Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
1
Nr 22
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
beskattningen av kraftverksanläggningar.
(2:a avd.)
I de likalydande motionerna I: 698 av herr Karl Pettersson m. fl. samt
II: 817 av herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson i Agnäs har yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att statens vattenfallsverks nuvarande
redovisningsprinciper ändras så att de inom varje kommun belägna
kraftverksanläggningarna separatredovisas och att för verkets rätt till avdrag
för avskrivningar och skuldränta — vid taxeringen till såväl statlig
som kommunal inkomstskatt —- skall gälla motsvarande principer som för
enskilda vattenkraftproducerande företag.
Frågans tidigare behandling
I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda anvisningar
till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften om fördelning
av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln) ägde den betydelsen
beträffande av staten bedriven verksamhet att beloppet av det i varje
förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle stå i samma förhållande
till den totala statsskulden som värdet av de i förvärvskällan nedlagda tillgångarna
till sammanlagda värdet av alla statens tillgångar.
Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med anledning
av nämnda motioner följande:
Med den omfattning, i vilken staten numera bedriver företagarverksamhet,
finner utskottet den redan gällande regeln, att staten blir skattskyldig
för inkomst, principiellt riktig. Det befogade i denna uppfattning torde
framstå desto klarare vid det förhållande, att, om i stället vederbörande
företag innehades av enskilda företagare, respektive kommuner skulle i desamma
hava ofta mycket betydande beskattningsföremål. Det synes ej blott
med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan även för att erhålla en
riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara lämpligt, att staten i sådana
fall, där staten uppträder såsom konkurrent med enskilda företag, får
vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet med de enskilda företagarna.
Nu intager emellertid staten såtillvida en undantagsställning, att framför
allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens förvaltning, i huvudsak
drivas på skuld, medan ett enskilt företag i liknande fall skulle i
regel drivas även med eget kapital, vars avkastning komme att beskattas såBihang
till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 22
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
som inkomst i vederbörande kommuner. Det synes därför utskottet synnerligen
rimligt, att det så anses, som om staten nedlagt visst eget kapital även
i sådana fall, där detta ej varit händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör
följaktligen någon regel givas för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende
skall, med beaktande av att staten antages i varje företag
hava nedlagt även visst eget kapital, anses belasta olika grenar av statens
förvärvsverksamhet och tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande
verksamhetsgren anses amortera den gäld, som vilar å densamma.
Utskottet är emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer,
som torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar
vid att föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
utredning av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är
önskvärt att detta förslag framlägges så snart som möjligt.
Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning av frågan, tillkallades år
1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast supplementärregeln
skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga skulder skulle
fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till tillgångarnas värde.
Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i statens skattepliktiga
förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för staten icke skattepliktiga
förvärvskällorna (kapital m. m.) samt på statens improduktiva egendom.
De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade kommunal inkomstbeskattning,
skulle alltså anses vara belastade med de andelar i den totala
statsskulden som proportionellt belöpte på dem. För den skuld som med en
sådan proportionering belöpte på tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor
skulle ränta enligt de sakkunnigas förslag dras av efter en
för staten genomsnittligt beräknad räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget
så, att avdrag för skuldränta skulle beträffande varje förvärvskälla
ske med 2,5 procent av tillgångarnas värde, oavsett huruvida eller till vilket
belopp ränta utgått för de olika förvärvskällorna.
Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att
las i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.
1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar fortsätta
kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945 framlagt
betänkande (SOU 1945: 35), att statens ekonomiska ställning undergått
en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag framlades. Den
totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43 uppgick till omkring
8 320 miljoner kronor, och värdet av statens tillgångar vid nämnda tidpunkt
uppskattades till omkring 6 245 miljoner kronor. Tillgångarna understeg
sålunda skulderna och motsvarade icke mer än 75 procent av dessa.
Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i
ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln utan
några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget befriade staten
från kommunal inkomstskatt. Räntan på den skuld, som skulle hänföras
till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande, att någon netto
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
3
intäkt av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom. Förhållandet blev i stort
sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års sakkunniga föreslagit fördelades
också på statens mycket betydande improduktiva tillgångar. Den av
1929 års sakkunniga föreslagna metoden för fördelning av statens skuldräntor
kunde därför inte utgöra något bidrag till lösning av den föreliggande
frågan om statens likställande med enskilda beträffande avdrag för
ränta. En tillämpning av supplementärregeln på staten med antydda konsekvenser
syntes med gällande ordning inte kunna komma i fråga, eftersom
utredning om den skuld, som i skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor,
alltid kunde och borde förebringas vid taxeringarna och föranleda
tillämpning av huvudregeln.
Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt
skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart tillämpa
supplementärregeln på staten. Man borde i stället utgå från den skuldsättning,
som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet och
söka avväga statens ränteavdrag med hänsyn till en dylik inom det enskilda
näringslivet normal skuldbelastning. För att staten skulle bli beskattad
på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt, att staten inte
fick åtnjuta ränteavdrag i större utsträckning än som motsvarade den
inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.
Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga lämpligen
användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i förhållande
till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den genomsnittliga
skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av tillgångarnas
värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av statens ränteavdrag.
Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata företagens
allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen kunde ränteavdrag
obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma, som bestämdes
efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda tillgångarnas bokförda
värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan hänförliga skulden var
enligt den gällande huvudregeln, eller också var det möjligt att endast fastställa
en övre gräns i förhållande till samma värde för den skuldsättning,
varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att det senare alternativet
var att föredraga. Genom att den gällande huvudregeln i detta fall kunde
tillämpas intill den fastställda maximigränsen, blev de synpunkter, som
låg till grund för riksdagens begäran om utredning av spörsmålet angående
statens ränteavdrag, bäst tillgodosedda. På detta sätt skulle också staten
beträffande sin kanske mest betydelsefulla förvärvskälla, kraftverksrörelsen,
bli ställd i samma läge som de privata företagen. Dessa fick ju
dra av räntan på det lånade, i förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet
och drev i allmänhet inte sin verksamhet med lånat kapital i större omfattning
än som motsvarade den maximigräns, vilken borde gälla för staten.
Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och helt
bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte ägnat
att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i beskattningen
av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata lån och statslån
i stort sett anslöt sig till varandra.
I fråga om åvdragsprocenten anförde skattesakkunniga:
I syfte att erhålla en uppfattning om proportionen mellan eget och främmande
kapital inom den privata förvärvsverksamheten samt med ledning
därav kunna föreslå en maximisiffra för statens gäldränteavdrag hava de
sakkunniga verkställt vissa undersökningar beträffande ett antal privata
företag. Av desamma framgår, att det främmande kapitalet inom de privata
elektricitets- och kraftverksföretagen åren 1942 och 1943 i genomsnitt uppgick
till ungefär 52 procent av tillgångarnas värde samt att det främmande
kapital, varå ränta utgått, utgjorde ungefär 38 procent av nämnda värde.
För ett 4Ö-tal trämasse- och andra skogsindustriföretag voro enligt vad de
verkställda undersökningarna givit vid handen motsvarande procenttal 48
och 36 för 1942 samt 45 och 32 för 1943. Till jämförelse har utretts den
skuldsättning, yarå gäldränta beräknats för statens vattenfallsverk. Det i
räkenskaperna redovisade främmande kapitalet uppgick i detta fall för
nämnda år till mer än 90 procent av tillgångarnas värde.
Det bär Synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig
skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50 procent
av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens gäldränteavdrag
efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga räntefot för statens
lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder begränsade lånekapitalet
i statens förvärvskällor skall beräknas för erhållande av det högsta
medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga utgått från den effektiva medélräntefoten
för dten fonderade statsskulden under åren 1935—1944. Räknar
man med medeltalet för dessa år, vilket är 3,80 procent, kommer man
vid en begränsning av skuldsättningen till 40 procent av tillgångarna till en
avdragsprocent å 1,52 och vid en begränsning till 50 procent av tillgångarna
till en avdragsprocent å 1,90. Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken
är den lägsta för tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen
till 40 procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å
4,19 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents begränsning
av skuldsättningen blir åvdragsprocenten 2,10. Då av praktiska skäl
endast avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de sakkunniga varit
hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.
De sakkunniga stannade för att föreslå en avdragsprocent på 2. Rörande
valet av procentsats yttrade de sakkunniga.
Valet av procentsats måste emellertid i viss mån bliva avhängigt av den
tid, för vilken densamma skall gälla. En sådan procentsats som den här
ifrågavarande kan fastställas för ett år i sänder eller för en period av år eller
ock intagas i skattelagarna för att gälla tills vidare. Huru man skall förfara
i detta avseende är beroende av huruvida några större förändringar
kunna förväntas i de förhållanden, vartill hänsyn tages vid procentsatsens
bestämmande. Större förskjutningar beträffande den privata förvärvsverk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 5
samhetens gäldbundenhet torde, såvitt nu kan bedömas, knappast komma
att inträda inom den närmaste framtiden. Med hänsyn till det rådande ekonomiska
läget synas några mera betydande förändringar i den allmänna
räntenivån icke heller vara att vänta. De sakkunniga hava därför icke ansett
det behöva väcka några betänkligheter, om avdragsprocenten fastställes
för en längre period framåt i tiden genom ett särskilt stadgande i kommunalskattelagen.
