MILITIEOM BUD SMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID RIKSDAGEN

ÅR 1968

STOCKHOLM 1968 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Innehållsförteckning

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ........................ 5

Redogörelse för åtal

1—2. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom vapenfri

tjänstepliktig ålagts arreststraff utan att förutsättningar härför förelegat . . 13

3. Åtal mot förvaltare för missfirmelse mot värnpliktig och oskickligt beteende 47

4. Åtal mot överfurir för tjänstemissbruk, missbruk av förmanskap, tjänstefel

och oskickligt beteende .................................................. 23

5. Åtal mot läkare för tjänstefel bestående i underlåtenhet att besvara i tjänsten

mottagna skrivelser ...................................................... gg

G. Åtal mot fanjunkare för oskickligt beteende och missfirmelse mot värnpliktig 35

Redogörelse för vissa ärenden som icke föranlett åtal eller åtgärd för disciplinär bestraffning

1. Fråga huruvida krigsman som gjort sig skyldig till övergivande av post bort

dömas med åberopande av jämväl straffbestämmelsen om undanhållande .... 30

2. Fråga om tillämpning av stadgandet i 21 kap. 13 § brottsbalken om övergivande
av post ................................................................ gg

3. Fråga huruvida domstol överskridit sin prövningsrätt genom att en för undanhållande
åtalad värnpliktig dömts för tjänstefel ............................ 42

4. Fråga om militär befattningshavares befogenhet att besluta om förstörande av

beslagtagna berusningsmedel .............................................. 4g

5. Om militär tågpatrulls befogenheter beträffande ordningshållning vid militär resor

.................................................................... 52

6. Fråga om oriktigt hemlighållande av handling angående hänvisning av värnpliktig
till psykiatrisk undersökning ...................................... 7q

7. Fråga huruvida regementschefs föredrag med försvarsupplysning framstått

som inblandning i den politiska debatten .................................. 72

8. Fråga huruvida byrådirektör vid centralt ämbetsverk handlagt vissa ärenden

utan onödig tidsutdräkt och lämnat korrekta uppgifter därom i ärendeförteckningar
till justitiekanslern. Tillika fråga om avdelningsdirektör och byråchef
brustit i sin tillsynsskyldighet ............................................ 34

9. Frågor dels huruvida tillräckliga åtgärder vidtagits för att värnpliktig skulle

få del av återkallelse av inkallelseorder, dels ock huruvida fel begåtts genom
att läkarintyg i samband med hemförlovning och beslut därom ej daterats den
dag de utfärdats ........................................................ 404

10. Fråga om regementschef ägt tillämpa visst premieringssystem för att stimu lera

de värnpliktiga till ökad närvaro i tjänsten. Tillika fråga om förutsättningar
förelegat för anbefallande av kompletterande utbildning ............44g

11. Risk för kollision mellan trafikflygplan och militärt flygpan vilket föraren

ovetande kommit in i luftled. Fråga om ansvaret härför. Tillika fråga om
flygledningens skyldighet att granska utredningsrapport .................... 424

12. Fråga huruvida flottiljchef ägt tillåta helikoptertransport för tillgodoseende

av civilt intresse .......................................................... 44g

13. Fråga huruvida tjänstledighet kunnat vägras värnpliktig för deltagande i kommunalval
................................................................ 455

14. Fråga huruvida innehavare av arvodestjänst kunnat kommenderas att utöva

annan tjänst.............................................................. 158

15. Förvaltare, placerad som kassachef, har antagits som byråintendent. Fråga

huruvida placeringen bort såsom skett hävas innan antagningsbeslutet blivit
slutgiltigt ................................................................ 165

16. Fråga huruvida i samband med omorganisation tjänst bort kungöras till ansökan
ledig .............................................................. 171

17. Fråga huruvida regementschef vidtagit erforderliga åtgärder beträffande viss

personals förläggning .................................................... 175

18. Fråga huruvida »dopceremoni» vid krigsskolan bör tillåtas .................. 182

19. Fråga om sjukredovisad personals rätt att under fritid vistas utanför kasernområde
.....................................................................185

Redogörelse för framställningar till Konungen

1. Fråga huruvida gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen

bör överses .............................................................. 189

2. Fråga angående jämkning av den i tjänstereglementet för krigsmakten kap. 3

mom. 22 upptagna bestämmelsen om rätt att kommendera underlydande personal
att utöva annan statlig tjänst ...................................... 196

Redogörelse för yttrande till Konungen

Yttrande till Konungen över offentlighetskommitténs betänkande »Offentlighet
och sekretess» ............................................................ 198

Sakregister till militieomlmdsmannens åren 1950—1968 avgivna ämbetsberättelser........ 208

Till RIKSDAGEN

Jämlikt § 100 regeringsformen och 18 § i den för riksdagens ombudsmän
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1967.

Härvid vill jag till en början meddela, att jag åtnjutit semester under
tiden den 20—23 mars, den 24—28 april, den 17 juli—den 18 augusti samt
den 2—7 november 1967. Jämlikt 24 § första stycket i förenämnda instruktion
har militieombudsmansämbetet under ifrågavarande tid föreståtts av
den för mig utsedde ställföreträdaren, hovrättsrådet Gunnar Thyresson. Med
stöd av bestämmelserna i 24 § andra stycket i instruktionen liar jag, enär
arbetets behöriga gång det krävt, åt Thyresson uppdragit att under tiden
den 12—13 januari samt den 18—22 september 1967 handlägga vissa till
honom överlämnade ärenden.

Inspektionsresor har av mig företagits till Västerbottens, Jönköpings,
Örebro, Östergötlands, Södermanlands, Göteborgs och Bohus samt Kristianstads
län. Under dessa resor bär besökts:

Umeå försvarsområde;

Västerbottens regemente;

Västerbottens inskrivningsområde;

Norrlands dragoner;
kavalleriets kadett- och aspirantskola;
avdelning ur Jämtlands flygflottilj;
hovrätten för Övre Norrland;
rådhusrätten i Umeå;

länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län;
åklagarmyndigheten i Umeå åklagardistrikt;

Smålands artilleriregemente;
artilleriets kadett- och aspirantskola;

Södra militärområdets tygförvaltnings anläggningar i Jönköping;

Södra militärområdets tygverkstadsförvaltnings anläggningar i Jönköping; Skillingaryds

skjutfält;

Södra militärområdets tygförvaltnings anläggningar i Skillingaryd;

Göta hovrätt;
rådhusrätten i Jönköping;
länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län;
åklagarmyndigheten i Jönköpings åklagardistrikt;

Norra Smålands regemente;

Norra Smålands inskrivningsområde;

Göta ingenjörregemente;

Södra militärområdets tygverkstadsförvaltnings anläggningar i Eksjö;
Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt;
åklagarmyndigheten i Eksjö åklagardistrikt;
torpedverkstaden i Motala;

Örebro försvarsområde;

Livregementets grenadjärer;

Örebro inskrivningsområde;

Bergslagens militärområdes tygverkstadsförvaltnings anläggningar i Örebro; rådhusrätten

i Örebro;
länsåklagarmyndigheten i Örebro län;
åklagarmyndigheten i Örebro åklagar distrikt;

Linköpings försvarsområdes anläggningar i Norrköping;

Bråvalla flygflottilj;
rådhusrätten i Norrköping;

åklagarmyndigheten i Norrköpings åklagardistrikt;

Södermanlands flygflottilj;
rådhusrätten i Nyköping;

länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län;
åklagarmyndigheten i Nyköpings åklagardistrikt;

Linköpings försvarsområde;

Livgrenadj ärr egementet;

Östergötlands inskrivningsområde;
infanteriets stridsskola;

Svea artilleriregemente;

Svea trängregemente;

trängtruppernas kadett- och aspirantskola;

Östra militärområdets tygverkstadsförvaltnings anläggningar i Linköping;
artillerif lygskolan;

Östgöta flygflottilj;
centrala flygverkstaden i Malmslätt;
flygförvaltningens försökscentral i Malmslätt;
rådhusrätten i Linköping;

länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län;
åklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt;

Göteborgs rådhusrätt;

länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län;
åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt;

Södra militärområdet;

Kristianstads försvarsområde;

Norra skånska regementet;

Wendes artilleriregemente;
avdelning ur Skånska flygflottiljen;

Södra militärområdets tygverkstadsförvaltnings anläggningar i Kristianstad
och Hässleholm;

Kristianstads domsagas häradsrätt;
länsåklagarmyndigheten i Kristianstads län;
åklagarmyndigheten i Kristianstads åklagardistrikt;

Skånska dragonregementet;

Skånska trängregementet;

Södra militärområdets intendenturförvaltnings förråd i Hässleholm;
Västra Göinge domsagas häradsrätt; samt
åklagarmyndigheten i Hässleholms åklagardistrikt.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

Stockholms rådhusrätt;
åklagarmyndigheten i Stockholm;
arméförvaltningen; samt
marinstaben.

Under tid då jag åtnjutit ledighet har tjänstförrättande militieombudsrnannen
Thyresson företagit inspektion i Stockholm med omnejd, varvid
han besökt:

Ostkustens örlogsbas;

Berga örlogsskolor;

marinens första helikopterdivision;

Hårsfjärdens örlogsdepå;

Vaxholms försvarsområde;

Stockholms kustartilleriförsvar; samt
Vaxholms kustartilleriregemente.

Vid inspektionerna av truppförband och andra militära enheter har uppmärksamhet
särskilt ägnats rättsvården därstädes, expeditionstjänsten, beskaffenheten
och vården av byggnader med tillhörande anordningar och deras
lämplighet för avsett ändamål, förläggningsförhållanden, mathållning,
sjukvård, personalvårdsverksamhet, vården av intendentur- och tygmateriel,
anordningar i samband med förekommande verkstadsdrift samt planläggningen
av verkskydd. Besök har avlagts i militärhäktena vid förbanden.
Granskningen av de judiciella handlingarna har omfattat disciplinmålsprotokoll,
tillrättavisningsförteckningar och andra handlingar som har avseende
å den militära straff- och processlagstiftningen samt därtill anknytande
föreskrifter. Vid besök å militärsjukhusen har sjukredovisningshandlingarna
granskats. Granskning har vid inspektionerna tillika skett av handlingar
rörande upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom
av räkenskaper för marketenterier, varjämte förskottsmedel inventerats,
kontroll företagits angående bevakning av utestående fordringar och
införselräkenskaper granskats. Vidare har å mobiliseringsavdelningar och
inskrivningsexpeditioner granskats där förvarade personalredovisningsoch
mobiliseringshandlingar.

Besöken hos domstolar och åklagarmyndigheter har avsett inspektion av
handläggningen av militära mål. Därvid har bland annat undersökts i vad
mån kravet på skyndsamhet vid behandling av målen beaktats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråcheferna
vid militieombudsmansexpeditionen. Därjämte har vid inspektionerna
anlitats en intendentnr- och en tygsakkunnig officer samt för granskning
av personalredovisnings- och mobiliseringshandlingar en härutinnan sakkunnig
officer.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1967 års riksdag
utvisar kvarstod vid början av år 1967 från år 1966 balanserade ärenden
till ett antal av............................................ J32

Under år 1967 har tillkommit ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet........................................ 720

enligt hemliga diariet därutöver................................ 50

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1967, har alltså
ut§j°rt ...................................................... 902

De ärenden, som tillkommit under år 1967, har utgjorts av:

ärenden inkomna från myndighet .............................. g

ärenden uppkomna genom klagomål eller andra framställningar från

enskilda .................................................. Ug

ärenden uppkomna vid inspektioner eller eljest i samband med militieombudsmannen
åliggande granskning ...................... 636

ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation och förvaltning
m. in............................................... g

Summa 770

Av de från år 1966 balanserade 132 ärendena hade 2 ärenden inkommit
från myndighet, 61 ärenden uppkommit genom klagomål eller andra framställningar
från enskilda samt 65 ärenden uppkommit vid inspektioner eller
eljest i samband med militieombudsmannen åliggande granskning. Fyra
ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmansämbetets organisation och
förvaltning m. in.».

Till behandling under år 1967 har alltså förelegat 10 ärenden som inkommit
från myndighet, 179 ärenden som uppkommit genom klagomål eller
andra framställningar från enskilda, 701 ärenden som uppkommit vid inspektioner
eller eljest i samband med militieombudsmannen åliggande
granskning samt 12 ärenden berörande militieombudsmansämbetets organisation
och förvaltning in. m., tillhopa 902 ärenden.

Av dessa 902 ärenden har

till annan myndighet överlämnats.......

utan åtgärd avskrivits .................

på grund av återkallelse avskrivits.......

It—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskri -

vits ...................................................... 184

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 193

föranlett åtal (varav 3 icke avslutats) .......................... 6

föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning...................... 0

föranlett erinran om begånget fel eller annat påpekande.......... 241

föranlett framställning till Konungen eller annan myndighet (vilka

icke avslutats) ............................................ 6

föranlett yttrande till Konungen................................ 1

föranlett annan åtgärd ........................................ 138

och var vid 1967 års utgång

under utredning.............................................. 104

på prövning beroende (förutom ovannämnda 3 —j— 6 icke avslutade

ärenden) .................................................. 10

Summa 902

Av hela antalet under år 1967 till behandling föreliggande ärenden (902)
har sålunda under året slutbehandlats 773 och till ar 1968 balanserats 129.

Av åtalen, avseende sammanlagt sju personer,

var vid 1967 års början ännu icke slutligt avgjort
tillkom under år 1967 ........................

Av dessa åtal

blev under år 1967 slutligt avgjorda ............................ 4

var vid 1967 års utgång ännu icke slutligt avgjorda................ 3

Summa 7

Enligt riksdagens beslut den 14 december 1967 angående omorganisation
av riksdagens ombudsmannaämbeten kommer militieombudsmannens nuvarande
uppgifter i det väsentliga att överflyttas på en av justitieombudsmännen
i den nya organisationen. Föreliggande ämbetsberättelse blir sålunda
den sista avgiven av en särskild militieombudsman. Med anledning härav
har jag funnit mig böra lämna en översikt över utvecklingen av arbetsbördan
fr. o. in. ämbetets tillkomst år 1915 t. o. in. år 1967. Jag får härutinnan
hänvisa till en å s. 207 intagen tabell.

Beträffande förvaltningen av niilitieombudsmansämbetet under år 1967
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte

....... 1

....... 6

Summa 7

protokollen över inspektioner och hållna förhör kommer att överlämnas till
vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas, förutom en sammanställning
(återgiven å s. 12) över ärenden uppkomna genom klagomål
eller andra framställningar från enskilda,

redogörelse för åtal,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning,

redogörelse för framställningar till Konungen samt

redogörelse för yttrande till Konungen.

Utöver de i redogörelsen för åtal angivna målen föreligger ytterligare det
i 1967 års ämbetsberättelse (s. 81) omnämnda målet avseende åtal mot en
kapten för tjänstefel. Detta mål är — sedan Solna domsagas häradsrätt
genom dom den 16 mars 1967 ogillat åtalet samt jag fullföljt talan mot domen
— beroende på Svea hovrätts prövning.

I redogörelsen för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller åtgärd för
disciplinär bestraffning, har i huvudsak medtagits sådana ärenden vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Det sakregister, som var fogat vid den till 1967 års riksdag avgivna ämbetsberättelsen,
har nu utökats till att avse jämväl de ärenden för vilka redogjorts
i innevarande års berättelse.

Stockholm den 10 januari 1968.

HUGO HENKOW

Sven Sjöberg

Sammanställning

över ärenden uppkomna genom klagomål eller andra
framställningar från enskilda

	Antalet	Därav
	under 1967	under 1967
	föreliggande	inkomna
	ärenden	ärenden
Framställningarna har avsett:
Missfirmelse eller annat olämpligt uppträdande..............	22	14
Utövandet av militär rättsvård............................	27	16
Vid törvarsväsendet anställd personals
antagande och entledigande..............................	6	3
befordran..............................................	9	5
tjänstgöring............................................	19	12
avlöning ..............................................	7	3
Värnpliktsförhåilanden samt värnpliktigas tjänstgöring och av-
löning ................................................	48	33
Bristande säkerhetsåtgärder till förekommande av olycksfall ..	8	6
Militär hälso- och sjukvård; ersättning för sjukdom och olycks-
fall....................................................	19	15
Tillämpning av tryckfrihetsförordningen och därmed samman-
hängande författningar..................................	5	3
Intrång i rättsförhållanden berörande enskild utom försvarsvä-
sendet ................................................	9	8
Summa	179	118
Klagandena har varit: Vid försvarsväsendet anställd personal
Officerare och vederlikar................................	19	11
Underofficerare och vederlikar ..........................	13	7
Underbefäl och vederlikar samt meniga ..................	13	9
Civila befattningshavare ................................	11	6
Värnpliktiga (och hemvärnspersonal)........................	73	50
Enskilda personer utom försvarsväsendet....................	50	35
Enskilda organisationer ..................................	0	0
Summa	179	118

REDOGÖRELSE FÖR ÅTAL

1—2. Åtal mot regementschef och auditör för straffbeslut varigenom
vapenfri tjänsteplikt^ ålagts arreststraif utan att förutsättningar

härför förelegat

I samband med granskning av arrestantkort från Norrbottens regemente
uppmärksammades följande.

I anmälan till chefen för regementet den 1 november 1966 meddelade chefen
för andra kompaniet kaptenen A. Åkerstedt att vapenfrie värnpliktige
nr 460112-905 L. R. Öquist varit frånvarande från sin tjänstgöringsplats vid
regementets sjukstuga den 31 oktober 1966 klockan 0730—1700.

Vid militärförhör uppgav Öquist: Den 31 oktober 1966 hade han nattpermission
till klockan 0700 och skulle klockan 0730 börja sin tjänst på sjukhusexpeditionen.
På kvällen den 30 oktober började han festa i Boden tillsammans
med en kamrat. De drack ett par groggar och Öquist blev något
påverkad härav. Omkring klockan 2200 följde han med en kamrat till Råneå,
där han övernattade. Han vaknade inte förrän klockan 1000 den 31 oktober.
Sedan liftade han till Roden. Han anlände till regementet mellan klockan
1700 och klockan 1730. Han erkänner att han varit olovligen frånvarande på
sätt i anmälan angivits.

I enlighet med ett av auditören P. U. Lindqvist den 21 november 1966 avgivet
yttrande ålade regementschefen översten B. B. M. Jansson genom beslut
den 22 november 1966 Öquist jämlikt 21 kap. 11 § brottsbalken arrest åtta
dagar för undanhållande. Straffet verkställdes under tiden den 28 november
—den 6 december 1966.

Med anledning av vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till Jansson den 8 mars 1967 att enär öquist syntes ha haft tillstånd
till vapenfri tjänst han jämlikt 21 kap. 20 § brottsbalken i dess lydelse
genom lag den 3 juni 1966, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1966 (SFS
1966: 415), inte torde ha varit att anse som krigsman och sålunda inte underkastad
för krigsmän gällande straffbestämmelser. Militieombudsmannen
hemställde därför om yttrande av Jansson och Lindqvist. Yttrandena inkom
den 22 mars 1967.

Lindqvist anförde: Vid tidpunkten för avgivande av hans förslag till beslut
i disciplinmålet hade ifrågavarande lagändring förbigått honom. Han
vidgår att han därigenom kommit att medverka till ett oriktigt beslut, vilket
han allvarligt beklagar. Det hade ålegat honom att underrätta den bestraff -

ningsberättigade chefen om lagändringen. Ansvaret för felaktigheten åvilar
därför Lindqvist.

Jansson anförde att det är hans skyldighet som bestraffningsberättigad
chef att följa upp de lagändringar som meddelas genom Svensk författningssamling
och att han därför helt vidgår det fel som hans beslut inneburit;
han beklagar allvarligt det begångna felet.

Sedan militieombudsmannen i skrivelser till Jansson och Lindqvist den
23 maj 1967 meddelat att han övervägde att ställa dem under åtal avgavs
nytt yttrande av Lindqvist den 25 maj 1967 och av Jansson den 29 maj
1967. Vid Lindqvists yttrande var fogad en av Öquist undertecknad, till
militieombudsmannen ställd skrift, dagtecknad den 24 maj 1967.

I skriften förklarade Öquist att han inte gör någon erinran mot att han
genom Janssons beslut den 22 november 1966 blivit dömd till arrest åtta
dagar i stället för att saken prövats av domstol samt att han godtager erhållen
bestraffning och inte önskar någon omprövning.

Lindqvist anförde: Den 24 maj 1967 hade han ett samtal med Öquist och
underrättade därvid denne om den oriktiga handläggningen av disciplinmålet
och bl. a. eventuellt föreliggande förutsättningar för att ansöka om
resning. Öquist uttalade att han inte ansåg sig ha lidit någon skada av det
inträffade och att han inte påkallade någon åtgärd. I samråd med Öquist
upprättade Lindqvist den ovannämnda av Öquist undertecknade skriften.
Med hänsyn till att Lindqvist hade erhållit underrättelsen om att åtal övervägdes
mot honom, i vilket fall Öquist torde kunna föra målsägandetalan,
och Lindqvist vid samtalet med Öquist inte kunde säkert avgöra huruvida
denne i alla avseenden förstått innebörden av Lindqvists redogörelse av
ärendet, intogs i skriften intet om att Öquist avstod från ersättningsanspråk.

Jansson uppgav att han orienterats om Lindqvists åtgärder beträffande
Öquist och tagit del av dennes skrift samt att han inte hade något att anföra
därutöver.

Från försvarsdepartementet inhämtades att Öquist erhållit tillstånd till
vapenfri tjänst genom Kungl. Maj :ts beslut den 23 april 1965. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i en den 26 juni 1967 dagtecknad, till länsåklagaren
i Norrbottens län överlämnad åtalsinstruktion följande.

I 7 § militära rättegångslagen stadgas att om krigsman förövat brott av
beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål,
straff för brottet i vissa fall må åläggas av befattningshavare vid krigsmakten.

Av 2 § nämnda lag och 21 kap. 20 § brottsbalken i dess fr. o. m. den 1
oktober 1966 gällande lydelse framgår att värnpliktig som fått tillstånd till
vapenfri tjänst ej är krigsman.

Såsom Jansson och Lindqvist vidgått har de alltså förfarit felaktigt då

Öquist, som erhållit tillstånd till vapenfri tjänst, genom beslutet den 22 november
1966 ålagts åtta dagars arrest för att han den 31 oktober 1966 klockan
0730—1700 olovligen varit frånvarande från sin tjänstgöringsplats vid
regementets sjukhus.

Öquist har emellertid över huvud inte lagligen kunnat åläggas arrest för
frånvaron. Enligt 14 § lagen den 3 juni 1966 om vapenfri tjänst, vilken lag
trätt i kraft den 1 oktober 1966 och gäller även för den som dessförinnan
erhållit tillstånd till vapenfri tjänst, skall vapenfri tjänstepliktig som olovligen
uteblir från tjänstgöringsstället dömas till böter eller fängelse i högst
sex månader. Det saknas anledning antaga att Öquist vid prövning jämlikt
detta lagrum skulle ådömts frihetsstraff.

Vid angivna förhållanden och med hänsyn till den särskilda omsorg som
måste krävas av dem som har att taga befattning med dömande verksamhet
finner jag det tjänstefel som Jansson och Lindqvist (jfr 20 § militära rättegångslagen)
låtit komma sig till last inte kunna undgå beivran.

I enlighet härmed skall Jansson och Lindqvist ställas under åtal vid Luleå
tingslags häradsrätt jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för att de av försummelse
eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt genom att medverka till
ifrågavarande straffbeslut, Jansson såsom beslutande och Lindqvist såsom
auditör.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren i Norrbottens
län att i enlighet med sålunda meddelad instruktion vid Luleå tingslags
häradsrätt väcka och utföra talan mot Jansson och Lindqvist.

Länsåklagaren yrkade vid häradsrätten ansvar å Jansson och Lindqvist
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten meddelade dom i målet den 13 september 1967 och dömde
därvid Jansson jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken och 2 § lagen om disciplinstraff
för krigsmän för tjänstefel till disciplinbot för åtta dagar, varvid
löneavdraget för dag skulle utgöra fyrtiotre kronor 20 öre, samt Lindqvist
jämlikt förstnämnda lagrum för tjänstefel att till kronan utgiva tio dagsböter
om trettio kronor.

Domskälen angavs av häradsrätten sålunda.

Lindqvist har medgivit att han försummat att följa ändringar i gällande
lagar och författningar och på grund därav såsom auditör föreslagit regementschefen
— i enlighet med tidigare gällande bestämmelser — att målet
skulle handläggas såsom disciplinmål och att Öquist skulle åläggas arreststraff.

Jansson har anfört: Han medgiver att han av försummelse icke uppmärksammat
den lagändring varigenom vapenfria värnpliktiga icke längre vore
att anse såsom krigsmän. Det får emellertid anses att skyldigheten att följa
författningsändringar i första hand åvilar auditören. I detta fall har han från
Lindqvist — som varit ordinarie auditör vid regementet sedan 1956 — erhållit
ett yttrande som varit i överensstämmelse med tidigare gällande bestämmelser
och förut tillämpad praxis. Han får därför anses haft skäl att
förlita sig på det av auditören avgivna yttrandet. Den ådagalagda försummelsen
bör med hänsyn härtill bedömas såsom så ringa att han ej bör fällas till
ansvar för tjänstefel.

Enligt 21 kap. 20 § brottsbalken i dess ursprungliga lydelse utgjordes
krigsmän av — bland andra — värnpliktiga under den tid de i sådan egenskap
är tjänstgöringsskyldiga.

Genom lag den 3 juni 1966, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1966, ändrades
nämnda lagrum på det sätt att krigsmän — såvitt nu är i fråga —
utgöres av värnpliktiga som ej fått tillstånd till vapenfri tjänst.

Den 3 juni 1966 utfärdades vidare lag om vapenfri tjänst, vilken likaledes
trädde i kraft den 1 oktober 1966 då lagen den 26 mars 1943 om vapenfria
värnpliktiga upphörde att gälla. I 14 § lagen om vapenfri tjänst har
upptagits bestämmelse om att vapenfri tjänstepliktig, som olovligen avviker
eller uteblir från tjänstgöringsstället, skall dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader. I promulgationsbestämmelserna till lagen har förordnats
att den nya lagen —- med vissa inskränkningar som i nu aktuella hänseenden
saknar betydelse — skall gälla även för den som före lagens ikraftträdande
erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.

Av utredningen i målet framgår att Kungl. Maj :t genom beslut den 23
april 1965 medgivit Öquist att fullgöra värnpliktstjänstgöringen såsom vapenfri
värnpliktig. Den gärning för vilken öquist ålagts arreststraff har begåtts
den 31 oktober 1966.

Öquist har således varken vid gärningens begående eller vid regementschefens
åläggande av arreststraff varit krigsman. Fråga om bestraffning för
gärningen har därför ej kunnat såsom disciplinmål handläggas av befattningshavare
vid krigsmakten och arreststraff har ej kunnat åläggas för förseelsen.

Jansson såsom bestraffningsberättigad och Lindqvist såsom auditör —
den sistnämnde jämlikt bestämmelsen i 20 § militära rättegångslagen — är
ansvariga för det felaktiga beslutet.

På grund av vad sålunda upptagits finner häradsrätten att Jansson och
Lindqvist av försummelse åsidosatt sin tjänsteplikt och därigenom gjort
sig skyldiga till tjänstefel. Sådana omständigheter föreligger icke att Jansson
och Lindqvist kan undgå ansvar för vad de låtit komma sig till last.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

3. Åtal mot förvaltare för misslirmelse mot värnpliktig och
oskickligt beteende

I en den 28 februari 1967 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 460626-105 T. B. Lindquist att förvaltaren vid Svea
flygkår N. P. Sjöberg den 19 februari 1967 missfirmat honom och även på
annat sätt behandlat honom olämpligt.

Sedan skriften översänts till polismästaren i Jakobsbergs polisdistrikt
med begäran om utredning i saken, inkom från denne ett den 7 april 1967
dagtecknat förundersökningsprotokoll rörande förhör med — förutom Sjöberg
och Lindquist — bl. a. överfuriren S. A. V. Trotting, vaktmannen K. U.
Hägg samt värnpliktiga nr 461006-789 H. G. U. Löfgren och nr 420421-065
P. O. Nilsbo. Enligt förundersökningsprotokollet uppgav de nämnda i huvudsak
följande.

Lindquist: Sedan augusti månad 1966 har Lindquist tjänstgjort som bilförare
och motorskötare vid luftförsvarscentralen O 5 med placering vid körcentralen.
Söndagen den 19 februari 1967 var han jourhavande bilförare.
Han började sitt arbete klockan 0615 med diverse transporter. Före transporterna
hade Lindquist inte haft tid att äta frukost. Enda möjligheten för
honom att få äta var före en transport som klockan 0900 skulle utföras åt
Sjöberg. Lindquist skulle sammanträffa med denne vid vakten. Efter en
transport, som var avslutad klockan 0825, åkte Lindquist in i anläggningen
tillsammans med flottiljpolisen S. E. Grage och åt. Lindquist skyndade sig
med ätandet och ett toalettbesök. Klockan 0901 var han på den plats, där
han skulle sammanträffa med Sjöberg. Denne kom samtidigt gående från
körcentralen till vakten. Löfgren kom fram till Lindquist och hämtade en
namnbricka. Därefter satt Lindquist kvar i bilen, som är vänsterstyrd. Då
Löfgren fått brickan, kom Sjöberg fram till högra bildörren och ryckte upp
den. Sjöberg sade i hård ton att transporten skulle gå klockan 0900. Lindquist
upplyste att han varit och ätit. Sjöberg svarade att det inte hörde hit.
Lindquist sade: »Jasså.» Därefter steg Lindquist ut ur bilen och gick in i
vaktlokalen, belägen 3—4 meter från bilen, för att fråga Grage om han
hade rättighet att äta på morgonen. Grage var inte i vakten. Sjöberg kom in
i lokalen omedelbart efter Lindquist. Han frågade vad Lindquist skulle göra.
Lindquist svarade att han bara skulle fråga om en sak. Sjöberg sade att det
fick Lindquist göra sedan. De gick därefter till bilen och Lindquist satte sig
bakom ratten. Dörren stängdes inte. Sjöberg kom fram till vänstra bildörren
och sade till Lindquist: »Ni är inte riktigt klok i huvudet.» Lindquist svarade:
»Jo, det hoppas jag verkligen.» Sjöberg sade att Lindquist skulle flytta
på sig och ge honom bilnycklarna. Lindquist svarade nej. Såsom jourhavande
bilförare över den aktuella helgen hade Lindquist tilldelats bilen och
var ansvarig för den. Av denna anledning lämnade Lindquist inte ifrån sig

nycklarna. Chefen för körcentralen, överfurir Trotting, hade meddelat Lindquist
att en jourhavande bilförare inte fick lämna ifrån sig nycklarna. Lindquist
befarade att Sjöberg själv skulle köra bilen. Sjöberg tog med sin ena
hand tag i Lindquists vänstra axel och drog Lindquist ut ur bilen. Lindquist
blev stående på marken utanför bilen, cirka eu halv meter från bilen.
När Sjöberg dragit Lindquist ut ur bilen, höll han fortfarande sitt tag i
axeln på Lindquist. Denne bad Sjöberg släppa taget, men det gjorde Sjöberg
inte förrän Lindquist fått be honom ytterligare en gång. Sjöberg hade då
»dragit iväg» med Lindquist cirka 1,5 meter från bilen. Sjöberg sade. »Ni
är ju inte riktigt klok.» Därefter fortsatte han att »svära och leva sjutton».
Sjöberg uttalade ett flertal svordomar mot Lindquist. Båda gick sedan in i
vaktlokalen. Där frågade Sjöberg om Lindquist fortfarande vägrade att
lämna ifrån sig bilnycklarna. Lindquist svarade jakande och frågade vad
Sjöberg skulle med bilnycklarna till. Sjöberg svarade att det inte hörde hit.
Sjöberg sade: »I vittnes närvaro beordrar jag Er att lämna ifrån Er bilnycklarna.
» Lindquist svarade att han inte fick lämna ifrån sig bilnycklarna,
enär han var ansvarig för bilen över helgen. Sjöberg gick till en snabbtelefon
och kallade på flottiljpolisen. Han smågrälade pa Lindquist. Strax
därpå kom Grage, och Sjöberg redogjorde för händelseförloppet. Grage frågade
vad Sjöberg skulle med bilnycklarna till. Sjöberg sade att det inte
hade med saken att göra. Grage bad Lindquist lägga bilnycklarna på ett
bord i lokalen och detta gjorde Lindquist. Sjöberg fick bilnycklarna av
Grage. Efter cirka en minut lämnade Sjöberg bilnycklarna till Lindquist,
varefter transporten utfördes med Lindquist som förare. Uppträdet i vakten
hade varat cirka 20—25 minuter. Vid troligen 2—3 tillfällen, förmodligen
ute vid bilen, hade Sjöberg kallat Lindquist för »idiot».

Trotting: Han tjänstgör som chef för körcentralen. Trotting har till alla
bilförarna givit order om att de inte får lämna ifrån sig bilnycklarna till de
bilar, som de ansvarar för. Sjöberg liade inte militärt förarbevis och således
inte rättighet att köra militärt motorfordon.

Löfgren: Vid ifrågavarande tillfälle tjänstgjorde Löfgren i vakten. Klockan
0902 kom Lindquist dit med bilen. Löfgren gick fram till bilen för att
hämta en passerbricka från Lindquist. Tidigare hade Löfgren iakttagit Sjöberg,
som omkring 5—6 minuter före klockan 0900 passerat ut genom vaktgrinden
samt gått och väntat utanför grinden. Samtidigt med att Löfgren
mottog brickan från Lindquist kom Sjöberg fram till liögra döiren på
bilen och öppnade den. Sjöberg sade i hög och hård ton något om att den
här körningen skulle gå klockan 0900. Lindquist svarade att han bara varit
och ätit samt att han tidigare haft tre körningar. Sjöberg sade något om
att »svarar Ni mot mig» och att »en order är en order». Lindquist svarade
med att fråga om förvaltaren skulle kunna köra en hel morgon utan att äta
något. Sjöberg sade då att det här måste redas ut och anmodade Lindquist
att följa med in i vakten. Sjöberg, Lindquist och Löfgren gick in i vakten,

där Hägg uppehöll sig. På Sjöbergs anmodan kallades även Grage till vakten.
Sjöberg skrek åt Lindquist: »Har Ni ingen militär disciplin.» Lindquist
hade sagt något, men Löfgren kommer inte ihåg vad det var. Sjöberg yttrade
även »Är Ni inte riktigt klok» och skrek en de! saker mot Lindquist.
Sedan sade Sjöberg att de skulle åka. Lindquist frågade om de inte skulle
vänta tills Grage kom. Sjöberg skrek något om »låt mig inte gå upp i varv
igen». Lindquist gick ut och satte sig i bilen. Sjöberg gick fram till vänstra
bildörren. Fortsatt ordväxling förekom mellan Sjöberg och Lindquist. Sjöberg
tog tag i Lindquists vänstra arm och drog honom ur bilen. Lindquist
blev stående på marken utanför bilen och sade åt Sjöberg att släppa armen.
Sjöberg fortsatte att dra i Lindquists arm. Lindquist sade åter till Sjöberg
att släppa armen, vilket Sjöberg då gjorde. Båda gick därefter in i vaktlokalen.
Sjöberg skrek att Lindquist skulle lämna bilnycklarna till Sjöberg.
Lindquist sade att han inte fick lämna ifrån sig bilnycklarna. Sjöberg blev
»alldeles vansinnig» och slog sina handskar upprepade gånger i en bordskiva.
Han sade att det var en order. Samtidigt kom Grage in i vaktlokalen.
Sjöberg upprepade att han ville ha bilnycklarna, och Lindquist svarade att
lian inte fick lämna dessa. Grage uppmanade Lindquist att lämna bilnycklarna.
Lindquist lämnade dem till Grage eller Sjöberg. Sjöberg sade att det
bär var bara en övning i disciplin.

Hägg: Han tjänstgjorde den 19 februari i vakten. Cirka två minuter efter
klockan 0900 anlände Lindquist med sin bil. Samtidigt gick Sjöberg fram
till Lindquist. Sedan de talat med varandra ett tag kom Lindquist in i
vaktlokalen för att tala med flottiljpolisen. Även Sjöberg kom in, och
han undrade irad Lindquist skulle göra i vakten. Lindquist sade att han
ville prata om en sak. Båda gick därpå till bilen. Hägg såg att Sjöberg tog
tåg i Lindquists vänstra axel, varvid Lindquist drogs eller steg ut ur bilen.
De kom därefter åter in i vakten. De var upprörda och högljudda. Sjöberg
hade handskar i handen och slog med dem i ett bord några gånger. Han
sade något om att Lindquist inte var riktigt klok. Efter ytterligare ordväxling
beordrade Sjöberg Lindquist att lämna bilnycklarna till honom, vilket
Lindquist vägrade med motiveringen att han ansvarade för bilen. Strax
därpå kom Grage och frågade vad som stod på. Sjöberg sade att »vi har en
man här, som inte är riktigt klok», eller något liknande. Sedan Sjöberg
återigen begärt att få startnycklarna, sade Grage åt Lindquist att lämna
över dem. Lindquist lade då nycklarna på bordet, där Sjöberg tog dem.
Därpå sköt denne nycklarna över bordet mot Lindquist, som åter tog hand
om dem.

Nilsbo: Den 19 februari skulle han och en annan värnpliktig medfölja
transporten klockan 0900 till Sigtuna. En eller två minuter efter klockan
0900 kom Lindquist med sin bil till vakten, där Nilsbo uppehöll sig för att
följa med i bilen. Sjöberg frågade varför Lindquist kom sent och Lindquist
svarade att han ätit och varit jäktad. De gick därpå in i vaktlokalen. Nilsbo

satte sig i bilen. Efter en kort stund återkom Sjöberg och Lindquist. Sjöberg
frågade Lindquist om något. Denne svarade, möjligen med nonchalant
ton. Sedan satte Lindquist sig vid ratten i bilen. De började att skälla på
varandra. Sjöberg begärde bilnycklarna, men Lindquist vägrade att lämna

dem. Sjöberg upprepade ordern och tilläde att Nilsbo och den andre värnpliktige
skulle vara vittnen till händelsen. Sjöberg tog med sin ena hand
om Lindquists vänstra axel, varefter Lindquist steg ur bilen. Båda skrek
och bråkade. Sjöberg använde skällsord mot Lindquist, bl. a. ordet idiot.
Nilsbos uppfattning av händelsen var att Lindquist uppträtt nonchalant
och svarat Sjöberg något vresigt samt att Sjöberg fått ett obefogat vredesutbrott.

Sjöberg: Den 19 februari klockan 0900 skulle Lindquist utföra en persontransport
till Sigtuna. Några minuter efter klockan 0900 kom han till
vakten. Sjöberg gick fram till Lindquist, som satt kvar i bilen, och frågade
honom varför han kom för sent. Lindquist svarade i häftiga ordalag att
han väl hade rätt att äta först och verkade ha blivit arg. Sjöberg sade åt
Lindquist att han skulle lugna sig och att han inte hade någon rättighet
annat än att lyda order. Sjöberg kommer nu inte ihåg exakt vad som yttrades.
Det diskuterades emellertid angående denna sak. Eftersom Lindquist
uppträdde direkt olämpligt genom att svara emot i häftiga ordalag ville
Sjöberg ha vittne på vad som sades och ville därför ha med Lindquist in i
vakten. De gick in i vaktlokalen. Sjöberg bad Grage komma till vaktlokalen.
Medan de väntade på honom fortsatte ordväxlingen mellan Sjöberg
och Lindquist. Några detaljer om vad som sades kommer Sjöberg inte
ihåg. Eftersom det dröjde innan Grage kom sade Sjöberg till Lindquist
att de skulle åka. Lindquist invände att de ju skulle vänta på Grage. Båda
lämnade emellertid vakten, och Lindquist gick och satte sig vid ratten i
bilen. Sjöberg gick fram till bilen vid rattsidan och uppmanade Lindquist
att stiga ur bilen. Lindquist hade nämligen sagt något, Sjöberg kommer
inte ihåg vad, som gjort att Sjöberg tyckt att Lindquist inte skulle köra bil.
Lindquist steg ur bilen. Han böjde sig därefter in i bilen och tog ut bilnycklarna.
Sjöberg beordrade Lindquist att överlämna dem, men Lindquist
vägrade. Sedan Sjöberg åter tillsagt Lindquist att lämna bilnycklarna,
frågade han om Lindquist vägrade. Lindquist svarade jakande och började
förklara att han hade ansvar för bilen. Eftersom Lindquist vägrat lyda
order, ville Sjöberg ha honom med in i vaktlokalen. Sjöberg tog med sin
ena hand i Lindquists ena arm och sade: »Kom med här.» Sjöberg drog
aldrig i armen. Lindquist sade emellertid: »Släpp mej.» Sjöberg släppte
greppet om armen och sade: »Den han är ju inte riktig.» Han menade att

den, som vägrar att lyda order, kan inte vara riktig. Vad som ytterligare
sades kommer Sjöberg inte riktigt ihåg. Båda hade emellertid vid flera
tillfällen använt svordomar i ordväxlingen. De gick in i vaktlokalen, där
Sjöberg åter gav Lindquist order att lämna bilnycklarna till Sjöberg. Lind -

quist vägrade emellertid fortfarande. Han frågade vad Sjöberg skulle ha
bilnycklarna till och Sjöberg svarade att det hade Lindquist inte med att
göra. Det hade aldrig varit Sjöbergs avsikt att köra bilen, men eftersom
han av tidigare angiven orsak beordrat Lindquist att lämna bilnycklarna
måste han hålla på den givna ordern. Kort därpå kom Grage in i vaktlokalen,
och Sjöberg berättade vad som hänt. Sjöberg sade sedan till Lindquist:
»Nu tar vi om det här. Ge mig bilnycklarna.» Lindquist lade bilnycklarna
på en bänk framför dem. Sjöberg tog bilnycklarna. Sjöberg beordrade flottilj
polisen att rapportera det inträffade till kommendanten följande dag.
Därefter sade Sjöberg till Lindquist att de skulle åka. Samtidigt lämnade
han nycklarna till Lindquist. Anledningen till att Sjöberg tidigare ansett
att Lindquist inte borde köra bil var att denne varit i uppretat tillstånd.
Efter samtalet med Grage hade Lindquist emellertid blivit betydligt lugnare.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i en den 16 maj 1967 dagtecknad, till kammaråklagaren
P. G. Arbman överlämnad åtalsinstruktion följande.

Av utredningen framgår att förvaltaren Sjöberg vid ifrågavarande tillfälle
på olika sätt uppträtt olämpligt mot värnpliktige Lindquist då denne
var i tjänsteutövning. Sålunda har han i uppretat tillstånd dels med ett
grepp i Lindquists vänstra axel dragit i denne när han lämnade den bil i
vilken han suttit, dels svurit mot Lindquist och till denne yttrat bl. a. att
han inte var riktigt klok, dels ock kallat Lindquist idiot.

Beträffande anledningen till Sjöbergs beteende synes det vara klart att
Lindquist kommit ett par minuter för sent till den plats där han skulle
börja en transport åt Sjöberg. Sedan Lindquist uppgivit orsaken till den
försenade ankomsten uppstod mellan honom och Sjöberg en förhållandevis
långvarig ordväxling. Under denna uppförde Sjöberg sig stundtals obehärskat.
Ordväxlingen rörde huvudsakligen det förhållandet att Sjöberg
beordrat Lindquist att lämna ifrån sig bilnycklarna. Såvitt utredningen
visar saknade emellertid Sjöberg godtagbar anledning att ge nämnda order.

I betraktande av dessa omständigheter måste Sjöberg genom vad han
låtit komma sig till last anses ha i betänklig grad förgått sig mot Lindquist,
även om denne själv inte uppträtt klanderfritt.

På grund av det anförda skall Sjöberg ställas under åtal vid Stockholms
rådhusrätt jämlikt 21 kap. 8 och 9 §§ brottsbalken för det han vid ifrågavarande
tillfälle genom att kalla Lindquist idiot förolämpat denne i hans
tjänst (missfirmelse mot krigsman) samt genom att med ett grepp i Lindquists
vänstra axel draga i denne och till Lindquist yttra att han inte var
riktigt klok brustit i anständigt uppförande mot Lindquist i dennes tjänst
(oskickligt beteende).

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt Arbman att i enlighet med
sålunda meddelad instruktion vid Stockholms rådhusrätt väcka och utföra
åtal mot Sj Öberg.

Arbman yrkade vid rådhusrätten ansvar å Sjöberg i enlighet med åtalsinstruktionen.

Rådhusrätten — som i rättegången handlade jämväl ett av Arbman å
tjänstens vägnar väckt åtal mot Sjöberg jämlikt 20 kap. 4 § och 21 kap. 5 §
brottsbalken för tjänstefel och missbruk av förmanskap samt skadeståndstalan
av Lindquist mot Sjöberg — meddelade dom i målet den 31 augusti
1967 och dömde därvid Sjöberg med tillämpning av disciplinlagen jämlikt
20 kap. 4 § samt 21 kap. 5, 8 och 9 §§ brottsbalken för tjänstefel, missbruk
av förmanskap, missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende att till
kronan utgiva fyrtio dagsböter å tjugufem kronor.

I domskälen anförde rådhusrätten, såvitt avser det av militieombudsrnannen
föranstaltade åtalet, följande.

Sjöberg har uppgivit, att han vid tillfället, medan han och Lindquist stod
bredvid en bil, med vilken Lindquist skulle köra Sjöberg, tagit Lindquist
i ena axeln, men han har förnekat, att han dragit i Lindquist och att lian
yttrat sig till Lindquist på sätt åklagaren gjort gällande.

Lindquist har hörts vid rätten i anledning av åklagarens talan, varjämte
vittnesförhör förekommit med vaktmannen Hägg och värnpliktige Nilsbo.
Lindquist har berättat bl. a. följande: Han hade fått order att kl. 9.00 utföra
en körning åt Sjöberg och några andra personer. Han hade börjat körningen
för dagen klockan 6.15. Under tiden närmast före körningen åt Sjöberg
skulle Lindquist äta sitt första mål för dagen. Den tid som varit tillgänglig
för detta jämte toalettbestyr hade på grund av förseningar vid de
föregående körningarna varit i knappaste laget. Detta medförde att klockan,
då Lindquist med bilen kommit till vakten, blivit en eller två minuter
över 9. Sjöberg kom fram till bilen och anmärkte på att Lindquist var
försenad. Lindquist svarade, att förseningen berodde på att han varit
tvungen att äta. Sjöberg förklarade, att detta ej hörde till saken, att det
var order på att Lindquist skulle starta körningen klockan 9.00 och att
Lindquist fick äta efteråt om han ej hann med detta före körningen. Sedan
Lindquist varit inne i vakten för att hos en flottilj polis efterhöra om Sjöbergs
resonemang var hållbart, gick han åter ut och satte sig i bilen.
Sjöberg, som även varit inne i vakten, ställde sig vid bilen intill Lindquists
plats i förarsätet. Under vägen ut från vakten sade Sjöberg till Lindquist:

Ni är inte riktigt klok i huvudet. Medan Sjöberg som nyss sagts stod bredvid
Lindquist uppmanade han Lindquist att lämna bilen. Sedan Lindquist
sagt att han inte kunde göra detta, sade Sjöberg till Lindquist att överlämna
bilnycklarna till Sjöberg. Lindquist ville ej heller göra detta, men han
tog ur nycklarna för att stiga ur bilen. Då han var på väg ur bilen, fattade
Sjöberg tag i Lindquists ena axel och gav honom »en extra hjälp» att komma
ur. Lindquist bad Sjöberg släppa sitt grepp, men Sjöberg gjorde ej så
utan drog iväg Lindquist 1—2 meter från bilen.

Av den förebragta utredningen kan det ej anses tillförlitligen framgå, att
Sjöberg med ett grepp i Lindquists axel dragit i denne. Lindquists uppgifter
om händelseförloppet därutöver har i tillämpliga delar huvudsakligen
bekräftats genom vittnesutsagorna. Med hänsyn härtill och till vad i övrigt
förekommit finner rådhusrätten ådagalagt, att Sjöberg yttrat sig så som
åklagaren påstått. I följd härav har Sjöberg ådragit sig ansvar för missfirmelse
mot krigsman och oskickligt beteende.

Rådhusrättens dom har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot överfurir för tjänstemissbruk, missbruk av förmanskap,
tjänstefel och oskickligt beteende

I en till militieombudsmannen den 2 september 1966 inkommen skrift
anförde värnpliktiga nr 430805-661 B. Å. Lindberg och nr 450707-69 P.-O.
Y. Forsberg klagomål mot överfuriren vid Gotlands artillerikår S. Å. G. Nordgren
för att denne i egenskap av troppchef vid fjärde batteriets tredje tropp
vid skilda tillfällen under tiden den 14 februari—den 31 augusti 1966 gjort
sig skyldig till trakasserier och ärekränkningar mot värnpliktiga vid kåren.
Vidare uttalades misstanke om att Nordgren gjort sig skyldig till tillgrepp
av och åverkan på materiel tillhörig kronan.

Sedan militieombudsmannen hos polismästaren i Visby polisdistrikt hemställt
om utredning i anledning av innehållet i skriften, inkom den 16 november
1966 ett den 9 november dagtecknat förundersökningsprotokoll innehållande
förhör med — förutom Nordgren, Lindberg och Forsberg —■
värnpliktiga nr 470925-261 K. Å. Gullberg, 471214-241 B. U. Wikström,
450930-169 K. R. Nyman, 460115-17 P.-O. Stockman, 460329-301 B. I. Karlsson,
461122-191 N. G. R. Lindström, 460401-213 K. T. Larsson och 460705-161 H. E. Andersson, samtliga utom Lindberg tjänstgörande vid fjärde batteriets
tredje tropp, ävensom med verkmästaren Z. V. Målerin samt snickarna
E. S. B. Smedberg och G. O. H. Högvall, de tre sistnämnda anställda
vid förutvarande sjunde militärområdets fortifikationsförvaltning. Efter

det att militieombudsmannen därefter på förekommen anledning från artillerikåren
begärt viss kompletterande utredning, inkom därifrån den 22
november en skrivelse, innehållande bl. a. uppgifter av chefen för fjärde
batteriet kaptenen Å. G. C. Holmdahl.

Lindberg och Forsberg anförde i klagoskriften: Den 31 augusti 1966 anmärkte
Nordgren vid inspektion av troppens logement på att cigarrettaska
och tändstickor var nedstoppade i sängknopparna. För att avlägsna föroreningarna
mellan Nymans och Forsbergs sängar beordrade Nordgren Gullberg
att »hjälpa till att välta skiten» (sängen). Den övre sängen vältes och
skadades så att den blev obrukbar att ligga i. Sängkläderna blev kraftigt
nedsmutsade. Nordgren gav vid tillfället även order till Wikström att kasta
bort en resväska som låg under en säng (»kasta bort skiten i soptunnan»)
och ett brev tillhörande Nyman. Färska dags- och månadstidningar slängdes
i soptunnan av Nordgren. — Forsberg har under så gott som hela utbildningstiden
utsatts för trakasserier och ärekränkningar av Nordgren. Vid ett
tillfälle strax före midsommarhelgen upplyste Nordgren att han kände sig
nödsakad att »låta undersöka Forsberg på S:t Olofs sinnessjukhus». Nordgren
har hyst personligt agg gentemot Forsberg, vilket tagit sig uttryck i
att Nordgren, med förmälan att Forsberg varit sjukredovisad för ofta, genom
hänvändelser till batterichefen försökt få Forsberg odugligförklarad
eller förflyttad till malajkompaniet. — Vid val av ledamöter till kårnämnden
i början av utbildningstiden fick de värnpliktiga inte tillfälle att själva
välja representant utan Nordgren utsåg enväldigt Andersson till tropprepresentant.
Denne har uppgivit att han inte alls känner sig lämpad för uppdraget
och troppen önskar nästan enhälligt ha Forsberg som ledamot i
nämnden. — I samband med fältarbeten i Klintehamn i maj månad förolämpade
Nordgren Lindberg genom att fråga Lindberg hur Lindberg kunde
vara batteriassistent »som är så dum» samt yttrade att »Lindberg borde
ha bättre förstånd som är äldst och gift». Nordgren uttalade även att han
tyckte synd om Lindbergs fru och barn som hade en så dum karl. — Vid
upprepade tillfällen under bataljonsövningar då Nordgren var kvartermästare
och hade hand om trossen har kött och andra livsmedel försvunnit. Kockarna
och förarna på trossen har ett flertal gånger lagt märke till att Nordgren
plockat undan livsmedel i påsar, som sedan spårlöst försvunnit. —
Vid förenämnda fältarbeten i Klintehamn gav Nordgren order till Karlsson
att såga upp halvmeterlånga brädor av det virke som skulle användas till
gjutformen. Dessa brädor, enligt uppgift från Karlsson till antal betydligt
över etthundra stycken, lastades på en kronan tillhörig bil och kördes in
till kårens förläggning i Visby. Där försvann Nordgren med bilen cirka en
kvart, varefter han kom tillbaka med bilen. Brädorna var då försvunna. —
Vid fältarbetena försvann i samband med utskänkning av saft en tio liters
saftburk, som var avsedd för de värnpliktiga. En civil arbetare kom in med
saftburken i arbetsvagnen där Stockman vistades. Stockman undrade om

han kunde få smaka av saften, men arbetaren förvägrade honom det och sa
att »den här har jag blivit lovad». Nordgren förde vid tillfället befälet.

Av utredningen framgår följande.

Tillsättandet av fjärde batteriets representanter i kårnämnden

Nyman uppgav: Valet av kårnämndsledamot tillgick så att batterichefen
vid en uppställning bad att troppcheferna skulle ta reda på vilka representanter
varje tropp ville ha utsedda. Utan att någon i tredje troppen
blev tillfrågad lämnade Nordgren uppgift till batterichefen att Andersson
föreslagits till kårnämndsledamot.

Andersson anförde: Han var vid tillfället inlagd på förbandssjukhuset.
Genom kamrater blev han underrättad om att han blivit utsedd till kårnämndsledamot
och att Nordgren utsett honom utan att tillfråga manskapet.
Andersson hade inte direkt något emot att ha blivit utsedd men trodde
inte att han skulle ha blivit vald om kamraterna fått välja.

Lindberg, Stockman och Karlsson har bekräftat att val av ledamot ej
förekom.

Nordgren uppgav: Vid en uppställning begärde batterichefen Holmdahl
att få namnförslag till kårnämndsledamöter. Holmdahl ville ha förslag på
tre man från var och en av de tre tropparna. Utan att fråga de värnpliktiga
nämnde Nordgren för tredje troppens del Andersson och ytterligare
två värnpliktiga. Ingen av de värnpliktiga gjorde någon anmärkning mot
dessa namnförslag utan de föreslagna blev antecknade av Holmdahl.

Holmdahl upplyste: Två till tre veckor efter inryckningen orienterade
Holmdahl de värnpliktiga på batteriet om kårnämndens arbetsuppgifter och
de uppgifter som åligger batteriassistenten. Efter orienteringen infordrade
Holmdahl från de tre troppcheferna ett namnförslag beträffande envar av
batteriets tre troppar för uppdragen som ordinarie ledamot och suppleant
i kårnämnden samt batteriassistent. Efter diskussion på platsen mellan de
värnpliktiga gav troppcheferna ett namnförslag per tropp till Holmdahl.
Huruvida diskussion förekom på tredje troppen vet Holmdahl inte. Han
utsåg en av de föreslagna till batteriassistent. Beträffande de övriga två
föreslagna frågade Holmdahl de värnpliktiga på batteriet om de föreslagna
skulle anses valda till ordinarie kårnämndsledamot respektive ersättare för
denne, vilket de värnpliktiga bejakade.

Påståendena om missfirmelse mot värnpliktiga och åverkan

Forsberg berättade: Vid ett tillfälle yttrade Nordgren »jaså det är den
djävelns bil som är sönder igen». Vid ett annat tillfälle hade Forsberg under
ett exercispass två gånger gjort en felaktig huvudvridning. Nordgren
kommenterade detta genom att med ett pekfinger utföra cirkelrörelser vid
sin egen tinning, vilket Forsberg fann förolämpande. Flera vittnen bevittnade
händelsen. Det i anmälan angivna yttrandet av Nordgren att han

skulle låta Forsberg bli undersökt på S:t Olofs sjukhus fälldes när förbandet
skulle ut på en divisionsövning. Forsberg kom efter tandläkarbesök till
den lastbil han skulle åka med. Nordgren kom emot honom och Forsberg
stannade och anmälde sig. Nordgren frågade var Forsberg hade varit och
Forsberg svarade att han varit hos tandläkaren. Nordgren nämnde något om
att det skulle bli slut på Forsbergs sjukbesök och tilläde att han skulle låta
Forsberg bli undersökt på S:t Olofs sjukhus.

Lindberg uppgav att han vid ett tillfälle under en uppställning sett Nordgren
med ett finger beskriva några cirkelrörelser mot sitt huvud på sätt
som Forsberg berättat.

Nordgren förnekade att han använt uttrycket »den djävelns bil» och yttrat
något om att låta undersöka Forsberg på S:t Olofs sjukhus. Han förnekade
också att han varit i kontakt med batterichefen för att få Forsberg
förflyttad, men han har fått veta att Forsberg blivit kallad till batterichefen
därför att Forsberg ofta varit sjukredovisad. Vad angår uppgiften om
att Nordgren med fingret utfört någon cirkelrörelse mot tinningen förklarade
Nordgren att han — därest uppgiften är riktig — därmed menat att
Forsberg efter att ha gjort en felaktig huvudvridning skulle vrida huvudet
åt rätt håll. Han förnekade att han missfirmat Forsberg.

Lindberg berättade: Under fältarbete i Klintehamn hade Lindberg lagt
sig i gräset för att enligt Nordgrens order vänta vid bilarna. Efter cirka fem
minuter meddelade Nordgren att »rasten var slut». Lindberg svarade: »Har
vi haft rast?» Nordgren kom då fram till Lindberg och grep tag i nacken på
honom. Han tog därvid direkt om den bara delen av nacken men fick inte
något tag utan grep därefter tag i rockkragen och lyfte upp Lindberg till
stående ställning samt tillsade Lindberg att inte göra kommentarer. Vid
uppställningen därefter förolämpade Nordgren Lindberg genom att förklara
att Lindberg »var dum» och att han tyckte synd om Lindbergs fru som
»var gift med en så dum karl». Nordgren yttrade även att Lindberg som var
äldst borde ha bättre förstånd. Anledningen till förolämpningen kunde ha
varit att Lindberg under uppställningen hade kommenterat Nordgrens arbetsfördelning.
Lindberg fick en obehaglig känsla när Nordgren lyfte upp
honom men kände sig inte direkt hotad.

Stockman uppgav att Nordgren tog tag i nacken på Lindberg och lyfte
upp honom i upprättstående ställning.

Karlsson lämnade samma uppgift med den skillnaden att han uppgav att
Nordgren grep tag i Lindbergs rockkrage. Han tilläde att han och hans
kamrater uppfattat det inträffade som »kul» och skrattat däråt.

Nyman uppgav att han hört Nordgren vid ifrågavarande tillfälle — det
var i maj 1966 — uttala sig om Lindberg på sätt som angivits i anmälan.

Nordgren anförde: Under fältarbetena i Klintehamn avkortade han vid ett
tillfälle lunchrasten från en och en halv timme till en timme. När han beordrade
»rast upphör» svarade Lindberg bl. a. att han hade en och en halv

timmes rast. Nordgren gick då fram till Lindberg och grep tag i hans rockkrage
och lyfte upp honom till stående ställning samt yttrade något om att
Lindberg borde veta bättre som var gift och hade barn. Nordgren kan inte
erinra sig att han även yttrat att Lindberg var dum eller eljest uttalat sig
på sätt påståtts i anmälan. Nordgren fick den uppfattningen att Lindberg
inte alls kände sig hotad av att Nordgren lyft upp honom i kragen. Nordgren
anser inte att han förgått sig så mot Lindberg att han brustit i anständigt
uppförande.

Wikström berättade: Den 31 augusti 1966 kom Nordgren in i logementet
nr 126, där Wikström då vistades. När Nordgren fick se att papperskorgen
inte blivit tömd bad han Wikström tömma den och kastade samtidigt
uppskattningsvis fem till tio dagstidningar och möjligen några veckotidningar
i korgen. Wikström vet ej om tidningarna var färska för dagen.
Nordgren drog Forsbergs och Nymans sängar från väggen och fann en resväska
tillhörig Forsberg bakom dennes logementsskåp. Han tillsade Wikström
att ta fram väskan. Medan Wikström gjorde det lyfte Nordgren med
Gullbergs hjälp ned Nymans säng, som var placerad ovanpå Forsbergs. Wikström
kan inte påstå att Nordgren, när han tillsade Gullberg att hjälpa till
att lyfta ned sängen på golvet, använde det i anmälan uppgivna ordvalet
att Gullberg skulle hjälpa till att »välta skiten». När sängen lyftes ned hördes
en smäll. Sängen hamnade ovanpå sängkläderna på golvet. Wikström
blev därefter tillsagd av Nordgren att »slänga bort skräpet», varvid Nordgren
avsåg väskan. Samtidigt fick Wikström se ett till Nyman adresserat
brev på golvet. Wikström tog upp brevet och blev då uppmanad av Nordgren
att »slänga bort skräpet». Wikström framhöll att det var ett brev, men
Nordgren svarade »det är bara skräp, släng bort det». Wikström lade dock
brevet på Forsbergs säng och låste in väskan i sitt skåp. Därefter blev Wikström
av Nordgren tillsagd att plocka bort smuts ur sängstolparna och sopa
golvet. Wikström gjorde det men lät Nymans säng och sängkläder ligga
kvar på golvet för att kamraterna »skulle få se det». När Wikström städat
i logementet gick han och ringde ett telefonsamtal och när han återkom
hade kamraterna kommit tillbaka. Wikström märkte då att några stödjärn
till Nymans säng var böjda så att sängen inte kunde användas. Wikström
kan inte uttala sig om när skadan uppstått.

Gullberg uppgav: Sedan Nordgren på morgonen ifrågavarande dag vid
visitation av logementet anmärkt på att det fanns väskor där samt fimpar
och tändstickor i sängknopparna återkom han efter några timmar till logementet
för ny inspektion. När han tagit fram Forsbergs väska sade han till
Wikström att den skulle slängas. Det är möjligt att Nordgren använde sig
av det uttryck, som är angivet i anmälan. Gullberg och Nordgren hjälptes
åt att lyfta ned Nymans säng. De vände den upp och ned utan att taga ur
sängkläderna, varvid dessa hamnade på golvet. Nordgren sade till Wikström
att det skulle göras i ordning i logementet och lämnade därefter detta. Gull -

berg förnekade att Nymans säng skulle ha tagit någon skada när den lades
ned på golvet.

Nyman berättade: Under lunchen den 31 augusti fanns hans säng på sin
plats. Posten var då utdelad och Nyman hade inte fått något brev. Nyman
begav sig direkt efter eftermiddagsövningarna »ut på sta’n». Under kvällen
sammanträffade han med kamrater och fick veta att hans säng var nedvält
och låg på golvet. När Nyman återkom till logementet vid 1900-tiden
konstaterade han att sängen låg på golvet ovanpå sängkläderna. Gångjärnen
på de bakre benen var tillböjda så att sängen inte kunde ställas på sin
plats. Filtöverdraget och kudden var nerdammade.

Karlsson uppgav att han, som var den som den 31 augusti först återkom
till logementet efter dagens övningar, så gott som omedelbart vid återkomsten
lade märke till att sängen var skadad genom att ett stag till benen
var böjt.

Nordgren anförde: Den 31 augusti hade Nordgren på morgonen visiterat
tre logement i vilka värnpliktiga från tredje troppen var förlagda. Logementen
var dåligt städade och det fanns privata väskor i några av dem.
Nordgren beordrade städning och tillsade de värnpliktiga att ta bort sina
väskor från logementen. Någon gång senare under förmiddagen gjorde Nordgren
ny visitation och fann intet att anmärka mot ordningen i de två första
logementen som han inspekterade. I logement nr 126 däremot lade Nordgren
märke till att sängknopparna på Nymans säng var fulla av fimpar och
tändstickor och att en hög gamla dagstidningar låg i fönstret. Nordgren
drog fram Nymans och Forsbergs sängar för att lyfta ned Nymans översäng
och tömma ur sängknopparna. Han beordrade Gullberg att hjälpa till.
När de lyfte ned sängen gled sängutrustningen ned på golvet och när de
därefter lade sängen upp och nedvänd på golvet vek sängbenen ihop sig
som de skall göra. Det blev inte några skador på sängen vid detta tillfälle.
Sängen lades ned ovanpå sängkläderna som hade kanat ned på golvet.
Nordgren använde inte orden »hjälpa till att välta skiten», när han tillsade
Gullberg att vara honom behjälplig. Efter det sängen lagts på golvet gav
Nordgren Wikström order att »ordna till det här». Beträffande Forsbergs
väska sade Nordgren till Wikström att den skulle bort men yttrade därvid
inte »kasta bort skiten». Nordgren såg inte något brev. Nordgren beordrade
Wikström att kasta bort gamla dagstidningar. Själv kastade han inte bort
tidningar. Nordgren förnekar att han gjort sig skyldig till oskickligt beteende
eller åverkan vid tillfället.

Påståendet om tillgrepp av livsmedel och brädor

Nordgren uppgav: Han har inte tillgripit matvaror från trossen under
någon fälttjänstövning. Däremot har han och några av kockarna tagit överblivet
stekt fläsk, som eljest skulle ha kastats bort, till smörgåspålägg på
kvällen. Han känner inte till om någon saftburk givits bort till en civil ar -

betare. I samband med fältarbetena i Klintehamn på försommaren 1966
fick Nordgren löfte av Målerin att ta en del kasserat formvirke. Nordgren
skulle få ta så mycket han behövde. Han gav order till Karlsson att denne
skulle såga brädorna i halvmeterslängder och lasta dem på en av batteriets
bilar. Karlsson utförde arbetet under tjänstetid och Nordgren räknade med
att det skulle ta någon timme att såga till de 107 brädbitar, som Nordgren
skulle ha. Brädorna var fyra tum breda, en tum tjocka och högst en och
en halv meter långa. De uppsågade brädbitarna transporterades därefter
med kronans bil från Klintehamn till artillerikårens förläggning i Visby, en
sträcka på drygt tre mil. Där lastade Nordgren över brädorna till sin egen
bil och forslade dem till sin bostad. Transporten till Visby skedde i samband
med att militär materiel skulle hämtas där. Nordgren förnekar olovligt
tillgrepp av virke men erkänner att han förfarit felaktigt genom att
beordra Karlsson att utföra arbete för Nordgrens egen räkning under
tjänstetid och genom att olovligt nyttja bilen för transporten.

Gullberg, Nyman, Stockman, Lindström och Larsson, vilka tjänstgjorde
vid trossen, har förklarat att de aldrig sett Nordgren tillgripa livsmedel.

Stockman uppgav vidare: Han tjänstgjorde vid ett tillfälle i Klintehamn
som telefonvakt. En burk innehållande saft hade ställts i telefonhytten,
där Stockman uppehöll sig. En snickare nämnde för Stockman att han blivit
lovad saften och »att det var svårt att få hem den». Påföljande dag var
saftburken borta. De värnpliktiga hade inte fått saften.

Smedberg och Högvall, som vid tiden i fråga arbetade som snickare med
befästningsarbeten i Klintehamn, har förnekat att de fått löfte om att erhålla
någon saft och att de tagit befattning med någon saftburk.

Karlsson berättade: En dag under arbetena i Klintehamn sade Nordgren
vid 1500-tiden till Karlsson, vars tjänst för dagen slutade klockan 1700, att
denne skulle få ett »specialuppdrag att såga brädor». Arbetet bestod i att
Karlsson skulle såga upp troligen något över etthundra brädor i drygt halvmeterslängder.
Brädorna var använda och låg i en hög, alltså inte i någon
stapel. Längden på brädorna varierade från en meter och upp till tre—fyra
meter. Nordgren hade särskilt sagt till att han ville att Karlsson skulle plocka
ur de bästa brädorna i högen, och eftersom Karlsson därtill skulle lägga
upp dem på en »903 :a» (personlastterrängbil) misstänkte Karlsson, att
Nordgren skulle ha brädorna för egen del. När Karlsson, efter en stunds arbete
även följande morgon, hade sågat upp så många brädor som Nordgren
skulle ha kördes bilen till Visby, troligen för att man skulle hämta mat.
Arbetet tog sammanlagt omkring två timmar.

Målerin har bekräftat att han tillåtit Nordgren att ta kasserat formvirke,
som använts vid arbetena i Klintehamn. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson i en den 13 ja -

nuari 1967 dagtecknad, till länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län
överlämnad åtalsinstruktion följande.

I bilaga 12: 3 till tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives i mom. 2
att värnpliktig representant för kompani (motsvarande) i förbandsnämnd
skall utses av de värnpliktiga vid kompaniet (motsvarande) genom val.

Utredningen i ärendet ger vid handen att vid fjärde batteriet kårnämndsledamoten
och dennes suppleant inte utsetts i den ordning som föreskrives
i nämnda bestämmelse, som otvetydigt innebär att de värnpliktiga inom
ett batteri självständigt skall välja representant och ersättare. Troppchefen
Nordgren har sålunda för sin tropp till Holmdahl framfört förslag för
ifrågavarande uppdrag utan att låta de värnpliktiga ta ställning i saken.
Holmdahl har därefter visserligen tillfrågat de värnpliktiga på batteriet om
de föreslagna skulle anses valda till ledamot respektive suppleant i kårnämnden
och fått jakande svar, men detta förfarande kan dock, med hänsyn
till det sätt varpå förslaget framkommit, icke anses uppfylla kravet på
ett fritt val. Det är givetvis angeläget att de värnpliktiga inte på sätt som
skett betages rätten att själva utan otillbörlig påverkan få tillsätta ifrågavarande
representanter för dem. Eftersom de värnpliktiga genom Holmdahls
fråga till dem dock inte saknat tillfälle att medverka vid utseendet av representanterna
finner jag mig emellertid kunna låta bero vid vad i saken
förekommit.

Mot Nordgrens bestridande är inte styrkt att han med avseende å värnpliktige
Forsberg uttalat sig förklenande eller eljest otillbörligt. Att Nordgren
med ett finger utfört rörelser mot sitt huvud i samband med att Forsberg
vid en uppställning utfört huvudvridningar oriktigt föranleder ej annan
åtgärd från min sida än att för Nordgren framhålla vikten av att han
framdeles bemödar sig om att lämna anvisningar på ett sätt som ej kan
uppfattas som kränkande.

Genom Nordgrens egna uppgifter, sammanställda med utsagor av bl. a.
värnpliktiga Lindberg och Nyman, är utrett att Nordgren i maj 1966 under
fältarbeten i Klintehamn, i anledning av att Lindberg ej hörsammat den
förstnämndes order att avbryta pågående rast, gripit Lindberg i uniformskragen
och lyft upp honom i stående ställning samt i samband därmed fällt
yttranden av innebörd att Lindberg var dum. Med hänsyn till Lindbergs
uppgift om att han inte känt sig hotad av Nordgren vid tillfället och omständigheterna
i övrigt kan denne inte genom vad som förekommit anses
ha ådragit sig ansvar för våld mot krigsman eller missfirmelse. Däremot
måste Nordgren anses ha visat missaktning mot Lindberg och brustit i anständigt
uppförande mot honom i tjänsten. Nordgren har sålunda gjort
sig skyldig till oskickligt beteende jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken.

Påståendet att Nordgren vid visitation i logementet nr 126 gjort åverkan
på en kronans säng är inte styrkt. Ej heller har visats att han vid visita -

tionen förfarit obehörigt med tidningar och post eller att det eljest vid tillfället
förekommit något av beskaffenhet att ådraga honom ansvar.

Det är inte styrkt att Nordgren olovligen frånhänt kronan livsmedel.

Av Nordgrens genom utredningen bestyrkta erkännande framgår slutligen
att han i egenskap av förman för värnpliktige Karlsson vid ett tillfälle
under förenämnda fältarbeten i Klintehamn ålagt denne att såga upp drygt
100 brädor för Nordgrens privata bruk och lasta dem på en kronan tillhörig
bil. Härigenom har Nordgren gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap
jämlikt 21 kap. 5 § brottsbalken. Nordgren lät Karlsson utföra arbetet,
som tog omkring två timmar, på tjänstetid. Detta innebär att Nordgren
även missbrukat sin ställning till förfång för det allmänna. Han är således
förfallen till ansvar jämväl för tjänstemissbruk jämlikt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Enligt 23 kap. 6 mom. tjänstereglementet för krigsmakten får vid tjänsteresa
med av kronan brukat färdmedel, om annat icke stadgas eller för särskilda
fall bestämts, endast medföras det gods som erfordras för resan.
Nordgren har genom att låta transportera brädorna med den kronan tillhöriga
bilen från Klintehamn till Visby, en sträcka på omkring tre mil, brutit
mot nämnda föreskrift och härigenom gjort sig skyldig till tjänstefel jämlikt
20 kap. 4 § brottsbalken.

I enlighet med det anförda skall Nordgren ställas under åtal vid Gotlands
domsagas häradsrätt dels jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken för oskickligt
beteende bestående i att han i maj 1966 under fältarbeten i Klintehamn
visat missaktning mot Lindberg och brustit i anständigt uppförande mot
honom i tjänsten genom att gripa Lindberg i uniformskragen och lyfta upp
honom i stående ställning samt fälla yttranden av innebörd att han var dum
(åtalspunkten 1), dels jämlikt 20 kap. 1 § och 21 kap. 5 § brottsbalken för
tjänstemissbruk och missbruk av förmanskap bestående i att Nordgren under
nämnda fältarbeten ålagt Karlsson att på tjänstetid till förfång för det
allmänna såga upp drygt 100 brädor för Nordgrens privata bruk och lasta
dem på en kronan tillhörig bil (åtalspunkten 2), dels ock jämlikt 20 kap.
4 § brottsbalken för tjänstefel bestående i att han i strid mot gällande föreskrifter
av försummelse, oförstånd eller oskicklighet nyttjat bilen för att
forsla brädorna från Klintehamn till Visby i samband med en tjänsteresa
dit (åtalspunkten 3).

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt länsåklagaren
att i enlighet med sålunda meddelad instruktion själv eller genom
honom underställd lämplig åklagare vid Gotlands domsagas häradsrätt
väcka och utföra talan mot Nordgren.

* *

❖

T. f. länsåklagaren N.-Å. Jonsson yrkade vid häradsrätten ansvar å Nordgren
i enlighet med åtalsinstruktionen.

Häradsrätten — som i rättegången handlade jämväl av Lindberg förd
skadeståndstalan mot Nordgren — meddelade dom i målet den 19 april 1967
och dömde därvid med tillämpning av 2 § första stycket, 7 § och 8 § första
stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän samt 32 kap. 6 § brottsbalken
Nordgren jämlikt de av åklagaren åberopade lagrummen för oskickligt beteende,
tjänstemissbruk, som är att anse som ringa, missbruk av förmanskap
och tjänstefel till disciplinstraff i form av disciplinbot för tjugu dagar
med åtta kronor 10 öre för dag.

I domskälen anförde häradsrätten, såvitt avser prövningen av straffansvar,
följande.

Åtalspunkten 1

Nordgren har bestritt ansvar samt anfört: Han var chef för tredje troppen.
Lindberg tillhörde andra troppen. Vid fältarbetena i Klintehamn stod
emellertid bl. a. Lindberg till Nordgrens förfogande. Efter en timmes lunchrast
ute på platsen kommenderade Nordgren »rast upphör, uppställning
framför fordonen». Lindberg, som låg på marken, reste sig icke upp samt
yttrade: »Vi bär en och eu halv timmes rast.» Nordgren vände sig mot
Lindberg och frågade denne vem som sagt det. »Det har överste Deutgen
sagt», svarade Lindberg. Nordgren tog tåg i Lindbergs uniformskrage och
»hjälpte Lindberg upp» samt anmodade denne att »ställa upp». När Lindberg
efterkommit tillsägelsen yttrade Nordgren till denne: »Lindberg borde
veta bättre som är äldre och är gift och bär barn, jag tycker synd om Lindbergs
fru.» Yttrandet var föranlett av att Nordgren ansåg, att Lindberg uppträtt
oansvarigt och trotsigt. Nordgren fällde varken då eller senare något
yttrande till eller om Lindberg. Han frågade ej heller vid något tillfälle vad
Lindberg sysslade med i det civila. Han känner till att Lindberg senare under
dagen åkte med bil till kåren i Visby. Nordgren befann sig icke i närheten
av Lindberg då denne för från platsen.

Lindberg, som på åklagarens begäran hörts med anledning av åtalet, har
anfört: Under ett uppehåll i arbetet hade han lagt sig på marken. Rast var
icke beordrad. Efter en stund kom Nordgren och kommenderade »rast slut».
»Har vi haft rast», frågade Lindberg. »Lindberg skall inte komma med några
dumma inlägg», yttrade Nordgren. Samtidigt fattade denne tag i hans nacke
och tryckte honom mot marken. Nordgren tog sedan tåg i Lindbergs rockkrage
och lyfte upp honom samt beordrade honom att ställa in sig i ledet.
Nordgren yttrade omedelbart därefter till honom: »Ni borde veta bättre
som är äldst och gift, jag tjecker synd om Lindbergs fru och barn som har
en sådan dum karl.» Nordgren frågade i anslutning därtill vilket civilt yrke
Lindberg hade. Han uppgav, att han bl. a. varit bokförsäljare. Nordgren

kommenterade: »Det arbetet kan ju inte ha gått så lysande.» Ett par timmar
senare skulle Lindberg, som fått permission, åka med en av proviantbilarna
till kåren i Visby för att deltaga i ett sammanträde. Lindberg stod
invid bilen, medan Nordgren och ett annat underbefäl uppehöll sig i närheten
av honom. Nordgren yttrade till det andra befälet: »Kan du förstå att
Lindberg kan vara batteriassistent som är så djävla dum?» Såvitt Lindberg
förstod var det Nordgrens avsikt att Lindberg skulle höra frågan.

På åklagarens begäran har hållits vittnesförhör med Nyman, som därvid
anfört: Han tillhörde tredje troppen och deltog i fältarbetena i Klintehamn.
Lindberg låg vid ett tillfälle på marken. Nyman minns icke om de hade
rast. Nordgren yttrade något till Lindberg, vilket Nyman dock icke uppfattade.
Han hörde ej heller om det kommenderades »rast upphör» eller om
Lindberg sade något till Nordgren. Nyman befann sig cirka två meter från
dem då Nordgren tog tag i Lindbergs rockkrage och »ställde upp» Lindberg.
Nyman hade icke sett att Nordgren dessförinnan hållit tag i nacken på
Lindberg och pressat denne mot marken. Nyman »tror absolut ej att Nordgren
gjort det». När Lindberg blivit upprest yttrade Nordgren till denne:
»Hur kan Lindberg vara gift som är så dum.» Nyman, som därefter gick
och ställde sig 25—30 meter längre bort, hörde sedan icke något mer yttrande
från Nordgren till Lindberg. Han hade senare under dagen ingen kontakt
med Lindberg.

Genom den förebringade bevisningen får det anses tillförlitligen styrkt,
att Nordgren vid det med åtalet avsedda tillfället gripit Lindberg i uniformskragen
och lyft upp denne i stående ställning samt att Nordgren i anslutning
därtill fällt ett yttrande till Lindberg med den innebörden att denne
var dum. Härigenom har Nordgren visat missaktning mot Lindberg och
brustit i anständigt uppförande mot denne i tjänsten. På grund därav är
Nordgren förfallen till ansvar för oskickligt beteende. Det kan — såvitt nu
är ifråga — icke anses utrett, att Nordgren i övrigt till Lindberg fällt yttranden
av beskaffenhet att medföra ansvar för Nordgren i åtalat hänseende.

Åtalspunkterna 2 och 3

Nordgren har vitsordat de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar
på den grund att hans förfaranden icke varit av sådan beskaffenhet att de
borde föranleda ansvar.

Åklagaren har upplyst, att Karlssons uppsägning av brädorna tagit två
timmar i anspråk, fördelade på två efterföljande dagar med ungefär en
timme varje dag.

Nordgren har anfört: Han hade av en civilanställd verkmästare, vilken
deltog i fältarbetena i Klintehamn, för privat bruk fått ett antal kasserade
brädor, som använts till formvirke. På eftermiddagen skulle vissa gjutningsarbeten
påbörjas. För dessa hade diverse förberedelsearbeten vidtagits
och avslutats i god tid. På grund därav fanns i stort sett inga tjänstgörings2—670361.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse

uppgifter att ålägga Karlsson då Nordgren gav denne i »specialuppdrag» att
på tjänstetid såga upp brädorna. Karlsson hade för övrigt kommit fram till
Nordgren och anmält, att han icke hade någon uppgift att fullgöra. Nordgren
kontrollerade icke hur lång tid Karlsson höll på med uppsägningen
men finner det anmärkningsvärt om det tog två timmar för Karlsson att
såga upp brädorna. Han skulle själv ha kunnat utföra arbetet på en timme.
Nordgren minns med säkerhet att Karlsson blev klar med uppsägningen
samma dag som denne fick uppdraget. Brädorna transporterades nämligen
på eftermiddagen samma dag till Visby. Resultatet av Karlssons arbete blev
drygt 100 stycken brädbitar av cirka 50 centimeters längd. På eftermiddagen
skulle man åka in till kåren i Visby med en av kronans personterränglastbilar,
en s. k. »903 :a», för att hämta fältarbetslampor, som skulle användas
på kvällen vid fältarbetena i Klintehamn. På uppdrag av Nordgren lastade
Karlsson in de uppsågade brädorna i bilen, med vilken dessa sedan
forslades till kåren, där de lastades över i Nordgrens egen bil. Nordgren
kände till att det »i princip» ej var tillåtet att vid tjänsteresa med en kronans
bil medföra gods som icke erfordrades för resan.

Åklagaren har förklarat sig godtaga Nordgrens uppgift att resultatet av
Karlssons uppsägning blivit drygt 100 stycken brädbitar.

Av utredningen framgår, att Nordgren såsom förman för Karlsson vid ett
tillfälle under fältarbetena i Klintehamn ålagt denne att såga upp ett antal
brädor för Nordgrens privata bruk och lasta dem på en kronan tillhörig
bil. Härigenom har Nordgren gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap.

Nordgren har låtit Karlsson utföra arbetet på tjänstetid. Det får anses
uppenbart, att det funnits tjänstgöringsuppgifter, som kunnat åläggas Karlsson
under den tid denne sågade upp brädorna. Genom sitt förfarande har
Nordgren även missbrukat sin ställning till förfång för det allmänna och
därigenom gjort sig förfallen till ansvar jämväl för tjänstemissbruk. Brottet
är med hänsyn till omständigheterna att anse som ringa.

Nordgrens åtgärd att låta transportera brädorna med en av kronans
personterränglastbilar från Klintehamn till Visby får anses ha skett av
oförstånd och är att bedöma som tjänstefel.

Det kan icke anses påkallat att ådöma Nordgren en kännbarare påföljd
än ett disciplinbotsstraff.

Häradsrättens dom har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot läkare för tjänstefel bestående i underlåtenhet att besvara
i tjänsten mottagna skrivelser

Militieombudsmannen beslöt i en den 1 december 1967 dagtecknad åtalsinstruktion
att en läkare vid flygvapnet skulle ställas under åtal vid Stockholms
rådhusrätt jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken för tjänstefel bestående i
att han av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt att besvara
skrivelser den 25 april 1966 och den 25 maj 1967 från en underställd läkare.

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt byrådirektören vid militieombudsmansexpeditionen
H. Regner att väcka och utföra talan i målet, yrkade
Regner i ansökan om stämning vid rådhusrätten ansvar i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är beroende av rådhusrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall eu närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

6. Åtal mot fanjunkare för oskickligt beteende och missfirmelse

mot värnpliktig

Militieombudsmannen beslöt i en den 1 december 1967 dagtecknad åtalsinstruktion
att en fanjunkare skulle ställas under åtal vid rådhusrätten i
Umeå dels jämlikt 21 kap. 9 § brottsbalken för oskickligt beteende, bestående
däri att han en dag i juli 1967, då en värnpliktig låg och sov i ett stall,
tagit den värnpliktige i ena armén och skakat honom tills han vaknade samt
därefter med ett grepp i den värnpliktiges skjorta rest honoin upp, dels ock
jämlikt 21 kap. 8 § brottsbalken för missfirmelse mot krigsman, bestående
i att fanjunkaren den 10 oktober 1967 förolämpat den värnpliktige med orden
»dödskalle» och »djäkla dödskalle».

Sedan militieombudsmannen uppdragit åt chefsåklagaren i Umeå distrikt
att väcka och utföra talan i målet, yrkade chefsåklagaren i ansökan om
stämning vid rådhusrätten ansvar i enlighet med åtalsinstruktionen.

Målet är vid tidpunkten för färdigställandet av denna berättelse beroende
på rådhusrättens prövning.

När lagakraftvunnet avgörande i saken föreligger skall en närmare redogörelse
för målet upptagas i kommande ämbetsberättelse.

REDOGÖRELSE FÖR VISSA ÄRENDEN SOM ICKE
FÖRANLETT ÅTAL ELLER ÅTGÄRD FÖR
DISCIPLINÄR RE STRAFF NING

1. Fråga huruvida krigsman som gjort sig skyldig till övergivande av post
bort dömas med åberopande av jämväl straffbestämmelsen
om undanhållande

Vid granskning av arrestantkort från Västmanlands flygflottilj och en
i samband därmed från rådhusrätten i Västerås infordrad akt i mål mellan
åklagare och en förste fältflygare vid flottiljen uppmärksammades följande.

I en till rådhusrätten inkommen stämningsansökan yrkade åklagaren ansvar
å bl. a. fältflygaren för övergivande av post i förening med undanhållande
samt övergrepp i rättssak. Enligt gärningsbeskrivningen för de båda
förstnämnda brotten hade fältflygaren den 8 juli 1965, då han var kommenderad
som dagunderofficer vid flygflottiljen, dels genom förtäring av alkoholhaltiga
drycker satt sig ur stånd att på eftermiddagen och kvällen fullfölja
dagunderofficer stjänsten och dels genom att mellan klockan 2200 och
2250 obehörigen lämna flottiljens område gjort sig skyldig till övergivande
av post, i sistnämnda hänseende i förening med undanhållande.

Vid huvudförhandling i målet inför rådhusrätten under ordförandeskap
av rådmannen B.-O. Sandin erkände fältflygaren att han obehörigen lämnat
flottilj området men bestred att han förtärt spritdrycker i sådan utsträckning
att han ej kunnat fullgöra sin tjänst. Han uppgav såvitt nu är
i fråga: Strax efter lunch ifrågavarande dag förtärde han troligen någon
mindre kvantitet whisky. Därefter spelade han tennis med en flygnavigatör
under cirka tre timmars tid fram till omkring klockan 1600. På grund härav
och då det var mycket varmt blev han törstig och drack tre—fem vanliga
flaskor starköl. Han kände sig påverkad härav. Omkring klockan 1700—
1800 åt han middag varvid han förtärde troligen en snaps om tio centiliter
samt sex centiliter konjak till kaffet. Han vistades sedan på mässen och
drack förmodligen därvid ett antal groggar. Han minns mycket litet av vad
som sedan förekom på kvällen på grund av sin spritförtäring.

Flygnavigatören uppgav vid huvudförhandlingen att han tillsammans
med fältflygaren lämnat flottiljen vid 2200-tiden och färdats in till Västerås
samt återvänt först omkring klockan 2250.

I dom den 10 maj 1966 fann rådhusrätten styrkt att fältflygaren förtärt
rusdrycker i sådan omfattning att han varit ur stånd att på eftermiddagen

och kvällen fullgöra sin tjänst som dagunderofficer samt att han under angiven
tid lämnat flottiljens område, vilket han som dagunderofficer ej haft
rätt att göra. Rådhusrätten uttalade vidare att sistnämnda förfarande innefattade
övergivande av post och att fältflygaren förty ej skulle därjämte
dömas för undanhållande. Åtalet bifölls på det sätt att rådhusrätten med
tillämpning av 8 § tredje stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän dömde
fältflygaren dels jämlikt 21 kap. 13 § och 32 kap. 6 § brottsbalken för
övergivande av post till arrest tjugu dagar och dels jämlikt 17 kap. 10 §
brottsbalken för övergrepp i rättssak att till kronan utge trettio dagsböter
om tolv kronor.

Med anledning av vad sålunda förekommit hemställde militieombudsmannen
i skrivelse den 19 oktober 1966 att Sandin måtte avgiva yttrande i
fragan huruvida ej i domen bort åberopas jämväl straffbestämmelsen om
undanhållande i 21 kap. 11 § brottsbalken.

Den 11 november 1966 inkom Sandin med begärt yttrande, vari anfördes:
Vid målets handläggning kände Sandin väl till ett i militieombudsmannens
ämbetsberättelse år 1952 s. 149 omförmält ärende. I detta synes i och
för sig ha godtagits att, om övergivande av post samtidigt innefattar ett undanhållande,
brottsligheten till fullo blir beaktad genom tillämpning av
straffbestämmelsen för den förra gärningen. Under hänvisning till då gällande
återfallsbestämmelse beträffande undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen
ansågs emellertid, att nämnda lagrum bort åberopas jämte lagrummet
för övergivande av post och att detta bort komma till uttryck genom
ett tillägg till brottsbeteckningen. I 21 kap. 11 § brottsbalken, som behandlar
undanhållande, har emellertid den tidigare återfallsbestämmelsen borttagits.
Under sådana förhållanden synes ej längre skäl föreligga att särskilt
citera straffbestämmelsen om undanhållande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 12 januari 1967 till Sandin
följande.

Rådhusrätten har funnit styrkt att fältflygaren, då han såsom dagunderofficer
var skyldig att vistas inom flottiljens område, lämnat detta under
viss tid, samt dömt honom såvitt nu är i fråga jämlikt 21 kap. 13 § brottsbalken
för övergivande av post.

I allmänhet skall den som obehörigen lämnat sin post och tillika avvikit
från sin avdelning dömas för både övergivande av post och undanhållande
(jfr SOU 1946:83 s. 110). Då vederbörandes »postställe» omfattat avdelningens
hela område, blir bedömandet i viss mån ett annat. Ehuru brottsligheten
kan till fullo beaktas med tillämpning av straffbestämmelsen om
övergivande av post, saknas emellertid anledning att antaga att tillämpligheten
av straffbestämmelsen om undanhållande är utesluten. Det föreligger
sålunda, såsom jämväl framgår av vad som förekommit i ett av mig tidigare
behandlat ärende (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1952

s. 148—149), ett fall av s. k. lagkonkurrens. Regeln vid lagkonkurrens är
att i dom skall åberopas också annat tillämpligt lagrum än det varpå domen
närmast grundas (jfr N. Beckman in. fl., Brottsbalken I s. 45).

