Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

Nr 27

Utlåtande i anledning av motioner angående företagens hälsovård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet hänvisade motionerna
I: 360 av herr Werner och II: 413 av lierr Hermansson in. fl. föreslås, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att en kompletterande
utredning rörande företagshälsovården företas, varvid i direktiven
för en sådan anges frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården
samt dess lagfästande enligt i motionerna anförda synpunkter, samt att
miljöproblemen på arbetsplatserna och deras omgivning därvid ägnas nödvändig
uppmärksamhet.

Motionärerna anför uppgifter från olika undersökningar rörande förekomsten
av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Vidare berör motionärerna
frågan om miljön på arbetsplatserna och förhållanden i arbetet som
skapar fysiska och psykiska påfrestningar. Mot denna bakgrund understryker
motionärerna den centrala roll som en väl fungerande företagshälsovård
spelar. Framför allt är det fråga om dess rationella ordnande och integrering
med den samhälleliga sjuk- och hälsovården i övrigt.

I motioner tidigare år har framför allt hävdats att företagshälsovården
liksom vad fallet är för sjuk- och hälsovården i övrigt bör underställas
samhällets huvudmannaskap. Motionerna har avvisats bl. a. under hänvisning
till den utredning som nyligen framlagt betänkande om företagshälsovården
(SOU 1968:44). Utredningsuppdraget har tillkommit efter ILO:s
rekommendation nr 112 angående företagshälsovård, och det bär överlämnats
åt arbetarskyddsstyrelsen att pröva frågan om och i vad mån rekommendationens
principer borde komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda
av styrelsen utfärdade anvisningar. Utredningen har emellertid enligt
motionärerna inte företagit någon närmare analys av detta problem.
Motionärerna anför, att betänkandet ger material tillräckligt som underlag
för slutsatsen att samhället inte helt bör överlåta företagshälsovården till
vad parterna på arbetsmarknaden kan komma överens om. Samhället borde
fastställa en ram för företagshälsovårdens ordnande och i kraft av en lagstiftning
utöva viss kontroll.

Avvägningen av behoven när det gäller inrättande av läkarbefattningar
inom företagshälsovården bör enligt motionärerna ske på samma sätt som
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 11 saml. Nr 27

2 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

vid inrättande av nya läkartjänster vid sjukvårdsinrättningarna. Detta sam
ordningsproblem behandlas enligt motionärerna otillfredsställande av utredningen.

Motionärerna erinrar om att läkare inom företagshälsovården enligt
vad som angivits i ILO-rekommendationen — bör i yrkesmässigt och moraliskt
hänseende intaga en helt oberoende ställning i förhållande till
såväl arbetsgivare som arbetstagare och ställer frågan om inte företagsläkarnas
ställning skulle vara avgjort starkare med en tjänstetillsättning
i likhet med den inom sjukvården i övrigt.

Enligt motionärerna har utredningen avstått från en närmare analys
av alternativet att företagshälsovården skall ha samma huvudman som
sjuk- och hälsovården i övrigt och inte gått in på möjligheten av samordning
mellan företagshälsovårdscentraler och landstingens öppna vård.

Sammanfattningsvis blir motionärernas slutsats att utredningen helt förbigått
viktiga problemställningar eller behandlat dem i otillfredsställande
grad. En kompletterande utredning erfordras därför. En sådan behöver
enligt motionärerna inte fördröja ett praktiskt genomförande av åtgärder
på företagshälsovårdens område men kan skapa förutsättningar för en bättre
lösning av frågan.

Beträffande motiveringen i övrigt torde få hänvisas till motion II: 413.

Företagshälsovårdsutredningens betänkande

Kungl. Maj :t beslöt den 4 mars 1960 att den av Internationella arbetsorganisationens
(ILO) allmänna konferens år 1959 antagna rekommendationen
nr 112 angående företagshälsovård skulle överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen
för prövning av frågan om och i vad mån rekommendationens
principer borde komma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av
styrelsen utfärdade anvisningar.

