Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
1
Nr 95
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m.m.; given Stockholms slott
den 29 mars 1968.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §
7 mom. statens pensionslöneförordning den 28 maj 1959 (nr 286),
dels bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
BERTIL
Hans Gustafsson
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen föreslås ändrade grunder för bestämning i vissa fall av
pensionslön enligt statens pensionslöneförordning. Vidare föreslås höjning
av pensionslönen för landstingsanställda provinsialläkare.
Förslag läggs också fram om att statens allmänna tjänstepensionsreglemente
görs tillämpligt på personal vid Röda korsets sjukhus och vissa andra
icke-statliga institutioner. Vidare läggs förslag fram om pensionsrätt eller
pensionsförbättring för vissa personer. Dessutom anmäls vissa Kungl. Maj :ts
beslut om pensionsrätt eller pensionsförbättring.
I propositionen föreslås vidare viss förbättring av pensioner från Enskilda
järnvägarnes pensionskassa och av vissa statliga skadeståndslivräntor.
Slutligen läggs förslag fram om att kostnader i samband med skiljeförfarande
i visst fall skall ersättas av statsmedel.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 95
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 3 § 7 mom. statens pensionslöneförordning
den 28 maj 1959 (nr 286)
Härigenom förordnas, att 3 § 7 inom. statens pensionslöneförordning den
28 maj 19591 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
7 mom. Utan hinder------denna förordning.
Vid tillämpningen---—---eller 5 mom.
Pensionsmyndigheten äger vid tilllämpningen
av 6 mom. första stycket
i fall som avses i andra stycket a)
samma moment bestämma att pensionslönen
skall överensstämma med
pensionslön som skulle ha gällt vid
tillämpning av statliga avlöningsgrunder.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.
1 Senaste lydelse av 3 § 7 mom. se 1966:466.
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
3
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 mars
1968.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Moberg.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Gustafsson, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa pensionsfrågor
in. m. och anför.
I. Pensionslön för vissa anställningar
A. Vissa icke-statliga anställningar
Enligt 3 § 2 mom. andra stycket statens pensionslöneförordning den 28
maj 1959 (nr 286) gäller som pensionslön för anställningar som tillhör lönegrad
med flera löneklasser månadslönen i den högsta av dessa. Enligt 3 §
5 mom. förordningen gäller samma för vissa där avsedda icke-statliga anställningar.
I 3 § 6 mom. första stycket och andra stycket a) pensionslöneförordningen
meddelas för vissa statliga arvodesanställningar och ej lönegradsplacerade
icke-statliga anställningar särskilda regler om bestämning av
pensionslön med hänsyn till framtida löneförmåner som enligt anställningsvillkoren
skall utgå efter viss tids anställning. I anslutning till vad som gäller
om flertalet lönegradsplacerade anställningar innebär dessa regler att
pensionslönen skall bestämmas med beaktande av den lön som skall tillämpas
efter längst nio år i anställningen. Den lön som får beaktas kommer härigenom
att svara mot slutlönen i en lönegradsplacerad statlig eller kommunal
tjänst med flera löneklasser.
Statens personalpensionsverk framhåller i en promemoria den 21 februari
1968 att en tillämpning av 3 § 6 mom. första stycket pensionslöneförordningen
jämfört med andra stycket a) samma moment i vissa fall kan ge
resultat som inte varit avsedda. Vid tillkomsten av dessa regler i förordningen
torde de berörda icke-statliga lönesystemen inte ha inneburit att lönen
efter nio års anställning hade överstigit begynnelselönen i samma anställ1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 95
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
ning i vidare mån än som varit fallet med lönen i statlig lönegradsplacerad
tjänst. Beträffande vissa icke-statliga anställningar har numera enligt pensionsverket
införts »befordringsstegar» som i samma anställning ger en
lönehöjning efter nio år som överstiger löneklasspännvidden i de statliga
och kommunala lönegraderna.
Personalpensionsverket föreslår ett tillägg till 3 § 7 mom. andra stycket
pensionslöneförordningen i syfte att förebygga en förmånligare pensionslöneberäkning
för avsedda anställningar än för lönegradsplacerade tjänster.
Det föreslagna tillägget innebär befogenhet för pensionsmyndigheten att i
avsedda fall bestämma pensionslönen i överensstämmelse med vad som
skulle ha gällt vid tillämpning av statliga avlöningsgrunder. En sådan regel
skulle enligt pensionsverket innebära ett formellt stöd för den tolkning som
verket funnit sig böra tillämpa.
Departementschefen. Den utveckling av vissa icke-statliga lönesystem, for
vilken statens personalpensionsverk har redogjort i sin promemoria, var inte
förutsedd vid bestämmelsernas tillkomst. Det har uppenbarligen inte varit
avsett att grunderna för pensionslönebestämning med hänsyn till sådana
framtida förmåner, som har utfästs enligt avlöningsvillkoren, skulle bli i
princip gynnsammare för här avsedda icke-statliga anställningar än för
lönegradsplacerade anställningar. Jag anser lämpligt att detta förebyggs
genom en ändring i 3 § 7 mom. statens pensionslöneförordning. Jag föreslår
därför att till detta moment fogas en regel enligt vilken pensionsmyndigheten
vid bestämmande av pensionslön i de avsedda fallen kan jämka
denna med hänsyn till vad som gäller vid tillämpning av statliga avlöningsgrunder.
Inom civildepartementet har utarbetats förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § 7 mom. statens pensionslöneförordning. Förslaget bör underställas
riksdagen för antagande.
B. Provinsialläkare hos landstingskommuner
Genom beslut av 1961 års riksdag (prop. 181, SU 186, rskr 394) överfördes
huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet från staten till landstingen
den 1 juli 1963. Samtidigt reglerades efter vilka grunder staten skulle
ge statsbidrag till landstingen för de kostnader dessa åsamkades som en
följd av ändringen i huvudmannaskapet. Statsbidrag till avlöning åt landstingsanställda
provinsialläkare skulle beräknas endast för det antal läkartjänster,
som hade inrättats inom ramen för ett av Kungl. Maj :t fastställt
högsta antal statsbidragsberättigade tjänster. Vidare skulle statens allmänna
tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959 (nr 287) SPR som tidigare
gällde för provinsialläkarna i deras egenskap av statstjänstemän tillämpas
på dem även efter övergången till landstingstjänst.
Löne- och anställningsvillkoren för landstingsanställda provinsialläkare
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
regleras enligt en tjänsteförteckning m. in. för provinsialläkare som har
tillkommit efter förhandlingar mellan Svenska landstingsförbundet och
Sveriges läkarförbund. Enligt förteckningen i dess lydelse fr. o. in. den 1
juli 1967 äger dessa läkare uppbära lön enligt lönegrad KA 24 (svarar mot
statliga lönegraden A 24) och åtnjuter dessutom inkomster i form av ersättningar
enligt taxa och i vissa fall även lönetillägg.
Pensionslönen för de landstingsanställda provinsialläkarna beräknas efter
lönegrad A 25. Detta följer av föreskrift i bilagan till statens pensionslöneförordning.
Staten svarar helt för pensionskostnaderna.
Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund har i gemensam
skrivelse den 23 oktober 1967 tagit upp frågan om ändrad pensionslön för
de landstingsanställda provinsialläkarna. Av skrivelsen framgår att frågan
behandlats vid förhandlingar mellan förbunden om dessa läkares löne- och
anställningsvillkor fr. o. m. den 1 juli 1967. I skrivelsen anförs vidare.
Problemet gäller närmast huruvida den gällande pensionslönen kan anses
vara tillräcklig med hänsyn till att provinsialläkartjänsterna får betraktas
som sluttjänster och att befattningshavarnas samlade inkomster på grund
av tjänsten väsentligt överstiger slutlönen i lönegrad A 25. Resultatet av förhandlingarna
i denna del blev att parterna enades om att i gemensam framställning
till Kungl. Maj :t hemställa om sådan ändring i nu gällande pensionsbestämmelser
att pensionslönen för provinsialläkarna kommer att utgöra
lönegrad KA 30.
Under hänvisning till det som anförts har de båda förbunden begärt att
pensionslönen för landstingsanställda provinsialläkare skall beräknas efter
lönegrad KA 30 (svarar mot statliga lönegraden A 30) fr. o. in. den 1 juli
1967.
Departementschefen. Riksdagen har bemyndigat Kungl. Maj :t (1968:1
bil. 7 s. 171, SU 5, rskr 5) att godkänna överenskommelse den 14 november
1967 mellan statens förhandlingsnämnd och Svenska landstingsförbundet
om avlösning av statsbidraget till provinsialläkarväsendet m. in. Enligt
överenskommelsen skall statsbidraget till avlöning åt provinsialläkare m. m.
upphöra fr. o. in. den 1 januari 1968. Landstingen erhåller härvid kompensation
för bortfallet av statsbidraget enligt grunder som anges i propositionen.
1 protokoll till överenskommelsen finns en anteckning enligt vilken parterna
är ense om att omedelbart ta upp förhandlingar om finansieringen av
och tormerna för de landstingsanställda provinsialläkarnas pensionering.
I och för sig kan det anses tveksamt om man i detta läge bör besluta om en
inte oväsentlig höjning av det statsbidrag som staten genom tillämpning av
SPR indirekt ger till kostnaderna för pensionering av dessa provinsialläkare.
