Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
1
Nr 10
Bevillningsutskottets betänkande med anledning av motioner angående
resultalutjämning vid beskattningen m.m.
(2:a avd.)
Bevillningsutskottet upptar till behandling i ett sammanhang följande
motioner
1) de likalydande motionerna I: 126 av herr Mattsson m. fl. och II: 154
av herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
a) antar följande
Förslag
till
Förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960
(nr 63) om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst
Härigenom förordnas, att 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8 april 1960 om
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst skola erhålla följande
ändrade lydelse.
2 §.
Med förlust---samma år.
Förlustavdrag må medgivas allenast om skattskyldig under förluståret
eller under något av de två närmast föregående beskattningsåren varit jämlikt
22 § 1 mom. första stycket vid 1) taxeringsförordningen skyldig avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst eller om
skattskyldigs bruttointäkter av en eller flera förvärvskällor under något av
nämnda år uppgått till sådant belopp att han jämlikt bestämmelserna vid
2) eller 3) nämnda stycke varit skyldig avlämna deklaration som nyss
sagts. Vid bedömande av fråga om rätt till förlustavdrag föreligger skall beträffande
äkta makar och oskift dödsbo tillika iakttagas vad i tredje och
sjätte styckena sagda moment stadgas. För rätt till förlustavdrag erfordras
härutöver att deklaration för förluståret avgivits under vederbörligt taxeringsår.
Rätten till---minst 1 000 kronor.
(Se vidare anvisningarna.)
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 saml. Nr 10
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
8 §.
Om aktierna i aktiebolag eller andelarna i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det beskattningsår, för vilket taxering
skall ske, till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt —
direkt eller genom förmedling av juridisk person — innehades av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, må vid sagda taxering förlustavdrag
ej medgivas med mindre samtliga eller så gott som samtliga aktier eller
andelar vid nämnda båda tillfällen ägdes eller på angivet sätt innehades
av samma fysiska person eller personer samt under förutsättning tillika,
då fråga är om två eller flera aktie- eller andelsägare, att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer eller av att på nämnt sätt förvärvade
aktier överlåtits å sådan fysisk person eller sådana fysiska personer som
sedan förlustårets ingång innehaft aktier i företaget.
9 §■
Har bolag (dotterbolag) genom fusion enligt 174 § 1 mom. lagen den 14
september 1944 om aktiebolag upplösts och uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag, som — om fusionen
ej skett ■ tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna i moderbolaget
vid utgången av beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget vid ingången
av förluståret till huvudsaklig del ägdes eller på därmed jämförligt sätt
innehades — direkt eller genom förmedling av juridisk person — av en
fysisk person eller ett fåtal fysiska personer, skall vad nyss sagts angående
moderbolagets rätt att utnyttja dotterbolags förlustavdrag gälla endast därest
moderbolaget jämväl vid sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio tiondelar
av aktiekapitalet i dotterbolaget. Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer, skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att denna person eller dessa personer
ägde eller innehade samtliga eller så gott som samtliga aktier i moderbolaget
jämväl vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande förlustår. Är i fall,
som sist sagts, fråga om två eller flera aktieägare, kräves ytterligare att
envar av dessa ägde eller innehade ungefärligen lika stor andel i aktiekapitalet
vid det ena som vid det andra av sistnämnda båda tillfällen. Hinder
för förlustavdragets utnyttjande möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingats av att aktierna genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller andra fysiska personer eller av
att på nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits å sådan fysisk person eller
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 3
sådana fysiska personer som sedan förlustårets ingång innehaft aktier i
företaget.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1970 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1970 eller tidigare år.
b) antar följande
Förslag
till
Förordning om rätt till utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna förordning sägs, erhålla utjämning
av statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring eller inkomstminskning.
2 §.
Uppgår den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten för i
1 § omförmäld skattskyldig till belopp, som med minst 10 000 kronor överstiger
eller understiger den skattsky]diges motsvarande inkomst under det
nästföregående beskattningsåret (jämförelseåret), skall utjämningen av
skatten verkställas sålunda att den skatt, som den skattskyldige har att
jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt erlägga, nedsättes till sådant
belopp, att den sammanlagda statliga inkomstskatten för det ifrågavarande
beskattningsåret och för jämförelseåret blir lika stor som summan av den
skatt, som han liaft att erlägga för nämnda båda år, därest den sammanlagda
beskattningsbara inkomsten för dessa år med lika delar belöpt på
vartdera av åren.
Vid tillämpningen av bestämmelsen i första stycket skall beräkning av
skatt ske efter det procenttal av grundbeloppet för statlig inkomstskatt,
som jämlikt 12 § förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas för
slutlig skatt på grund av taxeringen för beskattningsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
1*—Biliang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 10
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
3 §•
Finnes vid jämförelse som i 2 § sägs mellan de beskattningsbara inkomsterna
merinkomsten eller inkomstminskningen uppgå till lägre belopp
än 10 000 kronor, skall den statliga inkomstskatten för beskattningsåret
eller för jämförelseåret likväl icke utgå med högre belopp, än som
skolat beräknas, därest merinkomsten eller inkomstminskningen uppgått
till 10 000 kronor.
4 §.
Oaktat vad i 2 och 3 §§ stadgas, må dock skatteutjämning, som där
sägs, ej ske med mindre denna föranleder att skatten beräknas till ett
minst 50 kronor lägre belopp än enligt förordningen om statlig inkomstskatt.
5 §.
I fråga om äkta makar, vilka för beskattningsåret icke taxerats såsom
av varandra oberoende skattskyldiga, gäller att frågan, huruvida i 2 § angiven
lägsta merinkomst eller inkomstminskning föreligger, skall bedömas
på grundval av sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster
enligt taxeringarna för nämnda år och för jämförelseåret. Jämväl
vid tillämpning av 3 § gäller, att hänsyn tages till sammanlagda beloppet
av statlig inkomstskatt, som belöper på makarna vid skatteberäkning enligt
1 2 § angiven grund. Den efter utjämningen reducerade skatten fördelas å
makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster enligt
taxeringen för beskattningsåret.
Hava makarna samtaxerats vid taxeringen för jämförelseåret men icke
för beskattningsåret, skola förutsättningarna för skatteutjämning jämlikt
2 och 3 §§ bedömas för vardera maken för sig.
(Se vidare anvisningarna.)
6 §•
Har skattskyldig avlidit under beskattningsåret, skall med avseende å
rätt till skatteutjämning, som i denna förordning avses, osldft dödsbo efter
honom äga samma rätt, som eljest skulle hava tillkommit den skattskyldige.
Yar den skattskyldige under beskattningsåret gift och skola dödsboet och
den efterlevande maken jämlikt gällande bestämmelser samtaxeras, skall
vad i 5 § sägs äga motsvarande tillämpning.
7 §•
Ingår i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för beskattningsåret
ackumulerad inkomst och har av den skattskyldige framställt
yrkande om tillämpning av förordningen angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst vunnit bifall, må skatteutjämning
enligt förevaran de förordning ej medgivas för skatt, som i anledning av
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 5
samma taxering påföres. Var den skattskyldige gift och skall andra maken
med honom samtaxeras för inkomst under beskattningsåret, äger i fall
som nyss sagts ej heller den maken erhålla skatteutjämning.
