Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

1

Nr 7

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
skattemässig täckning av kommuns kostnad för fritidsbebyggelse.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 695 av herr Manne Olsson m. fl. och 11:
814 av herr Nyström m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär utredning av förutsättningarna och formerna för en beskattning
av fritidshus i linje med vad som i motionerna anförts;

2) de likalydande motionera I: 705 av herr Svenungsson och 11:781 av
herr Carlshamre, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär utredning och förslag angående fördelning mellan kommuner av kommunal
inkomstskatt från skattskyldiga som har bostad i mer än en kommun.

1962 års fritidsutredning har i ett den 6 februari 1965 avgivet betänkande
»Fritidslivet i Sverige Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen» (SOU
1965:19) föreslagit rätt för kommun att utta en årlig avgift på fritidsbyggnad
med högst 200 kr. Avgiften, som föreslås få karaktären av en kommunal
objektskatt på innehavet av sådan byggnad, skall bestämmas med beaktande
av kommunens utgifter för fritidsbebyggelsen. Avgiftsmedlen bör
enligt förslaget utnyttjas inte bara för löpande utgifter för administration
och investeringar utan också för allmänt milj öbefrämj ande åtgärder, som
ökar kommunens attraktivitet från rekreationssynpunkt. Något avdrag för
erlagd avgift från den kommunala inkomstskatten föreslås ej få ske. Uppbörd
och debitering av avgiften skall omhänderhas av kommunerna.

Förslaget har vid remissbehandlingen utsatts för hård kritik. Några remissinstanser
vänder sig särskilt mot de kommunalekonomiska undersökningar
varpå förslaget grundats och konstaterar att utredningen inte kunnat
tillfredsställande visa att de skatteintäkter som härflyter från fritidshusen
skulle vara otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnader som kommunerna
åsamkas för denna bebyggelse. Flera remissinstanser har pekat på
de möjligheter som kommunerna har att begränsa sina utgifter för fritidsbebyggelsen
genom att ta ut avgifter för utförda tjänster eller genom att begagna
sig av exploateringsavtal och byggnadslovstaxor. Från vissa håll har

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 7

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

anmärkningar riktats mot avgiftens skattetekniska natur av kommunal
objektskatt, och man har också pekat på att fritidshusen ofta är belägna
i vederbörande ägares hemortskommun och att detta minskar fritidsbebyggelsens
ekonomiska nackdelar. Även från andra synpunkter har utredningens
förslag kritiserats.

Bevillningsutskottet hade senast vid 1968 års riksdag att ta ställning till
motionsyrkanden syftande till utredning av möjligheterna att från ägare av
fritidshus erhålla skatteintäkter för täckande av kommunernas kostnader
för fritidsbebyggelse och därmed sammanhängande aktiviteter. Utskottet avstyrkte
bifall till yrkandet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 8. Utskottet
framhöll därvid att spörsmålet hängde intimt samman med frågan
om den kommunala fastighetsskatten och att skatteunderlaget för många
tritidskommuner genom den senaste fastighetstaxeringen torde ha höjts i
icke oväsentlig mån. Utskottet ansåg det angeläget att fritidskommunerna i
skälig mån kompenserades för sina kostnader för fritidsbebyggelsen. Det
torde knappast kunna bestridas att för åtskilliga utpräglade fritidskommuner
de skatteintäkter och avgifter som kunde erhållas från sommargästerna
ofta inte förslog till täckande av de kostnader som fritidsbebyggelsen medförde.
Med hänsyn till den ekonomiska betydelse frågan om kostnader för
fritidsbebyggelse har för många kommuner kunde det enligt utskottets mening
förutsättas att Kungl. Maj :t skulle ägna spörsmålet fortsatt uppmärksamhet.

Motionerna

I: 695 och II: 8U

Det torde inte råda något tvivel om att de utpräglade s. k. värdkommunerna
för fritidsbebyggelse ställs inför många svårbemästrade och kostnadskrävande
uppgifter. Nästan uteslutande är dessa arbetsuppgifter i samband
med en omfattande fritidsbebyggelse inom vederbörande kommuners
område förorsakade av fritidsbosatta hemmahörande inom någon annan
kommun. Fritidskommunerna är i huvudsak glesbygdskommuner, medan de
fritidsboende är mantalsskrivna och skattskyldiga i någon tätortskommun.

