Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
1
Nr 18
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner beträffande
vissa miljöpolitiska skattefrågor.
(l:a avd.)
Bevillningsutskottet behandlar i detta betänkande följande motioner
1) de likalydande motionerna 1:384 av herr Virgin m.fl. och //: 444 av
herr Holmberg m. fl., vari bl. a. hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhåller om utredning huruvida skattebelastningen är rätt
avvägd vad det gäller brännoljebeskattningen och elenergibeskattningen
med hänsyn till verkningarna ur luftföroreningssynpunkt;
2) de likalydande motionerna 1:688 av fru Hultell och herr Ingvar Andersson
samt II: 819 av herr Tlujlén m. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan ändring av energibeskattningen
att elektrisk ström som användes för uppvärmning av bostadsfastighet
erhåller en lägre skattesats;
3) de likalydande motionerna I: 855 av fröken Stenberg m. fl. och II: 972
av herr Lothigius m. fl., vari hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om utredning rörande oskadliggörande av oljeavfall;
4) motionen 1:382 av herr Ernulf, vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär utredning och förslag till lagstiftning och skattepolitiska
åtgärder för att främja övergång till elektrisk drift av bilar, särskilt
inom tättbebyggda områden.
Motionerna under 1 behandlar utskottet i detta betänkande endast i vad
de avser ovan angivna del av motionernas hemställan. De under 3 och 4
angivna motionerna har hänvisats till utskottet endast såvitt de avser beskattningsåtgärder.
I övrigt har motionerna under 3 hänvisats till jordbruksutskottet
och motionen under 4 till lagutskott.
Gällande bestämmelser m. m.
Energibeskattningen
Skatt för elkraft infördes i vårt land genom elskatteförordningen (SFS
1951:374). Ursprungligen utgick skatt på i princip all elkraft, oberoende
av användningen. Skatten beräknas på olika sätt för högspänd kraft och
lågspänd kraft. Sålunda utgick den som värdeskatt med tio procent av förbrukarens
avgifter för högspänd kraft och som styckeskatt med ett öre per
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 18
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
kilowattimme för lågspänd kraft i allmänhet. Värdeskatten tillämpades i
enlighet härmed i stort sett för kraft, som användes inom industrin och för
bandrift. Redan år 1952 (SFS 1952:358) begränsades elskatten till kraft,
som förbrukades i industriell rörelse med större kraftförbrukning än 40 000
kilowattimmar per år. Därvid bestämdes skatten till att genomgående vara
tio procent av förbrukarens avgifter för kraften.
I samband med överväganden rörande investeringsprogrammet på energiområdet
utvidgades elbeskattningen år 1957 till en allmän energiskatt. Enligt
energiskatteförordningen, som i sina huvuddrag är oförändrad sedan
förordningens tillkomst, utgår sålunda energiskatt även för s. k. borgerlig
förbrukning av elkraft, dvs. förbrukning inom småindustri, hantverk, jordbruk,
handel och enskilda hushåll, samt vidare för fasta och flytande bränslen
med undantag för inhemska bränslen som ved, träkol och torv. I fråga
om bensin och brännolja utgår energiskatten vid sidan av de särskilda drivmedelsskatterna
på dessa bränslen.
Beträffande skatteplikt, skattesatser, skattskyldighet och beskattningsmyndighet
gäller i fråga om energiskatten huvudsakligen följande bestämmelser
i energiskatteförordningen och förordningen om bensinskatt (SFS
1961:372) (här kallad bensinskatteförordningen).
Energiskatt skall — med vissa undantag — erläggas för bensin, övriga
nyss angivna bränslen och elkraft.
Skattesatsen är för bensin 9 öre per liter utom vid framställning av stadsgas,
då den är 1,6 öre per liter, för lätta oljor 25 kronor per kubikmeter,
för tunga oljor 16 kronor per kubikmeter, för koks och stenkol 14 respektive
12 kronor per ton samt för bl. a. stenkolsstybb, brunkolsbriketter, koksstybb
och koksbriketter 6 kronor per ton.
För elkraft utgår skatten med tio procent av kraftens beskattningsvärde,
om kraften förbrukas i industriell rörelse med en förbrukning av mer än
40 000 kilowattimmar för samma driftställe under helt beskattningsår. För
annan skattepliktig elkraft utgår skatten med sju procent av kraftens beskattningsvärde.
Detta värde är lika med summan av de avgifter, exklusive
skatt, som förbrukaren har att erlägga för kraften. I fråga om kraft, som
förbrukas av kraftproducent eller registrerad distributör, är beskattningsvärdet
lika med summan av de avgifter, som skulle ha utgått om kraften
sålts för likartad användning som hos producenten respektive distributören.
Destruktion av spillolja
Frågan om ansvaret för destruktion av spillolja har behandlats av oljeskyddsutredningen
som i sitt betänkande Beredskap mot oljeskador (SOU
1965:45) anför följande.
För att konstatera huruvida ansvar för att olj er ester och spillolja blir
omhändertagna åvilar någon torde man ha att hålla sig till hälsovårdsstad
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 3
gan. Enligt 1 § i den nu gällande stadgan av år 1958 ankommer det på kommun
att handha allmänna hälsovården inom kommunen. Häri ligger en
skyldighet för kommunen att bevilja erforderliga anslag till den verksamhet
som bedrivs av hälsovårdsnämnden och till särskilda åtgärder, som är
påkallade ur hälsovårdssynpunkt. Stadgan upptar bl. a. vissa bestämmelser
om bortforslande av avfall till allmän avstjälpningsplats eller allmän
destruktionsanläggning samt om anordnande och skötsel av sådan plats eller
anläggning. Någon uttrycklig regel har icke getts om skyldighet för kommun
att tillse att anordning finns för mottagande av avfall. En sådan regel
fanns emellertid i 1919 års hälsovårdsstadga, som föregick den nuvarande.
I 1919 års stadga föreskrevs sålunda, att allmänna avstjälpningsplatser för
orenlighet, av vad slag den vara må, skulle för varje stad anordnas till erforderligt
antal. Genom beslut i särskild ordning kunde föreskrivas att stadgans
bestämmelser för stad skulle gälla även annat område. Sådana föreskrifter
meddelades i stor utsträckning och intogs då i lokala renhållningsoch
hälsovårdsstadgor.
