Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

1

Nr 23

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
begränsning av möjligheterna till avdrag för gäldränta
vid inkomsttaxeringen m. m.

(2:a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 128 av herrar Yngve Persson och Tage
Johansson samt II: 152 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag som syftar
till att begränsa de möjligheter som skattelagstiftningen nu medger till avdrag
för gäldränta vid taxering;

2) de likalydande motionerna I: 327 av herr Herbert Larsson m. fl. och
11: 373 av herr Lindkvist m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj :t begär förslag till sådan ändring av beskattningsreglerna att innehav
av bostadsrätt jämställs med innehav av småhus.

Skuldränta är en avdragsgill kostnad vid inkomstbeskattningen, oberoende
av om det lånade kapitalet är nedlagt i viss förvärvskälla eller inte. I den
mån fråga är om ränta på lånat kapital, som investerats i viss förvärvskälla,
är räntan avdragsgill i denna förvärvskälla enligt 22, 25, 29, 33 och 36 §§
kommunalskattelagen. Beträffande inkomst av kapital avser avdragsrätten
enligt 39 § samma lag sådan ränta som inte skall dras av i annan förvärvskälla.

För fastighet som är inrättad till bostad åt högst två familjer skall enligt
24 § 2 mom. kommunalskattelagen inkomstberäkningen ske enligt schablon.
För sådan fastighet med taxeringsvärde icke överstigande 100 000 kr. upptas
bruttointäkten till 2 % av taxeringsvärdet. Är taxeringsvärdet högre
tillämpas 2 % i botten och 4 % för den del av taxeringsvärdet som ligger
mellan 100 000 och 200 000 kr. samt 8 % för den del av taxeringsvärdet
som ligger däröver. Från bruttointäkten får jämlikt 25 § 3 mom. avdrag
göras för ränta på lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt, i förekommande
fall, för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. Avdrag för övriga fastighetsomkostnader
får däremot inte ske. Är ägaren fysisk person, som är mantalsskriven
på fastigheten, medges därjämte ett extra avdrag med 200 kr., dock
att detta avdrag inte får överstiga bruttointäktens belopp. Angivna regler
för förenklad inkomstberäkning (schablonbeskattning) gäller även om fas 1

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 23

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

tigheten utöver bostad åt en eller två familjer innehåller något enstaka rum
för uthyrning eller i ringa omfattning kan användas för annat ändamål än
som bostad. Schablonen tillämpas däremot ej om fastigheten regelbundet
och i icke blott ringa omfattning i förvärvssyfte utnyttjas på annat sätt än
för uthyrning till stadigvarande bostad eller som bostad åt ägaren.

Är förutsättningarna för tillämpning av reglerna för schablonbeskattning
inte uppfyllda, skall inkomstberäkningen ske enligt vanliga grunder. Detta
innebär att som inkomst skall upptas hyresvärdet av egen bostad i fastigheten
samt influtna hyror, varifrån avdrag får göras för omkostnader såsom
ränteutgifter, reparationer, beräknad värdeminskning osv.

För fastigheter tillhöriga bostadsföreningar och bostadsaktiebolag samt
deras medlemmar gäller att hela beskattningen ligger på föreningen eller
bolaget. De enskilda medlemmarna skall, i den mån de själva bebor sina
lägenheter, inte uppge någon inkomst av dessa. Om de däremot hyr ut lägenheterna,
kan skattepliktig inkomst uppkomma. Denna inkomst skall då
upptas som intäkt av kapital. Procenttalet för inkomstberäkningen utgör
i fråga om bostadsföreningarnas och bostadsaktiebolagens fastigheter 3. Avdrag
får — liksom i fråga om egnahemsvillorna — göras för ränta på lånat,
i fastigheten nedlagt kapital samt för tomträttsavgäld eller liknande avgäld.

Villabeskattningsutredningen diskuterade (Stencil Fi 1966: 4) ingående
möjligheterna till en begränsning av rätten till skuldränteavdrag vid schablontaxeringen
av en- och tvåfamilj sfastigheter. Utredningen ansåg praktiska
svårigheter utgöra det främsta skälet mot att omkonstruera schablonmetoden
för villabeskattningen genom att angripa ränteavdraget. Om man
skulle förbjuda avdrag för gäldränta eller införa en spärregel för ränteavdraget,
måste man ofta bestämma till vilken förvärvskälla det lånade kapitalet
och den därmed sammanhängande skuldräntan hörde. Skulle avdragsrätten
för ränta upphävas helt eller delvis just för denna speciella förvärvskälla
men i övrigt bibehållas torde den praktiska konsekvensen bli att många
skattskyldiga sökte att i annan förvärvskälla tillgodogöra sig avdrag för
inteckningsränta som egentligen avsåg villafastighet. Det torde vara uppenbart
att taxeringsmyndigheterna ofta skulle sakna möjlighet att motbevisa
den skattskyldiges påståenden om till vilken förvärvskälla räntan
hörde. Så skulle särskilt vara fallet när villaägaren även redovisade inkomst
från förvärvskällorna rörelse eller jordbruksfastighet. Skattskyldiga med
möjlighet att ta upp borgenslån i stället för inteckningslån skulle säkerligen
också bli svåra att kontrollera. En omkonstruktion av villaschablonen
så att ränteavdragen helt utgick eller reducerades skulle därför enligt utredningens
mening behöva kompletteras med regler i syfte att eliminera möjligheten
att kunna överföra ränteavdraget till annan förvärvskälla. Utredningen
diskuterade olika kompletteringsalternativ för sådant ändamål men
fann dessa ytterst komplicerade och trots detta föga tillförlitliga från kon -

