Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
1
Nr 31
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
motioner.
Propositionen
I propositionen 1969: 29 föreslår Kungl. Maj :t att riksdagen antar därvid
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Förslaget avser ändring av reglerna för beräkningen av avdrag vid inkomsttaxeringen
när det gäller kostnad för bil vid resor mellan bostad
och arbetsplats. Enligt förslaget bestäms avdraget som hittills av riksskattenämnden
men vissa grunder fastläggs närmare i kommunalskattelagen.
Principen är att kostnader som är beroende av körd vägsträcka (milbundna
kostnader) får dras av i full utsträckning medan övriga kostnader (års
bundna
kostnader) får dras av endast till viss del, nämligen med —i— av
2 300
årsbeloppet för de årsbundna kostnaderna för varje körd mil intill 1 000
mil. Beräkningen av avdraget för de årsbundna kostnaderna grundar sig
på antagandet att genomsnittet av skattskyldiga som är berättigade till bilkostnadsavdrag
har en årlig ressträcka mellan bostad och arbetsplats av
1 000 mil samt en årlig privatkörning som uppgår till 1 300 mil. Milbundna
och årsbundna kostnader beräknas vidare på grundval av det pris- och kostnadsläge
som riksskattenämnden bedömer ha förelegat under det år till vilket
avdraget skall hänföras. Med tillämpning av den föreslagna principen
kan den avdragsgilla bilkostnaden i nuvarande pris- och kostnadsläge beräknas
till 3 kr. för mil intill 1 000 mil per år och till 2 kr. för mil för körsträckor
därutöver.
De nya bestämmelserna avses gälla bilresor fr. o. m. den 1 januari 1969.
Författningsförslaget har följande lydelse.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 31
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Anvisningar
till 33 §.
4. Även för
särskilt fortskaffningsmedel.
Riksskattenämnden fastställer för
varje kalenderår grunder för beräkningen
av de avdrag som får göras
när den skattskyldige använder egen
bil för resor till och från arbetsplatsen.
Avdraget skall av nämnden bestämmas
enligt schablon på grundval
av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och med hänsyn till både
de kostnader, som äro direkt beroende
av körd vägsträcka (milbundna
kostnader), och övriga kostnader
för bilen (årsbundna kostnader).
De årsbundna kostnaderna
skola av nämnden fördelas mellan
kör ning, som avser resor till och
från arbetsplatsen, och annan körning
på grundval av en beräkning
av genomsnittliga årliga körsträckor
för de båda slagen av körning. Den
andel av de årsbundna kostnaderna
som belöper på resor till och från arbetsplatsen
skall för mil räknat motsvara
det belopp, som behövs för att
den skattskyldige skall erhålla fullt
avdrag för nämnda andel av kostnaderna,
när den sammanlagda årliga
körsträckan för resor till och
från arbetsplatsen motsvarar den
schablonmässigt beräknade genomsnittliga
körsträckan för sådana resor.
För körsträcka därutöver skall
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
avdraget avse endast de milbundna
kostnaderna.
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande
last.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas
första gången vid 1970 års taxering. Äldre bestämmelser äger dock alltjämt
tillämpning vid eftertaxering för år 1969 eller tidigare år.
Beträffande motiveringen för förslaget hänvisar utskottet till propositionen.
Motionerna
Yrkanden med anledning av propositionen
1) motionerna 1:923 av herrar Ingvar Andersson och Karl Pettersson
samt II: 1058 av herr Ringaby
att riksdagen antar propositionen 1969: 29 med den ändringen att tredje
stycket av punkt 4 av anvisningarna
följande såsom motionärernas förslag
(Iiungl. Maj.ts förslag)
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande
last.
ill 33 § kommunalskattelagen erhåller
betecknade lydelse:
(Motionärernas förslag)
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom, handikapp eller långt
avstånd mellan bostad och arbetsplats
är nödsakad att använda bil
fastställer riksskattenämnden särskilda
grunder för avdrag för bilresor
till och från arbetsplatsen. Detsamma
gäller skattskyldig som är
tvungen att använda större bil på
grund av skrymmande last.
2) motionerna I: 924 av herr Gösta Jacobsson och II: 1057 av herr Hedin
att riksdagen antar propositionen 1969: 29 med den ändringen att tredje
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
stycket av punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen erhåller
följande såsom motionärernas förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande
last.
