Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
1
Nr 24
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till utvecklingshjälp
m. m.
(2:a avd.)
Bevillningsutskottet behandlar i detta betänkande följande motioner.
1) de likalydande motionerna I: 77 av fröken Stenberg m. fl. och II: 146
av fru Anér m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär utredning rörande införande av rätt för fysiska personer till avdrag
vid taxeringen till statlig inkomstskatt för gåvor — med visst maximibelopp
— till u-hjälp och andra humanitära ändamål samt kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål;
2) de likalydande motionerna 1:78 av herr Svenungsson och 11:90 av
herr Fridolfsson i Stockholm m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor som den skattskyldige skänkt till religiösa, humanitära,
kulturella, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål;
3) de likalydande motionerna I: 679 av herr Axel Andersson samt II: 818
av herrar Sellgren och Westberg i Ljusdal, vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning rörande införande av rätt för
fysiska personer till avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt för
gåvor till organisationer som bedriver utvecklingshjälp;
4) de likalydande motionerna I: 702 av fröken Stenberg och 11:812 av
herr Nilsson i Agnäs m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begär sådan ändring av skattereglerna, att även den som på
eget initiativ för information eller administration företar resa till ett u-land,
där han har ansvar för arbete som utförs av mission eller liknande organisation,
skall ha rätt att dra av resekostnaden i sin självdeklaration;
5) de likalydande motionerna 1:708 av herr Tistad m. fl. samt 11:787
av herrar Ericsson i Åtvidaberg och Larsson i Umeå, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till åtgärder i syfte att
genom undanröjande av brister i den nuvarande svenska skattelagstiftningen
stimulera svenska investeringar i lämpliga utvecklingsländer.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 2i
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 2b år 1969
Gåvor till utvecklingshjälp m. m.
Frågans tidigare behandling
Vid beräkning av inkomst från särskild förvärvskälla skall enligt 20 §
kommunalskattelagen från intäkterna avräknas alla omkostnader under
beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande. Avdrag får
därvid inte göras för den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter.
I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medges, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Inte heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5, RÅ 1941 Fi not. 534, RÅ 1943 ref. 20
och RÅ 1950 Fi not. 670).
Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga,
humanitära in. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit
föremål för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och
1942 års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att
vid taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.
Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av nöd bland
civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast om gåvobeloppet
uppgick till minst 1 000 kronor.
De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de principer
som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet
framhållit, att främjandet av behjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen utan genom
direkta bidrag från statens sida.
I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstöd, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
Bevillningsutskottets betänkande nr 2b år 1969
3
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid förutsättningslöst
övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan form,
om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses böra ifrågakomma.
Efter att ha anfört en råd invändningar mot en utvidgad avdragsrätt
har de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en självständig avdragsrätt
för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga har emellertid även
framkastat tanken att — om det skulle befinnas angeläget att vid beskattningen
hänsyn i någon form tas till skattskyldigs utgifter av den beskaffenhet,
varom här är fråga — en annan utväg än att tillskapa en särskild avdragsform
skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske genom att bestämmelserna
om det nuvarande avdraget för försäkringspremier o. d. ändrades så,
att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag till vissa andra ändamål
än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom nu vara begränsad
till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag till allmännyttiga
ändamål eller till sammanslutningar hade från social synpunkt ett värde,
som kunde jämföras med försäkringsverksamhetens, och det kunde därför
icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att skattskyldig medgavs
en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande av sociala
skäl betingade avdrag.
Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål
har därefter flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
bl. a. åren 1961, 1964 och 1965. Riksdagen avslog då motionerna sedan
bevillningsutskottet uttalat att regler av förevarande art innebar en klar
avvikelse från grundläggande principer i den svenska skattelagstiftningen
och hävdat att samhällets stöd åt dylika ändamål inte borde ske i form
av skattelättnader för de enskilda bidragsgivarna. Utskottet erinrade också
om att införandet av avdragsrätt för gåvor skulle strida mot och troligen
tillintetgöra planerna på en definitiv källskatt.