Någon uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende finns visserligen ej.
Men åtminstone i vissa fall torde det vara självklart att inte blott det tilllämpade
utan även annat lagrum som är tillämpligt skall åberopas. Detta
gäller t. ex. då sådant lagrum innehåller ett straffminimum som har betydelse
vid straff mätningen. Ett annat exempel erbjöd den före brottsbalkens
tillkomst gällande straffbestämmelsen om undanhållande i 26 kap. 11 §
strafflagen, i vilken särskild straffsats stadgats för den som förut begått
dylikt brott.

Trots att detta återfallsstadgande ej återfinns i den i 21 kap. 11 § brottsbalken
upptagna straffbestämmelsen om undanhållande är det fortfarande
av vikt att i fall som det föreliggande åberopas icke blott 21 kap. 13 § brottsbalken
utan även förenämnda bestämmelse samt att brottsligheten erhåller
en beteckning som utvisar att straffet också avser undanhållande. Enligt
117 § inskrivningsförordningen skall nämligen värnpliktig som blivit fälld
till straff för undanhållande fullgöra eftertjänst. Det är givetvis inte rimligt
att den som lämnat postställe och därjämte avvikit från sin avdelning
skall med avseende å eftertjänst behandlas mildare än den som enbart avvikit
från sin avdelning.

1 förevarande fall har fråga om eftertjänst ej kunnat uppkomma, och
någon påtaglig olägenhet torde därför utformningen av rådhusrättens dom
inte ha förorsakat. Med hänsyn till intresset av enhetlighet i rättstillämpningen
borde dock enligt min mening i domen ha åberopats även 21 kap.
11 § brottsbalken och brottet ha betecknats som övergivande av post innefattande
jämväl undanhållande.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är ärendet av mig slutbehandlat. 2

2. Fråga om tillämpning av stadgandet i 21 kap. 13 § brottsbalken
om övergivande av post

Vid militieombudsmannens inspektion av Stockholms rådhusrätt den
2—4 januari 1967 uppmärksammades bl. a. följande.

T. f. kammaråklagaren B. O. Danielsson yrkade vid rådhusrätten ansvar
å värnpliktige A. för fylleri samt rymning i förening med övergivande av
post. Beträffande sistnämnda brott lade åklagaren under åberopande av 21
kap. 12 och 13 §§ brottsbalken A. följande gärning till last: A. har under
fullgörande av värnpliktstjänst vid flottan den 16 juli 1965 klockan 0600 avvikit
från sin tjänstgöringsplats vid Skeppsholmen i Stockholm och har därefter
hållit sig undan till den 11 augusti 1965 klockan 1805, då han anmäldé
sig för polisen i Haparanda. Under ifrågavarande tid tillhörde A. vaktkvar -

teret vid sjöreserven mellan den 16 juli 1965 klockan 1630 och den 18 juli
1965 klockan 0730.

Under ordförandeskap av assessorn J. Westin dömde rådhusrätten den
18 oktober 1965 A. för fylleri samt rymning i förening med övergivande av
post att till kronan utgiva tjugu dagsböter om tjuguen kronor.

I skrivelse till Westin den 13 februari 1967 ifrågasatte militieombudsmannen
under hänvisning till att A:s posttjänstgöring skulle ha börjat först
klockan 1630 den 16 juli 1965, huruvida A:s avvikande från tjänstgöringsplatsen
redan klockan 0600 samma dag innefattat annat brott än rymning.

Med anledning därav anförde Westin i skrivelse till militieombudsmannen
den 5 mars 1967 följande. A. torde redan klockan 0600 den 16 jidi 1965
ha tillhört den s. k. sjöreserven vid Stockholms örlogsvarv. Såsom uttalas i
militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 185 och i enlighet med stadgad
praxis vid Stockholms rådhusrätt torde avvikande från sjöreserven vara
att bedöma såsom övergivande av post. Då en värnpliktig, som tillhör sjöreserven,
är på det sätt vaktfri, att han i gärningsögonblicket inte fullgör
posttjänstgöring eller särskilt beordrat arbete, som ankommer på sjöreservens
manskap, blir brottet övergivande av post inte fullbordat, förrän gärningsmannen
avvikit från örlogsvarvet. I sådant fall föreligger alltså laglconkurrens
mellan å ena sidan undanhållande eller rymning och å andra
sidan övergivande av post, enär dylik vaktfri värnpliktig, tillhörande sjöreserven,
har hela örlogsvarvets område såsom sitt »postställe»; se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1952 s. 148—149. Att A. från klockan
1630 ifrågavarande dag skulle ha tillhört vaktkvarteret vid sjöreserven var
enligt Westins uppfattning således inte någon förutsättning för att han skulle
kunna dömas för övergivande av post. Däremot torde, såsom Westin uppfattat
situationen, A:s kommendering till vaktkvarteret ha varit att beakta
såsom en försvårande omständighet, emedan hans frånvaro kan antagas ha
inneburit olägenhet för tjänsten vid vaktkvarteret. Avfattningen av den
i stämningsansökningen upptagna gärningsbeskrivningen ger sken av att den
åklagare, som väckt åtalet, haft en motsatt uppfattning, men med en dylik
uppfattning borde A. inte ha åtalats och ej heller dömts för övergivande av
post, emedan A. inte hade påbörjat vaktpasset vid vaktkvarteret då han
avvek från örlogsvarvet (se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951
s. 186). Westin minns att i något mål — och det måste tydligen vara målet
mot A. — gärningsbeskrivningen inte var den sedvanliga, och att Westin
därför vid huvudförhandlingen ställde frågan, om A. under hela den ifrågavarande
tiden tillhört sjöreserven, samt att Westin fått den frågan jakandc
besvarad. Såsom framgår av domskälen har rådhusrätten med hänsyn till
att A. frikallats från vidare fullgörande av värnplikt på grund av psykisk
insufficiens funnit den brottslighet, som låg honom till last i målet, kunna
sonas med böter. Det i domslutet utdömda bötesstraffet torde helt ansluta
sig till rådhusrättens praxis i dylika fall. På grund härav torde kunna på -

stås att utgången i rubriceringsfrågan inte haft någon inverkan på straffmätningen.

Det av Westin åberopade uttalandet i militieombudsmannens ämbetsberättelse
1951 s. 185 innehåller bl. a. följande angående tillämpningen av
26 kap. 13 § strafflagen, som nu motsvaras av 21 kap. 13 § brottsbalken:
I ett icke ringa antal fall har uppkommit spörsmål rörande stadgandets
räckvidd. Klart synes vara att under stadgandet inbegripes icke endast
vakter och poster med fasta postställen eller patrulleringstjänst utan även
åtskilliga andra krigsmän med uppgifter som påkallar att de ständigt skall
vara tillgängliga. Detta är fallet bl. a. med brandberedskapen som enligt
något varierande instruktioner har att träda i funktion vid brandlarm och
vissa andra tillfällen. Detsamma torde gälla en del andra beredskapsgrupper
såsom s. k. sjöreserv vid örlogsvarv. I fall som varit under bedömande
har åt sådan sjöreserv varit anförtrodd såväl posttjänst som mera beredskapsbetonad
tjänstgöring i fråga om brand m. m.

I skrivelse den 13 mars 1967 till chefen för Ostkustens örlogsbas hemställde
miltieombudsmannen om de upplysningar som erfordrades för besvarande
av följande frågor: 1. Innebar det förhållandet, att A. tillhörde
sjöreserven, att han fullgjorde »vakttjänst eller likartad uppgift» (se 21
kap. 13 § brottsbalken och Regner-Henkow, Den militära strafflagstiftningen,
s. 220—221)? 2. Var A. tjänstefri klockan 0600 den 16 juli? 3. Innebar
det förhållandet att A. tillhörde vaktkvarteret viss tid att han då skulle fullgöra
»vakttjänst eller likartad uppgift» enligt vad under 1 sägs? 4. Gäller
de upplysningar, som lämnas i anledning av frågorna under 1 och 3, även
tiden närmast före år 1951?

Sedan militieombudsmannens skrivelse överlämnats till chefen för Stockholms
örlogsvarv för handläggning anförde denne i ett den 31 mars 1967
dagtecknat yttrande: A. tjänstgjorde på Stockholms örlogsvarv vid sjöreserven,
d. v. s. den avdelning som sysslar med förhalningar av fartyg in. in. Personalen
därstädes likaväl som annan värnpliktig personal kommenderad till
örlogsvarvet bestrider vakttjänst, som vid ifrågavarande tid skedde på fyra
kvarter, varvid det kvarter som hade vakt på en fredag jämväl bestred vakttjänst
följande lördag och söndag. Den 15 juli 1965, som var en torsdag,
hade A. permission och togs av Klarapolisen för fylleri. Han avhämtades
därefter av militärpolispatrull och insattes klockan 0035 fredagen den 16
juli i förvar i arresten på Skeppsholmen. Hans togs ur förvar klockan 0600
samma dag men underlät att anmäla sig på tjänstgöringsplatsen (sjöreserven),
där uppställning för arbetets igångsättande verkställdes klockan 0642.
Samma dag klockan 0700 skulle det vaktkvarter A. tillhörde ha tagit emot
vakt, vilken skulle ha pågått till klockan 0700 måndagen den 19 juli. A. hade
när han avvek från Stockholms örlogsvarv ej tagit emot någon vakt. — Med
hänvisning till det sagda lämnade varvschefen följande svar på de framställda
frågorna: 1. Enbart det förhållandet av A. tillhörde sjöreserven inne -

bär inte, att han fullgjorde »vakttjänst eller likartad uppgift». Det ifrågasatta
förhållandet inträdde först när A. hade tagit emot vakt och pågick hela
den tid, han tillhörde vaktkvarteret, alltså ej endast under den tid han bestred
posttjänst. 2. A:s permission hade utgått klockan 2400 den 15 juli, då
han var omhändertagen av Klarapolisen för fylleri. Efter frigivandet ur förvar
klockan 0600 den 16 juli skulle A. om han återkommit efter permissionen
i vanlig ordning ha varit sysselsatt med förrättning i samband med utpurrning,
tvättning och klädsel. Han var alltså inte tjänstefri klockan 0600
sistnämnda dag. 3. Se punkt 1 ovan. 4. De under punkterna 1 och 3 lämnade
upplysningarna gällde även under tiden före år 1951. Dock torde beaktas att
det för sjöreservens del alltid gällt, att endast den del som haft vakt omedelbart
varit beredd att fullgöra »vakttjänst eller likartad uppgift», medan vaktfria
kvarter haft permission och ej varit omedelbart gripbara för sådan
tjänstgöring.

4 jänstförrättande militieombudsmannen Thyresson anförde i skrivelse
den 26 april 1967 till Westin följande.

För tillämpning av stadgandet i 21 kap. 13 § brottsbalken om övergivande
av post förutsättes att vederbörande fullgör vakttjänst eller därmed
likartad uppgift. Såsom sådan uppgift har ansetts brandberedskap, stallpost
och annan uppgitt i tjänsten som påkallar att vederbörande ständigt
skall vara tillgänglig. Även om den s. k. sjöreserven under arbetstid kan
ha att efter order utföra vissa beredskapsbetonade uppgifter innebär, såsom
chefen för Stockholms örlogsvarv uttalat, den omständigheten att en
värnpliktig tillhör sjöreserven inte att den värnpliktige skall anses fullgöra
vakttjänst eller likartad uppgift, eftersom tillhörigheten till sjöreserven
inte i och för sig medför skyldighet att vara ständigt tillgänglig.

Av utredningen i ärendet framgår att värnpliktiga vid örlogsvarvet, däribland
de vid sjöreserven tjänstgörande, är indelade i vaktkvarter, vilka
i tur och ordning bestrider vakttjänsten på varvet, samt att det vaktkvarter
A. tillhörde började ett vaktpass den 16 juli 1965 klockan 0700.

Av vad sålunda anförts framgår att A., då han klockan 0600 sagda dag
avvek från örlogsvarvet, icke fullgjorde vakttjänst eller likartad uppgift. A:s
gärning är därför att anse såsom enbart innefattande rymning och åtalet för
övergivande av post borde ha ogillats.

Med detta uttalande är ärendet av mig avslutat.

2f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

3. Fråga huruvida domstol överskridit sin prövningsrätt genom att en för
undanhållande åtalad värnpliktig dömts för tjänstefel

I samband med granskning av arrestantkort från Gotlands regemente
uppmärksammades följande.

Vid Gotlands domsagas häradsrätt yrkade åklagare ansvar å värnpliktige
nr 461114-213 U. A. Olsson jämlikt bl. a. 21 kap. 11 § brottsbalken för undanhållande
med påstående att Olsson, som haft övningsuppehåll från och
med den 3 april 1966 klockan 1700 till och med den 12 april 1966 klockan
0730, vid övningsuppehållets utgång olovligen uteblivit från sin tjänstgöringsplats
vid regementet och därefter hållit sig undan till påföljande dag
klockan 0730.

Under ordförandeskap av hovrättsfiskalen L. Levin meddelade häradsrätten
dom i målet den 16 juni 1966. Därvid ogillades atalet för undanhållande
men dömdes Olsson, såvitt nu är i fråga, jämlikt 21 kap. 18 § första
stycket brottsbalken för tjänstefel.

I domskälen anförde häradsrätten följande. Olssons utsaga vid huvudförhandlingen
måste anses innefatta ett bestridande av att han uppsåtligen uteblivit
från militärtjänsten och en invändning om att han på grund av sjukdom
haft laga förfall för sin utevaro. Det åligger den som ej kan tjänstgöra
på grund av sjukdom att snarast anmäla sitt förhinder till närmaste chef
samt — för att styrka laga förfall för uteblivandet från tjänstgöringen
anskaffa läkarintyg (21 kap. 43 mom. och 44 mom. första stycket tjäustereglementet
för krigsmakten). Sistnämnda bestämmelse får icke uppfattas så
att bevisbördan åvilar den misstänkte i mål om utevaro. Därest den uteblivne
gör gällande laga förfall på grund av sjukdom och läkarintyg icke
företetts, ankommer det på åklagaren att förebringa utredning beträffande
de omständigheter, som ligger till grund för den gjorda invändningen. Självfallet
får utevaron icke bedömas som olovlig enbart därför att den misstänkte
icke kunnat eller försummat att förete läkarintyg som styrker laga
förfall (militieombudsmannens ämbetsberättelse 1961 s. 68). Såvitt nu är i
fråga föreligger icke annan utredning än Olssons egen utsaga. Anledning
saknas att icke sätta tilltro till Olssons uppgifter att han den 11 april haft
magbesvär och att han på morgonen påföljande dag känt sig dålig, varit
illamående samt haft uppkastningar. Sammanställt härmed får Olssons uttalande,
att han på kvällen den 11 april känt sig något bättre och då varit
på bio samt att han kunnat inställa sig i militärtjänsten i tid om han »ansträngt
sig», anses innebära, att Olsson icke varit så sjuk att en inställelse
skulle ha medfört någon större fara för hans hälsa eller onödigt lidande för
honom. Huruvida Olsson under sådana förhållanden •— då alltså ett mindre
allvarligt sjukdomstillstånd måste anses ha förelegat — haft laga förfall
för sin utevaro bär endast kunnat avgöras genom en läkarundersökning.

Annat är icke visat än vad Olsson uppgivit, att han vidtagit åtgärder för
att komma i förbindelse med läkare. Ehuru dessa åtgärder enligt häradsrättens
mening icke varit helt tillräckliga, kan det sålunda icke åberopas
mot Olsson, att han undandragit sig att söka kontakta läkare. Olsson har därjämte
— om än något sent — lämnat underrättelse till regementet om att
han var sjuk. Av Olssons berättelse får vidare anses framgå att han återvänt
till regementet så snart som han känt sig bättre. Vid övervägande av
vad sålunda upptagits finner sig häradsrätten böra godtaga Olssons invändning
att han på grund av sjukdom haft laga förfall. Olsson kan förty icke
fällas till ansvar för undanhållande. Oaktat åklagaren icke alternativt yrkat
ansvar å Olsson för tjänstefel, anser sig häradsrätten oförhindrad att till
prövning upptaga huruvida Olsson i anledning av sin utevaro från militärtjänsten
gjort sig skyldig till sådant brott. Det är självfallet av största
vikt, att värnpliktig, som insjuknar under vistelse på annan plats än vid
förbandet, fullgör de skyldigheter i fråga om anmälan och anskaffande av
läkarintyg, för vilka ovan redogjorts. Olsson borde redan vid tiden för
tjänstgöringens början den 12 april ha anmält till vederbörande befäl, att
han var sjuk och till följd därav förhindrad att inställa sig till tjänstgöring.
Det hade också ålegat Olsson att vid lämplig tidpunkt på morgonen
samma dag kontakta läkare för att skaffa sig läkarintyg; härutinnan har
Olsson överhuvudtaget icke varit tillräckligt verksam. Olssons underlåtenhet
i berörda hänseenden har skett av försummelse, som är att bedöma som
tjänstefel.

I skrivelse till Levin den 9 december 1966 ifrågasatte militieombudsmannen
huruvida Olsson bort fällas till ansvar för tjänstefel med hänsyn till
att enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken dom i brottmål ej får avse annan
gärning än den för vilken talan i behörig ordning förts.

Med anledning härav anförde Levin i infordrat yttrande, dagtecknat den
30 januari 1967: Olsson erkände vid huvudförhandlingen i målet vad åklagaren
lade honom till last. Häradsrätten fann emellertid, att Olssons utsaga
måste anses innefatta ett bestridande av att Olsson uppsåtligen uteblivit
från militärtjänsten och en invändning om att han på grund av sjukdom
haft laga förfall för sin utevaro. För att kunna bedöma trovärdigheten av
invändningen var det erforderligt att utreda, huruvida Olsson vidtagit åtgärder
för att komma i förbindelse med läkare samt lämnat underrättelse
till regementet om att han var sjuk. De uppgifter Olsson lämnade i dessa
hänseenden bidrog till att invändningen godtogs och åtalet för undanhållande
ogillades. Uppgifterna visade emellertid samtidigt, att Olsson av försummelse
icke tillfullo iakttagit de skyldigheter, vilka enligt tjänstereglementet
åvilade honom vid sjukdom. På grund därav fälldes Olsson till ansvar
för tjänstefel. Enligt Levins mening kan det ifrågasättas, om tjänstefelet
utgjorde annan gärning än undanhållandet. Härvid hänvisas — förutom
till de i det följande angivna rättsfallen, i vilka ändring av åtal icke

ansetts föreligga — till justitierådet Hessers votum i ett i Nytt juridiskt arkiv
anmärkt rättsfall (NJA 1965 B 42). Hesser hade med hänsyn till förbudet
mot åtalsändring i högre rätt icke kunnat döma för tjänstefel, om
icke identitet förelegat mellan denna gärning och den i stämningsansökan
angivna gärningen, vilken åklagaren rubricerat som rymning. — Om åklagaren
t. ex. under huvudförhandlingen uttryckligen åberopat de omständigheter,
som grundade tjänstefelsansvaret, torde häradsrättens förfarande att
fälla Olsson till ansvar för tjänstefel icke ha kunnat ifrågasättas. Åklagaren
synes emellertid i sådant fall icke ha ändrat åtalet till att avse annan gärning
(45 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken) utan endast justerat detta
(45 kap. 5 § tredje stycket). Ett typiskt exempel på åtalsjustering är enligt
Olivecrona i Svensk Juristtidning (SvJT,) 1954 s. 566, att ansvar yrkats
för stöld, men att åklagaren sedan lägger till att stölden skett genom inbrott.
Fråga om ändring av åtal skett eller om endast justering av åtalet
ägt rum förelåg i rättsfallen SvJT 1955 s. 66 och 67; jfr SvJT 1957, Olivecrona
s. 1—7 samt Ekelöf s. 317—319. Tillfogande av ett påstående om
tillägnelseuppsåt innebär endast en åtalsjustering, NJA 1954 s. 240 II (jfr
dock NJA 1953 s. 288). Se i detta sammanhang också NJA 1963 s. 408 II.
(Beträffande frågor i övrigt om ändring av åtal och justering av sådant hänvisas
till rättsfallen NJA 1959 s. 134 och 331, NJA 1961 s. 352, NJA 1962
s. 128, NJA 1964 s. 197 samt NJA 1965 s. 116. ) Vad gäller frågan om häradsrätten
utan åtalsjustering bort fälla Olsson till ansvar för tjänstefel
må först framhållas, att Olsson vid huvudförhandlingen hördes ingående
rörande de förhållanden, som grundade ansvar för tjänstefel. Olsson, som
erkände vad åklagaren lade honom till last, utgick uppenbarligen från att
han icke kunde undgå ansvar för undanhållande, emedan han icke kontaktat
någon läkare och anskaffat läkarintyg till styrkande av att han haft laga
förfall för sin bortovaro. Att Olsson kunnat och bort lämna underrättelse
till regementet tidigare än som skett måste ha stått klart för honom. Det
är därför svårt att tänka sig att Olsson, om en åtalsjustering skett, skulle
ha förnekat vad som därigenom åberopats och sedan lagts till grund för
tjänstefelet. Olssons rätt och möjlighet att försvara sig torde sålunda icke
kunna anses ha blivit åsidosatt genom häradsrättens förfarande. Vidare är
det en omstridd fråga, huruvida »åtal för ett uppsåtsbrott, utan justering,
berättigar till dömande för närmast därtill hänförliga culpabrott, till exempel
undanhållande och tjänstefel samt falskdeklaration och vårdslös deklaration»
(Allan Ekström i SvJT 1961 s. 384). Denne hänvisar till Ekelöf i
SvJT 1957 s. 306 samt till rättsfallet SvJT 1961 s. 9. Enligt detta ålade chefen
för Älvsborgs regemente i beslut den 28 september 1959 två värnpliktiga
arreststraff för undanhållande, bestående däri att de »icke inställt sig vid
regementet efter utgången av permissionstid d. 21 sept. 1959 kl. 5.45 utan
först d. 22 i s.m. kl. 22.45». I besvär till rådhusrätten i Borås yrkade de
värnpliktiga att bli befriade från ansvar. Rådhusrätten fann i beslut den

13 oktober 1959, att de värnpliktiga icke kunde anses övertygade om att
uppsåtligen ha hållit sig undan, men att de var förfallna till ansvar för
tjänstefel, bestående däri att »de gjort sig skyldiga till försummelse genom
att så illa planera återfärden, att de d. 21 sept. 1959, då de rätteligen skulle
varit i tjänst redan kl. 5.45, kommit iväg först kl. 11.00». Hovrätten för
Västra Sverige, där åklagaren besvärade sig, fann i beslut den 1 december
1959, att de värnpliktiga gjort sig skyldiga till undanhållande. En ledamot
var emellertid skiljaktig och dömde för tjänstefel. — Beträffande falskdeklaration
och vårdslös deklaration hänvisas till rättsfallen SvJT 1947 s.
33 och 1949 s. 113 samt till rådhusrättens och hovrättens domar i rättsfallet
NJA 1953 s. 553; jfr Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken s. 402. Slutligen är
i förevarande sammanhang av intresse Hessers ovannämnda votiun i NJA
1965 B 42. Åklagaren hade vid häradsrätten yrkat ansvar å en fanjunkare
Johansson för rymning enligt följande gärningsbeskrivning: »Johansson har
olovligen utevar it från sin tjänst vid regementet under tiden den 4 september
1964 klockan 06.30 till den 8 september klockan 09.40, då han återförts
till regementet genom försorg av militär personal. Undanhållandet har med
hänsyn till den tidrymd, under vilken Johansson hållit sig undan och avsett
att hålla sig undan, medfört avsevärt men för tjänsten.» Åklagaren förklarade
under huvudförhandlingen, att han saknade anledning att framställa
ett alternativt yrkande mot Johansson om ansvar för tjänstefel. Häradsrätten
ogillade åtalet. Åklagaren yrkade i hovrätten bifall till åtalet eller, i andra
hand, ansvar för tjänstefel. Johansson bestred ändringen. Han ifrågasatte,
om det var möjligt att till prövning upptaga yrkandet om ansvar för tjänstefel.
Hovrätten dömde Johansson för rymning. I högsta domstolen yrkade
Johansson att han måtte frikännas. Riksåklagarämbetet bestred detta ändringsyrkande.
För den händelse Johansson ej skulle finnas skyldig till rymning,
yrkade ämbetet, att han måtte fällas till ansvar för tjänstefel. Johansson
bestred ansvar även för tjänstefel. Högsta domstolens majoritet dömde
Johansson för rymning. Hesser var skiljaktig och fann, att Johansson haft
laga förfall för sitt uteblivande, men att Johansson »underlåtit att, såsom
det ålegat honom, anmäla sitt förhinder till regementet». Hesser dömde på
grund härav Johansson för tjänstefel. Av skäl som tidigare framhållits förelåg
identitet mellan tjänstefelet och rymningen. Riksåklagarämbetets
andrahandsyrkande om ansvar för tjänstefel innebar, såvitt det vill synas,
icke heller någon åtalsjustering, eftersom ämbetet icke angav vari tjänstefelet
bestod och sålunda icke åberopade någon ny omständighet till stöd för
åtalet. Fråga är då vilken juridisk betydelse ämbetets andrahandsyrkande
hade. I 45 kap. 5 § tredje stycket rättegångsbalken talas om att åklagaren
beträffande samma gärning kan åberopa annat lagrum än i stämningen uppgivits
utan att det blir fråga om ändring av åtalet. Olivecrona anför härom
(SvJT 1957 s. 3): »I verkligheten ändras naturligtvis åtalet i viss mån både
Vid s. k. justering och vid inskränkning av åtal. Lagen använder emellertid

det uttryckssättet att dylika modifikationer icke skola ''anses’ som ändring
av åtal. Såsom ändring av åtal skall icke heller anses att åklagaren åberopar
nytt lagrum till stöd för åtalet. Detta innefattas enligt här använd terminologi
icke under ''justering av åtal’. Åberopande av ett nytt lagrum är strängt
taget rättsligen irrelevant, eftersom rätten enligt 30: 3 icke är bunden av
åklagarens yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt
lagrum.» Olivecrona tillägger dock på samma ställe: »Ej sällan kan emellertid
åberopande av ett nytt lagrum innefatta att ett visst tillägg göres till
själva gärningsbeskrivningen. Om t. ex. ansvar yrkats för egenmäktigt förfarande,
bestående i ett tillgrepp, och åklagaren sedan övergår till att yrka
ansvar enligt SL 20: 1, gör han tydligen därmed den förändringen i gärningsbeskrivningen
att han påstår att den tilltalade hatt tillägnelseuppsåt.»
Riksåklagarämbetets andrahandsyrkande kan sålunda uppfattas som något
»rättsligen irrelevant» och, om det förhöll sig så, skulle alltså Hesser ha
kunnat döma Johansson för tjänstefel, även om inget yrkande därom framställts.
— Ehuru det givetvis kan diskuteras, om häradsrätten utan åtalsjustering
bort fälla Olsson till ansvar för tjänstefel, har dock med hänsyn
till vad ovan anförts i saken fog funnits för häradsrättens förfarande.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 22 maj 1967 till Levin följande.

I 30 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas att dom ej må avse annan gärning
än den, för vilken talan om ansvar i behörig ordning förts eller fråga om
ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas, samt att rätten ej är bunden
av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.

I motiven till stadgandet anförde processlagberedningen (SOU 1938:44
s. 340) följande. Den ackusatoriska grundsatsen, på vilken förslaget vilar,
innebär att rätten i princip inte av eget initiativ äger upptaga fråga om ansvar
utan att härför förutsättes åtal. Föremålet för straffprocessen utgöres
av den gärning som lägges den tilltalade till last, och det ankommer på
åklagaren att precisera det handlingsförlopp, för vilket ansvarstalan föres.
Det handlingsförlopp som sålunda utgör grundvalen för processen innefattar
såväl de yttre faktiska omständigheterna som ock de subjektiva moment
vilka ingår i gärningen. Rätten äger inte utsträcka prövningen till att avse
annan gärning än som innefattas i åklagarens framställning i dessa hänseenden.
Inom den ram som sålunda uppdragits är rätten däremot oförhindrad
att oberoende av yrkande beakta omständigheter som är av betydelse
för den åtalade gärningens straffbarhet, såsom otillräknelighet, nödvärn
och återfall. Rätten är även obunden vid bedömandet av vilket brott som
föreligger. Har t. ex. för ett visst förfarande ansvar yrkats å den tilltalade
för egenmäktigt förfarande eller förskingring men rätten anser det angivna
handlingsförloppet innefatta stöld, är rätten oförhindrad att ådöma ansvar

för stöld; har ansvar yrkats för enkel stöld, kan rätten under motsvarande
förhållanden döma den tilltalade för inbrottsstöld eller rån. Däremot kan
rätten inte döma den tilltalade för mord eller dråp om ansvar yrkats blott
för vållande till annans död, eller för mordbrand då ansvarsyrkandet avser
endast ouppsåtligt vållande till eldskada.

Stadgandets lydelse, enligt vilken domstolen är obunden allenast av yrkande
beträffande brottets rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum,
och det återgivna motivuttalandet synes ge vid handen att domstolens prövningsrätt
är begränsad till åklagarens gärningsbeskrivning. Enligt 45 kap.
4 § rättegångsbalken skall åklagaren i stämningsansökan uppgiva den
brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och
de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande. Och sedan
rättegången inletts har åklagaren, jämlikt 5 § i samma kapitel, vissa
möjligheter att utvidga åtalet samt rätt att åberopa ny omständighet till
stöd för åtalet.

Medan frågorna om åtalsändring och s. k. åtalsjustering i olika hänseenden
är föremål för delade meningar, torde det förhållandet, att domstolen
inte äger pröva andra gärningsmoment än dem som åklagaren angivit
i stämningsansökningen med mindre endera av dessa åtgärder vidtagits,
vara ostridigt såväl inom doktrinen (se Olivecrona, Rättegången i brottmål,
andra upplagan s. 134 tf, Ekelöf, Rättegång II s. 317 ff, Welamson, Om
brottmålsdomens rättskraft s. 111 tf och Elwing i Festskrift för Olivecrona
s. 187 ff) som i rättspraxis (se NJA 1948 s. 584 samt 1953 s. 288 och 1954
s. 254). Domstolens prövningsrätt är alltså snävare än åklagarens rätt att
justera åtalet. Med hänsyn till sin fristående, opartiska ställning bör domstolen
avhålla sig från allt initiativtagande i fråga om vad den tilltalade
skall läggas till last. För denne är det emellertid också angeläget att ha tillfälle
att förbereda sitt försvar, och även från den synpunkten torde endast
det som av åklagaren åberopats böra bli föremål för domstolens prövning;
bär åtalsändring eller åtalsjustering skett så sent som under huvudförhandlingen
lär den tilltalade enligt 46 kap. 11 § rättegångsbalken kunna få erforderligt
uppskov.

Av det förhållandet, att domstolen ej är bunden av yrkande beträffande
brottsbeteckning eller tillämpligt lagrum, får inte dragas den slutsatsen att
åklagarens brottsrubricering saknar betydelse. I brottsbalken och inom
specialstraffrätten förekommer ett flertal brottstyper vilka är straffbelagda
i både uppsåts- och oaktsamhetsfall. Åklagarens brottsrubricering är ofta
det enda uttrycket för om han anser att gärningen begåtts av uppsåt eller
oaktsamhet. En ändring i brottsrubriceringen kan då innebära att ett nytt
subjektivt gärningsmoment införes. Tvivel råder inte om att domstolen ej
äger ingå i prövning av frågan huruvida uppsåt föreligger när åklagaren
åberopat endast oaktsamhet. Däremot har det gjorts gällande att en gärning
av oaktsamhet i vissa fall ligger inom ramen för ett åtal vari samma objek -

tiva omständigheter påståtts vara täckta av uppsåt (se Gärde m. fl., Nya
Rättegångsbalken s. 402, jfr Ehving a. a. s. 193 ff). Särskilt torde därvid ha
beaktats att gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet är flytande. Med utgångspunkt
från denna uppfattning dömer underrätter och hovrätter i ej
ringa utsträckning för tjänstefel i stället för undanhållande, t. ex. då värnpliktig
åtalats för att efter ledighet uppsåtligen ha underlåtit att inställa sig
men endast oaktsamt förfarande med avseende å inställelseskyldigheten
funnits styrkt. Å andra sidan har emellertid hävdats att det knappast kan
anses tillfredsställande att domstol ex officio bedömer en som uppsåtlig
åtalad yttre handling såsom culpös (se Welamson a. a. s. 192).

Enligt min mening talar övervägande skäl för sistnämnda uppfattning,
åtminstone såvitt gäller fall av nyssberörda slag. Situationen är i allmänhet
att den tilltalade bestrider att han uteblivit uppsåtligen och påstår att han
försovit sig, fått motorfel på den bil med vilken han färdats, tagit miste på
inställelsetiden eller råkat ut för annat liknande missöde. Självfallet har
domstolen att pröva dylikt påstående på samma sätt som andra invändningar.
Men att domstolen på eget initiativ lägger den tilltalade till last såsom
oaktsamhet att han ej i tillbörlig mån sökt undvika det påstådda förhållandet
och dömer honom för tjänstefel synes inte vara förenligt med
vare sig domstolens opartiska ställning eller kravet på att en tilltalad skall
ha möjlighet att förbereda sitt försvar. Åklagarens underlåtenhet att åberopa
nämnda oaktsamhet kan ha sådan orsak att i realiteten en inskränkning
av talan föreligger. Eftersom domstolen i regel inte kan kontrollera
riktigheten av den tilltalades påstående, föreligger dessutom risk för att
domen skall grundas på en oriktig uppgift. Framhållas må också det inkonsekventa
i att åklagaren i nu avsedda fall ej fullständigt preciserat det av
domstolen bedömda handlingsförloppet. Därest hans talan avsett tjänstefel,
skulle han givetvis ha varit tvungen att ange den omständighet genom vilken
den tilltalade åsidosatt sin tjänsteplikt. Genom att påstå uppsåtligt brott
befriar åklagaren sig således från denna skyldighet.

I förevarande fall innebar åklagarens gärningsbeskrivning att värnpliktige
Olsson under viss tid olovligen uteblivit från regementet och att detta
skett uppsåtligen. Utan att åtalsändring eller åtalsjustering skett dömde
häradsrätten emellertid Olsson för försummelse att vid utevarotidens början
dels anmäla att han till följd av sjukdom var förhindrad att inställa
sig och dels kontakta läkare för att skaffa sig läkarintyg.

De objektiva omständigheter som häradsrätten i domen lagt Olsson till
last överensstämmer inte med åklagarens gärningsbeskrivning. Visserligen
utgår även domen från att Olsson uteblivit från regementet men detta uteblivande
är ej olovligt utan har tvärtom funnits rättfärdigat av laga förfall.
Och framför allt är den tjänsteplikt för vars åsidosättande Olsson dömts en
annan än inställelseskyldigheten, nämligen åliggandet att vid sjukdom an -

mai a hinder för inställelse och anskaffa läkarintyg. Vid dessa förhållanden
synes det tydligt att häradsrätten dömt Olsson för något som ligger utanför
åtalet (se SvJT 1967 rättsfall s. 15, i vilket ej blott underrätten utan även
samtliga ledamöter i hovrätten torde ha utgått från en motsvarande uppfattning).

I enlighet med det anförda anser jag att häradsrätten överskridit sin
prövningsrätt. Att ett sadant förfarande kan medföra risk för materiellt
oriktigt resultat belyses av häradsrättens dom. Då åklagaren yrkat ansvar
för undanhållande har han tydligen inte fäst avseende vid Olssons uppgift
om sjukdom, och måhända är det i konsekvens härmed som han ej framställt
ett alternativt ansvarsyrkande. Av domen framgår att häradsrätten
med hänsyn till bevisbördan funnit sig böra godtaga Olssons invändning
att han på grund av sjukdom haft laga förfall. Vid dessa förhållanden skulle
det, även om nämnda invändning uppfattas som ett erkännande, kunna
ifrågasättas om häradsrätten haft tillräckligt stöd för sin bedömning att
Olsson borde ha anmält att han var sjuk och till följd därav förhindrad att
inställa sig samt att det ålegat honom att kontakta läkare för att skaffa sig
läkarintyg.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är ärendet av mig slutbehandlat. 4

4. Fråga om militär befattningshavares befogenhet att besluta om
förstörande av beslagtagna berusningsmedel

Under militieombudsmannens inspektion av Livregementets grenadjärer
den 3 april 1967 uppmärksammades vid granskning av disciplinmålsprotokollen
följande.

Enligt anmälan hade en värnpliktig den 10 februari 1965 vid inryckning
till repetitionsövning uppträtt berusad på förbandets mobiliseringsplats, och
i samband därmed hade fänriken K. Iggström såsom säkerhetsman vid förbandet
omhändertagit den värnpliktiges fältflaska som befanns innehålla
rusdrycker. Dåvarande sekundchefen översten O. Ljung förordnade den 13
februari 1965 att omhändertagen sprit skulle tagas i beslag. Vid militärförhör
den 18 februari 1965 uppgav den värnpliktige att han vid inställelsen
medfört 37 centiliter konjak som han slagit över i en honom tilldelad dricksilaska
samt att han under utrustningen bjudits på sprit av en kamrat och
blivit så berusad att det framgått av hans åtbörder och tal. Iggström förklarade
vid förhöret att han i närvaro av förbandets kvartermästare hällt
ut den värnpliktiges sprit i snön. Genom ett av Ljung den 26 februari 1965
meddelat, av auditören I. Lilja kontrasignerat beslut ålades den värnpliktige
arreststratf för onykterhet i tjänsten varjämte förordnades att beslagtagna
spritdrycker skulle vara förverkade.

Vid inspektionen framhölls att Iggström inte torde ha haft befogenhet
att förstöra spriten utan i stället bort taga den i beslag.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 16 maj 1967 sekundchefen att efter hörande av Iggström
och Lilja avgiva yttrande. Den 26 juni 1967 inkom yttranden av Lilja
och sekundchefen översten E. Gyllenstierna.

Lilja anförde: Det var uppenbarligen fel av Iggström att förstöra konjaken.
I den till regementsexpeditionen den 13 februari 1965 inkomna anmälan
i målet anges att fältflaskan omhändertagits av Iggström men inte
att konjaken förstörts. Ljung har därför helt riktigt meddelat beslagsbeslutet
den 13 februari 1965. Först den 18 februari 1965 blev det känt att konjaken
förstörts. Att de beslagtagna spritdryckerna förklarats förverkade i
straffbeslutet den 26 februari 1965 är kanske något överraskande. Några
drycker fanns ju då inte längre kvar och hade inte heller funnits då beslagsbeslutet
meddelades. Troligen har det ansetts att beslagsbeslutet måste få
något slags avslutning. Lyckligare hade kanske varit att beslutet hävts av
sekundchefen.

Gyllenstierna förklarade att även han anser att Iggström förfarit felaktigt.
Han upplyste vidare att Ljung den 12 mars 1965 meddelat Iggström tillrättavisning
i form av varning för tjänstefel, bestående i att han hällt ut
spriten i stället för att överlämna den till sin chef. I

I anslutning till en redogörele för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 oktober 1967 till sekundchefen
följande.

Enligt 1 § första stycket lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. in. (intagen i Rättsvårds B s. 165—166) skall alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos den som
uppträder berusad på plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken
sägs eller ock gör sig skyldig till gärning som avses i 21 kap. 13 eller
14 § brottsbalken och därvid är berusad så att det framgår av hans åtbörder
eller tal, vara förverkade, om ej särskilda skäl är däremot.

I 2 § samma lag meddelas bestämmelser om beslag av egendom som avses
i 1 §. Dessa bestämmelser innehåller bl. a. följande. Vad i allmänhet är
föreskrivet om beslag i brottmål skall äga motsvarande tillämpning. Beslagtagen
egendom må dock bevisligen förstöras, om dess värde är ringa eller
egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall må egendomen
på visst sätt försäljas, varvid erhållet belopp tillfaller kronan. Beslut
om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Om beslag går åter och egendomen i enlighet med det sagda
är förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp
som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest
finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren.

Enligt 3 § ifrågavarande lag skall egendom som förklarats förverkad, i den
män så ej förut skett, förstöras eller försäljas enligt vad ovan angivits.

Av de återgivna bestämmelserna framgår att en förutsättning för att omhändertagna
berusningsmedel skall få förstöras innan förverkande skett är
att de tagits i beslag samt att beslut om förstörande skall meddelas av undersökningsledaren
eller åklagaren. Frågan är då i vad mån militära befattningshavare
lagligen kan förordna om beslag och besluta om förstörande.

Beträffande rätten att förordna om beslag stadgas i 27 kap. 4 § rättegångsbalken
att undersökningsledare och åklagare äger besluta att föremål skall
tagas i beslag samt att, i vissa särskilda fall, även exempelvis polisman må
vidtaga sådan åtgärd. Enligt 37 § militära rättegångslagen må bestraffningsberättigad
befattningshavare i anledning av brott, för vilket underlydande
är misstänkt, förordna om beslag där sådan befogenhet tillkommer åklagare.
I kungl. cirkulär den 5 maj 1960 (SFS 1960: 160) till de militära befattningshavare
som äger bestraffningsrätt i disciplinmål angående tillämpningen i
sådana mål av 1958 års lag (Rättsvårds B s. 167) föreskrives att behörighet
att verkställa beslag av alkoholhaltiga drycker och berusningsmedel, vilka
skäligen kan antagas vara förverkade på grund av stadgandet i 1 § första
stycket 1958 års lag, tillkommer, förutom civil polisman, sådan krigsmaktens
personal som har att ingripa då krigsman uppträder berusad så att det
framgår av hans åtbörder eller tal, att närmast bestratfningsberättigade befattningshavare
skyndsamt skall underrättas om verkställt beslag och att
denne omedelbart skall pröva huruvida beslaget skall bestå.

I förevarande fall får sålunda fänriken Iggströin anses ha varit behörig
att taga de omhändertagna spritdryckerna i beslag. Sedan beslag skett hade
det emellertid ålegat honom att skyndsamt underrätta sekundchefen därom,
och det hade då ankommit på denne att omedelbart pröva huruvida beslaget
skulle bestå.

Vad härefter angår rätten att besluta om förstörande av beslagtagna berusningsmedel
infördes denna genom en den 31 maj 1963 beslutad ändring
i 1958 års lag (prop. 1963: 82 s. 172 ff). Syftet därmed var att åstadkomma
förenkling i förfarandet med rusdrycker, Öl in. in. som tagits i beslag. Enligt
de allmänna reglerna i 27 kap. 10 § rättegångsbalken skall beslagtaget föremål
omhändertagas av den som verkställt beslaget och väl vårdas. Med utgångspunkt
härifrån ansågs betydande förenklingar utan olägenhet kunna
genomföras och därigenom avsevärda besparingar och rationaliseringar vinnas.
Någon motivering anfördes emellertid inte till stadgandena att beslut
om förstörande skall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren och
att beslut om ersättning då beslag går åter och egendomen är förstörd skall
meddelas av åklagaren. Innebörden av det förra stadgandet synes vara att
polismän och andra som endast i särskilda fall äger verkställa beslag måste
inhämta beslut av undersökningsledare eller åklagare innan förstörande får
ske. Grunden till det senare stadgandet torde få antagas vara att en fråga

om ersättning ligger utanför de uppgifter som naturligt ankommer på beslagsmyndigheterna,
och avgörandet av frågan har därför funnits böra anförtros
åklagaren i denna hans egenskap.

Med hänsyn härtill är enligt min mening bestraffningsberättigad befattningshavare,
vilken på sätt ovan angivits har samma befogenhet att förordna
om beslag som åklagare, men ej annan militär personal behörig att fatta
beslut om förstörande av beslagtagna berusningsmedel, medan behörighet att
besluta om ersättning då beslag går åter och egendomen är förstörd över
huvud ej tillkommer militär personal.

Då Iggström i förevarande fall förstört de av honom omhändertagna spritdryckerna
har han alltså förfarit felaktigt ej blott i enlighet med vad förut
nämnts genom underlåtenhet att verkställa beslag och att skyndsamt underrätta
sekundchefen därom utan även därigenom att förstörandet skett utan
att det beslutats av sekundchefen. Iggström har emellertid den 12 mars 1965
ålagts tillrättavisning för vad han låtit komma sig till last.

Slutligen må, med anledning av att Lilja ifrågasatt om inte straffbeslutet
bort innehålla att beslaget hävdes i stället för att de redan förstörda dryckerna
förklarades förverkade, framhållas att frågan om förverkande av
beslagtagen egendom skall handläggas i vanlig ordning även om egendomen
förstörts (prop. 1963: 82 s. 181), vilket indirekt framgår av 3 § i 1958 års
lag.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Lilja skulle genom sekundchefens försorg erhålla del av militieombudsmannens
skrivelse. 5

5. Om militär tågpatrulls befogenheter beträffande ordningsliållning

vid militärresor

I skrift till militieombudsmannen den 19 november 1965 anförde värnpliktige
A. Kullstam jämte ett flertal andra värnpliktiga vid Norrlands signalbataljon
följande. I samband med övningsuppehållet under Allhelgonahelgen
1965 reste Kullstam tillsammans med ett antal värnpliktiga kamrater
med Nordpilen från Boden till Stockholm. Som tågpatrull för ordningshållning
på tåget tjänstgjorde en patrull från Norrbottens flygflottilj. Med tåget
följde också värnpliktig personal från flottiljen. Tågpatrullen uppträdde på
ett sådant sätt att den väckte allmän förargelse och upprörde de värnpliktiga
resenärerna. Så gott som omedelbart efter det att tåget satt sig i rörelse
och de värnpliktiga hunnit installera sig i sovkupéerna kom patrullen och
visiterade. Den öppnade utan någon som helst förvarning kupédörrarna
och krävde att de värnpliktiga skulle lämna ifrån sig spritflaskor som eventuellt
medfördes. Patrullen visiterade också civilt bagage för att göra sig

förvissad om att inte några alkoholhaltiga drycker medfördes. När någon
inte lät sitt bagage visiteras uppenbarade sig eu civil tågkontrollör, som
övervakade visitationen. Detta förfarande synes ha skett systematiskt. Innehavarna
av alkoholhaltiga drycker erhöll kvitto på de flaskor de lämnade
ifrån sig. Flaskorna fick därefter avhämtas i tågpatrullens kupé strax före
framkomsten till avstigningsstation. Även mot bakgrund av militära ordningsbestämmelser
för tågresa förefaller denna kollektiva behandling kränkande.
Under åberopande av det anförda hemställde Kullstam och övriga
klagande om besked huruvida tågpatrullen förfarit riktigt.

Sedan militieombudsmannen med anledning härav i skrivelse den 25
november 1965 till chefen för Norrbottens flygflottilj hemställt om utredning
och yttrande, inkom militärbefälhavaren för dåvarande sjätte militärområdet,
generallöjtnanten A. Mohlin, med ett den 10 mars 1966 dagtecknat
yttrande vartill fogats dels yttrande från flottilj chefen, dels av militärbefälhavaren
år 1963 utfärdade bestämmelser för militära järnvägsresor
och instruktion för tågpatrull, dels av chefen för försvarsstaben på uppdrag
av överbefälhavaren år 1964 utfärdade bestämmelser för tågpatrull och exempel
på instruktion för sådan patrull, dels ock utredning angående den av
Kullstam påtalade händelsen.

Överbefälhavarens bestämmelser för tågpatrull, vilka fastställts i samråd
med statens järnvägars centralförvaltning och utgör bilaga 12 till Militär
järnvägstransportinstruktion del I (1960), har följande lydelse, såvitt nu är
av intresse.

1. Allmänt

Tågpatrull enligt Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) kap. 19
inom. 4 utgår jämlikt i militär järnvägstransportinstruktion (MtJI) mom.
61—66 samt i denna bilaga angivna grunder. Då militär myndighet beställt
transport för mer än 100 resenärer med ett och samma tåg bör tågpatrull
utgå.

Tågpatrull skall inneha skriftlig instruktion.

Vid kontinuerlig kontroll av ordning på tåg användes om möjligt militärpolis.

Personal i tågpatrull åtnjuter ämbetsskydd (TjRK 19: 46).

2. Tågpatrulls organisation och utrustning

Tågpatrull består i regel av chef och 1—3 man. Som chef utses befäl av
lägst furirs tjänstegrad (-klass).

Då det kan bedömas erforderligt bör tågpatrull förstärkas och i krävande
fall bestå av chef och eventuellt ställföreträdare (officer eller underofficer)
samt 2—4 underbefäl av rustmästares — furirs (motsvarande) tjänstegrad
(-klass). Vid kommendering av tågpatrull bör, särskilt beträffande chefen,
stor omsorg ägnas åt att utvälja personal, som är lämpad för den grannlaga
uppgiften.

Tågpatrull skall vara klädd i uniform, bära vaktmärke och vara utrustad
med batong. Militärpolis bär polismärke.

3. Tågpatrulls uppgifter och allmänna uppträdande

Tågbefälhavaren, dvs. en järnvägstjänsteman, är ansvarig för ordningen

på tåget. . . . .,

Tågpatrull skall i enlighet med utfärdad instruktion ingripa mot, vid
behov omhänderta eller i samråd med tågbefälhavaren från tåg eller stationsområde
avvisa i uniform klädda krigsmän, som uppträder berusade,
stör allmän ordning, äventyrar säkerheten i järnvägsdriften, åstadkommer
skadegörelse på järnvägens materiel eller begår förseelse mot ordningen
inom krigsmakten. .

Härutöver skall tågpatrull på anmodan av tågbefälhavaren ingripa mot
civilklädda krigsmän samt in- och utryckande personal. Härvid förfares enligt
anvisningar från tågbefälhavaren.

Tågpatrull skall eftersträva att lösa sina uppgifter utan att begagna vald
och utan att väcka större uppmärksamhet. Då omständigheterna medger det,
bör tågpatrull vänta med att ingripa tills det kan ske på lämplig plats och
vid lämplig tidpunkt. Då patrullen ingriper skall det ske snabbt och utan
tvekan.

I samband med utfärdandet av överbefälhavarens bestämmelser har från
försvarsstaben utgivits exempel på instruktion för tågpatrull som, såvitt har
betydelse i förevarande sammanhang, innehåller följande föreskrifter.

4. Uppgifter

a) Ingrip mot, vid behov omhänderta eller i samråd med tågbefälhavaren
avvisa i uniform klädda krigsmän, som uppträder berusade, stör allmän
ordning, äventyrar säkerheten i järnvägsdriften, åstadkommer skadegörelse
på järnvägens materiel eller begår förseelse mot ordningen inom krigsmakten.

b) Ingrip på anmodan av tågbefälhavaren mot civilklädda krigsmän samt
in- och utryckande personal. Vid behov göres tågbefälhavaren uppmärksam
på civilklädda militära resande, som uppträder olämpligt. 5 6

5. Sätt för ingripande

a) Vid ingripande enligt p. 4 a) då det gäller omhändertagande, avgör
patrullchefen om den felande endast tillfälligt skall omhändertas eller senare
skall överlämnas till militärmyndighet eller civil polismyndighet. Vid
omhändertagande placeras den felande under bevakning i tjänstekupé om
sådan disponeras, eljest på annat sätt avskild från övriga resande.

b) Vid ingripande mot annan än uniformsklädd krigsman förfars enligt
anvisningar av tågbefälhavaren i varje särskilt fall.

6. Anvisningar för uppgifternas lösande

c) Tågpatrullen skall eftersträva att lösa sina uppgifter utan att begagna
våld och utan att väcka större uppmärksamhet. Då omständigheterna
medger det, bör tågpatrull vänta med att ingripa tills det kan ske på
lämplig plats och vid lämplig tidpunkt. Då patrullen ingriper skall det ske
snabbt och utan tvekan.

d) Den som ingriper skall i första hand meddela anmaning till den felande.
Är den felande berusad eller upphetsad, bör den som ingriper särskilt

vinnlägga sig om att uppträda med urskillning och icke inlåta sig mer med
den felande än som behövs för att syftet skall nås.

e) Efterkommes icke anmaning vidtages åtgärder enligt 4 och 5 ovan.
Avvisning från tåg får endast ske i samråd med tågbefälhavaren.

f) För ordningens upprätthållande inom stationsområde söker patrullen
samband med stationsofficer, ordningspatrull eller polis.

h) Om så erfordras för ordningens upprätthållande skall militära resandes
rörelsefrihet på tåg och stationsområde begränsas.

i) Särskild uppmärksamhet skall ägnas militära resandes uppträdande i
och i närheten av restaurang-, buffé- och kafévagnar samt i sovvagnar.

k) Jämlikt järnvägstrafikstadgan är det förbjudet att på tåg förtära
spritdrycker, vin eller starköl, dock att förbudet icke gäller abonnerad vagn
eller abonnerad avdelning av vagn. Särskilda bestämmelser gäller för restaurangvagn
och sovkupé.

l) Visitation i sovkupé får endast ske på anmodan av tågbefälhavaren.

m) Patrullen äger icke rätt till biljettvisering.

Militärbefälhavarens bestämmelser innehåller bl. a. följande.

Giltighet

1. Bestämmelserna gäller för in- och utryckningsresor, fria ledighetsresor
samt permittentresor av större omfattning (i regel över 100 resande) då
resorna företas som enskild färd. Bestämmelserna tillämpas på order av
militärbefälhavaren.

Ordningshållning

2. Ordningshållning sker med stationspatrull och tågpatrull enligt grunder
i tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) kap. 19 mom. 23—39 och
Handbok i militär rättsvård (RättsH) 1953 års upplaga s. 79—80. (Anm.:
motsvaras numera av s. 91—92 i 1966 års upplaga av RättsH.)

3. Ordningshållningen gäller:

I uniform klädda krigsmän, som uppträder berusade, stör allmän ordning,
äventyrar säkerheten i järnvägsdriften, åstadkommer skadegörelse
eller bryter mot krigsmaktens ordningsföreskrifter.

I uniform klädda krigsmän som bryter mot järnvägstrafikstadgans ordningsbestämmelser.
Enligt denna är det förbjudet att på tåg (utom i sovkupé
då resenärerna tillhör samma sällskap) och stationer förtära medförd
sprit, vin och starköl.

Efter anmodan av stationsföreståndare (tågbefälhavare) civilklädda krigsmän
samt in- och utryckande, som begår fel enligt ovan.

Ingripande och omhändertagande

4. Patrull ingriper utan anmaning mot i uniform klädd personal. Efter
anmaning från stationsföreståndare (tågbefälhavare) ingriper patrull även
mot civilklädd militär personal samt in- och utryckande. Överenskommelse
om sådant ingripande bör träffas då patrullen enligt mom. 11—12 anmäler
sig för stationsföreståndaren (tågbefälhavaren).

Patrull uppträder enligt allmänna regler. 6

6. Tågpatrull ingriper sålunda.

Den felande tas i förvar och placeras i avskilt utrymme (tjänstekupé då
sådan tilldelats) och bevakas.

Genom tågbefälhavaren begärs polishjälp på den station, där den felande
bör avvisas.

Militärbiljett och spritdrycker tas omhand.

Den felande överlämnas till polis.

7. Bestämmelserna i mom. 5—6 gäller även civilklädda krigsmän samt inoch
utryckande, om överenskommelse enligt mom. 4 träffats.

In- och utryckande överlämnas alltid till polis.

Order om ordningshållning

8. Stations- och tågpatrull beordras i den utsträckning militärbefälhavaren
anger av garnisonschef och försvarsområdesbefälhavare.

Instruktioner

14. Instruktion för stationspatrull (tågpatrull) utfärdas av det förband,
som patrullen utgår ur.

Stomme bifogas--— ---------- — .— -------

Bestämmelser för de värnpliktiga

15. Före hemresa ges de värnpliktiga förnyad orientering om allmänna
ordningsföreskrifter samt om denna order.

Om i vissa tåg utrymmen reserveras för militära resande skall de värnpliktiga
använda dessa.

Sak samma gäller särskilt anvisat tåg. Fel häremot medför att vederbörande
avvisas.

Uniform bäres vid fram- och återresa efter order från militärbefälhavaren.

De värnpliktiga är skyldiga att efterkomma stations- och tågpatrulls anvisningar
och att underkasta sig begränsningar av rörelsefriheten inom stationsområdet
och på tåg, när detta beordras.

Den i militärbefälhavarens bestämmelser angivna stommen till instruktion
för tågpatrull innehåller väsentligen samma föreskrifter om ordningshållning,
ingripande och omhändertagande som upptagits i bestämmelserna.
I punkten 6 i instruktionen anges att patrull skall ingripa bl. a. mot den som
begår förseelse mot järnvägstrafikstadgan. Det framhålles att patrull vid
ingripanden först skall rätta den felande och om rättelsen ej efterkommes
ta vederbörande i förvar. Vidare föreskrives att patrull ej utan samråd med
tågbefälhavare eller sovvagnskonduktör äger rätt att visitera sovkupé.

Under utredningen av den av Kullstam påtalade händelsen uppgav fänriken
L. Bengtsberg, furiren P.-E. Bergstrand och värnpliktige J.-O. Andersson
följande.

Bengtsberg: Han tjänstgjorde som chef för den i anmälan åsyftade tågpatrullen
å Nordpilen den 5 november 1965. På Luleå järnvägsstation anmälde
sig Bengtsberg först för stationsbefälet och därefter för tågbefälha -

varen. Före tågets avgång samlade Bengtsberg tågpatrullen och indelade
den i tre grupper. I detta sammanhang försökte Bengtsberg med hjälp av
den skriftliga instruktionen att klarlägga patrullens uppgift och att den var
avsedd att hjälpa tågbefälhavaren beträffande ordningshållningen. Ingripanden
och åtgärder skulle alltså baseras på tågbefälhavarens order. Patrullen
började med att patrullera utmed det på stationen innestående tåget.
Härvid presenterades den för dåvarande byråassistenten E. Thulin, vilken
skulle ansvara för och ha högsta befälet rörande ordningen på tåget. Thulin
som var civilklädd bar tågkontrollörsmärke. Instruktionen för tågpatrull
genomgicks med Thulin. I överensstämmelse med föreskriften däri att visitation
i sovkupé får ske endast i samråd med tågbefälhavare eller sovvagnskonduktör
anmodades patrullen att visitera de värnpliktigas eventuella
spritinnehav. Visitation företogs omedelbart efter tågets avgång från Luleå,
där värnpliktiga från flottiljen stigit på tåget. Thulin gick före patrullen,
knackade på kupédörrarna och omtalade för de värnpliktiga att han anmodat
patrullen utföra visitation. Omhändertagen sprit kvitterades. Meddelande
gavs att spriten skulle återfås före resans slut. De värnpliktiga från flottiljen
lämnade spriten ifrån sig utan invändningar. Sammanlagt omhändertogs
cirka 20 liter alkoholhaltiga drycker. Ordningen på tåget Luleå—Boden
var god. Efter tågets avgång från Boden, där värnpliktiga från Norrlands
signalbataljon kommit på tåget, företogs ånyo visitation, men de värnpliktiga
från signalbataljonen invände att de ej stod under tillsyn av flygflottiljens
tågpatrull och därför ej behövde foga sig i order från den. Denna visitation
företogs på samma sätt som den tidigare. Thulin gick omedelbart före
patrullen och instruerade om verksamheten. Patrullen visiterade ej allt
bagage. Någon skillnad mellan civilt och militärt bagage kunde ej göras,
troligen hade ingen av de resande en militär kappsäck. Visitationen tillgick
så att de värnpliktiga ombads att ta ned bagage från bagagehylla och öppna
det. Orden löd troligen: »Ta ner bagen så att jag får se på den.» I allmänhet
tog de värnpliktiga ned bagaget och öppnade det utan vidare tillsägelse, men
i några fall erfordrades förnyad uppmaning. Inte i något fall rotade Bengtsberg
själv i bagaget, öppnade eller lyfte det. De flesta värnpliktiga från signalbataljonen
överlämnade på anmodan spriten till patrullen. Två som
drack vodka upphälld i pappersbägare vägrade dock lämna vodkaflaskan
ifrån sig. Flera värnpliktiga kom tillstädes och försökte hjälpa dem, varvid
bråk uppstod. Thulin och Bengtsberg kom överens om att de två, som vägrade
utlämna flaskan, skulle avvisas från tåget i Bastuträsk på grund av
störande av allmän ordning och förseelse mot ordningen inom krigsmakten.
En tredje värnpliktig som Thulin ansåg vara alkoliolpåverkad avvisades
också i Bastuträsk. Ett stort antal värnpliktiga från signalbataljonen försökte
hindra avvisandet och hjälpa de avvisade tillbaka ombord på tåget.
Flera försökte fördröja tågets avgång bl. a. genom att ej gå på tåget och
genom att blockera tågdörrarna. Kort efter avgången från Bastuträsk var

ordningen dock till fnllo återställd och god ordning rådde under den fortsatta
resan. All omhändertagen sprit återlämnades till de värnpliktiga vid
resans slut.

Bergstrand: Han ingick i den ifrågavarande tågpatrullen. Sedan tåget avgått
från Luleå visiterades en kupé där det var något bråkigt bland ''särnpliktiga
från flottiljen. Vid visitationen, som skedde på Thulins tillstyrkan,
fann Bengtsberg tre flaskor starköl och Bergstrand en spritflaska.
Ytterligare en visitation företogs före tågets ankomst till Boden. Under
Thulins ledarskap skedde en större visitation efter tågets avgång därifrån.

Andersson: Han ingick i ifrågavarande tågpatrull men deltog ej i någon
visitation förrän tåget passerat Boden, då det organiserades en visitation beträffande
de värnpliktiga som stigit på där. Det var fullt klart att den leddes
av Thulin. Denne ombad patrullen att göra visitationen och gick före
Bengtsberg och Andersson. Thulin knackade på dörrarna till sovkupéerna
innan han öppnade dem. Thulin presenterade sig, visade sin bricka och omtalade
att han anmodat patrullen göra visitationen. Själv stod Andersson
utanför sovkupéerna. Bengtsberg frågade om det fanns sprit i kupén. I vissa
fall svarades ja och ibland nej. Bengtsberg förklarade att det var ur
ordningssynpunkt lämpligt att spritförtäring inte skedde på tåget och att
han avsåg att under resan ta hand om eventuell sprit för allas trevnad. Spiiten
skulle återlämnas före ankomst till avstigningsstation. I allmänhet överlämnades
spriten utan annan diskussion än krav på kvitto. I vissa fall var
man motvillig, men Bengtsberg förklarade läget och övertalade vederbörande.
I intet fall användes våld. Bengtsberg mottog all sprit och gjorde
självr ingen visitation i bagaget eller framtog någon flaska därur. Spritflaskorna
bär Andersson till tågpatrullens kupé. Många värnpliktiga verkade
glada åt åtgärderna. Efter visitationen var det lugnt på tåget. Spritflaskorna
återlämnades till vederbörande vid resans slut.

I flottilj chefens yttrande anfördes följande. Någon bestämmelse som ordagrant
föreskriver ingripande av här aktuellt slag under denna typ av resa
finnes inte. Däremot är stadgat i TjRK kap. 12 mom. 34 att värnpliktig
inte får medföra rusdrycker och Öl vid in- och utryckningsresor. Motsvarande
bestämmelse återfinns i punkten 7 i Minneslista för krigsmaktens
personal (1964 års utgåva), som utfärdats av centrala värnpliktsbyrån och
tilldelas de värnpliktiga. Där föreskrives följande:

Du får icke ta med dig rusdrycker eller Öl vid in- eller utryckningsresa.
Befälet kommer att visitera dig och ditt bagage för att kontrollera att denna
bestämmelse åtlyds. Den, som är onykter eller har rusdrycker eller Öl med
sig, riskerar att bli avvisad från tåget (bussen o. s. v.) samt blir skyldig att
själv betala resan till tjänstgöringsorten (hemorten).

Flottilj chefen fortsatte: Att denna bestämmelse tillkommit för att upprätthålla
allmän ordning vid ett stort antal värnpliktigas resa med allmänt
samfärdsmedel är entydigt. Den resa, varom det är fråga, kan från denna

synpunkt — svårigheten att upprätthålla allmän ordning vid ett stort antal
värnpliktigas gemensamma resa — sägas ha samma karaktär som in- och
utryckningsresor. Att en tillämpning av denna bestämmelse under resor av
ifrågavarande slag är höggradigt eftersträvansvärd framgår av följande omständigheter.
I Boden—Luleåområdet tjänstgör ett stort antal värnpliktiga
med hemort på långt avstånd söderut — vid flottiljen med en årskontingent
på cirka 600 värnpliktiga har cirka 300 hemort i stockholmstrakten. Detta
långa avstånd till hem och familj medför speciella problem, vilket ger sig
tillkänna i stora svårigheter i fråga om upprätthållande av allmän ordning
i garnisonsorterna, i landsvägstrafiken och mycket markant vid tågresor.
Dessa förhållanden är väl kända av de militära myndigheterna, vilka nedlägger
ett stort arbete för att komma tillrätta med svårigheterna. Bland annat
hålles genomgångar med de värnpliktiga före större helger och genomföres
utbildning av befäl och värnpliktiga för övervakningsuppgifter. Alla
åtgärder till trots erhålles genom allmänheten, olika myndigheter och utsända
militära observations- eller ordningshållningsorgan bevis på grava
missförhållanden.

Mohlin anförde i sitt yttrande: Av utredningen framgår att tågpatrullen
följt sin instruktion. Patrullens åtgärder har vidtagits efter anmodan och
under ledning av tågkontrollören, vilken avdelats av statens järnvägar för
att gentemot den militära personalen ombesörja tågbefälhavarens uppgifter.
Patrullchefens strävan att hålla ordning och förebygga bråk bland den stora
mängden resande värnpliktiga har varit i överensstämmelse med andan i
instruktionen och är värd erkännande. Sedan några år tillbaka tjänstgör
ett stort antal värnpliktiga med hemort i stockholmstrakten vid truppförband
inom sjätte militärområdet. Under utbildningsåret 1965—1966 fullgör
sålunda omkring 1 500 värnpliktiga första tjänstgöringen här. Därtill kommer
ett betydande antal värnpliktiga inkallade till repetitionsövning. Speciella
disciplinproblem har uppstått, vilka varit särskilt framträdande i
samband med tågresor. Militärbefälhavaren liksom statens järnvägar och
polismyndigheterna lägger ned ett stort arbete för att komma tillrätta med
svårigheterna. Militärbefälhavaren beordrar stations- och tågpatruller. Vid
resor av större omfattning har statens järnvägar avdelat särskild personal
för att gentemot militära resande fullgöra tågbefälhavarens uppgifter, och
länspolischeferna har ställl polispatruller till förfogande. Detta är personaloch
kostnadskrävande. Samtliga myndigheter har den uppfattningen att det
fordras ett kraftfullt ingripande från början för att stävja indisciplinärt
uppträdande från de värnpliktigas sida. Militärbefälhavaren anser att åtgärder
i likhet med dem som vidtagits av tågkontrollören är nödvändiga.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 28 mars 1966 begärt att järnvägsstyrelsen
måtte införskaffa yttrande från vederbörande tågbefäl och inkomma
med eget yttrande, inkom yttrande från chefen för driftavdelningen
vid statens järnvägars centralförvaltning O. Nelander, vartill fogats yttram

den från distriktscliefen vid Luleå driftdistrikt K. O. Sjöberg, stationsinspektoren
E. Thulin och tågmästaren R. Lundgren.

Thulin anförde i sitt yttrande: Den 5 november 1965 medföljde han
Nordpilen Luleå—Vännäs som kontrollör. I samband med tågets avgång
från Luleå tog han kontakt med tågpatrullen och klargjorde sin funktion
på tåget. Patrullchefen och Thulin var eniga om att eventuella ansatser till
oordning måste stävjas så tidigt som möjligt. Eftersom ett stort antal av de
värnpliktiga hade sovplatser och tågpatrull enligt sin instruktion får visitera
sovkupé endast på begäran av tåghefäl begärde Thulin visitation av
sådana kupéer med militära resande. I samband med denna begäran var det
från Thulins sida aldrig tal om att visitera de värnpliktigas eventuella spritinnehav,
ej heller berördes frågan om beslagtagande av spritdrycker. Bengtsberg
torde på denna punkt ha gjort sig skyldig till en sammanblandning av
vad som förevar i samband med resans början. I efterhand, då meddelande
om de värnpliktigas anmälan till militieombudsmannen lästs i radions regionala
program, informerades Thulin av Lundgren, som var tågbefälhavare,
om att denne före tågets avgång blivit ofrivillig åhörare till ett samtal
inom en grupp värnpliktiga på perrongen i Luleå. Av detta samtal hade
framgått att gott om sprit medfördes och att de var inställda på att ha en
livlig resa. Lundgren hade meddelat vad han åhört till tågpatrullchefen och
därvid också ifrågasatt om inte spriten kunde tagas om hand. Under resan
blev Thulin varken av Lundgren eller av Bengtsberg informerad om detta
samtal dem emellan, och Thulin blev förvånad då spritflaskorna begärdes
fram och togs om hand vid visitationen. Denna gick för övrigt till så att
Thulin knackade på de stängda sovkupédörrarna med sin vagnsnyckel, öppnade,
visade tågkontrollörsmärket och informerade de resande om vad som
förestod i ungefär följande ordalag: »SJ tågkontrollör, den militära tågpatrullen
vill visitera kupén». Kullstams påstående att dörrarna öppnades
utan förvarning och att den civile tågkontrollören uppenbarade sig först
i efterhand, om någon inte ville låta visitera sitt bagage, är grundlöst. Thulins
medverkan vid visitationerna inskränkte sig till vad han nu uppgivit.
Han uppehöll sig i korridoren medan tågpatrullen gjorde sitt. Bengtsbergs
utsaga om hur visitationen inne i kupéerna tillgick vitsordas. Den första
visitationen i sovkupéerna gjordes mellan Luleå och Boden. Vid återkomsten
till den för patrullen reserverade kupén tog Thulin med Bengtsberg upp
frågan om dennes befogenheter att taga spritdrycker i förvar och även senare
under resan diskuterades saken. Bengtsberg var helt säker på sin sak
och stödde sig på något militärt reglemente, vars beteckning Thulin nu inte
kan erinra sig. Som statens järnvägars representant för ordningshållningen
måste Thulin konstatera att även om ingreppet var radikalt så var det effektivt.
När det visade sig vilka mängder sprit, som fanns ombord, stod det
klart att tågpatrullen och Thulin själv inte torde ha kunnat lösa sin uppgift,
om inte spriten tagits om hand. Med anledning av påståendet i Kull -

stams anmälan att tågpatrullen uppträdde på ett sådant sätt att den väckte
allmän förargelse, vill Thulin framhålla att patrullen och dess chef uppträdde
mönstergillt vid de tillfällen Thulin var vittne till deras arbete.

Lundgren uppgav: Vid tjänstgöringens början iakttog han att en del
värnpliktiga var spritpåverkade och att en del tycktes medföra sprit. Han
gav därför militärpatrullen order att när en värnpliktig kunde misstänkas
för spritinnehav omhändertaga spriten. Lundgren beräknar att 25—30 liter
spritdrycker tillvaratogs.

Sjöberg anförde: Av Thulins och Lundgrens yttranden framgår, att dessa
båda begärde, att tågpatrullen skulle visitera sovkupéerna med militära
resande. Endast tågbefälhavaren begärde därvid att militärernas spritdrycker
skulle tillvaratas. Hans handlande har sin grund i följande inom distriktet
utfärdade föreskrifter.

Ehuru direkt stöd i gällande bestämmelser saknas för åtgärd från tågpersonalens
sida att tillvarataga spritdrycker, som innehaves av resande,
anses dock sådan åtgärd kunna vidtagas jämlikt grunderna för kungl. kungörelsen
den 28 mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal att sörja
för upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde. Förutsättningar
för tillvaratagande av spritdrycker från tågresande är, att den
resande är synbarligen onykter, att trängande behov föreligger och att de
tillvaratagna spritdryckerna överlämnas till polisman, vilket lämpligen sker
vid station, där den resande avvisas från tåget. Tillvaratagande av spritdrycker
får icke ske från annan resande än den som är synbarligen onykter.
Att fråntaga resande, som icke är synbarligen onykter, medhavda spritdrycker
saknar stöd i gällande bestämmelser. Om emellertid dylik resande
icke iakttager föreskriven ordning eller icke följer järnvägstjänstemans i
och för tjänsten givna tillsägelser eller föreskrifter eller icke iakttager anständigt
uppförande, kan han avvisas från tåget.

Sjöberg fortsatte: I den minneslista för krigsmaktens personal som utgivits
av centrala värnpliktsbyrån anges att värnpliktig inte får ta med sig
rusdrycker eller Öl vid in- och utryckningsresa och att befälet kommer att
visitera honom och hans bagage för att kontrollera att denna bestämmelse
åtlyds. Denna bestämmelse borde kunna utvidgas till att gälla även vid övriga
nämnda resor av militär personal och därmed helt berättiga de i det aktuella
fallet vidtagna åtgärderna.

Nelander uppgav: Frågan om ordningshållning på tåg med militär personal
som passagerare har under våren 1966 diskuterats mellan representanter
för försvarsstaben, rikspolisstyrelsen och statens järnvägar. Härvid
har från rikspolisstyrelsens sida utlovats en ökad insats i fråga om att
ställa personal till förfogande under resor av detta slag. Parterna är överens
om att resolutare ingripanden är nödvändiga och i avsevärd mån skulle
befrämja ordningen och om inte helt förhindra så dock minska möjligheterna
till spritförtäring under tågresa, varigenom också trivseln för övriga
resenärer skulle öka. I föreliggande fall har åtgärden att på ett tidigt stadium
av resan tillfälligtvis omhändertaga spriten visat sig vara ett effektivt

säit att till rimliga kostnader begränsa följdverkningar av spritförtäringen.
Statens järnvägar har sedan många år haft så tråkiga erfarenheter av vad
spritförtäring under nu aktuella förhållanden kan leda till, att kraftigare
åtgärder häremot är av nöden. Slutligen må framhållas att anmälarna, om
de i erforderlig utsträckning tagit del av förenämnda minneslista för krigsmaktens
personal, icke borde ha blivit så överraskade av de vidtagna åtgärderna
som innehållet i deras skrivelse tyder på, må vara att den förevarande
resan inte var vare sig en in- eller utryckningsresa. Från statens järnvägars
och de medresandes synpunkt är skillnaden mellan dylik resa och
resor i samband med övningsuppehåll nära nog obefintlig. Erfarenheten har
också visat, att åtgärderna haft fog för sig i samtliga fall.

Inom militieomhudsmansexpeditionen upprättades härefter den 5 oktober
1966 en promemoria av följande lydelse:

Militärbehäihavaren för sjätte militärområdet har den 3 december 1963
fastställt bestämmelser för militära järnvägsresor av större omfattning jämte
instruktioner för stationspatrull och tågpatrull. Med stöd av militärt resereglemente
den 3 juni 1960 har överbefälhavaren därefter den 6 maj 1964
utfärdat bestämmelser för tågpatrull och exempel på instruktion för sådan
patrull.

1. Enligt militärbefälhavarens bestämmelser punkterna 6—7 får patrull
efter anmaning från tågbefälhavare ingripa mot civilklädda krigsmän samt
in- och utryckande personal, som begår fel, och äger patrullen därvid rätt
att ta de felande i förvar. Enligt överbefälhavarens föreskrifter får ingripande
mot civilklädda krigsmän samt in- och utryckande personal endast
ske efter tågbefälhavarens anvisningar i varje särskilt fall. Vidare får enligt
militärbefälhavarens bestämmelser vid ingripanden mot såväl uniformsklädd
som civilklädd personal tågpatrullen omhändertaga den felandes spritdrycker
och militärbiljett, överbefälhavaren har däremot inte givit tågpatrullen
någon befogenhet i detta avseende.

Militärbefälhavarens föreskrifter i nämnda avseenden synes avvika från
överbefälhavarens bestämmelser och ge patrull större befogenheter än som
tillkommer järnvägspersonalen (jfr punkten 5 här nedan).

2.1 överbefälhavarens exempel på instruktion för tågpatrull, punkten 6 k),
angives att det enligt järnvägstrafikstadgan är förbjudet att på tåg förtära
rusdrycker eller Öl. I militärbefälhavarens föreskrifter stadgas att ingripande
får ske mot personal som bryter mot järnvägstrafikstadgans bestämmelser
om förbud att förtära rusdrycker eller Öl. Enligt 1925 års järnvägstrafikstadga
var det förbjudet att förtära rusdrycker eller Öl på tåg. Denna stadga
har emellertid upphört att gälla i och med att ny järnvägstrafikstadga (SFS
1966: 202) trätt i kraft den 1 juli 1966. I den nya stadgan har ej upptagits
något uttryckligt förhud mot spritförtäring. Från och med nämnda dag synes
det alltså vara tillåtligt att förtära rusdrycker eller Öl på tåg.

Med anledning härav kan ifrågasättas om militärbefälhavarens och överbefälhaA-arens
föreskrifter för tågpatrull numera står i överensstämmelse
med gällande järnvägstrafikstadga.

3. Enligt militärbefälhavarens bestämmelser synes ingripande kunna äga
rum mot in- och utryckande personal som bryter mot krigsmaktens ordningsföreskrifter.
Brott mot dessa föreskrifter synes emellertid endast kunna
begås av krigsman. Värnpliktiga är krigsmän under den tid de är tjänst -

göringsskyldiga, dvs. i allmänhet från den tidpunkt de inställer sig på tjänstgöringsplatsen
vid inryckning till dess de vid utryckning lämnar tjänstgöringsplatsen.
Har emellertid de värnpliktiga beordrats att inställa sig å viss
samlingsplats för färd till tjänstgöringsplatsen anses tjänstgöringsskyldigheten
inträda redan då de skall inställa sig å samlingsplatsen. Motsvarande
gäller vid utryckning om de värnpliktiga skall färdas i kontingent.

Med hänsyn härtill synes upplysning böra inhämtas om in- och utryckande
personals färder till eller från tjänstgöringsplatserna inom militärområdet
brukar företas som kontingentresor eller som enskilda tjänsteresor.

4. Av utredningen i ärendet framgår, att tågpatrullen under befäl av
Bengtsberg visiterat sovkupéer tillsammans med tågbefälhavaren samt att
Bengtsberg därvid beordrat resande värnpliktiga att förevisa innehållet i
civilt bagage. Vid visitationcn påträffad sprit har omhändertagits av Bengtsberg.
Såvitt framgår har omhändertagandet inte alltid föranletts av att de
värnpliktiga gjort sig skyldiga till förseelser utan har Bengtsbergs åtgärder
skett för att förhindra befarade oroligheter.

Det kan ifrågasättas huruvida undersökningen av civilt bagage och omhändertagandet
av sprit från icke felande värnpliktiga stått i överensstämmelse
med militärbefälhavarens och överbefälhavarens bestämmelser (beträffande
tågbefälhavares befogenheter se under punkten 5 nedan).

5. Enligt kungl. kungörelsen den 28 mars 1914 åligger det järnvägspersonal
att sörja för upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde.
I Militärt resereglemente har stadgats skyldighet för myndighet som
beställt militärtransport att i samverkan med järnvägens innehavare vidtaga
erforderliga åtgärder för upprätthållande av ordning under transporten.
Sistnämnda stadgande synes emellertid inte ge militär myndighet befogenhet
att självständigt upprätthålla ordningen. Snarare får stadgandet tolkas
så att militär myndighet äger biträda järn vägspersonalen och att därvid
militär personal inte äger mer vittgående befogenheter än järnvägspersonalen.
I förevarande ärende framgår av utredningen att tågpatrullen visiterat
sovkupéer samt därvid undersökt de resande värnpliktigas bagage och omhändertagit
påträffade rusdrycker och Öl. I ärendet har järnvägsstyrelsen
avgivit yttrande, varav framgår att järnvägsstyrelsen utfärdat bestämmelser
om omhändertagande av spritdrycker från synbarligen onyktra resande.
Av yttrandet framgår emellertid inte om tågbefälhavare äger befogenhet
till sådana tvångsåtgärder som tågpatrullen vidtagit vid ifrågavarande
tillfälle.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 10 oktober 1966 begärt järnvägsstyrelsens
yttrande över vad som under punkten 5 anfördes i promemorian,
inkom den 28 oktober 1966 från chefen för centralförvaltningens rättssektion
S. Leffler yttrande vari bl. a. anfördes: De under punkten 5 i promemorian
omnämnda bestämmelserna om omhändertagande av spritdrycker
från synbarligen onykter resande har inte utfärdats av järnvägsstyrelsen
utan av chefen för statens järnvägars elfte driftdistrikt. Denne har i
samband med den av militieombudsmannens remiss den 28 mars 1966 föranledda
utredningen under hand anmodats återkalla eller modifiera distriktsordern
angående ordningshållning på tåg och stationsområden. I gällande
bestämmelser saknas stöd för sådana tvångsåtgärder från tågpersonalens
sida som omhändertagande av spritdrycker. I anslutning till vad som i öv -

rigt anförts i promemorian må framhållas att ehuru den nya järnvägstrafikstadgan
ej innehåller förbud mot förtäring av rusdrycker på tåg person
som uppträder berusad kan vägras befordran med tåg enligt 6: 1 i »Normalvillkor
i järnvägstrafik», utfärdade av statens järnvägar.

I skrivelse den 7 november 1966 hemställde tjänstförrättande militieombudsmannen
Thyresson om överbefälhavarens yttrande över vad i ärendet
förekommit och särskilt över punkterna 1—4 i promemorian. Den 22 juni
1967 inkom ett på uppdrag av överbefälhavaren av chefen för försvarsstaben
avgivet yttrande, vari anfördes i huvudsak följande. Mellan militärbefälhavarens
bestämmelser för militära järnvägsresor av större omfattning
och därtill hörande stomme till instruktion för tågpatrull, å ena sidan, och
av överbefälhavaren utfärdade bestämmelser om sådan patrull, å andra sidan,
föreligger inte, såsom ifrågasättes i punkten 1 i promemorian, några
differenser i egentlig mening. Militärbefälhavaren har inte funnit anledning
revidera sina bestämmelser utan kan med stöd av TjRK kap. 12 mom. 34—
35 och 42 samt RättsH (1966 års upplaga, s. 97) ha funnit anledning bibehålla
sina mer utvecklade bestämmelser för tågpatrulls verksamhet. — Med
anledning av att i punkten 2 i promemorian ifrågasättes om militärbefälhavarens
och överbefälhavarens föreskrifter för tågpatrull numera står i överensstämmelse
med gällande järnvägstrafikstadga framhålles, att ny militär
transportinstruktion för närvarande håller på att utarbetas och att saken
därvid skall beaktas. — Vad angår den i punkten 3 i promemorian framställda
frågan hur militärresor brukar företagas, har från militärbefälhavaren
inhämtats, att in- och utryckningsresor företages som enskild färd. Resa
i kontingent förekommer inte. — Beträffande frågan i punkten 4, om den
tågpatrull som var i verksamhet vid den i ärendet aktuella resan handlat i
överensstämmelse med militärbefälhavarens och överbefälhavarens bestämmelser,
erinras om att överbefälhavarens bestämmelser ger patrull, som
ställts till tågbefälhavarens förfogande, rätt att ingripa mot krigsmän i
uniform samt, enligt tågbefälhavarens anvisningar, mot civilklädd militär
personal och in- och utryckande värnpliktiga. Vid utarbetandet av ny
militär järnvägstransportinstruktion kommer bestämmelserna för tågpatrull
att ytterligare övervägas. — I fråga om den aktuella resan må framhållas
att tågpatrullens förfarande, att genom allmän visitation av resande
värnpliktigas bagage efterforska rusdrycker, enligt utredningen synes
ha sin grund i a) bestämmelsen i punkten 7 i centrala värnpliktsbyråns
Minneslista för krigsmaktens personal att värnpliktig icke får ta med sig rusdrycker
eller Öl vid in- eller utryckningsresa och att befälet kommer att visitera
honom och hans bagage för att kontrollera att föreskriften åtlyds; b)
tolkningen dels av bestämmelsen i punkten 6 i militärbefälhavarens tågpatrullinstruktion
att tågpatrull skall ingripa mot i uniform klädda krigsmän
som begår förseelse mot järnvägstrafikstadgan, dels av de anvisningar
rörande visitation som den civile tågbefälhavaren utan befogenhet synes ha

lämnat till tågpatrullchefen; och c) den föreliggande oklarheten från såväl
militär som civil personals sida rörande begränsningarna i ordningspersonalens
befogenheter. Den visitation av privata väskor, som förekommit vid
den aktuella resan, torde vara att jämföra med kroppsvisitation enligt 28
kap. rättegångsbalken. Jämför militieombudsmannens ämbetsberättelser
1953 s. 82—83 och 1966 s. 165—167. Vad som föreskrives i förenämnda minneslista
för militär personal om befäls visitation av sådan personal och personalens
bagage kommer att ändras. — Trots att tågpatrullen förfarit felaktigt
bör inte bortses från att utredningen synes tyda på att den civila tågbefälhavaren
och den militära tågpatrullen ej skulle ha kunnat lösa sina
uppgifter, om de ej under resan ingripit på sätt som skett i förebyggande
syfte. För undvikande av skador på utrustning, av säkerhetsskäl och med
hänsyn till medpassagerarnas trivsel samt i direkt nykterhetsvårdande syfte
är det erfarenhetsmässigt nödvändigt med ett omedelbart och kraftfullt uppträdande
av tågpatrull, när den anmodades ingripa. Att missförstånd förelegat
mellan tågbefälhavaren och tågpatrullchefen beträffande visitationen i sovkupéerna
och det tillfälliga omhändertagandet av den militära personalens
spritdrycker kan ifrågasättas. I varje fall synes tågpatrullchefen ha handlat
i god tro samt enligt militärbefälhavarens bestämmelser för militära järnvägsresor
och instruktion för tågpatruller, när han på anmaning av tågbefälhavaren
visiterade sovkupéerna och bagaget samt omhändertog spritdrycker.
I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 22 september
1967 till överbefälhavaren följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Ett stort antal värnpliktiga
från norrlandsförband reste den 5—6 november 1965 i samband med övningsuppehåll
med snälltåget Nordpilen från Luleå och Boden söderut.
Under resan visiterade en militär ordningspatrull under befäl av fänriken
Bengtsberg sovkupéer i tåget efter anmodan av en under färden tjänstgörande
tågkontrollör tillhörande järnvägspersonalen. Patrullen undersökte
vid visitationerna värnpliktigas bagage och omhändertog spritdrycker som
då påträffades. Dessa åtgärder hade vid resans början anbefallts av tågbefälhavaren
på tåget, tågmästaren Lundgren, för att förhindra befarade
oroligheter under resan.

Som stöd för patrullens befogenhet i dessa avseenden har åberopats de
bestämmelser för ordningsliållningen på tåg och det formulär till instruktion
för tågpatrull som militärbefälhavaren för sjätte militärområdet utfärdat.
Dessutom har hänvisats till den av centrala värnpliktsbyrån utfärdade
minneslistan för krigsmaktens personal.

Beträffande tågpatrulls befogenheter skiljes i militärbefälhavarens bestämmelser
och instruktion, liksom i de av Eder utgivna bestämmelserna

3—670361. Militieombudsmannens åmbetsberättelse

därom, mellan å ena sidan inskridande mot civilklädda kiigsmän och inoch
utryckande personal samt å andra sidan inskridande mot krigsmän i
uniform. Enligt dessa föreskrifter får patrull efter anmodan av tågbefälhavaren
ingripa mot civilklädda krigsmän och in- och utryckande som begår
förseelser. Utan sådan anmodan får patrull enligt föreskrifterna ingripa
mot och vid behov omhändertaga krigsmän i uniform. Härutöver får patrull
enligt militärbefälhavarens bestämmelser och instruktion utan sådan
anmodan vid omhändertagande av krigsmän i uniform även omhändertaga
hos dem påträffade spritdrycker. I förenämnda minneslista anges att inoeh
ntrvckande och deras bagage kommer att visiteras vid in- och utryckningsresor
för kontroll av att rusdrycker och Öl ej medföres.

Ordningshållningen vid järnväg skall enligt kungl. kungörelsen den 28
mars 1914 angående åliggande för järnvägspersonal att sörja för upprätthållande
av ordning och säkerhet inom järnvägsområde (SFS 1914: 78)
ombesörjas av järnvägsper sonalen. Denna äger för sådant ändamål rätt att
från järnvägsområde avvisa den som uppträder berusad eller stör ordningen
eller äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. I trängande fall får
sådan person tagas i förvar till dess polis anländer eller behovet att hålla
honom i förvar eljest upphör.

I 5 § kungl. reglemente för militärtransporter å järnväg m. in. (Militärt
järnvägsreglemente) den 3 juni 1960 (SFS 1960:385) föreskrives att det
åligger den myndighet som beställt militärtransport — vartill är att räkna
sådan militärresa varom är fråga i ärendet — att i samverkan med järnvägens
innehavare vidtaga erforderliga åtgärder för upprätthållande av
ordning under transporten. I enlighet härmed har i 19 kap. 34 mom. tjänstereglementet
för krigsmakten, som ävenledes är utfärdat av Kungl. Maj .t,
stadgats att ordningspatrull får utsändas för övervakning av krigsmäns
uppträdande på tåg och annan allmän plats. Sådan patrull får enligt 37
mom. samma kapitel ingripa mot i uniform klädd krigsman som på allmän
plats begår förseelse mot ordningen inom krigsmakten eller mot allmän ordning.
I 23 kap. 5 mom. tjänstereglementet anges dock att ordningshållningen
vid militära resor med trafikmedel, som är upplåtna för allmänheten,
i första hand ombesörjes av vederbörlig polismyndighet och trafikföretag.
Endast vid militära resor i kontingent och vid förbandstransporter,
om vilka resor och transporter ej är fråga i ärendet, har den militära
transportchefen enligt denna bestämmelse ansvaret för ordningshållningen.

Genom kungl. kungörelse den 9 maj 1916 angående vad militär personal
i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m.
(SFS 1916: 149) medgives militär ordningspatrull rätt att i särskilda fall
ingripa även mot annan än uniformsklädd krigsman. Sålunda får patrull
enligt denna kungörelse gripa brottsling som anträffas på bar gärning
eller flyende fot, därest omständigheterna är sådana att brottslingen får
gripas av envar jämlikt 24 kap. 7 § rättegångsbalken, d. v. s. om hans brott

kan medföra fängelse. Vidare får patrull, såvitt är av intresse här, enligt
samma kungörelse ta den i förvar som utsätter patrullen för våld eller förolämpning.

