Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1969
1
Nr 2
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
den s. k. 80-procentregeln vid inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen.
(2:a avd.)
I de likalydande motionerna I: 60 av herr Ingvar Andersson m. fl. samt
II: 70 av herrar Regnéll och Lothigius har hemställts, att riksdagen måtte
antaga följande
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall
Härigenom förordnas att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
2 §•
1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt
denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund
av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel
sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,
varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits. AvkorIningen och restitutionen må dock tillhopa
icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten.
Vid fastställande---beräknat belopp.
Vid beräkning---hela krontal.
Enligt förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 2
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1969
avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller restitution
av erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Avkortningen
och restitutionen skall avse det belopp varmed påförd statlig
inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel sammanlagt överstiger 80 procent av den enligt
förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det
belopp varmed avdrag för allmänna skatter åtnjutits vid den ifrågavarande
taxeringen (den s. k. 80-procentregeln). Avkortningen och restitutionen får
dock aldrig inkräkta på de kommunala skatterna — allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel. Beträffande den statliga förmögenhetsskatten
får denna aldrig nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den
skatt, som skall utgå på femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
För att komma i åtnjutande av avkortning eller restitution skall den
skattskyldige inge särskild ansökan till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxerats till statlig inkomstskatt för det ifrågavarande taxeringsåret.
Ansökan skall vara nämnda myndighet till handa före utgången av kalenderåret
näst efter taxeringsåret vid äventyr att avkortning eller restitution
inte må beviljas. Om förutsättningarna för åtnjutande av avkortning eller
restitution föreligger först efter utslag av kammarrätten eller regeringsrätten,
skall ansökningen inges inom ett år efter det kammarrättens utslag
vunnit laga kraft eller regeringsrättens utslag meddelats.
Enligt de ursprungliga bestämmelserna om skattebegränsning fick skattereduktionen
endast gå ut över den statliga inkomstskatten och inte såsom
nu även över viss del av den statliga förmögenhetsskatten. I proposition nr
359 till 1942 års riksdag uttalade föredragande departementschefen bl. a.
att uppfattningen att förmögenheten såsom sådan medförde skattekraft oberoende
av inkomsten och att således en förmögenhetsskatt skulle kunna belasta
inte bara inkomsten utan också själva förmögenheten, lett till att alla
förslag om maximering dittills avvisats av statsmakterna. Denna uppfattning
fann departementschefen visserligen grundad i de fall, då belastningen
av själva förmögenheten vore av övergående natur, men ansåg att läget
blev ett annat vid mycket stora förmögenheter och då skattesatserna stigit
till sådan höjd, att även vid normal avkastning förmögenheten mera permanent
behövde tas i anspråk för skattens erläggande. Vid övervägande av det
förslag till bestämmelser om skattebegränsning, som propositionen innehöll,
hade departementschefen inte ansett riktigt att göra avsteg från principen,
att skatt på förmögenhet kunde utgå oberoende av inkomstens storlek. Den
begränsning som föreslogs lämnade därför den särskilda förmögenhetsskatten
så till vida orubbad, att denna under alla förhållanden skulle utgå, även
om på grund därav skattebeloppet inte kom att nedbringas till de 80 procent
av den taxerade inkomsten, som i övrigt föreslogs såsom maximum.
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1969
3
Den nuvarande avfattningen av 80-procentregeln tillkom på förslag av
1949 års skatteutredning. Utredningen fann (SOU 1951:51 s. 250) att något
praktiskt binder för att inbegripa den statliga förmögenhetsskatten i
det belopp, som enligt spärregeln skulle kunna avkortas eller restitueras,
inte syntes finnas. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter från länsstyrelserna
hade 80-procentspärren på grund av ifrågavarande inskränkning
i vissa fall icke medgivit en begränsning av skatterna till 80 procent
av inkomsten. Då detta varit avsikten med spärren och denna avsikt utan
större olägenheter kunde förverkligas genom att skattereduktionen tilläts
omfatta även förmögenhetsskatten, fanns enligt utredningens mening skäl
för en sådan utvidgning av bestämmelserna. Vid utvidgningen måste dock
fästas det villkoret, att förmögenhetsskatten inte därigenom nedbringades
till lägre belopp än som motsvarade skatten på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. 80-procentspärren skulle nämligen i annat fall
kunna leda till en rubbning av grunderna för den statliga förmögenhetsskatten.
Att skatterestitutionen inte får överstiga ett belopp, motsvarande — förutom
kommunalskatten — skatten på 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten,
sammanhänger med den i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
givna s. k. reduktionsregeln. Normalt skall såsom beskattningsbar
förmögenhet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt upptagas
den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet. Om emellertid för fysisk
person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögenheten överstiger
trettio gånger ett belopp, motsvarande summan av den skattskyldiges enligt
förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sammanräknade nettoinkomst
för beskattningsåret, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra
detta belopp, dock minst 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Reduktionsregeln innebär, såsom framhölls vid dess tillkomst (se
SOU 1946: 79 s. 194), att då den skattskyldiges sammanräknade nettoinkomst
understiger 1 2/3 procent av den skattepliktiga förmögenheten någon
ytterligare reduktion av förmögenhetsskatten inte erhålles.