I sitt betänkande nr 5 vid 1966 års riksdag hemställde bevillningsutskottet
med anledning av väckta motioner, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning rörande införande av viss rätt till avdrag vid
den statliga inkomstbeskattningen för belopp, som skattskyldig skänkt till
humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga
ändamål. I en vid betänkandet fogad reservation av herr John
Ericsson in. fl. hemställdes om avslag på motionerna. Riksdagen beslutade
i enlighet med reservationen.
Frågan aktualiserades på nytt i motioner vid 1967 års riksdag. Revillningsutskottet
hemställde då i bet. nr 25 att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning rörande införande av rätt till
avdrag vid beskattningen för gåvor till u-hjälps- och andra humanitära ändamål
samt till kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart
rf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 24
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
allmännyttiga ändamål. Riksdagen biföll emellertid en vid betänkandet fogad
reservation av herr John Ericsson m. fl., vari yrkades avslag på berörda
motioner.
Frågan aktualiseras ånyo vid 1968 års riksdag. Bevillningsutskottet avstyrkte
då i sitt av riksdagen godkända bet. nr 29 bifall till motioner med
yrkanden om avdrag för gåvor till u-hjälps- och andra humanitära ändarnål.
Därvid anförde utskottet bl. a. att det var förenat med betydande svårigheter
att åstadkomma en för det praktiska taxeringsarbetet lämplig avgränsning
av de ändamål, till vilka bidrag skulle kunna lämnas med avdragsrätt
vid taxeringen. Genom den ökning av det allmännas verksamhet,
som skett under de senaste årtiondena, tillgodosågs en mängd skiftande ändamål,
som inte kunde frånkännas egenskapen av allmännytta men i fråga
om vilka det kunde diskuteras, om de borde åtnjuta det allmännas stöd genom
skattenedsättning. Eu uppfattning om det vanskliga i att tillgodose
önskemålen om stöd åt de allmännyttiga strävandena genom avdragsrätt
vid beskattningen kunde — ansåg utskottet — erhållas genom att jämföra
det ifrågasatta stödet med det alternativ, som låg närmast till hands, nämligen
stöd genom direkta bidrag av allmänna medel. Sådana bidrag lämnades
endast efter ingående och detaljerad prövning beträffande varje särskilt
ändamål, varvid villkoren för bidragens åtnjutande noggrant reglerades.
Såvitt utskottet kunde bedöma var det uteslutet att åstadkomma en liknande
prövning, om de allmännyttiga ändamålen skulle främjas genom avdragsrätt
vid taxeringen.
O o
Motionerna
1:77 och 11: 146
De som är motståndare till rätt till avdrag för gåvor till utvecklingshjälp
brukar i allmänhet hänvisa till att avdragsrätt skulle innebära en avvikelse
från de principer som ligger till grund för gällande skattelagstiftning, att
åtskilliga av de allmännyttiga ändamål, för vilka avdragsrätt för gåvor
skulle komma i fråga, redan främjas av det allmänna genom direkt verksamhet
eller understöd och att främjande av allmännyttiga ändamål bör
ske genom statliga bidrag och inte genom lättnader vid beskattningen.
Förespråkarna för avdragsrätten har bl. a. anfört att i åtskilliga andra
länder avdrag vid beskattningen medges för bidrag till ideell verksamhet.
En sådan avdragsrätt är inte heller någon nyhet i den svenska skattelagstiftningen.
Förekomsten av statsbidrag behöver inte utesluta rätt till avdrag för gåvor
till allmännyttiga ändamål. I synnerhet i ett läge, där den statsfinansiella
situationen kan förväntas försvåra bidrag av den storleksordning som måste
anses skälig, borde även de som av svårförståeliga principiella skäl är kri
-
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
tiskt inställda till avdragslinjen kunna acceptera att frågan utreds. Starka
skäl föreligger att via skatteregler stimulera enskilda personer att lämna
bidrag till ändamål som från allmänna synpunkter är värdefulla.
Regier av här avsedd innebörd finns i många andra länders skattelagstiftning;
det gäller t. ex. Danmark, Finland, USA, Tyskland, Frankrike, Belgien,
Holland, Italien och Grekland. I dessa fall har bestämmelserna enligt
vad som är känt inte lett till svårigheter i tillämpningen.