(Motionärernas förslag)
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Riksskattenämnden
äger jämväl fastställa sådana
särskilda grunder för skattskyldig
som är tvungen att använda bil i
tjänsten. Detsamma gäller skattskyldig
som är tvungen att använda större
bil på grund av skrymmande last.
3) motionerna I: 925 av herrar Tistad och Wirtén samt II: 1056 av herr
Eriksson i Arvika m. fl.
att riksdagen vid behandling av propositionen 1969: 29 beaktar vad i motionerna
anförts och att bevillningsutskottet utarbetar förslag till erforderlig
ändring av den i propositionen intagna författningstexten.
Yrkanden vid riksdagens början
Motionerna I: 330 av herr Strandberg samt II: 375 av herrar Petersson i
Gäddvik och Nilsson i Agnäs
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär sådan översyn av 33 §
kommunalskattelagen och riksskattenämndens anvisningar, att förhöjt avdrag
för resor till och från arbetsplatsen kan medges skattskyldiga bosatta
inom det s. k. norra stödområdet.
Motivering
I: 330 och II: 375
Utredningen har inte frångått tidigare princip att lagstiftningen och därmed
riksskattenämndens anvisningar skall vara generellt verkande i hela
landet. Av många skäl kan riktigheten härav ifrågasättas. Den expanderande
bilismen har markant förändrat förhållandet bostad—arbetsplats. Koncentrationen
till städer och tätorter har successivt påverkat arbetstagarna
att söka överge sina bostäder i hemorten och i stället resa krav på nya bostäder
nära arbetsplatserna. En följdverkan har blivit försämrad service i
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969 5
olika hänseenden för dem som alltjämt stannat kvar i sin gamla hemmiljö,
och när försämringen i servicehänseende gått tillräckligt långt tvingas samhället
att ingripa. Både från mänsklig och samhällsekonomisk synpunkt
finns anledning att ingripa i tid. Pendeltrafiken har stor betydelse. Inte
minst spelar den en utomordentlig roll i våra glesbygder och då särskilt i
Norrland. Det kan därför ifrågasättas om inte bilavdraget bör differentieras
så att högre avdrag kan medges dem som är bosatta i norrlandslänen. För
en sådan differentiering talar också det förhållandet att bilkostnaderna stiger
ju längre norrut man kommer. Bilpriserna är högre liksom bensinpriset.
Extra kostnader uppstår vintertid för nödvändigt varmgarage vid bostaden
och motorvärmaruttag vid arbetsplatsen.
I: 923 och II: 1058
Den föreslagna schablonen med möjligheter för en särbehandling av äldre,
sjuka och handikappade ger ett i stort sett rättvist resultat vid beskattningen.
Emellertid kvarstår, som flera remissinstanser påtalat, brister i fråga om
långa resor eftersom man — som förslaget är utformat — långtifrån kommer
att få täckning för de verkliga kostnaderna för sådana resor. Det vore
därför önskvärt om fördelningsbasen i större utsträckning än som föreslagits
i propositionen kunde påverkas av de verkliga körsträckorna. Därför
bör skattskyldiga som är nödsakade att använda bil på grund av särskilt
långa bilresor till och från arbetsplatsen, förslagsvis överstigande 2 000 mil/
år, kunna erhålla ett högre avdrag än 2 kr. per mil. En sådan regel skulle
kunna inarbetas i anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen.
I: 924- och II: 1057
Både från praktisk och teoretisk synpunkt skiljer sig resor mellan bostad
och arbetsplats från sådana resor företagna av person, som måste medföra
bil till tjänstestället för att sedan använda den i tjänsten. Sådan skattskyldig
får avdrag i tjänsten för de faktiska bilkostnaderna enligt allmänt
vedertagna principer. För denne är det ingen skillnad mellan bilkostnaderna
vid resor till och från arbetet och i tjänsten. Enligt den föreslagna anvisningspunkten
får han emellertid endast avdrag enligt den snävare schablonen.
Det måste emellertid uppmärksammas att sådana anställda saknar
möjlighet att välja mellan allmänt kommunikationsmedel och den egna bilen.
Rimligen borde dessa omständigheter föranleda att avdraget för de nödvändiga
resorna med bil till och från arbetet beräknas efter de faktiska
kostnaderna. Den skattskyldiges val av bil och andra omständigheter kan
emellertid förorsaka taxeringsmyndigheterna onödigt betungande arbete.
