för den händelse hänsyn från det allmännas
sida anses böra tas till det förhållandet att vissa personer med dyrbarare
utbildning tyngs av studieskulder, denna grupps speciella förhållanden i
stället kan beaktas genom direkta statsbidrag till amorteringarna. De sakkunniga
tillägger att åtskilliga skäl kan anföras för att stödet till personer
med tyngande studieskulder ges denna form. De sakkunniga har likväl
inte ansett det ligga inom ramen för sitt uppdrag att såsom alternativ till
de ifrågavarande avdragsreglerna upprätta förslag till statsbidrag enligt
de nu antydda grunderna. Med hänsyn till de betänkligheter, som de sakkunniga
funnit att avdragsalternativet obestridligen är ägnat att framkalla,
har de sakkunniga ansett ett system med direkta bidrag vara förtjänt
att närmare övervägas, om särskilda åtgärder anses erforderliga för
att minska bördan för personer som tynges av studieskulder.

För finansiering av studier vid universitet och högskolor samt vid vissa
andra läroanstalter och utbildningslinjer tillhandahåller staten numera studiemedel
enligt studiemedelsförordningen den 4 juni 1964. Studiemedel
utgår f. n. med 8 120 kr. för år. Härav utgör högst 1 750 kr. studiebidrag.
Återstoden (6 370 kr.) utgör återbetalningspliktiga studiemedel. Studerande,
som har vårdnaden om barn under 16 års ålder eller som är skyldig att
utge underhållsbidrag till sådant barn, kan erhålla studiemedelstillägg. Om
synnerliga skäl föreligger kan extra studiemedel utgå.

Återbetalning av studiemedel sker medelst årliga avgifter. Avgiftsbetalningen
skall påbörjas tredje året efter det under vilket studiemedel senast
utgått och i allmänhet pågå t. o. m. det år då studiemedelstagaren fyller 50
år. Återbetalningstiden omfattar således i allmänhet 20—25 år. Om den återbetalningsskyldiges
och/eller hans makes inkomst och förmögenhet inte
uppgår till vissa i studiemedelsförordningen närmare angivna värden (»avgiftsgränser»)
har studiemedelstagaren en ovillkorlig rätt till uppskov med
återbetalningen.

På återbetalningspliktiga studiemedel utgår inte någon ränta. Systemet
har emellertid ändå till följd att den återbetalningspliktige kan få betala
tillbaka ett belopp som sammanlagt är större i kronor räknat än det han
mottagit i återbetalningspliktiga studiemedel. Detta sammanhänger med att
de återbetalningspliktiga studiemedlen skall omräknas till basbelopp och att
återbetalningarna skall omfatta lika många basbelopp som den återbetalningsskyldige
erhållit i återbetalningspliktiga studiemedel. En universitetsstuderande
som under åren 1966—1968 uppbär studiemedel med belopp motsvarande
3 basbelopp om vartdera 5 800 kr. eller tillhopa 17 400 kr. är alltså

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

— om basbeloppet då återbetalningen skall ske stigit till i genomsnitt 6 500
kr. — i princip skyldig återbetala (3 X 6 500 —) 19 500 kr. Om indexregleringen
medför att återbetalning i fast penningvärde blir ofördelaktigare än
ett vanligt lån äger den återbetalningsskyldige rätt till återbäring av för
mycket inbetalda avgifter. Låneräntan skall därvid antas ha uppgått till
60 % av den vid varje tidpunkt gällande normalräntan för lån från statens
utlåningsfonder. Detta innebär att den återbetalningsskyldige -— med nu
gällande normalränta om 6 % — inte behöver betala mer än 3,6 % ränta
på återbetalningspliktiga studiemedel.

Genom beslut av 1968 års riksdag har antagits regler av innebörd att
avdrag inte skall få göras vid inkomsttaxeringen för studiemedelsavgifter
men att vid förmögenhetstaxeringen de återbetalningspliktiga studiemedlen
skall behandlas som skuld.