Emellertid kom landstingsförbundet och läkarförbundet redan i juni 1967
överens om att hos Kungl. Maj :t göra framställning om den nu aktuella
pensionslönehöjningen. Enligt vad som upplysts är denna vidare att anse
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
som ett väsentligt led i den mellan parterna samtidigt träffade överenskommelsen
om läkarnas löne- och anställningsvillkor fr. o. in. den 1 juli 1967.
Jag vill därför inte motsätta mig att den begärda pensionslönehöjningen
genomförs. Den höjda pensionslönen bör emellertid inte som åsyftats avvägas
efter kommunal lönegrad utan i stället anknytas till den motsvarande
statliga lönegraden A 30. Höjningen bör i princip gälla fr. o. m. den 1 juli
i967.
För att genomföra vad jag nu har förordat behövs sådan ändring i bilagan
till statens pensionslöneförordning, att pensionslönen för landstingsanställd
provinsialläkare bestäms att motsvara lönegrad A 30. Ändringen bör träda
i kraft den 1 juli 1968 och göras retroaktivt tillämplig fr. o. m. den 1 juli
1967.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande till ifrågavarande
ändring.
II. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. ni.
A. Röda korsets sjukhus
Stiftelsen Rödakorshemmet är huvudman för Röda korsets sjukhus i
Stockholm. Sjukhuset var tidigare helt privat och åtnjöt inte bidrag från
vare sig stat eller kommun. Sjukhuset mottog enligt dåvarande ordning
patienter för såväl kirurgisk som invärtes medicinsk behandling. Vårdavgifterna
fastställdes av stiftelsens styrelse. Sjukhusets upptagningsområde var
formellt inte begränsat till viss del av riket, men reellt torde övervägande
antalet patienter ha haft sin hemort i Stockholm eller stadens närhet.
Kungl. Maj :t godkände den 30 september 1966 ett avtal som hade träffats
mellan direktionen för karolinska sjukhuset och styrelsen för stiftelsen
Rödakorshemmet om samarbete för drift av Röda korsets sjukhus. Avtalet,
som trädde i kraft den 15 januari 1967 och i princip gäller under tio år,
bygger på förutsättningen att vederbörande sjukvårdshuvudmän garanterar
full täckning av kostnaderna för driften av sjukhuset.
Enligt avtalet upplåts omkring 14 vårdplatser m. m. för käkortopedisk
värd och omkring 70 eftervårdsplatser samt erforderliga behandlings- och
undersökningsenheter m. m. Eftersom direktionen för karolinska sjukhuset
redan tidigare disponerade vissa lokalutrymmen inom Röda korsets sjukhus,
kommer efter avtalets ikraftträdande i princip hela sjukhuset att stå till
direktionens förfogande. Lokalutrymmen skall dock kunna disponeras för
viss kursverksamhet av överstyrelsen för Röda korset, i den mån de inte
behöver utnyttjas av direktionen.
Driftkostnaderna för sjukvården bestrids i första hand av direktionen.
I driftkostnaderna inräknas bl. a. avlöningar samt avgifter för allmän tillläggspension
och andra socialförsäkringsförmåner.
Stockholms stads sjukvårdsstyrelse och Stockholms läns landstings för -
Kungl. Maj:Is proposition nr 95 ur 1968 7
valtningsutskott har bifallit framställningar om att direktionens självkostnad
for verksamheten i de lokaler som upplåtits genom avtalet skall täckas
av vederbörande sjukvårdshuvudmän.
De läkare och tandläkare som tjänstgör vid Röda korsets sjukhus är anställda
av direktionen och underkastade statliga avlönings- och pensionsbestämmelser.
Återstående personal, omkring 125 personer, anställs och
avlönas alltjämt av styrelsen för stiftelsen Rödakor shemmet.
Löne- och anställningsvillkoren för undersköterskor, ekonomibiträden
m. fl. regleras enligt det kollektivavtal för sådan personal som gäller för
flertalet privata sjukhus och anstalter i Stockholm. För återstående personal,
huvudsakligen sjuksköterskor och tjänstemän med administrativa uppgifter,
tillämpas ett särskilt avlönings- och tjänstereglemente.
De som är anställda enligt nyssnämnda kollektivavtal omfattas av ett för
dem avsett särskilt pensionsreglemente med väsentligen samma tillämpningsområde
som kollektivavtalet. Dessutom finns ett mindre antal anställda
med personlig pensionsrätt enligt SPR eller pensionsrätt på grund av
delaktighet i en pensionsstiftelse som har bildats för ändamålet. Övriga anställda
har inte pensionsrätt.
Stiftelsen Rödakor shemmet har i skrivelse den 28 november 1966 tagit
upp frågan om statlig pensionsrätt åt personalen vid Röda korsets sjukhus.
Stiftelsen framhåller att Röda korsets sjukhus genom det träffade avtalet
kommer att vara ett icke-statligt företag som är nära anslutet till en statlig
institution och helt finansierat av denna. Betingelserna för att sjukhusets
personal skall kunna anslutas till SPR är enligt stiftelsen härigenom uppfyllda.
En sådan anslutning är av stor vikt för sjukhusets verksamhet. För
att personalen skall utnyttjas på bästa sätt och beredas en så allsidig utbildning
som möjligt, kommer sjuksköterskor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter
m. fl. att under längre eller kortare tider placeras om mellan karolinska
sjukhuset och Röda korsets sjukhus. En förutsättning härför torde dock
vara att samma pensionsbestämmelser gäller för de båda sjukhusens anställda.
På de skäl som sålunda anförts hemställer stiftelsen om tillämpning av
SPR på sjukhusets anställda enligt samma grunder som gäller för personalen
vid karolinska sjukhuset.
Statens personalpensionsverk, som hörts i ärendet, framhåller att starka
skäl talar för att all personal inom den verksamhet som avses i förenämnda
avtal omfattas av samma pensionsanordning som personalen vid karolinska
sjukhuset. Härvid förutsätter pensionsverket att hittillsvarande »enskilda
pensioneringsgrunder» — oavsett om de regleras av stadgar eller kollektiva-vtal
eller på annat sätt — inte får tillämpas efter inordnandet i den statliga
pensioneringen. Med hänsyn till de förutsatta grunderna för finansiering
av verksamheten vid Röda korsets sjukhus och till de särskilda pensionsavgifternas
konstruktion synes det inte vara lämpligt att tillämpa be2*
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 95
s Kungl. Maj ds proposition nr 95 år 1968
stämmelserna om sådana avgifter i detta fall. Vilken hänsyn som skall tas
till SPR-pensionskostnaderna för sjukhusets personal vid fördelningen av
det ekonomiska ansvaret mellan vederbörande sjukvårdshuvudman bor
enligt pensionsverket avgöras på samma sätt som för personalen vid karolinska
sjukhuset.
Personalpensionsverket framhåller vidare att Kungl. Maj :t enligt punkt
V f) bilagan till SPR får besluta att sjukhuspersonalen inordnas under
reglementet. Enligt denna föreskrift i nuvarande utformning skall särskilda
pensionsavgifter utgå. Eftersom pensionsverket finner det önskvärt att den
nuvarande avgiftspensioneringen avvecklas i fall då den väsentligen ar av
enbart formell natur, anser verket att avgifter inte bör tas ut för sjukhuspersonalens
pensionering.
Departementschefen. 1 likhet med personalpensionsverket anser jag atl
den personal som omfattas av samarbetsavtalet mellan direktionen for karolinska
sjukhuset och styrelsen för stiftelsen Rödakorshemmet bör inordnas
i SPR-pensioneringen. Frågan härom behöver underställas riksdagen endast
om, som föreslagits, nuvarande villkor om särskilda pensionsavgifter till personalpensionsverket
skall upphävas. Dessa avgifter anses i genomsnitt för
stora och delvis ganska olikartade grupper motsvara i princip halva kostnaden
för pensioneringen. Anordningen med sådana avgifter innebar alltsa
schablonmässigt en hälftendelning av pensionskostnaderna mellan staten
och huvudmannen. Avgiftssystemet är administrativt betungande och bor
inte användas när kostnadstäckning kan ordnas på enklare sätt. Anordningen
med pensionsavgifter synes mig i förevarande fall vara utan saklig betydelse
och enbart ägnad att verka komplicerande. På grund härav förordar
jag att särskilda avgifter inte tas ut. Jag förutsätter härvid att de ickestatliga
sjukvårdshuvudmännens bidrag täcker in kostnaderna for pensioneringen
efter samma grunder som Övriga driftkostnader. Deras kostnadsbidrag
bör alltså beräknas på grundval av de övriga driftkostnaderna okade
med beräknade personalpensionskostnader. Sist avsedda kostnader kan f. n.
uppskattas till 15 % av lönesumman. Pensionskostnaderna för personal med
personlig pensionsrätt svarar emellertid staten ensam för. Lönen för sådan
personal bör alltså inte tas med i beräkningen när pensionskostnaderna
bestäms Ett belopp som svarar mot de beräknade årliga kostnaderna för
den nu avsedda pensioneringen bör inbetalas till statsverket och tillgodoföras
inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.
Vid anslutning till SPR av här avsedd personal uppkommer vissa frågor
om samordning med icke-statliga pensionsförmåner som inte omfattas av
nuvarande samordningsbestämmelser. Detta gäller sådan anställning 1''ore
avtalets ikraftträdande som varken nu eller efter anslutningen utgör anställning
av sådant slag som avses i SPR. Ifrågavarande spörsmål berör
såväl tillgodoräkning av tjänstår in. in. som överföring av pensionsmedel
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 ur 1968
från tidigare pensionsorgan. Regleringen härav bör ankomma på Kungl.