I det betänkande, som ligger till grund för 1958 års hälsovårdsstadga,
upptog 1948 års hälsovårdsstadgekommitté i 81 § av sitt författningsförslag
ett stadgande av innehåll att genom kommuns försorg erforderligt antal
allmänna soptippar eller destruktionsanläggningar skulle anordnas, dock
med den begränsningen att för avfall från område utom hälsovårdstätort
— varmed i stadgan förstås område, för vilket fastställts stadsplan eller
byggnadsplan eller för vilket enligt lokal hälsovårdsordning tätortsbestämmelserna
skall gälla — sådan anordning skulle finnas endast om särskilt
behov härav förelåg och hälsovårdsnämnden så förordnade.
I anledning av vad kommittén sålunda och i övrigt föreslagit beträffande
renhållningen uttalade departementschefen i prop. 1958: B 46, genom vilken
riksdagens yttrande inhämtades över förslaget till ny hälsovårdsstadga,
bl. a. följande.
Renhållningsväsendet är ett område, som f. n. i hög grad genomgår en
utveckling mot rationellare arbetsmetoder. Det synes angeläget att icke genom
detaljerade bestämmelser i hälsovårdsstadgan lägga hinder i vägen för
denna utveckling. Renhållningsfrågorna är vidare ett område av allmänna
hälsovården, som i hög grad är beroende av de olika lokala förhållandena,
bl. a. förekomsten av kommunala renhållningsverk. Det faller sig då naturligt
att låta detaljbestämmelser rörande renhållningen inflyta i lokala hälsovårdsordningar
i stället för i hälsovårdsstadgan.
Motsvarighet till kommittéförslagets 81 § kom sålunda icke att ingå i den
nya hälsovårdsstadgan. Genom bestämmelsens uteslutande avsågs emellertid
icke att befria kommunerna från de skyldigheter i avseende å allmänna
avstjälpningsplatser, som tidigare ålegat dem. Departementschefen uttalade
i denna del att kommuns skyldighet att anordna allmänna avstjälpningsplatser
innefattas i dess allmänna åligganden avseende hälsovården
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 18
4 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
enligt 1 § hälsovårdsstadgan. Skyldigheten i fråga är ej knuten enbart till
hälsovårdstätort utan gäller hela kommunen.
Ytterligare må anmärkas, att vid remissbehandlingen av hälsovårdsstadgekommitténs
förslag en remissinstans förordade en sådan avfattning av
bestämmelserna i 81 § att därav klart framgick, att kommun icke hade
skyldighet att anskaffa plats för uppsamling av avfall från industriell eller
annan verksamhet. Departementschefen uttalade i propositionen i anslutning
härtill att kommuns skyldighet att anordna allmän avstjälpningsplats
icke av t. ex. en industriidkare med fog kunde åberopas som grund för ett
yrkande att kommunen skulle anordna avstjälpningsplats för avfall från
industrin.
Hälsovårdsstadgan definierar icke närmare de olika slag av avfall som
finns. Man torde emellertid kunna räkna med bl. a. två grupper av avfall,
nämligen köks- och hushållsavfall samt industriavfall. Till den förra kategorin
brukar hänföras allt avfall, som vid bebyggelse för huvudsakligen bostäder
uppkommer från kök, bostäder och mindre lokaler för näringsidkande
i bebyggelsen och som normalt läggs i fastighetens sopkärl eller annan
motsvarande behållare för bortforsling. Man tillåter alltså i allmänhet
att det i sopkärl i bostadsfastighet även läggs avfall från i fastigheten befintliga
affärer, verkstäder etc. och avfall från reparationsarbeten i fastigheten,
allt under förutsättning att avfallsmängden är relativt ringa i förhållande
till hushållsavfallet. Ur renhållningssynpunkt torde allt övrigt avfall
— ej blott från industrier och liknande anläggningar utan även från mindre
rörelser med stor avfallsmängd — vanligen hänföras till industriavfall.
Oavsett hur det enligt 1958 års hälsovårdsstadga förhåller sig med kommuns
skyldighet att hålla allmän avstjälpningsplats eller liknande anläggning
för industriavfall, torde kommunerna vanligen ta emot även sådant
avfall. De anses då berättigade att ta ut avgift härför. Motsvarande rätt har
hittills icke förelegat när det gäller annat avfall. Genom lag den 26 mars
1965 (nr 54) om kommunala renhållningsavgifter, som träder i kraft den
1 januari 1966, har kommunerna tillagts rätt att enligt kommunal renhållningstaxa
ta ut avgifter av enskilda för oskadliggörande av orenlighet och
avfall utan sådan inskränkning som hittills gällt. I fråga om oljerester och
spillolja anförde departementschefen i prop. 1965:21, varigenom förslag
till lagen förelädes riksdagen, bl. a. följande.
Utöver vissa uttalanden av 1948 års hälsovårdsstadgekommitté om bestämmelser
mot förorening från fartyg berörs icke i hälsovårdsstadgan eller
dess förarbeten frågan om renhållningsbestämmelserna i hälsovårdsstadgan
är tillämpliga på använda och kasserade eller överblivna oljeprodukter.
De kan medföra sanitär olägenhet, särskilt med hänsyn till faran för
vattenförorening, och riskerna ökar i takt med den tilltagande oljekonsumtionen
och oljehanteringen. Enligt min mening kan dessa oljeprodukter
hänföras till orenlighet och avfall enligt hälsovårdsstadgan. Både för de
enskildas och kommunernas renhållningsskyldigheter i fråga om oljerester
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 5
får därför hälsovårdsstadgans bestämmelser anses gälla. Särskilda svårigheter
torde föreligga för denna renhållning, eftersom speciella anordningar
ofta behövs för förvaring, transport och oskadliggörande. Det är sålunda i
allmänhet inte lämpligt att bränna oljerester i sopförbränningsanläggningar.
Att den föreslagna avgiftsrätten i enlighet med det anförda omfattar även
renhållning beträffande oljeavfallet torde underlätta den kommunala verksamheten
på detta område.
