Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
1
Nr 16
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
beskattning av vissa naturaförmåner.
(2:a avd.)
Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1: 704 av herrar Sveningsson och Hubinette
samt II: 808 av herrar Krönmark och Hedin, i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär sådan ändring av riksskattenämndens
anvisningar att klenvirke ur egen skog som användes för uppvärmning av
bostad inte skall betraktas som skattepliktig naturaförmån;
2) de likalydande motionerna 1: 716 av herr Åkerlund m. fl. och II: 824
av herr Åkerlind, i vilka hemställts, att riksdagen undantar från beskattning
av s. k. förmån av fritt bränsle sådan innehavare av jordbruksfastighet,
som själv avverkar sin ved, samt att, därest detta yrkande inte bifalles, riksdagen
uttalar att nu gällande normvärde för s. k. hushållsbränsle skall nedsättas
till hälften;
3) motionen II: 791 av herr Hedin, i vilken hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär sådan ändring av riksskattenämndens anvisningar
att värdet av naturaförmåner beräknas efter ortens partipris.
Gällande rätt
Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres jämlikt 21 § kommunalskattelagen
bl. a. värdet av vad skattskyldig kan ha tillgodogjort sig av jordbrukets
och skogsbrukets avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning. I 42 § kommunalskattelagen stadgas att värdet av
produkter, varor eller andra naturaförmåner skall beräknas efter ortens pris.
I fråga om värderingen av produkter uttalade departementschefen i prop.
1927: 102 att med ortens pris åsyftades inte detaljpriset i närliggande samhällen,
i vilket ingick transportkostnader, mellanhandsvinst m. in., utan
det pris som på samma ort bosatta skattskyldiga måste betala för att skaffa
sig produkterna. Detta innebär att med »ortens pris» visserligen avses ett
detalj handelspris men inte det pris som tillämpas i affärer utan det som i
allmänhet kommer till användning vid försäljning direkt från jordbrukaren
till konsumenten. Värdet av bränsle från egen jordbruksfastighet skall uppBihang
till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 16
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
tas till belopp motsvarande vedens värde i upphugget och hemkört skick. I
punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen utsägs att i fråga
om för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för
delägarnas gemensamma räkning, skall som samfällighetens inkomst räknas
även vad som i natura utdelats till innehavarna av de fastigheter, som har
del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas hos samfälligheten
följer därav, att innehavare av fastighet, som har del i sådan samfällighet,
inte är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga vad han uppburit
såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen utgått i natura
eller i penningar.
För att inom varje län i möjligaste mån få likformig värdering av ofta förekommande
naturaförmåner föreslår prövningsnämnderna, före taxeringsarbetets
början, i anvisningar de värden som i normalfallen skall tillämpas
vid taxeringen. Innan anvisningarna fastställes granskas dessa av riksskattenämnden
för att åstadkomma jämnhet i de olika förslagen.
Frågornas tidigare behandling
Frågan om undantagande från beskattning av fritt bränsle från egen fastighet
har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
senast förra året. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 17 avstyrkte
utskottet bifall till motioner i denna fråga. Utskottet framhöll att övergången
till uppvärmning med olja eller elkraft naturligtvis delvis var betingad av
kostnadsskäl men också i betydande omfattning dikterades av bekvämlighetssynpunkter.
Utskottet ansåg inte övergången till modernare uppvärmningsmetoder
vara i så hög grad beroende på att bränsleförmånen var skattepliktig.
De normvärden, som fastställts i länsanvisningarna och som varit i stort
sett oförändrade under hela 1960-talet, ansåg utskottet moderata, och utskottet
framhöll också att skattedomstolarna vid sin bedömning torde ta hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet. Något skäl att låta bestämmelsen
om skatteplikt för bränsleförmån utgå ur författningstexten kunde
således enligt utskottets mening inte anses föreligga.
