Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

1

Nr 30

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motion om
befrielse från stämpelskatt i syfte att främja samverkan
mellan byggherrar, m.m.

(1 :a avd.)

Yrkanden

I motionen II: 372 av herrar Lindkvist och Bergman har yrkats att riksdagen
hemställer hos Kungl. Maj :t om förslag till erforderliga ändringar i
stämpelskatteförordningen i syfte att medge skattefrihet vid

a) förstagångsförsäljning av gruppbyggda småhus samt

b) vid sammanföring av såväl vissa bostadsföretag som bostadsrättsföreningar.

Gällande bestämmelser

Stämpelskatt skall enligt stämpelskatteförordningen den 21 maj 1964
(nr 308) erläggas för köp, byte eller därmed jämförligt förvärv av fast
egendom. Förvärvas fast egendom genom fusion, utgår stämpelskatt endast
vid fusion av annat aktiebolag än helägt dotterbolag.

Skatten utgör en krona för varje fullt hundratal kronor av egendomens
värde, vilket normalt skall anses motsvara köpeskillingen för såväl mark
som byggnad. Om egendomen förvärvas av juridisk person utgår skatten i
regel med dubbelt belopp. Här har emellertid undantag skett till förmån för
bostadsrättsförening och allmännyttigt bostadsföretag och för sådan förvärvare,
som är befriad från gåvoskatt. — Med allmännyttigt bostadsföretag
avses bolag eller stiftelse, som av länsbostadsnämnd blivit erkänt såsom
allmännyttigt. För att erkännande skall få lämnas fordras bl. a. att företaget
arbetar utan enskilt vinstsyfte under samverkan med och tillsyn av vederbörande
kommun, att kommunen utser mer än halva antalet ledamöter i
styrelsen, och att övriga styrelseledamöter utses av personer eller företag
som är fristående i förhållande till egentliga byggnadsföretagarintressen.
Från gåvoskatt är befriade bl. a. landsting, kommuner och stiftelser med
huvudsakligt syfte att främja allmännyttiga ändamål — bl. a. allmännyttiga
bostadsföretag i stiftelseform. På grund av dessa bestämmelser utgår
således stämpelskatt med endast en procent då kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag köper fast egendom.

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t förordnar har rätt att
när synnerliga skäl föreligger medge befrielse från eller återbetalning av
stämpelskatt.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 30

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

Frågornas tidigare behandling

Gruppbyggda småhus

I den utredning, som låg till grund för nu gällande bestämmelser om
stämpelskatt (SOU 1961:37), föreslogs att stämpelavgiften för förvärv av
egnahem, som producerats genom s. k. gruppbebyggelse, skulle beräknas
endast på markvärdet. Ett antal remissorgan tillstyrkte i princip förslaget.
I åtskilliga yttranden anfördes dock betänkligheter och i några avstyrktes
förslaget helt.

I prop. 1964: 75 anförde departementschefen bl. a. följande (s. 141):

Såsom framgår av remisskritiken, torde det knappast vara möjligt att i
författningstext åstadkomma en i praktiken användbar gränsdragning mellan
gruppbebyggelse och annan egnahemsbebyggelse. Gruppbebyggelse är
nämligen inte något entydigt begrepp. Av remissyttrandena framgår sålunda
klart att det föreslagna stadgandet måste preciseras, om det över huvud
skall kunna tillämpas av inskrivningsdomarna. Den första frågan är, hur
många byggnader som skall uppföras för att man skall kunna tala om en
gruppbebyggelse. Vidare är det oklart vad som menas med att bebyggelsen
skett i ett sammanhang. Oklarheten i detta hänseende gäller såväl tidsfaktorn
som de geografiska förhållandena.---- — — ----------

