Kungl. Maj:ts proposition nr 14-7 år 1968

Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om
redareavgift för sjöfolks pensionering; given Stockholms
slott den 18 oktober 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunilcationsärenden och lagrådets protokoll, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i
lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att nuvarande system för beräkning och uppbörd
av redareavgiften för sjöfolks pensionering ersätts av ett nytt system
som innebär att avgiften samordnas med redareavgiften för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
och att uppbörden sker enligt samma regler som
gäller för uppbörden av redares avgifter till den allmänna sjukförsäkringen.
Det nya systemet skall enligt förslaget tillämpas fr. o. in. år 1969.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196S. 1 samt. Nr 147

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1968

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift för

sjöfolks pensionering

Härigenom förordnas, att 1—3 §§ lagen den 2 juni 1961 om redareavgift
för sjöfolks pensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Redare skall--- — svenskt handelsfartyg.

Till manskapet skall vid tillämpningen
av denna lag hänföras sjöman,
som antagits av redaren eller
befälhavaren och icke tillhör fartygs-
eller maskinbefälet eller är
radiotelegrafist eller ekonomiföreståndare.

Med handelsfartyg förstås fartyg,
som nyttjas till handelssjöfart eller
resandes fortskaffande eller till annat
ändamål, som äger gemenskap
med handelssjöfarten, såsom bogsering,
isbrytning, bärgning eller dykning.

Redareavgift erlägges för sjöman
tillhörande manskapet och utgår
med två och åtta tiondels procent
av sjömannens lön för tid, under
vilken han varit för utrikes fart påmönstrad
svenskt handelsfartyg.
Med lön förstås kontant lön för ordinarie
arbetstid utan annat tillägg
än tjänsteårstillägg.

§•

Redareavgift utgår för varje år
å vad redaren sammanlagt under
året utgivit i lön till sådana arbetstagare,
som avses i 1 § första stycket
förordningen den 16 maj 1958 (nr
295) om sjömansskatt.

Avgiften beräknas för varje redare
å lön i penningar och naturaförmåner
i form av kost eller bostad,
sedan därifrån för varje arbetstagare
dragits sådan del av lön, som för år
räknat överstiger sju och en halv

Kungl. Ma j ris proposition nr H7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Konungen äger förordna, alt viss
personalgrupp tillhörande manskapet
skall vid tillämpningen av denna
lag likställas med fartygs- och maskinbefälet
samt radiotelegrafist och
ekonomiföreståndare.

(Föreslagen lydelse)

gånger det i 1 kap. 6 § lagen den 25
maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring
avsedda basbelopp som gäller
vid årets ingång. Vid beräkningen
skall bortses från lön till arbetstagare
som icke är obligatoriskt försäkrad
enligt lagen den Ib maj 195b
(nr 2b3) om yrkesskadeförsäkring.

Konungen fastställer procentsats
för redareavgiften med hänsyn till
det avgifIsbehov som föranledes av
de enligt 1 § bestämda eller eljest
gällande grunderna för sjöfolks pensionering.
Fastställd procentsats får
tillämpas tidigast för året näst efter
det år varunder den fastställts.

§•

I fråga om debitering och uppbörd
av redareavgift enligt denna lag äger
förordningen den 18 december 1959
(nr 552) angående uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring,
m. m. motsvarande tillämpning.
Vid fördelning enligt bb § första
eller andra stycket förordningen
skall redareavgiften jämställas med
de avgifter som avses i 1 § förordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969 och äger tillämpning på löner
som utges från och med nämnda dag. Äldre bestämmelser äger alltjämt
tillämpning i fråga om avgift för år 1968 eller tidigare år.

För avgift enligt 2 § beräknas för åren 1969 och 1970 preliminär avgift
särskilt med ledning av arbetsgivaruppgift, som enligt 5 § förordningen
angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. in.
avlämnats för år 1967 respektive år 1968, och med tillämpning i övrigt av
bestämmelserna i samma förordning. Sådan preliminär avgift påföres räkning
enligt 27 § samma förordning, när 17 § förordningen ej är tillämplig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 147 år 1968

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 20 september 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring
i lagen den 2 juni 1961 (nr 300) om redareavgift för sjöfolks pensionering
och anför.