I övrigt finns det inte några av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
av betydelse i förevarande sammanhang som medger militär ordningspatrull
rätt att ingripa mot annan än uniformsklädd krigsman.

Av förut angivna bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t framgår att
ansvaret för upprätthållande av ordningen inom järnvägsområde, såvida
fråga ej är om kontingentresa eller förbandstransport, åvilar järnvägens
personal och att militär ordningspatrull tillagts befogenhet att biträda vid
ordningshållningen. Denna befogenhet avser, med undantag för de förenämnda
i 1916 års kungörelse angivna fallen, endast inskridande mot krigsmän
i uniform. Härmed är den lagliga ramen för patrullens befogenheter
fastslagen. Den sålunda bestämda omfattningen av befogenheterna får inte
utvidgas genom föreskrifter av militär myndighet. Så har emellertid skett
genom de föreskrifter som utfärdats av Eder och militärbefälhavaren då
patrull tillagts befogenhet att, låt vara efter anmodan av tågbefälhavare,
ingripa för ordningshållning beträffande civilklädda krigsmän och in- och
utryckande. Ingripande mot dessa får såsom nyss anförts endast ske i undantagsfallen
enligt 1916 års kungörelse.

Vad härefter angår ordningspatrulls befogenheter mot krigsmän i uniform
erinras till en början om följande bestämmelser.

Enligt 19 kap. 28, 29 och 39 mom. tjänstereglementet för krigmakten
skall chef för ordningspatrull vid ingripande i första hand meddela anmaning
till den felande och därest anmaningen inte efterkommes ta befäl
över denne. Därest patrullchefen är förman för den felande eller genom
att ta befälet blir det enligt 21 kap. 20 § tredje stycket brottsbalken äger
han jämlikt 36 § militära rättegångslagen förordna att den felande skall
tagas i förvar, om förutsättning härför i övrigt föreligger enligt detta lagrum,
vari stadgas att förman får förordna om förvar av den som iklädd
uniform på allmän plats uppträder berusad, så att det framgår av hans
åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom
krigsmakten. Dessutom kan patrullchef, ävenledes under villkor att han
är förman för den felande, förordna om dennes tagande i förvarsarrest, om
anledning därtill förekommer enligt 30 § samma lag.

Sådant omhändertagande av krigsman genom ordningspatrull som det
är fråga om i de av Eder och militärbefälhavaren utfärdade föreskrifterna
kan — bortsett från de antagligen föga praktiska fall då förvarsarrest får
tillgripas — inte lagligen ske i annan form än förvar. Föreskrifterna är
med hänsyn härtill såtillvida ofullständiga och därigenom ägnade att kunna
föranleda missförstånd som i dem inte anges att patrullchefen skall vara
förman i förhållande till den felande för att han skall vara behörig förordna
om förvar av denne. På grund av att sådant påpekande saknas synes

risk föreligga att denna förutsättning för tagande i förvar kan förbises vid
ordningspatrulls ingripande.

Den undersökning av privat handbagage varom i ärendet är fråga och
som omnämnes i minneslistan för krigsmaktens personal får anses innebära
kroppsvisitation. Bestämmelser om detta tvångsmedel finnes i 28 kap.

11 § rättegångsbalken. Däri stadgas att om anledning förekommer att det
förövats brott varå fängelse kan följa kroppsvisitation må vidtagas för
eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.
Behörig att fatta beslut om kroppsvisitation är enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken
jämfört med 4 § samma kapitel undersökningsledare, åklagare
eller domstol samt vid fara i dröjsmål polisman. Samma behörighet som
polisman äger militärpolis jämlikt 9 § kungl. reglemente för militärpolisen
den 21 februari 1964 (SFS nr 46). Enligt 37 § militära rättegångslagen äger
också bestraffningsberättigad militär befattningshavare besluta om kroppsvisitation.

Vad angår rätten att omhändertaga föremål föreligger regelmässigt sådan
befogenhet endast om föremålet kan tänkas bli beslagtaget. Enligt 27
kap. 1 § rättegångsbalken får föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse
för brottsutredning eller vara någon genom brott avhänt eller till
följd av brott förverkat, tagas i beslag. På grund av bestämmelserna i lagen
den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. kan,
såvitt här är av intresse, sådana drycker bli förverkade och således beslagtagas
om de anträffas hos den som uppträder berusad på allmän plats,
så att det framgår av hans åtbörder eller tal, eller gör sig skyldig till övergivande
av post eller onykterhet i tjänsten och därvid är så berusad som
nyss sagts. Behörig att företaga beslag är jämlikt 27 kap. 4 § rättegångsbalken
bland andra den som med laga rätt verkställer kroppsvisitation eller
griper eller anhåller misstänkt eller i annat fall åklagare eller undersökningsledare.
Bestraffningsberättigad befattningshavare får enligt 37 § militära
rättegångslagen förordna om beslag. Genom kungl. cirkulär den 5
maj 1960 till de militära befattningshavare som äger bestraffningsrätt i
disciplinmål angående tillämpningen i sådana mål av lagen om förverkande
av alkoholhaltiga drycker uttalas att behörighet att verkställa beslag av sådana
drycker även tillkommer sådan krigsmaktens personal som har att ingripa
då krigsman uppträder berusad på sätt som förut angivits. — Enligt

12 kap. 34 mom. tjänstereglementet för krigsmakten får vid in- och utryckning
till militärtjänst rusdrycker och Öl som påträffas på samlingsplats för
värnpliktiga eller under kontingentresa omhändertagas.

Av nu anförda bestämmelser framgår att ordningspatrull, såvida fråga
ej är om kontingentresa, inte får omhändertaga alkoholhaltiga drycker
annat än i samband med att patrullen med laga rätt griper någon eller tar

någon i förvar och därvid påträffar drycker som kan bli förverkade eller
som eljest kan beslagtagas därför att de kan tänkas ha betydelse för brottsutredningen
eller vara någon genom brott avhända. Såvitt angår omhändertagande
av alkoholhaltiga drycker hos berusade som tages i förvar står
militärbefälhavarens föreskrifter ej i strid med angivna bestämmelser.
Däremot går föreskrifterna, i vad de angår omhändertagande av sådana
drycker hos den som tagits i förvar på annan grund än att han är berusad,
utöver dessa bestämmelser genom att föreskrifterna inte upptager de särskilda
förutsättningar som enligt det sagda måste föreligga för att omhändertagande
lagligen skall få ske.

Såsom uttalas i det yttrande som avgivits av rättssektionen vid statens
järnvägars centralförvaltning saknas också laga stöd för förenämnda inom
Luleå driftdistrikt utfärdade föreskrift om järnvägspersonalens omhändertagande
av spritdrycker hos resande.

Av förut angivna bestämmelser om kroppsvisitation i rättegångsbalken
och militära rättegångslagen framgår att ordningspatrull inte äger företaga
sådan visitation utan att beslut därom fattas i laga ordning enligt vad som
angivits i det föregående. Den i minneslistan för krigsmaktens personal
lämnade uppgiften att in- och utryckande och deras bagage kommer att
visiteras för kontroll av att rusdrycker och Öl ej medföres är med hänsyn
härtill olämpligt formulerad, då den kan ge uppfattning om en mera omfattande
visitationsrätt för militär personal än den lagligen har.

Den i Edra och militärbefälhavarens bestämmelser intagna uppgiften
att det enligt järnvägstrafikstadgan är förbjudet att förtära medförd sprit,
vin och starköl på tåg är såsom angivits i det föregående numera oriktig.

Vad angår händelserna vid det av Kullstam i ärendet påtalade tillfället
har, såsom framgår av det anförda, tågbefälhavaren Lundgren saknat befogenhet
att anmoda tågpatrullen att omhändertaga spritdrycker. Härigenom
har Lundgren förfarit felaktigt.

Då ej ens militärbefälhavarens bestämmelser för tågpatrull givit ifrågavarande
patrull, som ej bestod av militärpolis, rätt att vidtaga en så vittgående
tvångsåtgärd som visitation av bagage —- vilken i förevarande fall
avsåg krigsmän i uniform — borde Bengtsberg, som inte stod under befäl
av Lundgren, ha vägrat efterkomma dennes anmodan. Genom sin underlåtenhet
i nämnda avseende har Bengtsberg förfarit oriktigt.

Med hänsyn till omständigheterna och till att någon skada inte tillskyndats
de resande är vad Lundgren och Bengtsberg låtit komma sig till last
icke av beskaffenhet att föranleda ansvar.

På grund härav och då enligt vad som är mig bekant nya bestämmelser
för militärt biträde vid ordningshållning inom järnvägsområde håller på att
utarbetas och jag har anledning förutsätta att vad jag anfört i det föregående
därvid kommer att beaktas samt den missvisande uppgiften i minnes -

listan för krigsmakten numera utgått ur minneslistan och den inom Luleå
driftdistrikt utfärdade föreskriften om järnvägspersonals omhändertagande
av spritdrycker upphävts företager jag ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse tillställdes
militärbefälhavaren, chefen för Norrbottens flygflottilj, statens järnvägar
samt Kullstam. Bengtsberg skulle genom flottilj chefens försorg samt
Nelander, Leffler, Sjöberg, Thulin och Lundgren genom statens järnvägars
försorg erhålla del av skrivelsen.

6. Fråga om oriktigt hemlighållande av handling angående hänvisning
av värnpliktig till psykiatrisk undersökning

Vid handläggningen av ett hos militieombudsmannen anhängiggjort ärende
uppmärksammades bland de till akten i ärendet hörande sjukredovisningshandlingarna
en s. k. hänvisningsblankett avseende befäls hänvisning
av en värnpliktig till psykiatrisk undersökning. Blanketten, som var stencilerad,
innehöll bl. a. påteckningen »konfidentiellt» och anvisningen att
blanketten inte fick visas för den värnpliktige eller för obehörig.

I anledning härav begärde militieombudsmannen upplysning från försvarets
sjukvårdsstyrelse om vilken grund styrelsen åberopade till stöd för
nyssnämnda föreskrift att hänvisningsblanketten ej fick företes för envar.

Sjukvårdsstyrelsen upplyste i skrivelse den 9 mars 1967 att blanketten
tillkommit för många år sedan på initiativ av professorn G. Rylander och
hänvisade till ett av denne avgivet yttrande, som var fogat till skrivelsen.
Rylander redogjorde i sitt yttrande för bakgrunden till hänvisningsblankettens
införande och uppgav att den utformats år 1942 under Rylanders
medverkan och sedermera godkänts av sj uk vård sstyrelsen. Han anförde i
övrigt bl. a. följande. Påpekandet att blanketten icke fick visas eller utlämnas
till den värnpliktige måste ha tillkommit av medicinska-humanitära
skäl. Det ansågs att vederbörandes insufficiens- och mindervärdeskänslor
kunde förvärras, om de fick del av befälets omdöme om deras misslyckande.
Uppgifterna i fråga har karaktären av ett förtroligt meddelande till läkaren,
vilket av hänsyn till den värnpliktige själv ej borde bli bekant bland
hans kamrater eller befäl som inte hade med honom att göra. Något lagrum
stödde säkerligen ej utformningen av blanketten.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson anförde i skrivelse
den 18 augusti 1967 till försvarets sjukvårdsstyrelse följande.

Enligt generalorder nr 3097 den 14 oktober 1946 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret avd. B, TLB, nr 82) angående militärpsykiatriska under -

sökningar, med ändring genom generalorder nr 290 den 11 februari 1955
(TLB nr 10), skall värnpliktiga, som vid inskrivningsproven hänförts till
provgrupp 1, ävensom värnpliktiga, vilka under tjänstgöringen visat tecken
till påfallande dåligt omdöme, bristande balans eller andra psykiska
defekter, efter inryckningarna hänvisas till psykiatrisk undersökning. Erforderliga
anvisningar och föreskrifter för undersökningarna skall enligt
generalordern utfärdas av Eder. Det med stöd av generalordern utfärdade
formuläret till hänvisningblanketten innehåller utrymme för befälet att
under särskilda rubriker anteckna orsaken till hänvisningen, den hänvisasades
förmåga att tillgodogöra sig utbildningen, hans allmänna uppträdande
i tjänsten, förhållande till kamraterna m. m. samt det förenämnda förbudet
att förete blanketten.

Ifylld av befälet är den ifrågavarande blanketten angående hänvisning
av värnpliktig till psykiatrisk undersökning en allmän handling enligt
stadgandet i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen att alla hos statsmyndighet
förvarade handlingar, vare sig de inkommit till myndigheten eller blivit
upprättade där, är allmänna handlingar. Med hänsyn till att framställningen
på blanketten är avgiven självständigt av befälet under dess eget
ansvar och avsedd att påverka utgången av ett i tjänsten handlagt ärende
kan undantagsbestämmelsen i 4 § nyssnämnda kapitel om bl. a. uppteckning
som hos myndighet verkställts allenast för ärendes beredande till avgörande
inte tillämpas beträffande blanketten (jfr Elsin, Allmänna handlingars
offentlighet och sekretess s. 15—16 och 19 samt den av justitiedepartementet
och Stockholms stad utgivna skriften Offentlighetsprincipen
och myndigheterna s. 12). Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen kan
allmänna handlingar hållas hemliga endast i fall som anges i lag, nämligen
i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar
(sekretesslagen).

Ni har i Eder förenämnda skrivelse inte angivit vilket lagrum i sekretesslagen
som åberopas som stöd för hemlighållandet av hänvisningshandlingen.
Det enda stadgande som rimligen kan ha föresvävat Eder såsom
sådant stöd torde vara 14 § sekretesslagen, vari ges bestämmelser om sekretess
bl. a. beträffande handlingar rörande hälso- och sjukvård. Ändamålet
med hänvisningen till psykiatrisk undersökning är emellertid att få till
stånd en utredning om den värnpliktiges förutsättningar för militärtjänstgöring
och avser således inte hälso- och sjukvård och angår ej heller annat
som omhandlas i sagda lagrum.

Stadgandet ger alltså inte stöd för att hänvisningshandlingen skall betraktas
som hemlig. Ej heller kan någon annan bestämmelse i sekretesslagen
utgöra grund för sekretess beträffande handlingen.

Det må tilläggas att även om hänvisningshandlingen skulle vara att anse
såsom handling i ärende rörande hälso- och sjukvård laga förutsättning
saknas för vägran att utlämna handlingen till den som berörs av den, efter -

som sådan vägran enligt vad som framgår av 14 § sekretesslagen endast
får förekomma om en handling rörande hälso- och sjukvård angår någons
intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons
vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt och utlämnandet
skulle motverka ändamålet med vården eller behandlingen eller sätta någons
personliga säkerhet i fara; sådana förutsättningar för vägran att utlämna
en hänvisningshandling kan svårligen tänkas föreligga.

Då jag förutsätter att Ni tillser att ifrågavarande hänvisningshandling
framdeles inte kommer att behandlas som hemlig är ärendet med det anförda
av mig avslutat.

7. Fråga huruvida regementschefs föredrag med försvarsupplysning
framstått som inblandning i den politiska debatten

I en till militieombudsmannen den 19 april 1967 inkommen skrift anförde
värnpliktige sergeanten Berndt von Corswant: Den 15 april 1967 höll chefen
för Gotlands regemente översten G. Hjukström i tjänsten en militärpolitisk
orientering som var en enda lång partipolitisk plädering för mera pengar
till försvarsmakten. Under en och en halv timme kritiserade han i indignerad
ton den socialdemokratiska regeringens förslag till minskning av försvarsutgifterna.
Han upplyste om att penninganslagen till försvaret tidigare
ökat år från år i en logisk och rimlig takt. Därefter visade han en plansch,
där det röda strecket markerade socialdemokraternas militära budgetförslag,
det gröna mittenpartiernas och det svarta högerns. Det svarta strecket
överensstämde på planschen med den gamla ökningstakten av försvarskostnaderna.
Hjukström sade: »Varje avvikelse från den nivå som rekommenderas
av högern får negativa, ja katastrofala verkningar på försvaret!» Han
räknade upp exempel på vad som skulle hända om regeringens förslag gick
igenom. Han sade sig hoppas att det snart skulle komma en förändringens
vind över landet. Och vidare: »Denna information är viktig, så att ni, enskilda
soldater, får veta hur det i själva verket ligger till, hur ni skall ställa
er.» Hjukström upprepade ideligen farorna med att följa regeringens planer
rörande försvarspolitiken. Ibland var tonen hätsk. Att han också utrikespolitiskt
tog klar ställning -— »det vet ju alla att om man hade fria val i
Sovjetunionen så skulle det se helt annorlunda ut där» — var vid det laget
mindre anmärkningsvärt än logiskt. Ett kompani repetitionsövningssoldater
hade beordrats att lyssna till orienteringen, och reaktionen bland soldaterna
blev stor. von Corswant ingår i kompaniet som värnpliktig sergeant. Han är
politiskt helt obunden. Han vill fråga huruvida det kan anses fullt i sin ordning
att en regementschef i officiell tjänsteutövning kritiserar sitt lands
regering och utövar öppen partipropaganda och om ett kompani, som är

kommenderat att lyssna och som inte ens bereds tillfälle att ställa frågor,
är korrekt forum vid framförande av personliga åsikter.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 19 april 1967 till chefen för
Gotlands militärkommando hemställt om utredning och yttrande med anledning
av innehållet i skriften, inkom den 27 april 1967 den begärda utredningen
jämte ett av militärkommandochefen generalmajoren K. G. Brandberg
avgivet yttrande. Utredningen, som utförts av överstelöjtnanten S.
Göthe, militärkommandostaben, innefattade förhör med, förutom Hjukström,
ytterligare tio av de cirka 220 åhörarna vid ifrågavarande orientering.
I utredningen ingick också fotostatkopia av en disposition, så lydande:

Stolpar

för genomgång med repövnförband 15/i-1030—1200

1. Krav på utbildningen

(1) Fi handlingsmöjligheter betr attacker från luften. Räkna med starkt
flygtryck. Befästningar — maskering — beredskap — bekämpning!

(2) Fi handlingsmöjligheter betr luftinvasion. Räkna realistiskt med
denna möjlighet. Mkt kort förvarning — risk överallt — hög beredskap och
goda förberedelser — effektiv utrustn — beslutsam insats »då det händer».

(3) Fi handlingsmöjligheter betr invasion över havet. Räkna med pansartrupp!
Förberedelser för strid mot pansar alltid en förstahandsuppgift. Pvvapnen
i massor!

(4) Alltså: beakta ständigt dessa tre handlingsmöjligheter, koncentrera
utb och förberedelser därefter.

2. VU60

(1) Konsekvenser på repövnsidan — kortare repövn, för lokalförsvarsförbanden
utan att de gjorts tätare.

Ökar kraven på effektivitet i utb. Ändå större konc än hittills på väsentligheter
(vapen och övriga stridsmedel, övriga för förbandens stridsfunktioner
och överlevandemöjligheter verkligt avgörande områden).

(2) Större krav på det krigsplacerade vpl- och res-befälet.

Huvudprincip: krigsplac befäl skall själva leda huvudparten av utb. Problem
viss tid framåt -— innan effekten av grundutb hunnit göra sig gällande
vid krigsförb i större utstr.

(3) Ansvaret: alla inse att det är ett gemensamt ansvar. Utnyttja tiden
effektivt. Initiativ från alla.

(4) Anda och insatsvilja — grunden för möjligheterna att nå utbmålen.

Förbch och fobef starkt positiva erfarenheter — från Rättviksmötet!

3. Läget i försvarsfrågan

(1) Utvecklingen i stort efter VK II.

Stabil utveckling (bortsett tendensen före Koreakriget).

1958 års försvarsbeslut och tiden därefter.

1958: basbelopp -j- årlig ökning med 2,5 % för teknisk fördyring (beräknad
till 4 %), -f- kompensation för penningvärdesförsämring och löneökningar.

1961, 1963: fullföljande.

3f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

Sammanfattning: mkt positiv utveckling, långsiktsplanering, mkt för
pengarna (industrin!).

(2) 1966

Ny giv. Budgetutfallet 1967.

De demokratiska partiernas direktiv till ÖB.

Konsekvenser — socialdemokr minskning under 7 år med mellan 6—7
miljarder i förhållande till tidigare planeringsnivå, mellanpartierna mellan
5—6, högern mindre reduc.

Inverkan på försvarsresurserna?

—- fasta kostnader, svårt att vinna större summor.

— huvuddelen av reducering drabbar krigsmtrlsektorn — ofrånkomligt
med betydande återverkningar betr försvarskraften (relativt omvärlden!)
vid stora, långsiktiga reduc.

(3) Motiven bakom begränsningarna?

Två: det ekonomiska, det säkerhetspolitiska.

Ekonomi:

Sv folket levt för »flott»: försämrat penningvärde, kostnadsfördyring ->
allv. försämrad konkurrensförmåga gentemot utlandet.

Exportberoende stort, nödvändigt säkerställa denna. Därför: ekonomiska
motivet starkt, i stort alla ense (även mil) om att försvarssektorn också bör
vara med vid besparingarna. Men: detta motiv avgörande bara till dess ek
stabiliteten återställd — därefter blir självfallet säkerhetspol. faktorn främst
avgörande.

4. Milpol läge — säkerhetspolitiska utvecklingsmöjligheter

(1) Rustningsläge — stående styrkor i Europa. Utvecklingstendens —
stigande kostnader, fortlöpande teknisk utveckling.

I stort militär maktbalans f n.

(2) Avspänning — stabilitet ?

1962 — 1967 — 197? — tre årtal!

1962: högspänning, spänningsfältet i Europa

1967: högspänning, spänningsfältet i Fjärran Östern, »för fot gevär» i
Europa.

197?: ingen kan spå med säkerhet var spänningsfältet ligger då! Men
Kina än på ett tag nyckelpunkt. Så: pass upp på vad som händer i och runt
Kina!

(3) Konfliktanledningar i Europa och närliggande områden — stabilitetsfrågor.

Tysklandsfrågan — huvudfråga.

Mellersta Östern — maktkampen där, i det tysta motarbetar stormakt
varandra där! I båda fallen kan vårt säkerhetspol. läge påverkas ogynnsamt.

Den politiska stabiliteten i nuvarande ideologiska gruppering? Sovjets
randstater osäkra — många bedömare: sannolik omgruppering vid fria val.
Konsekvenser?

(4) Sammanfattning: osäkerhet om utvecklingen — alla partier (möjligt
undantag kommunisterna) och de flesta bedömare i stort ense om detta. 5

5. Slutsammanfattning

(1) Försvarsfrågan f n i brännpunkten.

Svåra problem för dem som nu har att utreda, lämna förslag och fatta

beslut (ÖB m fl, försvarskommittén, de politiska partierna, regering och
riksdag).

Försvaret — en angelägenhet för oss alla medborgare. Viktigt att vi sätter
oss ordentligt in i denna fråga!

(2) Oavsett vad beslutet blir: betydelsefullt att vi alla som verkar inom
försvaret gör vårt bästa för att nå resultat — oavsett i vilken riktning beslutet
än går. Nedåt — kanske ändå viktigare!

(3) Förhoppning: att resultatet av repövningen blir sådant att ni kan betrakta
ert arbete som meningsfullt. Lycka till!

De vid utredningen hörda personerna har uppgivit följande.

Hjukström: Som regementschef har han enligt givna utbildningsbestämmelser
ett stort antal gånger hållit genomgångar om det militärpolitiska
läget, utbildningsfrågor m. in. inför såväl rekrytförband som förband inkallade
till repetitionsutbildning. Givetvis växlar innehållet av föredragen efter
det auditorium, inför vilket han talar, men hans strävan har alltid varit att
objektivt framlägga problemen. Genomgången den 15 april 1967 hölls omkring
klockan 1030—1200 i regementets exercishus. Avsikten med genomgången
var att ge de senast inryckta en sammanfattning och eu vidare utveckling
av vad som genomgåtts med befälsomgångarna — dessa hade han
tidigare orienterat om utbildningskraven — samt att informera om principerna
för det nya värnpliktsutbildningssystemet och konsekvenserna av
detta, t. ex. tidsfaktorn och de ökade kraven på framför allt det krigsplacerade
befälet. Genomgången syftade även till att informera alla om läget i försvarsfrågan
och att belysa den militärpolitiska situationen med tyngdpunkten
på aktuellt rustningsläge i Europa och det svårbedömbara säkerhetspolitiska
långsiktsperspektivet. Som underlag för genomgången tjänade
ovannämnda disposition, som han i allt väsentligt följde. Han bedömer att
han behandlade kraven på utbildningen och det nya värnpliktssystemet
under cirka 40 minuter, läget i försvarsfrågan under 15—20 minuter och
återstående delar under 30—35 minuter. Föredraget var till övervägande del
utarbetat efter allmänt officiellt material, som Hjukström erhållit i tjänsten
från högre myndigheter. Därutöver var det baserat på eget material. Detta
är produkten av mångårig egen erfarenhet efter noggranna studier i hithörande
spörsmål. Hjukström framhåller, att han hela tiden vinnlagt sig
om stark objektivitet, där detta kunnat ske. I vissa avseenden finns inte allmänna
värderingar uttalade, och i dylika fall kan inte undgås att något av
personligt ställningstagande framlägges. Som kommentar till de olika avsnitten
i dispositionen vill han framhålla följande. Krav på utbildningen och
VU 60. I denna del var föredraget utarbetat efter egna erfarenheter, studier
och uppfattningar. Han avsåg att belysa utbildningens krav och det nya
värnpliktsutbildningssystemets verkningar samt det ansvar var och en hade
för att utbildningen skulle få bästa effekt. Avslutningsvis nämnde Hjukström
hur positivt alla förbandschefer och försvarsområdesbefälhavare uttalat
sig om de värnpliktigas disciplin och anda vid ett nyligen hållet för -

bandschefsmöte. Läget i försvarsfrågan. Till en början berördes den stabila
utveckling soin kännetecknat försvarsfrågan sedan andra världskrigets
slut. Även Nothinska utredningen nämndes. Därefter förevisades ett stapeldiagram
över försvarskostnadernas utveckling budgetåren 1958/59—1967/68.
Diagrammet är eu officiell bild, vars underlag Hjukström erhållit i tjänsten.
Han gav en tämligen kort, strikt redogörelse för diagrammets innebörd.
Han poängterade även den gynnsamma effekt en långtidsplanering hade
för försvaret, för industrin in. m. Därefter visade lian ett annat stapeldiagram,
vars stomme var uppgjord efter officiellt material. I detta diagram
hade han själv, med 1965 års försvarsutrednings utredningsdirektiv till
överbefälhavaren som grund, lagt in de av von Corswant påtalade olikfärgade
strecken (nivåerna). Dessa gav auditoriet en klart saklig information.
Hjukström talade om de begränsningar av resurserna som blir ofrånkomliga
på sikt, om ett kommande försvarsbeslut baseras på de lägsta direktivnivåerna.
Han betonade särskilt, att det gällde försvarets styrka relativt
omvärldens i nu rådande och sannolikt väntat rustningsläge. Sedan han ställt
frågan vilken inverkan ett sådant försvarsbeslut (lägre alternativet) kunde
få på sikt, berörde han de begränsade möjligheterna att minska de s. k.
fasta kostnaderna. Han framhöll att huvuddelen av besparingarna oundvikligen
måste drabba materielsektorn och att, eftersom det rörde sig om betydande
belopp, kostnadsminskningarna i särskild grad måste drabba de
dyrbaraste högkvalificerade vapensystemen in. in. Framställningen var på
intet sätt tendentiös utan strängt saklig och helt grundad på tillgängligt
officiellt faktaunderlag. Därefter redogjorde han för motiven till den uppkomna
situationen och talade om det genom löneökningar, försämrat penningvärde,
konjunkturförsämring in. m. ansträngda ekonomiska läget. Med
mycket stor skärpa tryckte han på att det ekonomiska läget för närvarande
var svårt och att det rådde allmän enighet inom landet, även i stort sett
bland militärer, om att försvarssektorn också måste vara med på besparingssidan.
Militär politiskt läge — säkerhetspolitiska utvecklingsmöjligheter.
Han uttalade sig pessimistiskt om nedrustningsfrågan och sade sig inte tro
att förhandlingarna i denna skulle leda till nämnvärt resultat. Han talade
vidare om den utomordentligt höga rustningsnivån och nämnde att framtiden
var oviss och att Tvsklandsfrågan var en huvudfråga i vår närhet. Vad
beträffar Sovjetunionen sade han aldrig något om fria val därstädes. Däremot
talade han om Sovjets randstater och sade att många bedömare anser
att fria val i vissa av dessa stater skulle medföra förändringar och omgrupperingar
i ideologiskt hänseende. Slutsammanfattning. Han sade att försvarsfrågan
kommit i brännpunkten och att de som har att fatta beslut (överbefälhavaren,
försvarsministern, regering och riksdag) kommer att ställas inför
svåra avvägnings- och beslutsproblem. Han framhöll vidare att försvaret
är en viktig angelägenhet för alla och att det är av betydelse att var och
en sätter sig in i försvarsfrågan och följer upp den så att han själv kan

ta ställning. — Vad beträffar innehållet i von Corswants klagoskrift vill
han framhålla följande. Han bestrider att han hela tiden talat om politik och
regeringen, vilket för övrigt framgår av dispositionen. I varje fall i denna
del är anmälan en medveten osanning. Inte heller hade han varit indignerad
eller ntsatt regeringen för kritik. Han hade lämnat en strängt saklig redogörelse
för de olika anslagsnivåerna. Han hade inte sagt att »varje avvikelse
från den nivå som rekommenderas av högern får negativa, ja katastrofala
verkningar på försvaret» utan att högern med sitt bud avsett att i stort
möjliggöra ett fullföljande av den planering, som gällt tidigare. Citatet är
sålunda osant, von Corswants påstående att Hjukström räknat upp exempel
på vad som skulle hända om regeringens förslag gick igenom är riktigt såtillvida
som Hjukström nämnt t. ex. flygvapnet, marinen m. m., dvs. att inskränkningar
skulle drabba sådant som kostade mest. Uttrycket »förändringens
vind över landet» hade han inte fällt. Uppgiften härom var osann och
uppdiktad. Det citerade uttryck som Hjukström skulle ha fällt rörande informationens
vikt utgör en grov förvrängning. Hjukström anser att han
hela tiden talat lugnt och sansat. Han var aldrig hätsk, von Corswant hade
helt missuppfattat vad Hjukström sagt om fria val. Hjukström hade inte
nämnt Sovjetunionen i detta sammanhang utan pekat på kartan på några
randstater och sagt att olika bedömare ansåg att fria val i vissa av dessa
stater torde åstadkomma förändringar, som kunde medföra konsekvenser i
fråga om den militärpolitiska stabiliteten. Förbandet var beordrat till genomgången
helt enligt gällande bestämmelser inom ramen för ämnet försvarsupplysning.
Sammanfattningsvis bestrider Hjukström de i anmälan framförda
påståendena såsom helt osanna eller grovt förvrängda. Hjukström
hade hela tiden strävat efter att framlägga problemen objektivt och visat
fakta. Där inte några officiella åsikter finns kan han ha lagt in personliga
värderingar t. ex. i fråga om det militärpolitiska läget och säkerhetspolitiken.
Någon kritik av regeringen hade alls inte förekommit. Dessutom vill
han poängtera att han före avsnittet om försvarsfrågan sagt att militärerna
varken skall eller får lägga sig i partipolitiken offentligt och att försvarsupplysning
skall meddelas strikt neutralt.

Kompanichefen, förvaltaren O. öhrström: von Corswants påstående att
orienteringen var en »partipolitisk plädering» vill han inte gå med på. Han
uppfattade framställningen som en redovisning för de olika partiernas inställning
i försvarsfrågan och inte som någon värdering. Det framgick av
föredraget att Hjukström ansåg anslagen otillräckliga vid den lägsta nivån.
Att påstå att tonen var indignerad är att använda ett för starkt ord. Uttrycket
»förändringens vind» vill öhrström förknippa med ändring i konjunkturerna.
Hjukström talade i detta sammanhang om industrins konkurrenskraft,
löner m. m. och det var ingalunda fråga om någon politisk
förändring. Hjukström var aldrig hätsk. Däremot höjde och sänkte han
rösten, som naturligt är. Beträffande reaktionen inom förbandet märkte

Öhrström att det i en viss klick förekom mummel, vilket öhrström tydde
som kommentarer till vad som sades.

Värnpliktige sergeanten, civilekonomen L. Ström: Han uppfattade inte
genomgången som en partipolitisk plädering. Framställningen, som relativt
mycket handlade om försvarets utveckling och kostnader, var objektiv. Han
anser att Hjukström ur försvarets synpunkt inte kunde undgå att framlägga
personliga åsikter i fråga om konsekvenserna av den låga kostnadsnivån.
I detta avseende talade Hjukström politik. Tonen var inte indignerad utan
neutral. Uttrycket »förändringens vind» uppfattade Ström inte så som von
Corswant gör. Hjukström sade att man skulle tänka sig för innan man beslutar
om nedskärning och att denna måste göras försiktigt. Ström reagerade
nog mot att Hjukström tog upp ett så brännbart politiskt ämne som
han gjorde. Även om han sade, att den högre nivån var för landets bästa,
så låg det dock ett personligt politiskt ställningstagande i detta.

Värnpliktige löjtnanten, ingenjören F. Ansén: Uttrycket »förändringens
vind» syftade inte på någon politisk förändring utan på en konjunkturförändring.
Hjukström tog fram olika alternativ och han uppmanade till ställningstagande
och egen bedömning. Han sade att försvaret var en angelägenhet
för hela landet och att var och en bör ta personlig ställning. Reaktionen
inom kompaniet var inte märkbart stor. Anmälan är våldsamt överdriven
och inte någon nykter och objektiv bedömning.

Värnpliktige fänriken, skogsvårdskonsulenten U. Bloom: Hjukströms
inställning till försvarskostnaderna är naturlig. Varje tjänsteman i ett verk
eller företag är intresserad av att han får anslag. Bloom reagerade inte särskilt
när Hjukström med hjälp av diagram redogjorde för kostnadsalternativen.
Han förstår den som blir negativ, om han inte får de anslag han anser
berättigade. I vissa avseenden låg genomgången på för hög nivå för auditoriet.
Framställningen var också för omständlig. Hjukströms uttalande om
»förändringens vind» uppfattade Bloom inte i politisk mening. Bloom kände
det som om Hjukström — som chef för öns största företag — var pessimistisk
och ville tala ut. Hjukström nämnde aldrig Sovjetunionen, endast Öst
och Väst. I samband med fria val nämndes satellitstaterna. Hjukström var
inte hätsk utan talade som vanligt. Bloom hade inte reagerat mot innehållet
i föredraget. Inom Blooms pluton blev det inte någon nämnvärd reaktion.
Föredraget var inte särskilt märkligt för vanliga människor men kanske det
var det för en sensationsreporter.

Värnpliktige nr 251114-161, förmannen O. Andersson: Hjukström växlade
röstläge och tryckte stundom särskilt hårt på vissa förhållanden; rösten var
dock inte hätsk. Beträffande de olika kostnadsnivåerna var Hjukström negativ
mot den lägsta. Andersson uppfattade detta som om Hjukström inte
direkt anmärkte på socialdemokraterna utan att han var negativ oavsett
vilket parti som framlagt det alternativet. Hjukström nämnde inte särskilt
regeringen. Enligt Anderssons uppfattning menade Hjukström att varje

kostnadsnivå under den översta hade följder för försvaret. När Hjukström
talade om fria val nämnde han inte Sovjetunionen utan pekade på randstaterna.
Andersson hade inte märkt någon särskild reaktion i sin pluton.
Vissa hade tyckt att föredraget ej innehöll något nytt och därför var onödigt.

Värnpliktige nr 270521-719, förmannen S. Ramström: Allmänt sett ansåg
Ramström att genomgången till den del som är aktuell i detta sammanhang
var politisk i det stora hela. Socialdemokraterna kritiserades. Vad Hjukström
avsåg med »förändringens vind» är Ramström något osäker på, men
han anser nog att Hj ukström använt uttrycket i politisk mening. Hj ukström
talade som om han var ute efter att värva röster. I fråga om fria val syftade
Hjukström på randstaterna. Reaktionen bland åhörarna blev inte särskilt
stor, men man pratade litet om vad som sagts. En del ansåg att Hjukström
var ute efter att värva högeranhängare. Ramström anser sammanfattningsvis
att det var väl mycket politik i genomgången med hänsyn till att åhörarna
var kommenderade till denna.

Värnpliktige nr 300530-323, mejeriarbetaren Å. Ohlsson: Han anser att
genomgången i viss mån var agitatorisk med önskan om mer pengar till försvaret.
Han hade fått den uppfattningen att Hjukström lutade åt högern.

Värnpliktige nr 260807-321, verkmästaren W. Ström: Andemeningen i
föredraget var, såvitt gäller försvarskostnaderna, att varje avvikelse från
den högre kostnadsnivån var farlig. Han hade fattat uttrycket »förändringens
vind» i politisk betydelse. Hjukström var inte direkt aggressiv utan
växlade röstläge. När han talade om fria val syftade han inte på Sovjetunionen
utan på satellitstaterna. Sammanfattningsvis anser Ström att föredraget
i vissa avseenden var ett valtal och att många var illa berörda därav.

Värnpliktige nr 350519-147, köpmannen R. Eriksson: Enligt hans uppfattning
ansåg Hjukström att högerns kostnadsnivå var den rätta. Eriksson
tycker att Hjukström tiggde pengar till försvaret. Hjukström blandade in
för mycket politik i föredraget. Eriksson var förvånad över att detta kunde
vara tillåtet. Han anser att de inkallade skall erhålla militärutbildning och
inte undervisas i politik.

Värnpliktige nr 411031-697, skogsförmannen L. Kjellin: Hjukström sade
att avvikelse från den högre kostnadsnivån skulle få svåra verkningar. Inom
förbandet hade man nog reagerat mot föredraget. Efteråt hade man
pratat litet om det. Sammanfattningsvis tycker Kjellin att föredraget var
politiskt färgat.

Brandberg anförde i sitt yttrande: Det underlag som Hjukström utnyttjat
för sin genomgång har till övervägande del varit från försvarsstaben och
arméstaben utsänt material, såsom 1965 års försvarsutrednings direktiv till
överbefälhavaren. Av utredningen framgår att Hj ukströms uppriktiga avsikt
varit att ge en saklig och objektiv bild av försvarsfrågan och det militärpolitiska
läget. Från Hjukströms synpunkt har det i detta sammanhang varit

naturligt att i stora drag påvisa konsekvenserna av minskade försvarsanslag.
Han har emellertid jämväl talat om nödvändigheten av besparingar
med hänsyn till det ekonomiska läget. Åhörarna synes ha uppfattat denna
del av genomgången på olika sätt, dels såsom varande på för högt plan,
dels såsom onödig. Detta torde bero på vilken tidigare insikt i frågorna som
vederbörande har haft. Flertalet av åhörarna synes inte ha reagerat mot
vare sig ton eller saklighet i framställningen, von Corswants uppgift att
Hj ukström talat i indignerad eller hätsk ton och att han kritiserat regeringen
har ingen av de hörda verifierat. Det föreligger nyanser i bedömningen
av huruvida framställningen på vissa punkter kan anses som politiskt
ställningstagande eller ej. Enligt Brandbergs mening har Hj ukström i
vad gäller orienteringens anordnande och uppläggning handlat i enlighet
med gällande föreskrifter. Hans uppriktiga avsikt har därvid varit att vara
saklig och objektiv. Hjukströms framställningssätt synes inte ge anledning
till någon erinran. Huruvida nyanser i de hördas bedömning kan hänföras
till enstaka detaljer såsom ordval o. d. eller kan förklaras av de olika åhörarnas
personliga inställning och intresse undandrar sig Brandbergs bedömande.
Det kan emellertid klart fastslås att von Corswants version av
framställningen är starkt överdriven. En saklig redogörelse för de skilda
alternativ som överbefälhavaren av försvarsutredningen fått i uppdrag att
undersöka kan inte anses utgöra vare sig inblandning i den politiska debatten
eller polemik. Att lägre försvarsanslag måste medföra begränsningar
i organisationen kan utläsas ur 1967 års statsverksproposition. Ett klargörande
av dylika fakta kan måhända av vissa åhörare mot en föredragshållares
avsikt uppfattas som ett politiskt inlägg.

Den 2 maj 1967 inkom en av värnpliktige R. Sundeil och 110 andra värnpliktiga
undertecknad skrift i vilken förklarades att flertalet av de vid
genomgången närvarande värnpliktiga var upprörda över Hjukströms politiskt
färgade föredrag och hans framförande av personliga åsikter.

Sedan militieombudsmannen därefter hos chefen för armén hemställt om
yttrande i ärendet, inkom den 22 juni 1967 chefen för arméstaben generalmajoren
K. E. Holm med en på uppdrag av chefen för armén avlåten skrivelse.
Vid denna hade fogats nr 2/67 och 3/67 av »Orientering från försvarsstabens
press- och upplysningsavdelning», innehållande försvarsutredningens
utredningsdirektiv till överbefälhavaren.

Holm anförde: Gällande föreskrifter om försvarsupplysning återfinnes i
kap. 16 Tjänstereglemente för krigsmakten och i de av överbefälhavaren
den 29 mars 1966 utfärdade grundläggande bestämmelserna för försvarsupplysning
(Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret 1966 avd. B nr 39).
Enligt dessa föreskrifter skall upplysningen omfatta bl. a. försvarskostnaderna
och medlens användning. Det anges vidare att utebliven eller ofullständig
information kan minska förtroendet för den militära verksamheten.
När Hjukström den 15 april 1967 meddelade försvarsupplysning för ett för -

band värnpliktiga, som hade inkallats till repetitionsutbildning, ingick också
en redogörelse för försvarskostnaderna i anförandet. Den verkställda utredningen
visar att denna del av anförandet inleddes med en redogörelse för
försvarskostnaderna efter 1958 års försvarsbeslut och av riksdagen beslutat
anslag för budgetåret 1967/68. Vidare redogjorde Hjukström för försvarsutredningens
olika utredningsdirektiv till överbefälhavaren den 20 januari
och den 7 februari 1967. Han berörde också, i stora drag, de bedömda
konsekvenserna för krigsmaktens del av en försvarsbudget i enlighet med
de olika utredningsdirektiven. Det kan enligt chefens för armén mening inte
anses olämpligt alt försvarsupplysning omfattar försvarsutredningens direktiv
och det beräknade utfallet av de olika förslagen. Den omständigheten
att de politiska partierna i utredningen lagt fram olika förslag till direktiv
och att försvarsfrågan är föremål för allmän debatt gör det angeläget att
krigsmaktens personal får en sakkunnig och allsidig information i saken.
Av all försvarsupplysning måste krävas att den är saklig och objektiv. Utredningen
synes ge vid handen att Hjlikströms anförande väl motsvarar dessa
krav. Hjukström har med exakta belopp — intagna i en åskådlig tabell
— redogjort för de olika alternativen i försvarsutredningens direktiv. Han
har också belyst bakomliggande motiv till de ifrågasatta begränsningarna
av försvarsanslagen och dessas inverkan på försvarsresurserna. Utredningen
bestyrker inte påståendena att Hjukström kritiserat regeringen eller utövat
partipropaganda. Det kan visserligen inte uteslutas att Hjukström givit uttryck
för uppfattningen att en sänkning av försvarsanslagen är betänklig
från försvarssynpunkt. Ingenting tyder dock på att anförandet i den delen
haft karaktären av partipolitisk propaganda eller i övrigt haft en olämplig
utformning.

Ur ovannämnda utredningsdirektiv inhämtas följande. För att erhålla såvitt
möjligt allsidig belysning av olika alternativ vid utformningen av en ny
försvarsorganisation anmodade försvarsutredningen överbefälhavaren att
låta utreda krigsmaktens inriktning och utformning på längre sikt under
vissa särskilt angivna förutsättningar. Beträffande de lägsta alternativen angavs
i utredningsdirektiven under särskilda rubriker dels allmänna utgångspunkter
och dels övriga för utredningsalternativen gemensamma utgångspunkter.
I sistnämnda avsnitt anfördes bl. a.

Vårt militära försvar skall även i fortsättningen inriktas så att det verkar
krigsavhållande och ger tillräckligt stöd åt den alliansfria politiken syftande
till neutralitet i krig. Ett försvar, där folkets samlade värnkraft kan utnyttjas
för landets skydd, utgör grunden för våra försvarsansträngningar. Det
bör möjliggöra ett segt och uthålligt försvar samt liksom hittills ha sådan
utformning att det inte kan tolkas som ett hot mot någon. Genom en sådan
inriktning bidrar försvaret på bästa sätt till stabiliteten i Norden.

Krigsmaktens allmänna uppgifter skall fortfarande vara de som anges i
1964 års målsättning för krigsmakten. Vid utredningsarbetet skall beaktas

den formella målsättningens innebörd av allmän politisk deklaration på det
sätt som framgår av departementschefens anförande i prop. 1964: 110, vilket
riksdagen vid sitt beslut i frågan lämnade utan erinran. För svar sutredningens
slutliga ställningstagande i de huvudfrågor den har i uppgift att
behandla kommer att innefatta även frågan hur målsättningen för krigsmakten
skall utformas.

Militieombudsmannen uttalade i beslut den 2 oktober 1967 följande.

Av utredningen framgår följande. Den 15 april 1967 höll översten Hjlikström
inför ett repetitionsövningsförband ett föredrag i försvarsupplysningssyfte.
I ett avsnitt om 15—20 minuter av föredraget gav han, efter att
först ha berört försvarskostnaderna enligt de senaste försvarsbesluten, en
redogörelse för de alternativa kostnadsramar inom vilka överbefälhavaren
jämlikt direktiv av 1965 års försvarsutredning skulle utreda krigsmaktens
framtida utformning. Hjukström uppgav därvid bl. a. att under en sjuårsperiod
försvarskostnaderna skulle, i förhållande till tidigare planeringsnivå,
minskas med sex—sju miljarder enligt socialdemokraternas förslag
och med fem—sex miljarder enligt mittenpartiernas förslag, medan däremot
högerpartiets förslag skulle medföra endast en mindre reducering.
I anslutning härtill framhöll han i huvudsak att begränsningar av de militära
resurserna med betydande återverkningar på försvarskraften blev
ofrånkomliga på sikt, om ett kommande försvarsbeslut baserades på de
lägsta kostnadsalternativen, och att högerpartiet med sitt bud avsett att
möjliggöra ett fullföljande av den planering som skett hittills.

I kap. 16 mom. 3 Tjänstereglemente för krigsmakten (TjRK) föreskrives:
Upplysningsverksamheten inriktas främst på att belysa de uppgifter
statsmakterna tillagt krigsmakten samt att mot bakgrunden härav orientera
krigsmaktens personal och allmänheten om krigsmaktens verksamhet
med avseende på organisationsförhållanden, materielanskaffningar, utbildning,
övningar m. m. samt om de utrikespolitiska, militärpolitiska och militärtekniska
omständigheter, som varit och är av betydelse för statsmakternas
beslut. Upplysningsverksamheten bör bedrivas så att den ej framstår
som inblandning i den politiska debatten. Polemik bör därför undvikas i
frågor, där partipräglade meningsskiljaktigheter föreligger.

Överbefälhavaren har den 29 mars 1966 meddelat grundläggande bestämmelser
för försvarsupplysning (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret
avd. B nr 39) och därvid såsom ämnesområden av grundläggande betydelse
för försvarsupplysning till personal i tjänst angivit bl. a. försvarskostnaderna
och medlens användning.

De sålunda återgivna föreskrifterna ger vid handen att försvarsupplysning
såvitt nu är i fråga i första hand skall avse förhållanden som har sin
grund i beslut av statsmakterna. Härigenom tillgodoses direkt upplysningsverksamhetens
allmänna ändamål som är att sprida kunskap och kännedom
om krigsmakten och dess plats i det totala försvaret (TjRK 16: 1).

Men med detta ändamål synes det inte vara oförenligt att orientering lämnas
jämväl om offentligt framförda förslag och synpunkter i frågor som
ännu ej prövats av statsmakterna. Uttryckligen är föreskrivet att krigsmaktens
personal skall ges ökad kännedom om betydelsefulla samhällsfrågor
(TjRK 16:4). I ett föredrag med försvarsupplysande syfte kan sålunda
avhandlas ej blott beslutade försvarsanslag och deras användning
utan även ifrågasatta framtida försvarskostnader och deras konsekvenser.

All försvarsupplysning skall vara saklig (TjRK 16: 5). Även om saklighetskravet
iakttages bör emellertid, enligt ovannämnda föreskrifter, upplysningar
ej lämnas på sådant sätt att de ter sig som inblandning i den politiska
debatten. Meningen är givetvis att tjänsteuppgiften att meddela försvarsupplysning
skall hållas helt skild från den medborgerliga rättigheten
att uttala sig i politiskt hänseende. Särskilt innan statsmakterna avgjort
viss fråga, i vilken meningsskiljaktigheter föreligger, kan bedömning från
en föredragshållares sida lätt uppfattas som inlägg för eller emot något av
de olika förslag som framförts. Om det anses nödvändigt att beröra konsekvenserna
av dessa torde därför praktiskt taget endast den möjligheten stå
till buds att förslagsställarnas egna åsikter därom refereras på ett objektivt
sätt.

Hjukströms vid ifrågavarande tillfälle gjorda uttalande om följderna av
att ett kommande försvarsbeslut baserades på de lägsta kostnadsalternativen
utgör tydligen hans personliga uppfattning. Med hänsyn till vad han i
övrigt anfört i sitt föredrag måste detta därför anses ha inneburit ett ställningstagande
till de av representanter för olika politiska partier föreslagna
kostnadsramarna. Åtskilliga av åhörarna har också tyckt att föredraget var
politiskt färgat. Hjukström har sålunda underlåtit att iakttaga ovannämnda
föreskrift att upplysningsverksamhet bör bedrivas så att den ej framstår som
inblandning i den politiska debatten.

Vad Hjukström låtit komma sig till last är emellertid ej av beskaffenhet
att föranleda ansvar.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes chefen för armén,
chefen för Gotlands militärkommando samt von Corswant. Hjukström
skulle genom militärkommandochefens försorg erhålla del av beslutet.

8. Fråga huruvida byrådirektör vid centralt ämbetsverk handlagt vissa

ärenden utan onödig ti dsut dräkt och lämnat korrekta uppgifter därom i

ärendeförteckningar till justitiekanslern. Tillika fråga om avdelningsdirektör
och byråchef brustit i sin tillsynsskyldighet

Vid militieombudsmannens inspektion av försvarets civilförvaltning den
18—20 oktober 1966 antecknades beträffande tre vid juridiska byrån av
byrådirektören M. Hedberg handlagda ärenden följande.

I ärendet Jb 2311/61, nedan benämnt rättegångsmålet, anhöll civilförvaltningen
genom skrivelse till landsfiskalen i Eksjö distrikt den 15 mars
1962 att denne i blivande rättegång mot förrådsmannen E. L. Jacobsson,
Göta ingenjörkår, skulle utföra kronans skadeståndstalan samt beställa
och till civilförvaltningen insända utskrift av domen i målet. Någon åtgärd
syntes därefter ej ha vidtagits i ärendet och någon dom kunde inte återfinnas
i detsamma.

I ärendet Jb 1094/62, nedan benämnt ersättningskravet, hade S. Nylén
och T. Kjell framställt anspråk på ersättning för skador som skulle ha
uppkommit på deras fastigheter till följd av överflygning med militära
flygplan i mars 1962. Med skrivelser till Nylén och Kjell den 25 juli 1963
översände Hedberg ett av överinspektören G. Bohman, fortifikationsförvaltningen,
upprättat besiktningsutlåtande beträffande fastigheterna. I
skrivelserna uppgav Hedberg att han just påbörjat sin semester men skulle
vara i tjänst den 19 augusti 1963, då han skulle sätta sig i förbindelse med
Nylén och Kjell. Efter avlåtandet av skrivelserna syntes ingen åtgärd ha
företagits i ärendet.

I ärendet Jb 1343/62, nedan benämnt vedleveransen, hade till civilförvaltningen
anmälts att R. Sundström inte, såsom han åtagit sig, fullgjort
leveranser av ved till förband inom Bodens garnison under budgetåret 1961/
62. Hedberg infordrade vissa uppgifter i saken från befälhavaren för Bodens
försvarsområde och sådana uppgifter inkom den 27 juli 1962. Därefter
syntes någon åtgärd inte ha vidtagits i ärendet förrän Hedberg i skrivelse
till intendenten vid försvarsområdet den 19 januari 1965 bl. a. begärde en
uppställning över dels kostnader för Sundströms resterande leveranser
och dels den verkliga kostnaden för inköp av motsvarande kvantiteter ved.
Den begärda uppställningen inkom den 6 februari 1965. Ytterligare åtgärd
i ärendet syntes ej ha vidtagits.

Med anledning av de dröjsmål som sålunda förekommit i handläggningen
av ärendena infordrade militieombudsmannen genom skrivelse den 16 november
1966 yttrande från civilförvaltningen och Hedberg. Beträffande
rättegångsmålet inhämtades yttrande även från åklagaren i målet, numera
polismästaren H. Roupé. Av yttrandena inhämtades följande.

1. Rättegångsmålet

Hedberg anförde: I skrivelse den 4 december 1961 till chefen för Göta
ingenjörkår hemställde landsfiskalen i Eksjö distrikt med hänvisning till
skrivelsen bifogat ej avslutat förundersökningsprotokoll om uppgift på kronans
ersättningsanspråk. Kårchefen översände åklagarens framställning till
civilförvaltningen. Ärendet lottades på Hedberg i börjkn av januari 1962.
Av polisutredningen, som var mycket omfattande, framgick att Jacobsson
vid olika tillfällen förfogat över kronans materiel, genomgående av äldre
och enligt Jacobssons uppfattning kassabel beskaffenhet. Bland annat hade
Jacobsson med kronan tillhöriga sprängmedel hjälpt fastighetsägare i orten
med röjningsarbeten i trädgårdar m. m. Till stöd härför åberopade Jacobsson
vissa äldre instruktioner och tidigare praxis enligt vilken sprängmedel
som eljest skulle förstöras fick användas till vissa hjälparbeten för ortsbefolkningen.
Den 1 februari 1962 avlät Hedberg till armétygförvaltningen
en skrivelse med hemställan om yttrande rörande beräknandet av kronans
skadeståndsanspråk mot Jacobsson samt beträffande gällande föreskrifter
för förstöring av sprängmedel. Den 10 mars 1962 avgav armétygförvaltningen
sitt yttrande till civilförvaltningen, som den 15 mars 1962
översände detsamma till åklagaren med särskild skrivelse, vari civilförvaltningen
förklarade sig helt biträda vad armétygförvaltningen anfört. I
skrivelsen hemställde civilförvaltningen tillika att åklagaren i den blivande
rättegången mot Jacobsson måtte utföra kronans skadeståndstalan och
därvid precisera skadeståndsyrkandena i enlighet med vad som angivits i
armétygförvaltningens yttrande. Därjämte hemställde civilförvaltningen att
åklagaren måtte för ämbetsverkets räkning beställa utskrift av blivande dom
och föranstalta om att den i sinom tid översändes till civilförvaltningen. Någon
dom avhördes emellertid inte. I början av år 1962 hade Hedberg haft vissa
telefonsamtal med åklagaren och kårchefen, varvid han erhållit besked att
anhängiggörandet av målet mot Jacobsson kunde dröja rätt länge, bl. a. beroende
på att Jacobsson var sjuk och led av vissa psykiska besvär. Givetvis
borde Hedberg tid efter annan ha hållit sig underkunnig om målets handläggning.
Innehållet i civilförvaltningens skrivelse till åklagaren samt den relativt
långa och ur Hedbergs synpunkt obestämda tid, som måste beräknas
åtgå till meddelandet av dom i målet, gjorde att han länge ansåg sig kunna
utan särskilda åtgärder avvakta domen. Hedbergs fortsatta underlåtenhet
att efterfråga domen sammanhänger i huvudsak med hans bedömning
av fallet. För den händelse kronans skadeståndsyrkande ogillats torde civilförvaltningen
med hänsyn till Jacobssons personliga förhållanden samt
oklarheten rörande många ansvars- och skadeståndsfrågor inte tagit initiativ
till självständig fullföljd utan anslutit sig till åklagarens ställningstagande.
I det fal! att kronans skadeståndstalan helt eller delvis bifallits
borde indrivningsåtgärder med hänsyn till omständigheterna lämpligen
anstå. Härtill kommer att Hedberg alltsedan år 1962 allt mer varit uppta -

gen av handläggningen av bl. a. flera mycket omfattande expropriationsmål,
som tagit stor tid i anspråk. Domen i målet, som av Norra och Södra
Vedbo domsagas häradsrätt meddelades den 15 november 1962, har den 23
november 1966 kommit civilförvaltningen tillhanda. Häradsrätten dömde
Jacobsson för bl. a. olovligt brukande i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
och olaga sprängämnesinnehav men ogillade kronans yrkande om
skadestånd med 1 030 kronor. Därest Hedberg inte kontinuerligt och med
mycket små tidsintervaller efterfrågat domen — något som han på förut
anförda skäl åtminstone till en början inte ansåg sig ha anledning göra —
skulle mycket väl en förfrågan kunnat komma att göras vid sådan tidpunkt,
att domen kommit civilförvaltningen tillhanda först då fullföljdstiden gått
till ända. Uppenbarligen skulle i vart fall så varit förhållandet med eu påminnelse
vid senare tidpunkt än början av december 1962, eftersom fullföljdstiden
utgick den 6 december 1962.

Civilförvaltningen anförde: Ämbetsverket vill för egen del bekräfta att
Hedberg under många år varit hårt belastad med arbete för utförande av
kronans talan i flera omfattande rättegångar av för kronan stor ekonomisk
betydelse. Dessa rättegångar har under långa perioder fordrat koncentrerade
arbetsinsatser på tjänsterummet och utanför detta för förberedande
av kronans talan. I många fall har domstolsförberedelser och huvudförhandlingar
inför domstol krävt långa tjänsteresor med veckolång
frånvaro från tjänsterummet. Det torde under sådana förhållanden få anses
förklarligt att Hedberg inte avsänt påminnelse till åklagaren angående
ämbetsverkets hemställan i vad avsåg översändande av blivande dom i målet.
Efter det att Hedberg avsänt skrivelsen den 15 mars 1962 till landsfiskalen
har akten enligt anteckningar på densamma varit lagd på dagbok
för framtagning upprepade gånger. Detta visar att ärendet inte varit bortglömt.
Vid flera tillfällen under den långa tid som förflutit från det Hedberg
avlät skrivelsen har ärendet framtagits ur förvaringsskåpen. Vid alla
dessa tillfällen har Hedberg haft anledning överväga påminnelse hos landsfiskalen
för att efterhöra målets läge. Att förfrågan härom inte gjorts är
beklagligt. Hedberg medger också att han tid efter annan bort hålla sig
underkunnig om målets handläggning. Hans förklaring till underlåtenheten
härutinnan torde emellertid kunna godtagas. Civilförvaltningen synes
inte haft anledning att fullfölja talan mot domen i ersättningsfrågan. Någon
rättsförlust för kronan synes inte ha uppstått. Civilförvaltningen hemställer
att vad i ärendet förekommit inte måtte föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

Roupé förklarade: Han vill minnas att han vid avslutningen av huvudförhandlingen
för civilförvaltningens del beställde avskrift av domen. Möjligt
är dock även att han betraktade ingenjörkåren såsom företrädare för
kronan. Kårchefen har direkt från domsagokansliet fått avskrift av domen.
Skyldigheten att meddela målsäganden om målets utgång har tydligen

fallit i glömska eller betraktats som fullgjord i och med att kårchefen
underrättats. Beklagligtvis synes det sålunda vara fråga om ett förbiseende
under trycket av då rådande stora arbetsbörda.

2. Ersättningskravet

Hedberg anförde: Med skrivelse den 2 maj 1962 översände chefen för
Södertörns flygflottilj till civilförvaltningen en den 3 april 1962 av Kjell
och Nylén gjord gemensam skriftlig framställning till flottiljchefen. I denna
påstod de att överflygningar av deras fastigheter ägt rum vid två tillfällen
på morgonen den 16 mars 1962, varvid åtskilliga utvändiga och invändiga
skador genom lufttrycket uppkommit på fastigheterna. De begärde att representant
för flygvapnet skulle besiktiga de uppkomna skadorna och att
de därefter måtte ersättas för reparation av desamma. Efter genomgång av
ärendet hemställde Hedberg i skrivelse den 18 juli 1962 till flottilj chefen
om utförligare redogörelse för vad som förekommit. Av inkommen redogörelse
framgick att den 15—16 mars 1962 en samövning ägt rum mellan
luftvärnsförband grupperade bl. a. vid Tullingebasen och försvarsjakt
baserad på samma bas. Då några preciserade skadeståndsanspråk inte
framställts av vare sig Nylén eller Kjell samt de tillgängliga handlingarna
inte lämnade grund för närmare bedömning av skadornas omfattning,
ålder eller möjliga hänförlighet till ifrågavarande överflygning, överenskom
Hedberg med Nylén och Kjell om personligt sammanträffande
på platsen för genomgång av skadorna och diskussion om beräknandet
av eventuellt skadestånd. Sådant sammanträffande ägde rum den 14
november 1962, därvid Hedberg i närvaro av Nylén och Kjell genomgick
fastigheterna och antecknade påvisade skador. Dessa var av sådan
beskaffenhet — bl. a. förekom sprickor i fogarna mellan trästycken i ramoch
listverk —- att de väsentligen gav intryck av att ha uppkommit genom
ålder och normal förslitning. Sedan fortifikationsförvaltningen på Hedbergs
begäran ställt Bohman till förfogande höll denne i närvaro av vederbörande
ägare och Hedberg den 12 juli 1963 besiktning av vardera fastigheten.
I besiktningsutlåtande över förrättningen, vilket inkom till civilförvaltningen
den 19 juli 1963, anförde Bohman avslutningsvis: »Alldenstund
ej några fönsterrutor skadats, trots att fönstren voro stängda och då
takteglet ej krossats eller kastats ned och då de angivna skadorna voro
sådana att de vanligen uppstå i träbyggnader utan särskild åverkan kan
av besiktningen att döma överflygningen ej ha vållat skadorna. I övrigt kan
nämnas att kraftiga åskväder, stormar, snölaster och starka temperaturändringar
m. m. med större sannolikhet kan vålla sprickbildningar än överflygning
utan bang.» Med skrivelser den 25 juli 1963 översände Hedberg
kopia av besiktningsutlåtandet till envar av Nylén och Kjell. I skrivelserna
anförde Hedberg att Nylén och Kjell om de hade några synpunkter att anföra
mot innehållet i besiktningsutlåtandet borde meddela honom därom.

Han anmärkte vidare att de lämpligen borde samråda med byggnadstekniskt
sakkunnig, om de ansåg bedömning av tekniker utanför kretsen av
kronans befattningshavare objektivt önskvärd. Slutligen upplyste Hedberg
att han just påbörjat semester och åter skulle vara i tjänst den 19 augusti
1963 samt tilläde: »Jag skall då sätta mig i förbindelse med Eder.» Efter
avsändandet av skrivelserna den 25 juli 1963 har intet avhörts från Nylén
eller Kjell. Tyvärr har Hedberg, trots det avslutande beskedet i skrivelserna,
inte tagit kontakt med någon av dem. Efter det att besiktningsutlåtandet
inkommit och genomgåtts av Hedberg ansåg han det angeläget
att snarast översända detsamma till Nylén och Kjell. Hedberg hade erhållit
semester från och med den 22 juli 1963 men sökte före sin avresa från
Stockholm den 26 juli 1963 utföra vissa angelägna tjänsteuppgifter. Skrivelserna
den 25 juli 1963 tillkom därför under viss tidsknapphet och erhöll
«j den noggranna utformning som varit önskvärd. Han visste att han kort
tid efter sin återkomst från semestern eller i slutet av augusti 1963 skulle
avresa till Luleå och Jokkmokk för förberedande utredning i ett omfattande
expropriationsmål samt inställelse i detsamma vid huvudförhandling. Hans
avsikt med semesteruppgiften i skrivelserna var närmast att ange, att för
den händelse Nylén och Kjell önskade någon upplysning, Hedberg ej var
anträffbar förrän den 19 augusti 1963. Med tanke på den kort därefter
förestående tjänsteresan ansåg han sig vid skrivelsernas avlåtande lämpligen
böra under mellantiden sätta sig i förbindelse med dem för att ge dem
besked, när eventuella hänvändelser i frågan lämpligen kunde göras. Detta
föranledde den av honom senare ej beaktade avslutningen av skrivelsen.
Förbiseendet förklaras till en del av förberedelsearbetet med ovannämnda
expropriationsmål. Han har efter den 25 juli 1963 enbart beaktat, att sökandena
överhuvudtaget beretts tillfälle att bemöta besiktningsutlåtandet.
Med hänsyn till den bestämda men ur sökandenas synpunkter oförmånliga
slutsatsen i detsamma ansåg han sig kunna utgå från att Nylén och Kjell,
som tidigare med stort eftertryck, dock utan närmare precisering, hävdat
sina intressen, skulle avhörts om de inte acceperat Bohmans bedömning
eller i vart fall trott sig i stånd att kunna gendriva densamma. Att de efter
den 25 juli 1963 skulle i avvaktan på meddelande från hans sida ha avhållit
sig från att vidare hävda sina intressen torde med hänsyn till vad
som förekommit vid tidigare förhandlingar vara uteslutet.

Civilförvaltningen anförde: Nylén och Kjell har varit medvetna om
Hedbergs uppfattning att utsikterna för dem att erhålla ersättning var
små. Å andra sidan har Hedberg i skrivelser till dem den 25 juli 1963, då
Hedberg formellt redan hade påbörjat semester, förklarat att han skulle
sätta sig i förbindelse med dem, då han återkom i tjänst den 19 augusti
1963. Denna förklaring kunde ha givit Nylén och Kjell anledning tro att
Hedberg för sin del inte ansett ärendet ännu vara i sådant skick att det
kunde slutligt avgöras. Den avgivna förklaringen måste i varje fall be -

traktas som ett löfte att ta ny kontakt och därför borde sådan också ha
tagits. Hedbergs ådagalagda goda vilja att innan han reste på semester giva
Nylén och Kjell det besked som han då kunde lämna torde emellertid visa att
han också varit beredd att utöver vad redan skett låta Nylén och Kjell ytterligare
argumentera för sina anspråk, om de så önskade. Onekligen har de
också själva haft möjlighet att återkomma i ärendet, vilket de vid tiden
för avgivande av Hedbergs yttrande ännu inte gjort. På uppdrag av chefen
för juridiska byrån, krigsrådet Curt Nilsson, har Hedberg därefter satt
sig i förbindelse med Nylén, som därvid å egna och Kjells vägnar förklarat
att de efter att ha studerat Bohmans utlåtande förstått att de inte hade
stora utsikter att få ersättning. De förmenade emellertid att de ur ersättningssynpunkt
skulle ha blivit sämre behandlade än andra i trakten boende
fastighetsägare. Med anledning härav har civilförvaltningen undersökt
om och i vad mån ersättning för skador av det slag, varom här är fråga,
utgivits till fastighetsägare i trakter som kan antagas mera regelbundet
överflygas av flygplan från Södertörns flygflottilj. Vid undersökningen
har framkommit att ersättning utgivits för skador som uppstått vid överflygning
av en fastighet i Handen med fyra flygplan under ingång för
landning. Vid överflygningen hade en kristallkrona fallit ned, ett fönster
skadats och tegelpannor krossats. I övrigt har ersättning utgivits för skador
på djur som skrämts vid överflygning. I samtliga fall har orsakssammanhanget
mellan överflygning och uppgivna skador varit mera påtagligt
än i det nu förevarande fallet. Nylén har nu förklarat att han och Kjell är
beredda att godtaga en ersättning av 500 kronor vardera. Ehuru civilförvaltningen
inte minst på grund av Bohmans utlåtande fortfarande finner
det tveksamt, om sådant orsakssammanhang föreligger mellan överflygningen
och uppgivna skador på fastigheterna att kronan kan anses skadeståndsskyldig,
har civilförvaltningen den 17 januari 1967 under beaktande
av vad sakägarna uppgivit om händelseförloppet vid överflygningarna beslutat
inhämta yttrande i ersättningsfrågan från försvarets skaderegleringsnämnd.
Skulle nämnden inte motsätta sig utgivande av ersättning enligt
sökandenas slutligt framställda yrkanden, är civilförvaltningen beredd att
tillerkänna Nylén och Kjell vardera 500 kronor i ett för allt. Under åberopande
av vad sålunda anförts och under hänvisning till Hedbergs förklaring
om anledningen till att han inte tagit den i skrivelserna den 25 juli 1963
utlovade kontakten med sakägarna hemställer civilförvaltningen att vad i
ärendet förekommit inte måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare
åtgärd.

Den 28 februari 1967 inkom från civilförvaltningen handlingar utvisande
att försvarets skaderegleringsnämnd den 15 februari 1967 beslutat avstyrka
att envar av Nylén och Kjell bereddes gottgörelse med 500 kronor,
enär enligt nämndens bedömande ej sådant orsakssammanhang förelåg
mellan överflygningarna och de uppgivna fastighetsskadorna att kronan

blivit ersättningsskyldig. Med anledning härav har civilförvaltningen i skrivelser
den 21 februari 1967 till Nylén och Kjell meddelat att ersättningsanspråken
ej kunnat bifallas.

3. Vedleveransen

Hedberg anförde: I skrivelse den 19 juni 1962 till audilören Ulf Lindqvist
anmälde befälhavaren för Bodens försvarsområde för åtgärd att Sundström
vid leveranstidens utgång resterade med 2 030 kubikmeter pannved. Skrivelsen
jämte därvid fogade handlingar rörande ifrågavarande upphandling
översändes av Lindqvist den 20 juni 1962 till civilförvaltningen och inkom
dit den 25 juni 1962. Ärendet lottades på Hedberg. Han inriktade sig
omedelbart på att med ledning av de! tillgängliga materialet bilda sig en
uppfattning om vilka åtgärder mot Sundström som kunde vara möjliga
och lämpliga. För komplettering av de för ärendets bedömning väsentligaste
uppgifterna avlät civilförvaltningen den 13 juli 1962 en av Hedberg
avfattad skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren med hemställan om
besked i vissa hänseenden. I skrivelse till civilförvaltningen den 24 juli
1962 lämnade försvarsområdesbefälhavaren begärda besked. Efter sin återkomst
från semester den 15 augusti 1962 genomgick Hedberg på nytt handlingarna
i ärendet. Han fann därvid att i då föreliggande läge grunden för
kronans rätt att utfå skadestånd tillsvidare inte förändrades samt att det
endast återstod att ur uppgifter om faktiskt skedda senare vedköp beräkna
kostnaden för vad som kunde anses vara täckningsköp motsvarande
Sundströms uteblivna leverans. Hedberg ansåg därför, bl. a. med hänsyn
till handläggningen av ärenden med högre angelägenhetsgrad, däribland ett
stort antal mycket vidlyftiga expropriationsmål, vilka tagit mycket tid och
uppmärksamhet i anspråk, slutförandet av nu ifrågavarande ärende ej särskilt
brådskande. Givetvis är han medveten om att det varit önskvärt att
ärendet tidigare avgjorts och kunnat avföras ur diariet. I anslutning till
vissa telefonförfrågningar från försvarsområdesintendenten rörande Sundströms
anbud i annat upphandlingsärende upptog Hedberg i januari 1965
frågan om jämförelse mellan kostnaden för eventuella täckningsköp och
anbudssumman enligt Sundströms anbud för resterande ved. Hedberg framställde
frågor härutinnan per telefon och bekräftade vad som från hans
sida förekom under samtalet genom skrivelse till försvarsområdesintendenten
den 19 januari 1965. I skrivelse den 5 februari 1965 lämnade försvarsområdesintendenten
uppgifter rörande under maj 1962 samt för bränsleåret
1962/63 för förband inom Bodens garnison skedda vedköp. På grund
av dessa uppgifter kan vid beräkningen av den skada som kronan åsamkats
anläggas följande synpunkter. På en bristkvantitet av 2 030 m3 pannved
belöper av anbudssumman 54 810 kronor. Denna brist har täckts dels
genom upphandling den 15 maj 1962 av 50 m3 ribb- och bakaved å 24 kronor/m3,
500 in3 pannved å 30 kronor/m3 och 50 m3 prima björkved å 37

kronor/m3 eller sammanlagt 600 ms till ett pris av 18 050 kronor, dels genom
intern omdisponering av ett lager av 300 in3 prima björkved å 37 kronor
50 öre/m3 motsvarande 11 250 kronor och dels genom inköp av långved
(bakaved) i september 1962 i samband med upphandling för bränsleåret
1962/63. Den till täckande av bristen beräknade kvantiteten långved utgör
1 130 m3 å 21 kronor 50 öre/m3 eller 24 295 kronor. Kostnaderna för
täckningsköp utgör alltså (18 050 -f- 11 250 + 24 295 =) 53 595 kronor.
Hänsyn bör emellertid tagas till att beträffande kvantiteten 1 130 in3 långved
ett tillägg bör beräknas med 3 kronor 80 öre/m3 för uppkapningskostnad
samt att genom uppkapningen kvantiteten minskas med omkring 10 %.
Sålunda bör för långveden beräknas ytterligare kostnad med (3,80 -f- 0,10
X 21,50 ==) ungefär 6 kronor/m3 eller sammanlagt 6 780 kronor. Anbudssumman
för 2 030 in3 pannved, 54 810 kronor, skall alltså jämföras med antingen
den direkta köpeskillingen för ersättningsved, 53 595 kronor, eller
samma belopp ökat med 6 780 kronor, d. v. s. 60 375 kronor. Sistnämnda
jämförelse ger vid handen en merkostnad för kronan av 5 565 kronor. Detta
är den för Sundström mest oförmånliga beräkning av merkostnaden som
rimligen kan göras med ledning av föreliggande material. Eftersom kronan
i september 1962 till komplettering av brister i Sundströms leveranser och
för det normala behovet bränsleåret 1962/63 inköpt bl. a. 2 000 in3 prima
björkved å 37 kronor 50 öre/m3 samt 3 000 m3 långved å 21 kronor 50
öre/m3 kan den synpunkten anläggas på skadeståndsberäkningen, att
Sundström inte bör belastas med kostnaden för dyrare sortiment utan att
jämförelsen bör göras med utgångspunkt från inköp av hela restpartiet i
form av det billigaste sortimentet eller långved. Med ovan omförmälda tilllägg
skulle kostnaden bli (2 030 X 27,50 =) 55 825 kronor, innebärande en
merkostnad av 1 015 kronor i förhållande till anbudssumman. Med utgångspunkt
från enbart köpeskillingen skulle kostnaden för täckningsköpen
uppgå till (2 030 X 21,50 =) 43 645 kronor. Med hänsyn till vanskligheterna
att tillämpa det tillgängliga faktiska underlaget på beräknandet av
skadeståndsanspråk mot Sundström och då det rentav kan ifrågasättas om
med hänsyn till kvalitetsutbyten och interna lagerdispositioner någon skada
för kronan över huvud uppkommit, avser Hedberg att föredraga ärendet för
slutligt avgörande av ämbetsverket med förslag att vidare åtgärder mot
Sundström inte skall vidtagas.

Civilförvaltningen anförde: Hedbergs yttrande innehåller utredning angående
den skada kronan kan anses ha lidit till följd av Sundströms underlåtenhet
att fullgöra sina vedleveranser. Av utredningen, mot vilken civilförvaltningen
inte finner skäl till erinran, framgår att skadan inte låter sig
exakt beräknas. En uppskattning av skadans storlek måste byggas på mycket
vaga uppgifter om relevanta fakta. Då härtill kommer att skadan enligt
den av Hedberg gjorda utredningen torde få anses vara relativt obetydlig,
har civilförvaltningen funnit sig inte böra inleda rättegång mot

Sundström. Denne torde inte kunna förmås att utan dom erlägga skadestånd.
Vid denna bedömning av sakfrågan har civilförvaltningen i skrivelse
den 10 januari 1967 föreslagit försvarets intendenturverk besluta att
vidare åtgärder inte skall vidtagas mot Sundström. På grund av vad sålunda
anförts och med hänvisning till vad Hedberg anfört om orsakerna
till att ärendet inte tidigare avgjorts hemställer civilförvaltningen att vad i
ärendet förekommit inte måtte föranleda någon militieombudsmannens vidare
åtgärd.

Enligt skrivelse den 23 februari 1967 från intendenturverket till försvarsområdesbefälhavaren
har beslut fattats i enlighet med civilförvaltningens
förslag att rättsliga åtgärder inte skulle vidtagas för fastställande av Sundströms
betalningsskyldighet.

Till komplettering av utredningen upprättades den 6 februari 1967 inom
militieombudsmansexpeditionen en promemoria angående de uppgifter som
i de av civilförvaltningen under åren 1962—1966 till justitiekanslern lämnade
förteckningarna över oavslutade ärenden avgivits beträffande ifrågavarande
ärenden. I promemorian anfördes: Beträffande rättegångsmålet
har i 1964 års förteckning i kolumnen för vidtagna åtgärder antecknats
»Mål om ansvar för olovligt tillgrepp m. m. med skadeståndsyrkande av
kronan anhängigt vid Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt». I samma
kolumn har i 1965 års förteckning angivits »Ersättningsfråga prövad
av domstol. Indrivning skall ske» och i 1966 års förteckning »Indrivn av
utdömd ersättn vidtages. Sinnesundersökn i ansvar smålet». Beträffande
ersättningskravet har i 1966 års förteckning i kolumnen för vidtagna åtgärder
antecknats »Preliminär besiktning och syn har ägt rum. Preciserade
krav avvaktas». I fråga om vedleveransen har i 1966 års förteckning i kolumnen
för vidtagna åtgärder antecknats »Utredn har gjorts om extra kostn
uppstått för kronan genom senare täckningsköp. Viss komplettering erfordras».

Med överlämnande av bl. a. nämnda promemoria hemställde militieombudsmannen
den 17 april 1967 att civilförvaltningen ville inkomma med utredning
huruvida chefen för juridiska byrån och chefen för dess allmänna
sektion fullgjort vad på dem ankommit i fråga om behandlingen av ifrågavarande
ärenden ävensom med eget yttrande. Därvid hänvisade militieombudsmannen
till 3 och 4 §§ i den för civilförvaltningen den 11 december
1963 fastställda arbetsordningen. Enligt 3 § skall krigsråd bistå generaldirektören
vid utövandet av tillsynen över ämbetsverkets personal samt öva
inseende över den honom underställda byrån och leda arbetet inom densamma.
I 4 § föreskrives att sektionschef skall ha tillsyn över göromålen
inom sektionen, vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt upptages
till behandling och ansvara för att beslut i de på sektionen handlagda ärendena
utan dröjsmål expedieras, åliggande det sektionschef att i sådant

syfte regelbundet granska byrådiarier och andra expeditionshandlingar
samt närmast under krigsrådet på byrån öva tillsyn över att på sektionen
anställd personal fullgör sina skyldigheter.

Den 24 maj 1967 inkom civilförvaltningen med yttranden från krigsrådet
C. Nilsson, chef för juridiska byrån, och avdelningsdirektören S. Ohlsson,
chef för allmänna sektionen, ävensom med eget yttrande. Vid Nilssons
yttrande var fogade tre promemorior, som upprättats av Nilsson den 31 juli
1961, den 2 juli 1964 och den 8 april 1965, samt en promemoria som upprättats
den 14 juli 1965 av en i samverkan mellan civilförvaltningen och
statskontoret tillsatt arbetsgrupp för prövning av juridiska byråns organisation.

Nilsson anförde: De åsyftade bestämmelserna i 3 § i arbetsordningen
avser dels krigsrådets arbetsledning, dels ock hans tillsyn över den honom
underställda personalen. Den arbetsledande funktionen avser inte blott fördelning
av arbetet mellan byråns tjänstemän och övervakning av att de
fullgör sina uppgifter. Den avser framför allt att ge anvisningar om handläggningen
av olika mål och ärenden och om vilka konkreta åtgärder som
i varje fall skall vidtagas för att önskade syften skall vinnas. För att underlätta
övervakningen av att ärendena liandlägges »utan onödig tidsutdräkt»
(4 § arbetsordningen) skall tjänsteman enligt bestämmelse i av
krigsrådet fastställda byråföreskrifter varje kvartal avgiva rapport på särskild
blankett om tilldelade ärenden. Av uppgifterna på blanketten kan
genast avläsas hur balansen ändrats från närmast föregående kvartalsskifte.
På blankettens baksida skall dessutom för äldre ärenden angivas
vad som senast åtgjorts och varför de ej slutförts samt när de beräknas bli
slutförda. Med ledning av dessa uppgifter kan chefen för byrån, om han
finner anledning därtill, påfordra närmare besked om olika ärendens handläggning.
Så sker också. Å andra sidan måste medges att det i vissa fall
trots förut nämnda uttryckliga bestämmelse fordrats särskilda påminnelser
för att befattningshavarna skall lämna uppgifterna. Tre gånger per år
lämnas från registratorslcontoret förteckningar över inte slutligt avgjorda
ärenden (rekapitulationsrapporter) till generaldirektören. Innan dessa vidarebefordras
till honom lämnas de till krigsrådet, som därvid hastigt
granskar rapporterna och gör de föreställningar hos vederbörande tjänstemän,
vartill han kan finna fog. På grund av mängden av balanserade ärenden
är det inte möjligt att göra någon mera ingående detalj granskning.
Generaldirektörens granskning av rekapitulationsrapporterna föranleder
honom att i vissa fall göra förfrågningar, som i sin tur kan föranleda påskyndande
av handläggningen, om så är möjligt. Den egentliga arbetsledningen,
d. v. s. ledningen av ärendenas och målens handläggning, kräver
stor arbetsinsats från krigsrådets sida. Detta gäller naturligtvis inte de
mera rutinbetonade skaderegleringsmålen, varav flertalet numera avgöres
av lägre tjänstemän. De mera kvalificerade skadeståndsmålen samt tvistemål

av annat slag ävensom expropriationsmål och vattenmål fordrar i vissa
fall omfattande utredningar, innan de blir färdiga att avgöras eller att
överlämnas till domstols avgörande. Vare sig beslutanderätten ligger hos
krigsrådet eller på högre nivå måste krigsrådet ge vederbörande handläggare
anvisningar och råd angående de åtgärder som kan erfordras för att
ärendet skall bli på bästa sätt förberett för avgörande. För detta ändamål
har krigsrådet tillämpat den öppna dörrens politik, d. v. s. han har i den
mån han inte varit upptagen av sammanträde, besök eller liknande ständigt
stått till förfogande för tjänstemännen på bjnån. Arbetssituationen på juridiska
byrån har sedan länge varit pressad. Byrån omfattar utöver allmänna
sektionen och skadevärderingsdetaljen även indrivningsdetaljen
samt patenttekniska och patenträttsliga sektionerna. Nilsson medger att
dröjsmål förekommit i handläggningen av de ärenden som avses i militieombudsmannens
remiss. Tyvärr tillhör Hedberg de tjänstemän som haft
svårt att ställa i ordning och lämna sådana kvartalsrapporter som förut
nämnts. Han har rid olika tillfällen muntligen påmints om att sådana skall
lämnas. Under hänvisning till sina många maktpåliggande uppgifter under
en lång följd av år avseende bl. a. omfattande rättegångar i olika delar av
landet har han emellertid ursäktat sig för sin underlåtenhet härutinnan.
Även om Nilsson inte uttryckligen godtagit ursäkten, har han inte funnit
lämpligt att pressa Hedberg för hårt i fråga om kvartalsrapporterna, i synnerhet
som Nilsson vetat att Hedberg offrat många dagar för vilka han beviljats
semester till förberedelse av rättegångar, i vilka han uppträtt som
kronans ombud. Vid bedömningen av Nilssons handlande i berörda hänseende
hemställer han att hänsyn även tas till vad ovan och i de bifogade promemoriorna
anförts om arbetsbördan på byrån.

Av promemoriorna inhämtas följande.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 föreslog civilförvaltningen
att juridiska byrån skulle omorganiseras på en juridisk byrå och en patentbyrå.
Till grund för förslaget låg den av Nilsson den 31 juli 1961 upprättade
promemorian. I denna anfördes bl. a. att patentärendena var väsensskilda
från juridiska byråns övriga ärenden, att detta splittrade krigsrådets
arbetsinsatser till förfång för arbetet inom båda ärendegrupperna samt att
patentärendena fordrade särskild och helst odelad uppmärksamhet från
krigsrådets sida. Kungl. Maj :t medgav viss förstärkning av den personal
sam handlade patentärenden men i övrigt föranledde framställningen ingen
åtgärd. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 föreslog civilförvaltningen,
i enlighet med vad Nilsson anfört i promemorian den 2 juli 1964,
ånyo att juridiska byrån skulle uppdelas i en juridisk byrå och en patentbyrå.
Inte heller denna gång bifölls förslaget. Emellertid fann departementschefen
att chefen för juridiska byrån borde avlastas vissa göromål. Med anledning
härav anslogs medel för vissa provisoriska anordningar vid byrån.
Därefter verkställde den ovannämnda arbetsgruppen omprövning av juridiska
byråns organisation. Arbetsgruppen konstaterade att det på krigsrådet på
juridiska byrån ankommande kvalificerade arbetet var så omfattande och i
flera avseenden så krävande att organisatoriska åtgärder måste vidtagas

95.

för att inte allvarliga missförhållanden skulle uppstå. Arbetsgruppen ansåg
alt frågan kunde lösas genom sådan arbetsfördelning mellan krigsrådet och
sektionscheferna att det på krigsrådet ankommande arbetet blev av rimligomfattning.
Den föreslog därför civilförvaltningen att i sin arbetsordning
eller i annan form fatta beslut av innebörd att krigsrådet befriades från befattning
med löpande ärenden, som inte på grund av sin betydelse eller
svårighetsgrad alltjämt borde behandlas av krigsrådet. Det förutsattes emellertid
att den allmänna ledningen och övervakningen av byråns arbete kvarlåg
hos krigsrådet.

Ohlsson anförde: Det torde för chefen för juridiska byråns allmänna
sektion vara svårt förhindra att dröjsmål någon gång förekommer i handläggningen
av ett ärende. Ett eftersättande av hans åliggande att vaka över
att ärendena utan onödig tidsutdräkt företages till behandling torde böra
bedömas med hänsynstagande till omfattningen av hans övriga åligganden.
Arbetet med hans egna ärenden (huvudsakligen expropriationsmål), andra
tjänstemäns föredragning av ärenden för honom, lottning av nya ärenden,,
den konsulterande verksamheten gentemot försvarets myndigheter, besvarande
av remisser och annat löpande arbete gör att tiden för övervakandet
av hur andra tjänstemän handlägger sina ärenden blir knapp. Vad beträffar
Hedberg har denne under ett flertal år haft på sig lottade få men mycket
omfattande och arbetskrävande ärenden. På grund av Hedbergs arbetsbörda
har Ohlsson, såvitt han kan minnas, inte lottat något nytt ärende
på honom utan att först efterhöra om han med hänsyn till sin arbetsbelastning
ansåg sig kunna åtaga sig mera. Genom att Hedberg haft ett jämförelsevis
ringa antal ärenden har Ohlsson bedömt att Hedberg, även om
han varit hårt arbetsbelastad, bör ha haft sådan överblick över ärendena
alt onödig tidsutdräkt i fråga om handläggningen av något enskilt ärende
inte behövde förekomma och att han med hänsyn till arten av sina ärenden
bäst kunde bedöma själv i vilken ordning handläggningsåtgärder med
hänsyn till angelägenhetsgrad borde vidtagas. Ohlsson har vid olika tillfällen
under uppföljning av ärendenas handläggning lottat över ett ärende
från en tjänsteman till annan, då han insett att den förre — på grund av
sjukdom eller av annan orsak -— hindrats att handlägga ärendet tillräckligt
snabbt. Han har emellertid inte omlottat ärende från Hedberg till annan,
då han inte ansett handläggningen av Hedbergs ärenden främjas därav.
Arbetsbördan för övriga jurister vid byrån är nämligen redan förut
stor, till viss del beroende på rådande vakanser.

Civilförvaltningen anförde: De besvärliga arbetsförhållandena på juridiska
byrån har under senare år ägnats stor uppmärksamhet från verksledningens
sida. Flera utredningar har gjorts, med början år 1961, och
följts av framställningar till Kungl. Maj :t. Civilförvaltningen hänvisar härvid
till ovannämnda promemorior, särskilt den som upprättats av arbetsgruppen.
Med den av arbetsgruppen föreslagna arbetsfördelningen ansågs,
det bl. a. bli möjligt för krigsrådet att i önskvärd utsträckning ägna upp -

märksamhet åt mera allmänna frågor inom byråns verksamhetsområde,
vilket syntes särskilt angeläget på patentområdet. Sedan organisatoriska
förutsättningar skapats för en sådan ordning, har den numera genomförts.
Såsom framgår av Nilssons yttrande har civilförvaltningen försökt att på
olika sätt underlätta övervakningen av att ärendena handlägges »utan
onödig tidsutdräkt». Detta har skett dels genom bestämmelser i byråföreskrifterna
om kvartalsrapporter från de enskilda tjänstemännen på juridiska
byrån angående arbetsläget, dels ock genom bestämmelser i arbetsordningen
respektive byråföreskrifterna om rekapitulationsrapporter tre
gånger årligen. Självfallet innehåller dessa rapporter ytterst kortfattade
uppgifter om varje särskilt ärende. Det torde ligga i sakens natur att den
granskning som kan göras på grundval av rapporterna måste bli summarisk,
men den är dock ägnad att rikta uppmärksamheten på ärenden som
börjat bli gamla och kan därigenom ge anledning till förfrågningar hos
vederbörande tjänsteman eller närmare undersökningar. Den stora mängd
ärenden som av naturliga skäl samtidigt är under arbete på juridiska byrån
eller som där vilar i avvaktan på komplettering av yrkanden eller utredning
torde emellertid göra en övervakning av de enskilda ärendena betydligt
svårare än vad fallet är på övriga byråer. Arten och omfattningen av
ärendena på dessa gör att »omsättningen» där blir snabbare. Detta medför
i sin tur att rekapitulationsrapporterna upptar ett väsentligt mindre antal
ärenden. Vid handläggningen av de ärenden som nu är i fråga har förekommit
dröjsmål av Hedberg, vilken allmänt sett utfört sina ofta komplicerade
och betungande arbetsuppgifter med stor skicklighet och betydande
arbetsinsats. Beklagligtvis har tillsynen över Hedbergs arbete från hans
närmaste chefers sida inte alltid varit så effektiv som hade varit önskvärt.
Härtill torde ha bidragit det anseende Hedberg åtnjutit för kunnighet och
arbetsförmåga. Hedberg borde emellertid ha avkrävts de föreskrivna kvartalsrapporterna.
Om så skett hade bättre förutsättningar förelegat för att
på ett tidigare stadium upptäcka dröjsmålen. I vart fall borde det inte i den
utsträckning som synes skett ha överlämnats åt Hedberg själv att bedöma
arbetsläget i sina ärenden. För vad som brustit i tillsyn torde såväl Nilsson
som Ohlsson vara ansvariga. Emellertid synes bedömningen av vad som
kan läggas dem till last böra göras mot bakgrunden av vad förut sagts om
arbetsförhållandena på juridiska byrån. Den nyligen genomförda omorganisationen
av byråns ledning torde ge bättre förutsättningar för en god
arbetsledning, och det är civilförvaltningens förhoppning att detta skall
medverka till att sådana dröjsmål som det nu är fråga om inte vidare skall
behöva uppkomma. Vidare må nämnas att civilförvaltningen genom beslut
den 19 maj 1967 tillsatt en arbetsgrupp, bestående av verkets organisationsföredragande
samt representanter för juridiska byrån, med uppdrag
att göra en översyn av systemet för diarieföring på byrån och därmed
sammanhängande frågor i syfte att nå fram till större överskådlighet över

arbetsläget. Med hänsyn till det anförda hemställer civilförvaltningen att
militieombudsmannen måtte låta bero vid vad som förekommit.