Maj :t i samband med den närmare utformningen av de föreskrifter som
erfordras i övrigt.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj :l bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
B. Apelvikens kustsanatorium m. fl. inrättningar
Inom vissa grenar av hälso- och sjukvården fanns t. o. in. den 31 december
1966 ett antal olika statsbidrag, som utgick både till uppförande och
drift av vissa sjukvårdsanstalter och till öppen sjukvård och förebyggande
hälsovård. Enligt beslut vid 1967 års riksdag (prop. 1 bil. 7 s. 138,
SU 5, rskr 5) har flertalet av dessa statsbidrag avlösts av ett enhetligt statsbidrag
som utbetalas till landsting och storstäder för vart och ett av åren
1967 1971. Bidraget är beräknat att motsvara de bidragsbelopp sjukvårdshuvudmännen
skulle ha erhållit för nämnda år om förut gällande
legler hade tillämpats. Bidraget tördelas mellan huvudmännen på grundval
av den procentuella andel som dessa genomsnittligt har haft i utbetalade
bidrag under budgetåren 1962/63—1966/67.
Avlösningen av de särskilda statsbidragen medför i vissa fall att SPR
enligt sin ordalydelse inte längre är tillämpligt. I dessa fall gäller som förutsättning
för pensionsrätten att statsbidrag utgår till vederbörande institution
eller verksamhet. Enligt SPR i dess nuvarande lydelse finns sådan
föreskrift endast beträffande anställda vid Apelvikens kustsanatorium.
Frågan har emellertid betydelse också för vissa grupper ieke-statsanställda
med personlig pensionsrätt som är grundad på reglementet i dess lydelse
den 30 juni 1963. Härvid åsyftas närmast barnmorskor, sjuksköterskor, husmödrar,
föreståndare och sjukgymnaster med sysselsättning inom den verksamhet
som tidigare erhöll direkt statsbidrag.
Departementschefen. Att genomförandet av den förenklade statsbidragsgivningen
skulle medföra ändringar i pensionssystemets tillämpningsområde
har inte varit avsett. Jag anser därför att pensionsbestämmelserna bör ändras
så att det inte längre är någon tvekan om att de avsedda personalgrupperna
har pensionsrätt även om direkt statsbidrag inte utgår.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att sanatorier som tillhör Konung
Oscar II:s jubileumsfond numera benämns sjukhus. Också på grund av
denna andrade benämning behövs viss ändring i pensionsbestämmelserna.
Jag förordar att bilagan till SPR ändras så att reglementet fortfarande
blir tillämpligt på anställningar vid Apelvikens kustsanatorium och vid
sjukhus som tillhör jubileumsfonden. De föreskrifter som behövs för den
tidigare nämnda personalen med personlig pensionsrätt enligt SPR bör
meddelas i särskild ordning.
10
Kungl. Maj:is proposition nr 05 år 1008
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra avsedda
ändringar i bilagan till SPR.
C. Föreningen Norrbottens länsteater
Föreningen Norrbottens länsteater har som ändamål att med fast ensemble
och på annat sätt driva eller organisera konstnärlig teaterverksamhet
i Norrbottens län. Föreningens styrelse utgörs av elva ledamöter, av
vilka Norrbottens läns landsting och Luleå stad vardera utser tre medan
de övriga väljs vid föreningens årsmöte.
Verksamheten vid Norrbottens länsteater började spelåret 1967/68. Statsbidrag
utgår från anslaget till bidrag till stadsteatrar och därmed likställda
teatrar enligt samma grunder som för de övriga teatrar som får bidrag ur
detta anslag. Bidrag utgår med belopp som svarar mot 55 % av de totala
kostnaderna för löner, arbetsgivaravgifter enligt lagen om allmän försäkring
och avgifter för yrkcsskade- och grupplivförsäkring. För budgetåret
1968/69 har som bidrag till verksamheten vid teatern anvisats ett anslag av
566 500 kr. Härtill kommer ett särskilt bidrag med 100 000 kr. som är avsett
för länsteaterns turnéverksamhet.
Norrbottens läns landsting och Luleå stad svarar tillsammans med vissa
andra intressenter för kostnaderna för verksamheten till den del dessa mte
bestrids av statsmedel eller inkomster av verksamheten.
Teaterns fast anställda personal uppgår f. n. till 18 personer, av vilka alla
utom en är heltidsanställda. Dessutom finns ett tjugotal tillfälligt anstallda.
En viss personalökning beräknas ske den 1 juli 1968.
Löneförmånerna för teaterns personal regleras enligt det avtal mellan
Teatrarnas riksförbund och Svenska teaterförbundet som gäller för de
statsunderstödda stadsteatrarna.
Styrelsen för föreningen Norrbottens länsteater har i skrivelse den 1 juni
1967 begärt att den fast anställda personalen vid Norrbottens länsteater ansluts
till den statliga personalpensioneringen.
Statens personalpensionsverk, som hörts i ärendet, anser att personalen
vid Norrbottens länsteater i pensionshänseende bör likställas med personalen
vid de stadsteatrar som är inordnade under SPR. Norrbottensteatern
bör därför tas in i bilagan till SPR under punkt XV med samma särbestämmelser
om teaterns olika grupper av anställningar som gäller för stadsteatrarna.
Som särskild förutsättning för reglementets tillämpning kommer
därmed att gälla bl. a. att Norrbottens läns landsting och Luleå stad ställer
den garanti"för huvudmannens bidrag till pensioneringen, som pensionsverket
godkänner.
Personalpensionsverket framhåller avslutningsvis att också annan personal
än den som har fast anställning under vissa förutsättningar kan fä
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
pensionsrätt enligt SPR, om pensioneringen ordnas enligt de grunder som
gäller för de statsunderstödda stadsteatrarna.
Departementschefen. Norrbottens länsteater har i statsbidragshänseende
och även i övrigt ställning som stadsteater. Med hänsyn härtill finner jag
det naturligt att teaterns personal får sin pensionsfråga löst på samma sätt
som personalen vid stadsteatrarna och därmed likställda teatrar. Härigenom
tillgodoses också önskemålet om ett enhetligt pensionssystem, som
förbättrar teaterns möjligheter att vid anställande av skådespelare in. fl.
hävda sig i konkurrensen med andra teatrar.
.lag förordar att personalen vid Norrbottens länsteater inordnas under
SPR på samma villkor som gäller för personalen vid de statsunderstödda
stadsteatrarna. Reglementets tillämpning på korttidsanställd personal bör
dock tills vidare vara beroende av Ivungl. Maj :ts prövning. Som särskild
förutsättning för SPR:s tillämpning bör gälla att Norrbottens läns landsting
och Luleå stad ställer garanti för huvudmannens bidrag till pensioneringen.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
B. Institutet för rikskonserter
I prop. 1968: 45 föreslås att den rikskonsertverksamhet, som sedan år
1963 har bedrivits på försök, skall byggas ut i reguljära former fr. o. in. den 1
juli 1968. Den centrala delen av rikskonsertverksamheten avses bli organiserad
i form av eu stiftelse, Stiftelsen Institutet för rikskonserter.
Vidare föreslås att rikskonsertverksamheten i huvudsak skall finansieras
av statsmedel. Härvid har förutsatts att personalen vid institutet och de
intendenter med regionala producenluppgifter som knyts till verksamheten
bereds pensionsrätt enligt SPR.
Departementschefen. Jag föreslår att SPR får tillämpas på institutets personal
och nämnda intendenter. Några särskilda avgifter till statens personalpensionsverk
bör inte utgå. Ett belopp som svarar mot den beräknade
årliga kostnaden för pensioneringen bör i stället inbetalas till statsverket och
tillgodoföras inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
E. Svenska utlandsskolor
I prop. 1968:67 läggs fram förslag om statligt stöd till främst svenska
utlandsskolor.
12 Kungl. Maj.ls proposition nr 95 år 19 (i 8
För att kvalificerade lärare skall kunna anställas vid dessa skolor föreslås
att höjt statsbidrag skall utgå till deras löner. Det är vidare avsett att
de skall åtnjuta pensionsrätt enligt SPR mot att huvudmannen svarar för
hela kostnaden för pensioneringen. Statsbidrag har beräknats även för
detta ändamål.
Departementschefen. F. n. är SPR i viss utsträckning tillämpligt på lärare
vid svenska skolor i utlandet. Frågan om deras pensionsrätt skulle alltså i
och för sig inte behöva underställas riksdagen. De bestämmelser som reglerar
pensionsrätten innebär emellertid att särskilda avgifter skall utgå till statens
personalpensionsverk. Av skäl som jag anfört vid behandlingen av frågan om
pensionering av personal vid Röda korsets sjukhus bör avgiftssystemet inte
användas när kostnaderna kan täckas på enklare sätt. Jag föreslår att kravet
på avgifter slopas även här. Ett belopp som svarar mot den beräknade
årliga kostnaden för pensioneringen bör i stället inbetalas till statsverket och
tillgodoföras inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
F. Skolenheter för vuxenutbildning
Enligt beslut av 1967 års riksdag (prop. 85, SU 117, rskr 277) skall kommunal
gymnasial vuxenutbildning fr. o. in. budgetåret 1968/69 motsvara utbildning
enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan, gymnasiet
och yrkesskolan. Normalt skall vuxenutbildningen ingå i skolenhet
för ungdomsutbildning. Rektor för sådan skolenhet blir i så fall rektor även
för vuxenutbildningen. Särskild skolenhet för den kommunala vuxenutbildningen
enligt läroplanerna för grundskolans högstadium, fackskolan och
gymnasiet får inrättas om dess ämneskurser beräknas varaktigt motsvara
minst 16 poäng. Härvid beräknas en poäng för varje påbörjat 550-tal lektioner.