Det kan vara vanskligt att avgöra om olj erester och spillolja är att hänföra
till industriavfall eller annat avfall. Oavsett hur det förhåller sig härmed
är att beakta att oljan, oriktigt hanterad, lätt kan åstadkomma sanitära
olägenheter. Departementschefens förut återgivna uttalande i propositionen
angående ny hälsovårdsstadga beträffande avfall från industrin kan
rimligen icke tänkas ha avseende på begränsade mängder oljerester och
spillolja från lantbruk, bensinstationer, bilverkstäder och andra mindre rörelser,
i vilkas verksamhet sådan olja uppkommer. Riskerna för skador av
allvarlig beskaffenhet vid oförsiktigt handhavande av oljan måste nämligen
anses göra det till ett samhällsintresse av stor vikt att lämpliga mottagningsanordningar
inrättas för den. Ansvaret för att sådana anordningar
kommer till stånd måste anses innefattat i kommunernas allmänna skyldigheter
avseende hälsovården enligt 1 § hälsovårdsstadgan. Olja som efter att
ha kommit lös hopsamlats måste, enligt utredningens mening, anses hänförlig
till den art av olja som i överensstämmelse med vad förut sagts kommun
är skyldig att emotta. I vart fall måste detta gälla om en beredskapslagstiftning
sådan som den av utredningen föreslagna genomförs. Med den
uppfattning, vartill utredningen sålunda kommit i fråga om kommunernas
ansvar på området, har utredningen ansett sig sakna anledning att ytterligare
ingå på ämnet.
Oljeskyddsutredningens förslag har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder.
Vid remissbehandlingen av betänkandet har önskemål framkommit om
komplettering av utredningens undersökningar av kostnaderna för kommunernas
ingripanden mot oljeskador. Vidare har, särskilt från kommunala
remissinstanser, framhållits att kommunalt huvudmannaskap för oljeskyddsberedskapen
förutsätter en annan och för kommunerna gynnsammare
finansieringsform än den som utredningen föreslagit. I samband därmed
har förordats att staten i större eller mindre utsträckning övertar kostnaderna.
Några remissinstanser har i det sammanhanget hänvisat till statens
åtagande att ersätta kommunernas skogsbrandsläckningskostnader.
I några yttranden har slutligen väckts tanken på avgifter som skulle uttagas
av företagen i oljebranschen och bilda någon form av oljeskadefond
från vilken kostnaderna för oljeskyddsberedskap m. m. kunde betalas.
Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t den 18 mars 1967 åt riksrevisionsverket
att utreda kostnaderna för och finansieringen av kommu
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
nal oljeskyddsberedskap. I skrivelse den 14 juni 1968 föreslog riksrevisionsverket
att
genom ett enda årsuttag en räntebärande fond tillskapas genom särskild
avgift (0,50 kr./m3) på eldnings- och motorbrännoljor,
att som komplement till fonden en rörlig kredit om högst 10 mkr. ställes
till förfogande hos riksgäldskontoret,
att fondens medel liksom den rörliga krediten disponeras av en styrelse
bestående av representanter för statliga och kommunala intressen samt oljebranschen,
att tillgängliga medel i första hand skall disponeras för förebyggande och
begränsande åtgärder samt för anskaffning av viss beredskapsmateriel, styrelsen
dock obetaget att besluta om fondmedlens användande för saneringsåtgärder,
forskning och andra förebyggande åtgärder inom förevarande
område,
att avgiften skall uttagas genom kontrollstyrelsens försorg samt
att fonden skall förvaltas av statskontorets fondbyrå.
Riksrevisionsverkets förslag har sedermera remissbehandlats och därvid
i huvudsak tillstyrkts av remissmyndigheterna. Ärendet är för närvarande
föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepartementet.
Av intresse i detta sammanhang är också att det svenska utvecklingsaktiebolaget
i sin första halvårsrapport redovisar initiativ beträffande avfallsdestruktion.
I samråd med Delegationen för Statlig Industrietablering har utvecklingsbolaget
ingått ett optionsavtal med bröderna L. och S. Holmström beträffande
exploatering av en metod för ekonomiskt omhändertagande, destruktion
och nyttiggörande av industriavfall, bl. a. kemikalier. En arbetsgrupp,
tillsatt av nämnda intressenter, bereder för närvarande projektet och utreder
uppförandet av en första större anläggning. Eventuellt kommer en eller
flera enskilda intressenter att medverka.
Projektet ligger inom miljövårdsområdet och kommer att bedrivas i kontakt
med naturvårdsverket.
Elbilar
Vid försäljning av elbilar utgår bilaccis och mervärdeskatt i samma ordning
som för andra bilar. Detsamma gäller den årliga fordonsskatten. Däremot
utgår inte någon mot bensin- och brännoljebeskattningen svarande
avgift för den elektricitet som används för uppladdning av batterier till
elbilar.
I fråga om de statliga insatserna för utveckling av elbilar kan hänvisas
till följande uppgifter i Svenska utvecldingsaktiebolagets första halvårsrapport.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
7
Eldrivna bila r/K al in ar Verkstads AB, KVAB
Med KVAB har träffats ett avtal som innebär att utvecklingsbolaget ingår
som delägare i projektet El-Tjorven. Bolaget har bidragit med y2 milj.
kr. till utvecklingen av den eldrivna versionen mot återbäring i royalty på
försäljningen av serietillverkade elbilar. Därtill ingår i avtalet överenskommelser
om tekniskt samarbete samt insatser i utvecklingen av mer avancerade
elackumulatorer för fordonsdrift hos en svensk batterifabrikant (se
nedan).
Projektet är utvecklingsbolagets första medverkan i industriellt utvecklingsarbete
hos ett medelstort företag och kan sägas ligga såväl inom området
»förebyggande av luftföroreningar» som »utveckling av kommunikationsmedel».
Me tall-luftbatterie r/A G A-A B T u d o r
Efter förhandlingar med flera parter har ett avtal ingåtts med AGAkoncernen
(AB Tudor) om utveckling av ML-batterier för fordonsdrift. Det
rör sig om ett flerårigt, mycket omfattande utvecklingsarbete, som skall
resultera i ackumulatorer med flerfaldigt högre prestanda per vikt och volym
än för de nu tillgängliga blybatterierna. Ett avtal har samtidigt ingåtts
mellan AGA/Tudor och KVAB, varigenom bl. a. samverkan etableras i utprovningen
av elbil och batteri. Ett projektråd tillsätts med representanter
för utvecklingsbolaget (ordf.), AGA/Tudor och KVAB.
