Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

1

Nr 15

Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner om
rätt för handikappade till särskilda avdrag vid beskattningen.

(2 :a avd.)

Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 275 av herr Kaijser och II: 307 av fröken
Ljungberg m. fl, i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begär skyndsam utredning och förslag till lösning av dels frågan om
de handikappades skatteproblem i vad avser rätt till avdrag för av handikapp
betingade särskilda kostnader för inkomstens förvärvande, dels frågan
om extra avdrag på grund av de handikappades högre levnadskostnader; 2)

de likalydande motionerna 1:687 av fru Hamrin-Thorell och Eric
Peterson samt II: 804 av herr Larsson i Umeå, i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär att handikapputredningen får i
uppdrag att undersöka de handikappades skatteproblem.

Gällande bestämmelser

Vid inkomsttaxeringen kan vissa speciella omständigheter, som anses
väsentligen minska skatteförmågan, beaktas genom extra avdrag — utöver
ortsavdrag. Det extra avdraget avvägs individuellt av beskattningsnämnderna.
Dessa är emellertid bundna av en i skatteförfattningarna inskriven
ram.

Huvudregeln om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid inkomsttaxeringen
är intagen i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen. Enligt 9 § 2
mom. förordningen om statlig inkomstskatt gäller motsvarande regler även
vid taxering till sådan skatt.

Taxeringsnämnd och prövningsnämnd äger medge extra avdrag med
f. n. högst 4 500 —t fr. o. m. 1970 års taxering med högst 6 000 kr. — i fråga
om skattskyldig vars skatteförmåga under beskattningsåret varit »väsentligen
nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt till1
— Biliang till riksdagens protokoll 1969. 7 sand. Nr 15

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

godonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet».
I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt från de särskilda
kostnader som varit förenade med den omständighet som föranlett
nedsättningen av skatteförmågan.

Som exempel på senare års rättspraxis i fråga om avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga kan nämnas följande.

1) RÅ 1963 not Fi 1448: Fader med döv 12-årig dotter vägrades ett med

1 200 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Fadern, som hade ytterligare
tre minderåriga barn, hade inkomster om ca 35 000 kr., egen villa
samt bil. Han uppgav specificerade kostnader p. g. a. dotterns handikapp till

2 500 kr.

2) RÅ 1964 not Fi 2321: Fader med 12-årig svårt cp-sjuk dotter erhöll
extra avdrag med 1 000 kr. Han uppgav nettointäkt av frisersalongsrörelse
till 42 716 kr., underskott på en tillsammans med annan person bedriven
rörelse till 5 039 ler., förmögenhetstillgångar till 55 447 kr. och skulder till
157 516 kr. Utgifterna för dottern uppgavs till ca 4 400 kr.

3) RÅ 1965 not Fi 1728: Diabetiker med lön av 12 413 kr. (hustruns lön
1 491 kr.) erhöll extra avdrag med 500 ler. Merutgifterna på grund av sjukdomen
hade uppgått till 500 kr.

4) RÅ 1967 not Fi 1329: Diabetiker (blind på ett öga) vägrades ett med
1 000 kr. yrkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Den skattskyldiges lön
av deltidsanställning uppgick till ca 5 800 kr. (makens lön ca 19 000 kr.).
Merutgifterna på grund av sjukdomen angavs till 3 135 kr., varav 3 000 kr.
för dietkost.

5) RÅ 1968 not Fi 860: Ryggnadsarbetare med inkomst av 14 808 kr.
vars hustru led av diabetes erhöll av RR extra avdrag med 500 kr. Kostnaderna
i anledning av hustruns sjukdom uppgavs till (365 dagar å 2 kr. —)
730 kr.

I sammanhanget bör uppmärksammas att regeringsrätten år 1961 (RÅ
1961 ref. 53) förklarat avdragsrätt föreligga för kostnader för anbringande
av tandbrygga av guld. Målet gällde en valthornist, vilken med hänsyn till
sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna beredas
skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att kunna fullgöra
sitt yrke var beroende av guldbryggan medgavs han av regeringsrätten
avdrag för merkostnaden för denna.