Avdragsrätt bör endast tillkomma fysiska personer och i första hand
ifrågakomma vid den statliga beskattningen. Dessutom bör en maximigräns
sättas för det avdragsgilla beloppet.
1: 78 och II: 90
Man torde i princip vara enig om att det arbete som utförs av exempelvis
religiösa, kulturella och humanitära organisationer utgör ett värdefullt
komplement till samhällets egna institutioner. I kampen mot bl. a. brottslighet,
alkoholmissbruk och narkotikamissbruk är frivilliga insatser ett nödvändigt
stöd till de statliga insatserna. Värdet av detta enskilda stöd kan
svårligen uppskattas. Från statssynpunkt måste det framstå som en väsentlig
förmån att enskilda organisationer på det sociala och religiösa fältet åtar
sig angelägna samhällsfunktioner. Starka skäl talar för att samhället bör
underlätta dessa organisationers frivilliga arbete.
För de stora delar av vårt folk som är intresserade av de ideella strävandena
är denna riksdagens intill nu visade motvilja att bifalla framlagda
motioner om en utredning av denna fråga helt oförklarlig. Mot bakgrund
härav synes det helt omotiverat att längre förvägra denna betydande del
av landets befolkning en utredning, som man med otålighet motsett under
många år.
I: 679 och II: 818
Svenska statens utvecklingshjälp uppgår f. n. till omkring 345 milj. kr.
per år, ca 0,4 % av nationalinkomsten. Enligt regeringens förslag skall
utvecklingshj älpen först vid årsskiftet 1974/75 uppnå det på sikt närmast
avsedda målet, dvs. 1 %. Behovet av utvecklingshjälp är emellertid
ytterst brännande och accelererande, och det finns också i Sverige en ganska
bred opinion, särskilt bland de unga, som önskar snabb ökning av utvecklingshjälpen
och som även är beredd att bidraga till den genom personliga
insatser. Rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till organisationer
som bedriver utvecklingshj älp skulle omedelbart och kraftigt stimulera
ett sådant bidragsgivande.
Åtgärden skulle betyda, att stat och individ bidrar med var sin del, en
sam arbetsform, vilken utomordentligt väl rimmar med vår demokratiska
samhällssyn, som ju bygger på delat ansvar mellan samhälle och individ.
De bidrag det bär är fråga om skulle alltså kanaliseras till utvecklings -
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
länderna genom enskilda organisationer, främst missionen. Därigenom
skulle de svenska bidragen till utvecklingshjälpen få en avsevärt ökad effektivitet,
eftersom det är bevisat att missionen, som redan etablerat sig inom
de aktuella stödområdena, arbetar med mycket lägre omkostnader och i
mycket intimare samarbete med den inhemska befolkningen än SIDA och
andra statliga organ är i stånd att göra. SIDA är givetvis en nödvändig form
av hjälp, men man bör fördenskull inte bortse från att de enskilda hjälporganisationerna
fyller en väsentlig uppgift. Utom missionen finns t. ex.
fadderbarnsverksamhet, där svenskar direkt underhåller barn och ungdomar
med månatliga bidrag till deras uppehälle och utbildning. Denna
verksamhet skulle betydligt utvidgas om understödet bleve avdragsgillt, vilket
torde ligga även i svenska statens intresse, då dylika bidragsformer bevisligen
har stor effekt.
Argumentet att staten därigenom förlorar skatteinkomster bör vägas
mot argumentet att dessa förlorade inkomster i stället blir mångdubbelt
större inkomster för utvecklingsländerna. Genom den föreslagna avdragsrätten
blir svenska statens satsning på utvecklingshjälpen dynamisk, dvs.
den blir omedelbart och utan dröjsmål proportionerlig till svenska folkets
verkliga engagemang för u-länderna.