För utförande av det erhållna uppdraget bildade arbetarskyddsstyrelsen
en utredningsgrupp med representanter för nuvarande socialstyrelsen, arbetsmedicinska
institutet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges läkarförbund.

Utredningsgruppens betänkande »Företagshälsovård» framlades i augusti
1968 (SOU 1968:44).

Nedan återges utredningens ställningstagande i vissa frågor, som berörts
i motionerna I: 360 och II: 413.

Utredningen har kommit till att lagstiftningsåtgärder f. n. inte är påkallade.
Utredningen har erinrat om att Svenska arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen under år 1967 träffat en överenskommelse om
riktlinjer för företagshälsovård och lokalt samråd på företagshälsovårdens

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21 år 1969 3

område och har uttalat, att den frivillighetens väg som sålunda beträtts
bör få prövas. Med hänsyn till den utveckling som skett och de erfarenheter
som vunnits på den svenska arbetsmarknaden i fråga om frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadsparternas huvudorganisationer
beträffande olika verksamheter, bl. a. arbetarskydd och företagshälsovård,
har utredningen ansett att det bör finnas förutsättningar att även för övriga
områden av arbetslivet söka förverkliga ILO-rekommendationens syften
genom frivilliga åtaganden och samverkan.

Utredningen har nekande besvarat frågan om arbetarskyddsstyrelsen
i dagens läge bör utfärda anvisningar rörande organiserande och bedrivande
av företagshälsovård på arbetsplatserna. Utredningen har anfört,
att företagshälsovården får sägas befinna sig i ett begynnelseskede, där olika
möjligheter bör få prövas. Vad som nu behövs är enligt utredningen
information och rådgivning om de möjligheter som prövats eller som är
tänkbara.

Det finns enligt utredningen mycket starka skäl för en fast förankring
av företagshälsovården i arbetslivet självt med bredast möjliga utnyttjande
av arbetsplatsens egna resurser. Härigenom vinnes också en stabil grund
för konstruktivt och kvalificerat samarbete med de organ i samhället som
ansvarar för arbetarskydds- och arbetsmedicinska frågor och för en ändamålsenlig
avvägning av insatserna mellan dessa organ och företagen. Utredningens
ställningstagande för en företagshälsovård som så långt möjligt utövas
av företagen själva motiveras ytterligare av praktiska svårigheter för
utomstående expertis inom hälsovården och sjukvården samt arbetsvärden,
försäkringskassorna och socialvården att utan medverkan av sådan företagsintern
expertis göra avväganden och ställningstaganden som hänger samman
med individens situation i olika specifika arbetssammanhang. Företagshälsovården
bör samtidigt som den uppehåller ansvaret för hälsofrågor
på arbetsplatsen arbeta utåtriktat med så bred kontakt som möjligt
med samhälleliga organ.

Utredningen har ansett det varken möjligt eller lämpligt att utarbeta detaljerade
organisationsplaner utan har i stället presenterat ett antal organisationsmodeller
—- inbyggd företagshälsovård, inbyggd företagshälsovård
med deltidsanställd företagsläkare, företagshälsovårdscentraler, branschanknuten
företagshälsovård med regionala centraler och rörliga enheter
samt andra organisationsformer — avsedda närmast som vägledning vid
införande av företagshälsovård.

Utredningen har framhållit att ett stort antal olika organisationer och
institutioner berörs av verksamheten och att dessa givetvis inte bör verka
på var sitt område utan kontakt med varandra. Utredningen har därför
föreslagit att ett samråds- och samarbetsorgan bildas på riksplanet med
representanter för socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmedi -

4 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

cinska institutet, för staten i dess egenskap av arbetsgivare samt för Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Utredningen har däremot ej ansett sig f. n. böra förorda motsvarande form
av samverkan på regionplanet men har förutsatt, att sjukvårdshuvudmannen
inom respektive region och övriga intressegrupper söker kontakt för
samråd om företagshälsovården.

