Bevillningsutskottets betänkande nr k8 år 1969

1

Nr 48

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt till skattefri avsättning till omskolnings- och utbildningsfonder
in. in.

(2:a avd.)

Yrkanden

1) motionerna 1:127 av herr Nyman m. fl. samt II: 147 av herrar- Enskog
och Hyltander,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om sådana ändringar
i skatteförfattningarna att företag erhåller rätt att skattefritt avsätta
medel till särskilda omskolnings- och utbildningsfonder,

2) motionerna I: 232 av herr Virgin in. fl. och 11:256 av herr Holmberg
in. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag snarast om rätt
till skattefri avsättning till utbildnings- och omställningsfonder,

3) motionerna I: 730 av herrar Lars Larsson och Augustsson samt II: 837
av herr Ilugosson m. fl.,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning angående möjligheterna
för företag att fondera medel till tryggande av anställdas anspråk
i samband med nedläggning, omflyttning eller andra omställningar.

De under 2) upptagna motionerna har, i vad de avser frågan om skattefri
avsättning till utbildnings- och omskolningsfonder, hänvisats till bevillningsutskottet.
I öviigt har de hänvisats till statsutskottet och lagutskott.

De under 3) upptagna motionerna har, i vad de avser frågan om skattefria
fondavsättningar, hänvisats till bevillningsutskottet och i övrigt till
bankoutskottet.

Gällande rätt

I praxis medges i inkomstkällan rörelse inte avdrag för avsättning av
medel till fond för omskolnings- eller utbildningsverksamhet. Inte heller
kan enskild arbetstagare i inkomstkällan tjänst erhålla avdrag för kostnader
för omskolning eller utbildning i annat fall än då omskolningen eller
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr >r8

2 Bevillningsutskottets betänkande nr iS år 1969

utbildningen skett i och för tjänsten. Kostnaden för omskolningen eller utbildningen
måste således framstå som en nödvändig kostnad för tjänstens
fullgörande.

Arbetsmarknadsutbildning har länge använts som ett arbetsmarknadspolitiskt
instrument. En mer betydande omfattning fick dock verksamheten
först i samband med konjunkturnedgången åren 1957—1959. Sedan
dess har verksamheten starkt expanderat. Budgetåret 1957/58 utgjorde statens
utgifter för ändamålet ca 11 milj. kr. Budgetåret 1959/69 hade de stigit
till 52 milj. kr. och de beräknas för budgetåret 1969/70 uppgå till 475
milj. kr., vilket innebär en ökning i förhållande till närmast föregående
budgetår med ca 125 milj. kr.

Genom beslut av 1966 års riksdag vidgades förutsättningarna för stöd till
arbetsmarknadsutbildning. Tidigare var dessa i hög grad präglade av den
grundläggande sociala målsättningen. Det primära syftet med utbildningen
var sålunda att ge arbetslösa och svårplacerade möjlighet till en ny placering
på arbetsmarknaden. Ett villkor för att få utbildningsbidrag var att
den utbildningssökande var arbetslös eller löpte risk att bli arbetslös eller
att det var svårt att placera honom i arbete. 1966 års riksdagsbeslut innebär,
att begreppet »risk för arbetslöshet» bör ges en generös tolkning. Syftet
med denna vidsträckta tillämpning av begreppet är att den enskilde
skall kunna beredas möjlighet till omskolning inte bara när sysselsättningssvårigheter
är nära förestående utan också när en bedömning på längre
sikt av sysselsättningsutsiktcrna klart ger vid handen att övergång till annat
yrke är nödvändig.

Den utvidgning av den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen som
beslöts vid 1966 års riksdag har genom beslut av 1967 års riksdag kompletterats
med förstärkningar av resurserna för folkbildningen och med lokaloch
riksrekryterande vuxenutbildning.

Även andra medel står till förfogande för att arbetsmarknadspolitiken
skall kunna bedrivas så effektivt som möjligt. Förutom planeringsverksamhet
förekommer arbetsförmedlingsservice, omfattande bl. a. information om
läget på arbetsmarknaden och väntade förändringar samt om lediga anställningar
och tillgänglig arbetskraft. När så behövs ges information i
förening med yrkesvägledning och med ekonomiska bidrag till yrkesutbildning
och flyttning. Familjeförsörjare, som får arbete på annan ort men inte
omedelbart får familjebostad där, kan under viss tid erhålla bidrag till familjens
uppehälle. Till arbetslösa från orter och områden med särskilt hög
arbetslöshet kan utgå ett s. k. utrustningsbidrag. Inom arbetsmarknadspolitikens
ram kan också i viss omfattning bostäder anskaffas åt arbetslösa
som flyttar till en ny arbetsort. Personer som är bosatta i områden med särskilt
hög arbetslöshet och som äger fastighet kan--om de vill ta arbete på

annan ort — få både ekonomisk och annan hjälp för att avveckla sitt fastighetsinnehav.

