Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

1

Nr 6

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
skattelättnader för fiskare.

(2 :a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1: 135 av herr T is t ad in. fl. och II: 155 av
herr Åberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär utredning i syfte att uppnå skattelättnad för fiskare som utövar sin
verksamhet på avlägsna fiskeplatser;

2) de likalydande motionerna I: 693 av herr Ernst Olsson m. fl. samt II:
785 av herrar Elmstedt och Larsson i Borrby, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär snabba åtgärder i syfte att uppnå sådan
utformning av bestämmelserna angående inkomstbeskattningen av svenska
fiskare att reglerna blir i överensstämmelse med dem som gäller i Norge.

Den svenska skattelagstiftningen innehåller inte några specialbestämmelser
för beskattning av fiskare. I några av de länsanvisningar, som prövningsnämnderna
i länen utfärdar till ledning för taxeringsnämndernas verksamhet,
har däremot intagits vissa normer som taxeringsmyndigheterna i normalfallen
har att tillämpa vid taxeringen av fiskare. Enligt de anvisningar
som prövningsnämnden i Göteborgs och Bohus län utfärdat till ledning för
1969 års taxering skall sålunda värdet av hushållsfisk, även ombord, i regel
beräknas till 160 kr. för år för varje yrkesfiskare, medan sådant värde för
s. k. hemmafiskare skall uppskattas till 80 kr. för år för hushållsmedlemmar
över 16 år. Fiskare, som på grund av sitt arbete under längre tidsperioder
nödgas vistas utom hemorten och som gör sannolikt att merutgift för proviant
förekommit, kan medges avdrag för sådan merutgift med skäligt belopp,
dock högst 460 kr. Vidare kan enligt anvisningarna yrkesfiskare, som
tillämpar planenlig avskrivning, medges avdrag för värdeminskning av fiskefartyg
med 10 % av anskaffningskostnaden för skrov, motor och annan fast
utrustning.

Genom 1958 års förordning om sjömansskatt infördes med verkan från
och med år 1960 en definitiv källskatt för sjömän. Sjömansskatten, som helt
tillfaller staten, utgår i stället för statlig och kommunal inkomstskatt samt
avgifterna till folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen. Sjö 1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 6

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

man skall inte deklarera för inkomsten ombord och taxeras inte heller för
denna inkomst. Däremot taxeras sjömannen för inkomst i land enligt vanliga
regler. Den svenska sjömansbeskattningen tillkom som ett resultat av ett
internordiskt samarbete. Motiven för införandet av en sådan lagstiftning var
flera. Man åberopade de speciella svårigheterna för sjömän att fullgöra sin
deklarationsplikt. Vidare talade övervägande skäl för att lättnader i beskattningen
bereddes de sjömän som arbetade fjärran från hemlandet och dess
välfärdsanordningar, och man hänvisade därvid till att i andra länder accepterats
en förmånligare beskattning av sjömän. Detta hade medfört att
svenskt sjöfolk i allt större utsträckning tog anställning ombord på utländska
fartyg eller också i land.

Sjömansskatt skall erläggas av den som är anställd i redarens tjänst ombord
på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 100 registerton,
om fartyget användes i närfart eller fjärrfart. Med fjärrfart avses fart
bortom linjen Hanstholm—Uindesnäs eller bortom Cuxhaven, medan till
närfart hänföres trafik hitom nämnda linje eller plats. Om ett fartyg huvudsakligen
seglar inomskärs eller på våra floder eller sjöar föreligger s. k. inre
fart. För sådant fartyg gäller inte sjömansskatteförordningens bestämmelser.
Sjöman på fartyg i inre fart taxeras sålunda för sin inkomst i vanlig ordning.
Sjömansskatt uttas enligt två särskilda tabeller. Tabell I tillämpas i
tjärrfart och tabell II i närfart, och vid konstruktionen av skatteskalorna i
tabell I har särskild hänsyn tagits till att sjömän i fjärrfart inte som andra
medborgare har möjligheter att utnyttja sociala och andra förmåner i hemlandet.