Vid detta förhållande har det emellertid synts önskvärt att
med avseende å avdragsprocentens storlek erhålla en viss marginal, som
borgar för att staten icke heller kommer i en sämre ställning än de enskilda
skattskyldiga. De sakkunniga hava med hänsyn härtill stannat vid att föreslå
en avdragsprocent av 2,0. Detta procenttal torde vara av den storlek att
det icke ens vid en höjning av den nuvarande räntenivån med någon procent
skulle framstå såsom anmärkningsvärt lågt. Det föreslagna procenttalet
är avsett att gälla icke blott rörelse, på vilken förvärvskälla närmast
tagits sikte vid talets bestämmande, utan även jordbruksfastighet och annan
fastighet. Beträffande de båda sistnämnda slagen av förvärvskällor torde
en dylik begränsning av statens gäldränteavdrag vara av myckel liten betydelse.
Procenttalet 2,0 synes emellertid vara tillräckligt högt även för de
relativt få fall, då begränsningen skulle inverka på beskattningen av statens
fastighetsinkomster.
Frågan om statens rätt till skuldränteavdrag har även berörts av norrlandskommittén
i dess den It december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949: 1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar till
mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande direkt tillfördes
betydande belopp årligen, har norrlandskommittén anfört följande:
Den kommunalskatt, som därvid erläggs, är dock på det hela taget jämförelsevis
blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens vattenfallsverk
från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad ränta å
hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en ganska betydande
del av kapitalet återburits till staten i form av vinst överstigande
normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett undgått att
betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande kommuner
på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt alt beskatta rörelseinkomster,
har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett enskilt företag
bedriver motsvarande verksamhet, vilken som regel till stor del torde grundas
på aktier, äger företaget härvid icke att från rörelsevinsten göra avdrag
för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt sett kan det ifrågasättas om,
därest statens vattenfallsverk av sociala skäl och till fördel för företag, som
äro beroende av elektrisk kraft, hålla taxorna låga — en fördel som härvid
kommer hela landet till godo — detta bör leda till minskade skatteintäkter
för de kommuner, varifrån vattenkraften hämtas.
Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning
av statens ränteavdrag överlämnades till 1950 års skatt elags sakkunnig a
för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av kommunalskattelagen.
I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande med förslag
angående den kommunala beskattningen av kraftverk (stencilerat) föreslog
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
dessa sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt till avdrag för
ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse. Skattelagssakkunniga
ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna begränsningen
av statens ränteavdrag schematisk och scliablonartad och knappast ägnad
att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i jämförelse med vissa
privata företag med skuldbelastning av samma storleksordning som vattenfallsstyrelsens.
Skattelagssakkunniga yttrade bl. a.
I själva verket synes skillnaderna i gäldbelastning mellan särskilda enskilda
kraftföretag vara större än mellan vattenfallsstyrelsen, å ena sidan,
och vad som i genomsnitt gäller för de icke statliga företagen, å andra sidan.
Då det icke torde vara möjligt att beträffande de enskilda företagen genomföra
en generell utjämning av rätten att vid taxeringen tillgodogöra sig
gäldränteavdrag, måste vattenfallsstyrelsen vid en begränsning av dess rätt
i detta avseende otvivelaktigt bli sämre ställd än vissa enskilda företag med
liknande kreditmöjligheter. En anpassning av vattenfallsstyrelsens gäldränteavdrag
till samma relativa storlek som gäller för de med styrelsen i
lånemöjligheter närmast likställda företagen skulle uppenbarligen icke leda
till någon effektiv begränsning av styrelsens avdrag.
Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens
avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning å
viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad
som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde
vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar
ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att
staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna gäldränteavdrag
på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör därför markeras,
att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget endast
avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan tillåtas för staten.
En bestämmelse på förevarande område bör givetvis varken beröva staten
en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta gäldränteavdrag eller ge staten
en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när en sådan rätt inte motiveras
av det upplånade och gäldräntekrävande kapitalets storlek.
Skattelagssakkunnigas förslag rörande den bär behandlade frågan har
inte föranlett lagstiftningsåtgärder.
I prop. nr 84 till 1963 års riksdag med förslag till ändringar i reglerna för
fördelning mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse
framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan
om begränsning av vattenfallsverkets avdrag för skuldränta att den av
skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kunde uppnås
utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även andra grenar
av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna ekonomiska
målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den hösten 1961 tillkallade
affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens mening
naturligt att ett i ställningstagande till förslaget om nya principer för vatten
-
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
fallsverkets redovisning av ränta på det i rörelsen investerade kapitalet fick
anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens arbete.