Därest i den beskattningsbara inkomsten enligt taxeringen för jämförelseåret
ingått ackumulerad inkomst och om i anledning därav särskild skatteberäkning
skett enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst, skall vid den nu ifrågavarande skatteutjämningen
så anses som om den beskattningsbara inkomsten uppgått
till det belopp, vilket legat till grund för skatteberäkningen enligt nämnda
förordning, respektive som om skatten beräknats å sistnämnda belopp enligt
förordningen om statlig inkomstskatt.
(Se vidare anvisningarna.)
8 §.
Rätt till skatteutjämning enligt denna förordning föreligger endast för
sådan i 1 § omförmäld skattskyldig, som på grund av vad i 22 § 1 mom.
1)—3) taxeringsförordningen sägs varit skyldig att utan anmaning avlämna
självdeklaration till ledning för sin taxering för inkomst under jämförelseåret
eller något av de två närmast föregående beskattningsåren, därvid
vad i tredje och sjätte styckena sagda moment stadgas angående äkta makar
och oskift dödsbo skall äga motsvarande tillämpning. Tillika skall gälla
att deklarationsskyldigheten fullgjorts under iakttagande av de härför i
taxeringsförordningen lämnade föreskrifterna.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må skatteutjämning åtnjutas av
äkta make, därest beträffande den andra maken ovan angivna förutsättningar
äro för handen (jämför 5 §).
9 §•
Skatlskyldig, som önskar erhålla skatteutjämning enligt denna förordning,
har att därom göra ansökan hos prövningsnämnden i det län, där den
skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt för inkomsten under
beskattningsåret.
Ansökan ingives eller insändes till prövningsnämndens kansli och skall,
med undantag för fall varom i 13 § sägs, vara till kansliet inkommen före
utgången av april månad året efter taxeringsåret.
10 §.
Bifalles ansökning, varom i 0 § förmäles, skall länsstyrelsen — därest
beslutet icke kan iakttagas Aid påföringen av slutlig skatt enligt taxeringen,
varom fråga är — meddela förordnande om avkortning, eller, där restitution
skall ske, tillställa den skattskyldige honom tillkommande belopp över
postgiro.
A restituerat belopp utgår icke ränta.
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
11 §•
Kan ansökan om skatteutjämning enligt denna förordning icke av prövningsnämnd
upptagas till avgörande, emedan den skattskyldiges taxering
för jämförelseåret icke vunnit laga kraft, skall prövningsnämnden genom
särskilt beslut förklara ansökningen vilande. Det ankommer därefter på
den skattskyldige att, sedan ifrågavarande taxering vunnit laga kraft, till
prövningsnämnden inkomma med framställning om ansökningens upptagande
till förnyad behandling. Sådan framställning skall göras inom ett år
från det slutligt beslut eller utslag meddelades i taxeringsfrågan.
12 §.
Har skatteutjämning enligt denna förordning skett, men ändras den beskattningsbara
inkomst, varå den utjämnade skatten beräknats, genom beslut
av prövningsnämnd eller utslag av kammarrätten eller Kung], Maj :t
eller åsättes den skattskyldige genom sådant beslut eller utslag eftertaxering
till statlig inkomstskatt så att grunderna för skatteutjämningen eller
förutsättningarna för rätten att komma i åtnjutande därav ändras, skall
prövningsnämnden vidtaga den ändring av skattentjämningen vartill förhållandena
kunna föranleda.
13 §.
Föreligga förutsättningar för skatteutjämning enligt denna förordning
först efter meddelandet av sådant beslut av prövningsnämnd eller utslag av
kammarrätten eller Kungl. Maj :t, som i 12 § sägs, eller har den beräknade
merinkomsten eller inkomstminskningen ökat till följd av sådant beslut
eller utslag, äger den skattskyldige inkomma med ansökning enligt 9 § inom
ett år från det ifrågavarande beslut eller utslag meddelades.
Äger skattskyldig enligt 99 § taxeringsförordningen i särskild ordning anföra
besvär hos prövningsnämnd, må han tillika inom där angiven tid inkomma
med ansökning enligt 9 §.
14 §.
Beträffande underrättelse om beslut av prövningsnämnd enligt denna
förordning ävensom beträffande rätt att föra talan över dylikt beslut skola
de i taxeringsförordningen givna bestämmelserna i fråga om taxering för
inkomst äga motsvarande tillämpning; dock att besvär över prövningsnämnds
beslut att förklara ansökningen vilande enligt 11 § icke må föras.
15 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 1
Anvisningar
till 2 §.
Till ledning för skatteberäkningen anföres följande exempel:
Beskattningsbar inkomst för jämförelseåret 10 000 kronor
Beskattningsbar inkomst för beskattningsåret 20 100 kronor
Sammanlagd beskattningsbar inkomst 30 100 kronor
Efter utjämning fördelad beskattningsbar inkomst (delbeloppen avjämnas
till närmaste hundratal kronor så att summan av delbeloppen motsvarar
den sammanlagda beskattningsbara inkomsten):
för jämförelseåret .................................... 15 000 kronor
för beskattningsåret 15 100 kronor
30 100 kronor
Skatt å fördelad inkomst enligt grunderna vid taxeringen för det beskattningsår
varunder merinkomst uppkommit antages utgöra:
å 15 000 kronor 1 800 kronor
å 15 100 kronor .................................. 1 820 kronor
3 620 kronor
Avgår skatt å 10 000 kronor enligt samma grunder 1 000 kronor
Skatt att erlägga enligt taxering för beskattningsåret 2 620 kronor
Det anmärkes, att — för att skatteutjämning enligt denna förordning för
den i exemplet avsedda skattskyldige må äga rum jämväl vid taxering för
nästföljande år — den beskattningsbara inkomsten enligt sistnämnda års
taxering skall uppgå till lägst 30 100 kronor, dvs. med minst 10 000 kronor
överstiga den tidigare beskattningsbara inkomsten, 20 100 kronor.
till 5 §.
Av 5 § första stycket framgår, att beträffande äkta makar som för beskattningsåret
samtaxerats prövning av förutsättningarna för skatteutjämning
skall — oberoende av om makarna samtaxerats för jämförelseåret eller
ej — ske sålunda att makarnas beskattningsbara inkomster för å ena
sidan beskattningsåret och å andra sidan jämförelseåret sammanräknas och
jämföras. Om en av makarna vid taxeringen för ettdera av de båda åren
eller den ene av makarna vid taxeringen för det ena året och den andre
vid taxeringen för det andra året icke åsatts beskattningsbar inkomst, skall
därvid anses som om beskattningsbar inkomst åsatts den maken till belopp
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 7 samt. Nr 10
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
av noll kronor. Har vid taxeringen för beskattningsåret blott en av makarna
påförts beskattningsbar inkomst, tillgodoföres den maken hela den
skattelindring som föranledes av skatteutjämningen.
Vad i 5 § första stycket sägs är tillämpligt även å makar som ingått
äktenskap under jämförelseåret.
Det erinras, att skatteutjämning för äkta makar icke ifrågakommer med
mindre åtminstone en av dem varit skyldig avge självdeklaration för inkomst
under jämförelseåret eller något av de två närmast föregående beskattningsåren
och tillika iakttagit denna skyldighet (jämför 8 §'').
till 7 §.
Innebörden av 7 § andra stycket belyses av följande exempel.
