RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 2

FÖRSTA KAMMAREN 1968

18 januari

Debatter m. in.

Torsdagen den 18 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

Interpellation av herr Björk (s) ang. undervisningen i skolorna
om internationella problem ................................ 84

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Lokander (s) ang. upphandlingsbestämmelserna för försvarsmakten
.......................................... 87

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. offentliggörandet av
statsverkspropositionen ................................ 87

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Andersson, Ivar, (s) hade under
gårdagen infunnit sig och intagit
sin plats i kammaren.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Ivungl. Maj :ts proposition
nr 5, med förslag till förordning med
särskilda bestämmelser om insättning
på skogskonto.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 7, med förslag till narkotikastrafflag,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge riktlinjerna
för organisationen av vården av narkotikamissbrukare,
till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 8,
angående livränta till vissa personer.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 9,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens lönedelegations redogörelse
för dess verksamhet under år
1967.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 34 och 35 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 36—42 till statsutskottet,

motionen nr 43 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 44—47 till lagutskott,
motionen nr 48 till jordbruksutskottet,

motionen nr 49 till allmänna beredningsutskottet,

motionen nr 50 till statsutskottet samt
motionen nr 51 till allmänna beredningsutskottet.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1968/69, samt nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den svenska ekonomin
har sedan länge haft en stark relation
till utvecklingen på det internationella
fältet. Så måste självklart bli fallet då
den svenska utrikeshandeln ligger på
en hög nivå. Beroendet av andra länder
har ytterligare accentuerats genom
den snabba utveckling som skett inte
minst på handelns och kommunikationernas
områden. Viljan till resultatgivande
samarbete på det internationella
handelsområdet har också tagit sig
starkare uttryck på en rad områden,
t. ex. genom bildandet av EEC och
EFTA, genom Gatt-förhandlingarnas
relativt goda resultat och genom ett
vidgat nordiskt samarbete.

Det oroliga internationella läget på
valutaområdet med devalvering i ett
flertal länder och andra restriktiva åtgärder
har också påverkat vårt land

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fastän Sverige inte valde att tillgripa
devalvering. Ännu är det inte möjligt
att helt överblicka vad konsekvenserna
blir av de åtgärder som vidtagits på
detta område i olika länder. En viss
stabilisering kan man förmoda redan
har inträtt. Åtgärden att höja det svenska
diskontot motiverades med att det
var nödvändigt för att förhindra valutautflödet,
men det bör nogsamt observeras
att åtgärden passar mycket dåligt
in i vår inhemska ekonomi med
vikande konjunkturer och tilltagande
arbetslöshet. Det understryker också
nödvändigheten av att man när möjligheter
därtill finns sänker diskontot, så
att man i vissa situationer verkligen
har möjlighet att höja räntan utan att
det medför alltför stora olägenheter
inom vårt land. Den svenska räntepolitiken
har nämligen kännetecknats av
stor snabbhet då det gällt att höja räntan
men av stor försiktighet och tröghet
då det gällt att företaga sänkningar.

De svenska strävandena att i någon
form vinna anslutning till EEC har hittills
inte krönts med framgång. Enigheten
om att Sverige på allt sätt bör
sträva efter att få samarbete med EEC
är dock stor. De senaste årens utveckling
har alltmer klargjort önskvärdheten
av ett vidgat samarbete såväl inom
europahandeln som inom världshandeln.
Den snabba tekniska utvecklingen
nödvändiggör allt intensivare kontakter
mellan länderna. I många fall är
det nödvändigt med koncentration och
specialisering av tillverkningarna för
att nå bästa möjliga resultat. En uppdelning
och specialisering av produktionen
kan i många fall leda till långt
större effekt och därmed högre levnadsstandard
i de länder som samarbetar.
Jag vill vända mig emot det resonemang
som alltid utgår från att ett
handelssamarbete mellan vissa länder
alltid måste rikta sig mot tredje part
Så behöver inte vara fallet. Ett samarbete
mellan länder kan mycket väl
leda till större effektivitet utan att det
skadar någon tredje part. Det utesluter

inte att ett samarbete i vissa fall kan
vara riktat mot tredje part. Det är synnerligen
önskvärt att det vidgade handelssamarbetet
kommer till stånd sa
snart som möjligt. I annat fall söker sig
handeln vissa vägar, som sedan kanske
stabiliseras och fastlåses, och därmed
kan man inte få den rörlighet i handeln
som är synnerligen önskvärd.

Det är bara inledningsvis, herr talman,
som jag kortfattat har önskat beröra
de svenska relationerna till andra
länder. Jag förmodar att vi kommer
att få en utrikespolitisk debatt, där det
blir tillfälle att mera ingående debattera
dessa problem. Av det skälet skall
jag inte heller ta upp tiden med att ingående
tala om utrikespolitiska frågor.
Det är endast några få ord jag tänker
säga om utrikespolitiken.

Tyvärr har på det världspolitiska
fältet i flera avseenden inga större förändringar
skett sedan föregående remissdebatt.
Kriget i Vietnam fortsätter
på samma sätt som tidigare, men vissa
fredstrevare har dock gjorts på senare
tid, vilka i varje fall kan inge en förhoppning
om att de stridande parterna
skall kunna få någon kontakt för fredsöverläggningar.
På vilket sätt dessa
överläggningar kommer till stånd spelar
kanske mindre roll. Men liksom tidigare
vill jag betona att då vi har en
internationell organisation för fred och
säkerhet, nämligen Förenta Nationerna,
bör sådana frågor i första hand behandlas
inför detta forum.

I detta sammanhang vill jag också
betona att Sverige är ett fritt land där
alla har rätt att fritt tillkännage sina
åsikter och att demonstrera om de så
önskar. Det tjänar emellertid intet som
helst syfte om några personer med ytterlighetsåsikter
vill spela herrar och
terrorisera andra medborgare med demonstrationer
på icke tillåtna platser
under oordnade former. Vid sådana
tilltag bör de behandlas efter lagens och
ordningsstadgans bestämmelser, och polisen
bör ha allt stöd då den fullgör
det arbete för vilket vi anställt den.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Tilltagen är dumma och meningslösa,
men de kan få betydligt farligare konsekvenser
då omdömeslösa personer angriper
andra länders diplomater eller
ambassadörer. Vi ställer oss helt bakom
statsministerns bestämda uttalande
mot sådana tilltag.

Jag förmodar att det i denna debatt
knappast finns tillfälle till några större
överläggningar om SÄPOrs arbete. Hur
vi än diskuterar är det nödvändigt att
ha en säkerhetspolis. Sedan kan arbetsformerna
för säkerhetspolisens arbete
diskuteras.

I en annan del av världen, nämligen
Främre östern, råder i varje fall för
närvarande vapenstillestånd. Det är givetvis
en heder för vårt land att den
svenske ambassadören Gunnar Jarring
fått det otroligt svåra men också för
honom personligen hedersamma uppdraget
att försöka medla i Främre östern-konflikten.
Att detta uppdrag kom
en svensk till del kanske också får tillskrivas
vår alliansfria utrikespolitik.

Nedrustningsförhandlingarna i Geneve
ledde tyvärr inte till resultat som
kunde föreläggas Förenta Nationernas
generalförsamling under förra året. Förhoppningar
finns dock att en överenskommelse
skall kunna uppnås och att
denna skall kunna föreläggas den fortsatta
generalförsamlingens möte. Jag
vet att vår chefsdelegat, statsrådet Alva
Myrdal, som är värd allt erkännande för
sitt arbete, är väl medveten om att en
sådan eventuell överenskommelse inte
bara bör bli förmånlig för stormakterna
utan också bör ta hänsyn till andra
länders intressen, men jag vill ytterligare
understryka denna sak i dag.

Det finns många och brännande problem
på det internationella fältet, men
jag avstår från ytterligare kommentarer
i avvaktan på den utrikespolitiska
debatt som brukar hållas i mars.

Herr talman! I mitten av oktober
förra året var det tio år sedan socialdemokraterna
ensamma övertog regeringsansvaret
i vårt land. Hur har då
regeringen lyckats med sin uppgift och

Statsverkspropositionen m. m.
vad har den lyckats åstadkomma? Ja,
först kan man konstatera att de allmänna
förutsättningarna för en framgångsrik
politik varit goda. Produktionsökningarna
i synnerhet under förra delen
av 1960-talet var stora och skapade
förutsättningar för en väl planlagd och
expanderande politik. Den socialdemokratiska
regeringen har emellertid inte
med någon större framgång kunnat förvalta
sin uppgift. Inflationen har fortsatt
i vanlig socialdemokratisk takt, bostadsbristen
är fortfarande skriande,
köerna är långa vid utbildnings- och
vårdanstalter, när nu arbetslösheten blir
alltmer besvärande finner man att frågan
om en allmän arbetslöshetsförsäkring
fortfarande är olöst, låginkomstgrupperna
släpar efter i standardutvecklingen,
frågorna på familjepolitikens
område har inte blivit lösta o. s. v.
Hur välvilligt man än ser på regeringens
arbete — om man nu kan bedöma
det välvilligt — kan man inte påstå
att dess politik varit framgångsrik. Redan
de första åren av 1960-talet stagnerade
industrins investeringar, men det
tog sju år innan regeringen kom sig för
att göra något nämnvärt för att få en
förbättring till stånd, om man nu skall
anse att bildandet av investeringsbanken
skall betecknas som någon större
åtgärd, vilket vi inte vet mycket om ännu.
I ett avseende har dock regeringen
varit uppmärksam och känslig. Om oppositionen
framfört välmotiverade förslag
och regeringen märkt att de haft
starkt stöd bland svenska folket så har
man nödgats genomföra dem. Ett sådant
exempel är den nu föreslagna mervärdeskatten.
När centern vid åtskilliga
tillfällen påyrkat att en form av
mervärdeskatt borde ersätta omsättningsskatten
så har den från vissa socialdemokrater
fått vissa nära nog hånfulla
svar. Stats- och finansministrarna
har dock uttalat sig mera försiktigt. Det
bör observeras att varken herr Hedlund
eller jag själv sagt att det var skatteberedningens
förslag till mervärdeskatt
som skulle införas, utan en för -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
enklad form av mervärdeskatt som bl. a.
främjade investeringarna. Det är ju
glädjande att många andra av oppositionens
förslag upptagits av regeringen
och genomförts. Det understryker dock
att den nuvarande regeringen blivit en
initiativlös administrationsregering,
som varje år pusslar ihop en budget med
kommentarer av ursäkter för att vissa
ting inte kunnat lösas och med ljusa
förhoppningar om att det skall bli
bättre i framtiden.

Årets finansplan är ytterligare ett vittnesbörd
om den slätstrukna socialdemokratiska
politik som förts under åtskilliga
år. Det är mycket dåligt med
de nya och djärva målen i årets budget,
och vi har ju redan fått veta, att med
»nya djärva mål» menar socialdemokratin
att åtminstone försöka att reparera
alla de misstag som den själv har begått
tidigare.

I finansplanen sägs det att den ekonomiska
politiken under fjolåret bl. a.
inriktats på att stabilisera pris- och
kostnadsutvecklingen. Vad det gäller
priserna har prisstegringstakten under
år 1967 saktat av jämfört med närmast
föregående år. Nettoprisindex steg med
knappt 3 procent under 1967 mot 4,4
procent året innan. Då det gäller att bedöma
kostnadsutvecklingen måste man
se den mot bakgrunden av läget på arbetsmarknaden.
Arbetskraftsefterfrågan
var under år 1967 lägre än på länge,
och därmed möter vi ett av våra allvarligaste
problem just nu, nämligen
arbetslösheten och en minskad efterfrågan
på arbetskraft.

Hösten 1967 var arbetslösheten 0,5
procent högre än vid samma tid år 1966
och därmed även högre än vad som
hittills förekommit under hela 1960-talet.

Jag skall, herr talman, sedan tala
om arbetslöshetens problem, men dess
samband med kostnadsutvecklingen
måste beaktas. Regeringen vill gärna ta
åt sig äran av de förbättringar som sker,
men i fråga om kostnadsutvecklingen
måste man beakta att det är en föga

angenäm faktor som inverkat, nämligen
en stigande arbetslöshet och mindre efterfrågan
på arbetskraft.

I fråga om den ekonomiska politikens
inriktning säger finansplanen vidare att
den inriktats på att skapa utrymme för
en uppgång av industrins investeringar
samt av bostadsbyggandet och dess
kommunala följ dinvesteringar. Bostadsbyggandet
steg något under förra året,
och de kommunala investeringarna ökade.
önskemålet att de kommunala investeringarna
skulle stiga synes dock
vara eu efterrationalisering från regeringens
sida. I förra årets finansplan
säger nämligen finansministern: »Det
finns därför anledning att anta, att de
kommunala investeringsplanerna kommer
att revideras nedåt ganska kraftigt.
Jag har räknat med en ökning av de
kommunala byggnadsinvesteringarna
med 7 procent i stället för den i planerna
angivna ökningen med 11 procent.
»

I årets finansplan betecknar finansministern
det som en framgång att hans
önskemål från 1967 inte kom att uppfyllas
utan att det gick nästan tvärtemot
vad han önskat sig. Han skriver
nämligen i årets finansplan följande:
»De kommunala investeringarna, som
1965 och 1966 ökade förhållandevis
måttligt, steg kraftigt under fjolåret. I
volym uppgick stegringen till 11 procent,
vilket innebär en återgång till
den höga ökningstakt som rådde under
första hälften av 1960-talet.»

Finansministern vill ju gärna och i
synnerhet i årets budget fara fram med
hartassen över den egna politiken, men
i detta fall blir man ganska förvånad
över de motstridiga uttalandena i 1967
och 1968 års finansplaner. Nu kan det
visserligen invändas att uttalandet
gjorts därför att konjunkturen har blivit
en annan under det förflutna året,
men uttalandena i förra årets finansplan
om de kommunala investeringarna
gjorde finansministern just i samband
med önskvärdheten av ökade industriinvesteringar.
Det är så mycket

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

mera förvånande att finansministern
nu kan glädjas åt att hans prognoser om
de kommunala investeringarna inte slog
in och att han också kan glädjas åt att
industrins investeringar praktiskt taget
stått stilla.

Bostadsbyggandet gav under förra
året ett tillfredsställande resultat i det
att antalet inflyttningsfärdiga lägenheter
beräknas överstiga 100 000. Fastän
detta är ett gott resultat löser det ju
ingalunda bostadskrisen, utan det är
regeringens gamla försyndelser på detta
område som går igen. Regeringen har
ensidigt sett endast på bostadsbyggandet
men inte brytt sig om hela bostadsförsörjningen,
d. v. s. hur många lägenheter,
nya och äldre, som funnits tillgängliga
för de bostadssökande. Efter
många års påpekanden i synnerhet från
centerns sida har regeringen nu äntligen
börjat tänka också något på bostadsförsörjningen
och t. ex. tagit itu
med rivningsraseriet.

När nu bostadsförsörjningens lösande
har tagit så många år för att inte
säga årtionden och ännu inte är avklarat,
får många stackars människor,
som länge väntat i bostadskön och inte
har alltför höga inkomster, på grund
av regeringens försummelser vidkännas
en annan mycket svår olägenhet, nämligen
de mycket höga hyrorna. Byggnadskostnaderna
har ständigt stigit, och
hyrorna har nu i många fall kommit
upp till en sådan höjd att lägenheter
trots bostadsbristen under vissa tider
kan stå tomma på grund av de höga hyrorna.
Det har blivit så, som det redovisades
i Svensk ekonomi 1965—1970,
att de som har och i synnerhet de som
länge haft bostad gynnas med den nuvarande
bostadspolitiken, medan andra
och i synnerhet de unga familjerna
missgynnas genom de höga hyror de
måste betala. Mycket har regeringen
misskött, men i all synnerhet är dess
misstag markanta inom bostadspolitiken.

Ett genomgående misstag i den socialdemokratiska
politiken har varit att

Statsverkspropositionen m. m.
man inte tillräckligt beaktat betydelsen
av näringslivets investeringar och i
synnerhet då av industriinvesteringarna.
De första åren av detta decennium
stod industrins investeringar praktiskt
taget stilla. Om inte investeringarna utvecklats
tillfredsställande så kommer
det att verka hämmande på produktionen.
Nu säger visserligen finansplanen,
att politiken inriktades under år 1967
på att skapa utrymme för en uppgång
av industrins investeringar. Men hur
har utvecklingen blivit på det området?
Jo, säger konjunkturinstitutet, industriinvesteringarna
stagnerade under 1967
— preliminärt beräknas nivån ha överstigit
1966 års med 1 procent. Var det
sådana blygsamma anspråk som regeringen
ställt på industrins investeringar?
Finansministern behandlar den saken
med lätt hand och ägnar den bara
en mening, i vilken han säger att med
hänsyn till konjunkturutvecklingen hävdade
sig även näringslivets investeringar
väl. Inte har regeringen stora anspråk
på investeringarna när man anser
att de är väl hävdade då de praktiskt
taget står stilla.

Inför 1968 beräknade konjunkturinstitutet
att industrins totala investeringar
kommer att ligga kvar på ungefär
oförändrad nivå. Då skulle man kunna
tänka sig att regeringen med den hotande
arbetslösheten försökte vidtaga
åtgärder som främjar de produktiva investeringarna.
Så är emellertid inte fallet
i någon större utsträckning. Införandet
av mervärdeskatten är en förmån
för näringslivet, men den tas till
största delen tillbaka genom arbetsgivaravgiften,
och det är väl därför som
Industriförbundets ordförande i en TVintervju
sade att han inte tycker att
budgeten ger några förmåner för näringslivet.

Regeringen, som synes vara en sådan
vän av högräntor, bör också beakta
högräntans effekt på investeringar
och rationaliseringar. I en situation då
vi önskar att industrins investeringar
skall öka verkar det icke gynnnsamt

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

med hög ränta. Vad det gäller rationaliseringar
är vi alla medvetna om
den hårda konkurrens vår industri har
på världsmarknaden och att den måste
rationalisera till det yttersta för att
kunna hävda sig. Då det gäller att byta
ut t. ex. en maskin scm visserligen
fungerar men kunde ersättas med en
effektivare kan det verka hindrande
med en hög ränta som ökar kostnaden
vid anskaffningen.

Det kan bli såsom nationalekonomen
Terborgh sagt, nämligen att konserveraren,
det vill säga den gamla maskinen,
får finnas kvar därför att, som
Terborgh uttrycker det, frestaren, den
nya maskinen, drar för höga räntekostnader,
som kan verka rationaliseringshämmande.

Investeringsfonden var ett av de förslag
som regeringen kvickt hade rafsat
ihop när förra årets finansplan
framlades. Den fanns då vara omnämnd
med fem rader i finansplanen. Efter
en mycket bristfällig behandling ändrades
den till en investeringsbank, och
den kom slutligen till stånd också med
centerns medverkan. Det talades då stolt
om att de första 500 miljonerna skulle
utökas med ytterligare 500 miljoner för
det budgetår som vi nu skall behandla.
Här höll emellertid inte det gamla ordspråket
att allt prutades inte men hälften
prutades genast, utan det blev mer
än hälften som prutades, då man som
bekant av de omtalade 500 miljonerna
inte orkar få fram mer än 200 miljoner.
Detta är ännu ett bevis på den
planlösa politik som regeringen för.
Förra året talade regeringen stolta ord
om att den sannerligen inte hesiterade
för att höja omsättningsskatten för att
få till stånd en investeringsfond på 500
miljoner kronor i första hand. När det
sedan gällde att genomföra andra etappen
av investeringsfonden hade redan
beslutsamhetens friska hy gått över i
eftertankens kranka blekhet, och i stället
för de 500 miljonerna måste man
stanna vid 200 miljoner.

Förhållandena har givetvis inte för -

ändrats sedan föregående år i fråga om
näringslivets strukturrationalisering —
motiveringen för inrättande av investeringsbanken.
Vi står säkerligen inför en
väldig omdaning av hela vårt näringsliv
som redan har börjat göra sig gällande,
där många företag måste nedläggas
och större enheter måste eftersträvas
för att vi skall kunna hävda oss i
den internationella konkurrensen. Denna
omställningsprocess kommer att bli
smärtsam på olika sätt, och den största
svårigheten blir i varje fall att temporär
arbetslöshet kommer att uppstå.

Därmed kommer jag in på ett av
dagens viktigaste problem nämligen
trygghetsfrågorna. Trygghetsproblemen
har för centern alltid stått i förgrunden.
Centern tog det egentliga initiativet till
barnbidragens införande. Vi har intensivt,
ibland mot socialdemokratin, arbetat
för förbättrade folkpensioner, och
vi har arbetat för förbättringar åt de
handikappade. Familjepolitiken har varit
ett av de ämnen centern ägnat stor
uppmärksamhet, och vi har under åtskilliga
år arbetat för att få till stånd
en ordentlig arbetslöshetsförsäkring.
Det är inte min avsikt att ta upp alla
dessa stora problemkomplex, men jag
vill ta upp ett av de just nu mest brännande
problemen, nämligen arbetslösheten.

Det behöver inte diskuteras mycket
om den nationalekonomiska förlusten
vid arbetslöshet. Var och en har lätt
att förstå, att när sj^sselsättning inte kan
beredas åt en människa så betyder det
inte bara förlust för honom och hans
familj, utan också förlust för hela vårt
land. Jag tänker emellertid just nu mera
på den tragik som drabbar en familj
då försörj aren drabbas av arbetslöshet.
Lyckligtvis är ju svenskarna på några
få undantag när ett arbetsvilligt folk
som gärna vill sträva framåt. Ingen kan
dock hjälpa, om det företag, där man
kanske under många år redligen skött
sin arbetsuppgift, lägges ner. Vi inom
centern är fullt medvetna om nödvändigheten
av en strukturrationalisering,

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

och det har vi också framhållit vid debatten
om investeringsbanken. Men de
som oförskyllt drabbas av arbetslöshet
måste på alla sätt i första hand få hjälp
med att snabbt få en annan sysselsättning
i den mån det inte går att få försäkringshjälp
under den tid man är
arbetslös. Jag benämner ersättningen
under arbetslöshetstiden försäkringshjälp,
därför att för den som oförvållat
blivit arbetslös bör ersättningen utgå
som försäkringshjälp och inte ha någon
som helst karaktär av understöd. Det
är i högsta grad förvånande att ett parti
som det socialdemokratiska, som
t. o. m. i namnet har »arbetarpartiet»,
inte har kunnat visa större handlingskraft
när det gäller att få till stånd en
ordentlig arbetslöshetsförsäkring som
omfattar alla arbetstagare. Frågan har
berörts tidigare, men i en partimotion
tog centern speciellt upp den år 1964.
Jag skall inte gå in på hur ärendet behandlats
senare, men faktum är ju att
vi ännu i dag inte har någon allmän
arbetslöshetsförsäkring. När det gällde
att rafsa ihop en proposition om 500
miljoner till industrins strukturrationalisering,
då behövde inte den socialdemokratiska
regeringen mer än tre månader
på sig för att få fram detta,
men när det gäller en ordentlig arbetslöshetsförsäkring,
då räcker det inte
med tre år. Vi vet inte hur lång tid
det kommer att ta. Det är verkligen
allvarligt, när nu cirka 100 000 människor
inte sysselsattes i reguljärt arbete.
Siffran blir lägre genom att omkring
30 000 är upptagna med omskolningsverksamhet,
vilket i och för sig är
bra, men det betydelsefulla är inte bara
omskolningen, utan det är att skaffa
dessa människor sysselsättning när de
avslutat omskolningskursen. 15 000 är
sysselsatta i beredskapsarbeten. Regeringen
föreslår nu att anslagen till arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik
nästa budgetår skall uppgå till över 1,8
miljard kronor, eller en ökning med
drygt 500 miljoner. Under förutsättning
att dessa pengar användes effektivt, kan

Statsverkspropositionen m. in.
de givetvis bli ett utmärkt medel i sysselsättningspolitiken.
Det vore emellertid
intressant att få veta — när nu
flyttningsbidragen och starthjälpen
skall förbättras -— hur många av de
förflyttade som verkligen stannar för
gott på den nya plats de kommit till,
och hur många som återvänder till sin
förra plats.

Det är synnerligen glädjande att regeringen
nu verkligen förstår att lokaliseringspolitiken
är betydelsefull. När
centern för åtskilliga år sedan framförde
kravet om en aktiv lokaliseringspolitik,
möttes vi närmast av tillrättavisningar,
där man i en undervisande
ton förklarade att man inte kunde
tvinga industrier att välja förläggningsort
efter arbetsmarknadsförhållanden
och dylikt. I dag har emellertid centerns
idéer på detta område såväl som
på många andra vunnit gehör, och det
är vi givetvis glada för. Lokaliseringspolitiken
utgör en synnerligen betydelsefull
del av sysselsättningspolitiken.

I samband med sysselsättningspolitiken
vill jag ta upp en annan betydelsefull
fråga, nämligen låglönegruppernas
problem. I finansplanen anges som ett
av den ekonomiska politikens mål att
uppnå en jämnare inkomstfördelning.
Har socialdemokratin under sin långa
regeringstid lyckats få till stånd en
jämnare inkomstfördelning? Nej, det
kan man inte säga att den gjort i någon
större utsträckning, och i synnerhet
inte då det gäller betalningarna på
arbetsmarknaden. Skall man fortsätta
att höja lönerna procentuellt, så lär
man inte komma till en jämnare inkomstfördelning,
utan snarare tvärtom.
Motiveringen att den som har en viss
levnadsstandard skall kunna behålla
denna i relation till andra inkomstgrupper
gäller inte helt. Det finns vissa
konsumtionsvaror i fråga om vilka
man kan komma till toppstandard och
därefter inte har möjlighet att komma
längre. Med all reservation för deltidsarbete
och sådana faktorer vill jag
nämna några siffror över inkomsterna

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
i vårt land. Situationen är den, att av
Sveriges 4,6 miljoner inkomsttagare är
det 2 452 000 eller 53 procent som har
mindre än 15 000 kronor i årsinkomst.
Det är bara 9,7 procent eller 442 000
som har mer än 30 000 kronor i årsinkomst.
Det finns därför all anledning
att på alla de områden där det är möjligt
beakta låginkomsttagarnas problem.
Mervärdeskatt bör införas, men
man bör beakta att den inte verkar
gynnsamt för låginkomstgrupperna.
Därför bör man i största möjliga utsträckning
försöka gynnna dessa grupper
på andra områden. Det finns också
områden där staten direkt har möjlighet
att förbättra låginkomsttagarnas
ställning.

Bland låginkomstgrupperna befinner
sig även jordbrukarna. Regeringen har
inte visat någon brådskan när det gällt
att förbättra deras ställning. Tvärtom
har den socialdemokratiska jordbrukspolitiken
väckt olust bland jordbrukarna,
särskilt bland de yngre.

Förra årets av socialdemokraterna
dikterade jordbrukspolitik är ännu ett
av de många misstag som begåtts på
jordbrukspolitikens område. Framför
allt kommer den krympta produktionsvolymen
att bli särskilt kännbar för det
norrländska jordbruket. Rationaliseringssträvandena
kommer givetvis olägligt
nu när arbetslösheten är i stigande,
men det var ju inte lätt att förutsäga.
Eftersom den debatten blev så utförlig
förra året skall jag inte behandla
jordbrukets problem mera ingående
utan bara än en gång påpeka att socialdemokraternas
stora misstag är att de
förutsätter att det skall bli gott om
livsmedel att köpa från andra länder,
medan situationen i själva verket är
den att det blir allt svårare att köpa
livsmedel på världsmarknaden. Världens
rop på livsmedel blir alltmera
skriande. U-hjälpsländer blir inte bara
sådana länder som vi nu avser, utan
det kommer att finnas länder som bara
begär en enda sak: livsmedel.

I finansplanen står det en mening,

av vilken man inte riktigt förstår vad
som avses, nämligen: »Det är viktigt
att de produktiva resurser och expansionsmöjligheter
som finns effektivt tillvaratages
bl. a. genom en aktiv statlig
företagspolitik.» Visst skall de produktiva
resurserna tillvaratas på ett effektivt
sätt, men om med detta avses vidgad
statlig drift eller vidgat statligt
ägande, dvs. socialisering, så viil jag
protestera. Det socialdemokratiska partiet
har misslyckats i en rad mycket
betydelsefulla avsnitt av svensk politik,
som jag har nämnt tidigare. Misslyckandet
kan inte bortförklaras med
att den nuvarande regeringen haft alltför
kort tid på sig för att lösa problemen.
Socialdemokraterna har varit i regeringsställning
i en eller annan form
under 35 år och har regerat själva under
de senaste 10 åren. När regeringspartiet
gav ut parollen »Mot nya djärva
mål», bestod de nya djärva målen i att
försöka rätta till alla de misslyckanden
som man gjort tidigare. Att väljarna
insett misslyckandena är uppenbart,
eftersom de i så stor utsträckning
lämnade socialdemokratiska partiet vid
senaste valet, men det finns säkerligen
många även inom partiet som förstår
att den socialdemokratiska politiken
inte varit lyckad. Särskilt en del yngre
socialdemokrater anser inte den socilademokratiska
politiken lyckad.
Bland dessa yngre finns det säkerligen
många som i samförstånd med de andra
partierna verkligen vill försöka lösa
problemen, men det finns också en del
andra element som tror sig kunna ordna
det moderna samhället med förlegade
doktriner. Som botemedel tar man
fram den antikverade socialismen och
putsar upp den så att dammet ryker
om den och påstår att här finns det
radikala botemedlet. Hur mycket man
viftar så är den lika dammig. I det fallet
har det socialdemokratiska partiet
i sin helhet varit försiktigt och i synnerhet
inte gett sig ut på någon statssocialisering.
Det förvånar mig mycket att
unga människor verkligen i dagens

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

samhälle kan tro på att förstatligande
skall leda till bättre resultat än vad privata
och kooperativa företag kan åstadkomma.
Det finns ju en del länder som
försökt sig på att driva statssocialiseringen
mycket långt och hur har de lyckats?
Ja, i tal som företrädare för dessa
länder håller i internationella sammanhang
talar man mycket om de stora
framsteg som man åstadkommit, men
i regel använder man procentsiffror
från det egna landet, där utgångspunkterna
är mycket låga, och då får man
ju bra resultat! Det är glädjande att
man gör framsteg inom ett land, men
det vore väl också förvånande om inte
ett land med dagens tekniska utveckling
skulle kunna visa på framsteg.

Vad man dock sällan finner i propagandatalen
från de socialistiska länderna
är jämförelse i absoluta tal med
ett land som har fri företagsamhet. Gör
man sådana jämförelser skall man finna
att de socialistiska länderna alls inte
kunnat hävda sig i tävlingen med länder
där fri företagsamhet är rådande.
Det går inte längre att undskylla sig
med att tiden varit för kort att kunna
bygga upp produktionsapparaten. En
del av dessa länder har hållit på i femtio
år nu men kan ändå inte hävda sig
mot länder med ett friare produktionssystem.
Man kan konstatera att ett socialistiskt
system icke leder till större
framsteg än ett system med fri företagsamhet.

Har inte de socialiseringsivrande
inom socialdemokratiska partiet upptäckt
detta? Vi behöver heller inte gå
längre än till svensk företagsamhet.
Det är självfallet att sådana områden
som post, telegraf, järnvägar o. d. bör
befinna sig i statens ägo likaväl som
handeln med gifter såsom alkohol o. d.,
men i övrigt bör kooperativ och privat
företagsamhet sköta näringslivet inom
en ramhushållning. Staten skall vara
förutsättningsskapande. Man skall ge
företagen så goda förutsättningar som
möjligt. Vidare skall i fråga om skyddslagstiftning,
såsom arbetstidsbegräns -

Statsverkspropositionen m. m.
ning, skydd vid olycksfall o. d., vissa
normer upprättas som företagen måste
följa.

Inte heller om man går till de svenska
statsägda företagen kan man påvisa
någon större framgång. Jag medger
gärna att vissa företag som staten
av sociala skäl övertagit utgör undantag
där man ibland inte kan begära
räntabilitet. Om man undantar monopolföretagen
så kan de svenska statsföretagen
inte visa på några lysande
resultat. Jag vill anföra ett exempel,
och det är de svenska skogarna. Som
bekant äger staten ungefär en fjärdedel
av de svenska skogarna. En stor del
av dessa är inte av bästa kvalitet, men
det finns också en hel del statsskogar
som är mycket produktiv skogsmark.
Ser man på det ekonomiska resultatet
av statsskogarna så är detta dock
ganska magert. För innevarande år har
domänverket beräknat att man med
iakttagande av största sparsamhet kan
tänkas inleverera 10 miljoner kronor.

Detta är inget resultat som uppmuntrar
till statsägande. Troligen skulle det
bli nationalekonomiskt fördelaktigare
om staten sålde sina skogar och lät dem
skötas av bönderna enskilt eller kooperativt
eller av andra skogsföretag.

Herr talman! Jag skall också säga
några ord om den nu framlagda budgeten
för år 1968/69. Den kommer att behandlas
under så lång tid att jag inte
ämnar gå närmare in på den just nu.
Den största och värdefullaste nyheten
är givetvis att mervärdeskatten kommer
att införas i stället för omsen. Regeringens
inställning till mervärdeskatten
har tidigare varit lika osäker som
en proposition om avskaffande av hyreslagen.
När nu mervärdeskatten införes
i land efter land har regeringen ändå
fått ge vika för oppositionens krav
på att systemet också skall införas i
vårt land. Särskild proposition kommer
att framläggas i ärendet, och därför vet
vi ännu inte mycket om detaljerna. En
sak ställer man sig dock redan nu något
tveksam till, nämligen att hotell -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tjänsterna skall omfattas av mervärdeskatten.
För nästa år beräknas underskottet
på turistnettot bli över 1 miljard
kronor, och man undrar hur den
svenska turistnäringen med de ökade
priser som skatten måste medföra skall
kunna hävda sig i fortsättningen.

Den fördel som mervärdeskatten skulle
medföra för näringslivet prutas betydligt
av genom den arbetsgivaravgift
som samtidigt införes. Regeringens förmåga
att planera har som bekant alltid
varit dålig, och man kunde därför inte
förvänta sig att något radikalt skulle
ske, utan det hela har lappats ihop så
att förändringarna i realiteten inte blev
så stora. Det är i högsta grad att beklaga
att regeringen inte kunnat planera
så att energiskatten kunde avskaffas.
Att lägga skatt på en så viktig produktionsfaktor
som energi kan inte vara
produktionsfrämjande och medverkar
inte till att göra det svenska näringslivet
mera konkurrenskraftigt på världsmarknaden.

Det är att hälsa med stor tillfredsställelse
att regeringen ämnar föreslå
en väsentlig förbättring av arbetslöshetsskyddet
för arbetstagare över 60 år.
Även övriga åtgärder för att hjälpa de
arbetslösa välkomnas, men man ser med
besvikelse att regeringen inte säger ett
ord om det enda radikala och riktiga
förslaget, nämligen att genomföra en
allmän arbetslöshetsförsäkring.

Det är också glädjande att se att regeringen
gett efter för mittpartiernas
krav på standardhöjning av folkpensionerna
även efter 1968. Hur många undvikande
svar har vi inte fått från regeringen
på den punkten under årens lopp
ända sedan pensionsreformen genomfördes.
Det hade nog varit tryggare för
Sveriges folkpensionärer, om regeringen
tidigare accepterat mittpartiernas
krav på att pensionerna skulle standardhöjas
också efter 1968. Stora och
kostnadskrävande reformer tar tid att
genomföra och infoga i budgeten, och
därför borde frågan om en allmän
sänkning av pensionsåldern för folk -

pensionärerna redan nu tas upp till behandling.
Det jämlikhetskrav som regeringen
talat om i andra sammanhang
existerar inte, när så stora grupper
har lägre pensionsålder än vad den
stora massan av svenska folket har,
nämligen folkpensionärerna.

På familjepolitikens område har regeringen
föreslagit vissa förbättringar,
men det grundläggande för barnfamiljerna,
nämligen barnbidraget, har regeringen
tydligen inte avsett att höja, trots
att barnfamiljerna inte på tre år fått
kompensation för de förhöjda levnadskostnaderna.

Anslagen till nykterhetsvården kommer
att ökas med 20 miljoner, och det
är tacknämligt och behövligt. Finansministern
har dock förbisett att mycken
nykterhetsvård kunde undvikas, om
man förde en aktivare nykterhetspolitik,
i vilken också ingår användandet
av prisvapnet. Den tioprocentiga höjningen
på sprit och vin är i förhållande
till den övriga prisutvecklingen alltför
ringa för att få någon nämnvärd
nykterhetspolitisk effekt. Priserna på
sprit och vin bör höjas mera än vad
finansministern föreslagit.

En av de stora utgiftsposterna i budgeten,
som redan har föranlett mycken
debatt och säkerligen kommer att föranleda
debatt också i framtiden, är frågan
om försvarskos tnadernas storlek.
Under de senaste decennierna har det
glädjande nog hos oss rått enighet mellan
de fyra stora partierna om försvaret.
Både inåt och utåt måste detta anses
ha varit en styrka. Det labila utrikespolitiska
läget under efterkrigstiden
har nödvändiggjort ett starkt försvar.
Flera skäl har emellertid under de senaste
åren talat för en minskning av
stegringen i försvarsutgifterna, och önskemål
i den riktningen har tett sig möjliga
att förverkliga också mot bakgrunden
av att förhållandena i varje fall i
Europa har stabiliserats. Tyvärr har
meningarna i försvarsutredningen visat
sig delade när det gällt att fastställa
hur mycket försvaret skall kosta. Så -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

vitt man kan förstå är skillnaderna i
uppfattningarna dock förhållandevis
små. I varje fall ligger socialdemokraterna
och mittenpartierna så nära varandra,
att enighet dom emellan borde
ha legat inom möjligheternas gräns.
Men socialdemokraterna var inte beredda
att diskutera det första av de fyra år
som man hade tänkt sig att en överenskommelse
skulle omfatta. För nästa
budgetår sade man att man i samband
med budgetarbetet hade bundit sig för
hur stora kostnaderna på försvarshuvudtiteln
skulle vara. Detta kan inte tolkas
på annat sätt än att socialdemokraterna
är ointresserade av en gemensam
linje. Hade de eftersträvat en överenskommelse
med mittenpartierna, hade de
naturligtvis inte handlat så som de nu
gjort. Jag beklagar den avvisande attityden
från socialdemokraternas sida.
Det är risk för att resultatet blir att utlandet
får det intrycket att oenigheten
är större än den i verkligheten är —-och detta alldeles i onödan.

Såsom ett sammanfattande omdöme
om budgeten och den av regeringen
föreslagna ekonomiska politik som bör
föras vill jag säga, att hela uppläggningen
bär vittnesbörd om regeringens
villrådighet och oförmåga att ta verkliga
initiativ.

Slutligen vill jag, herr talman, till
viss del av artighet mot hans excellens
statsministern, som ofta och i synnerhet
under valårens remissdebatter brukar
ägna denna fråga stor uppmärksamhet,
tala något om vad som kommer att ske
i höst. Statsministern har många gånger
påpekat att svenska folket så långt det
är möjligt bör få reda på vad som kan
tänkas ske i olika politiska situationer
och det gäller inte minst i regeringsfrågan.
Svenska folket blev ju redan under
förra året med stor intensitet meddelat,
att år 1968 är ett betydelsefullt år ur
politisk synvinkel, därför att val då
skall företagas till riksdagens andra
kammare. Med hänsyn till de stora förändringar
som skedde vid det senaste
valet år 1966 är spekulationerna om hur

Statsverkspropositionen m. in.
valet skall utfalla mycket livliga. Om
tendensen blir densamma som vid 1966
års val, lär det inte bli lätt för socialdemokraterna
att regera ensamma.

Jag tar upp dessa problem därför att
statsministern valår efter valår alltid
har varit så intresserad av att diskutera
regeringsfrågan. Även om förutsättningarna
nu är mycket förändrade, förmodar
jag att hans excellens statsministern
även i år är intresserad av att
syssla med sin gamla hobby, regeringsfrågan.
Statsministerns ständiga oro
har gällt huruvida de tre borgerliga partierna
skall kunna bli så eniga i sin politik
att en annan regering än den nuvarande
eventuellt kan bildas. Nu uppställer
sig emellertid också ett annat
problem, nämligen om socialdemokraterna
inte ensamma får majoritet mot
de tre icke socialistiska partierna. Skall
socialdekomraterna då regera med kommunisternas
hjälp, eller hur skall det
egentligen ordnas? Det måste vara av
värde för väljarna, vilket statsministern
vid många tillfällen har påpekat, att
också få veta hur nära släktskapen är
mellan de båda socialistiska partierna
i vårt land, socialdemokraterna och
kommunisterna. Är socialdemokrater
och kommunister i vårt land kusiner,
är de bara sysslingar eller är de något
annat? Vad skulle situationen bli, om
det blev ett valutslag, som gav en annan
maktbalans än dagens?

Herr talman! Riksdagen går nu att
behandla budgetens oändligt många
större och mindre poster och förslag.
Oppositionen anklagas ibland när den
kritiserar regeringen för att den inte
kommer med ett fullständigt alternativ
till budget. Det är dock inte möjligt
att på de femton dagar som motionstiden
omfattar åstadkomma förslag till
de genomgripande förändringar som
verkligen skulle behövas, utan oppositionen
får nöja sig med att försöka föreslå
rättelser på de punkter där man anser
det mest angeläget. Vad som enligt
vår uppfattning är felaktigt i budgeten
har ju enligt vår mening påverkats av

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dels en felaktig politik från regeringens
sida och dels av en felaktig planläggning
under budgetarbetet, som för
regeringens del har pågått under åtskilliga
månader.

Herr talman! Jag ber att få yrka på
remiss av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 1 och 2 till vederbörande utskott.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Skall man upp på ett
högt berg och bara har kommit halvvägs
är det inte mycket tröst i att man
står stilla på samma fläck under ett år.
Denna bild kommer osökt i tankarna,
då man tar del av regeringens perspektiv
för Sveriges ekonomiska läge under
nästa år. När väsentliga ekonomiska aktiviteter,
som är nödvändiga för framåtskridandet,
inte visar några tecken att
förbättras så kallar regeringen detta
för »stabilisering på hög nivå». Det år
vi har framför oss kommer dock enligt
regeringen i viktiga avseenden inte att
innebära något framåtskridande utan
stagnation, stillastående. Det kännetecknande
för årets statsverksproposition
är att man bara går halvvägs, att
regeringen gör ett halvdant jobb.

Jag skall närmare söka belysa detta,
men först några ord om utvecklingen
under det senaste året.

När man ser i finansplanen hur statens
finanser utvecklats, erinrar man
sig de uttalanden herr Sträng brukar
göra i slutet av vårriksdagarna. Då förklarar
han med stort eftertryck att
hans bedömning av budgetsituationen
är den enda riktiga. Nu visar det sig
att statens upplåning för detta budgetår
sannolikt kommer att bli ungefär
dubbelt så stor som den herr Sträng
ansåg vara den enda riktiga. Det skall
bli intressant att se om herr Sträng
eller någon annan vid slutet av den
här vårriksdagen kommer att med samma
eftertryck slå fast att deras budgetbedömning
är den riktiga och allt annat
ansvarslöst. Man kommer väl då
att tala om att en annan bedömning le -

der antingen till större arbetslöshet eller
till att man bäddar för inflation.
Finansministerns självsäkerhet kan endast
mäta sig med hans felbedömningar.

Budgetförslaget innehåller inte några
större skattehöjningar. Herr Sträng
har väl haft två skäl härför. Han anser
det antagligen föga taktiskt att under
ett valår höja skatterna mer än som
nu föreslås. Och säga vad man vill
om socialdemokraterna — deras näsa
för taktiska finter är väl utvecklad.
Men därtill kommer att den försämrade
konjunkturen enligt den klassiska
modellen bör leda till att staten lånar
mera. I sina kommentarer har herr
Sträng också sagt, att när risk för stor
hetta i konjunkturen föreligger måste
man naturligtvis tänka sig skattehöjningar
oavsett om man räknar med höjda
utgifter eller ej. Nu räknar finansministern
för nästa budgetår med en
statlig upplåning på 2 100 miljoner. Det
är en lämplig siffra, säger han. Men
då har han inte tagit hänsyn till att de
anställda skall ha lönestegringar •— för
det skall de väl ha — och heller inte
till utgifter på tilläggsstat. Lägger man
ihop detta blir nog upplåningen väsentligt
större än vad herr Sträng säger
vara riktigt.

Men sedan kommer ett mycket egendomligt
resonemang i finansplanen. Regeringen
tror alltså att konjunkturen
kommer att gå upp under det år som
ligger framför oss. Enligt regeringens
tidigare principiella uttalanden borde
ju då nästa års budget vara stramare
än årets. Men det är den inte. Om man
har regeringens konjunkturbedömning
bäddar alltså regeringen för en ny inflation.
Hur kan detta gå ihop? Här
får jag begära en förklaring av regeringen.

Det nuvarande ekonomiska läget är
allt annat än enkelt. Konjunkturnedgången
har blivit djupare och mera
långvarig än finansminstern räknade
med för ett år sedan. Arbetslösheten är
större än på många år. Vi har väl nu

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

inemot 80 000 personer som inte är
sysselsatta i normal produktion, och
säkerligen har vi ännu inte nått botten.
Det finns anledning tro att sysselsättningssvårigheterna
under närmaste
halvåret blir större — helt säkert kommer
ett mer än normalt antal företag
att inställa eller inskränka driften. Sysselsättningen
kommer alltså att gå ner,
med allt vad det innebär av oro och
osäkerhet för företagare, tjänstemän
och arbetare. Det finns därför skäl att
sätta in extra åtgärder för att stimulera
sysselsättningen just under de närmaste
månaderna, och folkpartiet kommer
att framlägga förslag om sådana
åtgärder för innevarande budgetår. Det
vore intressant, om även inrikesministern
kom in i denna kammare och gav
sin syn på sysselsättningsläget låt oss
säga fram till halvårsskiftet.

Finansministerns sätt att skriva om
nästa budgetår är ett enda krampaktigt
försök att tyda det mesta till det
hästa, eller uttryckt i klartext: regeringen
är överoptimistisk. Förhållanden
i utlandet som påverkar Sverige
beskrivs exempelvis nu vara »väsentligt
bättre än tidigare år». Denna överoptimism
bör jämföras med att alla
parter på arbetsmarknaden med en
mun förklarar att de inte alls ser så
ljust på år 1968 som finansministern.
Intressantast är givetvis att LO-ledningen
tillhör dem som befarar en
sämre arbetsmarknadssituation under
en tid framåt.

Vissa tecken tyder på att konjunkturen
framåt årsskiftet kan bli litet
bättre. Vår export kan få en gynnsammare
utveckling än under år 1967. Man
bör dock lägga märke till att exporten
under år 1967 utvecklades mindre
gynnsamt under andra halvåret än under
det första. Herr Sträng pressar dock
förhoppningarna om större export mer
än vad nationalbudgetexperterna gör.
Det är dock långt ifrån säkert, att vi
får en export som ens går upp så mycket
som det antas i nationalbudgeten.

Det finns ju orosmoment. Det senaste

Statsverkspropositionen m. m.
är den åtstramning som USA för ett
par veckor sedan ansåg nödvändigt vidtaga.
Det amerikanska kapitalet kommer
under år 1968 att i Europa inte
spela samma stimulerande roll som tidigare.
Det är uppenbart att den amerikanska
ekonomiska situationen nödvändiggjorde
åtgärder av denna karaktär.
Ett starkt tryck har utövats på
dollarn som reservvaluta. Stora uppköp
av guld har lett till att priset på guld
har visat tendenser att gå upp. För att
förhindra detta har man fått sälja en
del av den amerikanska guldreserven,
vilket givetvis ansträngt läget.

Den internationella handeln med
guld har verkligen varit febrig. Frankrikes
uppträdande härvidlag har varit
anmärkningsvärt. I stället för att på
allt sätt medverka till lugna och stabila
förhållanden i de internationella
affärerna har fransmännen vid upprepade
tillfällen gjort tvärtom. Oron kring
guldet och dollarn har härigenom
skärpts.

Frankrike och Västtyskland är ur
svensk synpunkt i detta sammanhang
mycket väsentliga länder. Det är de två
länder, som är av störst betydelse när
det gäller att bedöma vilka reaktioner
det skall bli i Europa på de amerikanska
åtstramningsåtgärderna och på konjunkturförloppet
i allmänhet. Båda länderna
har stora valutatillgångar. För
att motverka åtstramningen vore det
rimligt om de började bedriva en mera
expansiv politik. De har råd med detta
med tanke på sina stora valutareserver.
Störst hopp har man här givetvis
beträffande Västtyskland, medan
Frankrikes ställning är oviss. Det är
möjligt att de Gaulle i sin antiamerikanska
inställning kommer att försöka
att fortsätta med en restriktiv politik,
och det vore givetvis mycket beklagligt;
det kommer då också att påverka
Västtyskland, får man anledning
att tro.

Jag vill här göra en parentes. För
den internationella valutahandeln är
en grupp inom medlemskretsen av in -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ternationella valutafonden, som kallas
De tio, av betydelse. Statsrådet Wickman
bär blivit ordförande i denna
grupp. Ur svensk synpunkt är det då
ett särskilt intresse att få reda på
vilka linjer Sverige tänker att driva
bl. a. när det gäller de internationella
valutornas frigörelse. En smidigt arbetande
valutahandel är ju en av förutsättningarna
för stabila konjunkturer.

Det har uppmärksammats att herr
Wickman förklarat att Sverige »inte
bör låna utomlands». Det skulle vara
skandal, om Sverige gjorde det, lär
herr Wickman ha sagt.

Jag vet inte om referatet är riktigt,
men har herr Wickman sagt så är det
detta yttrande som är en skandal. Det
vore i så fall ett förfärande utslag av
dogmatisk socialdemokratisk regleringslusta
som hindrar internationell
samverkan.

Jag vill uppmana regeringen att deklarera,
att den ser som ett värdefullt
bidrag till att trygga sysselsättningen
att världen får en än smidigare valutamarknad.
Vissa förbättringar har skett
— det är vi alla medvetna om — men
Sverige bör ta mera aktiv del i denna
samverkan.

Min fråga är alltså om regeringen
har den uppfattning som jag nu har
redovisat. Om vi har samma uppfattning
—. vilka konsekvenser drar då regeringen
av detta beträffande vår valutareglering,
sedd framför allt mot
bakgrunden av ett läge som är något
mindre irriterat än det nuvarande?

Jag går nu tillbaka till konjunkturfrågan
i allmänhet.

Vad som behövs i Västeuropa är en
förståelse för behovet att gemensamt
stimulera konjunkturen under de närmaste
månaderna och halvåret. Kommer
väl en snabbare takt i näringslivet
i gång, kommer med en viss sannolikhet
hjulen att fortsätta att rulla hastigare.
Om sådana åtgärder sker samtidigt
i Västeuropa löper man inte risken
att få för stark påfrestning på något
enskilt lands valutareserv. Den in -

ternationella handeln ökar genom konjunkturstimulansen
och kan göra det
lättare för alla länder att klara av sina
valutasvårigheter. Däremot blir det
mycket svårare för ett enda land, t. ex.
Sverige, att sätta in mycket kraftiga
konjunkturstimulerande åtgärder. Det
omdömet gäller vare sig det är fråga
om stora skattesänkningar — jag understryker
stora — som inte direkt stimulerar
produktionen, eller mycket
ökad upplåning. Vår valutareserv skulle
då få vidkännas påfrestningar som
den inte skulle tåla. De förslag som
kommer från folkpartiet, och såvitt jag
förstår också från centerpartiet, och
som rör längre tid än de närmaste
månaderna, kommer att ta hänsyn till
detta förhållande. Jag gör alltså en viss
skillnad i konjunkturbedömningen för
tiden fram till halvårsskiftet och tiden
därefter.

Jag vill nu fråga om regeringen är
villig att i OECD eller på annat sätt aktualisera
problemet om en samtidig expansion
av den ekonomiska politiken
i Västeuropa. Hur ser regeringen på
detta problem? Tänker socialdemokraterna
slå sig till ro med vad vi kan
göra i Sverige? Det vore i så fall högst
oförsvarligt. I finansplanen sägs ingenting
om detta internationella problem,
sett ur synpunkten av vad vi bör göra.
Här går man alltså inte ens halvvägs.

Bottnar socialdemokratins tröghet att
ta initiativ till internationell samverkan
i dess rädsla att då inte kunna få
reglera på egen hand? År det kanske
detta som är förklaringen till dess bristande
initiativkraft?

Efter år av sölande har regeringen
nu äntligen bestämt sig för att lägga
fram förslag om en omläggning av en
del av den indirekta beskattningen.
Socialdemokraterna erkänner nu alltså
att slopande av omsättningsskatten och
införande av mervärdeskatt har fördelar
för näringslivets arbetsförutsättningar
och därmed för oss alla. Ur
folkpartiets synvinkel är det glädjande,
att omsättningsskatten försvinner. Vi

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

har hela tiden hävdat att omsen är en
felkonstruerad skatteform. Den minskar
ju möjligheterna för näringslivet
att utvecklas på ett tillfredsställande
sätt.

Regeringen har nu inte presenterat
förslaget i dess helhet, och jag skall därför
avstå från detaljdiskussion. Det
finns dock redan nu anledning att beklaga
att finansministern inte kunnat
ta sig samman och föreslå en samlad
skattereform. Införande av mervärdeskatt
och en ny skatt på de anställdas
löner —- en löneskatt är vad det är —
är inte någon helhetslösning.

1 skatteberedningen var alla partier
och representanterna för arbetsmarknadens
parter överens om nödvändigheten
av en sådan helhetsreform. Reformen
av t. ex. familjebeskattning och
marginalskatten lämnas utanför. Så
långt som till att ta med bl. a. dessa
skattefrågor har finansministerns initiativförmåga
inte sträckt sig. Han gör
bara ett halvdant jobb. Landet behöver
ett mera rationellt skattesystem, det är
självklart, men den socialdemokratiska
regeringen har inte haft initiativkraft
nog att lägga fram förslag härom.

En fråga som har mycket stor betydelse
för vår sysselsättning är hur man
skall kunna hålla nere kostnaderna i
produktionen. I OECD-länderna ■— i de
vanliga industriländerna — har under
åren 1959—1966 ökningen av arbetskostnad
per produktenhet genomsnittligt
bara varit en tredjedel av den
svenska. Åren 1965—1967 har arbetskostnaden
i Västeuropa höjts med i genomsnitt
3,1 procent — i Sverige med
4,9 procent. Detta är stora tal i en hård
internationell konkurrens, och det kräver
motåtgärder.

Teoretiskt och även i viss mån praktiskt
kan man tänka sig olika vägar att
komma till rätta med detta väsentliga
problem för vår sysselsättning.

För det första kan produktionens effektivitet
höjas genom förbättrade arbetsmetoder
och stora tekniska landvinningar.
Det kommande året ser inte

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
ut att inbjuda till några optimistiska
spekulationer på denna punkt. Inget väsentligt
bidrag härtill, som kan påverka
hela utvecklingen, förefaller ligga inom
räckhåll. Eller har regeringen någon
annan bedömning härvidlag?

Jag vill ställa en fråga till regeringen:
Det är i år tio år sedan riksdagen
skrev och begärde liberalare skatteregler
för företagen för att de skall kunna
utveckla sin egen forskningsverksamhet.
När kommer, herr statsminister,
det förslag som riksdagen har begärt på
denna punkt? Skulle det inte vara lämpligt
vid ett tioårsjubileum? Det är väl
ungefär normal takt för en socialdemokratisk
regering att vänta med en sak i
tio år. År 1968 vore därför ett bra år
ur den synpunkten.

Produktionens effektivitet kan för
det andra också förbättras genom att
näringslivet bygger om och till sina
anläggningar så att arbetet kan bedrivas
mera rationellt. Prognosen för 1968 för
denna form av kostnadspressande investeringar
är att den kommer att användas
i mindre utsträckning. Regeringen
förutspår en minskning av dessa investeringar
med tre procent. Här har vi
alltså inget ökat hopp inför 1968 —■ eller
hur?

För det tredje kan näringslivets effektivitet
också höjas genom anskaffande
av nya kostnadsbesparande maskiner.
Detta är givetvis en mycket
väsentlig faktor i sammanhanget. På
den här punkten är det verkligt oroande
siffror för 1968. Satsningarna på
dessa kostnadssänkande investeringar
inom egentlig industri har stadigt minskat
under några år, om man mäter i
1959 års priser. År 1965 ökade maskininvesteringarna
med 6,5 procent, 1966
ökade de med 6 procent, i fjol ökade
de med inte mer än 3 procent, och 1968
års prognos är att det blir bara 1 procents
ökning av dessa investeringar.
Här är vi alltså inte ens halvvägs mot
ett väsentligt mål. Detta är givetvis en
mycket allvarlig utveckling, som minskar
möjligheterna att hålla kostnaderna

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
nere så att svenska varor blir konkurrenskraftiga
på världsmarknaden. Jag
håller helt med herr Bengtson när han
också uttalade en oro på denna punkt.

Har regeringen någon annan bedömning
på dessa punkter än jag här har
redovisat när det nu gäller det kommande
året? Jag erinrar om hur finansministern
1965 med skärpa hävdade, att
man måste bryta tendensen till låga
industriinvesteringar och att vi i slutet
av 1960-talet måste ha, som han sade,
»en högre industriell investeringsnivå».

För det fjärde finns det ett annat sätt
— rent teoretiskt ■— att hålla kostnaderna
nere. Det är att minska lönestegringarna
för arbetare och tjänstemän.
Vi har nu ett treårigt löneavtal, och när
det gäller de ordinarie lönehöjningarna
går det alltså inte att göra något under
avtalstiden, om regeringen hade
tänkt sig den möjligheten. Men vid sidan
av avtalsmässiga lönehöjningar
finns ju också andra, framför allt för
arbetarna, nämligen löneglidningar.

Det förefaller oss som om regeringen
när det gäller att hålla nere kostnaderna
för produktionen skulle sätta för
stort hopp till dämpning av just löneglidningarna.
Den metod man då litar
till är att man skall bedriva en ekonomisk
politik, som är så pass restriktiv
att den skapar en arbetslöshet, så
pass stor att efterfrågan på arbetskraft
minskar. Det skulle då i sin tur leda till
att lönehöjningar vid sidan av avtalen
hålls nere och blir mindre än tidigare.

Jag vill betona, att det självfallet finns
konjunkturlägen då det gäller att förhindra
en överhettning av arbetsmarknaden
— vi har haft flera sådana situationer
under efterkrigstiden. På den
punkten är det alltså i princip inga delade
meningar mellan regeringen och
folkpartiet.

Men det som förvånar oss är att regeringen
i ett läge som t. ex. det nuvarande
så mycket litar till just sysselsättningssvårigheterna
som ett av universalbotemedlen.

Varför gör regeringen detta? Det är
verkligen en lika berättigad som allvarlig
fråga. Frågan är så mycket mer
berättigad som socialdemokratin ju har
ett egendomligt förflutet när det gäller
lönebildningen. Det är inte så länge
sedan ett statsråd — civilministern ■—
hårt kritiserade tjänstemannagrupper
för att de var osolidariska och krävde
mer än andra, och statsministern ställde
sig solidarisk med civilministerns hot
mot tjänstemännen.

Denna slagsida i den socialdemokratiska
politiken är så mycket mer märklig,
som man över huvud taget inte vill
diskutera en annan metod att försöka
hålla nere de kostnader som kommer
från lönesidan. Jag syftar på våra förslag
om överläggningar mellan statsmakterna
och arbetsmarknadens parter.
Detta är ju en femte utväg för att försöka
få bukt med alltför stora kostnadsstegringar,
som kan uppstå och
som regeringen nu under senare år också
har varit villig att erkänna.

Det är en häpnadsväckande slapphet
att socialdemokraterna inte ens vågar
sig på försöket med stabiliseringsöverläggningar.
När vi har delade meningar
i vårt land försöker vi mer än i de
flesta andra länder att resonera oss
samman. Den klassiska svenska linjen
är att gå till ett förhandlingsbord, där
alla parter får vara med. I och för sig
har oppositionen såsom opposition inte
något speciellt intresse av att delta i
sådana överläggningar. Oppositionen
mister ju då ett av de i demokratierna
klassiska medlen för sitt arbete, nämligen
att kritisera regeringen. Kommer
man överens om en viss politik, förfaller
ju oppositionens möjligheter på
den punkten. Men det får lämnas åt sidan.
Jag vill betona vad jag alltid sagt
på tal om stabiliseringspolitik, att statsmakterna
har skyldigheter att medverka
till förståelse härför men också att
ta sin del av ansvaret på ett sådant sätt,
att arbetsmarknadens parter upplever
det som väsentliga bidrag till en stabilisering.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Statsmakterna måste utfästa sig, om
man på något sätt kommer överens,
att driva en ekonomisk politik, som ger
god prisstabilitet. Skulle man misstyckas
härvidlag, måste löntagarna få garantier
för att de får kompensation för
alltför stora prisstegringar. Om det under
en avtalad stabiliseringsperiod
skulle uppstå för stora företagsvinster

— vinster som går utöver de beräknade

— måste man givetvis också ha ett system,
som gör det möjligt för löntagarna
att i efterhand få del av dessa.

Det är alltså inte fråga om några ensidiga
åtaganden, när vi har förordat
överläggningar om stabilisering. Det
märkliga är att socialdemokraterna
vägrar att gå in på dessa försök. Då återstår
effektivitetshöjning, som bringar
ner kostnaderna i nivå med utlandets,
och då är utsikterna för det närmaste
året enligt regeringens egen utsago allt
annat än ljusa, eller också att satsa än
hårdare på sysselsättningssvårigheter,
som skall dämpa löneglidningarna. Det
tror jag emellertid inte att socialdemokraterna
har några funderingar på —
jag hoppas det i varje fall.

Jag vill för folkpartiets del deklarera,
att vi inte kan acceptera en sådan ensidig
inriktning som socialdemokratin
nu år efter år har haft. Alla människor
i det här landet vet ju att lönestegringar,
som försvårar våra möjligheter att
sälja till utlandet, är förödande för vårt
gemensamma välstånd. Jag är därför
alldeles övertygad om att majoriteten
av svenska folket tycker att man skall
försöka komma åt jakten mellan löner
och priser på ett annat sätt än regeringen
hittills gjort. Att vi nu under senare
tid inte har haft en så stark prisstegring
beror framför allt på att den
utländska konjunkturen, som går in över
våra gränser, har bidragit till en dämpning.
Men att vänta sig något initiativ
av den trötta regeringen Erlander skall
man tydligen inte.