Vid särskild skolenhet för den kommunala vuxenutbildningen skall finnas
en ordinarie tjänst som rektor. För sådan rektorstjänst gäller avtal den
25 april 1967 mellan statens avtalsverk och de statsanställdas huvudorganisationer
om anställnings- och arbetsvillkor för vissa tjänstemän inom
u nder visnings väsendet.
Departementschefen. I likhet med vad som gäller för rektorer vid kommunala
gymnasier och grundskolor bör rektor vid kommunal skolenhet för
vuxenutbildning anslutas till SPR.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968 13
G. Tyska församlingen i Göteborg
I skilda sammanhang har fråga aktualiserats om tillämpning av statliga
pensionsbestämmelser på tjänsten som kyrkoherde i tyska församlingen
i Göteborg.
Församlingen är icke-territoriell och räknas till de nationella församlingarna.
Är 1883 blev församlingen delaktig i Göteborgs kyrkliga samfällighet.
Församlingens tillgångar överlämnades därvid till den kassa som är gemensam
för de territoriella församlingarna i Göteborg. Kassan skulle i gengäld
för framtiden betala församlingens utgifter. Delaktigheten i samfällig
o
,
heten innebär alltså fullständig ekonomisk integration.
Den nuvarande kyrkoherden Hermann Kiesow är född den 22 januari
1907 och har tjänstgjort i församlingen sedan oktober 1933.
Lönen i kyrkoherdetjänsten är numera statligt reglerad enligt kollektivavtal
som har tillkommit under medverkan av statens avtalsverk. Kyrkoherden
åtnjuter lön som svarar mot lönen i löneklass A 28 och förmåner i
övrigt som enligt AST tillkommer kyrkoherde i lönegrad Ao 25 med stationering
inom landet.
Kyrkoherdetjänsten är inte förenad med pensionsrätt. Varken 1910 års
lag om emeritiiöner för präster eller 1951 års tjänstepensionsreglemente för
präster kunde tillämpas på prästerlig tjänst i icke-territoriell församling.
För att SPR skall tillämpas på sådan tjänst förutsätts enligt föreskrift i
bilagan till reglementet särskilt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Sådant
beslut har inte meddelats.
Kiesow har utnyttjat den möjlighet till anslutning till prästerskapets
änke- och pupillkassa som har funnits tidigare. När prästerskapets familjepensionering
moderniserades år 1942 och staten i samband därmed övertog
kassan, blev Kiesow i likhet med övriga präster i de icke-territoriella församlingarna
underkastad bestämmelser av principiellt samma slag som
föreskrifterna i det reglemente som dessförinnan gällde för kassan. Kiesows
anslutning till änke- och pupillkassan medför rätt till pension för hans
eventuella efterlevande.
Kiesow har i skrivelse den 19 januari 1962 anhållit att han i pensionshänseende
in. m. skall likställas med präst i territoriellt pastorat. Domkapitlet
i Göteborg och kammarkollegiet förordade i yttranden över ansökningen
att kyrkoherdetjänstens pensionsförhållanden skulle utredas.
Även kyrkorådet i tyska församlingen i Göteborg har i skrivelse den 8
mars 1965 upptagit frågan om bl. a. Kiesows pensionsförmåner.
De båda skrivelserna har överlämnats till utredningen om de nationella
kyrkoförsamlingarna som i betänkande den 18 juli 1966 (Stencil E 1966:6)
förordat att löne- och pensionsförhållandena regleras för kyrkoherdetjänsten.
Kiesow har härefter i skrivelse den 15 juni 1967 tagit upp sin pensions -
14
Kungl. Maj:ts proposition nr Dö år 1968
fråga närmast i syfte alt få räkna tjänstår för tidigare anställningstid i sådan
omfattning att han blir berättigad till hel pension.
1 samband med alt domkapitlet i Göteborg och kammarkollegiet förordade
en utredning om kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen i Göteborg,
uttalade de att också frågan om pensionsvillkoren för kyrkoherdetjänsterna
i finska och tyska församlingarna i Stockholm borde beaktas i sammanhanget.
Utredningen om de nationella kyrkoförsamlingarna anför i sitt
betänkande att frågans avgörande torde bero av eu eventuell framtida anslutning
av församlingarna till Stockholms kyrkliga samfällighet. Utredningen
säger sig härvid ha beaktat att dessa församlingar själva bestämmer löneförmånerna
för sina anställda präster och att deras ekonomi är skild från de
territoriella församlingarnas.
Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande över Kiesows senaste
skrivelse att frågan om statlig pensionsrätt för kyrkoherdetjänsten i den
tyska församlingen i Göteborg med hänsyn till olikheterna i organisatoriskt
och ekonomiskt hänseende synes kunna tas upp utan samband med motsvarande
frågor om kyrkoherdetjänsterna i de båda icke-territoriella församlingarna
i Stockholm. Härvid har pensionsverket särskilt beaktat att de
sistnämnda församlingarna till skillnad från Göteborgsförsamlingen har
sin ekonomi skild från de territoriella församlingarnas.
1 anslutning till den föreskrift om prästtjänst i icke-territoriell församling
som finns intagen i bilagan till SPR framhåller personalpensionsverket
att det vid reglementets tillkomst synes ha förutsetts att sådan tjänst genom
framtida beslut skulle kunna anslutas till reglementet. Enligt pensionsAerket
har det förutsatts att ett sådant beslut skall avse en pensionering
utan avgiftsplikt jjå samma sätt som gäller för pensioneringen av prästerskapet
i territoriella pastorat.
Personalpensionsverket finner frågan nu närmast gälla om det finns förutsättningar
töi ett beslut om pensionsrätt enligt SPR för tjänsten som
kyrkoherde i församlingen i Göteborg. Såvitt pensionsverket kan bedöma
talar övervägande skäl för eu sådan pensionsrätt. Verket beaktar härvid
särskilt att Göteborgs kyrkliga samfällighet har övertagit ansvaret för avlöning
vid tjänsten och afl avlöningsförhållandena vid denna har ordnats under
medverkan av statens avtalsverk som om det vore fråga om en kyrkoherdetjänst
i territoriell församling. När tjänsten ansluts till SPR bör enligt
pensionsverket den nu varan de innehavarens tidigare tjänstgöring i församlingen
få tillgodoräknas som tjänstår för pension enligt grunder som pensionsverket
har angett.
Personalpensionsverket erinrar i sammanhanget om att änka efter präst
i församlingen enligt äldre privilegier får åtnjuta fri bostad (prästänkesäte)
på Göteborgs kyrkliga samfällighets bekostnad. Som förutsättningför
att den avsedda pensionsregleringen skall gälla i familjepensionshänseende
bör enligt pensionsverket föreskrivas att Kiesow avstår från rätten
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968 15
till prästänkesäte. Han skall eljest i sådant hänseende kvarstå på de äldre
bestämmelserna.
Departementschefen. Som statens personalpensionsverk har framhållit,
förutsågs vid tillkomsten av SPR att prästtjänst i icke-territoriell församling
genom framtida beslut skulle kunna anslutas till reglementet. Frågan om
sådant beslut är nu aktuell främst vad beträffar tjänsten som kyrkoherde
i tyska församlingen i Göteborg. Även pensionsfrågan för motsvarande
tjänster i de finska och tyska församlingarna i Stockholm har emellertid berörts
i ärendet.
Nuvarande innehavaren av kyrkoherdetjänsten i Göteborg, Hermann
Kiesow, har tjänstgjort där i mer än 34 år och har inte rätt till andra pensionsförmåner
än pension för eventuella efterlevande.
Avlöningsvillkoren för kyrkoherdetjänsten i församlingen i Göteborg är
statligt reglerade och kostnaderna för avlöningen bestrids i samma ordning
som beträffande kyrkoherdetjänst i territoriell församling. Med hänsyn härtill
anser jag att tjänsten bör anslutas till SPR. Jag utgår från att pensionsrätten
regleras på samma sätt som för prästerlig tjänst i territoriell församling
och att pensionsförmånerna alltså skall utgå ur kyrkofonden. Den nuvarande
innehavaren av tjänsten, Kiesow, bör emellertid inte beredas rätt till
familjepensionsförmåner för efterlevande, om han inte avstår från rätten till
prästänkesäte. Att pröva frågan om retroaktiv tjänstårsberäkning för
Kiesow ankommer på Kungl. Maj :t.
Finska och tyska församlingarna i Stockholm bestämmer själva löneförmånerna
för sina anställda präster och svarar också själva för kostnaderna
för deras avlönande. Under sådana förhållanden kan jag inte anse att det
finns förutsättningar för tillämpning av SPR på dessa tjänster. Om det
framdeles kan bli aktuellt med ett ändrat ställningstagande i denna fråga
får bli beroende av en eventuell framtida anslutning av de båda församlingarna
till Stockholms kyrkliga samfällighet och av utformningen av de villkor
som anslutningen grundas på.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget om tilllämpning
av SPR på kyrkoherdetjänsten i tyska församlingen i Göteborg.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring.