Frågan om de periodiska understödens och studiekostnadernas behandling
i skattehänseende har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Utskottet har vid sin prövning av denna fråga (jfr
BeU 1966: 14, 1967:4 och 1968: 60) framhållit att den nya lagstiftningen
om studiehjälp och studiemedel får anses innebära ett stadfästande av principen
att utbildningen, på såväl låg- som högstadiet, bör främjas genom statliga
stödåtgärder och att det inte kan anses rimligt att jämsides med den avsevärda
utgiftsökning, som den studiesociala reformen medfört för staten,
införa en avdragsrätt för periodiskt understöd till studerande och för studiekostnader,
som skulle innebära ett högst avsevärt skattebortfall. Utskottet
har också understrukit att införandet av en rätt till avdrag för studiekostnader
skulle innebära ett genombrytande av den i svensk skattelagstiftning
upprätthållna principen att avdrag ej medges för kapitalavbetalning på skuld.
De erinringar som riktats mot gällande föreskrifter om avdrag för periodiskt
understöd har utskottet inte ansett utgöra skäl för att ytterligare vidga rätten
till sådant avdrag.

Motionerna

I: 81 och II: 89

Gällande bestämmelser om rätt till avdrag för periodiskt understöd medger
avdragsrätt i det fall understöd utgår till en som går sysslolös men inte
då understöd utgår till en studerande. Detta förefaller stötande och har knappast
stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Vid 1967 års riksdag väcktes en
motion om avdragsrätt för periodiskt understöd till studerande. Det framhölls
därvid att riksdagen vid flera tillfällen under 1950- och 1960-talen givit uttryck
för att periodiskt understöd till annans undervisning, utbildning eller
uppfostran bör ge rätt till avdrag för givaren och skatteplikt för mottagaren.
På grundval av förefintligt utredningsmaterial bör det vara möjligt att skyndsamt
genomföra en sådan reform. Utgivandet av periodiskt understöd mins -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969 5

kar givetvis givarens skatteförmåga, medan för mottagaren en motsvarande
förbättring av skatteförmågan inträder. Skatteförmågeprincipen bör vara
utslagsgivande för skatteplikt respektive avdragsrätt för periodiskt understöd
om inte andra skäl med betydande styrka talar emot en sådan lösning.
Sådana skäl föreligger, när det gäller periodiskt understöd i fall där givare
och mottagare lever i gemensamt hushåll, t fråga om periodiskt understöd
till annans undervisning eller uppfostran föreligger däremot inte
skäl att frångå skatteförmågeprincipen.

Bevillningsutskottets majoritet anförde endast — med samma motivering
som de två föregående åren — att utskottet inte ansåg det rimligt att jämsides
med den avsevärda utgiftsökning som 1964 års studiesociala reform medfört
för staten införa en avdragsrätt för periodiskt understöd till studerande,
eftersom detta skulle innebära ett visst skattebortfall. Det är emellertid vikligt
att ett mera principiellt synsätt anläggs på detta rättvisekrav. Utskottet
har tyvärr inte gått in härpå.

I: 274 och 11: 308

Det är givet att den vidsträckta avdragsrätten för periodiskt understöd i
förening med att några egentliga begränsningar i avdragsbeloppens storlek
inte uppställs av skattelagstiftningen, liksom att det inte heller föreskrivs
någon form av behovsprövning från skattemyndigheternas sida, inbjuder till
missbruk av gällande avdragsrätt för periodiskt understöd.

Dessutom innebär själva avdragsrättens konstruktion att ju högre inkomst
en givare har, desto större skattelättnad kan han tillgodogöra sig. Gällande
skatteregler för s. k. periodiskt understöd har alltså den effekten att de
systematiskt gynnar höginkomsttagare framför givare med lägre och medelstora
inkomster.

Enligt uppgifter som under hand lämnats från källskatteutredningen uppgick
vid 1966 års taxering antalet avdrag för periodiskt understöd till ca
150 000 och det avdragna beloppet var totalt 275 milj. kr.

Riksrevisionsverket har nu sammanställt en motsvarande statistik avseende
1968 års taxering. Det visar sig då att antalet avdrag låg kvar på
ungefär samma nivå som år 1966, medan det avdragna beloppet hade stigit
till hela 343 milj. kr.

Av samma källa framgår också att mottagare i Sverige av periodiskt understöd
endast skattade för 182 av dessa 343 milj. kr.

Avdragsbeloppen för periodiskt understöd tycks alltså vara i snabb ökning
och därigenom ökar också de skatteförluster som stat och kommun
åsamkas, inte bara genom att mottagaren i vissa fall inte är skattepliktig för
det mottagna understödet, utan framför allt genom de marginalskatteskillnader
som kan antas föreligga mellan givare och mottagare.