En väsentlig förutsättning för ett
starkt näringsliv, som ger möjligheter
till god sysselsättning, är tillgång till

Statsverkspropositionen m. m.
kapital på rimliga villkor. Nu har företagssparandet
gått ner på ett allvarligt
sätt. Folkpartiet kommer att lägga fram
förslag om en undersökning som skulle
ge större möjligheter för sådant företagssparande
utan att det skapar oförmånliga
förmögenhetsanhopningar. Vi
tror nämligen att det skall vara möjligt
att tillgodose både behovet av en ekonomisk
utjämning och behovet av bättre
förutsättningar för ett företagssparande.
Tror förresten inte regeringen
att det finns vissa risker i en situation,
där företagen för sin utveckling är
tvingade att låna mer och mer kapital?
Kan det vara klokt att driva en politik
där företagen tvingas att låna mer och
mer för sina nödvändiga investeringar?
Jag tror att det är mycket mänskligt, om
företagen då känner en viss tvekan.

Därför skulle jag vilja fråga regeringen:
Skulle den inte nu äntligen vara
villig att vara med på en utredning
om den här saken, som jag helt hastigt
skisserat? Vi skall återkomma närmare
till den saken i en motion.

De stolta löften om ett nytt familjepolitiskt
program, som socialdemokraterna
försökt fånga väljarna med, blir
det inte så mycket av. Reformen krymper
i stort sett ihop till bättre familj ebostadsbidrag
och går därför bara halvvägs
mot en familjepolitisk reform. Fru
Hamrin-Thorell kommer att närmare belysa
socialdemokraternas inställning till
familjepolitiken, varför jag nöjer mig
med att konstatera detta.

Statsminister Erlander skall resa till
u-landet Tanzania och där hälsas med
salut med nitton skott. Det låter festligt
och trevligt för herrskapet Erlander.
Det kan vara ett angenämt ombyte
mot det något dystrare läge socialdemokratin
befinner sig i här hemma
i Sverige.

För min del hoppas jag att saluten
kommer att leda till att statsministern
tycker att den är så högljudd, att han
vaknar upp till större intresse för stöd
åt u-länderna. Av finansplanen framgår
att inte heller beträffande bistån -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

det till de fattiga och svältande miljonerna
i u-länderna blir det så mycket
bevänt med regeringens förslag. Höjningarna
kommer att bli mycket måttliga,
och regeringen går bara halvvägs
mot sitt eget etappmål.

Propositionen om utvecklingsbiståndet
har inte kommit på riksdagens
bord ännu, och vi kommer att precisera
vår hållning senare. Jag vill emellertid
redan nu förklara, att vi kommer att
försöka bereda utrymme för ökat stöd
åt u-länderna.

Vid den andra handelspolitiska konferensen
i New Delhi, UNCTAD Ii, är
det angeläget att Sverige framhåller,
att endast ett solidariskt ansvarstagande
mellan de rika länderna kan åstadkomma
ett väsentligt bidrag i form av
hjälp till de fattiga och svältande folken.
Det duger inte längre med allmosor.
Ett gemensamt åtagande att underlätta
för u-länderna att sälja till oss i
de rika länderna är nödvändigt. Ett
system som möjliggör detta måste antagas.
Tvära kastningar i u-ländernas
exportinkomster måste utjämnas. Deras
marknadsföring av produkter måste
främjas. Den av u-landsrepresentationen
antagna Alger-stadgan ger ofta
värdefulla anvisningar om framkomliga
vägar. Man bör från regeringens
sida i dag begagna tillfället att inför
riksdagen redogöra för sin inställning
till dessa frågor om man delar min syn
på saken.

Regeringen har —■ äntligen — på remiss
sänt ut ett förslag till ett system
med garantier för politiska risker som
svenska företag tar vid investeringar i
u-länderna. Det har vi krävt länge, och
regeringen har sålunda börjat ge vika.
Men det har alltså dröjt, och det har
givetvis de svältande folken fått lida
för. Men ett mera halvdant förslag får
man leta efter. Det går ut på att garantier
i stort sett skall ges till de länder
i vilka SIDA för närvarande bedriver
verksamhet.

Men det är ju ofta rena tillfälligheter
som gjort att Sverige kommit att göra

insatser just i de länderna. I Etiopien
verkar SIDA bl. a. av den orsaken, att
Evangeliska fosterlandsstiftelsen började
en i och för sig alldeles förträfflig
verksamhet där för över 100 år sedan.
Fru Lindström började med familjeplaneringsverksamhet
i Indien och Pakistan,
och dessa länder skall alltså enligt
herr Wickman vara några av de
få, som skall inrangeras bland dem som
får garanterade investeringar.

Det finns inget tillräckligt skäl varför
just dessa länder skall utväljas framför
andra. Det finns ett allmänt uttalande
i förslaget om att garantier skall
ges endast för investeringar ■— om jag
nu minns rätt — i »framstegsvänliga»
länder och liknande, och så räknar man
upp bl. a. Sudan. I Sudan pågår emellertid
sedan några år ett blodigt inbördeskrig.
Befolkningen i norra delen håller
på och slår ihjäl befolkningen i
södra delen. Orsaken är bl. a. rasmotsättningar.
Skall Sudan anses vara ett
framstegsvänligt land? Ja, då kan nästan
alla länder räknas dit.

Det utsända förslaget är alltså bara
halvdant. Självklart skall investeringsgarantierna
omfatta praktiskt taget alla
fattiga folk. Undantag bör göras för
t. ex. länder som har inbördeskrig och
områden under kolonialt förtryck.

När försvarsutredningen tillsattes för
några år sedan trodde vi från samtliga
deltagande partiers sida, att man
liksom tidigare skulle försöka uppnå
enighet om en flerårsuppgörelse för försvaret.
Men redan hösten 1966 började
socialdemokraterna konstra. Helt plötsligt
ställde man ultimatum om storleken
av kostnaderna för försvaret budgetåret
1967/68. Man ville inte ens resonera
om saken. Vad socialdemokraterna
bestämde skulle gälla, och därmed
basta!

Inför vår bestämda kritik över detta
handlingssätt förklarade man då, att
detta var en helt tillfällig åtgärd. Den
skulle inte upprepas. Men nu står vi
i precis samma situation igen. Även
inför nästa års budget har socialdemo -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

kraterna utan någon verklig förhandling
med oppositionens representanter
själva bestämt beloppet. Det är ett häpnadsväckande
handlingssätt socialdemokraterna
gör sig skyldiga till. För
andra året i rad bryter man alltså försöket
att komma överens om vårt lands
försvar.

Det är ett mycket tråkigt utslag av
socialdemokratins maktfullkomlighet.
Det är svårt att undgå intrycket att socialdemokraterna
inte längre har något
väsentligt intresse att fortsätta strävandena
att skapa enighet mellan de demokratiska
partierna om vårt svenska
försvar, och regeringen har verkligen
skäl att i riksdagen i dag avge en förklaring
till sitt maktövergrepp. Det är
obegripligt att försvarsministern finner
sig i att hans ansvarsområde behandlas
på detta sätt. För att vara försvarsminister
visar herr Andersson
verkligen inte något stort mått av civilkurage.

Resultatet är, trots alla glidande formuleringar
i försvarshuvudtiteln, att på
sikt kommer en väsentlig nedskärning
av våra försvarsmöjligheter att äga rum,
Detta kan regeringen inte förneka, men
det skall bli intressant att höra hur man
i dag tänker försöka motivera nedskärningen.

Man kan fråga om det utrikespolitiska
läget inbjuder till en så kraftig
nedskärning som det på sikt blir. Jag
vill tillägga att försvaret givetvis också
måste räkna med att under svåra tider
få knappa in på sina utgifter, men det
är en annan sak. Såvitt jag kan bedöma
inbjuder inte det utrikespolitiska läget
till den kraftiga nedskärning, som så
småningom blir följden av socialdemokratins
diktat.

Om man jämför med förhållandena
för ett år sedan, är väl tvärtom läget
något mörkare och jag vill kommentera
det utrikespolitiska läget med hänsyn
till den försvarspolitiska debatten. Jag
tänker på att Vietnamkriget har pågått
ytterligare ett år och att irritationen

Statsverkspropositionen m. m.
kring detta är starkare än någonsin.
Man vet inte vad som kan hända om
det fortsätter. Fn krigsgnista kan lätt
slå över till andra länder och detta kan
i sin tur leda till bränder även på
andra håll. I varje fall har ju det fortsatta
kriget bidragit till att det internationella
klimatet inte förbättrats på
det sätt man hoppats. Det är naturligt
att i dagens läge åter vädja till USA
att göra sitt yttersta för att vägen till
fred skall kunna beträdas. Man har det
intrycket, att man där inte alltid har
utnyttjat situationen på det bästa sättet
och det är tydligen också det intryck
generalsekreterare U Thant har.
Om USA tar ett första steg måste detta
följas av motsvarande tillmötesgående
från Nordvietnams sida. ömsesidiga eftergifter
är ju den enda vägen till bestående
fred.

Mellersta östern-konflikten är tillfälligt
dämpad, men den kan blossa upp
när som helst. Jag håller med herr
Bengtson om att ambassadör Jarrings
arbete följs av oss alla med spänning
och förväntan.

Ur världsperspektivets synpunkt vore
det önskvärt, om stormakterna fann det
förenligt med sina syften att minska de
militära insatserna i olika delar av
världen. Detta mitt omdöme gäller både
USA och Sovjet. Men i Mellersta
östern-konfliktens släptåg har tvärtom
ett ökat stormaktsintresse markerats.
Sovjetunionen har hittills inte haft militära
positioner i Medelhavet, men har
nu fått detta, och det kan inte befrämja
fred och avspänning.

Skulden till detta är ju i främsta rummet
de Gaulles. Hade Frankrike sagt nej
till sovjetisk marin uppmarsch i Medelhavet
så hade Moskva med all säkerhet
inte vågat sig på detta.

Storbritannien anser sig nu tvingat
att dra tillbaka sina baser bortom Suez.
Landets ekonomiska läge är mycket allvarligt,
och man förstår engelsmännen,
men i det vakuum som då uppstår kan
man vänta sig att de två supermakter -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
na försöker tränga sig in. Detta vore
cn mycket beklaglig utveckling — tvärtemot
vad man skulle önska.

Om jag sedan drar mig närmare våra
egna områden så kan man ju med sorg
iaktta, att inför finska presidentvalet
betygsatte Sovjet finska politiker och
utdelade varningar. Ur svensk synpunkt
är detta en mycket beklaglig inblandning
i ett annat lands inre angelägenheter.
Finland kunde säkert klara av
att välja president utan sådana utländska
pekpinnar. Men det inträffade visar
ju, hur känslig den politiska situationen
i Norden är ur sovjetrysk synpunkt.
Och jag vill erinra om att i svenskt
försvar uppfattas ju Finland som en
fredsgaranti, och det gör att vi har
förpliktelser.

Jag vill också här flika in en parentes,
att utredningen om säkerhetspolisen
visar att de utländska militära intressena
inte har minskat när det gäller
våra politiska förehavanden i Sverige.
Jag tycker det är värdefullt att
den socialdemokratiska riksdagsgruppen
genom sitt uttalande nu har stött
den parlamentariska nämnden i dess
uppfattning.

Jag erinrar också om att Tysklandsproblemet,
som bara ligger några mil
bort ifrån oss, fortfarande är olöst.

Nu vill jag fråga regeringen mot bakgrunden
av de antydningar jag gjort:
Tycker man att det utrikespolitiska läget
är sådant nu och för den närmaste
framtiden, att det är berättigat att mot
bakgrunden härav göra väsentliga förändringar
i försvarshuvudtiteln, som
måste leda till att vi om några år får
ett mycket sämre svenskt försvar? Det
vore intressant om utrikesministern
kom in i kammaren och gav en deklaration
på den punkten.

Till sist vill jag anföra några ord om
de stora ekonomiska marknaderna. Enligt
vår uppfattning bör regeringen i
avvaktan på förhandlingar med EEC
visa intresse för andra slag av förbindelser
med EEC än associering och
medlemskap. Jag vill fråga regeringen

om den har något att meddela riksdagen
om de antydningar, som gjorts från
olika håll om någon form av allmän
ekonomisk samverkan mellan EEC och
EFTA-staterna. Det är en stor och betydelsefull
fråga, och jag tycker det
vore rimligt att vi fick ett besked på
den punkten. För vår del är vi givetvis
intresserade av att medverka till
överläggningar, om det skulle visa sig
vara en framkomlig väg.

I förra veckan var åtskilliga svenska
ambassadörer hemkallade. Jag förmodar
att regeringen hade något att meddela
dem. Det var väl inte bara så, att
ambassadörerna hade någonting att tala
om för regeringen. Fanns det ingenting
i det meningsutbytet som svenska folket
kan få del av i dag?

I mitt anförande, herr talman, har
jag flera gånger haft anledning att beröra
frågorna om regeringens intresse
för internationell samverkan, och jag
har gjort det mot bakgrunden av nödvändigheten
att upprätthålla en god
sysselsättning och skapa gynnsamma
förutsättningar för den svenska produktionen.
För svensk liberalism ter det
sig som en bjudande plikt att här försöka
vara en pådrivande kraft — och
det kan verkligen behövas med den regering
som vi nu har.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! De två första inledningsanförandena
har tillsammans tagit
en och en halv timme, och vi har ytterligare
50, 60 talare på listan utom inlägg
från regeringsbänken. Dessutom hoppas
jag att vi så småningom får en utrikesdebatt.
Detta gör att jag i mitt inledningsanförande
skall försöka begränsa
mig så mycket som möjligt och först inledningsvis
ta upp några allmänpolitiska
synpunkter och sedan hålla mig till
konjunkturer, arbetsmarknadspolitik
och skatter.

Det brukar sägas att politik är »det
möjligas konst». Många tycker inte om
uttrycket, men ibland finns det ändå an -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

ledning att erinra om det. Det finns
nämligen i samhället i dag en viss tendens
till att också uppfatta politiken
som ett mer eller mindre ensidigt tolkande
av opinioner. Man faller undan
gentemot mer eller mindre väl underbyggda
uppfattningar om väljarnas och
över huvud taget folkets reaktioner.

Men politik måste ju också innefatta
en vilja att leda utvecklingen. Vare sig
de dagsaktuella ställningstagandena kan
bedömas ha stöd av eller strida mot tillfälliga
konjunkturer i opinionen. Jag
tycker att den socialdemokratiska regeringen
åtminstone tidigare insett detta
och handlat därefter. Den har —• det
slcall verkligen erkännas — många gånger
dokumenterat sin vilja att sätta in
skeendet i ett målmedvetet perspektiv.

Inom oppositionen har vi mött regeringens
politik med andra lösningar
både på det ideologiska — framför allt
— men även på det praktiska planet. Vi
har också haft våra framtidsvisioner.
Vi har haft en målmedvetenhet och en
politisk vilja. Oppositionens handlingar
har därvid gett lösningar på samhällsproblemen,
som många gånger mött ett
kraftigare gensvar i opinionen än den
socialdemokratiska regeringens lösningar.

Att väljarnas vågskål under så många
år vägt över till socialdemokraternas
favör beror därför inte närmast på bristen
av vision och handlingskraft från
vår sida, utan på att den socialdemokratiska
regeringen skickligt och hänsynslöst
utnyttjat den fördel som ligger i
själva regeringsinnehavet. Detta tillsammans
med de borgerliga partiernas tidigare
inbördes splittring har bidragit till
att regeringen under så många år kunnat
behålla majoritetens förtroende.

Vi får dock bär inte helt glömma bort
den roll som första kammaren har spelat.
De indirekta valen och de på sina
håll små valkretsarna har givit socialdemokraterna
en konstant överrepresentation
i första kammaren, som möjliggjort
för regeringen att sitta kvar även då
opinionen gått den emot.

Statsverkspropositionen m. m.

De senaste årens politiska händelseutveckling
har emellertid förändrat bilden.
Politiska missgrepp, inte minst
ekonomiska, i förening med — som vi
upplever det — en inre splittring inom
regeringspartiet, och inom regeringen,
har uppenbarligen hos opinionen undergrävt
förtroendet för regeringens förmåga
att leda utvecklingen vidare.

Jag vill gärna erkänna, att åtskilliga
alltjämt tvekar inför vad som skall komma
i stället, inför vad en borgerlig regering
vill och förmår att göra om väljarna
i slutet av året skulle ge oss förtroendet.
Men ännu har de borgerliga
partierna tid att utforma det gemensamma
alternativet inför 1968 års val. Borgfreden
ger oss den yttre ramen, och tiden
fram till september ger oss chansen
att fylla denna yttre ram med innehåll.
Den möjligheten skall också utnyttjas.

För socialdemokratiska regeringens
del tycks, när man läser statsverkspropositionen
och andra uttalanden från
regeringens sida däremot, läget inte
vara så uppmuntrande. Medan tilliten
tycks öka för oppositionen, förslösar ju
regeringen genom sina egna handlingar
mycket av sitt tidigare förtroendekapital.
Regeringen planerar sitt arbete och
genomför sitt program med småfinurliga
finter och ett ängsligt sneglande mot
en nygammal vänster utan att kunna bestämma
sig för var den slutgiltigt skal
placera sig. Det är naturligen svårt för
en sådan regering att tillvinna sig respekt.

Låt mig exemplifiera. Regeringen har
i dag inget klart utrikespolitiskt handlingsprogram.
Den kastar mellan ett
slags liberal-radikala vänsterskär och
högerskär.

Regeringen har inte från början vågat
ta entydigt och klart avstånd från de
nya odemokratiska tendenserna i samhället.
Jag tänker framför allt på det senaste
årets demonstrationer från olika
grupper i samhället —■ demonstrationer
som utmärkt sig för flaggskändning, organiserat
våld mot polisen, upplopp och
attacker mot ambassader. Först efter en

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skandalös äggkastning mot en framstående
diplomat från ett främmande land
har statsministern själv krupit ur sitt
eget skal och tagit avstånd från det
skedda.

Regeringen har heller inte någon målmedveten
Europapolitik. Sveriges oklart
formulerade ansökan till Den gemensamma
marknaden är en tvehågsen regerings
försök att sitta på flera stolar
samtidigt.

Hur är det med bostadspolitiken? Har
regeringen där någon självständig politik?
Ja, dess hållningslösa uppträdande
i hyresregleringsfrågan, som möjligen
kan förklaras men inte försvaras, var
ju inte annat än ett uttryck för något
slags handlingsförlamning och rädsla.

Och hur förhåller det sig med vår försvarspolitik?
Hur kommer det sig att regeringen
inte vågar upplysa allmänheten
om effekten på längre sikt av föreslagna
försvarsnedskärningar? I stället
söker regeringen i statsverkspropositionen
vilseleda och ge intryck av att försvaret
— trots de kraftiga inskränkningar
som skall göras — kan bibehålla
sin effektivitet. Man gör det trots att jag
tror att regeringens sakkunniga vet, att
det med den nedrustning som nu sker
blir omöjligt att i längden effektivt försvara
hela landet. Man gör det trots att
man vet att ett nedskuret försvar i framtiden
inte ger respekt åt vår neutralitetspolitik.

Samma obenägenhet att ta ståndpunkt
och redovisa konsekvensen av handlandet
kännetecknar mycket av vad som
står i årets finansplan. Särskilt uppseendeväckande
är regeringens försök att i
sina formuleringar bagatellisera den arbetslöshet
som vi för närvarande har.
På samma sätt som man under tidigare
år godtagit en viss inflation — en alltför
hög inflation — tycks man nu vara
beredd att acceptera en relativt omfattande
arbetslöshet.

Låt mig emellertid först stanna vid regeringens
konjunkturbedömning. Beskrivningen
i finansplanerna under det

senaste decenniet har skiftat mellan
svart och vitt. Ibland —• framför allt
under valåren — har läget tecknats i
ljusa färger. Andra år — när de nya
skatterna har drivits in — har bekymren
markerats. Typexemplet för denna
metod var uppläggningen av valrörelsen
1966. I det årets finansplan låtsades regeringen
som om svensk ekonomi var
den mest problemfria i världen. I år
har vi andrakammarval, och då har tydligen
finansminister Sträng av partistrategerna
återigen tvingats göra en optimistisk
konjunkturbedömning.

Mycket av vad som förutspås för 1968
och 1969 överensstämmer med vad regeringen
förra året angav för 1967 års utveckling.
Det finns därför anledning att
göra en jämförelse. Förra året räknade
regeringen med en internationell konjunkturuppgång,
som skulle ha ett gynnsamt
inflytande på svensk ekonomi. Nu
tvingas t. o. m. finansminister Sträng,
som i formuleringarna är en övertygelsens
mästare, att i sin egen finansplan
erkänna, att konjunkturen i Sverige
fått ett delvis annat förlopp än som förutsågs
vid årsskiftet 1966—1967. Tillväxten
i ekonomin blir lägre än väntat.
Konjunkturbedömningen slog fel, och
det kom att kullkasta den ekonomiska
planeringen. Låt mig ta några få exempel.

Regeringens ekonomiska politik skulle
syfta till att stimulera näringslivets
investeringar. Vad blev resultatet? I
stället för att gå upp med 3,5 procent,
som man trodde, gick investeringarna
ner med 1,5 procent.

Regeringen avsåg att genom den ekonomiska
politiken hålla tillbaka de
kommunala investeringarna från beräknade
11 procent till 7 procent. Någon
dämpning blev det inte, och i själva verket
var ju detta tur.

Samma mönster uppvisar arbetslösheten.
Den blev långt större än regeringen
förutsatt. Dessa och andra felbedömningar
har sedan fått sitt samlade uttryck
i att det av regeringen beräknade

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

budgetunderskottet blev nästan dubbelt
så stort som väntat. Det beräknas nu bli
cirka 2,8 miljarder kronor.

Mot denna bakgrund ter sig den betygssättning
som regeringen i finansplanen
nu består sig med såsom minst
sagt relativ. Regeringen påstår nämligen,
att den ekonomiska politiken kunde
redovisa »väsentliga framgångar under
fjolåret».

Man måste nog säga, att statsminister
Erlander och finansminister Sträng
är näst intill ofattbarhet förnöjsamma
herrar. Det må gå hur galet som helst;
de är ändå alltid lika belåtna.

Även för nästa budgetår har man valt
att anlägga en optimistisk konjunkturbedömning
och grundton. Nu, menar
man, kommer en icke obetydlig konjunkturuppgång
att ske i Västeuropa
och i Förenta staterna. Man litar alltså
på att omständigheter utanför vår kontroll
skall kunna klara problemen i
Sverige. Ansvaret för den svenska ekonomiska
utvecklingen, våra möjligheter
att upprätthålla full sysselsättning,
skjuter man över på våra konkurrentländer.

Det är mycket som talar för att regeringen
återigen har gjort en felbedömning,
som kan få allvarliga konsekvenser
för framtiden. Optimismen vilar
på ett bräckligt underlag. I nationalbudgeten
tvingas man också medge,
att meningarna är delade om, när
och med vilken styrka de ansatser som
för närvarande finns till en uppgång
kommer att övergå till ett verkligt uppsving.
Till dem som har en mera realistisk
bedömning av konjunkturutvecklingen
tycks Landsorganisationen höra,
som anser att en expansiv ekonomisk
politik är motiverad.

Härtill kommer även effekten av de
åtgärder som president Johnson har föreskrivit
i syfte att minska underskottet
i Förenta staternas betalningsbalans
gentemot Europa. Herr Dahlén har redan
varit inne på det ämnet, men det
finns anledning att ytterligare erinra
om dessa åtgärder som har tillkommit

Statsverkspropositionen m. m.
sedan finansplanen skrevs. De bör alltså
ha förändrat en del av förutsättningarna
för den budget som nu är framlagd.

Det fempunktsprogram som president
Johnson har lagt fram för att stödja
dollarn och förbättra betalningsbalansen
kommer att få både direkta och indirekta
verkningar för vårt lands ekonomi.
Den direkta effekten är svår att
bedöma. Enligt tidningsuppgifter — vi
har ännu inte fått någon rapport från
statsrådet Wickman om vad den amerikanske
ambassadören sade när han
var här för att informera regeringen
i denna fråga — kan vi uppskattningsvis
räkna med att vi förlorar cirka 50
miljoner dollar, alltså en kvarts miljard
svenska kronor, på dessa åtgärder.
De indirekta effekterna är sannolikt
mycket större. Programmet syftar
till ett totalstopp för de amerikanska
investeringarna i EEC och det övriga
Västeuropa, kanske med undantag för
England. Det är ungefär en miljard
dollar, alltså fem miljarder kronor, som
investeringarna handlar om. Därtill
kommer ungefär lika mycket i amerikanska
turistutgifter och i minskade
amerikanska regeringsutgifter i utlandet.
Den åtstramningen måste ofrånkomligt
dämpa och fördröja den väntade
konjunktur- och investeringsuppgången
i Västeuropa.

De problem som möter måste naturligtvis
i första hand lösas genom målmedvetna
interna åtgärder, som kan
stimulera den svenska sysselsättningen
och företagsamheten samt den allmänna
ekonomiska effektiviteten. Att förhoppningsfullt
lita på en högst osäker
konjunkturuppgång i vår omvärld kan
leda till att missräkningarna blir lika
stora i år som de blev för 1967 och
som vi just nu upplever.

Läget på arbetsmarknaden har ju på
kort tid radikalt försämrats. Den officiella
statistiken över den registrerade
arbetslösheten visar på en kraftig ökning
av arbetslösheten under året. I
december 1966 utgjorde antalet anmäl -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
da arbetslösa cirka 32 000. Ett år senare,
i december 1967, var antalet
43 000. Denna siffra säger dock inte
hela den dystra sanningen; siffran
skall tydligen i dag, enligt den preliminära
prognos för arbetsmarknadens
utveckling som vi kunde se i gårdagens
tidningar, ökas med cirka 17 000 upp
till 60 000. Men man måste också ta
hänsyn till alla dem som inte är direkt
arbetslösa utan tagits om hand av arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är de många
människor som saknar s. k. varaktig
sysselsättning och i stället håller på
med beredskapsarbeten eller arkivarbeten,
deltar i omskolningskurser för arbetslösa
och över huvud taget ägnar sig
åt uppgifter som arbetsmarknadsstyrelsen
har lyckats ordna. Det sammanlagda
antalet för de grupperna utgjorde
i december 1967 cirka 55 000; i dag
bör siffran vara högre. Detta innebär
en arbetslöshet i december på inemot
100 000. Den siffran är i dag långt
överskriden.

Nu skall det sägas, att inte heller dessa
beräkningar ger en fullständigt rättvisande
bild av situationen — det finns
ytterligare en dold arbetslöshet, som
vi av naturliga skäl inte kan få ett exakt
mått på. Man kan ta för givet att även
denna arbetslöshet ökat i takt med försämringen
av det ekonomiska läget. I
denna dolda arbetslöshet —- alltså den
icke registrerade skara arbetslösa som
finns — ingår naturligtvis människor
som gärna skulle vilja åta sig mer arbete
om det fanns jobb på bostadsorten.
Där ingår vidare och framför allt ett
stort antal kvinnor som vill ha förvärvsarbete.

Dessutom har vi slutligen den dolda
ungdomsarbetslösheten. Yi vet att
många ungdomar har slutat skolan eller
fullgjort sin värnpliktsutbildning
men inte kan få jobb. Det är många
arbetslösa som har en dyrbar utbildning
bakom sig. Vi vet också att endast
en del av dessa ungdomar har anmält
sig till arbetsförmedlingarna och att

många därför inte finns med i statistiken.

Varför har jag varit så utförlig just
på denna punkt? Jo, därför att regeringen
i finansplanen och statsverkspropositionen
varit så kortfattad härvidlag.
Man har över huvud taget inte
velat redovisa det verkliga läget, som
alltså innebär att inemot 300 000 människor
direkt eller indirekt — bl. a. genom
släktskap, familjeband — är berörda
av arbetslösheten. Vi vet också
att stora grupper inte minst bland tjänstemännen
känner sin trygghet hotad.

Det är även mot den bakgrunden
man skall se regeringens aktuella självberöm.
Den påstår nämligen att sysselsättningspolitiken
i vårt land vid en
jämförelse med andra länder framstår
som »framgångsrik».

Vad är då orsaken till den stigande
arbetslösheten? Ja, det är naturligtvis
många komponenter som medverkat till
den. Men ett sammanhang är klart,
nämligen att den svaga investeringsbenägenheten
i näringslivet har påverkat
läget. Näringslivets totala investeringar
har sjunkit och hamnat på i praktiken
ungefär samma nivå som föregående år.
Regeringen söker nu tröst i att stagnationen
— ett ord som vi ju inte behövt
se i regeringens statsverkspropositioner
under högkonjunkturåren på 1950-talet
— skett på vad man kallar »en mycket
hög nivå».

I själva verket inger utvecklingen av
industrins investeringar större oro än
regeringen vill låtsas om. Industriinvesteringarna
har, efter den kraftiga uppgången
under 1950-talets senare år,
över huvud taget inte visat någon gynnsam
utveckling under 1960-talet. Under
åren 1961—1967 ökade investeringarna
med i medeltal blott 3,2 procent
per år. En så pass begränsad genomsnittlig
ökning är klart otillräcklig för
att säkra en stabil och snabb välståndsökning.

Den dämpade investeringsaktiviteten
inom industrin har uppenbarligen djup -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

gående och komplicerade orsaker. Ingen
skall tro att man löser de här problemen
genom att endast hänvisa till
att man genomfört vissa kreditmarknadspolitiska
lättnader.

Regeringen kommer inte förbi —
även om den försöker dölja realiteterna
med diffust tal om strukturrationalisering
— att det allvarliga problemet
är det höga kostnadsläget. Det är den
bristande lönsamheten i stora delar av
svenskt näringsliv som i dag lett till en
kräftgång i investeringsviljan.

Vad har nu regeringen gjort för att
underlätta för näringslivet att lägga
grunden till ny och ökad sysselsättning?
Förra året vid tiden omedelbart
före den budgetens framläggande greps
man tydligen av panik. Arbetslöshetssiffrorna
steg, företagsnedläggelserna
ökade och de ekonomiska svårigheterna
tilltog. Då kastade man helt plötsligt
fram förslaget om en näringspolitisk
fond på 500 miljoner kronor. Jag
tycker att vi i dag har anledning att
erinra oss i denna kammare — man
gör det när man går till protokollet —
det sätt på vilket regeringen lät presentera
denna näringspolitiska fond. I
den socialdemokratiska pressen fanns
braskande reportage om hur problemen
i Dalsland, i Ådalen, i Värmland
och på andra håll skulle lösas med
hjälp av denna fond. Vad skedde? Fonden
blev så småningom den statliga investeringsbanken.
I dag kan vi konstatera
att banken ännu inte levererat ett
enda öre till det svenska näringslivets
utbyggnad. Den har endast givit sysselsättning
åt en administration på fyra
personer.

Låt mig härefter gå över till skattefrågan
och börja med att uttrycka min
glädje över att oppositionens gemensamma
framstötar om att omsättningsskatten
skall utbytas mot en exportfrämjande
mervärdeskatt äntligen rönt
framgång.

Men felet med regeringens ansats till
en modernare skattepolitik är att den
har stannat på halva vägen. Den tar

Statsverkspropositionen m. m.
mervärdeskatten men underlåter att genomföra
den sänkning av de direkta
skatterna som alla var ense om i skatteberedningen.
Inte minst för tjänstemännen
måste detta vara en besvikelse.

Den svenska regeringens brist på intresse
för en omfattande skattereform
står i bjärt kontrast till den norska
borgerliga regeringens vilja att åstadkomma
en modernare skattepolitik. I
dagarna har den utredning som den
borgerliga regeringen tillsatte när den
tillträdde framlagt sitt betänkande. Förslaget
har utarbetats av en parlamentarisk
kommitté och har kommit fram
på rekordtid — på en tid som vi inte
är vana vid här i Sverige.

Låt mig ta några av förslagets huvudpunkter,
eftersom det finns och bör finnas
jämförelsepunkter mellan norska
och svenska förhållanden och därför att
det ändå bör finnas en önskan om harmoniering
av skattelagstiftningen mellan
Norge och Sverige och mellan de
nordiska länderna över huvud taget.

Den första punkten gäller övergång
till mervärdeskatt. Enligt förslaget skulle
man ta ut 16 procent på priset inklusive
skatt. Den ersätter en omsättningsskatt
på 12 procent, men den ger också
utrymme för att sänka den direkta
skatten.

För det andra föreslås betydande lättnader
i den statliga inkomstskatten.
Progressionen minskas och marginalskatterna
sänks kraftigt. Inkomster under
30 000 norska kronor blir helt fria
från direkt statlig skatt, och mellan
30 000 och 43 000 kronor blir det 10 procent
i skatt. För nästa skikt ända upp
till 70 000 kronor tar man ut 15 procent.
Även i högre inkomstlägen minskar
man marginalskatterna högst väsentligt
med resultat att skatten där,
om förslaget genomförs, blir avsevärt
lägre än i Sverige.

Man slopar för det tredje skatten på
investeringsvaror, och övergångsvis inför
man en investeringsavgift som successivt
skall avvecklas.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

För det fjärde minskar man bolagsskatten
från 30 till 20 procent.

För det femte slutligen ser man till
att de låga inkomsttagarna kompenseras
för höjningarna av den indirekta skatten
genom höjda barnbidrag och förbättrad
sjukpenning.

Detta förslag är onekligen intressant
även ur nordisk politisk synpunkt, eftersom
det väsentligen också ligger i
linje med det skatteprogram som statsminister
Erlanders partipolitiske kollega,
den norske socialdemokratiske oppositionsledaren
Trygve Bratteli framlade
förra året. Man tycks i Norge
överallt ha insett att den starka progressionen
och de höga marginalskatterna
driver priser och kostnader i höjden.
Om man i Norge går in i det skattepolitiska
reformarbetet med en sådan
inställning kanske det är en av flera förklaringar,
men en viktig förklaring till
att Norge i dag uppvisar en säkrare sysselsättning
och en säkrare ekonomisk
utveckling än Sverige.

Inom högerpartiet har vi här i riksdagen
konsekvent drivit kravet på en
skattereform. Regeringen har avvisat
dessa förslag. Man har ofta anfört konjunkturskäl
mot en reformering av skattesystemet.
När vi hänvisat till internationella
erfarenheter ■—■ bl. a. de positiva
effekterna av den skattereform som
president Kennedy på sin tid utarbetade
för USA — har detta alltid bemötts
med påståendet att konjunkturbilden är
en annan för Sverige. Men det ekonomiska
läge som vi nu befinner oss i har
dock många likartade drag med den
konjunktur i vilken president Kennedy
lade fram sitt skatteförslag. Amerika
upplevde då en tid av stigande arbetslöshet
och konjunktursvårigheter. För
att möta den situationen utnyttjade Kennedy
skattesänkningen som ett konjunkturstimulerande
medel. Och resultatet
uteblev heller inte. Man fick en ökad
sysselsättning och man fick också ökade
skatteinkomster.

Jag tror att en jämförelse bör göras
med Sverige. Det skulle säkert gå på

samma sätt här i landet om vi nu började
att inleda en skattereform med en
sänkning av marginalskatterna i de breda
löntagargrupperna.

Det har nu gått mycket lång tid sedan
den allmänna skatteberedningen
tillsattes och slutade sitt arbete. I årets
statsverksproposition verkar det också
som om regeringen anser att det utredningsarbete
som den kommittén gjorde
nu är helt avslutat och kan stoppas in i
bokhyllan.

Vi måste emellertid se på skattepolitiken
även för 1970-talet — en sak som
regeringen uppenbarligen inte velat
göra i årets finansplan. Under 1970-talet bör vi kunna räkna med — hoppas
jag — en inkomststruktur som är annorlunda
än dagens. Vi har i vår i högerpartiets
ekonomiska politik inriktat oss
på att öka den enskilde medborgarens
ekonomiska tillgångar men även möjliggöra
en jämnare fördelning av arbetsresultatet
medborgarna emellan. För att
nå det målet måste man också reformera
den direkta skatten. Jag tycker att en
rimlig princip borde vara att det stora
flertalet inkomsttagare här i landet endast
skall behöva betala proportionell
skatt.

Låt mig sluta detta skatteavsnitt med
att ta upp en annan sak, som inte framgår
direkt av finansplanen men som
hela tiden ligger under finansplanens
skrivningar. Det är att den socialdemokratiska
regeringen håller fast vid att
det finns ett likhetstecken mellan resurser
och höga skatter. Men, herr talman,
vi skapar inga nya resurser i samhället
genom att dra åt pris- och skatteskruven
så hårt att företagsamheten
blir olönsam. Vi ser i dag att en sådan
politik lett till att grunden för vårt välstånd
hotas.

Den senaste tidens avslöjanden —
man finner dem också i statsverkspropositionen
—• om verkligheten bakom
välfärdsstatens yttre fasad visar inte
minst hur viktigt det är att vi kan öka
de samlade resurserna. Skall bostadseländet,
vårdkrisen och åldringsvårdens

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

brister kunna undanröjas, räcker det
inte med att via skatterna omfördela
tillgångarna i samhället. Det krävs att
vi medvetet stimulerar de välståndsskapande
krafterna så att den kaka som
vi ju alla är beroende av blir större och
större.

Herr talman! Låt mig sammanfatta
några av de skiljelinjer i svensk politik
som årets statsverksproposition markerar.

1) Regeringen låter — jag har varit
inne på det tidigare — den stora skattereform
som vi alla, inte minst tjänstemannaorganisationerna,
ställt så stora
förhoppningar till stanna på halva vägen.
Man tar mervärdeskatten men låter
bli att sänka de prisuppdrivande direkta
skatterna.

Mot detta sätter högerpartiet en genomgripande
modernisering av skattesystemet.
Vi tar steget fullt ut och vill
i samband med det beslut om mervärdeskatten
som skall fattas vid detta års
riksdag genomföra en sänkning av marginalskatterna,
framför allt i de nu hårdast
drabbade mellaninkomstlägena. I
detta sammanhang bör också undersökas,
om inte folkpensionen kan bli
skattefri. Och i nästa etapp bör barnfamiljernas
krav på en lägre och rättvisare
skatt tillgodoses.

2) Regeringen är enligt årets statsverksproposition
ljumt inställd till näringslivets
arbetsvillkor. De kraftfulla
åtgärder som skulle ha behövts för att
stimulera näringslivet uteblir i regeringens
förslag till årets riksdag. Regeringen
inför mervärdeskatt, men behåller
energiskatten och punktskatterna.
Ovanpå detta lägger den en ny löneskatt,
som inte bara förtar en del av
effekten av mervärdeskatten utan också
inkräktar på arbetstagarnas löneutrymme
i de förestående avtalsförhandlingarna,
en sak som särskilt låglöneinkomsttagarna
bör ha i minnet, eftersom
det är de som i första hand drabbas
av löneskatten.

Mot detta sätter högerpartiet förslag
om en mer genomgripande skatteom -

Statsverkspropositionen m. m.
läggning så att även energiskatten kan
avvecklas, och vi vill i detta sammanhang
skapa möjligheter att ta bort
punktskatterna. Härtill skall läggas
EEC-frågan. Vi satsar på en Europapolitik
där Norden skall uppträda som en
enhet för att få övergångsarrangemang
med EEC, syftande till fullt medlemsskap.

4) Regeringen bagatelliserar arbetslösheten.
Regeringen tolererar i dag en
hög prisstegringstakt lika väl som den
tolererar en hög arbetslöshet.

Mot detta sätter högerpartiet inte endast
en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap,
som regeringen har försökt
precisera i finansplanen. Vi vill även se
till att trygghetsfrågorna för tjänstemännen
och arbetarna blir mer tillfredsställande
lösta genom en allmän arbetslöshetsförsäkring.

5) Regeringen föreskriver slutligen
för tredje året i rad nya försvarsnedskärningar
med allvarliga konsekvenser
för landet och dess säkerhet.

Mot detta sätter högerpartiet ett modernt
och ekonomiskt välplanerat försvar,
som verkligen kan uppfylla målsättningen
att försvara hela landet och
trygga vår alliansfria utrikespolitik
även i framtiden.

Med dessa utgångspunkter kommer
högerpartiet att utforma de partimotioner
som senast nästa vecka skall presenteras
i riksdagen.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Vi har redan fått veta
vad som händer här i kammaren. I
dagens nummer av den alltid välunderrättade
tidningen Expressen står det: I
dag fick Erlander sitt livs utskällning.
Underrubriken är: Och TV har skärpt
kuppbevakningen mot långpratare. Det
är två intressanta sammanställningar.
Jag tror att de ärade kammarledamöterna
kan konstatera att åtminstone
det första var en verklig Expressen-nyhet,
alltså utan grund i verkligheten,

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ty lamare och tandlösare har jag inte
märkt att oppositionen uppträtt vid något
tillfälle som jag haft möjlighet att
möta den här i kammaren. Det vill, herr
talman, inte säga litet.

Det skulle vara rätt intressant att ta
upp åtminstone större delen av de synpunkter
som nu kommit fram, och i
den mån som tiden medger det skall
jag försöka.

Både herr Bengtson och herr Holmberg
var inne på nödvändigheten av
att skapa ett alternativ till regeringspolitiken.
Det gläder oss mycket, men
båda förklarade att det ju inte kan ske
för dagen, utan man får se hur utvecklingen
blir, och herr Holmberg hade
de bästa förhoppningar om att det skulle
kunna ske framemot hösten.

Det är riktigt, herr Bengtson, att jag
anser det vara en viktig demokratisk
fråga att väljarna får besked om vilka
olika alternativ de har att rösta på.
Jag tror att det från allmän demokratisk
synpunkt skulle vara utomordentligt
värdefullt om oppositionen omedelbart
började försöka forma ett regeringsalternativ.
Herr Holmberg uttryckte
förhoppningar om att det skulle lyckas,
men får jag fråga representanterna
för dubbelpartierna: Slog inte herr
Holmberg definitivt sönder varje chans
till ett gemensamt regeringsalternativ
med sitt skattesänkningsförslag? Det
var ganska fantastiskt att i en situation,
då vi har ett ekonomiskt läge som alla
säger är mera bekymmersamt än vad
regeringen vill gå med på, föreslå en
skattesänkning som, om den skulle realiseras,
måste innebära antingen en
fullständigt destruktiv upplåning på
den svenska kapitalmarknaden eller en
omöjlighet att genomföra det reformprogram
som vi varit överens om i
denna kammare. Herr Holmberg föreslår
alltså, såvitt jag fattat honom riktigt,
att man i samband med momsens
införande skall sänka marginalskatterna,
göra folkpensionerna skattefria och
i nästa etapp — det var den enda reservation
som jag fann -— låta barnfa -

miljerna få lägre skatter. Han ansåg
i visserligen något dunkla ordalag att
den politik som regeringen för är näringsovänlig.
Det får jag väl uppfatta
på det sättet att han menar att den
skattesänkning för näringslivet som
budgetförslaget innebär är otillräcklig.
Den innebär ju att när vi tar bort investeringsskatten
och inför momsen, så
blir det litet mer än 200 miljoner kronor
som går till en skattesänkning för
näringslivet. Han anser att skattesänkningen
är för liten. Det betyder alltså,
antar jag, att han inte vill att arbetsgivaravgiften
skall införas. Han nämner
energiskattens borttagande som ett
önskemål, och så nämner han punktskatterna.
Slutligen tar han upp diskussionen
om försvaret och rekommenderar
högerns linje i försvarsfrågan.

Om man på allvar från ett ansvarigt
oppositionspartis sida lägger fram ett
skatteprogram av denna typ, då måste
man ha markerat att man icke avser
att delta i strävandena att skapa ett
alternativ till regeringspolitiken utan
att man vill behålla en manövreringsmöjlighet
gentemot mittpartierna av
skäl som väl kommer att framgå ju
längre i valrörelsen vi kommer. Ty det
finns väl ändå ingen möjlighet att ni
vill göra arbetet så lätt för oss att vi
skulle kunna gå ut och säga till väljarna
att detta är den samlade borgerliga
oppositionens ekonomiska pro
gram? Herr Holmbergs program måste
vara utarbetat med hänsyn icke till
kampen mot oss utan inför kampen med
mittenpartierna om de väljare som ligger
och flyter på högersidan.

Jag skall också gärna litet utförligare
gå in på en annan fråga. Jag kan ju lika
väl ta upp den nu, herr talman. Jag
behöver lika litet som de andra talarna
ha någon disposition av mitt anförande.
Han rekommenderade att vi skulle
ta lärdom av Norge. Det norska skatteförslaget
är utomordentligt intressant.
Som herr Holmberg nämnde är herr
Bratteli, arbetarpartiets ledare, en av
inspiratörerna till tanken på en om -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

läggning, men den omläggning som
den med borgerlig majoritet försedda
kommittén nu på grundval av Brattelis
idéer kommit till, den kan vi i varje
fall inte i Sverige, det är jag övertygad
om, få arbetarpartiet att ställa sig bakom.
Vad betyder förslaget? Det betyder
förutom de ting som herr Holmberg
redogjorde för en skattelättnad för personer
med 100 000 kronors inkomst
med omkring 9 000 kronor — enligt
andra uppgifter 12 000 kronor. Det är
svårt att få ett säkert grepp om storleken.
Låt oss hålla oss till den lägre
siffran, 9 000 kronor!

För alla lägre inkomsttagare säger
man att man stryker den direkta skatten
upp till 30 000 kronors inkomst. Men
man behåller kommunalskatten, och
man genomför en så stark stegring av
vad vi skulle kalla omsättningsskatten
att kommittén själv räknar med att
prisstegringen blir 6 procent. Dessutom
säger kommittén — jag kan inte gå
igenom alla detaljer, men jag skall gärna
återkomma — att den prisstegring
på 6 procent som det här är frågan
om sannolikt inte räcker. Därtill uppstår
till slut en brist på 300 miljoner
kronor. Jag förstår efter herr Holmbergs
anförande här att han är intreserad
av det sista. En brist på 300 miljoner
kronor måste ju vara mycket
lockande för den svenska högern att
ta efter. Men prisstegringen på minst
6 procent är ju det område där man
skall ta de pengar med vilka man sänker
marginalskatterna och åstadkommer
en sänkning av 100 000-kronorsmannens
skatt med låt oss säga 9 000
kronor. Jag kan förstå att högern ämnar
slåss för ett sådant skatteförslag,
men jag vill fråga mittenpartierna: År
ni beredda att med sådan entusiasm
som herr Holmbergs rekommendera den
skatteomläggning som den norska borgerliga
regeringen tydligen ämnar framlägga? Herr

Holmberg talar vidare berömmande
om Norge. Det är ett i hög grad
vänskapligt sinnat land, och jag har de

Statsverkspropositionen in. m.
bästa relationer till den sittande regeringen
där. Det har jag i regel till alla
sittande regeringar, så det är inte så
konstigt. Jag vill därför inte alls rikta
några angrepp mot den norska regeringens
ekonomiska politik, den klarar
sig något så när hyggligt. Men när
den utveckling som sker i Norge betecknas
som exceptionellt gynnsam, då
skulle jag vilja be herr Holmberg läsa
två aktstycken, nämligen Ekonomisk
Revy — men den kanske han tror är
sakkunnig och därför inte vågar läsa
— samt Arbetsgivareföreningens tidskrift
som heter Arbetsgivaren. Läs dem
och upprepa sedan här i talarstolen de
ljusa omdömena om den norska ekonomin
för närvarande. Arbetsgivareföreningen
bedömer läget såsom utomordentligt
allvarligt. Nedgången i sysselsättningen
är bekymmersam, arbetslöshetssiffrorna
ligger något över dem som
vi anser vara höga, alltså något över 2,1
procent. Läs som sagt dessa två tidskrifter,
som jag har med mig här, och sedan
kan vi resonera om huruvida inte
läget i Norge är sådant att det finns all
anledning att vara varsam med hänvisningar
till utvecklingen där. Jag vill
gärna säga att Norge har speciella bekymmer
och svårigheter, jag gör inte
något angrepp mot den politik som förs
där — det är möjligt att det inte har
gått att göra bättre — men jag anser det
rätt befängt att vi i Sverige med ett
mycket bättre ekonomiskt läge anmodas
att ta lärdom av den norska utvecklingen.

När jag nu i alla fall bemöter herr
Holmberg vill jag gärna börja från början.
Han sade någonting om att den sittande
regeringen saknar en fast utrikespolitisk
kurs. Var försiktig, herr Holmberg!
Herr Holmberg sitter dock som
ledare för ett politiskt parti, som genom
sina egendomliga ställningstaganden
ganska nyligen har utsatt den svenska
neutralitetspolitiken för betydande risker
för missuppfattningar i utlandet.
Jag skall inte ge mig in på herr Hjalmarsons
utfärder till Bornholm, då

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
herr Holmberg dock hade inflytande på
högerpartiets politik, men jag vill fråga:
Var hade vi stått i dag om vi följt
högerns och folkpartiets anvisningar
när det gällde behandlingen av EECfrågorna
1961 och 1962? Vi hade till
ingen som helst nytta komprometterat
den svenska utrikespolitiken. Vi hade
kommit att framstå som människor som
var beredda att för eventualiteten av
tullsänkningar offra grunddragen i den
svenska utrikespolitiken. Jag tror att
herr Holmberg skall vara väldigt försiktig
då han beskyller den nu sittande
regeringen för bristande fasthet när det
gäller utrikespolitiken. Han påstod vidare
att jag inte klargjort min inställning
att även vid demonstrationer skall
respekten för ordningen upprätthållas.
Jag vet inte vilka tidningar herr Holmberg
läser — om det bara är Svenska
Dagbladet, så kan jag förstå honom,
ty denna tidning har följt sin linje i den
här frågan med en envishet som har
förvånat mig efter allt som gjorts för att
påpeka för tidningen att den har fel.
Samma dag som de här demonstrationshistorierna
kom •— det var den 21 december
— så gjorde jag ett uttalande i
Aftonbladet med anledning av en fråga
huruvida jag ansåg att polisen hade
handlat riktigt. Mitt uttalande har jag
också med här, och jag kan läsa upp
det. Det innehåller två satser, den första
att polisen gav demonstranterna anvisning
om en utmärkt demonstrationsväg.
När demonstranterna inte accepterade
det, får de själva ta konsekvenserna
av sin handling. Detta uttalande,
som gjordes den 21 december, påstår
herr Holmberg att jag först den 4 januari
efter äggkastningen hade panna att prestera.
Det är möjligt att herr Holmberg
bara läser Svenska Dagbladet. I så fall
vill jag utan att göra reklam för andra
tidningar säga: Det finns andra tidningar
också som icke haft detta intresse att
systematiskt framställa den svenske
statsministern som undfallande när det
gäller ordningens upprätthållande. Men
sedan vill jag gärna göra den deklaratio -

nen, herr Holmberg, att lika strängt som
jag håller på att ordningen skall upprätthållas,
lika bestämt hävdar jag att
demonstrationsrätten ingår i svenska
folkets oförytterliga rättigheter. Det är
en fördel att vi lever i ett land, där människorna
vet att de har rätt att samlas
på gatorna, samlas på demonstrationsplatserna
och där framföra sina åsikter.
Det är just därför att vi håller så hårt
på demonstrationsrätten — det som i så
stor utsträckning skapade slagkraften
hos det socialdemokratiska partiet och
fackföreningsrörelsen i början på detta
sekel — som vi blir speciellt känsliga
för de övertramp som vissa besinningslösa
kretsar har gjort sig skyldiga till,
när de genom sitt uppträdande komprometterat
en rätt, en frihet som vi i Sverige
är utomordentligt glada över att
ha kvar.

Låt mig fortsätta ett ögonblick med
herr Holmberg. Han gav beröm åt oss i
det förgångna. Vi har varit så duktiga
förr, men nu är det ingenting med oss.
Tänk att han orkar! När jag kom in i
riksdagen, för många många år sedan,
vad sade högern då? De sade ungefär
så här: Tänk på den tiden när vi hade
en verklig socialdemokrati, driven av
ideella synpunkter! Tänk när vi hade
Branting och Thorsson! Det var någonting.
Men vad är det för ena som dyker
upp nu — Per Albin, Wigforss och Möller.
Vad är det för figurer? Så var tonen.
Jag minns hur, Wigforss besvarade
detta på sitt älskvärda sätt. Jag kan
inte upprepa det därför att det skulle
låta litet cyniskt när det kommer i min
mun. Det lät inte alls cyniskt när Wigforss
sade det. Jag hänvisar där bara till
kammarens protokoll. Man jag skulle
vilja ge er rådet: Kom inte med beröm
om hur väldigt duktiga våra föregångare
varit! Tyvärr kan jag ju inte returnera
artigheten och säga att högerns
föregångare varit så lysande, men kom
inte med för mycket av den andan, ty
vi kan peka på att vid varje remissdebatt
där det har uppstått diskussion
kring politiken, har vi alltid framställts

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

som ynkryggar jämfört med de lysande
föregångare, som vi egendomligt nog
har blivit fostrade av.

Därmed tror jag nästan att det inte
är mycket kvar av herr Holmberg. Om
jag upptäcker att det är någonting så
kanske jag kan få återkomma så småningom,
herr talman.

Herr Dahlén begagnade sig av den
vanliga metoden att ställa en massa frågor
till mig. En del av dessa frågor var
av den beskaffenheten, att han utgick
ifrån att det här skulle naturligtvis inte
statsministern svara på, ty det var för
dumt. På det sättet får han en statistik
som säger att regeringen fick tjugo frågor
av oss, men statsministern svarade
bara på en. Nej, det går inte att göra så
den här gången, herr Dahlén. Det var
sex frågor som herr Dahlén framställde,
och dem skall jag — trots att det tar
tid och trots att det delvis var ganska
egendomliga frågor — försöka svara på.

I detta sammanhang skall jag kanske
också rikta mig till herr Holmberg:
Anar ni vilken fräckhet det är mot det
socialdemokratiska partiet att beskylla
oss för att vara ointresserade av arbetslösheten?
Jag hoppas att jag inte
uppfattade herr Dahlén rätt, men jag
tyckte faktiskt att han sade att vi medvetet
skapar arbetslöshet för att förhindra
löneglidning. Längre i fräcka
angrepp — om jag nu uppfattat det riktigt
—• kan man inte komma gentemot
ett parti som har ägnat över hälften av
sin aktivitet åt att bekämpa arbetslösheten,
som tidigare än de flesta gjort
sysselsättningsfrågorna till centrala frågor
och som just nu har bakom sig en
budget villken helt domineras av kampen
mot arbetslösheten och kampen
för sysselsättningen. Att då gå och säga
det som jag tror herr Holmberg antydde
och herr Dahlén uttryckte klart, att
det socialdemokratiska partiet saknar
intresse för arbetslöshetsfrågorna, kanske
t.o.m. bidrar till att skapa arbetslöshet
— det är en sak som förgiftar
och drar ner den politiska debatten på
ett fullkomligt orimligt sätt.

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

Herr Dahlén frågade om Sverige inte
är intresserat av att försöka påverka
andra stater att föra en sådan politik,
att de nuvarande kontraktiva beståndsdelarna
i den ekonomiska politiken
skulle kunna försvagas.

Det är alldeles riktigt att en väsentlig
del av våra svårigheter beror på att
den europeiska kontinenten behärskas
av teorier om att man skall kämpa sig
igenom de nuvarande svårigheterna och
försvara sina valutareserver genom en
kontraktiv politik ungefär av 1920-talets
borgerliga modell. Det är alldeles
klart att detta är besvärligt. Men, herr
Dahlén: Hur kan herr Dahlén framställa
denna fråga till det svenska regeringspartiet? Herr

Dahlén har en mycket betydelsefull
ställning: han sitter med i riksbanksfullmäktige.
Om det finns någon
i denna kammare som borde veta med
vilken energi som den svenska regeringen
och den svenska riksbanksledningen
går in för att skapa förutsättningar
för en ökad likviditet inom den
europeiska ekonomiska sfären, för att
undvika att man skall kunna skylla på
en valutasituation som tvingar fram en
kontraktiv ekonomisk politik — och det
är någon i denna kammare som inte har
rätt att framställa den frågan, så är det
herr Dahlén, ty herr Dahlén måste
i riksbanksfullmäktige vara välunderrättad
om vilken politik vi här för.

Jag är övertygad om att riksbanksfullmäktiges
ordförande gärna står till
förfogande med att berätta mera, om
detta är nödvändigt. Jag föreställer mig
dock att den frågan var ett missöde.

Den tredje fråga herr Dahlén tog
upp var: Har ni den uppfattningen att
utvecklingen i hög grad är beroende
på om vi kan skapa tekniska förutsättningar
för en ökad produktivitet?

Men, herr Dahlén, statsverkspropositionen
innehåller ju svar på den frågan.
Inte bara att vi nu för samman
alla dessa ansträngningar för att leda
teknisk forskning till en teknisk styrelse.
Vi tror att det är en kraftig ef -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fektivisering. Inte bara att vi höjer anslagen
för den tekniska forskningen,
även i den nuvarande besvärliga situationen,
kraftigare än det hela övervägande
antalet nog så viktiga anslagskrav
som förts fram. Vi har också skapat,
på grundval av de erfarenheter vi
under de senaste åren gjort, ett särskilt
bolag som skall hjälpa till att föra ut
till näringslivet de tekniska framsteg
som vi hoppas skall komma fram med
de nya forskningsmöjligheterna.

Svaret på den frågan finns alltså så
klart angivet i statsverkspropositionen,
att denna tredje fråga är helt onödig,
om herr Dahlén ■— som jag, med den
välvilja jag alltid har, förutsätter — har
bekvämat sig att läsa statsverkspropositionen.

Vidare frågar han: Vad har ni gjort
för att höja investeringarna?

Den svenska regeringens politik har
under hela denna tid varit att skjuta
undan en rad ting från kapitalmarknaden
för att få utrymme för industrins
investeringar. Det har ju också gått
ganska hyggligt. Det tror nu inte herr
Wedén, men jag skall lätt kunna ta
fram de papper som visar, att om man
räknar i kronor och inte i procentsatser
— vilket alltid ställer ett land med
en hög investeringsgrad i en besvärlig
ställning — så finns det inte mer än
två länder som har en högre investeringsgrad
än Sverige. De två länderna
är Schweiz och USA. Alla de länder
där vi framför allt vill konkurrera, såsom
Västtyskland, Italien och England,
har ju en lägre investeringsaktivitet än
Sverige. Den fjärde frågan är alltså meningslös.
Vi har verkligen försökt att
bereda utrymme för en höggradig investeringsverksamhet
i Sverige, ofta i
strid med herrarna. Senast mötte vi högerns
angrepp på ATP-fonderna som,
om det hade lyckats, hade inneburit en
väsentlig lägre investeringsmöjlighet
och ett avsevärt minskat investeringsutrymme
på den svenska kapitalmarknaden.

Nästa fråga gäller vad vi har gjort för

maskininvesteringarna. Är inte detta
problem oroväckande? Svaret finns i
statsverkspropositionen, herr Dahlén.
Vi har där föreslagit en tioprocentig
reduktion av skatterna på maskininvesteringar
för att stödja dessa investeringar.

Jag vet inte om herr Dahlén hade
flera frågor. Jag skall gärna ta upp dem
igen, om det behövs. Jag tror dock att
jag ungefärligen har besvarat hans frågor.

Om jag sedan övergår till det som
väl skulle vara huvudämnet för dagens
debatt, herr talman, måste jag säga att
debatten kring budgeten väl ändå är
otroligt förvirrad från den borgerliga
sidan. Man märkte den djupa förvirringen
redan när budgeten framlades,
då en partiledare tyckte att det var en
för snål budget — det var herr Holmberg,
som ville ha ökad expansivitet
och som nu närmare har utvecklat sin
mening därom. Vad herr Wedén tänkte
vet vi väl inte riktigt. Någonting var
det väl han ville säga. Herr Hedlund
tyckte dock att det var en bra budget.
Alla tre hade sinsemellan olika bedömningar.
Detsamma har vi märkt i dag.
Alla tre partiledarna har dock en gemensam
bedömning, nämligen att Sveriges
ekonomiska läge är bekymmersamt.
De kan t. ex. ta väldigt hårda tag
och säga att läget är förtvivlat och
stagnerande, att våra konkurrenter går
om oss, och allt det som ni har hört här
och läst i pressen.

Herr talman! Om man tror att Sveriges
ekonomiska läge är så förtvivlat
och tror att vi befinner oss i en situation,
där vi hotas att förlora vår ledande
ställning som ett rikt industriland,
måste man väl ändå samla sig
till en kraftansträngning för att verkligen
komma med förslag och idéer
som skulle kunna stoppa en så olycklig
utveckling. Men vad gör man? Ja,
här har inte kommit fram en enda tanke
på någonting nytt, utan här kommer
man uteslutande med hänvisningar
till sina gamla skattesänkningsförslag.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Man kan inte föreställa sig att det gäller
en situation, som, om den vore så
förtvivlad som oppositionen skildrar
den, skulle fordra någon form av nytänkande.

Ja, herr talman! Jag fick i går i min
hand ett aktstycke, som väl tyder på
att åtminstone det ena av dubbelpartierna
anser att det inte går att komma
förbi att någonting här håller på
att ske. Aktstycket är delvis recenserat
i dag i Dagens Nyheter. Det är något
slags försök till ett planeringstänkande,
och det är väldigt intressant. Aktstyckets
första del utgör, såvitt jag kan
se vid en flyktig genomläsning, en tämligen
anständig översättning av Schonfields
»The Modern Capitalist», en bok
som jag har tillåtit mig att vid två tillfällen
rekommendera för kammarens
ledamöter, därför att den verkligen innehåller
ett försök till analys av den
nuvarande ekonomiska situationen. Jag
hälsar med tillfredsställelse att boken
inköpts av folkpartiet och att den blivit
föremål för någon sorts översättning.
Visserligen är det två år för sent, men
det är ändå bra.

Eftersom herrarna bär följt min föregående
litteraturanvisning, har jag
kanske hopp om att ni följer också en
annan rekommendation som jag vill
göra, nämligen följande lilla tillägg:
Glöm inte att det finns ett kapitel om
Sverige i boken! Schonfield skildrar
den svenska ekonomiska politiken som
nära nog mönstergill, och det skulle
vara bra om det komine till folkpartiets
kännedom.