I: 702 och II: 812
Arbetsperioden för svenska missionärer vid kyrkor, skolor och sjukhus
i u-länderna var tidigare fem år eller mer. Missionärernas viloperioder i
Sverige var oftast minst ett år, under vilken tid de genom resor i hemlandet
spred kunskap om u-länderna, sitt arbete och de ekonomiska förhållanden,
som möjliggör u-landsinsatsen. Numera är arbetsperioden vanligen
inte mer än två å tre år, och vistelsen i hemlandet för ferier och rekreation
förkortas till ett par sommarmånader eller några veckor vid jultiden.
Missionärerna kan därför inte utöva någon verksamhet i hemlandet längre
för att meddela information eller göra insamlingar.
De svenska missionsorganisationerna är därför numera nödsakade att
anlita sina hemlandsarbetare för att lämna informationen om u-landsarbetet.
Både centralt anställda medarbetare och vissa fältarbetare såsom sekreterare,
redaktörer, instruktörer och predikanter åläggs att förmedla den
direktkontakt med arbetet i u-landet som missionärerna tidigare hade om
hand.
Det är självklart att dessa som skall ge information själva måste skaffa
sig grundlig kunskap om förhållandena i u-länderna. Dessutom har många
av dem som är anställda på expeditioner och kanslier här hemma ansvar för
administrationen ute på fältet och nödgas råda, planera och besluta vid
byggnationer och fördelning av resurser i u-landet i den grad att de kan
sägas ha sin verksamhet till hälften förlagd i u-landet. Det blir därför för
dem nödvändigt att någon gång göra besök i u-land. En sådan resa blir van
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
7
ligtvis mycket betungande ekonomiskt för dem, eftersom de i de flesta fall hör
till gruppen lågavlönade och eftersom organisationerna helt är hänvisade till
frivilliga bidrag och stundom inte alls kan betala resor och traktamenten.
Det borde därför vara möjligt för en person i tjänst hos en mission eller
annan organisation, som bedriver u-landsverksamhet, att i sin deklaration
få göra avdrag för resekostnader till u-land i informativ eller administrativ
avsikt, också när resan företas på hans eget initiativ eller på uppdrag
av mindre grupp. Som jämförelse kan anföras att den statliga svenska uhjälpens
administratörer här har stora förmåner, fastän de är nykomlingar
i denna bransch.
Åtgärder i syfte att stimulera svenska investeringar i utvecklingsländerna
Gällande rätt m. m.
Den svenska skattelagstiftningen, som saknar bestämmelser vilka medger
skattefavörer för investeringar i u-länder, bygger så gott som uteslutande
på den principen, att internationell dubbelbeskattning skall undvikas
genom överenskommelser med vederbörande främmande stat. Ehuru Sverige
har ett rikt förgrenat nät av allmänna överenskommelser för undvikande
av dubbelbeskattning, saknas ännu dubbelbeskattningsavtal bl. a.
med flertalet stater i Latinamerika, Asien och Afrika.
Genom beslut vid 1966 års riksdag (BeU 1966:54) infördes i 24—28 §§
förordningen om statlig inkomstskatt som ett komplement till dubbelbeskattningsavtalen
ett avräkningsförfarande för utländsk skatt, ett s. k.
credit of tax-system. Förfarandet innebär en rätt för fysiska personer med
hemvist i Sverige och svenska juridiska personer att under vissa förutsättningar
från den svenska statliga inkomstskatten på inkomster från länder,
med vilka dubbelbeskattningsavtal saknas, avräkna vad i motsvarande skatt
erlagts i ett sådant land. Härigenom beskattas den utländska inkomsten i
princip statligt endast en gång men efter den skattesats som tillämpas i
den stat som uttar den högsta skatten.
I avräkningsförfarandet inbegrips inkomst av utländsk fastighet, av rörelse
i utlandet och över huvud taget inkomst som, om den uppburits från
Sverige av person bosatt utomlands, skulle ha beskattats här enligt interna
svenska regler. Avräkningsförfarandet kan således avse också tjänsteinlcomst
som härrör från verksamhet i annat land.
För avräkningsrätten gäller i övrigt följande förutsättningar.