Som framgår av ovanstående redovisning är det ännu så länge en ganska
liten andel skattebetalare som i deklarationen yrkar avdrag för periodiskt

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

understöd. Det rör sig i runt tal om cirka 3 procent av samtliga, och det är
också dessa som svarar för den starka ökningen i avdragsbeloppen.

Riksrevisionsverkets statistik visar vidare att det föreligger betydande
variationer i avdraget belopp. Av de 150 000 hade cirka 50 000 skattebetalare
högre avdrag än 2 000 kr. enligt 1968 års taxering och av dessa hade i runt
tal 13 000 högre avdragsbelopp än 5 000 kr. Högsta avdragsbeloppet för året
låg f. ö. i intervallet 250 000—500 000 kr.

Det iinns också — naturligt nog — ett klart samband mellan storleken
hos skatteavdraget för periodiskt understöd och inkomstens storlek. Det
framgår bl. a. av att skatteavdraget för perodiskt understöd för samtliga ensamstående
ogifta skattskyldiga med en beskattningsbar inkomst på mellan
12 500—15 000 kr. låg på i genomsnitt 150 kr. Genomsnittssiffran för samma
kategori av inkomsttagare med en beskattningsbar inkomst på mellan
50 000—60 000 kr. var något över 2 000 kr. För ensamstående ogifta med en
beskattningsbar inkomst på mellan 200 000—300 000 kr. var slutligen det
genomsnittliga avdragsbeloppet närmare 16 000 kr.

I samband med riksdagsmotioner om en utvidgning av avdragsrätten för
periodiskt understöd till att också gälla studerande har motionärerna ibland
hävdat »att då avdrag tillätes för understöd till folk som ingenting gör, som
dagdriver eller som missköter sig, så är det märkligt att avdrag inte skall få
göras för bidrag till studier».

Bevillningsutskottet synes dra den rakt motsatta slutsatsen av en sådan
jämförelse och ställer sig i stället kritiskt till den hittillsvarande alltför generösa
rätten till skatteavdrag för periodiskt understöd.

Med hänsyn till de starka invändningar som kan riktas mot nuvarande
bestämmelser om skatteavdrag för s. k. periodiskt understöd från jämlikhetssynpunkt,
från kontroll- och skatteflyktssynpunkt samt med avseende
på likformighet vid beskattningen bör tiden nu vara mogen för en översyn
av gällande bestämmelser i riktning mot kraftiga inskränkningar i rätten till
skatteavdrag för detta ändamål.

En utredning bör bl. a. pröva om det över huvud taget kan vara befogat
med avdragsrätt för givaren när mottagaren befinner sig utomlands inte
minst med hänsyn till de stora kontrollsvårigheter som därvid föreligger
Ytterligare skäl för en sådan inskränkning är dels att någon beskattning av
mottagaren av naturliga skäl inte kan göras i Sverige och dels att nuvarande
bestämmelser torde innebära en extra stimulans till valutautflöde. Den mest
närliggande lösningen av de skatteproblem som sammanhänger med periodiskt
understöd vore givetvis att skatteavdrag för givaren över huvud taget
inte medgavs. Speciella undantagsregler torde dock i sådant fall behöva utfärdas
bl. a. för utdömt underhåll av icke hemmavarande barn och liknande
fall.

Skulle man av olika skäl inte vilja gå så långt som till att i ett sammanhang
avskaffa avdragsrätten för perodiskt understöd bör utredningen kon -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969 7

centrera sin uppmärksamhet såväl på problem som sammanhänger med behovsprövning
som maximering av avdragsgillt belopp.

/: 709 och II: 801

För att skaffa sig aktuella kunskaper, trygga sin anställning etc. söker
den enskilde löntagaren, som oftast är tjänsteman, vidareutbildning på eget
initiativ. Starka skäl talar för att denna verksamhet kommer att öka i accelererande
tempo. Åtskilliga anställda bekostar själva denna vidareutbildning,
som kan ha formen av korrespondensstudier, kvällsgymnasiestudier,
universitetsstudier på fritid etc. Det är den enskilde som helt och hållet bär
kostnaden för denna utbildning. Nuvarande taxeringsbestämmelser medger
inte ens rätt till avdrag från »inkomsternas förvärvande» för kostnader av detta
slag. Detta är klart otillfredsställande. Skattereglerna borde stimulera till
personliga insatser på detta område. Personer, som genom samhällets försorg
erhåller motsvarande utbildning utan avgift inom det ordinarie skolväsendet,
har här en klar förmån.