Min tillfredsställelse minskas när jag
tittar på de förslag herrarna tycks ha
enats om och som vi väl får tillfälle
att resonera om. Jag vill emellertid
säga: Jämför dessa förslag, sådana som
de refereras i Dagens Nyheter i dag,
med LO:s betänkande av 1961 om samordnad
näringspolitik. Observera fastheten,
klarheten och stringensen i LObetänkandet
och den rad av åtgärder
som där föreslås och som vi — jag
kanske kan medge litet för långsamt

Statsverkspropositionen m. m.
-— har försökt realisera i svensk politik!
Eller jämför det näringspolitiska
betänkande som fackföreningsrörelsen
och det socialdemokratiska partiet gemensamt
gav ut med herrarnas trevande
försök! Såvitt man kan läsa ut, är
väl innehållet i herrarnas förslag, om
det finns något innehåll, att vi skall
ha en mera politisk dirigering av Sveriges
näringsliv. Det skall läggas upp
en politisk nationalbudget i stället för
den nuvarande, som utarbetas med
hjälp av experter. Jag förstår mycket
väl att den kloke herr Hedlund inte
står som undertecknare av detta program.
Det skulle vara högst häpnadsväckande,
om han hade undertecknat
detta aktstycke, ty han vet ju ungefär
var gränserna går för möjligheten till
politisk dirigering.

Nåväl, därefter skulle jag vilja säga
att det i alla fall är ett försök att
komma fram till någonting.

De siffror som jag letade efter, när
jag talade om investeringarna, kanske
jag kan få läsa in i kammarens protokoll
nu, eftersom de anknyter till ett
av huvudnumren i herr Dahléns framställning.

1966 uppgick de svenska investeringarna
till 640 dollar per invånare. Två
länder låg före oss, som jag sade, nämligen
Schweiz med 658 och Förenta
staterna med 653, alltså nästan precis
samma siffror som för Sverige. Därunder
ligger Västtyskland med 511 och
Italien, som man så ofta åberopar, med
218! Skulle vi inte kunna slippa höra
talet om den väldiga eftersläpningen
inom svensk industri och svensk investeringsverksamhet,
i varje fall för
1966?

Det allra viktigaste i herr Dahléns
framställning var emellertid något annat.
Han ansåg att man borde komma
till rätta med kostnadsproblemet genom
att förhindra att lönerna blir så
stora som de är. Den fråga jag vill
ställa till herr Dahlén är följande: Tror
herr Dahlén att om vi sänker lönerna i
de industrier som speciellt kämpar med

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

svårigheter — textil-, beklädnads-, pappers-,
trävaru- och pappersmasseindustrin
— så skulle vi klara Sveriges ekonomi?
Om det är folkpartiets recept
i den här situationen, res då ut till
mina värmländska vänner i Jössefors
och Nykroppa! Res gärna till Dalsland
också, eftersom herr Dahlén är mera
intresserad av det landskapet! Res till
Rengtsfors och andra ställen och säg
till de anställda där: Allt vi behöver
göra för att klara Sveriges ekonomi
är att sänka era löner! Jag tror att
man bör vara väldigt varsam med sådana
rekommendationer. Därför är jag
också mycket varsam inför inviterna
om en rundabordskonferens. Om ni inte
kommer med andra recept än dem som
ni presenterat vid denna remissdebatt,
vad skall det då tjäna till med en rundabordskonferens?
Om ni har några
synpunkter på Sveriges ekonomi som
skulle kunna leda fram till praktisk politik,
då är vi självfallet villiga att resonera
om saken. Men att resonera i
nuvarande läge — då de recept som
kommit har varit dels herr Holmbergs
kraftiga skattesänkningsprogram och
dels herr Dahléns resonemang kring
lönenivåerna — det tror jag vore ganska
meningslöst.

Den budget vi lagt fram skildras —
och tyvärr kom även herr Bengtson i
Jönköping in på samma underliga teori
— av de flesta borgerliga tidningar
som bedrövlig. Den innehåller ingenting
av värde; det är förstås inga nyheter;
det är likgiltiga ting vi sysslar
med.

Jag tror att det kan vara väldigt intressant
för kammaren att få höra vad
som alltså skulle vara likgiltigt i svensk
politik. Vad innehåller budgeten?

Den domineras helt av kampen för
sysselsättningens höjande, kampen mot
arbetslösheten. 500 miljoner nya friska
pengar kastas in där. Det är alltså
strunt, ingenting att göra väsen av. Den
innehåller kraftåtgärder för att klara
de äldre arbetslösas situation. En delproposition
skall framläggas, som sä -

kerligen kommer att tillfredsställa ganska
långt gående krav. Det är heller ingenting
att göra väsen av. Budgeten innehåller
också, trots den nuvarande situationen,
att folkpensionerna höjs. Det
är ingenting. Den innehåller ett kraftigt
stöd åt de handikappade. Anslagen
till dem ligger för närvarande på rekordnivå.
Den klyfta som finns mellan
oss friska och de handikappade vill vi
kämpa bort, vi vill söka få in dem
i näringslivet. Det är ingenting. Budgeten
innehåller ett stöd till glesbygdens
folk. Än så länge är det mera trevande
försök, men vi tar i alla fall ett
steg i rätt riktning'', det är åtskilligt som
kommer. Budgeten innehåller ett stöd
till miljöpolitiken och naturvårdsforskningen
—• mycket mer än man över
huvud taget haft möjligheter att göra
på många, många andra områden. Familj
epolitiken hånas ned här — det
blev ingenting, säger man. Det blev i
alla fall 300 miljoner på ett budgetår.
Det är bagateller, det är ingen budget.

Jag skulle kunna fortsätta. Detta är
vad ni kallar strunt, oväsentligheter
och likgiltiga ting. Budgeten går på område
efter område in för att stödja medmänniskor
i nöd eller för att höja deras
standard.

Det andra som karakteriserar budgeten
är att vi kunnat göra detta utan
att rubba på fjolårets rekordhöga bostadsbyggande.
Jag tror att kammarens
ledamöter erinrar sig hur debatten om
bostadsbyggandet fördes under 1966 års
valrörelse. Inte minst herr Dahlén har
all anledning att tänka över hur orimliga
hans påståenden var. Han ansåg
ju att vi inte ens till 80 procent skulle
kunna infria våra löften. Han lyckades
få de tre 0:na i TV :s utfrågning att
tro på honom och inte på mig. Alla
var intresserade av att höra hur mycket
över de 80 000 lägenheterna som jag
trodde att det fanns möjlighet att bygga.
Jag tillät mig då att säga: »Vänta tills
året är slut. Ingen vet någonting om
detta förrän året är slut.» Nu vet vi det.
Vi vet att hela denna kampanj var

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

grundad på, jag vill inte säga lögner
men missuppfattad statistik. Det fanns
icke ett spår av sanning i 1966 års
kampanj om bostadspolitikens sammanbrott.
I fjol höjde vi siffrorna ytterligare,
och när vi nu går in för en
mycket kraftig förstärkning av arbetsmarknadspolitiken
har vi likväl behållit
bostadsbyggandet vid dess höga nivå.
Vi har sagt att vi skall klara både
ett högt bostadsbyggande och en kraftfull
arbetsmarknadspolitik.

Är detta en bild av ett land där regeringen
sysslar med bagateller och
struntsaker? Är det en bild av ett land
där den ekonomiska situationen är dålig?
Ja, läget skulle vara dåligt om vi
för att klara dessa ting hade tvingats
till en mycket kraftig upplåning.

Budgeten innebär — vilket herr Dahlén
inte tycks observera — en minskad
upplåning jämfört med årets faktiska situation.
Hans resonemang om att vi
bäddar för en inflation är alltså fullkomligt
grundlösa. Vi har i budgeten
för nästa år en lägre upplåning än den
upplåning som vi har i dagens situation.
Vi har alltså inte ökat upplåningen,
men vi har heller icke ökat skattetrycket.

Den svenska ekonomin är alltså utomordentligt
stark — eftersom vi har orkat
med allt det jag nu i snälltågsfart har
skildrat och eftersom vi kunnat göra
det utan ökad upplåning och utan ökat
skattetryck. Den styrkan har demonstrerats
vid olika tillfällen. Jag vill erinra
om att när t. ex. pundet devalverades,
den danska kronan devalverades
och den finska marken devalverades
kunde vi med hänvisning till vår styrka
säga: Vi kommer inte att följa devalveringen.
Det var ett besked. Vad man
vill kalla de borgerliga politikernas uppträdande
i det sammanhanget kan vi väl
dra en tystnadens slöja över. Den enda
som genast gav ett klart besked var
herr Holmberg, som ändå ställde sig på
en linje som var klar och som ingen
kunde ta fel på. I ett ögonblick då det
verkligen fordrades att vi demonstrera -

Statsverkspropositionen ra. m.
de samling utåt, då det kunde tänkas
att valutan blev hotad, hade de två mittenpartierna
— eller dubbelpartierna
■— mycket svårt att ta en position, och
det bidrog naturligtvis till ökning av
oron, den oro som kom till uttryck i valutautflödet
under de kommande veckorna.
Vårt handlande vid punddevalveringen
och de andra devalveringarna
utomlands är, upprepar jag, ett uttryck
för att vår ekonomiska styrka var fast,
fastare än vad utlandet kanske hade
tänkt sig.

Prisstegringen har gått i mycket långsammare
takt än tidigare. Jag tror att
vi under de sista åtta månaderna har en
prisstegring på ungefär en procent. Det
är under sådana omständigheter inte
förvånande att man nästan kan samla
hur många vittnesbörd som helst om
respekten för den svenska ekonomin.
Det har kommit ut en bok på franska
•— jag hoppas att den också inköps till
folkpartiets arkiv — som har gått ut i
400 000 exemplar. Den handlar om
världsekonomin, och den är skriven av
en av Frankrikes ledande journalister.
Han säger att det finns fyra länder i
världen som präglas av en stark dynamisk
utveckling, en stark expansion
och styrka, nämligen Förenta staterna,
Canada, Japan och Sverige, således Sverige
som det enda europeiska landet.
Till exakt samma resultat kommer en
amerikansk undersökning, där ett amerikanskt
forskningsinstitut har påpekat
att just dessa fyra länders ekonomi har
den styrka som är avgörande för fortsatta
framsteg.

Men, ärade kammarledamöter, skulle
vi ha haft den styrkan om vi hade haft
en borgerlig regim? Vad hade en borgerlig
regim betytt? Den skulle ha betytt
under långa perioder överbud och belastningar
på vår ekonomi, överbud
som skulle ha lett till prisstegringar
och ökad inflation; den skulle icke ha
lett till den ekonomiska styrka, den starka
valutareserv, som vi för närvarande
förfogar över.

Det är uppenbart att i det förflutna

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
liar herrarna icke något som helst stöd
för edra anspråk på regeringsmakten.
Det är väl uppenbart att edra förslag
hade lett till en försämrad svensk ekonomi.

Jag vill — eftersom jag inte får tala
hur länge som helst, även om talmannen
inte har hindrat mig, utan det är mitt
samvete som säger att jag snart måste
sluta — ändå framhålla att vad som är
beklämmande med herrarnas sätt att
resonera ändå inte är det som jag nu
bär skildrat, utan det som är mest beklämmande
är att ni inte observerar
den situation som världsekonomin för
närvarande befinner sig i.

Man kan urskilja två inslag i detta
läge. Vi har för det första en kraftig
konjunkturnedgång, som förvärras genom
de valutaspekulationer som många
länder gör sig skyldiga till; det gäller
inte minst de här amerikanska tingen,
som är naturliga och lättförståeliga mot
bakgrunden av Amerikas situation för
närvarande. Men det är ett faktum att
de ändå pressar på en redan svag konjunktur.
Detta är ju ett obestridligt faktum,
och vad skall vi göra åt det? Ja,
vi gör vad vi brukar göra i sådana situationer.
Vi ökar kraftigt den svenska
budgetens insatser på nyckelområden.
Hela budgeten är ju ett uttryck för en
strävan att på samma sätt som vi är
vana vid möta en konjunkturnedgång.
Vi beklagar att inte andra stater gör
något liknande. Då skulle vi uppenbarligen
ha en chans att komma ur den
konjunkturnedgång som vi för närvarande
kämpar med, och detta trots de
amerikanska nödtvångsåtgärderna och
besvärligheterna med England. Jag kan
än en gång försäkra, herr talman, att
den svenska regeringen i eget intresse
och av intresse för Europas ekonomi
gör sitt yttersta för att påverka de andra
staterna att föra en expansiv politik.
Den budget som är framlagd innebär
icke ett accepterande av den kontraktiva
ekonomiska teori som tyvärr härskar
i stora delar av Europa för närvarande.

Det är det ena inslaget i situationen.

Det andra är att Sverige i likhet med
alla andra högt industrialiserade länder
för närvarande genomgår en omställningsprocess,
som vi kallar för strukturomvandling.
Det besynnerliga är att
man inte observerar hur avgörande för
läget det är att denna strukturomvandling
kommer i en situation då av andra
skäl, framför allt valutaskäl, en allmän
europeisk depression bryter fram. Det
är verkligen beklagligt att man på den
borgerliga sidan inte observerar att här
är det fråga om två i och för sig skilda
utvecklingslinjer, som när de sammanfaller
på det sätt som de hotar att göra
nu, fordrar en utomordentligt kraftfull
och beslutsam motaktion.

Vi vet, och på den punkten är det lätt
att belägga det, att redan under högkonjunkturens
dagar, redan i början av
1960-talet, började socialdemokratiska
partiet — först fackföreningsrörelsens
teoretiker, men också en rad av dem vi
brukar använda inom partiet såsom
ekonomiska vägledare •— att varna. Vi
upplever, sade de, en högkonjunktur,
vilket i och för sig är bra, men bakom
denna högkonjunktur finns det vissa
risker. Högkonjunkturen lockar nämligen
i sig själv fram en så utomordentligt
snabb teknisk omställningsprocess att
den förvandling, som vi just nu hälsar
med tillfredsställelse, under den närmaste
tiden kan komma att gå ännu
snabbare och ställa människorna —• de
arbetslösa, tjänstemännen och företagarna
— inför utomordentligt svårlösta
problem.

Var fanns ni då när det från fackföreningsrörelsens,
från det socialdemokratiska
partiets och regeringens sida
framhölls att vi lever i ett samhälle i
snabb förändring? En av våra slogans
som ni då skämtade med löd: »Trygghet
i föränderlighetens värld.» Den
slungades ut i en situation då det var
högkonjunktur i landet som en varning
för att det bakom högkonjunkturen
fanns risker för en omställningsprocess
som kunde komma att ställa enskilda
människor, framför allt löntagare men

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

även företagare, inför mycket svårlösta
problem.

Vad gjorde ni då? Jo, högern föreslog
att man skulle minska på anslagen
för arbetsmarknadspolitiken. Man ville
ta bort 25 miljoner kronor från anslagen
till omskolningsverksamhet i en
situation där det var alldeles uppenbart
att omskolningen för det nya samhället
var av väsentlig betydelse. Förstår högern
så litet av vad som krävs i föränderlighetens
samhälle att man föreslår
en minskning av anslagen till arbetsmarknadspolitiken
och till utbildningen
på arbetsmarknaden. Den grinighet
som utmärkte folkpartiets båda
motioner —-1959 och 1960 års motioner
— är ju fantastisk mot bakgrunden av
vad vi nu vet om den ekonomiska utvecklingen.
Man kunde t. ex. läsa i folkpartiets
press att det var farligt att
bygga ut arbetsmarknadspolitiken på
det sätt som sker därför att det ger för
mycket makt åt Bertil Olsson —- »Bertil-Olssoneriet»
kallade man det. Det
var mycket lustigt och kvickt. Men för
oss som begrep att vi inom kort kunde
stå i en situation där det är nödvändigt
att ha en kraftfull, rörlig arbetsmarknadspolitik,
var det inte lika roligt som
på folkpartiets dagstidningars redaktioner,
där man hittade på klyschan
»Varning för Bertil-Olssoneriet».

Vi har nu byggt upp en arbetsmarknadsorganisation
som är effektiv på ett
helt annat sätt än den som skulle ha
blivit följden med en borgerlig grinig
inställning till arbetsmarknadspolitiken.
Det har vi en otrolig nytta av i dag. Var
skulle vi ha stått i dag utan den effektiva
arbetsmarknadsorganisation som
byggdes upp under högkonjunkturen,
men med sikte på de förändringar som
nu kommer? Det är här som herrarna
står helt tomhänta. När vi talar om nödvändigheten
av att driva en effektiv
näringspolitik på grundval av våra erfarenheter
i föränderlighetens samhälle,
säger ni bara: »Sänk skatterna — sänk
skatterna för företagarna, så klarar sig
det hela.»

Statsverkspropositionen m. m.

Jag är övertygad om att den politiken
är ett katastrofalt misstag för de partier
som gett sin anslutning till den, och jag
avvaktar med intresse svaret på de
frågor jag har ställt.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern började
sitt anförande på det sedvanliga sätt
som han använt i många år och som vi
känner till. Han betecknade oppositionens
kritik som lam och tandlös, och
sedan använde han ungefär en timme
åt att med allra största intensitet söka
bemöta det som sagts från oppositionens
sida.

Men det som man inte fick höra något
om och som man hade väntat sig
av landets statsminister var svaret på
frågan: Var finns de konstruktiva linjer
som vi skulle behöva tillämpa för
att förbättra situationen för vårt land
och kunna upprätthålla en hög produktion
och en hög levnadsstandard? Statsministern
undrade om gruppledarna
inom oppositionen hade läst finansplanen.
Ja, jag citerade finansplanen ett
tiotal gånger, men det togs inte i något
fall upp av statsministern. Jag framhöll
bl. a. att finansministern i förra årets
finansplan säger en sak om de kommunala
investeringarna och nästa år
säger någonting annat.

En av de centrala punkterna, nämligen
näringslivets investeringar, behandlar
statsministern helt lättvindigt.
Han sade inte många ord därom, och
det som sades hade en polemisk ton.
Herr statsministern sade att den kloke
herr Hedlund sagt att budgeten var
bra. Herr Hedlund nämnde inte direkt
att den var bra, men speciellt en sak
sade han, som det kan vara lämpligt
för regeringen att lyssna på. Han sade
att det borde ha varit bättre utrymme
för investeringarna. Där är en av de
centrala punkterna som hans excellens
herr statsministern Tage Erlander
kanske skulle lyssna till och behandla
litet mera. Men som vanligt när det är

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

brist på konstruktiva linjer i statsministerns
anförande räddade han sig över
till att tala om något annat — herr
Holmbergs anförande. De gamla sakerna
med skattesänkningar hade naturligtvis
upprepats i herr Holmbergs anförande.
Herr statsministern vet att
mittpartierna inte delar herr Holmbergs
uppfattning, och så räddade statsministern
sitt anförande genom att ägna
den allra största delen åt att polemisera
mot herr Holmberg.

När jag i mitt anförande sade att
den socialdemokratiska regeringen är
en initiativlös administrationsregering,
är det på sitt sätt glädjande att statsministern
anser att det är en lam och
tandlös kritik. Då vill det nämligen
till att jag säger mycket mera för att
det skall bita på herr statsministern.
Jag ber ändå att få upprepa det. Jag
har på punkt efter punkt visat att regeringen
har misslyckats — i fråga om
bostadspolitiken, i fråga om familjepolitiken,
genom att man inte fått någon
arbetslöshetsförsäkring till stånd, etc.
På en hel rad centrala områden har
man icke genomfört någon genomtänkt
samordnad politik, utan det har
blivit ett pusslande och lappande här
och där. I dag hade vi väntat få höra
något mer konstruktivt. Det uteblev tyvärr.

Jag vill sedan, herr talman, i tur och
ordning behandla några av de punkter
som statsministern anfört.

Förhållandena i Norge t. ex. är ett
intressant ämne. Minns de ärade kammarledamöterna,
när regeringen Gerhardsen
skulle lämna in, vilka olycksspådomar
det socialdemokratiska partiet
förde fram? Man trodde att allting
skulle gå på sned i Norge, när det inte
längre var en socialdemokratisk regering.
Det kan då vara intressant att
titta på vad konjunkturinstitutet nu säger.
Bruttonationalprodukten i Norge
beräknas enligt konjunkturinstitutets
uppgifter ha ökat med omkring 4,5
procent. Det är ett vackert resultat.
Arbetslösheten är låg, även om nivån

under senare delen av 1967 var något
högre än under 1966. Bra saker att
tänka på för statsministern i Sverige.
Vidare väntas den totala produktionen
för nästa år öka med 4 procent och bytesbalansen
därmed minska med 700
miljoner. Det finns nackdelar för Norges
del, men också en hel del som är
mycket förmånligt. I varje fall kan
man konstatera att olycksspådomarna
inte har slagit in, utan att regeringen
Borten har hävdat sig minst lika bra
som regeringen Gerliardsen gjorde. Det
är också en hälsosam sak för vårt land
att tänka på.

Statsministern är anspråkslös i fråga
om en av de centrala frågorna, nämligen
när det gäller att höja investeringarna.
Det har gått hyggligt, säger
statsministern. En procents ökning anser
statsministern vara »hyggligt». Jag
tycker icke att det är en hygglig ökning
i fråga om investeringarna.

Vi vet att Sverige i en allt mer hårdnande
konkurrens måste försöka att på
allt sätt hävda sig. Statsministern betonade
vad jag sade i mitt första anförande
att strukturrationalisering är
mycket betydelsefull. Statsministern
glömde emellertid alldeles bort att tala
om varför man gått ner från 500 miljoner
till 200 miljoner i anslag till investeringsbanken
och varför investeringsbanken
inte satt i gång någonting
ännu. Det glömde statsministern tyvärr
bort under sitt en timme långa anförande.

Herr statsministern sade också att
oppositionens mening väl var att det
skulle bli en mera politisk budget. Herr
statsministern gör ofta det misstaget
att han för samman alla tre oppositionspartierna
och säger att »de» anser.
Hans excellens gör ingen som helst åtskillnad
på vad herr Holmberg har sagt
och vad jag har sagt i mitt anförande.
Statsministern påstod alltså att oppositionen
önskade en mera politisk budget.
Nej, vi anser inte det, utan vad vi
önskar är en bättre planlagd budget.
Det är det vår kritik gått ut på.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Vi hade också väntat oss att statsministern
skulle ta upp en så viktig
angelägenhet som arbetsmarknadens
problem mera ingående. Icke ett ord
sades i statsministerns anförande om
arbetslöshetsförsäkringen, vilket är en
mycket central fråga.

I och med detta har jag gjort några
reflexioner om hans excellens statsministerns
första anförande här i år. Visst
kan vi erkänna att vissa saker som
statsministern påpekade är bra, t. ex.
åtgärder för att hjälpa äldre arbetslösa.
Om jag får lätta upp debatten
litet, vilket jag tror hans excellens statsministern
uppskattar, vill jag erinra om
vad en värmlänning, Fridolf Rhudin,
sade när han satt och spelade dragspel:
»Jädrar vad det låter vackert när man
råkar klämma till på rätt knapp någon
gång!» Det är klart att även inom politiken
uträttar alla partier vissa bra
saker. Jag anser dock att det är riktigt
att framföra en hård kritik mot
regeringen, ty den konstruktiva linje
som man skulle kunna förvänta sig saknas.

Herr DÅHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern talade
med sådan inlevelse om norska förhållanden
att man nästan fick en känsla
av att han bättre skulle passa som oppositionsledare
i Norge än som regeringschef
i Sverige.

Man märkte en aning av det vanliga
förakt som statsministern öser över de
två miljoner väljare som röstar på de
demokratiska oppositionspartierna. Underförstått
i hela hans argumentering
är som vanligt att de inte kan veta vad
de röstar på. Herr statsminister! Jag
tror att statsministern inte behöver bekymra
sig så mycket över dessa två
miljoner. De har förut vetat vad de vill,
och de kommer att veta det nu också.

Regeringsfrågan har emellertid också
en annan intressant sida. Herr Erlander
skälver när han kommer in på den
punkten, och jag förstår honom väl.

Statsverkspropositionen m. in.

Jag uppmärksammade också en hel
del av vad herr Holmberg sade i fråga
om skattesäkningar, och jag väntade
med spänning på att herr Holmberg
skulle komma till slutsummeringen av
frågan hur skattesänkningarna skall
täckas — om det skall ske genom andra
skattehöjningar eller genom att helt gå
in för en ökad upplåning. Såvitt jag
kunde förstå fick jag inte något svar
som jag kunde tänka mig vara rimligt
i detta sammanhang. Jag hoppas därför
att herr Holmberg återkommer. Jag håller
nämligen med herr statsministern
om att i varje fall sett från folkpartiets
sida var herr Holmbergs första redovisning
otillfredsställande.

Herr statsministern har ju erfarenhet
av hur man gör regeringar även med
andra partier och hur det då sker en
viss tillnyktring. Jag hoppas att så skall
ske även i detta fall.

Statsministern är mycket förtjust över
att han läst en engelsk bok av Schonfield,
som han tydligen läste för ett
bra tag sedan. Jag är ledsen att behöva
säga honom att den utredning som kommit
till stånd på folkpartiets initiativ
omnämner utom Schonfields bok också
33 andra. Jag ber att statsministern läser
dem. Sedan kan vi återkomma och
resonera något förnuftigare och kanske
även mindre överspänt från statsministerns
sida.

Jag ställde en rad dumma frågor, sade
herr Erlander. Jag skall givetvis bara
uppehålla mig vid dem med hänsyn till
de hyperintelligenta svar jag fick på
dessa frågor. Statsministern trodde att
jag ville påstå att socialdemokraterna
inte är intresserade av arbetslöshetsfrågorna.
Nej, det har jag aldrig sagt.
Och när jag förde fram en rad olika
förslag om hur man skulle komma framåt
i det svenska samhället och få mindre
arbetslöshet, så var det ur den synpunkten
att jag trodde att vi hade ett
gemensamt intresse på denna punkt.
När jag talade om lönepolitiken så var
det ur den synpunkten som jag också
trodde att vi hade gemensam, nämligen

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att en inflation alltid i längden kommer
att leda till sämre förutsättningar för
svenska folket att ha en god sysselsättning,
att kunna ha goda exportmöjligheter.
Det är ju självklart att statsministern
vet detta. Man undrar ibland om
han inte hör på. Om han hör på, har
han kanske inte förmåga att fatta vad
man säger. I varje fall var det uppenbart
att han i detta fall ville missförstå.

Men om statsministern nu vill starta
en indignationskampanj kring sin egen
politik, då finns det andra utgångspunkter
än mitt anförande. Han kan ju
starta med Aftonbladet. Herr Erlander
läste upp tidningsuttalanden och det
skall jag göra också, ur Aftonbladet. Där
står det: »Herr Sträng har en tendens
att tala något lättsinnigt om arbetslösheten.
I finansplanen resonerar han om
en framgångsrik sysselsättningspolitik
och en moderat arbetslöshet, och i går
talade han om balans på arbetsmarknaden.
» Och så säger Aftonbladet: »Riktigt
så känns det inte för de berörda.»

Tänk, det tror jag att Aftonbladet har
rätt i. För en gångs skull kommer det
något korn därifrån.

Herr statsministern talade också om
en fransk bok. Det är ju mycket bra att
statsministern ägnar sig åt dessa studier.
Men jag vill returnera statsministerns
turnering till mig: Det hjälper
inte dem som är arbetslösa i Arvika och
inte heller i mitt hemlandskap Dalsland
att statsministern läser utländska böcker,
utan vad som betyder något är de
faktiska resultat man ser i dagens Sverige.
Här trodde jag att det fanns möjlighet
för att statsministern skulle vilja
föra ett resonemang om olika vägar att
komma fram. Jag har ju markerat att
det är det vi försöker göra i Sverige när
vi har delade meningar i olika frågor.
Här blir det emellertid ett blankt nej
från socialdemokratin. Man vet själv
bäst hur man skall göra. Man vill inte
höra på andra. Det är klart att väljarna
som nu är arbetslösa och som känner
fruktan för sin sysselsättning givetvis
också kommer att notera att socialde -

mokratin klarar detta bäst utan inblandning
från någon annan och, herr
talman, tydligen också utan att man försöker
att verkligen skapa en samordning
i Västeuropa. Det är återigen så
att jag inte vet om statsministern hörde
på vad jag sade eller om han inte
ville fatta det. Herr statsministern gjorde
helt plötsligt gällande, att det skulle
vara möjligt för de olika nationalbankerna
ensamma att se till att vi får en
gemensam ökad ekonomisk expansion
i Västeuropa. Jag talar framför allt om
Frankrike och Västtyskland. Tror verkligen
statsministern att man kan klara
detta utan att regeringarna medverkar?
Det är på den punkten jag har efterlyst
ett initiativ från den svenska regeringen.
Jag går så vänligt fram, herr talman,
så jag säger, att statsministern
inte medvetet missförstod min fråga,
utan jag tolkar hans svar som ett nej.
Även på denna punkt är den svenska
socialdemokratiska regeringen sig själv
nog; man vill inte försöka få ett gemensamt
regeringsinitiativ för Västeuropa.

Sedan, herr talman, när vi inom folkpartiet
om några dagar lägger fram en
motion rörande den aktuella sysselsättningssituationen
och kräver förslag för
de närmaste månaderna, då vore det intressant
att få en ny debatt med statsministern
om vem som vill göra något
för dem som blivit arbetslösa.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
var som vanligt irriterad och indignerad
i sin replik.

Det började med att han inte tyckte
om att jag indirekt och även direkt berömde
hans föregångare, Per Albin
Hansson och Branting. Jag nämnde dem
inte vid namn, och i själva verket var
det inte de personerna jag avsåg utan
det var herr Erlander själv jag riktade
mig till. Herr Erlander har nämligen
suttit i regeringen så länge att herr
Erlander är sin egen föregångare.

Om vi sedan övergår till herr Erlan -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

ders anförande så kände man ju till
punkt och pricka igen det från den 19
januari 1967. Han använder samma metod.
Det börjar med att varje tal om
en skattereform får statsministern att
rysa. Det fortsätter med att han försöker
misstänkliggöra högerpartiets förslag
till en stor skattereform över flera
år. Han går vidare med att försöka
splittra borgerligheten, och han återkommer
med ett försök att misstänkliggöra
högerpartiets utrikespolitiska
linje. Statsministern har samma metod
år efter år.

Låt mig ta upp utrikespolitiken. Statsministern
gick tillbaka till 1950-talet
och till Jarl Hjalmarson för att få en
utgångspunkt för sin diskussion — det
gällde neutraliteten och Bornholm. Jag
vill fråga statsministern: Har regeringen
för avsikt att behandla mig på samma
sätt som regeringen behandlade Jarl
Hjalmarson under 1950-talet? Jag är
inte rädd för svaret. Tala om hur regeringen
vill ha det på den punkten!

Statsministern gick sedan över till
EEC-problemet och frågade: Var hade
vi stått i detta land om vi hade fullföljt
den linje som högerpartiet och folkpartiet
pläderade för 1961? Jo, svarar jag,
vi hade stått säkrare, därför att vår
linje år 1961 innebar en önskan att ansöka
om fullt medlemskap i EEC med
förbehåll för neutraliteten. Vi hade då
i dag inte varit så beroende som vi nu
är av exempelvis England. Vi hade säkerligen,
om man hade varit förutseende
nog i början av 1960-talet, i dag stått
närmare EEC än nu.

Sedan tog statsministern upp utrikespolitiken.
Jag vill säga, att i dag är förhållandena
helt omkastade. I dag är det
regeringens försvarspolitik som äventyrar
vår utrikespolitik på lång sikt. I
dag är det den kraftiga nedskärningen
av försvaret som inleddes för två år
sedan som —• tidigare än vi trodde —
kan komma att innebära, att vi icke
kan sätta makt bakom vår neutralitetspolitik
och vår alliansfria politik. Det
var dock redan förra året fråga om en

Statsverkspropositionen m. m.
nedskärning i förhållande till 1963 års
försvarsbeslut med en miljard kronor,
vilket statsministern kan läsa i sin egen
statsverksproposition från förra året.
Och det fullföljs av en nedskärning
även i år.

Statsministern beskriver sedan Sverige
som ett av de ekonomiskt mest stabila
länder som finns i världen. Han
måste visserligen gå till Servan-Scheibert,
en fransk journalist som har skrivit
en bok, där bl. a. Sverige nämns.
Men, som herr Dahlén säger, i dag har
vi 100 000 arbetslösa, helt arbetslösa eller
föremål för arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder. Det är ju det som är problemet.
Det är inte vad en fransk journalist
skriver.

Vi är också överens om att omskolning,
beredskapsarbeten, utbildning och
lokaliseringspolitik är områden som
man måste satsa på. Därvidlag diskuterar
vi inte med regeringen. Vi har sagt
att allt detta är riktigt. Men vi på den
borgerliga sidan vill gå längre. Vi vill
bl. a. ha en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
och vi menar att insatserna
för att stödja näringslivet i syfte att få
fram fler sysselsättningstillfällen måste
vara större än vad som framgår av statsverkspropositionen.

Slutligen, herr talman, blev jag förvånad
över statsministern lättvindiga
sätt att behandla Norge i detta sammanhang.
Norge har säkert sina problem.
Jag har emellertid läst i årets finansplan,
som väl statsministern också har
läst, att Norge är ett av de västeuropeiska
länder — det finns bara två till
—• där man synes kunna räkna med en
betydande tillväxt i den ekonomiska
utvecklingen. Det har man inte kunnat
säga om Sverige.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag försöker förgäves
föra upp debatten på en högre nivå,
men det är inte så lätt att göra det efter
de nu hållna anförandena.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Mest illa ute är herr Dahlén. Han
tycks inte ha förstått någonting av vad
jag yttrade om den svenska regeringens
strävan att försöka få fram en expansiv
politik i Europa. Jag vet inte
hur man skall göra för att fästa herr
Dahléns uppmärksamhet på vad den
svenska regeringen gör i det avseendet.

I november månad var ekonomiminister
Wickman nere vid OECD:s ministermöte
och gjorde en demarche exakt
av denna typ — precis det som herr
Dahlén nu beskyller oss för att inte
göra. Det var inga hemliga överläggningar.
De refererades i alla tidningar
— jag hoppas också i de tidningar som
herr Dahlén läser. Men till yttermera
visso har vi skickat ut herr Wickman s
anförande till utrikesnämndens ledamöter.
Jag hoppas att det är gjort, det
var i varje fall meningen att det skulle
ske. Har det inte skett, så har anförandet
i varje fall återgivits i pressen.

Efter den regeringsdeklarationen och
den kampen för att söka få övriga
OECD-länder att förstå att i den nuvarande
situationen betyder en kontraktiv
ekonomisk politik att fattigdomen
sprider sig från land till land, och sedan
jag dessutom nu har utvecklat den
synpunkten från denna talarstol säger
herr Dahlén: »Inte ett ord har statsministern
haft att säga om denna sak.»

Är det inte något tröstlöst över en
politisk debatt, där man inte bara vägrar
att ta reda på fakta utan dessutom
vidhåller sin okunnighet sedan man fått
uppgifter om hur det förhåller sig.
Här ligger det alltså så till, när det gäller
herr Dahléns ena fråga om valutahistorierna,
att vi efter måttet av Sveriges
ändå begränsade krafter — vi har
bara sju miljoner invånare — gjort förhållandevis
mycket mera än andra länder
för att skapa likviditet i valutasystemet
och för att hjälpa en av våra
stora partner, Storbritannien, från ekonomiska
bekymmer. Vi beklagar att vi
inte kan göra mer, men vi har gjort

långt över vad andra länder orkat med
i förhållande till vår storlek.

Det var den ena saken. Och om den
sade jag att det är besynnerligt att en
ledamot av riksbanksfullmäktige skall
stå här i riksdagen och låtsas vara okunnig
om detta.

Beträffande den andra frågan, regeringens
initiativ, upplyste jag om ungefär
vad jag sagt nu. Jag vill tillägga att
alla handlingar i det målet är offentliggjorda.
Vi kommer icke att förtröttas
på denna punkt. Vi kommer att
försöka att tala, men de övriga ländernas
regeringar är nästan lika döva på
denna punkt som herr Dahlén. Det går
inte att få dem att acceptera det vi anser
vara en klok och vettig, expansiv
ekonomisk politik.

Jag kanske kan avslöja en sak för att
visa vårt intresse. Den saken är inte offentlig,
men den kan belysa vad vi tog
uppför länge sedan.

Innan den engelska labourregeringen
tog över makten 1964 hade vi eu överläggning
på Harpsund med en rad av
ledarna för Internationalen. Wilson var
där liksom en rad av de övriga ledande
politikerna. Huvudöverläggningsämnet
var: Hur skall man inför den valutakris
— som vi redan 1964 begrep skulle
skapa en möjlighet till stagnation i
Europa — klara dels likviditetsproblemen
och dels möjligheten att påverka
regeringarna i expansiv riktning? Jag
nämner detta, herr talman, för att visa
hur orimligt det är med herr Dahléns
vidhållande av att regeringen saknat
intresse för dessa frågor.

Sedan ytterligare några ord om
Norge. Jag har varit mycket varsam
med mina omdömen om Norge. Norge
har speciella besvärligheter och problem.
Jag har därför inte ett ögonblick
sagt, att det är en bedrövlig politik som
förs där. Jag tar inte sådana ord i min
mun när det gäller andra länders regeringar.
Men jag har sagt att det är helt
orimligt att framställa Norge som ett
föredöme för Sverige. Vår ekonomiska

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

utveckling är långt gynnsammare. Den
arbetslöshetsutveckling, som man för
närvarande har att räkna med i Norge,
ter sig ur alla synpunkter som minst
lika oroande som utvecklingen på den
svenska arbetsmarknaden. Det har jag
sagt, och det står jag vid fortfarande.

Det skatteförslag, som här höjdes upp
till något så märkvärdigt, har jag också
givit mitt erkännande åt. Vissa av
grundtankarna är fullt acceptabla. Men
vi kommer icke att medverka till en sådan
skatteomläggning som innebär, att
man vältrar över på löntagare och konsumenter
att bära lättnader för de större
inkomsttagarna.

När herr Holmberg säger att jag sagt
detta många gånger förut, så är det
riktigt. Jag har alltid haft precis den
formuleringen: Vi kommer icke att
medverka till en skattereform som har
den innebörden, att man vältrar över
kostnaderna för de större inkomsttagarnas
skattelättnader på löntagare och
konsumenter. Jag sade det i fjol, och
jag har all anledning att säga det igen.
Herr Holmberg har den motsatta uppfattningen,
och därför kommer vi alltid
i konflikt med varandra på denna
punkt.

Herr Holmberg påstå att jag försöker
att splittra borgerligheten. Men, herr
Holmberg, det är inte jag som splittrar
borgerligheten. Jag har ingenting emot
att ni går samman. Det är ju herr Holmberg
som splittrar borgerligheten. Ett
så aggressivt mot mittenpartierna riktat
anförande, som han nyss höll från
denna talarstol, måste ju framkalla de
reflexioner som herr Bengtson och herr
Dahlén gjorde. Både herr Bengtson och
herr Dahlén gav mig rätt i mitt påstående,
att på det sätt får inte politik
skötas som det herr Holmberg angav.
Ett sådant anförande kan inte vara riktat
mot den socialdemokratiska regeringen,
utan det måste vara riktat till
de marginalväljare som flyter mellan
högern och dubbelpartierna och som
högern har en möjlighet att dra till sig.
Det är ett angrepp från herr Holmberg

Statsverkspropositionen m. m.
på borgfreden under borgfredens täckmantel
när han lägger fram ett skattesänkningsprogram,
som herr Dahlén,
herr Bengtson och jag betraktar såsom
helt orealistiskt. I den regering som ni
tror att ni skall bilda har ni följaktligen
beträffande denna viktiga fråga
diametralt motsatta uppfattningar, vilket
är intressant.

Men, sade herr Bengtson — eller herr
Dahlén — herr Erlander vet att det går
att jämka ihop olika ståndpunkter. Så
skedde ju när det gällde socialdemokraternas
koalitionsregering med bönderna.
Tro nu inte att jag skall bli någon
barnmorska för dessa födslovåndor.
Dem får ni klara bäst ni kan!

Skillnaden mellan vår koalition och
er är följande. Vi gjorde upp ett regeringsprogram.
Sedan kom vi överens
om att det fanns vissa frågor som vi
inte var överens om. Det är mycket
viktigt att man kommer överens om
vad man inte är överens om. Dessa
frågor skulle då inte få aktualiseras.
Vad herrarna gör är att ni säger, att
nog skall vi kunna lirka ihop vår koalition
när herr Hedlund och herr Erlander
lirkade ihop sin. Ni låter bli att
behandla de frågor där ni har delade
meningar. Ni skall alltså inte ha några
skatter då, utan Sverige skall bli ett
idealland? Ni är oense på alla punkter
som ni måste ta ställning till. Skatterna
är ni oense om, så dem bryr ni er
inte om. Det är en lysande tanke. Jag
gratulerar Sveriges folk, sedan det har
fått denna enhetliga regering i borgfredens
tecken. Det blir inte i år, men
det kan bli någon gång i framtiden, då
även herr Holmberg har blivit sin egen
dubbelgångare eller gengångare, eller
vad det var han talade om. Det tar nog
sin tid, såvitt jag kan förstå.

Herr Holmberg talade om försvarsfrågan.
År det inte att ge en, om det
nu är någon utlänning som lyssnar på
herr Holmberg, fantastisk vrångbild
av den svenska försvarsdebatten, när
man framställer vår inställning till försvarsanslagen
— ett försvar, som har

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
precis samma möjligheter att utveckla
sig penningmässigt som det vi hade i
fjol och som till och med har tillgång
till litet mera pengar, eftersom vi har
återbetalningen av de lån som vi har
tagit tidigare -— såsom ett raserande av
det svenska försvaret? Hur skall det
bedömas, om man är vän av att försvara
neutralitetspolitiken? Är det klokt
att säga att ett försvar, som kostar mellan
5 och 6 miljarder kronor, är betydelselöst
och inte längre en stabiliserande
faktor när det gäller neutralitetspolitiken?
Jag tror att ni även på
denna punkt skall tänka ett ögonblick
på vilket ansvar också ni har när ni
gör era uttalanden.

Herr Holmberg! I den nuvarande
ekonomiska situationen i världen kan
herr Holmberg gå till vilket land som
helst utom USA, som befinner sig i ett
krig, och utom Portugal, som också
är invecklat i ett krig, och se efter
om inte försvarskostnaderna reduceras.
Starka reduktioner av försvarskostnaderna
läste vi om i engelska
tidningar häromdagen, överallt reducerar
man försvarskostnaderna under
det ekonomiska trycket. Även härvidlag
befinner vi oss i en oändligt överlägsen
situation. Vi behöver icke reducera
försvarskostnaderna. Vår ekonomiska
styrka är sådan att vi i motsats
till praktiskt taget alla länder, som
icke befinner sig i krig, har möjlighet
att vidmakthålla försvarsutgifterna. Är
inte det någonting att sätta värde på?
Betyder det inte någonting för herr
Holmberg och försvarsvännerna att det
finns i Sverige en så stark ekonomi att
vi icke behöver följa exemplen från
praktiskt taget alla andra länder?

Herr Holmberg frågade, om vi kommer
att behandla honom på samma
sätt som vi behandlade herr Hjalmarson
i slutet på 1950-talet. Det beror
helt och hållet på vad herr Holmberg
tar sig till, och det har ju inte vi någon
möjlighet att påverka. Om herr
Holmberg bryter med den svenska
neutralitetspolitiken, kommer han att

underkastas precis samma behandling.
Vi kommer inte att göra någon skillnad
mellan herr Holmbergs föregångare
och honom själv. Av de uttalanden
som herr Holmberg gjort här föreställer
jag mig emellertid att den tanken
icke föresvävar honom, utan att han
med litet gnolande kommer att sluta
upp bakom den svenska neutralitetspolitiken.

Min röst är sådan att herr Holmberg
alltid blir så ledsen, när han hör mig
tala. Jag kan inte hjälpa att rösten är
litet sträv ibiand, men jag skall försöka
tala i de allra mildaste tongångar
i fortsättningen, så att inte herr Holmberg
går hem och gråter efter den här
debatten, ty det vore tråkigt. Vad jag
sagt är att man blir upprörd, när två
ledare för oppositionen anklagar oss
— den ene för att vi velat skapa arbetslöshet,
den andre för att vi inte
har intresse för arbetsmarknadsfrågorna.
I en situation, då hela budgeten är
upplagd som en kamp för sysselsättningen
och mot arbetslösheten, har
man panna att framställa läget på det
sättet!

Det kan ju hända att ni inte förstår
vilken förolämpning som ni därmed
uttalar mot det parti som gjort sysselsättningsfrågorna
till avgörande politiska
frågor, som har lyft upp dem från
den fattigdomens och fattighushållets
nivå där de befann sig när vi hade borgerlig
regering i detta land och fört
upp dem till centrala politiska frågor,
ett parti som accepterat den moderna
arbetsmarknadspolitiken, vilken förhånades
av er när ni betraktade ett anslag
på 300 miljoner kronor i en högkonjunktur
som orimligt och då ni talade
om maktfullkomlighet hos verket
när vi ville vidga arbetsmarknadskommissionens
möjligheter att arbeta. Är
det så svårt att förstå att jag finner det
djupt orättfärdigt -— oberoende av tonen,
om jag nu låter sträv. Ingenting
mera förolämpande har sagts i denna
debatt än att vi skulle sakna intresse
för arbets- och sysselsättningsfrågorna.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Trots att tiden är långt framskriden
och blir det ännu mera vill jag säga
några avslutande ord om dessa ting. Yi
aktualiserade en ny arbetsmarknadspolitik
för ungefär 10 år sedan. Den
möttes av motstånd från er. Ni förstod
inte att det även under en högkonjunktur
kan vara nödvändigt att förbereda
sig för — rent av av högkonjunkturen
framkallade — förändringar
inom näringslivet. Nu står vi i en situation,
då jag har försökt skildra, så gott
jag kunnat, hur konjunkturerna har
vikit i många av våra avnämarländer.
Samtidigt sker en forcering av den
omställningsprocess som bygger på nya
tekniska framsteg. Då lanserar socialdemokratin
— precis som för 10 år
sedan — en ny ekonomisk politik, som
vi har kallat för näringspolitik. Jag
trodde inte att jag skulle behöva utveckla
vad den innebär. Jag trodde att
vi förra året haft så många debatter
kring detta att även herr Dahlén, herr
Holmberg och herr Bengtson, som nu
säger att jag inte berört dessa ting,
skulle förstå att vi vill söka skapa
trygghet för sysselsättningen — som är
det primära — genom ingripanden i
marknadshushållningen där så visar
sig nödvändigt; ingripanden som skall
göras på ett sådant sätt att man stegrar
produktiviteten. Vi vill förena tryggheten
i anställningen med en ökad
framstegstakt. Detta har vi så ingående
utvecklat vid mängder av tillfällen, att
jag inte kan förstå att man anser att
vi ånyo borde ha tagit upp en diskussion
på de här punkterna. Men gärna
för mig, om ni anser det nödvändigt.

Då säger ni visserligen att ni kan
acceptera en konjunkturpolitik. All
right, det är bra — ni är i det avseendet
bättre än ni var för tio år sedan;
och jag hoppas att ni om tio år också
skall vara bättre än ni är i dag. Ni kan
acceptera en konjunkturpolitik, all
right — men det fordras någonting mer
i dag för att näringslivet skall kunna
hålla i gång. Och för övrigt: År verkligen
er anslutning till arbetsmark -

Statsverkspropositionen m. m.
nadspolitiken alldeles äkta? Det frågar
man sig när man hör med vilket förakt
ni talar om att deltagarna i utbildningskurser
egentligen också är arbetslösa.
År studenterna vid våra universitet,
gymnasisterna och alla andra som
deltar i olika slags utbildning arbetslösa
människor? Menar ni att den utbildningsverksamhet,
som vi här har
startat, saknar varje betydelse ur utbildningssynpunkt?
Faktum är att över
90 procent av kursdeltagarna får anställning
i bättre yrken, men det viftas
bort både av herr Dahlén och av herr
Holmberg som någonting betydelselöst.
Och så räknar man bland de arbetslösa
in dem som får utbildning. Ja, räkna
in allihop då —• räkna in alla som får
utbildning av något slag. Men kan det
under sådana förhållanden bli någon
vettig mening i diskussionerna? Skall
vi avskaffa universiteten och högskolorna?
Det förakt ni visar mot utbildningsverksamheten,
när ni påstår att
den icke har något värde i sig själv,
är ganska anmärkningsvärt. Men jag
skall bortse från det — ni säger i alla
fall att ni ansluter er till vår nu tio år
gamla arbetsmarknadspolitik.

Då kommer vi emellertid till den nya
situationen. Vad har ni för recept för
att stärka det svenska näringslivets
konkurrenskraft? Vi tar 500 miljoner
och satsar dem på ökade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Vi tar ett hundratal
miljoner och satsar dem på ökat
lokaliseringsstöd. Vi tar åtskilliga miljoner
och satsar på den tekniska forskningen,
ytterligare några miljoner och
satsar på de nya informationsbolagen
för att sprida den tekniska forskningens
nyheter till industrin.

Men vad ni kommer med är skattesänkning,
skattesänkning, skattesänkning.
Och nu vill jag ställa ett par frågor.
Jag vet att ni endast har tre minuter
var för svaren, och därför skall ni
inte veckla in er i några filosofiska resonemang,
men mina frågor är enkla
och kan absolut besvaras på 180 sekunder:
Vill ni verkligen på allvar att de

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

500 miljoner kronor, som vi satsar på
sysselsättningsskapande åtgärder inom
arbetsmarknadspolitiken, i stället skall
gå till skattesänkning åt företag som
kanske när allt kommer omkring ändå
är dömda att slås ut? Yi har naturligtvis
möjligheter att ett år, två år och tre
år upprätthålla företag som saknar möjligheter
att klara sig i längden. Vill ni
satsa på det? Är detta den form av näringsvänlig
politik som ni vill driva?
Vill ni att skatterna skall sänkas t. ex.
överlag med dessa 500 miljoner? Eller
vill ni att man skall sänka skatterna för
de företag som går dåligt? Är det dessa
företag som skall stödjas i första hand
genom skattesänkningar? Det har ju ingen
effekt, eftersom de företagen inte har
några vinster. Vad vill ni? Er skattesänkningspropaganda
för företagen betyder
alltså att ni vill ha, hellre än de
utgifter som vi här har talat om, skattesänkningar
som — föreställer jag mig —
kommer sådana företag till godo som
redan nu går tämligen hyggligt.

I varje fall herr Holmberg koncentrerar
sitt råd när det gäller näringspolitiken
på skattesänkningar. Tyvärr har
jag fått en rapport att herr Hedlund i
andra kammaren för en gångs skull inte
har varit lika klok som herr Bengtson i
denna kammare —- jag är högst förvirrad
— utan också han har klippt till
med skattesänkningar av betydande
mått. Men jag bryr mig just inte om vad
som händer i medkammaren; jag skall
gå dit också så småningom.

Här i kammaren i varje fall har framför
allt herr Holmberg drivit denna
skattesänkningsteori som om det vore
en lösning på dagens situation, som om
det vore en lösning på en situation da
strukturomvandlingen går så hårt fram
som den nu gör.

Visst är det bra med självfinansieringsverksamhet,
men syftet med självfinansieringsverksamheten
måste vara
att ge företagen möjlighet att ge tryggad
sysselsättning. Det måste vara grunden.
Era egna analyser går närmast, såvitt jag
förstår, ut på att man skall tvingas

minska de åtgärder, som är direkt sysselsättningsskapande,
därför att ni underkänner
deras värde och i stället rekommenderar
skattesänkningslinjen. Jag
skulle då väldigt gärna vilja ha reda på
om det finns någon människa som kan
få något sammanhang, i varje fall när
det gäller herr Holmbergs resonemang.

Vi befinner oss i ett läge, då det fordras
en speciell form av näringspolitik
för att möjliggöra tryggheten för de anställda
och samtidigt en ökad effektivitet
i näringslivet. Vi har lagt fram program
i denna riktning. De har diskuterats
ingående under fjolåret. Herrarnas
recept är alltså en sänkning av skattetrycket
för de företag som sannolikt
för närvarande går hyggligt. Det är bra
med en ökad självfinansieringsgrad,
men den löser icke något av de problem
inför vilka ett samhälle i omvandling
står.

Nu, herr talman, hoppas jag att jag
har talat så milt att ingen blir förskräckt.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag angav i mitt första
anförande att vi genom USA:s åtstramningsåtgärder
delvis har fått en ny och
svårare situation i vårt land. Jag frågade
om regeringen i denna situation vill
ta ett initiativ och försöka få till stånd
en expansiv politik i Västeuropa.

På det svarar statsministern: herr
Wickman var ute och talade om sadana
saker i höstas.

Alltså är svaret: goddag — yxskaft;
det hör inte till sammanhanget. Vad jag
kräver är att regeringen i den nya situationen
försöker att verkligen se, om
det nu finns förståelse för en gemensam
konjunkturpolitik i Västeuropa. Herr Erlander
är ju så förtjust i att läsa på
utrikiska språk, och det tycker jag är
mycket bra. Då rekommenderar jag herr
Erlander att läsa de senaste numren av
Economist, de nummer som har kommit
ut sedan USA fann sig tvunget att ingripa
på detta sätt. Jag tror att herr

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Erlander då skulle kunna få något intresse
för den frågeställning som jag här
har fört fram.

Herr Erlander säger, att man bedriver
en kamp mot arbetslösheten. Ja,
herr Erlander, det har jag verkligen inte
ifrågasatt. Jag har diskuterat nödvändigheten
av en politik som leder till att
vi inte får den arbetslöshet som vi nu
har här i landet. Jag har talat om nödvändigheten
av att se till att inflationen
inte blir så stor att vi får en arbetslöshet
av denna karaktär. Vi vet att när det
blir konjunkturnedgångar ute i världen
kan vi aldrig helt och hållet skydda oss.

Jag vill, herr Erlander, erinra om det
valprogram ni lade fram för väljarna
vid 1964 års val. Jag har det här och
där står det: »Konjunkturnedgångar och
arbetslöshet bekämpas med en arsenal
av vapen. De små skiftningarna i de årliga
arbetslöshetstalen på senare tid är
ett bevis på framgång i den konjunkturutjämnande
politiken.»

Är då de större skiftningar vi nu har,
herr Erlander, bevis på att den socialdemokratiska
politiken har misslyckats?
Det måste vara konsekvensen av vad ni
sade 1964.

Jag erinrar om att finansministern sade
1965, att om vi skall få en lyckosam
utveckling i landet med god sysselsättning
och framgång för produktionen,
måste man under slutet av 1960-talet »bryta ned den dåliga investeringstakt
som industrin har». Ni gav ett
löfte i 1964 års valrörelse att bedriva
en politik, där vår samlade nationalinkomst
ökade med 4 procent per år. Vi
vet alla att ni nu säger er inte klara av
att både bryta den dåliga investeringstakten
i industrin och att få en ökning
av nationalprodukten under nästa år
med 4 procent.

Sedan vill jag, herr talman, göra några
kommentarer om regeringsfrågan.
Herr Erlander, skillnaden mellan den
situationen då ni själv bildade en regering
med herr Hedlund och den nuvarande
situationen är att ni efter ett val
kokade ihop ert regeringsprogram. Mit 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
tenpartierna har före valet redovisat huvudlinjerna
i ett nytt regeringsprogram.
Under 1962—1966 fick mittenpartierna
en kvarts miljon nya väljare. Jag är helt
övertygad om att dessa väljare mycket
väl känner till huvudlinjerna i ett nytt
regeringsprogram. Och det tror jag även
att herr Holmberg gör.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig uttrycka min
tacksamhet över att statsministern nu i
denna kammare har övergett mycket av
sin tidigare irritation och försökt höja
nivån på debatten. Även om statsministern
gjorde det i tonen är jag inte säker
på att formuleringarna på alla punkter
var av så hög nivå.

Jag tänker på försvarsfrågan. Statsministern
säger där att vi från högerpartiet
ger en vrångbild av försvaret.
Herr statsminister, det är klart att vi
skall tänka på utlandets reaktion inför
vår inställning. Men det vore oklokt att
dölja vad den socialdemokratiska regeringen
på lång sikt håller på att göra
med försvaret. Jag tror inte ens att statsministern
vill bestrida, att man under
tre budgetår har dragit ned försvarsutgifterna
med långt över en miljard kronor
i förhållande till vad man var överens
om i 1963 års försvarsuppgörelse. Vi
tjänar inte någonting på att dölja ett sådant
faktum.

Statsministern var inne på arbetsmarknadsfrågorna,
och jag vill säga att
jag tyckte att hans beskrivning var korrekt
beträffande de direkta arbetsmarknadspolitiska
stödåtgärder som den socialdemokratiska
regeringen har arbetat
för. Men det avgörande är ju, att på
de punkterna föreligger i dag inte några
meningsskiljaktigheter mellan de borgerliga
partierna och den socialdemokratiska
regeringen. Skillnaderna ligger
på vad som måste komplettera de direkta
arbetsmarknadspolitiska insatserna,
nämligen på näringspolitiken. Där
hade vi anledning — med hänvisning
till vad regeringen hade sagt offentligt

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

— att räkna med att regeringen skulle
komma med ett stort näringspolitiskt
program. Men det kom inte — åtminstone
inte i finansplanen.

Det är det som vi vänder oss emot.
Meningsskilj aktigheterna gäller det näringspolitiska
programmet. Där anser
högerpartiet bl. a. att man också måste
införa lättnader i den direkta inkomstskatten
och i näringslivets beskattning.
Vi menar att detta kommer att ge ökade
sysselsättningsmöjligheter om det kompletteras
med andra åtgärder som jag
skall återkomma till.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade att
regeringen vill skapa trygghet i sysselsättningen.
Det är ju en uppfattning
som alla delar. Men det är där som ett
av regeringens misstag föreligger. Skall
vi skapa trygghet i sysselsättningen,
måste vi ha ett näringsliv som är framgångsrikt
och expanderande. Det är ett
av 1960-talets stora brister, att industrins
investeringar inte har gåit framåt
mer än under ett par år i mitten av
decenniet.

Om man inte kan trygga sysselsättningen,
måste man tänka på människan
i sammanhanget. Jag har inte ställt några
frågor till hans excellens statsministern
— jag har inte trott att jag skulle
få något svar, och det har väl besannats
i dag också.

Men låt mig nu ändå få ställa två frågor
som just gäller denna sak. Vad är
det för skillnad mellan olika slag av
inkomstbortfall? När någon människa
är sjuk, är han eller hon tryggad genom
sjukförsäkringen. Men om det blir ett
inkomstbortfall på grund av oförvållad
arbetslöshet, varför har man inte tryggat
den saken?

Då kommer jag fram till frågan: Tänker
socialdemokratiska partiet att det
någon gång skall bli en ordentlig allmän
arbetslöshetsförsäkring? Det vore
värdefullt att få en deklaration om detta
i dessa dagar, när vi verkligen har
bekymmer för arbetslösheten.

När det gäller omskolningskurser och
utbildning av olika slag raljerade statsministern
i någon mån och talade om
akademisk utbildning. Men både när det
gäller akademisk utbildning och när det
gäller omskolningskurser — om vi skall
sammanföra dessa två saker — är inte
huvudsyftet att människorna går på utbildning.
Huvudsyftet är att de, när de
fullgjort utbildningen, skall kunna få
sysselsättning. Det är det vi strävar efter.
Jag har inte uttalat någonting förklenande
om omskolningskurser i mitt
anförande. Det kommer att framgå av
protokollet. Men det är sysselsättningen
efteråt som är det viktigaste, både för
akademikern och för den som är omskolad.

Den aktiva konjunkturpolitiken, som
statsministern talade om här, inleddes
ju genom ett samarbete mellan det parti
som jag tillhör och socialdemokraterna
som skedde för länge sedan. Det var
egentligen år 1933, som den aktiva konjunkturpolitiken
lanserades. Det är ju
inte precis något nytt från socialdemokratisk
sida.

I regeringsfrågan har statsministern
nogsamt aktat sig för att tala om de
aspekter som jag talade om. Jag menade
att det förändrade läget kanske kommer
att medföra att socialdemokratin
inte längre får majoritet. Statsministern
intresserar sig så mycket mera för vad
som skulle kunna hända med dessa tre
partier, som eventuellt skulle komma
att samarbeta. De första diskussionerna
om den regering som kom till den 1
oktober 1951 mellan socialdemokraterna
och det parti som jag företräder
upptogs valborgsmässoaftonen 1951. Sedan
fortsatte debatten underhand sommaren
samma år. Först när man började
närma sig oktober månad skrevs
ett regeringsprogram. Därför skulle vi
kunna säga att vi nu har god tid om vi
skall jämföra med förhållandena år
1951. Ännu är vi inte framme vid att
skriva regeringsprogram.

Statsministern vet ju att i 1951 års
program stod att »principskiljande frå -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

gor» inte får aktualiseras. I fråga om
ett eventuellt regeringssamarbete mellan
de tre borgerliga partierna vill jag
framhålla följande. Om det är tre ungefär
jämstora partier som skall samarbeta
och två av dem har åsikter som
sammanfaller i mycket, då måste det
tredje partiet ta en väsentlig hänsyn
till vad de två andra partierna menar.
Det är en matematik som statsministern
alltid haft mycket svårt att förstå,
men jag vill än en gång upprepa att
det är betydelsefullt. Grunden för ett
regeringsprogram blir ju mittenpartiernas
program.

Herr talman! Möjligen kan jag begära
av statsministern att få svar på dessa
frågor — jag har inte ställt några flera.

Hans excellens herr statsministern

ERLANDER:

Herr talman! Jag kunde inte upptäcka
mer än en fråga av herr Bengtson,
men det är möjligt att det var två. Den
ena frågan gällde emellertid hur vi ställer
oss till den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.
Det har vi deklarerat
så otroligt många gånger, att det väl endast
är av statistiskt intresse som herr
Bengtson vill ha svaret återigen.

Det förslag som vi kommer att förelägga
riksdagen innebär stora insatser
för den äldre arbetskraften. Det kommer
att kosta mycket pengar, vilket ni
kommer att få konstatera, och vårt förslag
kommer att utformas på ett sådant
sätt, att alla människor förstår att vi
menar allvar i våra strävanden att skapa
trygghet vid arbetslöshet.