I skrivelse den 30 juni 1967 till civilförvaltningen framhöll militieombudsmannen
att på sätt framgick av förutnämnda, inom militieombudsmansexpeditionen
den 6 februari 1967 upprättade promemoria vissa uppgifter
om ifrågavarande ärenden inte syntes överensstämma med verkliga
förhållandet samt hemställde om yttrande av vederbörande. Den 8 augusti
1967 inkom civilförvaltningen med yttranden, i vilka anfördes följande.

Hedberg: Såvitt angår juridiska byrån förfares vid uppgörandet av de
ärendeförteckningar som årligen lämnas till justitiekanslern på följande
sätt. Inom byråns expedition upprättas med ledning av diarierna och kopior
av tidigare ärendeförteckningar en förteckning över ärenden som inkommit
före nästföregående års slut men under februari innevarande år ännu
inte blivit slutligt handlagda. Förteckningen uppdelas på separata listor,
var och en avseende viss befattningshavare och upptagande på denne lottade
ärenden. Redan i detta läge har listorna fått sin slutgiltiga form utom
beträffande kolumnerna 5 »Vidtagna åtgärder» och 6 »Anm.». För ifyllande
av konceptet i dessa kolumner samt granskning i övrigt av uppgifterna
överlämnas respektive lista till den befattningshavare som handlägger däri
upptagna ärenden. Sedan dessa åtgärder vidtagits utslcrives med de separata
listorna som underlag den slutliga förteckningen för hela byrån. Inte minst
med hänsyn till sättet för upprättandet av förteckningen är det uppenbart
att varje befattningshavare beträffande på honom lottade ärenden är ansvarig
för riktigheten av lämnade uppgifter. Förteckningens form av översiktlig
tablå medför att uppgifterna i de särskilda kolumnerna får en så kort
och sammanträngd form som möjligt. Från denna utgångspunkt har Hedberg
sökt redogöra för varje ärendes allmänna läge samt för i ärendet vidtagna
åtgärder, särskilt de senaste. Givetvis skall uppgifterna i sak vara riktiga.
Med stöd av uppgifter i akterna och egen kännedom om handläggningsläget
i varje ärende har han sökt formulera uppgifterna efter denna princip.
Handläggningen av löpande göromål har ofta medfört att kort tid stått till
förfogande för genomgång av listorna och ifyllande av uppgifterna. De år
varunder de av militieombudsmannen berörda förteckningarna lämnats har
Hedberg haft att handlägga ett antal mycket omfattande mål, särskilt expropriationsmål.
Just vid den tid då förteckning skulle avges har regelmässigt
såväl domstolsinställelser som upprättande av omfattande skrifter till domstolar
varit aktuella för honom. Han vill emellertid framhålla att han är
fullt medveten om att viss anhopning av stora och kanske svåra arbetsuppgifter
i princip inte får åberopas som skäl för att andra tjänsteåligganden
ej utföres med all nit och omsorg men att det i praktiken ej torde kunna
undvikas att sådant förhållande spelar en viss roll i angivna hänseende. De
uppgifter om vidtagna åtgärder som lämnats beträffande rättegångsmålet
har beklagligtvis genom olika omständigheter fått en otillfredsställande av -

4—670364. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

fattning. Såsom han i tidigare avgivet yttrande uppgivit ansåg han sig, sedan
åklagaren erhållit i uppdrag att föra kronans skadeståndstalan och föranstalta
om att blivande dom i målet skulle översändas till civilförvaltningen,
rätt länge ej ha anledning att påminna om domen, särskilt som han
under hand fått visserligen ofullständiga och som det senare visat sig missvisande
uppgifter om att målets handläggning skulle fördröjas med hänsyn
till den tilltalades hälsotillstånd. Vid avgivandet av uppgifterna i 1964 års
förteckning ansåg han sig åtminstone ha formell grund för påstående att
mål om ansvar och skadestånd var anhängigt vid domstol. Givetvis borde
han redan då ha närmare kontrollerat förhållandet. Detsamma gäller också
förhållandena vid avfattandet av uppgifterna i 1965 och 1966 års förteckningar.
Avsaknaden av domen gjorde att underlaget för formuleringen av
dessa uppgifter blev osäkert. Han fick bygga dem på vissa knapphändiga
underhandsupplysningar och därav dragna slutsatser. Anledningen till att
han inte införskaffade domen är för honom själv svår att finna. Vid sidan
av den omständigheten att domen en gång redan skriftligen beställts torde
hans handläggning av andra omfattande rättegångsmål vara den främsta
anledningen till hans bristande uppmärksamhet. Härtill kommer de bedömningar
rörande kronans möjligheter och skäl till fullföljd i målet samt
lämplig tid för påbörjande av eventuella indrivningsåtgärder, för vilka Hedberg
redogjort i sitt tidigare yttrande. Hans avsikt med uppgifterna i 1965
och 1966 års förteckningar var att ange att indrivningsåtgärder, som kunde
påkallas av den meddelade men för honom inte tillgängliga domen, skulle
vidtagas men att frågan härom med hänsyn till upplysningarna om den
dömdes hälsotillstånd och övriga omständigheter borde anstå. Uppgifterna
har varit bristfälligt underbyggda och i sin knapphändiga formulering missvisande.
Någon avsikt att lämna i sak oriktig uppgift har inte förelegat. Vad
beträffar uppgifterna rörande ersättningskravet stämmer dessa, såvitt Hedberg
kan finna, med verkliga förhållandet. Detsamma gäller uppgifterna i
1965 års förteckning angående vedleveransen. Då 1966 års förteckning uppgjordes
beträffande sistnämnda ärende bedömde Hedberg att vissa uppgifter
om sågningskostnader, fraktförhållanden m. m. behövde kompletteras för
erhållande av exakta prisjämförelser, om inte det redan förefintliga beräkningsunderlaget,
som senare blev fallet, kunde anses tillfyllest för ärendets
slutliga prövning.

Ohlsson: Han hade undertecknat berörda förteckningar med undantag
av 1965 års förteckning, som Hedberg undertecknat såsom förordnad för
Ohlsson. Ohlssons undertecknande hade inte föregåtts av kontroll av att vad
som angivits om vidtagna åtgärder överensstämde med verkliga förhållandet.
En sådan kontroll har enligt Ohlssons bedömande med hänsyn till stor
tidsåtgång i förhållande till nyttan inte rimligen kunnat påfordras. För
arbetet på juridiska byrån innebär sektionschefens granskning av förteckningarna
ett sätt att kontrollera att åtgärder verkligen vidtages för att bringa

ärendena till slutligt avgörande utan onödig tidsutdräkt. En arbetsledares
finläsning av uppgifterna om vilka åtgärder som redan vidtagits torde däremot
av praktiska skäl inte komma i fråga.

Nilsson: Han hade inte tagit annan befattning med förteckningarna än
att han gjort förfrågningar bos olika tjänstemän för att förvissa sig om att
förteckningarna skulle komma att avlämnas inom föreskriven tid. Mot vad
Ohlsson anfört har Nilsson intet att erinra.

Civilförvaltningen: Vad angår rättegångsmålet har i 1965 och 1966 års
förteckningar otvivelaktigt influtit uppgifter, som tyvärr måste betecknas
som missvisande. Ansvaret härför torde åvila Hedberg. Enligt civilförvaltningens
mening finns det inte anledning ifrågasätta riktigheten av Hedbergs
uttalande att han inte haft någon avsikt att lämna i sak oriktig uppgift.
De missvisande uppgifterna synes emellertid ha varit ägnade att avleda
uppmärksamheten från det dröjsmål, som ägt rum vid handläggningen
av detta ärende. Att lägga Ohlsson till last att han inte upptäckt
uppgifternas bristfällighet synes knappast rimligt. Praktiska skäl torde göra
det synnerligen svårt för honom att i minsta detalj granska varje uppgift
av sådan art som här är i fråga. Vad nu sagts gäller i än högre grad om
Nilsson. Vad beträffar de två övriga ärendena torde beskrivningarna av vidtagna
åtgärder ehuru summariska dock tämligen väl återge de faktiska förhållandena.
Ordet »avvaktas» i 1966 års förteckning beträffande ersättningskravet
synes dock inte adekvat mot bakgrunden av Hedbergs löfte i
skrivelserna den 25 juli 1963 att sätta sig i förbindelse med Nylén och
Kjell men torde ha sin förklaring i att Hedberg förbisett detta löfte. I fråga
om vedleveransen har i 1966 års förteckning antecknats bl. a. att viss komplettering
erfordras, men vad denna komplettering skulle avse synes oklart.
Nämnda passus torde närmast få ses som ett uttryck för Hedbergs tveksamhet
vid bedömningen av detta komplicerade ärende. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 september 1967 till civilförvaltningen
följande.

Vad angår ärendet JB 2311/61, rättegångsmålet, visar utredningen följande.
Sedan civilförvaltningen i slutet av 1961 fått del av vissa förundersökningshandlingar
angående en för brott misstänkt förrådsman, anhöll
förvaltningen genom skrivelse den 15 mars 1962 till åklagaren att denne i
blivande rättegång skulle föra kronans skadeståndstalan samt beställa och
till förvaltningen låta översända utskrift av domen i målet. Åklagaren
Roupé anhängiggjorde sedermera ansvarstalan mot förrådsmannen och yrkade
för kronans räkning skadestånd med 1 030 kronor, men detta yrkande
ogillades i den dom som den 15 november 1962 meddelades i målet. Roupé
underlät emellertid att föranstalta om att civilförvaltningen tillställdes utskrift
av domen. I civilförvaltningens ärende, som handlades av byrådirek -

100

tören Hedberg, företogs under tiden den 16 mars 1962—den 18 oktober 1966,
då jag påbörjade inspektion av civilförvaltningen, inte någon åtgärd. Däremot
lämnade Hedberg vissa uppgifter om ärendet i de förteckningar över
oavslutade ärenden som civilförvaltningen årligen avgivit till justitiekanslern.
Sålunda är i 1964 års förteckning antecknat: »Mål om ansvar för
olovligt tillgrepp in. in. med skadeståndsyrkande av kronan anhängigt vid
Norra och Södra Vedbo domsagas häradsrätt», i 1965 års förteckning: »Ersättningsfråga
prövad av domstol. Indrivning skall ske» och i 1966 års förteckning:
»Indrivn av utdömd ersättn vidtages. Sinnesundersökn i ansvarsmålet».

Beträffande ärendet Jb 1094/62, ersättningskravet, är utrett: Två fastighetsägare
hade framställt anspråk på ersättning för skador som skulle ha
uppkommit på deras fastigheter till följd av överflygning av militära flygplan
i mars 1962. Med översändande av ett besiktningsutlåtande meddelade
Hedberg, som inom civilförvaltningen handlade ärendet, i särskilda skrivelser
den 25 juli 1963 till fastighetsägarna att han skulle sätta sig i förbindelse
med dem den 19 augusti 1963. Efter den 25 juli 1963 och intill tidpunkten
för min inspektion av civilförvaltningen företog emellertid Hedberg
inte någon åtgärd i ärendet. I 1966 års till justitiekanslern avgivna
förteckning över oavslutade ärenden antecknade han beträffande förevarande
ärende: »Preliminär besiktning och syn har ägt rum. Preciserade krav
avvaktas.»

I fråga om ärendet Jb 1343/62, vedleveransen, framgår av utredningen
följande. Till civilförvaltningen hade anmälts att en leverantör inte fullgjort
åtagna vedleveranser till förband inom Bodens garnison under budgetåret
1961/62. Efter begäran av Hedberg, som inom civilförvaltningen
handlade ärendet, inkom till civilförvaltningen den 27 juli 1962 vissa uppgifter
i saken. Genom skrivelse den 19 januari 1965 infordrade Hedberg
ytterligare uppgifter, och dessa inkom den 6 februari 1965. Därefter och
intill tidpunkten för min inspektion av civilförvaltningen företogs inte någon
åtgärd i ärendet. I 1966 års till justitiekanslern avgivna förteckning
över oavslutade ärenden antecknade Hedberg beträffande förevarande ärende:
»Utredn har gjorts om extra kostn uppstått för kronan genom senare
täckningsköp. Viss komplettering erfordras.»

Hedbergs handläggning av berörda tre ärenden har uppenbarligen varit
otillfredsställande. I rättegångsmålet får visserligen den grundläggande orsaken
till den rättsförlust som statsverket möjligen åsamkats anses vara
att Roupé försummade att låta tillställa civilförvaltningen domen innan
tiden för överklagande utgick. Även med beaktande härav har emellertid
Hedberg inte ägnat ärendet erforderlig uppmärksamhet. Vid särskilt omsorgsfull
handläggning skulle han redan i början av hösten 1962 ha efterhört
när domen kunde förväntas, men om han med hänsyn till att utskrift
av domen dock rekvirerats ej ansett sig ha tid att så noga följa ärendet,

101

borde han åtminstone vid något tillfälle därefter ha gjort sig underrättad
om målets läge. Det kan inte vara rimligt att en tid av drygt fyra år fått förflyta
utan att den begärda domsutskriften efterfrågats. Beträffande ersättningskravet
hade Hedberg givetvis bort fullgöra sitt åtagande att sätta sig
i förbindelse med fastighetsägarna. Även bortsett från åtagandet har det
emellertid varit Hedbergs plikt att vidtaga åtgärder i syfte att få ärendet
slutbehandlat. Av sakförhållandena att döma är det tydligt att ärendet kunnat
avgöras utan det dröjsmål på mer än tre år som ägt rum. I fråga om
vedleveransen har Hedberg haft att beakta dels att möjligheten att utreda
och styrka ett skadeståndskrav av ifrågavarande slag i regel är störst under
tiden närmast efter den skadeståndsgrundande händelsen och dels att
deL för leverantören kan vara ett starkt intresse att skadeståndsfrågan
ej står öppen under en längre tid. Med hänsyn härtill måste den sammanlagda
handläggningstiden för ärendet, över fyra år, anses avgjort för lång.

Ett särskilt anmärkningsvärt förhållande i samband med ifrågavarande
ärendens handläggning är det sätt, på vilket Hedberg meddelat uppgifter
om ärendena i de förteckningar som civilförvaltningen före den 1 april varje
år haft att lämna justitiekanslern över de ärenden som inkommit till förvaltningen
under tidigare år men inte blivit slutligt handlagda före utgången
av februari månad det år förteckningen lämnas (se 1 § instruktionen
den 3 december 1965 för försvarets civilförvaltning och 3 § allmänna verksstadgan
samma dag samt motsvarande äldre författningar). Sådana ärendeförteckningar,
vilka jämlikt 8 § instruktionen för justitiekanslern skall
granskas av denne, har givetvis stor betydelse för justitiekanslerns tillsyn
över att ämbetsmännen fullgör sina åligganden i allmänhet och över att
handläggningen av förekommande ärenden sker utan onödig tidsutdräkt i
synnerhet. Vad Hedberg låtit anteckna om rättegångsmålet är i huvudsak
osant. Beträffande ersättningskravet och vedleveransen måste uppgifterna
betecknas som vilseledande såtillvida som Hedbergs underlåtenhet att sätta
sig i förbindelse med fastighetsägarna var den verkliga anledningen till
tidsutdräkten i det förra ärendets handläggning och avgörandet av det senare
ärendet sedermera skett utan komplettering av utredningen.

Som förklaring till dröjsmålen med ifrågavarande ärendens handläggning
och lämnandet av nyssnämnda osanna uppgifter har Hedberg anfört
att han haft att ombesörja andra, mycket betungande ärenden, däribland
flera stora expropriationsmål. Självklart är att ett sådant ärende stundom
kan göra det nödvändigt att övriga får vila. Att därvid förorsakas så stora
dröjsmål som här varit fallet är dock inte godtagbart. Om möjligheter saknas
att inom rimlig tid slutföra visst ärende, bör den för handläggningen
ansvarige anmäla förhållandet till vederbörande chef för att denne skall
kunna vidtaga erforderliga dispositioner. Hedbergs arbetsbörda kan sålunda
inte ursäkta honom för de förekomna dröjsmålen. Än mindre kan den anses
som en ursäktlig orsak till att osanna uppgifter lämnats i ärendeför -

102

teckningar. Närmast förefaller det som om dessa uppgifter tillkommit i
syfte att dölja bristfällig handläggning av ärendet. Hedberg har emellertid
bestritt att han haft sådan avsikt. Och ehuru det då är svårbegripligt att
Hedberg inte offrat några få minuter för att genom t. ex. ett telefonsamtal
få klarhet angående målets läge och domens innehåll, synes inte kunna
uteslutas att de osanna uppgifterna är uttryck för något slags önsketänkande.
Hedberg borde emellertid ha ägnat arbetet med ärendeförteckningarna
åtminstone det ringa mått av omsorg som erfordrats för att han skulle
ha undvikit att lämna såväl berörda uppgifter som de vilseledande uppgifterna
angående övriga båda ärenden.

Den närmaste tillsynen över Hedbergs arbete har ankommit på avdelningsdirektören
Ohlsson. Enligt 4 § i arbetsordningen för civilförvaltningen
har det ålegat honom att vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt
upptages till behandling och att i sådant syfte regelbundet granska byrådiarier
och andra expeditionshandlingar.

Ohlsson har förklarat att han ansett Hedberg själv bäst kunna bedöma
i vilken ordning handläggningsåtgärder med hänsyn till angelägenhetsgrad
borde vidtagas. Innebörden av detta från arbetsledningssynpunkt egendomliga
yttrande och av vad Ohlsson i övrigt anfört synes vara att han
helt åsidosatt sin tillsynsskyldighet beträffande Hedberg. I vart fall har
emellertid Ohlsson, såsom civilförvaltningen uttalat, inte tillräckligt effektivt
övervakat Hedbergs handläggning av ifrågavarande ärenden. Den avsevärda
tidsutdräkt som förekommit i ettvart av dessa skulle utan tvivel ha
upptäckts även vid en tämligen ytlig granskning av byrådiarier och andra
expeditionshandlingar. Härtill kommer att Ohlsson undertecknat 1966 års
ärendeförteckning och därmed fått särskild anledning att uppmärksamma
ärendenas handläggning. Såsom han själv medgivit bör granskning av
ärendeförteckningar utgöra ett sätt att kontrollera att åtgärder verkligen
vidtages för att bringa däri upptagna ärenden till slutligt avgörande utan
onödig tidsutdräkt. Även om Ohlsson vid sådan kontroll beträffande förevarande
ärenden ägt förutsätta att Hedbergs uppgifter var korrekta, borde
han likväl ha funnit att ärendena varit under handläggning mycket lång
tid och med anledning därav ha avfordrat Hedberg en mer detaljerad redogörelse
än förteckningen upptog.

Jämväl krigsrådet Nilsson har haft tillsynsskyldighet. Genom 3 § i arbetsordningen
är det honom ålagt att öva inseende över juridiska byrån
och leda arbetet inom densamma.

Såvitt gäller Hedbergs arbetsuppgifter torde det visserligen inte av Nilsson
kunnat fordras en lika ingående övervakning som den vilken ankommit
på Ohlsson. Genom s. k. rekapitulationsrapporter som tre gånger om
året lämnas till generaldirektören har Nilsson dock haft lättillgänglig möjlighet
att konstatera den avsevärda handläggningstiden för ifrågavarande
ärenden. Nilsson hade dessutom bort tillse att Hedberg fullgjort sin i byrå -

103

föreskrifter fastställda skyldighet att varje kvartal avgiva rapport om tilldelade
ärenden. Eftersom syftet med sådan rapport är att få utrönt om
onödig tidsutdräkt förekommit, skulle Nilsson därigenom ha erhållit ytterligare
underlag för att ifrågasätta om Hedberg tillfredsställande handlagt
ärendena.

Nilssons tillsynsskyldighet har emellertid även och i första hand avsett
Ohlssons ämbetsförvaltning. Särskilt om han ej själv ansett sig ha tid att
närmare granska Hedbergs handläggning, borde han därför åtminstone ha
gjort sig underrättad om Ohlssons sätt att sköta sin övervakningsplikt beträffande
Hedberg. Såvitt utredningen visar har emellertid Nilsson ej i något
avseende påtalat bristerna i Ohlssons kontroll.

I enlighet med det sålunda upptagna har Hedberg, genom dröjsmål vid
handläggningen av ifrågavarande ärenden och lämnandet av oriktiga eller
vilseledande uppgifter om dessa i ärendeförteckningar till justitiekanslern,
av försummelse och oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt. Vad han låtit
komma sig till last utgör tjänstefel av den art att jag övervägt att ställa
honom under åtal. Med hänsyn till omständigheterna, särskilt att det inte
torde kunna styrkas att dröjsmålen förorsakat rättsförlust och att Hedberg
enligt civilförvaltningens uttalande allmänt sett utfört sina arbetsuppgifter
med stor skicklighet och betydande arbetsinsats, har jag dock funnit mig
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i vad här förut anförts beträffande
honom.

Ohlsson har brustit i sin övervakningsskyldighet beträffande Hedberg
på sådant sätt att han därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. Då han
emellertid felat endast av ovarsamhet, utan ond avsikt, och jag anser mig
kunna förutsätta att han i fortsättningen skall vinnlägga sig om att iakttaga
sin tillsynsskyldighet, låter jag bero vid vad i denna del förekommit.

Även mot Nilssons sätt att fullgöra sin tillsynsskyldighet har gjorts anmärkningar.
Vad han låtit komma sig till last är dock ej av beskaffenhet
att böra föranleda ansvar.

Ej heller Roupés försummelse att låta tillställa civilförvaltningen begärd
domsutskrift anser jag med hänsyn till omständigheterna vara av sådan
beskaffenhet.

Med det nu anförda är förevarande ärende slutbehandlat från min sida.

Nilsson, Ohlsson och Hedberg skulle genom civilförvaltningens försorg
erhålla del av militieombudsmannens skrivelse. Meddelande om beslutet
såvitt detsamma gällde Roupé tillställdes denne.

104

9. Frågor dels huruvida tillräckliga åtgärder vidtagits för att värnpliktig
skulle få del av återkallelse av inkallelseorder, dels ock huruvida fel begåtts

genom att läkarintyg i samband med hemförlovning och beslut därom
ej daterats den dag de utfärdats

I en till militieombudsmannen den 8 oktober 1965 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 450910-525 B. G. Hammarberg, Göteborg, följande. Enligt
inkallelseorder skulle han den 8 juni 1965 inställa sig vid Livgardesskvadronen
med Stockholms stabskompani för fullgörande av första tjänstgöring
om 304 dagar. I en den 22 maj 1965 dagtecknad, till personaldetaljen
vid Svea livgarde, hans truppregistreringsmyndighet, ställd skrift anhöll
han emellertid om anstånd med tjänstgöringen enär han, sannolikt under
juni månad 1965, på lasarettet i Jönköping skulle genomgå en ögonoperation
(hornhinnetransplantation), vilken jämte åtföljande konvalescenstid
beräknades taga en tid av sex veckor. Den 1 juni 1965, då han ännu ej erhållit
svar på framställningen, ringde hans far till personaldetaljen. Den han
talade med, troligen en fanjunkare, sade att det bästa var att Hammarberg
inställde sig och sedan sjukanmälde sig när operationen blev aktuell; därigenom
skulle han få tillgodoräkna sig tiden för sjukhusvistelsen och erhålla
lön under denna. Då något ytterligare besked i saken inte kom Hammarberg
tillhanda avreste han den 8 juni 1965 från Göteborg och inställde
sig samma dag vid Livgardesskvadronen. Följande dag ankom till hans hem
i Göteborg med posten underrättelse om att han den 1 juni 1965 fått anstånd
med tjänstgöringen. Några dagar efter inryckningen meddelade honom
ryttmästaren Sverke att anstånd beviljats och att han egentligen skulle
hemförlovas omgående. Hammarberg förklarade då att han inte erhållit
besked om anståndet och att han ju av personaldetaljen tillråtts att rycka
in i vanlig ordning. Sverke sade att han skulle undersöka om det gick att
sjukskriva Hammarberg när operationen blev aktuell. Hammarberg blev
senare kallad till granskningsnämnden. Inför denna redogjorde han för sin
situation och fick beskedet att han skulle sjukanmäla sig när tidpunkten
för operationen blivit fastställd. Den 30 juni 1965, då han från lasarettet
underrättats om att han skulle infinna sig där den 5 juli 1965, inställde han
sig hos vederbörande läkare vid förbandet. Denne sjukskrev honom i hemmet
under tiden den 30 juni—den 21 juli 1965 och tillsade honom att uppmana
läkaren vid lasarettet att meddela Livgardesskvadronen hur länge han
behövde vara sjukskriven. Han reste alltså hem i tron att han var sjukskriven.
Den 24 juli 1965 fick han emellertid från Livgardesskvadronen en
skrivelse, vari angavs att han beviljats anstånd med tjänstgöringen, och av
den samtidigt återställda inskrivningsboken framgick att han inte tillgodoräknats
en enda dag av den fullgjorda tjänstgöringen. Hans far tillskrev då

105

Livgardesskvadronen och begärde att han skulle räknas tillgodo tjänstgöringen
till och med den 30 juni 1965. Till svar härpå meddelades att Hammarberg
trots erhållet anstånd själv begärt att få tjänstgöra och att den tid
han tjänstgjort jämlikt 124 § inskrivningsförordningen ej fick tillgodoräknas,
enär den understeg en tiondel av första tjänstgöringen. Enligt Hammarbergs
mening borde hemförlovningsbeslutet ha daterats den 22 juli 1965
och tiden fram till denna dag ha tillgodoräknats honom.

Sedan ärendet remitterats till sekundchefen för Livgardesskvadronen
inkom denne, överstelöjtnanten H. Skiöldebrand, med ett den 30 november
1965 dagtecknat yttrande. Vid detta var fogat bl. a. kopia av ett av värnpliktige
läkaren B. Wikland undertecknat behandlingskort beträffande Hammarberg
och ett av bataljonsläkaren B.-O. Agell utfärdat läkarintyg beträffande
Hammarberg.

På behandlingskortet, som dagtecknats den 30 juni 1965, var angivet att
Hammarberg blivit sjukskriven i hemmet till och med den 21 juli.

I läkarintyget, som också dagtecknats den 30 juni 1965, var angivet att
Hammarberg förutsågs förhindrad att deltaga i tjänstgöring under elva månader.
På baksidan av detsamma har ryttmästaren D. Wijkander tecknat ett
icke daterat beslut, enligt vilket Hammarberg hemförlovades jämlikt 116 §
1 mom. inskrivningsförordningen och inte skulle inkallas före den 30 maj
1966.

Skiöldebrand anförde i sitt yttrande: På grund av Hammarbergs ansökan
den 22 maj 1965, vilken från Svea livgarde översänts till Livgardesskvadronen,
beviljades han genom beslut den 3 juni 1965 anstånd med fullgörande
av första tjänstgöringen till den 1 juni 1966. Handlingarna skickades
samma dag till Svea livgarde för vidare åtgärder, bl. a. delgivning av anståndsbeslutet.
Trots att Hammarberg vid inryckningen den 8 juni 1965 erhöll
besked om att anstånd beviljats förklarade han sig villig att fullgöra militärtjänstgöringen.
Den 30 juni 1965 infann han sig hos Wikland med
anledning av att han kallats till ögonoperation vid lasarettet i Jönköping
den 5 juli 1965. Wikland sjukredovisade honom i hemmet under tiden den
30 juni—den 21 juli 1965. Notering härom finns emellertid inte på Hammarbergs
läkarkort utan endast på behandlingskortet, vilket Hammarberg
erhöll. Den 16 juli 1965 fick Agell, som tjänstgjorde som bataljonsläkare vid
Livgardesskvadronen, besked från lasarettet att Hammarberg vårdades där
från och med den 5 juli 1965 efter genomgången ögonoperation. På grund
härav bedömde Agell att Hammarberg var förhindrad att deltaga i tjänstgöringen
under elva månader från och med den 30 juni 1965 och utfärdade
det ovannämnda läkarintyget. Samma dag, den 16 juli, tecknade Wijkander
hemförlovningsbeslutet på läkarintyget. Hammarberg synes rätteligen
ha bort hemförlovas från och med den 17 juli 1965 och sålunda enligt 118 §
inskrivningsförordningen ha tillgodoräknats tiden dessförinnan. Med anledning
av vad som framkommit vid utredningen synes han emellertid böra
41—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

106

få tillgodoräkna sig tiden till och med den 21 juli 1965. Livgardesskvadronen
har icke någon kännedom om det i Hammarbergs klagoskrift refererade
telefonsamtalet.

Ärendet remitterades därefter till sekundchefen för Svea livgarde. Denne,
översten F. Löwenhielm, anförde i ett den 9 mars 1966 dagtecknat yttrande:
Hammarbergs framställning den 22 maj 1965 ankom till Svea livgarde
den 25 maj 1965. Tidigare hade till Livgardesskvadronen, i anledning av den
förestående inryckningen, överlämnats vid Svea livgarde befintliga handlingar
rörande Hammarberg. På grund härav och då Livgardesskvadronen
har fast anställd läkare skickades även framställningen dit jämlikt mom.
501 personalredovisningsinstruktionen, del I (PRI I). Det vid Livgardesskvadronen
den 3 juni 1965 meddelade hemförlovningsbeslutet översändes till
Svea livgarde någon gång mellan den 3 och den 9 juni 1965. Därifrån sändes
det jämte återkallelse av inkallelseordern till Hammarbergs adress i Göteborg.
Någon anmärkning torde ej kunna göras mot behandlingen av
Hammarbergs framställning, då av tiden den 22 maj—den 9 juni åtta dagar
var arbetsfria. Det har ej kunnat fastställas om det i Hammarbergs klagoskrift
omförmälda telefonsamtalet utväxlats med personaldetaljen eller
annan militär myndighet. Den sjukredovisning i hemmet som ägde rum den

30 juni 1965 synes inte ha stöd i gällande författningar. Den kan dock förklaras
som en följd av den tidigare handläggningen av Hammarbergs ärende.
Sjukredovisningen har i efterskott upphävts av Agell, vilken synes ha
handlat formellt riktigt. Härav följer att den tjänstgöringtid som Hammarberg
fullgjort blir mindre än en tiondel av den tjänstgöring, till vilken han
inkallats, varför kompanichefen och sekundchefen för Svea livgarde sett
sig nödsakade att jämlikt 118 § inskrivningsförordningen inte tillgodoräkna
Hammarberg tjänstgöringen under tiden den 9—29 juni 1965. Det synes
emellertid inte skäligt att Hammarberg inte får räkna sig tillgodo någon del
av tjänstgöringen. Det föreslås att Hammarberg förklaras hemförlovad med
utryckningsdag den 9 juli 1965. Härigenom skulle han få tillgodoräkna sig

31 dagar, dvs. en tiondel av den beordrade tjänstgöringen.

På militieombudsmannens begäran inkom chefen för centrala värnpliktsbyrån,
översten B. Creutzer, med ett den 29 september 1966 dagtecknat
yttrande. I detta anfördes: En bidragande orsak till att återkallelsen av
inkallelseordern inte kom Hammarberg tillhanda före avresan från hemorten
torde ha varit att postutbärning icke förekom under pingsthelgen
den 6 och 7 juni 1965. Hammarberg medgavs kvar stanna i tjänst på egen
begäran och efter läkarundersökning. Härigenom får han betraktas som
inkallad enligt den utsända ordern. Han borde emellertid ha underrättats
om de konsekvenser detta kunde medföra. Jämlikt 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen
skall nämligen värnpliktig på grund av frånvaro från
tjänstgöring i anledning av annan sjukdom eller skada än sådan, vartill
tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak, hemförlovas, när tiden för

107

frånvaron överstigit en tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken
han blivit inkallad, eller när det kan förutses att frånvarotiden kommer
att överstiga nämnda tidrymd. Enligt mom. 553 PRI I skall hemförlovning
beordras av truppregistreringsmyndighet men må även beordras av vissa i
nämnda moment angivna förbandschefer, bl. a. sekundchefen för Livgardesskvadronen.
Enligt mom. 491 PRI I åligger det vederbörande läkare
att utfärda läkarintyg varå anges den tid under vilken den värnpliktige
förutses förhindrad deltaga i tjänstgöring. Intyget ligger till grund för
beslut huruvida hemförlovning skall ske. Beslut om den tidpunkt från
vilken hemförlovning skall äga rum fattas av truppregistreringsmyndighet
(förbandschef). Jämlikt mom. 554 PRI I åligger det kompanichef att ofördröj
ligen underrätta personaldetalj respektive chef för utbildningsanstalt
eller annan enhet där tjänstgöringen fullgöres när i 116 § 1 mom. angivna
förutsättningar för hemförlovning föreligger. Härigenom kan beslut om
hemförlovning fattas utan onödig tidsutdräkt, ofta samma dag som förutsättningarna
härför föreligger. Wikland, som den 30 juni 1965 sjukredovisade
Hammarberg i hemmet till och med den 21 juli 1965, har haft att bedöma
om förestående operation av Hammarberg kunde förutses medföra att
han skulle vara frånvarande mer än en tiondel av tiden för den tjänstgöring
till vilken han inkallats. Det synes ha varit vanskligt att bedöma detta redan
den 30 juni, dvs. innan operation definitivt beslutats. I och med att sådant
beslut fattats borde det dock ha varit möjligt att överblicka konsekvenserna.
Enligt uppgift från arméöverläkaren tar nämligen ifrågavarande operation
jämte erforderlig konvalescenstid omkring tre månader. Sjukredovisningen i
hemmet till och med den 21 juli 1965 utan informationer från undersökningen
på lasarettet den 5 juli 1965 synes svårförklarlig. Besked om att Hammarberg
intagits på lasarettet för operation synes ha inkommit till Livgardesskvadronen
den 16 juli 1965. Agell torde först vid denna tidpunkt ha bedömt
att Hammarbergs frånvaro skulle komma att överstiga en tiondel av
den tjänstgöring, till vilken han inkallats. Han har då utfärdat det den 30
juni 1965 dagtecknade läkarintyget, enligt vilket Hammarberg förutsågs förhindrad
deltaga i tjänstgöring under elva månader. Därigenom försattes det
av Wikland fattade beslutet ur kraft. I anslutning härtill beordrade Wijkander
genom icke daterat beslut hemförlovning av Hammarberg med retroaktiv
verkan från och med den 30 juni 1965. Denna hemförlovning borde
enligt 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen ha skett från och med den 17
juli 1965, dvs. från den tidpunkt då det kunde förutses att frånvaron
skulle komma att överstiga en tiondel av den tjänstgöring till vilken Hammarberg
var inkallad. Enär underlag för att bedöma om hemförlovning
skulle ske förelåg först när beskedet inkom från lasarettet har Agells läkarintyg
felaktigt tillbakadaterats till den 30 juni 1965. Det synes otvetydigt att
Hammarbergs hemförlovning författningsenligt skulle ha ägt rum från och
med den 17 juli 1965. Hammarberg är nu inkallad för att fullgöra åter -

108

stående del av sin tjänstgöring med utryckning den 7 april 1967. Han bör
därvid tillgodoräknas den tjänstgöring han fullgjorde fram till den 17 juli
1965 genom att utryckningsdagen tidigareläggs till den 28 februari 1967.
Creutzer är beredd att med ledning av militieombudsmannens blivande beslut
i ärendet utfärda order om ändring i Hammarbergs tjänstgöringsförhållanden.

I skrivelse till sekundchefen för Livgardesskvadronen den 6 oktober 1966
hemställde militieombudsmannen att sekundchefen ville införskaffa yttrande
från Wikland, Agell och Wijkander samt avgiva eget förnyat yttrande. Begärda
yttranden inkom den 4 januari 1967. Sekundchefens yttrande hade på
dennes uppdrag avgivits av ryttmästaren B. Janse.

Wikland anförde: Såvitt han kan erinra sig från granskningsnämndens
sammanträde omkring den 15 juni 1965 beslöts att Hammarberg skulle få
påbörja sin första tjänstgöring, enär något medicinskt hinder härför ej förelåg
och denne ännu ej erhållit kallelse till lasarettet. Hammarberg uppmanades
att uppsöka sjukavdelningen så snart han fått sådan kallelse. Den 30
juni 1965 uppsökte Hammarberg sjukavdelningen och meddelade att han
skulle inställa sig på lasarettet den 5 juli 1965. Av psykiska skäl sjukredovisades
Hammarberg fr. o. m. den 30 juni. Han uppmanades att så snart som
möjligt insända intyg av vederbörande läkare vid lasarettet om konvalescenstid
och framtida militär tjänstbarhet. Eftersom Wikland ej hade kännedom
om konvalescenstidens längd, beslöt han sjukredovisa Hammarberg
för en kortare tid än en tiondel av tjänstgöringstiden. I avvaktan på nämnda
intyg bestämde han sjukredovisningen t. o. m. den 21 juli 1965.

Agell uppgav: Enligt vad han kan påminna sig var det först den 16 juli
1965 som han fick kontakt med Hammarbergs fall. Han ansåg då, eftersom
en operation av ifrågavarande slag brukar medföra en sjukskrivningstid av
mer än två månader — således betydligt mer än en tiondel av den tjänstgöringstid,
till vilken Hammarberg var inkallad — att Wiklands beslut om
sjukredovisning var felaktigt och ändrade det till att avse hemförlovning
fr. o. m. den 30 juni 1965. Därvid ägde han ej kännedom om orsakerna till
att Hammarberg tillåtits tjänstgöra trots det den 3 juni 1965 beviljade anståndet.
Med nu tillgängliga uppgifter anser Agell det riktigt att tillgodoräkna
Hammarberg tjänstgöringen under tiden den 8—30 juni 1965.

Wijkander uppgav att han på grund av Agells läkarintyg meddelade hemförlovningsbeslutet
den 16 juli 1965.

Janse förklarade att Hammarberg, på sätt chefen för centrala värnpliktsbyrån
anfört, borde få tillgodoräkna sig tiden till och med den 16 juli 1965. I

I beslut den 27 januari 1967 anförde militieombudsmannen följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Värnpliktige Hammarberg,
truppregistrerad vid Svea livgarde, skulle enligt inkallelseorder inställa sig

109

vid Livgardesskvadronen den 8 juni 1965 för fullgörande av första tjänstgöring
om 304 dagar. Efter framställning av Hammarberg beslöt emellertid
sekundchefen för Livgardesskvadronen den 3 juni 1965 att Hammarberg
ej skulle inkallas före den 1 juni 1966. Då den återkallelse av inkallelseordern
som i anledning härav utfärdades av Svea livgarde inte kom Hammarberg
tillhanda i tid, inställde han sig dock i enlighet med inkallelseordern
och fick på egen begäran påbörja tjänstgöringen. Den 30 juni 1965 uppsökte
Hammarberg värnpliktige läkaren Wikland och omtalade att han anmodats
inställa sig på lasarettet i Jönköping den 5 juli 1965 för undergående
av ögonoperation (hornhinnetransplantation). Wikland sjukredovisade
Hammarberg i hemmet under tiden den 30 juni—den 21 juli 1965. Den 16
juli 1965 inkom till Livgardesskvadronen underrättelse om att Hammarberg
vårdades på lasarettet fr. o. in. den 5 juli 1965. Tjänstförrättande bataljonsläkaren
Agell utfärdade då ett den 30 juni 1965 dagtecknat läkarintyg, enligt
vilket Hammarberg förutsågs förhindrad att deltaga i tjänstgöring under
elva månader. På samma intyg tecknade ryttmästaren Wijkander beslut
att Hammarberg skulle hemförlovas jämlikt 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen
och icke inkallas före den 30 maj 1966. Beslutet dagtecknades
inte och ansågs därigenom ha retroaktiv verkan fr. o. m. den 30 juni 1965.
Enär jämlikt 118 § inskrivningsförordningen vid avbrott i tjänstgöring genom
hemförlovning enligt 116 § 1 mom. värnpliktig äger tillgodoräkna sig
den tjänstgöring han fullgjort före avbrottet endast om denna uppgår till
minst en tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken han blivit inkallad,
fick Hammarberg ej tillgodoräkna sig någon del av sin tjänstgöring vid
Livgardesskvadronen.

Anledningen till att Hammarberg ej erhöll del av återkallelsen av inkallelseordern
innan han avreste från hemorten har inte kunnat utrönas. Uppenbart
är emellertid att fel begåtts vid Hammarbergs underrättande om återkallelsen.
Då ett för den enskilde viktigt besked inte med säkerhet kan beräknas
nå honom i tid genom postbefordran måste givetvis tillses att han i
särskild ordning, t. ex. genom telefon eller telegram, får kännedom om beskedets
innehåll.

Enligt 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen skall värnpliktig på grund
av frånvaro från tjänstgöring i anledning av annan sjukdom eller skada än
sådan vartill tjänstgöringen kan antagas ha varit orsak hemförlovas när tiden
för frånvaron överstigit en tiondel av tiden för den tjänstgöring, till vilken
han blivit inkallad, eller när det kan förutses att frånvarotiden kommer
att överstiga nämnda tidrymd.

Då Wikland den 30 juni 1965 sjukredovisade Hammarberg hade den planerade
operationen ännu inte ägt rum, och sjukredovisningen skedde av
psykiska skäl. Med hänsyn härtill kan anmärkning ej riktas mot Wikland
för att han vid tillfället inte tog ställning till frågan om Hammarberg kunde

Ilo

förutses förhindrad att deltaga i tjänstgöringen efter den 21 juli 1965. Däremot
borde Wikland givetvis ha antecknat sjukskrivningen på Hammarbergs
läkarkort, vilket inte synes ha skett.

Genom att det av Agell den 16 juli 1965 utfärdade läkarintyget daterats
den 30 juni 1965 och Wijkander underlåtit att förse sitt å läkarintyget tecknade
beslut med datering har envar av dem handlat felaktigt. Från synpunkten
av ordning och reda är det nödvändigt att intyg och beslut dagtecknas
så att därav klart framgår när de utfärdats. Om verkan från annan
tidpunkt än dagen för utfärdandet avses, bör det komma till uttryck annorledes
än genom oriktig dagteckning. I förevarande fall har emellertid fog
saknats att, såsom avsetts, åstadkomma retroaktiv verkan. Först sedan kännedom
vunnits om att den planerade operationen ägt rum har det nämligen
kunnat förutses att Hammarbergs frånvarotid skulle överstiga en tiondel
av tiden för den tjänstgöring till vilken han inkallats.

På sätt ovan angivits har Agells och Wijkanders felaktiga förfaranden
medfört att Hammarberg inte fått tillgodoräkna sig den tid han tjänstgjort
vid Livgardesskvadronen. Med anledning av vad chefen för centrala värnpliktsbyrån
anfört torde emellertid få förutsättas att Hammarberg, som för
närvarande fullgör den avbrutna första tjänstgöringen, kommer att därvid
bli tillgodoräknad tiden den 9 juni—den 16 juli 1965. Jag finner mig därför
kunna låta bero vid vad i saken förekommit.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes Hammarberg, chefen
för centrala värnpliktsbyrån samt sekundcheferna för Svea livgarde och
Livgardesskvadronen. Wikland, Agell och Wijkander skulle genom sistnämnde
chefs försorg erhålla del av beslutet.

10. Fråga om regementschef ägt tillämpa visst premieringssystein för att
stimulera de värnpliktiga till ökad närvaro i tjänsten. Tillika fråga om
förutsättningar förelegat för anbefallande av
kompletterande utbildning

I en till militieombudsmannen den 29 mars 1966 inkommen skrift anförde
överläkaren C. Nenzelius inledningsvis: I tidningen Västernorrlands Allehanda
kunde man den 20 december 1965 läsa följande. »Välsignade jul...
Som väntat blev julferierna en stark och bra medicin. De sjuka på I 21 kände
sig plötsligt friska och kuranta, och när detta läses är de flesta hemma
och firar jul. Jag har sagt dem några sanningens ord och talat allvar med
dem, innan de for hem, säger översten Ivjellgren. Jag tror inte vi behöver
befara att en sådan här historia upprepas.» Den kritik som chefen för Väs -

ternorrlands regemente översten A. Kjellgren riktat mot soldaterna innebär
enligt Nenzelius’ mening även en kritik mot den vid tillfället tjänstgörande
läkaren, som först låter dupera sig så att han sjukskriver dem och
sedan så att han friskskriver dem. Nenzelius vågar hävda att soldaterna på
grund av kyla, strapatser och det med militärlivet förbundna, oundvikliga
trånga sammanboendet oförskyllt råkat ut för en infektionsvåg och att läkaren
samvetsgrant gjort sin plikt när han sjukskrev dem. Kjellgrens offentliga
uttalande är kränkande för bägge parterna. Det är stor skillnad
mellan att bli friskskriven för militära övningar vid 20—30 graders kyla
och att bli friskskriven för julferier. För övrigt häves en anstaltsinfektion
snabbast genom att man utrymmer anstalten. Läkaren har således handlat
rätt även när han friskskrev patienterna. Man kunde hoppas att den intervjuande
tidningsmannen missuppfattat eller förvrängt Kjellgrens uttalande.
Detta förefaller dock mindre sannolikt, ty vid studiet av Kjellgrens regementsorder
finner man att han bestraffar sjuka på tvenne sätt, dels indirekt
genom straffande prickbelastning, dels direkt under täckmantel av s. k.
kompletterande utbildning.

Beträffande den åsyftade indirekta bestraffningen åberopade Nenzelius
följande avsnitt av regementsorder den 29 mars 1965 nr 250:

1. Grunder

Statistik över närvarofrekvens föres vid 2. bat under tiden 28/6 1965—
26/2 1966.

Statistiken omfattar plutoner (motsv) enligt utborg inom bat. Fr o m 19/9
inräknas samtliga grpchelever i plutonerna (motsv).

De plutoner, som haft största närvarofrekvensen och därigenom ådragit
sig minsta förlust av utbildningstid erhåller premie i form av extra ledighet.

2. Bedömning

a) Plutonernas antal tjänstgöringsdagar divideras med belastningen med
prickar enligt b) nedan. Kvoten mellan plutonerna jämföres.

b) Prickar tilldelas enligt följande:

varje sjukanmälan (oberoende om anmälan medför

sjukskrivning eller icke) belastar med 1 prick
varje sjukskrivningsdag (utom i grp I) belastar med 1 prick
varje dag för undanhållande belastar med 1 prick
varje arrestdag (utan tjänstgöring) belastar med 1 prick
varje tjänstledighetsdag belastar med 1 prick.

Soldat som är sjukskriven mer än 21 dagar i sträck avföres fr o m 22.
dagen ur plutonens redovisning såväl i fråga om tilldelade prickar som
tjänstgöringsdagar. Han återinföres i plutonens statistik from den dag han
friskskrives.

c) Statistiken föres under följande perioder:

Skede 1 28/6 —16/8

Skede 2 A 17/8 —18/9
Skede 2 B 19/9 —23/10
Skede 2 C 24/10—17/12
Skede 3 18/12—26/2.

112

3. Premier

Bästa pluton erhåller två vardagars ledighet (därav en lördag). Näst bästa
pluton erhåller en vardags ledighet (ej lördag). Därpå följande pluton erhåller
ledighet en lördag.

Vid lika resultat avgör föregående periods resultat. Vid lika resultat i
skede 1 avgöres ordningen enligt regch bestämmande.

4. Rapportering av resultatet för varje period göres till batch enligt dennes
närmare bestämmande. Batch lämnar till regch förslag beträffande premier
och tidpunkten för ledigheten.

5. Premie till plutoner (motsv) inom 1 bat kan ifrågakomma därest pluton
visat påtagligt små förluster av utbildningstid. Förslag till sådan avgives
av batch.

Nenzelius fortsatte: Enligt Kjellgrens ifrågavarande föreskrifter sker indirekt
bestraffning inte bara av de sjukanmälda, sjukskrivna, skolkande,
arresterade och tjänstlediga utan även av deras kamrater inom plutonen
som inte varit frånvarande. Man frågar sig vad Kjellgren har för syfte med
denna bestraffning. Har han månne tänkt sig att friska soldater med lock
och pock skall avhålla de sjuka från att sjukanmäla sig? Kan det vara lämpligt
att, såsom Kjellgren gjort, jämställa sjukanmälda och sjukskrivna, som
merendels ådragit sig sina sjukdomar under lojal och plikttrogen tjänstgöring,
med arrestanterna, som väl rimligen sitter i arresten på grund av
tjänstefel eller annat olämpligt uppträdande? Kan det vara rätt att de som
är tjänstlediga för legala, personliga angelägenheter drabbas av samma nedvärdering?
Även en prickbelastning av arrestanterna är på grund av den
indirekta straffande effekten för en del av de övriga soldaterna olämplig.
Vad härefter angår den åsyftade direkta bestraffningen må såsom ett exempel
nämnas följande. Den 13 december 1965 ägde en plutonfälttävlan rum
vid regementet. På grund av den stränga kylan kom tävlingen att bli nedbantad
vad tiden beträffar och var avklarad på ett fåtal timmar. Tävlingen
ägde dessutom rum under dagen. Deltagarna fick ledigt från klockan 1700
fredagen den 21 januari 1966 och behövde inte vara i tjänst förrän påföljande
måndag klockan 0730. De som på grund av sjukdom eller andra orsaker
var frånvarande vid tävlingen beordrades till »kompletterande utbildningsprov»
den 21—22 januari 1966, dvs. under sina kamraters lediga tid.
Det kompletterande utbildningsprovet fick för en av de deltagande grupperna
detta förlopp. Gruppen startade den 21 januari klockan 2140 med
skidmarsch och pulkdragning i skift till trakten av Vallån, drygt en mil.
Stipulerad maximitid för provet var tre timmar med packning. Gruppen
bestod av 14 man på skidor, två man som förde traktor och en chef. Den för
gruppen använda tiden var omkring 2 1/2 timme. Provet klarades bra. När
gruppen kom till målet skottades snön undan för tälten och tältslagning
verkställdes. Gruppen var klar för kojning klockan 0200 den 22 januari.
Man hade sedan eldpost turvis omkring en halv timme per man. Tälten bröts

113

efter matlagning och måltid vid 8-tiden på morgonen. Gruppen åkte sedan
skidor till Tjärnmyrens skjutbana för skjutning och handgranatkastning.
Därefter skidade gruppen hem och kom fram till kasernen vid 11-tiden på
förmiddagen. Ingen omdömesgill person bestrider att soldaten redan i fredstid
måste utbildas så att han utan att ådraga sig framtida men kan möta
de svåra förhållanden som kan förutses i krig. Soldaten bör dock bibringas
dessa kunskaper och få dem prövade i en form som inte har karaktär av
straff. Detta framgår klart av Allmänna utbildningsbestämmelser för armén
(AU), del I, mom. 53. I detta moment föreskrives bl. a. att kompletterande
utbildning skall avse den övningsgren (det ämne), vari vederbörande
visat bristande kunskap eller färdighet, och icke får ges karaktär av straff
samt att enbart frånvaro från viss utbildning på grund av sjukdom e. d. icke
får — utan att härav föranledd bristande kunskap eller färdighet konstaterats
— utgöra anledning till kompletterande utbildning. Kjellgren har i särskilda
anvisningar för utbildningen anbefallt användande av checklista som
underlag för chefs kontroll av eventuellt bristande kunskaper och färdigheter.
I förevarande fall har emellertid ett antal soldater, de flesta på grund
av sjukdom, varit frånvarande från några timmars dagövning och straffas
sedan med cirka tolv timmars övning på fritid med övernattning i tält.
Straffet rubriceras som »kompletterande utbildningsprov». Om någon av
soldaterna bevisligen simulerar eller aggraverar skall denne bestraffas individuellt.
Kollektiv bestraffning, som drabbar även oskyldiga, bör inte få
förekomma. En kollektiv bestraffning som utan urskillning drabbar såväl
de oskyldiga som de förmodat, men inte bevisat, skyldiga väcker givetvis berättigad
irritation bland soldaterna och deras anhöriga samt är ägnad att
hos allmänheten väcka misstro mot den militära sjukvården och den militära
ledningen. Dessutom är det av allra största uppfostrande betydelse för
de underordnade att de militära ämbetsmännen vinnlägger sig om att förordningar
och bestämmelser respekteras, rätt tolkas och rätt efterleves.

Med anledning av innehållet i Nenzelius’ skrift infordrade militieombudsmannen
yttrande från Kjellgren. I ett den 27 april 1966 dagtecknat yttrande
anförde denne: Som bakgrund må först redogöras för läkarsituationen
och sjukläget vid regementet. Beställningarna som regements- och bataljonsläkare
har sedan lång tid varit vakanta. I stället har korttidsinkallade
läkare tjänstgjort vid regementet. Under utbildningsåret den 1 april 1965—
den 31 mars 1966 har sålunda olika läkare tjänstgjort vid regementet i 29
kortare perioder, varierande från någon dag till i regel omkring en månad.
I upprepade framställningar till högre myndighet har Kjellgren framhållit
att läkarsituationen vid regementet är helt otillfredsställande. De täta ombytena
av läkare har medfört bristande stadga och konsekvens i sjukvårdstjänsten.
De inkallade läkarna, som i allmänhet varit yngre, har sökt göra
det bästa möjliga av situationen och varit till god hjälp för regementet. Deras
specialiteter och kvalifikationer har dock växlat. Många av läkarna har

114

ännu inte fått läkarlegitimation. Åtskilliga har saknat tillräcklig kännedom
om den militära sjukvården och varit ovana vid att handskas med trupp.
Då fulltalig åldersklass ligger inne fordras två läkare, men under stor del
av tiden har endast en enda korttidstjänstgörande läkare funnits vid regementet.
Förhållandet har medfört att sjukvisitationerna många gånger dragit
ut på tiden och att de sjukanmälda fått vänta till sent på dagen innan de
fått komma in till läkaren. Vid några tillfällen har det förekommit att läkaren
inte hunnit med samtliga nyanmälda för dagen. Av vid regementet
förvarade diagram över dagssjukläget framgår att sjukanmälningstopparna
i regel ligger i början av veckan samt då större övningar förestår. Det kan
vara frestande för en del värnpliktiga att söka utnyttja de täta ombytena
av läkare och sjukanmäla sig när en ny och ibland oerfaren läkare anlänt.
Sådana försök kan lyckas. Särskilt om antalet sjukanmälningar är stort och
det därför är svårt att göra undersökningarna grundligt är det naturligt att
läkaren i tveksamma fall hellre sjukskriver än friskskriver. Om de värnpliktiga
får den uppfattningen att det går lätt att bli sjukskriven av en viss
läkare sprider sig detta snabbt och sjukanmälningarna ökar raskt i antal.
Det framgår av diagrammen att det i regel förekommer rätt stor skillnad
mellan antalet sjukanmälda och antalet sjukredovisade. Under utbildningsåret
1965—1966 har antalet sjukanmälningar varit 6 046. Av dessa har 3 267,
dvs. drygt 54 procent, inte föranlett sjukskrivning. Statistiken gör det svårt
att undgå misstanken att sjukanmälningar förekommer i onödan, något som
också omvittnats såväl av läkare som av de värnpliktiga själva. Sträng kyla
inträffade tidigt under det gångna utbildningsåret. I december 1965 klockan
0700 uppmättes den 10 december minus 7°, den 12 december minus 22°,
den 13 december minus 27°, den 14 december minus 30° och den 15 december
minus 24°. Antalet sjukanmälda nådde en kraftig topp den 13 december.
Då skulle en plutonfälttävlan börja. Det totala antalet sjukredovisade
vid regementet var den 13 december 305, den 14 december 279, den 15 december
160, den 16 december 146 och den 17 december 39. Någon epidemisk
sjukdom vid regementet har vid denna tid inte konstaterats av tjänstförrättande
regementsläkaren. Förhållandet mellan å ena sidan sjukanmälningarna
samt å andra sidan kylan och de befarade påfrestande övningarna har
väckt uppmärksamhet såväl hos sjukhuspersonal och utbildningsbefäl som
hos pressen. De höga sjukanmälningssiffrorna tillskrevs till stor del rädsla
för den plötsligt inträdande stränga kylan. Sjukanmälningsproblemet togs
upp av Kjellgren i regementsnämnden, där de värnpliktiga uppmanades att
genom upplysning söka påverka sina kamrater så att onödiga sjukanmälningar
undveks. Utöver läkarsituationen bör även beaktas befälsläget vid
regementet. På grund av kommenderingar utom regementet samt vakanser
disponeras vid regementet endast hälften av det befäl som skall finnas enligt
staterna. Enligt de normer som angivits i offentliga utredningar är den
vid regementet befintliga befälstillgången tillräcklig för utbildning av 435

115

man. Ifrågavarande utbildningsår utbildades emellertid 1 035 man samtidigt
vid regementet. Befälsläget medför att möjligheterna till kontroll och
övervakning från befälets sida minskas, vilket i sin tur ställer större krav
på de värnpliktigas självansvar och medverkan i fråga om såväl utbildning
som ordning. Vad beträffar tidningsnotisen i Västernorrlands Allehanda
den 20 december 1965 har Kjellgren endast uttalat: »Jag har sagt dem
några sanningens ord och talat allvar med dem innan de for hem»; och »jag
tror inte vi behöver befara att en sådan här historia upprepas». Rubriken till
notisen samt dess innehåll i övrigt är uttryck för tidningens uppfattning.
Bakgrunden till uttalandet var en genomgång med åldersklassen den 17
december 1965, varvid bl. a. frågan om sjukläget behandlats. Syftet med genomgången
var att minska rädslan för kylan och därmed sammanhängande
förhållanden, att stärka tillförsikten inför vinterns övningar samt att
framhålla de risker för de allvarligt sjuka som kan ligga i att regementets
underbemannade sjukvårdsavdelning överbelastas genom att sjukanmälningar
sker i onödan. Ivjellgrens yttrande i tidningen kan inte anses vara
kränkande för vare sig läkare eller värnpliktiga. För att mot bakgrunden
av läkarsituationen och befälsläget stimulera de värnpliktiga till ökad närvaro
och därmed öka utbildningseffekten har under utbildningsåret 1965—
1966 försöksvis använts ett premieringssystem. Genom detta avsågs att belöna
de avdelningar som haft högsta närvarofrekvensen och därigenom
minska förlusten av utbildningstid. Idén till premieringen har hämtats från
ASEA. Bestämmelserna framgår av den av Nenzelius åberopade regementsordern
nr 250/1965 och gällde andra bataljonen, med vilken utbildningsmetodförsök
bedrevs. Premieringssystemet har getts formen av lagtävlan. Orsaken
härtill är att utbildningen enligt gällande bestämmelser skall syfta till
att snabbt skapa användbara förband. Samtrimning av förbanden och i
samband därmed skapande av laganda är härvid av största betydelse. Plutonen
har bedömts vara det förband som i första hand bör samtrimmas. Premieringen
har skett för all närvaro — med andra ord för all brist på frånvaro
— enligt följande synpunkter. God personlig hygien och hälsovård,
lämplig klädsel i förhållande till väderlek och övningar, riktigt utnyttjande
av utrustningen samt riktigt handhavande av materielen är ägnade att minska
risken för sjukdom och olyckshändelser. Den enskilde kan påverka detta.
Inom ett lag kan man i dessa hänseenden samverka och stödja varandra.
Förekomsten av undanhållande och andra förseelser för vilka arreststraff
kan utdömas är direkt påverkbar av den enskilde. Det synes sannolikt
att omsorgen om laget i åtskilliga fall kan verka avhållande på en presumtiv
indisciplinär handling, t. ex. fylleri. Kollektiv premiering av nykterhet
har med gott resultat prövats på annat håll. Behovet av tjänstledighet
är också individuellt påverkbart. Med god vilja och förutseende planering
av sina privata affärer kan den enskilde mången gång på den inte ringa
fritiden klara av förhållanden som annars kunde användas som motiv för

116

tjänstledighet. Ingen tanke har funnits att genom premieringssystemet förvägra
någon den ledighet som ändå kan bli nödvändig. Så torde ej heller
ha skett. De förhållanden som i premieringsbestämmelserna gjorts till föremål
för poängsättning är således alla i mer eller mindre hög grad påverkbara
av lagets deltagare. Att en enskild lagmedlem genom brott mot tävlingsreglerna
kan föranleda att hela laget diskvalificeras eller blir sämre
placerat är något som gäller även inom annan tävlingsverksamhet. Genom
god utbildning och handledning kan också lagledarna, dvs. plutonsbefälet,
förbättra lagets utsikter att vinna premie. Även detta är ägnat att stärka
lagandan och kommer förbandsutbildningen till godo. Den utbildningstid
som går bort i form av belöningsledighet bedömes väl tagas igen genom ökat
intresse och ökad närvarotid. Ingen erinran riktades mot premieringssystemet
från de värnpliktigas sida trots att dessas representanter i regeinentsnämnden
är vana att fritt få framföra sina åsikter och önskemål. Inom regementsnämnden
har det stått fullt klart för de värnpliktiga att onödig
sjukanmälan förekommit. Vid det sista regementsnämndssammanträdet under
utbildningsåret, strax före utryckningen, upptogs frågan om systemet
med närvaropremiering. Med en majoritet av 25 mot 2 uttalade de värnpliktiga
sig för ett sådant system. Minoriteten tillhörde den bataljon vid
vilken systemet inte tillämpats. På Kjellgrens fråga om belöningen borde
utdelas avdelningsvis eller individuellt uttalade sig 23 ledamöter för individuell
belöning och en för avdelningsvis belöning. Självklart kan andra former
finnas för närvaropremieringen. Exempelvis kan måhända vid beräkningen
— i stället för prickbelastning för frånvarodag -— hellre användas
poäng för närvarodag. Beräkningen blir i så fall omvänd men effekten densamma.
Man kan också skilja på olika frånvaroorsaker och inte ta dem i
ett enda paket som nu skett. Måhända behöver inte alla de angivna frånvaroorsakerna
tagas med. Belöningen kan också vara individuell i stället för
kollektiv. Det väsentliga är att närvaro premieras och att premieringen sker
för förhållanden som är påverkbara av deltagarna. Att som Nenzelius däri
se en bestraffning är att förvränga förhållandet. Genom regementsordern nr
250 har utfärdats bestämmelser för kompletterande utbildning vid regementet,
grundade på bestämmelserna i AU del I, mom. 53. Sålunda har bestämts
att tid för kompletterande utbildning under period av året, då de
värnpliktiga åtnjuter fria lördagar, skall vara fredagskvällar samt under
övrig tid lördagseftermiddagar. Med den kompletterande utbildning som
Nenzelius påtalat förhåller det sig på följande sätt. Enligt nyssnämnda regementsorder
har anbefallts utbildningskontroller från regementschefens
sida under utbildningsåret, bl. a. den 13—17 december 1965. I sistnämnda
utbildningskontroll ingick en plutonfälttävlan avsedd att pågå under två
dagar, nämligen den 13 och 14 december. På grund av den plötsligt inträdande
starka kylan och djupa snön inskränktes tävlingen. Bland annat borttogs
momentet med tältresning och vila i tält under natten. Förflyttningarna

117

kortades av väsentligt. Några moment förlädes inomhus. Utbildningskontrollen
var tidsberäknad till omkring sex timmar, men däri inräknades då ej
tiden för övernattning. De som genomförde plutonfälttävlan, omkring 360
värnpliktiga, gjorde detta väl och resultatet från denna form av utbildningskontroll
var gott. Även de som var funktionärer under tävlingen gjorde ett
gott arbete i den stränga kylan. På grund härav beviljades jämlikt kap. 11
mom. 33 tjänstereglementet för krigsmakten samtliga värnpliktiga som deltagit
i tävlan — såväl tävlande som funktionärer —■ ledighet för väl utförda
prestationer från fredag kväll den 21 januari klockan 1700 och under påföljande
lördag. De avdelningar som nått topplaceringar fick härutöver
ytterligare ledighet som belöning. För de värnpliktiga som inte haft tillfälle
att deltaga i plutonfälttävlan anordnades kompletterande utbildningsprov
i form av förbandsfälttävlan den 21—22 januari 1966. Meddelande härom
jämte preliminär angivning av tidpunkten lämnades av Kjellgren den 17
december 1965. Det kompletterande utbildningsprovet skedde fredagen den
21 januari klockan 1800—lördagen den 22 januari klockan 1130, således
på vanlig tjänstgöringstid och enligt fastställt övningsprogram. Det kompletterande
provet var upplagt så att det i svårighetsgrad skulle motsvara
vad som planerats för tävlingen den 13—14 december. Förberedelser var
vidtagna för att provet vid stark kyla skulle kunna inskränkas t. ex. genom
att slopa tältresningsmomentet och förläggningen i tält. Provet genomfördes
planenligt och utan svårighet. På grund av den mildare temperaturen,
mellan minus 10° och minus 14°, behövde ingen inskränkning i provet ske.
Samtliga tävlande kom i mål före klockan 1130, då ordinarie tjänstgöringstiden
slutar på lördagar. Bästa och näst bästa avdelning belönades med ledighet
på en respektive en halv dag. De som deltog i provet hade liksom alla
andra ledigt till måndagen den 24 januari klockan 0730. Som framgår av
denna redogörelse har det inte varit fråga om kompletterande utbildning på
annan tid än daglig utbildningstid. I så fall skulle provet ha ägt rum lördag
eftermiddag. Det var dessutom ett prov som jämlikt utfärdade utbildningsbestämmelser
skulle utföras av alla. Att det kompletterande provet lagts på
tid då andra haft belöningsledigt beror på att befälstillgången vid regementet
inte är tillräcklig för att samtidigt genomföra såväl ett dylikt prov som
annan utbildning vid sidan av detta. Skäl till anmärkning hade kunnat finnas
om kompletterande prov inte ägt rum. I så fall skulle regementschefens
utbildningskontroll endast ha omfattat en del av åldersklassen, och en stor
del av de värnpliktiga skulle ha gått miste om den utbildning som provet
innebar liksom möjligheten att tävla om den ledighetspremie som en god
placering även vid det kompletterande provet medförde. Kjellgren delar helt
Nenzelius’ uppfattning att kollektiv bestraffning inte får förekomma. Sådan
har inte heller förekommit vid regementet. Däremot har kollektiv belöning
förekommit. Principen om kollektiv belöning är fastslagen i kap. 11 mom. 33
i tjänstereglementet. Kjellgren kan på intet sätt instämma i Nenzelius’ tan -

118

kegång, som går ut på att de som inte belönas därigenom bestraffas. Som
bestraffning torde man i detta sammanhang endast kunna beteckna berövandet
av en förmån som normalt åtnjutes av de värnpliktiga.

Genom skrivelse den 3 maj 1966 begärde militieombudsmannen yttrande i
saken från chefen för armén och den 27 juni 1966 inkom denne med det begärda
yttrandet, vari anfördes: I utbildningskontrollen den 13 december 1965
deltog cirka 360 värnpliktiga, medan omkring 300 värnpliktiga var sjukredovisade.
Utbildningskontrollen skulle inte tjänat avsett ändamål om den blott
omfattat cirka 50 procent av regementets värnpliktiga. Ny utbildningskontroll
för dem som inte deltog den 13 december var därför riktig och nödvändig.
Genom utbildningskontroller skall nämligen enligt AU del I, mom.
172, klarläggas vilket utbildningsresultat som uppnåtts. De värnpliktiga
har dessutom ur pedagogisk synpunkt rätt att fordra övningar som ger
prov på deras personliga kunnande såväl enskilt som i förband. Härigenom
stärkes även sammanhållning och kamratkänsla inom förbandet. För särskilt
väl genomförd, krävande övning bör truppen belönas genom särskild
ledighet eller dylikt. För regementschefens befogenhet att ge sådan belöning
i form av annan ledighet än permission gäller bestämmelserna i kap.
11 mom. 32 och 33 tjänstereglementet för krigsmakten. Den form av närvaropremiering
som använts vid regementet finns inte angiven i någon centralt
utgiven bestämmelse. Däremot åligger det enligt kap. 6 mom. 34
tjänstereglementet chef att tillse att tjänsten bedrivs samvetsgrant och
planmässigt. Det är tyvärr så att alltför många värnpliktiga förbiser kravet
på samvetsgrannhet och försöker att skolka eller maska i sitt arbete.
Den attityden blir mindre märkbar bland dem som ingår i ett lag där viss
kontroll utövas av kollektivet. Den form av lagtävlan och premieringssystem
som Kjellgren använt innebär kanske olägenhet för någon enskild
men är ett reellt försök att stävja den tendens till okynnessjukanmälningar
som tveklöst förekommer och som belyses bl. a. av den sjukstatistik som
åberopats av Kjellgren i dennes yttrande. Enligt kap. 12 mom. 1 tjänstereglementet
skall personalvården utövas med hänsyn till såväl den enskildes
skäliga behov och intressen som till tjänstens krav. Därutöver må påpekas
att om ingenting krävs ur tjänstesynpunkt blir heller intet uträttat.
Arbetarskyddsstyrelsens sociala avdelning har vid förfrågan meddelat, att
visst premieringssystem förekommer vid en del civila företag för att försöka
minska olycksfall och frånvaro. Förutsättning för dylikt system anses
bl. a. vara att företagsnämnden biträder systemet. Vid regementet har
förbandsnämnden ställt sig positiv till Kjellgrens försök att höja närvarofrekvensen
bland de värnpliktiga under övningar. Det synes som om Kjellgren
inte felat på sätt Nenzelius ifrågasatt.

Sedan Nenzelius av militieombudsmannen beretts tillfälle att avge påminnelser
i ärendet anförde han i en den 15 augusti 1966 inkommen skrift:

119

En närvaropremiering kan synas befogad när närvaron hänför sig till en
frivillig övning. Soldaten är emellertid skyldig att närvara vid övningar.
Frånvaro får inte förekomma utan grundad anledning och då endast med
särskilt tillstånd. Vid sjukdom göres erforderlig prövning av vederbörande
läkare, vid tjänstledighet av kompanichefen o. s. v. Att drygt 54 procent av
de sjukanmälda inte sjukskrivits tyder ej på »okynnesanmälningar». Nämnda
procenttal är en normal siffra vid de flesta förband och överensstämmer
också väl med vad man träffar på vid polikliniker inom den civila sjukvården.
Hos drygt hälften av patienterna där påvisas nämligen inget organiskt
fel som kan förklara patientens uppgivna symtom. Nenzelius vill allvarligt
varna för att låta »viss kontroll utövas av kollektivet». Läkarna ser
så gott som dagligen vid sjukhusen avskräckande exempel på att patienter
kommer för sent till behandling därför att kollektivet omkring dem inte ansett
sjukvård nödvändig tidigare. Inom den civila sektorn hälsoundersöks i
dag milliontals människor för att man i tid skall hitta några få fall av allvarlig
sjukdom. Självklart skall ingen vid sin militära tjänstgöring bestraffas
eller av kollektivet hindras att i tid uppsöka läkare. De hundra eller
tusen fall som läkaren inte anser behöva sjukskrivas eller behandlas må
betraktas som priset som måste betalas för kanske ett enda fall som inte
kom för sent. Nenzelius anser sig möjligen kunna godtaga vad Kjellgren anfört
om det kompletterande provet den 21—22 januari 1966. Kvar står
emellertid det faktum att övningarna ägde rum på de övriga värnpliktigas
fritid och att frånvaron från tre timmars uteövning åtföljd av inomhustjänst
blev tolv timmars uteövning med övernattning i tält, vilket måste
uppfattas som straff. Ifrågavarande av Nenzelius anförda exempel på kompletterande
utbildning kan emellertid anses ha varit oklart, och Nenzelius
önskar därför anföra ytterligare två exempel, nämligen övningarna enligt
bataljonsorder den 11 och 24 november 1965, utfärdade av bataljonschefen
överstelöjtnanten G. Lodin. Förstnämnda bataljonsorder, som avsåg bataljonsövning
den 18—19 november 1965, innehöll avslutningsvis bl. a. att kompletterande
utbildning med värnpliktiga som ej deltagit i bataljonsövningen
skulle äga rum lördagen den 20 november klockan 1215—1600. Bataljonsordern
den 24 november, som avsåg batalj onsövning den 2—3 december 1965,
innehöll en motsvarande order om kompletterande utbildning lördagen den 4
december klockan 1215—1600. Den i orderna angivna kompletterande utbildningen
har sålunda ägt rum på fritid och kan inte rimligen ha föregåtts
av den noggranna prövning som stadgas i AU del I, mom. 53, eftersom vardera
ordern givits före den aktuella övningen och skulle gälla de värnpliktiga
som ej deltagit. Ifrågavarande kompletterande utbildning på fritid är
enbart motiverad av frånvaro från viss utbildning med anledning av sjukdom
eller dylikt och står därför i strid mot bestämmelsen i mom. 53.

Genom skrivelse den 31 augusti 1966 anmodade militieombudsmannen

120

Kjellgren att med anledning av vad Nenzelius senast anfört om kompletterande
utbildning låta införskaffa yttrande från Lodin och avgiva eget yttrande.

I en därefter den 19 september 1966 till militieombudsmannen inkommen
skrift påtalade Nenzelius att Kjellgren, enligt tidningen Västernorrlands
Allehanda den 8 september 1966, rörande bristen på fast anställda
läkare vid regementet offentligen uttalat: »På grund härav eller tack vare
detta har vi bästa hälsoläget inom milot.» Nenzelius, som fann det möjligt
att uttalandet i tidningsartikeln utgjorde förklaringen till de metoder som
Kjellgren använder sig av, ifrågasatte om Kjellgren inte genom uttalandet
brutit mot kap. 6 mom. 11 tjänstereglementet för krigsmakten.

Sedan även sistnämnda skrift överlämnats till Kjellgren för yttrande inkom
denne den 6 oktober 1966 med begärda yttranden.

Lodin anförde: Förbandsövningarna i bataljon hade högsta utbildningsprioritet.
Soldaterna måste för att kunna tillgodogöra sig utbildningen och
för att förstå sin egen och kamraternas funktion i förbandsmaskineriet
delta i dessa övningar eller på annat sätt få del i dem så långt disponibla
utbildningsresurser förslog. Med anledning härav blev den i ifrågavarande
två bataljonsorder angivna kompletterande utbildningen ordersatt. De batalj
onsövningar varom här är fråga var planerade som andra och tredje
övningar i bataljonen. Den första övningen, som skulle genomförts i september,
hade måst inställas. Utbildningsomfånget i denna första övning
hade därför måst inlemmas till delar i de två ifrågavarande övningarna,
som därmed fick ökad betydelse. Det bör i detta sammanhang nämnas att
den för december planerade övningen kom att bli uppskjuten till februari
och att kompletterande utbildning inte kunde anordnas då. Ordersättningen
för övningen den 18—19 november skedde efter föredragning för och
godkännande av regementschefen. Den kompletterande utbildningen efter
denna övning leddes av Lodin personligen. I denna deltog utöver befäl omkring
femton värnpliktiga. På olika platser, där bataljonen uppträtt under
övningen, genomgicks händelseförlopp och iakttagelser vad gäller förbandens
och soldaternas uppträdande. Särskild uppmärksamhet ägnades härvid
åt de för uppträdande i bataljon i övat läge särpräglade problem som
angår den enskilde soldaten, bl. a. i fråga om samband, underrättelsetjänst,
understöd och underhållstjänst. Som framgår av det anförda har noggrann
prövning föregått besluten om kompletterande utbildning. Vid denna prövning
konstaterades att soldater som gått miste om övningen omöjligt skulle
kunna tillgodogöra sig utbildningen under denna, dvs. hålla samma takt
som övriga i utbildningsarbetet, och att de även skulle få svårigheter att i
den fortsatta utbildningen insiktsfullt kunna fylla sina funktioner inom
bataljonen. Då en sådan prövning i detta fall lät sig göras före övningen
var det logiskt att ordersätta den kompletterande utbildningen i samband
med ordern för övningen. Det var emellertid också nödvändigt eftersom

121

utbildningen av flera skäl måste ske omgående efter övningen och på soldaternas
fritid. Den kompletterande utbildningen har i förevarande fall inte
betingats av frånvaron som sådan utan helt av att soldaterna gått miste om
en utbildning av sådan art att den inte kan förvärvas utan särskilt organiserad
övning under kvalificerad ledning.

Kjellgren anförde: Vad beträffar jämförelsen mellan de båda utbildningskontrollerna
ifråga är det felaktigt att, som Nenzelius gjort, i ena fallet
räkna in vilan i tiden för utbildningskontrollen och i det andra fallet inte
göra så, samt att borträkna inomhusmomentet från tiden för den första
utbildningskontrollen. Det måste härutöver beaktas att ett mindre antal
timmars prov utomhus i sträng kyla kan vara mer påfrestande än ett
större antal timmars övning vid gynnsamma väderleksförhållanden. Utförandet
av de båda utbildningskontrollerna har inneburit en smidig anpassning
efter rådande väderleksförhållanden, gjord med omtanke om truppen.
Den senare utbildningskontrollen har inte inneburit större påfrestningar
än den första. Beträffande den kompletterande utbildningen enligt bataljonsorderna
den It och 24 november 1965 instämmer Kjellgren helt i det
yttrande som avgivits av Lodin. Det av Nenzelius åberopade uttalandet av
Kjellgren i Västernorrlands Allehanda den 8 september 1966 är inte helt
korrekt återgivet. Vid tillfället lämnade Kjellgren i samband med en lunch
på officersmässen för försvarshögskolans lärare och elever en redogörelse
för verksamheten och förhållandena vid regementet. Efter att ha berört
bristen på fast anställda läkare vid regementet sade Kjellgren ordagrant:
»Trots detta — eller kanske tack vare detta — har vi det bästa hälsoläget
inom militärområdet.» Kjellgren beklagar om detta i hans tycke oförargliga
skämt skulle ha tagits illa upp av någon och han finner det uteslutet
att yttrandet skulle kunna innebära missfirmelse eller betraktas som osakligt
eller taktlöst eller eljest stå i strid mot den av Nenzelius åberopade
bestämmelsen i tjänstereglementet. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 12 januari 1967 till chefen
för armén följande.

Utredningen visar till en början följande. Under utbildningsåret 1965—
1966 tillämpade regementschefen Kjellgren ett system med närvaropremiering,
innebärande i stort sett att närvarofrekvensen vid andra bataljonens
plutoner sinsemellan jämfördes under envar av fem för ändamålet fastställda
tidsperioder och att de plutoner som visade bästa resultaten tilldelades
premie i form av extra ledighet. Vid bestämmande av närvarofrekvensen
räknades såsom frånvarodag varje sjukanmälan, varje sjukskrivningsdag
med vissa undantag, varje dag för undanhållande, varje arrestdag
utan tjänstgöring och varje tjänstledighetsdag. Den för envar av perioderna
utdelade extra ledigheten utgjorde, för bästa pluton två vardagar, varav en

122

lördag, för näst bästa pluton en annan vardag än lördag och för därnäst
bästa pluton en lördag.

I tjänstereglementet för krigsmakten kap. 11 finnes bestämmelser om
tjänstledighet för välförhållande i tjänsten. Såvitt nu är av intresse stadgas
sålunda i mom. 32 att värnpliktig, som visat framstående nit och duglighet,
för välförhållande i tjänsten får tilldelas särskild tjänstledighet
sammanlagt högst tre dagar under tid för första tjänstgöring, samt i mom.
33 att förband (avdelning) för väl utförda prestationer får — utöver i mom.
32 nämnd ledighet — under första tjänstgöring beviljas en dags tjänstledighet
för varje påbörjat tidsskede om sex månader; sådan ledighet får beviljas
av lägst regementschef.

Uppenbart synes vara att ifrågavarande närvaropremiering inte är förenlig
med dessa bestämmelser. Varken framstående nit och duglighet av
enskild värnpliktig eller väl utförda prestationer av avdelning torde kunna
ådagaläggas genom att en pluton visar hög närvarofrekvens. Endast stadgandet
i mom. 33 innefattar för övrigt möjlighet att bevilja hel avdelning
extra ledighet utan prövning av varje enskild värnpliktigs förhållande, och
omfattningen av denna ledighet är väsentligt mindre än den som utfästs
i och med premieringssystemet.

Även bortsett från att författningsenligt stöd sålunda saknats för närvaropremieringen
kan emellertid ifrågasättas om denna utgjort ett godtagbart
sätt att söka förmå de värnpliktiga att i största möjliga utsträckning
deltaga i utbildningen. Någon invändning synes visserligen inte kunna göras
mot att de värnpliktiga föranledes påverka varandra till undvikande
av att undanhållande eller annan brottslighet förövas. Det kan emellertid
knappast anses lämpligt att en värnpliktig på regementschefens föranledande
utsättes för kamraternas tryck i syfte att han skall avstå från att
begära tjänstledighet för en angelägenhet som för honom är mycket viktig.
Och klart olämpligt är det otvivelaktigt att den som behöver konsultera
läkare avhåller sig därifrån på grund av det ovidkommande skäl som
andras önskemål utgör.

Kjellgren har givetvis ej avsett att olägenheter av nu antytt slag skall
uppkomma utan har endast velat förhindra onödiga tjänstledighetsansökningar
och sjukanmälningar. Vad som i detta hänseende är onödigt utgör
emellertid en fråga som befäl och läkare ofta har stora svårigheter att avgöra.
I enlighet med Kjellgrens intentioner medför premieringssystemet
att vederbörandes kamrater får inflytande på frågan, men dessa torde inte
generellt ha bättre förutsättningar än befäl och läkare att riktigt bedöma
den och kan ej ens alltid antagas vilja göra det. Härtill kommer att det
inte kan uteslutas att sådana metoder som med en gemensam beteckning
brukar kallas kamratförtryck tillgripes mot den som ej fogar sig efter
kamraternas önskemål. Risken att närvaropremieringen skall få menliga
verkningar är därför beaktansvärd.

123

Vidare framgår av utredningen att en bataljonsövning genomfördes den
18—19 november 1965 i enlighet med en av bataljonschefen Lodin efter
godkännande av Ivjellgren den 11 samma månad utfärdad order. I denna
hade angivits bl. a. att kompletterande utbildning med värnpliktiga som
ej deltagit i bataljonsövningen skulle äga rum lördagen den 20 november
klockan 1215—1600. Omkring femton värnpliktiga deltog i den sålunda
beordrade kompletterande utbildningen. Den leddes av Lodin och tillgick
så att på olika platser, där bataljonen uppträtt under övningen, händelseförlopp
och iakttagelser genomgicks i vad gällde förbandens och soldaternas
uppträdande.

Mot det förhållandet att sistberörda utbildning meddelats dem som varit
frånvarande från batalj onsövningen kan uppenbarligen inte i och för sig
framställas någon anmärkning. Utbildningen ägde emellertid rum på tid
som normalt utgör fritid. Med anledning härav är att beakta att i mom. 53
Allmänna utbildningsbestämmelser för armén (AU), del I, föreskrives följande.

För soldat, som icke kunnat tillgodogöra sig viss del av utbildningen i
samma takt som sina kamrater inom samma avdelning, får — enligt regementschefs
skriftligen meddelade anvisningar — lägst kompanichef anbefalla
kompletterande utbildning på annan tid än daglig övningstid. Efter
medgivande av förbandschef (motsv.) får kompletterande utbildning anordnas
på tjänstefri vardag. Sådan utbildning skall avse den övningsgren
(det ämne), vari vederbörande visat bristande kunskap eller färdighet, och
får icke ges karaktär av straff. Kompletterande utbildning bör anbefallas
efter noggrann prövning samt endast i övningsgren (ämne) av särskild betydelse.
Enbart frånvaro från viss utbildning på grund av sjukdom e. d.
får icke -— utan att härav föranledd bristande kunskap eller färdighet konstaterats
— utgöra anledning till kompletterande utbildning.

Bakgrunden till dessa föreskrifter är tydligen att utbildningen i princip
ej skall inkräkta på de värnpliktigas fritid. Inte minst om utbildning på
sådan tid är föranledd av befogad frånvaro under daglig övningstid, kan
de värnpliktiga med skäl tycka sig vara utsatta för bestraffning. Vid dessa
förhållanden har det ansetts angeläget att noga reglera de förutsättningar
under vilka utbildning får ske på annan tid än daglig övningstid.

Enligt föreskrifterna är den grundläggande förutsättningen att värnpliktig
inte kunnat tillgodogöra sig viss del av utbildningen i samma takt som
sina kamrater inom samma avdelning. Utbildningen förutsättes sålunda
fortgå på vanlig övningstid tills praktiskt taget hela avdelningen har tillgodogjort
sig den. Först därefter får, om enstaka värnpliktiga i fråga om
utbildningsresultatet befinnes inte vara jämbördiga med sina kamrater,
behövlig kompletterande utbildning meddelas dem på fritid. Att ett behov
av utbildningen skall ha konstaterats inskärpes ytterligare genom villkoret
att vederbörande skall ha visat bristande kunskap eller färdighet. Det är
emellertid att märka att en mera tillfälligt uppkommen kunskapslucka,

124

t. ex. på grund av ouppmärksamhet under en lektion, inte kan anses ådagalägga
att vederbörande ej förmått tillgodogöra sig utbildning »i samma
takt» som sina kamrater. De citerade orden visar att fråga endast är om
sådan eftersläpning i kunskapsavseende som måste inhämtas i extraordinär
ordning för att ej kamraternas fortsatta utbildning skall hindras.

Med hänsyn till dessa synpunkter kan det inte anses riktigt att, såsom
i förevarande fall skett, kompletterande utbildning för dem som ej deltagit
i batalj onsövningen beordrats redan innan denna ägt rum. Det var ju
då inte ens känt om huvuddelen av avdelningen skulle komma att deltaga
i övningen och tillgodogöra sig den utbildning som övningen var avsedd att
ge. I verkligheten har ej heller föreskriven prövning av utbildningsbehovet
blivit verkställd. Enbart frånvaro från en aldrig så betydelsefull övning är,
såsom också uttryckligen framhållits i ifrågavarande föreskrifter, ej tillräcklig
anledning till kompletterande utbildning; det torde vara tänkbart
att en frånvarande genom exempelvis tidigare frivillig utbildning förvärvat
erforderliga kunskaper och färdigheter. För övrigt synes det inte rimligt
att en värnpliktig, särskilt om han varit frånvarande på grund av laga
förfall, ej får tillfälle att bli utbildad på vanlig tjänstetid innan kompletterande
utbildning på annan tid ifrågasättes.

På grund av det anförda har Kjellgren förfarit felaktigt såväl genom att
tillämpa ovannämnda premieringssystem som genom att godkänna anordnandet
av den kompletterande utbildningen. Med hänsyn till omständigheterna
finner jag emellertid vad Kjellgren låtit komma sig till last inte
vara av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Vad i övrigt i saken förekommit ger ej anledning till anmärkning från
min sida.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmanncns skrivelse tillställdes Nenzelius. Kjellgren
och Lodin skulle genom chefens för armén försorg erhålla del av
skrivelsen.

11. Risk för kollision mellan trafikflygplan och militärt flygplan vilket
föraren ovetande kommit in i luftled. Fråga om ansvaret härför. Tillika
fråga om flygledningens skyldighet att granska utredningsrapport

Den 16 februari 1967 innehöll tidningen Dagens Nyheter en redogörelse
för en undersökningskommissions rapport angående ett kollisionstillbud i
augusti 1966 i luftleden Oslo—Hallsberg—Stockholm mellan ett flygplan av
typ A 32 Lansen från Skaraborgs flygflottilj och ett flygplan av typ Caravelle
tillhörande det finska flygbolaget Finnair.

Med anledning av den i artikeln omförmälda händelsen begärde militie -

125

ombudsmannen i skrivelse den 8 mars 1967 till chefen för flygvapnet att få
del av i saken verkställd utredning och därav föranledda beslut. Den 28
mars 1967 inkom chefen för flygvapnet med en den 21 december 1966 dagtecknad
rapport över undersökning av haveritillbudet, vilken verkställts av
en av luftfartsverket i samråd med flygvapnet tillsatt undersökningskommission,
jämte luftfartsverkets den 25 januari 1967 meddelade beslut i
anledning av rapporten. Den 10 juli 1967 mottog militieombudsmannen ett
på flygvapenchefens uppdrag av inspektören för flygsäkerhetstjänsten
översten B. Rosenius avgivet utlåtande, vartill fogats yttranden från cheferna
för Östgöta flygflottilj, Skaraborgs flygflottilj, Svea flygkår och Bråvalla
flygflottilj.

Av utredningen1 inhämtades till en början följande. Den 2 augusti 1966
skulle ett Lansenflygplan med beteckningen G 32 från Skaraborgs flygflottilj
i Såtenäs, i fortsättningen benämnd Såtenäs, utföra målflygning åt
första divisionen vid Bråvalla flygflottilj i Norrköping, i fortsättningen
benämnd Bråvalla. Enligt överenskommelse mellan divisionscheferna och
enligt en till trafikledningen på Såtenäs ingiven färdplan skulle Lansenplanet
starta på Såtenäs och landa på Bråvalla. Fältflygaren S. G. Nilsson
på Bråvalla beställde stridsledning av vederbörande stridsledningsorgan.
Beställningen mottogs och nedtecknades av tekniska biträdet Solveig Jansson.
Den radarj alctledare som skulle leda ifrågavarande flygövning erhöll
del av beställningen. I denna angavs Bråvalla som bas för anfallande flygplan
och Såtenäs som bas för Lansenflygplanet, vilket innebar att planen
skulle både starta från och landa på den som bas angivna flygplatsen.
Lansenplanet startade omkring klockan 1040 med dåvarande flygingenjörsaspiranten,
numera flygunderingenjören K. Kalin som förare och meteorologkadetten
M. Edholm som passagerare. Klockan 1050, då Lansenplanet
befann sig mellan Karlsborg och Motala, anropade Kalin radarj aktledaren,
fanjunkaren E. Bellarp, och övningen pågick härefter till omkring klockan
1110, då det anfallande flygplanet avbröt på grund av bränslebrist. Under
övningen, som gick ut på att radarj aktledaren skulle leda det anfallande
flygplanet till utgångsläge för anfall mot målflygplanet, beordrades flygplanen
på ett flertal olika kurser och två anfall genomfördes. Då övningen
avbröts gav Bellarp Kalin styrkurs2 och avstånd till »basen» samt meddelade
att han ej kunde leda Lansenplanet i fortsättningen. I tro att styrkursen
och avståndet avsåg Bråvalla anropade Kalin ett trafikledningsorgan kallat
Radar ost för att erhålla ledning för landning på denna flygplats. På Radar
ost kunde Lansenplanet ej identifieras, varför Kalin tillråddes att
vända sig till trafikledningen på Bråvalla för hjälp. Kalin anropade härefter
Bråvalla och yttrade därvid, enligt talregistrering vid Södermanlands flyg 1

Se jämväl efter s. 128 intagen karta i skala 1:1 000 000.

a Härmed förstås den kurs flygföraren skall hålla för att komma till viss bas. Sådan kurs
benämnes QDM eller QD Martin.