II: 777

Trots 1964 års studiesociala reform är det av mycket stor betydelse, att
föräldrar understöder sina barns studier. Det är då givetvis angeläget att
samhället stimulerar till s. k. periodiskt understöd till studerande.

Från regeln om rätt till avdrag för periodiskt understöd gör gällande beskattningsbestämmelser
det undantaget, att avdragsrätt inte får gälla periodiskt
understöd till annans undervisning eller uppfostran, såvida understödet
inte utgjort skadestånd. Studieunderstödet är det enda av detta slag
som på detta sätt belagts med undantag i vårt skattesystem. Fn skattskyldig
kan med rätt till avdrag vid taxeringen lämna periodiskt understöd till barn
som försörjer sig självt, under förutsättning att det inte längre tillhör föräldrarnas
hushåll. Avdragsrätten gäller även för understöd till barn som inte
arbetar. Men bedriver barnet studier, faller avdragsrätten bort.

Det kan inte gärna sägas att denna inkonsekvens i bestämmelserna om avdragsrätten
utgör ett skäligt och riktigt beaktande av det värde som föräldrarnas
understöd av barnens studier alltjämt måste anses ha från samhällets
synpunkt. De frivilliga ekonomiska uppoffringar som görs för att möjliggöra
ungdomars utbildning bör skattemässigt givetvis inte behandlas med större
restriktivitet än andra former av periodiskt understöd.

Det är också väsentligt, att avdragsreglerna får en utformning som inte
påverkar olika inkomstgruppers möjligheter att lämna stöd. Särskilt när
det gäller stöd till barnens utbildning bör det vara angeläget att stödet
blir likvärdigt för olika grupper. Skatteförmån i proportion till understödsbeloppet
kan garanteras genom avdrag direkt på den slutliga skatten.

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

Utskottet

Enligt 20 § kommunalskattelagen skall vid beräkning av inkomsten från
särskild förvärvskälla avräknas alla omkostnader för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Avdrag får därvid inte göras för levnadskostnader och
därtill hänförliga utgifter. Till sådana utgifter hänförs i allmänhet kostnader
för studier. För kostnader för facklitteratur och för sådan utbildning
som har direkt samband med den skatt skyldiges förvärvsverksamhet medges
emellertid avdrag, såsom t. ex. då full lön utgår under utbildningstiden.

Enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen får skattskyldig inte åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd för belopp, som annorledes än i form av
skadestånd utgått till annans undervisning eller uppfostran.

Motionerna I: 81 och II: 89 samt motionen II: 777 syftar till införande
av bestämmelser som medger avdrag för periodiskt understöd även i sådana
fall då understödet utgår till studerande. I motionerna I: 274 och II: 308 begärs
utredning om inskränkningar i rätten till avdrag för periodiskt understöd,
medan motionärerna i motionerna I: 709 och II: 801 yrkar att kostnader
i samband med vidareutbildning skall vara avdragsgilla vid beskattningen.

Genom beslut av 1964 års riksdag har en omläggning genomförts av de
studiesociala stödåtgärderna för all utbildning efter den obligatoriska skolan.
Studiehjälpen för studerande inom de gymnasiala skolformerna, vilken
regleras i studiehjälpsreglementet den 4 juni 1964, innefattar ett begränsat
antal typer av förmåner, som utgår efter enkla och schablonmässiga regler.
Vid de eftergymnasiala utbildningslinjerna har staten påtagit sig att tillhandahålla
medel för finansieringen av de studerandes utgifter uuder utbildningstiden.
Regler härom återfinns i studiemedelsförordningen den 4
juni 1964.

Bevillningsutskottet har tidigare flera gånger uttalat, att 1964 års studiesociala
reform får anses innebära ett stadfästande av principen att utbildningen
på såväl låg- som högstadiet bör främjas genom statliga stödåtgärder
och att det inte kan anses rimligt att — jämsides med den avsevärda
utgiftsökning som nämnda reform medfört för staten — införa en rätt till
avdrag för studieunderstöd och för studiekostnader, som otvivelaktigt skulle
komma att innebära ett högst betydande skattebortfall.