Även frågan om värdesättning av produkter till hushållet har tidigare varit
föremål för bevillningsutskottets prövning. Motionsyrkanden syftande till att
produkter från jordbruksfastighet värderas efter partihandelspriser avstyrktes
av utskottet i dess av riksdagen godkända betänkande 1964: 18. Utskottet
framhöll att lagstiftaren menat att värderingen borde ske under hänsynstagande
till att jordbrukarna i allmänhet inte anlitade detaljhandelns
service. Utskottet ville inte bestrida att det vid en sådan värdering med hänsyn
till den prissättning som ofta tillämpades vid försäljning direkt från producent
till konsument kunde vara lämpligt att åtminstone i någon mån ta
hänsyn till rådande partihandelspriser. Att uteslutande tillämpa sådana
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
priser skulle däremot enligt utskottets mening innebära en uppenbar orättvisa
mot andra kategorier skattskyldiga. Den modifiering av gällande beräkningsnormer
som kunde te sig i viss mån önskvärd borde enligt utskottets
mening ske genom tillämpningsföreskrifter och inom ramen för nu gällande
lagstiftning. Motionärernas uppfattning, att man för jordbrukarnas del skulle
införa speciella regler för värdering av naturaförmåner, kunde utskottet inte
dela.
Motionerna
I: 704 och II: 808
Med hänsyn till att de flesta jordbruksfastigheter har äldre åbyggnader
dimensionerade för betydligt större hushåll än de som i dag är vanliga kan
bestämmelsen om beräkningen av bränsleförmånen bli orimligt betungande.
Det virke som i första hand användes som bränsle är sådant klenvirke som
inte går att saluföra. Vid röjning i ungskog och i hagmarker tillvaratas
endast i ringa utsträckning klenvirke även om det ur miljövårdande synpunkt
ofta är önskvärt att så kan ske. Då klenvirkets bränslevärde är förhållandevis
ringa och innebär en avsevärd arbetsbelastning kan det knappast anses ha
sådant värde att det bör upptagas som naturaförmån i deklarationen.
I: 716 och II: 824
Prisutvecklingen på skogsprodukternas område har medfört, att det i regel
knappast längre lönar sig att utta ved ur skogen ens i samband med avverkning
av gagnvirke. Än mindre anses det löna sig att enbart »hugga ved».
Föreställningen att det för närvarande skulle finnas en obestridd s. k. »förmån
av fritt bränsle» kan därför med ganska gott fog betecknas som orealistisk
eller i varje fall på goda grunder ifrågasättas.
Nu gällande normer i Stockholms län för värdering av husbehovsbränsle
och den marginalskatt som måste erläggas av en inkomsttagare med inkomst
mellan 12 000 och 20 000 kr. för att få elda med egen avverkad ved framgår
av följande tabell.
Bostad |
Värdenorm för husbehovsbränsle |
Marginalskatt för familj 34 % |
1 rum och kök |
290: — |
98: 60 |
2 » » » |
380: — |
129: 20 |
3 » » » |
470: — |
159: 80 |
4 » » » |
560: — |
190: 40 |
5 » » » |
650: — |
221: — |
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
Med hänsyn till den ungefärliga bränsleförbrukningen i en mindre bostad
kan man framräkna ett vedpris av inte fullt 25 kr. per m8. Detta bör jämföras
med ett pris i stockholmsområdets zon av f. n. ca 17 kr. för 100 liter
olja för en villafastighet och 11 å 12 kr. för 100 liter tung olja för en hyresfastighet.
Värmevärdet av 100 liter olja motsvarar ungefär värmevärdet av
en kubikmeter ved. Vid denna jämförelse framstår värdenormen för ved
som alltför hög och den därav föranledda skattebördan för en familj med
liten verklig inkomst som mycket betungande.
För att i natur- och skogsvårdande syfte kunna hålla efter slyskogen, ta
vara på vindfällen och verkställa uppröjning efter avverkningar är det ytterst
önskvärt att brännveden tillvaratas. Det torde numera endast vara
innehavarna av jordbruksfastigheter, som använder sig av ved, och denna
möjlighet bör inte betagas dem genom den höga beskattningen av bränsleförmån.
II: 791
För lantbrukets del skall värderingen av naturaförmåner avse den egna
bostaden, bränsle och övriga produkter från gården såsom mjölk och kött.