Utredningen har förordat att en viss sjukvårdsdel skall knytas till företagshälsovården.
Med hänsyn till nu rådande brist på såväl läkare som
övrig arbetskraft inom hälso- och sjukvården är det nödvändigt att den
samhälleliga hälso- och sjukvårdens basorganisation erhåller erforderliga
resurser. En väl utbyggd företagshälsovård utgör en komplettering och
effektivisering av denna basorganisation, och resurser bör därför ställas
till förfogande även för den förstnämnda.

I vad avser företagsläkares ställning i företaget anför utredningen, att
hittillsvarande erfarenhet tyder på att den omständigheten, att företagsläkaren
är avlönad av företaget, inte ställer honom i en annan situation
än andra läkare såsom patientens förtrogne. Företagsläkarna har i hög
grad kunnat påräkna de anställdas förtroende och har i stor utsträckning
anlitats av de anställda också i sjukvården. Detta torde bl. a. bero på att
arbetstagarna insett det värde företagsläkarens verksamhet har för dem
själva.

Utredningen har vidare framhållit att förändringen av den tekniska arbetsmiljön
har kommit den tekniska arbetshygienen att framstå som en särskilt
betydelsefull del av företagshälsovården. Utredningen uttalar bl. a.,
att det är angeläget att de till den tekniska arbetshygienen hörande frågorna
aktualiseras vid planeringen av arbetslokaler och arbetsprocesser. Genom
att redan på detta stadium medverka till att åstadkomma riskfria och i övrigt
goda förhållanden kan man reducera behovet av övervakning och kontroll
i produktionen. Hela det komplex som gäller arbetsmiljöns och arbetsformernas
anpassning till arbetstagaren måste därför byggas upp på ett
systematiskt och konstruktivt samarbete mellan företagshälsovården och
de organ som på arbetsplatsen svarar för arbetsformerna. Utredningen framhåller
härvid skyddsingenjörens roll. Utredningen förutsätter att skyddsingenjören
ägnar sig åt skyddstekniska, arbetshygieniska, ergonomiska
och miljövårdande frågor men också mer aktivt än vad som hittills varit
vanligt deltar i planerings- och produktionsfrågor, som sammanhänger
med företagshälsovården. Utredningen har framlagt ett förslag till utbildningsprogram
för bl. a. skyddsingenjörer.

Utredningen framhåller att en viktig förutsättning för ökad aktivitet på
utbildningsområdet är att de av en tidigare utredning föreslagna yrkesmedicinska
sjukhusenheterna, i första hand vid regionsjukhusen, nu kommer
till stånd.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från arbetar skyddsstyrelsen
och riksförsäkringsverket och har berett Landsorganisationen i
Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges hantverksoch
industriorganisation (SHIO) och Svenska företagares riksförbund tillfälle
att avge yttranden.

Arbetarskgddsstyrelsen erinrar om att det utredningsarbete, som styrelsen
genomfört efter uppdrag av Kungl. Maj :t och redovisat i betänkandet
»Företagshälsovård», har bedrivits under medverkan av representanter för
arbetarskydds styrelsen, socialstyrelsen och arbetsmedicinska institutet, arbetsmarknadens
parter, medicinsk och teknisk expertis samt experter beträffande
den offentliga hälso- och sjukvården. Betänkandet har enhälligt
biträtts av hela utredningsgruppen.

Utredningen har i betänkandet gett vissa rekommendationer om hur
företagshälsovård kan ordnas under olika förutsättningar, genom inbyggd
företagshälsovård, genom företagshälsovårdscentraler eller genom anlitande
av utom företaget tillgänglig expertis. Betydelsen av samverkan mellan
samhällets hälso- och sjukvård och företagshälsovården har starkt framhållits.
I syfte bl. a. att befrämja sådan samverkan har utredningen föreslagit
ett samrådsorgan. Utredningen har förutsatt att landstingen i egenskap
av sjukvårdshuvudmän på regionplanet skall ta motsvarande initiativ
till samråd och samverkan.