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

Irollsynpunkt. Utredningen ansåg sig därför inte kunna förorda en omkonstruktion
av villabeskattningen med utgångspunkt från ränteavdraget. Utredningen
ansåg dock att frågan om en begränsning av rätten till avdrag för
gäldränta med hänsyn till att räntan kunde anses utgöra levnadskostnad
borde prövas i ett vidare sammanhang.

I prop. 1966: 151, som grundades på villabeskattningsutredningens förslag,
uttalade departementschefen, att ingen remissinstans velat anvisa någon
annan väg att angripa problemet än via schablonens intäktssida, varför
allmän enighet rådde om att lösningen inte borde sökas i en begränsning av
avdragsrätten för gäldränta.

Frågornas tidigare behandling

Utskottet hade år 1966 att ta ställning till motioner i vilka framhölls att
beskattningsreglerna medförde högre boendekostnader för innehavare av
bostadsrättslägenhet än för villaägare. I sitt av riksdagen godkända betänkande
nr 15 erinrade utskottet därvid om att de — säkerligen åtskilliga —
bostadsrättsinnehavare, som finansierat sin bostadsrättslägenhet med lånade
medel, fick dra av räntan på dessa i inkomstkällan kapital.

Motionerna

1:128 och 11: 152

Gäldränteavdrag får göras alldeles oavsett hur skulden uppstått, således
även för ren lyxkonsumtion. Den som har råd att låna pengar till en lyxvilla
eller en lyxkryssare åtnjuter därvid förmåner som aldrig kan komma
i fråga för andra medborgare. Konsekvensen av denna generösa avdragsrätt
är i åtskilliga fall att skatter övervältras från dem som har ekonomiska förutsättningar
till lyxkonsumtion till dem som över huvud taget inte har råd
att låna pengar. Detta strider mot det svenska samhällets strävan i övrigt
till en rättvis beskattning.

Man kan tänka sig skilda lösningar på detta problem. En utväg vore att
begränsa vissa gäldränteavdrag upp till ett visst maximibelopp. En annan
möjlighet vore att enbart slopa den förmån som anges i 39 § kommunalskattelagen,
nämligen rätten till avdrag för sådan ränta som inte skall dras
av i annan förvärvskälla. Förslagen skulle dock medföra konsekvenser som
för dagen inte kan överblickas. Innan definitiv ställning tas till de skilda
alternativ som kan komma i fråga måste en grundlig undersökning göras av
de konsekvenser som ändringar i skattelagstiftningen i motionernas syfte
kan komma att leda till.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

I: 327 och II: 373

Utvecklingen i fråga om finansiering av kostnad för boendet i olika förvaltningsformer
har medfört att vissa skattemässiga konsekvenser inträtt,
som påverkar kostnaderna för boendet. Den avdragsrätt för gäldränta, som
ägare av småhus kan tillgodoräkna sig vid beskattning, ger en vid lika
bostadsförhållanden lägre faktisk kostnad än t. ex. innehav av bostadsrätt.
Enligt vår mening bör skattelagstiftningens utformning inte vara ägnad att
påverka valet av förvaltningsform i bostaden. Produktionen av och förvaltningsformen
för bostaden bör bestämmas enbart med hänsyn till rationaliseringar
och kostnadspressande produktionsmetoder samt konsumentens
krav på service och god bostadsmiljö.

Utskottet

Skuldränta är enligt svensk beskattningsrätt att anse som en vid inkomsttaxeringen
avdragsgill kostnad. I den mån fråga är om ränta på lånat kapital,
som investerats i förvärvskällorna jordbruksfastighet, annan fastighet,
rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet är räntan avdragsgill enligt
22, 25, 29, 33 resp. 36 §§ kommunalskattelagen. Som avdragsgill utgift
i förvärvskällan kapital behandlas enligt 39 § samma lag sådan räntekostnad
som inte är att hänföra till annan förvärvskälla.