Den andra frågan om den obligatoriska
allmänna arbetslöshetsförsäkringen
är — det vet herr Bengtson — för
närvarande föremål för en utredning.
Det är en mycket svårlöst fråga. Den
är mycket svårare än många andra av
de socialförsäkringsfrågor, som herr
Bengtson tar upp. Vad det blir för resultat
av utredningsarbetet vet jag för
närvarande inte. Från borgerlighetens
sida har vi inte fått något uppslag ännu

Statsverkspropositionen m. m.
om hur det skulle gå till att lösa detta
svåra problem. De borgerliga partierna
kanske kommer med något förslag i
kommittén, men det har ännu icke offentligt
antytts någon enda lösning, som
skulle kunna rulla bort de besvärligheter
som är förknippade med frågans
lösning.

Det är alltså mycket bekvämt att rikta
dessa frågor till oss och på förhand
veta vad svaret blir. Jag vill då också
undra: Kan inte ni inom de borgerliga
partierna anstränga er för att hitta en
lösning som ni skulle kunna kämpa för
i stället för detta allmänna kverulerande
över att inte regeringen gör någonting.

Regeringsfrågan var kanske inte en
direkt fråga, men herr Bengtson var
inne på den igen. Det är väl en stor
skillnad mellan situationen nu och år
1951. Då bildades en koalition mellan
två partier, där inget av partierna gick
ifrån sitt program, utan där de konstaterade
att vi kan ta en samverkan och
skjuta på alla principiella meningsskiljaktigheter.
Men hur skall det gå till
när meningsskiljaktigheterna omfattar
allting? Väljarna vet ju inte om det skall
bli höjda skatter eller sänkta skatter.
Det har inte partierna tagit ställning
till, man har ingen skattepolitik. Skall
det bli någon EEC-anslutning i den ena
eller andra formen? Ni kan över huvud
taget ta vilken fråga som helst och finna
att ni är oense.

Hur skall den koalitionen se ut? Man
har väl rätt att kräva ett besked före
valet om vad det är för politik en sådan
regering skulle föra. Ni skall inte ett
ögonblick inbilla er att ni kommer förbi
dessa frågor genom ett resonemang om
vad som hände för 16 år sedan, då man
kunde göra en koalition mellan två partier
som vid den tiden kämpade för
ungefärligen likartade mål.

Kämpar herr Bengtson med iver och
kraft för herr Holmbergs skattesänkningsprogram
med åtföljande prisstegringar
över hela linjen? Det är herr
Holmbergs recept såsom han lanserat

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det här genom sina hänvisningar till
Norge: kraftiga skattesänkningar, kraftiga
höjningar av den indirekta skatten
och kraftiga prisstegringar. Är det ert
gemensamma program? All right -— i
så fall liar vi fått besked!

Herr Dahlén har så bråttom — han
kunde annars ha fortsatt att läsa i vårt
utmärkta program. Det är en utmärkt
bok! Slå upp sidan 28, herr Dahlén.
Där står svaret på frågorna. Där står
angivet vad den fulla sysselsättningen
kräver. Det framgår att vi 1964 hade
väl klart för oss att situationer av denna
typ skulle komma att inträffa genom
temporära störningar i både utrikesoch
inrikeshandeln. Jag skall inte trötta
kammarens ledamöter genom att läsa
upp sidan 28, men det är herr Dahléns
metod för en politisk debatt att han
ställer en fråga som han har svaret på.
Han har det t. o. m. med sig i sin bänk,
men han menar att det är bättre att
jag tar upp tiden med att svara på frågor
som han ställer. Han hoppas tydligen
att jag inte skall få tid att besvara
dem, och så anföres det emot mig att
jag inte svarat på frågor, som han vet
svaret på själv.

Herr Dahlén —• har inte investeringarna
kraftigt ökat under den tid som
gått sedan detta program presenterades?
Yi har för närvarande investeringar
som ligger 15 å 17 procent över
1964 års nivå. Har det inte gått precis
som vi utlovat?

Så säger herr Holmberg: Varför får
vi inte en redogörelse för näringspolitiken
i sin helhet?

Jag sade i min föregående replik: Vi
har redovisat näringspolitiken i anförande
efter anförande under 1967. Jag
trodde att det var väl känt för kammarens
ledamöter vad det nya i vår näringspolitik
bestod i. Jag finner nu att
herr Holmberg inte bär observerat någonting
av detta. Vi får väl tillfälle att
resonera om dessa frågor i fortsättningen.

Vi har alltså redovisat vår näringspolitik.
Mot detta har högern inte haft

något annat att komma med än skattesänkning!
Jag ställde två mycket enkla
frågor i mitt föregående anförande.
Ingen har svarat på frågan, om skattesänkningslinjen
verkligen är hela er
näringspolitik. Ingen av de tre ärade
talarna från oppositionen hade tid att
ägna tio sekunder till att svara på denna
för svensk politik avgörande fråga.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern
rådde mig att läsa sidan 28 i detta program.
Jag skall då be att statsministern
också läser sidan 29! Där står det
nämligen som en rubrik: »Vi godtar
ingen arbetslöshetsprocent.» Och så för
man ett resonemang som i och för sig
delvis är absolut rätt, nämligen att det
alltid finns folk som är på väg från ett
arbete till ett annat.

Men, herr statsminister, det är ju inte
den situationen vi har i dag, att vi bara
har folk på väg från ett arbete till ett
annat. Det är folk, som inte vet vart de
skall ta vägen, och det är inte bara människor
som befinner sig i omskolning.
Herr statsministern sade i ett föregående
anförande att någon skulle varit
emot utbildningspolitik o. s. v. Det påståendet
har herr Bengtson behandlat
efter förtjänst. Det var väl, herr statsminister,
ändå rent nonsens att dra in
eu sådan sak i denna debatt. Och det
märktes i kammaren att det inte hade
så stor effekt.

Herr statsminister! Efter 1964 års val
har ni lämnat efter er en hel del resultat
som är bra. Det är ingen tvekan
om det; jag har haft anledning påpeka
det i en hel del sammanhang. Men ni
har ju också en hel rad brutna vallöften.
Ni sade t. ex. i 1964 års valprogram,
att arbetslöshetsförsäkringen får
ta första stöten. Vi har gång på gång
markerat, att den arbetslöshetsförsäkring
som enligt er uppfattning kan ta
första stöten, är alldeles otillräcklig,
trots de förbättringar som skett under
tiden. Man märkte också att när stats -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

ministern nu skulle komma in och försvara
varför ingenting hänt, så sjönk
tonläget högst betydligt. Det var nästan
svårt att till slut uppfatta vad det var
fråga om. Faktum kvarstår att de människor
som inte har någon arbetslöshetsförsäkring
i dag är väl medvetna
om det, oavsett vilket tonfall statsministern
har i denna fråga.

Vad regeringsprogrammet beträffar
— jag hinner väl inte mera på min treminutersreplik
— sade statsministern,
att när han gjorde en koalition, gick
inget av partierna från sitt program.
Vi sköt på det partiskiljande, sade statsministern.

Men fanns det inget av det ni sköt på
som stod i partiprogrammen? Det måste
då vara slutsatsen. Det bevisar att
statsministerns argumentering är orimlig.
Vid den tidpunkten hade socialdemokraterna
fortfarande en hel del projekt
av socialiseringskaraktär. De kom
tillbaka sedan i ny version. Man hade
långtgående krav på regleringsekonomi,
och dem sade man nej till från det
andra partiets sida. Detta var väl sådant
som ni hade i ert program? Var
det inte det?

Statsministern sade, att oppositionens
meningsskiljaktigheter omsluter
allting. Ja, han sade faktiskt det. Detta
är en sådan där överdrift som måste
falla tillbaka på statsministern själv.
Jag vill bara säga att detta är fel, och
det vet varenda politiskt medveten medborgare
i detta land, men ändå står den
socialdemokratiske ordföranden och
påstår detta i kammaren. Herr statsministern
talade om nivå på debatter. Jag
skall, herr talman, undvika att beteckna
den nivå herr statsministern sänkte
sig ner till.

Jag vill dock tillägga, herr statsminister,
att mittenprogrammet omfattar
nästan alla de väsentliga frågor —
framför allt när vi snart kommer med
ett tillägg -—- som väljarna behöver ha
reda på inför 1968 års val. Vi är övertygade
om att väljarna kommer att acceptera
vårt program!

Statsverkspropositionen m. m.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig börja med att
svara på en konkret ställd fråga från
statsministern.

Han ställde mot varandra anslagsökningen
till arbetsmarknadspolitiken
med en halv miljard kronor och skattesänkningar
och frågade om det ena
skulle ersätta det andra.

Så ser inte vi inom högerpartiet på
denna fråga. Vi anser att en skattereform,
en skattelindring, måste betraktas
som ett komplement till de anslag
på arbetsmarknadspolitikens område
som regeringen har föreslagit.

Jag är helt på det klara med att detta
inte ger svar på frågan om finansieringen,
som han kallade det, av skattesänkningarna.
Å andra sidan är det i
dag för tidigt att säga hur den finansieringen
skall gå till. Vi har lyckats
finansiera våra skattesänkningar med
besparingar, men vi har gjort det för
att vi haft högkonjunktur och för att
det inte har varit lämpligt att ytterligare
underbalansera budgeten. I dag
står vi inför ett annat konjunkturläge
som kan utvecklas till det sämre — och
jag tror också att det kommer att göra
det — mer än vad regeringen förutsätter.
I det läget är det motiverat att föra
eu mer expansiv ekonomisk politik än
regeringen föreslår.

Jag vet inte hur herr Dahlén, som
också var inne på denna fråga, och
folkpartiet ser på frågan. Tanken på
en skattesänkning har åtminstone tidigare
varit med i folkpartiets program,
och såvitt jag vet har denna tanke ännu
inte strukits ur programmet. Jag tror
därför att det även från detta håll bör
finnas möjligheter till en ordentlig
sammanjämkning.

Låt mig slutligen komma in på regeringsfrågan,
eftersom den berörts av
alla utom av mig själv. Jag har underlåtit
att diskutera den därför att jag
tycker att frågan ändå är litet tidigt
väckt med hänsyn till att valet blir, visserligen
i år, men först i september. Vi

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

har ännu inte sett resultatet, även om

vi arbetar med stor optimism.

Min uppfattning är att det mittenprogram,
som folkpartiet och centern
lagt fram, är vad jag skulle vilja kalla
ett »omnibusprogram». Det är alltså
ett program som söker tillgodose praktiskt
taget alla grupper i samhället. Det
är skrivet på det sättet, och det är i och
för sig inget fel. Där finns mycket som
högerpartiet är berett att acceptera,
men mycket måste också kompletteras,
understrykas och förbättras.

När och under vilka former skall detta
göras? Självfallet under de traditionella
former som gäller vid varje regeringsbildning,
nämligen vid en överläggning
mellan de partier som får
uppdraget att bilda regering. Att begära
att man redan i dag skall utforma
ett detaljerat regeringsprogram överensstämmer
inte med den tradition som
socialdemokraterna själva har tillämpat.
Herr Dahlén hade alldeles rätt när
han påpekade den situation som rådde
då socialdemokraterna träffade sin
överenskommelse med centerpartiet.
Det skedde vid ett visst tillfälle, som
inte hade något med själva valet att
göra. Inför valet går vi nu fram efter
i huvudsak samma riktlinjer, och jag
är övertygad om att vi skall kunna
sammanjämka detaljerna.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar hans excellens
statsministern för det svar beträffande
arbetslöshetsförsäkring som han
lämnade. Jag anser det icke tillfredsställande.
Jag ville inte få reda på de
formella svårigheter, som finns i det
fallet, ty dem känner jag till tidigare,
utan jag ville ha ett svar på den principiella
frågan, huruvida statsministern
anser att den som blir oförvållat arbetslös
skall få ersättning i försäkringens
form. Hur detta sedan skall utformas
är en sak som vi får ta ställning
till senare. Det var principen jag ville
få reda på.

Sedan vill jag också protestera mot
den grova överdrift som statsministern
gjorde när han sade, att meningsskiljaktigheterna
gentemot högern omfattar
allting. Jag skall ytterligare belysa detta
med att hänvisa till att när vi fastställde
budgeten förra året så fanns
det en reservation från centern och
folkpartiet i sju punkter. Av dem anslöt
sig högern till sex. Det tyder ju
inte på att högern skulle ha särskilt
stora svårigheter att anpassa sig.

Anledningen till att Norge har figurerat
i debatten om regeringsfrågan är
att ett av mina syften varit att slå bort
den uppfattning som statsministern
ständigt försökt lansera. I Norge försökte
man att förskräcka väljarna på
alla sätt — det går inte att ha någon
annan regering än regeringen Gerhardsen,
sade man. Jag tror att Sveriges
statsminister har försökt göra något
liknande, nämligen att inge väljarna
den föreställningen, att det inte
finns någon möjlighet att skapa någon
annan regering än en socialdemokratisk
regering. Det är det jag försöker
säga icke är fallet, utan att det verkligen
finns möjligheter, genom det allt
bredare underlag som de borgerliga
partierna får hos väljarna, att skapa
en annan regering än en socialdemokratisk.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Dahléns skildring
på sidorna 28 och 29 i hans anförande
är ganska intressant. Jag skall gärna
återkomma till dem vid ett annat tillfälle
än detta, då kammaren nog gärna
vill lyssna på andra talare än herr
Dahlén och mig.

Jag vill emellertid säga att vad herr
Dahlén läste upp i det nämnda avsnittet
om att vi socialdemokrater inte
godtar någon arbetslöshetsprocent var
en polemik mot folkpartiet, vars ledare
vid flera tillfällen gjort uttalanden,
som enligt vad han själv säger har

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

missuppfattats men som ganska klart
angav att en viss arbetslöslietsprocent
var en förutsättning för att man skulle
få balans på arbetsmarknaden. Jag har
hans uttalande här och det är lätt att
läsa upp det. Det som står här är alltså
en polemik mot folkpartiet och har
ingenting att göra med vår kamp för
sysselsättningen.

Det var intressant att höra herr
Holmbergs uppläggning. Han vill icke
ha några minskningar på de anslag som
vi har föreslagit. Han accepterar dem.
Det var bra! Herr Holmberg har inte
någonting med prutningar att göra.
Han vil! tvärtom öka försvarskostnaderna.
Då återstår min fråga: Är det
en ansvarsfull politik att i ett läge då
man alltså icke kan ge anvisningar —
i varje fall inte har gjort det i dag —•
på kraftiga besparingar, föra fram ett
skattesänkningsprogram som — om det
skall kunna realiseras — måste betyda
antingen övervältring på försvarslösa
människor, framför allt tjänstemän och
arbetare, eller också en kraftigt ökad
statlig upplåning. Detta står ju kvar
och utgör — efter av allt det dunkla
tal som har förekommit här •— behållningen
av högerns förslag.

När herr Holmbergs två kumpaner
här säger, att vi har ett regeringsprogram,
vi har ju mittenpartiernas program,
så säger herr Holmberg litet småelakt:
Det där är ett omnibusprogram!

Ja, jag förstår att herr Holmberg
kommer att klänga sig fast vid bussen.
Han kommer att försöka att tränga sig
in i den. Men den fråga jag då ställer
är: Skall herr Holmberg ha något inflytande
på vart bussen går? Att han
kommer att hänga med på något sätt,
det förstår vi nu av hans uttalande här,
men skall högern inte ha något inflytande
på riktlinjerna för den färd som
då anträds? Och då vidhåller jag, herr
Bengtson, att i dag står ni oeniga, även
om det kan hända att ni kan arbeta
ihop er.

Jag skulle kunna ta några punkter.
Skattefrågan är av väsentlig betydelse.

Statsverkspropositionen m. m.
Är ni överens där? Radio och TV är
en annan sak av stor betydelse. Är ni
överens där? Devalveringsfrågan, den
svenska kronans värde, är ni överens
där? Var ni överens om hyreslagstiftningen?
Är ni överens om bostadspolitikens
finansiering?

Är det egentligen någonting av det
vi diskuterat i denna riksdag om vilket
ni kan säga: Vi kan bilda ett regeringsprogram
och slåss för det? Nej, det kan
man inte! Då skall man ta ett sådant
där »omnibusprogram», där ni utan
prioritering räknar upp en massa intressanta
saker.

Det är klart, att om man inte säger,
att de och de sakerna skall göras i
första hand, då kan vem som helst
skriva ett program. Men ett regeringsprogram
skall innehålla uppgifter om
marschriktningen, vad man vill ha uträttat,
vad man sätter i första hand
osv. Det är på den punkten mycket
intressant att få höra, att högern tydligen
är beredd att utan några större
krusiduller jämka ihop sig. Det är ett
besked, och det skall vi notera. Men
jag är övertygad om att när högern
kommer in i kanslihuset, så blir högern
inte lika beskedlig som i dagens debatt.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Årets remissdebatt
präglas självfallet i hög grad av det
kommande riksdagsvalet i höst, ett val
där mittpartierna sedan lång tid redan
har tagit ut valsegern och gör sig beredda
att regera tillsammans med högern.
Alla de tre borgerliga partiernas
längtan efter regeringstaburetterna är
så djupt rotad, att det inte är någon
tvekan om att trots mittpartiernas olika
fraser om högern man är beredd att
regera tillsammans med detta parti.
Denna längtan att få regera är så stark,
att skiljaktigheterna i väsentliga politiska
frågor tonas ner till förmån för
det taktiska spelet att nå målet: att få
bilda en borgerlig trepartiregering.

Man gör nog ändå trots allt klokt i

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att från borgerligt håll vänta med att

ta ut några segrar i förskott.

Å andra sidan är en förutsättning
för att hindra en borgerlig valseger att
regeringen för en sådan politik, som
inte uppfattas som en eftergift för högljudda
borgerliga krav, såsom avskaffandet
av hyresregleringen, införande
av mervärdeskatt, anslutning till EEC,
räntegarantier för privata företags
etablering i u-länderna och fortsatt tro
på biandekonomins välsignelse. En sådan
politik kan inte karakteriseras som
en socialistisk politik, och den försvårar
möjligheterna att vinna ett flertal
av arbetarröster i höstens val.

Vi har därför från vänsterpartiet
svårt att betrakta årets statsverksproposition
med någon entusiasm, eftersom
den på väsentliga punkter ger uttryck
för en politik i fel riktning.

Trots ojämlikheten i fråga om inkomster
och förmögenhet, som nu är
mer ojämnt fördelade än tidigare,
nämns ordet »jämnare inkomstfördelning»
endast på ett ställe i finansplanen.

Det föreslagna ökade stödet som signaleras
på familjepolitikens område är
knappast mer än en kompensation för
genomförda och kommande hyreshöjningar.

Ett led i strävandena till jämlikhet är
en demokratisk skattereform, som tar
sikte på att minska skattetrycket på låginkomsttagare
och öka det för t. ex. arv,
stora förmögenheter och spekulationsvinster.
I stället går regeringen andra
vägen genom att ytterligare öka skatten
på konsumtionsvaror.

En av de väsentligaste nyheterna i
budgetförslaget är att regeringen gett
efter för de borgerliga i fråga om mervärdeskatten.
Att övergången görs så
mjuk kan inte få oss att ändra åsikt i
sakfrågan. Det är tacknämligt att övergången
inte innebär ett ökat skatteuttag
i procent räknat, liksom att den inte innebär
att resorna beskattas.

Skattebortfallet på industrins investeringsvaror
skall i huvudsak finansieras

genom en arbetsgivaravgift. Då det gäller
denna avgift bör det noteras att den
betyder en belastning för kommunala
och statliga företag, institutioner och
serviceföretag. Det blir dessa som får
betala en del av skattelättnaderna för
industrin, och de ökade kostnaderna
kommer de naturligtvis att ta ut i form
av högre skatter eller högre priser för
tjänster. Det är alltså i hög grad fel att
företagen i en annan form får svara för
skattelättnaderna.

Vad som emellertid är viktigast är att
mervärdeskatten är avsedd att vara en
s. k. ren konsumtionsskatt. Det innebär
att den i motsats till omsättningsskatten
kan höjas praktiskt taget hur mycket
som helst. Därigenom påverkas inte industrins
kostnadsläge och konkurrensmöjligheter.
En sådan skatt, som länge
har varit de borgerligas heta önskan,
skall möjliggöra den minskning av skatten
för större inkomster som det ständigt
yrkats på, när man begärt minskad
progressivitet och minskad marginalbeskattning.
Fältet skall nu bli fritt för en
stor och genomgripande skattereform,
som alltså skall bestå av en stark ökning
av den indirekta beskattningen och
en minskning av den direkta, främst
den progessiva beskattningen och företagsbeskattningen.

Det är detta perspektiv som är bestämmande
för vår inställning till mervärdeskatt
i allmänhet liksom till det
föreliggande förslaget. Ingen av de borgerliga
partiernas eller socialdemokraternas
representanter här i kammaren
kan väl få någon att tro, att den nuvarande
beskattningsprocenten kommer
att vara annat än ett kort interregnum.
När bara valet är över, blir det på detta
område som nya skatteintäkter skall tas.
Den mjuka övergången är ett sken. Det
är ett finurligt schackdrag, som väl inte
kommer att lura så många som man
tror.

Vad som i statsverkspropositionen
kallas en viss uppgång av arbetslösheten
innebär i klartext för tusentals arbetstagare
som drabbas att grundtanken i

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

vad som kallats den fulla sysselsättningens
politik — tryggheten — har blivit
en illusion. Det kan vara onödigt att i
sammanhanget räkna upp en massa siffror.
Problemen är ändå väl kända av
alla. Redan i höstas ansåg arbetsmarknadsstyrelsens
chef att vi hade att vänta
en vinter med den största arbetslösheten
sedan kriget.

Den stämning av osäkerhet som råder
över arbetslivet i landet har sin grund
i de senaste årens snabba ekonomiska
omvandling, vilken under 1970-talet förmodligen
kommer att nå en styrkenivå
som vi därefter har att räkna med under
överskådlig tid. Denna strukturomvandling
är i sin tur en följd av att viktiga
förändringar skett i de villkor under
vilka det privatkapitalistiska systemet
har att verka.

Det är alltså inte i första hand samma
slags arbetslöshet som vi varit vana
vid tidigare, då lågkonjunkturer har inträtt.
Nya inslag i bilden är att arbetslösheten
i mycket hög grad drabbar också
industritjänstemän, statsanställda och
den unga arbetskraften. Denna värdering
av arbetslöshetens karaktär, vilken
heller inte motsägs i finansplanen och
ytterligare underströks av statsministern
här för en stund sedan, är viktig att
ha klar för sig, när man skall bedöma
de åtgärder som måste sättas in.

Givetvis bedömer vi de åtgärder som
regeringen aviserar beträffande en ökning
av anslagen till arbetsmarknadsoch
lokaliseringsåtgärder som positiva,
men huvudproblemet är att det krävs
åtgärder som syftar till att inte enbart
lösa de temporära sysselsättningssvårigheterna.
Vi är för en fortsatt strukturomvandling
genom övergång till högre
teknik och företagskoncentration, men
vi anser att denna omvandling måste genomföras
genom ett långsiktigt program
och med samhällsstyrning av investeringarna.

Vi är motståndare till att det privata
näringslivet, bättre uttryckt storfinansen,
internt och med de egna vinstin -

Statsverkspropositionen m. m.
tressena som enda ledstjärna står för
beslutsfattandet i frågor som angår hela
samhällets intresse av sysselsättning och
utkomst för tusentals människor. Det är
ett orimligt förhållande att de arbetslösa
som drabbas av företagsnedläggningar
och flyttningar på grund av dessa
inte hålles skadeslösa. Vi har under det
senaste året fått flera exempel på att det
privata näringslivet avsvurit sig ansvaret
för olika grupper av anställda som
utrationaliserats och i stället begärt att
samhället och löntagarna själva skall
svara för kostnaderna. Det måste bli arbetsgivarnas
sak att svara för kostnaderna
för omskolning, vidareutbildning
och flyttningsbidrag såväl som för andra
arbetsmarknadspolitiska uppgifter.

Vi har i motioner ställt förslag om
att företagen enligt lag skall vara skyldiga
att förhandla med arbetsmarknadsmyndigheterna,
kommunerna och löntagarorganisationerna,
innan beslut fattas
om nedläggning och förflyttning av
ett företag. De fackliga organisationerna
bör ges rätt till representation i företagens
planeringsorgan. Vidare bör samhället
ha rätt att vid större avskedanden
eller när ett företag läggs ned överta
driften utan ersättning till ägarna till
dess andra arbeten eller omskolningsmöjligheter
föreligger. Vi anser detta
vara motiverat med hänsyn till de samhälleliga
investeringar som har skett
och det arbete som de anställda i företaget
har nedlagt. Vi har även ställt förslag
om lagfäst uppsägningsskydd med
sex månaders uppsägningstid från företagens
sida.

De åtgärder jag här har skisserat
skulle kunna genomföras relativt snabbt
och i hög grad bidra till ökad trygghet
för löntagarna. Vid sidan av dessa mer
aktuella åtgärder har vi fört fram krav
på genomgripande förändringar av näringslivets
ekonomiska och politiska situation,
där vi pekar på att orsaken till
de problem strukturomvandlingen skapar
ligger i ekonomins kapitalistiska organisation.
För att inte spåra ur måste

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
den ekonomiska omvandlingen behärskas,
planeras och förberedas på lång
sikt.

I sitt remissvar till utredningen om
den nya investeringsbanken underströk
LO behovet av en långsiktig utvecklingsplan
att bemästra följderna av strukturomvandlingen.
Det kräver fortlöpande
kännedom om näringslivets investeringsplaner.
Det krävs att alla typer av
investeringar, näringslivets och samhällets,
kan fullt samordnas. Under det nuvarande
samhällssystemet är besluten
hemliga, och enskilda företag och finansgrupper
agerar utan samband med
varandra. Därför hänger också samhällets
investeringsplaner i luften. Det är
de, som drabbats av strukturomvandlingen,
som blir lidande av denna bristande
planering.

Herr talman! Trots att vi under fjolåret
haft ett mycket omfattande bostadsbyggande
har arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna tidvis varit hög.
Samtidigt som man under senare delen
av förra året kunde notera en uppgång
i byggnadsverksamheten, som var större
än den normala säsonguppgången, kunde
byggnadsarbetarnas arbetslöshetskassa
redovisa en markant ökning under
samma tid. Den positiva balans, som
finansministern talar om i finansplanen
har uppnåtts inom byggnadssektorn,
upplevs säkerligen inte på samma positiva
sätt som finansministern upplever
den av dessa tusentals arbetslösa byggnadsarbetare,
om med balans skall förstås
en betydande arbetslöshet under
stor del av året.

Orsakerna till det försämrade sysselsättningsläget
för den här gruppen är
flera. En avgörande orsak är den
minskning av industrins byggnadsinvesteringar
som ägde rum förra året,
då man i stället för en beräknad uppgång
fick en motsatt utveckling. Detta
spelar en mycket stor roll ur sysselsättningssynpunkt,
eftersom industribyggandet
representerar en viktig del
av det totala byggandet. Därför är det
väsentligt att detta bortfall kompense -

ras genom ökat bostadsbyggande framför
allt på orter där sysselsättningssvårigheterna
är avsevärda — på de
orterna råder också i stor utsträckning
en markant bostadsbrist, något som
ytterligare understryker dessa synpunkter.

Låt mig beröra ett par andra frågor
som sammanhänger med bostadsbyggandet.
Sedan regeringen dragit tillbaka
det olyckliga förslaget om ny hyreslag,
vars genomförande hade inneburit
höjda hyror för stora grupper,
är det nödvändigt att på allt sätt främja
en politik som siktar till att hålla
kostnaderna i nyproduktionen tillbaka.
En väsentlig fråga i det sammanhanget
gäller kreditförsörjningen och bostadsbyggandets
finansiering. Förutom att
kreditförsörjningen spelar en viktig
roll för bostädernas pris har den också
mycket stor betydelse för en jämn sysselsättning
inom såväl byggnads- som
byggnadsmaterielindustrin.

När regering och riksdag beslutar
om att ett bestämt antal lägenheter
skall byggas, sker det efter en avvägning
gentemot andra samhälleliga behov.
Besluten tillkommer efter tämligen
omfattande samhällsekonomiska
analyser och bedömningar. Med hänsyn
härtill vore det rimligt att statsmakterna
också drog försorg om att de
bostadskrediter, som är förutsättningen
för plansiffrornas genomförande,
verkligen blev garanterade och stod
till bostadsproducenternas förfogande.
Även om man för närvarande uppnått
en överenskommelse med bankerna då
det gäller bostadsbyggandets kapitalförsörjning,
som har fungerat under
det gångna året, kan det inte vara någon
lösning på längre sikt.

De institutionella bristerna på detta
område har länge varit föremål för
kritik, och man har övervägt ett annat
kreditsystem. Redan 1941, då bostadsbyggandet
låg på en bottennivå, övervägde
regeringen en statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet i syfte att
trygga en byggnation av den omfatt -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

ning som statsmakterna ansåg möjlig.

Kritiken mot nuvarande kreditsystem
gäller såväl erhållandet av byggnadskreditiv
som de senare avlyften och
omplaceringarna av lånen i form av
botten- och sekundärlån, som ofta måste
sökas vart och ett för sig i skilda
kreditinstitut. Den tågordning som tilllämpas
i fråga om bostadskrediter saknar
varje vettig motivering och medför
onödiga ränteutgifter för låntagarna,
vilket i sista hand får betalas av bostadskonsumenterna.
Det finns exempel
på objekt som fått sina totala produktionskostnader
ökade med 3 eller
4 procent till följd av olägenheterna
på detta område. Om i stället staten
gick över till en utsträckt kreditgivning
ända ner i botten, i form av ett
enda bostadslån med en räntesats och
en amorteringsplan, skulle det självfallet
varken öka eller minska de kreditresurser
som tas i anspråk för bostadsbyggandet.
Fördelarna skulle emellertid
ur bostadsbyggandets synpunkt
vara väsentliga. Det nuvarande byggnadskreditsystemet
kunde helt avskaffas
och ersättas med förskott på redan
beviljat lån, och den kontroll som nu
utövas av de kommunala och statliga
organen för bostadsbyggandet, bl. a.
med hänsyn till topplånen, borde självfallet
vara till fyllest även om statslånet
förvandlades till ett totallån. Allt
krångel med placering och avlyft i
olika kreditinstitut vore med en sådan
ordning ur världen. Statsmakternas beslut
om bostadsbyggandet kunde fullföljas
i praktiken genom att man fick
en samordning av beslutsfattandet.

Går man sedan längre i samordningen
och ersätter den nuvarande kvoteringen
av lägenheter med någon form
av kapitalkvotering, där bostadsbyggandets
totala resurser uttrycks i
pengar, och samtidigt samordnar det
med kapitalförsörjningen för denna
kvot, skulle man underlätta genomförandet
av en totalfinansiering och tillskapandet
av vårt tidigare förslag om
en statlig bostadsbank.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi är övertygade om att genomförandet
av dessa förslag skulle medverka
till att nedbringa byggnadskostnaderna
genom att man därigenom kunde
åstadkomma en mera planmässig och
riktigt lokaliserad bostadsproduktion
och även få en sådan styrning av bostadsbyggandet
att en mera industriell
och i övrigt rationell produktion åstadkoms.

Låt mig härefter, herr talman, beröra
en annan fråga.

Vi har numera två slags aktuella register
i vårt land. Vi har ett omfattande
register över arbetslösa, och vi har
ett åsiktsregister som inte är mindre
än de arbetslösas, ett åsiktsregister hos
säkerhetspolisen. Det senare har bekräftats
sedan den s. k. parlamentariska
nämnden efter fyra års intensivt
arbete avlämnat sitt utlåtande. Det
framgår tydligt att vissa politiska åsikter,
i första hand vänsteråsikter, är
tillräckliga för att en person skall registreras
som säkerhetsrisk.

I raden av obevisade påståenden, för
övrigt genomsyrade av förutfattade meningar,
glidande formuleringar och cirkelbevis,
förekommer en rad lika allvarliga
som kränkande påståenden riktade
mot ett av de i riksdagen företrädda
partierna, nämligen vänsterpartiet
kommunisterna.

I utlåtandet skrivs bl. a.: »Det finns
mycket som tyder på att man från
kommunistiskt håll medvetet söker infiltrera
polismyndigheterna och andra
myndigheter av särskild vikt för rikets
säkerhet.» På ett annat ställe upprepas
detta påstående i formen att »nämnden
funnit den slutsatsen närliggande, att
från kommunistiskt håll göres systematiska
försök att infiltrera säkerhetstjänsten
och försvaret samt att bakom
detta måste ligga avsikter som icke kan
vara förenliga med rikets intressen».

Formuleringarna i utlåtandet är visserligen
glidande; man talar ibland om
»personer med kommunistisk anknytning»,
ibland om »påvisbar kommunistanknytning»
och på ett annat ställe

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
om »ådagalagd kommunistassociation».
Som synes formuleringar som alltefter
behov kan tillämpas på en mycket stor
del av Sveriges befolkning. Men den
i de båda anförda citaten brukade termen
»från kommunistiskt håll» kan
knappast i vanligt språkbruk tolkas på
annat sätt än som ett utpekande av
kommunistiska partiet, dvs. vänsterpartiet
kommunisterna. Man talar också
om kommunistiska partiet och hänvisar
till partiets kongress i maj 1967.
Om nämnden inte haft för avsikt att
resa beskyllningar mot eller att kasta
en skugga över vänsterpartiet kommunisterna
borde man ha uttryckt sig på
annat sätt.

Det är uppenbart att den ökade radikaliseringen
av den allmänna opinionen,
särskilt bland ungdomen, har medfört
att den offentliga debatten främst
kommit att syssla med USA:s angreppskrig
i Vietnam, den ökande arbetslösheten,
bostadsbristen och de höga hyrorna
samt andra vardagsnära problem.
Dessa frågor har varit besvärande
för de borgerliga och regeringen i
den redan påbörjade valrörelsen, och
det är därför svårt att värja sig för intrycket
att den parlamentariska nämndens
rapport i vad den avser kommunisterna
tillkommit för att avleda uppmärksamheten
från de politiska huvudfrågorna
och vardagsproblemen. Intrycket
av att det här gäller en politisk
styrning förstärks av radioledningens
beslut att stoppa reprissändningen
i TV av ett i ledningens ögon alltför
frispråkigt program om rapporten
samt högerpressens spekulation i spionhysteri.
Det är därför synnerligen angeläget
att regeringen skapar klarhet
om sin egen hållning till den parlamentariska
nämndens rapport.

Jag vill ställa följande frågor: Solidariserar
sig regeringen med nämndens
beskyllningar mot de radikala
krafterna i landet för att vara säkerhetsrisker?
Jag vill också fråga nämndens
ledamöter vad man avser med
personer med »kommunistisk anknyt -

ning», »påvisbar kommunistanknytning»
och »ådagalagd kommunistassociation».
Hur långt är nära släktskap
en orsak till någon av dessa beteckningar?
Eftersom C. H. Hermansson
uppenbarligen betecknas som en säkerhetsrisk
undrar jag hur det påverkar
bedömningen av hans kusin, förra
statsrådet Rune Hermansson. Hur har
säkerhetsrisken Jan Myrdals registrering
påverkat bedömningen av statsrådet
Alva Myrdal? Hur påverkar nära
släktskap med en organiserad kommunist
bedömningen av en ledamot i en
parlamentarisk utredning, t. ex. den
utredning som vi debatterar här i dag?
Har nämnden därvidlag några synpunkter
beträffande herr Torsten Andersson
som ju står i nära släktskap
med en sådan person? En bror till Torsten
Andersson är nämligen medlem
av vänsterpartiet kommunisterna. Eller
gäller frågan om belastning på grund
av nära släktskap med en kommunist
bara lägre befattningar såsom skrivbiträden
och polisaspiranter?

I lördagens TV-aktuellt framställde
justitieminister Kling säkerhetspolisen
som passiv; den utlämnade uppgifter
till statliga myndigheter endast efter
framställning från myndigheterna. Herr
Kling har också i andra sammanhang
försökt bagatellisera själva registreringen
och menat att det är användningen
som är det väsentliga. Justitieministern
bestred också de uppgifter
som lämnades av en förbundsordförande
i programmet och hävdade att de
uppgifter som lämnades angående den
ambulansförare som omnämndes i programmet
var helt felaktiga. Säkerhetspolisen
kunde inte avskeda någon —
det kunde endast vederbörande myndighet
där tjänstemannen var anställd.
Den senare delen i herr Klings påstående
är riktig. I detta fall kunde endast
sjukhusdirektören avskeda, vilket
ledde till att efter konferens mellan
fackförbundet och sjukhusdirektören
något avskedande ej kom till stånd.

Herr Klings påstående att säkerhets -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

polisen endast utlämnade uppgifter till
statliga myndigheter efter framställning
är i detta fall något märkligt, eftersom
en sådan framställning inte förelåg.
Den aktiva faktorn i sammanhanget
var säkerhetstjänsten — om
den militära eller den polisiära eller
dessa i samarbete är obekant för den
fackliga organisationen. Att inte sjukhusmyndigheten
tog initiativet torde
framgå av det förhållandet att frågan
kom till vederbörande förbunds kännedom
genom att sjukhusdirektören tog
kontakt med förbundet uppenbarligen
för att få förbundets stöd för att kunna
avvisa polisens krav.

Dåvarande justitieminister Zetterberg
hävdade också en helt annan mening
än herr Klings då en likartad
fråga för ett antal år sedan var aktuell
i justitiedepartementet. Han hävdade
att det var i högsta grad formellt som
justitiedepartementet hade beslutanderätt
i sådana frågor. Reellt kunde departementet
inte gå emot säkerhetspolisens
anvisningar.

Bakgrunden till detta var ett fall i
justitiedepartementet, där en expeditionsvakt
efter ungefär tio års väl vitsordad
tjänst som extra ordinarie sökt
en ordinarie tjänst. Han var den som
enligt praxis och alla berördas mening
borde erhålla den ordinarie tjänsten.
Efter en tid meddelade man emellertid
expeditionsvakten att han enligt
departementschefen borde söka sig en
annan anställning snarast möjligt. Anledningen
var att säkerhetspolisen ansåg
honom opålitlig och olämplig emedan
han 15 år tidigare under en tid
tillhört det kommunistiska ungdomsförbundet
och hade en bror som alltjämt
var aktiv kommunist i murarfackföreningen
i Stockholm. Trots överläggningar
med både dåvarande justitieministern
och statsministern erhölls
ingen rättelse. Förbundet fann sig föranlåtet
att meddela att man därest rättelse
inte kunde erhållas nödgades vidta
konfliktåtgärder i form av blockad
mot nyanställning inom kanslihuset.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag vill fråga justitieministern: Vidhåller
han att förbundsordförandens
uppgifter i TV-programmet var felaktiga?
Justitieministern är inte här nu,
men jag hoppas att någon ändå bär
fram frågan till honom.

Vad som har framkommit genom utredningens
utlåtande visar att det förekommer
åsiktsregistrering i säkerhetspolisens
register.

Herr talman! Vi kräver att åsiktsregistreringen
upphör och att de i nämndens
utlåtande gjorda påståendena bestyrks
genom anförande av de fakta
från vilka nämnden har utgått.

Låt mig övergå till en annan fråga
som tyvärr inte har debatterats så mycket
i kamrarna hittills, men som ju
ändå på ett mycket påtagligt sätt berör
och angår oss, nämligen frågan om kriget
i Vietnam.

Ju närmare vi kommer det amerikanska
presidentvalet, desto större blir
riskerna för en ny världsbrand. Åter
upprepar sig det tragiska skådespelet:
på grund av vissa amerikanska politikers
behov att manipulera inför väljarmassorna
skapas situationer som kan
leda till ett världskrig med förödande
följder för mänskligheten.

President Johnson har just inlett en
ny upptrappning av kriget i Sydostasien
med dunkla valtekniska spekulationer
som enda grund. USA har under
hot skaffat sig ett avtal med Kambodja
som ger de amerikanska styrkorna en
motivering för att föra över kriget på
Kambodjas territorium. USA har inlett
en flygoffensiv mot de delar av Laos
som kontrolleras av vänstern och neutralisterna
där. Amerikanskt deltagande
i striderna i Laos har varit ett faktum
under flera år, men nu sätter man sig
också öppet över Genéve-överenskommelsen
beträffande Laos av år 1962.
Manövrerandet för att öppet kunna intervenera
i Laos och Kambodja sammanhänger
med utbyggnaden av den
s. k. McNamara-linjen över Vietnams
smalaste del. Den blir enligt Pentagons
uppfattning värdelös, om den inte kan

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dras ut över laotiskt territorium. USA
kommer alltså att ockupera även delar
av Laos. Presidentens vilja att uppvisa
åtminstone skenbara militära framgångar
för att vinna ett val kommer att innebära
lidande och död för ytterligare
tiotusentals människor och sätter
mänsklighetens öde på spel. Denna fullständigt
groteska oansvarighet måste
bekämpas och brännmärkas. Vi kräver
därför ännu en gång att den svenska
regeringen klart tar avstånd från det
amerikanska angreppskriget i Vietnam,
att man erkänner Demokratiska republiken
Vietnam och bryter de diplomatiska
förbindelserna med juntan i Saigon.

Jag vill i detta sammanhang referera
till en nyutkommen bok, kanske på sitt
sätt den märkligaste bok som utkommit
i Sverige den senaste tiden. Det är docent
Hans Palmstiernas alarmerande
bok »Plundring, svält, förgiftning».
Palmstierna driver där tesen att krig,
såsom USA:s krig i Vietnam, är ett ännu
större brott än man i allmänhet gör
klart för sig. Det hindrar oss nämligen
att komma till rätta med underutvecklingens
problem. Palmstierna säger också
längre fram i boken: »Ända fram till
detta århundrades början var några
människor hungriga hela livet, de flesta
hade svultit någon period av sitt liv. Nu
har några länder lyckats bryta sig ut
ur detta mönster genom kombination
av tur, list och skicklighet. Sedan femtio
år tillbaka är västvärldens folk välnärda,
i en del fall övergödda. Hur skall
förhållandena ändras så att alla kan bli
lika fria från hunger och svält? Så länge
det inte finns någon global, planerad
hushållning, liknande den vi finner inom
de flesta utvecklade länder, kan vi
inte räkna med att förhållandena ändras.
Det finns ännu inte en global, planerad
hushållning, men den måste komma
i en eller annan form. En ny ekonomi
kan inte genomföras så länge
mänskligheten envisas med att på ett
förlegat sätt dela upp sig i intressesfärer,
ofta dominerade av stora koncerner
som i sin tur är beroende av stöd från

militärmakten vilken i sin tur är beroende
av koncernerna i en till synes evig
ringdans. Därför måste man åstadkomma
en boskillnad mellan militärmakt
och affärsliv. Räckte inte de bistra erfarenheterna
från Hitlers tid?»

Jämlikhet och solidaritet är begrepp
som inte kan begränsas till inrikespolitiska
frågor utan handlar i hög grad om
solidaritet med länderna i den tredje
världen. Den svenska u-landspolitiken
står inför ett viktigt prov vid den kommande
FN-konferensen för handel och
utveckling i New Delhi inom kort.

Sedan förra UNCTAD-konferensen
har —• med eller utan men mest med
amerikansk inblandning — en hel rad
någorlunda progressiva regimer i uländerna
störtats och ersatts av militärdiktaturer
eller andra reaktionära regimer.
Det gäller flera afrikanska stater
och åtminstone ett stort u-land, Indonesien.

Vid den första UNCTAD-konferensen
medverkade Sverige till att stjälpa förslaget
om att UNCTAD skulle bli ett
verkligt världshandelsorgan inom FN:s
ram med verkliga befogenheter. Därpå
medverkade Sverige till att fälla flera
av de krav som u-länderna ställde vid
den första UNCTAD-konferensen i Geneve.
Nu förklarar handelsminister
Lange i en intervju i Aftonbladet den
9 januari i år att Sverige skall ställa
upp på u-ländernas sida i fråga om
praktiskt taget samtliga de krav som
dessa kan ena sig om. En sådan fantastisk
omsvängning är uppseendeväckande.
Kan den möjligen vara föranledd av
att man vet att u-länderna denna gång
har mycket svårt att ena sig om tillräckligt
långtgående krav, bl. a. på
grund av att det i dag finns ännu fler
u-landsregimer som direkt eller indirekt
är helt beroende av framför allt USA
och att man därför löper mindre risker
att behöva sätta handling bakom ordet?
Eller är det faktiskt så att handelsministern
har läst vårt partiprogram om
u-Iandsbistånd och är beredd att arbeta
efter det? De viktigaste av de krav han -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

delsministern förklarat sig beredd att
tillmötesgå inför UNCTAD-konferensen
återfinns nämligen där.

Herr talman! Om denna förändrade
attityd är riktig kan den bli ett verksamt
bidrag till ökad solidaritet med
länderna i den tredje världen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det är klart att den
uppståndelse som uppkommit kring
parlamentariska nämndens utlåtande
beträffande framför allt det avsnitt som
avser säkerhetstjänsten för min del betytt
en splittring i fråga om att förbereda
det jag skulle säga i remissdebatten
om det som brukar vara aktuellt i
sådana sammanhang och om vad som
skulle kunna sägas i fråga om parlamentariska
nämndens utlåtande, ty jag
utgick ifrån att detta skulle komma att
tas upp i debatten.

Jag skall skjuta på denna fråga till
något senare och först ta upp några frågor,
där jag tycker att jag har en del
att säga om det som tagits upp före
herr Werners anförande.

Det är givet att alla som är intresserade
av utvecklingen och framför allt
alla som har berörts direkt eller mera
lokalt av en ökad arbetslöshet varit bekymrade
och sett på utvecklingen med
en känsla av stor otrygghet inför framtiden.
Ty även om vi tidigare haft en
arbetslöshet som varit större än den
vi har för närvarande — under 1930-talet betydligt större på ett mindre antal
anställda — så var den naturligtvis
förenad med svårigheter, men ändå innebar
den inte så stora farhågor för att
ekonomin inte så småningom skulle
kunna förändras i sådan riktning att
sysselsättningen åter skulle komma i
gång och följaktligen sysselsättning
kunna beredas för de arbetslösa.

Så är det kanske inte i dag, ty alla
har inte möjlighet att följa utvecklingen
och våga satsa på det som ligger i
en ökad effektivitet och en stark ex -

Statsverkspropositionen in. m.

pansion, eftersom den tagit sig sådana
former och söker sig sådana vägar att
många arbetslösa helt säkert räknar
med att de är helt utslagna inför en sådan
utveckling. Detta gäller helt naturligt
i första hand dem som nått upp
till en sådan ålder att de från tidigare
erfarenheter vet att det är svårare att
få en ny anställning, och det blir naturligtvis
inte lättare om den omlagda
produktionen är av sådan art att den
fordrar mera, ja så mycket att inte ens
en omskolning kan göra dem lämpade
att hävda sin plats i en för konkurrensen
svårare marknad.

Det är självklart att industrins investeringar
som tagits upp här i dag är
någonting som är väsentligt för att sysselsättningen
skall kunna upprätthållas,
och det är klart att industrins egen
vilja att investera väl inte stimuleras i
en konjunktur där möjligheterna att få
sysselsättning för det kapital som investerats
inte är lika stora som tidigare.
Men detta till trots har investeringarna
under föregående år varit högre
än under de närmaste åren dessförinnan
och stimulerats i olika former dels
genom frisläppande av investeringsfonderna
men dels också genom att det
funnits en bättre tillgång på kapitalmarknaden
också för industrins behov
av kapital.

Men hur är det nu med investeringarna?
De som har lyssnat på nyheterna
under de senaste dagarna kanske lade
märke till att det i något sammanhang
—- om jag nu inte fattade fel — nämndes
att svensk industri under föregående
år investerat 800 miljoner kronor
i främmande länder. Det har vid
olika tillfällen rapporterats att sysselsättningssvårigheterna
i Sverige i mycket
stor utsträckning berodde på att
konkurrensen från utlandet var svår
att komma förbi. Yi har varit med om
att man har slagit igen fabriker i Sverige
och skapat ny sysselsättning för
samma produkter i utlandet, med
svenskt kapital. Det är väl framför allt
Spanien och Portugal som därvid har

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
fått taga emot den utflyttade industrin.
Man har funnit yrkeskunnigt folk i Portugal,
och skoindustrin har inskränkt
sin verksamhet i Sverige och täckt de
behov som behövt täckas genom import
av skor, vilka, såvitt jag kan bedöma,
inte säljs billigare än de i Sverige producerade.
Huruvida de importerade
skorna är bättre vet jag ingenting om.

Själva utvecklingen, nu senast vad
som har berättats om kronans inköp
av uniformspersedlar hos en firma som
låter tillverka dem i Portugal, har väl
stimulerat de funderingar som i vissa
sammanhang har framkommit, nämligen
farhågor för att vi i Sverige fått en
standardhöjning av sådana mått att vi
inte har råd att konsumera de produkter
vi själva tillverkar utan måste köpa
dem utifrån. Det är självklart att en
sådan utveckling föder vissa funderingar
hos dem som ställs vid sidan, om
utvecklingen är sådan att det de skulle
kunna ägna sig åt kommer det inte att
finnas utrymme för i en produktion som
strävar efter stora enheter och sammanslagning
av enheter. De som inte kan
hävda sig i den konkurrensen kommer
så småningom att få upphöra med sin
verksamhet, därför att då blir produktionen
så dyrbar att den måste flytta
utomlands så länge det är billigare att
driva framställningen där.

Självklart har arbetslöshetsförsäkringen
en mycket stor uppgift att fylla.
Här finns ett önskemål att utvidga försäkringsområdet
så att den så långt det
är möjligt kommer att omfatta hela den
del av befolkningen som har förvärvsarbete
av något slag. Industriarbetarna
har val redan i stor utsträckning sådan
försäkring liksom även stora delar av
tjänstemannavärlden. Det finns ju betydande
organisationer bland tjänstemännen
som har skapat en arbetslöshetsförsäkring
redan för länge sedan,
men det finns väl också andra delar
av detta organisationsväsen som har underlåtit
det, därför att arbetslöshetsriskerna
inom tjänstemannakåren tidigare
har varit relativt små. Det finns

väl fortfarande oorganiserade tjänstemän
som inte har skyddet av en arbetslöshetsförsäkring,
även om de arbetar
inom områden där de skulle kunna tillhöra
en arbetslöshetskassa. Men det är,
som herr statsministern redan tidigare
i dag har sagt, förenat med stora svårigheter
att lösa problemet om en arbetslöshetsförsäkring
som skulle omfatta
hela folket. Jag tror till och med
att centerpartiet och möjligen också
några av de övriga oppositionspartierna,
när de motionerat, varit litet tveksamma
om hur en sådan trygghet skulle
utformas. Jag antar detta eftersom
man dels har väckt motioner om en
allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
dels också något år ändrat beteckningen
och begärt en allmän sysselsättningsförsäkring.
Jag förmodar
att man syftar ungefär till samma mål,
men man har i varje fall skiftat beteckning.

Det har ju gjorts många uttalanden i
dagens debatt. Herr Bengtson började
med att konstatera att det utrikespolitiska
läget inte hade förbättrats under
det gångna året. Han ansåg sig ändå
vilja yttra något om utvecklingen och
de svenska insatserna på detta område,
även om han förväntade en specialdebatt
i dessa frågor litet senare. Jag tror
att herr Bengtson kunde ha fortsatt och
sagt att även beträffande inrikespolitiken
har i varje fall debatten i dag, sett
i förhållande till föregående års debatt,
inte förändrats i någon större utsträckning.
Det råder precis samma missnöje
med regeringen och de olika åtgärder
som har vidtagits. Man är missnöjd med
att det som oppositionspartierna har
föreslagit ännu inte har realiserats, och
man frågar: När kommer detta att ske?

Det kommer tydligen inte att bli något
realiserande av dessa förslag under
nästkommande budgetår, eftersom den
framlagda statsverkspropositionen inte
innehåller några förslag härom. Då aktualiseras
frågan: Tror inte herr Bengtson
att oppositionspartierna själva kommer
i den ställningen att de kan för -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

verkliga sina tidigare på den nuvarande
regeringen ställda kraven på vissa
åtgärder? Eftersom de är så optimistiska
beträffande utgången av höstens
val är väl frågan om vad den socialdemokratiska
regeringen skulle vilja vidla
för åtgärder för att tillmötesgå önskemålen
inte längre aktuell. Det vore
kanske ändå nödvändigt att i remissdebatten
upprepa vad man tidigare har
ställt för krav. Man skulle väl ändå i
slutskedet kunna inskjuta någon liten
mening om vad det är för någonting
som man själv måste realisera så snart
man får möjlighet att komma in i
kanslihuset. Såvitt jag förstår måste det
väl ändå vara någonting sådant som
oppositionen har i tankarna.

Vidare klagar man över att det inte
har blivit möjligt att komma tillsammans
med regeringen i någonting som
skulle kunna kallas för rundabordskonferenser,
för att diskutera de olika ekonomiska
problem som onekligen har
varit aktuella under de senaste åren.
Jag vet emellertid inte vad man skulle
kunna vinna på sådana konferenser,
när det av debatterna — inte bara årets
remissdebatt och tidigare remissdebatter
utan också i andra sammanhang —
har kunnat konstateras att meningsskiljaktigheterna
ändå är så stora att
det knappast skulle finnas någon möjlighet
till något annat än att mera i
lugn och ro kunna utbyta sina synpunkter
på de olika frågorna, utan att
ha någon tanke på att kunna komma
någon vart i fråga om gemensamma förslag
till lösningar. Därtill skiljer sig
åsikterna i alltför stor utsträckning.

Eftersom jag behöver tid för att beröra
det som herr Werner aktualiserade
i sitt anförande, skall jag i detta ämne
nu inte anföra något mer än att jag
har noterat ett uttalande, som tydligen
har gjorts av herr Dahlén. Det kan också
ha varit någon annan. Jag gjorde
nämligen mina anteckningar då jag satt
i talmansstolen, och jag har den uppfattningen
att jag då kanske inte får anteckna
någonting som är alltför poli 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
tiskt. Därför antecknade jag inte något
namn. Jag noterade i varje fall att det
i uttalandet gjordes gällande att utvecklingen
i Norge åtminstone var lika fördelaktig
som den utveckling den socialdemokratiska
regeringen hade kunnat
åstadkomma.

Siktar inte de borgerliga partierna
med sitt maktövertagande längre än att
de skall lyckas ungefär lika bra som den
socialdemokratiska regeringen har gjort,
då har de väl inte något särskilt ambitiöst
program, efter sin egen bedömning.

Herr talman! Jag skulle också vilja
yttra mig litet om parlamentariska
nämndens utlåtande. Enligt herr Werner
fordrade den vissa förklaringar.

Det behövs kanske i allra första hand
en liten förklaring av både vad parlamentariska
nämnden haft att syssla med
och vilka möjligheter den haft att behandla
materialet så att det kunde ge
låt oss säga någonting av rent politisk
färg.

Enligt de ursprungliga direktiven har
vi haft att syssla med själva Wennerströmaffären.
Vi skulle granska det material
som den juridiska utredningskommissionen
plockat fram och värdera det
för att användas av konstitutionsutskottet
i dess bedömning av statsrådens ansvarighet.

Det betänkandet avlämnades i april
1964, alltså efter en relativt kort utredningstid.

I de ursprungliga direktiven fanns att
vi sedan skulle yttra oss över den principiella
handläggningen av säkerhetsfrågor,
särskilt med den utformning de
fick med anledning av erfarenheterna i
Wennerströmaffären.

Här hade försvaret en utredning i
gång om vilka åtgärder som borde vidtagas.
I samband med att rikspolisstyrelsen
tillträdde den 1 juli 1964 blev
också säkerhetstjänstens organisation
aktuell. I samband med rikspolisstyrelsens
tillkomst skedde också en mera
markerad centralisering av säkerhetstjänsten.
Det fordrades någon tid för

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att komma fram till hur den centrala
säkerhetsavdelningen skulle organiseras.

De utredningar som var i gång tog sin
tid, och vi kom inte i gång med den senare
delen av programmet förrän i slutet
av 1965. Jag tror att vi var inställda
på att klara också detta relativt snart.
Men sedan kom debatten om säkerhetspolisens
arbete upp i sådana former, att
kanslihuset menade att de borde kunna
tillmötesgå kravet om en parlamentarisk
utredning om vad som hade förekommit.
Den skulle ske genom den parlamentariska
nämnden, och detta drog naturligtvis
ut på tiden.

Däremot drar herr Werner alldeles
felaktiga slutsatser om han tror att demonstrationer
och äggkastning, som
förekommit under senare delen av det
gångna året, skulle påverkat nämndens
utformning av utlåtandet. Det har över
huvud taget inte varit på tal i våra överläggningar
att dessa demonstrationer eller
äggkastningen skulle ha någonting
som helst att göra med den utredning
vi sysslade med.

Självklart kommer väl säkerhetspolisen
i någon utsträckning att beröras av
demonstrationer och äggkastning, eftersom
det finns en avdelning av säkerhetspolisen,
som har skyldighet att se
till att inte de utländska ambassaderna
utsätts för någonting sådant som
krossning av fönsterrutor. Jag förmodar
också att den diplomatiska personalen
skall ha ett visst skydd.

Jag tror att det råder en mycket stor
förvirring i fråga om säkerhetspolisens
arbete, registrering och allt vad därmed
sammanhänger. Det har säkert även
återspeglats i herr Werners anförande
och tidigare i de debatter som har förts
om säkerhetspolisens arbete både före
nämndens utlåtande och efter detsamma.

Det sägs att en registrering i säkerhetspolisens
register innebär detsamma
som att man stämplas såsom säkerhetsrisk.
Det är en missuppfattning.

Säkerhetspolisens registrering är till det
allra väsentligaste en registrering för att
polisen skall kunna fullgöra sina uppgifter
i fråga om personalkontrollen,
nämligen att kunna tillhandahålla uppgifter
om de sökandes vandel och pålitlighet
i övrigt i de befattningar som kan
sökas.

Så snart man kommer över till det
som hör samman med misstanke om
risk för rikets säkerhet, kan registret
vara en källa att ösa ur för att bedöma
vad som kan ligga bakom en sådan misstanke.
Då är det dock inte säkerhetspolisen
som kommer att ha huvudansvaret
för de åtgärder som skall vidtagas. När
det gäller en dokumenterad risk skall
ledningen av undersökningen övertagas
av allmän åklagare, och då blir det ju
ett spaningsarbete av helt annat slag än
det som möjligen kan äga rum i samband
med insamlandet av uppgifter till
registret. Jag tror att det har påverkat
även nämnden i dess utformning av utlåtandet
att det som särskilt kommunistledaren
vänder sig emot i utlåtandet
återfinnes i en helt annan punkt. Uttalandet
har gjorts i samband med att
nämnden yttrar sig om säkerhetsavdelningens
register. Uttalandet börjar i
punkten 175 och slutar sedermera i
punkten 188. Efter det som herr Werner
nu har framhållit såsom särskilt anmärkningsvärt
vill jag citera punkten
188, i vilken sägs:

»Parlamentariska nämnden anser mot
bakgrunden av vad som här anförts, att
— utöver vad som stadgas i lagen om
polisregister — föreskrifter angående
säkerhetsavdelningens registrering icke
är påkallade, vare sig när det gäller anknytning
till politiska ytterlighetspartier
eller eljest. Bedömningen av vad
som bör antecknas i registret får göras
med utgångspunkt från tidigare erfarenheter
och ett noggrant studium av det
''säkerhetspolitiska’ läget. Det kan tillläggas
att det följaktligen ej heller synes
böra föreskrivas skyldighet för den särskilda
polisverksamheten att i central -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

registret införa vissa slag av uppgifter,
t. ex. medlemskap i ett politiskt ytterlighetsparti.
»

Jag tror att det är sådana avsnitt som
man hoppade över i betänkandet, när
man första dagen fick den ensidiga redovisningen
av vad den parlamentariska
nämndens utlåtande innehöll. Jag tycker
att det kan vara förklarligt ur vissa synpunkter,
eftersom utlåtandet icke var
tillgängligt förrän någon gång mellan kl.
11 och kl. 12. I varje fall radion och televisionen
vill ha uttalanden så snart
som möjligt, och alla fick väl inte utlåtandet
omedelbart efter det att det var
tillgängligt. De fick kort tid på sig för
att läsa det, och troligen ställde intervjuarna
frågorna på det sättet att de
helt enkelt läste upp avsnitt ur betänkandet
som skulle kunna vara mer eller
mindre känsliga för den som de ställde
frågor till. Jag tror att det i mycket hög
grad kom att prägla den kritiska inställning
som väl huvudsakligen dominerade
den första dagen. Intrycket kunde väl
inte bli annat än att utlåtandet var både
dömt och fördömt. Det stora flertalet av
dem som tog del av referaten visste
knappast mer om innehållet i utlåtandet
än att det var någonting som inte var
riktigt bra.

Jag kan mycket väl förstå att kommunistledaren
Hermansson kände ett
behov av att reagera. I vilket sammanhang
det citerade än hade skrivits, skulle
han väl ha betecknat det som en
stämpling av kommunistiska partiet.
Jag tror nämligen inte att han har så
stor kännedom om och så stor makt
över partiet att han skulle kunna svara
för alla dess medlemmar eller sympatisörer.
Bakom de glidande uttrycken,
som herr Werner nämnde, hämtade ur
utlåtandet, ligger inte annat än att det
inte har konstaterats eller i varje fall
säkert fastlagts att det var uteslutande
medlemmar i det kommunistiska partiet
som åsyftades. I lika stor utsträckning
— eller kanske ännu större — kan det
beröra vad man skulle kunna kalla sympatisörer
eller sådana som på annat sätt

Statsverkspropositionen m. m.
dokumenterat sitt intresse för partiet i
fråga. Däremot har nämnden inte en
tanke på att kommunistiska partiet
skulle vara så oförsiktigt att det enga1
gerade sig direkt i spionverksamhet. Jag
tror inte heller att dess lokala organisationer
gör det, men jag tror inte att det
är möjligt för partiet att svara för alla
sina medlemmar eller sympatisörer, om
de på ett eller annat sätt skulle frestas
att lämna ut icke tillåtna uppgifter som
de kunde förfoga över.