Det totala programmet omfattar aktiviteter både för vidareutveckling av
blybatterier och nyutveckling av ML-batterier. Sammanlagt rör det sig om
mer än 10 milj. kr. och programmet förutsätts utformat i samråd med Styrelsen
för Teknisk Utveckling (STU), till vilken företagen inlämnat ansökan
om anslag för vissa programpunkter av allmänt intresse. Detta forskningsarbete
avses delvis bedrivas vid KTH. Utvecklingsbolagets insats för
ML-batterier är 2 milj. kr., som skall återtagas genom royalties på serieförsäljningen.
KVAB får vissa förtursleveranser av batterier, men i övrigt kan
andra fordonstillverkare utnyttja denna väsentligt förbättrade kraftkälla
för eldrift.
Projektet är utvecklingsbolagets första samarbete med eu större industri.
Frågornas tidigare behandling
Frågan om beskattningsåtgärder i syfte att motverka användningen av
bl. a. svavelhaltiga eldningsoljor behandlade bevillningsutskottet under
1968 års höstriksdag i ett betänkande (BeU 1968: 70) som huvudsakligen
diskuterade användningen av beskattningen som miljöpolitiskt instrument.
Utskottet uttalade därvid bl. a. följande.
Den successiva utbyggnad av en generell indirekt beskattning, som un -
8 Bevillningsutskottets betänkande nr IS år 1969
der innevarande riksdag fullföljts genom beslutet om övergång till mervärdeskatt,
har från näringslivets sida åtföljts av krav på avveckling av
punktskatterna, och utskottet har uttalat förståelse för dessa synpunkter
men inte funnit tillräckligt statsfinansiellt utrymme föreligga för en sådan
åtgärd. Vad motionärerna nu föreslår är bl. a. att man genom en utbyggnad
av ett nytt punktskattesystem skall motverka konsumtionen av vissa miljöförstörande
produkter. Motionärernas avsikt är att man skall tillgripa sådana
åtgärder då man inte kan komma fram på frivillighetens väg eller
genom förbudslagstiftning. Tanken är också att man genom en sådan beskattning
skall få resurser för miljövården. Som exempel på produkter,
som lämpligen kan beläggas med särskild miljövårdsskatt nämns engångsglas
och svavelhaltiga tvättmedelstillsatser. Vidare förordas gynnsammare
avskrivningsregler för anläggningar som är avsedda att motverka luft- och
vattenföroreningar. I fråga om petroleumprodukterna anges förutom en
skärpt beskattning av svavelhaltiga eldningsoljor också en hårdare beskattning
av blyhaltig bensin än av blyfattig sådan.
Utskottet vill med utgångspunkt från sistnämnda fråga något belysa konsekvenserna
av motionärernas resonemang eftersom samma tanke framförts
såväl i pressen som av den expertgrupp inom kommunikationsdepartementet
som sysslar med motorismens avgasproblem. Frågan om blyhalten
i bensin är i vissa avseenden också analog med frågan om svavelhalten i
eldningsoljorna.
Gör man antagandet att en blyfri bensin skulle kosta 5 öre mera per liter
än en blyhaltig bensin med samma oktantal måste skatteskillnaden mellan
dessa sorter vara större än 5 öre per liter för att stimulera en övergång till
blyfria varor. Den bör lämpligen vara åtminstone 10 öre. Ställer man olje*
branschen inför en sådan skatteskillnad torde det inte råda något tvivel om
att man åstadkommer en snar övergång till blyfritt bränsle men detta innebär
för konsumenten detsamma som ett förbud mot användningen av blybensin,
eftersom han på grund av distributionsnätets begränsade kapacitet
inte torde få någon valfrihet. En sådan åtgärd ger inte några ökade skatteinkomster,
om skattesatsen för den blyfria bensinen blir oförändrad och
höjningen endast drabbar den blyhaltiga bensinen. Skulle man däremot ge
den blyfria bensinen en lägre skattesats än som nu tillämpas för den blyhaltiga
blir följden ett skattebortfall som måste kompenseras. Utskottet har
i princip tagit ställning till denna fråga då gasolskatten infördes år 1964.
Med hänsyn till gasolens förhållandevis rena avgaser yrkades då att detta
motorbränsle skulle få en gynnsammare beskattning än bensinen. Med anledning
härav framhöll utskottet alt en sådan åtgärd sannolikt skulle animera
till en ökad användning av gasol och därigenom leda till minskade
inkomster för vägväsendet. En sådan utveckling måste därför förr eller senare
påkalla höjning av gasolskatten och då skulle de fordonsägare som
stimulerats att gå över till gasoldrift ha anledning att anse sig vilseledda av
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
statsmakterna. Detta resonemang finner utskottet alltjämt bärande och helt
tillämpligt på frågan om blybensinen.
Frågan om bensinbeskattningen är tekniskt sett ganska okomplicerad. Om
man i stället granskar frågan om att styra konsumtionen från svavelhaltiga
till svavelfattiga eldningsoljor finner man att en sådan styrning inte
kan genomföras utan att grunderna för energibeskattningen och energiförbrukningen
väsentligt rubbas. Detta beror på att prisskillnaden mellan de
olika oljekvaliteterna är väsentligt större än den högsta skattesatsen på
eldningsolja. Skatten för de svavelrikare oljorna är 16 kr. per m3 och för
de renare oljorna 25 kr. per m3 medan prisskillnaden per m3 normalt torde
ligga på cirka 60 kr. Om man med utgångspunkt från kravet på oförändrade
skatteinkomster vill fastställa en enhetlig skattesats för samtliga eldningsoljor
kommer denna troligen att ligga vid omkring 20 kr. per in3. En
sådan ändring måste enligt utskottets mening betraktas som helt betydelselös
som en stimulans att övergå till svavelfattiga oljor. Skärper man å andra
sidan beskattningen så att prisskillnaden verkligen utjämnas försätter man
åtskilliga viktiga industrier i ett ohållbart konkurrensläge i förhållande till
utlandet samtidigt som man höjer värmekostnaderna för ett betydande antal
bostäder.