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1969

I lägen med otillräcklig tillgång på arbete inom vissa arbetsområden kan
näringslivet stimuleras till ökade investeringar i byggnader och anläggningar
genom att företagen medges att la i anspråk medel ur investeringsfonderna.

Genom olika former av beredskapsarbeten — i statlig eller kommunal
regi — kan säsongarbetslöshet motverkas och såväl personer bosatta i områden
med brist på arbetstillfällen som handikappade och andra med individuella
arbetshinder beredas arbete.

Nämnas bör även att enskilda vid arbetslöshet kan få ersättning genom erkända
arbetslöshetskassor eller i form av kommunala kontantunderstöd.
Dessa ersättningsformer syftar inte till att ge kompensation för inkomstbortfall
under längre tid. De lämnas f. n. endast temporärt i avvaktan på
att ny anställning skall kunna erhållas.

Genom beslut av 1968 års riksdag har stödet till äldre arbetslösa förbättrats.
Åtgärderna, som är temporära i avvaktan på resultatet av den pågående
KSA-utredningen, innefattar särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldrarna
60—66 år och förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda åldrar förlängs ersättningstiden
i de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Arbetslösa i åldrarna
60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen under längsta
möjliga tid, har rätt till ett skattepliktigt omställningsbidrag med 800 kr.
i månaden. Arbetslösa i samma ålder, vilka inte har tillhört arbetslöshetsförsäkringen,
får omställningsbidrag efter en väntetid av två månader från
arbetslöshetens början. Bidraget utgår till både den som varit anställd och
den som varit egen företagare, under förutsättning att han har haft sådan
förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden närmast före arbetslöshetens
början. Den som äger förmögenhet över 100 000 kr. blir inte
berättigad till bidrag. Efter särskild dispens kan stöd ges också den som
har fyllt 55 men inte 60 år om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring
av näringslivet i orten eller, för företagare, i branschen.

Frågans tidigare behandling

Motionsyrkanden om rätt för företag att skattefritt avsätta medel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder tillstyrktes av bevillningsutskottet
år 1968 (BeU 1968: 27). Utskottet framhöll att det, med hänsyn
till att omskolning till nya yrken var och även framdeles torde komma att
bli ett av de viktigaste inslagen i arbetsmarknadspolitiken, var nödvändigt
att samhället och näringslivet gemensamt på allt sätt stödde omskolningsoch
utbildningsverksamhet. Enligt utskottets mening var det angeläget att
omskolningsverksamheten i viss utsträckning bedrevs inom företagen. Eu
av företagen själva bedriven utbildning kunde nämligen smidigare anpassas
till produktionens och teknikens krav och bibringa de utbildade aktuella

4 Bevillningsutskottets betänkande nr tä år 1969

yrkeskunskaper. Det statliga bidraget till sådan utbildning ansåg utskottet
långt ifrån tillräckligt för att stimulera företagen till effektiva insatser på
omskolnings- och utbildningsområdet.

Riksdagen avvisade motionsyrkandena och följde därvid en vid betänkandet
fogad reservation av herr John Ericsson in. fl. Reservanterna hänvisade
i sitt yttrande till att samhällets insatser för att garantera den enskilde
social och ekonomisk trygghet i omställningsprocessen var mycket
kostnadskrävande. Att jämsides med de reformer som redan vidtagits införa
en rätt till skattefri fondavsättning för arbetsmarknadsutbildning ansåg
reservanterna inte motiverat. Stödet till sådan utbildning borde enligt deras
mening ske i enlighet med de beslut som fattats av 1966 och 1967 års
riksdagar.