Frågan om vad som kan anses vara en rimlig fördelning mellan eget kapital
och lånekapital i affärsverk har tagits upp till diskussion också i andra
sammanhang. 1953 års trafikutredning föreslog sålunda för statens järnvägars
del att 75 % av det disponerade statskapitalet skulle motsvara lånat
kapital i den bemärkelsen att ränta enligt normalräntefoten skulle inlevereras
till statsverket före avskrivningar. I statens vattenfallsverks år 1967
framlagda förslag till ändrad företagsform för statens vattenfall sverk rekommenderades
— med hänsyn tagen till verkets förräntningsmöjligheter
— att andelen eget kapital vid övergång till aktiebolag sattes till 25 %.
Affärsverksutredningen har numera i ett i november 1968 avgivet betänkande
(SOU 1968: 45) framlagt förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens
ekonomiska målsättning och handlande. Avsikten med förslaget har bl. a.
varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken med dem
som gäller för enskilda företag. Detta har man sökt förverkliga så att en del
av den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten
skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Det av
affärsverken disponerade statskapitalet skall uppdelas i eu del eget kapital
och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital till bl. a. vattenfallsverket
skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och
två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). Ränta på statsverkslånet bestäms
med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna
statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. I fråga om
statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till
den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan.
Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden
i stället för —■ som nu — på återanskaffningsvärden, och verket skall
ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina avskrivningstider
inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och kommunalskattelagen.
Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera en motsvarighet
till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna skall beräknas till 40 %
av redovisat överskott.
Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag
vara — under de fem första åren 5 — och därefter 6 %.
Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet under
budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering, skall överskottet
användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.
Affärsverksutredningens förslag är f. n. föremål för Kungl. Maj :ts provning -
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av
riksdagen åren 1963 och 1967. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr
38 framhöll 1963 års bevillningsutskott att man vid bedömning av skäligheten
i statens gäldränteavdrag borde beakta, att staten vid beräkning av
inkomst av kraftverksrörelse beräknade ränta visserligen på huvuddelen av
det i rörelsen investerade kapitalet men efter en förhållandevis låg räntefot
(under taxeringsåren 1953—1961 varierande mellan 3,10 och 3,96 procent).
Räntan på de lån med vilka den icke statliga kraftverksindustrin finansierat
de senare årens investeringar torde i regel ha beräknats efter väsentligt
högre räntefot. I den mån de statliga ränteavdragen framstod som stora
i förhållande till rörelsens omfattning finge detta ses i samband med den
omfattande och långsiktiga investeringsverksamheten på kraftområdet. Allt
efter det att investeringarna slutförts, skulle proportionen mellan intäkter
och ränteavdrag komma att bli gynnsammare. Frågan om statens rätt till
avdrag för skuldränta och om beräkningen av sådant avdrag torde enligt
utskottets mening inte kunna lösas enbart med utgångspunkt från vattenfallsstyrelsens
förhållanden.
1967 års bevillningsutskott uttalade som sin mening (bet. nr 56) att staten
som kraftverksföretagare hade ett försteg framför privata kraftverksföretagare
på grund av sina bättre upplåningsmöjligheter. En undersökning av
kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets kraftverksrörelse gav vid handen
att det gäldräntekrävande kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan
de medel som kunde jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag
varit i stort sett oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse
torde i vart fall numera ske praktiskt taget helt med räntekrävande
kapital. Att detta inneburit och innebar vissa problem för de kommuner,
inom vilka staten hade mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar,
torde inte kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande
syfte, som sådana kommuner numera kunde erhålla enligt bestämmelserna
i förordningen om skatteutjämning, var ägnade att åstadkomma
en utjämning av de ekonomiska olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna
i skattetryck mellan dessa och andra kommuner, var det -— menade
utskottet — inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kunde
vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkslcommunerna
för det skattebortfall som kunde bli följden av statens gäldränteberäkning.
Utskottet kunde således i princip ansluta sig till syftet med motionerna. En
omprövning av statens gäldränteavdrag var enligt utskottets mening önskvärd
också med hänsyn till det berättigade kravet på att ekonomisk jämställdhet
så långt möjligt borde råda mellan konkurrerande statliga och
privata kraftverk sföretag. Utskottet erinrade om att 1953 års utredning
rörande de statliga företagsformerna i ett år 1957 framlagt betänkande
»Statens vattenfallsverk» (SOU 1957:26) uttalat, att kraftbolag med stigande
kapitalbehov, vilka ville utnyttja lånemarknaden, om möjligt borde
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med eget kapital. Uttalandet, som gjorts i
samband med utredningens överväganden av frågan, hur finansieringen av
vattenfallsverkets verksamhet borde ordnas för det fall verket ombildades
till aktiebolag, låg till grund för skattelagssakkunnigas förslag om en begränsning
av vattenfallsverkets avdragsrätt till att avse 2/3 av det bokförda
värdet av de i kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas värde.