Utskottet vill därför som sin mening uttala att beskattningen inte bör betraktas
som något miljöpolitiskt universalmedel som bör tillgripas i varje
läge då andra vägar syns svårframkomliga. Därtill kommer att ett nytt
miljöpolitiskt punktskattesystem svårligen låter sig förena med den utbyggnad
av den generella indirekta beskattningen som näringslivet eftersträvat
och riksdagen beslutat. Däremot har utskottet i andra sammanhang uttalat
sig positivt för bl. a. gynnsammare avskrivningsregler för investeringar i
anläggningar som motverkar luft- och vattenföroreningar. En reform av
dylikt slag kan väntas på längre sikt medföra påtagliga resultat för miljövården
samtidigt som den väl låter sig inordna i skattesystemet utan att
medföra några konkurrenssnedvridande effekter.
Utskottet har med detta förhållandevis utförliga resonemang velat antyda
vissa huvudprinciper för beskattningens användning i miljöpolitikens
tjänst, vilka skulle kunna sammanfattas sålunda. En förutsättning för skattesystemets
användning i avsett syfte är att de beskattningsåtgärder man
önskar vidta kan inordnas under de allmänna principer som legat till grund
för beskattningens införande. Det finns inte heller anledning att i sådant
sammanhang använda skatteinstrumentet som ett substitut för en förbudslagstiftning.
Utskottet finner med utgångspunkt från sin principiella uppfattning inte
skäl tillstyrka bifall till de här behandlade motionerna men vill likväl uttala
sin förståelse för syftet med dem. Det finns enligt utskottets mening
anledning tro att åtskilliga av de problem som redovisats i motionerna kommer
att få sin lösning på andra vägar än de som anvisats av motionärerna.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
Miljövårdens huvudfrågor har tidigare måhända blivit eftersatta på grund
av att så många konkurrerande intressen och så vitt skilda myndigheter
verkat i olika riktningar. Efter den samordning av miljövårdsfrågorna som
kommit till stånd genom inrättandet av naturvårdsverket finns dock anledning
att motse den kommande utvecklingen med större tillförsikt.
Motionerna
1:384 och 11:441 (hänv. 11:455, där bl. a. följande anförs)
Luftföroreningarna i våra storstäder är i dag på väg mot värden som
tvingar till en skärpt uppmärksamhet och snara åtgärder. Även om någon
dödlighet på grund av luftföroreningarna ännu inte kunnat noteras i vårt
land är det ovedersägligt att luftföroreningarna i de större städerna medför
allvarliga hälsorisker för de människor som tvingas att leva där.
De vanligaste föroreningskällorna, nämligen industrierna, bostadsfastigheterna
samt bilarna, medför var för sig så allvarliga risker att snabba åtgärder
är nödvändiga för att förhindra en tilltagande luftförorening. Detta
framstår så mycket tydligare som vi vet att den snabba industriella utvecklingen
liksom tillväxten av tätorterna och den ökande biltätheten medför
en ständigt stigande konsumtion av fossila bränslen.
Den av 1968 års riksdag beslutade maximeringen av svavelhalten i brännolja
var ett steg i rätt riktning mot en minskning av svavelhalten i avgaserna,
men åtgärden inriktade sig ensidigt på sänkande av svavelhalten,
vilken endast representerar en del av de föroreningar som avgaserna ger
upphov till.
Lika angeläget som det är att man stimulerar till användandet av så rena
bränslen som möjligt är det att ge incitament till en utbyggnad av reningsanordningar
för avgaserna. Reningsanordningarna har den fördelen att de
inte enbart begränsar sig till ett ämne utan också medför en minskning av
en lång rad föroreningar. Den av Kungl. Maj :t föreslagna bidragsformen
för investeringar i luft- och vattenvårdande syfte kan här vara ett väsentligt
bidrag, men den bör kompletteras med generösa avskrivningsregler för
sådana investeringar.
De pågående undersökningarna om möjligheten att begränsa avgaserna
från motorfordon som drivs med flytande bränsle bör påskyndas, så att bilfabrikanterna
kan erhålla besked om vilka reningskrav som i framtiden
kommer att ställas på avgaserna från bilar.
1:688 och 11:819
I den pågående miljödebatten framhålles med all rätt faran med de tilltagande
luftföroreningarna. Vid en bedömning av föroreningskällorna framkommer
det att en mycket stor del av luftföroreningarna hänför sig från
uppvärmningen av bostadsfastigheter. Medan förr de vanligaste bränslena
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 11
var ved, kol och koks sker huvudparten av uppvärmningen numera med
olja som bränsle.
Det är härvid inte minst förekomsten av svavel som är besvärande. Man
har från samhällets sida genom riksdagsbeslut under föregående år genomfört
lagändringar i syfte att minska användningen av svavelolja för uppvärmning.
Detta hälsas med tillfredsställelse. Men även om man använder
renaste tänkbara olja uppstår det likväl avsevärda luftföroreningar.
Under de senaste åren har elektrisk ström som energikälla för uppvärmning
av bostäder blivit alltmer vanligt. Elektriciteten är från miljövårdssynpunkt
helt acceptabel. Det bör därför ligga i samhällets intresse att uppmuntra
till en övergång från uppvärmning med olja till uppvärmning med
användande av elektricitet.
Prismässigt ställer sig emellertid den elektriska strömmen inte lika fördelaktig
som oljan. Även om man kan räkna med en avsevärt billigare installationskostnad
torde elvärmen därför inte i önskad omfattning komma att
ersätta oljeeldningen. Framför allt gäller detta de fastigheter där man redan
har installerat värmepanna för oljeeldning.
Det har tidigare i riksdagen ifrågasatts om man inte skulle kunna använda
skattepolitiken i miljövårdande syfte. Med hänsyn till att samhället
får bära en avsevärd del av de kostnader som är förenade med tilltagande
luftföroreningar borde denna väg vara fullt acceptabel. En sänkning av
energiskatten för den del av den elektriska strömmen som användes för
uppvärmning av bostäder skulle med största sannolikhet bli ett incitament
till ett övergående till detta uppvärmningssystem.
I: 885 och II: 972
Tusentals kubikmeter oljeavfall vräks årligen ut i naturen. Möjligheterna
till effektiv destruktion av detta avfall har hittills varit alltför begränsade.