Jag vill påpeka för herr Werner att
alla enpartiländerna har det betydligt
lättare i det här avseendet än> ett demokratiskt
land har. I enpartiländer kan
sådana befattningar som här åsyftas inte
innehas av andra än medlemmar i
partiet eller personer som fått partiets
godkännande att ha en sådan befattning.
Där behövs ingen personalkontroll,
eftersom medlemskapet i partiet
är förenat med en mycket sträng
granskning av att vederbörande är
lämplig som medlem. I en demokrati,
där det finns flera partier som har rätt
att arbeta — och dit hör ju också kommunistiska
partiet —■ måste man väl
kunna fordra rätt att välja ut personer
för mera känsliga befattningar, i första
hand naturligtvis efter lämplighet för
befattningen men därtill också med tanke
på en sådan inställning till den förda
politiken att de är villiga att lojalt efterleva
denna, vilket är en förutsättning
för att den över huvud taget skall fungera.

Vi har inte stämplat kommunistiska
partiet, inte heller haft en tanke i deh
riktningen. I början av utlåtandet redogör
vi för läget i Sverige på detta område
och konstaterar att aktiviteten inte
har minskat efter Wennerströmfallet.
Tendensen är kanske snarare att aktiviteten
blivit något livligare. Vi är medvetna
om att den redogörelse som lämnats
kanske tynger över till att sådan
verksamhet i större utsträckning aktualiseras
från östländerna än från västländerna,
men jag tror att vi också i
något sammanhang säger att detta kan

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
bero på — jag är inte säker om att orden
är just dessa, men själv vill jag uttrycka
det så — att man kanske har
lyckats kamouflera verksamheten bättre,
så att säkerhetspolisen inte fått någon
vidare kännedom om vad som förekommer;
det mest sannolika är dock att
man har mera givande jaktmarker för
sin verksamhet på annat håll än just i
Sverige. Emellertid är det en tendens
icke till minskning utan kanske snarare
till ökning av verksamheten. Den behöver
inte vara riktad mot Sverige, men
detta till trots är den ju inte tillåten;
det är under alla förhållanden en illojal
verksamhet.

Man kan beklaga att första dagens
TV-program och reportage blev så ensidigt
inriktat på sådant som ur publicistisk
synpunkt kanske var mest begärligt
eftersom det kunde intressera de
flesta. Många gånger kommer den sakliga
redovisningen i efterhand och diskuteras
först vid ett senare tillfälle. Men
när ett utlåtande och dess innehåll slagits
upp så som här skedde första dagen,
blir det inte lika aktuellt att sedan
presentera vad som i övrigt redovisas.

Oavsett vilken inställning man har i
frågan om registrering eller ej måste
man dock medge att det här rör sig om
en väsentlig uppmjukning mot vad som
tidigare har gällt. Det mest revolutionerande
är väl att nämnden föreslår att
det skall bli full offentlighet. Det skall
bli känt att personalkontroll förekommer,
och den som kontrolleras skall inte
bara få kännedom om att en kontroll
sker, utan om någonting framkommer
som skulle kunna verka i negativ riktning
för hans vidkommande skall han
ha rätt att få del av materialet. Möjlighet
skall t. o. m. beredas honom att få
samtal i frågan. På det sättet skulle ju
eventuellt icke fullt klara punkter kunna
redas upp.

Vi har dessutom i betänkandet föreslagit
att man om möjligt skall differentiera
kontrollerna med hänsyn till deras
grundlighet, så att man har en mindre
omfattande kontroll beträffande mera

rutinmässiga befattningar. Samtidigt
skulle man därmed kunna skapa resurser
för en effektivare personalkontroll
när det gäller sådana som skall ha mera
säkerhetskänsliga befattningar. Vi har
vidare tänkt oss att man skall begränsa
antalet undersökta till det som är oundgängligen
nödvändigt. Man bör först
sortera ut dem som över huvud taget
skulle kunna komma i fråga till en befattning,
och begära personalkontroll
bara på dem. Vi tror också att man på
vissa områden har drivit personalkontrollen
för långt. I en del fall skulle
man kunna avstå från personalkontroller,
som tidigare gjorts därför att man
känt sig ha skyldighet att gå i författning
om sådana.

Slutligen föreslås en förstärkning av
utlämnandekontrollen. Hittills har endast
två av de parlamentariska ledamöterna
i rikspolisstyrelsen behövt delta
i ett beslut om utlämnande av handlingar
ur registret. Vi föreslår nu att
majoriteten, alltså minst tre av de fem,
bör delta i ett sådant beslut. Dessutom
föreslår vi att det bör övervägas huruvida
det icke skulle innebära en förstärkning
om ordföranden var en erfaren
domare.

Vi har fått en skrivelse undertecknad
av de kommunistiska riksdagsledamöterna
i andra kammaren och ledamoten
av samma parti i första kammaren,
i vilken man på ett relativt moderat
sätt — kanske till skillnad mot den
något irriterade ton som har använts
här i dag —• framför vissa saker. Man
säger i skrivelsen att man känt sig
kränkt av det som har sagts i utlåtandet
och vill ha svar på vissa frågor.
Man säger också — jag tror att herr
Werner läste upp det avsnittet — att
om nämnden inte haft för avsikt att direkt
stämpla partiet eller »att kasta en
skugga över vänsterpartiet kommunisterna»
— man använder de orden —
borde nämnden ha uttryckt sig på ett
annat sätt. Det är mycket möjligt att vi
hade kunnat väga orden mera på guldvåg
i detta sammanhang, men det var

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

som sagt fråga om personalkontrollen,
och vi betraktar inte det som liktydigt
med att man stämplades såsom en säkerhetsrisk.

I skrivelsen begärs —• sedan man konstaterat
att nämnden inte har givit något
belägg för sina yttranden i dessa
sammanhang — att kommunistledaren
Hermansson skall få lov att ta del av
akterna. Skrivelsens innehåll tillhandahölls
pressen redan i går, och TT ringde
mig i går eftermiddag och undrade
om det fanns möjlighet att tillmötesgå
önskemålet att herr Hermansson skulle
få ta del av akterna. På det kunde jag
omedelbart svara att det inte finns någon
möjlighet härtill, därför att registret
fortfarande är sekretessbelagt. Det
är alltså inte möjligt för någon, inte ens
för herr Hermansson, att få ta del av
de akter som han gärna skulle vilja titta
på. Registret är inte sekretessbelagt uteslutande
med tanke på att inte vem som
helst skall få titta på det, utan det är
sekretessbelagt. Inte ens den som finns
intagen i registret har rätt att taga del
av vad som antecknats om honom. Anledningen
härtill är att ingenting bör
komma ut av det som finns antecknat
i registret ty det skulle i de flesta fall
göra mera skada än nytta. De allra flesta
fallen där registrering har ägt rum
blir aldrig aktuella.

Däremot skulle jag väl — utöver det
svar som givits redan i går, nämligen
att det inte finns någon möjlighet att
tillmötesgå önskemålet att herr Hermansson
skall få titta på akterna —
kunna svara på en fråga som också har
ställts och som gäller vad nämnden
avser med uttrycken »personer med
kommunistisk anknytning», »påvisbar
kommunistanknytning» och »ådagalagd
kommunistassociation». Det frågas hur
många medborgare nämnden vill hänföra
till dessa grupper. Det sista kan
jag inte svara på, ty därom vet jag
ingenting. Men när det gäller dessa uttryck
kan jag väl säga att de har sitt
ursprung i att det inte ådagalagts, i
varje fall inte beträffande alla, att de

Statsverkspropositionen m. in.
är medlemmar i kommunistiska partiet.

Det finns fyra frågor som jag inte
kan lämna något svar på utan att ha
fått den tid på mig som behövs för att
ta reda på om det över huvud taget
finns uppgifter som kan ligga till grund
för ett svar. Det har jag inte, och jag
tror knappast att det finns sådana uppgifter.
Jag skall i alla fall undersöka om
det finns sådana uppgifter att tillgå.

I den sista punkten — nr 6 ■—- frågas
det om nämnden anser det otillbörligt
att personer som utan att känna till det
förhållandet att de är antecknade i säkerhetstjänstens
register eller har nära
släkting som är detta söker anställningar
i statens tjänst. Där kan jag svara
utan vidare att det finns ingenting
otillbörligt i detta — inte ens om de
kände till att de finns antecknade i säkerhetspolisens
register skulle det vara
någonting otillbörligt i att de sökte
tjänsten. Registret är ju till för att tillhandahålla
uppgifter för personalkontroll
av den som söker tjänsten och
att därvid få klarhet i om han är lämplig
för befattningen. I det avseendet är
det alltså ett rent och klart svar som
jag här kan ge.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det är kanske lämpligt
att också jag i detta skede av remissdebatten
säger några ord beträffande
den nu aktuella diskussionen om säkerhetstjänsten.

Under den tidvis mycket intensiva
debatt som nu har pågått i två år har
jag vid flera tillfällen framträtt offentligt
och lämnat redogörelser för vad
som vid dessa tidpunkter har kunnat
sägas — en gång efter det att jag genom
ett särskilt konseljbeslut bemyndigats
offentliggöra tidigare hemligstämplat
material. Jag har i dessa sammanhang
alltid sagt att en meningsfull
debatt inte kan föras förrän den parlamentariska
nämnden har fullgjort sitt
uppdrag. När den nu i förra veckan
avlämnade sitt betänkande vidtog re -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
geringen den internationellt sett exceptionella
åtgärden att offentliggöra betänkandet
i dess helhet.

Jag har förut sagt att säkerhetstjänstens
arbete i intet land torde bedrivas
under så fullständig parlamentarisk insyn
som i vårt land. Nu har hela vårt
folk tillfälle att bilda sig en uppfattning
i denna intrikata fråga, men det
förutsätter att den offentliga debatten
inte på nytt snedvrides. Tyvärr har vi
sett tendenser till att så ånyo kan bli
fallet. Jag syftar här på en del pressuttalanden,
men också på det TV-program
som herr förste vice talmannen
nämnde.

I det sammanhanget vill jag bestämt
dementera ett påstående som har framförts
angående regeringens bristande
vilja att delta i programmet. Varken
jag eller någon annan regeringsledamot
erbjöds att delta i detta program.
Det enda jag och mina medarbetare
har haft att göra med det programmet
innan vi såg det i TV var att vi hela
veckan utsattes för ett ständigt tjat om
att utlämna betänkandet till Sveriges
Radio i förväg. Det kunde jag givetvis
inte göra. Jag kunde inte utlämna detta
då kvalificerat hemligstämplade material
utan att göra mig skyldig till ett
allvarligt tjänstefel — lika allvarligt
som det brott som den har gjort sig
skyldig till som i förväg har utlämnat
betänkandet till en tidning.

Den offentliga debatten efter betänkandets
publicering har liksom tidigare
ensidigt rört sig om endast en del
av säkerhetstjänstens arbete ■—• registret
och personalkontrollen. Man tycks
nästan helt ha glömt bort det arbete,
oftast mycket tröttsamt under besvärliga
förhållanden, som huvuddelen av
säkerhetstjänstens personal utför och
har utfört för att bekämpa angrepp
mot landets inre och yttre säkerhet.
Jag syftar på vad den parlamentariska
nämnden har kallat säkerhetsunderrättelsetjänsten.
Under besvärliga förhållanden
har denna personal att försöka
insamla och bearbeta sådant underrät -

telsematerial som den polisiära och
den militära säkerhetstjänsten behöver.
Det sker, som den parlamentariska
nämnden uttrycker sig, genom öppna
källor, genom hemliga kanaler och genom
direkt spaning. Säkerhetsavdelningens
personal är verkligen värd en
eloge för all den möda som den utan
hänsyn till personlig bekvämlighet och
fritid nedlägger och har nedlagt till
försvar för vårt demokratiska samhälle.
I en rad fall har spioneri mot vårt
land avslöjats tack vare den skicklighet
och intensitet i arbetet som utmärker
denna personal. Inte minst det omfattande
material som offentliggjordes
i samband med Wennerströmaffären
visar detta med all tydlighet.

Herr talman! Till sist några ord om
den övriga delen av säkerhetstjänstens
verksamhet. Ingenting i vårt samhälle
är så fulländat att förbättringar inte
kan genomföras. Men efter herr förste
vice talmannens anförande saknar jag
anledning att i detta sammanhang gå
in på några detaljer. Den parlamentariska
nämnden har ju, som vi hört, på
detta område framlagt en rad förslag
som regeringen har förklarat sig vilja
pröva i positiv anda när remissbehandlingen,
som nu pågår, har avslutats.
Remisstiden utgår för övrigt den 15
februari, så att ett avgörande kan träffas
ganska snart.

Herr Werner riktade ett par frågor
till mig. Först frågade han om regeringen
ställer sig solidarisk med nämndens
åsikter. Tydligen liknar herr Werner
TV-Aktuellt på det sättet att han
inte fäster avseende vid uttalanden av
statsministern, trots att de är bekräftade
av en enhällig socialdemokratisk
riksdagsgrupp och återigen publicerats
i gårdagens tidningar.

Herr Werner frågade också om jag
vidhöll min uppgift i TV-intervjun att
en fackförbundsordförande, som påstått
att säkerhetspolisen gav order om
avskedande, hade fel. Ja, herr Werner,
jag vidhåller det. Jag uttalade mig inte
alls om det särskilda fallet och de upp -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

gifter som då lämnades därom. Däremot
sade jag att polisen inte kan ge
sådana order, och det har den heller
inte gjort. Gällande bestämmelser säger
klart ifrån att polisen endast har att
i förekommande fall utlämna de uppgifter,
vilkas utlämnande godkänts av
parlamentarikerna i rikspolisstyrelsen,
och att det därefter ankommer på vederbörande
myndighet själv att bedöma
hur den skall handla. Skulle förutvarande
justitieministern Zetterberg beträffande
ett annat fall ha sagt något
annat, måste det föreligga ett missförstånd
på något håll.

Herr Werner ställde en tredje fråga
— jag vet inte om den var riktad till
mig eller till herr förste vice talmannen.
Den avser vissa uppräknade personer.
Gällande grundlag förbjuder att
enskilda medborgares förhållanden diskuteras
här.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kling hävdar
fortfarande att de uppgifter som en
fackförbundsordförande lämnade i
TV-programmet är felaktiga. Då frågar
jag herr Kling: Är han beredd att gå
igenom det fall som jag relaterade och
medverka till att någonting sådant inte
upprepas?

Justitieministern säger att det är ett
missförstånd. Om det nu är ett missförstånd,
borde han rimligen vara beredd
att medverka till att förhindra ett
upprepande. Det gick inte att lösa det
fall jag relaterade, utan det slutade med
att expeditionsvakten — som var meriterad
för tjänsten, men som stoppades
av säkerhetspolisen — fick arbete
i ett annat verk. Han erhöll en tjänst
som han fortfarande innehar och där
han fått mycket goda vitsord. Här står
herr Klings och den fackliga organisationens
ord mot varandra, och jag finner
det angeläget att herr Kling medverkar
till att klara upp vad han kallar
ett missförstånd.

Sedan till herr Strand. Han säger nu:

Statsverkspropositionen m. m.
Det är ingen åsiktsregistrering, grunden
för registreringen ligger inte i den
politiska uppfattningen som sådan,
utan grunden är risken för samhällsfientlig
verksamhet. Herr Strand torde
få lika svårt i dag som i ett väl tilltaget
TV-program att klara ut de här frågorna
och komma ifrån att det gäller registrering
av åsikter. Man registrerar
vissa människor för deras åsikters
skull, men någon åsiktsregistrering är
det inte fråga om! Att använda en sådan
logik tycker jag närmast är generande
för en ledamot av en parlamentarisk
utredning.

Nu har den socialdemokratiska riksdagsgruppen
distanserat sig på en
punkt från nämndens slutsatser och
sagt att registrering av kommunister
inte skall ske, såvida det inte i det enskilda
fallet föreligger skäl härför.
Nämnden har alltså fått bakläxa av
riksdagsgruppen på denna punkt. Å
andra sidan måste det var självklart
att man registrerar personer, om det
föreligger särskilda skäl, på grund av
anslag mot landets säkerhet. Det måste
självfallet gälla personer i samtliga
partier och inte endast i ett parti.

I punkt 188 Slutsatser sägs att nämnden
anser att föreskrifter angående säkerhetsavdelningens
registrering icke
är påkallade, vare sig när det gäller
anknytning till politiska ytterlighetspartier
eller eljest. Bedömningen av
vad som bör antecknas i registret får
göras med utgångspunkt från tidigare
erfarenheter och ett noggrant studium
av det »säkerhetspolitiska» läget.

Här har vi ett exempel på en strålande
cirkelbevisning. Först säger man
i punkt 185 att det finns mycket som
tyder på att man från kommunistiskt
håll medvetet söker infiltrera polismyndigheterna
och andra myndigheter.
Sedan säger man längre fram att
från kommunistiskt håll görs systematiska
försök att infiltrera säkerhetstjänsten
och försvaret. Därefter säger
man i punkt 186: »Vad sålunda framkommit
talar starkt för att den särskil -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
da uppmärksamhet som ägnas de politiska
ytterlighetsinriktningarna måste
bestå.»

Fyra av riksdagens partier slår fast
mycket godtyckligt, och jag frågar mig
med vilken rätt, att det femte är ett
ytterlighetsparti. Det föreligger inget
särskilt behov av att stifta lag om att
man skall ha registrering, om man hänvisar
till tidigare erfarenheter. De tidigare
erfarenheterna innebär ju att man
registrerar kommunister. Det är en
strålande bevisning.

Samtidigt som SÄPO har lagt ned
stor möda på att enligt nämndens utlåtande
hindra säkerhetstjänsten från
att infiltreras av en hel hord skrivbiträden
med ådagalagd kommunistassociation,
kunde man låta en verklig storspion
arbeta ostörd i flera år och tillfoga
vårt land stor skada. Jag vill fråga
den parlamentariska nämnden: Vilken
politisk uppfattning hade spionen Wennerström? Fn

av de frågor som herr Strand
inte kunde svara på gällde bl. a. i hur
många fall personer, som nämnden
hänfört till någon av de anförda kategorierna,
sökt s. k. säkerhetskänsliga
befattningar. En annan fråga i detta
sammanhang var hur stor andel av sökandena
som hade högeranknytning,
folkpartianknytning osv. av det totala
antalet sökande till dessa befattningar.

Herr Strand säger att det inte är
otillbörligt att personer, som utan att
känna till det förhållandet att de är
antecknade i säkerhetspolisens register
eller har nära släktingar som är detta,
söker anställning i statens tjänst. Men
det är ju just detta den parlamentariska
nämnden i kapitel efter kapitel
söker bevisa är kommunistisk infiltration.
Det är åter ett utslag av denna
cirkelbevisning.

Sedan vill jag ställa en direkt fråga
till parlamentariska nämnden i anledning
av ett problem som statsministern
tog upp här i dag. Han sade att herr
Holmberg utsätter den svenska neutraliteten
för betydande faror. Föranleder

detta någon kommentar från parlamentariska
nämnden, t. ex. att medlemmar
med ådagalagd högerassociation
bör registreras i SÄPO:s register?

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr Werner
är så intelligent att han förstår att
han ställer frågor som inte kan besvaras.
De frågor som inte nu kan besvaras
gäller sådant som nämnden inte haft
någon anledning att efterforska.

Herr Werner frågar: Hur många medborgare
vill nämnden totalt hänföra till
dessa grupper, alltså de som är kommunister,
med kommunistisk anknytning
eller dylikt?

Vem kan räkna dem? Det finns förmodligen
ingen möjlighet att räkna dem.
Den frågan kan jag alltså inte besvara.

Herr Werner frågar vidare: I hur
många fall har personer som nämnden
hänför till någon av de anförda
kategorierna sökt s. k. säkerhetskänsliga
befattningar?

Det finns ingen statistik över dem,
i varje fall har vi inte efterfrågat någon
sådan. Det som åsyftas här är ju att polisen
särskilt lagt märke till att vissa
personer har sökt den ena befattningen
efter den andra. Men lägg märke till,
herr Werner, att om de sökt tjänst hos
säkerhetspolisen — vem som helst har
rätt att söka — så finns där inget material
som skulle vara av betydelse i underrättelseverksamheten.
Där är risken
att de skulle kunna få tillgång til! och
utlämna uppgifter ur registret som av
andra skäl än säkerhetsskäl inte bör
komma ut. Att det förekommit att uppgifter
lämnats ut har ju Aftonbladet omtalat
i en artikel den 16 december 1967,
alltså förra året. Tidningen har skaffat
uppgifter genom att den kommit i kontakt
med någon från säkerhetspolisens
register vilken lämnat ut uppgifterna.

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Fråga nr 3 är: Hur stor andel av det
totala antalet sökande till dessa befattningar
utgör de till befattningarna sökande
som av nämnden hänförts till
kommunistgruppen? Är det avsevärt
större än kommunistgruppens andel av
den totala befolkningen i jämförbara
åldersklasser?

Hur skall vi kunna veta det? Det föres
såvitt jag vet ingen sådan statistik.

Fråga nr 4: Hur stor andel utgör de
till sådana befattningar sökande som har
högeranknytning, folkpartianknytning
o. s. v.?

Det är samma förhållande där. Det
finns inte någon sådan noggrann kontroll
över var och en, som söker en
tjänst.

Fråga nr 5: I hur många av de nu av
nämnden påtalade fallen där personer
med kommunistisk anknytning sökt säkerlietskänsliga
befattningar har anvisning
skett genom arbetsförmedling?

Jag vet inte om anvisning till sådana
befattningar sker genom arbetsförmedling.
Men jag har sagt herr Werner att
vi skall undersöka om det finns uppgifter,
så att frågorna kan besvaras. Det
kan ju hända att det finns någon uppgift
som kan ge upplysning.

Får jag sedan bara för att det inte
skall bli något tal om det i fortsättningen
säga: Det har ställts en fråga av
herr Werner och han upprepade frågan
till justitieministern. Första gången fattade
jag frågan så att den gällde om säkerhetspolisen
kunde ingripa utan förfrågan
från myndighet. Det finns ett exempel
på att så kan ske vilket redovisats
i den Rydenfeldtska boken, nämligen
mannen som hade anställning på
kommerskollegium och samtidigt tog extraknäck
i ett polsk-svenskt exportföretag.
När säkerhetspolisen fick veta detta
inrapporterade den till kommerskollegium
att det kunde vara olämpligt, eftersom
uppgifter som han hade tillgång
till i kommerskollegium kunde utnyttjas
i verksamheten på exportbolaget.
Det är säkerhetspolisens skyldighet
att inrapportera det till myndigheten

Statsverkspropositionen m. m.
när de upptäcker något sådant, men den
har ingen möjlighet att beordra att vederbörande
skall avskedas. I detta fall
ledde utredningen till att vederbörande
kunde frias från misstanke att han på
ett illojalt sätt skulle ha utnyttjat något
från tjänsten i kommerskollegium i sin
tillfälliga tjänst eller utfyllnadstjänst i
exportbolaget. Det kan alltså förekomma
att säkerhetspolisen ingriper utan
att myndighet gör framställning därom,
men detta sker i sådana fall då det kan
ifrågasättas om allt går rätt till.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom det uppenbarligen
är så svårt att få klara besked är
jag numera inte ens säker på att så pålitligt
konservativa människor, för att
använda ett milt uttryck i detta sammanhang,
som herr Hernelius och herr
Manne Ståhl går fria från dessa godtyckligt
valda beteckningar, om man
drar ut konsekvenserna. De kanske någon
gång har umgåtts med någon kommunistassocierad
människa. Att till exempel
herr Strand, som för många år
sedan enligt uppgift tillhörde det vänstersocialistiska
partiet, kan anses associerad
är helt uppenbart, men det brottet
är måhända preskriberat eftersom
det ligger så många år tillbaka i tiden.
Jag skulle med en lätt travestering av en
del av de rätt festliga uttryck — om jag
får använda den benämningen i ett så
allvarligt sammanhang —• som finns i
parlamentariska nämndens utlåtande,
kunna säga att »herr Strands förklaringar
kan vara uppriktigt menade; det är
svårt att yttra sig därom med bestämdhet».

Jag ställde några frågor om släktskapsförhållanden:
hur C. H. Hermansson
kunde ha påverkat förra statsrådet
Hermansson, hur säkerhetsrisken Jan
Myrdal kunde ha påverkat bedömningen
av statsrådet fru Myrdal och hur
Torsten Anderssons bror kunde ha påverkat
bedömningen av Torsten Andersson,
men på dessa frågor har jag heller
inte fått något svar.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr TALMANNEN lät nu klubban
falla och yttrade:

Dessa personfrågor hör inte hemma i
denna debatt.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Till den bild av Torsten
Andersson i Brämhult som första
kammarens ärade ledamöter kunnat
skaffa sig under de 16 år jag gått här
och skrotat har nu herr Werner kunnat
lägga den »sensationella» upplysningen
att jag har en bror som är kommunist.
Det är naturligtvis i och för sig ytterligt
anmärkningsvärt. Jag är dock en
aning konfunderad, därför att om det
är såsom herr Werner tydligen anser,
att det måste vara särdeles utmärkt att
vara kommunist och att det råder påverkan
bröder emellan, borde jag vara
en verkligt bra karl. Tränger man djupare
in i min roll i kommissionen måste
väl herr Werner tycka att jag är en
ganska dålig karl. Dessa båda förklaringar
stämmer inte överens.

Exemplet att min bror är kommunist
är över huvud taget mycket dåligt valt,
eftersom det ju var fråga om miljöpåverkan.
Det är alldeles klart att ett kommunistiskt
hem kan utöva en mycket
stark påverkan på sina söner och döttrar.
Vårt hem splittrades när jag var
fyra år och min bror fjorton år gammal,
så någon sådan påverkan har
sålunda inte kunnat äga rum. Vi har
utformat våra åsikter i de miljöer där
vi sedan hamnade. Att sådan påverkan
förekommer är uppenbart, men detta
faktum skall inte tas till intäkt för
ett resonemang in absurdum. När herr
Werner här från talarstolen ställer frågan
hur släktskapsförhållandena kunnat
påverka bedömningen av vissa namngivna
personer så är det så orimligt i
och för sig, att något resonemang härom
inte är värt att föra. Man bör väl
åtminstone försöka att i någon mån
sovra sitt material.

Jag vill sedan, herr talman, konstatera
en sak som jag tycker är allvarlig

i detta sammanhang. Herr Werner försökte
nämligen göra gällande att nämndens
ledamöter skulle ha gått till sitt
värv »med förutfattade meningar».
Nämnden skulle ha haft för avsikt »att
rikta beskyllningar mot kommunisterna»
och man skulle inför det förestående
valet »använda tillfället att göra
detta uttalande». Det är en mycket allvarlig
anklagelse mot en statlig nämnd
som går till sitt värv — som den här
nämnden i varje fall gjorde —- i avsikt
att försöka åstadkomma någon rätsida
på det problem som den är satt att lösa.
Det är en mycket allvarlig beskyllning,
och för egen del tar jag mycket hårt
på den. Jag kan försäkra kammaren att
det inte vid något tillfälle, då jag över
huvud taget deltagit i eller avlyssnat
diskussionen, har fällts något som helst
yttrande eller framförts någon som helst
mening som skulle ge en antydan om
att nu fanns det en chans att komma åt
kommunisterna. Varför skulle det vara
det? Kan herr Werner svara på den
frågan? Det skulle vara intressant att
höra.

Herr Werner säger att vi har fått bakläxa
i nämnden beträffande registret.
Vad är det för bakläxa? Vi har konstaterat
att någon åsiktsregistrering inte
har ägt rum. De registreringar som
gjorts har varit föranledda av något mer
som det inte tillkommit oss -— men väl
andra ■—• att döma om. Sådan registrering
skall fortsätta, men det skall ske
öppet och efter redovisning.

När jag frågar herr Werner vad vi
har fått för bakläxa, så räknar vi inte
reaktionen på kommunistiskt håll som
en bakläxa, ty den reaktionen — om
man nu skall hårdra intrycket av den
—- ger väl ändå til syvende og sidst ett
intryck av att där fanns någonting att
titta på. Annars skulle reaktionen inte
ha blivit så häftig.

Jag vill i detta sammanhang gärna
betyga att den uppgift vi haft oss förelagd
har varit utomordentligt intressant
att fullgöra, den har varit mycket arbetskrävande
och den har krävt många

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

och långa resonemang, där åsikterna
har brutits mot varandra och där man
liar försökt att sålla fram det rimliga,
det riktiga och det såvitt möjligt rätta
i sammanhanget.

Jag vill också ge nämndens ordförande,
herr förste vice talmannen Strand,
en eloge för det sätt varpå han har lyckats
foga samman arbetet och hålla ihop
meningarna och ge dem en riktig utformning.

Herr Werner klagade över att vi använder
oss av glidande formuleringar.
Det är möjligt att så är fallet, men det
är då mycket lättförklarligt och lättförståeligt.
Vi rör oss ju ändå på ett fält,
där det alltid finns anledning att vara
något mildare, något hyggligare i tonen
än vad de fakta som föreligger visar.

Jag vill än en gång upprepa att vi
inte hade någon anledning att särskilt
vilja komma åt kommunisterna. Jag har
för min egen del alltid respekterat dem
som ett parti som alla andra. Men om
medlemmar av det partiet —- eller av
vilket parti som helst — använder sina
möjligheter till att skada det land som
vi gemensamt tjänar och lever och bor
i, då reagerar vi omedelbart och med
bestämdhet.

Jag har ett intryck av att de kommunistiska
kritikerna slår in öppna dörrar
med sin kritik. Detta gäller inte minst
talet om åsiktsregistreringen, som alltså
inte existerar, men som man tydligen
kommer att smacka på som en god karamell
i sammanhanget och som kommer
att tas till intäkt för många och
långa angrepp på en nämnd, som på
bästa sätt sökt fullgöra sitt arbete.

Efter vad jag kan förstå har vi bidragit
till att föra fram debatten om denna
viktiga fråga till en rimligare position.
Jag kan inte förstå annat än att
nämndens utlåtande har bidragit till att
skapa klarhet kring detta viktiga arbete.
I det sammanhanget vill jag gärna
betyga, att inom nämnden inte har rått
någon som helst tvekan, inte fordrats
någon som helst diskussion om huruvida
vi behöver en säkerhetsverksam -

Statsverkspropositionen m. m.
het av detta slag eller inte. Vi har enhälligt
samt och synnerligen kunnat
konstatera, att om vi vill skydda vårt
land mot olika ansatser, utifrån och inifrån,
om vi vill upprätthålla ett försvar
till mycket dryga kostnader, så måste
vi också se till att vi har möjlighet att
skydda detta försvar och dess tentakler
emot otillbörliga angrepp. Vi kan inte
pruta på det kravet. Vi måste upprätthålla
det, och vi måste begära lojalitet
av medborgarna mot ett sådant krav.

Det har sagts att det fällts överord
i debatten om denna fråga. Så har naturligtvis
skett, speciellt i diskussionen
sedan utlåtandet utkommit. Jag hoppas
att den fortsatta debatten skall mera se
till själva sakfrågan, den som vi hade
klar för oss när vi började och under
arbetets gång, nämligen angelägenheten
att söka åstadkomma någonting som
gagnar vårt gemensamma samhälle. De
som inte gillar den åsikten måste a
priori ha en inställning till hela problemet
som innebär att de önskar något
helt annat. I kommitténs utlåtande
har vi sagt vad vi anser om detta, och
vi är beredda att bemöta de angreppen
även i fortsättningen.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det har redan gjorts så
många utflykter på både det inrikespolitiska
och utrikespolitiska fältet, att
jag har tänkt ägna mig åt enbart ett
område som inte har varit uppe i debatten
hittills.

Innan jag kommer till det, kan jag
dock inte underlåta att vara litet förvånad
över ett utalande av herr förste
vice talmannen Strand. Jag brukar beundra
hans anföranden för den sakkunskap
de brukar vittna om och den
redighet som brukar känneteckna dem.
Men nu sade han på ett ställe, att om
de borgerliga partierna inte siktar högre
än att söka klara det politiska hanterandet
ungefär så som socialdemokraterna
har gjort, då har man inte
ställt målet högt.

Nu kan man inlägga två meningar i

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
det här. Menar herr Strand att det inte
vore mycket till mål att inte syfta längre
än till att åstadkomma någonting
bättre än vad den hittillsvarande regeringen
har gjort? I så fall håller jag
helt och fullt med herr Strand. Emellertid
kan man också tyda yttrandet så
att om en blivande regering från de
borgerliga partierna gör ungefär detsamma
som den socialdemokratiska regeringen,
så vore det hugget som stucket,
och då vore det lika bra att ha kvar
den regering som man redan har. Det
var ju inte alls detta som det var frågan
om i det tidigare resonemanget, men
herr Strand erkände att han när det
yttrandet fälldes hade suttit i talmansstolen,
och enligt hans mening är det
tydligen svårt att ha några politiska
funderingar när man sitter i den stolen.

Vad det var fråga om var helt enkelt
att liksom man tidigare i Norge hade
försökt skrämma väljarna med att det
skulle följa kaos, om den socialdemokratiska
regeringen försvann, så hade
statsministern här i talarstolen och
tidigare varit inne på samma tema,
nämligen att om svenska folket skulle
förlora Erlanders regering så skulle vi
gå mot en stor katastrof.

Man är inte van att från herr förste
vice talmannen höra ett sådant tvetydigt
tal, och därför skulle jag vara tacksam
om han kunde upplysa om vad han
egentligen menade med sitt uttalande.
Tyvärr ser jag att herr Strand nu lämnar
plenisalen.

Den främsta anledningen till att jag
begärde ordet var att jag ville säga något
om den åttonde huvudtiteln. När
man studerar den har man rika tillfällen
att iaktta hur bredvidläsningen i
mittenpartiernas program och folkpartiets
motioner även där haft vissa effekter,
som vi naturligtvis på vårt håll
hälsar med den allra största tillfredsställelse.
De många årens framstötar
och påpekanden från vårt håll har visat
sig inte helt meningslösa. Jag skall
nämna ett par exempel.

I inledningen till huvudtiteln skriver
statsrådet Palme på ett ställe följande:
»Omdaningen av utbildningsväsendets
yttre struktur och omfattning har hittills
varit mest påtaglig. Men reformerna
innebär också starka krav på förnyelse
av den inre verksamheten: ökat
hänsynstagande till den enskilde individen,
genomgripande förändringar i
utbildningens mål, innehåll och verksamhetsformer.
Sitt konkreta uttryck
bär de nya principerna fått i de moderna
läroplanerna. Tillämpningen kräver
emellertid fortsatta betydande insatser.
Det pedagogiska utvecklingsarbetet har
under senare år kraftigt inriktats på
dessa frågor.»

Det sista påståendet överensstämmer
kanske inte helt med verkligheten,
och det medger också statsrådet några
rader längre ner i sitt uttalande, där
han skriver: »Vid den avvägning mellan
olika angelägna ändamål som skett
för nästa budgetår har det framstått
som väsentligt att vidga insatserna för
utvecklingsarbetet inom utbildningens
område. Nu föreslagen medelsanvisning
till den pedagogiska forsknings- och utvecklingsverksamheten
innebär en reell
anslagsökning med cirka 11 miljoner
kronor.» Det innebär ett medgivande
av att det inte har varit så värst allvarligt
med satsningen tidigare på detta
område, som av oss som sagt betecknas
såsom mycket viktigt. Folkpartiet
har år efter år rekommenderat en betydande
satsning just på utvecklingsarbetet,
därför att vi har ansett det
absolut nödvändigt om man skulle kunna
lösa skolans många allvarliga problem,
en uppfattning som vi har delat
med skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet.

Det finns således för oss anledning
att till statsrådet Palme få överlämna
eu blomma för att han, trots att detta
tidigare har varit ett av folkpartiets
skötebarn, nu har vågat satsa så hårt
på det pedagogiska forsknings- och utvecklingsarbetet.
Vi är för övrigt inte
ensamma om den blomman. Ett erkän -

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

nande kommer även från skolans eget
folk, som i sin tidning Skolvärlden
framhåller: »Det vittnar om förståelse
för hur väsentligt utvecklingsarbetet är
när man vill reformera skolan.» Med en
suck tillägger tidningen: »Man kunde
så önska att viktiga beslut om skolstruktur
och förändringar i det inre arbetet
i högre grad än hittills varit fallet
fick föregås just av vetenskapligt prövade
försök.» Man får verkligen hoppas
att den sucken inte sker förgäves,
utan att de fina skrivbordsprodukter
som har levererats så att säga på löpande
band blir ordentligt prövade, innan
de förs ut till verkligheten. Det skulle
vara till stor båtnad, inte bara för lärarna
utan först och främst för eleverna.

Även i den viktiga frågan om lärarnas
fortbildning har folkpartiet efter
bästa förmåga sökt vara pådrivare. Vi
har gång efter annan betonat, att en
rimlig lösning av detta problem är nödvändig
om skolreformerna över huvud
taget skall medföra den omdaning av
skolans inre arbete som statsmakterna
åsyftar. Vi har påyrkat avsevärt ökade
anslag, och i fjolårets motion underströk
vi att en väsentlig uppräkning
måste ske så snart som möjligt. Nu kommer
regeringen alltså med någonting
som man skulle vilja kalla för en rejäl
satsning. Statsanslaget räknas nämligen
upp med inte mindre än 5 miljoner
kronor. Den ökningen kommer enligt
vår mening inte en dag för tidigt, men
icke förty är den välkommen, inte bara
av oss utan också av alla skolledare och
lärare, vilka har känt ett starkt behov
av en komplettering av sin utbildning,
men som hittills inte har haft eller i
varje fall haft mycket begränsade möjligheter
att få denna sin fortbildning
tillgodosedd.

En av de frågor som i hög grad har
intresserat folkpartiet är skolbyggandet.
På det området har herr Palme inte
varit lika framgångsrik som i de andra
nämnda fallen. Han tröstar sig dock
med att lokalsituationen, bl. a. på grund

Statsverkspropositionen m. in.
av extra tillskott av arbetsmarknadsmedel,
har förbättrats under de senaste
åren. Han nöjer sig därför med att i nästa
års budget föreslå investeringar av
ungefär samma storlek som den ordinarie
ramen för innevarande budgetår,
d. v. s. 630 miljoner kronor, innebärande
en nedprutning av skolöverstyrelsens
förslag med 65 miljoner kronor.
På grund av arbetsmarknadssituationen
lär en hel del arbetsmarknadsmedel
också under nästa budgetår föras in i
bilden och därmed åtskilliga nya skollokaler
komma till stånd.

Men även om så sker kan man knappast
betrakta skolans lokalsituation som
god. Tvärtom betonar skolans folk att
läget på många håll är långt ifrån tillfredsställande
och att skolarbetet därför
blir extra betungande för både lärare
och elever. Inte minst bekymmersamt
måste detta vara med hänsyn till
gymnasiereformen. Det nya gymnasiet
skall nästa år vara helt genomfört till
och med årskurs 3, men har inte på
långa vägar tillgång till ändamålsenliga
lokaler. Det var nog inte utan skäl som
en av deltagarna i Skolveckan framhöll
det svåra i att arbeta efter en ny metodik
i lokaler avsedda för ett helt annat,
äldre skolsystem. I vår nuvarande
ekonomiska situation framstår naturligtvis
ett ökat skolbyggande som tämligen
omöjligt, hur önskvärt det än ter
sig, men nog vore det en nåd att stilla
bedja om att den ekonomiska situationen
kunde förbättras på sådant sätt att
vi fick fram lämpliga skollokaler och
resultatet av våra många fina reformer
inte behövde försämras till följd av en
allvarlig brist på moderna lokaler.

Det högre utbildningsväsendets utbyggnad
fortskrider planenligt i överensstämmelse
med statsmakternas beslut,
framhåller utbildningsministern,
som också väntar att kompetensutredningens
arbete skall leda till eu breddning
av rekryteringsunderlaget för högre
studier och att vägen dit således skall
öppnas för allt fler. Detta låter onekligen
både trevligt och imponerande.

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. in.

Men man frågar sig om inte både högre
studier och annan utbildning måste ha
den innebörden att de unga efter studiernas
eller utbildningens avslutande
har någon meningsfylld användning för
de kunskaper och färdigheter som förvärvats
under ett större eller mindre
antal års möda och uppoffringar. Vad
hjälper det att utbyggnaden »fortskrider
planenligt», om det inte finns ett
mål inom räckhåll för en stor del av de
studerande? Det måste kännas inte bara
som en djup besvikelse utan närmast
som en tragedi att efter avslutade studier
stå där utan utsikter att inom
rimlig tid få arbeta i det yrke man har
utbildat sig för. Redan i dag vet många
av dem som valde ingenjörsyrket att
de satsade fel. Visst har en del av dessa
utestängda jobb —- en är varm-korvgubbe,
en annan brevbärare eller någonting
sådant utanför deras intressesfär.
Ingenting ont sagt om dem som
stryker senap på den varma korven
eller dem som bär runt våra postförsändelser,
men det var säkerligen inte
detta ungdomarna drömde om under
sina fyra år vid en högskola.

Det som gäller civilingenjörerna gäller
i ännu högre grad och i långt större
omfattning alla dem som på senaste
tid gått ut som gymnasieingenjörer,
fackskole- eller institutsingenjörer. Enligt
i pressen publicerade uppgifter är
det bara en obetydlig del av dessa som
kommit in i ett jobb där de har användning
för sina nyförvärvade kunskaper,
om de nu över huvud taget har fått något
jobb. Jag har personligen sammanträffat
med några av dem, och det vore
fel att påstå att de var upprymda över
sina framtidsutsikter. En av dem hade
innan han på nytt började studera haft
ett jobb som gav honom 1 800 kronor i
månaden. Nu hade han efter avslutade
två och ett halvt års studier om inte
glatt så i alla fall accepterat ett nytt
jobb långt borta från hemorten mot en
lön av 1 400 kronor i månaden.

I en av tisdagens morgontidningar
fanns en redogörelse just för ingenjö -

rernas situation på arbetsmarknaden.
Läget framstod, konstaterar man, minst
sagt som kärvt. Tekniska linjens elevförbund
redovisar att enligt tillgänglig
statistik cirka 800 ingenjörer är arbetslösa,
men att till dessa kommer inte
mindre än 1 500 »dolt» arbetslösa, alltså
sådana som har tillfälliga jobb, som
går på kurser eller som omskolas. Omskolningen
tycks ha blivit något av en
sällsam räddningsplanka. Arbetsmarknadsstyrelsen
meddelar också att för
närvarande inte mindre än 1 000 ingenjörer
går på omskolning, de flesta av
dem nyexaminerade. Arbetsmarknadsstyrelsen
tillägger att antalet kurser och
kursplatser skall utökas framdeles. Man
går alltså direkt från en utbildning till
en omskolning.

Nog måste det vara något galet när
det stökar till sig på det sättet. Man ägnar
sig åt eu både för den enskilde och
för samhället dyrbar utbildning, men
när man väl har kämpat sig genom skolan
hoppar man direkt in i en omskolning
för att lära sig någonting annat än
det som man ursprungligen syftade till.
Och den första omskolningen kan följas
av den andra, och det sägs att det inte
lär vara alldeles ovanligt med en tredje
omskolning. Nog måste väl ändå detta
vara en allvarlig misshushållning med
både människor och pengar.

Jag sade att de som satsade på ingenjörsyrket
satsade fel. Men var det egentligen
deras fel? Var inte felet deras, som
för inte så länge sedan påstod att vårt
samhälle hade ett skriande behov av
tekniker och som också krävde en snabb
och våldsam ökning av teknikerutbildningen? Statsministern

talade nyss från denna
talarstol om en av socialdemokraternas
valparoller: Trygghet i föränderlighetens
samhälle. Han framhöll hur fantastiskt
det egentligen var att den socialdemokratiska
regeringen mitt uppe i en
högkonjunktur ändå hade tänkt på att
efter den där högkonjunkturen lurade
en mängd faror ■— en lågkonjunktur,
som skulle kunna komma att medföra

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

allvarliga bekymmer för många människor.
Han frågade, var vi andra fanns
vid det tillfället, men regeringen hade
insett vad som behövdes och därför satsat
starkt på utbildningen.

Ja, det skall erkännas. Man satsade
bl. a. oerhört starkt just på utbildningen
av tekniker. Det hela började med
kravet på en extra timme i matematik,
som ju är A och O för den som tänker
sig en teknisk bana. Det fortsatte med
snabbutbildning av lärare, som skulle
ta hand om alla dessa ungdomar med
det av samhället som strålande och lönande
utmålade teknikeryrket som ett
gyllene framtidsperspektiv. År 1962 beslöt
riksdagen att ge välmeriterade gymnasieingenjörer
en tvåårig ämnesmässig
och pedagogisk utbildning, som snabbt
skulle göra dem skickade som lärare vid
tekniska gymnasier — dessa utgjorde ju
då flaskhalsen, och den måste man operera
bort.

Sedan kan man undan för undan,
bl. a. i 1963 års riksdagstryck, läsa om
hur våldsamt man satsade på denna utbildning
och hur man betonade att
samhället hade ett praktiskt taget omätligt
behov av tekniker. Och så vet vi
precis hur det har gått. I dag är det
teknikerna som befinner sig i en för alla
uppenbarad, brydsam situation, och
ingenting tyder på att den kommer att
lätta under den närmaste framtiden.

Men då det har gått på detta sätt för
teknikerna, är det inte fara värt att vi
kommer att hamna i samma läge inom
några år även på det akademiska planet?
Föreligger det inte en mycket stor
risk för att vi snart inom många områden
har ett stort antal ungdomar med
fina akademiska betyg men utan möjligheter
till jobb, där de har användning
för sina surt förvärvade kunskaper?
År inte samhällsvetarna redan i
den situationen?

Visst kan man med statsrådet Palme
glädja sig åt den ständigt ökade tillströmningen
av studerande till våra universitet.
Men glädjen skulle onekligen
vila på en betydligt säkrare grund, om

Statsverkspropositionen m. m.
dessa ungdomar också kunde försäkras
rimliga garantier för den tid som kommer
efter studierna.

Vi hade i statsutskottets andra avdelning
för drygt en månad sedan besök
av rektorn vid Stockholms universitet.
Den närmaste anledningen till att vi hade
bett honom komma var att vi ville få
en del uppgifter om hur långt man hade
kommit med Stockholms universitets utflyttning
till Frescati-området. Vi fick
då veta att det inte hade gått så fort
som man hade planerat. Man räknade
ändå med att någon gång 1971 kanske
kunna flytta ut det mesta dit.

Han talade också om att detta fina
universitet var planerat för 15 300 studerande.
Men han upplyste samtidigt om
att antalet studerande vid Stockholms
universitet detta år är 23 000. Det har
varit en ökad tillströmning med ungefär
4 000 varje år under de senaste åren,
och det kommer att betyda att när det
fina nya universitetet är klart finns det
över 30 000 studerande och 15 300 platser.
Man kan ju knappast påstå att det
är en planering på det rätta sättet.

Om det nu alltså finns anledning att
gratulera utbildningsministern till att ha
utverkat väsentligt ökade resurser på
områden, som vi länge pekat på och ansett
nödvändigt att rusta upp, finns det
efter alla de alarmerande rapporterna
risker för en produktion av inte minst
akademisk arbetskraft långt utöver samhällets
behov. Det räcker således inte
med att konstatera, att antalet studerande
växer lavinartat år från år och att
hälsa detta med tillfredsställelse och
som en stor framgång.

I annat sammanhang framhåller statsrådet
Palme nödvändigheten av »ökat
hänsynstagande till den enskilde individen».
Men är det i själva verket inte
ett nonchalerande av just den enskilda
människan, om man förespeglar honom
att han — om han offrar några år av sitt
liv på högre studier — har att vänta sig
en riklig lön för sin möda? Visst är
kunskaper och vetande i och för sig
goda tillgångar, men anhopningen av

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kunskaper inom ett mer eller mindre begränsat
område skänker säkerligen inte
någon större tillfredsställelse eller lyckokänsla,
om man ställs utanför möjligheten
att använda dem i praktiken. I
varje fall föreställer jag mig att många
ungdomar inte kommer att betrakta det
som en stor tillgång att ha förvärvat
ett betydande vetande inom t. ex. juridikens
område, om den unge i framtiden
på grund av arbetsmarknadsläget
tvingas syssla med helt andra uppgifter
än dem han har utbildat sig för.
Jag skulle tro att han kommer att närmast
känna det som en besvärande börda.
Han kommer att känna sig djupt
besviken. Han kommer att mena att
samhället lurat honom på några år av
hans liv.

Utbildningsministerns, skolverkets
och universitetskanslersämbetets ansträngningar
måste — som jag ser det
•— snabbt och allvarligt inriktas på närmast
två ting: för det första att skapa
andra och för samhällets behov klart
dokumenterade postgymnasiala utbildningsvägar
och för det andra att få
fram så hållbara prognoser som möjligt
om näringslivets och samhällets behov
av arbetskraft, inte bara för dagen,
utan också för en överskådlig framtid,
så att ungdomarna, när de skall välja
sin studiebana, har något säkrare att
hålla sig till än det som nu finns.

Det är krav som den uppväxande
studerande ungdomen har rätt att ställa.
Ungdomarna bör inte, som nu så många
ingenjörsutbildade, en dag behöva konstatera
att de satsade fel.

Det är, herr talman, inte nog att satsa
stort på utbildningen, att satsa rätt på
utbildningen är större.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I ett uttalande för någon
tid sedan sade Förenta Nationernas
generalsekreterare U Thant att han
under de senaste 12 månaderna hade
varit vittne till fler kriser och till större
internationell spänning än under nå -

got av de tidigare 11 år, som han hade
tjänstgjort i Förenta Nationerna.

Det uttalandet borde ge oss en tankeställare.
Vi kan visserligen här i Sverige
trösta oss med att kriserna och
spänningen inte har fått utlopp i vår
omedelbara närhet utan i allmänhet
ganska långt bort, men världen krymper
undan för undan och krisområden
förflyttas nu för tiden snabbt. Det var
inte mer än ett fåtal år sedan som spänningscentrum
låg alldeles inpå oss, och
snabbheten i dess förflyttning till andra
delar av världen bör, tycker man,
väl illustrera risken för att nya scenförändringar
snabbt inträder.

Statsminister Erlander sade från denna
talarstol för en stund sedan, att alla
länder i Europa med undantag av Portugal
numera sänker sina försvarskostnader.
Uppgiften var felaktig. Jag kan
belägga den med ett exempel: de senaste
tre åren har Sovjetunionens försvarsbudget
ökats med 30 procent, varav
nära 15 procent bara i år. Världssituationen
kan sannerligen inte rubriceras
som fredlig.

Det är inte egendomligt att vi svenskar,
i likhet med en rad andra nationer,
längtar efter och vill arbeta för en
framtid som kan lösa konflikter med
hjälp av en internationell rättsordning
i stället för med våld eller med utpressning
under hot om våld. Det är också
självklart att vi efter all förmåga söker
finna former och metoder för att minska
rustningarna. Vi gör det främst genom
våra insatser i Förenta Nationerna
och vid nedrustningskonferensen i
Geneve.

Det är emellertid långt till förverkligandet
av våra förhoppningar. Förenta
Nationerna har —- inte minst under det
gångna året — visat sin oförmåga att
hindra utbrott av fientligheter även när
det gäller mindre stater, och nedrustningsförhandlingarna
i Geneve har inte
gett några resultat. De kan heller inte
under överskådlig framtid väntas ge
några resultat, som med skäl skulle kunna
betecknas som steg på vägen mot en

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

nedrustning eller ens som hejdande av
den nu pågående kapprustningen.

Vi måste därför under överskådlig
framtid liksom hittills lita till vår egen
förmåga. Vi har valt att stå utanför allianser
och har därför ingen att stödja
oss på. Vår säkerhet kan bara tillgodoses
genom ett starkt, allsidigt uppbyggt
och till sina funktioner väl avvägt försvar.

Vår alliansfrihet betyder emellertid
inte, att vi skulle vara oberoende av
situationen omkring oss. Tvärtom är
upprätthållandet av balans mellan motstående
intressen i vår närmaste omvärld
— i Europa alltså — ett starkt
intresse för oss. Vår förhoppning att
kunna hålla oss utanför krigiska förvecklingar
grundar sig i viss utsträckning
på det faktum, att i en maktbalans
även vår måttliga militära styrka effektivt
kan avskräcka en stormakt från att
angripa oss. Den tendens som kan förmärkas
till upplösning av de stora allianserna
och som av många hälsas med
glädje som ett bevis på avspänning, kan
därför rymma ökade risker för oss, i
den mån nämligen som den får till följd
att maktbalansen minskar.

Detta är den allmänna situation i vilken
vår försvarspolitik skall infogas.

För ett år sedan lade regeringen fram
ett förslag till försvarsbudget, som radikalt
bröt de principer som dittills hade
tillämpats. Det fanns inget utredningsmaterial
som gjorde en verklig bedömning
av konsekvenserna möjlig. Vi från
högerpartiet protesterade bestämt mot
förfaringssättet och yrkade på att regeringen
åtminstone skulle klarlägga vart
den syftade med sin nya försvarspolitik.
Den måste ju grunda sig på totalt
ändrade krav på försvarets förmåga och
på en ny syn på dess uppgifter, eftersom
ramen går långt under det lägsta
alternativ som regeringen antydde i sina
direktiv till försvarsutredningen.
Det minsta man i ett sådant läge kunde
begära vore då, tyckte vi i försvarsutredningen
och i högerpartiet över hu 6

Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
vud taget, att regeringen redogjorde för
denna sin nya syn.

Regeringen vägrade emellertid att ge
någon ledning -—• av skäl som då var
dunkla men som nu framstår klarare.
Man ville inte efter valnederlaget ha
en fortsatt politisk enighet om försvaret.
Man ville ha strid.

Som väntat fastställde riksdagens majoritet
i sinom tid regeringens förslag
och därmed den kostnadsram som ingen
riktigt visste vart den skulle leda.
Emellertid lät försvarsutredningen i efterhand
utreda denna ram tillsammans
med vissa andra högre ramar, och resultatet
av denna utredning framlades
i slutet av september i fjol. Konsekvenserna
på sikt av de lägsta ramarna var
skrämmande och gav en stark belysning
av vad de översta beloppen i försvarskostnader
betyder i effekt, eller
omvänt hur mycket effekt man förlorar
även vid en procentuellt sett måttlig
nedskärning av försvaret.

Vi trodde nog litet var att regeringen
skulle bli betänksam när siffrorna kom
fram, och vi hoppades att redovisningen
av de skrämmande följderna skulle
öka benägenheten till en allmän försvarsuppgörelse,
men vi bedrog oss.

Den försvarsram som statsverkspropositionen
nu presenterar ger verkligen
ingen antydan om ett nytänkande i positiv
riktning. Ramen beskrives av departementschefen
som oförändrad i fasta
priser mot i fjol, men i verkligheten
är den inte ens detta. Den är avsevärt
lägre, och regeringen har alltså även i
år lagt fram ett förslag som ligger betydligt
under den lägsta nivå som över
huvud taget är utredd.

Så ser bakgrunden ut till de uttalanden
som regeringen nu gör i skilda sammanhang.
Statsminister Erlander sade i
en nyårsintervju, att det är glädjande att
alla är överens om värdet av ett starkt
försvar. Finansministern fällde i sin
TV-presentation av statsverkspropositionen
några yttranden, som jag ännu
inte lyckats erhålla in extenso men vil -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kas innebörd var stark kritik mot dem
som säger att försvarseffekten urholkas.
Försvarsministern skriver i sin bilaga
till statsverkspropositionen att anslagen
är avmätta med tanke på att under nästa
budgetår kunna vidmakthålla och ytterligare
förstärka vårt militära försvar.

Sådana påståenden ger i hög grad ett
missvisande intryck, och jag kan inte
frigöra mig från känslan att detta sker
med full avsikt från regeringens sida.
Ett »starkt försvar» kan visserligen vara
nästan vad som helst, men när man talar
om att vidmakthålla dess styrka eller
att öka den, borde man rimligen mena
förmågan att fullgöra uppgiften, och
den bestäms av den militära styrkan i
förhållande till krigsmakter över huvud
taget och naturligtvis i första hand
i förhållande till krigsmakter i vår närhet.

När det gäller näringslivets internationella
konkurrenskraft, dvs. exportförmåga,
så är dennas upprätthållande
ett vitalt intresse för vårt framåtskridande,
vår sysselsättning och vår ekonomiska
trygghet. Det förnekar ingen
och regeringens finansplan ägnar huvudintresset,
kan man nog säga, åt problemet
i samband med den konkurrenskraften.
Den kan bara bibehållas om
man ständigt förbättrar och förnyar
industrins anläggningar och maskinella
utrustning. Om inte den utbyggnadstakten
ökar med ett antal procent varje
år, så är man allvarligt bekymrad,
och det med rätta, i synnerhet om utbyggnaden
går snabbare i var omvärld.
Om någon skulle komma på idén att
påstå, att vi för att vi har byggt några
nya fabriker och skaffat en del nya
maskiner i landet, måste ha vidmakthållit
och förstärkt vår konkurrenskraft
gentemot utlandet, har jag svårt
att tro att han skulle bli tagen på allvar.

Likafullt är det precis på det sättet
regeringen gör när det gäller försvaret.
Man räknar upp en del ny materiel
som kommer att tillföras, men man
låtsas inte om att det samtidigt också

försvinner en hel del materiel, och
man låtsas framför allt inte om att det
också tillförs ny och modern materiel
till krigsmakterna omkring oss och att
detta i själva verket sker i snabbare
takt.

Resultatet av den ekonomiska striden
på världsmarknaden kan ständigt
avläsas genom exportens utveckling.
Sjunker vår förmåga att där hävda oss,
måste denna förmåga snabbt återhämtas
om vi skall kunna bibehålla vår
ekonomiska trygghet. Försvarsförmågans
förändringar kan i fredstid fastställas
endast genom ingående studier
och analyser. Sådana är gjorda och
visar klart och otvetydigt, att vår förmåga
att försvara oss med den nu inledda
försvarspolitiken sjunker •— och
sjunker ganska snabbt — och därmed
också vår trygghet mot yttre våld.

Dessa fakta kan rimligen inte vara
regeringen främmande. Man har emellertid
tydligen å ena sidan bedömt den
inrikespolitiska vinsten för sitt parti av
en negativ försvarspolitik vara så stor,
att man är beredd att utsätta svenska
folket för ökade risker. Å andra sidan
har man förmodligen en känsla av att
svenska folket kanske inte skulle gilla
dessa ökade risker om de öppet erkändes,
och så förnekar man och försöker
dölja att det har skett någon egentlig
förändring alls.

Som skäl för neddragningarna brukar
olika saker åberopas. Ofta är det
samhällsekonomin. Jag har alltid tyckt
att det borde framstå som alldeles orimligt
både för oss själva och för betraktare
utifrån, att Europas kanske rikaste
nation skulle kunna känna sig tvingad
till så här drastiska och för vår säkerhet
vanskliga nedskärningar för att
spara en utgift på ett par tre tiondels
procent av bruttonationalprodukten,
eller — för att räkna i annat mått —
mellan en och två procent av våra
statsutgifter. Men även om man skulle
bortse från detta, är det nog inte säkert
att man räknar helt korrekt.

Det är betydande belopp som den

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

nya försvarspolitiken helt oväntat dragit
undan från det svenska näringslivet,
i första hand verkstadsindustrin. Jag
vill upprepa en uppgift som herr Holmberg
lämnade i sin debatt med statsministern
för en stund sedan, nämligen
att om den försvarspolitik hade bibehållits,
som fördes fram till den 1 juli
1967 i enlighet med 1963 års försvarsöverenskommelse
och som syftade till
att åtminstone i det närmaste vidmakthålla
en oförändrad försvarsförmåga,
hade beställningarna av försvarsmateriel
varit över en miljard kronor större
nu. Det är mycket pengar, och det är
pengar som direkt skulle ha ökat sysselsättningen
inom svensk industri. Om
man borträknar de importerade produkter
som ingår i fabrikationen och
som i detta sammanhang inte har särskilt
stor betydelse, skulle beloppet
nästan helt ha gått till avlöningar •—
huvuddelen inom verkstadsindustrin
och resten inom andra delar av det
svenska näringslivet.

Verkstadsindustrin är hårt drabbad
av arbetslöshet. Har regeringen funderat
över hur stor del av denna och av
arbetslösheten över huvud taget i Sverige,
som direkt kan hänföras till regeringens
nya försvarspolitik? Det förefaller
inte så; i varje fall antyds problematiken
inte med ett ord i finansplanen.
När verkstadsindustrins problem
där diskuteras säger man bara att
»sysselsättningen har påverkats av en
lägre tillväxt av den utländska efterfrågan
än under tidigare år». Den inhemska
minskningen i form av mindre
försvarsbeställningar än som tidigare
var planerat nämner man inte, trots
att den är av betydande storleksordning.

Regeringen intresserar sig mera för
utvidgade åtgärder att dämpa arbetslöshetens
följder genom beredskapsarbete
och omskolningskurser. Det förefaller
nästan som om regeringen skulle
tycka det vara mera värdefullt att redovisa
låga försvarskostnader och höga
kostnader för omhändertagande av ar -

Statsverkspropositionen m. in.
betslösa än att i första hand satsa på
att arbetslöshet icke skall uppstå. I annat
fall borde man även från denna
viktiga utgångspunkt ha gått fram med
större måtta i fråga om neddragningarna.

Det är för övrigt inte bara den direkta
arbetslösheten som förvärras genom
de kraftigt minskade försvarsbeställningarna,
den tekniska utvecklingen
inom industrin dämpas och en extra,
i och för sig ingalunda önskvärd,
strukturomdaning framtvingas.

I fjol övergick regeringen till att vid
presentationen i statsverkspropositionen
av försvarskosinaderna lägga till
ett belopp, som i förväg hade beräknats
för att täcka prisstegringarna under
det kommande budgetåret. Detta
var väl i och för sig ingenting att opponera
sig emot, även om det verkade
som om avsikten främst var att dölja
en del av neddragningarna vid jämförelser
med tidigare kostnadsramar.

I år har man gått ett steg längre —
enligt min mening ett steg för långt.
Man lägger även nu på eu kostnad för
sannolika prisstegringar. Hur den är
fastställd anges icke, men skulle man
beräkna den efter regeringens egna
framtidsprognoser, så är den mellan
100 och 200 miljoner kronor för hög.
Man undrar om regeringen inte tror på
sina egna prognoser. Eller är detta ytterligare
ett utslag av dess tydliga strävan
att dimma in vad som verkligen
äger rum i fråga om försvaret?