126

flottilj i Nyköping, följande. Klockan 1120: »G 32 avstånd c:a 75, QD Martin
3301, kan du leda mig till en Barbrolandning2? — Avstånd c:a 70 — Höjd
10 000 — 10 000.» Klockan 1121: »Gustav 32 (sannolikt kvittering av ngt
meddelande).» Klockan 1122: »Gustav 32 — Kan du ge mig avstånd till
basen?» Vederbörande trafikledare, förste trafikledaren A. O. Jelkne, som
ej synes ha uppfattat Kalins kurs- och avståndsangivelser, pejlade Lansenplanet
på ett QDM av 128° , vilket alltså innebar nästan kontrakurs till den
av Kalin uppgivna kursen. Sedan Jelkne härefter rådfrågat annat trafikledningsorgan,
lämnade han Kalin tillstånd att på 4 000 meters höjd gå in i
terminalområdet. Kalin, som ditintills flugit på omkring 10 000 meters
höjd, lät då flygplanet gå i plané, dvs. sjunka. Under planen mötte Lansenplanet
klockan 1123—1124 en Caravelle, som befann sig i luftled på färd
från Oslo till Stockholm. Flygplanen passerade varandra på kort avstånd.
Tillbudet inträffade då Caravelleplanet hade omkring två minuters flygväg
till radiofyren Hallsberg och rapporterades av dess förare klockan 1124
till vederbörande flygkontrollorgan i Stockholmstrakten. Strax efter tillbudet
begärde Kalin kurs till Bråvalla och erhöll av Jelkne en sydostlig
styrkurs, vilken han sedan följde till dess han med hjälp av trafikledning
landade på Bråvalla klockan 1136.

I förevarande sammanhang synes följande redogörelse för organisationen
av den militära flygtrafiken böra lämnas.

I trafikhänseende är det svenska luftrummet indelat i kontrollerat och
okontrollerat luftrum. Kontrollerat luftrum är bl. a. luftleder samt civila
och militära terminalområden. Terminalområde är ett till höjd och omkrets
bestämt luftrum runt om en flygplats. Inom terminalområden utövas
trafikledning av trafikledningsorgan benämnda terminalkontroller. Luftleder,
vilka huvudsakligen är avsedda för trafikflygplan, är till höjd och bredd
bestämda luftrum, vilka förbinder vissa civila terminalområden. Dessa
leder, vilka vanligtvis är 18 km breda, betecknas med färg och nummer.
Sålunda går luftleden Grön 3 från Oslo—Fornebu terminalområde över
Hallsberg till Stockholm—Arlanda terminalområde och Röd 1 förbinder
sistnämnda område med Malmö—Bulltofta. Grön 3 sträcker sig från 900
meter upp till 9 000 meters höjd och Köd 1 når 11 000 meters höjd. Inom
luftlederna ledes militära flygplan av regionala radarcentraler, vilka alltså
har till uppgift att samordna den militära och den civila flygtrafiken samt
att tillse att föreskriven separation mellan flygplan iakttages. Sådan radarcentral,
som är ett gemensamt organ för civil och militär trafikledning, utövar
utan kontrollansvar övervakning och ledning även utanför kontrollerat
luftrum. Radarcentralerna är placerade i luftförsvarscentraler. Den radarcentral
varom här är fråga benämnes Radar ost och är belägen i Stockholmstrakten.

I luftförsvarshänseende indelas landet i luftförsvarssektorer. Inom varje

1 Kompassen indelas i 360°, varvid 90° motsvarar öster, 180° söder, 270° väster och
360° norr. Nordväst är 315°. Ett QDM på 330° till Bråvalla innebär alltså att Kalin skulle
styra en ungefärlig nord-nordvästlig kurs för att komma till denna bas.

2 Vid instrumentinflygning för landning användes olika metoder. En sådan metod benämnes
Barbro.

127

sektor finns en luftförsvarscentral, varifrån luftrummet övervakas och
flygförbandens strid ledes. Däri ingår en jaktcentral. Från jaktcentralen
och från inom sektorn framskjutna jaktradarstationer ledes jaktflygplanen.
Sektor jaktledaren utövar den direkta operativa ledningen av jaktförsvaret
inom sektorn. Direkt under denne lyder en biträdande sektor jaktledare,
som ansvarar för att startande förband ledes mot sina bestämda
mål. Han skall därvid bl. a. fördela ledningsuppdrag på sektorns radarj
aktledare vilka utför sina uppdrag under uppsikt av en chef sradar jaktledare
och har tekniskt biträde till sitt förfogande. Radar jaktledare har
till uppgift att med hjälp av radar leda anfallande flygplan till utgångsläge
för anfall mot målflygplan. Han leder i allmänhet både anfallande flygplan
och målflygplan. Till grund för stridsledningen har han ett skriftligt
stridsledningsuppdrag (stridsledningsbeställning), vilket tillställes honom
av chef sradar jaktledaren. Efter avslutat uppdrag skall radar jaktledaren
leda flygplanet till lämpligt utgångsläge i närheten av terminalområdet för
vederbörande landningsflygplats, där för området ansvarigt flygkontrollorgan
övertager ledningen. Om ledning är omöjlig skall han ge flygplanets
förare styrkurs och avstånd till landningsflygplatsen, varefter föraren har
att själv övertaga navigeringen.

Före flygning skall av militär flygförare upprättas en färdplan, som inlämnas
till flygtrafikledningsorganet på basen. Enligt Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
för militär flygning (OSF) kap. 5 mom. 6.4.4.1. skall
färdtillstånd inhämtas för flygning som helt eller delvis beräknas utföras
enligt instrumentflygregler.1 Sådant tillstånd skall begäras genom färdplan
till vederbörligt flygkontrollorgan. Det åligger flygföraren att inhämta färdtillstånd,
vilket kan ske på radio.

Vid förhör inför undersökningskommissionen uppgav Kalin, Edholm samt
finländske medborgaren flygkaptenen H. U. R. Keso följande.

Kalin: Hans totala flygtid var omkring 350 timmar, varav cirka 150 timmar,
fördelade på fyra somrar, hänförde sig till Lansenplan. Ifrågavarande
dag var det helslutet molntäcke över hela Götaland, och efter starten från
Såtenäs gick flygplanet in i moln på en höjd av 1 500—2 000 meter. Under
övningen var positionsuppgifterna från Bellarp sparsamma. Kalin minns
att sista positionsuppgiften, vilken lämnades 5—10 minuter före övningens
avbrytande, var i trakten av Nässjö. Under övningen beordrades han till
många kursändringar. Flygförare är i princip alltid skyldig att följa upp
flygningen, vilket emellertid ej alltid är så lätt. Då övningen avbröts ville
Kalin ha ledning för landning och erhöll av Bellarp QDM 330° och avstånd
90 km till basen. Han styrde genast 330°. Vid begäran om fortsatt ledning
meddelade Bellarp att han ej kunde åtaga sig detta och föreslog Kalin att
övergå till annat organ. Kalin övergick till radiokanal D och anropade den
regionala radarcentralen Radar ost och upprepade läget i förhållande till
Bråvalla. Radar ost frågade varför han ej gick över och frågade Bråvalla
direkt om ledning, och han övergick därför till kanal F. Kalin flög på en
höjd av 10 000 meter. Bråvalla lät honom fortsätta en stund på 330° och

1 Jämlikt OSF kap. 5 mom. 6.2.3. skall instrumentflygning tillämpas bl. a. på flyghöjd
över 6 100 meter och inom luftled.

128

gav honom sedan tillstånd att sjunka till 4 000 meter. Flygplanet gick in
i moln på en höjd av cirka 9 000 meter och ut ur moln på cirka 7 500
meter. På en höjd av 7 000 meter, då Kalin fortfarande flög på instrument,
upptäckte han Caravellen cirka 150 meter under komma ut på styrbordssidan
i riktning ungefär »klockan 4». Han är emellertid ej van att bedöma
avstånd till stora flygplan och är därför ej helt säker på avståndet mellan
de båda flygplanen. Han såg Caravellen endast vid detta tillfälle. Lansenplanet
var under plané och Caravellen flög i planflykt. Kalin såg ej Caravellen
förrän den passerat och hann ej göra någon undanmanöver. Kursen
var fortfarande 330° vid mötet. Markkontrollen märkte nu emellertid att
fel förelåg och gav Kalin först QDM cirka 150° och sedan exakt 128°. Östgöta
kontroll, som är trafikledningsorgan för Bråvallas och Östgöta flygflottiljs
gemensamma terminalområde, kontaktade honom sedan och ledde
honom hemåt. Hemgång och landning skedde utan anmärkning. Navigeringshjälpmedlen
på typ A 32 Lansen är något beskurna.

Edholm: Han hade 38 timmars flygtid på Lansenplan men ej fullständig
navigationsutbildning. Under ifrågavarande flygning var det ej hans uppgift
att navigera. Efter starten utförde han under 13 minuter positionsberäkningar.
Efter övningens början gjorde han emellertid i stort sett ej någonting.
Kalin fick första positionen vid Jönköping och beordrades sedan
österut till Nässjö, där de »snurrade runt». När övningen var slut skulle
Kalin ha kontakt för hemvändandet. Bellarp gav först QDM 330° och avstånd
till basen. Härefter hade Kalin kontakt med andra organ, och Radar
ost hänvisade till Bråvalla, som gav Kalin tillstånd att sjunka. Passeringen,
som ej iakttogs av Edholm, inträffade på en höjd av 7 000 meter. När flygplanet
sjönk hördes ej något från markstationen. Då passeringen inträffat
fick Kalin nytt QDM, först 154° och kort därpå 128°, som han och Edholm
lade ut själva och erhöll ett läge strax nordväst om Finspång. De gick sedan
ned och landade. Edholm tror ej att de i själva verket någonsin var vid
Nässjö, ty det stämde ej med hans beräkningar. Han såg endast militära
flygplan som deltog i övningarna. För övrigt hände inte annat anmärkningsvärt
än att Kalin vid ett tillfälle av någon anledning ropade till och
svängde styrbord hän. Från det att Bråvalla övertog kontrollen fram till
planén beordrades ej någon kursändring. Planen var kontinuerlig och ej
särskilt kraftig. Sjunkningen skedde hela tiden på 330° och ej under sväng.
Separat höj dmätare fanns vid Edholms plats. PN 501 var hela tiden låst
på Västgöta flygflottilj i Karlsborg, och då Kalin erhöll QDM 330° och avstånd
till basen visade instrumentet ett avstånd om 5—6 mil till nämnda
flygflottilj.

Keso: Han var vid det ifrågavarande tillfället befälhavare ombord på

1 Vid instrumentinflygning för landning med en metod som benämnes Anita användes utrustning
i planet, som kallas PN 50, och utrustning på marken, som kallas Anitafyr. Å PN
50 avläses avståndet till Anitafyren. Denna fyr användes därjämte vid s. 1c. Barbrolandning.

129

Caravelleplanet. Flygningen skedde ungefär från Römskog fram till en
punkt ett par minuters gångtid före Åker på flygnivå 230, dvs. 7 000 meter.
Sikten var framåt ungefär 500—1 000 meter och uppåt 100—200 fot.
Nedåt var sikten god. Flygningen skedde något under moln. Molnigheten
var växlande med ganska många toppar. När Caravelleplanet befann sig
strax före Hallsberg upptäckte Keso i riktning ungefär »klockan ett» ett
militärflygplan, som kom emot Caravelleplanet på litet högre höjd i en liten
vänstersväng och kanske även under svag sjunkning. Militärflygplanet
passerade mycket snabbt, under en tidrymd av en femtedels eller en tiondels
sekund, rakt ovanför eller möjligen något på styrbordssidan, varefter
Keso inte såg det mera. Avståndet mellan flygplanen var 30—50 meter.
Händelsen rapporterades till Stockholm-Arlanda en minut efter det att den
inträffat och omkring eu minut innan Caravellen passerade rapportpunkten
Hallsberg.

Kommissionen höll vidare förhör med bl. a. Bellarp och Jelkne samt förste
trafikledarna B. G. P:son Schotte och N. S. B. E. Lawergren.

Bellarp uppgav: Han tjänstgjorde vid det ifrågavarande tillfället som radar
jaktledare vid en radarstation i östgötaområdet. Tjänsten började klockan
0830 med ordergivning, och han tilldelades ifrågavarande stridsledningsuppdrag
skriftligen på en blankett. Av denna framgick att passet skulle
börja klockan 1045. I samband med ordergivningen skedde en noggrann
vädergenomgång. Därvid visade det sig att det förekom en front, som vid
den aktuella tidpunkten skulle ligga i sträckning nordväst—sydost genom
Jönköping och med nordostlig rörelseriktning. Det förevisades även en radarbild
som överensstämde med det uppgivna läget för väderfronten. Det
var en konventionell övning. Det enda ovanliga var att ett Lansenplan var
målflygplan, vilket ansågs som en förbättring från övningssynpunkt. Lansenplanet
hade startat från Såtenäs och anmälde sig tvärs Motala över Vättern
och identifierades. Radar jaktledare har för identifiering en kombination
av radar och radio samt därutöver som komplement höjdmätare. Identifiering
sker i princip genom att han beordrar piloten att göra en sväng,
som iakttages på radarn av honom. Lansenplanet styrde kurs söderut.
Bellarp måste avvakta att flygplanet kom in i sitt övningsområde innan han
kunde påbörja ledning av detsamma. Det anfallande flygplanet M 20 hade
startat från Bråvalla i Norrköping, och första kontakten med Lansenplanet
etablerades norr Visingsö. Eftersom väderfronten rört sig i den riktningen
hade Bellarp meddelat Kalin att han haft svårt att leda flygplanet.
Båda flygplanen försvann nu in i molnekon. Bellarp sade därför till M 20:
»Du leder», vilket hördes även av Kalin. Piloterna skall då få klart för sig
att de själva svarar för flygningen. Andra kontakten etablerades vid Nässjö.
Lansenplanet beordrades till kurs 090°. Bellarp iakttog ett eko vid Sävsjötrakten,
vilket höll kurs 135°. Eftersom beordrad kurs ej stämde med styrd
kurs och tveksamhet sålunda förelåg om identifieringen konfererade han
5—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

130

med sitt biträde, varefter han beordrade Kalin att företaga en sväng. Ekot
sågs därvid också göra en sväng. Bellarp ledde därefter M 20 till andra anfallet,
vilket slutfördes i Eksjötrakten. Förnyad uppdelning skedde därefter
för en tredje kontakt. M 20 beordrades intaga kurs 045° och Lansenplanet
kurs 270°. Även nu kunde konstateras en kursavvikelse för Lansenplanet,
denna gång i storleksordningen 30—45°. När detta sedan kom fram
till molnkanten beordrades Kalin att intaga nordlig kurs. Biträdet hade
påbörjat arbetet med att förbinda de två ekona då piloten ombord på M 20
anmälde att lian ej kunde fullfölja kontakten utan återvände till Bråvalla.
Lansenplanet befann sig då mellan Gränna och Jönköping. I det aktuella
beställningsformuläret för stridsledning var målflygplanets bas angiven
som Såtenäs. Då det inte i formulärets kolumn »Övrigt» stod angivet något
särskilt om annan landningsbas, måste formuläret tydas på det sättet att
start och landning skulle ske på samma bas. Någon muntlig komplettering
med uppgift om landningsbas ägde ej heller rum. Biträdet hade nu att förbinda
flygplanekot med landningsbasen, varefter piloten skulle erhålla en
styrkurs till basen. Så skedde även i detta fall. Bellarp lämnade troligen
QDM 305°, 100 km. Avståndsuppgiften avsåg distansen mellan flygplanet
och Såtenäs. Bellarp minns ej säkert om han särskilt angav landningsbasen
men tror att han gjorde så, enär detta sker rutinmässigt. Kalin anmälde
i detta sammanhang att Anitafyren var trasig, och han bör därmed ha avsett
markstationen. Kalin begärde ej ledning till basen. Han meddelade att
han avsåg att gå till basen på pejlingar. Bellarp gav Kalin en ny påminnelse
om att han ej kunde hjälpa honom. Kalin anmälde då övergång till annan
kanal, troligen kanal F, vilket meddelande Bellarp kvitterade. Bellarp
hade den bestämda uppfattningen att Lansenplanet då var inriktat på Såtenäs.
Bellarp anmälde till biträdande jaktledaren att Östgöta kontroll sknlle
övertaga kontrollen och att Lansenplanet skulle gå till basen på pejlingar.
Han kopplade ned kanalen och lämnade in stridsledningsrapport till
chef sradar jaktledaren. Därmed var stridsledningsuppdraget slutfört, och
någon radarföljning av flygplanet skedde ej efteråt. Sträckan från den
punkt där Lansenplanet befann sig vid övningens slut till Såtenäs var
skymd av molnekon. De kursavvikelser, som iakttagits enligt det förut
nämnda, kunde ha berott på att Kalin gjort avsiktliga kringgående manövrer
runt molnformationer, men Bellarp anmälde dem i alla fall till Bråvalla,
eftersom de möjligen kunde ha berott på kompassfel. När Kalin först anmälde
sig var kursen riktig, och något tvivel rådde ej om flygplanets identitet.
Piloten ombord på M 20 anmälde också att han fått kontakt med Lansenplanet.
Under övningen kunde inom radarstationens täckningsområde
iakttagas s. k. änglar (spökbilder). Inga särskilda vindfenomen kunde noteras.
Normala höjdvindar på 40—60 km/tim. rådde troligen.

Schotte anförde: Han tjänstgjorde vid tillfället på Radar ost och satt
bredvid luftfartsverkets trafikledare. Han blev först medveten om det ifrå -

131

gavarande händelseförloppet genom att luftfartsverkets trafikledare gjorde
honom uppmärksam på ett eko 20 km nordväst om Hallsberg och frågade om
han kände till detta eko. Kesos meddelande om mötet med militärflygplanet
hade då avlyssnats på Radar ost. Schotte förnekade att han kände
till ekot. Han hade inget flygplan under sin ledning eller övervakning.
Stabstrafikledaren ombads undersöka vilket flygplan det var. Ekot följdes
och visade sig styra mot Bråvalla. Vid kontakt med trafikledningen på
Bråvalla identifierades flygplanet som Lansenplanet G 32. Schotte erinrade
sig då att han cirka 5—10 minuter före passeringen haft kontakt med
detta flygplan, som anropat Radar ost på kanal D och meddelat: »Radar
ost G 32 QDM (ev. ’kurs’) 330 avstånd 80. Kan du leda mig till Bråvalla
för Barbro]andning?» Schotte hade då haft att direkt på radar lägga ut
den punkt flygplanet bort befinna sig på enligt angivna uppgifter och med
Bråvalla som referenspunkt. Då Schotte inte kunnat iakttaga något flygplaneko
hade han underrättat Kalin härom och uppmanat honom att
»kontakta Bråvalla direkt kanal F». Kalin hade därefter lämnat frekvensen.
Schotte fortsatte ytterligare att söka inom det tänkbara området utan att
iakttaga något flygplaneko. Det är ej ett normalt förfarande att anropa
Radar ost och begära systemlandning. Kalin uppgav vid kontakten sin flyghöjd
till 10 000 meter. Radar ost hade ingen färdplan för G 32, vilket rätteligen
skulle ha varit fallet om det varit avsikten att flygplanet skulle komma
in inom dess område. Detta har sin nordgräns utefter norra kanten av
luftled Grön 3 och sin västgräns efter linje i rakt nord-sydlig riktning genom
Hallsberg. När flygplanet identifierades av Bråvalla befann det sig
20—30 km från nämnda flygbas. Från det att G 32 upptäcktes följdes flygplanet
på radar. Det styrde kurs 120° och passerade strax norr om Hallsbergs
fyr. Väster om Hallsberg kunde endast ett eko iakttagas, men efter
Hallsberg urskilde sig två ekon, varav det ena följde luftleden och det andra
fortsatte på kurs 120°. G 32 följdes fram till dess att Bråvalla anmälde
att man identifierat flygplanet. Det är att märka att Radar ost ej har någon
pejl, varför Kalins uppgifter om lägen, kurs, bäring o. s. v. måste godtagas.
Med pejl borde ett felaktigt läge ha upptäckts.

Jelkne uppgav: Han tjänstgjorde vid det ifrågavarande tillfället på en
kontrollposition belägen i tornet på Bråvalla. Huvuddelen av kontrollorganisationen
är eljest belägen å Östgöta flygflottilj i Malmslätt. Han handlade
trafiken på kanal F och utförde dessutom vissa pejlingar på kanal C. Kalin
anropade honom klockan 1100—klockan 1130 på kanal F och begärde att
få Barbrolanda. Föraren uppgav ej sin kurs. Jelkne, som hade tillgång till
automatpejl, pejlade G 32 vid anropet och avläste QDM 128°. Han begärde
att få ett avstånd, vilket föraren ej kunde lämna. Jelkne anropade på direktlinjen
Östgöta kontroll, där trafikledaren Lawergren bemannade Bråvalla
position. Förbindelsen mellan Bråvalla och Östgöta flygflottilj var undermålig,
vilket medförde att det dröjde en stund innan Jelkne fick kontakt.

132

När kontakt emellertid var etablerad uppgav Lawergren att han hade flera
flygplan i den riktningen och ej kunde ange vilket av ekona som var G 32.
Jelkne lämnade emellertid färdtillstånd på flyghöjd 4 000 meter, vilken höjd
godkänts av Östgöta kontroll. Flygverksamheten var mycket livlig; 10—15
flygplan låg i olika positioner för landning. Jelkne fortsatte att pejla G 32,
som i genomsnitt hade Q DM 128°. Samma värde erhölls till dess att Östgöta
kontroll uppgav att man såg ett eko på omkring 40—45 kilometers avstånd
till Bråvalla. Därmed övertog Östgöta kontroll handläggningen av G 32. Tiden
från Kalins förfrågan om att få Barbrolanda till tidpunkten för identifieringen
kan ha varit uppskattningsvis 5—10 minuter. Jelkne hade ej fått
något meddelande om att G 32 skulle komma. Flygplanen befinner sig normalt
strax utanför terminalområdet när de Barbrolandar. I och med att en
förare begär systemlandning får man förutsätta att det är klart med luftleder
och dylikt. Om föraren meddelat att han varit desorienterad hade man
kunnat låta Radar ost återtaga handläggningen av flygplanet.

Lawergren anförde: Han tjänstgjorde ifrågavarande dag på Östgöta kontroll
och handlade terminalområdestrafik för Bråvalla sektor i det gemensamma
Östgöta terminalområde. Det fanns endast tre disponibla radiofrekvenser,
nämligen dels kanal C, Bråvalla, dels kanal C, Östgöta flygflottilj,
och dels kanal F. Lawergren hade ej tillgång till kanal F, som passades
i tornet, varför han ej kunde höra det aktuella flygplanet så länge det höll
sig på denna frekvens. Förbindelsen mellan Östgöta flygflottilj och Bråvalla
var mycket dålig och hade varit sådan under längre tid. Headset, d. v. s.
hörlur, användes för radioförbindelsen och snabbtelefon för telefonförbindelsen.
Ljudkvalitén, såväl tydbarheten som ljudstyrkan, var mycket dålig,
och det var ofta svårt att komma fram. Bråvalla begärde Barbrolandning
för flygplanet G 32 på höjd 4 000 meter, QDM omkring 130°, avstånd okänt,
och fick tillstånd härtill. På förfrågan från Bråvalla flygplatskontroll om
Lawergren kunde se G 32 svarade denne nej. Efter en stund upptäckte han
ett eko med kurs mot Bråvalla på QDM 130° avstånd 40—45 km. Krysspejling
företogs för identifiering.

Av en vid kommissionens rapport fogad kopia av stridsledningsbeställningen
i fråga framgår att första divisionen ur Bråvalla den 2 augusti 1966
beställt stridsledning för flygplanen M 25 och M 20 med flygplanen G 50
och G 32 som mål samt att baser var Såtenäs för målflygplanen och Bråvalla
för anfallande flygplan. Vidare framgår att stridsledningen beställts av fältflygaren
Nilsson och mottagits av signaturen »Jas».

I sitt utlåtande anförde undersökningskommissionen: Av utredningen
framgår att det förelåg en bristande överensstämmelse mellan färdplan och
stridsledningsbeställning såtillvida att av den sistnämnda handlingen icke
framgick att G 32 skulle landa på Bråvalla. Kommissionen har icke med
säkerhet kunnat fastställa orsaken till denna felaktighet. Kommissionen
har tillfrågat Nilsson, som ringde in stridsledningsbeställningen, huruvida

133

Solveig Jansson nedtecknat denna korrekt i enlighet med hans uppgifter.
Nilsson, som icke kunnat ge något bestämt svar, uppger sig dock minnas att
man vid ifrågavarande tillfälle generellt tillämpade den principen att alla
flygplan, såväl anfallande flygplan som målflygplan, skulle landa på Bråvalla.
Under förutsättning att Nilsson ej gjort sig skyldig till någon felsägning
under telefonsamtalet skulle denna uppgift tyda på att Solveig
Jansson gjort fel vid nedtecknandet av uppdraget. Fråga uppkommer nu
i vad mån den felaktiga uppgiften i stridsledningsformuläret haft betydelse
för den inträffade händelsen. Bellarp, som handlade med utgångspunkt
från att landning skulle ske på Såtenäs, gav vid övningens avbrytande
Kalin, förutom avstånd, ett QDM som torde ha varit mellan 300° och 330°,
enär Lansenplanets läge vid denna tidpunkt enligt Bellarps uppfattning var
någonstans mellan Gränna och Jönköping. Det kan här genast konstateras
att om Bellarps uppgifter är riktiga och Kalin handlat i enlighet med dem,
Lansenplanet G 32 ej skulle ha kommit in i luftled Grön 3. Radar ost hade
naturligt nog ingen uppgift om att G 32 skulle korsa någon luftled. Det är
alltså, under förutsättning att Bellarp gav Kalin en rätt beräknad kurs till
Såtenäs, uppenbart att antingen flygplanets läge var ett annat än vad
Bellarp antog eller Kalin styrde annan kurs. Enligt Kalins uppgifter befann
sig G 32 5—10 minuter före övningens avbrytande i närheten av Nässjö.
Av förhöret med Bellarp framgår att Kalin var beordrad nordlig kurs före
avbrytandet. Det förefaller därför sannolikt att G 32 bibehållit den nordliga
kursen efter det att övningen avbrutits fram till trakten av Vadstena. Sedan
Bellarp meddelat att han ej längre kunde leda G 32 anropade Kalin,
efter att först ha haft kontakt med ett par andra organ, bl. a. Radar ost,
Bråvalla med begäran om systemlandning. Av utskriften av talregistreringen
framgår att Kalin därvid uppgav avstånd cirka 75 km, QDM 330°. Vid
förhöret med Jelkne hävdade denne att Kalin ej uppgav sin kurs. Jelkne
pejlade emellertid G 32 och avläste QDM 128° samt gav Kalin anflygningshöjd
4 000 meter. Det kan här konstateras att G 32 i detta ögonblick gick
på eu kurs som nästan var kontrakurs till den av Jelkne pejlade. Lawergren,
med vilken kommunikation uppenbarligen skedde med vissa svårigheter
på grund av utrustningens bristfälliga beskaffenhet, upptäckte först
efter en stund radarekot av G 32 på QDM 130°, avstånd 40—45 km från
Bråvalla. Kalin uppger att mötet inträffade sedan G 32 påbörjat planén,
närmare bestämt på en höjd av 7 000 meter, och att han fick kursen rättad
av Bråvalla först därefter. Av förhöret med Lawergren framgår att identifieringen
skedde uppskattningsvis 6 minuter före landningen, alltså omkring
klockan 1130. Eftersom passeringen inträffade klockan 1124 förefaller
det sannolikt att identifieringen skett efter passeringen. Lawergren uppger
även att G 32 vid detta tillfälle styrde kurs mot Bråvalla. Av utredningen
synes framgå att Kalin gjorde sin kursändring helt kort efter passeringen.
Att, som nyss nämnts, identifieringen skedde först på ett förhållande -

134

vis sent stadium, tyder på att Lawergrens uppgift är riktig. Någon säker
kännedom om tidsfaktorerna är det emellertid icke möjligt att få då talregistreringen
är ofullständig. Jelknes meddelande om anflygningshöjd 4 000
meter hade för övrigt endast den innebörden att G 32 skulle komma in i
kontrollerat luftrum (Östgöta terminalområde) på nämnda höjd. Från Bråvallas
synpunkt var det Kalins sak att hålla reda på eventuella luftleder
och tillse att sådana korsades i enlighet med gällande bestämmelser (OSF
3 kap. 3 mom. och 5 kap. 6 mom.). Kalin visste uppenbarligen ej var han
befann sig när han påbörjade planen.

Avslutningsvis anförde kommissionen i utlåtandet: Innan Kalin vände
sig till Bråvalla med begäran om systemlandning kontaktade han bl. a.
Radar ost, varvid han uppgav avstånd och kurs till basen. Radar ost reagerade
därvid ej mot att, med hänsyn till de lämnade uppgifterna, flygplanet
borde ha befunnit sig öster om luftled Röd 1 strax före ledpassage. När Kalin
begärde systemlandning uttryckte han sig på följande sätt: »G 32 avstånd
cirka 75, QDM 330, kan du leda mig till eu Barbrolandning?» Denna fraseologi
överensstämmer icke med Militär Aeronautical Information Publication
(Mil AIP) 3 kap. 2.1.4.5.2. Förhållandena var för övrigt sådana i detta fall
att den begärda systemlanduingen icke var möjlig. De resultat kommissionen
kommit fram till är förhållandevis osäkra på grund av den bristande dokumentationen
inom den militära stridslednings- och trafikledningsorganisationen.
I förevarande fall har utredningen försvårats av att dels den
ursprungliga stridsledningsbeställningen på Bråvalla endast nedtecknats
med fettkrita och ej bevarats och dels talregistrering föreligger endast av
förarens, ej trafikledningens, meddelanden. Kommissionen vill även särskilt
påpeka de dåliga teleförbindelserna mellan Bråvalla position inom Östgöta
terminalområde och Bråvalla flygplatskontroll, vilka kan ha bidragit till att
händelsen icke i tid avvärjdes. Något kollisionstillbud har icke varit för handen
i så måtto att någon undanmanöver icke varit nödvändig för undvikande
av kollision. Kalin har emellertid korsat luftled Grön 3 utan att iakttaga
föreskrifterna i OSF kap. 5 mom. 6.4.4. angående korsande av luftled,
varvid flygplanet kommit att passera så nära Finnairflygplanet som 30—
150 meter. Huvudorsaken till händelsen är, såvitt kommissionen kunnat
finna, dels att stridsledningsuppdraget för ifrågavarande militära flygning
på grund av något misstag kommit att innehålla fel uppgift om landningsplats
för Lansenflygplanet med påföljd att Bellarp gav Kalin felaktiga värden
när denne skulle gå till landningsflygplatsen, och dels att Kalin, som
själv hade ansvaret för denna del av flygningen och som icke var medveten
om sin position, påbörjade planen från 10 000 meters höjd när han fick
anflygningshöjd 4 000 meter, med påföljd att han kom in i luftleden. Genom
att Jelkne vid Kalins anrop med begäran om systemlandning icke uppfattade
dennes avstånds- och kursangivelse blev händelsen icke i tid förhindrad.
Om vid Kalins anrop av Radar ost detta organ haft tillgång till

135

pejl eller reagerat vid Kalins avstånds- och kursangivelse hade missförståndet
redan på detta stadium kunnat klaras upp.

Luftfartsverket anförde i sitt beslut: Den uppkomna situationen måste
anses ha inneburit risk för kollision. Då situationen helt måste ha haft sin
orsak i förhållanden och åtgärder inom flygvapnet skall ärendet överlämnas
till chefen för flygvapnet för de åtgärder denne kan finna anledning
att vidtaga. Verket ansluter sig till den av kommissionen anförda orsaken
till händelseförloppet samt godkänner den företagna utredningen.

Chefen för Östgöta flygflottilj anförde: Östgöta kontroll ansvarar för trafikledning
inom Östgöta terminalområde. Detta utgör i horisontalplanet
ett område kring Östgöta flygflottilj och Bråvalla begränsat av huvudsakligen
två halvcirklar med 30 km radie och i höjdled skiktet mellan 300
meter och 6 100 meter. Vid anrop med begäran om inträde i terminalområde
för landning är flygplanet ofta på hög höjd och långt utanför området.
De höjder som anvisas av kontrollorganet gäller för inträde i terminalområdet
varvid föraren skall framföra flygplanet till terminalområdesgränsen
med iakttagande av de bestämmelser som kan vara aktuella för flygningen.
Beträffande Östgöta kontrolls handläggande av Kalins flygning har
höjden 4 000 meter godkänts för inträde i terminalområdet. Vad som skett
före inträdet i terminalområdet kan kontrollen ej ansvara för och har den
ej heller haft någon möjlighet att påverka. Något fel från Lawergrens sida
föreligger ej.

Chefen för Skaraborgs flygflottilj uppgav: Kalin har haft klart för sig
att Anitafyren på Bråvalla ej kan utnyttjas i Lansenplan. När han ej fått
någon vidare hjälp med lägesangivning vare sig från Bellarp eller Radar ost,
har han frågat om han kunde få hjälp att Barbrolanda på Bråvalla och då
sannolikt avsett ledning till utgångsläge för sådan landning. Härvid har
Kalin använt en terminologi som missförståtts. Det är i och för sig ett krav
att en absolut korrekt terminologi används i samband med all flygtjänst.
Detta har upprepade gånger framhållits för flygande personal vid flottiljen
och gjorts till föremål för särskild utbildning. Dock torde i detta fall förmildrande
omständigheter föreligga med hänsyn till Kalins och Edholms
bristande rutin i kombination med alt de ej från marken erhållit den ledning
de haft anledning att räkna med och därvid i viss mån förvirrats varvid
terminologin blivit ofullständig. Kalin har av Bellarp, i samband med
att stridsledningsuppdraget avbröts, erhållit styrkurs till »basen» cirka 300°
avstånd 100 km (uppgifterna osäkra). Kalin har därvid tagit för givet att
uppgifterna gällde till landningsbasen enligt hans färdplan, dvs. Bråvalla.
Han har därvid i likhet med Radar ost ej reagerat för att, om värdena avsåg
kurs och avstånd till Bråvalla, flygplanets läge måste ha varit öster om
luftled Röd 1, och alt tillstånd för ledpassage i så fall erfordrats. Om Kalin
hade kvar stannat på hög höjd och med hjälp av till exempel krysspejling
fastställt sitt exakta läge hade tillbudet ej inträffat. Även i detta fall torde

136

emellertid besättningens bristande rutin ha spelat in såtillvida att man
okritiskt godtagit uppgifterna från Beliarp. Flygplanet har under passet letts
på många olika kurser och besättningen har knappast haft möjligheter att
själva följa upp exakta läget. Det är således förklarligt att Kalin i denna
situation accepterade av Beliarp meddelade uppgifter i tron att han leddes
mot landningsbasen Bråvalla. Kalin har i ett läge då han lämnats utan den
ledning från marken han haft anledning räkna med dels använt en ofullständig
terminologi, dels icke misstänkt att uppgifterna om avstånd och
kurs till landningsbasen gällde en annan has än den han av divisionschefen
beordrats landa på och förhandsmeddelat som landningsbas. I intetdera
fallet kan Kalin anses ha brutit mot bestämmelser på grund av otillräckliga
förberedelser eller oriktig utbildning utan hans delvis olämpliga handlande
måste tillskrivas en serie ogynnsamma yttre förhållanden samt hans och
Edholms relativa orutin. Några åtgärder utöver den utbildning som skett
och sker vid flottiljen för att hundraprocentigt eliminera risken för misstag
av dessa slag synes ej kunna vidtagas.

Chefen för Svea flygkår anförde: Schotte reagerade på följande sätt. Han
bedömde flygplanets läge till rapportpunkten Boda1 eller omedelbart väster
därom. Ivalins sätt att uttrycka sig vid anrop till Radar ost ger inte anledning
att tro annat än att det är ett läge som föraren själv avläst på sina
navigeringsinstrument eller under alla omständigheter ett läge som bara
slår fel med någon eller några kilometer. Kalin begärde inte att få göra ledpassage
och det fanns ingen anledning för Schotte att förmoda att besättningen
var desorienterad eller överhuvudtaget osäker om sitt läge. Schotte
kunde ej se något flygplaneko på angiven plats eller i dess närhet, ej heller
i luftled Röd 1, varför han anmodade Kalin att anropa Bråvalla. Hade denne
då ånyo anropat Radar ost för rättelse och eventuellt ny begäran om navigeringshjälp
efter att av Bråvalla ha fält pejlvärden som var nästan kontravärden
till det QDM som angivits till Radar ost tidigare, hade tillbudet troligen
aldrig inträffat. Om Radar ost haft tillgång till färdplan på Kalins
flygning hade Schotte troligen reagerat på förarens lägesangivning jämfört
med verkligt övningsområde. Att Radar ost saknar pejl är en brist som
framförts ett flertal gånger. I avvaktan på ändring av terminologi i samband
med landning gäller att radarjaktledare vid sektor O 5 förutom QDM
och avstånd alltid anger basens namn. Av föreliggande utredning har kårcliefen
funnit att det inträffade ej föranleder någon åtgärd i ansvarshänseende
beträffande Schotte.

Cliefen för Bråvalla flygflottilj: Tillbudet har orsakats av att Kalin minskat
sin flyghöjd utan att ha varit orienterad om sin position. Flygplanet
har därvid kommit att korsa luftled Grön 3 utan tillstånd av behörigt flygkontrollorgan.
Bidragande till Kalins desorientering har varit att Beliarp
vid övningens avbrytande givit Kalin QDM och avstånd till basen med ut 1

Radiofyr, belägen i luftled Röd 1 omkring 15 km söder om Valdemarsvik.

137

gångspunkt från att landning skulle ske på Såtenäs. Ivalin skulle emellertid
landa på Bråvalla. Denna uppgift har icke kommit Bellarp till del. Orsaken
till detta har icke kunnat utredas, men klart är dock att Bellarp härvid icke
har hegått något fel, vilket framgår av stridsledningsbeställningen, där
Såtenäs enligt då gällande bestämmelser anges som både start- och landningsbas.
Bellarp har vid övningens avbrytande angivit QDM 330° (eventuellt
305°), avstånd 100 (eventuellt 90) till basen. Han har därvid icke
angivit basens namn, dvs. »F 7» eller »Såtenäs». Hade så skett eller hade
Kalin reagerat för de med hänsyn till positionen, som då i stort var känd
av Kalin, orimliga värdena, skulle tillbudet troligen ej ha uppstått. Bellarp
har emellertid i sin terminologi följt gällande bestämmelser där det icke
föreskrives skyldighet för radarj aktledare att ange basens namn. Kalin har
efter riktnings- och avståndsangivelse till basen begärt ytterligare ledning.
Detta önskemål har Bellarp icke kunnat uppfylla. Orsakerna härtill är tekniska
och kan ej läggas honom till last. Jelkne tjänstgjorde vid tillfället
i fråga på kontrollpositionen i tornet på Bråvalla och hade som uppgift att
leda trafiken i Bråvalla terminalområde i samråd med Östgöta kontroll.
Han anropades klockan 1120 av Kalin, som då begärde att få göra en Barbrolandning.
Kalin, som var desorienterad men icke anmält detta, har därvid
angivit felaktiga avstånds- och kursvården baserade på av Bellarp tidigare
givna värden. Jelkne uppfattade därvid ej de enligt talregistreringen uppgivna
kurs- och avståndsvärdena men pejlade flygplanet och fick kurs 125°.
Jelkne fick omedelbart efter anropet klart från Östgöta kontroll om anflygningshöjd
4 000 meter, vilken uppgift vidarebefordrades till Kalin. Detta
förfarande överensstämmer med gällande terminologi. Innan Jelkne fick
klart för sig att avståndet var större än normalt (cirka 40 km) vid begäran
om Barhrolandning hade tillbudet inträffat genom att föraren påbörjat
höj dminskningen. Jelkne har icke kunnat påverka detta och hade ej heller
befogenheter att leda utanför Bråvalla terminalområde. Anflygningshöjden
4 000 meter angav anflygningshöjd inom terminalområde till plats. Flygningen
utanför detta område ligger helt på förarens ansvar. Kommissionen
påpekar särskilt de dåliga teleförbindelserna mellan Östgöta kontroll och
Bråvalla flygplatskontroll, vilka kan ha bidragit till att händelsen icke i tid
avvärjdes. Flottilj chefen biträder ej denna uppfattning. Av framkomna tidsuppgifter
och flygplanets troliga positioner synes det helt osannolikt att
identifiering skulle kunnat ske i tid. Östgöta kontrolls radar är kalibrerad
med räckvidd 75 km och detta ger en praktisk räckvidd endast till södra
gränsen av Grön 3 i aktuellt område. Bellarp och Jelkne har i sitt handlande
helt följt gällande bestämmelser och föreskrifter och ärendet föranleder
ingen vidare åtgärd.

Rosenius anförde: Tillbudet har huvudsakligen orsakats av att Kalin sig
själv ovetande varit desorienterad. Bidragande orsak härtill har varit ett
felaktigt ifyllt stridsledningsformulär, som vilselett Bellarp om flygplanets
5f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

138

avsedda landningsplats. Härigenom har Ivalin i stället erhållit kurs och
distans för landning på Såtenäs. Undersökningskommissionen har icke
kunnat fastställa hur detta fel i stridsledningsbeställningen uppstått och
ansvaret härför. Ivalin, som icke hade marksikt, dirigerades under övningens
gång på ett flertal olika kurser och hade därför ej en klar uppfattning om
sin position, ej ens en ungefärlig sådan. Han var orutinerad och godtog
okritiskt Bellarps uppgifter och angav med utgångspunkt från dessa till
ledningsorganen på marken felaktigt sitt läge i förhållande till Bråvalla. I
flygningens slutfas misstolkade han And radiotrafiken med Jelkne dennes
direktiv angående flyghöjd. Bidragande orsak till detta \Tar att han ej anA*ände
en helt korrekt terminologi. Därigenom bibragtes Jelkne av Kalin
uppfattningen, att denne begärde tillstånd till en procedurlandning aA'' typ
Barbrolandning. Jelkne gav korrekt tillstånd att anflyga på 4 000 meter inom
terminalområdet. Han utgick som självklart från, att Kalin själv svarade
för flygningen utanför området. Kalin däremot synes ej ha aA^sett Barbrolandning
i vedertagen mening utan åsyftade rent allmänt att få ledning till
ett utgångsläge motsvarande det normala vid en Barbrolandning. Vid höjdangivelsen
4 000 meter synes han ha missuppfattat detta som tillstånd att
sjunka till denna höjd utan att behöva vidta åtgärder för att närmare fastställa
sin exakta position. Edholm har icke haft till uppgift att ansvara för
navigeringen. Kalin fick därför ej den medverkan som hade kunnat förventas
av en fullt utbildad navigatör. övningens svårighetsgrad ATar emellertid
sådan, att han i och för sig hade kunnat beordras utföra övningen utan
flygnavigatör. Den ledning från marken, som vid en övning som denna
normalt kan förväntas, blev bl. a. av tekniska skäl ofullständig. Härigenom
blev övningen svurare än som vid planläggningen kunde förutses. Av de
båda aktuella ledningsorganen på marken reagerade, som undersökningskommissionen
påpekat, Schotte icke mot att de angivna vurdena — om de
varit riktiga — skulle ha kommit att innebära passage av annan luftled
(Röd 1). Någon anmärkning kan sviuiigen riktas mot Schotte i detta hänseende,
dels med hänsyn till att flygplanet icke kunde iakttagas på radar
och Kalin därför anmodades att i stället begära ledning av Bråvalla, dels
därför att anledning icke fanns att tro annat än att föraren var väl medveten
om sin position och således självmant skulle komma att begära ledpassage,
om och när sådan önskades. Det andra ledningsorganet med teoretisk möjlighet
att reagera var trafikledningen vid Bråvalla. Där uppfattades emellertid
icke de av Kalin angrvna felaktiga kurs- och distansvärdena. Även om
så skett synes likAräl icke sannolikt, att tiden medgett korrekt lägesbestämning
och direktiv till Kalin som skulle ha kunnat hindra tillbudet. Genom
att utan färdtillstånd befinna sig i övre luftled Grön 3 under sjunkning har
föraren brutit mot OSF kap. 5 mom. 6.4.4. Med hänsyn till omständigheterna
före och under luftledspassagen liksom förarens bristande rutin synes
utkrävande av ansvar icke böra ske. Ingen av Övriga i händelseförloppet

139

inblandade befattningshavare har brutit mot bestämmelser eller på annat
sätt begått fel, som bedöms böra medföra utkrävande av ansvar. I utredningen
har påtalats vissa brister i den tekniska utrustningen vid berörda
kontrollorgan. Kontinuerlig modernisering och nyanskaffning av sådan materiel
pågår enligt särskild långtidsplan. Chefen för flygvapnet har i förebyggande
syfte dels förtydligat formuläret för beställning av stridsledning
med separata rutor för start- och landningsbaser, dels ändrat stridsledningsterminologien
så att radarj aktledare vid angivande av kurs och distans till
landningsbas skall ange basens namn i klartext.

På militieombudsmannens uppdrag har därefter hovrättsfiskalen, numera
byrådirektören H. Regner verkställt viss kompletterande utredning.

Den 5 september 1967 hördes Solveig Jansson, som uppgav: Den 2 augusti
1966 tjänstgjorde hon vid stridsledningscentralen O 5 och hade bl. a.
till uppgift att jämte ett annat biträde ta emot telefonbeställningar om
stridsledning. Det normala förfarandet är att beställningen nedtecknas å
formulär och därefter vidarebefordras till biträdande jaktledaren. När stridsledningsuppdraget
gäller en framskjuten position såsom den vari Bellarp
satt ringer biträdande jaktledaren in beställningen till positionen, där den
ånyo nedtecknas. Hon kan inte nu erinra sig de närmare omständigheterna
kring ifrågavarande stridsledningsuppdrag, som var helt ordinärt. Detta
beror på den långa tid som förflutit och på att hon fick kännedom om tillbudet
omkring tre månader efter händelsen. Med hänsyn till att hennes
signatur tecknats å beställningen vitsordar hon dock att hon tagit emot den.
Den stridsledningsbeställning, varav kopia ingår i akten i ärendet, har
emellertid inte ifyllts av henne utan torde vara antingen eu avskrift av
hennes exemplar eller den blankett som ifyllts vid Bellarps position.

Med anledning av Solveig Janssons uppgifter infordrades originalet till
stridsledningsbeställningen, varvid framkom följande: Texten å beställningsformuläret
var ifylld med blyerts och angav som bas för alla flygplanen
Bråvalla. Med bläck hade denna bas överstrukits och i stället Såtenäs
angivits som bas för målflygplanen och Bråvalla som bas för de anfallande
flygplanen.

Den 22 september 1967 hördes fanjunkaren H. O. Nordström som uppgav:
Den 2 augusti 1966 tjänstgjorde han som biträdande jaktledare vid stridsledningscentralen
O 5 och fungerade därvid i praktiken som övningsledare
för chef sradarj aktledare och radarj aktledare. Alla stridsledningsbeställningar
vidarebefordras till biträdande jaktledaren. Denne har att avgöra vilka
av de beställda stridsledningsuppdragen som kan genomföras samt att kontrollera
att övningsområden och radiokanaler finns tillgängliga för övningen.
Han har rätt att i beställningen göra de ändringar i dessa avseenden som erfordras
för att uppdraget skall kunna genomföras. Däremot får han inte utan
vederbörande divisionschefs tillåtelse ändra baserna eller förutsättningarna
för övningen. Eventuella ändringar skall anmälas till flygförarna eller då

140

så kan ske till vederbörande trafikledare. Ofta råder osäkerhet om vissa uppgifter
i stridsledningsbeställningarna och han måste då diskutera uppgifterna
med vederbörande chef sradar jaktledare. Enär de i övningen ingående
flygplanen då ofta redan startat måste beslut fattas snabbt och tiden medger
inte alltid att vederbörande divisionschefer tillfrågas. Vid sådana tillfällen
får radar jaktledaren ibland i uppdrag att fråga flygförarna om den
rätta uppgiften. Ifrågavarande dag handlade Nordström minst tre beställningar
avseende stridsledning för målflygplan från Såtenäs och anfallande
flygplan från Bråvalla. Olika direktiv hade givits för rotarna med avseende
på landningsplatser. En del flygplan skulle landa på Såtenäs och en del på
Bråvalla. Enär viss osäkerhet härigenom uppstått om landningsbaserna
diskuterade Nordström denna fråga med chefsradarj aktledaren, dåvarande
fänriken C. G. M. Anell. De kom därvid överens om att Bellarp skulle tillfråga
flygförarna om landningsbaserna. Beträffande stridsledningsbeställningen
avseende G 32 hade å formuläret antecknats Bråvalla som bas för
alla flygplan. Förmodligen har Nordström, då han mottog beställningen,
trott att denna bas antecknats av slentrian. Med hänsyn till att G 32 tillhörde
Såtenäs har Nordström emellertid ansett beställningen felaktig och diskuterat
den med Anell. Nordström kommer i vart fall ihåg att han sagt till
Anell vid ett tillfälle »Du ser väl varifrån de kommer», ett uttryck som troligen
haft sin orsak i att Bråvalla angivits som startbas. Tiden medgav inte
att Nordström kontrollerade beställningen hos divisionschefen på Såtenäs
eller annan. Ej heller fanns möjlighet att jämföra beställningen med färdplanen
för G 32, vilken ej fanns tillgänglig på O 5 utan troligen hade ingivits
till Göta kontroll i Göteborg. Antagligen har därför Nordström och Anell
bestämt att Bellarp skulle tillfråga föraren av G 32 om dennes landningsbas.

Då Nordström bereddes tillfälle att taga del av protokollet i koncept anförde
han ytterligare: Ifrågavarande beställning avsåg två flygpass med
flygplan från Såtenäs som mål. För båda planen var enligt beställningen
Bråvalla angiven som bas. Efter första passet visade det sig dock att detta
inte gällde för målflygplanet. Därav uppkom osäkerhet beträffande riktigheten
av beställningen för andra passet, vilket föranledde Nordström och
Anell att diskutera huruvida G 32 skulle landa på Bråvalla eller Såtenäs.

Anell hördes i ärendet den 29 september 1967, varvid han förklarade sig
icke kunna minnas några omständigheter kring ifrågavarande händelse.
Han ville dock ej bestrida riktigheten av Nordströms uppgifter.

Samma dag hördes Bellarp, som anförde: När han tilldelades ifrågavarande
stridsledningsuppdrag erhöll han inte något besked om att Kalin
borde tillfrågas om landningsbas. Bellarp hade ej heller anledning tro annat
än att Kalin verkligen — såsom angivits i beställningen — skulle landa på
Såtenäs. Under övningen inträffade inte något onormalt. Visserligen föranleddes
Bellarp till en början att på grund av Kalins kursavvikelser misstänka
kompassfel. Dessa avvikelser kunde emellertid ha berott på att Kalin be -

141

fann sig i moln, och sedan han utfört en korrekt identifieringssväng, upphörde
Bellarp att misstänka kompassfel. Under övningen erhöll Kalin lägesuppgift
efter varje kontakt i enlighet med bestämmelserna. När M 20 avbröt
hade emellertid någon kontakt ännu inte etablerats. Bellarp var därför
inte skyldig att då ge Kalin positionen utan lämnade i stället avstånd och
styrkurs till basen, vilken i förevarande fall var Såtenäs. Denna uppgift innebär
enligt Bellarps uppfattning i och för sig en lägesangivelse, eftersom
föraren med ledning därav lätt kan sluta sig till var han befinner sig. Bellarp
meddelade i samband härmed att han ej kunde leda Kalin till basen. Sådan
ledning ges för övrigt endast om föraren uttryckligen begär det och såvitt
Bellarp uppfattade begärde Kalin ej sådan ledning. I detta sammanhang bör
dock nämnas att Ivalins radio hördes svagt. Bellarp kände ej till Kalins och
Edholms utbildningsståndpunkt och fick ej heller den uppfattningen att
Kalin var orutinerad och saknade navigatör. Uppgiften att Östgöta kontroll
skulle övertaga ledningen avsåg enbart M 20. Om Bråvalla angivits som bas
för alla flygplan hade troligen Bellarp haft vissa svårigheter att få kontakt
med Kalin, men något tillbud hade säkerligen inte inträffat.

Tekniska biträdet Lilian Nyström, som tjänstgjorde som radarbiträde åt
Bellarp, har vid telefonförhör den 2 oktober 1967 förklarat sig inte kunna
minnas att Kalin skulle tillfrågas om landningsplats.

Hörd i telefon den 11 september 1967 har Jelkne uppgivit: Trafikledaren
på Bråvalla har två radiokanaler att passa, nämligen kanal C och kanal F.
Kanal C är den kanal som användes av flottiljens egna plan vid anrop av
trafikledningen. Kanal F användes av plan från andra flottiljer, vars radiosändare
saknar kanal C. Eftersom sistnämnda kanal är hårt trafikerad passas
denna med headset, d. v. s. hörlur. Kanal F däremot passas på högtalare.
När anrop sker på kanal F är detta därför ofta svårt att uppfatta och repetering
måste begäras. Omkoppling av headset till kanal F måste även ske.
På grund härav uppfattade Jelkne inte Kalins kurs- och avståndsangivelse
vid anropet på kanal F. Jelkne bad Kalin upprepa avståndet men erhöll ej
svar härpå. Hade Jelkne uppfattat Kalins hela anrop hade Jelkne troligen
förstått att Kalin var desorienterad. Enbart en lägesangivelse hade däremot
varit av föga hjälp för Jelkne eftersom Kalin kunde befinna sig i sväng.
Ivrysspejling kan ej företagas från flottiljen.

Vid förhör den 3 oktober 1967 uppgav Edholm: Han saknar navigationsuIbildning
för krigsflygplan och hade aldrig före den 2 augusti 1966 haft
något navigationsuppdrag. Ifrågavarande målflygning var från början avsedd
för en rote med planet G 32 som rotetvåa. Edholm skulle då ha medföljt
enbart såsom passagerare och som flygspanare och inte behövt befatta
sig med navigationen. Av någon anledning kom emellertid G 32 att ensam
få utföra målflygningen. Med hänsyn till den vädersituation som förutspåtts
och som kom att råda borde Kalin ha tilldelats en utbildad navigatör. Efter
starten från Såtenäs utförde Edholm vissa positionsberäkningar och fann

142

därvid att kompasskursen stämde med den verkliga kursen enligt kartan.
Sedan de passerat Karlsborg gick de in i moln, som omöjliggjorde marksikt
och orientering. Edholm företog härefter inte några positionsberäkningar.
Första kontakten med det anfallande planet M 20 etablerades i närheten av
Jönköping och andra kontakten i närheten av Nässjö. När övningen senare
avbröts visade PN 50, vilken Edholm låst på Karlsborg, ett avstånd dit på
5—6 mil. Edholm hade den uppfattningen att de befann sig sydväst om
Linköping. Han reagerade ej mot den av Bellarp lämnade styrkursen, QDM
330°, enär han trodde att de skulle ledas i en sväng mot Bråvalla. Några
omständigheter som tydde på att de leddes mot annan bas hade inte framkommit.
Under den fortsatta färden visade PN 50 i början ett konstant avstånd
av 5—6 mil från Karlsborg. Detta förhållande styrkte Edholm i hans
uppfattning att de leddes norrut för att senare ledas i en sväng österut mot
Bråvalla. Han kontrollerade däremot ej kompasskursen. Ej heller fann han
anledning krysspejla enär han trodde att de skulle erhålla ledning från
markstationen. Edholm såg inte mötet med Caravelleflygplanet enär han då
troligen höll på att försöka taga reda på var de befann sig. Med hänsyn till
väderlekstypen ifrågavarande dag kan kraftiga jetströmmar på 10 000 meters
höjd ha orsakat en avdrift. Efter flygningen uppgav Ivalin att han vid
övningens slut trodde att de befunnit sig ute över Östersjön med hänsyn till
den lämnade styrkursen och avståndet.

Den 4 oktober 1967 lämnade Edholm i telefon följande kompletterande
upplysning: Den 2 augusti 1966 klockan 0100 konstaterades vid Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut en jetström på 9 000—12 000 meters
höjd och med 20° nordostlig riktning från västkusten. Strömmens hastighet
uppmättes till 200 km i timmen. Klockan 1300 samma dag hade
strömmen nästan rakt nordlig riktning och en hastighet av 160 km i timmen.

Från flygstaben har inhämtats att den av Edholm omnämnda jetströmmen
i Jönköpingstrakten kan ha orsakat en avdrift på omkring 5° men alt
denna avdrift ej ensam kan förklara att Kalin hamnade väster om Hallsberg.

Vid förhör den 6 oktober 1967 uppgav Kalin: Efter studier ryckte han in
till tjänstgöring den 10 juli 1966. Under tiden därefter och fram till den 2
augusti hade han uppskattningsvis högst 15 timmars flygtid. Kalin kan ej
erinra sig huruvida det från början avsetts att han skulle flyga som rotetvåa
under hela passet. Vid ifrågavarande tidpunkt rådde viss brist på utbildade
navigatörer vid Såtenäs, vilket kan ha bidragit till att han ej tilldelades
en navigatör. Eftersom övningen ej var av svårare art och Edholm
behövde flygträning, tilläts han medfölja i navigatörs ställe. Kalin har erhållit
sedvanlig navigationsutbildning och skulle kunna klara av flygplansnavigering.
Förarna i attackflygplan är emellertid bortskämda med att oftast
ha biträde av en navigatör antingen i eget eller roteettans plan. Vid
ordergivningen den 2 augusti 1966 meddelades att Anitafyren på Bråvalla

143

ej kunde utnyttjas av Lansenplanen. Divisionschefen uppgav att radarjaktledaren
därför lämpligen skulle leda vederbörande flygplan till Bråvalla.
Varken Kalin eller andra förare var medvetna om att molntäcket kunde
göra det omöjligt för dem att få sådan ledning. Sista positionsuppgiften erhöll
Kalin i trakten av Nässjö. Han höll därefter ej reda på kurserna och
har ingen uppfattning om hur han flög. När övningen avbröts bad Kalin i
enlighet med divisionschefens order Bellarp troligen två gånger om ledning
till basen. Denne förklarade sig ej kunna ge någon ledning utan lämnade
endast QDM 330° och avstånd 90. Kalin befann sig då på omkring 10 000
meters höjd. Med hänsyn till de lämnade värdena bedömde Kalin att han
befann sig i trakten av Västervik och öster om luftled Röd 1. Efter en minuts
flygning och på ett bedömt avstånd av omkring åtta mil från Bråvalla
anropade han Radar ost och bad om ledning för en Barbrolandning på Bråvalla.
Anropet skedde därför att Kalin trodde sig vara i närheten av kontrollerat
luftrum och därjämte önskade radarledning mot flygplatsen. Han begärde
emellertid av förbiseende inte tillstånd att passera luftleden. När
Kalin anropade Bråvalla klockan 1120 bedömde han avståndet till sju mil.
Han önskade fortfarande ledning. När Kalin efter tillstånd från trafikledningen
påbörjade planen räknade han med att han passerat luftleden Röd 1
och närmade sig Bråvalla. När tillbudet inträffade misstänkte Kalin att han
trots allt fortfarande var inom kontrollerat luftrum. Dessförinnan hade allt
förlöpt normalt och Kalin hade aldrig haft anledning betvivla att han styrde
mot annan bas än Bråvalla. Han flög hela tiden efter en kurs av 330° enligt
kompassen, vilken ej visat tecken på missvisning. Enär han trodde sig veta
positionen, företog han naturligen ej krysspejling. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen följande i skrivelse den 10 november 1967 till
chefen för flygvapnet.

Av utredningen framgår följande. Den 2 augusti 1966 startade flygingenjör
saspiranten Kalin med ett flygplan av typ A 32 Lansen från Såtenäs i
trakten av Lidköping för att utföra målflygning åt flygplan ur Bråvalla
flygflottilj och därefter landa på flottiljens flygplats i Norrköping. En stund
efter målflygningens slut kom emellertid Kalin, som inte hade marksikt,
honom ovetande in i luftleden Grön 3. Han mötte där 20—30 km nordväst
om rapportpunkten Hallsberg ett trafikflygplan som var på väg från Oslo
till Stockholm. Utan att någon undanmanöver medhanns passerade flygplanen
varandra på ett avstånd av 30—150 meter. Sedan Kalin härefter på
begäran erhållit styrkurs till Bråvalla leddes han sedermera till landning
på denna flygplats.

Kalin har uppgivit att han vid målflygningens slut av radarj aktledaren
Bellarp fått besked att han skulle styra på kurs 330° (ungefär nord-nordväst)
för att komma till den 90 km avlägsna landningsplatsen samt att han

144

därefter hållit denna kurs tills han mötte trafikplanet. Dessa uppgifter kan
inte anses vederlagda genom utredningen i övrigt utan vinner i viss mån
stöd därav. Sålunda har meteorologkadetten Edholm, som medföljde i Ivalins
flygplan, vitsordat uppgiften om den erhållna styrkursen samt förklarat
att flygplanet vid målflygningens slut enligt hans uppfattning befann
sig sydväst om Linköping och under den fortsatta färden till en början flög
på ett avstånd av 50—60 km från Karlsborg. Vidare bär trafikledaren
Jelkne vid pejling funnit att flygplanet kort före mötet med trafikplanet
befann sig på en plats varifrån kursen till Bråvalla var 128°, vilket innebär
att riktningen till flygplanet från Bråvalla sett då var 308° (ungefär västnordväst).
Bellarp har, då han gav Kalin styrkurs till landningsbasen, utgått
ifrån att denna i enlighet med stridsledningsbeställningen var Såtenäs
och alltså ej Bråvalla. I anslutning härtill må beträffande vindförhållandena
framhållas att jetströmmar torde ha medfört viss avdrift från den
kurs Kalin styrde och ökat flygplanets verkliga hastighet.

Sistnämnda omständigheter ulgör tydligen ej en fullständig förklaring
till att Kalin kom in i luftleden vid Hallsberg. Det måste därför ifrågasättas
om ej styrkursen 330° var felaktig även med Såtenäs såsom antagen landningsplats.
Bellarp har i detta hänseende uppgivit att Kalins flygplan vid
målflygningens slut befann sig mellan Gränna och Jönköping och att den
styrkurs till landningsbasen han då gav Kalin troligen var 305° (ungefär
väst-nordväst). Dessa uppgifter är oförenliga med ett händelseförlopp enligt
vad Kalin uppgivit. Tillräckliga skäl saknas emellertid att lämna dem
utan avseende. Med hänsyn härtill och till vad eljest förekommit kan det ej
anses ådagalagt att Bellarp gjort sig skyldig till något fel vid stridsledningsuppdragets
utförande.

En grundläggande orsak till att Kalin inte såsom han trodde flög direkt
till Bråvalla var emellertid att i stridsledningsbeställningen angavs felaktig
landningsplats. Undersökningskommissionen har i sitt utlåtande ifrågasatt
om inte tekniska biträdet Solveig Jansson gjort fel vid nedtecknandet av
den i telefon av henne mottagna beställningen. Anmärkningsvärt nog synes
kommissionen ha intagit denna ståndpunkt utan att Solveig Jansson hörts,
och inspektören för flygsäkerhetstjänsten Rosenius, som på uppdrag av
Eder haft att yttra sig i ärendet, har tydligen ej ägnat saken sådan omsorg
att han upptäckt nämnda brist i kommissionens utredning. Genom den
komplettering av utredningen varom jag föranstaltat bär det emellertid
blivit klarlagt att i den med Solveig Janssons signatur bestyrkta nedteckningen
av stridsledningsbeställningen Bråvalla angivits vara bas, dvs. startoch
landningsplats, för såväl anfallande flygplan som målflygplan men att
biträdande jaktledaren Nordström, innan beställningen delgavs Bellarp,
ändrat den så att Såtenäs i stället angavs som bas för målflygplanen.

Som förklaring till att Nordström ansett sig kunna göra denna ändring
har han uppgivit att han trott uppgiften om målflygplanens bas vara fel -

145

aktig och att, då tiden ej medgivit kontroll, han och chef sradar jaktledaren
Anell antagligen överenskommit att Bellarp skulle tillfråga Kalin om dennes
landningsplats. Anell har emellertid förklarat sig inte kunna minnas
några omständigheter kring ifrågavarande händelse, och Bellarp har förnekat
att han erhållit någon anmodan att tillfråga Kalin om landningsplatsen.
Det saknas sålunda stöd för riktigheten av Nordströms påstående om
överenskommelsen. Men även om en sådan träffats hade Nordström inte ägt
göra ändringen med mindre han av Kalin fått besked alt landningen skulle
ske på Såtenäs. Det synes självklart att Bellarp, vilken ej blott lett Kalin
under målflygningen utan även därefter kunde ha givit honom ledning om
ej särskilda omständigheter utgjort hinder däremot, bort av stridsledningsbeställningen
kunna inhämta en korrekt uppgift om den landningsplats
Kalin räknade med. Att avsevärd olycksrisk kan uppkomma då förare och
radar jaktledare utan att veta det har skiljaktiga meningar om vilken landningsplats
som är aktuell, framgår med tydlighet av det katastroftillbud
som inträffat i förevarande fall.

Vid nu angivna förhållanden finner jag att Nordström genom vad han
låtit komma sig till last av oförstånd eller oskicklighet åsidosatt sin tjänsteplikt
och sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel. Ehuru felet medverkat till
det inträffade olyckstillbudet har dock någon skada ej uppkommit, och då
Nordström uppenbarligen felat av ovarsamhet, utan ond avsikt, anser jag
mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Enligt Ordnings- och säkerhetsföreskrifter för militär flygning (OSF)
kap. 3 mom. 3.1. var Kalin ansvarig för flygplanets säkerhet under flygningen.
Till följd därav hade det ålegat honom att hålla sig underrättad om
flygplanets position. Då Kalin av Jelkne begärde ledning för landning på
Bråvalla, trodde han att han befann sig i närheten av terminalområdet, men
han hade varken genom krysspejling eller annorledes förvissat sig om att
denna uppfattning var riktig. I vart fall innan han på grund av det erhållna
tillståndet att anflyga på 4 000 meters höjd lät flygplanet sjunka, borde han
ha företagit positionsbestämning för att säkerställa att han kom in i terminalområdet
och inte, såsom skedde, i luftled som tillståndet ej avsåg.

Genom uraktlåtenhet i enlighet härmed har Kalin eftersatt sin skyldighet
med avseende å flygsäkerheten. Med hänsyn till att han saknat anledning
att misstänka att den styrkurs till landningsplatsen han erhållit av Bellarp
var felaktig, anser jag dock att vad Kalin låtit komma sig till last inte utgör
fel av beskaffenhet att föranleda ansvar.

Då Kalin begärde ledning för alt landa på Bråvalla uppgav han sin kurs
och troliga position. Ehuru denna uppgift upptagits vid den talregistrering
som skett, har Jelkne sagt sig ej ha uppfattat den. Närmast till hands ligger
då att antaga att Jelkne varit ouppmärksam och därigenom gjort sig skyldig
till försummelse. Det kan emellertid inte uteslutas att han till följd av pressande
arbetsbörda eller andra särskilda förhållanden faktiskt inte kunnat

146

uppfatta uppgiften. Detta måste i så fall anses vara i hög grad otillfredsställande.
Ifrågavarande uppgift sammanställd med vad Jelkne funnit vid
pejling visade att Kalin var desorienterad. Jelkne skulle givetvis ha underrättat
Kalin därom och denne hade då inte haft anledning att låta flygplanet
sjunka på den plats där det befann sig. Eftersom Kalin just genom denna
åtgärd kom in i luftleden, hade sålunda olyckstillbudet förhindrats. För att
trafikledare skall ha möjlighet att lämna flygplansförare allt erforderligt
bistånd är det uppenbarligen av avgörande vikt att han kan uppfatta varje
meddelande från förarens sida.

Vad i övrigt i ärendet förekommit föranleder ej särskilt uttalande från
min sida.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Bellarp, Solveig Jansson, Nordström, Kalin och Jelkne skulle genom chefens
för flygvapnet försorg erhålla del av militieombudsmannens skrivelse.
Avskrift därav tillställdes luftfartsverket och undersökningskommissionen.

Med anledning av vad militieombudsmannen uttalat beträffande Rosenius
anförde chefen för flygvapnet, generallöjtnanten L. Thunberg, i skrivelse
den 22 november 1967: Militieombudsmannens sätt att uttrycka kritik mot
inspektören för flygsäkerhetstjänsten finner Thunberg icke böra lämnas
opåtalat. Tillbudet utreddes av en av luftfartsverket tillsatt undersökningskommission,
i vilken en militär representant ingick. Utredningen föredrogs
vid sammanträde i luftfartsverket den 25 januari 1967, varvid den företagna
undersökningen godkändes och sedan överlämnades till chefen för flygvapnet.
I undersökningsrapporten uppges bl. a. att kommissionen icke med säkerhet
kunnat fastställa orsaken till det felaktigt ifyllda stridsledningsformuläret.
Kommissionen har, efter vad som nu framkommit, intagit denna
ståndpunkt utan att direkt höra Solveig Jansson. Detta skulle framgå av att
något förhörsprotokoll med Solveig Jansson ej bilagts. Det bör då påpekas,
att kommissionen synbarligen hört flera personer utöver dem, vilkas utsagor
redovisas i bilagorna. Den omständigheten att förhörsprotokoll med Solveig
Jansson saknas är därför i och för sig inte anmärkningsvärd. Av uttalandet
beträffande Rosenius framgår, att militieombudsmannen uppenbarligen
anser, att chefen för flygvapnet i detta och liknande fall skall göra
en ingående granskning och prövning av utredningsorgans rapporter. Detta
gäller alltså i nu påtalat fall beträffande en av luftfartsverket tillsatt och
enligt luftfartskungörelsen arbetande undersökningskommission, vars rapport
godkänts i luftfartsverket. Principiellt synes detta då också gälla av
försvarets haverikommission avgivna rapporter. Som torde vara bekant kan
haveriutredningsorgan ej alltid bringa full klarhet i händelseförlopp och
orsaker. Uttalandet i nu aktuellt mål synes innebära att chefen för flygvapnet
i sådana fall skulle behöva dels genomföra en mer detaljerad granskning
av också själva utredningsmetodiken och i rapporten presenterat ma -

147

terial, dels i vissa fall föranstalta om förnyad eller kompletterande utredning.
Så sker beträffande flygvapnets egna utredningar, men det synes orimligt
vad gäller nu ifrågavarande utredningsorgan. Uttalandet står ej heller
i överensstämmelse med vad militieombudsmannen anfört i ämbetsberättelsen
1967 s. 158, nämligen: »Någon utredningsfunktion åvilar icke flygledningen
såvitt nu är i fråga. Men då kommissionens rapport avgives till chefen
för flygvapnet, skall den givetvis granskas inom flygledningen. Enligt
7 § instruktionen för chefen för flygvapnet åligger det denne att handha
flygsäkerhetstjänsten. Det synes därför naturligt att granskningen i främsta
rummet inriktas på — med författningstextens ord — ''huruvida särskilda
åtgärder böra vidtagas för att förebygga att händelse av samma eller liknande
slag ånyo inträffar’.» Av detta uttalande framgår uppenbart, att flygledningens
granskning av rapporter från haverikommission och därmed jämförbart
utredningsorgan normalt ej hör ges den omfattning som förutsättes
i nu aktuellt ärende. Med hänvisning till vad som ovan anförts finner Thunberg
anmärkningen mot inspektören för flygsäkerhetstjänsten oberättigad.

I skrivelse den 5 december 1967 till chefen för flygvapnet anförde militieombudsmannen
därefter följande.

I Eder skrivelse bestrides inte i och för sig att Rosenius »ej ägnat saken
sådan omsorg att han upptäckt nämnda brist i kommissionens utredning».
Däremot synes Ni vilja hävda att Rosenius inte haft skyldighet att göra en
.så ingående granskning och prövning av undersökningskommissionens rapport
att utredningsbristen uppmärksammats.

Denna uppfattning är svårförståelig. En myndighet som har att yttra sig
över en verkställd utredning skall givetvis nedlägga allt det arbete på uppgiften
som med hänsyn till sakens beskaffenhet rimligen kan fordras. Om
så sker bör åtminstone de erinringar, som avser de väsentligaste bristerna i
utredningen och rör myndighetens kompetensområde, bli framförda. Men
självfallet kan inte krävas att myndighetens yttrande skall utgöra något
slags garanti att utredningen i ej anmärkta delar är felfri; det lär ej stå i
mänsklig förmåga aLt upptäcka allt som kan vara att säga om en någorlunda
vidlyftig utredning.

Den ifrågavarande utredningsbristen bestod i att tekniska biträdet Solveig
Jansson inte hörts av kommissionen. Eftersom hon i telefon mottagit
den stridsledningsbeställning, vars felaktiga innehåll var en grundläggande
orsak till det inträffade olyckstillbudet, måste hennes hörande anses vara av
central betydelse. Att Solveig Jansson trots det inte hörts av kommissionen
framgår med tämligen stor tydlighet av utredningsrapporten och borde ha
kunnat upptäckas vid granskningen inom flygledningen likaväl som skett
vid ärendets beredning inom militieombudsmansexpeditionen. Med den ingående
kännedom om behandlingen av stridsledningsbeställningar som torde
finnas inom flygledningen måste det för övrigt ha varit en både naturlig och
enkel åtgärd att söka kontrollera kommissionens uppgift att det inte kunde

148

fastställas hur felet i stridsledningsbeställningen uppstått och vem som hade
ansvaret därför.

Vad Rosenius skulle ha företagit sig, om han verkligen uppmärksammat
bristen i kommissionens utredning, är något som jag inte funnit anledning
att ingå på. Det synes mig emellertid uppenbart att Rosenius i så fall bort
verkställa erforderlig komplettering av utredningen. Eder mening alt detta
skulle stå i strid mot vad jag uttalat i ett annat ärende (militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1967 s. 158—159) saknar fog. Av uttalandet, sett i
sin helhet, framgår att utredningen av allvarligare flyghaverier och vissa
fall av haveritillbud författningsenligt ankommer på haverikommission men
att flygledningens granskning av och utlåtande över kommissionens rapport
skall avse icke blott frågan »huruvida särskilda åtgärder böra vidtagas för
att förebygga att händelse av samma eller liknande slag ånyo inträffar»
utan även frågan »huruvida fel eller försummelse å någons sida bidragit
till händelsen, huruvida felet eller försummelsen bör föranleda ansvar eller
ersättningsskyldighet». För att granskningen skall bli meningsfylld, måste
tydligen föreliggande brister i utredningen avhjälpas. I den mån erforderlig
komplettering ej kan göras genom flygledningens försorg, bör behovet därav
åtminstone påpekas i granskningsutlåtandet. Att sådana påpekanden av en
sakkunnig myndighet är av stor betydelse, t. ex. för en åklagares handläggning
av åtalsfråga, ligger i öppen dag.

På grund av det sålunda anförda föranleder Eder skrivelse ej vidare åtgärd
från min sida.

12. Fråga huruvida flottiljchef ägt tillåta helikoptertrausport
för tillgodoseende av civilt intresse
I

Tidningen Svenska Dagbladet innehöll den 30 november 1966 en artikel
med rubriken »Helikopter tappade slaktad häst i havet». 1 artikeln uppgavs:
En helikopter tillhörande flygvapnet tappade en häst under transport
i Luleå skärgård på måndagen. Djuret hade avlivats och skulle föras till
slakteriet i Luleå. Helikoptern lyfte upp det 300 kg tunga stoet i en krokanordning
som normalt klarar 1 800 kg. Denna gång brast anordningen på
200 meters höjd över Brändöfjärden och hästen försvann i djupet. Flygvapnet
gjorde transporten som en good-will-tjänst och kan troligen inte
lämna någon ersättning, varför ägaren gör en förlust på minst 1 500 kronor.

Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 6 december
1966 till chefen för Norrbottens flygflottilj om upplysningar och
yttrande, varefter flottiljchefen översten T. Norlin inkom med en den 22
december 1966 dagtecknad skrivelse jämte kopia av preliminär utredningsrapport.

I skrivelsen anförde Norlin: Hindersön ligger omkring 20 kilometer öster

149

om Luleå. Öns befolkning saknar förbindelse med fastlandet 2—4 veckor
varje höst och vår och har sedan år 1942 fått hjälp från flottiljen med olika
transporter. På morgonen den 28 november kontaktade hästens ägare, Hugo
Johansson, Hindersön, flygchefen vid flottiljen, majoren Wiborn, omkring
klockan 0900 och meddelade att hästen måste nödslaktas samt efterhörde
möjligheten till helikoptertransport av det slaktade djuret. Som motiv framförde
han att hästen var oförsäkrad samt att den enda möjligheten att få
ut något för djuret var att få köttet till slakteriet i Luleå. Slaktvärdet beräknades
till omkring 1 500 kronor. Johansson angav att han bedömde att
isarna inte skulle bära på ännu några veckor och att köttet skulle komma
att förstöras redan efter några dagar om det finge vara kvar på ön. Mot
denna bakgrund gav Wiborn under hand besked att flottiljen skulle försöka
utföra transporten. Sedan Norlin omkring klockan 0910 fått meddelande
om den planerade flygningen gav han tillstånd till den samt beordrade att
pressen skulle orienteras och om möjligt erbjudas möjlighet att medfölja
i helikoptern, dels för att visa hur krigsmakten kunde hjälpa öbefolkningen,
dels för att den hängande lasten skulle komma att uppmärksammas
från Luleå stad. Polismyndigheten i Luleå orienterades omkring klockan
0915. Myndigheten hade intet att erinra. Wiborn kontrollerade genom helikopterförarna
de tekniska möjligheterna att utföra uppdraget. I ordern för
flygningen var bl. a. bestämt att flygning över bebyggt område med hängande
last skulle undvikas samt att erforderlig rekognosering skulle ske före
transporten. Flygningen Kallax—Hindersön gick utan anmärkning. I helikoptern
medföljde två representanter för vardera Norrbottens-Kuriren och
Norrländska Socialdemokraten. På ön lastades den slaktade hästen med vikt
omkring 400 kg i ett nät om 5X5 meter. Lasten fästes med en wire av
fem meters längd i helikopterns lyftkrok. Efter det att helikoptern kommit
i luften med sin hängande last, säkrade andreföraren lyftkroken med
väljarströmställaren. Omkring två minuter senare släppte dock lasten utan
föregående varning och hästen föll i vattnet från 200 meters höjd och
sjönk. Efter landningen konstaterades att lastkroken var öppen. Transporten
har utförts med stöd av bestämmelserna i tjänstereglementet för
krigsmakten kap. 17 mom. 7—10 samt flygvapenorder 1966 avd. A nr 21.
Hästens ägare avser icke att framställa några ersättningsanspråk.

Av utredningsrapporten framgick att besättningen på helikoptern utgjorts
av två ingenjörer såsom förare och en förste flygtekniker såsom färdmekaniker,
att den förlorade materielen, lastnät och lyftstropp med krok, prissatts
till sammanlagt 1 500 kronor, att orsaken till haveriet ej kunnat fastställas,
enär undersökningen av lastkroken ej slutförts, samt att en veterinär
den 27 november 1966 flugits ut till Hindersön.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till flottilj chefen den 30 december
1966 anhållit om utredning dels om den transporthjälp öbefolkningen
erhållit sedan år 1942, dels ock om flygningen med veterinären samt om

150

upplysning huruvida de vid flygningarna medföljande civila passagerarna
innehaft för flygning gällande olycksfallsförsäkring, anförde Wiborn på
uppdrag av Norlin i en den 13 januari 1967 dagtecknad skrivelse: Hindersön,.
som har en fast befolkning av omkring 60 människor, saknar under två
till fyra veckor höst och vår transportmöjligheter till och från fastlandet,
d. v. s. under tid för isläggning och islossning. Sedan vintern 1942/43 har
flottiljen transporterat ut post till ön med propellerplan och helikopter.
Helikopter har utnyttjats då sådan funnits tillgänglig och har därvid även
transporterat post från Hindersön. I något fall har även läkemedel medförts.
En till två turer per vecka har företagits ovannämnda perioder. Mellan
år 1941, då Norrbottens flygbaskår1 uppsattes, och år 1949 var Kallax
en övningsflygplats vid vilken baserades förband av olika flygslag, däribland
spaningsförband. År 1949 tilldelades flygbaskåren en egen spaningsdivision
och år 1961, förutom en allvädersjaktdivision, en helikopter typ hkp 3.
Till flygspaningens uppgifter hör bl. a. att leverera flygfoton över fientliga
ställningar o. d. samt att lämna spaningsrapporter till därav beroende
staber och förband. Sådana foton och rapporter måste ofta, i synnerhet i
övre Norrland, levereras till mottagare långt från flygfält eller framkomliga
vägar. Härvid tillämpas metoden med nedkastning från flygplan. Vad
gäller hkp 3 ingår i förarnas utbildning start och landning samt materieltransport
under fältmässiga förhållanden. Nedkastandet av post in. m. samt
helikopterflygningarna har utförts som ett led i besättningarnas utbildning.
Transporterna har utförts endast då konflikt med kommersiella intressen
inte bedömts ha förelegat. Den 26 november 1966 uppringdes dagofficeren
vid flottiljen av J. E. Oscarsson, Hindersön, med förfrågan om
transport av en veterinär från fastlandet till ön för undersökning av en troligen
korsryggsförlamad häst. Hästens tillstånd hade kontinuerligt försämrats
och djuret led av svåra plågor. Oscarsson är öns kontaktman med
flottiljen sedan tidigare sammanhang. Hästen tillhörde hans broder, Hugo
Johansson. Dagofficeren kontaktade Wiborn, som gav tillstånd och anvisningar
för flygningen. Flottilj chefen hade tidigare fattat principbeslut angående
transporter mellan Kallax och Hindersön. Såväl veterinären som
tidningsrepresentanterna innehade för flygning gällande olycksfallsförsäkring.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 16 februari 1967 till Norlin
följande.

Av utredningen framgår att Ni den 28 november 1966 lämnat tillstånd
till en samma dag utförd transport, genom vilken en enskild person tillhörig,
nödslaktad häst med flottiljens helikopter avhämtats på Hindersön
för att föras till slakteri i Luleå.

1 Fr. o. in. den 1 juli 1963 ombildad till flygflottilj.

151

Till stöd för Eder befogenhet att tillåta transporten har Ni åberopat bestämmelserna
i kap. 17 mom. 7—10 tjänstereglementet för krigsmakten
samt flygvapenorder A nr 21/66.

Enligt kap. 17 mom. 7 får militära luftfartyg, efter vederbörande försvarsgrenschefs
medgivande, i särskilt viktiga och brådskande fall användas
för vissa allmännyttiga ändamål, t. ex. sjuktransporter och transporter
för polismyndighet. I mom. 8 stadgas att förband såsom övningsuppgift i
utbildningsverksamheten får utföra vägbyggnadsarbete, brobyggnadsarbete
eller annat arbete för civil myndighet eller enskild, under förutsättning att
arbetet är av otvetydigt värde för utbildningen. Mom. 9 innehåller vissa
föreskrifter om hur arbete enligt mom. 8 skall planläggas, ledas och genomföras,
och i mom. 10 angives att närmare bestämmelser om vägarbete m. m.
för civil myndighet eller enskild utfärdas av försvarsgrenschef efter samråd
med berörda civila myndigheter.

I berörda flygvapenorder förklaras beträffande utnyttjande av helikopter
3, varom här synes vara fråga, att annan användning än underhållstransport
för service av marktelemateriel och fortsatt utbildning av helikopterförare
endast får förekomma i undantagsfall.

Medan flygvapenordern uppenbarligen inte grundlägger någon rätt att
begagna helikoptern utom tjänsten, behandlar de ur tjänstereglementet
återgivna bestämmelserna, enligt rubriken till kap. 17, militär medverkan
i viss civil verksamhet. Av naturliga skäl har dessa bestämmelser givits en
restriktiv utformning. Med hänsyn härtill torde det vara uteslutet att ifrågavarande
transport, som tillgodosett ett privatekonomiskt intresse, kan anses
ha haft ett allmännyttigt ändamål, liksom den ej heller kan ha varit att
hänföra till sådant vägarbete m. in. som förband får utföra såsom övningsuppgift
(jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse 1967 s. 190—193).

Vid dessa förhållanden har Ni genom att lämna tillstånd till transporten
överskridit Edra befogenheter och sålunda gjort Eder skyldig till tjänstefel
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken. Eftersom transporten, även bortsett
från att hästen och vissa lastanordningar fallit i havet och gått förlorade,
medfört kostnader för kronan, är felet i och för sig av allvarlig beskaffenhet.

I ärendet är emellertid upplyst att transporten skett under en period då
befolkningen på Hindersön till följd av isförhållandena varit isolerad och
att flottiljen årligen sedan 1942 under sådana perioder brukat lämna befolkningen
viss transporthjälp. Det har gjorts gällande att transporterna
därvid utförts såsom ett led i flygplans- och helikopterbesättningarnas utbildning.
Detta påståendes riktighet kan visserligen inte på föreliggande utredning
med säkerhet bedömas och i vart fall torde den flygning som den
27 november 1966 företagits med eu veterinär som passagerare ej kunna
anses annorledes än som militär medverkan i civil verksamhet. Det får
emellertid förutsättas att övningsflygningar kunnat företagas över Hinders -

152

ön och försändelser till ortsbor därvid medtagas och nedkastas utan att
olägenhet uppkommit för utbildningen eller kronans intresse i övrigt. Givetvis
kan det från allmän synpunkt ha varit motiverat att även i andra fall
bistånd lämnats med flygvapnets resurser, men prövningen i detta hänseende
har ankommit på Kungl. Maj :t i den mån ej Kungl. Maj :t genom bestämmelser
i tjänstereglementet eller eljest uppdragit avgörandet åt befattningshavare
vid krigsmakten.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då Ni felat endast av ovarsamhet,
utan ond avsikt, finner jag mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
anförda.

Tidningen Sydöstra Sveriges Dagblad innehöll måndagen den 17 april
1967 en artikel med rubriken »''Flykting 67’ Rekordjippo med Blekinge
näst sist!» I artikeln uppgavs:

Strax efter midnatt kom Lennart Hyland med slutbesked i insamlingen
för »Flykting -67». Blekinge hamnade näst längst ner på listan, som omfattade
landets 25 län, med 825 571 kr insamlade. Västerbottens län toppade
med 1 583 009 kr. Kristianstads län kom på 18 plats med 897 373 kr.

Landshövding Thure Andersson och länsinsamlingsgeneralen för Blekinge,
disponent Karl-Erik Salil, kunde i går överblicka all insättningsaktivitet
vid postanstalterna i Ronneby, Sölvesborg, Olofström, Karlshamn
och Karlskrona. Rundfärden mellan städerna gick snabbt och effektivt,
eftersom chefen för flygflottiljen F 17 i Kallinge C. O. Larsson ställt en
helikopter till förfogande. Helikopterförarna Tommy Johansson och CarlÅke
Spångberg samt färdmekaniker Göte Petersson svarade för säker färd
i en Hkp 3 »Augusta Be 112».

Det tidigare publicerade flygprogrammet frångicks på en punkt. TV
ville vara med på ett hörn, och därför startade landshövdingen och blekingegeneralen
från F 17 redan kl. 14. Färden gick till Ronneby Brunn,
där landshövdingen höll tal och satte in en slant på den för evenemanget
specialbyggda banken. Efter en knapp timme återvände de till F 17 och
kl. 16.15 gick starten på nytt denna gång till Sölvesborg. Där man landade
efter 20 minuter. Även här som i övriga städer som besöktes höll landshövdingen
och blekingegeneralen tal vid postanstalten och passade samtidigt
på att sätta in en slant för den goda sakens skull.

Hela flygturen genomfördes programenligt och på bästa sätt. Visserligen
var vädret kanske inte det bästa. Det blåste mellan 10—15 sekundmeter
och regnet hängde i skyarna strax ovanför rotorn, vilket gjorde sikten lite
disig.

Kl. 18.45 landade helikoptern på Kungsbron i Karlskrona som var ändhållplats.
Tal hölls vid postanstalten Karlskrona 1, och därefter hade landshövding
Thure Andersson och disponent Karl-Erik Sahl slutfört sin rundtur
som föregångsexempel för insättning till »Flykting -67».