Av denna anledning utgör numera den stora mängden oljespill
ett särskilt skrämmande miljöhot, som snarast borde påkalla effektiva
motåtgärder från såväl samhällets som de ansvariga företagens sida. För
närvarande hotas nämligen inte bara vårt grundvatten och många vattendrag
utan även reningsverken runt om i landet av oljespill.
På senare tid har dock åtgärder vidtagits i syfte att bättre tillvarata den
stora mängden av oljespill. I Stockholm och Jönköping finns anläggningar
för destruktion och regenerering av oljeavfall, och nyligen togs en destruktionsanläggning
i drift i Stenungsund. Uppförandet av sådana anläggningar
även inom övriga regioner i vårt land borde ges hög prioritet och särskilt
syfta till en ökad återvinning av oljeavfallet. Sådan verksamhet framstår
nämligen som enda metoden att minska avfallsmängden. Inom annan industri
har återvinning kunnat ske till nära 100 % i fråga om produkter
som har stort värde och där det sålunda lönar sig att satsa pengar på erfor
-
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
derliga åtgärder. För oljans vidkommande torde behovet av återvinning
göra sig lika starkt gällande.
Vid sidan av den miljövårdande effekt som en regenerering av oljan kan
få skulle en återvinning innebära ett minskat importbehov. Detta kan i dag
förefalla mindre väsentligt men vore i en krissituation i likhet med den
som inträffade vid Suezkrisen i slutet på 1950-talet synnerligen betydelsefullt.
För en sådan satsning krävs dock stora investeringar för de företag som
närmast skall svara för verksamheten. För ökad återvinning och destruktion
av all olja utöver smörjolja finns hittills endast mycket begränsade
resurser. Viss planering har dock ägt rum på såväl kommunal som enskild
nivå inom olika delar av vårt land. Skandinaviska oljecentralen i Jönköping
planerar sålunda en väsentlig utbyggnad av nuvarande destruktionsoch
återvinningsverksamhet, vilket beräknas medföra nyinvesteringar uppgående
till cirka 700 000 kronor. Kontakter med andra företag och med
representanter för kommunen har redan tagits i syfte att diskutera formerna
för en framtida lösning av avfallsproblemet inom denna region. Mycket
lämpligt vore om även andra regioner kunde följa detta utmärkta exempel,
som förutsätter en samverkan mellan enskilda företag och den kommun
som handhar regionens miljöplanering i stort.
För ett enskilt företag är ett sådant initiativ emellertid mycket kostsamt,
varför man lämpligen bör överväga eventuella åtgärder i syfte att minska
kostnaderna. Tänkbart vore därvid, att vid import av smörjolja pålägga
särskild importavgift uppgående till några ören per liter som föres till en
av samhället förvaltad fond med ändamål att bekosta destruktionen av olja.
En sådan fondbildning vore inte endast ägnad att finansiera företagens
destruktionsverksamhet utan kan även indirekt möjliggöra den utbyggnad
som samtidigt är en förutsättning för en ökad återvinning. I Tyskland erbjudes
ett annat intressant exempel på hur sådan verksamhet kan arrangeras.
Där har staten nämligen byggt upp en fond, varur tjugo företag erhåller
6,50 D-mark för varje hundratal liter renad olja, som de efter behandling
för ut på marknaden. Formerna för en svensk satsning på en verksamhet
av denna karaktär bör snarast bli föremål för en snabbutredning.
Såsom utgångspunkt bör gälla, att samhället och enskilda företag i samverkan
måste finna en konstruktiv lösning av det miljöproblem som följt med
det ökade oljeavfallet.
1:382
Mot bakgrund av diskussionen kring luftföroreningarna från bilar är det
naturligt att ägna intresse även åt frågan om alternativa framdrivningsmetoder
för bilar, särskilt elektrisk drift. Sålunda bar i kongressen i USA
framlagts motioner om federalt stöd åt forskning för utveckling av elektriska
bilar. Motionerna har dock väckt motstånd, bl. a. från bilindustrin
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969 13
och oljeindustrin, som ansåg att industrin själv kunde finansiera den erforderliga
forskningen på området. Från bilindustrin uttalades också den
uppfattningen att elektrisk framdrivning av bilar inte kunde ersätta förbränningsmotorn
under en ganska lång framtid.
På skilda håll världen runt pågår redan ett omfattande forsknings- och
utvecklingsarbete rörande eldrivna bilar. Klart är att fundamentala tekniska
svårigheter är förknippade med konstruktionen av en elbil som ekonomiskt
och prestationsmässigt är likvärdig med en bil med förbränningsmotor.
I den mån användningen av bilen begränsas till kortare sträckor
inom ett område, där möjlighet till omladdning av de elektriska batterierna
föreligger, är utsikterna påtagligt gynnsammare.
Elektriskt framdrivna bilar är i och för sig ingen nyhet. Redan vid sekelskiftet
förekom »självgående elektriska vagnar» i USA. Nackdelarna med
dem var främst att batterierna var mycket tunga, på en större vagn 500—-750 kilogram, och att fordonen endast kunde köras ett fåtal mil innan omladdning
erfordrades. Även i Frankrike och Tyskland samt i viss utsträckning
också i Sverige har elbilar tillverkats. Allteftersom bensinbilarna gjordes
driftsäkrare minskade emellertid efterfrågan på elbilar.
Det konstruktionsarbete som under senare år bedrivits i skilda länder
har bl. a. resulterat i att en engelsk elbil, Westinghouse Marketeer, är leveransklar.
Den har en hastighet av 40 km och en räckvidd av ca 80 km.
I Tyskland har en prototyp till elpersonbil, avsedd för stadstrafik, visats år
1968. I Sverige är den eldrivna transportbil, den s. k. Tjorven, som Kalmar
verkstads AB konstruerat, av stort intresse. Den första serien om 1 000
vagnar skall levereras till postverket. F. n. lär två bilar vara under montering.
De beräknas kunna efter en rad prov vara klara att visas för press och
allmänhet på våren eller sommaren i år. Elmotorn på »Tjorven» får sin
energi från två stora blybatterier, vilkas sammanlagda vikt är 500 kg. Bilens
räckvidd vid stadskörning blir på en laddning 5 å 10 mil, beroende på
körförhållandena. Hastigheten blir enligt uppgift högst omkring 50 km.