Vidare bör erinras om att riksskattenämnden i sina anvisningar rörande
avdrag för kostnader för resor med bil mellan bostad och arbetsplats även
berör sådan skattskyldig som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande
anledning är nödsakad att använda bil för färd till och från arbetet. Enligt
de senaste anvisningarna i ämnet (RN ser. I nr 1/1969 p. 3) bör avdrag för
bilkostnader medges sådana skattskyldiga oavsett avstånd och tidsvinst. Avdrag
bör därvid medges för de faktiska bilkostnaderna under året för resor
till och från arbetet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 3

Länsstyrelse äger enligt 2 § andra stycket förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt medge befrielse från skatteplikt för vissa slag
av motorfordon under förutsättning att ifrågavarande fordon ägs av höggradigt
invalidiserad person, som innehar körkort för förande av fordonet
och som för sin huvudsakliga förvärvsverksamhet eller för sin utbildning
är varaktigt beroende av fordonet såsom fortskaffningsmedel. Kan fordonets
ägare till följd av sin invaliditet icke erhålla körkort för förande av
lordonet, må länsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen likväl
medge befrielse, om ägaren på grund av sin invaliditet är beroende av
fordonet för transport till och från arbetsplatsen eller utbildningsstället.
Närmare föreskrifter i fråga om tillämpningen meddelas av Konungen eller
den myndighet som Konungen bestämmer. Kungl. Maj :t har uppdragit åt
riksförsäkringsverket att, efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och
medicinalstyrelsen, meddela sådana föreskrifter.

Enligt 6 § förordningen den 23 november 1956 (nr 545) angående omsättningsskatt
på motorfordon i vissa fall är fordon, vilket enligt bl. a. 2 § första
stycket c) bilskatteförordningen funnits vara frikallat från bilskatteplikt
eller vilket enligt 2 § andra stycket samma förordning av länsstyrelse
befriats från bilskatteplikt, även befriat från omsättningsskatt såvida inte
länsstyrelsen i samband med beslutet om skattebefrielse — då särskilda
skäl därtill är — förordnat att återbäring av erlagd omsättningsskatt ej
skall äga rum.

Den som jämlikt nyssnämnda bestämmelser i bil skatteförordningen är
frikallad från skatteplikt är enligt förordningen den 25 november 1960
(nr 603) om bidrag till vanföra ägare av motorfordon berättigad till bidrag
av allmänna medel. Delta s. k. bensinskattebidrag är för helt år beräknat
till belopp, som motsvarar skatten för viss i förordningen angiven mängd
bensin eller brännolja — 480 resp. 340 liter.

Gemensamt för de återgivna bestämmelserna om skattelättnader för
handikappade är att som villkor härför uppställts att fordonet måste användas
för förvärvsverksamhet eller utbildning. I sådana fall kan även
arbetsmarknadsstyrelsen lämna bidrag till anskaffande av invalidbilar.

Enligt 3 § kungörelsen om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
(SFS 1965: 544) utgår statsbidrag även när den som ordinerats motordriven
invalidvagn i stället för sådan vagn erhållit kontantbelopp för köp av
invalidbil. Detta gäller under förutsättning att han efter ordinationen köpt
sådan bil, som han har rätt att föra själv, och icke erhållit statsbidrag till
denna i annan ordning. Statsbidrag utgår endast för invalidvagn som ordinerats
av vissa i kungörelsen angivna tjänsteläkare. I fråga om inköp av invalidbil
utgår statsbidrag med belopp som motsvarar kontantbeloppet i den
mån detta icke överstiger skälig kostnad för anskaffande av motordriven
invalidvagn. Denna kostnad uppskattas f. n. till 2 000—2 300 kr.

Frågan om en översyn av de handikappades förhållanden i vad avser väg1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 15

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

trafikbeskattningen ingår i uppdragen för två under 1965 tillsatta utredningar,
nämligen bilskatteutredningen och handikapputredningen. Enligt
uppgift från de nämnda utredningarna har överenskommelse träffats om
att handikapputredningen i första hand skall behandla de vägtrafikbeskattningsfrågor
som rör handikappade. Enligt direktiven för handikapputredningen
skall denna vidare pröva bl. a. huruvida nu utgående skatterestitutioner
lämpligen bör omläggas till ett stöd i form av direkta bidrag.