En skattskyldigs beskattningsbara inkomst enligt taxeringen för jämförelseåret
har uppgått till 40 000 kronor. I inkomsten under jämförelseåret
har emellertid ingått ackumulerad inkomst till belopp av 30 000 kronor,
hänförlig till jämförelseåret och ytterligare två år. Skatteberäkning
för ackumulerad inkomst har skett. Vid tillämpningen av förevarande förordning
anses den skattskyldiges beskattningsbara inkomst för jämförelseåret
ha utgjort 20 000 kronor.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Förordningen skall
dock icke äga tillämpning i avseende å skatteberäkning i anledning av 1969
års eller tidigare års taxering eller på föranledande av eftertaxering för
år 1969 eller tidigare år.
c) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om skyndsam utredning angående
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning, varvid i första
hand bör prövas frågan om resultatutjämning genom den s, k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast föreläggs riksdagen;
2) de likalydande motionerna 1:209 av herr Johan Olsson m. fl. och
II: 230 av herr Jonsson i Mora m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om utredning och förslag till ändring i nuvarande
beskattningsmetoder med begränsad resultatutjämnande effekt,
syftande till ökad användning av en generell kontometod med större möjligheter
till lika behandling av skattskyldiga;
3) de likalydande motionerna 1:213 av herrar Karl Pettersson och Yngve
Nilsson samt 11:237 av fru Sundberg, i vilka hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan ändring i kommunalskattelagen
att markägare eller annan, som har inkomster på grund
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
9
av grus-, torv- eller lertäkt, får avsätta en viss del till s. k. återställningskonto,
utformat i enlighet med de principer som framförts i motionerna;
4) de likalydande motionerna 1:276 av herr Axel Kristiansson och fru
Elvy Olsson samt II: 231 av herr Josef son i Arrie m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning och
förslag i fråga om införande av rätt till öppen resultatutjämning vid beskattningen
genom användning av kontometoden;
5) de likalydande motionerna I: 331 av herrar Tistad och Hermansson
samt II: 378 av herr Åberg in. fl., i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begär skyndsamt förslag om rätt för svenska fiskare att
göra avsättning till resultatutjämningsfond;
6) de likalydande motionerna 1:384 av herr Virgin m.fl. och 11:441
(jfr II: 455) av herr Holmberg m. fl., i vilka hemställts, bl. a., att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning om möjligheterna till skattefri
avsättning till återställningsfonder;
7) de likalydande motionerna I: 685 av herrar Nils-Eric Gustafsson och
Eric Carlsson samt 11:813 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär förslag till höstriksdagen
om ett utjämning skonto för rennäringen enligt samma principer
som gäller för skogskonto;
8) motionen 11:229 av herr Johansson i Skärstad m.fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär utredning av frågan om
inkomstutjämning för konstnärer.
De under 6) upptagna motionerna behandlas i detta betänkande endast
i vad de avser yrkande om skattefri avsättning till återställningsfonder.
Övriga yrkanden i motionerna kommer utskottet att behandla i andra sammanhang.
Förordningen om förlustutjämning
Gällande rätt
Genom förordningen den 8 april 1960 (nr 63) infördes i skattelagstiftningen
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enligt förordningen
får en skattskyldig, om hans verksamhet ett år lämnat underskott
som inte kan skattemässigt avräknas mot överskott av annan förvärvskälla
samma år, utnyttja underskottet såsom förlustavdrag senare. Detta kan
ske när som helst vid taxering för de följande sex åren. Som förlust räknas
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
ej blott underskott i egentlig mening utan även andra allmänna avdrag,
som skattemässigt inte kunnat utnyttjas. Det krävs för att förlustavdrag
skall medges att förlusten uppkommit under ett år, då den skattskyldige
varit skyldig deklarera, samt att deklarationsskyldigheten också fullgjorts.
Uppgår förlusten under förluståret inte till 1 000 kronor, får densamma
inte utnyttjas som förlustavdrag. Förlustavdragets belopp fastställes ej
förrän yrkande om dess utnyttjande vid senare taxering framställts av den
skattskyldige.
Om ett aktiebolag eller en ekonomisk förening övergår i andra händer
genom att aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen byter ägare, påverkar
detta i princip inte aktiebolagets eller den ekonomiska föreningens
rätt till utjämning av förluster, som uppkommit före överlåtelsen i fråga,
mot vinster efter densamma, eftersom rättigheten tillkommer den juridiska
personen som sådan. Emellertid har i förordningen intagits vissa särbestämmelser
i syfte alt förhindra missbruk. Dessa regler tar främst sikte
på fåmans (familje)bolag och avser att förhindra att företag — utan andra
»värden» än en skattemässig rätt till förlustavdrag — börjar gå i handeln.
För att fåmansbolag skall erhålla rätt till förlustutjämning förutsätts, att
ägarförhållandena i bolaget i det väsentliga är desamma vid förlusttillfället
och då förlusten skall utnyttjas. Detta krav är enligt förordningen uppfyllt
om aktierna i bolaget eller andelarna i föreningen då avdraget yrkas — direkt
eller indirekt — helt eller så gott som helt äges av samma personer,
som ägde aktierna eller andelarna när förlusten uppkom, eller av någon
eller några som på grund av arv, testamente eller bodelning trätt i nämnda
personers ställe. Liknande inskränkning gäller för det fall, då efter fusion
moderbolag skall utnyttja förlust, som dotterbolaget haft före fusionen.
Frågans tidigare behandling
Motionsyrkanden av enahanda beskaffenhet som de i motionerna I: 126
och II: 154 framställda har alltsedan 1960 årligen varit föremål för bevillningsutskottets
prövning. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1968: 22
framhöll utskottet att befogade invändningar knappast kunde riktas mot
den i förlustutjämningsförordningen intagna begränsningsregeln att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat för förluståret. Utskottet anslöt sig
därvid till den av 1957 års skatteutredning uttalade uppfattningen att det
i huvudsak endast var hänsynen till sådana skattskyldiga, som drev verklig
förvärvsverksamhet eller hade en mer bestående inkomstkälla av större
omfattning, som motiverade en rätt till förlustöverföring och att därför en
villkorslös rätt till förlustavdrag inte borde medges. Genom att rätten till
förlustavdrag knutits till deklarationsskyldigheten hade man enligt utskottets
mening skapat goda möjligheter för en praktisk och effektiv kontroll av
att förlustutjämningen inte onödigtvis missbrukades.
I fråga om den bestämmelse i förlustutjämningsförordningen som avser
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
familjeföretagen framhöll utskottet att den var ägnad att i görligaste mån
förhindra att likvidations- eller konkursmässiga företag utbjöds till nya
aktieägare och av dessa användes som avskrivningsobjekt. Visserligen kunde
en rätt till förlustavdrag vara motiverad också i andra fall än då aktier
bytte ägare genom arv, testamente eller bodelning. Men att tillgodose dessa
fall med generella bestämmelser var enligt utskottets mening knappast möjligt,
om man ville ha betryggande garantier mot missbruk och samtidigt
undvika att lagstiftningen blev onödigt komplicerad.