Det måste därför anses skäligt att också beräkna dessa kostnader efter någon
form av schablon. Med hänvisning till påtalade omständigheter bör sådan
skattskyldig medges avdrag enligt den föreslagna anvisningspunktens
tredje stycke.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
1: 925 och II: 1056
När frågan om förbättring av de skattskyldigas möjligheter till avdrag för
kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats aktualiserades genom
motioner vid 1967 års riksdag, uttalade bevillningsutskottet bl. a. (bet. nr
58), att riksskattenämndens anvisningar rörande bilkostnadsavdrag innebar
en diskriminering av i synnerhet sådana skattskyldiga, som är bosatta på
ett större avstånd från arbetsplatsen och som inte har tillgång till eller på
grund av sina arbetsförhållanden saknar möjlighet att använda reguljära
trafikmedel. Inte minst den reduktion av bilkostnadsavdraget, som enligt
nämndens anvisningar bör ske i fråga om körsträckor överstigande 1 000
mil, fann utskottet ofta leda till alltför kraftiga begränsningar av bilkostnadsavdragen.
Antagandet i prop. 1969: 29 om en årlig privatkörning av 1 300 mil grundas
på en enkätundersökning år 1966 bland statstjänstemän som haft medgivande
att använda egen bil för tjänsteresor. Materialet i undersökningen
har inte redovisats på sådant sätt, att man får uppgifter om spridningen,
tjänstemännens löneställning och tjänsteresornas frekvens. Det kan därför
starkt ifrågasättas, om resultatet av undersökningen utan vidare är tillämpligt
på skattskyldiga som är berättigade till ersättning för bilresor mellan
bostaden och arbetsplatsen. För det första är det osannolikt, att den undersökta
gruppen statliga befattningshavare är representativ för genomsnittet
av ifrågavarande skattskyldiga. För det andra måste beaktas, att utrymmet
för privatresor är högst olika, om bilen endast används för tjänsteresor
eller om den nyttjas för dagliga resor till och från arbetsplatsen. I senare
fallet står den ju i regel uppställd på arbetsplatsen eller i dess närhet under
arbetstiden och kan då inte disponeras av övriga familjemedlemmar. Slutligen
bör beaktas, att en statstjänsteman, som använder sin bil för tjänsteresor,
mycket ofta torde bruka den också för dagliga resor mellan bostaden
och arbetsplatsen. Det framgår ej om sistnämnda resor vid undersökningen
räknats som privatresor. Om så skett, synes resultatet av undersökningen
vara helt missvisande i nu förevarande sammanhang.
Sannolikheten talar för att en person, som använder egen bil för resor
mellan bostaden och arbetsplatsen, i allmänhet utnyttjar bilen för privatkörning
i väsentligt mindre omfattning, om han har lång väg att färdas till
arbetsplatsen. Även om man är beredd att acceptera ett antagande, att den,
som har en årlig ressträcka mellan bostad och arbetsplats av upp till 1 000
mil, i genomsnitt kör 1 300 mil privat, synes det realistiskt anta, att privatkörningen
vid längre årliga ressträckor mellan bostad och arbetsplats genomsnittligt
är mindre än 1 300 mil. Också en person, som huvudsakligen
håller sig med bil för sina resor till och från arbetet, utnyttjar dock alltid
bilen till någon del för ren privatkörning. Om man uppskattar minimisträckan
för privatkörning till 600 mil om året, torde man kunna grunda en
schablonersättning på antagandet, att den totala körsträckan för år i genom
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
7
snitt inte överstiger 2 300 mil, så länge den årliga ressträckan mellan bostaden
och arbetsplatsen inte överstiger 1 700 mil.
Med utgångspunkt härifrån är det skäligt, att avdrag för årsbundna kostnader
medges med—-— av årskostnaderna för varje körd mil intill 1 700
ö 2 300 J
mil i stället för 1 000 mil enligt beräkningarna i propositionen. Med en sådan
ändring av schablonen erhålls en bättre täckning av de årsbundna kostnaderna
för sådana färdsträckor mellan bostaden och arbetsplatsen, som
ligger mellan 1 000 och 1 700 mil för år. Detta synes stå i god överensstämmelse
med bevillningsutskottets uttalande år 1967.