Alla kommunalekonomiska undersökningar som gjorts har visat att fritidskommunernas
inkomster ligger långt under deras totala nettoutgifter
för sådant som hör ihop med fritidsbebyggelsen. Med ökningen av standarden
för fritidsbebyggelsen följer större ansvar och nya uppgifter för kommunerna.
Även om de direkta exploateringskostnaderna i vissa fall frivilligt
kan regleras genom exploateringsavtal, kvarstår det faktum att fritidskommunerna
inte får någon kompensation för vad de allmänt sett får åta sig av
ökad arbetsbelastning. Det måste anses fastslaget att inkomsten av garanti -

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

3

skatten inte på långt när kan ge de berörda kommunerna kostnadstäckning
inom det här aktuella området. En snabblösning av denna fråga är utomordentligt
viktig med hänsyn till den kraftiga expansionen av fritidsbebyggelsen.

1: 705 och 11: 781

Under senare år då någon industrilokalisering varit aktuell i områden som
också är eftertraktade för rekreation och för fritidsbebyggelse har starka
opinioner rörts upp för och emot den föreslagna lokaliseringen. Motståndet
reses ofta nästan uteslutande av fritidsfolket, medan den bofasta befolkningen
inte sällan står praktiskt taget enig på den andra sidan. Ofta får lokaliseringsprojekt,
som ekonomiskt och tekniskt i och för sig skulle ha varit väl
motiverade, vika för naturvårdsintresset och för nödvändigheten att reservera
tillräckliga områden för rekreation och fritidsbebyggelse, särskilt i de
större stadsregionernas närhet.

Fritidsintressena måste givetvis tillgodoses, men det är inte rimligt att
kostnaderna, i form av uteblivna expansions- och utkomstmöjligheter, skall
ensidigt drabba den bofasta befolkningen i de bygder som i den översiktliga
planeringen »döms» till en extensiv tillvaro som områden för andrahandsbosättning
för städernas folk.

Det ligger i såväl den bofasta befolkningens som fritidsbebyggarnas intresse,
att den kommunala servicen kan hållas på en hög nivå även i sådana
trakter som det här är fråga om. Det vikande skatteunderlaget i utpräglade
»sommarkommuner» gör det emellertid omöjligt för kommunerna att upprätthålla
en rimlig service. Den obetydliga garantiskatten för fastigheter, som
används som sommarbostäder, ändrar just ingenting i detta förhållande.
Den enda effektiva lösningen måste ligga i en fördelning av den kommunala
inkomstskatten i proportion till den ungefärliga boendetiden i hemkommun
respektive sommarkommun.

Utskottet

Yrkandena i motionerna syftar till att bereda kommuner med fritidsbebyggelse
kompensation för de kostnader kommunerna åsamkas på grund av
sådan bebyggelse. Motionärerna i motionerna 1:695 och 11:814 anser att
frågan bör lösas genom en särskild beskattning av fritidshus, medan motionärerna
i motionerna I: 705 och II: 781 anser att hemortskommunen bör till
fritidskommunen avstå viss del av sina skatteintäkter från sådana skattskyldiga
som tidvis bor i den senare kommunen.

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet har — såsom utskottet
påpekat vid tidigare ställningstaganden till motionsyrkanden om en särskild

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

objektskatt på fritidshus — intimt samband med frågan om den kommunala
fastighetsskatten. 1966 års fastighetstaxeringskommittéer har i betänkandet
SOU 1968:31 lämnat en sammanställning av huvudresultaten av
1965 års fastighetstaxering. Enligt redogörelsen för taxeringsutfallet vid
1965 års allmänna fastighetstaxering uppgick det totala taxeringsvärdet på
rikets skattepliktiga fastigheter till ca 164 miljarder ler., varav 137 miljarder
kr. eller 84 % utgjorde taxeringsvärde för annan fastighet. Taxeringsvärdet
för annan fastighet ökade från 1957 års allmänna fastighetstaxering
med ungefär 113 % under det att ökningen av taxeringsvärdet för jordbruksfastigheter
uppgick till i runt tal 20 %. Enligt 1965 års allmänna fastighetstaxering
var ca 80 % av totala antalet skattepliktiga taxeringsenheter
av annan fastighets natur en- och tvåfamilj sfastigheter. Kommunerna visar
med ett undantag ökning av antalet skattepliktiga fastigheter av typen annan
fastighet. Inte blott vissa kommuner med starkt stigande befolkningstal
utan även många kommuner i övrigt uppvisar mycket stora relativa ökningar
av antalet andra skattepliktiga fastigheter än jordbruksfastigheter.
Orsakerna till sist berörda ökningar är enligt vad fastighetstaxeringskommittéerna
uttalat i nära nog samtliga fall att finna i livlig fastighetsbildande
verksamhet, betingad av kommunernas lämplighet för fritidsbebyggelse.