Motionerna
1: 126 och II: 154
I fråga om rätt att utnyttja förlust i familjebolag framhåller motionärerna
att de nu gällande bestämmelserna kan leda till obilliga resultat. I ett
sådant fall då t. ex. änka och barn efter en hälftendelägare i ett familjebolag
saknar ekonomiska möjligheter att behålla aktierna och därför överlåter
dem till den andre hälftendelägaren kommer denne enligt de nu gällande
reglerna att helt förlora sin rätt till avdrag för förlust, som uppkommit
innan han övertog de efterlevandes aktier. Motionärerna förordar därför
att rätt till förlustutjämning skall kvarstå, om den som övertagit aktierna
på grund av arv, testamente eller bodelning överlåter dessa till tidigare
ägare av aktier i företaget. Vidare framhåller motionärerna att som
villkor för rätt till förlustutjämning bör gälla att deklarationsskyldighet
förelegat under förluståret eller under något av de två närmast föregående
beskattningsåren.
Progressionsutjämning
1957 års skatteutredning
1957 års skatteutredning, vars förslag låg till grund för lagstiftningen om
förlustutjämning, framlade i sitt betänkande (SOU 1958:35) jämväl förslag
till förordning om rätt till utjämning av statlig inkomstskatt på merinkomst
i vissa fall. Förslaget blev i denna del inte föremål för lagstiftningsåtgärder.
Sammanfattningsvis innebar utredningens förslag till progressionsutjämning
följande.
Fysisk person ägde påkalla progressionsutjämning, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000 kronor översteg nästföregående års motsvarande
inkomst. En jämförelse skulle sålunda göras allenast mellan två
på varandra följande år.
Förelåg förutsättningar för utjämning, skedde denna sålunda att skatten
för det andra året, då inkomstökning förelåg, i erforderlig omfattning jämkades
nedåt.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
Uppgick inkomstökningen till ett något lägre belopp än det föreskrivna
minimibeloppet 12 000 kronor, skulle det kunna inträffa att en lägre inkomst
gav en högre skatt. Då en sådan konsekvens enligt utredningen måste
förhindras, kunde enligt förslaget skatteomräkning jämväl i detta fall
ske, nämligen som om inkomstökningen likväl uppgått till minimibeloppet
12 000 kronor.
Om progressionsutjämningen ej gav större effekt än en skattereduktion
understigande 50 kronor, förföll rätten till utjämning.
Beträffande äkta makar föreslogs regler av innebörd att hänsyn togs till
sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster. Detta
medförde bl. a. en viss skattelindring första året för nygifta, som ingick
äktenskap i samband med att en av makarna fick ökad inkomst eller båda
började förvärvsarbeta.
En förutsättning för skatteutjämning var att den skattskyldige även under
jämförelseåret haft sådan inkomst att han varit deklarationsskyldig.
Frågans tidigare behandling
Frågan om införande av progressionsutjämning har upprepade gånger,
senast 1968 (BeU 1968: 22), avvisats av riksdagen. Utskottet har vid sin
prövning av denna fråga hänvisat till de invändningar av principiell art
som vid remissbehandlingen riktades mot skatteutredningens förslag till
progressionsutjämning och för sin del ansett att spörsmålet om åstadkommande
av en sådan utjämning bör betraktas som en fråga på längre sikt.
Utskottet har vidare framhållit att det från skatteförmåge- och rättvisesynpunkt
torde vara förenat med stora svårigheter att genom en generellt verkande
lagstiftning åstadkomma skatteutjämning för skattskyldiga med
inkomster som starkt varierar från år till år. De påtagligaste verkningarna
av progressionen har utskottet ansett vara undanröjda genom lagstiftningen
om ackumulerad inkomst, om taxering för inkomst av medel som insatts
på skogskonto och om förlustutjämning samt genom införandet fr. o. in.
1968 års taxering av det schabloniserade kommunalskatteavdraget.
Motionerna
I: 126 och II: 154
Genomförandet av en progressionsutjämning är motiverat och synnerligen
önskvärt. 1957 års skatteutrednings förslag bör genomföras med vissa
ändringar. Rätten till utjämning bör således förefinnas även vid fallande
inkomst. Vad deklarationsskyldigheten angår bör det räcka med att sådan
förelegat antingen för jämförelseåret eller för något av de två beskattningsåren
dessförinnan. Starka skäl talar också för en sänkning från 12 000 till
10 000 kronor av det minimibelopp, som enligt utredningen borde krävas
såsom skillnad mellan två års inkomster för att utjämning skulle få ske.
Motionärerna pekar bl. a. på att inkomsttagare genom progressionen i den
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 13
statliga inkomstskatten drabbas av högre skatt än en i skattehänseende på
längre sikt likställd inkomsttagare med jämna inkomster. Inkomsttagare
med starkt varierande inkomster, i huvudsak de s. k. fria yrkesutövarna
såsom författare, konstnärer, skådespelare, advokater och egna företagare,
kan således i detta hänseende sägas vara missgynnade i förhållande till inkomsttagare
med fastare anställningsförhållanden. Även för dem som har
studerat och för första gången inträder i förvärvslivet innebär frånvaron
av kommunalskatteavdrag att progressiviteten i den statliga inkomstskatten
blir extra kännbar. En annan kategori som genom ojämna inkomstförhållanden
drabbas onödigt hårt av progressiviteten är de värnpliktiga som
haft avlönat arbete före värnpliktstjänstgöringen och som avser att återinträda
i förvärvslivet efter tjänstgöringens slut.
Förordningarna om ackumulerad inkomst och om förlustutjämning erbjuder
inte tillräckliga möjligheter för att dämpa progressionens biverkningar.
Det är därför i högsta grad påkallat att införa en rätt till progressionsut
j ämning.
Allmän öppen resultatutjämning
Gällande rätt
Svensk skattelagstiftning medger inte möjlighet till allmän öppen resultatutjämning
mellan olika beskattningsår. Frågan om en öppen resultatutjämning
med tillämpning av en kontometod prövades av 1957 års skatteutredning
men avvisades under hänvisning främst till de stats- och kommunfinansiella
verkningar en sådan anordning — åtminstone på kortare sikt
— skulle medföra. Utredningen underströk även den begränsning i kontometoden,
som ligger däri att den endast kan bli av värde för den, som från
början har så goda vinstförhållanden att han äger möjlighet att göra de
för framtida utjämning erforderliga avsättningarna — och också gör dem.
Även andra skäl talade enligt utredningens mening mot införande av en
kontometod. Det var sålunda förenat med avsevärda svårigheter att finna
en rationell grund för såväl maximeringen av den årliga avsättningen som
den sammanlagda storleken av de avsatta beloppen. Vidare måste kontometoden
antas ge upphov till ett så stort antal konton, att därigenom myndigheternas
kontrollmöjligheter i hög grad försvårades.
Frågans tidigare behandling
Motionsyrkanden om en allmän öppen resultatutjämning har avvisats
av riksdagen åren 1960—1968. Senast behandlades frågan i bevillningsutskottets
bet. 1968: 22. Utskottet har vid sin prövning av denna fråga framhållit
att det inte minst från rättvisesynpunkt skulle vara till fördel om
möjligheter öppnades till en vidsträcktare resultatutjämning vid beskatt
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
ningen men har samtidigt understrukit att ett system med öppna skattefria
konto- eller fondavsättningar inte kan genomföras utan eu omprövning av
gällande regler för inventarieavskrivning och varulagervärdering och av de
möjligheter i övrigt till skattemässig konsolidering och förtäckt resultatutjämning
som skattelagstiftningen nu erbjuder.