1. På svensk sida får endast statlig inkomst avräknas. I fråga om utländska
skatter omfattar avräkningen skatter på inkomst, vilka erlagts till
utländsk stat eller delstat. Endast inkomstskatter i egentlig mening får
avräknas, däremot inte engångsskatter.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
2. Den utländska skatten skall ha erlagts av den skattskyldige själv. Detta
innebär att ett svenskt moderbolag inte kan avräkna skatt som erlagts för
ett dotterbolags inkomst.
3. Endast slutlig skatt får avräknas. Beslut skall således föreligga om den
slutliga skatten och denna skall ha betalts i sin helhet innan någon avräkning
kan ske.
4. Skatten skall vara faktiskt erlagd. Har — såsom stundom sker — den
utländska staten efterskänkt skatten helt eller delvis, skall avräkningsbeloppet
i motsvarande mån reduceras.
Avräkning får ske med högst det belopp som motsvarar den svenska
statliga inkomstskatten på den utländska inkomsten. En följd härav blir
att en individuell beräkning görs i fråga om varje utländskt skattebelopp
som anmäls till avräkning. Om till avräkning anmäls en utländsk skatt,
som är högre än den svenska, och en, som är lägre, begränsas avräkningen
i det förra fallet till den svenska och i det senare till den utländska skattens
belopp. Någon sammanslagning av utländska och svenska skattebelopp och
därmed följande utjämning till den skattskyldiges fördel får inte ske.
Rätt till avräkning förutsätter ansökan till den prövningsnämnd som har
att uppta besvär rörande den skattskyldiges taxering till statlig inkomstskatt.
Ansökan skall inges inom ett år efter det nämnda taxering vunnit
laga kraft eller, om den utländska skatten slutgiltigt påförts senare, inom
ett år från det beslutet rörande denna skatt vunnit laga kraft.
Frågans tidigare behandling
Frågan om att genom beskattningsåtgärder stimulera svenska investeringar
i u-länderna har prövats av riksdagen flera gånger senast förra året.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (BeU 1968:41) framhöll bevillningsutskottet
bl. a. att det enligt den svenska företagsbeskattningen fanns
avsevärda möjligheter att finansiera investeringar utomlands. Det uppskov
med skatten, som ett svenskt företag med dotterföretag utomlands åtnjöt
genom att skattskyldighet för dotterföretagets vinst kunde ifrågakomma
först då denna var tillgänglig för lyftning, innebar en inte oväsentlig förmån
när det gällde utlandsinvesteringar, likaså ett moderföretags möjligheter
att till utomlands belägna dotterföretag skattefritt överföra vinst hänförlig
till moderföretagets rörelse. Enligt utskottets mening var det inte
utan vidare klart att förekomsten av interna lagstiftningsåtgärder som medgav
skattefavörer i olika former för investeringar utomlands alltid skulle
komma att gynna utvecklingslandet. Man kunde nämligen inte bortse från
att dylika regler kunde komma att användas som ett medel för skatteflykt.
Utskottet erinrade också om att Sverige på senare år ingått dubbelbeskattningsavtal
med flera u-länder och att några av avtalen innehöll bestämmelser
om särskild skatteavräkning (s. k. matching credit) vilka innebar en direkt
skattefavör vid ett företags etablering i u-land.
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
9
Motionerna
1: 708 och II: 787
Sverige måste vara berett till avsevärt större uppoffringar om det vill bidra
Lill att ge u-länderna en snabbare ekonomisk tillväxt. Ett viktigt inslag i
detta arbete måste vara att på olika sätt stimulera till svenska investeringar
i lämpliga u-länder, där investeringarna kan väntas leda till gynnsamma
utvecklingseffekter som kommer folkflertalet till godo. Många u-länder strävar
själva efter att bland annat genom skattelättnader få dessa investeringar
att söka sig till u-landet i fråga. Det är då angeläget att inte industriländerna
genom att beskatta de u-landsinvesterande företagen i deras hemländer
upphäver effekten av denna stimulans. Genom lämpligt utformade dubbelbeskattningsavtal
kan denna för u-länderna olyckliga verkan undvikas.