Inledning

Handelsflottans pensionsanstalt (HPA) tog i skrivelse till Kungl. Maj :t
den 15 november 1966 upp frågan om ändring i reglerna om redareavgiften
för sjöfolks pensionering. HPA erinrade om att statskontoret påpekat, att
sjömansregistreringen och därmed sammanhängande verksamhet vid sjömanshusen
till sin omfattning i väsentlig mån är betingad av rådande system
för sjöfolks pensionering, och att statskontoret föreslagit en skyndsam
utredning om sjömanspensioneringen och redareavgiftens beräkning. Vidare
erinrade HPA om att en arbetsgrupp inom sjöfartsstyrelsen sett över bestämmelserna
om mönstring och registrering av sjömän och förutsatt slopande
av de s. k. årsrullorna som nu utgör grundvalen för beräkningen av
redareavgifterna. HPA föreslog bl. a. vissa förenklingar i fråga om beräkning
och uppbörd av redareavgiften.

Efter remiss avgavs yttranden över skrivelsen av riksförsäkringsverket
(RFV), sjöfartsstyrelsen, statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, sjömansregister utredningen, riksbanksfullmäktige,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges redareförening och
Rederiföreningen för mindre fartyg. Flera remissinstanser framhöll olägenheterna
med nuvarande system och betonade, att en utredning av hela frågan
om sjömanspensioneringen och dess administration snarast borde komma
till stånd. Riksdagens revisorer underströk i 1966 års revisionsberättelse
att en översyn av systemet för sjömanspensioneringen borde ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr lh7 år 1968

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 29 december
1967 tre sakkunniga för att utreda sjömanspensioneringen och dess administration
m. in. och därmed sammanhängande frågor.1 De sakkunniga har
antagit benämningen sjömanspensionskommittén.

Kommittén har i PM angående redareavgiften för sjöfolks pensionering
(stencil K 1968: 6) föreslagit att en förenkling av systemet för uttagande av
redareavgift för sjöfolks pensionering genomförs utan att den slutliga utformningen
av ett nytt pensionssystem avvaktas.

Nuvarande förhållanden

Sjömanspensioneringen avser att komplettera den allmänna pensioneringen
genom att ge ekonomiskt stöd åt sjömän i manskapsgrad i åldern
mellan 55 och 67 år.

Enligt lagen om redareavgift för sjöfolks pensionering skall redare betala
avgift för sjöman, vilken såsom manskap varit påmönstrad svenskt handelsfartyg
för utrikes fart. Avgiften utgör 2,8 % av sjömannens lön under
den tid han varit påmönstrad. Med lön förstås kontant lön lör ordinarie
arbetstid utan annat tillägg än tjänsteårstillägg.

Kungl. Maj:t kan förordna att viss personalgrupp inom manskapet skall
likställas med befäl och därmed undantas från det manskap på vars lön avgift
skall beräknas. Så har skett för viss ekonomipersonal, som anslutits till
annan pensionskassa.

Administrationen av sjömanspensioneringen handhas främst av HPA.
Anstaltens uppgifter består väsentligen i behandling av pensionsansökningar,
utbetalning av pensioner och uppbörd av redareavgifter. Enligt kungörelsen
den 2 juni 1961 (nr 801) om redareavgift för sjöfolks pensionering
skall preliminär redareavgift erläggas till HPA för varje period om två månader
räknat från kalenderårets början. Sjömanshusen har till uppgift
bl. a. att fortlöpande registrera sjötid och pensionsgrundande lön och dessutom
slutligen bestämma redareavgifterna med stöd av uppgifter i sjömansrullorna.

HPA:s verksamhet finansieras dels genom den särskilda redareavgiften
enligt lagen om redareavgift för sjöfolks pensionering, dels med avkastningen
av anstaltens fondmedel. HPA:s fondmedel, f. n. sammanlagt 154 milj.
kr., förvaltas av statskontorets fondbyrå.

1 Ledamöter regeringsrådet Bengt Hamdahl, ordf., direktören Niis Grenander och förbundsordföranden
Johan Thore; sekr. organisationsdirektören Gunnar Hävermark.