Vad särskilt angår frågan om införande av rätt till resultatutjämning
för vissa yrkeskategorier har utskottet ansett en reform i sådan riktning
strida mot grundläggande principer i beskattningen. Utskottet har erinrat
om att yrkesfiskare redan nu har möjlighet att i viss utsträckning utjämna
sin inkomst mellan olika beskattningsår genom rätten till avskrivning på
båtar och redskap och att en konstnär kan få skatten på sin inkomst uppdelad
på flera — dock högst 10 — år enligt förordningen angående beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst.
Motionerna
1:126 och II: 15b
En utredning bör igångsättas av frågan om en allmän öppen resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden. Möjligheten att genom kontoavsättning
utjämna inkomster mellan olika beskattningsår skulle kunna få
en sparfrämjande verkan.
I: 209 och II: 230
En översyn av möjligheterna att använda en mera generell metod för
resultatutjämning är önskvärd. 1957 års skatteutredning (SOU 1958:35)
tog upp kontometoden till diskussion men avvisade den främst av statsoch
kommunfinansiella skäl. Olägenheterna för stat och kommun bör dock
kunna undvikas genom en successiv uppbyggnad och med relativt begränsade
möjligheter till avsättning under ett inledningsskede. På längre sikt bör
metoden leda till att stat och kommun får tillbaka bortfallet genom den stimulans
på t. ex. investeringssidan som skulle följa av systemet. Stimulanseffekten
bör dessutom kunna accepteras genom att den skattefria avsättningen
begränsas i tiden, varefter uttag måste ske eller det avsatta beloppet
bli föremål för efterbeskattning, I skatteutredningen anförs vidare, att många
företag — och i synnerhet nystartade — inte har möjlighet att utnyttja
kontometoden, eftersom man inte har något överskott på sin verksamhet.
Detta är i och för sig en riktig invändning, men kontometoden måste ses
som en komplettering av andra åtgärder. Det torde vara svårt att finna ett
system som kan användas av alla och med absolut likvärdiga konsekvenser.
Utredningen nämner också svårigheterna att finna en rationell grund för
de årliga avsättningarnas storlek. Det kan knappast vara ett skäl mot kontometoden
som sådan. Om man vill utjämna resultatet inom företagen och
därmed skapa en säkrare grund för dessa, så måste en viss flexibilitet byggas
in i systemet med hänsyn till konjunkturer, statsfinansiellt läge och
andra omständigheter.
Beuillningsntskottets betänkande nr 10 år 1969 15
Investeringsfonderna är med tanke på de skattskyldigas berättigade krav
på lika och rättvis behandling och sin nuvarande begränsning otillfredsställande.
En kontometod skulle kunna eliminera dessa olägenheter. Företag
med varulager kan med nuvarande bestämmelser bygga upp dolda reserver,
som kan tjäna som buffert mellan olika beskattningsår. Åtskilliga företagare
med ingen eller ringa lagerhållning saknar emellertid både denna
och jämförbara alternativa möjligheter. En metod skulle kunna vara att
medge uppbyggande av självfinansieringsfonder för den framtida verksamheten.
Dolda reserver i varulager får ofta ganska godtyckliga konsekvenser.
Det blir snarare skattebestämmelsernas utformning än rationella företagsekonomiska
överväganden som avgör vilken lagerhållning företaget skall
ha. Det kan med rätta hävdas att nuvarande regler leder till en oekonomisk
bindning av kapital i lager inom företagen.
Det kan ifrågasättas om inte också företagen — i eget och de anställdas
intresse — borde genom skattefri kontoavsättning ges möjlighet att lindra
omställningssvårigheterna, när friställning av arbetskraft är oundviklig eller
för att hindra att nämnda situation uppstår. I det senare fallet skulle
fonderingen kunna i viss mån utjämna verkningarna för de anställda i branscher
som är särskilt utsatta för konjunkturväxlingarna. Naturligtvis skulle
de fonderade medlens användning bestämmas så att de blir en integrerad
del av samhällets arbetsmarknadspolitiska åtgärder och disponeras i samverkan
med arbetsmarknadsmyndigheterna och de anställda.
Avsättning till reparationsfond för t. ex. fastighetsföretag skulle kunna
ske genom användning av kontometoden. Vid 1967 års riksdag avvisades
förslag om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning till reparationsfond
för hyresfastigheter under hänvisning till att den då aviserade ändringen
i hyreslagstiftningen skulle medföra »ett kraftigt incitament till
förbättringar i fastighetsunderhållet». I och med att reformeringen av hyreslagstiftningen
numera kommit i ett annat läge, bör begränsad avsättning
till reparationskonto för hyresfastigheter ånyo övervägas.
Kontometoden innebär också ett incitament till företagssparande utan att
kapitalet samtidigt binds i icke rationella investeringar. Ett ytterligare skäl
som talar för kontometoden är de övervägande goda erfarenheterna vid användning
av skogskonto. En liknande metod med tillämpning inom vissa
preciserade områden finns i Norge.
Med hänsyn till att företagsskatteutredningens arbete nu avslutats är
det angeläget att frågan om en öppen resultatutjämning snarast utreds.
1:276 och 11:231
En resultatutjämning genom kontometoden skulle i första hand få betydelse
för småföretagare, för jordbrukare och för fastighetsägare. Förutom
den inkomstutj ämnande effekten skulle kontometoden medföra ökat sparande
inom företagen.
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
En viss styrning sker utan tvekan i dag på investeringssidan genom skattereglernas
utformning. Detta gäller inte minst lagerhållningen. Det leder
både till orättvisor mellan olika företag med skilda lagerbehov och en från
företagsekonomisk synpunkt irrationell bindning av tillgängliga resurser.
För rörelseidkare skulle kontometoden innebära ökad motståndskraft
mot konjunkturella växlingar inom branschen. De enskilda jordbrukarna
kunde genom denna metod få en utjämning mellan olika goda skördeår
och detta skulle på ett utmärkt sätt komplettera skördeskadeskyddet. Kontometoden
skulle också vara ett alternativ för de många fysiska personer
och mindre företag som i dag är utestängda från användningen av
investeringsfonderna.
I: 331 och 11: 378
De ekonomiska svårigheterna som den svenska fiskerinäringen f. n. brottas
med skulle i någon utsträckning lindras, om fiskarna i likhet med exempelvis
sina norska kolleger haft möjlighet att skattefritt avsätta viss del av
tidigare års vinster till en resultatutjämningsfond. Eftersom åren 1964 och
1D65 var något så när normala år hade det varit värdefullt, om kapital på
detta sätt kunnat ackumuleras för att läggas till inkomsten under de sämre
år, som därefter följt. Fiskarna hade då haft möjlighet att klara sig
själva, och de krav på åtgärder från samhällets sida som nu blir alltmer
aktuella hade man kanske då kunnat undvika.
I Norge har under en följd av år fiskarna haft rätt att skattefritt avsätta
en driftfond på 20 % för användning vid senare tillfälle. Enligt uppgift
har dessa bestämmelser ändrats så att man numera får avsätta 50 % av
den vinst, som överstiger ett uträknat genomsnitt av de tre senaste årens
inkomster.
Antingen man går på något av dessa system eller tillskapar ett annat,
kvarstår behovet för det svenska fisket att på så många områden som möjligt
komma i ett riktigt konkurrensförhållande till fisket i övriga nationer,
där f. ö. fisket stöds med statliga subventioner på många olika sätt.