Motionerna
Norrlands inland har under en lång följd av år varit råvaruområde för
träråvaror till industrier vid kusten, för malm och trävaror för export, för
bränsle under avspärrningstider och det har haft stora älvar för utbyggnad
av vattenkraft. Endast en obetydlig del av berörda företags vinstmedel har
emellertid återkommit till området. Följden har blivit en besvärande kapitalavtappning.
Härtill kommer att strukturrationaliseringen inom skogs- och
jordbruk förorsakat stora problem genom sysselsättningssvårigheter för
den enskilde och vikande skatteunderlag för kommunerna. Inom området
är förekomsten av industri och annan företagsamhet ringa. Det statliga
lokaliseringsstödet har inte gett inlandet vad som förespeglades när stödformen
infördes. Huvudparten av stödåtgärderna inom norra stödområdet
har gått till kustområdena. I ett flertal inlandskommuner finns dock en sektor
av företagsamhet med stora investeringar i anläggningar men med mycket
liten sysselsättningsgrad för arbetskraft och därmed liten skatteinkomst
för kommunerna när det gäller beskattning av arbetsinkomster. Anläggningarna
i fråga är kraftverk och kraftregleringsanläggningar.
Vid 1966 års inkomsttaxering fanns i Jokkmokks kommun fem kraftverk
med sammanlagda taxeringsvärden av 813 414 900 kr. och en regleringsdamm
med ett taxeringsvärde av 12 432 000 kr. eller tillsammans taxeringsvärden
om 825 846 900 kr. Dessutom fanns kraftverk under byggnad för
taxeringsvärden på över 200 milj kr. Inom Stuguns kommun fanns tre kraftverk
med taxeringsvärden på tillhopa 165 592 000 kr. Såväl kraftverks- som
regleringsanläggningar finns i stort antal inom Norrlands inland med varierande
taxeringsvärden. De flesta av dessa anläggningar ägs av statens vattenfallsverk.
Detta medför att kommunernas inkomster skattevägen från
dessa statliga »industrier» blir mycket mindre än om de ägs av enskilda
kraftföretag. En förbättring inträdde vid 1966 års inkomsttaxering då statens
vattenfallsverk för första gången på 15 år redovisade överskott. Vid
1967 och 1968 års inkomsttaxeringar har rörelseöverskottet åter kraftigt
minskat.
Det enskilt ägda Hjälta kraftverk inom Långsele kommun redovisade vid
1966 års inkomsttaxering ett taxeringsvärde av 94 021 000 kr. och en inkomst
av kraftproduktionsrörelse till Långsele kommun på 7 352 680 kr.
eller 73 526: 80 skattekronor samt för fastighetsskatt till Långsele kommun
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
18 804: 20 skattekronor. Den för Hjälta kraftverk redovisade inkomsten av
rörelse från kraftproduktion gav sålunda Långsele kommun 0: 782 skattekronor
per 1 000 kr. taxeringsvärde. Den av statens vattenfallsverk vid 1966
års inkomsttaxering redovisade inkomsten av kraftproduktionsrörelse till
de kommuner där kraftproduktion förekommer, uppgick till endast 0: 173
skattekronor per 1 000 kr. taxeringsvärde.
En tillämpning av den av Hjälta kraftverk redovisade inkomsten 0: 782
kr. per 1 000 kr. taxeringsvärde på statens i drift varande kraftverk i Jokkmokks,
Stuguns och Stensele kommuner skulle ge dessa kommuner ytterligare
skatteintäkter om 6 311 674 kr., 1 261 100 kr. resp. 4 047 137 kr. Beräkningen,
som gjorts per den 31 december 1965, utvisar klart att dessa
kommuner årligen har gått miste om stora kommunalskatteintäkter även
med hänsyn tagen till utgående skatteutjämningsbidrag. Följande uppställning
visar resultatet för de här åberopade tre kommunerna enligt 1966 års
taxering.
Kommun
Jokkmokk
Stugun
Stensele
Skattebortfall
6 311 674
1 261 100
4 047 137
Erhållen skatteutjämning
348 510
522 936
2 553 173
Slutligt bortfall
5 963 164
738 164
1 493 964
Den stora skillnaden i kommunal beskattning per 1 000 kr. taxeringsvärde
mellan enskilt kraftverk och statliga kraftverk visar att produktionskommuner
med statliga kraftverk starkt missgynnas genom nuvarande
ränteberäkning och vinstredovisning av statens vattenfallsverk.