Möjligheterna för »El-Tjorven» att ekonomiskt konkurrera på bilmarknaden
måste f. n. bedömas vara mycket små. Priset kan beräknas bli cirka
25 000 kronor, och driftkostnaderna torde inte heller bli lägre än för bensindrivna
bilar i samma storleksordning. Någon tillverkning av elektriska
personbilar torde därför för närvarande inte vara aktuell. En intensiv
forskning pågår emellertid för att få fram batterier med lägre vikt och
större effekt. Dessutom kan läget givetvis förändras, om statsmakterna
t. ex. skatte- och accismässigt skulle behandla eldrivna bilar gynnsammare
än övriga.
Nämnas må i detta sammanhang också den forskning som bedrivs framför
allt i USA för att konstruera en bil med såväl elmotor som förbränningsmotor.
Arbetet utföres av General Motors med statlig forskningsgaranti
och i samarbete med University of Pennsylvania. Man syftar till en
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
tresitsig personbil i prisläget 8 000—9 000 kronor och med en topphastighet
av omkring 100 km. Eldriften är avsedd att förekomma inom tättbebyggda
områden där förbränningsprodukter inte får släppas ut, medan bilen i
ytterområdena drivs på konventionellt sätt med en bensinmotor. Bilen beräknas
vara i full produktion om ungefär fem år.
Vad som sagts kan synas föranleda den slutsatsen att så mycket utvecklingsarbete
i riktning mot eldrivna bilar f. n. pågår att några svenska statliga
åtgärder för att stimulera övergång till eldrift ej är påkallade. Luftföroreningen
genom bilarnas avgaser har åtminstone i de större städerna
blivit ett akut miljö- och hälsovårdsproblem av så allvarlig karaktär, att
snara och effektiva ingripanden från samhällets sida framstår som i hög
grad påkallade. De lagstiftningsåtgärder som vidtagits löser inte problemet
utan begränsar endast — i otillräcklig grad — olägenheterna. Enda
sättet att eliminera de hälsorisker som bilavgaserna innebär synes på teknikens
nuvarande ståndpunkt vara att radikalt begränsa användningen av
förbränningsmotorer. Målet måste vara att åtminstone inom tättbebyggda
områden övergå till eldrift. Skulle tekniken i framtiden ge oss bensindrivna
bilar utan avgasutsläpp eller någon annan form av framdrivningsmetod
som utesluter hälsorisker, kommer saken givetvis i annat läge. Så som situationen
för närvarande ter sig måste det dock vara angeläget att snarast
åstadkomma övergång till eldrift.
De åtgärder som i första hand bör ifrågakomma för att främja övergång
till eldrivna bilar synes vara lättnader för sådana bilar i fråga om skatt
och accis. Problemet är emellertid så akut, att därutöver bör övervägas lagstiftningsåtgärder
för att förbjuda eller i vart fall begränsa användningen
inom tättbebyggda områden av fordon som drivs med förbränningsmotor.
Självfallet måste en sådan lagstiftning medge successiv övergång under en
relativt lång anpassningstid. Just därför är det emellertid angeläget att statsmakterna
snarast tar principiell ställning i frågan, så att bilindustrin får
erforderlig tid för omställning till konstruktion och produktion av eldrivna
bilar.
Utskottet
Utskottet hade anledning att så sent som under föregående års höstriksdag
ta ställning till principerna för skatteinstrumentets användning för miljöpolitiska
syften. Därvid fann utskottet starka skäl tala mot en utbyggd punktbeskattning
och mot en differentiering av den nuvarande beskattningen för
att tillgodose sådana intressen. Utskottet vill ånyo framhålla angelägenheten
av att beskattningen såvitt möjligt är neutral. En differentiering av beskattningen
med hänsyn till varors farlighet eller olämplighet måste i de flesta
fall bygga på subjektiva värderingar. Miljövårdsdebatten har visat att fors
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
15
karna i åtskilliga fall har växlande uppfattningar om vådligheten hos de
produkter som anses bidra till miljöförstöringen. Man bör enligt utskottets
mening inte heller underskatta de administrativa och kontrolltekniska problem
som skulle bli följden av en differentiering eller utbyggnad av beskattningen
i sådant syfte.
I motionerna I: 384 och II: 441 samt I: 688 och II: 819 begärs utredning
som närmast syftar till att ge förbrukningen av elektricitet skattemässiga
förmåner. Yrkandena motiveras med elenergins fördelar från miljövårdssynpunkt.
Då det får förutsättas att motionärerna inte avser att mera väsentligt
reducera statsinkomsterna, får denna skattemässiga preferens antas
böra ske på oljeprodukternas bekostnad.
Principiellt sett berör denna fråga i lika hög grad industrins som hushållens
och bostädernas energiförbrukning. Den allmänna energiskatten är
av tekniska skäl uppbyggd som en procentuell värdeskatt på elkraft och som
en styckeskatt på fasta och flytande fossila bränslen. Räknar man om styckeskatten
till en värdeskatt, finner man att elbeskattningen redan nu är förmånligare
än bränslebeskattningen. Enligt allmänna skatteberedningens
förslag borde vid införande av mervärdeskattesystemet energiskatten ersättas
med mervärdeskatt. Finansministern föreslog emellertid vid mervärdeskattens
införande att denna åtgärd skulle ställas på framtiden med hänsyn
bl. a. till att detta skulle ha medfört ett betydande skattebortfall. Riksdagen
godtog förslaget. Beslutet kan alltså inte tolkas som att planerna på att
avlösa energiskatten med mervärdeskatt är helt skrinlagda. En dylik omläggning
torde alltjämt kvarstå som ett önskemål från näringslivets och
främst då exportindustrins sida. För den privata energikonsumtionen —- i
vilken inräknas all sådan förbrukning för bostadsuppvärmning — skulle
övergången till mervärdeskatt komma att innebära att elkraften fick en
skatteskärpning och oljeprodukterna en skattelindring på grund av de angivna
värderelationerna och energiskattens utformning. Den av motionärerna
förordade skattemässiga preferensen för elkraften skulle följaktligen
komma att avsevärt försvåra den utbyggnad av den generella indirekta beskattningen,
varom tidigare i princip rått enighet inom de stora politiska
partierna. Med hänsyn bl. a. till att oljan f. n. svarar för mer än två tredjedelar
av energibehovet för bostadsuppvärmningen synes det inte realistiskt
att tro att man genom skattepolitiska åtgärder kan dirigera energiförbrukningen
mot elström i sådan omfattning att följden blir några mera påtagliga
vinster från miljövårdssynpunkt. Enligt utskottets mening bör de miljövårdande
åtgärderna på detta område i stället inriktas på att — som riksdagen
också redan beslutat — begränsa föroreningarna genom bestämmelser
om renare oljeprodukter.