H. Svenska kyrkans diakoninämnd
Svenska kyrkans diakoninämnd inrättades av Kungl. Maj :t på förslag av
kyrkomötet och trädde i funktion den 1 januari 1965. Nämnden övertog
huvuddelen av sina arbetsuppgifter från Diakoniens centrala råd som samtidigt
upphörde med sin verksamhet.
Diakoninämnden består av ärkebiskopen som ordförande och ytterligare
sex ledamöter som utses av kyrkomötet. Nämnden är diakonins officiella
3*-—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 95
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
organ inom svenska kyrkan och därmed också centralorgan för diakonianstalter,
diakoniföreningar och stadsmissioner som är anslutna till nämnden.
Huvuduppgiften för nämnden är att främja svenska kyrkans diakoni. För
sin verksamhet åtnjuter nämnden kontinuerligt en rikskollekt som nämnden
förvaltar själv.
Diakoninämnden får inom ramen för tillgängliga medel anställa en sekreterare
och, i mån av behov, annan personal. Sekreteraren, som enligt beslut
av nämnden skall vara präst i svenska kyrkan och benämnas generalsekreterare,
har till uppgift att förestå nämndens kansli.
Enligt beslut av diakoninämndens arbetsutskott är sekreterareänsten placerad
i lönegrad A 28 och förenad med den rätt till semester som tillkommer
statstjänsteman i nämnda lönegrad. Tjänsten är inte förenad med pensionsrätt
enligt SPR.
Nämnden har i skrivelser den 21 januari 1965 och den 28 november 1967
ansökt om statlig pensionsrätt för tjänsten som sekreterare (generalsekreterare)
i nämnden fr. o. m. den 1 januari 1965.
Statens personalpensionsverk, som hörts i ärendet, erinrar om att 1959 års
SPA-utredning i betänkande år 1962 (stencil) uttalade att anställningar
inom kyrkoväsendet som ej var statligt reglerade tills vidare inte borde få
anslutas Ull SPR i avvaktan på resultatet av utredningen om förhållandet
mellan staten och svenska kyrkan. Redan anslutningsbara sådana anställningar
borde däremot fortfarande tillhöra reglementets tillämpningsområde.
Utredningens förslag underställdes riksdagen genom prop. 1963: 92 ang. nya
grunder för den statliga personalpensioneringen av vissa icke-statliga grupper
in. in. 1 propositionen gjordes inte några invändningar mot utredningens
principiella synpunkter på omfattningen av den statliga personalpensioneringen
inom kyrkoväsendets område. Riksdagen lämnade de i propositionen
framlagda förslagen utan erinran (SU 1963: 82, rskr 197).
Personalpensionsverket anser sig inte ha underlag för att bedöma om det
nu finns skäl för annan ståndpunkt i den aktualiserade anslutningsfrågan
än den förut redovisade. På grund härav och med hänsyn till SPA-utredningens
uttalande att nyanslutningsärenden bör beredas i den ordning som
brukar tillämpas beträffande statsbidragsfrågor, finner sig pensionsverket
inte böra uttala någon åsikt i frågan om SPR-anslutning bör medges.
Personalpensionsverket nämner i anslutning härtill att en förutvarande
generalsekreterare, som under lång tid varit ledig från pensionsberättigande
prästerlig anställning för att tjänstgöra som sekreterare vid Diakoniens
centrala råd och senare i diakoninämnden, inte kan i pensionshänseende tillgodoräknas
ledighetstiden emedan han i sin egenskap av sekreterare inte
varit underkastad SPR.
Departementschefen. Jag ansluter mig i princip till uppfattningen att anställning
inom kyrkoväsendet, som inte är statligt reglerad, f. n. inte bör
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
föras in under den statliga personalpensioneringen i avvaktan på att ställning
tas till frågan om de framtida relationerna mellan staten och svenska
kyrkan.
Statliga pensionsbestämmelser äger emellertid sedan länge tillämpning på
direktoi och sekreterare hos svenska kyrkans centralråd för evangelisation
och församlingsarbete, sekreterare hos svenska kyrkans missionsstyrelse
eller svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, föreståndare för och biträdande
pastor vid vissa diakonianstalter samt föreståndaren för Stockholms stadsmission.
Svenska kyrkans diakoninämnd får i väsentliga avseenden anses
vara jämförbar med de först nämnda institutionerna och den är vidare
centralorgan för avsedda diakonianstalter och för stadsmissionen. Anförda
omständigheter talar i och för sig för att tjänsten som sekreterare hos nämnden
också blir underkastad SPR. Härtill kommer att nämndens sekreterare
förutsätts skola vara präst i svenska kyrkan och, om förevarande pensionsfråga
ej löses, vid övergång från statligt reglerad prästerlig tjänst till sekreterartjänsten
förlorai den rätt till pension som annars finns. Även om han
medges tjänstledighet från prästtjänst, försämras normalt hans pensionssituation
eftersom lediglietstiden i detta fall inte tillgodoräknas som tjänstår
i pensionshänseende.
Mot bakgi und av dessa förhållanden anser jag mig kunna förorda afl
anställningen som sekreterare (generalsekreterare) vid svenska kyrkans
diakoninämnd ansluts till SPR. Anslutningen bör ske på samma villkor som
gäller för de icke statligt reglerade anställningar inom kyrkoväsendet som
upptas under punkten VIII d) i bilagan till reglementet.
Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslaget. Kungl.
Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna ändring. III.
III. Pensionsrätt för vissa personer
A. Biträdande rektorn vid sociala barna- och nngdomsvårdsseminariet Linnéa Matens
Sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet började sin verksamhet den
1 juli 195,1. Verksamheten syltar främst till att utbilda föreståndare soni
skall tjänstgöra såväl vid barnhem, utom spädbarns- och mödrahem, som
vid vissa andra anstalter för barnavård.
Skolö\erstyrelsen är tillsynsmyndighet för seminariet. Huvudman för
verksamheten är Allmänna barnhuset som alltså har alt svara för utbildningen.
Frågan om huvudmannaskapet för seminariet är f. n. under utredning
( jfr prop. 1965: 1 bil. 10 s. 292).
T. o. m. den 30 juni 1965 lämnade staten bidrag till i princip hälften av
seminariets kostnader. Kostnaderna för stipendier har dock helt bestritts av
18 Kungl. Maj ds proposition nr 95 år 19G8
statsmedel sedan verksamheten började. För de återstående kostnaderna
svarade Allmänna barnhuset. I avvaktan på att frågan om huvudmannaskapet
slutligt löses svarar staten fr. o. in. den 1 juli 1965 for hela driftkostnaden.
Verksamheten vid seminariet leds av en rektor med arvode som svarar
mot lön enligt lönegrad A 28 och vissa förmåner i övrigt som tillkommer
tjänsteman i denna lönegrad. Kungl. Maj :t har med stöd av riksdagens bemyndiganden
beslutat om personlig pensionsrätt enligt statliga grunder for
såväl förutvarande rektorn vid seminariet Herbert Wanre (prop. 1956: 157,
SU 120, rskr 273) som hans efterträdare, nuvarande rektorn Wäino Isberg
(prop. 1961: 136, SU 100, rskr 268). Dessa medgivanden lämnades mot bakgrund
av att Wanre och Isberg hade haft statlig pensionsrätt i de tjänster,
från vilka de hade övergått till rektorstjänsten vid seminariet, och skulle ha
förlorat sitt pensionsskydd, om personlig pensionsrätt inte erhållits. Huvudmannen
har att betala dubbel fortlöpande pensionsavgift.
Vid seminariet finns även en heltidsanställd biträdande rektor med arvode
som svarar mot lön enligt lönegrad A 22 och vissa förmåner i övrigt
som tillkommer tjänsteman i denna lönegrad. Nuvarande innehavare av
denna tjänst är Linnea Malcus. Hon är född den 14 september 1920 och
innehar''sedan den 1 juli 1954 eu anställning vid seminariet som inte ar
förenad med pensionsrätt. Seminariet avsätter för hennes räkning kontinuerligt
vissa belopp för avgifter vid eu eventuell pensionsförsäkring. Ett
belopp av inemot 42 500 kr. står på grund härav till förfogande för hennes
pensionering.
Sveriges socionomers riksförbund har i skrivelse den 27 januari 19b7 begärt
att tjänsten som biträdande rektor vid seminariet skall förenas med
pensionsrätt enligt SFR. Anses frågan om huvudmannaskapet böra avgöras
före frågan om pensionsrätten, bör enligt förbundet i varje fall beslut nu
fattas om en provisorisk reglering av pensionsfrågan.
Departementschefen. Jag är inte beredd att medverka till att SPR görs tilllämpligt
på tjänst vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet förrän
frågan om seminariets framtida ställning slutgiltigt har avgjorts. Det synes
mig emellertid motiverat att provisoriskt lösa pensionsfrågan för den nuvarande
biträdande rektorn, som har varit anställd vid seminariet i snart
14 år.
Jag anser mig alltså kunna förorda att Malcus får personlig pensionsrätt
enligt SPR mot att huvudmannen på samma sätt som för seminariets rektor
betalar dubbel fortlöpande pensionsavgift. Malcus tidigare anställning vid
seminariet torde böra tillgodoräknas henne som tjänstår för pension, i den
mån huvudmannen på motsvarande sätt bestrider kostnaderna för den pensionshöjning
som blir en följd av tillgodoräkningen. En förutsättning för
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
att Malcus får pensionsrätt bör vidare vara att de medel, som har avsatts
för hennes pensionering, utnyttjas för detta ändamål.