Motioner syftande till en lindring i inkomstbeskattningen av fiskare prövades
av bevillningsutskottet förra året (BeU 1968: 24). Utskottet biföll därvid
ett skrivelseyrkande med begäran om en utredning av frågan om en lindring
i inkomstbeskattningen av sådana fiskare som utövar sin verksamhet
på avlägsna fiskeplatser. Utskottet framhöll att det var medvetet om de svårigheter
svenska fiskare brottades med. Det naturliga underlaget för fisket
hade visat negativa tendenser, vilket i förening med en hårdnande konkurrens
från länder med statssubventionerade fisken utövade en hård press på
svenska fiskare. Dessa måste ikläda sig stora ekonomiska förpliktelser för att
kunna fortsätta med sin verksamhet. Utskottet ansåg rättviseskäl tala för att
fiskare, som utövade sitt yrke under förhållanden liknande dem som gäller
för sjömän i f järrfart, skulle komma i åtnjutande av någon form av lindring
vid inkomstbeskattningen. De i vissa länsanvisningar intagna särskilda normerna
för beräkning av avdrag för merutgifter i samband med fiske var enligt
utskottets mening inte tillfyllest.

Riksdagen ogillade emellertid yrkandet och följde därvid en vid betänkandet
fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Reservanterna framhöll
bl. a. att man inte borde genom ändring av gällande beskattningsregler för

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

3

en särskild yrkeskategori införa särbestämmelser i fråga om beräkning av
omkostnadsavdrag. En sådan reform skulle strida mot grundläggande principer
vid beskattningen. I den mån en ändring av tillämpade normer för en
sådan beräkning ansågs påkallad borde detta enligt reservanternas mening
åstadkommas genom att vederbörande myndigheter utfärdade anvisningar
för tillämpning av lagstiftningen beträffande fiskare.

Motionerna

1: 135 och II: 155

Bestämmelserna om sjömansskatt är tillämpliga endast på personer som
är anställda i redarens tjänst ombord på svenska handelsfartyg. Personer
verksamma ombord på svenska fiskefartyg har däremot att erlägga skatt på
sina inkomster i vanlig ordning. Fiskare lever och arbetar emellertid ofta
under förhållanden som är jämförliga med dem som gäller för handelsflottans
folk. Med ett stort antal svenska fiskefartyg bedrives regelmässigt fiske
bortom den linje som i sjömanskattehänseende bildar gräns mellan fjärrfart
och närfart. För fiskare som arbetar ombord på sådana fiskefartyg föreligger
väsentligen samma skäl till skattelättnader som för anställda ombord
på handelsfartyg i fjärrfart, och det är därför ett rättvisekrav att dessa fiskare
kommer i åtnjutande av motsvarande lättnader. Sjömansskattebestämmelserna
kan emellertid inte utan vidare göras tillämpliga på fiskare, enär
dessas anställnings- och inkomstförhållanden är annorlunda än de ombordanställdas
i handelsflottan. Personer som tillhör besättningen på ett fiskefartyg
är nämligen, även om de ej äger del i fartyget eller fiskeutrustningen,
på grund av sättet för intäkternas fördelning skattemässigt att betrakta som
rörelseidkare. För att bereda fiskare som bedriver fiske i avlägsna fiskevatten
en skattelättnad jämförlig med den som tillkommer ombordanställda på handelsfartyg
i fjärrfart är det därför nödvändigt att införa särskilda avdragsregler
för sådana fiskare vid den vanliga inkomstbeskattningen. I Norge
har frågan lösts på så sätt att varje skattskyldig, som under minst 15 veckor
av beskattningsåret personligen bedrivit eller deltagit i havs- eller kustfiske,
har rätt att vid inkomsttaxeringen åtnjuta särskilt avdrag med 12 procent
av nettointäkten av fisket, dock med maximalt 3 000 kr. I Danmark gäller
likartade bestämmelser. Vidare bär vissa ombordanställda på norska fiskefartyg
möjlighet att erlägga sjömansskatt enligt samma grunder som gäller
i handelsflottan.

I: 693 och II: 785.

Det svenska yrkesfisket har under senare år haft att kämpa med stora
svårigheter av ekonomisk art. Ingen annan yrkeskår med så kraftiga ekonomiska
åtaganden i form av stora investeringar torde vara mera utsatt än

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

fiskarkåren. Vissa åtgärder för att underlätta situationen har vidtagits från
statsmakternas sida, men åtgärderna har inte varit tillräckliga. Det borde
finnas möjligheter på beskattningens område att relativt snabbt få till stånd
ändringar som skulle underlätta för fiskarna. Dessa har arbetsplatsen förlagd
ute till havs under stora delar av året och är därför undanhållna en del av
den service som samhället tillhandahåller. Därför bör ett högre avdrag vid
beskattningen än som nu Lillåtes kunna ges denna yrkesgrupp. Enligt nuvarande
beskattningsregler för sjömän gäller särbestämmelser, som medför
vissa lättnader. I såväl Norge som Danmark har man liknande bestämmelser.
Dessa omfattar alla som arbetar på havet och som uppfyller vissa fordringar.
I vårt land har dock denna rättvisa ännu inte kommit yrkesfiskarna
till del, ett förhållande som snabbt borde ändras. De norska fiskarna får göra
avdrag med viss procent på den skattepliktiga inkomsten, under förutsättning
att de fiskat ute till havs minst 15 veckor under beskattningsåret. Även
om detta avdrag är maximerat till 3 000 kr., torde det vara en god hjälp och
skulle för de svenska fiskarna i nuläget vara ytterst välkommet.