Sedan militieombudsmannen med anledning av innehållet i tidningsartikeln
anmodat chefen för Blekinge flygflottilj att inkomma med ytt -

153

rande, anförde flottilj chefen översten C. O. Larsson i den 18 och 23 maj
1967 dagtecknade skrivelser: Från länsinsamlingsledningen efterhördes
under förmiddagen den 12 april 1967 flottiljens intresse att medverka med
en helikoptertransport, vars syfte var att möjliggöra för landshövdingen
att — under den relativt korta tid postkontoren hölls öppna — hinna tala
i länets fem större tätorter. Detta föranledde Larsson till följande bedömning.
Flygningen skulle ha ett klart övningsutbyte för besättningen inom
ramen för den flygtid som är avdelad för fortsatt helikopterutbildning.
Liknande övningar ordnas regelbundet för att ge personalen rutin i att
landa på så många platser och med så varierande förutsättningar som
möjligt. För att göra dylika rutinövningar mera stimulerande för personalen
är det en strävan att söka lägga in någon form av praktiska transportuppgifter.
Vid flottiljen finns en regional televerkstad som svarar för underhåll
av ett stort antal markteleanläggningar i södra Sverige (radarstationer,
radiolänkstationer in. in.). För transport av huvudsakligen servicepersonal,
verktygsutrustningar och reservdelar till dessa anläggningar användes
helikopter 3 dels emedan anläggningarna i många fall är så belägna
att möjligheterna att nå dem med andra transportmedel är begränsade,
dels med hänsyn till att snabb insats av reparationslag kan vara av stor
vikt. Mot bakgrunden av ovanstående primäruppgifter torde framgå nödvändigheten
av att öva operationer från mycket varierande typer av landningsplatser.
Helikoptern måste även kunna insättas i t. ex. räddningsaktioner
eller för rekognoscering och persontransporter vid krigsmässiga
övningar samt under krigsförhållanden i transportuppgifter av varje slag
där dess kapacitet är tillräcklig — allt uppgifter med det gemensamma
kravet att besättningen skall kunna helt utnyttja helikopterns egenskaper
av transportmedel med minsta möjliga terrängberoende. Liksom med all
annan flyginateriel är det nödvändigt att med helikopter bedriva fortsatt
utbildning, som syftar till att vidmakthålla och vidareutveckla den flygande
personalens rutin och erfarenhet. Besättningen bestod den 16 april av
två förare och en färdmekaniker (normalbesättning). Färdmekanikern
svarade ensam för klargöring av helikoptern före och efter flygning. Vid
såväl utdragning av helikoptern ur hangar som vid indragningen biträddes
han av värnpliktiga beredskapsmekaniker ingående i den inom etablissementet
ständigt befintliga beredskapsstyrkan. Fn pressrepresentant medföljde
från Kallinge till Karlshamn, en till Karlskrona samt en åter till
startplatsen Kallinge. Besättningen förklarade sig inte önska göra anspråk
på sådana löneförmåner, i form av gottgörelse för eventuell övertidstjänstgöring
eller tillägg för s. k. obekväm arbetstid, som kan vara förknippade
med tjänst under söndagsdygn. Med ovan nämnda förutsättningar skulle
övningen inte komma att medföra någon extra kostnad för statsverket. Enligt
insamlingsledningens uppgift hade man inte för avsikt att anlita civil
helikopter eller motsvarande, därest flottiljen inte utförde flygningen. Nå -

154

gon konflikt med kommersiellt företag i transportbranschen kunde alltså
inte bli aktuell. Icke heller kunde flottiljens medverkan medföra någon
ekonomisk vinning för enskild person eller organisation. Förutom en lämplig
övning för besättningen var flygningen till gagn för en landsomfattande
verksamhet med odiskutabelt ideellt och humanitärt syfte, vilken stöddes
av flera organisationer av folkrörelsekaraktär, av personer i hög officiell
ställning samt av postverket och dess personal. Det var därjämte ett lämpligt
tillfälle för flottiljen och dess personal att få ge ett praktiskt uttryck
för sin samhörighet med samhället och bygden. Flygningen den 16 april
utfördes med en helikopter Augusta Bell (hkp 3), som tillförts flottiljen
för i första hand underhållstransporter till teleanläggningar. Flygningen
påbörjades klockan 1413 och avslutades klockan 1858. Landningsplatser
utanför egen bas var Ronneby Brunn, Sölvesborg (hamnområdet), Karlshamn
(idrottsplats), Olofström (flygstråk) och Karlskrona (Kungsbron).
Landningstillstånd samt erforderliga avspärrnings- och bevakningsarrangemang
var av praktiska skäl ordnade genom insamlingsledningens försorg.
Sammanlagd uttagen flygtid uppgick till 1 timme 30 minuter. Ett
önskemål från TV att göra reportage om landshövdingens besök vid Ronneby
Brunn medförde en mindre omläggning av den avsedda routen, som
innebar en utökning av flygtiden med cirka 4 minuter i förhållande till
ursprungligt avsedd route. Skälet härtill var att Kallingebasen, där uppehåll
gjordes efter besöket vid Ronneby Brunn, ligger något vid sidan av
linjen Ronneby—Sölvesborg. Vädret inom berört område den 16 april var:
Molnbas sjunkande från 900 till cirka 600 m. Sikt 25 km. Vindstyrka 30—
40 km/tim. Byar upp till 50 km/tim. Sammanfattningsvis var flygvädret
bra. Samtliga passagerare innehade för flygningen gällande olycksfallsförsäkring.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 12 juli 1967 till Larsson
följande.

Av utredningen framgår att landshövdingen Andersson och disponenten
Sahl den 16 april 1967 i anledning av riksinsamlingen »Flykting 67» färdats
från Kallinge till Ronneby Brunn, Sölvesborg, Karlshamn, Olofström
och Karlskrona med en flottiljen tillhörig helikopter, vilken jämte besättning
av Eder ställts till förfogande för ändamålet.

Som förklaring till Eder nämnda åtgärd har Ni uppgivit att flygningen
medförde ett klart övningsutbyte för besättningen inom ramen för den
flygtid som avdelats för fortsatt helikopterutbildning.

Ifrågavarande transportflygning torde visserligen få antagas ha haft ett
visst värde från övningssynpunkt. Uppenbart är emellertid att flygningen
inte utgjort en övning i vanlig mening. Den har kommit till stånd på föranledande
av insamlingsledningen och har tillgodosett dess intressen. Härtill
kommer att flygningen ägt rum på en söndag, då personalen normalt

155

åtnjuter fritid och ej deltager i övningar. Under dessa omständigheter
framstår flygningen åtminstone i huvudsak som militär medverkan i civil
verksamhet.

Tjänstereglementet för krigsmakten innehåller i kap. 17 föreskrifter om
militär medverkan i viss civil verksamhet. Enligt dessa får militär personal
under angivna förutsättningar användas i räddningstjänst och till att såsom
övningsuppgift utföra vägbyggnad sarbete m. in. samt tillåtas att medverka
vid idrottstävling, utställning o. d. som ej anordnas av krigsmakten.
I den mån tillämpliga föreskrifter, såsom i förevarande fall, saknas kan
militär chef inte utan Kungl. Maj :ts tillstånd anses äga rätt att låta underställd
personal utnyttjas i civil verksamhet (jfr militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1967 s. 190—193).

Vid dessa förhållanden har Ni genom att tillåta transportflygningen
överskridit Edra befogenheter och sålunda gjort Eder skyldig till tjänstefel
jämlikt 20 kap. 4 § brottsbalken.

De kronan därigenom förorsakade kostnaderna har emellertid inte inneburit
vinning för enskild utan tjänat ett humanitärt ändamål. Med hänsyn
härtill och då det torde kunna förutsättas att Ni felat endast av ovarsamhet,
utan ond avsikt, finner jag mig med stöd av 4 § instruktionen för riksdagens
ombudsmän kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
anförda.

13. Fråga huruvida tjänstledighet kunnat vägras värnpliktig
för deltagande i kommunalval

Vid militieombudsmannens inspektion av Stockholms rådhusrätt den
2—4 januari 1967 uppmärksammades följande.

1 skrivelse den 20 september 1966 till chefen för första helikopterdivisionen,
Hårsfjärden, anmälde värnpliktige nr 450314-019 B. G. Bierfeldt att
förste högbåtsmannen E. G. F. Persson den 18 september 1966 nekat honom
att fara hem till Älvsjö för att rösta trots att Bierfeldt den 16 september
lovats permission för röstning. Sedan målet hänskjutits till åklagarmyndigheten
i Stockholm, hölls förhör med bl. a. Bierfeldt, varvid han uppgav: Under
tiden den 16—23 september 1966 hade han vakttjänst å helikopterbasen
såsom jourhelikoptermekaniker. När han tillträdde tjänsten fredagen den
16 september uppmärksammade han att det var val den 18 september och
att han var röstberättigad för första gången. Han skulle rösta i Älvsjö. Då
han förbisett möjligheten att poströsta å postanstalten i Örlogsberga begärde
han genom förmedling av sin närmaste chef, helikoptermästaren Bennesjö,
hos biträdande markstyrkechefen på helikopterbasen, flaggstyrmannen Wihlborg,
permission en timme den 18 september för att med bil resa till Älvsjö
och rösta. Wihlborg beviljade honom den begärda ledigheten. Den 18 sep -

156

tember anhöll han hos vaktchefen, Persson, att få fara till Älvsjö för röstning
och åberopade därvid den av Wihlborg medgivna ledigheten. Persson
vägrade honom ledigheten enär han ej erhållit besked om den och jourpersonalen
enligt gällande instruktion ej fick lämna örlogsbasen.

De av Bierfeldt lämnade uppgifterna vann stöd av övrig utredning, främst
av förhör med Wihlborg.

Allmän åklagare yrkade härefter ansvar å Persson vid rådhusrätten för
bl. a. tjänstefel bestående i att Persson under tjänstgöring såsom vaktchef
vid första helikopterdivisionen av oförstånd åsidosatt sin tjänsteplikt genom
att vägra Bierfeldt att rösta i Älvsjö oaktat denne den 16 september 1966 beviljats
ledighet av vederbörande befäl för röstning i hemorten.

Under ordförandeskap av rådmannen C. Böre höll rådhusrätten huvudförhandling
i målet den 2 december 1966 samt meddelades dom samma dag.

Vid huvudförhandlingen vitsordade Persson de faktiska omständigheterna
men bestred ansvar och uppgav: Då han tillträdde som vaktchef den 17
september 1966 erinrade den avgående vaktchefen, högbåtsmannen Boklund,
om att det var allmänt val följande söndag. Persson kände givetvis till detta.
Boklund sade ingenting om att Bierfeldt beviljats permission för att rösta i
hemorten. På söndagsförmiddagen uppsökte Bierfeldt Persson och begärde
permission för att rösta i Älvsjö, där han bodde. Han sade, att han skulle
åka i egen bil och beräknade vara borta 11/2 timme. Persson vägrade Bierfeldt
permission enär Bierfeldt var jourmekaniker och ej kunde undvaras
så lång tid. Jourhelikoptern hade två timmars gångberedskap och jourmekanikern
måste vara först på platsen för att iordningställa helikoptern.
Persson framhöll, att det fanns möjlighet för personalen att rösta på postkontoret
i Bergaskolorna, dit Bierfeldt hade rätt att bege sig. Bierfeldt svarade,
att han ej hade sitt röstkort med sig och ej kunde få det utsänt under
söndagen samt att Bennesjö, som var hans förman, lovat honom permission.
Bierfeldt sade vidare, att Persson kunde ringa till Bennesjö och kontrollera
detta. Persson fann ingen anledning att göra detta. Ordningen är nämligen
den att antingen skall den värnpliktige förete permissionssedel eller skall
vederbörande förman meddela vaktchefen beviljad permission. Om någotdera
av dessa villkor uppfyllts skulle Persson haft ryggen fri och beviljat
permissionen.

Vid huvudförhandlingen hördes Bierfeldt som vittne.

I domskälen anförde rådhusrätten: Det måste uppenbarligen ankomma på
den för tjänsten ansvarige vaktchefen att bestämma, om den i vaktstyrkan
ingående personalen kan beviljas permission eller icke. Perssons vägran att
medgiva Bierfeldt permission kan förty ej anses innefatta tjänstefel.

Rådhusrätten lämnade därför i domslutet åtalet för tjänstefel utan bifall.

I skrivelse den 13 februari 1967 till Böre ifrågasatte militieombudsmannen
huruvida Persson haft rätt att vägra Bierfeldt permission med hänsyn till bestämmelsen
i tjänstereglementet för krigsmakten kap. 11 mom. 23 att tjänst -

157

ledighet icke får vägras för bl. a. deltagande i val av landstingsman samt
stads-, kommunal- m. fl. fullmäktige om sökanden icke har möjlighet att
rösta genom valsedelsförsändelse eller å fast postanstalt.

1 infordrat yttrande anförde Böre: Bestämmelsen i tjänstereglementet för
krigsmakten kap. 11 mom. 23 synes kunna tolkas på olika sätt i vad avser
uttrycket »om sökande icke har möjlighet att rösta genom valsedelsförsändelse
eller på fast postanstalt». Stadgandets syfte måste rimligen vara, att
krigsmaktens personal skall ha samma möjlighet att rösta som övriga medborgare,
vilka på grund av sitt arbete eller av annat skäl icke kan rösta i
hemorten på valdagen — ej att ge en ovillkorlig rätt till sistnämnda röstning.
På de platser, där röstmottagning äger rum på postanstalt, bör vederbörande
därför kunna hänvisas att avge sin röst på detta sätt. Det synes icke rimligt,
att militär personal med förbigående av nämnda möjlighet skulle kunna påfordra
att få rösta i hemorten på valdagen, måhända i en ort på långt avstånd
från tjänstgöringsplatsen. I förevarande mål förelåg möjlighet för
Bierfeldt att rösta på postkontor inom Örlogsberga. Den omständigheten, att
Bierfeldt ej kunde begagna sig av denna möjlighet enär han försummat att
medföra erforderliga valhandlingar, kan enligt Böres mening ej medföra att
han med stöd av förenämnda bestämmelse i tjänstereglementet haft ovillkorlig
rätt till ledighet för att rösta i hemorten. På grund härav anser Böre
icke, att Persson gjort sig skyldig till tjänstefel genom att vägra Bierfeldt
sådan ledighet.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Thyresson anförde i skrivelse
den 28 april 1967 till Böre följande.

Enligt kap. 6 mom. 41 tjänstereglementet för krigsmakten skall regementschef
(motsvarande), då val av bl. a. stads- och kommunalfullmäktige
äger rum, tillse att honom underställd röstberättigad personal beredes
tillfälle att rösta och att personalen i god tid underrättas om möjligheten att
rösta på fast postanstalt, om möjlighet att rösta i hemorten eller genom valsedelsförsändelse
icke kan utnyttjas. I kap. It mom. 23 stadgas vidare att
tjänstledighet icke får vägras för deltagande i sådant val, om sökanden
icke har möjlighet att rösta genom valsedelsförsändelse eller på fast postanstalt.
Vad sålunda är stadgat angående tjänstledighet är givetvis tillämpligt
även beträffande den form av ledighet som benämnes permission, d. v. s.
ledighet under kortare tid än hel tjänstgöringsdag.

Enligt 28 § kommunala vallagen må äkta make ingiva valsedel genom
andra maken, s. k. valsedelsförsändelse. I 35 § 1 mom. samma lag stadgas
att röstberättigad, som på grund av vistelse å annan ort inom riket är förhindrad
att utöva sin rösträtt vid valförrättning för det valdistrikt, där han
är uppförd i röstlängden, må å valdagen avlämna valsedel å postanstalt.
Vidare föreskrives i 2 mom. att röstberättigad, som fullgör militärtjänst,
må före valdagen avlämna valsedel å postanstalt inom riket, om han till

158

följd av tjänsten icke kan utöva sin rösträtt å valdagen. Väljare som röstar
enligt 35 § skall jämlikt 36 § inneha röstkort.

Förut berörda stadganden i tjänstereglementet för krigsmakten har tillkommit
för att i största möjliga utsträckning bereda militär personal tillfälle
att utöva sin rösträtt. Lika med Eder finner jag dock bestämmelsen
i kap. 11 mom. 23 ej medföra en ovillkorlig rätt till ledighet för röstning
om sökanden har möjlighet att rösta genom valsedelsförsändelse eller på
postanstalt. Genom vallagens bestämmelser om s. k. poströstning före eller
på valdagen har sörjts för att röstberättigad, som under militärtjänst är förhindrad
att rösta i hemorten, alltid skall ha möjlighet att ändå få avlämna
sin valsedel. Därest den röstberättigade av försummelse underlåter att utnyttja
denna möjlighet bör ledighet kunna vägras honom. Om däremot sökanden
utan egen förskyllan skulle vara betagen varje faktisk möjlighet
att rösta, om han icke fick ledigt härför, måste han anses vara berättigad till
nödvändig ledighet.

Av utredningen i förevarande mål framgår följande. Bierfeldt har först
samma dag hans vakttjänst började, den 16 september 1966, uppmärksammat
att val till stads- och kommunalfullmäktige ägde rum den 18 september.
Av vederbörande förman begärde han då erforderlig ledighet för att
kunna rösta i hemorten och fick bifall till sin hemställan. Persson har därefter
å valdagen vägrat honom ledighet för röstning under motivering att
Bierfeldt kunde rösta å postanstallen vid Berga. Bierfeldt hade emellertid
då inte sitt röstkort till hands och saknade möjlighet att rösta genom valsedelsförsändelse.

Med hänsyn till att Bierfeldt redan den 16 september av behörigt befäl
erhållit besked om att han skulle få ledigt för att fara till hemorten och
rösta har han saknat anledning att vidtaga åtgärder för att få röstkortet
sänt till sig. Det kan därför icke anses att Bierfeldt av försummelse försatt
sig i en sådan situation att han ej utan ledighet kunde avlämna valsedeln
å valdagen. Vid sådant förhållande har Perssons vägran att ge Bierfeldt ledigt
inneburit ett åsidosättande av bestämmelsen i kap. 11 mom. 23 tjänstereglementet
för krigsmakten och skäl för bifall till åtalet för tjänstefel har
därför enligt min mening förelegat.

Med detta uttalande är ärendet av mig slutbehandlat.

14. Fråga huruvida innehavare av arvodestjänst kunnat kommenderas

att utöva annan tjänst

I en den 25 maj 1966 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
fanjunkaren L. Borg vid Upplands signalregemente: Efter ansökan
antogs han den 1 april 1964 till en arvodesbefattning som stabsunderofficer
vid bataljonsexpeditionen å regementet. Av anställningsformerna fick

159

han den uppfattningen att han sökte en speciell befattning med vissa speciella
arbetsuppgifter vid ett visst regemente samt att han därför ej mot
sin vilja borde kommenderas till andra uppgifter utom regementet, varvid
befattningen utövas av annan ej arvodesanställd person. En sådan åtgärd
måste ge till resultat att befattningshavaren känner sig »hänga i luften»
och saknar den arbetstrygghet, som bör vara en självklar sak även för en
militär arbetstagare. Mot sin vilja kommenderades Borg på regementsorder
den 24 maj 1966 att under tiden den 24 maj—den 28 juni 1966 tjänstgöra
utom regementet vid arméns underofficersskola. En av anledningarna till
Borgs motvilja att åtaga sig tjänstgöringen var att han saknade erfarenhet
av de med denna tjänstgöring förenade arbetsuppgifterna. I befattningen
som stabsunderofficer åtnjuter Borg icke ledighet under övningsuppehåll
och saknar rätt till övertidsersättning. Han har i stället lediga lördagar och
under sommarmånaderna en daglig arbetstid mellan klockan 0800 och klockan
1620. Under tjänstgöringen vid underofficersskolan, som avser s. k.
truppbefattning, tillämpas icke sommararbetstid. Borg anhåller därför att
få prövat om inte hans kommendering kan anses som en form av maktmissbruk.

I infordrat yttrande, som inkom till militieombudsmansexpeditionen den
15 juni 1966, anförde chefen för signalregementet översten I. Syberg följande.
Borg förordnades av militärbefälhavaren för fjärde militärområdet
att fr. o. in. den 1 april 1964 tills vidare dock längst t. o. m. den 31 mars
1967 uppehålla den för pensionerad underofficer avsedda arvodesbefattningen
såsom stabsunderofficer vid regementet. Han innehar alltfort samma
befattning. Efter framställning från chefen för arméns underofficersskola
beordrade Syberg Borg att tjänstgöra vid denna skola under tiden
den 24 maj—den 28 juni 1966. Borg fullgör i denna befattning tjänst som
kompaniadjutant vid tolfte kompaniet, dit cirka 350 underofficer suttagna
värnpliktiga hänförda till besiktningsgrupp 3 är kallade. Signalregementet
är truppregistreringsmyndighet för ifrågavarande värnpliktiga. De värnpliktiga
bibringas komprimerad utbildning under tiden den 6—23 juni samt
undergår särskild prövning. De värnpliktiga uttages härunder till tjänstgöring
vid olika staber och förband inom armén, varför omfattande omplaceringar
förekommer till olika delar av landet. På kompaniadjutanten ankommer
sålunda bl. a. att utfärda avgångs- och tillkomstuppgifter, att föra
tjänstgöringskort och inskrivningsböcker för de värnpliktiga, att utbetala
penningbidrag, att uppgöra portionsbeställningar, att utfärda tjänstebilj
etter samt att ansvara för inmönstring och utryckning. För uppgifternas
lösande biträdes Borg av en värnpliktig sergeant, ett skrivbiträde samt två
värnpliktiga ordonnanser. Av vad ovan anförts torde framgå att endast en väl
kvalificerad och rutinerad underofficer kunde ifrågakomma. Med hänsyn till
rådande befälsläge, inryckningar av åldersklassen den 9 och 23 maj och
den 6 juni samt utbildning av denna ansåg Syberg efter sina närmaste

160

chefers hörande att Borg var den underofficer som utan alltför stora svårigheter
och under den relativt korta tiden kunde lösa uppgiften. Sedan
Borg tillfrågats och förklarat sig icke villig, lät Syberg undersöka vilka
skyldigheter, som föreligger för innehavare av arvodesbefattning att fullgöra
annan tjänst vid sidan av de arbetsuppgifter, som är direkt hänförliga
till denna befattning. Av arméstabens personalavdelning erhöll Syberg
uppgift om att sådana skyldigheter föreligger, varvid hänvisades till militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1953 s. 141—146 samt en i Tjänstemeddelanden
rörande lantförsvaret (TL) avd. B nr 13/1952 intagen expeditionsskrivelse
den 13 februari 1952 från försvarets kommandoexpedition.
Med stöd härav och på de skäl som ovan anförts beordrade Syberg Borg
till tjänstgöringen. Tjänsten som stabsunderofficer är av sådan karaktär
att densamma är placerad i stabs- och expeditionstjänst (kungl. brev 2/4
1965, TLA nr 20). Tjänsteman placerad i dylik tjänst äger icke rätt till
friställda vardagar i samband med jul- och nyårsuppehållet. Denna rätt
tillkommer endast personal placerad i trupptjänst (kungl. brev 29/6 1964
§ 7, TLA nr 40). Den tjänstgöring Borg nu tillfälligt beordrats fullgöra har
karaktären av trupptjänst. Enär kommenderingen är under 45 dygn bibehålies
dock placeringen i stabs- och expeditionstjänst (arméorder 16/12
1964, nr 784, TLD nr 142). Befattningen »stabsunderofficer» är icke upptagen
i vare sig bil. A eller B i försvarets civilförvaltnings föreskrifter angående
gottgörelse för övertids tjänstgöring för viss militär och civilmilitär personal
(TLA nr 68/1964). Borg är dock inte utesluten från rätten till övertidstillägg.
Dylikt tillägg kan utbetalas efter civilförvaltningens prövning
i varje särskilt fall (TLA nr 68/1964 avd. 4). Borg är meddelad härom.

Vid yttrandet fanns fogat bl. a. kopia av stamkort för Borg varav framgår
att han den 1 oktober 1963 utnämnts till fanjunkare i signaltrupperna
•och den 1 april 1966 till fanjunkare vid signaltrupperna.

Efter remiss inkom försvarets civilförvaltning den 21 november 1966
med begärt yttrande, varvid fanns fogat ett av avdelningschefen D. Löfgren
på uppdrag av chefen för armén avgivet yttrande.

Löfgren anförde: Med hänsyn till att arvodesanställd befattningshavare
är extra tjänsteman och till bestämmelserna i expeditionsskrivelse den 13
februari 1952 (TLB nr 13) har beordrandet av Borg skett i behörig ordning.
Enligt arméorder nr 65 den 18 februari 1966 (TLD nr 19) handläggs
frågor om förläggning och befäl för underofficersuttagna värnpliktiga efter
-överenskommelse mellan underofficersskolan och stabs- och sambandsskolan.
När sistnämnda skola ej kunnat tillgodose underofficersskolans önskemål
har biträde begärts av chefen för signalregementet enligt kungl. brev
den 3 juni 1965 (TLA nr 34).

För egen del anförde civilförvaltningen: Jämlikt II B i kungl. brev den
3 juni 1960 (TLA nr 59) angående förordnande å för pensionerad personal
avsedd arvodesbefattning vid försvaret samt vid dylikt förordnande utgå -

161

ende förmåner skall Borg, så länge han vid förordnande på arvodesbefattning
kvarstår på aktiv stat, avstå samtliga honom i egenskap av beställningshavare
på aktiv stat tillkommande avlöningsförmåner och i stället
i arvodesbefattningen åtnjuta enahanda avlöningsförmåner som skulle ha
tillkommit honom vid tjänstgöring i hans beställning på aktiv stat. Borg
är såsom arvodesanställd ej extra tjänsteman. Enligt 11 § första stycket
i den från och med den 1 januari 1966 gällande statstjänstemannalagen
är tjänsteman skyldig att utöva annan statlig tjänst enligt bestämmelser
som Konungen meddelar. I nämnda paragraf torde närmast avses bestämmelser
som Konungen meddelar uti statsrådet. I 18 § statst jänstemannastadgan
har Kung], Maj :t i sådan ordning meddelat bestämmelser om
skyldighet att utöva annan tjänst beträffande innehavare av ordinarie,
extra ordinarie eller extra tjänst men icke i fråga om arvodesanställd
tjänsteman. I avsaknad av andra bestämmelser beträffande sistnämnda
kategori torde böra hänvisas till det i kommandoväg utfärdade tjänstereglementet
för krigsmakten. Enligt kap. 3 inom. 22 — ändrad lydelse enligt
generalorder nr 1033 den 17 juni 1966 — får för svar sgrenschef eller chef
som försvarsgrenschef därtill bemyndigat, om Kungl. Maj :t ej annorlunda
förordnat, kommendera honom underlydande tjänsteman att tillfälligt —
dock högst sex månader i följd — tjänstgöra annorstädes än där han är
placerad till tjänstgöring. Det må i detta sammanhang påpekas att genom
ändringen i generalorder nr 1033/1966 det tidigare ordet »beställningshavare»
utbytts mot »tjänsteman» med hänsyn till bestämmelserna i statstjänstemannalagen.
Med hänsyn till den åberopade expeditionsskrivelsen
den 13 februari 1952, statstjänstemannalagen och särskilda för tjänstgöringsskyldighet
utfärdade bestämmelser synes hinder icke ha förelegat att
ålägga Borg att fullgöra den ifrågavarande tjänstgöringen vid underofficersskolan.
Att beslut om tjänstgöringen i fråga meddelats av chefen för
signalregementet synes ha berott på det organisatoriska samband som föreligger
mellan underofficersskolan, stabs- och sambandsskolan samt signalregementet.
Vad beträffar den i anmälan berörda frågan om arbetstidsförliållandena
under tiden för tjänstgöringen är Borg i egenskap av stabsunderofficer
placerad i stabs-, förvaltnings- eller (och) expeditionstjänst
och har jämlikt 7 § kungl. brev den 2 november 1965 (TLA nr 70) angående
ändring i bestämmelserna om arbetstid för viss militär och civilmilitär
personal en veckoarbetstid om 37 1/2 timmar under maj—augusti och
under övriga månader 40 5/6 timmar. Enligt 8 § i samma brev skall arbetstiden
i stabs-, förvaltnings- eller (och) expeditionstjänst, om icke
tjänsten annorlunda kräver, förläggas så att lördagar, söndagar och helgdagar
är tjänstefria. Kompaniadjutant är normalt placerad i trupptjänst.
För trupptjänst i armén utgör veckoarbetstiden 42 timmar enligt 7 § kungl.
brev den 29 juni 1964 (TLA nr 40) angående ändring i bestämmelserna om
arbetstid för viss militär och civilmilitär personal. Borg har då den ifråga6—670361.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse

162

varande kommenderingen till underofficersskolan ej uppgått till 45 dagar
ej omplacerats till trupptjänst (jfr 2 § sistnämnda brev samt arméorder
nr 784/1964, TLD nr 142). Veckoarbetstiden för Borg har enligt gällande
arbetstidsbestämmelser (jfr 2 § sistnämnda brev och kommentarer till denna
paragraf i Sammanställning av bestämmelser om arbetstid m. m. för
viss militär och civilmilitär personal, Sam Arb) icke ändrats i anledning av
kommenderingen. Vid kommendering till tjänstgöring i annan tjänst utan
att omplacering sker skall dock tillämpas de särskilda bestämmelser som
gäller för detaljberäkning av arbetstid i den tjänst, i vilken arbetet utföres.
Därest Borg under kommenderingen fullgjort arbetstid som överstigit
den för stabs-, förvaltnings- och expeditionstjänsten fastställda veckoarbetstiden
och omfördelning av arbetstid icke kunnat ske, har övertidstjänstgöring
uppkommit. Huruvida övertidstillägg enligt 30 § allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän kan utgå för sådan
övertidstjänstgöring ankommer det i detta fall på civilförvaltningen att
pröva. Ansökning härom från Borg har icke inkommit till ämbetsverket.

I en härefter till militieombudsmansexpeditionen inkommen promemoria,
upprättad av chefen för civilförvaltningens lönebyrå krigsrådet C.-O. Krook
den 17 januari 1967, anfördes: I yttrande har civilförvaltningen gjort gällande
att vissa bestämmelser avseende innehavare av för pensionerad underofficer
avsedd arvodestjänst skulle anses kunna medgiva den kommendering
till tjänstgöring som kompaniadjutant vid underofficersskolan, som
omförmäles i Borgs anmälan. Vid den fortsatta behandlingen av ärendet har
ifrågasatts huruvida icke det förhållandet att vederbörande fortfarande var
underofficer på aktiv stat skulle kunna utgöra tillräcklig grund för ifrågavarande
kommendering. Ehuruväl tanken härå kan anses bestickande kan
Krook likväl ej dela åsikten i fråga. Den föreliggande kombinationen aktiv
stat—arvodestjänst måste betraktas som en tjänsteförening, därvid vederbörande
har tjänstledighet från den aktiva staten. I det förevarande fallet
har vederbörande visserligen enahanda avlöningsförmåner på aktiv stat
och i arvodestjänsten. Men hur blir det då så icke är fallet? Enligt nu gällande
bestämmelser i 7 § andra stycket avtalet beträffande vissa statligt
reglerade arvodestjänster skall, därest tjänsteman på aktiv stat förordnas i
arvodestjänst som motsvarar högre tjänst än hans tjänst på aktiv stat, vederbörande
erhålla ersättning motsvarande det med arvodestjänsten förenade
högre arvodet och ej såsom tidigare motsvarande vad han hade på
aktiv stat. Det synes då icke vara möjligt att mot vederbörandes vilja så att
säga lösa honom från arvodestjänsten och låta för den aktiva tjänsten gällande
bestämmelser bli tillämpliga på honom. Fallet i fråga förekommer
icke så sällan avseende kaptener på aktiv stat som förordnas på för pensionerade
majorer avsedda arvodestjänster. Samma synpunkter som gäller
den nu ifrågavarande kombinationen gäller även andra tjänsteföreningar, så
t. ex. den mycket vanliga att en officer på aktiv stat innehar en högre civil

163

befattning. Tidigare har vederbörande försvarsgrenschef icke på något sätt
kunnat utnyttja ifrågavarande tjänstemän. Genom ändring i inskrivningsförordningens
142 § har Kungl. Maj :t nu givit försvarsgrenschef möjlighet
att utnyttja vederbörande såsom värnpliktiga. Särskild bestämmelse har således
erfordrats härför. Vidare erinras om att ett verk, t. ex. civilförvaltningen,
som har en civil tjänsteman med tjänsteförening placerad i annat verk
icke har någon som helst möjlighet att utan särskild överenskommelse utnyttja
vederbörande tjänsteman. Under åberopande av vad sålunda anförts
anser Krook att det skulle kunna medföra mycket allvarliga konsekvenser
om man i förevarande fall skulle anse att för Borg såsom innehavare av
arvodestjänst skulle gälla de bestämmelser som avses för den tjänst på aktiv
stat, som han därvid icke utövade.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 3 februari 1967 till Syberg
följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Fanjunkaren Borg har förordnats
att från och med den 1 april 1964 tillsvidare, dock längst till och
med den 31 mars 1967, uppehålla en för pensionerad underofficer avsedd
arvodesbefattning som stabsunderofficer vid regementet. Enligt order den
24 maj 1966 av Eder tjänstgjorde emellertid Borg under tiden den 24 maj
—den 28 juni 1966 vid arméns underofficersskola såsom kompaniadjutant.

Som stöd för befogenheten att meddela nämnda order har Ni åberopat ett
av min företrädare i ämbetet den 24 januari 1952 fattat beslut i visst ärende
(se militieombudsmannens ämbetsberättelse 1953 s. 141—146) samt en
i anslutning därtill inom försvarets kommandoexpedition den 13 februari
1952 utfärdad expeditionsskrivelse (TLB nr 13). I skrivelsen uttalas att
innehavare av arvodesbefattning är skyldig att vid sidan av de arbetsuppgifter
som är direkt hänförliga till denna hans befattning fullgöra tjänst
vartill han av arbetsledningen inom stab (motsvarande) beordras. Särskilt
med hänsyn till vad som förekommit i nyssnämnda ärende är det tydligt
att uttalandet endast innebär att innehavare av arvodesbefattning kan under
utövningen av denna anlitas även för dagofficerstjänst och andra särskilda
tjänsteuppdrag och alltså inte tager ställning till frågan om befattningshavaren
får beordras att i stället för de i befattningen ingående arbetsuppgifterna
utöva annan tjänst.

Sistnämnda fråga regleras numera av den från och med den 1 januari
1966 gällande statstjänstemannalagstiftningen. Sålunda stadgas i 11 § statstjänstemannalagen
att tjänsteman är skyldig att utöva annan statlig tjänst
enligt bestämmelser som Konungen meddelar. Sådana bestämmelser har
meddelats genom statstjänstemannastadgan, vilken dock enligt 2 § gäller
endast i den mån annat ej föreskrives av Kungl. Maj :t eller myndighet som
Kungl. Maj :t bestämmer.

164

I 18 § första stycket statstjänstemannastadgan föreskrives att innehavare
av ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst är skyldig att med frånträdande
av utövningen av tjänsten utöva annan ordinarie, extra ordinarie
eller extra statlig tjänst. Av 3 § samma stadga framgår att arvodestjänst ej
är att anse som ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst. Enligt det av
Kungl. Maj :t i kommandoväg utfärdade tjänstereglementet för krigsmakten,
kap. 3 mom. 22 i dess intill den 17 juni 1966 gällande lydelse, fick
försvarsgrenschef, chefen för försvarsstaben eller chef som försvarsgrenschef
därtill bemyndigat kommendera honom underlydande beställningshavare
att tillfälligt — dock högst sex månader i följd — tjänstgöra annorstädes
än där han var placerad till tjänstgöring. Sådant bemyndigande har
meddelats för vissa högre chefer, dock ej regementschefer, genom arméorder
nr 57 den 11 februari 1966 (TLD nr 15).

Av de återgivna bestämmelserna framgår att vid ifrågavarande tid innehavare
av arvodesbefattning inte kunde beordras att utöva annan tjänst,
medan däremot beställningshavare d. v. s. innehavare av ordinarie, extra
ordinarie eller extra tjänst kunde av försvarsgrenschef en kommenderas till
sådan tjänstgöring.

Såsom fanjunkare vid signaltrupperna var Borg innehavare av ordinarie
tjänst, men genom förordnandet för honom att uppehålla arvodesbefattningen
får han anses jämväl ha varit innehavare av denna. Eftersom alltså
Borg var innehavare av två tjänster och olika regler beträffande skyldigheten
att utöva annan tjänst gällde för de båda tjänsterna, inställer sig frågan
om Borg i förevarande hänseende varit att betrakta som innehavare av
den ena eller den andra av tjänsterna.

För lösningen av denna fråga kan ledning inte hämtas av tjänstereglementet
för krigsmakten men väl av statstjänstemannastadgan. Enligt 30 § i
stadgan får tjänsteman samtidigt med ordinarie tjänst inneha arvodestjänst,
om han beviljas erforderlig tjänstledighet. I 31 § stadgas att, när
innehavare av tjänst åtnjuter tjänstledighet för att inneha annan tjänst,
han vid tillämpningen av 18 § andra stycket skall behandlas som om han
innehade endast den senare tjänsten. Att därvid icke hänvisats jämväl till
18 § första stycket synes bero på att detta ansetts obehövligt med hänsyn till
de där förekommande orden »med frånträdande av utövningen av tjänsten».
Det inom civildepartementet upprättade förslaget till tjänstemannastadga
(1965: 4) upptog nämligen inte i 17 §, motsvarande 18 § i stadgan, de citerade
orden, men förslagets 29 §, motsvarande 31 § i stadgan, hänvisade generellt
till stadgans bestämmelser.

På grund härav och då Borg med tjänstledighet från sin ordinarie tjänst
var i utövning av arvodestjänsten måste hans skyldighet att utöva annan
tjänst bedömas som om han innehaft endast arvodesbefattningen.

Vid angivna förhållanden har Ni enligt min mening inte haft rätt att,
såsom skett, kommendera Borg till tjänstgöring vid underofficersskolan.

165

Med mitt sålunda gjorda uttalande låter jag bero vid vad i ärendet förekommit.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes chefen för armén,
försvarets civilförvaltning och Borg.

15. Förvaltare, placerad som kassachef, har antagits som byråintendent.

Fråga huruvida placeringen bort såsom skett hävas innan
antagningsbeslutet blivit slutgiltigt

Den 15 februari 1967 överlämnade justitieombudsmannen till militieombudsmannen
en den 8 februari 1967 dagtecknad skrift från förvaltaren G.
Vesterlund, vari denne anförde klagomål över tillsättningen av en tjänst som
byråintendent vid Nedre Norrlands militärområdes tygförvaltning.

Av klagoskriften och sedermera i ärendet inkomna handlingar inhämtades
till en början följande. Vesterlund är förvaltare i lönegrad Ao 19 vid
intendenturkåren och blev den 1 juli 1954 placerad som kassachef vid Jämtlands
fältjägarregemente. Sedan en tjänst som extra ordinarie byråintendent
i lönegrad Ae 21 vid Nedre Norrlands militärområdes tygförvaltning
med stationeringsort i Östersund ledigförklarats och bl. a. Vesterlund anmält
sig som sökande, beslöt arméförvaltningen den 14 juni 1966 att fr. o. m. den
1 oktober 1966 tills vidare antaga honom på tjänsten och att antagningsbevis
skulle utfärdas. Sistnämnda dag tillträdde Vesterlund tjänsten och frånträdde
samtidigt placeringen som kassachef vid regementet. Över arméförvaltningens
beslut hade emellertid assistenten vid Norrlands tygstation G. E.
Boi ja besvärat sig med yrkande att han måtte erhålla tjänsten. Arméförvaltningen
avgav yttrande över besvären med bifogande av en av Vesterlund
den 1 augusti 1966 avgiven förklaring och hemställde att besvären måtte
lämnas utan bifall. I beslut den 3 februari 1967 prövade Kungl. Maj :t skäligt
att, med upphävande av överklagade beslutet, föreskriva att Boija skulle antagas
på ifrågavarande tjänst.

Vesterlund anförde vidare i sin skrift: Under tiden efter besvärens ingivande
har enligt utsago upprepade uppvaktningar av Boija och företrädare
för den fackliga lokalorganisation han tillhör skett bl. a. inför chefen för
försvarsdepartementet. Det är dessutom känt, att Boija under samma tid bedrivit
skriftväxling med en departementssekreterare Henry Nordh, vilken
synes ha biträtt vid upprättandet av de inlagor, som sedermera ingivits under
ärendets handläggning i departementet. För Vesterlund personligen
innebär Kungl. Maj :ts beslut — utöver de psykiska påfrestningar som
desavoueringen i och för sig innebär — att han med sin familj kan bli nödsakad
avflytta från den ort, där han i nära fjorton år verkat och vilken ort

166

han eljest icke haft för avsikt att lämna. I hans förutvarande befattning som
kassachef vid regementet har nämligen redan placerats annan tjänsteman,
vilken med sin familj flyttat till Östersund från annan ort. Vid tidpunkten
för tjänstetillsättningen var Vesterlund från och med den 1 oktober 1966
erbjuden tjänst som chef för kameralavdelningen (kassachef) vid Nedre
Norrlands militärområdesstab, en tjänst som vid den tidpunkten var föreslagen
att placeras i lönegrad År 19 med tillägg av arvode motsvarande två
löneklasser. Då han redan erhållit tjänsten som byråintendent vid tygförvaltningen
och då tjänsteförening i detta fall icke var möjlig, nödgades han
avstå från den sisterbjudna tjänsten. Denna visade sig sedan genom förhandlingar
komma att placeras i lönegrad År 21 och är numera tillsatt genom
förordnande. Vesterlund kommer därför genom beslutet att också få
vidkännas en betydande löneminskning i förhållande till vad som annars
hade varit möjligt. Då det väckt allmän förvåning att arméförvaltningens
tjänstetillsättning upphävts och då fråga uppkommit, varpå hävningsbeslutet
grundats, anhåller Vesterlund att utredning verkställes för att klarlägga
huruvida vid handläggningen av besvärsärendet grundlagens bud om förtjänst
och skicklighet såsom grund för tjänstetillsättning iakttagits. Därest
så befinnes vara fallet, anhåller han om uppgift på de förhållanden som
grundat beslutet. Av värde vore i dylikt fall ett uttalande huruvida nuvarande
sätt för tjänstetillsättningar och prövning därav — mot bakgrunden av
vad ovan anförts — kan anses ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande
för alla parter, alltså även för en part i den ställning Vesterlund i detta fall
intagit. Skulle utredningen däremot ge vid handen, att andra bevekelsegrunder
påverkat beslutet eller att vid beredningen av ärendet enskild tjänsteman
brustit i objektivitet och beslutet därför befinnas vara icke lagligen
grundat, anhåller Vesterlund att åtgärder vidtages för rättelse.

I skrivelse till chefen för försvarets intendenturkår den 17 februari 1967
hemställde militieombudsmannen om yttrande beträffande placeringen
av annan tjänsteman i befattningen som kassachef vid fältjägarregementet
innan klarhet vunnits huruvida Vesterlunds förordnande å tjänsten som
byråintendent skulle komma att stå fast. Vidare hemställde militieombudsmannen
med anledning av vad Vesterlund uppgivit om enskild tjänstemans
bristande objektivitet vid beredningen av tillsättningsärendet i skrivelse
samma dag till expeditionschefen i försvarsdepartementet att denne ville införskaffa
yttrande från Nordli samt därmed och med eget yttrande inkomma
till militieombudsmansexpeditionen.

I yttrande den 8 mars 1967 anförde chefen för intendenturkåren översten
F. B. Diurlin: Vesterlund genomgick den 23 maj—den 17 juni 1966 efter
egen ansökan specialutbildning (teoretisk del) vid intendenturförvaltningsskolan
för att erhålla kompetens för tjänsten som chef för kameralavdelningen
(kassachef i År 21) vid militärområdesstaben. Enligt intendenturkårchefens
befattningsplanläggning skulle Vesterlund föreslås till denna

167

tjänst. Fr o. m. den 1 oktober 1966 placerades därför efterträdare till Vesterlund
gen m en omplacering av en förvaltare från försvarsområdet i Kiruna
till tjänsten som kassachef vid fältjägarregementet. Den 29 juni 1966 inkom
till intendenturkårchefen från arméförvaltningen ett utdrag ur protokoll
dagtecknat den 14 juni 1966 rörande tillsättning av Vesterlund såsom
byråintendent i lönegrad Ae 21 vid militärområdets tygförvaltning, Av protokollsid
iraget framgår att beslutet gäller fr. o. m. den 1 oktober 1966 tills
vidare och att antagningsbevis utfärdas. Något förbehåll om beslutets giltighet
m;d hänsyn till eventuellt inkomna besvär över tillsättningen finns
icke intaget i beslutet. Varken den tillsättande myndigheten eller den föredragande
i tillsättningsärendet har meddelat intendenturkårchefen att besvär
anförts mot beslutet. Den 4 juli 1966 inkom till intendenturkårchefen
en skrivelse från Vesterlund i vilken han med frånträdande av utövningen
av tjänsten som förvaltare vid intendenturkåren fr. o. m. den 1 oktober 1966
jämlikt 29 § statstjänstemannastadgan förklarade sig önska förena denna
tjänst med tjänsten som extra ordinarie byråintendent. Vesterlund har icke
haft något att invända mot omplacering till redovisning vid intendenturkårstaben
fr. o. m. den 1 oktober 1966. Han har ej heller uttryckt önskemål
vare sig om att få bibehålla sin placering vid fältjägarregementet eller om att
erhålla tjänsten som chef för kameralavdelningen. Vare sig Vesterlund tillträdde
tjänsten som byråintendent eller tjänsten som chef för kameralavdelningen
var det nödvändigt att placera en ny befattningshavare i tjänsten
som chef för kassaavdelningen vid fältjägarregementet. Med stöd av inkomna
handlingar och vad ovan anförts samt då Vesterlunds tillsättning i tjänsten
såsom byråintendent icke var tidsbegränsad och beräknades bli bestående beslöts
efter besvärstidens utgång att ordersätta dels hans förening av tjänster
(intendenturkårorder 23/8 1966 nr 111) och dels hans omplacering till intendenturkårstaben
(intendenturkårorder 12/9 1966 nr 119). I samband
därmed omplacerades från försvarsområdet i Kiruna en äldre förvaltare i
tjänsten som kassachef vid fältjägarregementet. I succession efter denne vid
försvarsområdet i Kiruna utnämndes och vikariatslöneförordnades en fanjunkare
i tjänsten som kassachef. Omplaceringen av Vesterlund är helt i
enlighet med de principer som tillämpas vid förening av tjänster för förvaltare
vid intendenturkåren. Generellt gäller att den som förenar tjänst
bibehåller sin fullmakt och är garanterad lön och tjänst (befattning) vid intendenturkåren,
men därest han frånträder den högre tjänsten och återinträder
i tjänst vid intendenturkåren erhålles placering i tjänst (befattning)
som kassachef vid det förband (motsvarande) där tjänst finns ledig eller
ledigställes genom upphävande av vikariatslöneförordnandet för den senast
tillsatte. Ovanstående principer för omplacering var Vesterlund väl medveten
om när han sökte och erhöll anställningen som byråintendent, vilket
han under hand även muntligen bekräftat. Den 20 februari 1967 inkom till
intendenturkårchefen från arméförvaltningen ett protokollsutdrag dagteck -

168

nät den 9 februari 1967 i vilket arméförvaltningen med hänvisning till
Kungl. Maj:ts beslut den 3 februari 1967 förordnar att Vesterlund skall
frånträda utövandet av tjänsten som byråintendent fr. o. m. den 1 mars
1967. Med anledning härav har Diurlin efter samråd med berörda myndigheter
och Vesterlund den 22 februari 1967 beordrat Vesterlund att fr. o. in.
den 1 mars 1967 tills vidare tjänstgöra som kassachef vid Hälsinge regemente
med bibehållande av Östersund såsom stationeringsort. I samband
härmed har Diurlin även upphävt hans tjänsteförening. Tjänsten som kassachef
vid sistnämnda regemente är för närvarande vakant men Vesterlund
har icke placerats i denna, enär Diurlin med hänsyn till hans nuvarande stationeringsort
och familjeförhållanden önskar avvakta militärbefälhavarens
för Nedre Norrlands militärområde beslut angående tillsättning fr. o. in. den
1 oktober 1967 av i besvärsskriften angiven tjänst som chef för kameralavdelningen.

Nordh anförde i yttrande den 15 mars 1967: Någon gång under sommaren
1966 uppsöktes Nordh i försvarsdepartementet av Boija och herr Hemlin
från Östersund. Boija och Hemlin hade haft för avsikt att uppsöka expeditionschefen
i försvarsdepartementet i dennes egenskap av både expeditionschef
och ordförande i försvarets personalnämnd. Uppvaktningen avsåg
enligt vad som upplystes Nordh möjligheterna att genom besvär erhålla rättelse
i ett tillsättningsärende, som berörde genomförandet av den nya militära
regionala ledningsorganisationen. Expeditionschefen hade vid tillfället
i fråga semester. Boija och Hemlin hade hänvisats till Nordh, sannolikt
därför att han var sekreterare i försvarets personalnämnd — det organ inom
försvarsdepartementet som fått sig ålagt att medverka vid genomförandet
av omorganisationer och rationaliseringar inom försvaret, främst i personellt
avseende. Då Boija och Hemlin under alla förhållanden ville ha kontakt
med expeditionschefen trots att denne åtnjöt semester, framhöll Nordh att
det givetvis stod dem fritt att tillskriva expeditionschefen i ärendet. Under
hösten 1966 uppvaktade enligt uppgift Boija och Hemlin försvarsministern i
Östersund vid ett av dennes besök i staden, varvid försvarsministern ställde
i utsikt att, därest tillfälle fanns, låta dem kontakta Nordh, om han besökte
Östersund i samband med pågående genomförande av den nya regionala
ledningsorganisationen. På uppmaning av försvarsministern har Nordh
sedermera i samband med besök i Östersund även kontaktat Boija och Hemlin
och på sedvanligt sätt, som det åligger honom i egenskap av sekreterare i
försvarets personalnämnd, upplyst om de särskilda regler och bestämmelser
som gäller för den personal vilken berörs av omorganisationer och rationaliseringar
inom försvaret samt svarat på de frågor om möjligheterna att
anföra besvär i avsedda tillsättningsärenden vilka de riktat till honom.
Nordh har därefter för försvarsministern anmält vad som ägt rum. Såvitt är
bekant har Boija och Hemlin tillskrivit försvarsministern och tackat för
den kontakt som förevarit.

169

Expeditionschefen N. Simonsson anförde i ett den 13 april 1967 dagtecknat
yttrande: Till komplettering av vad Nordh meddelat om Boijas och
Hemlins uppvaktning sommaren 1966 får Simonsson nämna att han på sin
semesteradress mottog ett brev från dem. Brevet utmynnade i att de bad
honom ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande tjänstetillsättningsärende.
Simonsson fann ingen anledning att besvara brevet och har inte
heller på annat sätt haft kontakt med Boija och Hemlin. I övrigt anser
Simonsson sig böra framhålla att Nordh visserligen innehar tjänst i försvarsdepartementet
men att han sedan hösten 1965 är tjänstledig för uppdraget
att vara sekreterare i försvarets personalnämnd. Denna är ett organ
under (ej »inom») departementet. Såväl Nordh som Simonsson själv har
naturligen vid beredningen av tillsättningsärendet i fråga meddelat vederbörande
föredragande om de hänvändelser som Boija och Hemlin gjort till
dem. Beredning och föredragning ombesörjdes i vanlig ordning av departementets
personal- och utbildningsenhet.

Sedan Vesterlund beretts tillfälle att taga del av utredningen i ärendet och
avgiva yttrande, anförde han i en den 20 april 1967 dagtecknad skrift bl. a.
att han den 31 mars av militärbefälhavaren för Nedre Norrlands militärområde
förordnats att fr. o. m. den 1 oktober 1967 tills vidare vara chef för
kameralavdelningen vid militärområdesstaben.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 5 juni 1967 till Diurlin följande.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Klaganden Vesterlund, som
i egenskap av förvaltare i lönegrad Ao 19 vid intendenturkåren var placerad
såsom kassachef vid Jämtlands fältjägarregemente, blev genom beslut av
arméförvaltningen fr. o. m. den 1 oktober 1966 tills vidare antagen på en
tjänst som byråintendent i lönegrad Ae 21 vid Nedre Norrlands militärområdes
tygförvaltning. På grund härav upphävde Ni hans placering såsom
kassachef vid fältjägarregementet och placerade annan i hans ställe. Sedan
Kungl. Maj :t genom beslut den 3 februari 1967 efter besvär av assistenten
Boija upphävt arméförvaltningens ovannämnda beslut, förordnade förvaltningen
att Vesterlund fr. o. m. den 1 mars 1967 skulle frånträda byråintendentstjänsten.
Med anledning härav beordrade Ni Vesterlund att
fr. o. m. samma dag tills vidare tjänstgöra som kassachef vid Hälsinge regemente.

Eftersom beslutet om upphävande av Vesterlunds antagande på byråintendentstjänsten
fattats av Kungl. Maj :t tillkommer det inte mig att pröva
detsamma.

Beträffande det biträde Boija erhållit i sitt besvärsärende har departementssekreteraren
Nordh uppgivit att han i egenskap av sekreterare i försvarets
personalnämnd vid kontakt med Boija upplyst om gällande regler
6f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

170

angående personal som berörs av omorganisationer och rationaliseringar
inom försvaret samt svarat på frågor om möjligheterna att anföra besvär.
Nordh är emellertid sedan hösten 1965 tjänstledig från sin tjänst i försvarsdepartementet
och har ej deltagit i beredning eller föredragning av Boijas
besvärstalan. Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner jag ej skäl till
anmärkning mot Nordh.

Ehuru ändring av placering till tjänstgöring inte rubbar vederbörandes
tjänsteinnehav, kan ändringen ha stor betydelse för honom. I synnerhet
gäller detta då omplacering medför inte blott ny arbetsmiljö utan även ny
tjänstgöringsort. Jämte tjänstens krav måste därför jämväl personliga
önskemål beaktas. I den män en omplacering strider mot den enskildes
intresse synes skälen för att företaga den böra vara tungt vägande.

I förevarande fall bär Vesterlund givetvis ej haft något att invända mot
att hans placering som kassachef vid fältjägarregementet upphävdes, under
förutsättning att han blev innehavare av tjänsten som byråintendent vid
tygförvaltningen. Däremot har det saknats anledning antaga att han skulle
haft samma inställning för den händelse förutsättningen ej uppfyllts. Tydligt
är å andra sidan att placering av annan i succession efter Vesterlund
var verkligt angelägen endast om denne inte på längre sikt var disponibel
som kassachef.

Vid dessa förhållanden hade Ni ej bort vidtaga sådana placeringsåtgärder
att Vesterlund blev förhindrad att återgå till fältjägarregementet, med
mindre visshet vunnits att arméförvaltningens antagande av Vesterlund på
byråintendentstjänsten skulle stå fast. Eftersom varken vederbörligt anställningsbevis
företetts eller Ni eljest fått tillräcklig anledning att utgå
från att arméförvaltningens beslut blivit slutgiltigt gällande, skulle Ni själv
ha låtit införskaffa upplysningar i detta hänseende.

Genom att ej ha iakttagit vad som sålunda måste anses ha ålegat Eder
har Ni förfarit felaktigt och därmed förorsakat Vesterlund olägenheten av
att under ett halvt års tid behöva tjänstgöra på avsevärt avstånd från bostadsorten.
Med hänsyn till omständigheterna finner jag mig emellertid
kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

Vad i övrigt förekommit föranleder ej särskilt uttalande från min sida
och jag företager förty ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens skrivelse tillställdes expeditionschefen
i försvarsdepartementet samt Vesterlund. Nordh skulle genom expeditionschefens
försorg erhålla del av skrivelsen.

171

16. Fråga huruvida i samband med omorganisation tjänst bort kungöras

till ansökan ledig

I en till militieombudsmannen den 11 oktober 1966 inkommen skrift
anförde förste driftingenjören S. Alrud: I samband med viss omorganisation
av den regionala byggnadsförvaltningen inom militärområdena har
vid Södra militärområdets byggnadskontor den av Alrud sedan 1957 innehavda
tjänsten såsom biträdande byggnadsdirektör (förste driftingenjör)
eller byggnadsdirektörens ställföreträdare, som tjänsten numera benämnes,
av fortifikationsförvaltningen jämlikt beslut den 30 september 1966 tillsatts
med annan person. Tjänsten är sålunda icke nyupprättad och arbetsuppgifterna
är samtliga desamma som Alrud tidigare skött med den modifieringen,
att uppgifterna numera blivit mindre omfattande på grund av att
två andra nyupprättade tjänster tillkommit, nämligen såsom chef för vardera
en underhållsavdelning och en VoV-avdelning. Detta innebär en viss avlastning.
Alrud har skött sin befattning utan anmärkning och han tror att
det vid en objektiv granskning skulle framgå att han jämväl skött sina
uppgifter på ett effektivt och för försvaret gagneligt sätt. Genom att fortifikationsförvaltningen
ledigförklarat och tillsatt annan person på den av
Alrud innehavda tjänsten enbart på grund av att den genom avtalsförhandlingar
höjts i lönegrad har ett rent rättsstridigt förhållande inträtt, för vilket
stöd av bestämmelserna i statstjänstemannalagen torde saknas. Med
anledning av det anförda anhåller Alrud att militieombudsmannen ville
undersöka förhållandet samt låta pröva hållbarheten i avsättningsförfarandet.

Till Alruds skrift hade fogats kopia av fortifikationsförvaltningens föredragningslista
den 30 september 1966, varav framgick att förvaltningen
nämnda dag förordnat E. M. Frang att från och med dag som senare skulle
bestämmas tills vidare vara förste driftingenjör i Be 5 vid byggnadskontoret
i Södra militärområdet.

På militieombudsmannens begäran inkom fortifikationsförvaltningen den
2 december 1966 med yttrande, vari anfördes: Efter förslag i proposition
1966: 110 genomfördes den 1 oktober 1966 omorganisation av fortifikations-
och byggnadsförvaltningen i regional instans. I stort innebar omorganisationen
att den förutvarande byggnadsavdelningen inom sektion
VIII vid militärbefälsstab bröts ut ur staben och bildade egen lokal förvaltningsmyndighet
under miiilärområdesbefälhavaren med benämningen
byggnadskontor. Omorganisationen hade föregåtts av ett omfattande utredningsarbete.
Den för ändamålet tillsatta utredningen, 1964 års fortifikationsutredning,
avgav i september 1965 betänkande med förslag till fortifikations-
och byggnadsförvaltningens ledning och organisation i regional
instans (stencilerat Fö 1965:4). Vid sin bedömning av personalbehovet

172

vid de föreslagna byggnadskontoren anförde utredningen bl. a. följande (s.
48—49): »Erfarenheterna från nuvarande organisation har klart påvisat
behovet av en särskild befattningshavare på byggnadssidan avsedd i första
hand för långsiktig planering, biträde med administrativa uppgifter, ledning
av större och mera komplicerade utredningar samt för samordnande
av arbetsuppgifter inom byggnadskontoret. Denna befattningshavare bör ha
överblick över byggnadskontorets hela verksamhetsområde och vara befriad
från löpande detaljarbete. Han skall också vid behov kunna tjänstgöra
som ställföreträdare för chefen för byggnadskontoret. Utredningen
föreslår, att en särskild planeringsdetalj skapas inom byggnadskontoren
med ovan nämnde befattningshavare som detalj chef. Till detaljen bör
lämpligen ritkontoret knytas. Med hänsyn till omfattningen av byggnadsverksamheten
samt förekomsten av kvalificerade byggnadstekniska arbetsuppgifter
vid de från byggnadsteknisk synpunkt tre största militärområdena
bör därstädes för här aktuell befattning krävas en civilingenjör med
erfarenhet som konstruktör och arbetsledare och goda kunskaper beträffande
byggnadsunderhåll och administrativt arbete.» I sitt yttrande över
betänkandet biträdde fortifikationsförvaltningen denna uppfattning. Enligt
den i propositionen föreslagna organisationen skulle byggnadskontoret
bestå av, förutom den ovannämnda planeringsenheten med ritkontor, en
underhållsenhet samt fyra andra enheter. Vid byggnadskontoren inom de
tre större militärområdena (Södra, Östra och övre Norrlands) placerades
cheferna för planerings- respektive underhållsenheterna i Be 1 (numera
Be 5) respektive Ae 27. Lönegradsplaceringen av tjänsterna hade varit föremål
för förhandlingar mellan statens avtalsverk och berörda huvudorganisationer.
Tjänsterna skulle redovisas under ett nytt anslag, Militärområdesstaber:
Avlöningar, varvid de tjänster som före den 1 oktober 1966 under
olika anslag funnits inrättade för de regionala byggnadsorganen skulle
indragas. Sedan riksdagen godtagit nämnda proposition har Kungl. Maj :t
den 29 juni 1966 förordnat bl. a. att byggnadskontoren vid militärområdena
skall med början den 1 oktober 1966 organiseras i enlighet med förslaget
i propositionen. Samtidigt meddelades bestämmelser rörande dispositionen
av tjänsterna vid byggnadskontoren samt beträffande handläggningen av
frågor om placering av övertaliga civila tjänstemän. Kungl. M''aj:t uppdrog
åt fortifikationsförvaltningen att genomföra organisationen av byggnadskontoren,
vilken där så kunde ske med hänsyn till byggnadsläge m. m.
skulle vara genomförd den 1 april 1967. Flertalet av de vid byggnadskontoren
nyinrättade 240 tjänsterna utannonserades av förvaltningen i maj
och juni 1966. Ett mindre antal tjänster i högst lönegrad A 25 har med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande utan föregående kungörelseförfarande
tillsatts med personal som med motsvarande arbetsuppgifter och lönegradsplacering
kunde överföras till den nya organisationen. Vid utannonseringen
av tjänsterna i Be 5 för planeringschef, tillika ställföreträdare för bygg -

173

nadsdirektören, vid Södra, Östra och Övre Norrlands byggnadskontor uppställdes
krav på civilingenjörsexamen samt erfarenhet av administration,
arbetsledning och projektering. Till tjänsten vid Södra militärområdet anmälde
sig tio sökande, av vilka sju, dock ej Alrud, uppfyllde de formella
kompetenskraven. Tjänsten tillsattes efter hörande av militärbefälhavaren
lör Södra militärområdet med en enligt ämbetsverkets mening mycket välmeriterad
civilingenjör. Över nämnda beslut har Alrud anfört besvär hos
Kungl. Maj:t. Förvaltningen har den 18 november 1966 avgivit underdånigt
utlåtande över besvären. Alrud innehar alltjämt en tjänst för förste driftingenjör
i Ae 25. Tjänsten, som tidigare redovisades på fortifikationsförvaltningens
personalförteckning, skulle indragas den 1 oktober 1966 men
må enligt övergångsbestämmelserna bibehållas tills vidare intill den 1 april
1967. Under den omfattande tillsättningsproceduren har förvaltningen haft
fortlöpande kontakter med berörda personalförbund, varvid Alruds problem
ingående berörts. Alrud torde ha varit väl medveten om att han med hänsyn
till de kompetenskrav som uppställts för tjänsten i Be 5 kunde bli utslagen
av kompetent sökande. Han har därför uppmanats alt även söka
den samtidigt utannonserade tjänsten i Ae 27 som chef för underhållsenheten
vid samma byggnadskontor. Han har emellertid ställt sig helt avvisande
och medvetet underlåtit att söka nämnda tjänst. Den har numera
tillsatts med sökande från annat byggnadsorgan. Om Kungl. Maj :t lämnar
Alruds besvär ulan bifall uppkommer ett övertalighetsproblem som torde
bli besvärligt att lösa. Förvaltningen har i denna och andra övertalighetsfrågor
haft samråd med försvarets personalnämnd. För att underlätta den
fortsatta handläggningen av ärendet hålles tills vidare två tjänster i Ae 23
vakanta, däribland en vid Södra militärområdets byggnadskontor. För Alrud
lämplig tjänst i Ae 25 eller Ae 27 finns inte längre tillgänglig.

Sedan Statstjänstemännens riksförbund härefter beretts tillfälle att yttra
sig utan att yttrande från förbundet inkommit, erhöll Alrud del av handlingarna
i ärendet. Den 16 februari 1967 inkom till militieombudsmansexpeditionen
en skrift, vari Alrud under åberopande av vad som i fortifikationsförval
t ningens yttrande uppgivits angående chefens för planeringsdetaljen
arbetsuppgifter anförde: Alrud har under de gångna nio åren fram
till den 1 oktober 1966 uppfyllt de i yttrandet uppställda kraven. Fortifikationsförvaltningen
har icke påvisat och torde icke heller kunna påvisa, att
Alrud i något avseende icke uppfyllt fordringarna. Alrud har under årens
lopp icke erhållit någon anmärkning för sitt sätt att sköta tjänsten. Genom
att kompetenskrav uppställes, som är omöjliga att uppfylla, kan praktiskt
taget vilken statlig tjänsteman som helst avsättas, oavsett om han i praktiken
visat sig fullt tillfredsställande kunna sköta sin befattning. Fortifikalionsförvaltningens
hänsynslösa metod är upprörande och leder till att Alrud
efter cirka 25 års anställning vid nämnda ämbetsverk eller dess underlydande
organ numera — om ändring icke kommer till stånd — är över -

174

talig och måste tilldelas en personlig tjänst utan befogenheter och ansvar
trots att han har full arbetskapacitet och är väl i stånd att påtaga sig stort
ansvar.

Vid skriften fanns fogad kopia av en av Alrud avgiven påminnelseskrift i
besvärsärendet angående förordnandet för Frang såsom förste driftingenjör
i Be 5.1 denna uppgav Alrud bland annat: Det måste anses vara ett ytterligt
märkligt förhållande att Alrud, sedan han under en tid av över nio år
skött planerings- och nybyggnadsärenden, underhålls- och iståndsättningsärenden,
VoV-ärenden, personalärenden i viss omfattning m. m. samt dessutom
under avsevärd sammanlagd tid tjänstgjort såsom byggnadsdirektör,
numera förklarats olämplig att vara chef för en av de uppräknade funktionerna.

Från fortifikationsförvaltningens administrativa byrå inhämtades följande.
Enligt den år 1956 beslutade organisationen av försvarets regionala fastighetsförvaltning
indelades militärbefälsstabernas sektion VIII (chef regementsofficer
vid fortifikationskåren) i en expedition, en kameraldetalj, en
befästningsavdelning (chef = sektionschefen) och en byggnadsavdelning
(chef byggnadsdirektör). Inom byggnadsavdelningen vid första militärområdet
fördelades arbetet på tre detaljer, nämligen byggnadsdetalj, el-detalj
och VVS-detalj, vartill kom lokalt utplacerade driftingenjörer i Växjö, Jönköping
och Malmö. Samtliga detalj chefer var närmast före omorganisationen
placerade i lönegrad Ae 25. Alrud innehade befattningen som chef för
byggnadsdetalj en. Vid denna handlades främst ärenden rörande projektering,
administration samt entreprenering, upphandling, byggledning och
kontroll (endast byggnadskontroll) av kasernbyggnadsarbeten och befästningsarbeten.
Arbetsuppgifterna omfattade icke behovsutredningar eller programmering.
Chefen för byggnadsdetalj en tjänstgjorde vid behov som ersättare
för byggnadsdirektören. I

I beslut den 24 februari 1967 anförde militieombudsmannen följande.

Klaganden Alrud har i ärendet gjort gällande att en av honom inom Södra
militärområdet innehavd tjänst frångått honom genom ledigförklaring som
oriktigt företagits av fortifikationsförvaltningen.

Av utredningen i ärendet framgår följande. Alrud innehar en tjänst som
förste driftingenjör i lönegrad Ae 25 och har tjänstgjort som chef för byggnadsdetaljen
inom den i sektion VIII vid militärbefälsstaben ingående byggnadsavdelningen.
Vid detaljen har i första hand handlagts ärenden rörande
projektering och administration samt entreprenering, upphandling, byggledning
och byggnadskontroll av kasernbyggnads- och befästningsarbeten.
Alrud har vidare i förekommande fall tjänstgjort som ersättare för chefen
för byggnadsavdelningen, byggnadsdirektören.

Genom kungl. brev den 29 juni 1966 har föreskrivits vissa organisations -

175

ändringar beträffande fortifikations- och byggnadsförvaltningarna i regional
instans. Dessa ändringar innebär såvitt nu är i fråga att byggnadsavdelningen
utbrytes ur staben och bildar lokal förvaltningsmyndighet, benämnd
byggnadskontor, under militärbefälhavaren. I byggnadskontoret ingår en
planeringsenhet med en förste driftingenjör i Be 1 (numera Be 5) som chef
och en underhållsenhet med en förste driftingenjör i Ae 27 som chef.

Enligt det till grund för berörda organisationsändringar liggande förslaget,
1964 års fortifikationsutrednings betänkande med förslag till fortifikations-
och byggnadsförvaltningens ledning och organisation i regional instans
(Fö 1965:4), hade erfarenheterna från dåvarande organisation klart visat
behovet av en särskild befattningshavare avsedd i första hand för långsiktig
planering, biträde med administrativa uppgifter, ledning av större och mera
komplicerade utredningar och samordnande av arbetsuppgifter inom byggnadskontoret.
Denne befattningshavare borde vara chef för en särskild planeringsdetalj
och skulle även vid behov kunna tjänstgöra som byggnadsdirektörens
ställföreträdare. Som kompetenskrav ansågs böra uppställas civilingenjörsexamen
samt erfarenhet som konstruktör och arbetsledare och goda
kunskaper beträffande byggnadsunderhåll och administrativt arbete.

Vid angivna förhållanden föreligger sådana olikheter mellan Alruds tjänst
som chef för byggnadsdetaljen och vardera av tjänsterna som chef för planeringsenheten
och som chef för underhållsenheten att sistnämnda båda
tjänster måste betraktas såsom genom omorganisationen nyinrättade. För
deras tillsättning har, jämlikt 6 § statstjänstemannalagen och 9 § statstjänstemannastadgan,
erfordrats ledigförklarande. Att därvid för tjänsten
som chef för planeringsenheten krävts civilingenjörsexamen kan ej anses
obefogat.

På grund härav finner jag anmärkning inte kunna riktas mot fortifikationsförvaltningen
för att på sätt som skett ifrågavarande båda tjänster
som förste driftingenjör i Be 5 och Ae 27 kungjorts till ansökan lediga.

Jag företager ej vidare åtgärd i ärendet.

Avskrift av militieombudsmannens beslut tillställdes fortifikationsförvaltningen
och Alrud.

17. Fråga huruvida regementschef vidtagit erforderliga åtgärder
beträffande viss personals förläggning

I en till militieombudsmannen den 13 oktober 1966 inkommen, den 5
oktober 1966 dagtecknad skrift anhöll värnpliktige nr 440922-525 O. Borgström
vid Göta ingenjörregementes första kompani, kasernplutonen, om utredning
huruvida barack 61, som användes som förläggning för kasernplutonen,
kunde anses tidsenligt människovärdig. Han anförde därvid: Barac -

176

ken uppfördes år 1940 som provisorisk förläggning under beredskapen.
Den består av två logement och ett tvättrum. Den utdömdes sedermera av
hälsovårdsmyndigheterna. Logementen bebos av 20 respektive 22 personer.
På var och en av dem belöper sju kubikmeter luft i stället för lagenliga
femton kubikmeter. I vartdera logementet finns en gammal oljekamin, som
gör tappra försök att råda bot på den råa, fuktiga och kalla luften. Tvättrummet
består av en urinoar och har sju kranar med kallt vatten. Varmvatten
och dusch saknas. Toalettrum finns 95 meter från baracken. Både
dagrum och rökrum saknas. De som är förlagda i baracken har alla blivit
nedklassade och placerade vid kasernplutonen på grund av något sjukdomstillstånd.
Det synes dem som om de har kasserats och utdömts, eftersom
de får bo under angivna förhållanden. Andra värnpliktiga vid regementet
hor i centralt uppvärmda logement med varmt och kallt vatten
samt dusch. De har också dag- och rökrum. — På skriften hade 37 andra
värnpliktiga vid kasernplutonen intygat att skriften uttryckte deras mening.

Efter remiss inkom regementschefen översten S. Månsson den 10 november
1966 med yttrande, varvid var fogad en sammanställning över regementets
förläggningsutrymmen.

Månsson anförde: Förläggningsresurserna vid regementet är mycket hårt
ansträngda och otillräckliga för regementets behov. Under åren 1962—1965
har omkring 150 värnpliktiga av regementets tilldelning förlagts och utbildats
vid Älvsborgs regemente. Förläggningsutrymmen har saknats inom
Eksjö garnison. Under innevarande utbildningsår har ingenjörregementets
åldersklass av förläggningsskäl minskats med omkring 150 värnpliktiga,
d. v. s. den är 150 värnpliktiga mindre än krigsorganisationens årliga behov
vid jämn tilldelning. Under kommande år avses ett av regementets kompanier,
det som tidigare varit förlagt till Älvsborgs regemente, skola förläggas
till Södra skånska regementet. När nu pågående renovering av Norra Smålands
regementes kaserner om några år blir färdig är avsikten att nämnda
kompani skall förläggas dit. Trots att ett kompani förläggs vid annat regemente
är trångboddheten på ingenjörregementet påtaglig. Den blir särskilt
stor under sommarmånaderna, då det av olika anledningar finns största
antalet soldater vid regementet, samt under repetitionsövningar, under
vilka även tältförläggning måste tillgripas. Förläggningsproblemen är väl
kända av chefen för armén och militärbefälhavaren. I ovannämnda sammanställning
anges för de olika förläggningsutrymmena inom regementet
dels beläggningen den 17 oktober 1966, då höstens repetitionsövning var
avslutad, och dels den beräknade beläggningen den 1 februari 1967. Av sammanställningen
framgår att för kasernplutonen användes fyra baracker,
nr 58—61. Med utgångspunkt från att på varje man skall belöpa 13,5 kubikmeter
luft och att avståndet mellan sängarna skall vara minst 0,8 meter

177

utgör maximiantalet platser 8 i barack 58, 24 i barack 59, 22 i barack 60
och 24 i barack 61. Antalet i barackerna förlagda värnpliktiga var den 17
oktober 1966 10 i barack 58, 9 i barack 59, 24 i barack 60 och 25 i barack 61.
Lika många värnpliktiga beräknas vara förlagda i barackerna den 1 februari
1967 utom i barack 59, där antalet beräknas bli 15. Rent teoretiskt
skulle ytterligare en eller ett par värnpliktiga kunna förläggas i några inte
fullbelagda kasernlogement. Från praktisk synpunkt är det dock nödvändigt
att kompanierna och deras underavdelningar hålles samlade även i förläggningshänseende;
detta gäller också kasernplutonen. Vidare finnes inom
andra och sjätte kompanierna två små logement, utgörande förläggningsreserv,
men det är olämpligt att i dessa förlägga andra värnpliktiga än sådana
som tillhör nämnda kompanier. Barackerna 58—61 är klart sämre än
förläggningsutrymmena i kasern. Orsaken till att de värnpliktiga i kasernplutonen
förlagts i barackerna är att dessa värnpliktiga rent allmänt har
mindre krävande tjänst än andra värnpliktiga. Speciellt under vinterhalvåret
med ofta förekommande tillämpningsövningar och andra ansträngande
övningar har Månsson ansett det riktigt att de värnpliktiga som har den
mest ansträngande tjänsten har den bästa förläggningen. Han är väl medveten
om barackernas tillstånd och önskar att en bättre förläggning kunde
ordnas för kasernplutonen. Vid en hälsovårdsinspektion den 21 december
1964 uttalade regementsläkaren alt barackerna var så nedslitna att de borde
ersättas med någon permanent förläggning i ny kasern. Och vid en inspektion
av barackerna den 22 juni 1966 konstaterade regementsläkaren att
värme och sanitet var otillfredsställande. Vid regementsnämndens sammanträde
den 1 september 1966 begärde kompaniassistenten vid första kompaniet
att de handräckningsvärnpliktiga skulle få flytta från barackerna in
i kasernlogement. Sedan Borgström insände sin skrift till militieombudsmannen
har, såsom sammanställningen utvisar, beläggningen i barackerna
kunnat nedbringas till godtagbar omfattning. De värnpliktiga i kasernplutonen
är visserligen nedklassade till besiktningsgrupperna 3 och 4, men enligt
regementsläkaren försämras inte deras tillstånd genom förläggningen i
barackerna. Smärre reparationer av barackerna sker kontinuerligt. Inom
militärområdesstaben pågår projektering rörande nya elledningar, elvarmvattenberedare
och kompletterande elvärme. Någon tidpunkt när arbetet skall
påbörjas har inte angetts, men Månssons förhoppning är att påbörjandet kan
ske om någon månad. Kronan har nyligen förvärvat en villa omedelbart
utanför kasernområdet, och avsikten är att denna skall inredas till förläggning
för instruktör sskolan. Härigenom kommer utrymmen i kasern att friställas,
vilket kan möjliggöra kasernförläggning av kasernplutonen. Inom
militärområdesstaben pågår projektering för inredning av villan. Det finnes
vissa möjligheter att ombyggnaden skall vara färdig under 1967. Förläggningsläget
vid regementet är sådant att en ny kompanikasern borde byggas.

178

Försök har också gjorts att få detta beaktat i generalplan. I den generalplan
som omfattar tiden fram till 1972 har dock inte upptagits någon ny
kasern.

Efter remiss avgav vidare fortifikationsförvaltningen ett den 27 december
1966 dagtecknat yttrande, i vilket anfördes: Fortifikationsförvaltningen
vitsordar regementschefens redogörelse för förläggningsförhållandena. Beträffande
toaletter i barackerna kan nämnas att WC-avlopp på grund av
höjdförhållandena inte kunnat anordnas utan anläggande av pumpstation,
vilket med hänsyn till barackernas värde inte ansetts motiverat. Under
tiden för den pågående renoveringen av kasernerna vid Norra Smålands
regemente, vilken skall vara färdig med utgången av budgetåret 1968/69,
och den sedermera följande renoveringen vid ingenjörregementet, som kan
beräknas slutförd först i början av 1970-talet, kommer platsbristen inom Eksjögarnisonen
att accentueras. När ny kasern kan byggas vid ingenjörregementet
beror i första hand på chefens för armén angelägenhetsgradering.
Fortifikationsförvaltningen har emellertid för avsikt att undersöka om
det är möjligt att i gällande plan för iståndsättningsarbeten upptaga det
av regementschefen omnämnda objektet avseende inredning av en nyligen
förvärvad villa. Om detta arbete kan komma till utförande bör någon lättnad
kunna åtminstone tillfälligt åstadkommas i de besvärliga förläggningsförhållandena.

I skrivelse den 9 januari 1967 till försvarets sjukvårdsstyrelse hemställde
militieombudsmannen att styrelsen efter den ytterligare utredning
som kunde finnas erforderlig ville avgiva yttrande. Den 14 mars 1967 inkom
styrelsen med det infordrade yttrandet. Vid detta var fogad en den 22
februari 1967 dagtecknad redogörelse över en hygienisk-byggnadsteknisk undersökning
av ifrågavarande baracker, vilken militärbefälhavaren för Södra
militärområdet låtit utföra på styrelsens begäran. Redogörelsen, som åtföljdes
av fotografier av olika detaljer i barackerna, innehöll följande:

1. Förläggningens art. Vinterbonade träbaracker stående på betongsockel.
Väggarna har vid uppförandet tydligen levererats i element, vilka
hakats ihop. I vissa fogar mellan byggelement har sedermera, såsom framgår
av fotografierna beträffande barack 58, sprickor uppstått genom vilka
drag förmärkts. Klagomål rörande drag har framförts av personal i nämnda
barack. Vid högre vindhastigheter utomhus torde draget utgöra en större
sanitär olägenhet. Vissa fönsterbågar i samtliga baracker är i mindre gott
skick och även från fönstren har drag förmärkts. Tak, väggar och dörrar
i barackerna är i övrigt i gott skick med tillfredsställande målning. Samtliga
golv är utförda av trä. De är av helt tillfredsställande kvalitet och i det
närmaste helt i avsaknad av dammsamlande sprickor. På grund av oljebehandling
är de dock mörka till färgen.

2. Utrymmen. Huvudsakligen dubbelsängar. Avståndet mellan sängarna
överallt mer än en meter. Luftkub minst 15 in3 per man. Lufttemperatur
i rummen vid inspektionen cirka -f 24 °. Utomhustemperatur —-2°. Mulet
väder, snål vind. Ingen oangenäm lukt kunde förnimmas i barackerna.
Belysningen tillfredsställande.

179

3. Vatten- och avloppsförhållanden. Tvättrummen har endast rinnande
kallt vatten. WC och dusch saknas, medan pissoar finnes i varje tvättrum,
i något fall belägen endast cirka en meter från tvättställ. WC:n är belägna
minst 40 meter från närmaste barack.

4. Uppvärmning. De nyanskaffade oljekaminerna fungerar mycket tillfredsställande
och ger ingen oangenäm lukt. Tidigare framförda klagomål
över fuktig och skämd luft i barackerna har bortfallit sedan kaminerna
installerats.

5. Slutomdöme. Barackerna kan trots avsaknad av helt moderna bekvämligheter
såsom WC, varmvatten, dusch och centralvärme ej bedömas
vara hälsovådliga. De antecknade missförhållandena skulle kunna avhjälpas
med följande åtgärder: Barack 58 isoleras ytterligare, t. ex. med plattor
invändigt på väggarna. Varmvattenberedare installeras i samtliga tvättrum.
Avskrapningsgaller placeras framför ingångsdörrarna. Skorstensfejarmästaren
kontrollerar samtliga värmekällor och evakueringskanaler. Samtliga
fönster tätas.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande: Av ovannämnda redogörelse
framgår att barackerna utvisar vissa brister, dels genom att moderna bekvämligheter
som WC, varmvatten, dusch och centralvärme saknas och
dels genom otillfredsställande isolering mot drag, men att barackerna
trots detta icke kan anses vara hälsovådliga. Sjukvårdsstyrelsen har från
byggnadskontoret vid militärområdesstaben inhämtat att projekteringsarbeten
beträffande barackerna pågår och att förslag till renoveringar
kommer att föreläggas militärbefälhavaren inom kort. Vidare kan nämnas,
att — som framgår av regementschefens yttrande den 9 november 1966 —
mindre reparationer av barackerna sker kontinuerligt samt att vid garnisonen
i Eksjö pågående renovering av kaserner, som beräknas vara avslutad
om några år, medför att provisoriska lösningar av förläggningsproblemen
måste tillgripas. Sjukvårdsstyrelsen har medverkat vid utformning
av projekteringsunderlag för militära byggnadsobjekt, vilka i fråga om
bl. a. förläggningsrum samt tvätt- och duschrum av chefen för armén fastställts
i skrivelse den 27 oktober 1962. Härvid redovisade normer uppfylles
endast delvis beträffande ifrågavarande baracker. Bland bristerna kan
nämnas frånvaron av varmvatten, dusch och WC. De konstaterade byggnadstekniska
förhållandena bör även påtalas som hygieniskt otillfredsställande.
Av vad sålunda anförts torde framgå att sjukvårdsstyrelsen, av
såväl kropps- som mentalhygieniska skäl, är av den principiella uppfattningen,
att förläggningsförhållanden av redovisad typ ej bör godtagas som
permanent förläggning. Av föreliggande handlingar framgår emellertid att
vissa förbättringar av förhållandena redan kommit till stånd, att ytterligare
förbättringar föreslagits eller planerats och att nuvarande förhållanden synes
vara av provisorisk karaktär. Med hänsyn härtill är det sjukvårdsstyrelsens
uppfattning att förläggningen i fråga bör göras till föremål för upprustning
i enlighet med av chefen för armén fastställda normer om avsikten är att
framdeles utnyttja barackerna för långtidsförläggning. Om sådant ut -

180

nyttjande ej förutses, bör fortlöpande tillsyn och kontroll av barackernas
underhåll och skötsel äga rum till förebyggande av sanitära missförhållanden.

Den 31 mars 1967 erhöll militieombudsmannen del av ett av fortifikationsförvaltningen
den 29 mars 1967 meddelat beslut, enligt vilket ombyggnad
av den tidigare nämnda villan skulle utföras snarast.

I en den 10 april 1967 inom militieombudsmansexpeditionen upprättad
promemoria anfördes: Från överingenjören Cronstedt, fortifikationsförvaltningen,
har under hand inhämtats att då villan tas i anspråk kasernutrymmen
för omkring 48 man kan friställas. Detta skulle sålunda innebära att
omkring 26 man fortfarande skulle vara förlagda i barackerna. Emellertid
framgår av regementschefens yttrande att inte alla kasernlogement är fullbelagda.
Den frågan uppställer sig då om man inte kan utnyttja även dessa
lediga utrymmen eller eljest ordna så att inte några av åldersklassens värnpliktiga
behöver förläggas i barackerna. Visserligen kanske då värnpliktiga
tillhörande olika kompanier måste förläggas tillsammans, men de nackdelar
detta medför torde vara mindre allvarliga än de olägenheter som är
förknippade med förläggning i barackerna, vilka såsom försvarets sjukvårdsstyrelse
anfört inte bör utnyttjas som permanent förläggning.

Under hänvisning till vad sålunda anförts i promemorian hemställde
militieombudsmannen genom skrivelse till regementschefen den 10 april
1967 om förnyat yttrande i ärendet. I ett den 27 april 1967 inkommet yttrande
anförde Månsson: I Månssons tidigare yttrande uppgavs att i barackerna
beräknades vara förlagda 74 värnpliktiga den 1 februari 1967. Beräkningen
grundades på antagandet att målgruppen, förlagd i barack 59, skulle
ökas från 9 till 15 samt att antalet värnpliktiga i besiktningsgrupperna 3
och 4 skulle oförändrat vara 59. Det är inte möjligt att i förväg veta hur
många värnpliktiga som kommer att nedklassas under pågående utbildning
och ej heller hur högre myndigheter utjämnar antalet handräckningsvärnpliktiga
mellan olika regementen. Det verkliga antalet blev 8 i målgruppen
och 54 i besiktningsgrupperna 3 och 4 eller sammanlagt 62. Det i promemorian
angivna antalet »omkring 26 man» bör följaktligen ändras till »omkring
14 man». Detta är ett så förhållandevis litet antal att Månsson bedömer
det möjligt att förlägga dem i kasern utan att behöva förlägga dem i logement
tillsammans med värnpliktiga från andra kompanier eller plutoner.
Antalet värnpliktiga som nedklassats till besiktningsgrupperna 3 och 4 har
under utbildningsåret 1966/67 varit ovanligt stort vid regementet. Det kan
kanske förväntas att antalet inte blir större under det kommande utbildningsåret
utan snarare mindre, vilket kommer att göra förläggningsfrågan
lättare att lösa. I

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 15 juni 1967 till Månsson följande.

181

Av utredningen i ärendet och iakttagelser vid en av mig den 2 mars 1967
förrättad inspektion av regementet framgår att ifrågavarande förläggningsbaracker
inte är tillfredsställande i sanitärt hänseende. Sålunda saknas WC,
dusch och varmvatten. Vidare finns i tvättrum av tämligen primitiv beskaffenhet
urinoar, i något fall belägen endast cirka en meter från tvättställ. Till
följd av dåliga fönsterbågar och, åtminstone i en barack, väggsprickor är
barackerna dessutom dragiga.

Värnpliktige Borgström uppgav i sin till mig den 13 oktober 1966 inkomna
klagoskrift att barack nr 61, i vilken han var förlagd, hade så dåliga
kaminer att luften var rå och fuktig samt att tillhopa 42 värnpliktiga hade
sin förläggning i baracken. Någon anledning att ifrågasätta riktigheten av
dessa uppgifter har inte förekommit. Sedermera har också kaminerna utbytts
mot mera effektiva sådana, och fr. o. m. den 17 oktober 1966 har antalet
i barackerna förlagda värnpliktiga nedbragts så att i huvudsak på varje
värnpliktig belöper 13,5 kubikmeter av totala rymdinnehållet, vilket beträffande
barack nr 61 innebär en maximiförläggning av 24 värnpliktiga.

Ej ens med dessa förbättringar kan dock barackerna anses lämpliga
för förläggning av värnpliktiga som fullgör första tjänstgöring och alltså
under avsevärd tid vistas vid regementet. Enligt vad som framgår av fortifikation
sförvaltningens yttrande torde toaletter inte komma att anordnas i
barackerna på grund av dessas mindervärdiga beskaffenhet, och med hänsyn
härtill synes ej heller eljest någon mer genomgripande upprustning
kunna ifrågakomma. I likhet med försvarets sjukvårdsstyrelse anser jag
därför att barackerna inte kan godtagas som permanent förläggning.

Vid angivna förhållanden synes fog ha funnits för det missnöje med kasernplutonens
förläggning som kommit till uttryck genom Borgströms hos
mig anförda klagomål. Såsom Ni framhållit skulle väl en ny kompanikasern
erfordras för lösande av regementets förläggningsproblem. Icke desto mindre
borde det ha varit Eder angeläget att med tillgängliga medel söka åstadkomma
drägligare förläggningsförhållanden för ifrågavarande värnpliktiga.
Det utbyte av kaminer i barackerna som skett under förevarande ärendes
gång torde ha kunnat göras redan tidigare. Likaledes borde antalet i barackerna
förlagda värnpliktiga ha kunnat nedbringas till mera rimliga proportioner
redan före den 17 oktober 1966. I vart fall vid min inspektion den
2 mars 1967 var flera kasernlogement inte fullt utnyttjade, och olägenheten
av alt värnpliktiga tillhörande olika avdelningar inhyses i samma logement
bör ej vara oöverkomlig. Det vill också synas som om några verksamma
åtgärder inte vidtagits i syfte att få dåliga fönsterbågar ersatta av nya och
väggsprickor tätade.

Ehuru sålunda anmärkningar kan riktas mot Eder i anledning av kasernplutonens
förläggning, innefattar vad som förekommit inte fel eller försummelse
av beskaffenhet att föranleda ansvar. .lag företager förty ej vidare
åtgärd i ärendet.

182

Avskrift av militieomhud smannens skrivelse tillställdes fortifikationsförvaltningen,
försvarets sjukvårdsstyrelse samt Borgström.

18. Fråga huruvida »dopceremoni» vid krigsskolan bör tillåtas

I en till militieombudsmansexpeditionen den 22 mars 1967 inkommen
skrift anhöll Halldöra Briem Ek, under hänvisning till en i tidningen Expressen
för den 21 mars 1967 intagen artikel, om undersökning rörande en i
artikeln omförmäld »dopceremoni» som skulle äga rum vid krigsskolan.

Den åsyftade tidningsartikeln hade rubriken »Makabert på Karlberg.
Kadett-dopp i isvatten till minnet av drunknad». I artikeln anfördes huvudsakligen
följande. Kadetten nr 55, Kent Stark, skall i morgon lindas i trasor
och hushållspapper, läggas i ett badkar med isbitar (och kanske underkylt
av grovt salt), döpas och ammas med champagne. Han får ligga i isvattnet
en kvart. Sedan viras han in i varma filtar för att inte få lunginflammation.
Hela äldre kursen, 146 man, deltar i skändningen av 55-an. Varje kurs
döper kadett nr 55. En del kadetter och officerare säger att det är fråga om
ett rent spex, medan andra är tveksamma. Dagofficeren vid skolan säger
att en kvart i isvatten är för länge och att steget mellan det roliga och det
dumma kan vara kort ibland. Om man tänker låta kadetten ligga i isvattnet
så länge som en kvart kan det bli aktuellt med ett ingripande från skolledningens
sida, förklarar dagofficeren. Denne berättar också att han som
kadett år 1955 var med om ett dop, vid vilket vattnet underkyldes med fyra
kilogram grovt salt, och att den döpte då fick en chock av det kalla vattnet
och champagnen så att han kräktes inför hela kursen. Anledningen till dopet
är makaber. För omkring 80 år sedan gick en kadett nr 55 Philqvist ner
sig på Karlbergskanalens is och drunknade. Sedan dess firar man minnet
av hans död. Men bara en kadett har hittills dött av dopet — enligt traditionen.
Detta skedde på den tiden då 55-an, insydd i en säck, slängdes i
Karlbergskanalen och fick skära sig ut med bajonett. Eu gång glömde man
ge 55-an en bajonett och han drunknade. Philqvists dop har alltid varit
hemligt på Karlberg. Inga utomstående har fått bevittna »hedningens»
kval. Han får inte ge ett ljud ifrån sig under den kvart han får sitta i badkaret.
Gråterskor tolkar hans kval och änglar flaxar omkring. En kör
sjunger »Här är gudagott att vara» medan Philqvist huttrar i isvattnet.
Amman i sjuksköterskedräkt häller i honom champagne direkt ur flaskan.
Ibland är champagnen spetsad med brännvin. Ismakaren, kadetten Kisell,
skall »gifva dopvattnet en för ändamålet behaglig temperatur». Höga Rådets
Mäktigaste Man, kadetten Persson, säger att det hela är skämtsamt, en
gammal tradition bara.