En precisering på de nu oklara punkterna skulle sannolikt leda till relativt
snäva och samtidigt svårtillämpade bestämmelser. Ändå skulle dessa
knappast kunna sägas fylla rimliga krav på rättvisa mellan olika egnahemsförvärvare.
Mot en regel om skattelindring för egnahem i gruppbebyggelse
kan för övrigt med fog riktas mer allmänna anmärkningar från rättvisesynpunkt.
Sålunda har en egnahemsförvärvare långtifrån alltid möjlighet
att fritt välja mellan gruppbebyggelse och annan form av egnahemsbebyggelse.
Även av andra skäl kan det anses tvivelaktigt om den, som förvärvar
ett egnahem till lägre pris tack vare gruppbebyggelsetekniken, dessutom
skall gynnas genom frihet från en skatt, som måste erläggas av den vilken
får betala en högre köpeskilling för annan villa i samma storlek och
av samma standard.

Tanken att man över huvud skall bortse från byggnadsvärdet vid skatteberäkningen
för nybyggda egnahem möter emellertid enligt min mening avgörande
invändningar av principiell art. En bestämmelse om sådan skattelindring
innebär nämligen omvänt i realiteten, att förvärv av äldre villor beskattas
hårdare än förvärv av nybyggda. En sådan skattedifferentiering kan
inte anses rimlig. Den tänkta bestämmelsen står för övrigt i strid mot
grundtanken i stämpelbeskattningen, att det omsatta kapitalvärdet skall beskattas.
Härtill kommer att även en regel, som fritog byggnadsvärdet från
stämpelbeskattning i fråga om alla nybyggda egnahem, knappast kan ges
en teknisk utformning, som blir tillfredsställande för den praktiska tillämpningen.

I en motion med anledning av propositionen yrkades att lagfartsstämpeln
skulle beräknas endast på markvärdet vid förvärv av gruppbyggt egnahem.
Förslaget motiverades med att den som själv uppfört egnahem inte behövt
betala lagfartsstämpel för byggnadsvärdet utan endast för markvärdet. Be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

3

viliningsutskottet anförde i betänkande 1964: 42 att utskottet visserligen
år 1957 (bet. 10) uttalat att de framförda synpunkterna var värda beaktande
och förutsatt att stämpelutredningen skulle uppta spörsmålet till övervägande.
Emellertid hade utredningen och främst de avgivna remissyttrandena
givit vid handen, att det inte lät sig göra att åstadkomma en hållbar
och lättillämpad definition av begreppet gruppbebyggelse. Mot det föreliggande
motionsförslaget talade dessutom att det skulle strida mot kraven
på en rättvis beskattning. Det måste enligt utskottets mening betraktas som
orimligt att förvärv av en äldre måhända omodern villa skulle dra betydligt
högre skatt än förvärv av en modern, nybyggd och bekväm villa. Vidare
innebar motionsyrkandet en annan orättvisa, nämligen att tätorterna
skulle gynnas framför den landsbygd, där efterfrågan på egnahem var så
liten att det inte lönade sig att tillämpa gruppbebyggelsetekniken men där
likväl en viss nyproduktion av egnahem måste ske. Med det anförda avstyrkte
utskottet motionen. Betänkandet godkändes av riksdagen.