Utskottet
Skattskyidig är enligt punkt 4 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
berättigad att dra av skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen,
när denna är belägen på sådant avstånd från hans bostad att han behövt
anlita och också anlitat särskilt fortskaffningsmedel.
Riksskattenämnden har vid olika tillfällen meddelat anvisningar för tilllämpning
av denna bestämmelse. Enligt de vid 1969 års taxering gällande
anvisningarna (RN ser. I nr 1/1969 p. 3) bör för resor mellan bostad och
arbetsplats — under vissa närmare angivna förutsättningar •— medges skäligt
avdrag för bilkostnader, beräknat efter 2 kr. 50 öre per mil för körsträckor
intill 1 000 mil per år och efter 1 kr. 75 öre per mil för körsträckor däröver.
1967 års riksdag, som hade att pröva motionsyrkanden om generösare avdrag
för resor med bil mellan bostad och arbetsplats begärde på förslag av
bevillningsutskottet (Bell 1967:58) en utredning i syfte att åstadkomma
bestämmelser av innehåll, att »skäligt avdrag» för sådana resor i högre grad
än enligt då gällande riksskattenämndsanvisningar i ämnet skulle motsvara
de faktiska kostnaderna för resorna.
I propositionen föreslås ändrade regler för beräkningen av avdrag för resor
mellan bostad och arbetsplats. Avdraget skall enligt förslaget — liksom
hittills — bestämmas av riksskattenämnden men vissa grunder för beräkningen
fastställs i kommunalskattelagen. Dessa innebär att avdraget skall
bestämmas enligt schablon på grundval av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och med hänsyn till både de kostnader som är direkt beroende
av körd vägsträcka (milbundna kostnader) och övriga kostnader för bilen
(årsbundna kostnader). Milbundna kostnader skall få dras av i sin helhet,
oberoende av vilken färdsträcka den skattskyldige har till och från arbetsplatsen,
medan de årsbundna kostnaderna skall fördelas mellan körning som
avser resor till och från arbetsplatsen och annan körning på grundval av en
beräkning av genomsnittliga årliga körsträckor för de båda slagen av kör
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
ning. I propositionen beräknas den genomsnittliga årliga färdsträckan mellan
bostad och arbetsplats till 1 000 mil och privatkörningen till i medeltal
1 300 mil per år. I enlighet härmed föreslås att avdraget för de årsbundna
kostnaderna för resor mellan bostad och arbetsplats beräknas till
1
2 300
av
årsbeloppet för sådana kostnader för varje körd mil intill 1 000 mil. En
skattskyldig erhåller således enligt förslaget — under förutsättning att den
privata körsträckan uppgår till 1 300 mil — skattemässig täckning för alla
milbundna kostnader för resor till och från arbetsplatsen och för alla årsbundna
kostnader för sådana resor, i den mån färdsträckan till och från
arbetet inte överstiger 1 000 mil. Den avdragsgilla bilkostnaden bör enligt
propositionen i nuvarande pris- och kostnadsläge beräknas till 3 kr. för
mil intill 1 000 mil och till 2 kr. för mil för körsträckor däröver.
Motionärerna i motionerna I: 925 och II: 1056 anser att avdraget för de
årsbundna kostnaderna bör beräknas till -
1
-av årsbeloppet för varje körd
2 300
mil intill 1 700 mil. Yrkandet har motiverats med att man med en sådan
ändring av schablonen erhåller bättre täckning av de årsbundna kostnaderna
för sådana färdsträckor mellan bostad och arbetsplats, som ligger mellan
1 000 och 1 700 mil.
Den i propositionen gjorda uppskattningen av genomsnittlig kör sträcka
mellan bostad och arbetsplats bygger på en av utredningen om definitiv
källskatt gjord urvalsundersökning avseende 1966 års taxering. Denna utvisar
bl. a. att medianvärdet i mil för resor till och från arbetet år 1965 utgjorde
430 mil för samtliga inkomsttagare i landet. Antagandet om en genomsnittlig
privatkörning av 1 300 mil bygger på en enkät som statens avtalsverk
genomförde i slutet av 1966 i samråd med SACO, SR, statstjänarkartellen
och TCO-S. Av därvid tillfrågade 3 300 befattningshavare inkom
svar från 98,6 %, utvisande att den rent privata körsträckan uppgick till ca
1 300 mil, oavsett om vederbörande befattningshavare i sin tjänst kört 500,
1 000, 1 500 eller 2 500 mil och att den rent privata körsträckan översteg
1 700 mil, om den i tjänsten körda sträckan varit så kort som 100 mil.