Flera betydelsefulla reformer på handikappområdet trädde i kraft den
1 juli 1968. Handikappinstitutet inrättades som ett centralt organ på hjälpmedelsområdet
åt socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen. Institutet
har viktiga uppgifter bl. a. när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete
för ändamålsenliga tekniska hjälpmedel åt handikappade. Den handikappades
möjligheter att kostnadsfritt få sådana hjälmedel har ökats genom
utvidgat stöd till sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet. Genom
ett tillägg till socialhjälpslagen har vidare fastslagits kommunernas skyldighet
att bedriva en aktiv, uppsökande socialvård och tillse att den som vistas
i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov är tillfredsställande.
För psykiskt utvecklingsstörda gäller en ny omsorgslag. Med
beteckningen omsorg har man velat markera en breddning av samhällets
insatser utöver undervisning och vård, med bl. a. social service, rådgivning
och fritidsverksamhet. För skolpliktiga utvecklingsstörda kan nämnas följande
nya eller utvidgade omsorgsformer, nämligen förskola, träningsskola,
särskild undervisning, yrkesträning och vidgad yrkesskola, daghem och sysselsättning.
För barn med svåra fysiska handikapp har en plan för elevhem
fastställts. Socialstyrelsen har meddelat anvisningar för handikappförebyggande
hälsokontroll av 4-åringar. För handikappade i glesbygder bär viss
försöksverksamhet startats.

Handikapputredningen behandlar f. n. frågor om undervisning, utbildning,
vårdarservice och därmed sammanhängande spörsmål för de svarast
handikappade. Den tar även upp frågor om kommunal färdtjänst och andra
åtgärder för att bryta handikappades isolering. Samordningsfrågor har en
central plats i utredningens arbete.

De handikappade omfattar många olika grupper med skilda förutsättningar
och behov. Samhällets åtgärder på detta område blir därför mångskiftande.
De avser förtidspensioner och invaliditetsersättningar inom folkpensioneringen,
förtidspensioner inom ATP, institutionsvård, rehabilitering,
samhällsplanering, bostäder, arbetsvärd, hemhjälp, undervisning, tekniska
hjälpmedel m. in.

: De anslag som avser hjälpmedel för handikappade, vissa institutioner,
särskolor, invaliditetsförebyggande åtgärder och bidrag till de handikappades
organisationer beräknas i årets statsverksproposition för nästa budgetår
till ca 160 milj. kr., d. v. s. nära 35 milj. kr. mer än för innevarande bud -

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 5

getår. De kostnader under folkpensionsanslaget soin avser förtidspensioner
m. m. till handikappade kan beräknas till ca 1 040 milj. kr. På andra anslag
som innefattar stöd åt handikappade, främst under utbildnings- och inrikesdepartementen
för utbildning, arbetsvärd och bostäder, beräknas för nästa
budgetår omkring 760 milj. kr. avse handikappade. De statliga insatserna
som mera direkt tar sikte på handikappade kan alltså under budgetåret
1969/70 beräknas till sammanlagt ca 1 960 milj. kr. Det innebär jämfört
med innevarande budgetår en ökning med ca 290 milj. kr. Vidare kan från
ATP beräknas utgå förtidspensioner till handikappade med ca 275 milj. kr.
Kommunerna och landstingen svarar också för väsentliga insatser på handikappområdet.

En fråga av stor betydelse i handikappvården är rehabiliteringen. Denna
bedrivs inom sjukvård, arbetsvärd, arbetsmarknadsutbildning etc. Rehabiliteringsresurserna
är organisatoriskt splittrade och i vissa fall ojämnt fördelade
och därför har en kartläggning av området påbörjats inom socialdepartementet.

Frågans tidigare behandling

Frågan om de handikappades skatteförhållanden har varit föremål för
riksdagens uppmärksamhet, senast förra året. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 26 avstyrkte bevillningsutskottet bifall till dels ett skrivelseyrkande
med begäran att handikapputredningen genom tilläggsdirektiv
skulle få i uppdrag att närmare undersöka frågan om de handikappades
skatteproblem i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda
kostnader för intäkternas förvärvande samt frågan om extra avdrag
på grund av de handikappades högre levnadskostnader, dels ett lagstiftningsyrkande
om avdragsrätt för handikappades kostnader för tekniska hjälpmedel
m. m.

Utskottet framhöll att statsmakterna under senare år visat ett allt större
intresse för de handikappades speciella förhållanden och att samhällets
åtgärder för de handikappade numera omfattade en rad verksamhetsområden.
På andra områden pågick en omfattande utrednings- och planeringsverksamhet
inom handikapputredningen, pensionsförsäkringskommittén
och läromedel sutredningen. Utskottet erinrade om att statsbidragsgivningen
till tekniska hjälpmedel fr. o. m. den 1 juli 1964 gällde inte bara ortopediska
hjälpmedel utan även tekniska hjälpmedel för den dagliga livsföringen.
Utöver den invaliditetsersättning som inom folkpensioneringens ram kunde
utgå till vissa handikappade fanns flera olika former av ekonomiskt stöd
för anskaffning och drift av invalidbilar.