Förhållandet är detsamma i ett flertal andra inlandskommuner, där statens
vattenfallsverk bedriver verksamhet. Utredning har verkställts enligt
1966 års inkomsttaxering beträffande kommunernas skattebortfall på grund
av de olika redovisningssystemen. Utredningen visar att vattenfallsverket
detta år erlade kommunalskatt med 23,6 miljoner kr. Kommunalskatten
skulle emellertid ha varit 62,3 miljoner kr. om vattenfallsverket erlagt kommunalskatt
enligt samma grunder som t. ex. Hjälta kraftverk.
Affärsverksutredningen har haft i uppdrag att utreda den ekonomiska
målsättningen för de statliga affärsverkens pris- och taxesättningar. I direktiven
för utredningen uttalades bl. a. att förräntningskravet för affärsverken
borde anpassas till de normer som gällde för motsvarande verksamhetsgrenar
inom den enskilda sektorn. Utredningen som tagit upp dessa frågor
har däremot inte tagit ställning till frågan om de norrländska kraftproducerande
kommunerna även i framtiden genom förlorade kommunalskatteintäkter
skall bekosta såväl atomkraftverksexperiment som andra statens
vattenfallsverks investeringar, vilka inte har något som helst samband med
produktion av vattenkraft. Dessa investeringar kommer också vid eu omläggning
av gäldränte- och avskrivningssystem för statens vattenfallsverk
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
att nedbringa rörelseöverskotten vid vattenkraftanläggningarna i Norrlands
inlands glesbygdskommuner.
Det kan betecknas som en rättvisesak att efter ungefär 40 års utredningar
och förslag denna för Norrlands inlandskommuner så viktiga fråga kan
lösas på ett sådant sätt att dessa kommuner kan få en skälig kommunalskatteinkomst
av dessa »industrier».
Statens vattenfallsverk bedriver omfattande annan verksamhet än kraftproduktion
vid vattenkraftverk. I denna övriga verksamhet erfordras stora
investeringar. Driftkostnader och i dem ingående ränte- och avskrivningsbelopp
blir därför i nuvarande läge betydligt högre än för anläggningar av
mera konventionell typ. Detta gäller i främsta hand atomkraftverken, som
drivs från experimentell synpunkt.
Denna för hela vårt land viktiga experimenlverksamhet får inte medföra
att de vattenkraftproducerande kommunerna genom stora avskrivningar
och höga räntekostnader berövas rättmätiga kommunalskatteintäkter från
vattenfallsverkets vattenkraftverk.
Kan inte andra vägar nås för en rättvis kommunal beskattning av vattenfallsverkets
vattenkraftanläggningar, måste en schablonmässig beräkning
av inkomst av rörelse vid dessa anläggningar ske, så att beskattningen överensstämmer
med det utfall i kommunalskatt som enskilt ägda vattenkraftproducerande
kraftverk ger berörda kommuner.
Utskottet
Vid beräkning av skattskyldigs inkomst från särskild förvärvskälla får
från bruttointäkten avräknas ränta på skuld, som är hänförlig till förvärvskällan.
I inkomstkällan jordbruksfastighet får sålunda avdras ränta på
lånat, i fastigheten nedlagt eller för dess drift använt kapital, i inkomstkällan
annan fastighet ränta på lånat i fastigheten nedlagt kapital och i inkomstkällan
rörelse ränta på lånat kapital, som nedlagts i rörelse, och på
skuld, som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning för rörelsen.
Avdrag får däremot inte ske för ränta på eget kapital som en skattskyldig
nedlagt i sin förvärvsverksamhet.
Vid bedömning av huruvida visst upplånat kapital hänför sig till den ena
eller den andra inkomstkällan skall det avgörande i första hand vara i vad
mån det upplånade kapitalet kan anses ha använts i eller disponerats för
de olika inkomstkällorna. Om det inte går att utreda hur stor del av kapitalet
som hänför sig till olika inkomstkällor, skall i och för räntans fördelning
kapitalet hänföras till de olika inkomstkällorna i förhållande till värdet
av de i varje inkomstkälla nedlagda tillgångarna.
Staten är liksom andra skattskyldiga berättigad till avdrag för skuldränta
i de fall staten är skyldig erlägga kommunal inkomstskatt. Denna rätt torde
i mera allmän omfattning begagnas endast av statens vattenfallsverk. I ver
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
kets balansräkning upptas som skuld de medel, vilka genom verkets försorg
investerats i dess kraftverksrörelse. Enligt 1968 års deklaration upppgick
skulden till drygt 4,7 miljarder kr. Avdraget för skuldränta, som beräknas
efter den för beskattningsåret gällande medelräntefoten för den fonderade
statsskulden, utgjorde enligt samma års deklaration ca 213 miljoner kr. I
de fall överskottet för ett år i vattenfallsverkets rörelse överstiger den för
året beräknade räntan, nedskrivs inte skulden med skillnaden. Någon amortering
förekommer således inte i räkenskaperna.