I: 685 och 11: 813
Rennäringen brottas på grund av sina speciella förutsättningar med
många problem som den tekniska utvecklingen i allmänhet torde ha
begränsade möjligheter att övervinna. Ogynnsam väderlek, rovdjur, djursjukdomar
och dylikt kan vissa år kraftigt decimera inkomsterna. Även
med den bästa planering och förtänksamhet är det ännu omöjligt att i denna
näring frigöra det ekonomiska resultatet från omständigheter varöver
rennäringens utövare inte råder. Det är därför desto angelägnare att om
möjligt på andra vägar dämpa och förebygga verkningarna av dessa förhållanden.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
17
En renägares ekonomiska utbyte kan variera mycket kraftigt år från år.
Han har, liksom andra näringsutövare med stora variationer i sitt ekonomiska
resultat, behov av möjlighet till utjämning mellan olika år. För att
tillgodose detta berättigade intresse har t. ex. i skattelagstiftningen getts
möjlighet till förlustutjämning för företag och avsättning till skogskonto
för skogsbrukare. En liknande möjlighet för rennäringen skulle vara av
stort värde för dess ekonomiska kontinuitet.
11: 229
Många av vårt lands kulturarbetare måste anses tillhöra låginkomstgrupperna.
Det är angeläget att åtgärder vidtas i syfte att skapa bättre materiella
förhållanden för konstnärer av olika slag. Under det år som konstnären
färdigställer och försäljer ett konstverk kan inkomsten bli förhållandevis
hög, medan den i många fall torde bli mycket ringa under de år då
vederbörande arbetar med sitt konstverk. Även för de konstnärer som har
en kontinuerlig produktion kan emellertid det ekonomiska utbytet vara
mycket olika under skilda år.
Åtgärder bör därför vidtas som gör det möjligt för konstnärerna att få
till stånd någon form av inkomstutjämning mellan olika år. Det bör undersökas
om utformningen av en sådan inkomstutjämning kan utgå från lagstiftningen
om skogskonto.
Frågan om inkomstutjämning för konstnärer bör utredas. Utredningen
bör vara oförhindrad att pröva även andra metoder än den ovan nämnda.
Avsättning till återställningsfond
Gällande rätt m. m.
Intäkt genom avyttring eller annan användning av vissa beståndsdelar
till fastighet såsom sten, torv, grus, lera o. d. utgör skattepliktig intäkt av
jordbruksfastighet eller rörelse.
För substansminskning vid tillgodogörande av naturatillgångar får enligt
punkt 8 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen avdrag ske i form
av årlig avskrivning med skäligt belopp. Motsvarande bestämmelse gäller
enligt punkt 8 av anvisningarna till 22 § i fråga om jordbruksfastighet för
vilken inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder. I praxis medges
emellertid sedan gammalt avdrag för substansminskning även i fråga
om jordbruk med kontantredovisning.
Underlag för beräkning av avdrag för substansminskning skall vara anskaffningskostnaden
om denna kan visas. I andra hand kan avdraget beräknas
på ett särskilt värde som åsätts tillgången och i tredje hand på ett
uppskattat värde. Avdrag bör ske med belopp så avpassat att anskaffningsvärdet
blir till fullo avdraget under den tid tillgången beräknas räcka. Den
omständigheten att avdrag inte yrkas ett år innebär inte att avdraget till
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
denna del går förlorat. I praxis medges nämligen avdrag också för substansminskning
som belöper på tidigare år. Avdrag för substansminskning
kan alltså förskjutas.
Frågan om rätt för grusexploatör till avdrag för framtida kostnader för
iordningställande av mark, som varit föremål för exploatering, har vid två
tillfällen behandlats av riksskattenämnden.
1. I det ena fallet (RN nr 6/1962 p. 5) förklarade nämnden en ekonomisk
förening inte vara berättigad till avdrag för avsättning för täckande
av framtida kostnader för iordningställande av exploaterad mark. Som
motivering anfördes att länsstyrelsen inte meddelat föreläggande eller föreskrift
innebärande skyldighet för föreningen att, till begränsande eller motverkande
av grusföretagets menliga inverkan på landskapsbilden, iordningställa
de markområden på vilka föreningen bedrev grustäkt.
2. Det andra fallet (RN nr 6/1967 p. 5) avsåg ett bolag som under ett antal
år bedrivit grustäktsverksamhet på två fastigheter (X och Y) vilka tillhörde
en person (A), som tillika ägde 494 av de 500 aktierna i bolaget.
Bolaget bedrev grustäktsverksamhet i stor omfattning också på andra fastigheter,
vilka inte ägdes av A. Bolagets omsättning hade för ettvart av de
fyra senaste räkenskapsåren uppgått till mellan 2,5 och 3,5 milj. kr.
Bolaget, som enligt avtal med A hade att svara för samtliga sådana kostnader
för återställande av grustäktsområdet inom fastigheterna X och Y,
vilka enligt naturvårdslagen kunde åläggas fastighetsägaren, anhöll om
förhandsbesked om bolaget vid 1968 års taxering kunde erhålla avdrag
med 30 000 kr. för avsättning till framtida kostnader för ifrågavarande
återställningsarbeten.
Riksskattenämnden meddelade följande förhandsbesked. Riksskattenämnden
finner, att sökandebolagets kostnader för ifrågavarande återställningsarbeten
på fastigheterna X och Y beräknats till omkring 30 000 kr.
Riksskattenämnden finner vidare, att bolaget bedriver grustäktsverksamhet
i stor omfattning på vissa andra fastigheter och att bolagets genomsnittliga
årsomsättning de senaste fyra åren uppgått till bortåt 3 milj. kr.
Vid angivna förhållanden förklarar riksskattenämnden, att sökandebolaget
icke är berättigat att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avsättning
för framtida kostnader för återställningsarbeten på fastigheterna X och Y.
Frågans tidigare behandling
Bevillningsutskottet avvisade förra året i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 31 ett motionsyrkande om rätt för markägare att avsätta
viss del av intäkt av grus-, torv- eller lertäkt till s. k. återställningskonto.
Utskottet framhöll därvid att det i fråga om rationellt bedriven täktverksamhet
torde vara vanligt att en mycket stor del av återställningsarbetena
kan utföras medan täktverksamheten ännu pågår. I normalfallen torde där
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 19
för det av motionärerna aktualiserade spörsmålet inte innebära några större
problem. I den mån en grusexploatör kunde visa, att han efter täktverksamhetens
slut skulle komma att åsamkas en utgift för återställningsarbeten,
som absolut och relativt sett var betydande, var det enligt utskottets
mening inte uteslutet att regeringsrätten skulle anse honom berätigad att
under pågående täktverksamhet göra avsättningar med skäligt belopp för
att kunna möta den framtida kostnaden.
Utskottet erinrade då också om att skattskyldig enligt förordningen om
rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst hade möjlighet att åtnjuta
avdrag för förlust hänförlig till tidigare beskattningsår. Eftersom
kostnaden för återställningsarbeten på en grus-, torv- eller lertäkt måste
anses utgöra en kostnad i och för täktverksamheten torde underskott som
uppkom på grund av kostnader för sådana arbeten utgöra sådant underskott
på förvärvskälla, som kunde utnyttjas som förlustavdrag.
Motionerna
I: 213 och II: 237
1964 års naturvårdslag innehåller bestämmelser om skyldighet för markägare,
liksom för annan vilken utnyttjar mark för exploatering av grus,
lera eller därmed jämförbart material, att efter avslutad täkt återställa
marken på ett från naturvårdssynpunkt tillfredsställande sätt.