En grundläggande princip i den svenska skattelagstiftningen är att internationell
dubbelbeskattning skall undvikas genom överenskommelser med
vederbörande stat. Dubbelbeskattningsavtal saknas ännu med flertalet stater
i Latinamerika, Asien och Afrika. Sverige bör intensifiera sitt arbete på
att nå överenskommelser om dubbelbeskattningsavtal med lämpliga u-länder.
Credit of tax-systemet är ett otillräckligt komplement till dubbelbeskattningsavtalen.
Genom att detta avräkningssystem innebär att skatt skall utgå endast en
gång men efter den skattesats som tillämpas i den stat som uttar den högsta
skatten kan svensk skattelag neutralisera en av u-länderna avsedd skattestimulans.
Riktmärket bör vara att förmånen av skattefrihet i ett u-land
inte till någon del upphävs genom beskattning i Sverige.
Problemen angående beskattning av investeringar i u-länderna har uppmärksammats
av såväl FN som OECD. FN:s generalförsamling antog år
1965 enhälligt en rekommendation, vari bl. a. ingick en uppmaning till regeringarna
i de kapitalexporterande länderna att undvika åtgärder som hindrade
eller begränsade utflödet av kapital från sådana länder till u-länderna
och att vidta nödiga åtgärder för att främja strömmen av enskilda investeringar
i u-länder, exempelvis i form av befrielse från eller lättnader i beskattning
och genom investeringsgarantier för dem som investerade i u-länder
och genom stöd till utbildning av företagsledare och teknisk personal.
I en rapport från OECD:s skattekommitté (Fiscal incentives for private investment
in developing countries) betonas att det är önskvärt att dubbelbeskattningsavtalen
mellan industriländer och utvecklingsländer snabbt ökar
i antal. Mot den bakgrunden bör Sverige intensifiera arbetet med att ingå dubbelbeskattningsavtal
med lämpliga länder i Afrika, Asien och Latinamerika
samt söka bygga ut det vid 1966 års riksdag beslutade avräkningssystemet.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
Utskottet
De motionsyrkanden utskottet har att behandla i detta betänkande syftar
till att genom åtgärder på beskattningsområdet främja n-hjälp och underlätta
svenska investeringar i utvecklingsländer samt stimulera bidragsgivning
till humanitära, kulturella, religiösa och liknande ändamål. Samtliga
yrkanden utom det som avser rätt till avdrag för resa till u-land har utskottet
behandlat tidigare vid upprepade tillfällen. I fråga om rätten till avdrag
för gåvor till u-hjälp samt humanitära, kulturella, religiösa och liknande
ändamål framhöll utskottet senast förra året (bet. nr 29) att det var mycket
svårt att göra en för det praktiska taxeringsarbetet lämplig avgränsning
av de ändamål som skulle kunna motivera en avdragsrätt vid taxeringen.
Det tanns en mängd ändamål som inte kunde frånkännas egenskapen av
allmännytta men i fråga om vilka det ändå kunde ifrågasättas om de borde
åtnjuta statligt stöd genom skattenedsättning. Enligt utskottets mening
borde de allmännyttiga strävandena tillgodoses genom direkta bidrag av
allmänna medel. Sådana bidrag lämnades efter ingående och detaljerad
prövning i varje särskilt fall. En motsvarande prövning skulle däremot vara
utesluten om de allmännyttiga ändamålen främjades genom en avdragsrätt
vid taxeringen.
Utskottet vidhåller sin tidigare av riksdagen godkända ståndpunkt att
främjandet av allmännyttiga och liknande ändamål bör ske, inte genom
lättnader vid beskattningen, utan genom direkta statliga bidrag. Utskottet
avstyrker således bifall till utredningsyrkandena i motionerna I: 77 och II:
146,1: 78 och II: 90 samt I: 679 och II: 818.
Vad härefter angår yrkandet i motionerna I: 708 och II: 787 om åtgärder
på beskattningsområdet för att stimulera svenska investeringar i lämpliga
utvecklingsländer vill utskottet erinra om att Sverige på senare år ingått
dubbelbeskattningsavtal med ett flertal u-länder. Huvudparten av dessa avtal
innehåller bestämmelser om särskild skatteavräkning (s. k. matching
credit) vilka innebär direkta skattefavörer vid ett företags etablering i uland.