Motionerna

l: 127 och II: U7

Utvecklingen under senare år — inte minst strukturrationaliseringen
inom näringsliv och förvaltning — har förändrat såväl arbetar- som tjänstemannapersonalens
arbetsförhållanden och uppgifter och medverkat till
att minska personalbehovet och därmed sänka kostnaderna. En större grupp
tjänstemän och arbetare har omplacerats, omskolats och friställts. Detta
har skapat stora problem i synnerhet för äldre och yngre anställda.

Många företag har inte vidtagit åtgärder för att friställa anställda utan
försöker omplacera dem, men möter därvid stora problem. Vederbörande
har kommit upp i ålder och lön och kan ofta inte acceptera de arbetsuppgifter
och den lön som erbjudes, vill icke heller lämna orten etc.

Friställning av personal är ett pinsamt beslut. Företagen kan inte tänkas
upphöra med rationaliseringssträvandena och är i nuvarande konjunkturläge
ej heller så benägna att investera och utvidga verksamheten och därmed
skapa nya arbetsplatser. I en sådan situation skulle det för många
företag vara önskvärt och värdefullt att få möjlighet att skattefritt avsätta
medel till särskilda fonder som vid behov kunde få användas att hjälpa
sådana anställda — såväl tjänstemän som arbetare — som måste omställas
eller i sämsta fall friställas. Detta skulle bland de anställda kunna skapa
en större trygghet och för företagsledningen ge ökade möjligheter att behålla
sin personal, särskilt äldre, och också ge möjlighet att bereda nyutexaminerade
meningsfullt arbete.

Den omskolningsverksamhet och bristutbildning som sker i samhällets
regi är värdefull och behövs även i framtiden, kanske i ökad utsträckning.
I åtskilliga fall kan emellertid utbildning och omskolning inom ett företag
vara att föredra. Den kan nämligen ske på hemorten, och personen i fråga
kan utgå från att utbildningen som regel leder över i fast anställning inom

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1969

företaget. För samhället ställer sig företagsutbildning väsentligt billigare
än den omskolning som helt bekostas av staten.

I: 232 och II: 256

För att stimulera näringslivet bör företagen ges möjlighet att skattefritt
avsätta medel till särskilda utbildningsfonder, avsedda att tas i anspråk
i samband med förutsedda eller pågående strukturförändringar i företagen
och särskilt i konjunkturlägen, som väntas leda till friställning av arbetskraft.

I: 730 och II: 837

Strukturomvandlingen inom näringslivet har fått till följd att många
företag och arbetsställen försvinner. Därigenom har för många medborgare
tryggheten för arbete och inkomst försämrats. Under år 1967 fick 151 400
förvärvsarbetande sluta sin anställning på grund av driftinskränkningar.
Mer än en tredjedel av dessa, 52 500, fick sluta på grund av att arbetsstället
nedlades och ca 98 900 friställdes på grund av personalinskränkningar vid
företagen. Andra siffror som belyser den relativa osäkerhet som kännetecknar
den svenska arbetsmarknaden är uppgifter om varsel och väntade
personalinskränkningar. År 1967 utfärdades varsel för 651 arbetsställen
med sammanlagt 24 499 arbetstagare, och under perioden januari
till och med november månad 1968 var motsvarande uppgifter 546 arbetsställen
omfattande 20 640 arbetstagare.

Vad som genomgående är karakteristiskt för den situation som uppstår
i samband med företagsnedläggelser, omlokalisering av verksamhet eller
andra omställningar, oberoende av vilka faktorer som utgör orsaken härtill,
är den svåra situation som uppstår för de anställda. Den synes därför rimligt
att man kräver ett större ekonomiskt ansvar av företagen gentemot
de anställda. I aktiebolagslagen finns t. ex. ett noggrant regelsystem för att
skydda kapitalägarnas penninginsats. Några regler till skydd för människorna
i företaget vilka ofta arbetat och satsat hela sitt liv där föreligger
däremot icke. Det synes därför angeläget att man söker skapa ett regelsystem
varigenom företagen ålägges att fondera medel inom företaget till
tryggande av i första hand de anställdas skäliga anspråk i samband med
nedläggningarna eller omställningarna.

En fondering av ovan antydd art bör göras avdragsgill skattemässigt,
varigenom man bl. a. vinner att uppbyggnaden kan påskyndas. Reglerna
bör om möjligt utformas så att fonderingen tar i anspråk avsättningar som
annars skulle utgjort dold reserv i företaget. Härigenom bibehålies de avsatta
medlen i företaget och kan arbeta inom företaget. Fonderingen blir då
icke heller ett argument i lönesammanhang som t. ex. en arbetsgivaravgift
som inbetalas till samhället.