B. Stenarbetaren hos Yxhults Stenhuggeri AB Johan Ragnar Andersson
Enligt beslut av 1943 års riksdag (prop. 25, SU 34, rskr 49) överläts
flottans skifferoljeverk å Kinnekulle den 1 juli 1943 till Svenska skiffeioljeaktiebolaget.
I anslutning härtill meddelade Kungl. Maj :t, med stöd av
riksdagens bemyndigande, den 22 december 1943 bestämmelser om statlig
pensionering för vissa arbetare som efter anställning vid skifferoljeveiket
gick över till skifferoljeaktiebolaget i samband med överlåtandet. Enligt
dessa bestämmelser skulle 1942 års tjänste- och familj epensionsreglementen
för arbetare under vissa förutsättningar tillämpas på ifrågavarande
arbetare i deras nya anställning så länge den iortgick i en följd och utgjorde
vederbörandes huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.
Sedan 1961 års riksdag hade beslutat om avveckling av Svenska skifferoljeaktiebolaget
s verksamhet (prop. 199, SU 191, rskr 399), övertogs
bolagets rörelse i Kvarntorp den 1 oktober 1965 av Yxhults Stenhuggeii
AB. Det avtal, som låg till grund för övertagandet och som har godkänts
av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut, innehåller inte några föreskrifter
om reglering av pensionsförhållandena för arbetare som med stöd
av förenämnda beslut den 22 december 1943 åtnjöt statlig pensionsrätt
i anställning vid Svenska skifferoljeaktiebolaget och som den 1 oktober 1965
gick över därifrån till anställning hos Yxhults Stenhuggeii AB.
Stenarbetaren Johan Ragnar Andersson, som är född den 3 juni 1907,
var enligt beslutet den 22 december 1943 underkastad 1942 års tjänste- och
familjepensionsreglementen för arbetare t. o. m. den 30 september 1965 i sin
anställning hos Svenska skifferoljeaktiebolaget. Därefter övergick han till anställning
hos Yxhults Stenhuggeri AB. I denna anställning har han fått vidkännas
pensionsavdrag enligt föreskrifterna i nämnda reglementen.
Statens personalpensionsverk har i skrivelse den 30 oktober 1967 hemställt,
att Andersson i pensionshänseende skall behandlas som om han under
anställningen hos Yxhults Stenhuggeri AB hade kvarstått i anställning
hos Svenska skifferoljeaktiebolaget.
Departementschefen. På min hemställan har Kungl. Maj:t den 10 november
1967 beslutat om rätt för Andersson att under anställning hos Yxhults Stenhuggeri
AB vara underkastad 1942 års tjänste- och familj epensionsreglementen
för arbetare enligt de bestämmelser om reglering av rätt till statlig
pensionering som enligt Kungl. Maj :ts beslut den 22 december 1943 gällde
för honom i anställningen hos Svenska skifferoljeaktiebolaget.
Vad sålunda förekommit har jag ansett böra bringas till riksdagens kännedom.
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
IV. Förbättring av pensionsförmåner för vissa personer
A. Förvaltaren vid flygvapnet Erik Nilsson
Förvaltaren vid flygvapnet Erik Nilsson har fullgjort flygtjänstgöring
vid flygvapnet dels som signalist den 1 juli 1938- -den 30 juni 1939, dels
som flygsignalist den 1 juli 1939—den 30 juni 1948. Han erhöll härvid
llygtraktamente för varje flygdag under förstnämnda period och flygtillägg
under den senare perioden. Flygtjänstgöringen upphörde i samband med
alt han den 1 juli 1948 tillträdde tjänst som förvaltare i signaltjänst. Han avgår
ur tjänst med utgången av mars 1968 med rätt till ålderspension enligt
SPR.
Under hänvisning till föreskrift i bilagan till statens pensionslöneförordning
har Nilsson i skrivelse den 6 oktober 1967 anhållit att hans pensionslön
skall höjas med två enheter.
Chefen för flygvapnet framhåller i avgivet yttrande att flygtjänstgöringen
under de båda perioderna.var likvärdig och därför bör beaktas i samma grad
när pensionslöncn bestäms.
Försvarets civilförvaltning och statens personalpensionsverk, som också
hörts i ärendet, tillstyrker bifall till ansökningen.
Personalpensionsverket upplyser i sitt yttrande att ytterligare fem eller
sex liknande fall kan bli aktuella. Pensionsverket ifrågasätter om det inte
för dessa är motiverat med ett generellt bemyndigande som avser tillgodoräkning
av tid för flygtjänstgöring med flygtraktamente före den 1 juli
1939. Pensionsverket förutsätter härvid att sådan tillgodoräkning medges
endast under förutsättning att flygaren som signalist har tjänstgjort i den
omfattning som föreskrivs för personal med rätt till flygtillägg och att vederbörande
som flygsignalist fick rätt till flygtillägg den 1 juli 1939.
Departementschefen. I likhet med remissmyndigheterna förordnar jag att
Nilssons pension får, räknat från tidpunkten för hans avgång, bestämmas
som om han hade varit berättigad till flygtillägg också under det första året
av sin flygtjänstgöring. Kungl. Maj:t bör få meddela beslut av samma innebörd
i det fåtal likartade fall som kan väntas bli aktuella.
B. Förre gårdskarlen lios domänverket Sten Forslund
Förre gårdskarlen Sten Forslund, som är född den 29 januari 1901, var
periodvis anställd hos domänverket som skogsarbetare åren 1922—1943.
Han var åren 1947—1959 anställd som gårdskarl vid verkets revirexpedition
i Älvsbyn med huvudsaklig uppgift att ombesörja vedeldningen. Emedan
expeditionen andra halvåret 1959 flyttades till nya lokaler, som uppvärmdes
på annat sätt, upphörde hans anställning som gårdskarl. Domänverket
har inte kunnat erbjuda honom annat stadigvarande lämpligt arbete
i Älvsbyn eller dess närhet. Forslund har efter anställningens upphörande
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
i sammanlagt mer än två år vikarierat som städare vid revirexpeditionen
och fullgjort beredskapsarbete.
Forslund blev på grund av sin anställning som gårdskarl underkastad
SPR men upphörde att vara underkastad reglementet när han slutade denna
anställning. Om anställningen hade varat ytterligare eu förhållandevis kort
tid, skulle han ha blivit berättigad till ålderspension fr. o. m. den 1 februari
1961, då han uppnådde pensioneringsperiodens nedre gräns. Eftersom han
upphörde att vara underkastad SPR redan under andra halvåret 1959, har
han inte rätt till andra pensionsförmåner än egen- och familjelivränta.
Forslund har i skrivelse den 4 maj 1964 anhållit om pension.
Domänstyrelsen framhåller i yttrande över ansökningen att Forslund på
grund av omständigheter, som han inte bär rått över, vid 58 års ålder har
nödgats lämna eu anställning, som skulle ha berättigat honom till pension
vid 60 års ålder. Styrelsen anhåller om s. k. bemyndigandepension till Forslund.
Statens personalpensionsverk, som hörts i ärendet, upplyser att Forslund
inte uppfyller förutsättningarna för förtidspension. Pensionsverket anser
sig inte kunna tillstyrka att Forslund tillerkänns pension i särskild ordning.
Departementschefen. Forslund har under omkring 27 år periodvis varit
verksam som skogsarbetare och gårdskarl hos domänverket. Anställningen
upphörde på grund av omständigheter som Forslund inte rådde över. Domänverket
har inte kunnat erbjuda Forslund stadigvarande arbete på den
ort där han senast tjänstgjorde eller i dess närhet. På grund härav har Forslund
förlorat sin rätt till pension enligt SPR, när bara något mer än ett år
återstod till pensioneringsperiodens inträde.
Jag finner det med hänsyn till omständigheterna skäligt att Forslund tillerkänns
pension i särskild ordning mot att han avstår från rätten till livränta.
Pensionens bruttobelopp, beräknat efter 1967 års pensionsnivå, bör
med en tjänstetidsfaktor av 0,325 bestämmas till 245 kr. för månad under
tid före 67 års ålder. Därefter bör sedvanlig ålder sförhöjning tillkomma.
Pensionen bör få utbetalas retroaktivt fr. o. m. månaden efter den, då han
fyllde 63 år, och utgå från statens domäners fond.
C. F.d. extra läkaren i Trädets provinsialläkardistrikt Harald Norrand
F. d. extra läkaren i Trädets provinsialläkardistrikt Harald Norrand, som
är född den 5 juni 1900 i Estland, har avlagt baltisk läkarexamen. Han erhöll
den 10 oktober 1957 Kungl. Maj :ts tillstånd att utöva läkekonsten i
Sverige och blev legitimerad läkare den 1 januari 1961. Han innehade statlig
anställning såsom extra läkare i olika ordinarie provinsialläkardistrikt
periodvis sammanlagt mer än tio år under tiden den 9 april 1951 — den
30 juni 1963.
22
Kungl. Alaj:ts proposition nr 95 år 1968
1 samband med att huvudmannaskapet för provinsialläkarväsendet övergick
till landstingen den 1 juli 1963 anställdes han hos Älvsborgs läns landsting
och tjänstgjorde där periodvis t. o. in. mars 1967.