Bestämmelser om »matching credit» söker man för övrigt — så långt
det är möjligt — få med i alla dubbelbeskattningsavtal som ingås med sådant
land. När det gäller länder med vilka Sverige saknar dubbelbeskattningsavtal
torde förekommande dubbelbeskattning i huvudsak undanröjas
genom det avräkningsförfarande (»credit of tax») som beslutades av 1966
års riksdag. Utskottet kan upplysa om att Sverige — i syfte att ingå dubbelbeskattningsavtal
-— inlett eller snart kommer att inleda underhandlingar
med inte mindre än tio u-länder. I fråga om ytterligare ett föreligger redan
färdig avtalstext.
En arbetsgrupp inom FN, sammansatt av experter från både industri- och
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
u-länder, vilken har att undersöka olika vägar för att underlätta ingåendet
av dubbelbeskattningsavtal mellan industri- och u-länder, har numera avlämnat
en rapport. Denna kommer inom kort att behandlas av OECD:s
skattekommitté.
Av det anförda torde framgå att åtskilligt redan gjorts och görs på skatteområdet
för att främja företagsinvesteringar i u-länderna. Utskottet anser
sig därför sakna anledning biträda skrivelseyrkandet i motionerna I: 708
och II: 787.
Utskottet har slutligen att behandla yrkandet i motionerna I: 702 och
II: 812 om rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för resor till u-land. Avdragsrätten
bör enligt motionärernas mening tillkomma sådana missionsorganisationers
hemlandsarbetare, som har att svara för information och
för administration av u-landsarhete och därför på eget initiativ företar
resor till u-land.
Avdrag för studieresor medges i allmänhet inte då dessa är att anse som
ett led i fortsatt frivillig utbildning. Företagsledare och liknande skattskyldiga
rubricerar ofta utlandsresor som studieresor, men rättspraxis har i fråga
om avdrag för sådana resor intagit en restriktiv ståndpunkt. Om däremot
en skattskyldig av sin arbetsgivare beordrats att företa studieresa eller om
den eljest skett i arbetsgivarens intresse, och arbetsgivaren bestritt resekostnaden
eller del därav, har avdrag ansetts böra medges, i regel dock inte
med större belopp än som svarat mot det erhållna bidraget.
Ett bifall till motionärernas yrkande skulle innebära ett genombrytande
av två grundprinciper i svensk skattelagstiftning, nämligen att avdrag inom
de särskilda förvärvskällorna endast kan medges för kostnader för intäkternas
förvärvande och bibehållande och att avdrag inte får ske för personliga
levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter. Utskottet anser sig därför
böra avstyrka bifall till motionerna I: 702 och II: 812.
Med det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 77 och II: 146
2) motionerna I: 78 och II: 90
3) motionerna I: 679 och II: 818
4) motionerna I: 702 och II: 812 samt
5) motionerna I: 708 och II: 787.
Stockholm den 20 mars 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 24 år 1969
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Wirmark (s), Paul Jansson (s), Annerås (fp) och Karl Pettersson (m);
samt
från andra kammaren: herrar Brandt (s), Kristenson (s), Carlstein
(s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m), Börjesson i Falköping (ep), Leander (s) och Marcusson
(s).
Reservationer
1) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (m), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) och Börjesson i Falköping (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 77 och II: 146, I: 78 och II: 90 samt I: 679 och
II: 818 — ansett, att utskottet under punkterna 1—3 bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna I: 77 och
II: 146, I: 78 och II: 90 samt I: 679 och II: 818 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär utredning om införande av rätt för
fysiska personer till avdrag vid inkomsttaxeringen för gåvor
till u-hjälp och till kulturella, humanitära, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål,
2) av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås
(fp), Karl Pettersson (in), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) och Börjesson i Falköping (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 708 och II: 787 — ansett att utskottet under
punkten 5 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 708 och II: 787
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till åtgärder i syfte
att genom undanröjande av brister i den nuvarande
svenska skattelagstiftningen stimulera svenska investeringar
i lämpliga utvecklingsländer.
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028