Som beräkningsgrund skall gälla ortens pris. Detta tolkas i de flesta fall
på sådant sätt att det är ortens minutpris som skall gälla. Om jordbrukaren
behåller produkter från gården har dessa karaktär av råvara som inte belastats
av någon förädlingskostnad. Mjölken är t. ex. inte pastöriserad och
inte heller förpackad. Köttet är ej heller på något sätt bearbetat. Härtill
kommer att vem som vill numera torde kunna inköpa större partier av olika
slag till partipris i stället för till minutpris. Trädgårdsprodukter borde över
huvud taget ej behöva upptas som naturaförmån med hänsyn till att även
andra medborgare än jordbrukare utan svårighet torde kunna tillgodogöra
sig sådana produkter och då utan att behöva uppta dem som naturaförmåner
vid beskattning. På vissa håll tillämpas redan nu en sådan princip. För
övriga produkter bör i stället för ortens pris gälla ortens partipris.
Utskottet
Enligt 21 § kommunalskattelagen räknas till intäkt av jordbruksfastighet
bl. a. värdet av vad skattskyldig direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller
dess binäringars avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars
räkning. Reglerna för värdesättning av naturaförmåner, som är allmänt
hållna och återfinns i 42 § kommunalskattelagen jämte anvisningar, innebär
att värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner i första
band skall beräknas efter ortens pris, d. v. s. det pris som gällt, om
den skattskyldige själv förskaffat sig förmånerna. Om sådant pris inte
kan direkt anges skall produkter eller varor från egen jordbruksfastighet
upptas till det belopp som det kan beräknas att den skattskyldige skulle ha
5
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
erhållit vid försäljning av förmånerna under jämförbara förhållanden. I
fråga om bränsle från egen jordbruksfastighet har de berörda bestämmelserna
tolkats så att värdet av sådant bränsle upptagits till belopp motsvarande
vedens värde i upphugget och hemkört skick.
Motionärerna i motionerna I: 704 och II: 808 anser att uttag ur egen skog
av klenvirke för uppvärmning av bostad inte skall betraktas som en skattepliktig
naturaförmån, medan motionärerna i motionerna I: 716 och II: 824
anser att värdet av bränsleförmån från egen jordbruksfastighet över huvud
taget inte bör beskattas. Alternativt framställer motionärerna i de sistnämnda
motionerna önskemål om att nu gällande beloppsnormer för husbehovsbränsle
nedsätts till hälften.
De värden på bränsleförmån som f. n. tillämpas har varit i stort sett oförändrade
under hela 1960-talet och kan enligt utskottets mening anses moderata.
Taxeringsmyndigheter och skattedomstolar torde vid sin bedömning
oftast ta hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen. Utskottet vill
dock inte bestrida att normerna ibland kan leda till otillfredsställande
resultat. Bostäder uppvärms ofta med svårsäljbart virke, som kan förvärvas
kostnadsfritt eller mot en ringa ersättning. På fastigheter där vedbrandsbehovet
tillgodoses med anlitande av främmande arbetskraft torde någon
beskattning av bränslevärde ofta inte ske, eftersom avdrag för arbetslöner
kan göras med ett mot bränslevärdet svarande belopp. Ägare och brukare
av mindre jordbruksfastigheter utan anställda har inte samma möjlighet
och får därför ofta skatta för ett högre nettovärde. Enligt vad utskottet
erfarit har det i praktiken ofta förekommit att arrendatorer vid arrendeuppgörelse
avstår från förmån av fritt bränsle, då det i skattehänseende ställt
sig förmånligare för dem att köpa veden. Även andra metoder för att undvika
beskattning för bränsleförmån torde förekomma.
Det nu anförda tyder på att en viss försiktighet kan vara motiverad vid
fastställande av normer för bränslevärden. Någon ändring av gällande bestämmelser
för ernående av det av motionärerna önskade resultatet torde
dock inte vara erforderlig. Utskottet vidhåller därför sin tidigare uttalade
uppfattning att den modifiering av gällande beräkningsnormer som kan
te sig i viss mån önskvärd bör ske genom tillämpningsföreskrifter och inom
ramen för nu gällande lagstiftning. Utskottet avstyrker således bifall till
motionerna I: 704 och II: 808 samt I: 716 och II: 824.