Norrand blev aldrig underkastad statliga pensionsbestämmelser, emedan
han i den extra läkartjänsten avlönades med dagarvode. Inte heller blev han
på grund av sin tjänstgöring hos landsting underkastad pensionsbestämmelser
som gällde för landstingsanställda. När han slutade sin statliga anställning,
uppfyllde han emellertid villkoren om levnadsålder och anställningstid
för att kunna av Kungl. Maj :t tillerkännas pensionsförmåner av statsmedel
(.prop. 1960: 151, SU 143, rskr 323).
Statens personalpensionsverk har genom skrivelse den 9 november 1966
underställt Kungl. Maj :ts prövning fråga om egen- och familjepensionsrätt
för Norrand.
Departementschefen. På min hemställan har Kungl. Maj :t den 7 april 1967
beslutat om egenpension åt Norrand och familjepension åt eventuella efterlevande
efter honom. Inte bara hans statliga anställningar utan även hans
tjänstgöring hos landsting efter provinsialläkarväsendets kommunalisering
har beaktats vid beräkningen av egenpensionens bruttobelopp.
Vad sålunda förekommit har jag ansett böra bringas till riksdagens kännedom.
D. F.d. förste byråsekreteraren hos försvarets civilförvaltning Erik Pettersson
F. d. förste byråsekreteraren vid försvarets civilförvaltning Erik Pettersson,
som är tödd den 26 januari 1906, lider av en kronisk ledsjukdom som
framträdde när han fullgjorde FN-tjänstgöring år 1960. Pettersson var på
grund av sjukdomen oavbrutet sjukledig från tjänst i Ao 21 hos civilförvaltningen
den 10 maj 1963—den 30 september 1965. Han avgick därefter
från tjänsten med rätt till hel sjukpension enligt SPR. Riksförsäkringsverket
har med tillämpning av de föreskrifter om anställningsvillkor för FNpersonal
som gällde år 1960 funnit att Petterssons kroniska ledsjukdom enligt
3 § 2 mom. militärersättningsförordningen är att anse som ådragen under
FN-tjänstgöringen. Ämbetsverket har därför tillerkänt Pettersson ersättning
enligt grunderna i förordningen. Från tidpunkten för hans pensionsavgång
utgår ersättningen i form av livränta som f. n. är bestämd efter
en invaliditet av 100 %. Det kan antas att höggradig invaliditet blir bestående
för framtiden. Pettersson bär även funnits berättigad till förtidspension
enligt lagen om allmän försäkring. Livräntan och förtidspensionen föranleder
avdrag på sjukpensionen enligt SPR. Enär Pettersson på grund av sin
sjukdom inte kan reda sig själv utgår s. k. invaliditetstillägg till pensionen
enligt lagen om allmän försäkring.
Pettersson har anhållit att den sjukpension han uppbär enligt SPR får
beräknas enligt lönegrad A 23.
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968 23
I ärendet har statens personalpensionsverk, försvarets civilförvaltning
och riksförsäkringsverket avgett yttranden.
Statens personalpensionsverk anser sig av principiella skäl svårligen kunna
tillstyrka bifall, även om det föreligger ömmande omständigheter.
Försvarets civilförvaltning framhåller att Pettersson skulle ha befordrats
till förste byråsekreterare i lönegrad Ae 23 den 1 juli 1965 om det inte
redan då hade varit aktuellt att sjukpensionera honom. Genom sin sjukdom
och sin uteblivna befordran råkade han följaktligen i en synnerligen
ogynnsam situation. Hade Pettersson före sin avgång tillerkänts livränta
enligt grunderna i militärersättningsförordningen och hade livräntan med
hansyn till hans uteblivna befordran till viss del fått utgå vid sidan av lönen,
skulle han enligt 4 § d) statens pensionslöneförordning i dess lydelse
den 1 juli 1962 den 30 juni 1967 ha behandlats i pensionslönehänseende
som om han hade befordrats. Med hänsyn till de särskilda förhållanden,
under vilka Pettersson ådrog sig sin sjukdom, och omständigheterna i övrigt
tillstyrker civilförvaltningen hans ansökning.
Riksförsäkringsverket redogör i sitt yttrande för de bedömningar och antaganden
som Petterssons rätt till socialförsäkringsförmåner grundats på.
Departementschefen. Pettersson har på grund av den sjukdom, som han
far anses ha ådragit sig under sin FN-tjänstgöring, gått miste om avsedd
befordran från tjänst i Ao 21 till tjänst i Ae 23. Vid sådant förhållande
fanns förutsättningar för alt livränta enligt grunderna i militärersättningsförordningen
skulle till viss del ha utgått jämsides med lönen, om livränta
börjat utgå före hans avgång med pension. I så fall hade Pettersson varit
berättigad till sjukpension enligt lönegrad Ae 23. Jag finner det med hänsyn
till omständigheterna skäligt att Pettersson får sin pension bestämd som om
han fått avsedd befordran. Den omreglering av pensionen som föranleds
härav böi ske med retroaktiv verkan fr. o. m. den dag pensionen började
utgå.
E. Viss arbetarpersonal vid Ostkustens örlogsbas
Ostkustens örlogsbas beräknas komma att förflyttas från Stockholm
(ortsgrupp 5) till Muskö (ortsgrupp 4) under andra halvåret 1969.
Försvarets avtalsdelegation och försvarsverkens civila personals förbund
har förhandlat om förmåner för viss arbetarpersonal som är anställd vid
Ostkustens örlogsbas och kommer att medfölja vid basens förflyttning till
Muskö. Avtalsdelegationen har ansett sig böra medverka till att vissa arbetare
också efter utflyttningen till Muskö i pensionslönehänseende behandlas
som om de alltjämt innehade anställning med Stockholm såsom stationeringsort.
Därvid har delegationen fäst avseende vid angelägenheten att i
möjligaste mån eliminera förhållanden, som kan komma att hämma personalens
villighet att följa med vid utflyttningen.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 05 år 1968
Statens avtalsverk har i skrivelse den 18 december 19(17 framhållit att
arbetarna vid anställning på Muskö visserligen kommer att få tabellön enligt
ortsgrupp 4, men att hänsyn till de av flyttningen betingade omständigheterna
förutsätts skola tas vid avvägningen av de individuella löneförmånerna.
Avtalsverket hemställer att arbetare, som den 1 november 1967
var underkastad SPR och som fr. o. m. nämnda dag innehaft fortlöpande
anställning vid örlogsbasen i Stockholm, skall — om han före basens definitiva
utflyttning till Muskö i en följd övergår till anställning vid marinens
anläggningar därstädes — vid SPR:s tillämpning anses vara stationerad på
den tidigare stationeringsorten, så länge han i obruten följd kvarstår i sistnämnda
anställning.
Departementschefen. Jag förordar att pensionslönen för de här avsedda
arbetarna vid Ostkustens örlogsbas får bestämmas i enlighet med statens avtalsverks
förslag.
F. Änkefru Edith Sofia Widmark m. fl.
Med hänvisning till handlingar, som avses skola överlämnas direkt till
riksdagens vederbörande utskott, förordar jag att fru Edith Sofia Widmark
och hennes två barn Per Olof Anders och Hans Peter får åtnjuta familjepension,
vars normalbelopp beräknat efter 1967 års pensionsnivå utgör
1 089 kr. för månad.
V. Förbättring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa
Inledning
Svenska järnvägsmannaförbundet har i skrivelse den 5 april 1967 tagit
upp frågan om höjning av de pensioner som den numera av staten övertagna
Enskilda järnvägarnes pensionskassa (EJP), understödsförening, utbetalai
till kvarstående delägare och efterlevande till förutvarande delägare. Sedan
yttrande i ärendet infordrats av statens järnvägar, uppdrogs den 11 december
1967 åt eu sakkunnig i försäkringsmatematiska frågor1 att göra
vissa undersökningar rörande kassans pensionsförpliktelser. Den sakkunnige
har inkommit med en promemoria i ärendet.
Enskilda järnvägarnes pensionskassa
Kassabestämmelser. Enskilda järnvägarnes pensionskassa bildades
år 1888 och registrerades som understödsförening år 1912.
1 Aktuarien Einar Dalillöf.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
Pensionskassan har till ändamål att bereda pensioner åt förutvarande
anstallda vid främst enskilda järnvägar och åt efterlevande till sådana anställda.
Delägare i pensionskassan är inte bara anställda utan också de som har
avgått från anställning med rätt till pension. Vidare finns s. k. fristående
delägare, som kvarstår i kassan efter avgång från anställning utan rätt till
pension.
Kassapension utgörs av ålders- eller invalidpension och familjepension
tör efterlevande. Pensions belopp är på visst sätt anknutet till den årslön
i allmänhet begränsad till lägst 2 000 och maximerad till 4 000 kr. — som
vederbörande trafikföretag har anmält som delaktighetsbelopp i kassan.
Kassans förstatligande. Enskilda järnvägarnes pensionskassa
hade delägare från såväl förstatligade som icke förstatligade enskilda järnvägar,
så länge den var fristående. De förstatliganden av enskilda järnvägar
som genomförts dessförinnan hade inte påverkat de anställdas tillhörighet
tdl pensionskassan. De som vid förstatligandet övergick i statens järnvägars
tjänst blev inte underkastade statliga pensionsbestämmelser, om de
vai delägare i pensionskassan, utan fick kvarstå som delägare med rätt till
pensionsförmåner enligt det reglemente som gällde för kassan. Vid sidan
av kassapensionerna utbetalades emellertid vissa tilläggsförmåner av statsmedel.