6 Bevillningsutskottets betänkande nr A8 år 1969

Utskottet

De förevarande motionerna behandlar frågor om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning av medel till särskilda fonder för omställning,
omskolning och utbildning.

Riksdagen avvisade förra året i enlighet med en vid bevillningsutskottets
betänkande nr 27 fogad reservation motionsyrkanden av liknande innebörd.
Riksdagen erinrade därvid bl. a. om samhällets insatser på det arbetsmarknadspolitiska
området under senare år och ansåg det inte motiverat
att — jämsides med dessa för staten mycket kostnadskrävande reformer
— införa en rätt till skattefri fondavsättning för omskolnings- och
utbildningsverksamhet.

Vad motionärerna nu anfört är enligt utskottets mening inte av beskaffenhet
att böra föranleda ändrat ståndpunktstagande. Vad särskilt angår
motionerna I: 730 och II: 837 vill utskottet erinra om att bankoutskottet
i utlåtande nr 33 till årets riksdag avstyrkt bifall Lill det i dessa motioner
framställda yrkandet om införandet av ett regelsystem, varigenom företagen
åläggs att fondera medel till tryggande av de anställdas anspråk i samband
med företagsnedläggelser eller andra omställningar. Det till bevillningsutskottet
hänvisade motionsyrkandet om rätt för företagen till avdrag vid
beskattningen för sådan fondering bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1) motionerna I: 127 och II: 147,

2) motionerna I: 232 och II: 256, i vad de hänvisats till
bevillningsutskottet,

3) motionerna I: 730 och II: 837, i vad de hänvisats till
bevillningsutskottet.

Stockholm den 20 maj 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Yngve Nilsson (m),
Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul
Jansson (s), Arne Pettersson (s), Stadling (s) och Annerås (fp); samt

från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar
Kristenson (s), Nyström (s), Eriksson i Bäckmora (ep), Wikner (s), Enarsson
(m), Andersson i Södertälje (s), Börjesson i Falköping (ep) och Ericsson
i Åtvidaberg (fp).

Bevillningsutskottets betänkande nr 48 år 1969 7

Reservation

av herrar Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp), Annerås (fp), Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson (m), Börjesson
i Falköping (ep) och Ericsson i Åtvidaberg (fp), vilka

dels anfört följande:

Bevillningsutskottet tillstyrkte förra året motionsyrkanden om utredning
av möjligheterna för företagen att skattefritt avsätta medel till särskilda
fonder för omskolning och utbildning. Utskottet framhöll därvid bl. a. att
den snabba expansionen på forskningens och teknikens område och den
allt större internationella konkurrensen — jämte stora förskjutningar i
konsumenternas efterfrågan — lett till en strukturell omdaning av näringslivet
som ställde stora krav på omställningsberedskap hos arbetskraften
och att detta i sin tur krävde insatser från såväl samhället som företagen
för att garantera de enskilda arbetstagarna ekonomisk trygghet i omställningsprocessen.
Eftersom omskolning till nya yrken var och även framdeles
torde komma att bli ett av de viktigaste inslagen i arbetsmarknadspolitiken,
var det enligt utskottets uppfattning angeläget att samhället och
näringslivet på allt sätt stödde omskolnings- och utbildningsverksamheten.
En ökad utbildningsverksamhet vid företagen borde lämpligen åstadkommas
genom att företagen erhöll möjlighet att skattefritt avsätta medel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder.

Mot bakgrunden av vad som i bilaga 13 till årets statsverksproposition
uttalats om nödvändigheten av fortsatta samhälleliga insatser för att underlätta
arbetskraftens rörlighet och av ökade arbetsmarknadspolitiska insatser
för sådana arbetstagare som drabbas av arbetslöshet i samband med
strukturomvandling och rationaliseringar anser vi att utskottet bort vidhålla
sin i bet. 1968: 27 uttalade uppfattning att frågan om skattefri avsättning
av medel till fonder för omskolning och utbildning bör bli föremål
för utredning.

dels hemställt

att riksdagen med anledning av

1) motionerna I: 127 och II: 147

2) motionerna 1:232 och 11:256

3) motionerna I: 730 och II: 837

i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning om
möjligheterna för företagen att skattefritt avsätta medel till
särskilda omskolnings- och utbildningsfonder.