Motionerna I: 128 och II: 152 syftar till en begränsning av nu gällande
rätt till skuldränteavdrag, medan motionerna 1:327 och 11:373 innehåller
yrkande om att innehavare av bostadsrätt i beskattningshänseende skall
jämställas med ägare av småhus. Motionärerna i sistnämnda motioner pekar
på att den rätt till avdrag för skuldränta som denne kan tillgodoföra sig
ger en vid lika bostadsförhållanden lägre faktisk boendekostnad än innehav
av bostadsrätt.

En grundläggande princip i den svenska beskattningsrätten är att avdrag
medges för samtliga kostnader för förvärvande och bibehållande av intäkter
i förvärvskälla. Avdrag medges däremot inte för levnadskostnader och inte
heller för kapitalavbetalning på skuld. Den som tar ett lån får alltså inte
avdrag för amorteringar av lånet. Däremot är han berättigad till avdrag för
därpå belöpande ränta. All skuldränta som inte kan hänföras till annan
förvärvskälla än kapital är — som framgår av det nyss anförda — avdragsgill
i denna förvärvskälla. Avdragsrätt föreligger oberoende av för vilket
ändamål ett lån är avsett. Även räntor på lån som tagits för bestridande av
rena privatutgifter eller för förvärv av kapitaltillgångar är således avdragsgilla.
Det torde knappast kunna bestridas att ränta på en skuld, som en
skattskyldig ådrar sig för bestridande av utgifter i viss förvärvskälla, i regel
direkt eller indirekt är en kostnad för förvärvande av intäkter i denna förvärvskälla.
Inte heller kan det anses strida mot svenska beskattningsprin -

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969 5

ciper att en skattskyldig i förvärvskällan kapital får dra av de skuldräntor
som inte hänför sig till annan förvärvskälla. Som intäkt av kapital beskattas
nämligen varje ränteintäkt — oberoende av grunden för dess uppkomst
— som inte är hänförlig till någon annan av den skattskyldiges förvärvskällor.
Med den konstruktion intäktsbegreppet har i förvärvskällan kapital
kan det alltså inte undvikas att också räntor som belöper på levnadskostnader
och andra icke avdragsgilla utgifter blir avdragsgilla.

Utskottet kan inte dela den i motionerna I: 128 och II: 152 uttalade uppfattningen
att man bör begränsa möjligheterna till skuldränteavdrag. Skatt
bör — som utskottet i olika sammanhang framhållit — utgå efter förmåga.
Av två skattskyldiga med lika stora inkomster har otvivelaktigt den med
räntekostnader en lägre skattekraft än den utan sådana kostnader. Inte heller
torde det vara möjligt att — som motionärerna antyder — slopa rätten
till ränteavdrag enligt 39 § kommunalskattelagen. Det skulle nämligen innebära
ett gynnande av alla dem som har möjlighet att uppta lån i andra förvärvskällor
än kapital eller att betala sina utgifter kontant. Att angripa räntekostnadsavdraget
i exempelvis förvärvskällorna rörelse eller jordbruksfastighet
torde komma att leda till samma otillfredsställande resultat från
rättvisesynpunkt och därtill vara förenat med närmast oöverstigliga tekniska
och administrativa svårigheter. Härtill kommer att en regel som begränsar
rätten till skuldränteavdrag torde behöva kompletteras med bestämmelser,
som eliminerar eller åtminstone försvårar möjligheterna att överföra
ränteavdraget till annan förvärvskälla. Såvitt utskottet kan bedöma torde
det vara ytterst svårt att konstruera sådana bestämmelser, som är någorlunda
lättillämpade och dessutom tillförlitliga från kontrollsynpunkt.

Vad särskilt angår förvärvskällan annan fastighet vill utskottet erinra
om att den schablon för beräkning av intäkt av en- och tvåfamilj sfastigheter
som tillämpas fr. o. in. 1968 års taxering, i vart fall när det gäller
fastigheter med höga taxeringsvärden, upphäver eller motverkar den skatteeffekt
som ett skuldränteavdrag med hänsyn till skatteprogressionen får i
högre inkomstskikt.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1:128 och
11: 152.

Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet i motionerna 1:327
och 11:373 att innehav av bostadsrätt skall i beskattningshänseende jämställas
med innehav av småhus.

Bostad eller annan förmån av fastighet som tillkommer medlem av bostadsförening
eller delägare i bostadsaktiebolag i denna hans egenskap utgör
inte skattepliktig intäkt för honom. I enlighet härmed får avdrag inte
göras för medlemmens eller delägarens inbetalningar till föreningen eller
bolaget eller för andra omkostnader som är förknippade med innehavet. Om
medlemmen eller delägaren under hela eller större delen av beskattningsåret

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

upplåtit sin lägenhet till annan mot vederlag, räknas såväl vederlaget som
värdet av den för egen del nyttjade bostaden som intäkt av kapital för medlemmen
eller delägaren.