Sedan klagoskriften och tidningsartikeln den 22 mars 1967 remitterats
till chefen för krigsskolan med hemställan om upplysningar om yttrande,

183

inkom skolchefen översten N. I. Carlborg den 10 april 1967 med yttranden
från elevkårens ordförande, kadetten Persson, samt kadetterna Kisell och
Stark ävensom med eget yttrande.

Persson uppgav: Dopet är en del av ett spex, vilket utgör inledningen till
en mycket uppskattad kårafton. Om själva dopceremonin lösrycks ur sitt
sammanhang försvinner den skämtsamma ramen. Den historiska bakgrunden
till dopet är dunkel och har i spexet ingen betydelse. Någon drunknad
kadetts död firas sålunda inte. Enligt den muntliga traditionen räddade sig
Philqvist själv. Om episoden skulle spela någon roll i spexet är detta i stället
att anse som ett firande av en kadett som räddade sig från att drunkna.
Den historiska bakgrunden är emellertid helt bortglömd i det nuvarande
spexet. Vid dopet den 22 mars 1967 utgjordes vattnet av vanligt vattenledningsvatten,
taget ur kran. Dess temperatur uppskattas till -f- 7—8°. Badkaret
fylldes klockan 1400, varefter vattnets temperatur med all sannolikhet
steg någon eller några grader, eftersom karet stod i ett uppvärmt rum.
I vattnet nedlades omkring ett halvt kilogram vanlig is. Temperaturen vid
doptillfället bedöms ha varit -j- 4—5°. Ingen köldblandning av något slag
förekom. Detta var helt i överensstämmelse med de ursprungliga planerna.
Intet har i detta avseende ändrats genom ingripande från utomstående.
Redaktören Ollén hade före publiceringen av ifrågavarande artikel frågat
Persson huruvida salt eller annan köldblandning skulle förekomma, vilket
Persson kategoriskt förnekat. Ollén har sedermera i telefon till skolchefen
uppgivit att »ismakaren», Kisell, meddelat honom att han skulle åstadkomma
en köldblandning som höll temperaturen —7°. Kisell förnekar kategoriskt
varje sådant yttrande. Om någon kadett i ungdomligt skämtlynne
yttrat något i den vägen så har i varje fall uppgiften dementerats av Persson.
Dopet varade 2 minuter 43 sekunder. Under denna tid satt Stark i det
lilla badkaret. Ollén hade frågat om det var riktigt att dopet skulle vara 15
minuter. Persson hade kraftigt dementerat detta och sagt att det ej alls
rörde sig om så lång tid. Den exakta tiden är svår att ange i förväg,
enär spexet utgör ett slags happening, som är svår att helt förutse; självfallet
beror tiden även på den döptes reaktion. Enligt kadettkårens uppfattning
har Ollén i sin strävan att fästa allmänhetens uppmärksamhet på
missförhållanden i samhället i detta fall helt skjutit över målet. Om han
begagnat sig av de upplysningar som Persson i egenskap av ansvarig elevkårsordförande
lämnade honom, hade denna storm i vattenglas blivit onödig.

Kisell förklarade att Olléns påstående att Kisell sagt att han skulle göra
i ordning en köldblandning så att temperaturen i vattnet blev —7° är helt
felaktigt, vilket kan intygas av flera närvarande kadetter.

Stark uppgav att han helt frivilligt deltagit i dopet och att obehaget, såsom
han föreställt sig, var bagatellartat.

Carlborg anförde i sitt yttrande: Dopet äger rum på fritid utan närvaro

184

av skolchefen eller lärare. Ansvaret åvilar kursens förtroenderåd, främst
elevkårens ordförande. Utöver vad Persson anfört vill Carlborg lämna några
kortfattade reflexioner. Det bör vara varje ungdomsledare bekant att ungdom
emellanåt brister i omdöme. Så har tidigare skett i samband med detta
»dop». Carlborg hade därför i god tid genom samtal med Persson förvissat
sig om att inga överdrifter skulle ske. Att ceremonin som sådan i allt fall
för äldre människor kan te sig tvivelaktig, anser Carlborg inte vara skäl för
ingripande så länge allt deltagande är helt frivilligt och ingen skada kommer
till stånd. Många likartade upptåg torde för övrigt under årens lopp ha
ägt rum vid andra högskolor och universitet. Vid Olléns besök på Karlberg
den 20 mars 1967 såg Carlborg till att han fick träffa Persson. I närvaro av
bl. a. denne sade Carlborg till Ollén att Carlborg var villig att besvara eventuella
frågor. Ollén godtog ej de uppgifter han fick av Persson. Han brydde
sig ej heller om att fråga Carlborg. Det verkar som om Ollén varit mindre
angelägen att söka sanningen i denna fråga än att få fram material till en
sensationsbetonad artikel i Expressen.

I anslutning till en redogörelse för vad i. ärendet sålunda förekommit
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 20 september 1967 till chefen
för krigsskolan följande.

I ärendet är upplyst att kadetterna vid krigsskolan i enlighet med gammal
tradition årligen anordnar en spexartad tillställning under vilken den
av kadetterna som har nr 55 »döpes» genom att nedsänkas i ett badkar med
kallt, vatten. Tillställningen försiggår på kadetternas fritid och utan närvaro
av skolchefen eller lärare.

Såvitt utredningen visar var vid det »dop» som ägde ram den 22 mars
1967 temperaturen i vattnet omkring +5° och kadetten nr 55 Stark satt i
vattnet 2 minuter 43 sekunder. Stark har förklarat att han helt frivilligt
undergått »dopet», vilket förorsakat honom endast ett bagatellartat obehag.

Uppenbart är att »dop» av ifrågavarande slag kan anordnas på sådant
sätt att det medför risk för vederbörandes hälsa. Uppgiften att deltagandet
är frivilligt synes kunna ifrågasättas såtillvida som det torde vara svårt för
kadetten nr 55 att undandraga sig »dopet» inför det tryck han får antagas
känna från kamraterna och med hänsyn till traditionen. »Dopet» sker tydligen
med skolledningens gillande, även om varken skolchefen eller lärare
är närvarande, men kan knappast anses som ett tidsenligt inslag i den fostran
av militära ledare som äger rum vid skolan.

Vid dessa förhållanden bör enligt min mening »dop» av förevarande slag
ej vidare tillåtas vid skolan.

Ärendet är härmed av mig avslutat.

185

19. Fråga om sjukredovisad personals rätt att under fritid vistas
utanför kasernområde

Vid militieombudsmannens inspektion av Svea trängregemente den 2 juni
1967 uppkom i samband med granskning av disciplinmålsprotokollen fråga
om delvis tjänstbara sjukredovisades rätt att utan permission på fritid vistas
utanför kasernområdet. Tjänstförrättande regementschefen majoren N. H. G.
Ström upplyste därvid, att vid regementet erfordrades permission därest
sådana sjukredovisade önskade vistas utanför kasernområdet på fritid.

I inspektionsprotokollet antecknades vidare bland annat: Kap. 11 tjänstereglementet
för krigsmakten innehåller bestämmelser om ledighet och fritid.
För ledighet erfordras normalt tillstånd av vederbörande befäl, medan rätten
till fritid med åtföljande befogenhet att vistas utanför kasernområdet i
princip gjorts oberoende av särskilt tillstånd. Enligt kap. 21 mom. 33 tjänstereglementet
får sjukredovisad inte utan läkarens tillstyrkan beviljas ledighet
eller vistas utanför kasernområde eller lämna fartyg. Regementsinstruktionerna
för trängregementet, Livgrenadjärregementet och Svea artilleriregemente
innehåller såvitt nu är i fråga följande. I trängregementets instruktion,
kap. 12 mom. 20, återges nyssnämnda bestämmelse i kap. 21 mom.
33 tjänstereglementet. Enligt mom. 22 i instruktionen jämställs emellertid,
såvitt avser sjukredovisade, ledighet med vistelse utom kasernområde. Av
Livgrenadjärregementets bestämmelser för sjukredovisning framgår att delvis
tjänstbar sjukredovisad inte får beviljas ledighet eller vistas utanför
kasernområdet utan tillstyrkan av läkare. Vid tillstyrkan får »sådan ledighet»
dock endast beviljas då förbandet i övrigt har fritid och av lägst kompanichef.
I artilleriregementets instruktion stadgas att sjukredovisad får
lämna kasern först efter permission av batterichef, som kan bevilja sådan
i de fall medicinska hinder inte föreligger. Från Östgöta flygflottilj har inhämtats
att förbandet inte utfärdat speciella föreskrifter i saken. På grund
av vad sålunda upptagits kan ifrågasättas om ifrågavarande regementsinstruktioners
föreskrifter om sjukredovisade står i överensstämmelse med
tjänstereglementets bestämmelser.

Med anledning härav hemställde militieombudsmannen i skrivelse den 30
juni 1967 till chefen för trängregementet att denne efter samråd med övriga
förbandschefer inom garnisonen skulle avge yttrande i saken.

I ett den 23 oktober 1967 dagtecknat yttrande anförde chefen för trängregementet
översten S. Melin: Bestämmelserna i de tre regemenlsinstruktionerna
har tillkommit i samråd förbandscheferna emellan. Skälen till
att bestämmelserna fått berörda innehåll har varit följande. Tjänstereglementet
föreskriver läkarens tillstyrkan för såväl ledighet som vistelse
utanför kasernområde. En tillstyrkan innebär emellertid endast en rekom -

186

mendation, och någon måste alltså fatta ett beslut och dessutom utfärda
den handling som bevisar att vederbörande har rätt att frångå det generella
förbud som förutsättes i bestämmelsen i kap. 21 mom. 33 tjänstereglementet.
Det föll sig därför naturligt att även göra vistelsen utanför kasernområdet
beroende av ett bifall. Det hade också visat sig, att soldaterna hade
svårt att inse, att läkarens »P» (ej hinder för permission) i ena fallet, d. v. s.
när det gällde fritiden, innebar rätt att lämna kasernen, medan det i det andra
fallet, d. v. s. ledigheten, endast innebar en upplysning till kompanichefen.
Många onödiga kontroverser hade härigenom uppstått. Vid den tiden
fanns vid regementena och infanteriets stridsskola endast en fast anställd
läkare medan övriga sex läkarbefattningar upprätthölls av tillfälligt tjänstgörande
personal från bataljonsläkare i reserven till mycket unga värnpliktiga
läkare med korta tjänstgöringstider. Det låg därför närmast till hands
att låta kontinuitet och i någon mån enhetligt bedömande inom garnisonen
representeras av kompanicheferna. Detta sista skäl har i och med läkarnas
nya anställningsformer minskat i betydelse och torde efter den 1 januari
1968 helt kunna avföras. Berörda förhållanden synes vara föremål för översyn
i den utredning om personalbehandling, som för närvarande utföres av
försvarsgrenscheferna på överbefälhavarens uppdrag, och det hemställes
därför att, i avbidan på resultatet av denna utredning, intet göres åt frågan.

Med översändande av handlingarna i ärendet hemställde militieombudsmannen
i skrivelse den 24 oktober 1967 om överbefälhavarens yttrande i
saken.

I anledning härav inkom den 28 november 1967 ett på överbefälhavarens
uppdrag av chefen för försvarsstaben generallöjtnanten S. Synnergren avgivet
yttrande. Denne anförde: Enligt kap. 11 mom. 37 tjänstereglementet,
som allmänt reglerar när fritid gäller för militär och civilmilitär personal,
kan fritiden begränsas dels genom vad som bestämts enligt mom. 39—40
och dels genom vad tjänsten annorlunda kan kräva. En sjukredovisads fritid
kan således begränsas antingen genom att läkares ordination innebär
begränsad fritid eller genom att den sjukskrivne tagits i anspråk för t. ex.
beredskapstjänst i ordinarie tur. Vård av värnpliktig är en tjänsteangelägenhet
enligt kap. 6 mom. 37 tjänstereglementet. Läkares ordination är en i
tjänsten given föreskrift, som därför skall kontrolleras. Vid sjukhus kontrollerar
sjukvårdspersonal att patienter följer läkares ordinationer. Militär
patient som inte inläggs vid militärt sjukhus vårdas i förläggning enligt
Handbok för läkare inom armén (H Läk A) mom. 72. Kontroll över att ifrågavarande
militäre patient följer läkares ordination åvilar närmast kompanichef
enligt föreskrifter i kap. 6 och 21 tjänstereglementet. Under icke ordinarie
tjänstgöringstid åligger det vederbörande dagbefäl att fullgöra dylik
kontroll. Särskild anteckning bör således föras för patient som enligt läkares
ordination inte får lämna kasernområde. Eftersom detta ur kontrollsynpunkt
är olämpligt göres beträffande patient, som enligt läkares ordination

187

får lämna kasernområdet, i stället anteckning härom. För att kontroll skall
kunna verkställas av dagbefäl synes det formulär som nu användes — permissionssedel
— vara lämpligast. Härtill kommer att det är kompanichef
och inte läkare som vet när personalen har fritid. Kompanichef bör således
enligt kap. 11 inom. 15 tjänstereglementet bevilja och därmed för dagbefäl
besIyrka att läkares ordination ej hindrar att sjukredovisad värnpliktig utnyttjar
fritid enligt kap. 11 mom. 37 tjänstereglementet.

I anslutning till en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 18 december 1967 till överbefälhavaren
följande.

Enligt kap. 21 mom. 33 tjänstereglementet för krigsmakten får sjukredovisad
personal inte utan läkarens tillstyrkan beviljas ledighet eller vistas
utanför kasernområde eller lämna fartyg.

I fråga om ledighet innebär denna föreskrift uppenbarligen att en ledighetsansökan
av den som är sjukredovisad ej får beviljas med mindre läkaren
tillstyrkt ansökningen och att, därest sådan tillstyrkan lämnats, ansökningen
skall prövas i vanlig ordning.

Såvitt gäller vistelse utanför kasernområde eller lämnande av fartyg är
innebörden en annan. Såsom jag i tidigare sammanhang (militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1966 s. 155—156) framhållit är rätten till fritid,
medförande i princip rätt att vistas var som helst inom och utom riket, tillförsäkrad
personalen direkt genom tjänstereglementet och någon prövning,
motsvarande den som äger rum vid ansökan om ledighet, skall inte förekomma.
Om läkarens tillstyrkan föreligger äger alltså den sjukredovisade
ulan vidare prövning åtnjuta rätten till fritid, men har sådan tillstyrkan
inte lämnats är han förhindrad att utnyttja nämnda rätt.

Av generallöjtnanten Synnergrens yttrande framgår att det från kontrollsynpunkt
funnits lämpligt att, då sjukredovisad enligt läkarens medgivande
får lämna kasernområdet, vederbörande kompanichef skriftligen fastställer
detta och att därvid såsom formulär användes s. k. permissionssedel.

Någon invändning mot att kompanichefen i enlighet med läkarens medgivande
utfärdar bevis om att den sjukredovisade har rätt att utnyttja sin
fritid synes mig inte kunna göras. Däremot måste det ifrågasättas om beviset
bör ha formen av permissionssedel. Sådan handling torde eljest endast
användas beträffande permission och viss annan ledighet. Då ansökan om
ledighet gjorts har kompanichefen att efter särskilda regler pröva de skäl
som åberopats för ansökningen. Såsom det föregående visar äger dessa regler
inle tillämpning beträffande rätt till fritid utan därvid är kompanichefens
befogenhet begränsad till att konstatera att läkaren lämnat medgivande.
Skulle rätten Lill fritid vid ett givet tillfälle vara generellt inskränkt med
stöd av bestämmelserna i kap. 11 mom. 39—41 tjänstereglementet, gäller

188

givetvis inskränkningen även för den sjukredovisade oavsett medgivandet.
Men den omständigheten, att en eller flera av den sjukredovisades kompanikamrater
har t. ex. vakttjänstgöring eller kvällsövning och sålunda tjänstens
krav utgör hinder mot att fritid åtnjutes, kan inte i och för sig inverka
på den sjukredovisades rätt att vistas utanför kasernområdet; om den sjukredovisade
själv skall fullgöra viss tjänstgöring, från vilken läkaren ej befriat
honom, är givetvis också han av tjänstens krav förhindrad att utnyttja
fritiden.

Med hänsyn till de väsentligt olika befogenheter som kompanichef sålunda
har i fråga om ledighet å ena och rätt till fritid å andra sidan synes användningen
av permissionssedel i sistnämnda fall vara ägnad att förorsaka missförstånd.
Ej mindre vilseledande är det naturligtvis att regementsinstruktion,
såsom vid ifrågavarande regementen, med ledighet likställer rätten att
vistas utanför kasernområdet. I min ämbetsverksamhet har jag också vid
skilda tillfällen kunnat iakttaga att befälet inte på tillfredsställande sätt
varit insatt i frågan om innebörden av tjänstereglementets hithörande bestämmelser.
Vid dessa förhållanden måste befaras att sjukredovisad personal
utan fog kan bli förmenad den förmån som rätten till fritid utgör. Det
är uppenbarligen angeläget att varje anledning till rättskränkning av förevarande
slag undanröjes.

På grund av det anförda anser jag att permissionssedel inte bör användas
som formulär vid utfärdande av bevis om att sjukredovisad i enlighet med
läkares medgivande äger begagna sig av fritid samt att här berörda delar av
regementsinstruktionerna vid ifrågavarande regementen bör omarbetas för
ernående av överensstämmelse med föreskrifterna i tjänstereglementet.

Med mitt sålunda gjorda uttalande är förevarande ärende slutbehandlat
från min sida.

Cheferna för Svea trängregemente, Livgrenadjärregementet, Svea artilleriregemente
och Östgöta flygflottilj skulle genom överbefälhavarens försorg
erhålla de! av militieombudsmannens skrivelse.

REDOGÖRELSE FÖR FRAMSTÄLLNINGAR
TILL KONUNGEN

1. Fråga huruvida gällande bestämmelser om den militära
straffregistreringen bör överses

Militieombudsmannen avlät den 15 februari 1967 följande framställning
till Konungen.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 14 januari 1966 inkommen
skrift ifrågasatte nämndemannen vid Stockholms rådhusrätt Helge Broman
sådan ändring av gällande bestämmelser om lämnande av utdrag av militärt
straffregister att registeranteckningar, i likhet med vad som är fallet
med utdrag av allmänt kriminalregister, efter viss tid inte skulle medtagas
i utdrag. Broman omnämnde att i ett av rådhusrätten den 26 november
1965 avgjort mål mot en flaggunderofficer förekommit ett utdrag av militärt
straffregister upptagande disciplinstraff ådömda åren 1934 och 1937.

Med anledning härav upprättades inom militieombudsmansexpeditionen
en promemoria, i vilken anfördes följande.

Bestämmelser om militärt straffregister är meddelade i 56—62 §§ militära
rättsvårdskungörelsen. Närmare föreskrifter och anvisningar om förande
av militärt straffregister har utfärdats i generalorder nr 2222 den 4
september 1959 och nr 414 den 4 mars 1961 (se Personalredovisningsinstruktion,
del I, bil. 3, och Sammanställning av bestämmelser för den militära
rättsvården s. 187—192).

I 57 § stadgas följande.

»I militärt straffregister skall antecknas

1. straff som ålagts krigsman av befattningshavare vid krigsmakten;

2. straff eller annan påföljd som domstol ådömt krigsman för brott av
beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål;
samt

3. straff som av åklagare jämlikt 48 kap. 1 § rättegångsbalken förelagts
krigsman för brott varom under 2. sägs, såframt föreläggandet enligt 4 §
nämnda kapitel skall gälla såsom lagakraftvunnen dom.

Om domstol enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarat krigsman vara fri
från påföljd för brott som sägs i första stycket 2., skall anteckning därom
göras i registret.

Utöver vad ovan föreskrivits må ej i militärt straffregister göras anteckning
om straff eller annan påföljd för brott.»

Av It § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar framgår att uppgifter tillhörande militärt straffregister
ej må utlämnas i annat fall eller annan ordning än Konungen bestämmer.
Föreskrifter i detta hänseende har lämnats i 61 och 62 §§ militära
rättsvårdskungörelsen.

190

Enligt 61 § första stycket skall fullständigt utdrag av militärt straffregister
meddelas då framställning därom göres av justitiekansler^ justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen, av domstol, länsstyrelse eller
allmän åklagare eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska
anstalt. Enligt samma paragraf andra stycket skall till annan civil
myndighet så ock till enskild vars rätt må vara beroende på upplysning ur
militärt straffregister registerutdrag lämnas, då Konungen för särskilt fall
givit tillstånd därtill.

I 62 § stadgas följande.

»Föreligger grundad anledning antaga att någon gjort sig skyldig till
brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt
mål, skall fullständigt utdrag av militärt straffregister på därom gjord
framställning meddelas befattningshavare vid krigsmakten som äger bestraffningsrätt
över den misstänkte.

Fullständigt utdrag av militärt straffregister skall på framställning jämväl
meddelas befattningshavare vid krigsmakten som på grund av givna bestämmelser
har att meddela beslut om eller förslag till anställning, befordran,
förordnande, konstituering eller transport vid krigsmakten eller som
har att på eget ansvar handlägga ärende om krigsplacering eller om användande
under beredskapstillstånd eller krig av personal som icke skall krigsplaceras.

Erfordras utdrag av militärt straffregister för handläggning av annat
ärende, som ankommer på befattningshavare vid krigsmakten, förordnar
Konungen att sådant utdrag skall meddelas vederbörande befattningshavare.
Dylikt förordnande må meddelas för viss grupp av ärenden.»

Bestämmelser om allmänt kriminalregister är meddelade i lagen den 22
maj 1963 om allmänt kriminalregister. Lagen antogs efter förslag i Kungl.
Maj :ts proposition 1963: 39. Till grund för propositionen låg bl. a. det den
31 december 1960 avgivna betänkandet Den allmänna brottsregistreringen
(SOU 1961: 11). Lagen ersatte — från och med den 1 juli 1963 — lagen den
17 oktober 1900 om straffregister. Vissa ändringar infördes i densamma genom
lag den 29 juni 1964, vilken antogs efter förslag i propositionen 1964:
90. Det må framhållas att enligt 11 § lagen om inskränkning i rätten att
utbekomma allmänna handlingar uppgifter som tillförts det allmänna kriminalregistret
ej må utlämnas i annat fall eller i annan ordning än i lagen
om allmänt kriminalregister sägs.

I 1 § 1900 års lag om straffregister angavs förutsättningarna för att en
person skulle införas i det allmänna straffregistret. Dessa innebar i huvudsak
att anteckning skulle ske då någon dömts till frihetsberövande straff
eller skyddsåtgärder, villkorlig dom eller, med tillämpning av 12, 20, 21,
22 och 23 kap. strafflagen, till minst sextio dagsböter. Bestämmelser om
meddelande av fullständigt utdrag av registret var införda i 8 § 1 mom.
sagda lag och hade i huvudsak samma innehåll som de som enligt vad förut
angivits är intagna i 61 § militära rättsvårdskungörelsen. Lagen innehöll
icke någon bestämmelse om begränsning av den tidrymd, från vilken uppgifter
i registret skulle upptagas i utdragen.

De bestämmelser i lagen om allmänt kriminalregister som i förevarande
sammanhang är av intresse torde vara 2 §, 8 § första stycket och 9 §.

I 2 §, vari anges förutsättningarna för att en person skall registreras, finnes
numera icke någon bestämmelse om att bötesdomar skall antecknas.
Enligt lagens ursprungliga lydelse skulle sådana domar registreras i samma
utsträckning som enligt 1900 års lag om straffregister. Detta borde dock

191

enligt departementschefens uttalande (prop. 1963: 39 s. 31) gälla endast
till dess brottsbalken trädde i kraft. Registrering av bötesdomar var nämligen
i princip betingad av återfallsreglerna i strafflagen och enligt brottsbalken
skulle domar å böter icke längre vara återfallsgrundande. I enlighet härmed
slopades sådan registrering i samband med brottsbalkens ikraftträdande
genom de ändringar av lagen om allmänt kriminalregister som vidtogs
genom lagen den 29 juni 1964.

I 8 § första stycket lagen om allmänt kriminalregister uppräknas de särskilda
myndigheter som äger erhålla utdrag av registret. Enligt samma paragraf
andra stycket skall utdrag lämnas till annan myndighet, om
Konungen för visst slag av ärenden eller för särskilt fall lämnat tillstånd
därtill.

Av de i 61 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen angivna myndigheterna
återfinnes i 8 § första stycket lagen om allmänt kriminalregister
icke länsstyrelse, interneringsnämnden och statens kriminaltekniska anstalt.

I sistnämnda lagrum — men icke i 61 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen
— upptages däremot rikspolisstyrelsen och myndighet, som
äger besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för
brott eller utlänningslagen. I övrigt är det samma myndigheter som uppräknas
i de båda lagrummen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 8 § första
stycket ingick interneringsnämnden och statens kriminaltekniska anstalt
bland de uppräknade myndigheterna. Genom lagen den 29 juni 1964 utgick
emellertid interneringsnämnden och ersattes statens kriminaltekniska anstalt
med rikspolisstyrelsen. Interneringsnämndens uppgifter enligt brottsbalken
syntes nämligen ej nödvändiggöra att nämnden bibehölls vid generell
rätt att erhålla utdrag, och statens kriminaltekniska anstalts uppgifter
skulle överföras till rikspolisstyrelsen (se prop. 1964: 90 s. 96).

Att icke länsstyrelse och andra ej särskilt angivna myndigheter tillerkänts
generell rätt att erhålla utdrag av kriminalregistret sammanhänger
med — förutom att en begränsning av uppgiftslämnandet ur kriminalregistret
eftersträvats — att genom stadgandet i 8 § andra stycket tillstånd
att erhålla utdrag kan lämnas, förutom för särskilt fall, för avgränsade
grupper av ärenden (se prop. 1963: 39 s. 52—53).

I 9 § lagen om allmänt kriminalregister finnes bestämmelser om när enskild
äger erhålla utdrag av registret. Sådan rätt föreligger endast efter
Konungens medgivande och endast beträffande utdrag rörande den enskilde
själv.

Den enligt uttalande av departementschefen (prop. 1963:39 s. 61) principiellt
och praktiskt viktigaste nyheten i lagen om allmänt kriminalregister
var att registeranteckningar efter viss tid skulle kunna utelämnas vid
utfärdande av utdrag av registret. Reglerna härom är upptagna i 10 och

II §§. Dessa innebär i princip att anteckningar icke skall medtagas efter
tio år i utdrag till myndigheter och efter fem år i utdrag till enskilda. Om
före utgången av nämnda tidsperioder ny anteckning skett beträffande samma
person skall dock båda anteckningarna medtagas så länge någondera
jämlikt huvudregeln skall medtagas. Detta skall äga motsvarande tillämpning
om det förekommer flera anteckningar.

Anledningen till den sålunda införda begränsningen i registerutdragens
innehåll var att brott, sedan lång tid förflutit, icke skulle i olika sammanhang
utgöra en belastning för den dömde. Departementschefen anförde härom
(prop. 1963: 39 s. 44): Oaktat några formella regler om förlust av medborgerliga
rättigheter ej finnes här, är det dock uppenbart, att en påföljd

192

även efter det den verkställts fortfar att medföra belastande verkningar för
den av påföljden drabbade. Det är ofrånkomligt, att vid straffmätning hänsyn
tages till den omständigheten, huruvida gärningen utgör förstagångsbrott
eller återfall i brott. Också vid val av reaktionsform utgör utfallet av
tidigare samhällsreaktioner en av de faktorer som bör beaktas. Det kan icke
heller undvikas, att tidigare brottslighet av bestämt slag tillmätes betydelse,
när det gäller att besätta vissa befattningar i allmän eller enskild tjänst.
Vad som däremot bör förhindras är, att brott även sedan lång tid förflutit
utan att den dömde varit föremål för nya kriminalvårdande ingripanden
fortfar att i olika sammanhang utgöra en belastning för honom. Ur de rättsvårdande
organens synvinkel måste långt tillbaka liggande brottspåföljder
sakna intresse vid val av påföljd och vid straff mätning, om ej fråga är om
fortsatt kriminalitet av den art, att brotten ingår som länkar i en sammanhängande
kedja. Och i de speciella fall, där andra än de rättsvårdande myndigheterna
får del av registrerade uppgifter om ådömda påföljder, torde enstaka
gamla påföljdsbeslut ej vara av sådan självständig betydelse, att de
behöver redovisas. Mot varandra står här liksom eljest, när fråga är om
brottsregistrering, myndigheters och enskildas intresse av att kunna få så
fullständiga och vederhäftiga upplysningar som möjligt om en persons förflutna
och den en gång dömdes intresse av att hans kriminella belastning
icke i ovidkommande sammanhang dragés fram till allmänt beskådande.

I det tidigare nämnda betänkandet Den allmänna brottsregistreringen
(SOU 1961: 11) hade föreslagits att endast i utdrag till enskilda anteckningar
efter viss tid skulle uteslutas. Med anledning härav yttrade departementschefen
(prop. 1963: 39 s. 45): Det ligger i sakens natur, att vid bedömningen
av de tidsfrister, efter vilka uppgifter lämpligen kan upphöra att medtagas
i registerutdrag, större hänsyn bör tagas till myndigheters än till enskildas
intresse av att få utdrag, som avser förhållandevis långt tillbaka i tiden
liggande omständigheter. Utredningen har tillmätt denna synpunkt sådan
vikt, att man frångått strafflagberedningens tanke att också i utdrag till
myndigheter efter viss tid utesluta registrerade belastningar. Härvid har utredningen
hänvisat till att »rehabilitering» i utdrag till rättsvårdande myndigheter
svårligen kan leda till några påtagliga fördelar för den enskilde men
däremot till vissa nackdelar för dessa myndigheter. Enligt min mening har
utredningen emellertid underskattat betydelsen för den enskilde av att veta,
att en i kriminalregistret antecknad belastning efter vissa års laglydigt leverne
ej automatiskt framdrages, om han ånyo blir föremål för rättsligt förfarande.
Det rör sig visserligen här om svårvägbara psykologiska faktorer,
men de torde icke desto mindre vara realiteter. Exempel torde ej heller saknas
på personliga tragedier, som uppkommit genom att eu för länge sedan
begången lagöverträdelse ånyo givits offentlighet i sammanhang, där den i
och för sig varit helt utan betydelse.

Skälen för den stadgade begränsningen av innehållet i utdrag av det allmänna
kriminalregistret torde kunna åberopas jämväl till stöd för en motsvarande
begränsning av utdrag av militärt straffregister, i vart fall när det
gäller utdrag som utfärdas enligt 61 § och 62 § första stycket militära rättsvårdskungörelsen.
Mera tveksam är frågan beträffande utdrag som utfärdas
enligt 62 § andra och tredje styckena.

På grund av det anförda får anledning anses föreligga att överväga huruvida
icke innehållet i 61 och 62 §§ militära rättsvårdskungörelsen bör bringas
i överensstämmelse med stadgandena i 8—11 §§ lagen om allmänt kriminalregister.

193

Efter remiss till överbefälhavaren inkom den 17 november 1966 ett på
överbefälhavarens uppdrag av chefen för försvarsstaben generallöjtnanten
C. E. Almgren avgivet yttrande. I detta anfördes: Av skäl som närmare
utvecklats i den inom militieombudsmansexpeditionen upprättade promemorian
bör enligt överbefälhavarens mening bestämmelserna i 61 och 62 §§
militära rättsvårdskungörelsen bringas i närmare överensstämmelse med
stadgandena i 8—11 §§ lagen om allmänt kriminalregister. Överbefälhavaren
förutsätter att en revision av bestämmelserna föregås av en närmare
utredning rörande hithörande frågor. Utredningen synes böra avse en översyn
av samtliga nu gällande bestämmelser om militärt straffregister. I avvaktan
på resultatet av en dylik utredning vill överbefälhavaren inskränka
sig till att framföra vissa allmänna synpunkter. Lagen om allmänt kriminalregister
innehåller ingen föreskrift om att domar på bötesstraff skall
antecknas i registret. Med hänsyn till det militärstraffrättsliga reaktionssystemets
speciella uppbyggnad synes ej finnas skäl att göra någon motsvarande
begränsning för de militära straffregistrens del. Dom eller beslut
varigenom krigsman dömts till disciplinbot bör således även framgent antecknas
i militärt straffregister. Kretsen av de civila myndigheter som
skall äga rätt att utan särskild prövning erhålla utdrag av militärt straffregister
synes böra få samma omfattning som när det gäller rätten att
begära utdrag av allmänna kriminalregistret. Rätt för annan civil myndighet
och enskild att erhålla utdrag av militärt straffregister bör liksom för
närvarande vara beroende av särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t. Liksom
när det gäller utdrag av det allmänna kriminalregistret bör sådant tillstånd
kunna meddelas för särskilt fall eller för visst slag av ärenden. I fråga om
kretsen av de militära myndigheter och befattningshavare som skall äga
rätt att begära utdrag av militärt straffregister och om förutsättningarna
för att sådan rätt skall föreligga synes inte finnas något omedelbart behov
av att i sak ändra de nu gällande bestämmelserna i 62 § militära rättsvårdskungörelsen.
De genom 1963 års lagstiftning om allmänt kriminalregister
införda tidsbegränsningarna i fråga om de uppgifter som skall tas upp i
utdrag av registret (10 och 11 §§) bör i princip gälla också beträffande sådant
utdrag av militärt straffregister som meddelas enligt 61 § och 62 §
första stycket militära rättsvårdskungörelsen. Vad beträffar utdrag som
meddelas enligt 62 § andra stycket kungörelsen synes däremot någon tidsbegränsning
inte böra gälla. Uteslutet är dock inte att de fall som avses i
nämnda författningsrum kan i detta hänseende differentieras, exempelvis
så att i vissa mindre betydelsefulla ärenden registerutdragen underkastas
tidsbegränsning eller rätten att få fullständigt registerutdrag göres beroende
av Kungl. Maj :ts tillstånd i det särskilda fallet. När det gäller utdrag
som meddelas enligt 62 § tredje stycket militära rättsvårdskungörelsen synes
tidsbegränsning i princip böra gälla. En översyn av de ifrågavarande
bestämmelserna bör i övrigt inriktas på att så långt möjligt åvägabringa
7—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

194

överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i lagen om allmänt kriminalregister.

Militära rättsvårdskungörelsen är grundad på ett inom justitiedepartementet
upprättat utkast till militär bestraffningskungörelse (se justitiedepartementets
akt LD 111/48), i vilket bestämmelser om militärt straffregister
upptogs i 55—61 §§. Dessa bestämmelser blev i huvudsakligen
oförändrat skick införda i 56—62 §§ militära rättsvårdskungörelsen.

I utkastet anfördes: Genom överbefälhavarens försorg upprättades år
1945 ett förslag till bestämmelser angående militärt straffregister m. m.
Över detta förslag avgavs yttrande av bl. a. militieombudsmannen (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1947 s. 313 ff). Förslaget har hittills
inte resulterat i några författningsbestämmelser. En av anledningarna
härtill har varit att man velat avvakta reformerna av den militära straffoch
processlagstiftningen. Dessa reformer har visserligen nu genomförts,
men sedan riksdagen i skrivelse till Konungen den 26 juni 1948 (nr 365)
anhållit om översyn av gällande bestämmelser angående registrering av
brott och förseelser (jfr första lagutskottets utlåtande nr 44/1948) samt
frågan om straffregistreringen i sin helhet därmed torde bli föremål för
en grundlig revision, synes det lämpligast att i avbidan på denna allmänna
översyn låta de nuvarande reglerna om militärt straffregister, vilka efter
krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid inte kan bibehållas i oförändrat
skick, ersättas av vissa provisoriska föreskrifter i ämnet. Sådana har upptagits
i 55—61 §§ förevarande utkast. De bygger på överbefälhavarens förslag
men skiljer sig från detta icke blott formellt utan även i sak på vissa
betydelsefulla punkter. Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär
är de dessutom betydligt mindre detaljerade än stadgandena i överbefälhavarens
förslag.

I anledning av riksdagens ovannämnda skrivelse den 26 juni 1948 uppdrog
Kungl. Maj :t, genom beslut den 21 januari 1949, åt strafflagberedningen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. I sitt år 1953
avlämnade förslag angående enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17)
upptog beredningen frågan om brottsregistreringen såvitt avser det allmänna
straffregistret. Därefter hemställde beredningen om befrielse från att
i fortsättningen befatta sig med detta ämne. På grund härav och då det
av riksdagen uttalade önskemålet om en allmän översyn av brottsregistreringen
endast delvis tillgodosetts ansågs det erforderligt att hänskjuta
den fortsatta behandlingen av frågan till en särskild för ändamålet tillkallad
utredning. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 mars
1956 tillkallade chefen för justitiedepartementet den 5 april 1956 dåvarande
riksåklagaren Mats Heuman såsom utredningsman. Enligt de av justitieministern
lämnade direktiven skulle utredningen omfatta bl. a. den militära
straffregistreringen. Utredningen avlämnade den 31 december 1960 betänkande
angående den allmänna brottsregistreringen (SOU 1961: 11) och den

195

13! december 1962 betänkande angående registrering av alkoholbrottslighet
in. in. Därefter återstod för utredningen att slutföra översynen av bl. a.
den militära straffregistreringen. Genom beslut den 20 november 1964 befriades
emellertid utredningen från de återstående uppdragen.

Av det anförda framgår att bestämmelserna om det militära straffregistret
varit avsedda att gälla endast provisoriskt i avbidan på den av riksdagen
begärda allmänna översynen av straffregistreringen och att den
översyn som i detta hänseende ägt rum inte omfattat den militära straffregistreringen.
Den i det föregående lämnade redogörelsen för vad i förevarande
ärende förekommit synes emellertid visa att bestämmelsernas
lämplighet i olika hänseenden kan ifrågasättas. Principen att registeranteckningar
efter viss tid skall utelämnas vid utfärdande av utdrag äger
sålunda inte tillämpning, och bötesstraff registreras fortfarande. Härigenom
inträffar det att upplysningar som ej kan erhållas från allmänna kriminalregistret
blir tillgängliga medelst utdrag av militära straffregistret.
Att märka är nämligen att även andra påföljder än disciplinstraff i ej
ringa utsträckning antecknas i detta, t. ex. då fängelse eller skyddstillsyn
ådömts såsom gemensam påföljd för brottslighet bestående av såväl allmänt
som militärt brott. Dessutom må framhållas att rätten att erhålla
utdrag av militära straffregistret inte i alla delar torde vara reglerad på
ett från behovssynpunkt rationellt sätt.

Vid angivna förhållanden är det enligt min mening angeläget att hittills
verkställd utredning om straffregistreringen kompletteras med översyn av
den militära straffregistreringen. Denna översyn bör vara inriktad på att
åvägabringa så nära överensstämmelse som möjligt med vad som gäller
beträffande allmänna kriminalregistret men överhuvudtaget ha till syfte
att få till stånd lämpligt avvägda regler om den militära straffregistreringen.

Med stöd av 19 § i den för riksdagens ombudsmän utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa att Eders Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
det av mig nu framförda spörsmålet.

7f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

196

2. Fråga angående jämkning av den i tjänstereglementet för krigsmakten
kap. 3 mom. 22 upptagna bestämmelsen om rätt att kommendera
underlydande personal att utöva annan statlig tjänst

Militieombudsmannen avlät den 15 mars 1967 följande framställning till
Konungen.

I en av mig den 3 februari 1967 till översten Ivar Syberg avlåten skrivelse
har jag tagit ställning till frågan huruvida innehavare av arvodestjänst
kunnat kommenderas att utöva annan tjänst.1 Utgångspunkten var därvid
att en fanjunkare, som var förordnad att uppehålla en för pensionerad underofficer
avsedd arvodesbefattning vid Upplands signalregemente, den 24
maj 1966 beordrats att tjänstgöra vid arméns underofficersskola. Av 11 §
statstjänstemannalagen, 2, 3 och 18 §§ statstjänstemannastadgan samt
tjänstereglementet för krigsmakten kap. 3 mom. 22 i dess intill den 17 juni
1966 gällande lydelse fann jag framgå att vid ifrågavarande tid innehavare
av arvodesbefattning inte kunde beordras att utöva annan tjänst, medan
däremot beställningshavare, d. v. s. innehavare av ordinarie, extra ordinarie
eller extra tjänst, kunde av försvarsgrenschef kommenderas till sådan
tjänstgöring.

Enligt berörda stadgande i tjänstereglementet fick, om Kungl. Maj :t ej
annorlunda förordnat, försvarsgrenschef och vissa andra chefer kommendera
underlydande beställningshavare att tillfälligt tjänstgöra annorstädes
än där vederbörande placerats till tjänstgöring.

Genom generalorder nr 1033 den 17 juni 1966 (Tjänstemeddelanden rörande
lantförsvaret 1966 avd. B nr 25) ändrades emellertid tjänstereglementet
bl. a. så att orden »beställning» och »beställningshavare» ersattes med
»tjänst» respektive »tjänsteman». Eftersom endast vissa militära och civilmilitära
ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän var beställningshavare
men begreppet tjänsteman i statstjänstemannalagstiftningen omfattar
de tidigare kategorierna civila, militära och civilmilitära löneplansanställda,
arvodister och kontraktsanställda (jfr propositionen 1965:60 s.
138), medförde ändringen att den i kap. 3 mom. 22 stadgade rätten alt
kommendera personal till annan tjänstgöring vidgades avsevärt.

Av handlingarna i det ärende som utmynnade i nämnda generalorder synes
framgå att den därigenom vidtagna ändringen såvitt nu är i fråga allenast
åsyftade att bringa tjänstereglementets terminologi i överensstämmelse
med tjänstemannalagstiftningens och sålunda inte var avsedd att ha saklig
innebörd.

På grund av det anförda torde gällande lydelse av kap. 3 mom. 22 i
tjänstereglementet för krigsmakten böra jämkas eller i allt fall närmare ut 1

Till upplysning om detta ärende hänvisades till vid framställningen fogad avskrift av
skrivelsen. Ärendet i fråga återgivet i denna ämbetsberättelse s. 158 ff.

197

redning verkställas angående stadgandets lämplighet. 1 samband därmed
synes även böra undersökas om övriga stadganden i tjänstereglementet, i
vilka orden »beställning» och »beställningshavare» ersatts med »tjänst» respektive
»tjänsteman», erfordrar motsvarande åtgärder.

Med stöd av 19 § instruktionen för riksdagens ombudsmän får jag härmed
hemställa att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande det av mig
nu framförda spörsmålet.

REDOGÖRELSE FÖR YTTRANDE TILL KONUNGEN

Yttrande till Konungen över offentlighetskommitténs betänkande
»Offentlighet och sekretess»

Genom remiss den 30 januari 1967 beredde Kungl. Maj :t militieombudsmannen
tillfälle att avgiva utlåtande över det av offentlighetskommittén
avgivna betänkandet »Offentlighet och sekretess» (SOU 1966:60 och 61).
Med anledning härav avgav militieombudsmannen den 31 juli 1967 följande
yttrande.

Kommitténs huvuduppgift har varit att verkställa översyn av 1937 års
sekretesslagstiftning mot bakgrunden av de ändrade samhällsförhållandena
och den erfarenhet som vunnits av 1949 års tryckfrihetsförordning.
I direktiven erinrade föredragande departementschefen om att en på området
tidigare verksam utredning funnit att, sedan mera normala förhållanden
inträtt efter andra världskrigets slut, en liberalare tillämpning av
sekretessbestämmelserna uppkommit men att en viss osäkerhet i praxis
dock kvarstod. Denna osäkerhet berodde enligt utredningens mening på
att sekretessreglerna inte i alla avseenden motsvarade de anspråk som
borde ställas på ifrågavarande lagstiftning. För egen del framhöll departementschefen
att riktmärket vid översynen borde vara att undantag från
offentlighetsprincipen skulle ske endast där det oundgängligen påkallades
av viktiga allmänna eller enskilda intressen men att detta dock ej innebar
att det enbart kunde bli fråga om begränsningar i sekretessen i jämförelse
med gällande lagstiftning.

Med hänsyn härtill kunde förväntas att kommittén som utgångspunkt
för sitt förslag skulle ha uttalat sig om innebörden av gällande lagstiftning
eller i vart fall mer i detalj påvisat föreliggande brister i denna. Kommittén
synes emellertid inte på något mera ingående sätt ha sökt ställa sitt förslag
i relation till nuvarande regler. I stället har kommittén, som på ett tidigt
stadium av sitt arbete för diskussion offentliggjort ett utkast till ny lagstiftning,
tämligen noggrant motiverat de ändringar i förhållande till utkastet
som det slutliga förslaget innefattar. Under dessa omständigheter
är det naturligt att den som vill bilda sig en uppfattning om förslagets
sakliga innehåll inte av motiven erhåller den ledning som med hänsyn till
ämnets stora vikt och svårighetsgrad rimligtvis kan fordras.

Detta är så mycket mer beklagligt som den föreslagna regleringen allmänt
sett måste anses ytterst svårtillgänglig. Undantagen från offentlighetsgrundsatsen
har i förslagets lydelse av 2 kap. tryckfrihetsförordningen

199

fördelats på olika bestämmelser alltefter det intresse som ansetts kräva
sekretesskydd. Från teoretisk synpunkt är en sådan systematisering tilltalande.
Den är dessutom värdefull genom att möjliggöra ett säkrare fastställande
av sekretessbehovet i skilda fall och därmed skapa förutsättningar
för undanröjande av den onödiga sekretess som i viss utsträckning
otvivelaktigt förekommer. Men inte desto mindre måste ifrågasättas om
bestämmelser utformade såsom principiella deklarationer om sekretessskydd
för vissa enskilda eller allmänna intressen kan anses ägnade att
minska den i direktiven berörda osäkerhet i praxis som torde utgöra den
allvarligaste olägenheten av nuvarande lagstiftning.

Även om förslagets bestämmelser i och för sig medger en klarare gränsdragning
mellan offentlighet och sekretess, är deras verkan givetvis beroende
av hur de blir tillämpade i praktiken. Eftersom tillämpningen i
avsevärd omfattning lär ankomma på tjänstemän utan juridisk utbildning
eller erfarenhet och avgöranden ofta måste fattas snabbt, torde redan bestämmelsernas
abstrakta karaktär bereda svårigheter. Dessa ökas emellertid
avsevärt genom nyss berörda systematik. Den innebär att en och samma
handling kan ha sekretesskydd i olika avseenden. Då fråga om utlämnande
av viss handling uppkommer synes det därför ofta bli nödvändigt
att undersöka ett flertal bestämmelsers tillämpningsområde. Ett drastiskt
exempel härpå har kommittén själv anfört genom att påpeka att sekretessen
inom riksbankens verksamhet, som hittills varit stadgad i 35 § lagen
för Sveriges riksbank, enligt förslaget regleras av åtta olika bestämmelser
i tryckfrihetsförordningen.

Emellertid har kommittén i praktiskt taget samtliga föreslagna sekretessbestämmelser
infört ett förbehåll, enligt vilket vad som stadgats endast
skall gälla i de fall som anges i en särskild lag med tillämpningsförteckning
till 2 kap. tryckfrihetsförordningen. I förslaget till denna lag uppräknas
för varje sekretessbestämmelse de handlingar på vilka den skall
tillämpas. Därvid användes en mångfald tämligen obestämda begrepp för
att beteckna olika slag av ärenden och ärendegrupper på liknande sätt som
skett i gällande lag. Genom anknytningen till sekretessbestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen torde visserligen tillämpningsförteckningen i huvudsak
undgå den kritik som nämnda lag kunnat föranleda. Däremot synes
anordningen med särskild tillämpningsförteckning utgöra ett ej oväsentligt
inslag i den komplicerade bild som den föreslagna sekretessregleringen
företer. I praktiken torde nämligen prövningen huruvida viss handling
skall vara hemlig komma att försiggå på följande omständliga sätt. Först
undersökes preliminärt vilka av sekretessbestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen
som skulle kunna äga tillämpning. Därefter utrönes
genom granskning av tillämpningsförteckningen till var och en av de bestämmelser,
som funnits kunna vara tillämpliga, om en eller flera av dessa
bestämmelser äger tillämpning i det ärende vartill handlingen hör. Slut -

200

ligen bedömes handlingens innehåll enligt den eller de sekretessbestämmelser
som sålunda utrönts vara tillämpliga i ärendet.

På grund av det anförda ifrågasätter jag om förevarande lagförslag bör
läggas till grund för lagstiftning. Beträffande enskildheterna i förslagen
torde jag därför kunna inskränka mig till att framhålla följande.

Förslaget till ändringar i tryckfrihetsförordningen
2 kap. 3 § första stycket

Här stadgas att med myndighet förstås varje statligt eller kommunalt
organ som har att fatta beslut självständigt.

Denna definition synes inte ge uttryck för vad kommittén vill inlägga
däri. Då en kommunal chefstjänsteman avger yttrande till vederbörande
beslutande nämnd kan det väl vara motiverat att, i likhet med kommittén,
betrakta tjänstemannen som särskild myndighet i förhållande till nämnden.
Men det verkliga skälet härtill är knappast att han självständigt bestämmer
yttrandets innehåll, ty i så fall skulle också varje tjänsteman
inom ett ämbetsverk utgöra särskild myndighet när han avger utlåtande
att ligga till grund för verkets beslut. Såsom ett annat exempel på självständighet
av ifrågavarande slag anför kommittén att chefen för en sjukhusklinik
är att betrakta som myndighet beträffande sjukvården på kliniken.
Varje läkare inom denna torde emellertid självständigt besluta i fråga
om den behandling han meddelar på liknande sätt som en social rådgivare
på egen hand lämnar hjälp i enskilt fall och därigenom, i enlighet med
motiven, blir särskild myndighet. Slutligen må påpekas att problemet angående
statsdepartementens ställning i myndighetshänseende inte synes få
sin lösning genom den föreslagna definitionen. Kommitténs avsikt, att departementen
tillsammans skall bilda en myndighet då fråga är om konseljärenden,
torde ej stå i överensstämmelse med det faktum att vederbörande
statsråd i flertalet sådana ärenden självständigt beslutar vilket
förslag som skall föreläggas Kungl. Maj :t i statsrådet. Med hänsyn till vad
kommittén anfört om beslut som fattas efter delegation är det dessutom
ovisst om enligt kommitténs egen mening ett departement skall anses som
särskild myndighet ens i fråga om s. k. departementsärenden.

De sålunda anförda randanmärkningarna synes mig visa att det föreslagna
stadgandet inte kan fylla syftet att klargöra myndighet sbegreppets
innebörd. Eftersom stadgandet ej utan fog kan antagas komma att verka
förvirrande, måste ifrågasättas: om det inte varit bättre att helt slopa tanken
på eu definition än att titforma stadgandet på sätt som skett.

: ■; it. } n i.:.: i . o ■:

2 kap. 3 § andra, stycket i ■ . ■■ :

Enligt denna bestämmelse skall vad i 2 kap. stadgas om myndighet äga
motsvarande tillämpning på bolag,, förening, stiftelse och annat enskilt

201

organ i vad dess åtgärder genom klagan eller underställning kan dragas
under myndighets prövning.

Eftersom bestämmelsen utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt,
hade det varit av intresse att kommittén lämnat en något utförligare motivering
än betänkandet innehåller. I avsaknad av en sådan är det svårt att
bedöma hur bestämmelsen kommer att verka. Det vill emellertid synas som
om behovet av straffsanktion mot de enskilda personer som åsidosätter
bestämmelsen bort undersökas. Dessa personer är ju ej underkastade ämbetsansvar,
och inte ens nu gällande stadgande i 41 § sekretesslagen har

1 förslaget erhållit motsvarighet såvitt nu är i fråga.

2 kap. 7 § första stycket

Enligt stadgandet skall som allmän handling ej anses försändelse eller
meddelande, som inlämnats till eller upprättats hos myndighet för befordran.

Stadgandets huvudsakliga ändamål torde vara att fastslå att postförsändelser
och telegram under befordran inte är allmänna handlingar. Hos
snart sagt varje myndighet upprättas emellertid dagligen skriftliga meddelanden
för befordran och dessa är givetvis i och för sig allmänna handlingar.
För krigsmaktens del må också erinras om att tjänstemeddelande
till chef, stab m. fl. normalt befordras i tjänsteväg, d. v. s. genom inellanvarande
chefer (se tjänstereglementet för krigsmakten kap. 15 mom. 17).
Att meddelandet inlämnas till sistnämnda chefer för befordran får uppenbarligen
ej medföra att det förlorar sin egenskap av allmän handling.

Vid dessa förhållanden synes stadgandets lydelse ej vara lämpligt litfofmad.

2 kap. 8 § första stycket

I detta stadgande föreskrives sekretesskydd i fall då någon till myndighet
meddelat något i förtroende om sina personliga eller ekonomiska förhållanden
eller eljest trätt i förtrolig förbindelse med myndighet eller med
den som bedriver verksamhet under myndighets tillsyn.

Trots stadgandets ordalydelse är det inte kommitténs mening att denna
s. k. förtroendesekretess skall gälla utan inskränkning. Av betänkandet
framgår nämligen att stadgandet ej avsetts skola äga tillämpning då myn?
dighetsutövning förekommer. Såsom ett »klart» exempel härpå anför kommittén
att en tjänsteläkare efter anvisning av myndighet undersöker en befattningshavare
för att utröna om denne på grund av sjukdom ej kan fullgöra
sin tjänst. Ehuru läkaren i detta fall uppträder som sakkunnig och
givetvis skall lägga fram undersökningsresultatet för uppdragsgivaren, torde
inte kunna bestridas att åtminstone i viss mån en förtroendesituation
föreligger mellan läkarén och hans patient. Möjligheten för läkaren att utföra
undersökningen kan varä helt beroende av att patienten lämnar erfor -

202

derliga uppgifter om sig och sina förhållanden. För patienten måste det
under alla omständigheter vara svårt att förstå skillnaden från sékretesssynpunkt
mellan en undersökning som företages på hans eget initiativ och
en undersökning varom hans arbetsgivare föranstaltat. Kommittén har emellertid
förklarat sig anse det inte vara möjligt att ange bestämda riktlinjer
för hur dylika frågor bör avgöras.

En annan inskränkning i förtroendesekretessen som inte kommit till uttryck
i stadgandets lydelse skall enligt betänkandet gälla vid den av statliga
myndigheter bedrivna arbetsförmedlingen. Kommittén anför att i uppgiften
att anvisa anställning ingår inte bara att för den arbetssökande klargöra
vad anställningen kräver utan också att för arbetsgivaren redogöra för
den sökandes förhållanden och villkor. Det är, säger kommittén i anslutning
härtill, en självklar förutsättning för förmedlingsverksamheten att ingen
som anlitar den har fog för att förutsätta en förtrolighet som omöjliggör
eller försvårar verksamheten, och förtroendesekretessen gäller alltså i detta
fall med den nu angivna begränsningen. Eftersom utgångspunkten är att
förmedlingsverksamheten utgör en förtroendesituation, vore det dock rimligt
om arbetssökandens uppgifter ej vidarebefordrades. Det synes också
kunna antagas att ett förmedlingsorgans verksamhet inte äventyras i avsaknad
av rätt att utan parts medgivande blottställa denne inför motparten.

1 annat fall torde det vara tveksamt om förmedlingsverksamheten över
huvud utgör en förtroendesituation.

Det anförda ger anledning ifrågasätta om det i verkligheten finns någon
så distinkt gräns mellan förtroendesituationer och myndighetsutövning att
den kan tjäna som grund vid lagstiftning. I vart fall borde ha tillsetts att
förevarande reglering, vilken ju dock sysslar med begreppet förtroende,
inte innefattar dolda undantag.

2 kap. 10 § första stycket

I detta stadgande regleras sekretesskyddet för enskilds personliga förhållanden
vid myndighetsutövning. Förslaget innebär, i motsats till gällande
rätt, bl. a. att folkbokföringen blir offentlig och att brottsutredningar i stor
utsträckning ej kommer att omfattas av ifrågavarande sekretesskydd.

Grunden för förslaget torde i stort sett kunna anses vara att de olägenheter
som kan uppkomma för enskilda genom begränsningen av sekretessen
inte uppväger det allmänna intresset av offentlighet på ifrågavarande
områden. Om man bortser från tidningspressen, radio och TV synes någon
mera vägande invändning inte kunna göras mot denna ståndpunkt. I fråga
om nämnda massmedia är det emellertid otvivelaktigt att missbruk av uppgifter
angående personliga förhållanden kan leda till ödeläggande skador för
den enskilde och honom närstående. Hittills får måhända sådant missbruk
av allvarligare slag betecknas som enstaka »olycksfall», men även de som
råkar ut för sådana har ju ett berättigat anspråk på skydd för sin person. Det

203

är ej uteslutet att den ökande sensationskonkurrensen kommer att medföra
större risker i detta avseende. Helt öppet och till synes på allvar har nyligen
eu till namnet känd person uttalat avsikten att starta en tidning med utpräglat
slcandaliseringssyfte.

Beträffande det nu berörda problemet har kommittén huvudsakligen endast
hänvisat till den verksamhet som utövas av Pressens opinionsnämnd.
Det finns emellertid också andra möjligheter att tillgodose den enskildes
behov av integritetsskydd. Enligt min mening borde problemet ha gjorts till
föremål för en ingående undersökning i samband med den föreslagna sekretessbegränsningens
utarbetande.

Vad angår tillämpningsförteckningen till förevarande stadgande må påpekas
att det i punkt 6 införda undantaget »myndighetens protokoll» synes
oklart. Ett förundersökningsresultat brukar vanligen utformas som ett protokoll,
men om vissa handlingar, t. ex. brev eller förhörsanteckningar, ej
ingår däri omfattas de synbarligen ej av undantaget.

2 kap.10 § andra stycket

Här stadgas sekretesskydd för den som gjort anmälan eller avgivit utsaga.
Villkoret för detta skydd är att det kan befaras att vederbörande eller
någon honom närstående skall utsättas för våld eller annan menlig åtgärd.

I och för sig är det givetvis önskvärt alt den som gör anmälan eller avger
utsaga framträder öppet. Möjligheten att få vara anonym kan lätt leda till
obefogad anmälan, och den anmälde torde ändå ofta kunna förstå vem anmälaren
är. På grund härav synes böra övervägas om ej ett något strängare
sekretessvillkor skulle uppställas.

Tillämpningsförteckningen till stadgandet innehåller i punkt 3 inte något
undantag för riksdagens ombudsmän. Skäl torde saknas att anmälningar
och utsagor som ombudsmännen mottager ej skall vara offentliga.

2 kap.It §

Paragrafen handlar om sekretesskydd för enskilds ekonomiska förhållanden
vid myndighetsutövning.

I fråga om tillämpningsförteckningen till stadgandet har någon motsvarighet
till det undantag som i tillämpningsförteckningen till 10 § första stycket
föreslagits beträffande riksdagens ombudsmän inte ansetts erforderlig.
Visserligen torde behovet av en sådan undantagsbestämmelse inte vara särskilt
framträdande, men eftersom enligt 10 § full offentlighet skall råda hos
ombudsmännen när det gäller enskilds personliga förhållanden, synes det
inkonsekvent att enligt 11 § sekretesskydd skall kunna förekomma i fråga
om enskilds ekonomiska förhållanden.

204

2 kap. 15 §

Stadgandet reglerar sekretessen beträffande allmänna handlingar, som
angår myndighets åtgärder för brottsbekämpning m. m. Enligt punkt 1 i
tillämpningsförteckningen till sekretessbestämmelsen skall denna tillämpas
på handlingar, som angår bl. a. åklagares verksamhet, dock inte på anmälan
som inkommit till justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän
eller handling som inkommit eller upprättats med anledning av sådan
anmälan.

Med hänsyn till justitiekanslerns ställning inom åklagarväsendet kan
ifrågasättas om berörda undantagsbestämmelse bör omfatta även justitie^
kanslern.

2 kap. 24 § första stycket

Enligt detta stadgande skall allmänna handlingar, som ej uppenbart är
av ringa betydelse, hos myndighet hållas registrerade eller så ordnade att
det utan omgång kan fastställas om handling inkommit eller upprättats.

Syftet med ett stadgande av förevarande slag torde vara dels att en myndighets
verksamhet skall kunna följas dag för dag, dels att varje mål eller
ärende hos myndigheten skall kunna överblickas vid vilken tidpunkt som
helst. 1 det förra avseendet synes nödvändigt att alla till myndigheten inkomna
och där upprättade handlingar kronologiskt förtecknas. Förteckningen
behöver väl ej vara central för hela myndigheten men bör ej heller
delas upp på mer än ett mindre antal avdelningar inom myndigheten. I det
senare avseendet måste fordras att alla till ett visst mål eller ärende hörande
handlingar sammanföres till en akt. Från säkerhets- och ordningssynpunkt
synes det vara angeläget att handlingarna i akten på något sätt
är förtecknade, t. ex. genom anteckningar i diarium eller på aktomslaget.

I den mån registrering i enlighet med det sagda inte är möjlig vid vissa
lokala myndigheter och erforderliga undantag ej lämpligen kan komma
till utiryck i lagtext torde Ivungl. Maj :t eller, efter bemyndigande, central
förvaltningsmyndighet böra äga befria från registreringsskyldigheten. Att
till myndighet inkommande tidningsklipp, reklamtryck in. in. inte skall
omfattas av registreringsskyldigheten synes knappast kräva särskilt undantagsstadgande.
I vart fall böi, till förekommande av missförstånd, beträffande
dylika handlingar ej användas uttrycket handlingar av rirtga
betydelse.

På grund av det anförda anser jag inte ifrågavarande stadgande utgöra
en helt tillfredsställande lösning av registreringsfrågan.

7 kap. 3 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser angående det straffrättsliga ansvaret
för den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § andra stycket
tryckfrihetsförordningen för offentliggörande i tryckt skrift. Sådant an -

205

svar inträder enligt förslaget bl. a. då vederbörande röjt något som han
på grund av stadgande i lag icke ägt yppa såsom vittne.

I kommitténs ovan omnämnda, för diskussion framlagda lagutkast var
utgångspunkten i förevarande avseende att, då en hemlig handling inte
straffritt kunde utlämnas för offentliggörande i tryckt skrift, ej lieller
muntliga uppgifter av hemlig natur ur samma handling borde få uppenbaras
för ändamålet. Utkastet innebar sålunda att handlingssekretessen
grundläde en motsvarande tystnadsplikt, vilken inte blott såsom hittills
gällde i allmänhet (se Nytt juridiskt arkiv avd. I 1953 s. 654) utan även
ägde tillämpning i situationer då publiceringssyfte förelåg.

Enligt kommitténs slutliga förslag kommer tystnadsplikten i nämnda
situationer att endast delvis täcka handlingssekretessens område. Det huvudsakliga
skälet härtill synes vara risken att informationsfriheten skall
inskränkas om det blir möjligt att ingripa mot allt meddelande för publicering
av uppgifter som faller inom handlingssekretessens område.

Detta skäl torde emellertid inte Vara hållbart. Risken att en tjänsteman
skall underlåta att utlämna öppna uppgifter därför att andra uppgifter är
hemliga och ej får röjas måste vara ringa. Varje tjänsteman som har tillgång
till en hemlig handling bör veta vilka uppgifter i handlingen som är
av hemlig natur och han har också, såsom nyss nämnts, i princip tystnadsplikt
beträffande dessa. Eftersom kommitténs strävan varit att i största
möjliga utsträckning begränsa handlingssekretessen och därmed även motsvarande
tystnadsplikt, synes det kunna antagas att kvarstående sekretess
tillgodoser mycket viktiga intressen. Vid detta förhållande förefaller det
inkonsekvent att tystnadsplikten eftergives just när fråga är om publicering
och alltså då den största spridningen av den hemliga uppgiften kan
förväntas.

Däremot synes det finnas andra risker som i sammanhanget förtjänar
beaktande. Sålunda kan rätten att i publiceringssyfte utlämna hemliga
uppgifter förleda tjänsteman att även eljest röja samma uppgifter och
därigenom ådraga sig straffansvar. Eftersom vittnespliktens omfattning
för tjänstemän i allmänhet inte torde te sig som en given sak, föreligger
också fara att gränsen för vad som får meddelas i publiceringssyfte ofrivilligt
skall överskridas. Kanske bör man ej heller bortse från möjligheten
att eu tjänsteman genom att ha viss rätt att utlämna hemliga uppgifter kan
vara särskilt mottaglig för påtryckningar syftande till att han även eljest
skall åsidosätta tystnadsplikten.

Mot bakgrunden av de enligt min mening övertygande skäl som kommittén
anfört till stöd för den i utkastet intagna ståndpunkten skulle måhända
förslaget kunna tolkas såsom en begränsning av sekretessen utöver
den som eljest föreslagits. Meningen torde emellertid inte vara att hemliga
uppgifter som utlämnas i publiceringssyfte skall anses tillåtna för offentliggörande.
Kommittén har nämligen uttalat att de intressen som ligger

206

bakom tryckfrihetsförordningen i allmänhet främjas bäst om publicitetsorganen
själva får ta ansvaret. Detta uttalande är väl invändningsfritt om
man enbart tänker på den i och för sig omistliga friheten alt »i tryckt
skrift yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar
samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst» (1 kap.
1 §). Men tryckfrihetsförordningen räknar uttryckligen med att särskilda
bestämmelser »till skydd för enskild rätt och allmän säkerhet» (samma
paragraf) skall iakttagas vid nämnda frihets utnyttjande. Och när det gäller
dessa inskränkningar i tryckfriheten, om vilka här är fråga, torde med
fog kunna hävdas att både enskilda och allmänna intressen bäst främjas
om ansvaret lägges på vederbörande tjänstemän. I vart fall borde, om det
skall ankomma på publicitetsorganen i stället för tjänstemännen att pröva
om vissa uppgifter är hemliga eller ej, en närmare undersökning av gällande
ansvarsregler för publicitetsorganen ha verkställts ur nu angivna
synvinkel.

På grund av det anförda finner jag mig böra förorda den i utkastet intagna
ståndpunkten i nu berört hänseende.

207

Tabell utvisande utvecklingen av den militieombudsmansämbetet åvilande arbetsbördan under
åren 1915—1967

År	Till behand-ling före-liggande ärenden	Av de under året upp-komna ärendena avsåg följande antal	Under året
anställda åtal och discipli-nära åtgärder (antal personer)	expedierade framställningar till Konungen eller statsdepar-tement	expedierade skrivelser (totala antalet)
klagomål	inspektions-anmärk-ningar m. m.
1915	436	179	220	23	12	403
1916	1 047	408	438	59	14	1 171
1917	1 319	495	455	56	13	1 310
1918	907	273	228	30	10	949
1919	717	173	255	35	2	703
1920	482	144	130	11	1	537
1921	388	145	129	12	3	551
1922	392	125	131	27	2	526
1923	379	140	128	12	3	572
1924	304	134	65	16	7	401
1925	357	123	128	4	4	463
1926	304	131	107	10	7	428
1927	279	106	115	6	3	431
1928	208	83	85	11	2	314
1929	226	64	103	8	4	351
1930	302	86	175	5	5	469
1931	358	79	221	3	7	481
1932	327	91	175	5	10	503
1933	402	87	239	13	8	629
1934	452	70	312	7	3	605
1935	459	90	292	8	6	602
1936	377	67	237	8	7	487
1937	528	85	374	17	9	708
1938	561	103	329	16	8	670
1939	707	140	432	23	6	863
1940	1 270	727	327	27	8	1 743
1941	1 574	881	378	41	14	2 381
1942	2 032	1 217	491	35	6	3 070
1943	2 571	1 561	456	67	3	4 083
1944	2 317	1 253	521	47	4	3 619
1945	1586	769	459	36	2	2 781
1946	1 053	217	546	13	4	1 532
1947	797	129	402	11	3	1 043
1948	763	107	465	18	4	979
1949	909	85	624	11	3	1242
1950	787	97	450	8	4	1 514
1951	873	no	567	7	3	1 641
1952	838	102	579	6	3	1 702
1953	804	100	590	4	2	1 523
1954	778	101	538	9	1	1 275
1955	720	66	505	6	5	1 157
1956	667	69	494	1	2	1 188
1957	704	74	504	4	3	1 185
1958	783	83	576	9	3	1 302
1959	759	93	536	8	3	1 294
1960	744	79	522	1	1	1324
1961	777	72	593	8	—	1 414
1962	782	81	560	8	—	1 537
1963	801	76	555	6	3	1411
1964	822	89	556	4	1	1 682
1965	861	87	621	13	i-	1 822
1966	877	121	606	5	1	1 803
1967	902	118	636	6	2	1 972

208

Sakregister

till militieombudsmannens åren 1950—1968 avgivna
ämbetsberättelser

Allmänfarlig vårdslöshet, i samband med flygning, 1966 s. 13.

Allmänna handlingar, gränsdragningen mellan allmänna handlingar och privata
meddelanden eller brev, 1950 s. 473, 1954 s. 229 o. 250; — vissa spörsmål
angående hemligstämpling av militära handlingar m. m., 1951 s. 109
o. 1956 s. 120; — oriktigt hemlighållande av handling angående hänvisning
av värnpliktig till psykiatrisk undersökning, 1968 s. 70; -— hemlighållande
av handlingar i upphandlingsärende, 1955 s. 158; -— vissa spörsmål
angående hemligstämplig av den i 21 § förundersökningskungörelsen
omförmälda s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga om avskaffande av
den inom försvaret rådande ordningen att förse böcker och därmed jämförliga
handlingar med anteckningen »Endast för tjänstebruk», 1957 s.
144 o. 1958 s. 197; — lagligheten i visst fall av förbehåll att handling skulle
behandlas såsom förtrolig och delgivas endast vissa befattningshavare,
1955 s. 163; — fråga om viss av ämbetsverk upprättad promemorias beskaffenhet
av allmän handling samt huruvida hinder för dess utlämnande
förelåg, 1953 s. 124; —fråga om handlingar tillkomna under utredning
verkställd av viss av ämbetsverk tillsatt utredningsman äro allmänna
handlingar, 1960 s. 109; -— av militär chef upprättade vitsord äro allmänna
och offentliga handlingar och envar äger således taga del och göra avskrift
därav, 1954 s. 205; — angående utlämnande till tidningsredaktion av fotografi
av och i allmänna handlingar förekommande upplysningar rörande
värnpliktig, 1967 s. 163; -— fråga huruvida användande i vissa fall avhandbrev
varit förenligt med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om
allmänna handlingars offentlighet, 1954 s. 214; — fråga om behov av bestämmelser
till förebyggande av att tryckfrihetsförordningens föreskrifter
om allmänna handlingars offentlighet åsidosättas genom användande av
handbrev, 1954 s. 250; —- yttrande över offentlighetskommitténs betänkande
»Offentlighet och sekretess», 1968 s. 198; -— vissa spörsmål angående
ordningen för tillhandahållande myndigheter emellan av handlingar
rörande befattningshavares hälsotillstånd, 1957 s. 107; — nya sekretessföreskrifter
för försvarets leverantörer in. fl., 1957 s. 123; — bristfälligt
handhavande av hemliga handlingar, 1959 s. 15 o. 1961 s. 31; -— inskrivningschef
har felaktigt vägrat utlämna allmänna handlingar i ärende rörande
ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, 1960 s. 104; — se
även Gallring.

Allmänna medel, se Rättegångskostnad.

Ammunition, fråga huruvida ammunition förvarats på betryggande sätt,
1961 s. 197; — fråga huruvida hemvärnschef iakttagit tillbörlig aktsamhet
och omsorg vid handhavandet av ammunition, 1965 s. 199.

209

Anbud, se Upphandling.

Anmälan, fråga till vilken militär befattningshavare anmälan om brott eller
förseelse skall ställas och ingivas, 1953 s. 72 o. 1954 s. 87; — underlåtenhet
av kompanichef att vidarebefordra anmälan i militärt mål till regementschefen,
1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att vidarebefordra
anmälan i militärt mål till militärbefälhavaren, 1959 s. 93; —
dröjsmål med ingivande av anmälan rörande militärt brott, 1957 s. 41; —
påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan, 1958
s. 17; — vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå
värnpliktig med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89; — se
även Militärförhör.

Anslag, felaktig utanordning från anslag, 1963 s. 33 o. 1964 s. 13; — bristande
kontroll av anslag, 1964 s. 13.

Anstånd, med tjänstgöring, se Inskrivningsförordningen.

Anställning, fråga om riktigheten av ämbetsverks anställningsbeslut med
hänsyn till den anställdes förhållande till enskild sammanslutning, 1963
s. 229.

Anställningsansökan, se Tjänsteväg.

Anställningssökande, se Tjänstetillsättning.

Arbetstid, fråga om underlåtenhet att iakttaga av myndighet föreskrivna arbetstider,
1963 s. 13.

Arrende, fråga om befattningshavare eftersatt kronans intresse vid handläggning
av arrendefrågor rörande Ravlunda skjutfält, 1958 s. 155.

Arrest, se Arrestantkort, Arreststraff, Militärhäkte, Verkställighet av disciplinstraff.

Arrestantkort, bristfälliga anteckningar i arrestantkort angående den gärning
bestraffningen avsett, 1955 s. 121; — arrestantkort skall icke upprättas
beträffande förvarsarrestant med mindre denne blivit att jämställa
med häktad, 1957 s. 74; — fråga om tidpunkten för arrestantkorts insändande
till militieombudsmannen, 1965 s. 171.

Arreststraff, fråga om ändrade bestämmelser angående användning av arreststraff
beträffande inom försvaret anställd personal, 1959 s. 243; —
avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff, 1951 s. 79 o. 1955 s. 101;
— fråga om skäl förelegat för uppskov med eller avbrott i verkställighet
av arreststraff, 1959 s. 116 o. 1961 s. 55; — fråga om riktigheten av att
arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts, 1965
s. 154; — fråga huruvida hinder att verkställa arreststraff bör föranleda
straffets åläggande med tjänstgöring eller uppskov med verkställigheten,
1952 s. 176 o. 1953 s. 267; — fråga huruvida då arreststraff ådömes befälselev
tjänstens krav bör föranleda straffets åläggande med tjänstgöring,
1958 s. 61; — skyldighet för värnpliktig att för eftertjänst kvarbliva vid
sitt förband utgör ej skäl att uppskjuta verkställighet av arreststraff till
dess eftertjänsten fullgjorts, 1958 s. 64; — två särskilda arreststraff ålag -

210

da i stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — vissa spörsmål rörande
straffarrestants sysselsättande med arbete under arresttiden, 1957 s. 74 o.
1962 s. 74; — straffarrestants rätt till läsning, 1966 s. 237; — fråga om
löneavdrags storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965

s. 258; — se även Militärhäkte, Nöjdförklaring, Verkställighet av disciplinstraff.
Jfr Arrestantkort, Fullföljd.

Arvodesbefattning, innehavare av arvodesbefattning är skyldig att fullgöra
även till befattningen ej direkt hänförlig tjänstgöring vartill han beordras,

t. ex. såsom dagbefäl, 1953 s. 141; —- fråga huruvida innehavare av arvodestjänst
kunnat kommenderas att utöva annan tjänst, 1968 s. 158; — se
även Kommendering.

Aspirant, vissa frågor berörande aspiranternas förhållande å kryssaren
Gotland under vinterexpeditionen 1948—49, 1950 s. 385.

Attest, oriktig, 1963 s. 33.

Auditör, åligger att utöva en allmän kontroll över rättsärendena vid det
förband, där han tjänstgör, 1950 s. 10 o. 1951 s. 108; — fråga om skyldighet
för auditör att lämna anvisningar beträffande förandet av rättsvårdsblanketter
vid förbandet, 1955 s. 121; — bristande noggrannhet vid
handläggning av disciplinmål, 1958 s. 67, 1962 s. 51, 1965 s. 105 o. 1968 s.
13; — innebörden i vissa hänseenden av föreskriften att auditör skall
kontrasignera beslut i disciplinmål, vari han avgivit yttrande, 1951 s. 203,
1956 s. 86 o. 1958 s. 71, jfr 1961 s. 87; — fråga angående omfördelning i
visst fall av meddelade auditörsförordnanden, 1952 s. 247 o. 1953 s. 236; —
skiljaktig mening i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217.

Avdelning av krigsmakten, se Domstol.

Avlöning, föreskrifter rörande löneavdrag för förvarsarrestant, 1954 s. 246;
— se även Anställning. Jfr Traktamente.

Avsked, spörsmål huruvida underofficer i samband med ansökan om avsked
utsatts för obehörig påtryckning samt om avskedsbeslut bort meddelas
utan att dessförinnan pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Avskrivning, av för kronan uppkommen skada eller förlust, se Ersättningsmål.

Avstängning, ändrade bestämmelser beträffande förutsättningarna för att
befattningshavare vid krigsmakten skall för brottsligt förfarande kunna
avstängas från tjänstgöring, 1956 s. 174.

Befordran, fråga huruvida överfurir som de senaste åren ej fullgjort trupptjänstgöring
kunnat befordras till rustmästare, 1962 s. 169; — fråga huruvida
befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltarbeställningar, 1965 s. 209.

Befäl, förhållandet mellan olika befälskategorier, 1950 s. 415; — se även
Fartyg.

211

Befälsrätt, korpral har endast under särskilda förutsättningar befälsrätt över
menig i vad avser allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, 1953
s. 64; — militärläkares befälsrätt, 1954 s. 81 o. 1963 s. 182.

Befästning, studiebesök i Bodens fästning, 1953 s. 186; — föreskrifter angående
studiebesök vid befästningar, 1953 s. 187.

Behandlings- och kontrollfall, se Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Belysningsanordningar, fråga om belysningsanordningar å militära släpfordon,
1962 s. 124.

Beredskapskungörelsen, fråga om ändring i beredskapskungörelsen, 1961
s. 222.

Beredskapsövning, yttrande i anledning av remiss om ändrad lagstiftning
rörande skyldighet att fullgöra beredskapsövning, 1952 s. 281.

Besiktningsgrupp, se Läkarbesiktning.

Besiktningskungörelse, yttrande i anledning av remiss angående förslag till
mönstringskungörelse, 1952 s. 293.

Beslag, se Spritdrycker.

Beslut, fråga om slutligt beslut av domstol bör upptagas i domstolens protokoll
eller avfattas i särskild handling, 1959 s. 113; — fråga om skyldighet
för domstol att vid prövning av talan i fullföljda disciplinmål och ersättningsmål
lämna motivering för sitt beslut, 1951 s. 198; — delgivning av
beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o. 1956
s. 114; — se även Auditör, Disciplinmål, Ersättningsmål, Fullföljd, Fullföljdsrätt.

Bestickning, 1963 s. 33.

Betyg, fråga om i visst fall regementschef äger ompröva av skolchef meddelat
godkännande betyg, 1959 s. 173; — se även Tjänstgöringsintyg.

Bevisning, bevisprövning i disciplinmål, 1950 s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65.

Bil, användande av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s.
115, 1964 s. 47 o. 111, 1968 s. 23, jfr 1957 s. 27; — se även Transport.

Bisyssla, tillstånd att förena tjänst med annan verksamhet bör ej få föranleda
förkortning av tjänstgöringstiden i den ordinarie befattningen, 1951
s. 149; — fråga om tillstånd till innehav av bisyssla, 1962 s. 145 o. 1963
s. 13.

Bodens fästning, se Befästning.

Bostadsbidrag, se Familjebidrag.

Bostadsförmedling, fråga om befattningshavare vid Försvarets bostadsförmedling
otillbörligt utnyttjat sin ställning för att skaffa sig ekonomisk
fördel, 1959 s. 197.

212

Brand, fråga om ansvar för uppkommen skogsbrand samt åtgärder till förekommande
av bränder, 1962 s. 110.

Brottsbalk, yttrande över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, 1954
s. 267.

Byggnadsminnesmärken, fråga i samband med rivning av kronan tillhörig
byggnad om tillämpning av vissa föreskrifter om byggnadsminnesmärken,
1965 s. 249.

Båtar, fråga om utlåning av marinen tillhöriga båtar till personal vid marinen,
1964 s. 205.

Civil befattningshavare, förfarandet vid disciplinär bestraffning av civil befattningshavare,
1952 s. 186 o. 1956 s. 88; — disciplinär bestraffning av
civil tjänsteman för försumlighet vid handläggning av ersättningsärende,
1952 s. 127; — disciplinär åtgärd mot översköterska för underlåtenhet
att, sedan värnpliktig anmälts vara svårt sjuk, tillkalla läkare eller själv
undersöka huruvida behov av omedelbar vård förelåg, 1966 s. 139; —
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80; — formen för samt avfattningen och delgivningen av beslut
om disciplinär bestraffning av civil befattningshavare, 1956 s. 88; —
fråga om utfärdande av bestämmelser angående åtal och disciplinär bestraffning
i avseende å civila befattningshavare vid försvaret, 1955 s. 202
o. 1959 s. 250; jfr även 1956 s. 91; — se även Polismyndighet.

Civil verksamhet, fråga huruvida militär sjukvårdspersonal kunnat beordras
medverka vid förflyttning av civila sjukhuspatienter, 1967 s. 190; — fråga
huruvida flottilj chef ägt tillåta helikoptertransport för tillgodoseende av
civilt intresse, 1968 s. 148; — se även Kommendering, Tävlingar.

Cykeltolkning, se Tolkning.

Dagbefäl, har befälsrätt över förbandets personal i den utsträckning som erfordras
för dagbefälstjänstens utövande, 1954 s. 78; — har skyldighet
att mottaga fullföljdsinlaga, 1950 s. 437 o. 1951 s. 206; — flygteknikers
åligganden i fråga om dagbefälstjänst, 1954 s. 120; — se även Arvodesbefattning.

Delgivning, av dom och beslut i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman,
1952 s. 170 o. 1956 s. 114; — av beslut om disciplinär bestraffning
av civil befattningshavare, 1956 s. 88; — av auditörs skiljaktiga mening
i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s. 217; — av överordnad myndighet
anbefalld delgivning av beslut må icke fördröjas i avvaktan på
klarläggande av fråga i det ärende beslutet avser, 1959 s. 169.

Disciplinbot, sjötillägg och flygtillägg skola ej tagas i betraktande vid bestämmande
av disciplinbotsbelopp, 1951 s. 164; — ej heller mässpenningar,
1951 s. 222; — fråga om åtgärder för rättelse då på grund av felaktig
tillämpning av gällande författningsbestämmelser disciplinbot blivit bestämd
till för högt belopp, 1951 s. 221 o. 1953 s. 232; — fråga om löneavdrags
storlek vid disciplinstraff för krigsmän, 1964 s. 232 o. 1965 s. 258;

213

— fråga om återbetalning av för högt beräknade disciplinbotsbelopp, 1965
s. 259; — sammanträffande av disciplinbots- och arreststraff, 1961 s. 62.
Jfr Fullföljd.

Disciplinmål, bristande noggrannhet vid handläggning av disciplinmål, 1958
s. 67, 1962 s. 51, 1965 s. 105 o. 1968 s. 13; — bevisprövning i sådana mål, 1950
s. 15, 25 o. 206, 1961 s. 65; — fråga när bestraffningsbeslut i disciplinmål
skall anses ha blivit meddelat och således såvitt ankommer på den bestraffningsberättigade
blivit definitivt, 1950 s. 217; — fråga om samtidigt användande
för olika förseelser av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950
s. 217; — fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — två särskilda arreststraff ålagda i
stället för gemensamt straff, 1956 s. 84; — förutsättning för bestraffning
i disciplinär ordning av person, mot vilken åtal i annat militärt mål är
anhängigt vid domstol, 1951 s. 82 o. 195, 1953 s. 83; — fråga huruvida
icke militärt brottmål bort hänskjutas till åklagaren jämlikt 22 § första
stycket 7. militära rättegångslagen, 1966 s. 168; — avfattningen av straffbeslut
i fråga om angivandet av den gärning bestraffningen avsett, 1951
s. 83 o. 202, 1955 s. 99, 1956 s. 84 o. 1961 s. 105, jfr även 1956 s. 88; —
straff ålagt för icke straffbar gärning, 1950 s. 196, 1961 s. 15, 1962 s. 51
o. 1965 s. 105; — fråga huruvida värnpliktig, som på grund av olämpligt
uppträdande på allmän plats under fritid förts till sin förläggning och
meddelats förbud att lämna denna, kunnat bestraffas för överträdelse av
förbudet, 1966 s. 153; — ansvarsfråga kan ej upptagas till prövning i
disciplinär ordning sedan åklagaren beslutat att ej anställa åtal, 1954 s.
97, jfr även 1956 s. 89—90; — fråga om bestraffningsberättigad chef äger
avskriva mål angående brott som misstänkes ha förövats under inflytande
av själslig abnormitet, 1965 s. 154; -— fråga om straffbeslut kunnat grundas
enbart på polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966
s. 149; •— fråga huruvida värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt
förband frivilligt inställt sig vid annat förband och där tillhandahållits
biljett för återresa, kunnat i disciplinmål åläggas ersätta biljettkostnaden,
1966 s. 171; — bestraffningsberättigad befattningshavare som meddelat
beslut i disciplinmål skall egenhändigt underteckna beslutet, 1958
s. 91; — fråga om införande av möjlighet för domstol att till annan domstol
överflytta mål angående klagan över beslut i disciplinmål eller ersättningsmål,
1964 s. 218 o. 1966 s. 241; — se även Anmälan, Auditör,
Förundersökning, Militärförhör, Tjänsteväg.

Disciplinär bestraffningsrätt, fråga om bestraffningsrätt då befälsrätt är fördelad
å flera bestraffningsberättigade befattningshavare, 1959 s. 212 o. 1960
s. 236; — förordnande för befattningshavare som har lägre tjänsteställning
än regementsofficer att utöva bestraffningsrätt, 1951 s. 193, 1956 s. 78 o.
1961 s. 87; — fråga huruvida bestraffningsrätt tillkommer chef för krigsorganiserat
förband, 1954 s. 94, styresman för central flygverkstad, 1958
s. 75, cheferna för centrala flygmaterielförrådet i Arboga och flygförvaltningens
centralförråd för intendenturinateriel i Västerås, 1958 s. 200; —
fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare undandragit sig
att i den utsträckning som bort ske utöva sin disciplinära bestraffningsrätt,
1956 s. 93; — fråga huruvida sådan befattningshavare ägt överlämna
mål till chefen för det förband, där den misstänkte var truppregistre8—670361.
Militieombudsmannens ämbetsberättelse

214

rad, 1957 s. 32; — se även Civil befattningshavare, Infanteribefälhavarc.
Jfr Tjänstgöringsplats.

Disciplinär åtgärd, mot civil befattningshavare, se Civil befattningshavare.

Dispensärregister, se Frikallelse.

Dom. av dom i militärt brottmål skall framgå att domen avser sådant mål,
1956 s. 109; — domskäl i fråga om straff mätning, 1959 s. 113; — delgivning
av dom i militärt brottmål som rör ansvar å krigsman, 1952 s. 170 o.

1956 s. 114; — underlåtenhet att i rätt tid avsända domsbevis till militär
myndighet, 1954 s. 99; — fråga om behörighet att underteckna domsbevis,
1961 s. 90; — se även Fullföljd, Undanhållande. Jfr Protokoll.

Domsbevis, se Dom.

Domstol, för »den avdelning, till vilken den misstänkte hör», 1953 s. 94 o.

1957 s. 32; — mål som har karaktär av såväl tull- som militärmål skall
handläggas vid tullmålsdomstol, 1960 s. 77; — se även Ersättningsmål,
Fullföljd, Förvarsarrest, Hovrätt, Militära mål, Protokoll, Prövningstillstånd,
Rättegångskostnad, Tjänstledighet, Trafikmål, Åtal.

Domstolsfråga, behörighet för domstol att till bedömande upptaga av administrativ
myndighet prövad fråga om skyldighet för fast anställd furir att
kvarstå i tjänst, 1950 s. 320.

Domvilla, se Rättegångsfel.

Driftvärnet, se Hemvärnet.

Drivmedelsförråd, se Instruktion.

Eftertjänst, för frågan om eftertjänst är det av betydelse att en riktig gränsdragning
göres mellan utevarobrott och andra brott, 1956 s. 144 o. 1961
s. 65; -—- angivandet i dom och straff beslut vid utevarobrott av tiden för
bortovaron är av betydelse för bestämmandet av eftertjänst för den dömde,
1956 s. 86 o. 1961 s. 95; — fråga om ändrade bestämmelser rörande
värnpliktigas fullgörande av eftertjänst, 1956 s. 181, 1957 s. 143, 1958 s.
203 o. 1960 s. 235; — värnpliktiga böra underrättas om innebörden av bestämmelserna
om eftertjänst, 1958 s. 93; — se även Arreststraff.

Egenmäktigt förfarande, se Tjänstefel.

Endast för tjänstebruk, se Allmänna handlingar.

Entledigande, se Domstolsfråga.

Ersättning, för skada vid militär övning till följd av att säkerhetsföreskrifter
blivit åsidosatta, 1955 s. 188; — för läkarintyg, 1957 s. 130 o. 1960 s. 242;
— se även Rättegångskostnad, Skadestånd, Tjänstemissbruk, Uppfinning.

Ersättningsmål, militärt brottmål där kronan är målsägande och förlusten
eller skadan överstiger 200 kronor skall hänskjutas till åklagaren även
för det fall att den bestraffningsberättigade finner att skadan eller förlus -

215

ten bör avskrivas, 1951 s. 97; — bestraffningsberättigad befattningshavare
som meddelat beslut i ersättningsmål skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — olämplig formulering av skrivelse med krav på ersättning
för förkommen materiel, 1954 s. 126; — vissa spörsmål rörande
handläggningen av ersättningsmål avseende flera förluster av materiel
under samma persons ansvar, 1957 s. 83; — vissa spörsmål rörande
bestraffningsberättigad chefs befattning med handläggning av fråga om
ersättning för förkommen eller skadad materiel, när den bestraffningsberättigade
själv är närmast ansvarig för materielen, 1957 s. 80; — fråga
om ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit i skyldigheten att taga
vård om honom tilldelat vapen, 1967 s. 101; — fråga om ändrade bestämmelser
angående ersättningsmål, 1960 s. 252; — fråga om behandlingen
vid domstol av överklagat ersättningsmål vari åklagaren medgivit klagandens
yrkande, 1964 s. 94; — se även Disciplinmål, Materiel.