Kungl. Maj ris proposition nr 1''/7 år 1968

HPA

HPA anför i sin skrivelse bl. a. följande. De för sjöfarten speciella avgifterna
såsom redareavgift för sjöfolks pensionering, välfärdsavgift m. fl. medför
ett betydande arbete för såväl rederier som statliga myndigheter. Det är
av vikt att nya regler om redareavgiften görs så enkla som möjligt. Man bör
överväga om inte redareavgiften kan konstrueras så att uppbörden av densamma
görs gemensam med uppbörden av annan utskyld, som antingen är
begränsad till sjöfarten eller uppbärs på särskilt sätt för sjöfartens del. Om
redareavgiften utgår med viss procent av vad redaren under året utgivit i
lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad till sådan
arbetstagare, som avses i 1 § första stycket förordningen den 16 maj 1958
(nr 295) om sjömansskatt, kan uppbörden av redareavgiften sannolikt lätt
samordnas med någon av de avgifter som utgår enligt förordningen den 18
december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om
allmän försäkring, exempelvis avgiften till sjukförsäkringen. Följden av en
sådan samordning blir att i avgiftsunderlaget i fortsättningen ingår all ombordanställd
personal för vilken avgifter beräknas till sjukförsäkringen.
F. n. utgår redareavgift med relativt obetydliga undantag endast för sådana
personer som har möjlighet att få pension från pensionsanstalten om de
tjänstgör tillräckligt länge i svensk utrikesfart. Det är emellertid endast en
ringa del av det sjöfolk för vilket redareavgift nu betalas, som tjänstgör så
länge att de får pension från anstalten. De allra flesta lämnar yrket långt
tidigare. Redan nu utgår avgiften alltså för mångdubbelt fler än det antal
som verkligen får pension. Avgift utgår också för alla utlänningar. Eu utlänning
kan få pension endast om han stadigvarande mantalsskrivit sig här
i riket från och med 50 års ålder. Hittills har ingen pensionsberättigad utlänning
anmält sig hos pensionsanstalten. Avgift betalas också för sådant
manskap som inte kan förvärva pensionsrätt, nämligen dels sådant manskap
som redan fått pension från anstalten, dels manskap som är äldre än 60 år.
Efter uttag av pension, liksom efter fyllda 60 år saknar en sjöman möjlighet
att tjäna in ytterligare pensionsrätt. Redan nu är det således stor brist i
överensstämmelsen mellan den personalgrupp för vilken redareavgift betalas
och den grupp som verkligen blir berättigad till pension. Om avgiften utgår
på samma underlag som för sjukförsäkringsavgiften för all personal för
vilken sjömansskatt betalas, blir bristen i överensstämmelse något större
bl. a. på grund av att avgift utgår även för befälet och för annan fart än sådan
som berättigar till pension. HPA anser emellertid att den ytterligare
försämringen i överenstämmelsen mellan den personal för vilken avgift
betalas och den personal som kan förutses komma att uppbära pension inte
utgör någon nämnvärd olägenhet. Skrivelsen utmynnar i ett förslag om att
redareavgiften för sjöfolks pensionering skall utgå på vad redaren under

Kiingl. Maj. ts proposition nr 147 år 1968

året utgivit i lön till sådan arbetstagare som avses i 1 § förordningen om
sjömansskatt och att uppbörden skall ske på samma sätt som uppbörden
av redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.

Remissyttrandena

HPA:s förslag om ändrade bestämmelser för redareavgifter för sjöfolks
pensionering tillstyrks allmänt av remissinstanserna, bl. a. Svenska sjöfolksförbundet,
Sveriges redareförening och Rederiföreningen för mindre fartyg.

Statskontoret framhåller i likhet med sjömansregisterutredningen svårigheterna
alt beräkna redareavgifterna enligt gällande bestämmelser och att
korrekt ange den pensionsgrundande inkomst som skall registreras för varje
sjöman. Nuvarande pensionssystem belastar i hög grad sjömansregistreringen
och utgör, närmast genom sitt system för debitering av redareavgift, även
ett hinder för en rationalisering av mönstringsverksamheten. Statskontoret
och sjömansregisterutredningen ser därför med tillfredsställelse att formeina
för avgiftsdebitering omprövas och tillstyrker förslaget till nytt system
för redareavgift, som bl. a. innebär en arbetslättnad för sjömanshusen. Eu
anslutning av detta system till systemet för uttagande av redareavgiften
för den allmänna sjukförsäkringen blir enligt statskontoret och sjömansregisterutredningen
väsentligt enklare än varje annan tänkbar lösning, och
det framstår som en fördel att förslaget innebär i princip full anslutning i
fråga om avgiftsdebiteringen till den form som tillämpas vid den allmänna
försäkringen, bl. a. försäkringen för tilläggspension. Den föreslagna debiteringsformen
skulle därför kunna ingå som ett naturligt led i ett helt nytt
system för sjöfolks pensionering.