En övergång till lägre ramar kan ske
på i princip två olika sätt. Det ena innebär
att man så snabbt som möjligt söker
sig ner till den organisation och det
materialbestånd som den lägre ramen
kontinuerligt möjliggör. Man begränsar
då riskerna för att komma under den
effekt som ramen på sikt syftar till att
vidmakthålla. Man får å andra sidan
i början en anhopning av modern materiel,
som alltså är avsedd för en större
organisation och som därför inte
kan utnyttjas helt. Handlingsfriheten att
med god planering vidta förändringar

84 Nr 2 Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Interpellation ang. undervisningen i skolorna om internationella problem

både uppåt och nedåt är så bra som det
över huvud taget är möjligt att uppnå
vid en förändring av planeringsnivån.

Den andra metoden innebär, att man
i stort sett bibehåller den gamla organisationen
och låter neddragningen gå
ut över anskaffningen av ny materiel.
Den metoden utnyttjar naturligtvis befintlig
materiel bättre och den medför
därför att försvarseffekten går ner långsammare,
till en början. På någon sikt
kommer effekten i gengäld att sjunka
långt under den nivå som ramen i och
för sig skulle möjliggöra. Vidare beskärs
starkt och ganska snart handlingsfriheten
i vad den avser att återhämta
styrka. Efter ett fåtal år hjälper
det inte med anslagsökningar, det tar då
under alla omständigheter många år att
återvinna en högre effekt. Metoden gör
en långtidsplanering ganska meningslös
och den ger alltså dåligt utbyte av satsade
medel.

Men vad som är värre är, att om man
inte med säkerhet vet att riskerna i eu
avlägsen framtid kommer att vara
mindre än riskerna under tiden närmast
framöver, så är det en metod som
det är farligt och ansvarslöst att tilllämpa.
Det är den metoden som regeringen
har valt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr andre vice talmannen IVÅR JOHANSSON
(ep) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj :ts proposition nr 7, med
förslag till narkotikastrafflag, m. in.,
hemställer jag, att kammaren måtte medgiva,
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda proposition
utsträckes till det sammanträde, som
infaller näst efter femton dagar från

den dag propositionen kom kammaren
till handa.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
för utlandsvistelse under tiden den 6
—den 15 mars 1968.

Uddevalla den 18 januari 1968

Einar Dahl

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 15, till Konungen angående val av
ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

10, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

11, angående överlåtelse av staten
tillhörig mark m. m.; och

nr 13, med förslag till förordning om
särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning om förflyttning av riksbankens
sedeltryckeri till Tumba.

Interpellation ang. undervisningen i skolorna
om internationella problem

Ordet gavs nu till herr BJÖRK (s),
som yttrade:

Herr talman! Det är allmänt omvittnat
att en växande del av den svenska

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

Interpellation ang. undervisningen i skolorna om internationella problem

ungdomen engagerar sig i internationella
konflikter och problem. Framför
allt gäller det frågor med dramatisk
tillspetsning och betydelsefulla moraliska
aspekter. Men också intresset för internationella
sammanhang i stort tycks
vara i tillväxt.

Samtidigt kan det konstateras att de
framväxande generationerna med all
sannolikhet kommer att konfronteras
med internationell problematik i långt
större utsträckning än vad som varit
fallet med människor i högre åldersklasser.
Internationellt utbyte och internationellt
samarbete i de mest skiftande
former skärper kraven på kunskaper
hos dem som under kommande år
går ut i arbetslivet. Det gäller inte bara
språkkunskaper utan också kunskap om
andra länders förhållanden och om
grundläggande villkor och regler för
den internationella samlevnaden.

Det finns eu risk att engagemang och
kunskaper inte alltid kommer att löpa
jämsides. Åtskilliga ungdomar kan uppvisa
betydande specialkunskaper om internationella
problem, i vilka de engagerat
sig. I andra fall kan intresset vara
parat med en förvånande okunnighet.
Ibland kan olika ungdomsgruppers sakkunniga
engagemang i viktiga internationella
frågor vitalisera debatten och
sprida intresse även bland de äldre generationerna.
Dessemellan kan ungdomliga
manifestationer genom en kombination
av okunnighet och våldstendenser
framkalla negativa reaktioner i just de
frågor demonstranterna vill aktualisera.

Självfallet måste ansvariga instanser
med skärpa reagera mot varje försök
att bryta mot grundläggande regler för
den internationella samlevnaden och för
vår egen demokratiska samhällsordning.
Men innan man moraliserar över
den okunnighet som ligger bakom vissa
manifestationer, har företrädare för
mognare generationer anledning att fråga
sig, om de gett de unga generationerna
ett tillräckligt kunskapsunderlag för att
möta problemen i en alltmer kompli -

cerad värld. Därmed tangeras frågan
om undervisningens innehåll och inriktning
i olika skolformer. De ansvariga
instanserna har visat sig medvetna
om att ungdomen måste ges en god
kunskapsgrund om det svenska samhälle,
i vilket de kommer att verka. Liknande
krav måste ställas, när det gäller
kunskaper om det världssamhälle,
som de i allt större utsträckning kommer
att möta.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för utbildningsdepartementet ställa följande
fråga:

Ånser statsrådet att nuvarande läroplaner,
läroböcker och lärarutbildning
för olika skolformer skapar tillräckligt
underlag för en tillfredsställande undervisning
om de internationella problem,
som dagens ungdomsegenerationer möter
och kommer att möta?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

52, av herr Werner, om upprättande
av diplomatiska förbindelser med
Demokratiska Republiken Vietnam;

nr 53, av herr Jansson, Paul, m. fl.,
om barntillägg till grupplivförsäkringen
för riksdagens ledamöter, m. in.;

nr 54, av herr Sundin, om anslag till
marketenterikassan vid det svenska FNförbandet
på Cypern;

nr 55, av herr Werner, om hjälp till
återuppbyggnad av ödelagda områden
i Vietnam;

nr 56, av herr Bengtson, om ökad
information i skolorna angående skadeverkningarna
av stimulantia;

nr 57, av fru Ohlsson, Lilly, m. fl., om
slopande av betyg i uppförande och
ordning för elever i yrkesskola;

nr 58, av herr Dahlberg och herr Johansson,
Tage, om utredning rörande
verkstäder för handikappade;

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

nr 59, av herr Olsson, Johan, in. fl.,
om vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder; nr

60, av herr Bengtson, om befrielse
för hörselskadade från skyldighet att
lösa TV-licens;

nr 61, av herr Hjorth in. fl., om information
angående nya bestämmelser om
säkerhetsutrustning på bilar;

nr 62, av herr Strandberg in. fl., om
inrättande av en reklamationsnämnd
vid televerket;

nr 63, av herr Sundin, om utökning
av den svenska isbrytarflottans kapacitet; nr

64, av fru Dieseli och fru Hultell,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till nykterhetsorganisationer
m. m.;

nr 65, av herr Eriksson, Karl-Erik,
in. fl., om anordnande av ett riksomfattande
idrottslotteri;

nr 66, av fru Hultell och fru Diesel!,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Bidrag till Centralförbundet
för nykterhetsundervisning;

nr 67, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Sörenson, om höjt anslag till
studielitteratur för synskadade;

nr 68, av herr Åkesson och herr Petersson,
Erik Filip, om avveckling av
dyrortsgrupperingen av de statsanställdas
löner;

nr 69, av herr Enarsson in. fl., om
upphävande av förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten;

nr 70, av herr Jacobsson, Per, och
herr Andersson, Axel, om differentiering
av skatten på bensin och olja;

nr 71, av herr Dahlén in. fl., om utbyggd
statlig prognosverksamhet och
ekonomisk planering;

nr 72, av herr Hedström m. fl., om
ökad statlig företagsamhet i Norrbotten; nr

73, av herr Eriksson, Karl-Erik,
angående återlån från allmänna pensionsfonden; nr

74, av herr Werner, om samordning
av de statliga företagen, m. in.;
nr 75, av herr Ernulf, angående respit

vid underlåtenhet att betala försäkringspremie; nr

76, av herr Ernulf, angående viss
ökad befogenhet för övervakningsnämnd
vid kriminalvård i frihet;

nr 77, av herr Hjorth och herr Jansson,
Paul, om upphävande av förbudet
mot offentlig nöjestillställning på vissa
kyrkliga helgdagar;

nr 78, av herr Jansson, Paul, in. fl.,
om ersättning från försäkringskassa åt
donator av transplantat;

nr 79, av herr Petersson, Bertil, m. fl.,
om åtgärder för att minska tobakskonsumtionen; nr

80, av herr Werner, om lagstiftning
angående viss minsta tid vid avskedande
från arbetsanställning;

nr 81, av herr Werner, angående vissa
förhandlingar före beslut om nedläggning
av företag, m. m.;

nr 82, av herr Hansson, om förnyelse
av läkarintyg för körkortsinnehavare;

nr 83, av fru Hultell m. fl., angående
förorening från passagerarfartyg genom
utsläpp av toalettavfall m. m.;

nr 84, av herr Karlsson, Göran, om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös eller
ofredar villebråd;

nr 85, av fru Landberg in. fl., om ändring
av koncessionsbestämmelserna angående
linjetrafik för personbefordran;

nr 86, av herr Skärman m. fl., om
vissa åtgärder mot djurplågeri;

nr 87, av herrar Svenungsson och 77-stad, om stödfartyg för vinterfisket
utanför den norska kusten;

nr 88, av herr Hubinette, om utredning
rörande bullerproblemet;

nr 89, av herr Mattsson, angående varudeklaration
för tandkräm;

nr 90, av fru Olsson, Elvy, m. fl., angående
informationen om de sociala
förmånerna;

nr 91, av herr Olsson, Johan, och herr
Svanström, om måltider för gamla och
handikappade inom skolbespisningen;

nr 92, av herr Strandberg, om en broschyr
angående realisationsvinstbeskattningen;
samt

Torsdagen den 18 januari 1968 fm.

Nr 2

nr 93, av herr Sandin och herr Petersson,
Erik Filip, om rabatt för folkpensionärer
på statens järnvägars och
postverkets busslinjer.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Lokander (s) till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet:
»Anser Statsrådet att gällande
upphandlingsbestämmelser för försvarsmakten
är utformade på ett sätt som
gör det möjligt att i förekommande fall
i önskvärd utsträckning beakta arbetsmarknadsläget
i vissa branscher eller
regioner?»; samt

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till
herr statsrådet Geijer:

»Har Statsrådet observerat att i radio
den 2 januari i år lämnats uppgif -

Meddelande ang. enkla frågor
ter avseende den väntade statsverkspropositionens
andra huvudtitel, däribland
exakta belopp för vissa anslag?

Har Statsrådet observerat att i föredrag
vid ''Skolveckan’ den 3 januari
lämnades uppgifter berörande anslagsökningar
inom s. k. undervisningsdepartementets
stat ’som inom en liten
stund skall fastställas i konseljen’?

Vill Statsrådet ange om det är fråga
om början till ett nytt sätt att offentliggöra
Kungl. Maj:ts statsverksproposition
eller om det rör sig om olycksfall
i arbetet?»

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.05.

In fidem
K-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Torsdagen den 18 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1968/69, samt nr 2,
angående utgifter på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Med hänvisning till det
meningsutbyte som tidigare under dagen
förekommit i denna kammare rörande
sysselsättningspolitiken, ja, arbetsmarknadspolitiken
i dess helhet,
skulle jag vilja som min uppfattning
framhålla att den föreliggande budgeten
i stor utsträckning kännetecknas av
förslag som har till uppgift att stärka
sysselsättningen i landet. Kanske vågar
man gå så långt som till påståendet att
det aldrig tidigare i Sveriges riksdag
vid ett enda tillfälle lagts fram en budget
med så stora anslagsökningar till arbetsmarknadspolitikens
fromma som
denna gång.

Det är naturligtvis också önskvärt
och nödvändigt att så sker, ty svårigheterna
på den svenska arbetsmarknaden
är kanske större än man i allmänhet
föreställer sig. Den i siffror redovisade
arbetslösheten är bara den besvärande;
och den verkliga arbetslösheten är givetvis
ännu större.

Man har i dagens debatt diskuterat
bakgrunden till detta förhållande, berört
investeringar och många andra
viktiga delar av den ekonomiska politiken.
Men främsta grunden till sysselsättningssvårigheterna
i vårt land är

självfallet den internationella konjunkturnedgång
som alltjämt pågår. Konjunkturförsvagningen
är påtaglig i hela
Västeuropa, där de stora industriländerna
i allmänhet har en rätt betydande
arbetslöshet. Siffermässigt redovisas
arbetslösheten i Västtyskland litet olika.
Den senaste siffran, som jag såg i
dag, rör sig om cirka 600 000 — verkligheten
torde vara att arbetslösheten
i Västtyskland för närvarande är närmare
en miljon än 600 000.

Å andra sidan vidtas nu åtgärder i
Västtyskland och andra länder för att
stimulera konjunkturen, och mot den
bakgrunden kan man hysa förhoppningen
att en konjunkturförbättring skall
inträda även i vårt land, i synnerhet
som vi har en betydande handel med
västeuropeiska länder. Det är också där
vi har den stora marknad som vi hoppas
skall ge oss nya sysselsättningsmöjligheter
detta år och naturligtvis även
framöver.

När man nu tvistar om varför investeringarna
inte ökat vill jag säga, att
det inte är någon ny företeelse att investeringarna
ligger stilla under en
konjunkturdämpning. Det bör understrykas
att investeringarna icke har
sjunkit •— de har stagnerat på en för
vårt land tämligen hög nivå. Att inte
ökade investeringar kan noteras under
denna lågkonjunktur är något som vi
ser motsvarigheter till också under tidigare
perioder med svag konjunktur.
Vi kan erinra oss den konjunktursvacka
som inträffade i slutet 1950-talet,
liksom för övrigt varje konjunkturdämpning
i detta land — investeringsviljan
och investeringsintresset har i
hög grad påverkats av dämpade konjunkturer.
Vi kan beklaga detta, ty vad
vi skulle behöva i nuvarande skede är
att investeringarna kraftigt ökar. Det

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

skulle vara en hjälp både för näringslivet
och för hela samhället när konjunkturen
en dag stiger. När konjunkturen
på nytt går uppåt kommer nämligen
företagen att visa ett starkt ökat
investeringsintresse, ofta så starkt ökat
att det inte finns möjligheter att då bereda
utrymme för alla önskemål som
förs fram. Det är det dilemma som vi
ställs inför vid varje sådan konjunkturdämpning
som den det här är fråga
om.

I den debatt som här har ägt rum
har också frågan om omläggningen av
skattesystemet berörts. Jag noterade
särskilt ett uttalande av herr Dahlén
som betraktade det skatteförslag vilket
nu förs fram som halvdant, ett förslag
som inte alls motsvarar de förväntningar
som man har hyst på en omläggning
av skattesystemet. Jag tror vi skall vara
glada åt att det är fråga om en omläggning
av skattesystemet som sker etappvis.
En mera radikal omläggning av
skattesystemet skulle utan vidare ha
ställt konsumenterna, löntagarna, inför
betydligt större svårigheter än vad det
nu framlagda förslaget kommer att
göra. Det innebär ett första steg till en
mervärdeskatt men ett första steg som
är så avvägt att det icke behöver leda
till några större prisgenomslag och prisstegringar.
En omläggning helt till mervärdeskatt
skulle ha fått en rent motsatt
effekt. Därför tror jag att vi i motsats
till herr Dahlén skall vara ganska
glada över att man har gått så pass försiktigt
fram som har skett vid det här
tillfället.

Vad jag främst ändå skulle vilja beröra
i detta anförande är de resonemang
kring arbetsmarknadspolitiken
som har förekommit i debatten och som
utgör en mycket viktig del av den dagsaktuella
politiken i vårt land. Anklagelserna
från oppositionen att regeringen
inte visar intresse för sysselsättningsfrågorna
kan vi väl avfärda som
nonsens, som löst prat, ty budgeten i
sig själv visar ju motsatsen. I övrigt är
det naturligtvis en felaktig framställ -

Statsverkspropositionen m. m.
ning när man försöker få det svenska
folket att tro alt regeringen skulle visa
ett ringa intresse för sysselsättningspolitiken,
eftersom intresset för sysselsättningsfrågorna
måhända dominerat
den ekonomiska politiken för socialdemokratin,
med stöd av den svenska
fackliga rörelsen.

När det gäller sysselsättningspolitiken
är det klart att man inte kan klara
sysselsättningen enbart genom att ge
ökade anslag till arbetsmarknadsstyrelsen.
Det är givetvis till en god hjälp,
men om konjunkturförsämringen är så
stark som den delvis är för närvarande
hjälper det inte enbart med sysselsättningsstimulerande
åtgärder, ty
de produkter som tillverkas skall ju
också saluföras. Det är här som den
internationella konjunkturförsvagningen
kommer in i bilden och skapar de
svårigheter som vi för närvarande brottas
med.

I den politiska debatt som har förts
här i dag — men även vid tidigare tillfällen
innan denna riksdag samlades —
har det talats om hur man skall kunna
hjälpa de arbetslösa. Det är högst beaktansvärt
att kunna hjälpa dem som
blir — och förblir —• arbetslösa i en situation
som denna, då framför allt de
äldre, de handikappade och kvinnorna
kommer i kläm.

Man har tydligen på borgerligt håll
sett lösningen i skapandet av ett försäkringssystem
som är mera allmänt än det
vi för närvarande har. Jag vill erinra
om att för 35 å 40 år sedan skapades
den frivilliga arbetslöshetsförsäkring
som alltjämt gäller i detta land. De stora
löntagargrupperna har därför med
stöd av samhället byggt upp arbetslöshetsförsäkringskassor
som i dag måste
betraktas såsom mycket värdefulla.

Från oppositionens sida för man nu
fram ett resonemang om allmän arbetslöshetsförsäkring
— det är ett av de
uttryck som jag har hört i debatten i
dag. Man har ibland kallat det inkomstgarantiförsäkring,
och ytterligare något
namn har väl tillämpats på den för -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
säkring som man ville ha genomförd.
Allmän försäkring är tydligen det uttryck
som centern har fastnat för; det
gäller då en försäkring som skall täcka
hela svenska folket.

Man rör sig här med en försäkring
av mycket stor omfattning. Jag polemiserar
i detta anförande inte mot en mera
allmän försäkring än den som nu gäller.
Vad jag för tillfället är ute efter är
att få veta vad de borgerliga egentligen
avser med sina framställningar om en
bättre försäkring vid sysslolöshet och
inkomstbortfall. I de skrifter som givits
ut har det sagts mycket litet i det avseendet.
Min fråga är: Vad menar man
med en inkomstgarantiförsäkring, en
allmän arbetslöshetsförsäkring eller vad
man nu vill kalla den?

En ekonomisk tidskrift som står den
borgerliga oppositionen nära, nämligen
Veckans Affärer, har försökt utröna
vad de borgerliga förslagen egentligen
går ut på. En artikel som inte är mer
än ett par veckor gammal har rubriken
»Politikerna ger de arbetslösa fagra löften».
Där försöker man bena upp just
de yrkanden som framställs, och man
försöker utreda vad den ena eller andra
försäkringen i verkligheten skulle
kosta. I en underrubrik har man siffror
från ett anförande av en framstående
centerpartist, som har yrkat på en
grundförsäkring på 15 kronor per dag
vid arbetslöshet. Denna grundförsäkring
skulle, har tidningen räknat ut,
kosta 400 miljoner kronor per år. Om
man skall skapa en sådan försäkring,
allmän eller inte, är naturligtvis 15 kronor
högst otilfredsställande och löser
inte alls försörjningsproblemen.

Jag skulle här i debatten vilja ställa
frågan: Var står man nu inom folkpartiet,
inom centern och inom högern när
det gäller innebörden i talet om allmän
försäkring, inkomstgarantiförsäkring
eller ytterligare något uttryck som har
använts i debatten? Om man skall få
till stånd en ordentlig debatt om det
ena eller andra systemet bör i varje fall
de borgerliga partierna i grova drag

ange hur en sådan försäkring skulle
komma att se ut. Jag hoppas att i ett
replikskifte få litet mera kännedom om
detta.

Vi vet att oavsett hur en allmän försäkring
kommer att utformas rör det
sig om betydande belopp. Ja, det är
ingen överdrift att säga att även en
blygsam försäkring, som får eu allmän
karaktär, rör sig om miljardbelopp.

Det leder till ännu en fråga: Om man
nu vill ha en försäkring som är mera
allmän, skall den finansieras genom
budgeten eller av de försäkrade själva
eller genom arbetsgivaravgifter? Det
har inte sagts någonting om finansieringsfrågan
från de borgerliga, och det
är därför som jag reser den frågan
också i denna debatt. Det skulle vara
mycket intressant att få ett svar.

Möjligen kommer man att säga i
replikerna att man inte kan svara på
den frågan förrän utredningen är klar.
Om man redan innan utredningen är
färdig kommer med klara, konkreta
yrkanden om att en försäkring skall införas,
ja, då bör man också kunna i
varje fall principiellt ange att finansiering
skall ske på det ena eller andra
sättet.

Det är en annan frågeställning som
är mycket intressant i ett sådant sammanhang
och som icke kan förbigås.
Om man tänker sig en allmän försäkring,
vilka skall inrymmas i den? Skall
det vara de som är löneanställda? Det
skulle man kunna tro att döma av det
uttryck som herr Bengtson använde i
dag, benämningen allmän arbetslöshetsförsäkring.
Han talade om försäkringshjälp
till alla arbetstagare. Men
skall vi bygga ut en sådan allmän arbetslöshetsförsäkring
till att gälla även
dem som inte är löneanställda? Om
man — såsom väl folkpartiet och högern
har gjort — talar om en allmän
inkomsttrygghetsförsäkring, kan omedelbart
dras den slutsatsen att det
inte längre är fråga om enbart dem
som är löneanställda, utan då kommer
hela kategorin fria företagare in i bil -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

den — hela jordbruket, ett par hundratusen
personer, och företagare av annan
art. Man måste också ställa en fråga
härom i den debatt som äger rum,
och de som skall kunna svara på frågan
är naturligtvis de som fört fram yrkandet.

Sedan gäller det kretsen, kollektivet
för en allmän försäkring. Om den nu
skulle komma att gälla sådana som icke
är direkt löneanställda, kan man då
också utgå från att de som yrkar på
en inkomsttrygghetsförsäkring även
räknar med att kvinnorna skall vara
med, alltså hela den kategori kvinnor
som är hemarbetande och som inte har
en direkt löneanställning? Det är också
eu fråga som jag tror att det svenska
folket skulle vilja veta någonting om. I
det sistnämnda fallet skulle naturligtvis
alla hemmafruar vara mycket tillfredsställda
om de fick veta att även de
skall omfattas av en inkomstgarantiförsäkring.
Om man vidgar kretsen, är det
klart att kostnaderna blir större. Det
gör ju att det är ännu mer angeläget
att få litet vetskap om vad man avser
med de olika benämningarna på försäkringen.

Jag understryker igen att avsikten
med detta anförande inte är att polemisera
mot en mera utbyggd försäkring.
Innan man gör det bör man veta
mera om den, och jag är ute efter att
få större kunskaper om de yrkanden
som hittills offentligt har förts fram.
Det enda jag kunnat utröna är ett pressmeddelande
som folkpartiet sände ut
den 7 december 1967, ett pressmeddelande
där man tog upp bl. a. skolfrågan,
men där man även tar upp sysselsättningsförsäkring,
som det heter, i detta
avseende. Vidare tar man upp ett resonemang
om en anknytning till studiestödet.
Man säger vidare att omskolningskurser
och dylikt också bör bli
föremål för ett stöd som skall täckas
av en sysselsättningsförsäkring. Vad
som gör att man ställer sig tveksam
inför detta pressmeddelande är att
de som går på omskolningskurser av

Statsverkspropositionen m. m.
olika slag skall få ett dylikt stöd genom
en befintlig försäkring, men det villkor,
sägs det, som uppställts bör endast
vara att utbildningen i fråga skapar
förutsättningar för varaktig sysselsättning
och »vidare bör försäkringsförmånerna
vara knutna till uppnådda
studieframgångar». Jo, jag tackar,
jag! Alla dessa 55- och 60-åringar
som nu går på omskolningskurser och
som givetvis icke har samma möjlighet
som 25- och 30-åringar att följa med
denna undervisning skulle alltså, om
de inte orkar med denna, ställas utanför
den hjälp som de nu får genom arbetsmarknadsstyrelsen
men som de inte
får genom en sysselsättningsförsäkring.
Allt enligt folkpartiets pressmeddelande
av den 7 december 1967. Det kanske
skulle vara lämpligt att herr Dahlén
kommenterade just detta.

.Tåg har vid några tillfällen kritiserat
det svenska näringslivet i samband med
att vi befinner oss i en strukturomdaning
inom näringslivet, i en driftinskränkning
som på många håll är ganska
omfattande och besvärande för den
enskilde som utsätts för konsekvenserna
av detta. Jag har sagt att företagen
bör ta på sig ett större ansvar för sina
anställda än som nu sker och icke bara
skjuta över ansvaret på samhället vilket
nu sker i mycket stor utsträckning. Jag
skall vara mycket korrekt och säga att
inte alla företag förfar på det sättet.
Allmänt skulle man kunna säga att ju
större ett företag är desto större ansvar
känner det för sina anställda —
ett ansvar som successivt avtar med
företagsstorleken. Det minsta ansvaret
för sina anställda känner i allmänhet de
medelstora och mindre företagen.

Det bör inte vara på det sättet, och
man bör inte från företagens sida kallt
skjuta över hela ansvaret för individens
och hans familjs försörjning på samhället.
Men det ligger helt i linje med
den uppfattning som högerpartiet presenterat
i en skrift, där det heter att om
man inför en allmän sysselsättningsförsäkring
— eller vilken beteckning man

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
använder sig av — kan företaget slippa
ta hänsyn till sina anställda, utan då
får detta tas av en sysselsättningsförsäkring,
d. v. s. av samhället i övrigt,
och företaget kan känna sig helt befriat
från det ansvar som det för närvarande
eventuellt känner. Hela denna
inställning vittnar om en föga human
uppfattning då det gäller medmänniskor
i samhället.

När vi har fått ett hårdare ekonomiskt
klimat har det tyvärr blivit en
annan syn på de anställda inom det
svenska näringslivet. Den uttalade viljan
till samarbete, att vi sitter i samma
båt och allt vad det brukar heta, det talar
man ju inte så mycket om, när det
kärvar till sig som det gör för närvarande.
Det gör att de enskilda människorna
verkligen kommer i kläm mycket
ofta och på ett mycket hårdhänt
sätt.

Detta är ingenting som kommer att
upphöra, utan jag tror att vi måste räkna
med att det fortsätter. Den strukturella
omdaning som har pågått en tid
inom det svenska näringslivet kommer
att fortsätta med ungefär samma styrka
som för närvarande. Det gör att för de
löneanställda kommer livet alltid att vara
hårt. De kommer alltid att vara utsatta
för betydande risker för att deras
arbete skall upphöra, deras försörjningsmöjligheter
undandras dem o. s. v.
Det gör naturligtvis att det är samhällets
skyldighet att skapa välfärdsanordningar
för att ge det skydd som samhället
kan ge, men det kan inte samtidigt
få innebära att de som driver företag
av alla slag skall få känna sig befriade
från varje form av ansvar, vilket
nu många gånger inträffar. Det har vi
sett tusentals exempel på i dessa dagar.

Jag drar mig inte för att säga att om
det för framtiden visar sig nödvändigt
att skapa en lagstiftning som ger den
enskilde ett ökat skydd i förhållande
till sin arbetsgivare så kan vi bli tvingade
till det också. Vi har i dessa avseenden
här i landet en mindre utvecklad
lagstiftning än vad som kanske

finns någon annanstans. I Mellaneuropa
kan vi i det ena landet efter det andra
finna att man har skapat en lagstiftning
som är betydligt mer utvecklad än
den vi har. Vi har inte så att säga behövt
utveckla lagstiftningen på detta
område så starkt som man har gjort i
många andra länder, men om detta
fortsätter kan behovet även bli aktuellt
i vårt land i högre grad än vad som
hittills har varit fallet.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var många intressanta
frågor som herr Geijer tog upp i
sitt anförande. Först skulle jag vilja
säga att det är angenämt att få diskutera
med en person som inte försöker
ställa motståndarens argument på huvudet.
Hittills i dag har vi från oppositionens
sida inte varit vana vid detta
mera angenäma sätt att diskutera.

Det är bara några punkter som jag
hinner ta upp i en replik. Herr Geijer
trodde att man nu i Västtyskland stimulerade
konjunkturen så pass mycket
att det verkligen skulle bli en förbättring
i Sverige. Ja, det är också min förhoppning,
och jag uttalade det i mitt
första anförande i dag, men det vore
mycket intressant att höra LO:s ordförande
säga någonting om när han
tror att denna konjunkturförbättring
kommer att ske. För min del redovisade
jag tidigare i dag att jag tror att i varje
fall under första halvåret 1968 kommer
läget att vara sådant, att vi för att få
en bättre sysselsättning måste göra större
insatser än vad regeringen har föreslagit,
och jag håller helt med herr Geijer
om att man inte kan klara alla svsselsättningsåtgärder
bara genom att ge
anslag till arbetsmarknadsstyrelsen. När
tror alltså herr Geijer att det blir så
pass mycket bättre? Från LO-håll har
det ju sagts att man inte tror att det
blir under första halvåret, och jag delar
den uppfattningen.

Vidare sade herr Geijer att det nog
inte var så dumt att regeringen bara

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

lade fram ett halvdant förslag till skattereform.
I det fallet har jag en annan
mening. Hela frågan om familjebeskattning
väntar på sin lösning, och även arbetsmarknadens
representanter i skatteberedningen
var överens om att särbeskattningen
och marginalbeskattningen
skulle tas upp. Sedan sade herr Geijer
att han tror att det inte blir några olägenheter
för konsumenterna —• inga
större prisgenomslag genom den skattereform
regeringen föreslår. Då återstår
frågan om det inte blir någon övervältring.
Jag hinner inte gå in på detta om
jag också skall ta upp frågan om sysselsättningsförsäkringen.
Jag kan med en
gång säga att jag lika litet som t. ex. inrikesministern
i november 1967 kan
svara på alla de frågor som herr Geijer
ställde. En hel del av detta har vi upprepade
gånger krävt skall utredas, och
det är mycket svåra saker. Jag skall
dock försöka ange några punkter.

Det har för det första ofta uttryckts
önskemål från dem som nu sysslar med
de nuvarande arbetslöshetskassorna att
dessa skall få integreras i ett nytt system.
Jag noterar med tacksamhet att
herr Geijer icke talade emot en allmän
sysselsättningsförsäkring. Det vore också
enligt min mening önskvärt om man
kunde i en sådan foga in de nuvarande
kassorna. Jag hoppas att den utredning,
som herr Bengtsson i Varberg leder,
skall komma med ett förslag som möjliggör
detta.

För det andra står många arbetare och
tjänstemän i dag utanför de nuvarande
arbetslöshetskassorna. Vi tror alltså att
den väsentligaste uppgiften för en allmän
sysselsättningsförsäkring är att få
in dessa människor i den. Om det dessutom
går att få in andra grupper, är
det så mycket bättre. Jag måste emellertid
medge att jag för min del icke
kan svara på om det är möjligt. Ett
önskemål kan det vara, men utredningen
skall ju klara även det spörsmålet.

För det tredje sade herr Geijer att
det kommer att kosta mycket pengar,
och det är vi verkligen medvetna om.

Statsverkspropositionen m. m.

Hur skall det betalas? Ja, det är också
en sak som är verkligt besvärlig och
som vi hoppas att utredningen skall anlägga
synpunkter på. Det måste vara ett
solidariskt ansvar för hur det skall betalas,
därom kan väl ingen tvekan råda.
De som eventuellt tycker att det är lätt
att svara på detta — och det tycks av
minspelet en hel del av dem som är
anmälda på talarlistan göra — hoppas
jag kommer att ge ett svar, när de tycker
att det är så enkelt. För min del är
det självklart —• jag upprepar det —
att det måste vara ett solidariskt ansvar.
Det är mycket sannolikt att det
blir en fördelning mellan alla de tre
grupper som herr Geijer talade om, men
den frågan får vi återkomma till.

Om vi skall fortsätta en debatt utan
att låsa oss fast, herr Geijer, anser jag
det vara rimligt att vi försöker att inte
binda oss i onödan, om vi nu är överens
om målsättningen. Jag har en känsla
av att herr Geijer inte hade någonting
emot att fler människor får en
möjlighet till försäkring vid arbetslöshet.
Det finns de som i dag säger att
så och så och så skall det vara, och är
ni inte med på det så blir det ingenting.
Herr Geijer har inte tillhört den
gruppen hittills, och jag hoppas att han
inte skall tillhöra den i fortsättningen
heller. Då får vi nämligen en politisk
storstrid, och det tycker jag inte det
finns anledning till. Det blir strid, herr
inrikesministern, om inget resultat kan
presenteras på riksdagens bord, men
jag hoppas att vi skall slippa även den
striden.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först uttrycka
min tacksamhet över att herr Geijer tog
upp frågan om arbetslöshetsförsäkringen
från en mer allvarlig utgångspunkt
än vad regeringens representanter tidigare
i dag har gjort.

Innan jag går in på frågan om arbetslösheten
vill jag säga ett ord om herr
Geijers påpekande att regeringens för -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

slag om övergång till mervärdeskatt i
alla delar är riktigt. Han tycker att man
skall gå i etapper. Även vi inom högerpartiet
anser att man vid en sådan reforms
genomförande skall gå i etapper.
Men om denna omläggning liade påbörjats
tidigare, så hade det nn inte enligt
vår mening behövt göras eu så stor
etapp i första omgången. Det är helt
enkelt regeringens senfärdighet som
tvingar fram en snabbare omläggning
av det indirekta skattesystemet än den
som regeringen har föreslagit.

Låt mig sedan ta upp frågan om arbetslösheten.
Herr Geijer har bollat med
olika uttryck. Han har talat om allmän
arbetslöshetsförsäkring, sysselsättningsförsäkring,
inkomstförsäkring och någon
form av grundförsäkring. Det finns
anledning att se till så att man använder
ett begrepp i det här fallet. Det riktiga
är naturligtvis att tala om en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vad menar
man då med det?

Inom högerpartiet har vi kunnat konstatera
— och det har säkerligen också
både regeringen och Landsorganisationen
gjort — att cirka en miljon inkomsttagare
står utanför den frivilliga försäkringen.
Det är möjligt att omkring hälften
eller upp emot 600 000 av dessa
skulle kunna infogas i det frivilliga system
som för närvarande finns. Lyckas
man med det, har man kommit en god
bit på väg. Men kvar står ändå cirka
400 000 inkomsttagare. Å andra sidan
vet ingen i dag vad detta är för människor.
Vad är det för yrken de har?
Arbetar de hela dagen? Är de tillfällighetsarbetare?
Är det kvinnor som tillfälligtvis
tar arbete och som över huvud
taget inte bryr sig om ett regelbundet
yrkesarbete? Det är frågor som måste
undersökas och utredas innan man kan
ta slutgiltig ställning till hur en allmän
arbetslöshetsförsäkring skall kunna utformas.

Det är bakgrunden till att vi som målsättning
har en allmän arbetslöshetsförsäkring
men att vi anser att KSAutredningen
skall få sådana ändrade

direktiv att utredningen med prioritet
kan gripa sig an denna fråga.

Slutligen vill jag i all korthet — eftersom
jag ser att tiden har gått ut •—
nämna att herr Geijer citerade ur någon
broschyr — ehuru inte fullständigt
— om att vi från högerpartiet skulle
ha sagt att arbetslöshetsförsäkringen
är avsedd att befria företagarna från
ansvar. Nej, herr Geijer, så är det inte.
Men vi har en mängd mindre arbetsgivare
i detta land, 300 000, 400 000, och
de kan inte klara sitt ansvar gentemot
de anställda om dessa inte har en trygghetsförsäkring.
Det är alltså en vädjan
om solidaritet inom ramen för en allmän
arbetslöshetsförsäkring som högerpartiet
framställer.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Då man talar om sysselsättningen
bör man särskilja två begrepp.
Det ena är att man skall tänka
på att vidta åtgärder för att skapa arbetstillfällen.
Där kommer bl. a. investeringarna
in som en viktig faktor. I
det avseendet kan man inte påstå att
budgeten är särskilt gynnsam för näringslivet,
och det har också Industriförbundets
ordförande uttalat.

Om man å den andra sidan benämner
det så, att man vill bota de skador som
uppkommer, d. v. s. man vill hjälpa
dem som är arbetslösa, då har jag redan
tidigare betygat att i budgeten har avsatts
stora belopp för den sidan av sysselsättningsfrågan.

Beträffande investeringarna är det
riktigt, som herr Geijer sade, att i en
dämpad konjunktur blir ju investeringarna
inte ökande. Men under de fyra,
fem första åren av 1960-talet hade vi ju
också stillastående eller stagnerande investeringar
för industrin i vårt land.
Det beaktade inte regeringen trots ständiga
påpekanden.

Sedan skulle jag också vilja fråga vad
herr Geijers uppfattning är om den
nuvarande högräntan och på vilket sätt
den inverkar på investeringarna och
om vi skall fortsätta med den politiken.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

Jag noterar också en intressant sak
som herr Geijer säger beträffande skatten.
Han säger att det hela skulle ske
etappvis. Jag vet inte om herr Geijer
då menade att om det skulle vara företagsvänligt,
skulle man alltså inte ha
infört arbetsgivaravgiften. Men den
skulle man senare ta itu med. Det har
nämligen för ganska länge sedan gjorts
ett uttalande från Landsorganisationens
sida — som jag tycker var alldeles riktigt
— att en företagsbeskattning egentligen
verkar som en omsättningsskatt
därför att företagen ju tar ut det där
beloppet senare. Det kommer man inte
ifrån, och då blir det en omsättningsskatt
via företagen.

När det gäller arbetslöshetsförsäkringen
är väl herr Geijer och jag fullkomligt
eniga om en sak, nämligen att
den som oförskyllt blir arbetslös skall
ha hjälp på något sätt. Nästa problem
att diskutera blir på vilket sätt detta
skall betalas. Ja, kostnaden blir egentligen
densamma eftersom vederbörande
skall ha sin hjälp. Man kan diskutera
om avgiften skall betalas över budgeten,
om arbetsgivaren skall betala den
eller om försäkringstagaren själv skall
betala den. Är denna fråga så väsentlig?
Nu säger vi att arbetsgivarna betalar
avgifterna till ATP, men jag tror att herr
Geijer är ense med mig om att arbetstagarna
naturligtvis har förtjänat dessa
pengar. Man säger inte att arbetsgivaren
betalar ut detta utan vidare, utan arbetstagarna
har tjänat in dessa pengar. Går
man in på detta resonemang blir inte
finansieringsproblemet så besvärligt.
Den arbetslöse skall ha hjälp, och då
kan man diskutera vilken väg vi i det
fallet skall gå.

Man frågar också hur försäkringen
skall se ut. Ja, det finns ju ett par exempel.
Jag vet inte varför man så ogärna
gör jämförelser. Socialministern
skulle kunna ge exempel, ty vi har ju
en sjukförsäkring som träder in vid ett
inkomstbortfall. Pensionärerna klagade
mycket över att de inte fick del av sjukförsäkringen
på samma sätt, men det

Statsverkspropositionen m. m.
är ju ett inkomstbortfall man vill kompensera.
Det är samma sak i detta fall.
Har vi friställt en jordbrukare och han
inte kan beredas arbete så bör han kompenseras.
Jag använder herr Strängs
terminologi. Han talar inte om skattehöjningar
utan om inkomstförstärkningar,
inte om arbetslösa utom om friställda
o. s. v. Blir någon friställd så
har han inte något arbete.

Det är den förklaring jag vill ge. Nog
kan vi komma överens om hur det skall
ordnas, men viktigast är att vi är eniga
om att det bör lämnas en ersättning till
alla dem som drabbas av arbetslöshet.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herrarna från oppositionen
är glada över att jag inte haft
något att erinra emot en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Jag vill då säga att
jag inte kan tala emot något som jag
inte vet vad det är. Jag har försökt att
ställa frågor härom men har fått ganska
bristfälliga svar.

Herr Holmberg säger att jag har bollat
med olika uttryck, allmän arbetslöshetsförsäkring
och inkomstförsäkring.
Det är inte jag som har bollat med detta
utan det är oppositionen. Men så tilllägger
herr Holmberg att det naturligtvis
bör vara en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Vad högern har krävt är ju
en allmän inkomstförsäkring, vilket
också framgår av en skrift som utgivits
av Medborgarskolan — jag förmodar
att den är bekant inom högerpartiet —
där det ordagrant sägs: »Existensen av
en allmän inkomstförsäkring fritager
det rationaliserande företaget från det
ekonomiska ansvaret för sina anställda.»

Jag tänkte faktiskt att man skulle kunna
få något mera kött på de här benen,
och så börjar alla tre att tala om utredningar,
men inte om vad som regeringen
har sagt måste ske. I det fallet
var det inte acceptabelt att något skulle
utredas, då skulle svar lämnas på förhand,
men om man frågar vad man från

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
oppositionen menar med sitt förslag
får man till svar att det skall utredas.

Går det inte åtminstone att svara på
frågan hur ni vill att det hela skall finansieras?
Skall försäkringstagarna själva
betala, skall arbetsgivarna betala,
skall det gå över budgeten eller skall
det vara en kombination? Det är en så
pass elementär fråga att man bör kunna
lämna ett svar på den när man presenterar
ett krav. Får hemmafruarna
vara med i försäkringen? Skall det vara
en allmän sysselsättningsförsäkring?
Vi har någon miljon hemmafruar som
skulle vilja ha något arbete men som
av olika omständigheter inte kan få ett
arbete. Det kan bero på geografisk belägenhet
eller annat. Skall de få ersättning
från en allmän inkomstförsäkring
som högern har föreslagit? Ni bör
väl ha gjort klart för er något vad
det är frågan om innan ni framför ett
förslag. Av de rent löneanställda som nu
står utanför är det väl i verkligheten
få som icke kan vinna inträde i redan
befintliga arbetslöshetskassor. När det
gäller enskilda företagare har enligt
Veckans Affärer en del organisationer
— Lasttrafikbilägareförbundet, Taxiförbundet,
Omnibusägareförbundet
o. s. v. — sagt att de avvisar en allmän
arbetslöshetsförsäkring eller en allmän
sysselsättningsförsäkring. Även RLF avvisar
en sådan försäkring, ehuru på annat
sätt.

När nu den här debatten har pågått
så länge och de borgerliga med stor
frenesi yrkat på en så vital ändring i
sociallagstiftningen, bör de, samtidigt
som de för fram kravet så hårdhänt,
också tala om något så när vad det hela
innebär.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I sitt senaste anförande
var herr Geijer riktigt stygg mot
sina partivänner i regeringen, men det
tänkte han kanske inte på. Herr Geijer
sade ju: Skall man inte ha huvuddragen
klara för sig i ett förslag, innan

man anser att något bör göras? Det är
alltså en direkt kritik mot inrikesministern,
som har tillsatt en utredning
om kontantunderstödsverksamheten
och därvid icke deklarerat hur denna
verksamhet skall finansieras. Han har
i stället sagt att utredningen skall överväga
olika finansieringsalternativ. Regeringen
vet alltså inte vilken finansieringsform
den bör bestämma sig för.
Men när vi kräver att denna statliga
utredning skall få vidgade uppgifter,
dvs. ett besked från regeringen om att
också ta snabbt upp frågan om en allmän
sysselsättningsförsäkring, då tycker
herr Geijer att vi skall tala om i
detalj hur försäkringen skall finansieras,
innan vi för fram detta krav till
regeringen. Herr Geijer måste väl ändå
erkänna att det inte går ihop. Herr
Geijer var långt ifrån den argumenteringsmetod
herr Erlander begagnade i
förmiddags, men han tog ett tuppfjät
åt det hållet. Det är orimligt att begära
att man skall ha klart i detalj vilken
finansieringsmetod man bör välja.

Låt oss se, herr Geijer, på alla de
socialförsäkringar vi nu har och de
många olika finansieringsmetoderna
för dessa! Vi har upprepade gånger
sagt — den saken var uppe i skatteberedningen
-— att tiden torde vara
inne för att åstadkomma större enhetlighet
i fråga om finansieringen av socialförsäkringarna.
Jag skulle tro att
herr Geijer också är intresserad av detta,
men om herr Geijer i en replik till
mig skulle säga att han hyser ett sådant
intresse, så kommer jag inte att kräva
att herr Geijer omedelbart skall ha
klart för sig hur denna finansieringsfråga
i så fall i detalj skall ordnas, ty
det är fullkomligt orimligt att begära
det. Inrikesministern har inte klarat av
uppgiften utan har satt till en utredning
som skall tala om för honom vad
han lämpligen bör tycka. Sedan får
han ju tycka vad han vill, och det får
vi också, när förslaget kommer.

Den väsentliga frågan är ju i alla fall,
om socialdemokratin vill vara med om

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

att man utreder frågan om en arbetslöshetsförsäkring
som omfattar fler
människor än de nuvarande. Att det
föreligger stora svårigheter när det gäller
att bedöma hur långt man skall gå
vet vi alla, och det vet alldeles säkert
den utredning som sysslar med saken.
Jag tror att vi skulle ha kommit en bra
bit på väg i den här debatten, om herr
Geijer inte bara som socialdemokratisk
riksdagsledamot utan även som LOordförande
sade att man från LO:s
sida verkligen är intresserad av att den
utredning som nu arbetar skall ta upp
hela detta problemkomplex och att LOsidan
inte är bunden av någon uppfattning
om att försäkringen skall finansieras
på det ena eller andra sättet.
Då finge vi ett resultat av förstakammardebatten
också.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Man råkar ofta ut för
felcitat och feljämförelser. Jag är ledsen
att säga det, men herr Geijer har
tydligen gjort det, då han citerade en
skrift, som han hänförde till högerpartiet,
om att vi skulle begära en allmän
inkomstförsäkring. Det är Studieförbundet
Medborgarskolan som har en
sådan diskussion i gång, och skriften
hänför sig till författaren. Denne säger
att skriftens innehåll är »bestämt av
hans personliga bedömning av vad som
är särskilt viktigt». Det är alltså författarens
uppfattning. Min personliga
bedömning här i talarstolen är att vi
skall tala om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Det är alltså högerpartiets
uppfattning. Vad Studieförbundet Medborgarskolan,
ABF eller andra studieförbund
anser behöver vi inte diskutera
i denna kammare.

Vidare säger herr Geijer att han inte
kan tala emot någonting som han inte
vet någonting om. Han kan alltså inte
tala emot en allmän arbetslöshetsförsäkring,
och det är vi glada för. Vi är
dock överens om att vi måste undersöka
vilka möjligheter vi har att upp 7

Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
nå det mål som de borgerliga partierna
har uppställt, nämligen att åstadkomma
en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Vi har i dag över 600 000 personer
som är fackligt organiserade och arbetande
inom yrkesområden, där de borde
ha möjlighet att ansluta sig till en
arbetslöshetskassa men ändå inte har
gjort det. Av dessa är det över 100 000
personer, som tillhör fackorganisationer
med arbetslöshetskassa, och 500 000
personer i fackorganisationer utan arbetslöshetskassa.
Det är i första hand
dessa personer som det gäller. Därutöver
finns det, som jag tidigare påpekade,
en grupp människor om vilka
man inte vet vilket yrke, vilken inkomst
och vilken ställning i arbetslivet
de i dag har. Där finns anledning för
statsmakterna att undersöka om inte
även deras trygghetsförhållanden bör
kunna lösas genom en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Det är ju den problematiken
som vi resonerar om.

Jag kan inte förstå att herr Geijer,
som ju i andra sammanhang självfallet
vill slå vakt om arbetstagarnas intressen
— det är naturligt — inte vill biträda
ett förslag som syftar till att ge
en ökad trygghet. Jag skulle vilja sluta
mitt anförande med att fråga herr Geijer:
Vad har herr Geijer gjort i sin
egenskap av ledamot i denna kammare
för att se till att de många människor
som i dag har möjlighet att ansluta sig
till en arbetslöshetskassa och få trygghet
verkligen gör det? Det skulle verkligen
vara en uppgift för herr Geijer
att gripa sig an med.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Geijer sade att
han inte visste vad vi menade. Jag
tyckte dock att det rådde enighet om
att den som nu blir arbetslös skall få
ersättning. Det var ju det som vi diskuterade.
Därom råder väl ingen tvekan.
Herr Geijer påstod att herr Dahlén,
herr Holmberg och jag hade nämnt
ordet utredning, men det var faktiskt

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
så att jag inte nämnde ordet utredning.
Jag ansåg nämligen att om vi i princip
var eniga om vart vi ville komma, fick
utredningen sedan fortsätta arbetet.
Nu skall jag emellertid tala om utredningen,
ty jag skall citera några rader
ur direktiven för utredningen. Där står
bl. a.: »Skulle utredningen finna att
någon form av obligatorisk försäkring
behövs, bör möjligheterna att samordna
den med den nuvarande frivilliga
försäkringen undersökas. Är detta inte
möjligt bör också andra lösningar prövas.
Självfallet måste också undersökas
vilka finansieringsformer som är
lämpligast vid olika försäkringssystem.»

Ja, det är något om vad utredningen
menar att man skall göra i detta fall.
När det gäller betalningen för detta
kan vi i stora drag säga, att kostnaderna
kommer att betalas av produktionen.
Betalningen skall givetvis komma
från det som arbetarna själva producerar
och företagarna hjälper till med.
Men sedan kan man naturligtvis, som
utredningsdirektiven säger, diskutera i
vilka former pengarna skall utgå.

Herr Geijer talade i sitt första anförande
om företagens ansvarighet. Här
får vi räkna med den besvärligheten
att en hel del företag kommer att sluta
på sådant sätt, att det tyvärr inte finns
något att ta från dem; allting blir helt
enkelt slut. Och då anser jag det självklart
att vi på något sätt måste hjälpa
dem som blir arbetslösa.

Att de mindre och de små företagen
skulle vara besvärligast är en uppfattning
som jag inte delar. I många fall
torde den mindre företagsamheten inte
ha orsakat några besvärligheter alls.
Jag tror exempelvis inte att den småländska
småindustrin har ställt till
några besvärligheter på arbetsmarknaden,
utan den har själv tagit hand om
sådana problem.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Min förmodan redan
före denna debatt var att de borgerliga

partierna ytterst litet hade gjort klart
för sig vad de egentligen avsåg, och jag
tror mig ha fått det bekräftat i debatten.
Det enda som tycks mig ha klarnat
något är att man avser en allmän arbetslöshetsförsäkring,
d. v. s. löneanställda.
Detta skulle innebära att de borgerliga
trots talet om inkomsttrygghetsförsäkring,
eller vad det nu heter, inte
avser andra än löneanställda och alltså
utesluter alla kvinnor liksom hela sektorn
fria företagare o. s. v. Det är ett
klarläggande som jag tycker mig ha fått
i denna debatt och som kan vara värdefullt
i och för sig.

Herr Holmberg berörde i sitt senaste
anförande de nuvarande arbetslöshetskassorna
och frågade anklagande vad
jag hade gjort för att få en större anslutning.
Ja, de nuvarande kassorna är
frivilliga, som det heter; ingen kan
tvingas att ansluta sig, önskar någon
stå utanför måste det respekteras. Å
andra sidan är det möjligt att ansluta
sig enbart till arbetslöshetskassan utan
att därför vara fackligt organiserad.
Trots detta är det ganska många som
föredrar att stå helt utanför det nuvarande
försäkringssystemet. Naturligtvis
kan detta beklagas, men många människor
tänker ju inte så mycket på den
tid som kan komma, med ogynnsamma
förhållanden och svårigheter sådana
som vi upplever för närvarande. Detta
är det faktiska förhållandet — den frivillighet
som nu råder innebär att
många föredrar att icke ha något försäkringsskydd
vid arbetslöshet, trots att
villkoren ekonomiskt sett är mycket
moderata. Jag är övertygad om att den
nuvarande försäkringen kostar mycket
mindre än en obligatorisk försäkring
skulle göra, eftersom administrationskostnaderna
i det nuvarande arbetslöshetskassesystemet
är så låga.

Men jag tror att det vore klokt om
de borgerliga för framtiden, när man
skall diskutera frågor där människor i
så hög grad är med i bilden, ville vinnlägga
sig om att föra ett resonemang
som icke i första hand tar sikte på att

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

värva röster i ett kommande val. Det
har deras argumentation hittills i denna
fråga varit inriktad på. Och detta
har gjort att folk i allmänhet, ute på
fältet, vet ytterst litet om vad som ligger
i de olika begreppen. Detta är minsann
inte en fråga som man bör använda
för att söka övertyga folk om att
de skall rösta på ena eller andra sättet.
Nej, man skall i stället ge klara besked
om vad man vill och presentera det för
valmanskåren och alla berörda, så att
förslagen kan prövas ordentligt. Men
argumentera inte för en viss försäkringsform
förrän man något så när vet
vad man själv avser att den skall innebära! Jag

vill understryka detta eftersom
det gäller en viktig del av hela den besvärliga
situation som vi befinner oss
i, där många, många löneanställda här i
landet är mycket hårt trängda.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig allra först göra
några kommentarer till en sak som för
mig ter sig mycket underlig, nämligen
när LO:s ordförande — »LO-basen» —
här uppträder på ett sådant sätt att man
får den uppfattningen, att en allmän och
för alla lika arbetslöshetsförsäkring icke
accepteras från LO-håll. Jag är medveten
om att det finns en utredning rörande
denna fråga, och från centerpartiets
sida har vi i en tidigare utredning
klart uttalat att vi är beredda
att solidariskt, när vi har fått bättre
besked av den nuvarande utredningen,
dela de kostnader för samhället som
en sådan försäkring för med sig.

LO:s chef frågar nu: Vad vill oppositionen?
Jag skulle i detta sammanhang
vilja fråga herr Geijer: Vill LO och
herr Geijer över huvud taget ingenting
göra för att lösa dessa frågor på ett
rättvist sätt?

När man sedan i bilden tar med hemmakvinnor
o. s. v. kommer man in på
ett område, herr Geijer, som kanske
är litet farligt att fortsätta att diskutera.

Statsverkspropositionen m. m.
Då kan vi ju även föra in i bilden det
system som för närvarande är rådande
när det gäller ATP.

Ytterligare en sak förundrar mig i
rätt stor utsträckning, nämligen när
LO:s bas står i den här talarstolen och
säger, att de mindre och medelstora
företagen har mindre ansvar för de anställda
än de stora företagen. Vi skulle
kunna bevisa att så icke är förhållandet.
Själv bor jag i en kommun där
vi har små och medelstora företag, och
de flesta i den här kammaren är väl
i en liknande situation. Se hur de stora
koncernerna bär sig åt i nuvarande konjunkturläge,
herr Geijer, och se hur de
små och medelstora företagen får kämpa
för att över huvud taget klara det
som är det väsentliga i samhället i dag,
nämligen tryggheten.

När jag i dag har lyssnat till statsministern
i anledning av finansministerns
budgetförslag har jag frapperats av att
regeringen här bygger upp ett försvar,
icke en förklaring. Om man studerar finansplanen,
finner man att det finns
mycket litet som har med framtiden att
göra, herr finansminister.

Förra året spådde finansministern
att det skulle bli en konjunkturuppgång
år 1968. Nu skriver vi årtalet 1968.
De tendenser, som kan avläsas för konjunkturutvecklingen
under de närmaste
åren, är fortfarande mycket osäkra, vilket
finansministern själv har betygat i
medkammaren.

Under hösten har i åtskilliga länder
inom OECD-området ett element av ekonomisk-politiskt
lurpassande tillkommit.
De länder i Västeuropa som i dag
vågar att på egen hand sätta i gång en
efterfrågestimulerande politik är mycket
lätt räknade. Västtyskland har excellerat
i en deflationistisk politik, och
Storbritannien försöker att tillgodogöra
sig vinsterna av devalveringen och vidtar
dessutom strama åtgärder såväl på
socialpolitikens område som när det
gäller försvaret.

Även om vi inte hamnat i samma
situation —- det vill jag mycket starkt

100

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
understryka — som de här åberopade
länderna, så utgör årets budget ett observandum
i samma anda. Att årets
budget skulle bli ganska spartansk förbereddes
svenska folket på x-edan i höstas,
när herr Sträng sade att svenska
folket nu är ganska skattetrött och att
vi inte kan gå längre på den vägen. Det
får vi väl i rimlighetens namn hålla finansministern
räkning för, ty så är i
själva verket förhållandet hos gemene
man. Man måste emellertid få inkomster
och utgifter att gå ihop, och när jag i
årets budget ser det underskott, som
skall täckas via upplåningen, så accepterar
jag budgetpolitiken i ett finanspolitiskt
sammanhang. Av den anledningen
finns väl inte så mycket att anföra
i detta konjunkturpolitiska läge.

Det är självklart att sparandet är
nödvändigt. Man kan ju över huvud taget
icke göra nya investeidngar om det
inte sker ett nysparande i samhället.
Men på utgiftssidan är utrymmet intecknat
i förväg av reformer som riksdagen
tidigare beslutat om. Jag skulle,
herr talman, vilja uttrycka det så att
den socialdemokratiska regeringen den
här gången inte haft så mycket att regera
med i fråga om den framtida budgeten,
utan det har snarare gällt att förvalta
och fullfölja tidigare beslut, som
vi i stort sett har varit överens om i
riksdagen.

Herr talman! Man har inom regeringen
tillgång till experter på ett sätt som
inte oppositionen har, och man kan
förutse den statsfinansiella ram som
borde kunna ge utrymme för en ny reformverksamhet.
Vi måste beklagligtvis
säga, att konjunkturen är sådan, att den
nuvarande regeringen över huvud taget
icke har möjligheter att föreslå någon
ny reformaktivitet. Man talar om nya
principer för budgetbehandlingen och
man säger att man skärskådar olika anslag
lika noga och gör bedömningen
av prioriteringen mycket noggrant. Det
synes mig som om vi i dag inte har en
politisk regering utan en expeditionsministär.

Det är utan tvivel trygghetsfrågorna
som bör stå i centrum för riksdagens
arbete för närvarande. Vi har väl anledning
att säga, att det man kunnat
satsa på rör i stort sett trygghetsfrågorna.
Inom centerpartiet är vi beredda att
motionsvis på samma sätt som tidigare
fullfölja vår uppfattning när det gäller
tryggheten.

De arbetslösa är betydligt flera än
vad som framgår av den ofullständiga
statistiken. Många anser det lönlöst att
söka arbete därför att de tidigare inte
har haft arbete. Det gäller främst ungdomar
i vårt samhälle. Dessutom finns
det en växande grupp av undersysselsatta,
åldringar och andra människor.

Arbetslöshet är naturligtvis i princip
oacceptabel. Till den sociala och humanitära
sidan kommer att man slösar
med resurser i samhället som skulle
kunna användas på ett bättre sätt. Samma
resonemang gäller helt naturligt för
icke utnyttjad kapacitet på kapitalsidan.

Det är, herr talman, angeläget att understryka
att den form av provisorier,
som utgörs av beredskapsarbeten och
omskolningskurser, som den arbetslöse
många gånger inte har någon större
nytta av, inte får betraktas som en lösning
i fortsättningen. Så som vi ser det
från centerpartiet och även kommer att
föreslå gäller det att skapa en meningsfull
sysselsättning över huvud taget.
För statsmakterna gäller det nu att satsa
mera på långsiktiga program och värderingar
än, herr talman, på skyddsnätsbetonade
arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

Såväl i finansplanen som i sin presentation
av budgeten har finansministern
överraskat med att i stort sett acceptera
den nuvarande arbetslösheten
och dessutom betrakta samhällsekonomin
som något så när balanserad. Det
måste anses som ett cyniskt resonemang.
I varje fall måste alla arbetslösa
uppfatta det så, och detta med all rätt.

Dessutom är det en anmärkningsvärd
åsiktsförändring som här har skett. Ti -

Torsdagen den 18

digare har herr Sträng och andra socialdemokratiska
statsråd sett ned på
övriga stater — främst inom EEC —
där man redan tidigare än vi har prioriterat
priser och löner på bekostnad
av den fulla sysselsättningen. Det är
svårt att se hur det som tidigare varit
så förkastligt helt plötsligt har kunnat
bli acceptabelt. Det sägs ibland att finansministern
tagit intryck av sina kolleger
i den grupp som brukar kallas »De
tio». Det är kanske så.

Det allvarliga i läget är för närvarande
dels den låga investeringsviljan,
dels det höga kostnadsläget. Orsaken
måste vara att vårt höga kostnadsläge
inger oro hos industrin och företagarna
och därmed hindrar icke nödvändig investering.
Konkurrensförmågan har
dessutom helt naturligt försämrats genom
den fortsatta inflationen.

På grund av den oro som uppstod på
valutamarknaden som följd av devalveringen
i England ansågs det nödvändigt
att Sverige rekordartat höjde sitt diskonto.
Även om man har en annan uppfattning
om devalveringens verkningar
för vårt land, kan man väl säga att en
olycka kommer sällan ensam. Konjunkturläget
torde kräva att vi mycket snart
får en räntesänkning.

Den begränsade satsning som regeringen
förmår göra på utgiftssidan gäller
i första hand arbetsmarknaden och
lokaliseringspolitiken, en prioritering
som för närvarande är självklar. Dessutom
höjer man hjälpen till u-länderna
med cirka 100 miljoner kronor. Den
senare målsättningen anser jag vara
synnerligen blygsam.

Herr Strängs trettonde budget —
olyckstalet är tendentiöst — lider av
försummelser under de feta åren. Det
tar tid att reparera underskottet i bytesbalansen
och vådorna av de senaste
årens penningvärdeförsämring. Tyvärr
är det för många människor en plågsam
väntan, som i regel drabbar de sämst
ställda. Centerpartiet kommer att i motioner
framställa sådana förslag som
från vår sida anses budgetmässigt i nu -

januari 1968 em. Nr 2 101

Statsverkspropositionen m. in.
varande läge inte bara för det kommande
budgetåret utan även för det innevarande
skapa en större trygghet för
de anställda än den som regeringen presenterar
i sin statsverksproposition.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag tänker i mitt anförande
gå in på en sektor som endast ytligt
behandlats under remissdebatten
hittills, och det är det familjepolitiska
programmet, som ju ändå är av stort
intresse för stora grupper av medborgare.