Det torde inte kunna bestridas att bestämmelserna om rätt till studiemedel
är förmånliga för de studerande såväl när det gäller behovsprövningen
och storleken av de belopp som kan utgå som i fråga om principerna för
återbetalningen. Utskottet vill erinra om att en studiemedelstagare — med
nuvarande normalränta för lån från statens utlåningsfonder om 6 % —
aldrig behöver betala mer än 3,6 % ränta på återbetalningspliktiga studiemedel,
en fördelaktig räntesats inte minst med hänsyn till att det för er -

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969 9

hållande av studiemedel inte krävs att studiemedelstagaren ställer någon
säkerhet.

Vad särskilt angår lagstiftningsyrkandet i motionerna I: 709 och II: 801
vill utskottet erinra om att studiemedel f. n. kan utgå t. o. nr. den termin
då den studerande fyller 40 år eller om särskilda skäl föreligger ännu
längre och att av bilaga 10 till årets statsverksproposition (s. 452) framgår,
att chefen för utbildningsdepartementet avser att i särskild proposition
lägga fram förslag om bl. a. förstärkning av ånkomstprövat tillägg till studiebidrag,
ändrade regler om åldersgränsen för åtnjutande av förhöjt studiebidrag
samt om studiestöd för studerande. — I de fall däremot, då utbildningskostnaderna
är att hänföra till den skattskyldiges förvärvsverksamhet,
är kostnaderna som framgår av den tidigare redogörelsen avdragsgilla.
I den mån motionärerna avser dessa fall är deras yrkande således åtminstone
i viss utsträckning redan tillgodosett.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna I: 81 och II: 89,
I: 709 och II: 801 samt till motionen II: 777.

Utskottet har slutligen att behandla utredningsyrkandet i motionerna
I: 274 och II: 308 om begränsning av rätten till avdrag för periodiskt understöd.

Periodiskt understöd intar så till vida en särställning bland avdragen att
— om man bortser från vissa begränsningar i avdragsrätten, gällande understöd
som utgår till studerande och till personer tillhörande givarens
hushåll — avdrag medges utan större hänsyn till ändamålet med utbetalningen
och under förutsättning enbart att den sker med någon periodicitet.
Ett avdrag av förevarande art kommer naturligt nog att omfatta utgifter av
starkt varierande beskaffenhet. Detta i förening med det förhållandet att
avdraget för perodiskt understöd inte är maximerat är givetvis ägnat att
inbjuda till missbruk av avdragsreglerna.

De periodiska understödens skattemässiga behandling, som efter hand
blivit en fråga mera om avdragsrätt för givaren än om skatteplikt för mottagaren,
har i olika sammanhang utsatts för stark kritik. Det har gjorts
gällande att genom avdraget skattelindring uppnås i åtskilliga fall där en
sådan lindring är opåkallad med hänsyn till beskattningsreglernas verkningar
i övrigt. Man har därvid pekat bl. a. på att den genom avdragsrätten
uppkommande skattelättnaden med hänsyn till progressionen i den statliga
beskattningen blir störst i högre inkomstskikt, trots att nedsättningen av
skatteförmågan till följd av avdraget torde vara minst i dessa inkomstskikt.
Man har vidare framhållit att bestämmelserna i sin nuvarande utformning
kan utnyttjas för rena kapitalöverflyttningar mellan varandra närstående
skattskyldiga och man har riktat erinringar mot att vissa understödsformer
intar en förmånligare ställning i beskattningshänseende än andra.