Motiven för en övergång från konventionell beräkning av inkomst av bostadsföretagens
fastigheter till schablonmetod var i huvudsak desamma som
åberopades vid införande av schablonmetoden för beräkning av inkomsten
av villor. Övergången betingades således bl. a. av önskemålet att förenkla
det omständliga deklarations- och uppgiftsförfarande som nödvändiggjorts
av den konventionella metoden för intäktsberäkningen. Den enda tänkbara
lösningen för att åstadkomma den önskvärda förenklingen ansågs därvid vara
att tillämpa den schablonmässiga inkomstberäkningen på bostadsföreningen
eller bostadsaktiebolaget i stället för att beskatta medlemmen eller delägaren.
Verkningarna av en sådan schablon ansågs också vara gynnsamma i
jämförelse med residtatet av den konventionella metoden.

Om man — som motionärerna önskar — vill ernå likställighet mellan villaägare
och dem som bebor en fastighet tillhörig ett bostadsföretag, förutsätter
detta en uppdelning av denna fastighets taxeringsvärde på de lägenheter, radhus
eller kedjehus som ingår i fastigheten eller taxeringsenheten. Såvitt utskottet
kan bedöma skulle en sådan uppdelning medföra väsentliga nackdelar
i administrativt hänseende utan att på längre sikt medföra några
nämnvärt lägre boendekostnader för bostadsrättsinnehavaren. På grund av
det anförda och då ränta på lån som tagits för inköp av bostadsrättslägenhet
är avdragsgill i förvärvskällan kapital anser utskottet sig böra avstyrka
bifall till motionerna I: 327 och II: 373.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen avslår

1) motionerna I: 128 och II: 152

2) motionerna I: 327 och II: 373.

Stockholm den 25 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Sundin (ep), Wärnberg (s),
Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp) och Arne Pettersson
(s); samt

från andra kammaren: herrar Brandt (s), Engkvist (s), Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Nyström (s), Josefsson i Halmstad
(s), Enarsson (m), Börjesson i Falköping (ep) och Green (s).

Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

/

Reservation

av herr Tage Johansson (s), som ansett

dels att utskottet bort anföra följande:

Den i motionerna I: 128 och II: 152 väckta frågan om begränsning av möjligheterna
till avdrag för skuldränta vid inkomstbeskattningen är en svårlöst
och komplicerad fråga. De nuvarande bestämmelserna, som ger obegränsad
rätt att göra avdrag för sådan ränta — oberoende av hur skulden
uppkommit och hur stor den är — medför emellertid vissa konsekvenser
som för många måste anses strida mot principerna om en rättvis och rimlig
beskattning.

Den s. k. villabeskattningsutredningen som avlämnade sitt betänkande år
1966 behandlade denna fråga utifrån vissa andra utgångspunkter men ansåg
att problemet om rätten till avdrag för gäldränta — i de fall denna hade
karaktär av levnadskostnad — borde prövas i ett vidare sammanhang. Det
finns enligt utskottets mening anledning alt nu göra en dylik förutsättningslös
utredning.

I motionerna 1:327 och 11:373 föreslås att riksdagen hos Kungl. Maj :t
begär förslag till sådan ändring av beskattningsreglerna att innehav av bostadsrätt
jämställs med innehav av småhus.

Enligt utskottets uppfattning kan det med skäl ifrågasättas om inte en
bostadsrättsfastighet bör beskattas enligt samma regler som en villa (f. n.
2 % av taxeringsvärdet), eftersom innehav av bostadsrätt i vissa andra avseenden
kan jämställas med innehav av villa. För många bostadsföreningar
är situationen den, att man inte kan tillgodogöra sig de möjligheter till avdrag
för räntekostnader som finns eftersom dessa överstiger föreningens
inkomster. Under sådana förhållanden kan varken föreningen som sådan
eller bostadsrättsinnehavarna komma i åtnjutande av denna avdragsrätt.

Eftersom räntekostnaderna under alla förhållanden måste betalas av de
enskilda bostadsrättsinnehavarna bör det vara rimligt att ifrågavarande avdragsrätt
också i sin helhet kommer vederbörande till del. Utskottet är
medvetet om att också denna fråga kan vara svårlöst, men anser att den
bör bli föremål för utredning.

dels att utskottet bort hemställa,

under punkten 1,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 128 och II: 152
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan om
en begränsning av de möjligheter till avdrag för skuldränta
som skattelagstiftningen nu erbjuder,

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 23 år 1969

under punkten 2,

att riksdagen med anledning av motionerna 1:327 och
II: 373 i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning i syfte
att åstadkomma sådan ändring av beskattningsreglerna, att
innehav av bostadsrätt jämställs med innehav av småhus.

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028