Utskottet

I den svenska skattelagstiftningen finns inte några bestämmelser som
särskilt reglerar beskattningen av fiskare. Däremot har i några av de länsanvisningar,
som prövningsnämnderna utfärdar till ledning för taxeringsnämndernas
verksamhet, intagits vissa normer som taxeringsmyndigheterna
har att tillämpa vid taxeringen av fiskare. Sålunda kan fiskare, som på grund
av sitt arbete under längre tidsperioder måste vistas utom hemorten och som
gör sannolikt att de haft merutgifter för proviant, medges avdrag för sådan
merutgift med skäligt belopp. I anvisningar till ledning för 1969 års taxering
i Göteborgs och Bohus län har detta avdrag maximerats till 460 kr. för år.

Yrkandena i de förevarande motionerna syftar till införande av särskilda
omkostnadsavdrag vid beskattningen av fiskare. Motionärerna avser närmast
de svenska fiskare, som under längre tidsperioder bedriver fiske till
havs på avlägsna fiskeplatser, och framhåller att man vid utformningen
av sjömansskattelagstiftningen medgivit sjömän i fjärrfart skattelättnader
för att de under sin tjänsteutövning tvingas avstå från de förmåner samhället
erbjuder andra medborgare. Motionärerna åberopar vidare att norska
fiskare får göra avdrag med viss procent av den skattepliktiga inkomsten,
dock högst 3 000 kr., under förutsättning att de bedrivit havsfiske minst 15
veckor under beskattningsåret.

Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet prövades av utskottet förra
året i dess betänkande nr 24. Riksdagen godkände därvid en vid betänkandet
fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. Enligt denna borde man inte
för en särskild yrkeskategori införa särbestämmelser i fråga om beräkning

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

av omkostnadsavdrag. En sådan reform skulle strida mot grundläggande
regler vid beskattningen. I den mån en ändring av nu tillämpade normer för
beräkning av omkostnadsavdrag ansågs påkallad borde detta ske genom av
vederbörande myndigheter utfärdade anvisningar. Vad motionärerna nu anfört
bör enligt utskottets mening inte föranleda ändring i detta av riksdagen
år 1968 godkända ståndpunktstagande.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 135 och II: 155 samt

2) motionerna I: 693 och II: 785.

Stockholm den 27 februari 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan Olsson
(ep); samt

från and ra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora
(ep), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s), Enarsson (m) och Josefson
i Arrie (ep).

Reservation

av herrar Gösta Jacobsson (in), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

dels att det stycke av utskottets yttrande, som på s. 4 börjar med orden
»Det av» och på s. 5 slutar med orden »godkända ståndpunktstagande.»,
bort ha följande lydelse:

Som skäl för införandet av en särskild lagstiftning för beskattning av sjömän
har bl. a. åberopats att sjömän inte har samma möjligheter som andra
medborgare att utnyttja sociala och andra förmåner i hemlandet. Särskilt
sjömän anställda ombord på svenska handelsfartyg i fjärrfart har ansetts
böra komma i åtnjutande av skattelindring. Hänsyn till dessa synpunkter
har också tagits vid konstruktionen av den skattetabell, som gäller för sjömän
i fj ärrfart.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 6 år 1969

Ett stort antal svenska fiskefartyg bedriver regelmässigt fiske i sådana
farvatten som i sjömansskattehänseende hänföres till fjärrfart. De i vissa
länsanvisningar intagna särskilda normerna för beräkning av avdrag för
merutgifter i samband med fiske är enligt utskottets mening inte till fyllest.
Utskottet anser därför rättviseskäl tala för att fiskare ombord på fiskefartyg»
som regelmässigt bedriver fiske i avlägsna fiskevatten, skall ha liknande
skattelättnader som sjömän, anställda på svenska handelsfartyg i
fjärrfart.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen med anledning av motionerna I: 135 och
II: 155 samt I: 693 och II: 785 i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär utredning i syfte att nppnå skattelättnad för fiskare
som utövar sin verksamhet på avlägsna fiskeplatser.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028