Enligt utskottets uppfattning är de i propositionen beräknade genomsnittliga
körsträckorna för resor till och från arbetet och för privatkörning väl
avvägda. En schablon måste givetvis konstrueras så att påtagliga orättvisor
inte uppkommer mellan dem som har möjlighet att erhålla avdrag för bilresor
till och från arbetet och dem som saknar denna möjlighet. Det torde
inte vara vanligt att en skatt skyldig har årliga färdsträckor till och från arbetet
överstigande 1 000 mil. Den i propositionen föreslagna schablonen ger
skattemässig täckning för samtliga kostnader för resor till och från arbetet
med mindre bil under ca 230 arbetsdagar med en daglig färdsträcka av mellan
fyra och fem mil. Det torde knappast kunna bestridas att en sådan
schablon är gynnsam för de skattskyldiga, i synnerhet som de milbundna
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
9
kostnaderna, däri inräknat sådan värdeminskning som belöper på slitage,
enligt förslaget alltid skall få dras av i sin helhet, oberoende av hur långt
en skattskyldig färdats till och från arbetet. Genom att fastställa en genomsnittlig
körsträcka till och från arbetet om 1 000 mil — trots att medianvärdet
för resor mellan bostad och arbetsplats enligt 1966 års taxering inte
översteg 430 mil — har man, såvitt utskottet kan bedöma, tagit skälig hänsyn
till sådana skattskyldiga som har lång färdsträcka mellan bostaden och
arbetsplatsen.
På grund av det anförda och då det enligt utskottets uppfattning knappast
kan anses realistiskt att i en schablonberäkning av avdragsgilla kostnader
för bilresor till och från arbetet uppskatta den genomsnittliga årliga privatkörningen
så lågt som till 600 mil, anser utskottet sig böra biträda förslaget
i propositionen. Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 925 och
II: 1056.
Enligt en i propositionen föreslagen alternativregel skall riksskattenämnden
i vissa fall kunna fastställa särskilda grunder för avdrag för bilresor
till och från arbetsplatsen. Detta gäller i fråga om skattskyldig som på grund
av ålder, sjukdom eller handikapp är nödsakad använda bil och skattskyldig
som är tvungen använda bil på grund av skrymmande last.
I motionerna I: 923 och II: 1058 yrkas att alternativregeln skall vara tilllämplig
också i fråga om den som har långa årliga färdsträckor — förslagsvis
överstigande 2 000 mil — mellan bostaden och arbetsplatsen, medan motionärerna
i motionerna I: 330 och II: 375 anser att högre avdrag för bilresor
till och från arbetet bör medges i det s. k. norra stödområdet.
Vad utskottet anfört i det föregående innebär ett ställningstagande också
till yrkandena i dessa motioner. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till
motionerna I: 923 och II: 1058 samt I: 330 och II: 375.
Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i motionerna 1:924 och
II: 1057 att alternativregeln skall tillämpas i fråga om skattskyldiga som är
nödsakade att använda bil i tjänsten. För sådana skattskyldiga är det —
menar motionärerna —• ingen skillnad mellan bilkostnader vid resor till och
från arbetet och dem som belöper på körningar i tjänsten.
Utskottet är inte berett medverka till lagstiftning av innebörd att skattskyldiga
som måste medföra bil till arbetsplatsen skall ha generell möjlighet
att få avdrag för sina resor till och från arbetet enligt den förmånligare
alternativregeln. De av motionärerna avsedda resorna är att betrakta som
sedvanliga resor mellan bostad och arbetsplats. Utskottet har i det föregående
uttalat att schablonen bör vara konstruerad så att påtagliga orättvisor
inte uppkommer mellan olika kategorier skattskyldiga. Rätten att dra
av kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats är enligt anvisningarna
till 33 § kommunalskattelagen begränsad till belopp motsvarande »skälig
kostnad» och denna regel måste enligt utskottets mening från rättvisesyn
-
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
punkt anses gälla alla skattskyldiga, oavsett om de är nödsakade att använda
bilen i arbetet eller inte. Med hänsyn härtill och då en regel med den av
motionärerna åsyftade innebörden otvivelaktigt skulle komma att medföra
tolkningssvårigheter avstyrker utskottet bifall till motionerna 1: 924 och
II: 1057.