Motionärerna framhåller att åtskilliga kommuner i Norrland, däribland
Jokkmokk, Stugun och Stensele, med omfattande investeringar i kraftverk
och kraftregleringsanläggningar, tillhöriga statens vattenfallsverk, årligen
går miste om stora kommunalskatteintäkter. Anledningen härtill är enligt
motionärernas mening de stora avdrag för värdeminskning och för skuldränta
som statens vattenfallsverk f. n. har möjlighet att tillgodoföra sig.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har frågan om
vattenfallsverkets skuldränteavdrag varit föremål för diskussion vid skilda
tillfällen, och konkreta förslag till begränsning av nämnda avdrag har framlagts
av ett flertal utredningar. Numera har affärsverksutredningen i ett i
november 1968 avgivet betänkande (SOU 1968: 45) framlagt förslag i fråga
om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande.
Avsikten med förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska utgångspunkterna
i affärsverken med dem som gäller för enskilda företag. En detalj
i utredningens förslag som mer direkt berör de i motionerna aktualiserade
problemen gäller vattenfallsverkets rätt till ränteavdrag vid beräkning av
inkomst av kraftverksrörelse. Utredningen har haft att överväga det förslag
i frågan som år 1961 framlades av en särskild sektion inom 1950 års skattelagssakkunniga.
Affärsverksutredningens förslag innebär att vid framtida
tillskott av statskapital en tredjedel skall anses vara »verkskapital» (eget
kapital) och två tredjedelar »statsverkslån». För redan investerat kapital
skall en fördelning mellan de båda ske så, att en sjättedel av anläggningstillgångarnas
anskaffningsvärde räknas som verkskapital och fem sjättedelar
som statsverkslån. Från dessa förutsättningar föreslår utredningen
att vattenfallsverket vid övergången till det nya redovisningssystemet får
ett verkskapital om 1 miljard kr. Utredningen föreslår vidare att räntan på
statsverkslånet anpassas till gällande statlig normalränta, f. n. 6 %, att
vattenfallsverkets avskrivningar baseras på historiska anskaffningsvärden
och inte som nu på återanskaffningsvärden samt att vattenfallsverket till
staten skall inleverera ett belopp om 40 % av redovisat överskott, vilket skall
motsvara aktiebolagens statliga inkomstskatt.
Enligt gällande bestämmelser har statens vattenfallsverk rätt att vid sin
inkomsttaxering göra fullt avdrag såsom för ränta på skuld för beräknad
ränta på de statsmedel som investerats i dess kraftverksrörelse. Detta har
medfört att finansieringen av statens kraftverksrörelse praktiskt taget helt
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 13
skett med gäldräntekrävande kapital. Affärsverksutredningens förslag innebär
att vattenfallsverket redan i ett inledningsskede går förlustigt ett
ränteavdrag om 60 miljoner kr. (6 % X 1 miljard). Såvitt utskottet kan bedöma
är de förslag, som framlagts i affärsverksutredningens betänkande
och som f. n. är föremål för remissbehandling, ägnade att i viss mån bidra
till den konkurrensneutralitet som varit ett av syftena med utredningen.
Enligt vad utskottet inhämtat har under remissbehandlingen från vissa håll
riktats kritik bl. a. mot att uppdelningen i verkskapital och statsverkslån
skall vara en annan i fråga om redan gjorda investeringar än när det gäller
framtida tillskott av statskapital. Man har därvid pekat på att andelen eget
kapital inom den enskilda kraftindustrin ligger icke obetydligt över vad
affärsverksutredningen föreslagit för vattenfallsverkets del.
Enligt utskottets mening är det — inte minst med hänsyn till att vattenfallsverket
är landets största kraftleverantör — från konkurrenssynpunkt
angeläget att vattenfallsverket och de enskilda kraftproducenterna så långt
det är möjligt blir ekonomiskt jämställda. Med hänsyn till att ett förslag,
som är ägnat att i icke oväsentlig mån tillgodose motionärernas önskemål,
f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning anser utskottet sig böra avstyrka
bifall till skrivelseyrkandet i motionerna.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionerna I: 698 och II: 817.
Stockholm den 20 mars 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Sundin (ep), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Wirmark (s), Paul Jansson (s), Annerås (fp), och Karl Pettersson (m);
samt
från andra kammaren: herrar Brandt (s), Kristenson (s), Carlstein
(s), Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m), Börjesson i Falköping (ep), Leander (s) och Marcusson (s).
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969
Reservation
av herrar Sundin (ep), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp),
Karl Pettersson (m), Eriksson i Bäckmora (ep), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m) och Börjesson i Falköping (ep), vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 12 med »Enligt
gällande» och slutar på s. 13 med »i motionerna.» bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i likhet med vad utskottet framhöll i sitt betänkande 1967: 56
understryka att staten såsom kraftverksföretagare har ett försteg framför
privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre upplåningsmöjliglieter.