Allmännyttiga bostadsföretag

I prop. 1964: 75 anförde departementschefen med anledning av ett förslag
om skattebefrielse vid överlåtelse för att åstadkomma enhetlig eller
lämplig förvaltning av fastigheter, att en sådan bestämmelse skulle medföra
alltför vanskliga bedömanden för inskrivningsdomaren. Denne kunde
inte beredas erforderligt underlag för sin prövning genom intyg av offentlig
myndighet för styrkande av syftet med överlåtelsen. Departementschefen
kunde därför inte tillstyrka att ett sådant stadgande infördes. Beträffande
ett önskemål om fullständig befrielse från lagfartsstämpel för
de allmännyttiga bostadsföretagen då sådant företag ändrade associationsform
anförde departementschefen att sedan han föreslagit endast enkel stämpelskatt
för dessa företags fastighetsförvärv, frågan enligt hans mening
inte var av sådan betydelse eller av så allmänt intresse, att en särbestämmelse
om skattefrihet var påkallad. — I en motion med anledning av propositionen
framhölls emellertid att frågan hade betydelse bl. a. då man
sökte lösa de problem, som uppstod vid sammanslagning av primärkommuner,
och att stämpelavgifterna kunde framstå som ett hinder mot rationella
förvaltningsformer. I andra motioner anfördes däremot att några
bärande skäl inte förebragts för att undanta de allmännyttiga företagen
från dubbel lagfartsstämpel, och att förslaget härom i propositionen diskriminerade
de juridiska personer inom den privata sektorn som ägnade sig
åt motsvarande form av fastighetsförvaltning. Bevillningsutskottet (bet.
1964: 42) intog emellertid samma ståndpunkt som departementschefen och
anförde bl. a. att gemensam förvaltning av allmännyttiga bostadsföretag
kunde anordnas utan en formell sammanslagning av företagen. Beträffande
yrkandet om dubbel lagfartsstämpel även för allmännyttiga bostads 1-f

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 30

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

företag anförde utskottet att detta skulle leda till olikformig beskattning
för kommunerna och kommunala bostadsföretags förvärv, vilket utskottet
fann obilligt. Utskottet avstyrkte således motionerna. Betänkandet godkändes
av riksdagen.

Även om stämpelskatt i allmänhet skall utgå oavsett vilket syfle förvärvet
av egendomen än haft, kan Kungl. Maj:t som redan nämnts i vissa fall
medge befrielse från eller återbetalning av skatten. Som svar på en interpellation
vid vårriksdagen 1967 av herr Larsson i Luttra angående generell
befrielse från stämpelskatt vid sammanslagning av kommunala bostadsföretag
i samband med kommunsammanslagning anförde chefen för finansdepartementet
(AK prot. 13: 12 d) att en sådan sammanslagning inle
borde leda till att ny lagfartsstämpel tas ut. Befrielse borde medges med tilllämpning
av den s. k. nådeparagrafen, och regeringen skulle komma att ställa
sig välvillig till ansökningar om sådan befrielse. Vid 1968 års vårriksdag
framställde herr Bergman en enkel fråga, om befrielse från lagfartsstämpel
borde medges när kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag sammanslås
i rationaliseringssyfte eller ändrar sin juridiska form, vare sig detta
sker i samband med kommunsammanslagning eller utan sådant samband. I
svar på frågan (AK prot. 17:48) anförde chefen för finansdepartementet
följande. Med hänsyn till dessa bostadsföretags rent allmännyttiga karaktär
bör ny stämpelskatt inte tas ut i de nu angivna fallen. En förutsättning härför
bör vara att bostadsföretagets ändamål inte ändras. Befrielse bör liksom
hittills medges i sådana fall med tillämpning av den s. k. nådeparagrafen i
stämpelskatteförordningen. Regeringen kommer att ställa sig välvillig till
ansökningar om sådan befrielse.

Byggnadsbranschens olika problem har uppmärksammats i åtskilliga sammanhang
och gjorts till föremål för skilda utredningar. Enligt direktiven för
byggindustrialiseringsutredningens omfattande utredningsuppdrag bör utredningsmännen
bl. a. undersöka om olika för byggnadsverksamheten bestämmande
föreskrifter binder projekteringen eller arbetets planering och
organisation på ett sätt som motverkar en utveckling i riktning mot industriella
produktionsmetoder. I den mån sådana föreskrifter finns, bör utredningen
överväga om de kan förändras så att de inte hämmar utvecklingen.