Mot de delar av propositionen som i det föregående inte upptagits till särskild
behandling har utskottet inte funnit anledning till erinran.
Avslutningsvis vill utskottet, med hänsyn till den betydelse frågan om
avdrag för resor mellan hostad och arbetsplats har för ett mycket stort antal
skattskyldiga, understryka angelägenheten av att riksskattenämnden
— liksom hittills — uppmärksamt följer utvecklingen och ger anvisningarna
den aktualitet som föranleds av samhällsutvecklingen.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen
A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition nr 29 antar
det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
B) avslår följande motioner, nämligen
1) I: 330 och II: 375
2) I: 923 och II: 1058
3) I: 924 och II: 1057
4) I: 925 och II: 1056,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.
Stockholm den 10 april 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Lundström (fp)*, Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Wärnberg (s),
Tage Johansson (s), Tistad (fp), Arne Pettersson (s)* och Karl Pettersson
(m); samt
från andra kammaren: herrar Brandt (s), Engkvist (s), fru Holmqvist
(s), herr Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s),
Nyström (s)*, Hammarsten (s)*, Enarsson (m) och Börjesson i Falköping
(ep).
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
11
Reservationer
1) av herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Tistad (fp), Karl Pettersson
(m), fru Nettelbrandt (fp) och herr Enarsson (m), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar överst på s. 8 med
»I propositionen» och slutar på s. 9 med »och II: 375.» bort ha följande lydelse:
När
frågan om förbättring av de skattskyldigas möjligheter till avdrag för
kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats aktualiserades genom motioner
vid 1967 års riksdag, uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 58 bl. a., att riksskattenämndens anvisningar rörande
bilkostnadsavdrag innebar en diskriminering av i synnerhet sådana
skattskyldiga, som är bosatta på ett större avstånd från arbetsplatsen och
som inte har tillgång till eller på grund av sina arbetsförhållanden saknar
möjlighet att använda reguljära trafikmedel. Inte minst fann utskottet den
reduktion av bilkostnadsavdraget, som enligt nämndens anvisningar bör ske
i fråga om körsträckor överstigande 1 000 mil, ofta leda till alltför kraftiga
begränsningar av bilkostnadsavdragen.
Beräkningen av de årsbundna kostnaderna i den i propositionen föreslagna
schablonen sägs vara grundad på antagandet att genomsnittet av skattskyldiga
som är berättigade till bilkostnadsavdrag har en årlig färdsträcka
mellan bostad och arbetsplats av 1000 mil samt en årlig privatkörning som
uppgår till 1 300 mil. Schablonen ger ett rättvist resultat endast om privatkörningen
överstiger 1 300 mil; i andra fall ger den underkompensation. Vid
en årlig färdsträcka mellan bostad och arbetsplats av 400, 700, 1 300 och
1 600 mil måste privatkörningen uppgå till respektive 1 900, 1 600, 1 690 och
2 080 mil per år för att schablonen skall ge full skattemässig täckning för de
årsbundna kostnaderna.
Den i motionerna I: 925 och II: 1056 föreslagna schablonen ger intill en
årlig färdsträcka mellan bostad och arbetsplats av 1 700 mil rättvist resultat,
när den årliga körsträckan inklusive privatkörning uppgår till 2 300 mil.
Vid en årlig körsträcka till och från arbetsplatsen av respektive 400, 700,
1 000, 1 300 och 1 600 mil ger denna schablon full skattemässig täckning för
de årsbnndna kostnaderna, när den årliga privatkörningen utgör respektive
1 900, 1 600, 1 300, 1 000 och 700 mil. En sådan proportionering av körsträckan
mellan å ena sidan körning till och från arbetsplatsen och å andra sidan
privatkörning torde vara mera verklighetsbetonad och stå i bättre överensstämmelse
med bevillningsutskottets av riksdagen godkända uttalande år
1967 än motsvarande proportionering enligt förslaget i propositionen.
Under remissbehandlingen har ifrågasatts, bl. a. av kammarrätten, om det
är önskvärt och ändamålsenligt med en lagbestämmelse av den innebörd och
utformning som förordas i propositionen och om inte en mer kortfattad bestämmelse
är att föredra.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
Utskottet vilt gärna ansluta sig till den av kammarrätten uttalade uppfattningen.