Redovisningen av utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering utvisar
enligt utskottets mening att skatteunderlaget för många fritidskommuner
torde ha höjts i icke oväsentlig mån. Genom dessa höjningar av fastighetstaxeringsvärdena
och genom att kommunerna tar ut avgifter för sin serviceverksamhet
och begagnar sig av exploateringsavtal och byggnadslovstaxor
bör kommunerna kunna i viss utsträckning kompensera sig för sina kostnader
för fritidsbebyggelsen. Kommunens möjligheter att kräva ersättning
för utförda tjänster torde för övrigt vara större när det gäller de fritidsboende
inom kommunen än i fråga om de inom kommunen mantalsskrivna.

Utskottet har tidigare, senast år 1968 i betänkande nr 8, som sin mening
framhållit att för åtskilliga utpräglade fritidskommuner de skatteintäkter
och avgifter som kan erhållas från sommargästerna ofta inte torde förslå
till täckande av de kostnader som fritidsbebyggelsen medför. Trots att taxeringsvärdena
på fritidshus höjts vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen
äger vad utskottet anförde förra året alltjämt giltighet. Med hänsyn
härtill och till den ekonomiska betydelse frågan om kostnader för fritidsbebyggelse
har för många kommuner förutsätter utskottet att Kungl. Maj :t
ägnar frågan särskild uppmärksamhet. Med det anförda anser utskottet
sig ha besvarat utredningsyrkandena i motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 695 och IT : 814 samt

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

2) motionerna I: 705 och II: 781, i vad de icke kan anses
besvarade genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 27 februari 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan Olsson
(ep); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora (ep),
Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s), Enarsson (m) och Josefson i
Arrie (ep).

Reservation

av herrar Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson (m) och Enarsson (in),
vilka ansett

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 4 börjar med orden
»Redovisningen av» och slutar med orden »i motionerna.», bort ha följande
lydelse:

Redovisningen av utfallet av 1965 års allmänna fastighetstaxering utvisar
enligt utskottets mening att en snabb lösning av det av motionärerna aktualiserade
spörsmålet är angelägen med hänsyn till den kraftiga expansionen
av fritidsbebyggelsen. Den omständigheten att skatteunderlaget höjts för
många fritidskommuner genom den senaste fastighetstaxeringen innebär
dock inte att fritidskommunerna erhåller ekonomisk täckning för de svårbemästrade
och kostnadskrävande arbetsuppgifter, som följer av den ökande
fritidsbebyggelsen. Dessa arbetsuppgifter förorsakas till stor del av sådana
fritidsboende som inte är mantalsskrivna inom fritidskommunen utan inom
någon tätortskommun. Enligt utskottets mening får det anses ligga i såväl
den bofasta befolkningens som de fritidsboendes intresse att fritidskommunernas
möjligheter att upprätthålla service på föreliggande område inte
eftersättes. Huruvida en fördelning mellan kommunerna av kommunal inkomstskatt
från skattskyldiga som har bostad i mer än en kommun i proportion
till den ungefärliga boendetiden i hemortskommunen resp. fritidskommunen
kan innebära en lösning av hithörande problem vill utskottet

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 7 år 1969

inte uttala sig om. Frågan är dock av sådan natur att den bör närmare utredas.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna 1:695 och
11:814 samt I: 705 och II: 781 i skrivelse till Ivungl. Maj :t
begär utredning och förslag angående fördelning mellan
kommuner av kommunal inkomstskatt från skattskyldiga
som har bostad i mer än en kommun.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 600028