Utredningen har angett sina motiv för att inte föreslå lagfästande av företagshälsovården
och har därvid erinrat om den mellan SAF och LO år 1967
träffade överenskommelsen om riktlinjer för företagshälsovård och lokalt
samråd på företagshälsovårdens område. Den frivillighetens väg som sålunda
beträtts bör enligt utredningens mening få prövas.

Styrelsen anför vidare att det är resursfrågan som har den avgörande
betydelsen för i vilken takt företagshälsovården skall kunna byggas ut. Lagstiftning
om att företagshälsovård skall finnas är således inte avgörande.
Intresse för och efterfrågan på personal för sådan verksamhet finns redan
i stor utsträckning och kommer med all sannolikhet att öka.

Utredningen har även tagit upp miljöproblemen och konstaterat bl. a.
att olycksfallen ofta är ett resultat av flera samverkande faktorer i samspelet
mellan individ, arbetsprocess och arbetsmiljö och att förändringarna
av den tekniska arbetsmiljön har kommit den tekniska arbetshygienen
att framstå som en särskilt betydelsefull del av företagshälsovården.
Miljöproblemet har tagits med vid beskrivning av skyddsingenjörens arbetsuppgifter
och i förslaget till utbildningsprogram för skyddsingenjörer och
företagsläkare.

Riksförsäkringsverket har i yttrande över betänkandet Företagshälsovård
i stort sett anslutit sig till utredningens ståndpunkter. Verket erin -

6 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

rar om 1967 års överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudparter
och uttalar uppfattningen att intresset för anordnandet av företagshälsovård,
framför allt i form av företagshälsovårdscentraler, ökat efter överenskommelsen.

Riksförsäkringsverket finner för närvarande inte anledning till en kompletterande
utredning.

LO erinrar om 1967 års överenskommelse mellan SAF och LO om företagshälsovården.
Även utanför huvudorganisationernas gemensamma område
har därefter träffats liknande överenskommelser.

LO anför vidare:

Utvecklingen i dagens näringsliv har medfört att allt större uppmärksamhet
måste ägnas förebyggande åtgärder inom arbetarskydd och företagshälsovård.
Redan vid planeringen av arbetslokaler, maskiner och arbetsmiljöer
måste hänsyn tas till människans förutsättningar. Företagshälsovården
måste därför så långt möjligt integreras med den övriga verksamheten
inom företagen. Särskilt viktigt är sambandet mellan produktionsplaneringen,
utformningen av arbetsmiljön och företagshälsovården. Dessa
skäl och nödvändigheten av en positiv attityd till verksamheten leder till
uppfattningen att företagshälsovårdens syfte bäst tillgodoses genom frivilliga
överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Skulle det emellertid
visa sig svårt att inom vissa områden träffa frivilliga överenskommelser
eller om dessa överenskommelser inte visar sig effektiva vill LO inte
utesluta möjligheten att i framtiden aktualisera lagstiftningsåtgärder inom
detta område.

Ytterligare utredningar av den art som föreslås i föreliggande motioner
kommer enligt LO:s mening att medföra risk för försening av genomförandet
av företagshälsovården "i vårt land. Med hänsyn till nödvändigheten av
att utan ytterligare dröjsmål bl. a. utbilda personal för en väsentligt utökad
företagshälsovård bör förslagen i företagshälsovårdsutredningens betänkande
snarast möjligt förverkligas.

LO avstyrker den föreslagna utredningen.