Beträffande den direkta beskattningen framhöll utskottet att invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt
hemsjukvårdsbidrag var skattefria enligt 19 § kommun al skattelagen och att

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

riksskattenämnden i anvisningar rörande avdrag för kostnader för resor
med bil mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skatteskyldiga som
på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning var nödsakade
att använda bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst
— borde erhålla avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska
bilkostnaderna. I praxis hade man f. ö. inte ställt sig främmande för att i
inkomstkällan tjänst medge handikappad avdrag för kostnader för resor
med taxi. Främst beaktades emellertid de handikappades särskilda kostnader
i form av avdrag för väsentligen nedsatt skatteförinåga. Utskottet vidhöll
sin tidigare framförda åsikt ätt den skattskyldiges ekonomiska ställning
borde vara avgörande för om extra avdrag skulle medges. För en skattskyldig
med mera betydande inkomst kunde skatteförmågan knappast
anses vara Väsentligen nedsatt med mindre denne fått vidkännas en avsevärd
ekonomisk utgift. Bedömningen av avdragsrätten varierade naturligt
nog i praxis med hänsyn till omständigheterna i de enskilda fallen men
torde enligt utskottets mening knappast kunna sägas vara restriktiv. Utskottet
vidhöll avslutningsvis sin tidigare uttalade uppfattning att stödet åt de
handikappade i princip borde lämnas i form av direkta bidrag och inte
genom avdrag vid taxeringen eller genom andra skatteförmåner.

Motionerna

/: 275 och II: 307

Förvärvsarbetande handikappade beviljas endast undantagsvis avdrag för
sådana utgifter för inkomstens förvärvande som är hänförliga till deras
handikapp. Extra avdrag medges bara om vederbörande har en så låg inkomst
att s. k. nedsatt skatteförinåga anses föreligga.

Emellertid har handikappade personer med sådana inkomster, att nedsatt
skatteförinåga enligt nu rådande restriktiva praxis inte bedöms föreligga,
extra utgifter på grund av sin invaliditet eller sjukdom. Det gäller
bl. a. dem som tvingas använda rullstol i samband med färd till och från
arbetet. Därigenom utsätts deras klädespersedlar för onormalt stort slitage
genom nötning och nedsmutsning. Även personer, som trots invaliditet inte
är beroende av rullstol men måste använda protes eller stödbandage eller
måste röra sig onaturligt, får genom onormalt stort slitage dryga kostnader
på klädkontot.

Också i andra hänseenden medför handikapp extra utgifter, t. ex. för
diabetikerna. Eu sockersjuk har stora extrautgifter för kosthållet. Den speciella
diet sjukdomen kräver innebär en 40-procentig fördyring jämfört med
normalt kosthåll. I de fall en diabetiker är hänvisad till att äta ute, accentueras
fördyringen genom att hon eller han ofta måste särbeställa maträtter
för att undvika hälsovådliga måltider.

När det gäller diabetiker förekommer ibland att extra avdrag medges för

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 7

en de] av sjukdomen betingade kostnader för inkomstens förvärvande.
Avdraget blir i regel lågt — vanligen 400 till 800 kr. — i förhållande till
de verkliga kostnaderna. Därtill sker vid högre inkomster avtrappning av
avdraget. Taxeringsmyndigheterna har olika kriterier vid prövning av de
enskilda fallen och således föreligger oenhetlig praxis. De handikappade
erhåller endast undantagsvis avdrag för nedsatt skatteförmåga. Tungt
vägande individuella skäl måste föreligga om avdrag skall medges. Den
starka restriktivitet som präglar prövningen av avdragsyrkandena är otillfredsställande.
En ändring bör därför komma till stånd. Bestämmelserna i
50 § 2 mom. om de allmänna förutsättningarna för rätt till extra avdrag i
kommunalskattelagen bör ändras. Även oegentligheten i praxis mellan olika
lokala taxeringsmyndigheter är oacceptabel och leder oftast till flagrant
orättvisa. Det vore således av största värde om konkreta bestämmelser kunde
utfärdas varigenom olika taxeringsmyndigheters bedömningsgrunder i detta
avseende blir överensstämmande.