Kostnaderna för dessa återställningsåtgärder belastar exploatören, och
garanti för deras genomförande är ofta en förutsättning för att han skall
få tillstånd att utnyttja fyndigheten. Det är knappast möjligt att under
pågående täkt vidtaga återställningsåtgärder så att dessa kan avdragas vid
den årliga inkomsttaxeringen. Det blir i stället en kostnad som i sin
helhet kommer att belasta exploatören då verksamheten är avslutad. Från
skatteteknisk synpunkt men också för att säkerställa att kapital finns
tillgängligt då täkten är avslutad är det önskvärt att exploatören erhåller
rätt att under den tid verksamheten pågår avsätta viss del av inkomsten till
en fond för täckande av återställningskostnaderna. I den mån fonden sedan
användes för återställande av marken bör medlen vara befriade från beskattning.
Eventuellt kvarstående kapital efter åtgärdens genomförande
bör beskattas som ackumulerad inkomst.
I: 384 och II: U1 (jfr 11:405)
Utbyggnaden av tätorter samt anläggande av kommunikationsleder medför
varje år en icke oväsentlig förändring av landskapsbilden. Detta är en
naturlig utveckling med hänsyn till kravet på förbättrade kommunikationer
och kravet på ändamålsenliga tätorter. Men det kräver skärpt uppmärksamhet
från miljövårdssynpunkt.
De sår i naturen som åstadkommes genom täktverksamhet är svåra att
läka. Eftersom den nuvarande lagstiftningen medför att täktverksamhet
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
inte får startas med mindre länsstyrelsen givit sitt tillstånd, finns det goda
förutsättningar för att i framtiden trygga återställning av naturen till ett
sådant skick att olägenheten med takten blir minimal.
För att klara en finansiering av återställningen bör företag och enskilda
få tillfälle att bygga upp återställningsfonder, till vilka kan föras obeskattade
vinstmedel, som då de användes för återställning efter slutad täkt
förblir skattefria.
Utskottet
De motioner utskottet har att behandla i detta betänkande syftar alla
till att vidga möjligheterna till inkomstutjämning mellan olika beskattningsår
och till att lindra verkningarna av progressionen vid den statliga
beskattningen.
De yrkanden i motionerna I: 126 och II: 154 som avser ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning och antagande av 1957 års skatteutrednings
förslag till progressionsutjämning har behandlats av riksdagen
alltsedan förlustutjämningsförordningen antogs år 1960. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1968:22 framhöll bevillningsutskottet att befogade
invändningar knappast kunde riktas mot den bestämmelse i förlustutjämningsförordningen
som för rätt till förlustavdrag kräver att deklarationsskyldighet
förelegat och också fullgjorts för förluståret. Utskottet
anslöt sig därvid till den av 1957 års skatteutredning uttalade uppfattningen
att det i huvudsak endast är hänsynen till sådana skattskyldiga som
driver verklig förvärvsverksamhet som motiverar en rätt till förlustutjämning
och att någon ovillkorlig sådan rätt inte bör föreligga. Genom
att knyta rätten till förlustavdrag till deklarationsskyldigheten hade man
— menade utskottet — skapat goda möjligheter för en effektiv och praktisk
kontroll av att rätten till sådant avdrag inte onödigtvis missbrukades. Detsamma
kunde enligt utskottets mening sägas också om den bestämmelse
i förlustutjämningsförordningen som för rätt till förlustutjämningsavdrag
i familjeföretag kräver att ägareförhållandena i företaget är i huvudsak desamma
vid förlusttillfället som då förlusten skall utnyttjas. Syftet med
denna bestämmelse är nämligen att i görligaste mån förhindra att likvidations-
eller konkursmässiga företag utbjuds till nya aktieägare och av
dessa används som avskrivningsobjekt.
I fråga om motionärernas förslag till förordning om progressionsutjämning
åberopade utskottet de invändningar av principiell art som vid remissbehandlingen
riktades mot skatteutredningens förslag till progressionsutjämning.
De mest iögonenfallande verkningarna av progressionen vid den
statliga inkomstbeskattningen kunde enligt utskottets uppfattning numera
anses undanröjda genom lagstiftningen om förlustutjämning, om beräkning
av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst och om taxering för
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
21
inkomst av medel som insatts på skogskonto samt genom schablonavdraget
för kommunalskatt.
Då de nu förevarande motionerna grundas på samma skäl som de vilka
utskottet hade att behandla förra året och då några omständigheter som
bör föranleda ändrat ståndpunktstagande inte förekommit anser utskottet
sig böra avstyrka lagstiftningsyrkandena i motionerna I: 126 och II: 154.
Några motioner innehåller yrkanden om en allmän öppen resultatutjämning.
I motionerna 1:126 och 11:154, 1:209 och 11:230 samt 1:276
och II: 231 yrkas sålunda utredning angående möjligheterna till en sådan
utjämning genom en kontometod. Andra motioner syftar till resultatutjämning
för vissa yrkeskategorier. Enligt motionerna 1:331 och 11:378
bör fiskare ges möjlighet att göra avsättning till resultatutjämningsfond.
Motionärerna i motionerna I: 685 och II: 813 begär förslag till höstriksdagen
om utjämningskonto inom rennäringen och i motionen II: 229 begärs utredning
om rätt till inkomstutjämning för konstnärer.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden erinra om att 1957 års
skatteutredning ingående prövade för- och nackdelarna med en allmän rätt
till skatteutjämning genom kontoinsättningar och uttag. Utredningen fann
allvarliga invändningar kunna riktas mot en sådan utjämningsmetod, inte
minst från stats- och kommunfinansiell synpunkt men också med hänsyn
till svårigheten att göra nödvändiga begränsningar i kontometodens tilllämpningsområde
och att finna en rationell grund för såväl maximeringen
av den årliga avsättningen som den sammanlagda storleken av de avsatta
beloppen.
Utskottet har tidigare uttalat och anser alltjämt att det inte minst från
rättvisesynpunkt skulle vara till fördel om möjligheter kunde öppnas till
en mera vidsträckt resultatutjämning vid beskattningen men att frågan
om man bör införa ett system med skattefria kontoavsättningar är så
central för det svenska skattesystemet i dess helhet att den inte kan avgöras
utan en noggrann omprövning av gällande regler för inventarieavskrivning
och varulagervärdering samt de möjligheter i övrigt till skattemässig
konsolidering och resultatutjämning som skattereglerna nu erbjuder.
Utskottet vill erinra om att årets riksdag kommer att föreläggas
förslag till ändrade regler om avdrag för värdeminskning på byggnader
och markanläggningar. Dessa bestämmelser kan förväntas bli utformade så
att de förbättrar i vart fall företagens möjligheter till självfinansiering och
skattexnässig konsolidering.
Vad särskilt angår motionsyrkandena om införande av rätt till resultatutjämning
för vissa yrkeskategorier anser utskottet en reform i sådan
riktning strida mot grundläggande principer i beskattningen. Samernas
inkomst av renskötsel och i samband därmed bedriven verksamhet är att
hänföra till rörelse, och inkomsten härav uppskattas i regel efter täm
-
22 Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
ligen generösa schabloner. Möjligheter finns dock givetvis för den skattskyldige
att bli taxerad efter de regler som gäller för rörelseidkare i allmänhet.