SAF framhåller att den moderna företagshälsovården kräver — utöver
grundutbildningen — en allmänmedicinsk påbyggnad med viss inriktning
samt en relativt omfattande arbetsmedicinsk specialutbildning. Tillgången
på nödvändiga resurser för specialutbildningen är starkt begränsad. I förhållande
till den allmänna sjukvården har företagshälsovården mer att
hämta in, vilket sammanhänger med att den är en relativt ny företeelse.
Det är personalbristen och inte bristande intresse eller vilja från företagens
sida, som utgör det avgörande hindret för en snabb utbyggnad. Personalbristen
avhjälps inte genom lagstiftning. Samhället har full kontroll
över fördelningen mellan den allmänna sjukvården och företagshälsovården
genom att staten ensam svarar för dimensioneringen av specialutbildningen
för företagslälcare, skyddsingenjörer och företagssköterskor. Det samrådsorgan,
som föreslås av företagshälsovårdsutredningen, är avsett att bli ett
forum, inom vilket staten skall kunna diskutera resursfördelningen med

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

företagshälsovårdens olika intressenter. På det regionala och lokala planet
kommer en fri samverkan att ge bättre förutsättningar för en smidig anpassning
till lokala förhållanden och behov än statliga direktiv. Ej heller
skulle tjänstetillsättning på samma sätt som inom »sjukvården i övrigt»
vara ägnad att främja anpassningen till de aktuella arbetsplatsförhållandena
och till integration med övrig verksamhet i företagen.

Enligt föreningens mening bör motionärernas förslag inte föranleda
någon åtgärd.

SHIO anför att det sedan remissorganens synpunkter redovisats kan
bedömas huruvida alla väsentliga krav redan tillgodosetts eller om några
av motionärernas synpunkter befinns värda uppmärksamhet. Organisationen
finner ingen anledning att en ny utredning nu igångsättes. Motionerna
avstyrkes.

Svenska företagares riksförbund uttalar att huvudansvaret för sjukvården
främst bör åvila samhället och att företagens insatser främst bör inriktas
på förebyggande åtgärder. Riksförbundet finner med hänsyn till de
överenskommelser som träffats mellan parterna på arbetsmarknaden avsende
företagshälsovården inte nödvändigt med särskild utredning på området.

Utskottet

Mot bakgrund av en kritik av de förslag som framlagts av företagshälsovårdsutredningen
i dess betänkande »Företagshälsovård» (SOU 1968:44)
hemställer motionärerna om en kompletterande utredning, särskilt inriktad
på frågor om företagshälsovårdens lagfästande och huvudmannaskap
samt miljöproblem på arbetsplatserna.

I företagshälsovårdsutredningens arbete har deltagit representanter för
arbetsmarknadsparterna och närmast berörda myndigheter samt medicinsk
och teknisk expertis och experter beträffande den offentliga hälso- och sjukvården.

De synpunkter utredningsgruppen enhälligt framfört har kompletterats
genom den nyligen avslutade remissbehandlingen av betänkandet. Utskottet
finner ej skäl att föregripa Kungl. Maj :ts ställningstagande i anledning av
betänkandet och remissmaterialet och anser sig ej böra tillstyrka motionerna.

Utskottet hemställer därför,

att de likalydande motionerna I: 360 och II: 413 icke föranleder
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1969

På allmänna beredningsutskottets vägnar:

NANCY ERIKSSON

8 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 27 år 1969

Närvarande:

från första kammaren: herrar Möller (s), Hedlund (s), Eric Peterson
(fp), Axel Kristiansson (ep), Helge Karlsson (s), Karl Gustav Pettersson
(s), Ernst Olsson (ep)*, Ove Karlsson (s), Blomquist (m), fru Grethe
Lundblad (s), herrar Axelson (fp) och Ingvar Andersson (m);

från andra kammaren: fru Eriksson i Stockholm (s), herrar Larsson
i Borrby (ep), Rimås (fp), fru Hörnlund (s)*, herrar Johansson i Skärstad
(ep), Wiklund i Härnösand (s)*, Hyltander (fp), Green (s), Rosqvist (s)
och Björck i Nässjö (m)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

ESSELTE AB. STHLM 69
914245