Motionen

Motionärerna åberopar inledningsvis att chefen för inrikesdepartementet
i årets statsverksproposition (bil. 13, s. 220—222) i samband med frågan
om anslag för bostadsbyggandet tar upp frågan om ökad samverkan mellan
byggherrar och konstaterar att kommunala och statliga myndigheter —
jämsides med byggherrarnas egna ansträngningar för att få till stånd kon -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1060

5

centration och samordning av byggherrefunktionerna — bör aktivt arbeta
för en sådan utveckling. Syftet med dessa åtgärder är att rationalisera byggandet
och nå låga kostnader i bostadsproduktionen. Konkreta åtgärder förordas
i detta syfte av departementschefen i fråga om bedömningsgrunderna
vid fördelning av lånemedel. Motionärernas förslag om ändringar i stämpelskatteförordningen
framställs för att ytterligare främja dessa strävanden.

En rationell bostadsproduktion främjas bland annat genom gruppbebyggelse
med småhus. I detta syfte har inom bostadslångivningen särskilda
förfaranden anvisats då småhus byggs i grupp av en byggherre och producent
för försäljning.

Produktion av en grupp småhus kan ske antingen så, att producenten
försäljer tomterna respektive överlåter tomträtt till de obebyggda tomterna
på de blivande ägarna och i samband därmed träffar avtal med dessa om
uppförande för deras räkning av hus på fastigheterna; eller också uppför
och försäljer producenten fastigheterna med färdiga hus. Förutom de olägenheter,
som följer direkt av mångfalden av entreprenadförhållanden i det
första alternativet, förknippas därmed också risken för förseningar i planoch
lantmäterisammanhang och därav följande ränteförluster in. m. Mångfalden
byggherrar kan också ofta medföra att ett avsett upprepningsmoment
icke kan fullföljas, med kostnadsstegringar som följd. Det senare alternativet
medför den nackdelen för köparen, att vid lagfart stämpelskatt
utgår på fastighetens värde med det uppförda huset i stället för på enbart
tomtvärdet.

Eftersom ett gr uppbyggeprojekt oavsett formen reellt innebär en entreprenad
utgör stämpelskatten i dessa fall en extra varuskatt, vars existens
kan påverka säljarens val av produktionsbetingelser i från kostnads- och
rationaliseringssynpunkt negativ riktning. Stämpelskattens syfte är emellertid
att utgöra en kapitalomsättningsskatt och inte en varu- eller mervärdeskatt.

Det anförda utgör skäl för att från skatteplikt enligt stämpelskatteförordningen
undanta angiven försäljning av fastigheter med gruppbyggda
småhus. Undantaget kan begränsas till att avse det i försäljningen ingående
byggnadsvärdet om så anses erforderligt av principiella fiskaliska skäl. Ett
sådant undantag kan väl förenas med redan godkända avvägningar vid uttag
av stämpelskatt, eftersom stämpelskatteförordningen i flera fall speglar
avvägningar mellan statens intäktsintresse och andra syften som statsmakterna
anser sig böra främja.

Bevillningsutskottet har tidigare åberopat att motionärernas synpunkter
var värda beaktande men avstyrkt motionsförslag i ifrågavarande riktning
på tre grunder: 1) en hållbar och lättillämpad definition av begreppet
gruppbebyggelse låter sig inte lätt åstadkommas, 2) yrkandet strider mot
kravet på rättvis beskattning vid jämförelse med överlåtelse av äldre småhus
och 3) tätorterna skulle gynnas framför landsbygden. Häremot bör

c

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

anföras följande. 1) Inom bostadslångivningen fungerar ett gruppbebyggelsebegrepp
utan svårigheter. För statsbelånade hus kan således enklast
avgränsningen ske genom att knyta befrielsen till existensen av ett säljarens
preliminära lånebeslut, och för de inte statligt bostadsbelånade husen
kan länsbostadsnämnd utfärda bevis om att principiella förutsättningar för
statslån som för gruppbygge förelegat. 2) Rättvisekravet påverkas inte. Som
förut visats innebär produktionen av huset inte någon kapitalomsättning i
egentlig mening. Det enda som kan övervägas är att ta ut stämpelskatt för
tomtvärdet, vilket bör avgöras ur rent administrativa utgångspunkter. 3)
Tätorterna gynnas inte i och för sig, möjligen kan de från prissynpunkt bli
mindre missgynnade sett i ett kort perspektiv. På lång sikt påverkar arrangemanget
prisnivån i hela landet i fördelaktig riktning.