Yrkesfiskarna har möjlighet att i viss utsträckning utjämna sina
inkomster mellan olika beskattningsår genom rätten till avskrivning på
båt och redskap, och även konstnärerna har rätt att få skatten på sin inkomst
uppdelad på flera år. Inkomst av konstnärlig verksamhet kan nämligen
enligt förordningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst fördelas på det antal år till vilka inkomsten hänför
sig, dock högst tio. Utskottet anser de angivna möjligheterna till resultatutjämning
vara till fyllest och avstyrker därför bifall till motionerna I: 126
och 11:154 i denna del, 1:209 och 11:230, 1:276 och 11:231, 1:331 och
II: 378, I: 685 och II: 813 samt motionen II: 229.
Utskottet har slutligen att behandla yrkandena i motionerna 1:213 och
11:237 samt 1:384 och 11:441 om skattefri avsättning till återställningskonto.
Enligt 18 § naturvårdslagen äger länsstyrelse förelägga den som söker
täkttillstånd att framlägga täktplan av erforderlig omfattning. Länsstyrelsen
kan också meddela sådana föreskrifter att företagets menliga inverkan
på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. För
att täkttillstånd skall äga giltighet krävs numera i fråga om all fältverksamhet
— d. v. s. även sådan som pågick när 1964 års naturvårdslag trädde
i kraft — att säkerhet ställs för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.
Säkerheten beräknas på grundval av bl. a. täktens bredd, längd
och djup samt de återställningsåtgärder som kan anses erforderliga.
I samband med att bevillningsutskottet förra året prövade ett motionsyrkande
av samma innehåll som de nu framförda uttalade utskottet (bet.
nr 31) att man av då föreliggande praxis inte utan vidare kunde dra den
slutsatsen att det skulle vara under alla förhållanden omöjligt att — med
avdragsrätt vid taxeringen — avsätta medel för framtida kostnader för
återställningsarbeten på täktfastighet.
Numera har frågan om avdrag för avsättning till fond för återställningsarbeten
prövats av regeringsrätten i ärende angående förhandsbesked. Målet
gällde ett betong- och stenindustriaktiebolag i Norrland med en årsomsättning
av 3,5 milj. kr. Det belopp som skulle avsättas till återställningsfond
utgjorde 50 000 kr. Av motiveringen i regeringsrättens utslag
framgår att de av länsstyrelsen ålagda återställningsarbetena ansetts avse
kostnader av sådan art att fondavsättning i och för sig kunnat ifrågakomma.
Att avdrag i det aktuella fallet likväl inte medgetts har av regeringsrätten
motiverats bl. a. med att bolaget inte visat vare sig vilken betydelse
den i målet aktuella utvinningen av grus haft för bolagets verksamhet
eller att återställningskostnaden varit av sådan betydelse i förhållande till
bolagets samlade nettointäkter — bolaget bedrev verksamhet i flera kommuner
— att avsättning varit påkallad.
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969 23
Enligt vad utskottet inhämtat torde det i fråga om rationellt bedriven
täktverksamhet vara vanligt att en mycket stor del av återställningsarbetena
kan utföras medan täktverksamheten ännu pågår. I normalfallen torde
därför det av motionärerna aktualiserade spörsmålet inte innebära några
större problem. I den mån en grusexploatör kan visa, att han efter täktverksamhetens
slut kommer att åsamkas en utgift för återställningsarbeten,
som i förhållande till omfattningen av hans verksamhet är av någon betydenhet,
är han berättigad att under pågående täktverksamhet göra avsättning
med skäligt belopp för att kunna möta den framtida kostnaden.
Avslutningsvis vill utskottet erinra om att skattskyldig enligt förordningen
om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst har möjlighet
att åtnjuta avdrag för förlust hänförlig till tidigare beskattningsår.
Eftersom kostnaden för återställningsarbeten på en grus-, torv- eller lertäkt
måste anses utgöra en kostnad i och för täktverksamheten torde underskott
som uppkommer på grund av kostnader för sådana arbeten utgöra
sådant underskott på förvärvskälla, som kan utnyttjas som förlustavdrag.
Utskottet avstyrker således bifall till motionerna I: 213 och 11:237 samt
I: 384 och II: 441.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
A) beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning
att
riksdagen avslår motionerna I: 126 och II: 154;
B) beträffande progressionsutjämning
att riksdagen avslår motionerna I: 126 och II: 154;
G) beträffande allmän öppen resultatutjämning
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 126 och II: 154,
2) motionerna I: 209 och II: 230,
3) motionerna I: 276 och II: 231;
D) beträffande rätt för fiskare att göra skattefri avsättning
till resultatutjämningsfond
att riksdagen avslår motionerna 1:331 och 11:378;
E) beträffande utjämningskonto inom rennäringen
att riksdagen avslår motionerna I: 685 och II: 813;
F) beträffande inkomstutjämning för konstnärer
att riksdagen avslår motionen II: 229;
G) beträffande skattefri avsättning till åter ställning sf ond
att riksdagen avslår
1) motionerna I: 213 och II: 237,
2) motionerna I: 384 och II: 441.
Stockholm den 27 februari 1969
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
Närvarande:
från första kammaren: herr John Ericsson (s), fröken Ranmark (s),
herrar Tage Johansson (s), Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Paul Jansson
(s), Stadling (s), Annerås (fp), Karl Pettersson (m) och Johan
Olsson (ep); samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås (m), Brandt (s),
fru Holmqvist (s), herrar Kristenson (s), Carlstein (s), Eriksson i Bäckmora
(ep), Hammarsten (s), Josefsson i Halmstad (s), Ahlmark (fp) och
Josefson i Arrie (ep).
Reservationer
I) beträffande ändringar i förordningen om förlustutjämning
av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i Borås (m) Eriksson i Bäckmora
(ep), Ahlmark (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka —- under åberopande
av innehållet i motionerna I: 126 och II: 154 — ansett, att utskottet under
punkten A bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 126 och II: 154
i denna del, antar det vid motionerna fogade förslaget till
förordning angående ändring av 2, 8 och 9 §§ förordningen
den 8 april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;
II) beträffande progressionsutjämning
av herrar Gösta Jacobsson (m), 7''istad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Ahlmark (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i motionerna I: 126 och II: 154 ansett, att utskottet
under punkten B bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 126 och II: 154
i denna del, antar det vid motionerna fogade förslaget till
förordning om utjämning i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring och inkomstminskning;
III)
beträffande allmän öppen resultatutjämning, rätt för fiskare alt
göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond, utjämningskonto inom
rennäringen, inkomstutjämning för konstnärer och skattefri avsättning
till återstållningsfond
av herrar Gösta Jacobsson (m), Tistad (fp), Annerås (fp), Karl Pettersson
(m), Johan Olsson (ep), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(ep), Ahlmark (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka — under åberopande
av innehållet i samtliga under punkterna C—G i utskottets hemställan upp
-
25
Bevillningsutskottets betänkande nr 10 år 1969
tagna motioner — ansett, att utskottet under punkterna C, D, E, F och G
bort hemställa
att riksdagen med anledning av följande motioner
1) I: 126 och II: 154,
2) I: 209 och II: 230,
3) I: 213 och II: 237,
4) I: 276 och II: 231,
5) I:331 och II: 378,
6) 1:384 och 11:441,
7) 1:685 och 11:813 samt
8) 11:229,
i skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning av
frågan om en allmän öppen resultatutjämning genom en
kontometod.