Bland de verkligt väsentliga förslag
till utbyggnaden av vårt välfärdssamhälle,
som socialdemokraterna utlovat
skulle ske under 1968, torde väl inget
ha tilldragit sig så stor uppmärksamhet
som det familjepolitiska programmet
och — vill jag tillägga — uppväckt så
stora förväntningar.

Dessa förväntningar grundade sig naturligtvis
på de uttryckliga löften som
socialdemokraterna med regeringen i
spetsen gav under den föregående valperioden.
Nästa år, alltså 1968, har man
sagt, skulle minsann något stort ske. Då
skulle man börja tillämpa principen att
familjer som har omvårdnaden om barn
skulle få det stöd de behövde. Gränsen
för samhällsstödet skulle inte förbli civilståndet
utan i stället förekomsten av
barn som behövde stöd och vård.

Socialdemokratiska talesmän och även
socialdemokratisk press tävlade om att
framställa 1968 som det år då något
stort skulle ske. Jag kan bara citera
från TV:s partiledardebatt inför valet
1964, i vilket utrikesminister Torsten
Nilsson deltog och då han uttryckligen,
efter att ha tagit upp till diskussion
kvinnornas sysselsättningsproblem som
vi nyligen hört beröras, sade ungefär
så här: Vi vill inte föregripa den allmänna
omprövning av familjestödet
som vi eftersträvar, men vi siktar på
en familjebalk för barnfamiljerna som
skall innehålla: barnbidrag lika för
alla; barnbidraget skall kompletteras

7f Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

102

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. in.
med familjetillägg och bostadstillägg för
flerbarnsfamiljerna; ett allmänt vårdbidrag
införes för barnen i deras tidigaste
ålder; särskilda stödåtgärder för
sjuka barn till ensamma mödrar och
handikappade skall också införas. Det
är, sade utrikesministern, de positiva
förslag som vi kommer att utarbeta under
den kommande valperioden.

Den valperioden är nu slut, och vad
har skett? Hur har det gått med dessa
fagra löften? De har mest försvunnit
i ett dimhöljt fjärran. I varje fall kan
man inte skönja någon familjebalk.

Ett stycke in på den nya valperioden
hade man anledning att bli ytterst betänksam,
när man märkte att finansministern
frångick principen om en
verklig samordning av familjestödet och
tillsatte två — om man räknar även familjedaghemsutredningen,
så blir det
tre — olika kommittéer som arbetat var
för sig med var sitt stycke av vad som
skulle bli ett omfattande reformprogram
för barnfamiljerna.

Det blev också som det blev. Dels
tillsattes familjeskatteberedningen, och
den är ju ännu inte färdig varför man
alltså inte vet någonting om dess resultat,
och dels den familjepolitiska kommittén.
Något direkt samarbete mellan
dessa två tycks inte ha ägt rum, vad
det nu kan bero på.

Men ännu mera betänksam hade man
väl anledning att bli, när direktiven för
den familjepolitiska kommittén gjordes
utomordentligt snäva. Det gällde mest
en omfördelning av pengarna mellan
barnfamiljerna och inte en rättvis fördelning
mellan dessa och andra grupper
av inkomsttagare.

Den familjepolitiska kommitténs betänkande,
i vilken de differentierade
barnbidragen tilldrog sig den största
uppmärksamheten, var verkligen en
konstig lunta. Den utsattes också för så
stark kritik att den inte kunde läggas
till grund för en proposition — detta
var ju alldeles uppenbart, fastän statssekreteraren
i socialdepartementet hade
suttit som ordförande i kommittén. Vad

som kan plockas fram ur ruinerna av
detta genomskjutna förslag är en ökning
av familjebostadsbidragen på 150
miljoner från den 1 januari 1969. Det är
alltså vad barnfamiljerna skall få.

En enkel matematisk ekvation har redan
reducerat denna summa till 75 miljoner
kronor i statsverkspropositionen.
En särskild proposition har aviserats
till vårriksdagen. Vad denna i övrigt
skall innehålla får man tills vidare gissa
sig till. Några detaljer vet man inte,
men av de stora bragelöftena har det
tydligen blivit vad man skulle kunna
kalla en västgötaklimax.

Barnbidragen och en höjning av dessa
kommer uppenbarligen att förbigås
med tystnad. De står kvar på 900 kronor
om året — ett belopp som inte taxhänsyn
till penningvärdeförsämringen
och inte innebär någon standardhöjning
för barnfamiljerna. Men så kan vi
helt enkelt inte ha det i framtiden. En
generell höjning av barnbidragen som
möjliggör för familjer med barn och
framför allt för barnfamiljer med små
inkomster att leva på en standard, som
är något så när likvärdig med vad andra
grupper i samhället har, är väl en
så viktig faktor i inkomstutjämningen
att den måste tas med vid uppgörandet
av budgeten. Ingen inbillar sig väl ändå
att inte också kostnaderna för barnen
har stigit i takt med andra priser och
bidrar till att sänka familjens standard?

Vid föregående riksdag begärde vi
ett förslag till i år på en höjning av de
allmänna barnbidragen så att barnfamiljerna
får dels kompensation för de
prisstegringar och skattehöjningar, som
har inträffat efter den 1 juli 1965, och
dels en reell standardförbättring. Socialdemokraterna
sade nej under hänvisning
till den stora familjereform som
skulle komma. Smulorna av den ser vi
nu. Vi anser det vara rimligt att undersöka
alla möjligheter att tillgodose
barnfamiljernas rättmätiga krav, och
jag såg till min glädje i pressen i går,
att de socialdemokratiska ungdomarna
redan har räknat ut att barnbidraget

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

103

bör höjas med 100 kronor om året. Deras
hjälp kan man i så fall räkna på,
om man utgår ifrån det beloppet.

Regeringen skjuter framför sig som
kompensation till barnfamiljerna den
förut nämnda höjningen av familjebostadsbidragen
och en annan fördelning
av dessa. Denna höjning har med sin
orimliga utformning länge mött en så
stark kritik från många håll att en reform
inte längre kan uppskjutas. I och
för sig är det ingen önskvärd form av
bidrag, eftersom det dels är konsumtionsinriktat
och dels i praktiken, med
vår nuvarande hyresmarknad, verkar
så uppenbart orättvist. Den som har en
dålig bostad får inget bidrag av samhället
förrän han får en bättre bostad,
och den bättre bostaden kan samhället
inte ge honom. Finns den till äventyrs
så är den för dyr, och han har inte råd
att betala den. Det är verkligen en cirkelgång
som närmast är komisk, om
den inte vore så tragisk för många barnfamiljer.

Även ett reformerat familjebostadsbidrag
är i längden otidsenligt och kan
med nöd accepteras som ett provisorium.
Det bör ersättas av en rejäl höjning
av barnbidraget och ett extra familjetillägg
till flerbarnsfamiljer med
små inkomster.

Vad har det blivit av vårdbidragen,
som också togs upp i den partiledardebatt
som jag citerade ur? De skulle
ju ingå som ett led i den stora familjepolitiska
reformen. Denna bidragsform
lär bli behandlad i familjepolitiska
kommittén — i varje fall ingår den i
direktiven. Att plocka in dessa bidrag
som en ny pusselbit i en bild, där en
del bitar ligger upp och en del ned
eller också härsan och tvärsan är ingen
avundsvärd uppgift. Det lär inte vara
mycket att vänta på. Vårdbidraget måste
avvägas mot såväl barnbidragen som
förvärvsavdragen, och någon samordning
tycks inte vara under övervägande.
Bedömt som en bidragsform i och
för sig utan anknytning till de övriga
bidragsformerna, kan jag inte förstå att

Statsverkspropositionen m. m.
den kan bli det stöd för barnfamiljerna
som vi — vilka för övrigt var de första
som väckte förslaget — syftade till.

Barntillsynen hör också till det som
länge varit eftersatt. 60 000 barn i detta
land, vilkas båda föräldrar arbetar utom
hemmet, hänger mer eller mindre
i luften utan tillsyn. Detta fastslås i det
betänkande som familj edaghemsutredningen
nyligen har lagt fram. Det är
inte underligt att bördan av 60 000 barn
så småningom blivit regeringen och det
socialdemokratiska partiet alltför tung.
Därför kommer det nu ett förslag till
utökning av barntillsynen i år i en åtminstone
för socialdemokraterna ny
form. Man satsar på familjedaghem vid
sidan av vad man kan kalla de vanliga
daghemmen. Men det är förvisso ingen
ny upptäckt av socialdemokraterna att
familjedaghemmen möjligen kan utgöra
ett komplement till de vanliga daghemmen
med anspråk på att kommunerna
skall få statsbidrag även till dem.

Redan 1962, dvs för sex år sedan,
motionerade vi inom folkpartiet om ett
statsbidrag till familjedaghemmen, och
först nu är regeringen beredd att föreslå
detta. Sedan år 1962 har vi upprepat
motionen •—• jag tror varje år. Undra
på att man själv finner sig något
tjatig!

År efter år har dock vårt förslag
mötts av ett bestämt motstånd. Familjedaghemmen
borde inte understödjas av
staten, ty det ansågs vara direkt farligt
för barnen att tas om hand i enskilda
hem. Ett stimulansbidrag skulle vidare
föranleda snåla kommuner att inte bygga
daghemsplatser. Outbildade mammor
skulle ersätta den välutbildade personalen.
Det skulle inte finnas någon kontroll
över verksamheten. Alltihop var
alldeles förfärligt!

Något positivt uttalande för det här
barntiilsynssystemet har jag inte kunnat
hitta i riksdagsprotokollen förrän
för två år sedan. Då anslöt sig dåvarande
statsrådet fru Lindström till förslaget.
Och hon skrev förresten sedan
en alldeles utmärkt artikel i tidningen

104

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 era.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi för att stödja förslaget och driva
fram en lösning; det skall ärligen påpekas.

Familjerainister Odhnoff, som väl
knappast kan påstås ha satt sin stämpel
på den framtida familjepolitiken,
har i sina uttalanden verkat mycket
mer ambitiös att genomföra en reform
än vad det här resultatet vittnar om.
Hon gjorde i alla fall tidigt under sin
statsrådstid ett positivt uttalande just
för den här formen av barntillsyn. Men
det måste vara rätt trist för en familjeminister
att ingenting kunna göra av de
goda intentioner, som hon tydligen har
haft, och det är inte minst trist för
kvinnorna. De är ju inte direkt betjänta
av bara prat och skådespel. De behöver
ju också litet bröd.

Har det hänt något under de senaste
sex åren, som direkt föranlett det förslag
som vi nu äntligen har fått. Har
det gjorts några vetenskapliga undersökningar,
där man har kommit fram
till att det inte är så förfärligt farligt
för en del barn att omhändertas i enskilda
hem under kontroll och med dagmammor
som har en viss utbildning?
Vad är det som gjort att det har blivit
lättare att smälta det här förslaget nu
än förut?

Enligt vad jag kan se har det inte
skett någonting. Saken är väl helt enkelt
den att socialdemokraterna inte
förrän nu har haft viljan och förmågan
att lägga fram ett förslag.

Men hade vi haft detta system genomfört
redan för några år sedan, hade åtminstone
en del av de 60 000 barnen
fått bättre vård än vad som har varit
fallet. Jag kan inte begripa att det skall
behöva ta sex år att utreda ett så relativt
okomplicerat problem som frågan
om hur familjedaghemsbidraget skall
utgå, vilken kontroll som skall utövas
och vilken utbildning som behöver ordnas.
Det finns betydligt svårare problem
som har lösts på betydligt kortare
tid.

Nu kommer i alla fall ett förslag. Ett
anslag till statsbidrag till kommunerna

för familjedaghem är upptaget i statsverkspropositionen,
och det är ju verkligen
tacknämligt. Det förefaller kanske
vid ett ytligt betraktande vara ett mycket
rimligt — för att inte säga billigt —
anslag, men det beror helt enkelt på
de spärrar som familjedaghemsberedningen
satt upp, förutsatt givetvis att
dessa godtas i den kommande propositionen.
Och man har ju anledning att
misstänka att så blir fallet, därför att
bidragsbeloppet skulle bli relativt lågt.
Spärrarna verkar nämligen så, att en
mängd kommuner aldrig kommer att få
något stimulansbidrag. År invånarantalet
i en kommun under 10 000 måste
det finnas en daghemsplats per 100
invånare, och över 10 000 en daghemsplats
per 200 invånare.

Den andra spärren gäller enbart för
kommuner med över 10 000 invånare.
I de kommunerna måste det finnas lika
många dagliemsplatser som familjedaghemsplatser,
och statsbidrag ges endast
till familj edaghemsplatser därutöver —
inte till grundplatserna, om jag får använda
det uttrycket.

Hur egendomligt systemet verkar kan
man läsa sig till av remissuttalanden
som redovisats i utredningen. Åstkilliga
instanser har starkt kritiserat just
spärrsystemet. Länsstyrelsen i Östergötland
t. ex. har räknat ut att endast
tre kommuner i hela länet skulle bli
berättigade till bidrag. Då undrar man
inte på att det blir billigt.

Det vore bara bra om bidraget verkligen
bleve en stimulans för kommunerna
att komplettera sina barnstugeplatser
med barntillsyn i enskilda familjer,
men man misstänker starkt att
detta inte blir fallet.

Någon spärregel bör det naturligtvis
finnas, om man över huvud taget skall
kunna klara upp den ekonomiska situationen
och för att inte denna form
av barntillsyn skall fresta mindre ansvarskännande
kommuner att stoppa
byggandet av daghem, som är den dyrare
formen av barntillsyn. Det råder
ingen tvekan om detta. Familjedag -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

105

hemmen anses av alla endast vara ett
komplement till barnstugeplatserna.

Man får naturligtvis vänta och hoppas
att finansministern ser över den
proposition som kommer. Jag hoppas
verkligen också att departementschefen
inte skall räkna lika finurligt som
det har gjorts i utredningen.

Som sammanfattning, herr talman,
skulle jag vilja säga för det första att
den samordning av familjestödet som
så storslaget har utlovats mest har blivit
snömos, för det andra att barnbidraget
urholkas år från år; det ekonomiska
läget blir försämrat för barnfamiljer
med små inkomster. För det
tredje; i kikaren mot nya djärva mål
som socialdemokraterna har skaffat sig
finns i varje fall inte barnen.

Oppositionspartierna har ofta beskyllts
för att komma med överbud.
Jag kan inte finna det mer förenligt
med moraliskt ansvar att socialdemokraterna
inför väljarna framträder som
alla goda gåvors givare men sedan inte
har kraft eller vilja att infria sina löften.
Och detta när de ändå har säte
i kanslihuset.

Herr NILSSON, YNGVE (h):

Herr talman! Det har omvittnats i
dag att vi nästan dagligen får läsa i
tidningspressen meddelanden om att
företag läggs ned eller varslar om nedläggelse.
De arbetslösas antal stiger för
att nu vara uppe i nära 100 000 om
man medräknar dem som omskolas eller
sysselsattes med beredskapsarbete.

Ingen kan vara tillfredsställd med
denna utveckling som inom sig rymmer
många tragedier. Man skyller det
gärna på strukturomvandlingen, som
utgör en näringslivets nödvändiga anpassning
till de nya förhållanden som
vi står inför. Så kan man kanske säga,
men om vi vill vara ärliga måste vi gå
till grunden för att utröna den egentliga
orsaken.

Efter vad jag kan förstå står orsaken
att finna i en under många år långt

Statsverkspropositionen m. m.
gående inflation som kanske främst
avspeglar sig däri, att vi under en tioårsperiod
fått se statens utgifter öka
med inte mindre än 20 miljarder.

Det är väl alldeles tydligt att sådant
inte sker ostraffat. En omedelbar följd
härav har blivit att vårt allmänna kostnadsläge
har gått kraftigt i höjden med
stora svårigheter för näringslivet. Då
härtill kommer en allmän konjunkturdämpning
ute i världen är det ganska
naturligt att vi får stora svårigheter
att möta konkurrensen.

Näringslivet försöker lösa den uppkomna
situationen på olika sätt. Företag
går samman i fusioner och försöker
på så vis att pressa ned kostnaderna.
Detta leder tyvärr ofta till att man måste
lägga ned en hel del företag med
arbetslöshet som följd. På andra håll
leder det till att företagen etablerar sig
utomlands, där väsentligt lägre produktionskostnader
råder. Vill det sig riktigt
illa, konkurrerar man med företag
i det egna hemlandet, som vi nyligen
sett prov på.

Det finns tyvärr otaliga exempel på
hur de ekonomiska svårigheterna tornar
upp sig för vissa utsatta branscher.
Grundvalen för vårt välstånd har därigenom
försvagats. För att förändra
den nu så ogynnsamma utvecklingen
fordras en målmedveten inflationsbekämpande
politik och en omläggning
av vårt skattesystem enligt de riktlinjer
som framfördes av allmänna skatteberedningen.

Det förslag som i år läggs fram om
mervärdeskatt är av oss betraktat endast
som en halvmesyr, enär energioch
punktskatterna blir kvar och belastar
näringslivet. Man kan också
ifrågasätta om det kan ligga någon
rättvisa i den föreslagna nya arbetsgivaravgiften.
I realiteten innebär denna
inte någonting annat än en ny form
av företagsbeskattning som kommer
att slå ut i nya prishöjningar på hemmamarknaden.
Det väsentliga är att
prisnivån stabiliseras och att skattesystemet
utformas så att det inte dri -

106

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

ver upp de svenska varornas fram ställningskostnader.

Om den enskilde drabbas av arbetslöshet,
måste samhället se till att den
som har förlorat sitt arbete snarast
kommer in i en likvärdig sysselsättning.
Målet skall naturligtvis vara att
upprätthålla full sysselsättning, så att
samhällets resurser helt skall kunna
utnyttjas för att fä största möjliga produktionsökning
till stånd.

Svenskt jordbruk befinner sig i en
omdaningsperiod. Den prispolitik som
föres innebär i stort sett att vi skall
inrikta våra produktpriser på samma
nivå som inom EEC. Vårt kostnadsläge
är emellertid väsentligt högre, varför
processen är nog så smärtsam för alla
kategorier jordbruk. Jordbrukets kostnader
har liksom industrins stigit i
takt med inflationen, medan däremot
jordbrukets inkomster har stigit betydligt
långsammare. Därför betraktas
jordbruket i dag inte som en lönsam
näringsgren. Utbuden av jordbruksfastigheter
bär sitt vittnesmål härom.

I detta sammanhang kan det förtjäna
nämnas att man i Skåne räknar
med att inom 10—12 år cirka 100 000
hektar mark skall tagas ur produktionen,
vilket medför att de nuvarande
21 000 jordbruksfastigheterna kommer
att minska till omkring 12 000. Enbart
i Kristianstads län har åkerarealen
minskat från 230 000 hektar år 1932
till 188 000 hektar år 1967, varav de
senaste fem åren med 20 000 hektar eller
4 000 hektar om året.

Det framgår också av lantbruksnämndens
undersökning, att denna utveckling
kommer att fortgå beroende
på de stora kapitalinvesteringar som
fordras för att få rationellt och någorlunda
lönsamt jordbruk. I en del fall
saknas möjlighet att låna erforderligt
kapital och i andra fall drar man sig
för att låna upp de erforderliga beloppen.
Alla fallen leder till samma resultat,
nämligen en avveckling av jordbruken.
Jag skulle tro att förhållandena
är likartade i hela vårt land, och

det är väl framför allt småbruken som
blir föremål för avveckling. För att
kunna lösa problemen i de av småbruken
dominerade bygderna måste
man därför skapa förutsättningar för
sammanläggning till mera lönsamma
jordbruk, och det är just vad lantbruksnämnderna
håller på med i dessa
dagar. Jag vill endast uttrycka den förhoppningen
att den rationaliseringsprocess
som nu är i gång skall kunna
genomföras på ett tillfredsställande
sätt. Det är nämligen enda möjligheten
om vi vill bevara den odlingsbara marken
i sitt nuvarande skick och därigenom
försöka behålla en levande landsbygd
i stället för att skaffa oss nya
glesbygdsproblem.

Som jag nyligen nämnt, har jordbruket
ekonomiska svårigheter av stora
mått. Det prissättningssystem som
vi har gäller en tvåårsperiod, och det
är för tidigt att i dag uttala sig om utfallet.
Att lönsamheten är dålig kan vi
emellertid konstatera. Vi måste försöka
skapa nya och bättre förutsättningar
för en lönsam jordbruksproduktion,
samtidigt som jordbruksföretagen i
skattetekniska sammanhang måste jämställas
med övriga företagarvärden.
Inkomstbeskattningen måste reformeras,
så att en effektiv resultatutjämning
kan ske över en flerårsperiod.
Den framtida företagsbeskattningen är
föremål för utredning som har aviserats
bli färdig under detta år. Jag vill
gärna understryka det angelägna i att
förslag sedan snarast måtte framläggas.

Avskrivningsregler för byggnader,
markanläggningar och inventarier måste
stå i proportion till anläggningens
varaktighet. Speciellt då det gäller
jordbrukets byggnader har vi en alldeles
för lång avskrivningstid. Den
snabbhet med vilken jordbrukets produktionsbetingelser
förändras gör att
avskrivningstiden bör stå i rimligt förhållande
till byggnadens användning
som den tänkts i ursprungligt skick.
Redan en avskrivningstid på 30 år förefaller
för lång men kan vara ett förs -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

107

ta steg mot en avskrivningstid som direkt
sammanfaller med användbarhetstiden.

En annan del av svenskt näringsliv
som befinner sig i en likartad situation
som jordbruket är trädgårdsnäringen.
Antalet trädgårdsföretag är cirka
6 000, och dessa sysselsätter i runt
tal 17 000 människor, i första hand i
landets södra och mellersta delar. Betingelserna
för näringen är inte särskilt
gynnsamma, främst beroende på
en ökad konkurrens av utländska trädgårdsprodukter.
Den förbättrade transporttekniken
och möjligheterna att saluföra
djupfrysta trädgiftrdsprodukter
har medfört att näringens karaktär
av färskvaruproducent har blivit allt
mindre markant. Endast för två av
näringens produkter finns ett mera
omfattande skydd mot utländsk dumping.
De två produkterna är äpplen
och päron, vilka genom en kvantitetsrestriktion
är skyddade under den
egentliga skördetiden och ibland något
längre. I övrigt tillätes fri marknad
för trädgårdsprodukter, medan
däremot såväl Danmark som Finland
har betydligt mera rigorösa bestämmelser
för import av dessa varor.

I avvaktan på en eventuell anslutning
till EEC bör dessa problem beaktas,
så att inte svensk trädgårdsnäring
på grund av dumping blir föremål
för en ohemul konkurrens. Vad beträffar
övriga ekonomiska betingelser
måste trädgårdsnäringen givetvis få
stöd i minst samma omfattning som
andra näringsgrenar. Samtidigt bör beskattningsreglerna
utformas på ett sådant
sätt att en jämnare inkomst och
därmed eu förbättrad lönsamhet skall
kunna bli möjlig. Jag vill endast peka
på en sådan detalj som de nu gällande
reglerna för avskrivning av växthusen.
Medan normal avskrivningstid för
växthus här i landet är 20 år, så är
den i Danmark 12 år. Detta kan synas
vara en mindre väsentlig detalj, men
om man beaktar den snabbhet med vilken
förändringar inom näringen sker,

Statsverkspropositionen m. m.
borde det stå fullt klart att en avskrivningstid
på 20 år inte kan vara tillfredsställande.

Vid sidan av en gynnsammare företagsbeskattning
framstår möjligheten
till ökade krediter såsom en mycket
angelägen åtgärd. I den av riksdagen
nyligen antagna lagen om företagsinteckning
har det införts en bestämmelse
om att sådan inteckning endast kan
meddelas om näringsidkaren är bokföringsskyldig
eller driver jordbruk
eller skogsbruk. Företag som driver
trädgårdsrörelse kan således på grund
av denna regel erhålla företagsinteckning
endast om rörelsen drives som
aktiebolag eller handelsbolag, då bokföringsskyldighet
föreligger. Det verkar
helt enkelt som om ett förbiseende
har blivit begånget. En översyn av bestämmelserna
på det här området förefaller
mig i hög grad motiverad. Framför
allt skulle en sådan åtgärd underlätta
möjligheterna att erhålla statlig
lånegaranti, eftersom kravet på tillfredsställande
säkerhet då skulle kunna
uppfyllas genom att företagsinteckning
lämnas.

Ja, herr talman, jag skall inte längre
uppehålla mig vid dessa ting. Men det
är ganska angeläget att de här sakerna
genomföres, och jag tror att vi med
god vilja från ömse håll skall kunna
lösa problemen i samförståndets tecken.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! De ekonomiska frågorna
står alltid i förgrunden vid remissdebatterna,
och så har det varit även i
år. Debatten är ju också avsedd att ge
oppositionen möjligheter att kritisera
budgeten. Jag tillhör inte opponenterna
och har inte för avsikt att diskutera
budgetfrågor — när det gäller detaljspörsmål
i budgeten får vi väl tillfälle

108

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19C8 em.

Statsverkspropositionen in. m.
att framöver, måhända redan i slutet av
den här månaden, diskutera sådana;
och det kan jag nöja mig med.

Min avsikt är i stället att i dag framföra
några synpunkter i ett enligt min
mening angeläget ärende — det gäller
situationen inom textil- och beklädnadsindustrierna.
Läget för dessa industrier
är i sina yttre drag välbekant.
Den svenska beklädnadsindustrins kapacitet
har reducerats avsevärt under
de senaste, skall vi säga, 10—15 åren
— det gäller både den egentliga textilindustrin,
som bearbetar ull, bomull
och syntetfibrer till väv, och konfektionsindustrin
som färdigställer plagg
av varjehanda slag. Vårt lands egen textilindustri
svarar nu för mindre än 50
procent av försörjningen på det området,
och bortsett från krigsåren har ju
den svenska textilindustrins andel
länge legat uppe vid 75—80 procent. Vi
har i dag ungefär 28 000 textilarbetare,
vilket innebär en våldsam krympning,
och drygt 30 000 beklädnadsarbetare.
Bägge dessa kategorier går mycket
snabbt tillbaka i antal. Man kan väl
säga att det är en senare utlösning för
konfektionsindustrin än för textilindustrin,
och när textilföretag läggs ned
är det betydligt svårare att reparera
skadorna än då det gäller beklädnadsindustrin.

Nästan varje vecka får vi besked om
nya nedläggningar, och orsaken är
uppenbar för alla: det är en mycket
ogynnsam prisutveckling inom branschen.
I många fall är lönsamheten helt
obefintlig. En rad mindre och större
företag har varit olönsamma och försvunnit.
Även rationellt drivna enheter
har lagts ned. Denna utveckling har vi
sett med ett visst jämnmod och sagt oss
att rationaliseringar är ofrånkomliga.
Det synsättet har nog varit riktigt hiintills,
men hur länge skall vi kunna
fortsätta att tillämpa det och säga:
»Detta är nog bra, för vi måste rationalisera?»
Det går knappast att angripa
den kvarvarande industrin för brist på
intresse att rationalisera. Det är tvärt -

om så att man inom många företag har
kommit därhän att t. ex. investeringen
i maskiner och anläggningar är av en
storleksordning som mäter sig med de
största investeringarna inom industrin
i allmänhet. Jag erkänner gärna att det
finns företag som fortfarande tjänar
pengar, men det är klart att vi har fått
en något annorlunda situation än den
vi hade tidigare. Svårast kanske det är
för ylleindustrin. Beträffande den har
ju statsmakterna vidtagit åtgärder —
lagt ut order o. s. v. — men det är klart
att det inte hjälper i längden. Om företagen
drivs rationellt men ändå inte är
lönsamma, måste man fråga hur det
kommer sig att industrin har hamnat i
detta trängda läge.

Vi vet alla att den internationella
konkurrensen är hård. Det förhållandet
har tvingat dessa industrier att minska
produktionen och antalet anställda. I
princip är vi väl alla ense om den internationella
handelns stora fördelar.
Inte minst gäller det för ett land som
Sverige. Jag hör till dem som ständigt
predikar detta. Vårt välstånd bygger i
långa stycken på att vi kan ha en omfattande
utrikeshandel, som i sin tur
innebär en specialisering. Vår handelspolitik
har ju också inriktats på att försöka
undanröja handelshinder och uppnå
en ökad volym. Under det senaste
decenniet har det gjorts stora framsteg.
Vi är väl alla nöjda med resultaten från
de stora GATT-förhandlingania, och det
kan utan vidare sägas att EFTA-sammanslutningen
har fyllt en mycket stor
uppgift. Vi är också nöjda med resultatet
av detta samarbete, även om vi
kanske är litet missnöjda med uppdelningen
av europamarknaden i två delar
och därvidlag väntar en smula otåligt,
men båda dessa organisationer, framför
allt EFTA, har haft en stor betydelse.

Min efterträdare som handelsminister,
Gunnar Lange, kan vara mycket
nöjd med sitt arbete och känna stolthet
över de resultat som har uppnåtts i det
handelspolitiska arbete som han i första
hand har lett.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

109

Om man sålunda erkänner dessa internationella
avtal, i princip godkänner
betydelsen av en stor internationell
handel, får man självfallet ta konsekvenserna
av de negativa faktorer som
kan uppkomma. Om man frågar huruvida
sådana negativa faktorer i form av
konkurrens från t. ex. EFTA-länder har
påverkat de av mig nämnda industrierna,
vill jag svara nej. Jag har inte
kunnat finna att den konkurrens som
kommer från dessa länder skulle medföra
att svensk textilindustri inte skulle
kunna klara sig i konkurrensen. Jag
vill alltså inte säga att vi måste avskärma
oss från den yttre marknaden.
Vi tvingas helt enkelt att släppa ifrån
oss vissa delar av vår nationella marknad
och finna oss i en import. Men därav
följer naturligtvis inte att man kan
vara nöjd med det läge som nu råder,
där det uppenbarligen förekommer en
konkurrens av så osunt slag att det är
omöjligt för svenska företag att över
huvud taget kunna driva en lönsam näring.
Även den som inte begriper mycket
i dessa ting förstår att om det exporteras
t. ex. en herrkostym hit till
Sverige till ett pris av mellan 85 och
90 kronor och materialet till en sådan
kostym kostar lika mycket här i Sverige
blir slutpriset i handeln tre gånger högre
för den svenska varan än för den
importerade. Beträffande trikåvaror har
det nu kommit en våldsamt stor import,
och priserna ligger på en sådan nivå
att det är alldeles omöjligt att konkurrera
med svensk tillverkning.

Den svenska industrin håller för närvarande
sina anläggningar i gång i den
reducerade omfattning som jag antytt.
Men priserna pressas undan för undan.
Det är att märka att beklädnadsindex
ligger 25 procent lägre än totalindex för
levnadskostnaderna, vilket säger en hel
del. Det är givetvis bra för konsumenterna
att vi kan få billiga varor, men
frågan är hur länge vi kan behålla den
favören om vi inte har någonting här
hemma som vi kan ställa emot. Vi har
nu kommit i eu sådan situation att både

Statsverkspropositionen m. m.
företagare och anställda känner en betydande
oro för sysselsättningen framöver.
Man är van vid att det i varje fall
finns grupper inom näringarna som säger
att vi nog skall klara av detta. Men
det är ingen som säger det nu. Det kan
tyvärr bli mycket otrevliga överraskningar
inom en nära framtid.

Det går inte heller att säga att man
skall rationalisera driften och tillverka
andra slags varor för att därigenom
undgå den konkurrens som kommer utifrån.
En förutsättning för att vi skall
kunna hålla en differentierad produktion
är att det så att säga i botten inom
industrin finns någonting som man kan
trygga sig till vid svängningar i konjunkturen
och mellan säsongerna. Därför
är det nödvändigt att se till att
en stabilare ställning uppnås. Det går
ju inte att tillgripa t. ex. antidumpingtullar
mot sådana här företeelser.
Dessa varor kommer ofta från totalitära
stater. Skall man genomföra antidumpingfullar,
måste man kunna dokumentera
ett faktiskt förhållande, och
det är besvärligt.

Jag tror att vi kommer att tvingas
att vidta handelspolitiska åtgärder.
Trots vad jag har sagt om betydelsen av
internationell handel måste vi nog finna
former, t. ex. kvoteringar, när det
gäller importen, och sådana bör man
kunna nå fram till förhandlingsvägen.
Det höjs röster i pressen och på annat
håll för att vi skall hjälpa u-länderna.
Det kan dock inte vara rimligt att säga
att Sverige som u-hjälp från Korea skall
importera lika stor kvantitet under ett
år som hela OECD-organisationens länder
tillsammans, ty det drabbar människor
som är anställda inom ett av
våra s. k. låglöneyrken.

Jag kommer sålunda fram till att det
inte går med lokaliserings- och liknande
åtgärder. Den industri som vi har
kvar inom textil och beklädnad finns
exempelvis inte i Stockholm. Göteborg
har mycket litet kvar, och i Malmö är
denna industri nästan utraderad. Norrköping
har ett par enheter kvar. Indu -

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
strin är lokaliserad till Borås och Sjuhäradsbygden
•— hela den bygden är
beroende av just denna industri, och
problemet är alldeles speciellt känsligt.

Men det är också en annan sak. I detta
hus har man ofta vidtagit åtgärder
för beredskap — i fråga om försvar,
jordbruk och på en hel del andra områden.
Jag tycker nog att det i det läge
dit vi kommit är rimligt att vi skaffar
oss en beredskap, vilket innebär att
man får lägga sig till med en mera
långsiktig handelspolitik. Man skall
säga att vi inte vill skära ned hela vår
textilindustri. Yi vill behålla en viss
ställning för denna industri, och alltså
ge en viss trygghet åt dem som är anställda
inom näringen. Jag tror att det
är möjligt att med handelspolitiska åtgärder
nå ett sådant resultat. Det är
min förhoppning att regeringen •— då
i första hand handelsministern — skall
söka åstadkomma ett sådant resultat vid
de handelsförhandlingar som vi vet är
nära förestående.

Man kan naturligtvis rikta invändningar
mot ett sådant handlande från
vår sida, men jag har funnit att den
sakliga tyngden för sådana krav är så
stark för närvarande att den svenska
regeringen kan fordra att denna osunda
konkurrens verkligen däms upp. Det
är här inte fråga om en naturlig konkurrens,
utan om en konkurrens som
med priser av detta slag är förödande
för vilken industri det vara må. Då måste
man vidtaga åtgärder.

Jag anser, herr talman, att det skulle
vara förenligt med regeringens allmänna
strävanden och med dess näringspolitiska
program att här vidta åtgärder
i känsla av att det inte är i otid
som denna industri kräver åtgärder —
situationen är nu sådan att det är
ofrånkomligt att vidta åtgärder.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr John Ericsson
påtalade den ganska våldsamma krympningen
av såväl textil- som beklädnads -

industrin här i landet. Jag är fullständigt
ense med honom om att läget har
blivit bekymmersamt för företagare
liksom för anställda i denna alltjämt så
viktiga del av den svenska industrin.

Nu är det ju inte första gången som
klagomål framförs och dessa bekymmer
påtalas. Men såvitt jag vet är det
första gången som vi fått en antydan
om möjligheterna att konstruktivt ta itu
med just dessa frågor. Jag är mycket
tacksam för att herr John Ericsson har
begagnat tillfället att här i remissdebatten
visa att det inte endast går att
säga att vi nu måste höja tullarna eller
skärpa importregleringarna. Herr Ericsson
har faktiskt tänkt vidare och ger
— som jag nyss sade —- klara antydningar
om att positiva lösningar kanske
kan finnas även på andra områden.
Jag kan glädja honom och kammarens
ledamöter med att kommerskollegium
för närvarande håller på med
en utredning som föranletts av framställningar
från konfektionsindustrin,
som tidigare inte ställts inför så stora
svårigheter som den egentliga bomullsoch
ylletextiiindustrin. Där har man i
det sammanhanget varit medveten om
att handelspolitiska medel kanske kan
begagnas bara i begränsad utsträckning.
Men vår mycket liberala handelspolitik
— där liberaliseringarna startade
under min företrädares tid, det skall
jag villigt erkänna för att återgälda
komplimangen han gav till mig — har
rätt länge medfört en nedskärning av
branschen, en hårdare rationalisering.
Där har man vid olika tillfällen under
årens lopp haft att möta svåra situationer
men någorlunda klarat sig ur dem.

I dag har läget blivit verkligt bekymmersamt
också för konfektionsindustrin.
Vi har sagt oss att vi ju ändå ger
ett visst stöd redan nu genom t. ex. de
importrestriktioner som vi de facto
har mot öststaterna och de som tillämpas
visavi Japan. Men vi har ocksåframhållit
att detta egentligen måste
betraktas som ett temporärt skydd, avsett
att ge de berörda industrierna till -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

fälle till nödvändiga omställningsåtgärder.
Det är dock berättigat —- det säger
jag gärna, och jag tror att många delar
den uppfattningen med mig — att där
det är möjligt med hänsyn till bindningar
genom internationella avtal göra
tillfälliga avsteg från denna principiella
linje i vår handelspolitik när det gäller
industrier som kan antas ha livskraft
och möjlighet att överleva en
tillfällig kris. Delar av textil- och konfektionsindustrin
visar för närvarande
såvitt jag förstår en sådan livskraft.
Bland annat har det tagit sig uttryck
i en mycket kraftig ökning av exporten.
Herr John Ericsson erinrade om det.
År 1959 hade vi en exportsiffra på omkring
200 miljoner kronor, men för
1906 —- jag har inte siffrorna för 1967
tillgängliga nu — rör vi oss med 600
miljoner kronor, d. v. s. en tredubbling
av exporten på detta område. Det tyder
på att det är en konkurenskraftig
industri, vilket ger möjligheter att åtminstone
tillfälligt modifiera vår handelspolitik
på detta område. Något
långvarigt avsteg från den fortsatta frigörelsen
från handelshinder kan vi väl
inte tänka oss.

Men dessa bekymmer kan komma
igen, och då anknyter jag till den senare
delen av herr John Ericssons uttalande,
där han frågade om man kan
låta industrin skäras ned hur långt som
helst. Jag har sagt att det kanske är
orimligt. Vi har ju också inom ett verksamhetsområde
som jag här i riksdagen
har att svara för, nämligen den ekonomiska
försvarsberedskapen, hela tiden
haft ett intresse av att upprätthålla
en viss produktionskapacitet för att
ha möjligheter att i ett avspärrningsläge
vid krig eller krigsfara kunna klara
försörjningen med nödvändiga varor.
Jag skall tillåta mig anföra några
uppgifter som jag tror vara av intresse
och som jag fått av överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap. Situationen
på textilindustrins område kan illustreras
med att den inhemska industrin
i fråga om yllevävnader i fjol

Statsverkspropositionen m. m.
bara svarade för omkring 40 procent
av den totala tillförseln. Om jag minns
rätt var siffran för en del år sedan uppe
i 80—90 procent när det gäller yllevävnader.

Likaledes har kapaciteten gått ned
avsevärt inom bomullsindustrin både
när det gäller spinnerierna och väverierna,
och det gör att den inhemska tillverkningen
av bomullsgarn och -väv
numera endast svarar för hälften av
vad som är konfektionsindustrins behov
och vad som behövs för andra ändamål.

Tidigare har vi ju av mycket naturliga
skäl försökt att med nödvändig beredskapslagring,
framför allt av råvaror,
ull och bomull, gardera oss med
hänsyn till de anspråk som skulle komma
att ställas i händelse av en avspärrning.
Men garn och bomull, ylle och
ull är inte till stor nytta om man skall
förse svenska folket med kläder i ett
läge där vi inte får tillförsel utifrån.

Vi måste ju också ha en viss industrikapacitet
för att spinna ull och bomull
och för att framställa garn till vävnader
och andra användningsområden. Därför
är det berättigat att man i det
sammanhanget — vilket också överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
har talat om för mig — har ansett
att vi bör ta upp den problemställningen
i anslutning till en framställning
som gjorts från textilrådet. Låt oss se
vilken kapacitet som ur beredskapssynpunkt
kan vara nödvändig och önskvärd
för vår textilindustri. Man har väl
inte kommit fram till konklusionerna
ännu. Utredningsarbetet pågår.

Jag har velat lämna denna korta interimistiska
rapport för att som en
slutsats till detta anförande, och som
ett komplement till herr John Ericssons
anförande nyss, säga att de aspekterna
naturligtvis också måste kopplas
ihop mer vår handelspolitik. Det kan
ta sin tid innan vi har kommit fram
till ett program och säkert vet vilka åtgärder
vi kan vidta. Men jag hoppas
att den tidsutdräkten inte skall bli så

112

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Statsverkspropositionen in. m.
stor att ytterligare industrier, som har
förutsättningar att hävda sig i konkurrensen
under mera normala konjunkturförhållanden
än vi nu lever under,
skall läggas ned. Jag tror därför att ett
litet hopp finns att kunna hjälpa dessa
industrier utan att behöva göra ett alltför
stort avsteg från den handelsfrihetens
väg som vi slagit in på och ämnar
fortsätta.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! När vi som representerar
fotfolket nu släpps fram kanske
det blir en något underlig sillsallad
som serveras med synpunkter på högst
olikartade problem. Jag skall tala om
en grupp som på sitt sätt berörs av
den kris som här tidigare nämnts, eftersom
den är representerad inte minst
i Borås. Jag tänker på utlänningarna.

I statsverkspropositionen säger inrikesministern
att en utredning om utlänningarnas
anpassning skall tillsättas
längre fram i år. Jag är överens med
honom om att utlänningsutredningen
inte uttömmande har behandlat dessa
frågor, beroende mest på att den för
sin del ansåg att de skulle handläggas
av arbetsgruppen för invandrarfrågor.
Denna har också tagit initiativ till åtskilliga
förslag och har som bekant utarbetat
upplysningsskriften Ny i Sverige,
till vilken ursprungligen utlänningsutredningen
sammanställde material.
Skriften har utkommit i skilda
versioner på olika språk.

Personligen vill jag säga att anpassningsfrågorna
snarast bör tas upp. Jag
är rädd för att inrikesministern är sent
ute, och jag vore tacksam för att få
veta om direktiven till den nya utredningen
kan bli färdigställda så snart
att den snabbt kan börja sin verksamhet.
Jag hoppas också att direktiven
skall innehålla en uppmaning om förslag
till snabbare åtgärder i det nu aktuella
läget, och att de inte skall hindra
fortsatt verksamhet till gagn för invandrarna
medan utredningen pågår.

Det är nämligen nu som anpassningsproblemen
blir aktuella och allvarliga
för de drygt 176 000 arbetsanmälda invandrare
som finns i landet, varav
104 000 nordbor.

En tillbakablick i tiden visar att utlänningarna
i Sverige alltid fått och
får sitta mer eller mindre emellan så
snart kriser uppstår på bostadsmarknaden
eller allra mest på arbetsmarknaden.
Tidigare har man främst från
arbetsgivarhåll inte kunnat få nog utländsk
arbetskraft. Nu förefaller man
mer benägen att på sina håll diskriminera
den.

I en tidningsartikel häromdagen
framställde en fabrikschef den utländska
arbetskraften som undermålig. Det
är givet att bland det stora antal utlänningar
som kommit hit finns sådana
som inte har god arbetsförmåga. På
det hela taget torde de undersökningar
som har gjorts på sina håll dock
klart visa att den invandrade arbetskraften
är god.

Nu, när det är ont om arbete, har vi
inte heller rätt att utan vidare glömma
bort att vid flera tillfällen, alltifrån
tiden för det andra världskriget, har
vi haft den utländska arbetskraften att
tacka för att våra industrier kunnat
arbeta i så stor omfattning som skett.
Många av invandrarna har tillfört vårt
land god yrkeskunnighet, och andra
har utfört arbeten som svenskarna inte
har velat göra. Andra åter, fastän de
är färre, har förts hit från flyktingläger,
och på dem har man inte kunnat
ställa alltför stora krav. De har ju kommit
till välståndslandet Sverige av humanitära
skäl. Det gör därför ett nedstämmande
intryck att läsa om hur
dessa hemsökta människor nu placeras
i yrken som svenskarna inte vill
ha, och att detta framföres som ett godtagbart
skäl vilket nyligen skedde i en
tidningsintervju.

I dagens läge torde det annars vara
mest angeläget att förhindra uppkomsten
av ett utlänningsproletariat. Ansatser
till s. k. utlänningsghetton har funnits,

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

113

och risk finns för att de skall bli fler.
Som bekant har sådana ghetton blivit
allt vanligare både i Västeuropa och i
Amerika. Kännetecknande för utlänningsghettona
i Amerika och även i Västeuropa
är att där lever människor som
inte givits tillfälle att anpassa sig till
omgivningen. Deras existens har i allt
större omfattning givit upphov till studier
av invandringsproblemen, särskilt
i Amerika. Det finns redan en omfattande
amerikansk litteratur i ämnet, och
man kan i den finna uppslag till hur anpassningen
bäst främjas. Bättre än de
flesta länder har väl Kanada lyckats
i fråga om sina invandrare. Där har
man mestadels uppträtt föredömligt
mot landets nykomlingar.

En av lärdomarna från Amerika går
ut på att man så snabbt som möjligt
bör låta de invandrade ta del av samhällets
angelägenheter. Om jag inte
misstar mig har samma rön gjorts i
Israel. De slutsatser man där dragit
har medverkat till sammanhållningen
inom Israel — en sammanhållning som
varit av ovärderlig betydelse för landet.
Man har uppmuntrat sammanhållningen
parallellt med att man har ansträngt
sig att låta de invandrade bevara
och vårda sin kulturella särart.
För Sveriges del tror jag att det brådskar
med ansträngningarna i den riktningen.
Skall människor känna samhörighet
med omgivningen och trivas
i den stad eller på den ort där de är
bosatta och där de har sitt yrkesarbete,
bör de också ges möjlighet att påverka
samhällslivet. Jag kommer då till den
slutsatsen att invandrare bör ges tillfälle
att deltaga i kommunala val. Denna
åsikt står, enligt min mening, inte
i strid med övertygelsen att utlandssvenskar
enligt grundlagen skall deltaga
i riksdagsmannavalen. De båda
valen har och kommer ännu mer att
få vitt skilda funktioner.

En italienare som arbetar och bor
i Sverige kan vilja påverka rikspolitiken
i sitt hemland om han fortfarande
upplever nationalkänslan som något

Statsverkspropositionen m. m.
väsentligt. Har han inte sökt eller har
han inte för avsikt att söka svenskt
medborgarskap, ämnar han kanske i
framtiden återvända till sitt eget land.
Men så länge han bor i en svensk kommun,
arbetar där och betalar skatt till
kommunen och i olika avseenden upplever
och deltar i vardagslivet där, så
tror jag att det skulle vara riktigast att
låta honom, liksom andra i kommunen
bosatta, med sin röst påverka dess skötsel.
Möjligen borde man av praktiska
skäl låta honom vänta på denna rättighet
och detta ansvar tills han har bott
i kommunen eller i landet ett par år.
Undersökningar som har gjorts tyder
på att efter ett par år behärskar nykomlingen
också landets språk tillfredsställande.

Viktiga uppgifter då det gäller att
hjälpa den till Sverige nykomne och som
också i fortsättningen kan vara mycket
väsentliga åvilar arbetsförmedlingen.
Det förvånar mig därför att man
inte starkare velat betona verksamhetens
betydelse genom att ge tjänstemännen
på utlänningsavdelningarna en
bättre ställning. De torde som regel
vara placerade i relativt låga lönegrader
eller i arvodesställning. Och ändå
ställer man mycket stora krav på dessa
tjänstemän. De måste också vara språkkunniga
— utöver att de måste utföra
ett ofta mycket mångskiftande arbete,
närmast som kuratorer. Intrycket blir
att man där på ett närmast otillbörligt
sätt drar fördel av tjänstemännens vilja
att bistå ensamma och ofta illa orienterade
invandrare. Invandrarna behöver
dessutom hjälp inte bara i början,
under lång tid framåt behöver de råd.
Tillhör de någon flyktinggrupp kan det
dröja årtionden innan de fått sin tillförsikt
återställd. Då vänder de sig i
ett besvärligt läge gärna till den person
som först har hjälpt dem.

Denna ordning kommer av allt att
döma att bestå så länge man inte bättre
har utrett anpassningsfrågan eller tillsatt
speciella kuratorer som tar hand
om invandrarnas problem. Vem som

114

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
skall hjälpa de invandrade är också en
fråga som löses först då man på allvar
tar itu med fördelningen av ansvaret
mellan kommun och stat beträffande
de invandrades anpassning i det svenska
samhället. Jag antar att utredningen
får ta hand om denna fråga, studera
om anpassningsproblemen skall lösas
enbart av staten, kommunen eller av
dem båda gemensamt. Det är alltså en
av de frågor som snabbt bör tas upp.

Faran med det långa dröjsmålet med
lösning av problemet är att nu, då allt
fler svenskar får större svårigheter på
arbetsmarknaden, kommer utlänningarna
att ses med allt oblidare ögon.
Som bekant är utlänningarnas antal i
vårt land stort. Under de 15 åren från
1950 till 1965 har inte mindre än
426 000 personer invandrat. Även om
antalet invandrare sjunker nu kvarstår
dock våra förpliktelser mot dem som
vi tidigare har tagit emot. Många av dem
har barn i skolåldern. Det förefaller
mig vara lämpligt att samtidigt som
man via skolan inlemmar dessa barn
och deras familjer i det svenska samhället
man också begagnar tillfället att
låta våra egna barn lära av de invandrade
barnen om främmande länder. Det
gäller inte bara att utnyttja de invandrades
arbetskraft, utan också att anpassa
oss svenskar och att vidga svenskarnas
och särskilt de svenska barnens
värld så att förståelse skapas för det
internationella samarbetets betydelse.
Detta bör inte minst gälla i år, de
mänskliga rättigheternas år.

Då de invandrade kyrkoskrives borde
det vara möjligt att ta reda på vilket
språk eller vilken språkgrupp de
representerar. Vi vet alldeles för litet
om vilka grupper som finns i landet
och vilka språk som talas. Ett sätt att
främja anpassningen vore att då nykomlingarna
kyrltobokföres låta dem
få en anmälningsblankett, på vilken kan
rekvireras skriften Ny i Sverige på det
språk de själva förstår. Som fallet nu
är kan de myndigheter som har till
uppgift att orientera nykomlingarna

ofta inte nå dem. Den nuvarande ordningen
försvårar också arbetet i skolorna.
Man vet inte vilken språkgrupp
barnen tillhör när de kommer till de
olika skolorna. I detta och andra avseenden
är vår statistik allt annat än
god.

I sammanhanget kan jag inte underlåta
att beklaga den ställning som den
parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären
intagit i fråga om utlänningarnas
bostadsanmälningar. Nämnden
vill liksom rikspolisstyrelsen att
alla landets utlännnigar skall bostadsanmälas.
Det är enligt min mening en
orealistisk önskan. Den har hittills aldrig
gått att förverkliga, eftersom det
svenska folket inte har förståelse för eu
sådan åtgärd. Det enda man kan nå
genom att för dyra pengar och med
mycket arbete effektivisera plikten om
bostadsanmälan är att misstänkliggöra
praktiskt taget varje utlänning som en
eventuell säkerhetsrisk.

Nämnden åberopar här utlänningsutredningen
men glömmer alla betänkligheter
som den har anfört. Själv har jag
där anfört en reservation. Att nämnden
inte tar hänsyn till reservationen
kan jag förstå, men den tar inte hänsyn
till att reservationen i sin tur fått stöd
i en rad remissyttranden. Till dem som
stött reservationen hör arbetsgruppen
för invandrare, som också påpekar att
de flesta brott faktiskt begås av svenskar.

Det kan för övrigt förtjäna uppmärksammas
att en så erfaren man som den
amerikanske FBI-chefen J. Edgar
Hoover sagt att hans erfarenhet är att
invandrare som regel är lojala mot sitt
nya land.

Risken är alltså att man uppammar
en misstro mot invandraren som inte
står i överensstämmelse med försöken
att anpassa varje invandrare till det
svenska samhället.

Herr talman! Låt oss inte heller
glömma att det stora flertalet har invandrat
på svensk uppmaning. Det skulle
då lända oss till föga heder om vi

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

115

inför svårigheterna på arbetsmarknaden
lät även andra svårigheter drabba
invandrarna.

Fackföreningarna har på många håll
i klara ordalag låtit förstå, att de inte
vill medverka till en sådan ordning.
Jag hoppas att inrikesministern snarast
möjligt skall se till att anpassningsproblemen
löses och att man då
även får behandla sådana frågor som
medborgarskapsfrågorna. En kvinna
får t. ex. mycket snabbare svenskt medborgarskap
om hon gifter sig med en
svensk man, än en man som gifter sig
med en svenska.

Det är som sagt främst min förhoppning
att inrikesministern i direktiven
klart skall ange att ärendet är brådskande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li):

Herr talman! Skilda meningar råder
uppenbarligen om de djupare liggande
orsakerna till det rådande ekonomiska
läget. Jag anser nog att finansministern
i finansplanen har vägrat
att se den ekonomiska sanningen i
vitögat genom att han såsom uteslutande
grundorsak hänvisar till att vi befinner
oss i en tillfällig konjunktursvacka
på väg uppåt under år 1968
samt att denna konjunktursvacka endast
är en reflex av internationella
företeelser. Herr Sträng säger uttryckligen
att de yttre betingelserna för år
1968 är väsentligt bättre än för tidigare
år och hänvisar i denna del till konjunkturuppgången
för Västeuropa och
Förenta staterna. Kanske det hade
skrivits litet annorlunda om uttrycket
hade formulerats efter de senaste händelserna
i sistnämnda land.

I övrigt hänvisas det i andra sammanhang
till att vårt näringsliv inför
trycket utifrån och med den liberala
handelspolitik som förs är föremål för
en strukturrationalisering, genom vilken
vårt lands produktiva krafter skall
inriktas så, att det gynnsammaste produktionsresultatet
skall kunna uppnås.

Statsverkspropositionen m. m.
Strukturen tros kunna bli bättre genom
företagsnedläggelser. Vår handelspolitik
har förts efter denna stolta maxim,
vilket har haft sina konsekvenser för
den aktuella sysselsättningen trots de
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
har vidtagits.

Herr Sträng hoppas uppenbarligen på
en relativt snar konjunkturuppgång.
Jag är inte lika säker som han på att
konjunkturen snabbt skall vända. Jag
tror knappast att vi ännu har nått
botten. Frågan är: Kan vårt land i ett
förbättrat läge i erforderlig omfattning
tillgodogöra sig frukterna av en internationell
konjunkturuppgång? Kan vi
i stället inte riskera en fortsatt försämring
på hemmafronten? Det finns mycket
som talar härför, inte minst devalveringarna
i Storbritannien, Danmark
och Finland, vilkas innebörd ju inte är
någonting annat än att dessa länder
övervältrar en del av de egna bekymren
på sina handelspartners bl. a. på
vårt eget land. De hårda greppen i England
talar sitt tydliga språk. I England
har Harold Wilson omsider insett den
gamla sanningen att det gäller att rätta
munnen efter matsäcken samt att denna
sanning även gäller för stater. Att
märka är att den offentliga sektorn i
England på senare tid har lagt beslag
på en allt större andel av bruttonationalprodukten
— det har talats om inte
mindre än 42 procent. Man har inte på
något sätt hållit sig inom ramen för
produktivitetstillväxten. Genom de mått
och steg som vidtages för en begränsning
av konsumtionen och rikets engagemang
över huvud taget måste även
vår export bli lidande. Det är tragiskt
för en person som jag, som i min ungdom
upplevat storheten hos det brittiska
imperiet, att i dag uppleva hur den
stolta devisen »Rule Britannia, rule the
waves» nu av labourregeringen definitivt
överförts till historiens panoptikon.

Även restriktionerna i USA kommer
att för oss få negativa verkningar, ehuru
kanske inte så stora.

116

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Anmärkningsvärt är att herr Sträng i
finansplanen rör med mycket lätt hand
vid det väsentliga sjukdomsfenomenet i
den svenska ekonomin nämligen det relativt
sett höga kostnadsläget och dess
starkt negativa verkan på vår internationella
konkurrenskraft. Detta sjukdomsfenomen
utgör baksidan av inflationen,
till vilken regeringen själv år
efter år tillfört ny näring. Finansministern
bagatelliserar detta och säger att
arbetskostnaden per producerad enhet
stigit långsammare i Sverige än i flertalet
länder i Europa sedan slutet av
1950-talet. Han medger visserligen att
under de senaste två åren har den
svenska utvecklingen varit mindre fördelaktig,
man han tröstar sig och svenska
folket med att exportutvecklingen
under 1966 och 1967 visar att den svenska
industrin har förmåga att hävda
sig i den internationella konkurrensen.

Docent Karl-Olof Faxén gjorde i höstas
en undersökning i ämnet, vilken visade
att för perioden 1958—1966 arbetskostnaden
per timme stigit med
8,7 procent per år mot ett medeltal för
de västeuropeiska länderna samt USA,
Kanada och Japan av i genomsnitt
endast 5,4 procent. Det är alltså en differens
till Sveriges nackdel på 3,3 procent
per år, som endast delvis kompenseras
genom högre effektivitet. Räknar
vi i stället arbetskostnaden per produktenhet,
har stegringen i Sverige varit
2,53 procent mot 0,5—1,0 procent
internationellt sett. Under de både senaste
åren har det skett en väsentlig
omsvängning till vårt lands nackdel.

Den springande punkten i dagens
svenska samhällsekonomi är att lönsamheten
inom industrin är dålig och
tenderar att bli allt sämre trots alla de
rationaliseringsåtgärder som vidtagits.
En känd industriman uttryckte vid
samtal med mig saken på det viset att
de svenska nominallönerna i dag ligger
10 procent för högt. Det är det handikapp
under vilket stora delar av den

svenska industrin i dag arbetar, även
mycket effektiva företag, ansåg han.

Herr talman! Jag har i mer än 30 år
varit anställd i det svenska näringslivets
tjänst, men jag kan inte påminna
mig att jag på mycket länge hört så
pessimistiska tongångar som dem som
nu ljuder i vida kretsar inom näringslivet,
där man just nu sysslar med sina
bokslut. Jag tror också att det är risk
för att driftnedläggelser och permitteringar
kommer att fortsätta. Framför
allt hemmamarknadsindustrin ligger här
i farozonen. Samtidigt med att lönerna
stigit har ju denna industri att kämpa
med konkurrensen från låglöneländerna
i öster. Jag är tacksam och glad för
att herr John Ericsson i sitt anförande
nyss tog upp den saken. Jag har också
intresserat mig litet för den, bl. a. i en
motion vid fjolårets riksdag. Särskilt
utsatta är, som herr Ericsson nämnde,
ylleindustrin och konfektionsindustrin.
Jag vill ta ett exempel: importen från
Hongkong, som domineras av den lätta
konfektionen — skjortor, blusar, jackor
och byxor —- har på ett enda år
ökat med 60 procent, och förutsättningar
för inhemsk produktion har praktiskt
taget helt ryckts undan. Importen
av hithörande tyngre konfektion från
Jugoslavien har på ett år ökat med
185 procent. Ett stormanlopp på detta
importområde är i full gång, vilket
kommer att få rent katastrofala verkningar
för många. Produktionsbortfallet
kan leda till en väsentlig minskning
av antalet anställda under 1968; det
finns de som säger att de endast kan
räkna med order för detta kvartal, sedan
är det inte mycket kvar.

Ylleindustrins andel i konsumtionen
har, som nyss sades, på fem år sjunkit
från 61,2 till 42,1 procent. Jag instämmer
helt i herr John Ericssons mening
att vissa temporära skyddsåtgärder bör
övervägas för dessa särskilt hotade industrigrenar,
och jag är mycket glad
över den förklaring som handelsministern
nyss avgav i det stycket.

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

117

Även varvsindustrin befinner sig för
dagen uppenbart i ett mycket, mycket
bekymmersamt läge, och jag vill uttala
förhoppningen att denna industris
speciella problem skall kunna lösas,
ju förr dess hellre.

Herr talman! Det var inte utan en
vis förvåning som jag i förmiddags
hörde herr statsministerns mycket hårda
angrepp på herr Holmberg och högern
för ansvarslöshet genom de föreslagna
sänkningarna av marginalskatterna
för fysiska personer. Jag har kanske
inte tänkt riktigt färdigt på denna
punkt, men enligt min mening talar
mycket för att i dagens situation en
försvagning av totalbudgeten skulle vara
försvarlig och nyttig som konjunkturstimulans
— i enlighet med konjunkturteorins
fader Keynes •—• nota bene
därest den håller sig inom rimliga
gränser; och det har inte varit tal om
något annat. Varför just herr finansministerns
bedömning av balansen skulle
vara riktig och riktigare än någon annens,
det har jag svårt att fatta. Talet om
att staten skulle inkräkta på näringslivets
lånemöjligheter behöver i dag inte
tas alltför allvarligt. Den inre och yttre
balansen behöver inte komma i någon
större fara. Jag har svårt att tro att
en sådan linje behöver innebära risker
för att den stabilitet, som vi aldrig
haft, skall gå förlorad.

Herr talman! Som intresserad ledamot
av bevillningsutskottet vill jag gärna
sluta med några kommentarer till de
avsnitt i finansplanen som handlar om
skatterna. Jag vill då först konstatera
att finansministern när det gäller omläggningen
av de indirekta skatterna
och övergången till mervärdeskatt inte
med ett enda ord berör de direkta skatterna
på fysiska personer, enkannerligen
marginalskatterna. I allmänna
skatteberedningens betänkande, där
tanken på mervärdeskatten ursprungligen
fördes fram, var dock huvudmotivet
behovet att lätta progressivskatterna
på fysiska personer. Man har tydligen
i finansplanen tappat bort denna

Statsverkspropositionen m. m.
detalj. Enligt min mening skulle det inför
nästa års avtalsförhandlingar ha
varit mycket värdefullt om denna fråga
fått en rimlig lösning. Det är nämligen
att uppmärksamma, att efter de senaste
årens utveckling på lönefronten allt
fler inkomsttagare med relativt blygsamma
reallöner kommit upp i de progressiva
skatteskalornas skikt, där staten
tar hand om en allt större del av
innehållet i lönekuvertet. På tjänstemannahåll
har man rimligt nog uttryckligen
inför de nya förhandlingarna sammankopplat
lönekraven med marginalskatterna.