Intresset av att aktivt främja en byggherresamordning på småhussidan
är så starkt att endast mycket tungt vägande skäl skulle kunna motivera ett
bibehållande av nuvarande stämpelskattebestämmelser vid gruppbebyggelse.
Värdet av den stämpelskatt som nu belastar produktionen av gruppbyggda
småhus torde för ett budgetår ligga i storleksordningen 11—13 miljoner
kronor.

En rationell byggherrestruktur bör och kan främjas inom stämpelskatteförordningens
ram i ytterligare ett lika angeläget avseende — genom att
stimulera till och i vart fall inte motverka ett nödvändigt samgående av
byggföretag. Ett sådant samgående, varmed följer avgörande fördelar för
planering och produktion men även för löpande fastighetsförvaltning, är
aktuellt dels mellan allmännyttiga bostadsföretag inom i första hand en
kommun eller ett kommunblock, dels även mellan vissa bostadsrättsföreningar.

Byggindustrialiseringsutredningen har i sitt betänkande Upphandling av
stora bostadsprojekt (SOU 1968:43, jfr prop. 1969: 1, bil. 13, s. 195)
konstaterat att betydande ansträngningar görs av såväl myndigheter som
byggherreorganisationer för att få till stånd koncentration och samordning
av byggherrefunktionerna. Som delvis refereras i propositionen har bl. a.
SABO (med medverkan från dåvarande kommun- och stadsförbunden) utrett
frågan om samarbete över kommungränserna mellan de allmännyttiga
bostadsföretagen och verkat för sammanläggning av sådana företag. Sedan
år 1963 pågår också en sammanläggning av HSB-föreningar.

Stämpelskatteplikten aktualiseras vid koncentration av byggherreföretag
genom köp av fastigheterna eller vid fusioner mellan aktiebolag, stiftelser
och ekonomiska föreningar, bland dem bostadsrättsföreningar. Stämpelskatt
utgår vid köp och vid fusion mellan aktiebolag i andra fall än
mellan moderbolag och helägt dotterbolag. Äganderättsövergång vid fusion
mellan ekonomiska föreningar medför inte stämpelskatt. Sammanföring
av stiftelser inbördes (fusion) torde inte heller med regelns utformning
medföra sådan skatteplikt, även om ovisshet råder i denna fråga. Samman -

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969 7

föring av företag med olika företagsformer sker genom köp eller gåva, former
som ibland av särskilda skäl väljs även om fusion varit tekniskt möjlig.

Kungl. Maj :t har i princip redan gått motionärerna till mötes genom att
i beslut den 30 juni 1967 (finansdepartementet) i anledning av framställningar
från Svenska kommunförbundet och SABO förklara att Kungl.
Maj :t efter ansökan av vederbörande bostadsföretag vill pröva frågan om
befrielse från stämpelskatt i varje särskilt fall. Därefter har Kungl. Maj :t
i ett antal enskilda ärenden med stöd av 56 § stämpeiskatteförordningen
medgett befrielse från stämpelskatt vid sammanföring genom fusion eller
eljest av allmännyttiga bostadsföretag.