Sjöfartsstyrelsen uttalar att ett genomförande av HPA:s förslag innebar
en sådan förenkling, att man bör bortse från de olägenheter som kan uppstå
genom att avgift erläggs även för befälet. Förslaget torde enligt styrelsen inte

medföra några väsentliga olägenheter.

Bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen finner alt den föreslagna ändringen kan
genomföras utan att den mera tidskrävande försäkringstekniska utredningen
behöver avvaktas.

Riksförsäkringsverket framhåller att det för verket skulle medföra relatn l
obetydligt merarbete att debitera och uppbära ett enhetligt procentuellt tilllägg
till den redareavgift för den allmänna sjukförsäkringen som verket nu
tar ut av redare.

Kungl. Maj. ts proposition nr H7 år 1968

Sj ömanspensionskomimttén

Kommittén anför bl. a. följande. Till ett avgiftssystem hör såväl beräkning
av avgiften som debitering och uppbörd. Det nuvarande systemets
brister hänför sig till avgiftsberäkningen och där uteslutande till uträkningen
av lönesummorna. Bl. a. sjömansrullorna är ofta ofullständiga eller felaktiga.
När den av sjömanshuset framräknade definitiva avgiften avviker
från den av redaren preliminärt inbetalda, krävs ett omfattande kontrollarbete
vid sjömanshusen. Det lönebegrepp som används i det nuvarande systemet
har visat sig svårhanterligt i tillämpningen. Procentuttaget är däremot
enkelt och invändningsfritt. Man har sökt få lönesummorna att dels så långt
möjligt avse den personkrets som pensioneringen omfattar dels vara användbara
som underlag för pensionsberäkningen. Mot denna strävan finns i och
lor sig ingen principiell invändning att göra. Systemets brister beror på att
mönstringsinstitutionen valts till uppgiftskälla. Det är utsiktslöst att med
denna uppgiftskälla söka få ett väsentligt bättre avgiftssystem. Man får
därför söka utnyttja andra källor som kan ge lämpligt uppgiftsunderlag för
avgiften. Men hänsyn till kostnaderna måste man bygga på någon redan
befintlig källa. Basen för avgiftsberäkningen bör vara en lönesumma.

Löneuppgifter för ombordanställda finns dels i sjömansrullor och mönstringsbesked,
dels i rederiernas lönebesked vid inbetalning av sjömansskatt,
arbetsgivares kontrolluppgift till lokal skattemyndighet och arbetsgivaruppgift
för allmän försäkring. Skillnaden mellan de olika uppgiftskällornas redovisningsområden
gäller fartygens storlek och fartområden. Sjömansskatten
berör fartyg om minst 100 bruttoton, medan mönstring och nuvarande
Pensionering räknar med fartyg om minst 20 nettoton. De fartyg som faller
mellan dessa båda storleksgränser och som inte går uteslutande i inre fart
ar iå till antalet. Kommittén anser därför att det kan hävdas att olikheterna
mellan uppgiftskällorna är försumbara.

Redares avgifter enligt lagen om allmän försäkring beräknas på grundval
av särskild arbetsgivaruppgift för sjömän i sjömansskattepliktig fart.
Uppgiften upptar en lönesumma per rederi och år omfattande samtliga
ombordanställda, således både befäl och manskap, svenskar lika väl som
utlänningar. Uppgifterna används som underlag för debitering av redarnas
avgifter för försäkringen för tilläggspension samt sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Sådana avgifter debiteras alla redare med samma uttagsprocent
efter en reduktion av den för övriga arbetsgivare gällande procentsatsen
med hänsyn till proportionen svenskar/utlänningar bland samtliga
ombordanställda. Reduktionen görs med hänsyn till att utländska sjömän
belastar dessa försäkringar i ringa grad medan deras löner ingår i lönesummorna.
Eftersom proportionen svenskar/utlänningar icke är densamma i
alla rederier, blir rederierna på delta sätt schablonmässigt behandlade.

Kungl. Maj. ts proposition nr 147 år 1968

Om dessa lönesummor används även för redareavgiften till sjömanspensioneringen,
måste det ske till priset av en ytterligare schablonisering. Lönesummorna
avser alla ombordanställda, medan pensionen endast gäller manskap
och proportionen manskap/befäl icke är densamma hos alla rederier.
Skiljaktigheterna torde enligt kommittén dock inte vara större än att man
kan bortse från dem.