Den i motionerna I: 855 och II: 972 aktualiserade frågan om utredning
beträffande åtgärder mot oljeavfall har hänvisats till utskottet endast i vad
motionerna avser en avgiftsfinansiering av sådana åtgärder. Motionärerna
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
syftar närmast på sådant avfall som uppkommer vid byte av smörjolja i bilar
och annat motsvarande smörjoljeavfall samt diskuterar olika möjligheter —
bl. a. en importavgift på smörjolja — för att bestrida kostnaderna för destruktion
av dylikt avfall.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har detta spörsmål
observerats av oljeskyddsutredningen, som i sitt betänkande Beredskap
mot oljeskador (SOU 1965:45) konstaterat att ansvaret för att det finns
lämpliga anordningar för mottagning eller destruktion av sådan olja vilar
på kommunerna. Om denna uppfattning är riktig är självfallet statliga
finansieringsåtgärder för att främja destruktion av olja inte motiverade.
Om man å andra sidan anser att ifrågavarande oljedestruktion är en
statlig uppgift torde det dock inte vara lämpligt att finansiera verksamheten
genom att ta ut en särskild importavgift på smörjolja, då framställning av
sådan olja i inte obetydlig omfattning förekommer inom landet. En dylik
åtgärd skulle därför strida mot våra handelspolitiska åtaganden. Utskottet
vill med hänvisning till sin tidigare redovisade uppfattning om det olämpliga
i att bygga ut ett miljöpolitiskt punktskattesystem också avstyrka införandet
av särskilda smörjoljeavgifter för att finansiera oljedestruktion. Utskottet
avstyrker alltså dessa motioner i vad de avser åtgärder på beskattningsområdet.
I motionen I: 382 begärs utredning om lagstiftning och skattepolitiska åtgärder
för att främja övergång till elektrisk drift av bilar, särskilt inom tättbebyggda
områden. Utskottet har att behandla även denna motion endast i
vad den avser skattepolitiska åtgärder.
Utskottet delar motionärens uppfattning att utvecklingen av elbilen är
av stort värde från miljövårdssynpunkt. Det må erinras om att statsmakternas
intresse för denna fråga tagit sig uttryck i de investeringar som
Svenska utvecklingsaktiebolaget gjort för att utveckla elbilar och batterier
därtill. Från skattesynpunkt måste elbilarna redan nu anses gynnade genom
att det inte utgår någon mot den övriga drivmedelsbeskattningen svarande
avgift för den elkraft som förbrukas för drift av elbil. Denna favör kan i
vissa fall elimineras genom den högre fordonsskatt som kommer att utgå på
grund av vikten på blybatterierna. En sådan utjämning äger dock rum endast
om elbilen har en mycket låg utnyttjandegrad. Självfallet måste emellertid
även elbilarna bidra till vägkostnaderna i skälig omfattning. Såvitt nu
kan bedömas kan emellertid elbilarna inte inom de närmaste åren väntas i
någon nämnvärd omfattning utgöra ett verkligt alternativ till de bensin- och
dieseldrivna bilarna. Frågan om elbilarnas framtida beskattning faller inom
ramen för bilskatteutredningens uppdrag och det finns därför ingen anledning
att nu begära särskild utredning i ämnet. Utskottet avstyrker därför
motionen 1: 382 i vad den avser beskattningåtgärder.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet,
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
17
att riksdagen avslår
1) motionerna 1:384 och 11:441 såvitt de behandlas i
detta betänkande
2) motionerna I: 688 och II: 819
3) motionerna I: 855 och II: 972 i vad de hänvisats till
bevillningsutskottet
4) motionen I: 382 i vad den hänvisats till bevillningsutskottet.
Stockholm den 13 mars 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Lundström (fp), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad
(fp), Paul Jansson (s), Ottosson (m), Arne Pettersson (s) och Johan Olsson
(ep); samt
från andra kammaren: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar
Carlstein (s), Hammarsten (s), Wikner (s), Enarsson (m), fru Berglund (s),
herr Börjesson i Falköping (ep), fru Bergman (s) och herr Sundkvist (ep).
Reservation
av herrar Lundström (fp), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Ottosson
(m), Johan Olsson (ep), fru Nettelbrandt (fp), herrar Enarsson (m), Börjesson
i Falköping (ep) och Sundkvist (ep), vilka
dels anfört följande:
Åtskilliga invändningar kan enligt vår mening riktas mot en del av de
resonemang som förs i motionerna, och vi kan också instämma i vissa av de
synpunkter som utskottet framför i frågan. Å andra sidan har vid behandlingen
av dessa frågor någon entydig linje inte kunnat ernås. Säkerligen kan
inte beskattningen betraktas som något miljöpolitiskt universalmedel, lämpligt
att tillgripa i varje läge. Det förefaller dock vara en brist att spörsmålet
inte blivit föremål för en förutsättningslös utredning, så att beslut i ena
eller andra fallet ej endast behöver stödja sig på mer begränsade resonemang,
som emellanåt kan befaras vara otillfredsställande eller ensidigt belysande.
Vissa av de argument som motionärerna åberopar har under en lång
tid också framförts i den allmänna miljöpolitiska debatten såväl i riksdagen
som i pressen. Det är därför önskvärt att en förutsättningslös utredning
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1969
kommer till stånd i dessa frågor. Utredningen bör givetvis även beakta alla
vägar som kan föreligga för lösningen av de problem som berörs i motionerna.
dels hemställt
att riksdagen med anledning av motionerna I: 384 och
11:441 såvitt de behandlas i detta betänkande, 1:688 och
11:819, 1:855 och 11:972 samt 1:382, sistnämnda tre motioner
i vad de hänvisats till bevillningsutskottet, i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär en förutsättningslös utredning
rörande beskattningen som miljöpolitiskt instrument.
ESSELTE AB, STHLM 6»
914157