Enligt en av riksrevisionsverket sammanställd statistik, utförd på grund -

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

val av eu urvalsundersökning av 15 000 skattskyldiga i hela landet, uppgick
vid 1968 års taxering antalet avdrag för periodiskt understöd till ca
150 000 och det avdragna beloppet till 343 milj. kr. Enligt uppgifter som
lämnats av källskatteutredningen var antalet sådana avdrag vid 1966 års
taxering ungefär detsamma, medan det avdragna beloppet totalt uppgick
till endast 270 milj. kr. Av riksrevisionsverkets statistik framgår vidare
att det förelegat betydande variationer i understödens storlek. Av samtliga
150 000 understöd låg nämligen 50 000 över 2 000 kr. och 13 000 över 5 000
kr. Av riksrevisionsverkets uppgifter framgår vidare att det förelegat ett
klart samband mellan storleken av yrkat avdrag och inkomstens storlek.
För ensamstående ogifta skattskyldiga med en beskattningsbar inkomst
på mellan 12 500 och 15 000 kr. uppgick avdragen till i genomsnitt 150 kr.
För samma kategori inkomsttagare utgjorde genomsnittsavdraget för periodiskt
understöd i inkomstskikten 50 000—60 000 kr. något över 2 000 kr.
och i inkomstskikten 200 000—300 000 kr. närmare 16 000 kr.

Utskottet, som tidigare uttalat, att bestämmelserna om avdrag för periodiskt
understöd i deras nuvarande utformning måste anses otillfredsställande,
är medvetet om de stora svårigheter som är förenade med att åstadkomma
avdragsregler som — utan att åsidosätta principen att skatt bör
utgå efter förmåga — likväl begränsar den nuvarande rätten till avdrag
tör periodiskt understöd. Mot bakgrunden inte minst av den av riksrevisionsverket
redovisade statistiken anser utskottet emellertid angeläget att
man undersöker möjligheterna att åstadkomma en sådan begränsning av
avdragsrätten.

På grund av det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till utredningsyrkandet
i motionerna I: 274 och II: 308.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

A) med bifall till motionerna I: 274 och II: 308 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning angående möjligheterna
att begränsa rätten till avdrag för periodiskt understöd;

B) avslår

1) motionerna I: 81 och II: 89

2) motionerna I: 709 och II: 801 samt

3) motionen II: 777.

Stockholm den 27 februari 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

11

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (in), Tistad (fp), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan Olsson
(ep); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora
(ep), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s), Enarsson (m) och Josefson
i Arrie (ep).

Reservation

av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med

»Genom beslut» och slutar på s. 10 med »och II: 308.» bort ha följande
lydelse:

En grundläggande princip i den svenska beskattningsrätten är att skatt
skall utgå efter förmåga. Grunden för avdragsrätten för periodiskt understöd
liksom andra allmänna avdrag är sålunda att utbetalningar av förevarande
slag nedsätter den skattskyldiges skatteförmåga. Av två inkomsttagare
i samma inkomstskikt har den som nödgas utbetala periodiska understöd
till sina barns utbildning otvivelaktigt en i förhållande till understödens
storlek mindre skattekraft än den som inte har sådana utgifter.
Eftersom grunden för avdragsrätten således är skatteförmågeprincipen och
nedsättningen av skatteförmågan måste anses vara lika stor oavsett hur
mottagaren använt det mottagna understödet bör enligt utskottets mening
avdrag rimligen kunna medges även för periodiskt understöd som utgått
till annans undervisning eller uppfostran, under förutsättning att mottagaren
inte tillhör givarens hushåll.

Utskottet vill erinra om att 1944 års allmänna skattekommitté (SOU
1950: 21) föreslog införande av rätt till avdrag för periodiskt understöd
även då detta utgått till undervisning eller uppfostran och att detta förslag
tillstyrktes av en majoritet av remissinstanserna. Även skattelagssakkunniga,
som i ett den 20 december 1956 avgivet stencilerat betänkande förordade
en väsentlig inskränkning av möjligheterna till avdrag för periodiskt
understöd, ansåg att understöd från föräldrar till barn under dessas
studietid borde vara i viss omfattning avdragsgilla.

Avdraget för periodiskt understöd har under årens lopp utsatts för kritik.
Det har gjorts gällande att den skattelättnad som uppkommer till följd

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969

av avdragsrätten är irrationell till sina verkningar, eftersom skattelättnaden
med hänsyn till den statliga beskattningens progressivitet blir störst i
de inkomstskikt, där nedsättningen av skatteförmågan till följd av understödet
är minst. Man har också hävdat att bestämmelserna i sin nuvarande
utformning kan utnyttjas för rena kapitalöverflyttningar mellan varandra
närstående skattskyldiga och att vissa understödsformer röner en
förmånligare behandling i beskattningshänseende än andra.