En undersökning av kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets
kraftverksrörelse ger vid handen att det gäldräntekrävande kapitalet under
senare år kraftigt ökat, medan de medel som kan jämställas med eget kapital
hos privata kraftverksföretag varit i stort sett oförändrade. Finansieringen
av statens kraftverksrörelse torde i vart fall numera ske praktiskt
taget helt med gäldräntekrävande kapital. Att detta inneburit och innebär
vissa problem för de kommuner, inom vilka staten har mera betydande
kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde inte kunna bestridas.
Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som sådana kommuner numera
kan erhålla enligt bestämmelserna i förordningen om skatteutjämningsbidrag,
är ägnade att åstadkomma en utjämning av de ekonomiska olikheterna
och därigenom indirekt av skillnaderna i skattetryck mellan dessa och andra
kommuner, är det inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kan
vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna
för det skattebortfall som kan bli följden av statens gäldränteberäkning.
Skattelagssakkunniga föreslog en begränsning av vattenfallsverkets avdragsrätt
till att avse 2/s av det bokförda värdet av de i kraftverksrörelsen
nedlagda tillgångarnas värde.
Affärsverksutredningen har icke följt detta förslag utan föreslagit ett
avsevärt lägre eget kapital för vattenfallsverket. För den svenska kraftförsörjningen
svarar vattenfallsverket samt ett antal kommunala och enskilda
kraftföretag. Vattenfallsverket är landets största kraftleverantör. Från denna
synpunkt är det av stor vikt att de ekonomiska villkoren för det statliga
kraftföretaget och för de enskilda kraftproducenterna blir likställda så
långt det är möjligt. En förutsättning härför är att de ekonomiska utgångsvärdena
blir rätt avvägda. Om utgångsvärdena inte blir de rätta kan det
komma att ta lång tid innan likställdheten med enskilda företag uppnås.
Vattenfallsverket, som började sin verksamhet vid ungefär samma tid som
de flesta större enskilda kraftföretagen, kan inte anses ha något behov av en
övergångsperiod sådan som affärsverksutredningen föreslagit. Enskilda
kraftföretag redovisar i allmänhet ett eget kapital, som uppgår till ungefär
45 % av balansomslutningen. Om vattenfallsverket vid övergången ges ett
lägre verkskapital än som skall gälla för framtida tillskott av kapital, inne
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 22 år 1969 15
bär detta att vattenfallsverket får möjlighet till mycket stora avskrivningar
samtidigt som andelen verkskapital endast långsamt ökas genom tillskotten
av nytt kapital.
Enligt utredningens uppfattning skall räntan på statsverkslånet vid övergångstidpunkten
—- initiallånet — knytas till den vid samma tidpunkt gällande
statliga normalräntan, f. n. inklusive låneomkostnader 6%. Enligt
utskottets mening bör räntan på statsverkslånet överensstämma med den
ränta som enskilda företag bär att erlägga för motsvarande lån. Dessas
genomsnittsränta för nu löpande långa och korta lån är f. n. inklusive låneomkostnader
ca 6,2 %, d. v. s. ca 0,2 % högre än gällande normalränta. Den
genomsnittliga räntan för nya obligationslån och andra tillfälliga lån, som
den enskilda kraftindustrin till skillnad från vattenfallsverket måste uppta,
utgör f. n. inklusive låneomkostnader ca 6,75 % och är sålunda 0,75 % högre
än statsobligationsräntan. I enskilda företags låneomkostnader ingår också
betydande stämpelkostnader för inteckningssäkerhet.
Normalräntan respektive obligationsräntan har valts av praktiska skäl.
Enligt utskottets mening kan det emellertid ifrågasättas om dessa är så
vägande att kravet på likställdhet med enskilda företag på grund härav bör
eftersättas. Om likställdhet mellan vattenfallsverket och den enskilda kraftindustrin
skall uppnås nu och framdeles bör frågan om räntebestämmelsernas
utformning bli föremål för ytterligare överväganden.
Av det anförda torde framgå att det enligt utskottets mening kan ifrågasättas
om affärsverksutredningens förslag är ägnat att — i den utsträckning
som måste anses önskvärd — tillgodose den konkurrensneutralitet som
varit ett av syftena med utredningen. Utskottet anser sig därför böra biträda
skrivelseyrkandet i motionerna.
dels att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med anledning av motionerna 1: 698 och
II: 817 i skrivelse till Ivungl. Maj:t begär att statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper ändras så att de
inom varje kommun belägna kraftverksanläggningarna separatredovisas
och att rätten till avdrag för avskrivning och
ränta skall följa för enskilda vattenkraftproducerande företag
gällande principer vid den kommunala beskattningen.