Motionären i motionen II: 791 anser att värdet av hushållsprodukter från
egen jordbruksfastighet skall beräknas efter ortens partipris i stället för
ortens pris. Trädgårdsprodukter bör enligt motionärens mening över huvud
taget inte åsättas något värde med hänsyn till att andra skattskyldiga än
jordbrukare torde kunna tillgodogöra sig sådana produkter utan att behöva
redovisa dem som naturaförmån.
Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har under för -
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
arbetena till den ifrågavarande lagstiftningen uttalats (prop. 1927: 102) att
man inte ansett detaljpriset i närliggande samhällen böra ligga till grund för
värdesättningen. En sådan värdering skulle — menade man — vara oriktig,
eftersom i ett sådant detaljpris ingår transportkostnader, mellanhandsvinst
m. m. Om man ville åstadkomma jämlikhet mellan dem, som åtnjöt naturaförmåner,
och övriga skattskyldiga, kunde man inte tillämpa det partipris,
efter vilket exempelvis jordbrukarna försålde sina alster. Man måste därför
vid värdesättningen ta hänsyn till det pris, som de på samma ort bosatta
skattskyldiga måste betala för att skaffa sig produkterna. Ortens pris har
därför kommit att innebära det pris som kommer till användning vid försäljning
direkt från jordbrukaren till konsumenten. Värderingen skall således
ske med beaktande av alt jordbrukarna i allmänhet inte anlitar detaljhandelns
service. Det kan enligt utskottets mening — med hänsyn till den
prissättning som ofta tillämpas vid försäljning direkt från producent till
konsument och med beaktande av konsumenternas numera större möjligheter
att kunna köpa varor till partihandelspriser — vara lämpligt att vid
värderingen i någon mån la hänsyn till dessa priser. Utskottet kan dock inte
dela motionärens uppfattning att man för jordbrukarnas del skulle införa
specialregler för värdering av ifrågavarande naturaförmåner. Att uteslutande
tillämpa partipriser för denna kategori av skattskyldiga skulle innebära
en uppenbar orättvisa mot andra skattskyldiga. Den modifiering av gällande
värderingsnormer som kan te sig önskvärd bör således enligt utskottets
mening ske genom tillämpningsföreskrifter och inom ramen för nu gällande
lagstiftning. Utskottet avstyrker således bifall till yrkandet även i
denna motion.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att olika åtgärder vidtagits för
att få en så likformig värdesättning av naturaförmåner som möjligt. Taxeringsnämndernas
värdering av sådana förmåner brukar ske med ledning av
de länsanvisningar, som prövningsnämnderna årligen utfärdar före taxeringsarbetets
början. Av dessa framgår vilka normer prövningsnämnderna
bar för avsikt att tillämpa i normalfallen vid prövning av taxeringsbesvär.
Anvisningarna är inte bindande för taxeringsnämnderna utan kan i speciella
fall frångås. Riksskattenämnden sammanställer prövningsnämndernas förslag
till värden på naturaförmåner m. m. och lämnar — i syfte att främja
en enhetlig värdering av förmånerna — vissa rekommendationer i fråga om
de anvisningar i ämnet som varje länsstyrelse har att utfärda. Därvid tar
nämnden givetvis hänsyn till olika konsumtionsvanor och priser in. in. i
skilda delar av landet.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1) motionerna 1:704 och 11:808,
2) motionerna I: 716 och II: 824 samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 16 år 1969
7
3) motionen 11:791.
Stockholm den 6 mars 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Närvarande
från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Lundström (fp),
Yngve Nilsson (m), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Wirmark (s), Paul Jansson (s), Mattsson (ep) och Arne Pettersson (s);
samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
Kristenson (s), Carlstein (s), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s),
Börjesson i Falköping (ep), Ahlmark (fp), Marcusson (s) och Josefson i
Arrie (ep).