Expedition, se Gallring.

Expeditionsskyldighet, se Dom, Rättegångskostnad.

Expeditionstjänst, se Tjänstemeddelande.

Explosiva varor, förvaring av explosiva varor i strid mot gällande föreskrifter,
1967 s. 81.

Expropriation, fråga i samband med planerat förvärv av skogsmark om
stamräkning å marken kunnat företagas utan fastighetsägarens medgivande,
1966 s. 201.

Facklig verksamhet, se Förening.

Fackutbildningskurs, anlitande av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare vid läkarbesiktningar och sjukvisitationer, 1952 s. 14; — tililämpning
av bestämmelserna om facktjänstgöring för värnpliktiga läkare,
1965 s. 257.

Familjebidrag, fråga om ansökan om bostadsbidrag skett i vederbörlig ordning,
1966 s. 215.

Fartyg, kommunikationerna med land vid mottagningar under kryssaren
Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 339; — vattenförsörjningen
ombord under samma expedition, 1950 s. 372; — 1''allrepshonnör, 1950
s. 396; — förhållandet mellan fartygsledning och besättning under kryssaren
Gotlands nämnda expedition, 1950 s. 397; — förhållandet mellan
olika personalkategorier ombord under samma expedition, 1950 s. 406; —
roderstyrmans åligganden vid navigering, 1950 s. 225; — fråga om begränsning
av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering av tull- och
skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164; — utredning föranledd av
den marinen tillhöriga bogserbåten Barbaras förlisning, 1953 s. 146; -— se
även Båtar, Representation, Vakttjänst.

Fast anställd, se Domstolsfråga.

Flyghaveri, förfarandet vid utredning av haverier inom flygvapnet, 1959
s. 219 o. 1960 s. 237; — frågor huruvida haverikommissions utredning av
flyghaveri skett på tillfyllestgörande sätt och om erforderligt samråd

216

mellan kommissionen och vederbörande åklagare ägt rum, 1967 s. 128; —
spörsmål angående flygledningens inställning till flyghaveriers utredande,
1967 s. 144; — fråga om flygledningens skyldighet att granska utredningsrapport,
1968 s. 124; — se även Förundersökning.

Flygning, frågor om allmänfarlig vårdslöshet, bristfällig säkerhetsutrustning
samt flygning utanför angivet övningsområde, 1966 s. 13; — spörsmål
angående olycksriskerna vid militär uppvisningsflygning, 1967 s.
108; — fråga om ansvar vid risk för kollision mellan trafikflygplan och
militärt flygplan vilket föraren ovetande kommit in i luftled, 1968 s. 124;
— se även Civil verksamhet, Övningsflygning.

Flygplan, fråga om säkerhetsanordningar vid stamning och uppkörning av
motor till reaktionsdrivet flygplan, 1961 s. 148.

Flygtekniker, se Dagbefäl, Sjukredovisning.

Flygtillägg, se Disciplinbot.

Folkrätt, fråga om undervisningen inom krigsmakten rörande krigets lagar
och bruk, 1964 s. 240.

Forum, yttrande över förslag om begränsning av forum privilegiatum, 1966
s. 243; — se även Disciplinmål, Åtal.

Framställning, se Tjänsteväg.

Frikallelse, värnpliktig har på grund av simulation felaktigt frikallats från
tjänstgöringsskyldighet, 1950 s. 153; — militärläkare har i strid med utfärdad
föreskrift låtit en till tjänstgöring inkallad värnpliktig träda i
tjänst, oaktat denne var upptagen såsom lungtuberkulosfall i dispensärregister,
1956 s. 28, 1957 s. 15 o. 1958 s. 15; — militärläkare har underlåtit
att i anseende till innehållet i företett läkarintyg tillse att en värnpliktig
befriades från repetitionsövning, 1956 s. 42.

Fritid, fråga om tillämpning av bestämmelserna rörande manskaps fritid i
fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom delvis tjänstbar, 1960 s.
153 o. 1961 s. 150; — fråga om sjukredovisad personals rätt att under fritid
vistas utanför kasernområde, 1968 s. 185; — fråga huruvida värnpliktig,
som på grund av olämpligt uppträdande på allmän plats under fritid
förts till sin förläggning och meddelats förbud att lämna denna, kunnat
bestraffas för överträdelse av förbudet, 1966 s. 153; — fråga om kompanichefs
befogenhet att på grund av värnpliktigs förhållande i tjänsten meddela
denne förbud att under fritid lämna förläggningsområde, 1966 s. 158.
Jfr Ledighet.

Fritidsundervisning, fråga huruvida värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut
icke får lämna kompaniförläggningen äger deltaga i frivillig fritidsundervisning
utom kompaniförläggningen, 1952 s. 183.

Frivillig befälsutbildning, kapten har såsom ledare för frivilliga befälsutbildningskurser
gjort oriktiga anteckningar om kursdeltagares närvaro vid
utbildningen, 1956 s. 51.

217

Frivillig försvarsorganisation, vissa spörsmål angående uppsägning av med
medlem i frivillig försvarsorganisation ingånget krigsfrivilligavtal, 1956
s. 123.

Fullföljd, av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192; — ifrågasatt utformning av bestämmelser
om fullföljd mot beslut om disciplinär bestraffning av civila befattningshavare
inom försvarsväsendet, 1955 s. 207, jfr 1956 s. 90.

Fullföljdsinlaga, se Dagbefäl.

Fullföljdsrätt, åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149.

Fullföljdstid, beräkning av tid för talan mot beslut i disciplinmål om åläggande
av arrest, 1951 s. 197. Jfr 1950 s. 437 o. 1951 s. 206.

Fylleri, förhållandet mellan straffbestämmelserna ill kap. 10 § och 26 kap.
15 § strafflagen, 1951 s. 186; — förhållandet mellan straffbestämmelserna
för fylleri och för onykterhet i tjänsten, 1955 s. 96 o. 1958 s. 58; — beslag
å och förverkande av spritdrycker m. m. vid fylleri, 1957 s. 44, 1960
s. 246 o. 1961 s. 214; — åtgärder i samband med beivran av fylleriförseelser
under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 377;
— straff för fylleri felaktigt ålagt i fall då berusad utan egen vilja förts
från enskilt till militärt område, 1961 s. 15; — straff för fylleri ålagt
oaktat förutsättningar därför ej förelegat, 1962 s. 51 o. 1965 s. 105; — se
även Resning.

Fånge, se Krigsfånge.

Fångförteckning, yttrande i anledning av remiss angående ifrågasatt upphörande
av skyldigheten för fångvårdsanstalter m. fl. att avlämna fångförteckningar,
1952 s. 284.

Fästning, se Befästning.

Förargelseväckande beteende, jfr Oskickligt beteende.

Förband, samarbete mellan truppförband och det civila samhället, 1954 s.
265; — se även Tillhörighet till förband. Jfr Tjänstgöringsplats.

Förening, fråga huruvida offentliga organ obehörigen ingripit i föreningsrätt
dels genom att enskild förening anmodats lämna vissa upplysningar
rörande sin verksamhet och dels genom att om föreningen uttalats att
samarbete med föreningen icke kunde rekommenderas, 1954 s. 153; -—
fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med ledamot av elevförenings
styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet och at.t
därvid påfordra framvisande av en från föreningen till visst riksdagsutskott
avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — fråga huruvida styckjunkare och
armétekniker genom yttranden vid facklig sammankomst överträtt vissa
föreskrifter i tjänstereglementet för krigsmakten, 1965 s. 183.

218

Förening av tjänster, se Bisyssla.

Förenta Nationerna, frågor om svensk FN-personals uppträdande under
oroligheter i Kongo och om undervisningen inom krigsmakten rörande
krigets lagar och bruk, 1964 s. 240; — vissa frågor rörande rättsskipningen
vid de svenska FN-kontingenterna, 1967 s. 213; — felaktig handläggning
vid truppregistreringsmyndigliet av ansökan om anställning i
FN-bataljon, 1965 s. 204; — fråga huruvida svensk officer, som ställts till
FN:s förfogande för tjänstgöring såsom observatör, under denna tjänstgöring
varit att anse som krigsman enligt 21 kap. 20 § brottsbalken (26
kap. 21 § strafflagen), 1966 s. 179; — fråga om rätt för medlem av svensk
FN-kontingent att bära vapen som ej tilldelats honom i tjänsten, 1967 s.
177.

Förhandlingsrätt, fråga om på vilket sätt myndighet bör vara representerad
vid muntlig förhandling jämlikt kungörelsen angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän, 1951 s. 127; — yttrande i anledning av remiss avutredning
angående stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt,
1953 s. 263; — yttrande över lagförslag angående de offentliga tjänstemännens
förhandlingsrätt, 1965 s. 268; — yttrande över förslag till bemyndiganden
och författningsändringar avseende riksdagens verk, föranledda
av statstjänstemannalagens ikraftträdande, 1966 s. 258.

Förhör, förhör rörande brott eller förseelse får av befattningshavare vid
krigsmakten icke utan särskilt förordnande hållas annat än i och för utövande
av honom tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätt,
1955 s. 51, 1956 s. 15 o. 1961 s. 71 ; — innebörden av skyldigheten för bestraffningsberättigad
befattningshavare att i vissa fall personligen höra
den misstänkte, 1951 s. 197; — furir som genom att nattetid väcka och
förhöra värnpliktiga sökt utröna vem som gjort sig skyldig till viss ordningsförseelse
har ådömts straff för tjänstefel, 1951 s. 37; — bristande
hänsyn från förhörsledares sida gentemot den hörde, 1955 s. 24, 1956 s.
15 o. 1961 s. 47; -— fråga om befogenhet för skolchef att hålla förhör med
ledamot av elevförenings styrelse rörande av föreningen handlagd angelägenhet
och att därvid påfordra framvisande av en från föreningen till
visst riksdagsutskott avlåten skrivelse, 1961 s. 113; — bristfälligt förhör
i tillrättavisningsärende, 1967 s. 165; — se även Utredning.

Förkommen materiel, se Ersättningsmål, Kroppsvisitation, Materiel.

Förlisning, se Fartyg.

Förläggning, brister i hygieniskt avseende beträffande förläggningsförhållandena
vid vissa förband, 1954 s. 113 o. 1963 s. 267; — brister i sanitärt
hänseende inom lägerplats å skjutfält, 1963 s. 270; —- fråga huruvida regementschef
vidtagit erforderliga åtgärder beträffande viss personals förläggning,
1968 s. 175; — skiftning av kojer och sängkläder i manskapsoch
aspirantmässar under kryssaren Gotlands vinterexpedition 1948—49;
1950 s. 358; — underofficerarnas förläggningsförhållanden under samma
expedition, 1950 s. 380. Jfr Vapenfria värnpliktiga.

219

Förmanskap, missbruk av, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189, 1964
s. 68, 1966 s. 112 o. 1968 s. 23. Jfr Tävlingar.

Förolämpning, se Missfirmelse.

Förordnande, föreskrifter om förordnande av värnpliktigt befäl har meddelats
i strid mot generalorder, 1965 s. 226.

Förplägnad, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135.

Förskott, oriktig förvaring av kontanta förskottsmedel och innehav av sådana
medel till för stort belopp, 1950 s. 172 o. 1951 s. 13; -— handhavande
och redovisning av förskott för tjänsteresa, 1958 s. 97; — vissa spörsmål
rörande s. k. stående förskott för tjänsteresor, 1962 s. 138; -— inventering
av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Försvarets läroverk, fråga om avgången officersaspirants rätt att undergå
omprövning vid försvarets läroverk, 1963 s. 257; — se även Tjänsteförbindelse.

Försvarsupplysning, se Upplysningsverksamhet.

Förtursmål, fråga i visst fall huruvida till hovrätt fullföljt mål, däri underrätten
dömt till arreststraff, varit att behandla såsom förtursmål, 1957
s. 47.

Förundersökning, innebörden av föreskriften i 22 § första stycket militära
rättegångslagen att under där angivna förutsättningar mål skall hänskjutas
till åklagare då på grund av anmälan eller eljest bestraffningsberättigad
befattningshavare erhållit kännedom om brott av beskaffenhet som
avses i lagrummet, 1952 s. 158 o. 1966 s. 168; — innebörden av stadgandet
i samma paragraf första stycket punkten 1 att mål skall hänskjutas
till åklagare om i målet finnes annan målsägande än kronan, 1951 s. 193,
1952 s. 153, 1953 s. 98 o. 1957 s. 30; — fråga om flottilj chefs skyldighet
att genast till åklagaren hänskjuta mål angående flyghaveri, 1967 s. 108;
—- fråga rörande tillämpning av föreskriften i 22 § militära rättegångslagen
om till vilken åklagare militärt mål skall hänskjutas, 1953 s. 94 o.
1957 s. 32; — åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från olika
flottiljer bör avgöras i ett sammanhang av en och samma åklagare, 1967
s. 122; — fråga huruvida bestraffningsberättigad befattningshavare utan
giltiga skäl överlämnat militära mål till behandling av åklagarmyndighet
och domstol, 1956 s. 93; — den omständigheten att tvekan råder om en
gärnings straffvärdhet och rättsliga rubricering utgör i och för sig i regel
icke skäl för målets hänskjutande till åklagaren, 1956 s. 101; — angående
rätt för bestraffningsberättigad befattningshavare att i disciplinmål,
där icke genom hans försorg kan erhållas nöjaktig utredning, låta målet
förfalla, 1953 s. 231; — yttrande över framställning om ändring i 13 §
förundersökningskungörelsen, 1955 s. 209; — vissa spörsmål rörande
hemligstämpling av den i 21 § förundersökningskungörelsen omförmälda
s. k. stora biografien, 1957 s. 115; — fråga rörande vem det åligger att
jämlikt 80 § andra stycket militära rättegångslagen underrätta vederbörande
bestraffningsberättigade befattningshavare om att förundersökning
inletts i militärt mål, 1957 s. 37; — fråga huruvida mål kunnat av -

220

göras i disciplinär ordning därest gärningen bedömts såsom olovligt brukande,
1957 s. 27; — se även Utredning, Åtal.

Förundersökningsprotokoll, jfr Förundersökning, Vittneskallelse.

Förvaltning, fråga om effelctivisering av krigsmaktens ekonomiska förvaltning,
1959 s. 258; — yttrande över besvärssakkunnigas betänkande »Lag
om förvaltningsförfarandet», 1966 s. 246.

Förvar, fråga om fel förelupit vid beslut om tagande i förvar, 1960 s. 84.

Förvarsarrest, fråga om behörighet för bestraffningsberättigad befattningshavare
att förordna om upphörande av förvarsarrest i till åklagare hänskjutet
mål, 1951 s. 196; — avräkning av tid för förvarsarrest å arreststraff,
1951 s. 79 o. 1955 s. 101; — domstols förordnande om förvarsarrests
bestånd, 1956 s. 106 o. 1951 s. 199; — spörsmål dels huruvida åklagare
då han till rättens prövning hänskjuter fråga om förvarsarrests bestånd
äger självständigt åberopa grund för förvarsarresten, dels ock huruvida
full bevisning om begången förseelse utgör förutsättning för förordnande
om förvarsarrest, 1963 s. 201; — förvarsarrest ålagd jämlikt
30 § första stycket 2. militära rättegångslagen skall ej bestå om förutsättning
för hemförlovning av arrestanten inträtt, 1958 s. 86; — fråga
om förutsättningar för dels tagande i förvarsarrest och dels förvarsarrests
bestånd, 1963 s. 104; — om förandet, såvitt angår förvarsarrestanter,
av den i 55 § militära rättsvårdslcungörelsen omförmälda förteckningen,
1958 s. 91; — om förandet av sistnämnda förteckning i fall då
omhändertagen förvarats i annan lokal än militärhäkte, 1967 s. 105; —
se även Arrestantkort, Avlöning, Verkställighet av disciplinstraff.

Förverkande, se Spritdrycker.

Gallring, av expeditions- och arkivhandlingar, 1950 s. 473, 1954 s. 262 o.
263, 1957 s. 185, 1960 s. 251 o. 1961 s. 221; — gallringsbara rättsvårdshandlingar
böra i regel förvaras för sig, 1955 s. 126; — felaktig utgallring
av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102, av betygshandlingar, 1961
s. 158.

Granatgevär, se Skjutning.

Granskningsnämnd, fråga om granskningsnämnds sammansättning, 1960 s.
98; — förbandschef ansvarig för att värnpliktiga, som vid inskrivning
hänförts till besiktningsgrupp 3 eller 4, prövas av granskningsnämnd,
1951 s. 16 o. 1952 s. 13; — plutonchef har utan bemyndigande av sin
kompanichef hänvänt sig till granskningsnämndens ordförande angående
en värnpliktig i plutonen, 1956 s. 61; — fråga om förtydligande av
bestämmelserna i inskrivningsförordningen med avseende å granskningsnämnds
befogenheter, 1957 s. 172 o. 1960 s. 234; — vid granskningsnämnds
sammanträde närvarande värnpliktig har ansetts skola beredas
tillfälle att yttra sig innan nämnden meddelar beslut beträffande honom
samt äga rätt att på begäran få upplysning om grunderna för beslutet,
1966 s. 221.

Gudstjänst, fråga om militär personals deltagande i gudstjänst och korum,
1958 s. 213 o. 1959 s. 211.

221

Handbrandsläckningsmateriel, kontroll av, 1966 s. 238.

Handbrev, se Allmänna handlingar.

Handgemäng, säkerhetsföreskrifter vid handgemäng, 1953 s. 918.

Handgranatkastning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid handgranatkastning,
1952 s. 75, 1953 s. 13 o. 1954 s. 15.

Handläggning, vid försvarsgrensstab av transportansökning, 1964 s. 129; —
åtal mot civil tjänsteman för bl. a. dröjsmål med handläggning av ärende,
1965 s. 80, mot läkare för underlåtenhet att besvara i tjänsten mottagna
skrivelser, 1968 s. 35; —felaktig handläggning vid truppregistreringsmyndighet
av ansökan om anställning i FN-bataljon, 1965 s. 204; — felaktig
handläggning inom central förvaltningsmyndighet av där anhängigt ärende,
1967 s. 202; — fråga huruvida byrådirektör vid centralt ämbetsverk
handlagt vissa ärenden utan onödig tidsutdräkt och lämnat korrekta uppgifter
därom i ärendeförteckningar till justitiekanslern, 1968 s. 84. Jfr
Civil befattningshavare, Tjänsteväg.

Handräckning, värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser av chef
ställts till förfogande som drevkarlar vid älgjakt, 1961 s. 173. Jfr Mäss,
Tävlingar.

Handräckningstjänst, fråga om värnpliktigas utnyttjande i sådan tjänst vid
repetitionsövning, 1959 s. 137; — missbruk av förmanskap genom otillbörlig
kommendering till handräckningstjänst, 1963 s. 189.

Hemförlovning, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring,
1960 s. 149; — fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom.
inskrivningsförordningen att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda
hemförlovning, 1964 s. 184; — fråga om beräkning av hemförlovningsdag
på grund av sådan frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 §
1 mom. inskrivningsförordningen, 1965 s. 175; — fråga om fel begåtts genom
att läkarintyg i samband med hemförlovning och beslut därom ej daterats
den dag de utfärdats, 1968 s. 104; — se även Förvarsarrest.

Hemligstämpling, se Allmänna handlingar.

Hemvärnet, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224; —■ fråga om
ansvar och ersättningsskyldighet då driftvärnsman brustit i skyldigheten
att taga vård om honom tilldelat vapen, 1967 s. 101.

Hot mot krigsman, se Våld.

Hovrätt, se Förtursmål, Militära mål, Protokoll, Referent.

Hår, fråga om värnpliktig varit skyldig att ha sitt hår kortklippt, 1967 s.
193.

Häktad, se Nöjdförklaring.

Hälsningsplikt, vissa frågor rörande hälsningspliktens omfattning, 1950 s.
317.

8f—670361. Militieombudsmannens ämbetsberättelse

222

Hälsovård, frågor rörande vissa från hälsovårdssynpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — frågor angående anordnandet av övningsmarsch
i stark kyla, 1959 s. 181.

Hämtningskungörelsen, inställande vid förband av efterspanad värnpliktig
vars tjänstgöringsskyldighet upphört, 1950 s. 427 o. 1957 s. 139; — kungörelsens
tillämpning beträffande utom krigsmakten tjänstgörande vapenfri
värnpliktig, 1960 s. 95; — fråga huruvida skyldighet att återgälda
liämtningskostnad enligt hämtningskungörelsen kan åläggas utan angivande
av belopp, 1963 s. 208.

Hänskjutande, av militärt mål till åklagare, se Förundersökning. Jfr Militärförliör.

Idrottstävling, se Tävlingar.

Infanteribefälhavare, fråga huruvida disciplinär bestraffningsrätt tillkommer
infanteribefälhavare och infanterichef vid kustartilleriförsvar, 1954
s. 90.

Infanterichef, se Infanteribefälhavare.

Inkallelseorder, vissa spörsmål om straffbeläggande av värnpliktigs underlåtenhet
att förvara och taga del av order och andra försändelser från militär
myndighet, 1951 s. 218 o. 1955 s. 191; — fråga huruvida värnpliktig,
som icke tillräckligt noggrant tagit del av inkallelseorder och därför inställt
sig för sent, gjort sig skyldig till tjänstefel eller förseelse mot 38 §
värnpliktslagen, 1966 s. 144 o. 1967 s. 84; — tidpunkten för inträdandet
av tjänstgöringsskyldighet beroende på innehållet i inkallelseorder, 1955
s. 104; — fråga huruvida tillräckliga åtgärder vidtagits för att värnpliktig
skulle få del av återkallelse av inkallelseorder, 1968 s. 104.

Inskrivningsförordningen, förfaringssättet då värnpliktig befinnes tillfälligt
oduglig till krigstjänst och av sådan anledning avbrott i tjänstgöringen
skall ske i avbidan å förnyad prövning av hans tjänstduglighet, 1951 s.
207, 1957 s. 139 o. 1952 s. 219; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas
krigsduglighet och krigsanvändning, 1953 s. 237 o. 1960 s. 233;
— behörig myndighet för prövning av anmälan om anstånd med repetitionsövning,
1959 s. 137; — personalofficerare har underlåtit att underställa
inskrivningsmyndighet frågor om ändring av värnpliktigs tilldelning
och uttagning, 1964 s. 166; — fråga huruvida anstånd med repetitionsövning
bort medgivas, 1961 s. 127; — fråga om behörigheten att
besluta i ärende rörande anstånd med repetitionsövning, 1965 s. 181; —
fråga om innebörden av bestämmelsen i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen
att viss frånvaro från tjänstgöring skall föranleda hemförlovning,
1964 s. 184; — fråga om beräkning av hemförlovningsdag på grund av sådan
frånvaro från tjänstgöring som avses i 116 § 1 mom. inskrivningsförordningen,
1965 s. 175 o. 1968 s. 104; —innebörden av stadgandet i 129 §
inskrivningsförordningen att värnpliktiga, som till följd av utvandring upphört
att vara här i riket kyrkobokförda, icke är skyldiga att inställa sig

223

till tjänstgöring så länge de vistas utomlands, 1966 s. 183; — se även
Granskningsnämnd, Läkarbesiktning. Jfr Eftertjänst, Tjänstgöring.

Instruktion, underlåtenhet att utfärda skötselinstruktion för drivmedelsförråd,
1965 s. 13; — se även Ämbetsverk.

Inventering, av förskott, 1950 s. 195 o. 1957 s. 100.

Justitieombudsmannen, yttranden över förslag angående justitieombudsmannainstitutionen
m. m. 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — yttrande
över en av 1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring,
möjliggörande utökning av antalet riksdagens ombudsmän, 1965
s. 262; -— yttrande över 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens
justitieombudsmän», 1967 s. 250.

Jäv, bestraffningsberättigad chef är jävig att handlägga fråga om ersättning
för förkommen eller skadad materiel, när han själv är närmast ansvarig
för materielen, 1957 s. 80; — bestraffningsberättigad chef är jävig att
handlägga sak vari föreligger fråga om ansvar för honom själv, 1959
s. 93; — fråga om flottilj chefs skyldighet att vid tillsättandet av haveriutredning
beakta förhållanden av jävsnatur, 1967 s. 108. Jfr Anställning.

Kamratförtryck, fråga om uppdagande och förebyggande av kamratförtryck,
1958 s. 105 o. 1959 s. 142; — kamratförtryck ifrågasatt, 1965 s. 144.

Kasernområde, fråga huruvida vägtrafikförordningen och lagen om straff
för vissa trafikbrott äro tillämpliga med avseende å väg inom inhägnat
kasernområde, 1956 s. 74. Jfr Fritid, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Kassaväsende, vissa spörsmål rörande kassachefs åligganden i fråga om inventering
av från kassan utlämnade förskott, 1957 s. 100.

Klagan i disciplinmål, fråga om gemensam handläggning vid underrätt av
dels mål angående klagan över beslut i disciplinmål dels ock mål angående
åtal, som vid underrätten omedelbart anhängiggjorts mot den i
disciplinmålet dömde, 1952 s. 166; — fråga om införande av möjlighet
för domstol att till annan domstol överflytta mål angående klagan över
beslut i disciplinmål eller ersättningsmål, 1964 s. 218 o. 1966 s. 241; ■—
förutsättning för bestraffning i disciplinär ordning av person, som hos
domstol fullföljt ännu icke prövad talan mot beslut, varigenom i enahanda
ordning straff ålagts honom för annan förseelse, 1953 s. 83; — se även
Dagbefäl.

Klagan i ersättningsmål, se Dagbefäl, Klagan i disciplinmål.

Klagomål, kompanichef till vilken framförts klagomål har underlåtit att
skaffa sig sådan kännedom om saken att han säkert kunnat avgöra om
densamma påkallade åtgärd från hans sida, 1959 s. 163; se även Tryckfrihetsförordningen.

Klagotid, se Fullföljdstid.

224

Klädsel, frågor rörande klädsel ombord och i land under kryssaren Gotlands
vinterexpedition 1948—49, 1950 s. 366.

Kommendering, medverkan av militär personal vid vissa tävlingar, 1950 s.
444, 1954 s. 148, 1956 s. 139, 1957 s. 103, 1961 s. 191 o. 1962 s. 130; —
kommendering av paradstyrka i samband med festlighet å officersmäss,
1961 s. 179; — fråga angående jämkning av den i tjänstereglementet för
krigsmakten kap. 3 mom. 22 upptagna bestämmelsen om rätt att kommendera
underlydande personal att utöva annan statlig tjänst, 1968 s. 196; —
se även Arvodesbefattning, Civil verksamhet.

Kontrasignation, se Auditör.

Kontrollkort, angående anteckning å kontrollkort av strafföreläggande i
militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236.

Korpral, se Befälsrätt, Lydnadsbrott.

Korum, se Gudstjänst.

Krigsanvändning, se Inskrivningsförordningen.

Krigsduglighet, se Inskrivningsförordningen, Läkarbesiktning.

Krigsfartyg, se Fartyg.

Krigsfrivillig, vissa spörsmål angående uppsägning av krigsfrivilligavtal,
1956 s. 123.

Krigsfånge, fråga om användning av viss metod för fängsling vid träd av
i krig tagna fångar, 1952 s. 212.

Krigskarteförråd, inrymt i otillfredsställande lokal, 1960 s. 101.

Krigsman, fråga från vilken tidpunkt en inkallad värnpliktig är underkastad
ansvar såsom krigsman, 1955 s. 102; — innebörden av uttrycket »kvinnlig
krigstjänstpersonal», 1951 s. 188; — fråga huruvida svensk officer, som
ställts till Förenta Nationernas förfogande för tjänstgöring såsom observatör,
under denna tjänstgöring varit att anse såsom krigsman enligt 21
kap. 20 § brottsbalken (26 kap. 21 § strafflagen), 1966 s. 179. Jfr Våld.

Kritik, rättelse och kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsättes, 1964 s. 103. Jfr Missfirmelse,
Oskickligt beteende.

Kroppsbesiktning, fråga om förutsättningarna i visst fall för kroppsbesiktning,
1954 s. 45.

Kroppsvisitation, fråga om förutsättningarna för kroppsvisitation för eftersökande
vid militärt förband av förkommen materiel, 1953 s. 80 o. 1966
s. 158; — se även Ordningshållning.

Kulsprutepistol, se Skadestånd, Vakttjänst.

Kvalifikationskort, se Personalredovisning.

Kvinnlig krigstjänstpersonal, 1951 s. 188 o. 1956 s. 123.

Kvittering, se Materiel.

225

Landsfogde, se Åklagare.

Lappbefolkning, yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285.

Ledighet, tjänstefrihet kan icke meddelas såsom kompensation för frivillig
militär medverkan vid civil skyttetävling, 1962 s. 130; — fråga om regementschef
ägt tillämpa visst premieringssystem med extra ledighet för att
stimulera de värnpliktiga till ökad närvaro i tjänsten, 1968 s. 110; — se
även Permission, Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Livräddning, vissa spörsmål rörande övning i livräddning ur vak, 1960 s.
120. Jfr Sjöräddning.

Lungtuberkulos, se Frikallelse.

Lydnadsbrott, underlåtenhet av menig att efterkomma av korpral given tillsägelse
kan icke utan vidare medföra ansvar för lydnadsbrott, 1953 s.
64; —-ej åtlydd tillsägelse av dagbefäl kan medföra ansvar för lydnadsbrott,
1954 s. 78; — fråga i vad mån underlåtenhet att efterkomma tillsägelser
av militärläkare medför ansvar för lydnadsbrott, 1954 s. 81 o.
1963 s. 182; —-innebär tillsägelse ej befallning utan allenast erinran om
meddelad ordningsföreskrift skall ohörsamhet beträffande tillsägelsen
bedömas icke såsom lydnadsbrott utan såsom tjänstefel, 1958 s. 67; —
fråga huruvida värnpliktigs vägran att underkasta sig skyddskoppympning
skall bedömas som lydnadsbrott enligt 26 kap. 1 § strafflagen eller
bestraffas med tillämpning av 22 § lagen om skyddskoppympning, 1951
s. 177; — överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för
lydnadsbrott, 1961 s 78; —- lydnadspliktens omfattning, 1963 s. 180; —
se även Ohörsamhet mot vakt, Resning, Undanhållande.

Läkarbesiktning, fråga huruvida värnpliktig bort förklaras tillfälligt oduglig
till krigstjänst eller hänföras till besiktningsgrupp för lägre tjänstbarlietsgrad,
1951 s. 158; — felaktigt förfarande vid inskrivningsförrättning
beträffande bestämmande av besiktningsgrupp samt underlåtenhet
av förbandsläkare att vidtaga rättelse härutinnan, 1951 s. 158; — anlitande
vid läkarbesiktning av elever i fackutbildningskurs för värnpliktiga
läkare, 1952 s. 14; -— kroppsskada till följd av felbehandling i samband
med läkarbesiktning, 1955 s. 183; — fråga om bestämmelser till
förhindrande av att inskrivningsskyldig värnpliktig undandrager sig
blivande tjänstgöringsskyldighet genom vägran att medverka vid läkarundersökning
för prövning av hans krigsduglighet, 1956 s. 166 o. 1957
s. 141; — fråga om i vilken utsträckning å läkarkort skola införas anteckningar
om fortsatta undersökningar av s. k. behandlings- och kontrollfall,
1957 s. 94; — underlåtenhet av militärläkare att företaga tillräckligt
ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig, 1957 s. 21 o.
1963 s. 172; — fråga om militärläkares skyldighet att med anledning av
värnpliktigs hälsotillstånd vidtaga åtgärder för omprövning av den värnpliktiges
krigsduglighet, tilldelning och uttagning, 1964 s. 166; — se även
Inskrivningsförordningen, Sjukredovisning. Jfr Frikallelse.

Läkare, se Befälsrätt, Fackutbildningskurs, Frikallelse, Lydnadsbrott, Läkarbesiktning,
Läkarintyg, Läkarvård, Sjukredovisning, Sjukvisitation,
Tystnadsplikt.

226

Läkarintyg, militärläkare har underlåtit att i anseende till innehållet i företett
läkarintyg tillse att en värnpliktig befriades från repetitionsövning,
1956 s. 42; — fråga om skyldighet för tjänsteläkare vid försvaret att utfärda
tjänstduglighetsintyg och om hans rätt till ersättning härför, 1957
s. 130; — fråga om rätt för tjänsteläkare till ersättning för läkarintyg avsett
att företes för allmän, sjukkassa, 1960 s. 242 o. 1962 s. 191; — fråga
om tjänsteläkares skyldighet att godtaga av annan läkare utfärdat intyg,

1962 s. 93; — fråga om läkare ägt ändra ett av honom utfärdat och utlämnat
intyg, 1962 s. 169; — se även Hemförlovning.

Läkarvård, vårdslöshet och försummelse vid behandling av sjukdom, 1950
s. 85, 1952 s. 14 o. 1959 s. 109; — efter det värnpliktig under militärtjänstgöring
avlidit i hjärtsjukdom har uppkommit fråga huruvida dröjsmål
med läkarutlåtande inverkat på sjukdomens förlopp, 1965 s. 233.

Materiel, fråga om kvittering av materiel utlämnad vid repetitions- och befälsövningar,
1958 s. 137; — kronan har oriktigt fått vidkännas förlusten
av materiel som gått förlorad till följd av att värnpliktiga icke iakttagit
normal aktsamhet, 1960 s. 92.

Medverkan, straffbarhet för medverkan till militära brott, 1951 s. 187.

Militieombudsmannen, dennes kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning,
1950 s. 447; — ifrågasatta ändringar i instruktionen för militieombudsmannen,
1950 s. 463, 1957 s. 176, 1958 s. 222 o. 1960 s. 267; — ifrågasatta
ändringar av militieombudsmansämbetets personalorganisation,
1956 s. 193, 1957 s. 184, 1958 s. 223 o. 1960 s. 271; — yttrande över en av

1963 års JO-utredning gjord framställning om grundlagsändring, möjliggörande
utökning av antalet riksdagens ombudsmän, 1965 s. 262; — yttrande
över 1963 års JO-utrednings betänkande »Riksdagens justitieombudsmän»,
1967 s. 250; -—■ yttrande över motion angående riksdagens ombudsmäns
verksamhet, 1965 s. 272; — fråga om upprättande av sakregister
över militieombudsmannens ämbetsberättelser, 1950 s. 470; —- underlåtenhet
av regementschef att efterkomma militieombudsmannens anmodan
att medverka vid utredning, 1961 s. 134; — underlåtenhet att besvara
skrivelse från militieombudsmannen, 1965 s. 80.

Militära mål, fråga om handläggning med särskild skyndsamhet hos åklagare
och polismyndigheter samt domstolar av militära brottmål, 1951 s.
102, 200 o. 223, 1953 s. 233, 1956 s. 189 o. 1957 s. 47; — vissa åtgärder avmilitära
myndigheter till befordrande av skyndsamhet vid handläggningen
av militära mål hos militäråklagarna, 1951 s. 106; — dröjsmål av
hovrätt vid behandlingen av militärt brottmål, 1957 s. 47; — fråga om
gemensam handläggning vid underrätt av dels mål angående klagan över
beslut i disciplinmål dels ock mål angående åtal, som vid underrätten
omedelbart anhängiggjorts mot den i disciplinmålet dömde, 1952 s. 166;

— fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser mot värnpliktslagen
icke skola anses som militära mål, 1955 s. 193 o. 1956 s. 166;

— fråga om häradsrätts sammansättning i militära brottmål, 1960 s. 240;

— se även Anmälan, Beslut, Dom, Domstol, Fullföljd, Förundersökning,
Jäv, Prövningstillstånd, Tjänsteväg, Tjänstgöringsplats, Trafikmål, Utredning,
Åklagare, Åtal.

227

Militärförhör, måls hänskjutande till åklagaren vid förberedande utredning
enligt 23 § militära rättegångslagen, 1951 s. 196; — chef som ej liar
bestraffningsrätt i disciplinmål äger icke hålla militärförhör innan han
vidarebefordrar anmälan om brott till bestraffningsberättigad befattningshavare,
1953 s. 78; — av förbandschef förordnad förhörsledare i
militära mål äger icke pröva huruvida utredningen skall ske genom militärförhör
eller ombesörjas av civil myndighet, 1952 s. 162; — olämpliga
åtgöranden från förhörsledares sida, 1955 s. 24 o. 1961 s. 47; — fråga om
fel förelupit vid militärförhör, 1960 s. 84; — behörighet att hålla militärförhör,
1961 s. 71; — fråga om straffbeslut kunnat grundas enbart på
polisrapport eller om icke militärförhör bort hållas, 1966 s. 149; — se
även Protokoll, Utredning.

Militärhäkte, användning av tält som förvaringsrum för arrestanter, 1952
s. 235; — arreststraff får ej verkställas å fartyg, varå militärhäkte icke
är inrättat, 1952 s. 180; — innebörden av anmälningsskyldighet jämlikt
54 § andra stycket rältsvårdskungörelsen, 1950 s. 425; — åtgärder för
minskande av brandrisken i träbyggnader, vari militärhäkten inrymts,
och möjliggörande av hastig utrymning vid eldfara, 1952 s. 231, 1955 s.
189, 1956 s. 152, 1957 s. 79, 1960 s. 94 o. 1961 s. 165; — skottlossning å
skjutbana invid militärhäkte har ansetts kunna medföra psykisk påfrestning
för arrestanter i häktet, 1960 s. 141; — fråga om beskaffenheten
av kojer i militärhäkte, 1960 s. 141; — inredning av förvaringsrum
i militärhäkte, 1966 s. 237; — vissa frågor om rätt för straffarrestant
och förvarsarrestant att erhålla tillgång till sängkläder, 1961 s. 109;
— fråga om straffrihet för flykt ur militärhäkte, 1967 s. 98. Jfr FörvarsarreSt.

Militärläkare, jfr Läkare.

Militärpsykologi, se Personalbehandling.

Militär straff- och processlagstiftning, yttrande i anledning av remiss angående
vissa ändringar i den militära straff- och processlagstiftningen, 1952
s. 301.

Militärt område, se Kasernområde, Parkeringsförbud, Polismyndighet.

Militärt straffregister, dröjsmål med inf öring i militärt straffregister, 1958
s. 74; — angående anteckning i militärt straffregister av strafföreläggande
i militärt mål, 1952 s. 248 o. 1953 s. 236; — fråga om rätt för personundersökare
i brottmål att erhålla utdrag av militärt straffregister,
1951 s. 119; — för straffregisterföringen vid förbanden är av betydelse
att av dom i militärt mål framgår att domen avser sådant mål, 1956 s.
109; — fråga huruvida gällande bestämmelser om den militära straffregistreringen
bör överses, 1968 s. 189.

Militäråklagare, se Åklagare.

Minnesbok, se Protokoll.

Missbruk, av förmanskap, 1954 s. 31, 1958 s. 17, 1960 s. 31, 1963 s. 189,
1964 s. 68, 1966 s. 112 o. 1968 s. 23; — av tjänstebil, 1951 s. 125, 1954 s. 18,
1955 s. 151, 1964 s. 47 o. 111, 1968 s. 23. Jfr Fritid, Handräckning, Kommendering,
Privat uppdrag, Tävlingar.

228

Missfirmelse, mot underordnad krigsman, 1950 s. 121 o. 129, 1952 s. 125 o.
195, 1953 s. 14, 40, 46, 57, 111 o. 117, 1954 s. 70 o. 148, 1955 s. 54 o. 66,
1956 s. 15 o. 69, 1958 s. 17, 38 o. 43, 1959 s. 70 o. 158, 1960 s. 28 o. 45,
1961 s. 41 o. 47, 1963 s. 117, 148 o. 171, 1964 s, 64, 68 o. 75, 1965 s. 123
o. 138, 1966 s. 112, 1967 s. 54 o. 81, 1968 s. 17 o. 35; — mot tjänsteman,
1966 s. 128.

Motorfordon, vissa frågor rörande förhyrning av motorfordon i samband
med övningar, 1964 s. 196; — se även Belysninganordningar, Bil, Kasernområde,
Olovligt brukande, Parkeringsförbud, Trafikbrottslagen, Trafikmål,
Transport.

Muta, tagande av, 1963 s. 33.

Målsägande, fråga huruvida vid oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen
krigsman, mot vilken den felande brustit i anständigt uppförande,
är att anse som målsägande, 1951 s. 181; — se även Förundersökning.

Mäss, obehörig kostförbättring å befälsmässar, 1950 s. 135; — ersättning
för matportion som utlämnats till mäss från arméförbands matinrättning,
1959 s. 175; — yttrande över en av överbefälhavaren framlagd utredning
angående utnyttjande av värnpliktig och fast anställd personal
för olika arbetsuppgifter på militära mässar, 1962 s. 193.

Mässpenningar, se Disciplinbot.

Nöjdförklaring, felaktigt förfarande vid upptagande av nöjdförklaring med
avseende å arreststraff, 1955 s. 110, vid upptagande av nöjdförklaring av
häktad, 1961 s. 90; — innehållet i en för sitt ändamål godtagbar nöjdförklaring,
1955 s. 113; — nöjdförklaring kan ej ifrågakomma då arreststraff
ålagts genom domstols dom eller beslut, 1955 s. 108; — nöjdförklaring
av häktad, 1951 s. 205.

Obehörig påverkan, av sakkunniga, 1967 s. 13.

Offentlig handling, se Allmänna handlingar.

Ohörsamhet mot vakt, lydnadsbrott eller ohörsamhet mot vakt, 1954 s. 78.

Olovligt brukande, av kronan tillhöriga bildäck, 1950 s. 56; — innebörden
(beträffande otillåtet nyttjande av motorfordon) av det i 9 § 2. militära
rättegångslagen förekommande uttrycket »egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande», 1957 s. 27.

Olyckshändelse, bestämmelser rörande åtgärder vid inträffade olyckshändelser,
1957 s. 31.

Olämpligt uppträdande, mot underlydande krigsman, 1951 s. 37 o. 91, 1953
s. 87 o. 111, 1954 s. 141, 1955 s. 24, 1956 s. 15, 1958 s. 43 o. 51.

Onykterhet i tjänsten, innebörden av det i straffbestämmelsen för onykterhet
i tjänsten förekommande uttrycket »under tjänsteutövning», 1955 s.
96, 1958 s. 58 o. 1961 s. 101; — beslag å och förverkande av sprit -

små

Loi^H

+jarn

ussclb

Gisslar

INDE^BÉRG VOEiQLSV

den£/i forsta

llk/Mrka

ntorp

wrm

sterW/ fizi
ava

\\JX 307 p

iurtiärmkWX-, \\*érsvi

Persh

bbd* (+H?imnj

ö/f^y»liijANG

tnntor

Mstf ?'' fl.jVA®-

*0<| 3aliSilleruSf'' Dr ''iSillbe

ötlVndal*

liSTOR

lanseammar

gsjru

Lurige r

r) Göksholm

0 17HJÄLM.

+st

KRISTI

‘STbikne SEGMO

AWLA

ÅKER

vANIHOLM

arml. Bro

holmen

ODERMANL

iskeboda

Luxne/orp^L ny]

otftng 114

£ 12000 m MSL Med,

« HÄLLEFORS

steråker

OLDIN

5 rara

RETSTORP Jioo

Håböl

ll7-Å.SBROjft-4t»

GULLSPAN

k a g e r n 83

SKiisarer

Ä E.....

Eskilsäters skärg. ■ * ‘Djuro

ROFOHS

osenborg

FINNr#. 21

i mskog

rs/i VÄ 3XOO-Äi M

Gardsjö

s.Megrundet

D a 1 b o s j ö
ipmannebro
CK

76 * Smör hd 11 a.

PJtgrmJe«*Luröskärlj

rärtaea

Ö^IOT

Lmonsfc

ar hult

MARIEST

-+"flfö

2"* Bukkbytt,

varsdSVk

HALLE
Råbäck

Kimekulle

vx 3000

nken \ *

estad

"7 immervi.
Vän

SBRUNN
1

Skärkin

nmg

, _ ter^ö

• i:299A/J^

VAD

^éLjtculefa

Varnbe

vbäck ;ni /f

UHHeb. • Jr™..

89 Oipm

Hästholme

omsärdet

tärkärSä

SUM

tralsnäs

msb. cd
Sköfs

liftad

+ Va rf of ta

A VI W//

Adelo

H/M k 2 29 / i | q -

tav Adolf

LING

^SLIDSB

ults-bHnn) *

3 me

bkarstad

HORN

rdhnä \ 188

U 779

ANEB

? T RÅNGEJ A L L A

RBYMO

LHHING

RICEHA

293 HY dr ef ors

Nösm___SIÖMARKEN

eKery

ASTER\

ALSJOFO

SODRA

mt^elholm \Ode

RYD^Danm

HUL

''L /tavlan

anog

ånsar6Y2liv

!4V ) 357. UN

189^38U\STn

NGATO

storb4l87 / ’jXrfa

O MALMBAC

L<«w-j)crg „ ■ I) tv/ Tryckt av SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Stockholm 1%7

E NVLilfMMp m'' WV*

229

drycker m. m. vid onykterhet i tjänsten, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s.
214; — se även Fylleri.

Ordningen inom krigsmakten, viss fråga härom i samband med spridande
av tryckt skrift, 1950 s. 303; — militär myndighets befogenheter i förhållande
till civil polismyndighet i avseende å upprätthållande av allmän
ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; — fråga huruvida
befäl bort ingripa mot sång med olämpligt innehåll, 1962 s. 178; —
fråga huruvida »dopceremoni» vid krigsskolan bör tillåtas, 1968 s. 182; —
se även Befälsrätt. Jfr Spritdrycker.

Ordningshållning, om militär tågpatrulls befogenheter beträffande ordningshållning
vid militärresor, 1968 s. 52.

Osant intygande, lämnande å kvittenslista av osanna uppgifter om tjänsteresa
till och instruktörsarbete vid övning, 1967 s. 36.

Oskickligt beteende, mot underlydande krigsman, 1950 s. 125, 1952 s. 195
o. 199, 1953 s. 14, 57 o. 117, 1954 s. 131 o. 144, 1955 s, 24, 1956 s. 15 o. 61,
1958 s. 38 o. 43, 1959 s. 98 o. 163, 1960 s. 15 o. 45, 1964 s. 68, 1965 s. 123,
1966 s. 112, 1967 s. 54 o. 61, 1968 s. 17, 23 o. 35; — gränsdragningen mellan
oskickligt beteende enligt 26 kap. 9 § strafflagen, förargelseväckande
beteende enligt 16 § samma kapitel och tjänstefel enligt 18 § nämnda kapitel,
1951 s. i80.

Pansarskott, bestämmelser till förebyggande av förväxling mellan olika typer
av pansarskott, 1955 s. 126.

Paradstyrka, se Kommendering.

Parkeringsförbud, lagligheten av förbandschefs förbud att använda viss parkeringsplats
inom förbandets område, 1956 s. 81.

Pennalism, se Kamratförtryck.

Pension, fråga huruvida avskedsbeslut bort meddelas utan att dessförinnan
pensionsfrågan prövats, 1962 s. 152.

Permission, obehörig vägran av landpermission i fall då å fartyg tjänstgörande
person rapporterats för begången förseelse, 1951 s. 75; — fråga om
beviljande av permission i fall där värnpliktig blivit sjukredovisad såsom
delvis tjänstbar, 1960 s. 153; -— se även Tjänstledighet. Jfr Fritid.

Personalbehandling, yttrande över ett av försvarets personalbehandlingsulredning
avgivet betänkande med förslag angående försvarets personaltjänst,
1951 s. 251; — över ett av överbefälhavaren framlagt förslag till
personalvårdsorganisation inom försvarsväsendet, 1958 s. 225; — över ett
av försvarets personalvårdsutredning avgivet principförslag till ny personalvårdsorganisation
inom krigsmakten, 1960 s. 263; — över ett av försvarets
personalvårdsutredning avgivet förslag till central nämndorganisation
för personalvårdsfrågor m. m. inom försvaret, 1962 s. 195; — över
ett av försvarets personalbehandlingsutredning avgivet betänkande angående
militärpsykologi och personaltjänst, 1954 s. 257; — fråga om rätt för
militära myndigheter att erhålla upplysning om ådömda straff m. m. be -

230

träffande personal som beordras fullgöra militärtjänst, 1960 s. 254; —
vissa frågor rörande personalvårdskonsulents skyldighet att bistå värnpliktig
med avfattande av anmälan mot förman, 1962 s. 89. Jir Uniform.

Personalredovisning, underlåtenhet av truppregistreringsmyndighet att underrätta
värnpliktig om upphävd uttagning för viss utbildning, 1952 s.
111; — redovisning å kompletterande kvalifikationskort av enskilt samtal
med värnpliktig, 1966 s. 238.

Personalvård, se Personalbehandling.

Placering, se Tjänstetillsättning.

Polismyndighet, angående innebörden av begreppet »polismyndighet», 1957
s. 39; — civil polismyndighets befogenheter i avseende å upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet inom militärt område, 1950 s. 307; —
fråga om rätt för civil polisman att vid tjänsteförrättning inom militärt
område använda motorfordon, 1950 s. 307; — betydelsen i rättsligt hänseende
av uttrycket »polispersonal, anställd vid krigsmakten», 1955 s.
105; — se även Militära mål, Åklagare.

Privata förhållanden, militära befattningshavare ha obehörigt ingripit i officersaspirants
personliga förhållanden utom tjänsten, 1959 s. 150.

Privat uppdrag, anlitande av underlydande militär personal för privata uppdrag,
missbruk av förmanskap: 1958 s. 17, 1960 s. 31 o. 1968 s. 23; tjänstemissbruk;
1959 s. 15, 1960 s. 31 o. 1968 s. 23; tjänstefel: 1950 s. 56, 1954 s.
31 o. 148.

Propaganda, fråga om MRA-propaganda inom krigsmakten, 1964 s. 137.

Protokoll, i protokoll över militärförhör upptagen utsaga bör icke undertecknas
av den hörde till bestyrkande av att avfattningen godkännes, 1951
s. 201; — fråga angående antecknande i domstols protokoll av enighet
resp. meningsskiljaktighet mellan rättens ordförande och nämnden, 1956
s. 111; — missvisande anteckningar i hovrätts protokoll och minnesbok
rörande dagen för måls föredragning, 1957 s. 47; — underlåtenhet vid militärförhör
att för den hörde uppläsa eller låta honom på annat sätt granska
den upptecknade utsagan, 1961 s. 47; — se även Beslut.

Proviantering, fråga om begränsning av örlogsfartygs rätt till avgiftsfri proviantering
av tull- och skattepliktiga varor, 1952 s. 251 o. 1956 s. 164. Jfr
Förplägnad.

Provokation, 1951 s. 28 o. 1952 s. 13.

Prövningstillstånd, vid fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut varigenom
disciplinstraff ålagts, 1953 s. 254 o. 1955 s. 192.

Raketgevär, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid skjutning
med raketgevär, 1955 s. 76.

Redovisning, se Förskott, Mäss.

231

Referent, angående referentens åligganden vid måls behandling i hovrätt,
1957, s. 47.

Reflexmärke, se Trafikbrottslagen.

Regementschef, innebörden av i instruktioner förekommande uttryck »regementschefs
makt och myndighet», 1954 s. 95.

Regeringsformen, yttrande över författningsutredningens förslag till regeringsform
och riksdagsordning, 1965 s. 264.

Repetitionsövning, se Inskrivningsförordningen, Verkställighet av disciplinstraff.

Representation, av allmänna medel bekostad representation å fartyg i främmande
hamn, 1950 s. 330; — angående disposition av allmänna medel
avsedda för representation gentemot markägare m. fl., 1959 s. 144.

Resekostnad, fråga om rätt för tjänsteman att vid anträdande av tjänsteresa,
som skall företagas med järnväg, för färd från bostaden till järnvägsstationen
använda tjänstebil, 1951 s. 125.

Resning, fråga om resning i mål vari värnpliktig dömts för lydnadsbrott,
1959 s. 119 o. 1960 s. 90; i mål vari regementschef ålagt värnpliktiga
straff för fylleri oaktat förutsättning för straffbarhet ej förelåg, 1963 s.
199; i mål vari värnpliktiga ålagts straff för fylleri utan att förutsättningar
därför förelegat, 1963 s. 200 o. 1965 s. 175.

Revision, fråga om oriktigt förfarande av revisorer, utsedda att granska
förtroendenämnds vid hemvärnet förvaltning, 1966 s. 224.

Rymning, se Undanhållande.

Ryttartävling, se Tävlingar.

Räddningstjänst, se Sjöräddning, Tävlingar.

Rättegångsfel, av beskaffenhet att föranleda undanröjande av straffbeslut,
1961 s. 87. Jfr Undanhållande.

Rättegångskostnad, utbetalning av rättegångskostnadsersättning, som av
domstol tillerkänts den som för talan mot beslut i ersättningsmål, 1951
s. 100; — åklagare behörig att föra talan mot domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt försvarare i brottmål, 1952 s. 149; — överrätts
beslut, varigenom rättegångskostnadsersättning av allmänna medel blivit
nedsatt, skall under vissa förutsättningar expedieras för verkställighet,
1953 s. 108.

Rättelse, se Kritik.

Rättskraft, i fråga om avgörande i mål angående fylleri, 1952 s. 172; — i
fråga om utevarobrott, 1961 s. 95.

Rättsvårdsblanketter, förandet av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 121 o.
126; — förvaring av vissa rättsvårdsblanketter, 1955 s. 124; — se även
Arrestantkort, Auditör.

232

Segelregatta, se Tävlingar.

Sekretessföreskrifter, se Allmänna handlingar.

Sekretesslagen, se Allmänna handlingar.

Semester, fråga angående uppdelning av semester, 1963 s. 248.

Simulation, 1950 s. 153; — gränsdragningen mellan svikande av försvarsplikt,
då gärningen innefattar simulation, och tjänstefel, 1951 s. 179.

Simövningar, allmänna säkerhetsföreskrifter, 1950 s. 252 o. 1951 s. 73.

Sjukredovisning, redovisning av s. 1c. behandlings- och kontrollfall, 1952 s.
59, 1953 s. 132, 1955 s. 147 o. 1957 s. 94; — försummelse av militärläkare
att sjukredovisa värnpliktig i avvaktan på resultat av skärmbildsundersökning
rörande lungtuberkulos, 1959 s. 192; — innebörden i visst fall av sjulcredovisning
såsom delvis tjänstbar, 1953 s. 33 o. 37; -— försummelse av
läkare att i sjukredovisningshandlingar verkställa föreskrivna anteckningar,
1953 s. 132; — fråga om obehöriga anteckningar å sjukredovisningshandlingar,
1963 s. 252; — fråga huruvida i sjukredovisning upptagen
personal bör kunna avföras därur annorledes än i samband med återbesök
hos läkaren, 1954 s. 239; — förvaring av »sjukkort-läkare», 1959 s.
191; — fråga om utgallring av sjukredovisningshandlingar, 1960 s. 102; —
skyldighet för truppbefäl att ställa sig till efterrättelse av förbandslälcare
meddelade föreskrifter med avseende å personalens sjukredovisning,
1952 s. 135 o. 1956 s. 18; — den främste läkaren vid förband har skyldighet
tillse att övriga läkare vid förbandet få del av och sätta sig in i
meddelade föreskrifter angående sjukredovisningen, 1953 s. 132; — förfatiningsenligheten
av viss order om sjukredovisning av flygtekniker,
1955 s. 139; — fråga huruvida krigsman, som sjukredovisats för vård i
hemmet, genom att avlägsna sig från hemmet gjort sig skyldig till tjänstefel
eller undanhållande, 1956 s. 143; — från marsch befriad sjulcredovisad
värnpliktig felaktigt beordrad förflytta sig till fots viss sträcka, 1967
s. 165; —- vissa spörsmål rörande ordningen för tillhandahållande myndigheter
emellan av sjukredovisningshandlingar, 1957 s. 107; — underlåtenhet
av tjänsteläkare att till sjukkassa rapportera av tjänsteman anmält
sjukdomsfall samt fråga om tillämpning av bestämmelserna om sjukkontroll,
1962 s. 93; —- fråga om underrättelse till anhörig om värnpliktigs
intagning på sjukhus, 1967 s. 181; — se även Fritid, Permission.

Sjukvisitation, anlitande vid sjukvisitationer av elever i fackutbildningskurs
för värnpliktiga läkare, 1952 s. 14; — underlåtenhet av militärläkare att
företaga tillräckligt ingående undersökning av sjukanmäld värnpliktig,
1957 s. 21 o. 1963 s. 172; — se även Läkarbesiktning, Sjukredovisning.

Sjukvård, se Läkarvård.

Sjukvårdspersonal, se Civil verksamhet, Tävlingar.

Sjöräddning, fråga om militära myndigheters åtgöranden i samband med
vissa sjöräddningsföretag, 1961 s. 182.

Sjötillägg, se Disciplinbot.

233

Skadestånd, med anledning av att säkerhetsföreskrifter blivit åsidosatta,
1953 s. 98; — med anledning av felbehandling i samband med läkarbesiktning,
1955 s. 183; — fråga om skadeståndsskyldighet för kronan med
anledning av olycka till följd av hylssprängning vid skjutning med kulsprutepistol,
1960 s. 73 o. 1962 s. 71; — fråga om dylik skyldighet då militär
personal under fälttjänstövning utövat våld vid flyktförsök av obehörigen
kvarhållen civilperson, 1963 s. 215; — se även Ersättning, Trafikmål.

Skidtävling, se Hälsovård, Tävlingar.

Skiljaktig mening, av auditör i fråga om straffbeslut, 1961 s. 215 o. 1964 s.
217.

Skjutning, säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder vid övningsskjutning
från stridsvagn, 1950 s. 263; vid skjutning med raketgevär, 1955 s. 76,
med granatgevär, 1961 s. 166; vid provskjutning med sjöartilleri, 1950 s.
273; vid provskjutning med kustartilleripjäs, 1951 s. 45; vid skjutning
och bombfällning å övningsfält, 1962 s. 110; — frågor om ansvar och ersättningsskyldighet
med anledning av en i oktober 1948 å kryssaren Gotland
inträffad skjutolycka, 1952 s. 190; — avhjälpande i visst fall av olägenheter
för ortsbefolkningen i samband med skjutövningar, 1955 s. 135;
—- säkerhetsanordningar vid demonstrationsskjutningar vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, 1960 s. 144; — se även Brand, Militärhäkte, Vakttjänst.

Skyddsgrop, se Stridsvagn.

Skyddskoppympning, straff för vägran att underkasta sig ympning, 1951
s. 177.

Skyttetävling, se Tävlingar.

Spioneri, utredning föranledd av flaggunderofficers lagförande för spioneri,
1953 s. i58.

Spritdrycker, beslag å och förverkande av spritdrycker m. m. vid onykterhet
i tjänsten och vid fylleri, 1957 s. 44, 1960 s. 246 o. 1961 s. 214; — militär
befattningshavares befogenhet att besluta om förstörande av beslagtagna
berusningsmedel, 1968 s. 49; — genom att anlita annan för inköp av även
ringa kvantitet rusdrycker gör sig värnpliktig som är under 21 år skyldig
till straffbar gärning, 1965 s. 165; — se även Ordningshållning.

Sprängmedel, åsidosättande av gällande säkerhetsföreskrifter vid transport
av sprängmedel, 1955 s. 85; — fråga om säkerhetsbestämmelserna vid
användning av övningsslagtändare, 1964 s. 210. Jfr Explosiva varor.

Statsåklagare, se Åklagare.

Strafföreläggande, fråga om förutsättningar för begagnande av strafföreläggande
i fall då krigsman överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen
om hastighetsbegränsning, 1961 s. 85; — angående anteckning i militärt
straffregister och å kontrollkort av strafföreläggande i militärt mål, 1952
s. 248 o. 1953 s. 236.

234

Straffkommendering, jfr Tillrättavisning.

Straffkort, se Militärt straffregister.

Straffmätning, se Dom, Övergivande av post.

Stridsvagn, fråga huruvida en vänjningsövning, därvid en stridsvagn framfördes
över med trupp bemannade skyddsgropar, planlagts och genomförts
med erforderlig omsorg, 1956 s. 152; —- fråga angående behovet av
allmänna säkerhetsföreskrifter vid övningar av ifrågavarande slag, 1956
s. 152.

Studiebesök, se Befästning.

Stämning, fråga om ledamot av domstol underlåtit att föranstalta om utfärdande
och delgivning av stämning i brottmål, 1962 s. 15.

Svets- och skäraggregat, inbrottsskydd för, 1966 s. 239.

Svikande av försvarsplikt, se Simulation.

Svordomar, fråga om åtgärder mot bruket av svordomar inom krigsmakten,
1966 s. 234.

Sång. se Ordningen inom krigsmakten.

Säkerhetsföreskrifter och säkerhetsåtgärder, se Ammunition, Brand, Flygplan,
Granatgevär, Handgemäng, Handgranatkastning, Militärhäkte, Pansarskott,
Raketgevär, Simövningar, Skadestånd, Skjutning, Sprängmedel,
Stridsvagn, Tolkning, Vakttjänst, Överskeppning,

Säkerhetstjänst, vissa förhållanden berörande den militära säkerhetstjänsten,
1953 s. 189.

Sängkläder, se Militärhäkte.

Tillhörighet till förband, innebörden av det i 71 § militära rättegångslagen
förekommande uttrycket »den avdelning, till vilken den misstänkte hör»,

1953 s. 94.

Tillrättavisning, får ej användas med mindre förutsättningar föreligga för
åläggande av straff för förseelsen i disciplinär ordning, 1950 s. 84 o. 243,
1952 s. 139 o. 1953 s. 87; — må ej meddelas innan den felande lämnats
tillfälle att förklara sig, 1953 s. 87; — bristfälligt förhör i tillrättavisningsärende,
1967 s. 165; — fråga om samtidigt användande för olika förseelser
av disciplinstraff och tillrättavisning, 1950 s. 217; — vakttjänstgöring
utom tur ålagd av förman utan tillrättavisningsrätt, 1950 s. 44 o.

1954 s. 31; — tillämpning av en i lag icke medgiven form av tillrättavisning,
1956 s. 81; —- upphävande av tillrättavisning, 1950 s. 225 o. 1953 s.
87; —- fråga huruvida i samband med begärd omprövning av ålagd tillrättavisning
disciplinstraff kan åläggas för samma förseelse som föranlett
tillrättavisningen, 1961 s. 83; — fråga i visst fall huruvida tillrättavisningsrätten
vid kompani kunnat, med förbigående av tillrättavisningsberättigad
kompanichef, uppdragas åt högre chef, 1957 s. 43; — tillrättavisningsrätt
tillkommer ej stabschef vid försvarsområdesstab och

235

militärbefälsstab, 1958 s. 83; — fråga om ändrade bestämmelser angående
tillrättavisningsrätt gentemot fast anställt underbefäl med vederlikar,
1959 s. 243; — so även Tillrättavisningsförteckning, Vapenfria värnpliktiga.
Jfr Verkställighet av tillrättavisning.

Tillrättavisningsförteckning, innebörden av föreskrifter rörande vad som
skall antecknas i tillrättavisningsförteckning, 1951 s. 204, 1959 s. 119 o.
1961 s. 78; — vissa frågor angående granskning av tillrättavisningsförteckning,
1951 s. 205; — tillvägagångssätt för antecknande av anmärkningar
framkomna vid granskning av tillrättavisningsförteckning, 1954
s. 88; — utdrag ur tillrättavisningsförteckning bör ej införskaffas i disciplinmål
eller annat militärt mål, 1951 s. 205.

Tillrättavisningsrätt, se Tillrättavisning.

Tilltalsord, fråga om överordnads användande av tilltalsordet »du» till menig,
1954 s. 144 o. 1955 s. 66.

Tjänst, innebörden av uttrycket »innehar tjänst vid krigsmakten» i 3 § militära
rättegångslagen, 1951 s. 192 o. 1955 s. 107; — underlydande har
beordats till arbete som ej ingått i hans tjänst, 1954 s. 31, 1956 s. 139 o.

1957 s. 103, jfr 1950 s. 56 o. 1954 s. 148; — se även Arvodesbefattning, Bisyssla,
Tjänstetillsättning.

Tjänstduglighet, se Inskrivningsförordningen. Jfr Läkarbesiktning, Läkarintyg.

Tjänstebil, missbruk av, 1951 s. 125, 1954 s. 18, 1955 s. 151, 1960 s. 115, 1964
s. 47 o. 111, 1968 s. 23; jfr 1957 s. 27; — se även Resekostnad.

Tjänstebiljett, fråga om tillhandahållande av militär tjänstebiljett för återresa
åt värnpliktig, som under olovlig utevaro från sitt förband inställt
sig vid annat förband, 1966 s. 171.

Tjänstebrevsrätt, åsidosättande av gällande föreskrifter om tjänstebrevsrätt,
1961 s. 123.

Tjänstefel, straffbestämmelserna i 25 kap. 4 § och 26 kap. 18 § strafflagen
subsidiära i förhållande till andra straffbud, 1951 s. 187; — tjänstefel
eller egenmäktigt förfarande, 1957 s. 27; — tjänstefel eller lydnadsbrott,

1958 s. 67; —- tjänstefel eller undanhållande, 1965 s. 152; — tjänstefel
eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144 o. 1967 s. 84. Jfr
Militärhäkte, Oskickligt beteende, Simulation, Undanhållande, övergivande
av post. Se även Anslag, Arbetstid, Attest, Bisyssla, Civil befattningshavare,
Disciplinmål, Explosiva varor, Flygning, Förvarsarrest,
Handläggning, Instruktion, Obehörig påverkan, Olämpligt uppträdande,
Sprängmedel, Stämning, Tillrättavisning, Tilltalsord, Tjänstebil, Tävlingar.

Tjänsteförbindelse, fråga om innebörden av tjänsteförbindelse som officersaspirant
skall avgiva före inträde i försvarets läroverk, 1963 s. 257.

Tjänstemeddelande, stabschef har avlåtit viss framställning å högre chefs
vägnar (»enligt uppdrag») utan att härutinnan ha erhållit erforderligt
särskilt bemyndigande, 1956 s. 48.

236

Tjänstemissbruk, tjänsteman har berett annan tjänsteman viss gottgörelse
till vilken denne icke varit berättigad ävensom i ekonomiska frågor fattat
beslut vartill han icke varit behörig, 1963 s. 33; — se även Materiel, Privat
uppdrag.

Tjänsteplikt, fråga huruvida värnpliktig, som i logement misshandlat annan
värnpliktig, därigenom åsidosatt sin tjänsteplikt, 1967 s. 95; se även
Tävlingar, Ämbetsman.

Tjänsteresa, se Resekostnad. Jfr Förskott, Traktamente.

Tjänsteställning, för f. d. fast anställd, 1962 s. 169.

Tjänstetillsättning, åsidosättande av tillbörlig omsorg och noggrannhet vid
avgivande av yttrande beträffande sökande till vissa befattningar, 1960
s. 114; -— fråga huruvida militär befattningshavare som tillhandagått
civil myndighet med upplysningar om anställningssökande därvid iakttagit
tillbörlig omsorg och aktsamhet, 1962 s. 78; — försvarsgrenschef
har i fråga om tillsättande av vissa beställningar givit anvisning stridande
mot bestämmelse meddelad av Kungl. Maj :t, 1964 s. 117; — fråga
huruvida befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet iakttagits vid tillsättande
av förvaltarbeställningar, 1965 s. 209; — fråga om hävande av
förvaltares placering som kassachef innan beslut om antagning å högre
tjänst blivit slutgiltigt, 1968 s. 165; — fråga huruvida i samband med omorganisation
tjänst hort kungöras till ansökan ledig, 1968 s. 171. Jfr Transportansökning.

Tjänsteutövning, fråga om ledamot av domstol gjort sig skyldig till medhjälp
till obehörig tjänsteutövning av domaraspirant, 1962 s. 15; — se
även Onykterhet i tjänsten.

Tjänsteväg, vid anmälan om brott, 1953 s. 72; — fråga huruvida skrivelse
till riksdagsutskott bort befordras tjänstevägen, 1961 s. 113; — av förbandschef
gjord, till Konungen ställd framställning som tjänstevägen insänts
till försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats, 1964 s.
126; — Till försvarsgrenschef ställd anställningsansökan som tjänstevägen
inkommit till annan försvarsgrenschef har av denne icke vidarebefordrats
till förstnämnde chef, 1966 s. 218. Jfr Anmälan.

Tjänstgöring, värnpliktig har felaktigt hemförlovats på grund av sjukdom
och ej fått tillgodoräkna sjukdomstid såsom fullgjord tjänstgöring, 1960 s.
149; — se även Arreststraff, Verkställighet av disciplinstraff.

Tjänstgöringsintyg, fråga om innebörden av föreskriften i allmänna verksstadgan
om skyldighet för myndighet att på begäran av tjänsteman utfärda
intyg angående hans tjänstgöring hos myndigheten, 1961 s. 161.

Tjänstgöringsplats, chef som hänskjutit militärt mål till åklagaren skall, om
tjänstgöringsplatsen för den misstänkte ändras, underrätta eventuell ny
bestraffningsberättigad chef jämte åklagaren, 1957 s. 35.

Tjänstgöringsställe, innebörden av detta uttryck i 26 kap. 11 § strafflagen,
1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143.

237

Tjänstledighet, anmärkning mot handläggning av ansökan om tjänstledighet
med anledning av nära anhörigs sjukdom, 1951 s. 120; — för värnpliktiga
med anledning av kallelse till domstol, 1953 s. 138; — fråga huruvida
tjänstledighet kunnat vägras värnpliktig för deltagande i kommunalval,
1968 s. 155. Jfr Traktamente.

Tolkning, fråga om åtgärder med anledning av olycksriskerna vid cykeltolkning,
1966 s. 188.

Trafikbrottslagen, fråga huruvida lagen om straff för vissa trafikbrott är
tillämplig med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74;

— fråga om bilförare genom att i uttröttat tillstånd föra bil gjort sig
skyldig till vårdslöshet i trafik, 1961 s. 25; — fråga om övningsledare
gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att underlåta att tillse att
marscherande trupp under mörker bär föreskrivna reflexmärken, 1967 s.
69. Jfr Transport.

Trafikmål, mål om ansvar å krigsman för oaktsamhet vid förande av kronans
motorfordon handlägges såsom militärt brottmål, 1951 s. 191 o. 195;

— angående skyldighet för domstol att lämna meddelande om skadeståndskrav
mot förare av krigsmaktens motorfordon, 1953 s. 249 o. 1954
s. 245. Jfr Kasernområde.

Traktamente, värnpliktigs rätt till traktamente vid resor i samband med
tjänstledighet och övningsuppehåll, 1955 s. 181.

Transport, frågor rörande vissa från häl so vår ds synpunkt påtalade förhållanden
i samband med biltransporter för förflyttning av trupp, 1956 s.
144; — fråga om motorförare erhållit tillräcklig vila före motormarsch,

1960 s. 157, jfr Trafikbrottslagen. Se även Sprängmedel.

Transportansökning, fråga huruvida regementsofficer som hos försvarsgrenschef
ansökt om transport erhållit tillfredsställande orientering beträffande
handläggningen av transportansökningen, 1964 s. 129.

Tryckfrihetsförordningen, angående meddelande till tidningsredaktion av
uppgift om förhållanden varom kännedom erhållits i tjänsten genom upplysning
av förtrolig natur, 1959 s. 129; — fråga om ansvar för uttalanden
till tidningsredaktion rörande tjänsteförhållanden, 1961 s. 182; —
fråga om rätt att använda tryckt skrift för framställande av klagomål,

1961 s. 179; — fråga om otillåtet efterforskande av författare till tidningsartikel,
1961 s. 134; — inskränkning i rätten att å vissa fritidslokaler
framlägga tryckta skrifter, 1950 s. 276; — för kustflottan utfärdade
order ha innehållit felaktiga uppgifter angående vilka tidningar som icke
fingo framläggas å nämnda lokaler, 1952 s. 205; — fråga huruvida visst
uttalande av militär myndighet tryckfrihetsrättsligt innefattat hinder i
enskild förenings publicistiska verksamhet, 1954 s. 153; — angående
utspridande av vissa skrifter vid trupp eller å flottans fartyg, 1954 s.
278; — se även Allmänna handlingar. Jfr Förening.

Tuberkulos, jfr Lungtuberkulos.

Tystnadsplikt, vissa spörsmål rörande läkares tystnadsplikt, 1957 s. 107; —
fråga om tystnadsplikt angående förhållanden varom kännedom erhållits
i tjänsten genom upplysning av förtrolig natur, 1959 s. 129.

238

Tävlingar, sjukvårdspersonal vid krigsmakten har utan stöd av gällande bestämmelser
kommenderats att å fritid tjänstgöra såsom olycksfallsberedskap
vid av civil organisation anordnade ryttartävlingar, 1956 s. 139; —
värnpliktiga ha utan stöd av gällande bestämmelser kommenderats att
tjänstgöra såsom markörer vid civil skyttetävling, 1957 s. 103 o. 1962 s.
130; — vissa spörsmål rörande anordnandet av militära skidtävlingar i
stark kyla, 1957 s. 86; — fråga om krigsman, som frivilligt anmält sig till
deltagande i militär idrottstävling men uteblivit, gjort sig skyldig till
tjänstefel, 1951 s. 34; — fråga om befogenhet för marin myndighet att tillhandagå
med fartyg och personal vid av enskild sammanslutning anordnad
segelregatta, 1961 s. 191; — fråga om befogenhet för flygvapnets del
att tillhandagå med övervakning från luften vid av enskild sammanslutning
anordnade kappseglingar, 1962 s. 182; — se även Civil verksamhet,
Kommendering.

Undanhållande, gränsdragningen mellan undanhållande enligt 26 kap. 11 §
strafflagen och tjänstefel enligt 18 § samma kapitel, 1951 s. 181, 1952 s.
146, 1956 s. 143, 1961 s. 65 o. 1965 s. 152; — fråga huruvida domstol överskridit
sin prövningsrätt genom att en för undanhållande åtalad värnpliktig
dömts för tjänstefel, 1968 s. 42; — beräkning av frånvarotid vid ådömande
av straff för undanhållande (rymning), 1958 s. 96 o. 203, 1960
s. 235; — i dom angående utevarobrott bör noga angivas tidpunkterna för
utevarons början och slut, 1961 s. 95; —- fråga om samtidigt tillämpande
av straffbestämmelserna för undanhållande (rymning) och lydnadsbrott
(tjänstefel), 1953 s. 68; — innebörden av uttrycket tjänstgöringsställe i
26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 183, 1954 s. 270 o. 1956 s. 143; — se även
Övergivande av post. Jfr Eftertjänst, Inskrivningsförordningen, Militärhäkte.

Underskrift, bestraffningsberättigad befattningshavare, som meddelat beslut
i disciplin- eller ersättningsmål, skall egenhändigt underteckna beslutet,
1956 s. 91; — se även Tjänstemeddelande.

Ungdomsfängelse, se Åtal.

Uniform, fråga angående införande vid armén av en till sällskapsdräkt avsedd
särskild uniform, vars anskaffande skulle vara obligatoriskt för vissa
personalkategorier, 1961 s. 154; — fråga huruvida personalvårdskonsulent
—- tillika reservofficer — bör använda uniform i tjänsten, 1964 s.
213.

Uppdrag, se Bisyssla.

Uppfinning, frågor om handläggning av ärenden angående ersättning för
uppfinningar inom försvaret och spörsmål om principerna för bestämmande
av sådan ersättning, 1960 s. 182.

Upphandling, fråga om regementsintendents behörighet att självständigt
handlägga upphandlingsärenden, 1951 s. 171; — felaktig handläggning av
upphandlingsärende, 1955 s. 158 o. 1956 s. 129; — fråga huruvida myndighet
i visst fall ägt företaga upphandling under hand, 1962 s. 107; —
fråga om tillämpning av föreskriften i upphandlingskungörelsen om antagande
av för staten förmånligaste anbud, tillika fråga om ofullständigt
angivande av skäl för antagande av anbud, 1961 s. 142. Jfr Motorfordon.

239

Upplysningsverksamhet, fråga huruvida regementschefs föredrag med försvarsupplysning
framstått som inblandning i den politiska debatten, 1968
s. 72; — fråga om lämpligheten av att försvarsgrenschef genom cirkulärskrivelse
till varuleverantörer uttalat önskemål om att visst bokverk måtte
inköpas, 1963 s. 226.

Uppsåt, innebörden av kravet på uppsåt vid tillämpning av straffbestämmelsen
för undanhållande i 26 kap. 11 § strafflagen, 1951 s. 184.

Utbildning, fråga om anordnande av kompletterande utbildning, 1967 s. 165
o. 1968 s. 110. Jfr Ledighet.

Utegångsförbud, innebörden av föreskriften att utegångsförbud får avse
högst sju dagar, 1951 s. 191; — verkställighetstiden vid utegångsförbud,
som bestämts till visst antal dagar understigande sju, 1951 s. 191; —
överträdelse av utegångsförbud kan icke medföra ansvar för lydnadsbrott,
1961 s. 78; — i tillrättavisningsförteckningen skall angivas vilket område
utegångsförbudet avser, 1951 s. 204.

Utgallring, av expeditions- och arkivhandlingar, se Gallring.

Utredning, kompanichef har utan befogenhet verkställt utredning i militärt
mål, 1954 s. 85; — underlåtenhet av regementschef att efterkomma militieombudsmannens
anmodan att medverka vid utredning, 1961 s. 134; —-åklagare är skyldig underrätta bestraffningsberättigad befattningshavare
om inledd brottsutredning i militärt mål även om utredningen ej är att
anse såsom förundersökning, 1960 s. 82; — »förberedande utredning» i
disciplinmål får förekomma endast i fall som avses i 23 § militära rättegångslagen,
1961 s. 71; — utredningsarbete inom ämbetsverk i Stockholm
har felaktigt förlagts till annan ort, 1962 s. 134; — se även Flyghaveri,
Förhör, Förundersökning, Militärförhör.

Utrikesvistelse, innebörden av föreskrifterna i tjänstereglementet för krigsmakten
om inhämtande av tillstånd att vistas utrikes, 1951 s. 122.

Utspisningsnämnd, tillrättavisning meddelad ordförande i utspisningsnämnd
för underlåtenhet att i föreskriven utsträckning avhålla sammanträden
med nämnden, 1951 s. 69.

Uttagning, fråga huruvida beslut om hävande av underbefälsuttagning föregripits,
1967 s. 193.

Vakttjänst, skyldighet för fartygschef att kontrollera att personal, som utrustas
med eldhandvapen för vakttjänst, äger erforderliga kunskaper och
färdigheter beträffande vapnets handhavande, 1952 s. 226; — särskilda
säkerhetsanordningar till förhindrande av vådaskott vid användning av
kulsprutepistoler under vakttjänst, 1954 s. 104, 1955 s. 131 o. 1959 s. 177;
— se även Tillrättavisning, Övergivande av post.

Vapenfria värnpliktiga, yttrande över ett av 1964 års utredning rörande
vapenfria värnpliktiga avgivet betänkande »Vapenfri tjänst», 1967 s.
257; — tillrättavisning av vapenfri värnpliktig som ej står under miltärt
befäl, 1950 s. 425; — vapenfri tjänstepliktig ålagd arreststraff utan att

240

förutsättningar härför förelegat, 1968 s. 13; — fråga om behörigheten att
besluta beträffande vapenfri värnpliktigs förläggning under tjänstgöring
utanför krigsmakten, 1963 s. 272; — se även Hämtningskungörelsen.

Vapenvägran, åtgärder av militär befattningshavare då värnpliktig förklarar
sig av samvetsskäl icke vilja fullgöra militärtjänst, 1959 s. 217; — se även
Resning.

Verksstadga, frågor rörande tillämpningen av eu föreslagen allmän verksstadga,
1955 s. 204; — se även Tjänstgöringsintyg.

Verkställighet av disciplinstraff, fråga om utverkande av överrätts förordnande
att av underrätt ålagt disciplinstraff icke skall verkställas i avbidan
på lagakraftägande dom eller beslut, 1951 s. 201; — fråga om verkan
av bestraffningsberättigad befattningshavares beslut att av honom
ålagt disciplinstraff ej skall gå i verkställighet, 1950 s. 217; — arreststraff
får ej verkställas om samtidigt till verkställighet föreligger straffarbetseller
fängelsestraff, 1955 s. 118; -— verkställighet av arreststraff i annat
militärhäkte än vid den dömdes eget förband, 1950 s. 212; — förfarandet
vid verkställighet av arreststraff då den straffskyldige icke längre är
tjänstgöringsskyldig, 1951 s. 95 o. 190, 1952 s. 177, 1953 s. 274, 1956 s.
117 o. 1961 s. 55; — felaktiga åtgärder vid handläggning av ärende angående
införpassning till militärhäkte av i tjänst icke varande värnpliktig
för undergående av arreststraff, 1956 s. 117; — fråga huruvida då av ett
arreststraff om femton dagar de fem första enligt förordnande i straffbeslutet
verkställts med tjänstgöring straffet i övrigt må verkställas utan
tjänstgöring, 1952 s. 176; -— förordnande att arreststraff med hänsyn
till den dömdes tjänstgöringsförhållanden skall verkställas med tjänstgöring
må meddelas endast i samband med straffets åläggande, 1952 s. 178;
—- bestraffningsberättigad chef äger icke ändra i straffbeslut meddelad
föreskrift att arreststraff skall verkställas med tjänstgöring, 1955 s. 118;
■— vissa spörsmål rörande straffarrestants sysselsättande med arbete under
arresttiden, 1957 s. 74 o. 1962 s. 74; — arreststraff icke till fullo verkställt
på grund av missuppfattning av domstols förordnande att straffet
skulle till viss del anses verkställt genom förvarsarrest, 1962 s. 73; — åtgärder
för verkställande av arreststraff då med hänsyn till den dömdes hälsotillstånd
för verkställigheten föreligger hinder, vars varaktighet icke
kan närmare bedömas, 1952 s. 179; — fråga huruvida skäl förelegat för
avbrott i verkställighet av arreststraff, 1963 s. 192; — fråga om riktigheten
av att arreststraffs verkställande »avslutats» innan hela straffet verkställts,
1965 s. 154; — innebörden vid sammanläggning av arreststraff av
uttrycket i 9 § disciplinlagen »förekomma på en gång till verkställighet»,
1955 s. 116; — frågor om verkställande med eller utan tjänstgöring
av arrest efter sammanläggning av flera arreststraff eller efter avbrott i
sådant straff, 1951 s. 190; — förnyat förordnande om verkställighet efter
avbrott i arreststraff, 1951 s. 203; — beräkning av strafftid vid avbrott i
verkställigheten av arreststraff, 1951 s. 191; — arrest utan bevakning (enligt
den numera upphävda strafflagen för krigsmakten), 1950 s. 32; —
verkställighet av arreststraff i samband med krigsförbandsvisa repetitionsövningar,
1953 s. 267; — felaktigt förfarande vid handläggning av ansökan
om uppskov med verkställighet av arreststraff, 1955 s. 110; — sammanträffande
av arrest- och disciplinbotsstraff, 1961 s. 62; — se även Arreslstraff,
Militär häkte. Jfr Nöjdförklaring.

241

Verkställighet av tillrättavisning, fråga huruvida tillrättavisning som meddelats
icke kasernerad personal i form av förbud att på fritid vistas utom
bostaden innefattar hinder att lämna densamma för intagande av måltid,
1950 s 249; — innebörden av föreskriften att ålagd tillrättavisning omedelbart
skall gå i verkställighet, 1951 s. 101 o. 1952 s. 186; — fråga huruvida
värnpliktig som enligt tillrättavisningsbeslut icke får lämna kompaniförläggningen
äger deltaga i frivillig fritidsundervisning utom kompaniförläggningen,
1952 s. 183; — se även Utegångsförbud. Jfr Tillrättavisning.

Visitation, fråga om kompanichefs rätt att beordra visitation av förläggningstält
och packning, 1966 s. 158; —- se även Kroppsvisitation.

Vitsord, se Allmänna handlingar, Betyg.

Vittne, se Vittneskallelse.

Vittnesförhör, jfr Vittneskallelse.

Vittneskallelse, vittne i brottmål får ej i vittneskallelsen föreläggas att före
vittnesförhöret »taga del av förundersökningsprotokollet», 1957 s. 46.

Våld, mot underlydande krigsman, 1953 s. 14, 1954 s. 67, 1955 s. 15, 1962 s.
64, 1963 s. 148, 153 o. 175, 1964 s. 75; — gränsdragningen mellan 26 kap.
7 § strafflagen (våld eller hot mot krigsman) och 10 kap. 1 § samma lag
(våld eller hot mot tjänsteman), 1957 s. 26; — fråga huruvida våld mot
värnpliktig förövats med anledning av dennes tjänst (26 kap. 7 § strafflagen
respektive 21 kap. 7 § brottsbalken), 1965 s. 144 o. 1967 s. 95; —
militär personals rätt att bruka våld gentemot allmänheten, 1963 s. 215.

Väg, se Kasernområde, Trafikbrottslagen, Vägtrafikförordningen.

Vägtrafikförordningen, fråga huruvida vägtrafikförordningen är tillämplig
med avseende å väg inom inhägnat kasernområde, 1956 s. 74; — fråga om
förutsättningar för begagnande av strafföreläggande i fall då krigsman
överträtt bestämmelse i vägtrafikförordningen om hastighetsbegränsning,
1961 s. 85.

Vänjningsövning, se Stridsvagn.

Värnpliktslagen, angående tillgodoräknande som fullgjord värnpliktstjänstgöring
av tid för verkställande av disciplinstraff, 1952 s. 245 o. 1953 s.
273; — yttrande i anledning av remiss angående ändring av gällande
föreskrifter rörande den nomadiserande lappbefolkningens värnpliktsförhållanden,
1952 s. 285; — yttrande över 1960 års värnpliktsutrednings
betänkande rörande värnplikten, 1967 s. 257; — vissa spörsmål om straffbeläggande
av värnpliktigs underlåtenhet att förvara och taga del av mottagen
order om tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen, 1951 s. 218 o.
1955 s. 191; -— fråga om sådan lagändring att mål rörande vissa förseelser
mot värnpliktslagen icke skola anses såsom militära mål, 1955 s. 193
o. 1956 s. 166; — fråga huruvida värnpliktig, som icke tillräckligt noggrant
tagit del av inkallelseorder och därför inställt sig för sent, gjort sig
skyldig till tjänstefel eller förseelse mot 38 § värnpliktslagen, 1966 s. 144
o. 1967 s. 84; — angående prövning i vissa fall av värnpliktigas krigsdug -

242

lighet och krigsanvändning, 1953 s. 237, 1956 s. 166 o. 1957 s. 141; — se
även Beredskapsövning, Inskrivningsförordningen.

Åklagare, landsfogde i vissa fall åklagare i militära mål, 1951 s. 199; —
angående behov av förstärkning av tillgången på åklagar- och polispersonal,
som har att ombesörja utredning i militära mål, 1951 s. 223, 1953
s. 233 o. 1956 s. 189; — underlåtenhet att verkställa utredning som varit
erforderlig, 1950 s. 13; — tillsynen i fråga om anhållanden av för brott
misstänkta, 1955 s. 209; — angående distriktsåklagares skyldighet att i
vissa fall inhämta statsåklagares medgivande till anställande av åtal, 1956
s. 102; —- åklagares skyldighet att precisera den sak han jämlikt 83 §
militära rättegångslagen underställer bestraffningsberättigad befattningshavare,
1965 s. 172; — se även Flyghaveri, Fullföljdsrätt, Förundersökning,
Förvarsarrest, Militära mål, Rättegångskostnad, Åtal. Jfr Tjänstgöringsplats.

Åtal, i militärt mål mot den som tidigare blivit dömd till ungdomsfängelse,

1953 s. 104; — behörig domstol vid åtal i militärt mål, 1953 s. 94; — fråga
om avvisande av åtal som jämlikt 73 § militära rättegångslagen väckts
vid domstolen i den misstänktes hemort, 1964 s. 87; — utvidgning av
väckt åtal, 1956 s. 103; — innebörden av åtalsreglerna i 25 kap. 12 § och
26 kap. 23 § strafflagen (20 kap. 14 § och 21 kap. 22 § brottsbalken), 1965
s. 162 o. 1967 s. 95; — åtalsfråga rörande kollision mellan flygplan från
olika flottiljer bör avgöras i ett sammanhang av en och samma åklagare,
1967 s. 122; — se även Åklagare.

Åtalseftergift, 1951 s. 196.

Återkallelse, påverkan att återkalla hos militieombudsmannen gjord anmälan,
1958 s. 17.

Ämbetsansvar, 1951 s. 190, 192 o. 198, 1955 s. 105.

Ämbetsbrott, jfr Ämbetsman.

Ämbetsman, ämbetsmans åsidosättande av tjänsteplikt genom allmänt brott,

1954 s. 267. Jfr Våld.

Ämbetsverk, författningsenligheten av inom visst ämbetsverk utan tillstånd
av Kungl. Maj :t vidtagen organisationsändring och av därefter inom verket
tillämpad ordning för vissa ärendens handläggning, 1955 s. 165; -—•
innebörden av det i instruktionen för vissa ämbetsverk förekommande
uttrycket »därtill utsedd befattningshavare», 1955 s. 180; — högre chef
har i samarbetet med underordnade tjänstemän förbigått den som med
självständigt ansvar utövat det närmaste chefskapet över dessa, 1955 s.
181; — fråga om avdelningsdirektör och byråchef brustit i sin tillsynsskyldighet,
1968 s. 84; — se även Verksstadga.

Örlogsfartyg, se Fartyg.

Övergivande av post, räckvidden av straffbestämmelsen för övergivande av
post, 1951 s. 185 o. 1968 s. 38; — tillämpning av straffbestämmelsen för
övergivande av post, då vaktpost somnat under posttjänstgöring, 1955 s.

243

92; — underlåtenhet att inställa sig till anbefalld vakttjänstgöring kan
icke bliva att bedöma som övergivande av post, 1954 s. 74; — fråga om
samtidigt tillämpande av straffbestämmelserna för övergivande av post
och undanhållande, 1952 s. 148 o. 1968 s. 36; — straffmätning vid ådörnande
av ansvar för övergivande av post under fredstid, 1955 s. 92.

Överskeppning, vissa spörsmål rörande säkerhetsbestämmelser för övningar
i övergång av vattendrag (överskeppning) med s. k. patrullbåt, 1957 s.
124.

Övningsflygning, föreskrifter rörande övningsflygning i samband med tjänsteuppdrag
eller ledighet, 1953 s. 230.

Övningsuppehåll, jfr Traktamente.