Gällande ordning innebär emellertid att ansökan från bostadsföretaget efter
remiss till bl. a. kammarkollegiet bereds i finansdepartementet innan —
som hittills i samtliga fall — ansökan beviljas. Under den i vissa fall
relativt långa handläggningstiden råder hos företagen och hos inskrivningsdomaren
ovisshet i stämpelskattefrågan med förseningar som följd. Framför
allt medför en teknisk ovisshet ofta uppskov med de grundläggande
besluten om sammanföring. En i stämpelskatteförordningen intagen regel
om befrielse skulle undanröja dessa nackdelar och medföra administrativ
förenkling. Därtill kommer att det i vart fall måste anses principiellt ovisst
om det Kungl. Maj :t i nämnda 56 § givna bemyndigandet ursprungligen
avsett fall som de här aktuella. Med hänsyn till de anmärkta bristerna i nuvarande
förfarande bör den av Kungl. Maj :t utövade rätten att medge befrielse
från stämpelskatt föras över till en generell regel i stämpelskatteförordningen.

Det synes lämpligt att överföra regeln att bostadsrättsförening eller allmännyttigt
bostadsföretag inte skall erlägga förhöjd stämpelavgift till en
befrielseregel. I sådant fall kan den invändningen inte resas, att det är svårt
att genomföra en rationell gränsdragning. Vid jämförelse med Kungl. Maj ds
nuvarande praxis kan denna åtgärd inte anses medföra något skattebortfall.

Utskottet

Vid köp av fast egendom utgår stämpelskatt med i allmänhet en procent
av köpeskillingen. Är köparen juridisk person förhöjs skatten till två procent.
Om skatten utgått med förhöjt belopp, skall hälften därav återbetalas
om fastigheten avyttras inom tio år. Från den förhöjda skatten har undantag
skett för den som är befriad från gåvoskatt — bl. a. kommun — och för
bostadsrättsförening och allmännyttigt bostadsföretag. Om synnerliga skäl
föreligger äger Kungl. Maj d medge befrielse från skatten.

I den förevarande motionen yrkar motionärerna sådana ändringar av
dessa bestämmelser att förstagångsför sälj ning av gruppbyggda småhus

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

och överlåtelser av fastigheter vid sammanföring av vissa bostadsföretag
och bostadsrättsföreningar undantas från skatteplikt.

Vid gruppbebyggelse av småhus inköps i regel ett område
som uppdelas i ett antal tomter. Sedan bebyggelsen blivit färdigställd säljs
husen med tillhörande tomtmark till den blivande egnahemsägaren. Detta
förfarande medför således att stämpelskatt kommer att utgå två gånger för
marken och dessutom för byggnaden. Om villaägaren i stället köper tomtmarken
direkt från markägaren och själv eller genom entreprenör låter uppföra
huset utgår stämpelskatt endast en gång och då enbart för marken.

Som skäl för förslaget om skattefrihet för den första försäljningen av
gruppbyggda småhus åberopar motionärerna angelägenheten av att främja
den pågående rationaliseringen av bostadsbyggandet. Motionärerna framhåller
bl. a. att fördyringar och förseningar av flera orsaker uppkommer,
om de slutliga villaägarna i stället för att köpa husen färdiga uppför dem i
egen regi i syfte att undgå stämpelskatt, och uppger att den stämpelskatt
som nu belastar gruppbyggda småhus uppgår till 11—13 milj. kr. per budgetår.

Utskottet har vid tidigare behandling av motsvarande yrkanden uttalat
att dessa var värda beaktande men har på grund av de invändningar, som
framförts mot en sådan lagstiftning, inte ansett sig kunna förorda någon
ändring. Utskottet vidhåller att det är förenat med stora svårigheter att
åstadkomma en hållbar och lättillämpad definition av begreppet gruppbebyggelse.
Det är visserligen riktigt att man — som motionärerna uppger —
arbetar med en sådan term inom bostadslångivningen. Detta sker emellertid
från andra utgångspunkter, och begreppet har en helt annan innebörd
än den motionärerna avser. Till gruppbebyggelse kan nämligen enligt vad
utskottet inhämtat hänföras t. ex. uppförandet av två hus på helt skilda håll
inom en kommun. Vidare skulle ett sådant undantag medföra vissa konsekvenser,
som enligt utskottets mening inte kan accepteras. Bl. a. skulle förvärv
av en äldre omodern villa dra betydligt högre skatt än en nybyggd,
modern och bekväm villa. Utskottet är emellertid medvetet om att gällande
bestämmelser inte är tillfredsställande. Den besparing som ett rationellt
husbyggande medför borde i sin helhet leda till sänkta boendekostnader.
Enligt utskottets mening bör detta i görligaste mån beaktas vid en framtida
översyn av stämpelskatteförordningen.