Det säger sig självt att en avdragsrätt som i princip varken är maximerad
eller ändamålsbetingad kan inbjuda till missbruk. Å andra sidan
torde inte kunna bestridas att det nu gällande förbudet mot avdragsrätt
för periodiskt understöd till studerande framstår som både ogrundat och
orättvist. Om skatt skall utmätas efter den verkliga skatteförmågan bör
i princip givaren av ett periodiskt understöd alltid vara berättigad till avdrag
för vad han utbetalat och mottagaren alltid skattepliktig för vad han
erhållit. Denna grundprincip fastslogs redan i förarbetena till den nu gällande
kommunalskattelagen. Inte minst med hänsyn härtill framstår förbudet
mot avdragsrätt som anmärkningsvärt, i synnerhet som det när
det gäller studieunderstöd knappast finns större — utan snarare mindre
— anledning än i fråga om många andra understödsformer misstänka
att det haft till syfte att överföra förmögenhet från givaren till mottagaren
eller att lindra progressionen vid givarens beskattning.

Av det anförda torde framgå att det är utskottets uppfattning att man
inte onödigtvis bör ställa hinder i vägen för utgivande av periodiska understöd
men att man likväl bör spärra möjligheterna till uppenbara missbruk
av avdragsrätten. Utskottet kan således inte biträda ett yrkande som
uteslutande tar sikte på en begränsning av nu gällande möjligheter till avdrag.
Däremot förordar utskottet en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om avdrag för periodiskt understöd. En sådan utredning
bör — som framgår av det föregående — söka åstadkomma bestämmelser
som både möjliggör en likformigare behandling av olika understödsformer
och i möjligaste mån förhindrar tillfällen till skatteflykt. Utskottet
anser sig därmed ha besvarat motionerna I: 81 och II: 89, I: 274 och II: 308
samt motionen II: 777.

I motionerna I: 709 och II: 801 yrkas att kostnader i samband med vidareutbildning
skall vara avdragsgilla i skattehänseende fr. o. in. den 1
juli 1969.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kan under vissa
förutsättningar avdrag erhållas för kostnader för fortbildning inom ett
och samma yrke. Den som vill vidareutbilda sig för att erhålla en annan och
bättre anställning saknar däremot möjlighet att erhålla avdrag, eftersom
kostnaden i detta fali inte anses vara en kostnad »i och för tjänsten».

Vad utskottet anfört i det föregående i fråga om avdrag för periodiskt

Bevillningsutskottets betänkande nr 8 år 1969 13

understöd kan med fog göras gällande också då det gäller kostnader för
vidareutbildning. Den som — ofta på kvällstid och kanske med stora personliga
och ekonomiska uppoffringar — söker skaffa sig utbildning för
ett mer kvalificerat och inkomstbringande arbete för att förbättra sin och
sin familjs och — indirekt — också statens ekonomi bör enligt utskottets
uppfattning rimligtvis ha avdrag för av denna utbildning föranledda kostnader.
Ingen torde vilja bestrida att den som skaffar sig extraarbete och
därmed stärker sin skattekraft skall vara skattepliktig för den inkomst
som detta arbete inbringar. På samma sätt bör enligt utskottets uppfattning
den som vidareutbildar sig ha möjlighet till avdrag för ett belopp som
motsvarar nedsättningen av hans skattekraft under utbildningstiden. Frågan
om avdrag för kostnader i samband med vidareutbildning rymmer
många och svårlösta problem. Utskottet kan därför inte biträda motionärernas
yrkande om omedelbar lagstiftning. Däremot vill utskottet inte
motsätta sig att en utredning i ämnet kommer till stånd.

dels att utskottet bort hemställa

I) under punkterna A samt B 1 och 3

att riksdagen med anledning av följande motioner

a) motionerna I: 81 och 11:89,

b) motionerna I: 274 och II: 308 samt

c) motionen II: 777

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan
om avdrag för periodiskt understöd i syfte att åstadkomma
bestämmelser, som både innebär att olika understödsformer
kan röna en likformig behandling i skattehänseende
och spärrar möjligheterna till uppenbara missbruk av
avdragsrätten.

II) under punkten B 2

att riksdagen med anledning av motionerna I: 709 och
II: 801 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär utredning av frågan
om rätt till avdrag för kostnader i samband med vidareutbildning.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028