I: 687 och 11: 804

De handikappades förhållanden är föremål för utredningsarbete i flera
avseenden. Handikapputredningen har vidsträckta direktiv på detta område,
som t. ex. omfattar fordonsfrågor. Pensionsförsäkringskommittén utreder
det ekonomiska stödet till i synnerhet yngre invalidiserade. Särskilda utredningar
behandlar förhållandena inom den skyddade verksamheten. Ett
problem som däremot inte i sin helhet behandlas av någon utredning är
frågor rörande de handikappades skatteförhållanden.

Handikapputredningen bör få i uppdrag att undersöka de handikappades
skatteproblem. Skälen till detta är flera. Från fördelningssynpunkt är det
otillfredsställande att en handikappad med samma inkomst som en icke
handikappad ändå lever på en lägre standard och har sämre valfrihet på
grund av de extra levnadskostnaderna. Det är ytterst väsentligt att de handikappades
förvärvsverksamhet underlättas — de direkta bidrag som ges till
förvärvsarbetande handikappade täcker i många fall inte de verkliga kostnaderna
för t. ex. extra klädslitage. Ett annat viktigt skäl för utredning är
risken för att principerna för skatteavdrag för de handikappade tillämpas
oenhetligt av de lokala taxeringsmyndigheterna.

Utskottet

Enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen äger taxeringsnämnd
och prövningsnämnd medge extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
med f. n. högst 4 500 kr. — fr. o. m. 1970 års taxering med högst 6 000 kr.
— per år i fråga om skattskyldig, vars skatteförmåga under beskattningsåret
varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet. I regel avvägs avdraget i dessa fall med utgångspunkt
från de särskilda kostnader, vilka varit förenade med den omständighet
som föranlett nedsättningen av skatteförmågan.

I motionerna 1:275 och 11:307 hemställs om utredning av frågan om
rätt till avdrag för av handikapp betingade särskilda kostnader för intäkternas
förvärvande och om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på
grund av handikapp, och i motionerna 1:687 och 11:804 begär motionärerna
att handikapputredningen skall få i uppdrag att undersöka de handikappades
skatteproblem.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen har under senare
år vidtagits en rad reformer ägnade att på olika sätt underlätta de handikappades
speciella förhållanden. Samhällets åtgärder för de handikappade
omfattar numera en rad verksamhetsområden — förtidspensioner inom
folkpensioneringen och ATP, institutionsvård, rehabilitering, arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, samhällsplanering, bostäder, hemhjälp, undervisning,
tekniska hjälpmedel in. in. Flera betydelsefulla reformer på handikappområdet
trädde i kraft den 1 juli 1968. Då inrättades handikappinstitutet
som ett centralt organ på hjälpmedelsområdet åt socialstyrelsen och
sjukvårdshuvudmännen. Det åligger institutet bl. a. att genom forskningsoch
utvecklingsarbete verka för att de handikappade får ändamålsenliga
tekniska hjälpmedel. Genom ett tillägg till socialhjälpslagen har fastslagits
att kommunerna är skyldiga bedriva en aktiv uppsökande socialvård och
tillse att den som vistas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn
till hans behov är tillfredsställande. Vidare har införts en ny omsorgslag
för psykiskt utvecklingsstörda, och för skolpliktiga utvecklingsstörda har
inrättats nya undervisnings- och vårdformer. På skilda områden är de
handikappades problem föremål för överväganden inom olika utredningar,
bl. a. handikapputredningen och pensionsförsäkringskommittén. Att statens
insatser för de handikappade är betydande framgår inte minst av att dess
utgifter för åtgärder, som mera direkt tar sikte på handikappade, för budgetåret
1969/70 kan beräknas till ca 1 960 milj. kr.

Redan nu åtnjuter de handikappade vissa skattefavörer. Sålunda är invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring
samt hemsjukvårdsbidrag skattefria enligt 19 § kommunalskattelagen.
Riksskattenämnden har i anvisningar rörande avdrag för kostnader för
resor med bil mellan bostad och arbetsplats uttalat att sådana skattskyldiga
som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller liknande anledning är nödsakade
att använda bil för färd till och från arbetet — oavsett avstånd och tidsvinst
— bör erhålla avdrag för dessa resor med belopp motsvarande de faktiska
bilkostnaderna. I praxis torde inte sällan förekomma att handikappade i
inkomstkällan tjänst medges avdrag för kostnader för resor med taxi.
Främst beaktas de handikappades särskilda kostnader i form av avdrag för

Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969 9

nedsatt skatteförmåga. Utskottet har tidigare som sin mening framhållit
och anser alltjämt att praxis’ inställning till frågan om sådant avdrag knappast
kan anses restriktiv. Skatt bör uttas efter förmåga och det är alltså
den handikappades ekonomiska ställning i första hand som bör vara avgörande
för om avdrag skall medges eller ej. Den omständigheten att beskattningsmyndigheter
och skattedomstolar stundom kan tyckas iaktta återhållsamhet
vid prövning av mål om avdrag för nedsatt skatteförmaga torde inte
sällan bero på bristande utredning i fråga om storleken av de kostnader
som de handikappade åsamkats till följd av sitt handikapp. Att det stundom
måste bli olikheter vid bedömningen av mål om avdrag för nedsatt skatteförmåga
ligger i sakens natur, eftersom det här gäller en skälighetsbedömning
med beaktande av starkt varierande omständigheter.

Avslutningsvis väll utskottet som sin mening uttala att ett system som i
första hand tar sikte på att hjälpa de handikappade med bidrag och andra
direkta åtgärder, vilka kan sättas in där de bäst behövs, bättre och på ett
rättvisare sätt tillgodoser de handikappades anspråk än en generell rätt till
avdrag vid beskattningen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
. att riksdagen avslår

1) motionerna 1:275 och 11:307 samt

2) motionerna I: 687 och II: 804.

Stockholm den 8 mars 1969

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande

från första kammaren: herrar John Ericsson (s), Lundström (fp),
Yngve Nilsson (m), Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp),
Wirmark (s), Paul Jansson (s), Mattsson (ep) och Arne Pettersson (s),
samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
fru Nettelbrandt (fp), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Hammarsten
(s), Josefsson i Halmstad (s), Börjesson i Falköping (ep), Marcusson (s)
och Josefson i Arrie (ep).

Reservation

av7 herrar Lundström (fp), Yngve Nilsson (m), Gösta Jacobsson (m),
Tistad (fp), Mattsson (ep), Magnusson i Borås (m), fru Nettelbrandt (fp),
Börjesson i Falköping (ep) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 15 år 1969

dels att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 8 med »Som
framgår» och slutar på s. 9 med »till motionerna» bort ha följande lydelse.

Under senare år har statsmakterna visat ett allt större intresse för de
handikappade. De samhälleliga åtgärderna har i första hand tagit sikte
på att genom bidrag och andra direkta hjälpåtgärder underlätta de handikappades
speciella förhållanden. Däremot har samhället endast i ringa omfattning
ansett de handikappade böra komma i åtnjutande av särskilda
favörer vid beskattningen.

Utskottet har i olika sammanhang uttalat att skatt bör uttas efter förmåga.
Ingen torde vilja bestrida att en handikappad, som regelmässigt
måste vidkännas betydande merkostnader till följd av sitt handikapp, har
en mot dessa kostnader svarande lägre skattekraft än en skattskyldig ntan
handikapp i samma inkomstskikt. Genom att kostnader föranledda av
handikapp i regel betraktas som levnadskostnader och endast undantagsvis
som kostnad i förvärvskälla har, såvitt utskottet kan bedöma, en förvärvsarbetande
handikappad — särskilt med hänsyn till den restriktiva
inställning praxis intar till frågan om avdrag för nedsatt skatteförmåga —
sämre möjligheter än andra skattskyldiga att få skattemässig täckning för
sina kostnader för intäkternas förvärvande.

Enligt utskottets uppfattning är detta otillfredsställande från rättvisesynpunkt.
Utskottet anser det därför angeläget att man i större utsträckning
än nu vid beskattningen bör ha möjlighet att beakta av handikapp föranledda
särskilda kostnader. En sådan utformning av skattereglerna skulle
vara till fördel för de handikappade också därigenom att de i mindre utsträckning
än nu för sin existens skulle behöva känna sig hänvisade till
stöd av det allmänna.

Med det anförda anser utskottet sig böra biträda yrkandet om särskild
utredning av de handikappades skatteproblem.

dels att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 275 och II: 307
och med anledning av motionerna I: 687 och II: 804 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning och förslag
till lösning av dels frågan om de handikappades skatteproblem,
i vad avser rätt till avdrag för av handikapp betingade
särskilda kostnader för intäkternas förvärvande, dels
frågan om extra avdrag på grund av de handikappades högre
levnadskostnader.

ESSELTE AB. STHLM • •
914139