Om redareavgiften för pensioneringen skall grundas på de lönesummor
som ligger till grund för beräkning av avgifter till den allmänna försäkringen,
bör enligt kommittén, såsom även HPA föreslagit, avgiften föras samman
med redareavgiften för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Genom ett enhetligt
procentuellt tillägg för sjömanspensioneringen blir det en fullständig
överensstämmelse mellan de båda redareavgifterna i fråga om såväl beräkning
som debitering och uppbörd. Det särskilda arbete som avgiften för
sjömanspensioneringen orsakar blir förutom beräkning av tilläggsprocenten
endast ett avskiljande av pensioneringens andel efter varje uppbörd samt
utanordning av beloppet till HPA. Detta arbete anses kunna ske utan att
arbetsrutinerna inom RFV rubbas. Vid användning av detta avgiftssystem
drivs enkelheten till det yttersta och de administrativa kostnaderna till eif
minimum.

Kommittén anser att det här redovisade avgiftssystemet är det enda alternativ
till nuvarande system som f. n. kan anvisas.

Kommittén föreslår att nuvarande system för redareavgift för sjöfolks
pensionering ersätts av ett nytt, innebärande att avgiften samordnas med
redareavgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Sistnämnda avgift
utgår med viss procent av vad redaren under året gett ut i lön —
i kontanter och naturaförmåner — till sådana arbetstagare hos honom
som avses i 1 § första stycket förordningen om sjömansskatt. Därvid bortses
från lönedelar som överstiger 7,5 gånger det basbelopp som fastställs
enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
Samma avgiftsunderlag bör enligt förslaget användas för redareavgiften till
sjömanspensioneringen. Det bör åvila RFV att för sjömanspensioneringen
debitera ett enhetligt procentuellt tillägg till den redareavgift för den allmänna
sjukförsäkringen som verket tar ut av redare jämlikt förordningen
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring.
Även för uppbörden bör gälla samma regler som de som gäller för uppbörd
av redares avgift till den allmänna sjukförsäkringen. Det bör ankomma på
RFV att överlämna influtna avgiftsbelopp till HPA.

Under åren 1964, 1965, 1966 och 1967 inbringade redareavgiften för sjöfolks
pensionering 3 864 000 kr„ 3 920 000 kr., 3 920 000 kr. resp. 4 437 000
kr. Debiteringsunderlaget för avgiften till sjukförsäkringen för redarnas
ombordanställda personal uppgick under åren 1965 och 1966 till 400 milj.
kr. resp. 405 milj. kr. Fr. o. in. år 1967 bar taket för utgiftsuttaget höjts
från 22 000 kr. till 7,5 gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Kung!. Maj:ts proposition nr 147 år 1968

RFV har funnit att med detta högre tak skulle debiteringsunderlaget under
åren 1965 och 1966 ha varit 480 milj. kr. resp. 511 milj. kr. För att eu
redareavgift för sjöfolks pensionering baserad på samma underlag som
redareavgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skall inbringa ungefär
samma belopp som nuvarande avgiftssystem, bör enligt kommittén avgiftsuttaget
i nuvarande läge sättas till 0,8 %.

Uttagningsprocenten kan behöva justeras med hänsyn till såväl ändring
i avgiftsunderlaget, t. ex. beroende på variationer i sjömanskårens storlek,
som ändring i de för sjöfollcspensioneringen gällande grunderna eller ändrad
bedömning av dessa grunders finansiella konsekvenser. Det bör därför
enligt kommittén ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa avgiftsuttaget
med ledning av det avgiftsbehov som föranleds av de för sjöfolkspensioneringen
gällande grunderna.

Kommittén föreslår att det nya avgiftssystemet införs den 1 januari
1969. Därigenom blir nu rådande system avlöst medan de nuvarande sjömanshusen
ännu består, vilket kommittén anser önskvärt.

Departementschefen

Sjömanspensioneringen avser att komplettera den allmänna pensioneringen
genom att ge sjömän i manskapsgrad visst ekonomiskt stöd i åldern
mellan 55 och 67 år. För en reformering av sjömanspensioneringen tillkallade
jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande år 1967 tre sakkunniga,
Sjömanspensionskommittén, att utreda såväl själva sjömanspensioneringen
som dess administration. I det senare hänseendet har åsyftats bl. a. förenkling
och rationalisering av avgiftsuppbörden.