De sammanföring ar av bostadsföretag och bostadsrättsföreningar,
som motionärerna åsyftar, avser åtgärder för att
rationalisera byggande och förvaltning av fastigheter, i första hand som ett
led i samarbetet mellan de allmännyttiga bostadsföretagen bl. a. vid kommunsammanslagningar.
I fall då dessa sammanföringar sker genom fusion
utgår i allmänhet inte stämpelskatt. Fusioner kan emellertid ifrågakomma

9

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

endast om byggnads- eller förvaltningsföretagen har samma juridiska karaktär.
Som motionärerna påpekar råder också en viss osäkerhet i fråga om
stämpelskatteplikten vid sammanföringar av stiftelser. Då allmännyttiga
bostadsföretag sammanslås i rationaliseringssyfte eller ändrar sin juridiska
form medger emellertid Kungl. Maj :t — under förutsättning att bostadsföretagets
ändamål inte ändras — befrielse från stämpelskatt.

Till stöd för yrkandet alt denna praxis angående skattebefrielse skall inskrivas
i stämpelskatteförordningen åberopas samma skäl som i fråga om
de gruppbyggda småhusen, nämligen önskemålet att främja rationaliseringar.
Motionärerna avser att åstadkomma administrativ förenkling och
undanröja det dröjsmål och den ovisshet i stämpelskattefrågan som ansölcningsförfarandet
medför. De anser också att några särskilda gränsdragningssvårigheter
för inskrivningsdomarna inte skulle behöva uppkomma,
eftersom redan enligt gällande bestämmelser såväl kommuner som allmännyttiga
bostadsföretag är undantagna från den förhöjning av stämpelskatten
som gäller för andra juridiska personer.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att stimulera
till och i vart fall inte motverka rationaliseringar. Detta gäller i särskilt
hög grad i fråga om ett så viktigt och kostnadskrävande område som
det nu ifrågavarande. Nuvarande praxis angående befrielse från stämpelskatt
får också ses som ett uttryck för samma uppfattning. Det måste emellertid
framhållas att gränsdragningssvårigheter föreligger, eftersom en skattebefrielse
bör prövas med hänsyn till de skäl som ligger till grund för överlåtelsen.
Följaktligen är det svårt att i författningstext ange samtliga de
fall, då skattebefrielse är motiverad. Utskottet vill också erinra om att bestämmelserna
angående en så lågprocentig skatt som lagfartsstämpeln bör
vara schematiska och lät tillämpade med hänsyn till kravet på en snabb och
enkel handläggning vid de redan nu arbetstyngda inskrivningsavdelningarna.

Utskottet vill slutligen framhålla, att i den mån gällande författningar
kan anses motverka de av motionärerna angivna strävandena, faller det
inom byggindustrialiseringsutredningens uppdrag att lägga fram förslag till
ändringar. Utskottet förutsätter att utredningen därvid även beaktar de frågor
som aktualiserats i motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår motionen II: 372.

Stockholm den 25 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1969

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Wärnberg (s),
Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp) och Arne Pettersson
(s); samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (in), Brandt (s),
fru Holmqvist (s), herr Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson
(s), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s), Börjesson i Falköping
(ep) och Leander (s).

Reservation

av herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Gösta Jacobsson
(m), Tistad (fp), Magnusson i Borås (m), Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) och herr Börjesson i Falköping (ep).

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028