För att syftet med avdragsrätten skall tillgodoses behövs, såvitt
utskottet kan bedöma, ingenting annat än en allmän föreskrift av innebörd
att riksskattenämnden har att för varje år fastställa grunder för beräkningen
av de avdrag som får göras för bilresor till och från arbetsplatsen. En
sådan begränsning av författningstexten innebär att nämnden inte blir så
hårt bunden i sina anvisningar utan har fria händer att anpassa avdragsrätten
till efter hand ändrade förhållanden och vunna erfarenheter.
Utskottet förutsätter således att riksskattenämnden utfärdar anvisningar
av innebörd att avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen vid 1970 års
taxering skall beräknas så, att den skattskyldige får fullt avdrag dels för
milbundna kostnader, oavsett färdsträckans längd, dels för årsbundna kostnader,
i den mån den årliga färdsträckan mellan bostad och arbetsplats inte
överstiger 1 700 mil. Utskottet förutsätter vidare att riksskattenämnden fastställer
särskilda grunder för avdrag för bilresor till och från arbetsplatsen
för sådana skattskyldiga som på grund av ålder, sjukdom eller handikapp
är nödsakade att använda bil eller är tvungna att använda större bil på
grund av skrymmande last.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna 1:330 och
II: 375,1: 923 och II: 1058 samt I: 925 och II: 1056.
dels att utskottet bort hemställa,
att riksdagen
A) — med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 29
och motionerna 1:330 och II: 375, I: 923 och II: 1058 samt
I: 925 och II: 1056 — antar det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändringen att punkt 4
av anvisningarna till 33 § erhåller följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)
till 33 §.
4. Även för — ------särskilt fortskaffningsmedel.
Riksskattenämnden fastställer för
varje kalenderår grunder för beräkningen
av de avdrag som får göras
när den skattskyldige använder egen
bil för resor till och från arbetsplatsen.
Avdraget skall av nämnden bestämmas
enligt schablon på grundval
av genomsnittliga kostnader för
mindre bil och med hänsyn till både
de kostnader, som äro direkt be
-
Riksskattenämnden fastställer för
varje kalenderår grunder för beräkningen
av de avdrag som får göras
när den skattskyldige använder egen
bil för resor till och från arbetsplatsen.
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
(Kungl. Maj:ts förslag) (Reservanternas förslag)
roende av körd vägsträcka (milbundna
kostnader), och övriga kostnader
för bilen (årsbundna kostnader).
De årsbundna kostnaderna
skola av nämnden fördelas mellan
körning som avser resor till och
från arbetsplatsen och annan körning
på grundval av en beräkning
av genomsnittliga årliga körsträckor
för de båda slagen av körning. Den
andel av de årsbundna kostnaderna
som belöper på resor till och från arbetsplatsen
skall för mil räknat motsvara
det belopp, som behövs för att
den skattskyldige skall erhålla fullt
avdrag för nämnda andel av kostnaderna,
när den sammanlagda årliga
körsträckan för resor till och
från arbetsplatsen motsvarar den
schablonmässigt beräknade genomsnittliga
körsträckan för sådana resor.
För körsträcka därutöver skall
avdraget avse endast de milbundna
kostnaderna.
För skattskyldig som på grund av
ålder, sjukdom eller handikapp är
nödsakad att använda bil fastställer
riksskattenämnden särskilda grunder
för avdrag för bilresor till och
från arbetsplatsen. Detsamma gäller
skattskyldig som är tvungen att använda
större bil på grund av skrymmande
last.
B) avslår följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 330 och II: 375
2) motionerna I: 923 och II: 1058
3) motionerna I: 924 och II: 1057 samt
4) motionerna I: 925 och II: 1056,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 31 år 1969
2) av herrar Sundin (ep), Vigelsbo (ep) och Börjesson i Falköping (ep),
vilka ansett att det avsnitt av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
»Avslutningsvis vill» och slutar med »av samhällsutvecklingen.» bort ha
följande lydelse:
Utskottet förutsätter att riksskattenämnden får i uppdrag att följa prisutvecklingen
i fråga om såväl milbundna som årsbundna kostnader.
3) av fröken Ranmark (s).
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028