1967 års bevillningsutskott avstyrkte ett motionsyrkande om en effektivisering
av den i förordningen med bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall upptagna 80-procentiga begränsningsregeln. Utskottet framhöll
därvid (BeU 1967: 13) att denna regel sammanhängde med utformningen av
den s. k. reduktionsregeln vid taxering till statlig förmögenhetsskatt, enligt
vilken, om den skattepliktiga förmögenheten översteg 30 gånger den sammanräknade
nettoinkomsten vid taxeringen till statlig inkomstskatt, den beskattningsbara
förmögenheten skulle nedbringas till belopp motsvarande 30
gånger nämnda inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten fick därvid
fastställas till lägst hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Förmögenhetsskatten
kunde alltså inte genom tillämpning av 80-procentregeln ned
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1969
bringas till lägre belopp än som följde av den berörda reduktionsregeln och
detta i sin tur berodde på att förmögenheten som sådan ansågs ge viss
skattekraft alldeles oberoende av om den årliga avkastningen av förmögenheten
var ringa eller ingen alls. Ett tillgodoseende av motionärernas önskemål
förutsatte därför en omprövning av förmögenhetsbeskattningen.
Motionärerna framhåller att förordningen om begränsning av skatt i vissa
fall getts en sådan utformning att den inte alltid ger avsedd effekt. Detta beror
dels på förekomsten av en kommunal fastighetsbeskattning som saknar
anknytning till inkomsten, dels på att förmögenhetsskatten inte får reduceras
till en nivå understigande skatten på 50 procent av den skattepliktiga
förmögenheten. Att i nuvarande kommunfinansiella läge inbegripa kommunalskatten
i de skatter som skulle kunna bli föremål för reduktion finner
motionärerna inte möjligt. Däremot anser de skäl tala för ett slopande av
50-procentregeln.
Motionärerna erinrar om att förmögenhetsskatten vid sin tillkomst motiverades
med att förmögenhetsavkastning ansågs ha större skattekraft än
annan inkomst. Syftet var sålunda att lägga en hårdare belastning på avkastningen,
oavsett om man valde förmögenhetens storlek såsom norm för skatteberäkningen.
Utan att ingå på bärigheten i detta resonemang och ändamålsenligheten
i den valda beräkningsmetoden hävdar motionärerna, att metoden
i ytterlighetsfallen leder till orimliga resultat. I varje fall gäller detta då avkastningen
är mycket låg. Insikten härom har också lett till införandet av
den s. k. 80-procentregeln. Enär det visat sig att denna spärr inte är tillräcklig
för att undanröja obilliga verkningar, bör det vara angeläget att ge regeln
en ändamålsenligare utformning.
Utskottet
Enligt 1952 års förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i
vissa fall äger fysisk person och oskift dödsbo åtnjuta avkortning eller restitution
av statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, i den mån de
direkta statliga och kommunala skatterna sammanlagt överstiger 80 procent
av den vid taxering till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad
med avdraget för kommunala utskylder vid nämnda taxering, den s. k. 80-procentregeln. Genom skattereduktionen får emellertid den totala skatten
inte nedbringas till lägre belopp än som motsvarar — förutom de kommunala
skatterna — skatten på hälften av den skattepliktiga förmögenheten.
Motionärerna framhåller att 80-procentregeln i dess nuvarande utformning
i vissa fall inte medger den avsedda begränsningen av skatten och att
regeln därför bör ges en ändamålsenligare utformning.
Som utskottet tidigare upprepade gånger framhållit skall enligt en bestämmelse
i 9 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt den beskattnings
-
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 2 år 1969
bara förmögenheten alltid utgöra minst hälften av den skattepliktiga förmögenheten.
Detta sammanhänger med att förmögenheten som sådan anses
ge viss skattekraft oavsett vilken inkomst en skattskyldig har.
Ett bifall till yrkandet i motionerna innebär att man med tillämpning av
80-procentregeln skulle kunna nedbringa förmögenhetsskatten till ett lägre
belopp än som svarar mot skatten på halva förmögenheten och förutsätter
därför en omprövning också av den berörda regeln i 9 § förordningen om
statlig förmögenhetsskatt.
Kapitalskatteberedningen, som har att överse bl. a. förmögenhetsbeskattningen,
har enligt sina direktiv att pröva i vad mån ändringar i denna bör
föranleda justering av 80-procentregeln. Vid angivna förhållande saknas
enligt utskottets uppfattning anledning bifalla lagstiftningsyrkandet i motionerna.
Med åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen avslår motionerna I: 60 och II: 70.
Stockholm den 27 februari 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan Olsson
(ep); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
fru Holmqvist (s), herrar Vigelsbo (ep), Kristenson (s), Carlstein (s),
Eriksson i Bäckmora (ep), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s) och
Ahlmark (fp).
Reservation
av herrar Gösta Jacobsson (in), Karl Pettersson (in) och Magnusson i
Borås (m).
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690028