Vad angår de indirekta skatterna hälsar
jag med tillfredsställelse att finansministern,
trots alla själskval vågar jag
kanske säga, beslutat sig för att följa
exemplen från de länder som infört
mervärdeskatt, därmed givande ett bidrag
till harmonieringen av skatterna i
Europa. Att företagen därmed befrias
från omsättningsskatt på investeringsvaror
är värdefullt. Därigenom får vi
också ett slut på den låt mig säga oreda
som inte minst på den allra sista tiden
efter höstens beslut på detta område
håller på att utbreda sig.

Det gäller nu emellertid, herr talman,
att hålla en klar linje och inte falla i
farstun för olika krav på undantag.
Det är eu förutsättning för att det nya
systemet skall fungera.

Finansministern uttalar att han inte
funnit det möjligt att i ett steg, som
han uttrycker det, genomföra en omläggning
av hela det indirekta skattesystemet.
Jag frågar: När kommer nästa
steg och hur blir det?

Den planerade arbetsgivaravgiften
inger betänkligheter ur många synpunkter.
Därmed flyttas skattebördan
över från en grupp av företagare till
andra, framför allt servicenäringarna
och andra näringar med stort arbetskraftsbehov.
Därigenom skapas också
nya övervältringsproblem. Det är en löneskatt
som här uppskisserats och som
tillkommer utöver de socialavgifter som
vi redan har på mellan 18 och 25 pro -

118

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
cent. Den kommer också att drabba
bl. a. egenföretagarnas inkomster av
sina företag. Det är att märka att även
jordbrukarna drabbas. 30 procent av
184 000 jordbrukare lär vara folkpensionärer.
De får uppenbarligen nu betala
arbetsgivaravgift även på vad de
tar ut i naturaförmåner från gården,
t. ex. mjölk och potatis; det blir inte så
lätt att kontrollera.

När det gäller omsättningsskattereformen
i övrigt har det varit mycket
som talar för att man på en gång även
borde ha löst de problem som sammanhänger
med punktskatterna. Här föreligger
ju inga övervältringsproblem, eftersom
dessa skatter redan nu betalas
av konsumenterna. Även slopandet av
energiskatten på elektrisk kraft för industrins
behov hade bort kunna ordnas.
Det är inte någon särskilt dyr sak; det
rör sig om 200 miljoner kronor.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har som vanligt mottagits med
tämligen blandade känslor och värdeomdömen,
men jag tror mig kunna påstå
att en budget sällan har mötts av
så många negativa reaktioner och sådan
surhet från kritikernas sida. Budgeten
kallas i de flesta sammanhang för
kraftlös, livlös, färglös och hela raden
av dylika omdömen. Dagens Nyheter
piffar på det hela med att beteckna
budgeten som en socialdemokratisk
grötlunk. Nu vet jag inte vad ordet
grötlunk innebär, men jag förmodar att
det är det mest negativa uttrycket som
ledarskribenten hade till hands när
han formulerade ledaren. Alltnog, efter
en sådan där nedsabling av budgeten
var det med ganska stor spänning och
ett stort mått av intresse som man bänkade
sig i första kammaren för att få
höra hur oppositionen själv möjligen
hade tänkt sig en budget inför ett valår.
Om det föreliggande budgetförslaget
nu är så uselt och svagt som oppositionsledarna
i dag har hävdat, borde

det ju — jag vänder mig till herr Bengtson
eftersom han är inne i kammaren
— för en progressiv och kraftfull opposition,
som dessutom har en valseger
kittlande i näsborrarna, finnas stora
möjligheter att beskriva hur en framgångsrik
valårsbudget skulle kunna se
ut. Nu har emellertid oppositionsledarna
framträtt, och vi vet vad de har
att bjuda på. Det är sannerligen inte
mycket. Frågan är om det har varit
mödan värt att sitta och nöta sin bänk
i nästan tolv timmar för att lyssna.
Av oppositionsledarna och övriga talare
från oppositionen har man icke
fått ett enda uns av någonting som skulle
vara kraftfullt och progressivt.

Budgeten ger, säger man från oppositionen,
inget utrymme för angelägna
reformer. Men ingen av oppositionsledarna
kunde ens nämna någon reform
som han ville ha realiserad i årets budget.
Möjligen kan man säga att fru
Hamrin-Thorell lade fram ett konkret
förslag om familj epolitikens utformning.
Men hon aktade sig noga för att
ens nämna på vilket sätt man skulle
kunna finansiera ett sådant förslag.

Nu är det, herr talman, möjligt att
oppositionen anser att man under remissdebatten
fritt skall få kritisera regeringen
— och det är riktigt — och
att det inte skall ställas anspråk på att
oppositionen skall ge besked om hur
man konkret vill se en budget utformad.
Om en vecka utgår den allmänna
motionstiden, och då får vi väl se vad
den kraftfulla oppositionen kan åstadkomma.
Det blir en tid i väntan och
spänning, men man får väl ge sig till
tåls.

Herr Jacobsson tog upp ett rätt långt
resonemang om mervärdeskatten eller,
för att kanske uttrycka det riktigare,
om skatteomläggning i allmänhet. Nu
har den efterlängtade mervärdeskatten
kommit, men nu serverar finansministern
den skatten i en sådan tappning
att den inte nu kan accepteras av borgerligheten.
Det är bekant att jag själv
i denna kammare vid ett par tillfällen

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

119

har ställt mig mycket negativ till tanken
på införande av den reformen i
vårt skattesystem. Anledningen till min
tveksamhet har varit att jag haft uppfattningen
att i varje fall det förslag
som presenterades av allmänna skatteberedningen
innehöll stora risker för
att man skulle övervältra skatten från
företagen till konsumenterna. Man har
därför inte vunnit något gehör från
min sida för en sådan konstruktion av
skatten, allra helst som bevillningsutskottets
värderade ordförande vid upprepade
tillfällen i våra ekonomiska debatter
framhållit att medan skatten har
i väsentlig grad ökat för de fysiska
personerna har företagsskatten hållit sig
på ungefär samma nivå under tolv,
femton år. Även företagen måste bidra
till samhällets utveckling när det
gäller den offentliga servicen. Det är
ett lass som inte bara kan dras av de
fysiska personerna.

Såvitt jag nu kan döma kommer
mervärdeskatten att få en sådan konstruktion
att man i huvudsak undviker
dessa risker, och då är det möjligt att
man kan ställa sig positiv till den. Men
vi kan vänta tills den särskilda propositionen
kommer. Yi får då ett helt annat
material än det som serveras i finansplanen
så att vi kan ta upp ett resonemang
kring skatteomläggningen.

Nu vet man inte hur oppositionen
kommer att ställa sig. Svenska Dagbladet
framhåller i sin budgetledare att
det är obegripligt att finansministern nu
försummar att i samband med övergången
till moms verkställa den skatteomläggning
som begärdes av en i stort
sett enhällig skatteberedning. Det är
många kritiker, inte minst här i dag,
som anslutit sig till den synpunkten.
Då vill jag ställa en fråga, lämpligast
då till herr Gösta Jacobsson: Kan inte
oppositionen framföra allmänna skatteberedningens
förslag motionsledes? Är
det alldeles nödvändigt att man skall
ha finansministern till att framföra det?
Oppositionen har sin fria rätt och möjlighet
att motionsvis framföra skatte -

Statsverkspropositionen in. m.
beredningens förslag. Det skulle ju då
tillfredsställa näringslivet. Dessutom
skulle det i hög grad tillfredsställa en
gammal socialdemokratisk valboss, om
ni hade kraft och mod att ta upp denna
fråga motionsvägen.

Ett genomgående tema här i dag har
också varit regeringens usla ekonomiska
politik, både tidigare och nu. Den
har försatt landet i en hopplös stagnation.
Det blir ett på stället marsch medan
andra västeuropeiska länder under
tiden rusar förbi oss. Är verkligen det
ekonomiska läget här i landet så hopplöst
som ni beskrivit det? Jag tror det
inte, och jag skall försöka att i ett par
punkter redovisa min uppfattning.

Som ett mått på ett lands ekonomiska
status brukar man använda produktiviteten.
Det sägs att vi här i landet har
den högsta produktiviteten i Europa.
Är det sant? Jag vet inte. Men i högerns
höstbroschyr står följande: »Vi
har den högsta produktionsnivån per
capita i Europa.» Då är det väl sant,
i varje fall eftersom man i finansplannen
kan läsa samma konstaterande.

Sparandet brukar också vara en indikation
på ett lands ekonomiska läge.
Det sägs att vi här i landet har haft
den starkaste ökningen av det kollektiva
sparandet bland de europeiska länderna.
Är det sant? Jag vet inte. Men
direktör Dahlström i AP-fonden kunde
vid en konferens i våras inför kommunalmän
i Gävle konstatera att kreditutbudet
mellan 1951 och 1966 har
ökat från 3,3 miljarder till 12,8 miljarder
kronor, ökningen enbart under de
senaste fem åren har uppgått till inte
mindre än 200 procent. Det är den ökningen
av sparandet som gett oss möjlighet
till en mycket omfattande investeringsverksamhet
här i landet.
Pengarna har nämligen huvudsakligen
gått till investeringar.

Vad gäller hushållssparandet säger
professor Börje Kragh att detta stigit
snabbt och att dess andel av det totala
sparandet tenderat att öka.

Bygginvesteringarna brukar också

120

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vara ett mått på ett lands ekonomiska
aktivitet. Där sägs det att vi bygger
mest i hela västvärlden. Är det sant?
Ja, jag vet inte. Men bankdirektör Wihlborg
i Svenska handelsbanken kunde
vid en kommunalkonferens säga att
många kommuner troligen anser sig
missgynnade vid bostadsfördelningen.
Vi bygger emellertid, säger han, mer
lägenheter, mer bostäder, mer vägar
och mer sjukhus per invånare i detta
land än i något annat demokratiskt
land.

Detta var några kriterier man brukar
använda vid en beskrivning av ett
lands ekonomiska status. När vi från
socialdemokratiskt håll brukar peka på
dessa fakta, säger man att vi bedriver
en socialdemokratisk skrytpropaganda.
För att jag inte skall bli utsatt för den
beskyllningen här i dag har jag låtit
andra personer uttala sig, personer
som i varje fall inte ett ögonblick kan
misstänkas för att vara ute i socialdemokratiska
propagandaärenden.

Inflationen har varit en av huvudfrågorna
i dagens debatt och även i de
senaste årens politiska debatter. Det
har i dag redan sagts så mycket i denna
sak att man måhända kan lämna
den. Jag vill bara i sammanhanget
framföra en liten undran. I ett nyårsbudskap
i Upsala Nya Tidning anklagade
folkpartiledaren Wedén socialdemokraterna
för att inte ha kunnat hålla
inflationen på en dräglig nivå. Vad
är en dräglig nivå? I varje fall utesluter
folkpartiledaren möjligheten att
undvika en inflation. Men är den drägliga
inflationsnivån en procent, två procent,
tre procent, eller vad är den?
Det finns ingen att ställa frågan till
här, och därför får jag väl slunga ut
den rätt ut i luften.

I den allmänna debatten gör man
dessutom ofta det påståendet att den
svenska inflationen förhindrar eu reallönetillväxt
som tillkommer löntagare
i andra länder med lägre inflation. Det
låter bestickande, och det är ett påstående
som kanske inte låter sig vare sig

bekräftas eller förnekas. Jag har emellertid
här i min hand några uppgifter
som är några månader gamla. Det är en
sammanställning som är gjord i Geneve,
och enligt denna utgår de högsta
timlönerna i Sverige. Det är en uppgift
som i och för sig inte är överraskande,
men vad som däremot kan tilldra
sig ett större intresse är när man
säger att sedan man tagit hänsyn till
levnadskostnadsindex kvarstår den
svenska lönekronan med den högsta
köpkraften i Europa. Detta bevisar i
varje fall till en del att påståendena
att de svenska löntagarna skulle ha förlorat
mera på inflationen än deras
europeiska kolleger är direkt felaktiga.

Vad jag nu har sagt, herr talman, är
inget försvar för inflationen utan ett
försök att i någon mån korrigera de
felaktiga uppgifter i fråga om priser
och löner som ofta valsat runt i allmänna
debatter.

Man kan förstå att finansministern
har haft en hel del huvudbry med att
inom ramen för givna inkomster knåpa
ihop kommande års budget. Det är
emellertid högst anmärkningsvärt att
när han nu lyckats i sina ambitioner
att bromsa upp utgiftsexpansionen, möter
han från oppositionen ett missnöje
som nästan slår alla tidigare rekord,
vilket inte säger så litet.

»Herr Sträng smyger sig fram på
filttofflor», skriver Dagens Nyheter och
tidningen Arbetsgivaren. Vi som känner
finansministern vet att inte är han
iklädd filttofflor när han sveper in
i denna kammare, och jag misstänker
att de som varit i medkammaren har
fått kännedom om att finansministern
har något bättre på fotterna än filttofflor.
Men hur är det ställt med oppositionen?
Ja, i varje fall i dag har oppositionens
representanter tassat omkring
här både i bänkar och i talarstol och
varit utan fotbeklädnad. De har varit
barfota. Möjligen var herr Holmberg
något bättre utrustad i detta avseende,
eftersom han presenterade någonting
av tankar som kunde uppfattas som al -

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

121

tcrnativa förslag till vad finansministern
framlagt. Om det skall bli något
kraftfullt från oppositionens sida, herr
Bengtson, måste ni komma in i kammaren
med åtminstone träskor på fotterna
så att det blir någon liten kraft i era
framträdanden.

I likhet med Dala-Demokraten kan
man väl säga att det är ett bra program
av en finansminister och dessutom ett
program av en bra finansminister. Jag
vill nämligen karakterisera budgeten
som ett politiskt program — ett program
som i ett kärvt ekonomiskt klimat ändå
gör fördelningen av resurserna och
prioriteringarna så att det klart visar
hur den politiska ledningen vill styra
den framtida utvecklingen och samtidigt
också lösa aktuella problem.

När herr Sun din ville beteckna budgeten
som en rent ekonomisk produkt
utan något politiskt innehåll hade han
fullständigt fel. Det är, som Dala-Demokraten
skriver, ett klart politiskt, bra
program. Den mycket kraftiga satsningen
på arbetsmarknadspolitiken är
dock ett uttryck för den kollektiva solidariteten
med de människor som är
arbetslösa och de som hotas att bli arbetslösa.

Tidningen Expressen, som är mycket
snabb att på sina förstasidor slå upp
stora rubriker om företagsnedläggelser
och arbetslöshet, begagnade sin förstasida
den dag budgeten presenterades
genom att i ett bildreportage av spritflaskor
tala om hur mycket brännvinet
kommmer att öka i pris. Det var tydligen
vad man hade uppfattat som det
väsentliga i den budget som nu framläggs.
Jag undrar, är detta uttryck för
en borgerlig värdering av det budgetförslag
som föreligger?

Satsningen på utbildning och forskning
är en klar politisk målsättning,
och det är en mycket stark programpunkt
i budgeten. Den satsningen tillsammans
med en framtida progressiv
näringspolitik understryker på ett mycket
bestämt sätt socialdemokratins bestämda
vilja att i praktisk politik om 8

Första kammarens protokoll 1968. Nr 2

Statsverkspropositionen m. in.
sätta sin politiska paroll om arbete,
trygghet och utveckling. Vilka alternativ
till detta vi har att vänta från oppositionens
sida återstår att se.

Slutligen, herr talman, har regeringsfrågan
varit uppe till behandling. Det
har sagts att eftersom socialdemokraterna
och bondeförbundet kunde samsas i
en regering skulle det väl inte vara
så stora svårigheter att också para ihop
de tre borgerliga partierna. Jag som
har erfarenhet från den tiden skulle
gärna vilja rekommendera t. ex. herr
Holmberg att vara litet försiktig, ty det
är inte så roligt att regera tillsammans
med de där partierna. Vad blev vi utsatta
för? Jo, vi fick resa land och rike
runt och tala om grispremier, svartrost
och annat sattyg. Jag hoppas att ni
slipper genomgå den pärsen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Einar Eriksson
gav mig en smula på pälsen och ställde
vissa frågor till mig. Eftersom han brukar
vara road av att få en uppercut tillbaka
skall jag försöka servera en sådan.

För det första sade herr Einar Eriksson
— jag förstår inte varifrån han har
fått det — att den svenska kronan
skulle ha den högsta köpkraften i Europa.
Det måste vara en fullständig missuppfattning.
1949 års krona är i dag
värd, om jag inte tar fel, 47 öre. Jag
tror att vi i inflationsloppet har en
mindre hedrande plats, inte i toppen
men ganska högt upp.

För det andra frågade herr Einar
Eriksson: Är verkligen vårt lands ekonomiska
situation så hopplös som oppositionen
gör gällande? Det är mig veterligt
inte någon som har gjort gällande
att vårt lands ekonomiska situation
skulle vara hopplös, däremot är den
besvärlig. Vi har emellertid en förnämlig
produktionsapparat i fullt trim. Bekymret
i dag, som jag ser det, är handikappat
med vårt höga kostnadsläge.

122

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det gäller att sanera vår samhällsekonomi.
Det tar sin tid och fordrar krafttag.

Herr Einar Eriksson frågade för det
tredje om man från oppositionshåll kunde
vänta några motioner i fråga om mervärdeskatten.
Vi utlovar, herr Einar
Eriksson, en motion från högerpartiet
om vi finner en sådan erforderlig för att
rätta till vad vi anser vara fel i den
proposition som Kungl. Maj :t kommer
att framlägga. Jag tror dock inte det
skulle vara passande med en sådan
motion innan Kungl. Maj :ts proposition
föreligger. Bevillningsutskottets ärade
ordförande skulle nog ta oss ordentligt
i örat då, och det vill vi inte utsätta
oss för.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att den
svenska kronans köpkraft var högst
i världen, utan att den svenska lönekronan
var högst i Europa, och det är
någonting helt annat. Varifrån har jag
hämtat den uppgiften? Jo, från ett nyhetsmeddelande
i tidningen Arbetarbladet
av den 17 augusti 1967 med rubriken:
»Lönernas köpkraft är högst i
Sverige.» Tidningen har fått sina uppgifter
från en sammanställning som är
publicerad i Genéve.

Vad sedan beträffar motionerandet
om mervärdeskatten är det klart att
herrarna får välja vilken tidpunkt ni
vill. Jag bara frågade om ni ämnade
väcka motioner.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (li) kört
genmäle:

Herr talman! Jag missförstod herr
Einar Eriksson när det gällde kronan.
Jag tror att han har rätt när han säger
att den svenska lönekronan ligger högt,
i varje fall bland de högsta i Europa.
Vi har, tack vare vår förbättrade produktionsapparat
och höjda produktivitet,
haft en reallöneökning som har varit
stor, och det gläder vi oss alla åt.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om den uppgift jag
lämnade är riktig, så ligger Sverige inte
bland de högsta utan vi ligger högst.
Det var ju det som var poängen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag skall inte ägna mig
åt herr Einar Erikssons något raljanta
storpolitiska funderingar. Jag skulle
bara vilja säga till herr Eriksson att
det inte var så lätt för oss heller att
åka omkring och försvara den socialdemokratiska
politiken under dessa år.
Men en sak tror jag vi kan vara överens
om, herr Eriksson, nämligen att
den politik som fördes nog var till
gagn för land och folk ändå. Det var
väl det som var det väsentliga.

Herr talman! Jag tänkte ta upp ett
par andra saker till behandling här,
nämligen de problem och de frågeställningar
som oroar allt flera människor
i dag. Det gäller tryggheten i tillvaron,
tryggheten i fråga om arbete och utkomst
för människorna. Vi har under
tidigare år vant oss vid att ha något
av överfull sysselsättning. Strävan har
ju varit att se till att den fulla sysselsättningen
kunnat bibehållas. Av den
anledningen har vi också accepterat en
viss grad av inflation och penningvärdeförsämring.
Från regeringens sida
har framhållits att det varit priset för
den fulla sysselsättningen. Jag skall inte
fördjupa mig i den debatten. Stor uppmärksamhet
har ju ägnats dessa frågor
av tidigare talare här i dag.

Jag vill dock anlägga en synpunkt
på detta ämne. Resultatet, som vi ser
det i dag, är ett kostnadsläge som försämrar
avsättningsmöjligheterna för
vår exportindustri. Men dessutom har
Vi fått arbetslöshet av en storleksordning
som vi får söka långt tillbaka genom
åren för att finna motsvarigheter
till. Företagsnedläggelser som en följd
av rationalisering och centralisering är
också ett återkommande tema. Även om

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

123

denna utveckling är ett led i den strukturrationalisering
som man gärna talar
om, medför det som regel stora svårigheter
för bygd och människor där företagsnedläggelser
sker. Och nog måste
man fråga sig om det vid alla dessa
nedläggelser tagits hänsyn till de konsekvenser
som följer för dem som blir
arbetslösa — friställs, som det med ett
modernt ord heter. Att det medför
många personliga problem är ställt
utom allt tvivel. Att bryta upp från den
bygd där man är rotad och hemma är
inte alltid så lätt.

Men det är inte endast den som blir
arbetslös och hans familj som berörs.
Det får också återverkningar på det
samhälle, den ort där en företagsnedläggelse
sker. Här, herr talman, skulle
jag vilja stanna vid ett lokalt spörsmål
som har berört oss mycket starkt i
södra Dalarna.

Dagarna före julen 1967, den jul som
för många blev en dyster jul, kom beskedet
att Fagerstakoncernen avsåg att
flytta vissa delar av sin produktion från
Långshyttan till Fagersta, varvid 200
man skulle friställas i Långshyttan.
Långshyttan ligger inom Hedemora
stad, där vi på kommunalt håll måste
fråga oss: Vilka konsekvenser kommer
detta att medföra för staden? Utöver
kommunalekonomiska förändringar
kommer det att innebära ett försämrat
kundunderlag för den service som
byggts upp, och det gäller såväl i Långshyttan
som i centralorten Hedemora.
Ett samhälle i funktion består av en
rad komponenter, allt från affärer till
kommunala institutioner, från grundskolans
högstadium till det gymnasiala
skolväsendet. Dessa aktiviteter är dimensionerade
för ett visst befolkningsunderlag.
Sker minskning i befolkningsunderlaget
uppstår därför en överkapacitet
som inte kan utnyttjas. Jag skall
belysa detta med bara ett enda exempel.

Det finns i dag i Hedemora ett gymnasium
med fyra parallella klasser i
första ringen. Minskas elevunderlaget

Statsverkspropositionen m. m.
riskerar vi att få endast tre parallella
klasser, vilket gör dels att elever ställs
utanför gymnasiala studier, dels också
att valmöjligheten minskar för de elever
som får komma in på gymnasiet.
Detta medför i sin tur att det kan bli
svårare för näringsliv och företag i
denna bygd att rekrytera personal, något
som allt för litet beaktats i debatten
om företagsnedläggelser. Verkningarna
sprider sig som vågor ut över vida vatten.
Detta medför otrygghet och ovisshet
för dem som drabbas och får konsekvenser
för berörda bygder som är
svåra att överblicka. Tyvärr bedöms
ofta dessa frågor främst från Stockholms
och vederbörande residensstads
horisont och man glömmer lätt bygdernas
möjligheter, hur det verkar för
bygd och människor.

I detta fall för Hedemoras och Långshyttans
vidkommande erfordras ett aktivt
stöd från myndigheternas sida för
att trygga sysselsättningen genom lokaliseringsstöd
och på andra sätt.

Otryggheten möter också på ett par
andra områden. Det har i årets statsverksproposition
skett en satsning på
vuxenutbildning. Det är att hälsa med
tillfredsställelse. I ett samhälle där kraven
på människorna skärpts både i arbetslivet
och som medborgare är vidgade
utbildningsmöjligheter att hälsa
med glädje. Av den översikt som redovisats
beträffande arbetskraftens utbildningssammansättning
framgår emellertid
att för närvarande tre fjärdedelar
av befolkningen endast har sex—sjuårig
folkskola som utbildning och att
ännu år 1980 drygt 50 procent av arbetskraften
befinner sig i denna situation.
I ett samhälle som tillmäter meritokratin
allt större betydelse måste
man osökt fråga sig: År det dessa människor
med endast folkskolekunnande
som skall utföra de tunga jobben, som
skall ha den längsta arbetsdagen, som
skall ha den sämsta betalningen, som
skall känna den sociala otryggheten,
som skall ha den högsta pensionsåldern?
Det är befogat att ställa den frå -

124

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. in.
gan i en tid när inkomstklyftorna vidgas
i samhället och när de som har
det bäst ställt tilltvingar sig och begär
inkomstförbättringar som i tusenkronor
är lika många som andra får i
hundrakronor. Man skall inte förundra
sig över om bitterhet och missmod breder
ut sig när solidariteten folkgrupper
emellan tar sig sådana uttryck från
dem som har det bäst ställt.

År efter år har vi ifrån vårt håll
krävt åtgärder för en bättre tingens
ordning. Vi har bl. a. krävt en sänkning
av pensionsåldern för dessa människor
och att låginkomsttagarnas möjligheter
till eu bättre standard beaktas.
Menar man allvar med talet om att
klassgränserna skall suddas ut finns här
utrymme för insatser och åtgärder.

Ibland har man en känsla av att ju
längre vi befinner oss från problemet,
desto mera engagerar vi oss. Här talar
vi om behov av ökade insatser för uhjälpen,
men vi skall inte glömma vad
som sker i vårt eget land. Där finns
också människor som lever i allra
högsta grad under knapphetens kalla
stjärna. Låginkomstutredningen kommer
säkerligen när den framlägges att
innebära en överraskning för många
om hur det står till i vårt land, den
kommer att visa att den svenska fattigdomen
fortfarande är en realitet. Det
har blivit något av eu modesak för en
del att tala om glesbygden och dess
problem. För mig som har ägnat dessa
frågor speciell uppmärksamhet under
många år är det glädjande med
detta intresse. Nu räcker det emellertid
inte bara med detta, att man i dag
har ett nyvaknat intresse för glesbygden.
Vad som i dag erfordras är åtgärder
för att värna dessa bygder och deras
människor. Samtidigt som man utreder
och kartlägger glesbygdens problem
— även i årets statsverksproposition
läggs förslag som är att hälsa med
tillfredsställelse — utarmas glesbygden
på livsviktiga serviceinstitutioner. Affärer
läggs ned, därför att kundunderlaget
är för svagt. KF talar om att persona -

lens trygghet ordnas genom nya arbetstillfällen.
Men vilken blir befolkningens
trygghet när affären försvinner?
Busslinjer läggs ned. Järnvägsnätet
huggs av. Tåg dras in eller går stationerna
förbi. När befolkningen minskas,
dras distriktsskötersketjänsten in. Befolkningsunderlaget
blir för svagt, säger
man, trots att det ökade antalet
åldringar nödvändiggör mera sjukvård.

Med denna utveckling är våra glesbygder
på väg att bli vårt eget u-land.
Det är lätt att förstå att det är med
bekymmer och oro i sinnet man i
dessa bygder frågar sig, vad detta som
nu sker leder till. Solidaritet, förståelse
och hänsyn till andra; i detta byggnadsarbete
får vi inte glömma dessa
människors krav och rätt till trygghet
i tillvaron, krav att tryggheten också
skall omfatta glesbygdernas folk.

Från detta, herr talman, vill jag gå
över till ett annat område. Den 6 december
1967 firades i Finland ett jubileum,
som gav eko i Sverige på olika
sätt. Det som firades var 50-årsminnet
av självständighetsdagen, och bland
gratulanterna fanns vid det tillfället
också ett antal företrädare för Sverige.
Jubileumsdagen höll republikens president
Urho Ivekkonen ett högtidstal som
formade sig till eu bred exposé över
utvecklingen i Finland under gångna
år, ett tal som också gav utrymme för
framtidstankar och framtidsvisioner.

Skälet till att jag i dag nämner detta
i remissdebatten är dels att Sveriges
och Finlands öden under århundraden
har varit förenade, dels att få nationer
torde ha tillvunnit sig en sådan respekt
och uppskattning från det svenska
folket som Finland och dess folk.
Vi har också mycket att vara Finlands
folk tacksamma för, och vi har även
mycket att lära av denna unga sisuladdade
nation.

Det tal som presidenten höll innehåller
så många tänkvärda saker också för
oss i vårt land. Jag vill här bara citera
ett par meningar.

»Det fanns tider, då man föreställde

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

125

sig att enhällighet i alla frågor utgjorde
källan till nationens styrka, även
om denna enhällighet uppnåddes genom
tvång. Så småningom har den uppfattningen
vunnit insteg, att tecknet på
demokratins styrka snarare är accepterandet
av olikheter. Den rätta demokratin
är inte blott majoritetsvälde, utan
den innefattar också minoriteternas
existens och rättigheternas aktande.
Just åsikternas mångfald utgör det typiska
för det dynamiska samhället.»

Skälet till att jag i dag citerar dessa
ord är närmast att detta tal från självständighetsdagen
i tiden sammanföll
med att vi här i riksdagen fick uppleva
två dagar av ganska meningslösa
debatter med beskyllningar och motbeskyllningar
om vad den ena eller den
andra hade gjort. Debatten gällde frågan
om hyresregleringen, vad olika förslag
innebar osv., en debatt som varken
stärkte demokratins ställning eller riksdagens
anseende.

Med det arbetssätt som vi har tillkommer
det regeringen att genom propositioner
förelägga riksdagen förslag
i olika frågor, propositioner som riksdagen
sedan har att pröva och besluta
om. Denna riksdagens rätt att besluta
måste också innebära både möjligheter
och rätt att antaga, ändra eller förkasta
de framlagda regeringsförslagen.
Från den utgångspunkten har jag också
reagerat emot att det funnits frågor,
i vilka man sökt binda de olika
partierna utan att tillräcklig information
erhållits om vad de framlagda
förslagen skulle komma att innebära.
Det finns också en fråga, där man genom
överenskommelser på högsta nivå
gjort kompromisser som enskilda ledamöter
-— ja, hela grupper här i riksdagen
— efter vad jag kan förstå känner
mycket stor olust inför. Frågan finns
anmäld i förteckningen över propositioner,
avsedda att föreläggas 1968 års
riksdag under vårsessionen. Den står
under rubriken Justitiedepartementet
och är benämnd Ändringar i grundlagarna
(enkammarriksdag, nytt valsy -

Statsverkspropositionen m. m.
stem m. m.). Frågan om en ny författning
har ju varit föremål för utredning
under många år, och en rad betänkanden
har framlagts. Ett av de senaste
är grundlagberedningens betänkande,
1967:26, Partiell författningsreform,
som varit föremål för remissbehandling
under sommaren 1967 — en
remissbehandling som i långa stycken
varit något av en parodi. Jag är medveten
om, herr talman, att detta är hårda
ord, men de är ändock befogade.

Att en utredning remitteras till myndigheter
och institutioner av olika slag
innebär en granskning och en bedömning
av det framlagda förslaget ur olika
aspekter. Över grundlagberedningens
förslag har visserligen kritiska erinringar
anförts, men det framlagda förslaget
har ändå tillstyrkts på många
håll, enär det vilar på, som man sagt,
en politisk kompromiss. Det är möjligt
att man med den utgångspunkten inte
skall eller inte får anföra betänkligheer
inför vad som signaleras. Men ändock,
herr talman, skall jag stanna något
inför frågan om en partiell författningsreform.

Jag har den största respekt för grundlagberedningen
och dess arbete, och
de erinringar som kan anföras mot förslaget
bottnar i skäl som utredningen
själv har redovisat. Den tidsnöd under
vilken utredningen arbetat har medfört
att det framlagda förslaget inte ger
underlag för en reformering av vår nuvarande
författning. Detta framgår också,
som jag sagt, av grundlagberedningens
egna påpekanden. I betänkandet
sägs också att slutlig ställning ej
kan tagas till en författningsreform
förrän en rad frågor funnit sin lösning.
Det gör att utredningens förslag
i allra högsta grad är ett provisorium.
Fn författningsreform är en för stor
och viktig angelägenhet för ett land för
att man skall kunna godta ett provisorium,
som enligt utredningen själv lider
av uppenbara brister, ett resultat
av en kompromiss. I betänkandet sägs
också: »Den tvekan som en del av

126

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
grundlagsberedningens ledamöter har
känt inför tanken på gemensam valdag
för riksdagsval och kommunalval har
inte kunnat undanröjas.» Det betonas
emellertid att den gemensamma valdagen
är enda förutsättningen för en författningsreform
inom de närmaste åren
och att detta är skälet till den utformning
det framlagda förslaget fått.

Med fog måste man fråga sig: Är
angelägenheten av en ny författning
viktigare än innehållet och utformningen
av en ny författning? Utredningen
har också medgivit en av svagheterna
i sitt förslag när den konstaterar att det
förhållandet att »en partiell reform
måste ske inom gällande grundlagars
ram leder givetvis till att åtskilliga krav
som bör ställas på en ny författning
inte kan tillgodoses».

Man måste också ställa kravet att
man, innan delreformer beslutas, får
en belysning av alla de olika frågekomplex
som en författningsrevision
innebär. Utredningen pekar på eu rad
frågor som lämnas olösta. Till dessa
hör också hur den folkliga självstyrelsen
på sikt skall kunna hävdas på det
kommunala planet — detta om det menas
allvar med talet om den kommunala
självstyrelsens värde. Utredningen
säger också att på grund av tidsnöden
har t. o. m. den partiella reform
som föreslås »måst inskränkas även inom
den ram som anges i direktiven».
Med utredningens egna påpekanden och
reservationer måste slutledningen bli
den, att det framlagda förslaget både
utredningsmässigt och sakligt ej utgör
ett tillfredsställande underlag för en
författningsreform.

Den nuvarande författningen har
inom sin ram givit utrymme för det
»demokratiska genombrottet» liksom
för parlamentarismens införande i vårt
statsskick. Med understrykande av behovet
av en ny och modern författning
måste här konstateras, att vår nuvarande
författning har sådana värden att
den kan bestå tills ett förslag som bättre

fyller rimliga krav på grundlighet och
överblick kan framläggas.

I utredningens förslag framhäves behovet
av ett kommunalt samband genom
gemensam valdag för riksdagsval
och kommunalval. Med kännedom om
de olägenheter som är förenade med
flera samtidiga val enligt nuvarande
valsystem blir slutsatsen, att praktiska
skäl klart talar emot gemensamma valdagar
för riksdagsval och kommunala
val. Risk finnes att valförrättandet kan
komma att te sig alltför svårt framför
allt för många äldre människor, med
minskat valdeltagande som följd.

Utöver dessa praktiska olägenheter
visar erfarenheten att intresset för kommunal-
och landstingsval är lika stort
som för riksdagsval. Debatten omkring
kommunalvalen innehåller också rikspolitiska
drag, enär kommunalt samband
finns genom att kommunernas
göranden och låtanden till 80—90 procent
är reglerade i lag och författning.

Ett system med skilda valår för riksdagsval
och kommunalval samt fyraåriga
mandatperioder bör kunna ge utrymme
för både »kommunalt samband»
och den hänsyn till valutslag som eftersträvas.
Det bör också kunna ge
plats för den stabilitet och kontinuitet,
som visat sig vara av så stort värde
för vårt parlamentariska och demokratiska
statsskick.

Av det sagda torde framgå att enighet
inte kommer att finnas här i kammaren,
om ett förslag till ny författning
framlägges i enlighet med grundlagberedningens
riktlinjer. Utredningen
har ju heller inte varit enig, något
som från början var en av förutsättningarna
för beslut. Samtal med ledamöter
i alla partier har gjort klart för
mig, att olusten är stor på alla håll
inför den lösning grundlagberedningen
här skisserar. Skulle man skjuta på
genomförandet av en ny författning
fyra år lär ingen riksolycka ske. Däremot
skulle man, herr talman, vinna
möjligheten att få ett förslag som inte

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

127

behövde lida av alla de brister som
utredningen redovisar, ett förslag som
skulle få bättre underlag i folkmeningen
än det som nu är på väg.

Hur skulle det vara om våra partiledare
med statsministern i spetsen
tänkte över denna fråga en gång till?
Som politiker skulle de kanske möta
svårigheter — men som statsmän borde
de ha möjligheter att nå resultat, såvitt
jag kan förstå. Och jag vågar säga
att det skulle hälsas med tillfredsställelse
på många håll.

Låt oss, herr talman, handla på det
sättet att vi får en författning med
bättre underlag i folkmeningen än det
förslag som nu har skisserats.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Just nu upplever vi kanske
mer än någonsin i vilket starkt beroende
Samhälle, företag och anställda
står till varandra. När konjunkturerna
försämrats och otryggheten på arbetsplatsen
ökat, har samhället reagerat
starkare här än inför något annat samhällsproblem.
Näringspolitiken har därför
blivit en dominerande fråga i denna
remissdebatt och fått stort utrymme
i statsverkspropositionen.

Jag tror att många känner det som
ett misslyckande, att sysselsättningsläget
försämrats så relativt allvarligt. Denna
reaktion visar kanske ändå hur eniga
vi egentligen är om önskemålet att
upprätthålla ett gott sysselsättningsläge
i detta land.

Herr talman! Jag har tänkt göra försöket
att inifrån ett företag se på dessa
problem både som löntagare och som
anställd med ökad förståelse för företagandets
villkor; en förståelse som jag
tycker att inte minst riksdagsarbetet
hjälpt mig till.

Alla företag kämpar i dag med att
sänka sina kostnader genom att bättre
planera och rationalisera produktionen
för att kunna behålla och helst utvidga
sina marknader, där konkurrensen
ständigt ökar och där det överläge

Statsverkspropositionen m. m.
svensk industri hittills haft minskar.
Många företag har allvarliga bekymmer
med att omplacera och behålla egen
personal. De flesta företagen har anställningsstopp
sedan ett och annat år
tillbaka. I den situationen känns behovet
större än tidigare att ha förståelse
och få förståelse för företagandets villkor,
åtminstone från dem som representerar
de styrande i samhället och
som svarar för dess politik.

I ett företag möts en rad intressen.
Företaget skall sålunda inte bara tillgodose
de anställdas krav i olika avseenden
utan även kundernas, leverantörernas,
ägarnas, låntagarnas, statens
och kommunernas anspråk. En intressebalans
uppstår när intressenterna får
sina skäliga krav tillgodosedda. Bristande
balans inträffar om någon utnyttjar
sin position och skaffar sig förmåner
utöver vad andra lyckats tiilhandla sig.
Det är företagsledningens uppgift att utjämna
konflikter som kan uppstå mellan
olika intressenter och försöka få
till stånd en samordning och lösning. I
stort kan man väl säga att det har i de
flesta fall lyckats för våra företagsledningar
att uppnå intressebalans, om inte
annat så på kompromissens väg. Och
detta har efta skett utan att samhället
har behövt ingripa, annat än då en intressent
varit för mäktig eller en annan
för maktlös.

Företagaren, har det sagts, känner
sig ibland som en marionettfigur som
många rycker i. Inte minst har samhället
kringskurit hans handlingsfrihet
genom snäva ramar av föreskrifter och
regleringar som oftast är berättigade,
inte minst när de tillvaratar de anställdas
trygghet och välfärd.

Trycket från de anställdas organisationer
ökar ständigt, inte bara i fråga
om löneanspråk utan även då det gäller
det berättigade kravet på ökad information
och ökat samråd. Kundernas
anspråk på service och låga priser
är för de flesta företagare en fråga om
att knappa in på marginalerna eller gå
miste om en order. Ytterst få företag

128

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kan i dag ta ut vad de önskar av kunderna.
Många har fått se sina priser
stå stilla i åratal.

Grundproblemet för det svenska näringslivet
eller företaget i dag är inte
i och för sig strukturrationaliseringen
utan det höga kostnadsläget. Det är ensidigt
att försöka förklara alla svårigheter
med hänsyn till strukturförändringar
och därmed följande nedläggningar
och fusioner med inskränkningar
av personal som följd.

Arbetskostnaderna per produktenhet
har i Sverige under perioden 1958—
1966 stigit med i genomsnitt 2,8 procent
per år, medan totalsiffran för alla
industriländerna visade en ökning med
endast 0,8 procent per år. Därtill kommer
att relationen under periodens lopp
försämrats.

Den ekonomiska tillväxten i landet
under de senaste åren har varit otillräcklig,
cirka 3 procent mot önskade
4 procent, och därför inte lett till ökade
arbetstillfällen, vilka skulle ha kunnat
kompensera minskningar på andra
håll, i andra branscher, i andra
företag. I stället har vi fått uppleva
en alltmer låst arbetsmarknad, där anställningsstopp
råder inom de flesta
större företag och ytterst få slutar sin
anställning. Frågan är om vi inte kommer
att få uppleva just en sådan låsning
av arbetsmarknaden även om konjunkturen
skulle lätta något, därför att rationaliseringarna
kommer att fortsätta
i kanske ökad takt.

Inflationen har i Sverige gått relativt
längre än i andra konkurrerande
industriländer. Därigenom har vår kostnadsnivå
kommit väl högt i förhållande
till flertalet konkurrerande industriländer.
En hög kostnadsnivå försvagar
de dynamiska krafterna och bromsar
utvecklingen av den produktion och
sysselsättning som eljest normalt skulle
ha ägt rum.

Ett annat krav som företagaren i
dag ställer är ökad kapitalförsörjning,
helst genom företagssparande. Vi har talat
så mycket om den frågan här i riks -

dagen, och alla vet att detta sparande
är otillräckligt enligt företagarnas egen
uppfattning. Man kan fråga sig vad
som är rimligt i fråga om vad ett företag
skall kunna självfinansiera.

För många företagare synes det nuvarande
förhållandet inte vara tillfredsställande.
Det är nämligen inte alls
oviktigt på vilket sätt en företagare kan
finansiera sina investeringar. Industriinvesteringarna
har under 1967 bara
stigit med någon procentenhet — långt
under den målsättning som angavs vid
årets början. Då det gäller investeringar
som kräver riskvilligt kapital och vilkas
förräntning är osäker, har det från
näringslivets män framhållits att sådana
investeringar hålls tillbaka i dag därför
att företagssparandet inte är tillräckligt
stort. Som exempel kan nämnas
investeringar för forskning och produktutveckling.
Vi talar ibland också
om innovationer, som ju anses så väsentliga
för ett företags framtida utveckling
och konkurrensförmåga.

Vår satsning inom landet på forskning
och utvecklingsarbete ligger på
ungefär samma nivå som i flertalet
EEC-länder men väsentligt under inte
endast USA:s utan även Storbritanniens
nivå. Regeringens aviserade förslag om
ett statligt utvecklingsbolag får vi anledning
att diskutera när propositionen
kommer. Ett uppdragsforskningsinstitut
i nära anslutning till befintliga universitet
och högskolor samt branschforskningsinstitut
är en intressant idé som
förts fram i olika sammanhang. Effektiva
sådana institut finns i USA och spelar
en mycket betydelsefull roll för den
amerikanska industrin. Jag tror det
vore värdefullt om vi fick dylika institut
även i vårt land.

Företagarna känner starka krav på
ökning av produktiviteten och därmed
lönsamheten i sina företag. I den svenska
industrin har framstegstakten, mätt
i produktion och produktivitet, varit
något högre än genomsnittet för Europas
industriländer. Herr Einar Eriksson
frågade just efter produktivitetens

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

129

höjd i vårt land, och det är riktigt att
den har höjts avsevärt. Produktionsvolymen
steg sålunda med 45 procent under
1950-talet och med nära 50 procent
hittills under 1960-talet. Produktiviteten
är i dag nära 50 procent högre
än för 10 år sedan.

Detta bidrar till att förklara att industrin,
trots ökade kostnader och för
många produkter i det närmaste stillastående
priser på grund av hård internationell
konkurrens, kunnat något
så när upprätthålla räntabiliteten, dvs.
lönsamheten och förmågan att möta de
ökade kostnaderna inte minst på lönesidan.
Industrins kostnader har nämligen
under samma tid fördubblats för
arbetskraften per arbetstimme. Men
den gräns tycks nu vara nådd för
många företag, inom vilken rationalisering
utan alltför höga investeringar
eller ökning av produktionen inom nuvarande
produktionsresurser och försäljning
av produkterna med ytterligare
reducering av priserna kan ske.

Samhället å sin sida ställer stora krav
på företaget och dess insatser. Effektiviteten
mäts ofta i pengar. Det är därför
som vinsten, lönsamheten, så ofta
kommer med i bilden och ibland missförstås
som det enda företagaren intresserar
sig för. Någon företagsledare har
sagt: »Konkurrensen är vår piska och
vinsten vår morot.» Även på den punkten
vill nog många gånger företagaren
i dag ha en bättre förståelse.

Samhället är för sina allmänna uppgifter
i hög grad beroende av ett effektivt
näringsliv. Vi alla kräver eller önskar
av näringslivet hög framstegstakt,
hög och jämn sysselsättning och den
enskilde individens tillfredsställelse
som konsument och anställd. Helst vill
vi att samtliga företag skall vara höglöneföretag.
Vi är beredda att för den
skull rationalisera bort de lågavlönade
företagen och ta olägenheterna därav
genom att sätta in arbetsmarknadsåtgärder
som vi i stort sett är överens
om.

Produktivitetsutvecklingen inom

Statsverkspropositionen in. m.

svenska företag har, som jag förut
nämnt, i jämförelse med industriländernas
varit mycket god genom tidigare
stor investeringsbenägenhet, som
tyvärr nu dämpats. Regeringens förslag
i statsverkspropositionen om möjlighet
till 10-procentigt skatteavdrag
för maskiner som anskaffas under 1968
är ett led i strävandena att höja investeringsbenägenheten
i avvaktan på mervärdeskatten,
men det kan visa sig vara
en otillräcklig stimulans. Det är det som
vi får se. Förslag till förstärkning av
åtgärder i samma riktning kommer
folkpartiet att lägga fram en motion
nästa vecka.

Samhället kräver i dag genom regeringen
ökad insyn, ökat inflytande och
ökad samverkan mellan företag och
samhällsinstanser. Insynen kan vara
väl motiverad då samhället släpper till
resurser, t. ex. lokaliseringsmedel.

Då det gäller inflytande har jag förstått
att främst avses kreditmarknaden,
dvs. långivningen till företagen. Jag
ämnar inte närmare gå in på detta.

Det krävs också ett intimare samarbete
mellan olika myndigheter samt industri
och näringsliv för att lösa alla
de problem som uppstår i en konjunktursvacka.
Det behövs från alla håll
bevis i både ord och handling. Om
marknadsekonomin skall fungera i ett
samhälle, måste olika spelregler för näringslivet
gälla. Samhällets näringspolitik
måste anpassas till dem.

De anställda har också sina krav.
Man kan sammanfatta deras önskemål
i ordet trygghet. Den nuvarande sysselsättningskrisen
har skärpt uppmärksamheten
på företagen då det gäller de
anställdas trygghet och har ökat kraven
på varseltidens förlängning i samband
med att man skall säga upp folk,
informationer till de anställda i god
tid och möjligheter för deras förtroendemän
att diskutera åtgärder med företagsledningen.
Man skall i god tid ta
kontakt med samhällsinstanserna, och
man skall medverka till omplacering
och omskolning av personalen. I några

130

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. in.
fall liar det brustit i informationsgivandet,
i andra har t. o. m. privata företag
kunnat hjälpa statliga företag att
lösa deras sysselsättningsproblem.

Den som inifrån upplevt hur det
känns för en företagsledning att komma
i den situationen att behöva omplacera
en stor grupp anställda — arbetare
eller tjänstemän — eller framför allt
att behöva friställa anställda, vilket varit
det mest uppmärksammade, vet hur
svårt det känns.

Omplacering av speciellt tjänstemän
hänger inte minst samman med den ökade
rationaliseringsverksamheten inom
kontoren — s. k. administrativ rationalisering
genom introduktion av nya
administrativa hjälpmedel som datamaskiner
m. m. Det är liksom ett ingrepp
i människans, i familjens livsbetingelser
när man skall omplacera en
anställd eller rent av friställa honom
eller henne.

I en sådan situation skulle många
företagare vilja ha särskilda fonder
inom företaget, som kan användas för
att underlätta en omplacering eller i
sämsta fall en friställning av personal.
Det skulle också göra det lättare att bereda
nyutexaminerade ungdomar, som
i dag är i en besvärlig situation, den
praktik som de behöver för att kunna
utvecklas och gå vidare.

Välfärdssamhället gör stora åtaganden
när det gäller att fylla olika behov,
bl. a. trygghetsbehovet. Den enskilde
arbetsgivaren måste också känna sitt
ansvar för de anställdas trygghet. Han
måste ge dem möjligheter till utveckling.
För att kunna göra detta är arbetsgivaren
beroende av samhällets ekonomiska
politik, liksom samhället i sina
åtaganden är beroende av företagets
ekonomiska framgångar. Det gäller att
förstå varandras spelregler och villkor.

Här har politikerna ett stort ansvar
i dagens näringspolitiska situation.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Dagen lider mot sitt
slut, och skarorna i kammaren har gles -

nat undan för undan. Endast herr talmannen
måste tålmodigt sitta kvar och
lyssna till de många anförandena.

Jag har inga nya synpunkter att tillföra
debatten om årets statsverksproposition,
men liksom en del av de föregående
talarna tänker jag i stället syssla
med några frågor i periferin av den
stora politiska debatten.

Låt mig börja med några reflexioner
kring en punkt i nionde huvudtiteln,
jordbrukets huvudtitel. Under »Anslag
till fiskeristyrelsen: Avlöningar» erinrar
jordbruksministern om de åtgärder
som vidtogs under förra hösten mot fisket
i vissa vattenområden, där det ansågs
att kvicksilverförekomsten gjorde
fisken otjänlig till männislcoföda. Då utfärdade
man förbud mot försäljning av
fisk från ett antal sådana vattendrag,
vilket vållat betydande ekonomiska förluster
för de drabbade fiskarna. För att
försöka avhjälpa de akuta svårigheterna
har viss gottgörelse redan lämnats
som förskott till fiskarna, vilket bl. a.
framgår av en notis i dagens tidningar.
Men detta är endast ett mycket knappt
tilltaget förskott.

Sedan fiskeristyrelsen utfört en utredning,
som den fått i uppdrag att
göra, förväntar vi att jordbruksministern
kommer att föreslå ytterligare stödåtgärder.
Det är sannerligen nödvändigt
att yrkesfiskarna som bedrivit fiske
i de svartlistade vattnen får en så snabb
och effektiv gottgörelse som möjligt för
sina förluster. De kanske inte är så
många, men de har helt oförskyllt drabbats
av fiskeförbudet, och de har i regel
mycket små möjligheter att få sin utkomst
på annat sätt än inom sitt gamla
yrke.

Bråviken i Östergötland hörde till de
vattenområden, där fisken på grund
av hög kvicksilverhalt förklarades oduglig
till människoföda. I den innersta
delen av viken avlystes fisket helt och
hållet, och även i övrigt inskränktes detsamma.
Lantbruksnämnden i Östergötland
har nu verkställt en utredning angående
de ekonomiska konsekvenserna

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Nr 2

131

av det utfärdade fiskeförbudet, och jag
ber att få lämna några uppgifter ur denna
utredning.

Sammanlagt bedrives yrkesmässigt
fiske inom området av 17 personer, och
flertalet av dem är helt sysselsatta med
fisket. Värdet av den under 1966 fångade
fisken inom det berörda området
överstiger 300 000 kronor. Värdet av
redskap och båtar inom området uppgår
till över 400 000 kronor, varav ungefär
70 000 kronor investerats under de
senaste åren, till stor del med fiskerilån.

Det rör sig som sagt inte om något
större antal människor, men det är en
yrkesgrupp som det inte är så lätt att
omplacera. Dessa människor har nu genom
myndigheternas beslut berövats
sina möjligheter till fiske, men deras
utgifter för arrenden och lånekostnader
kvarstår. Det är därför mycket angeläget
att ersättningsfrågan utredes
snabbt och på ett för fiskarna tillfredsställande
sätt.

Det är självklart att vi måste skydda
medborgarna mot skadeverkningar genom
för hög kvicksilverhalt eller andra
föroreningar i livsmedlen, och det oavsett
varifrån föroreningarna kommer.
Men jag har själv många gånger ställt
mig frågan om man inte i den allmänna
debatten har överdrivit skaderiskerna.
Tidigare var jordbruket den stora
busen i sammanhanget. Nu är det fisken
och fiskarna som kommit i skottgluggen.
Den livliga debatten har medfört
köpmotstånd inte bara mot fisk
från de svartlistade vattnen, utan även
mot fisk som fångats ute till havs, där
det inte finns någon möjlighet till förorening
genom industriutsläpp. Jag tror
att det vore önskvärt med litet mera
balans i publiciteten kring dessa ting.

Det är emellertid angeläget att man
försöker åstadkomma metoder för att
minska riskerna med det kvicksilver
som finns runt omkring oss ute i naturen.
När det gällde jordbruket kunde
man övergå till andra metoder för utsädesbetningen.
När det gäller fisket får

Statsverkspropositionen m. m.
man gå andra vägar. Vid naturvårdsverkets
laboratorium i Drottningholm
har man just påbörjat försök att även
komma till rätta med problemen i våra
vattendrag. Jag hoppas att dessa försök
verkligen kommer att ge tillfredsställande
resultat.

Vårt samhälle bär mer och mer blivit
ett planeringssamhälle, där man försöker
planera och dirigera utvecklingen
på olika områden och i minsta detalj.
Den ena planeringen avlöser den
andra, och själva arbetet med dessa utredningar
kräver stora arbetsinsatser
från dem som är mest engagerade. Till
den kategorin hör inte minst våra kommunalmän.
För dem existerar inga sysselsättningssvårigheter,
utan problemet
blir i stället många gånger att få almanackan
att räcka till för konferenser
och sammanträden av olika slag.

Just nu funderar många kommunalmän
runt om i landet på vad man skall
säga om den av regeringen anbefallda
Länsplanering 1967. Denna planering
har främst en lokaliseringspolitisk inriktning.
Den syftar till att ge vägledning
t. ex. vid fördelning av olika samhälleliga
resurser såsom bostäder, skolor,
vägbyggen och annat. På så sätt menar
man att länsplaneringen skall bli ett
direkt instrument för att påverka utvecklingen
i våra bygder. De befolkningstal
som man sätter upp för de olika
kommunblocken genom denna planering
skall vara riktmärken när det gäller
att i framtiden fördela utbyggnadsresurser
av olika slag mellan blocken.

När alla remissinstanser har sagt sitt
och planeringsrådet i länet försökt formulera
målsättningen för sin region,
blir det inrikesdepartementets sak att
bygga upp en utvecklingsplan för hela
riket. Genom olika styrningsmedel kan
de statliga myndigheterna sedan både
direkt och indirekt påverka utvecklingen
i landet. Direkt kan det t. ex. ske
genom lokaliseringspolitiska åtgärder,
indirekt vid fördelning av bostadsbyggnadsramar
och vid beviljande av tillstånd
av olika slag. Länsplaneringen

132

Nr 2

Torsdagen den 18 januari 1968 em.

Statsverkspropositionen m. m.

kan därför bli ett instrument för dirigering
av samhällsutvecklingen, som på
en del håll kan verka positivt men på
andra förkväva utvecklingen.

Eftersom det inte går att i förväg
med säkerhet räkna ut allt som kommer
att hända och eftersom prognoser
alltid blir bristfälliga och subjektiva,
finns det emellertid all anledning att ta
även denna planering med en nypa salt.
Det är inte alltid det som verkar rationellt
på papperet som har den största
livskraften i verkligheten. Vi kan ju
se många exempel på hur andra omständigheter,
t. ex. den mänskliga faktorn,
spelat in vid lokalisering av ett
företag och utveckling av en bygd. Det
finns runt om i landet större och mindre
företag, som byggts upp av en enskild
mans eller kvinnas energi och
framåtanda, trots att förutsättningarna
inte alltid varit så gynnsamma. Det kan
vara företag där varken lokaliseringsexperter
i Stockholm eller ute i landet
skulle ha tillstyrkt stöd från det allmänna
om man begärt det, men där man
ändå skapat ett bestående företag.

Jag kan inte neka mig nöjet att i detta
sammanhang citera ett tidningsuttalande,
som en industriman hemma i
Östergötland gjorde strax före jul. Han
skildrade hur hans företag, som arbetar
i stålbranschen, haft att brottas med
svårigheter vid många tillfällen, och
hur problemen efter ett gott år under
1967 åter hopade sig i samband med
devalveringen i England. Där hade man
just fått en kompletterande marknad,
som visserligen inte var lönsam men
som garanterade företaget fullt arbete.

Så fortsatte industrimännen: »Hur
blir det 1968? Devalveringen av det
engelska pundet tycktes ju vända upp
och ner på hela Englandsaffären om
inte Sverige devalverade lika mycket.
Vi sade oss emellertid att vi inte skulle
utfärda några prognoser, och det har
nu visat sig att affären efter ansträngningar
av både köparen och säljaren
torde kunna fortsättas.»

Så kom industrimännens avslutande
reflexion, och den tycker jag är den
mest talande i detta sammanhang: »Det
finns inom svensk teoretisk ekonomi
ett antal salta gossar, som roar sig
med att på grundval av diverse långtidsprognoser
avsätta än den ena, än
den andra av landets industrier. Det
började med textil, och sedan har man
inventerat nära nog hela lagret av industrier.
Visst är det roligt med radikala
idéer — även för eu företagare —
men min erfarenhet säger mig att man
bör tänka sig för både en och två
gånger. Ty det finns en irrationell faktor,
som jag har sett i arbete under
hela mitt liv, nämligen viljan att överleva.
»

Vi har anledning vara tacksamma
för att denna irrationella faktor fortfarande
i hög grad påverkar utvecklingen
i vårt land.

Jag måste också med några ord beröra
en annan planering, som publicerades
strax före jul. Inom lantbruksstyrelsen
har man gjort en utredning för
att kartlägga den sannolika utvecklingen
beträffande åkerjordens framtida
omfattning och lokalisering. Det är minsann
icke den första utredningen på
detta område. Tvärtom har planerarna
varit mycket flitiga och nya prognoser
har kommit med jämna mellanrum.

Enligt den senaste kommer man nu
med nya och skrämmande förutsägelser
om den blivande åkerarealens storlek
i vårt land. Vid 1966 års jordbruksräkning
uppgick åkerarealen i landet
till drygt 3 miljoner hektar. Av denna
areal skall enligt utredningen endast
1,9 miljon hektar bestå som åker på lång
sikt, dvs. efter 1980. Mer än en tredjedel
av den nuvarande åkerarealen skall
alltså tas bort ur direkt jordbruksproduktion.
Utvecklingen beräknas naturligtvis
variera i olika delar av landet.
På slättbygderna kommer den största
delen av åkern att brukas även i framtiden.
Men för oss som bor i skogs- och
mellanbygderna är prognosen desto
ogynnsammare. I Jönköpings län be -

Torsdagen den 18 januari 19G8 em.

Nr 2

133

räknas endast 27 procent av den nuvarande
åkern bli bestående på längre
sikt. I Ydre härad i mitt eget län
skall endast 2 procent eller 100 liektar
av nuvarande 4 500 hektar enligt utredningen
brukas som öppen åker i framtiden.

Visserligen sker nedläggningen av
jordbruk i mycket rask takt för varje
år, och den saken är inget att göra åt.
Men beträffande den nu publicerade utredningen
tror jag att vi måste besinna
sanningen i Goethes ord: »All teori är
grå, blott livets gyllne träd är grönt.»
På tusentals av de jordbruk, som enligt
utredningen bedömts som orationella,
kommer förvisso envisa bönder att sitta
kvar och bruka jorden även i framtiden.
Tv sådan är människan, och
inte minst våra bönder har visat att de
ofta blankt struntar i teoretikernas planer.
Det är sannerligen tur för oss alla.

Det är måhända möjligt att producera
vad vi behöver för landets försörjning
på den åkerareal som enligt utredningen
skulle bli kvar efter 1980. Men
det lär inte bli möjligt att på ett tiotal
år överföra så stora arealer som man
här har räknat med till annan produktiv
användning än jordbruksproduktion.
Det skulle betyda en förslumning
av naturen ute i bygderna, som inte
skulle vara till glädje för någon, varken
för dem som i fortsättningen skall
bo kvar och arbeta där eller för dem
som söker sig dit för vila och rekreation.

Herr talman! Jag har mest sysslat
med materiella ting i mitt anförande.
Innan jag slutar vill jag emellertid även
beröra ett ämne som ligger på ett helt
annat plan.

Inför det nya året har jag av olika
anledningar fått många brev och telefonpåringningar
om frågor, som ligger
mina väljare varmt om hjärtat och
som man har velat få framförda i riksdagen
på ett eller annat sätt. I de flesta
fall har det rört önskemål, som det inte

Statsverkspropositionen m. m.
är så gott att föra vidare på riksdagsplanet.
Men ett önskemål har varit genomgående:
Vi får inte tolerera att
nedbusningen fortsätter bland ungdomen
i vårt land så som vi har fått bevittna
under den senaste tiden.

Bland de stilla i landet, bland dem
som inte låter höra av sig när det gäller
att författa protestresolutioner eller
att gå i demonstrationståg, reagerar
man mycket hårt mot den olustiga utvecklingen,
som främst kommer till
uttryck i storstaden men som också
märks runt om i landet. Det må gälla
ligistbråk på tunnelbanestationer eller
självsvåld och övergrepp vid protestmöten
och demonstrationer. Genom tidningarna
och inte minst genom radio
och TV hålles allmänheten utanför
Stockholm alltför väl underrättad om
vad som sker.

En fråga dyker osökt upp: Vad gör
dessa ungdomar för nyttigt arbete, som
har så god tid att ställa till med bråk
vid alla tider på dygnet? Vad försörjer
de sig på? När det inte hjälper med
upplysning och förmaningar måste
myndigheterna få möjlighet att gripa
in med andra medel. Där behöver vi alla
ge ordningsmakten vårt stöd, vi måste
hjälpas åt för att få lugn och ordning
runt omkring oss.

På särskilda framställningar av herr
talmannen beslöts dels att den fortsatta
överläggningen angående ifrågavarande
kungl. propositioner skulle uppskjutas
till morgondagens sammanträde,
dels ock att dessa propositioner
skulle uppföras sist å föredragningslistan
för nämnda sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemcrt

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968