Sjömanspensionskommittén förordar att en förenkling av avgiftsuppbörden
genomförs utan att den slutliga utformningen av ett nytt pensionssystem
avvaktas och föreslår att nuvarande system för redareavgift för sjöfolks
pensionering ersätts av ett nytt som innebär att avgiften samordnas med
redareavgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Enligt förslaget skall
samma underlag användas för de båda avgifterna och skall RFV debitera
ett enhetligt procentuellt tillägg till den redareavgift för den allmänna sjukförsäkringen,
som verket tar ut enligt förordningen angående redares avgifter
i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Även för uppbörden skall
enligt förslaget gälla samma regler som för uppbörden av redares avgift till
den allmänna sjukförsäkringen. RFV skall överlämna influtna avgiftsbelopp
till HPA.

Det föreslagna nya systemet för uppbörd av redareavgift innebär en betydande
förenkling jämfört med det nuvarande och medför en icke obetydlig
arbets- och kostnadsbesparing. Med den föreslagna omläggningen försvin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 147 år 1968

ner också det väsentliga hinder för en rationalisering av sjömanshusens arbete
som deras nuvarande uppgift att beräkna redareavgiften utgör. I likhet
med bl. a. HPA och sjöfartsstyrelsen anser jag att den ytterligare skillnad
som uppkommer mellan avgiftsunderlaget och de inkomster som kan
bil pensionsgrundande inte medför någon nämnvärd olägenhet. Jag förordar
att den av kommittén föreslagna ändringen genomförs utan att utredningen
om pensionssystemet i övrigt avvaktas. Det nya avgiftssystemet bör, som
kommittén föreslagit, införas den 1 januari 1969.

Kommittén har efter jämförelse mellan de influtna redareavgifterna och
debiteringsunderlaget för avgiften till sjukförsäkringen under de senaste
åren funnit att avgiftsuttaget i nuvarande läge behöver sättas till 0,8 % av
debiteringsunderlaget, för att en redareavgift för sjöfolks pensionering baserad
på samma underlag som redareavgiften till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
skall inbringa ungefär samma belopp som det som tas ut genom
nuvarande avgiftssystem. Jag anser i likhet med kommittén att uttagsprocenten
inte bör lagfästas. Uttaget kan behöva ändras av olika skäl, t. ex.
förändringar i avgiftsunderlaget. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att
fastställa avgiftsuttaget med ledning av det avgiftsbehov som föranleds av
de för sjöfolkspensioneringen gällande grunderna.

Enligt 1 § lagen om redareavgift för sjöfolks pensionering bestämmer
Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt grunderna för sjömäns särskilda
rätt till pension. Regler om sådan pension är intagna i reglementet den 2
juni 1961 (nr 302) för handelsflottans pensionsanstalt. Äldre pensionsbestämmelser
gäller fortfarande i viss utsträckning. De ändringar som nu förordas
är inte avsedda att medföra någon rubbning av pensionsreglerna.

I enlighet med vad jag anfört har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 300)
om redareavgift för sjöfolks pensionering. Departementsförslaget torde få
fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga9

Lagförslaget torde inte behöva närmare kommenteras på mer än en punkt.
För debitering och uppbörd av redareavgiften för sjöfolks pensionering skall
enligt vad jag förordat gälla samma regler som för redareavgiften till sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna. Enligt förslaget skall därför förordningen
den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, in. in. äga motsvarande tillämpning. Det betyder
att vad som i förordningen sägs om arbetsgivaravgift skall tillämpas
även på redareavgiften för sjöfolks pensionering. I 44 § första och andra
styckena förordningen hänvisas till en uppräkning i 1 § av de avgifter som
förordningen är tillämplig på. För tydlighetens skull har sagts i förslaget,
att redareavgiften för sjöfolks pensionering skall jämställas med dessa avgifter.

1 Bilagan har uteslutits här. Förslaget i bilagan är likalydande med det förslag som är fogat
vid propositionen frånsett vissa smärre ändringar av redaktionell art.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr U7 år 1968

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslaget inhämtas enligt
87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Ktingl. Maj.ts proposition nr 147 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 oktober 1968.

N är varande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 11 oktober 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 september 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr
300) om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, liade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Gunnar Torgils.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj.ts proposition nr H7 år 1968

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet på Stockholms slott den 18 oktober 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kung,

Johansson, Holmqvist, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande
över förslag till lag angående ändring i lagen den 2 juni 1961 (nr 300)
om redareavgift för sjöfolks pensionering.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och anför.

Vissa smärre, redaktionella jämkningar bör vidtas i lagförslaget. Bl. a. bör
andra och tredje styckena av 2 § byta plats.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga lagförslaget med angivna ändringar.

Med bitall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680438