Enligt överenskommelse den 7 juni 1945 mellan staten och pensionskassan
övertog staten den 1 juli samma år kassans rörelse samt dess rättigheter
och förpliktelser, mot att kassan överlät samtliga sina tillgångar till staten.
Anställda som inte hade övergått till tjänst på aktiv stat vid statens järnvägar
skulle enligt överenskommelsen kvarstå som delägare i pensionskassan
med rätt att åtnjuta pensioner för egen del eller för efterlevande under
de forutsattnmgar som följde av kassans reglemente. I samband med övertagandet
beräknades pensionskassans ställning försäkringstekniskt med
tillämpning av en räntefot av 3,5% och utan hänsyn till förvaltningskostnader.
Beräkningen utvisade i förhållande till kassans pensionsförpliktelser
ett överskott som motsvarade 9,6 % av förpliktelsernas värde. Överskottet
utnyttjades, till den del det belöpte på kvarvarande delägare och efterlevande
till sådana delägare, till en höjning av deras pensioner med 10%.
För statsanställda som var delägare i pensionskassan innebar överenskommelsen
att de i allmänhet blev underkastade statliga pensionsbestämmelser
med rätt till tjänstårsberäkning, som om de från början hade varit
i statstjänst. Pensionskassans förpliktelser gentemot dessa anställda gick
alltså över på staten. Av överenskommelsen följde vidare att pensionsförhållandena
skulle regleras på samma sätt för personal som fördes över till
statstjänst vid framtida förstatliganden av enskilda järnvägar.
Nar staten övertog pensionskassan upphävdes dittills gällande bestämmelser
om fondbildning, fondförvaltning, kassaupplösning och andra för
-
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
hållanden, som hängde samman med förpliktelsernas säkerställande. Kassan
slutade alltså i och med statsövertagandet att fungera som självständig
ekonomisk enhet. Enligt förutsättningarna för överenskommelsen har avgifter
eller förmåner för tiden därefter inte reglerats.
Avlösning av vissa pension sförpliktelser. 1963 års
riksdag beslutade om avlösning av vissa pensionsförpliktelser som vilade
på pensionskassan (prop. 34, SU 52, rskr 149). Beslutet innebar i princip
att pensionskassans verksamhet skulle avvecklas till den del den
avsåg personer i aktiv tjänst. I enlighet härmed öppnades möjlighet for vederbörande
enskilda trafikföretag att upphöra att betala pensionsavgifter
för delägare som ännu var i tjänst. Avgifter som hade erlagts till kassan
skulle tillgodoräknas berörda delägare för uppskjuten pension. Vidare gavs
järnvägsstyrelsen befogenhet att efter godkännande av delägarna föra över
kapitalvärdet av den sålunda nedsatta pensionsrätten till andra pensionsorgan,
som skulle sköta den framtida pensioneringen. De kapitalvarden,
som förutsattes komma att föras över till andra pensionsorgan, skulle beräknas
enligt samma antaganden om räntefot, 3,5 %, och dödlighet, tabell
R 32, som tillämpades vid de beräkningar vilka låg till grund for överenskommelsen
om kassans förstatligande.
Delägares utträde ur pensionskassan i fall som här avses skulle normalt
räknas med retroaktiv verkan från utgången av år 1961. Detta förutsatte
återbetalning av de avgifter som därefter hade erlagts till kassan.
De möjligheter som sålunda hade skapats till kollektivt utträde utnyttjades
helt av personal som ännu var i tjänst vid berörda enskilda järnvägsföretag.
Tjänstemännen vid Stockholm-Nynäs Järnvägsaktiebolag kvarstod
tills vidare i kassan i avbidan på ett väntat förstatligande . Sedan denna
järnväg förstatligats vid utgången av år 1967, har också dessa tjänsteman utträtt
ur kassan.
Numera finns det bara ett fåtal kassadelägare som är i aktiv tjänst.
Fondredovisning. De tillgångar, som statsverket erhöll i samband
med att staten övertog kassan, uppfördes i statens järnvägars balansräkning
per den 1 juli 1945 på konton för värdeportfölj. Från värdeportföljen
överfördes två år senare dessa värden in. m. till riksgaldskontoret,
varvid statens järnvägars fond skrevs ned med ett motsvarande belopp.
Det kapitalvärde av pensionsförpliktelserna mot delägare och pensionärer,
som räknades fram per den 1 juli 1945, bokförs på investeringsräkning
och redovisas där som en skuldpost. Denna benämns Enskilda järnvägars
pensionsfond. Skuldposten har sedan successivt skrivits ned vid delägares
utträde ur kassan i samband med förstatligande av enskilda järnvägar och
avlösning av pensionsförpliktelser i andra fall. Årlig räntegottgörelse beräknas
efter en räntefot av 3,5 % på ett värde som motsvarar skuldpostens
belopp vid varje tid. Årlig räntegottgörelse, influtna avgifter och utbetalade
pensioner finns redovisade på drifträkning inom pensionsfonden.
I och med statens övertagande av kassan blev det inte längre fråga om att
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
aktualisera pensionsförpliktelser, som härrörde från delägarskap i pensionskassan,
gentemot delägare som var eller hade varit anställda vid järnväg
som förstatligats. Kapitalvärdet av dessa förpliktelser togs upp per den
1 juli 1945 i statens järnvägars värdeminskningskontos delkonto för pensionsförpliktelser.
Enskilda järnvägars pensionsfond utvisade per den 30 juni 1967 — alltså
före förstatligandet av Stockholm—Nynäs Järnvägsaktiebolag — en behållning
av nära 20 milj. kr.
Kassapensioner. Vid 1968 års ingång fanns det EJP-pensionärer
till det antal och med rätt till det redovisade genomsnittsbelopp av pension
för varje pensionstyp som anges i följande sammanställning.
Pension, typ |
Pensions- tagare, antal |
Sammanlagt pensions- belopp, kr/år |
Pensions-tagares |
Ålderspension till män............... |
216 |
528 394 |
2 446 |
Ålderspension till kvinnor............ |
2 |
6 612 |
3 306 |
Invalidpension.................... |
5 |
7 740 |
1 548 |
Änkepension ....................... |
168 |
204 242 |
1 216 |
Familjepension till arbetsoförmöget barn |
4 |
1 929 |
482 |
Vid 1968 års ingång fanns således sammanlagt 395 pensionstagare, av
vilka 223 uppbar egenpension och återstående 172 familjepension. Det årliga
genomsnittsbeloppet utgjorde då 2 454 kr. vid ålderspension och 1 199 kr.
vid familjepension. Den sammanlagda årliga pensionskostnaden var 748 917
kr. Härav belöpte 542 746 kr. på egenpensionstagare och återstående 206 171
kr. på familjepensionstagare.
EJP-pensionerna utbetalas med oföränderliga belopp enligt grunder som
följer av överenskommelsen. I förhållande till det reglemente som gällde
för pensionskassan före förstatligandet innebär dessa grunder att pensionsbeloppen
har höjts med 10 %. Trots höjningen är pensionerna synnerligen
låga. Att genomsnittsnivån är så låg, hänger samman med att pensionerna
har fixerats vid den nivå som gällde år 1945 och således inte anpassats till
senare ändringar i penningvärdet m. m. Vidare har i allmänhet varken dyrtidstillägg
utöver fast lön eller lönehöjningar efter 50 års ålder räknats in
i pensionsunderlagen. Den bristande överensstämmelsen mellan löne- och
pensionsförmåner härrör från kassabestämmelser som gällde vid tidpunkten
för kassans förstatligande och som till följd av överenskommelsen om
förstatligandet har blivit bestående.
Det övervägande antalet pensionstagare har av vederbörande enskilda
järnvägsföretag tillerkänts tillägg till EJP-pensionen. Det årliga genomsnittsbeloppet
av sådana tillägg utgör 2 249 kr. vid egenpension och 1 209 kr.
vid familjepension. Dessutom finns vissa pensionstagare som uppbär perso
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
nalpension av bruttotyp, vari EJP-pensionen ingår. I nästan samtliga fält
har pensionstagaren annan personalpensionsförmån vid sidan av EJP-pensionen.
Svenska järnvägsmannaförbundets framställning m. m.
I sin skrivelse den 5 april 1967 erinrar Svenska järnvägsmannaförbundet
om att EJP:s verksamhet till viss del avvecklades år 1963 och att avlösta
delaktighetsbelopp därvid fördes över till andra pensionsinrättningar,
främst SPP. Genom avkastningen på de inbetalade beloppen har de pensionsbelopp,
som utgått till pensionärerna efter överföringen till enskild
pensionskassa, årligen kunnat förbättras. Förbundet har av ett antal pensionärer,
som fortfarande kvarstår i pensionskassan, gjorts uppmärksamt
på att kassapensionerna utgår med oförändrade belopp, trots att den normala
avkastningen av kapitalet borde ha skapat förutsättningar för vissa
förbättringar av pensionsbeloppen. 1 anslutning härtill begär förbundet att
Kungl. Maj :t dels undersöker om en normal ränteavkastning av delaklighetsbelopp
i pensionskassan kan medföra årliga förbättringar av de pensioner
som utgår, dels meddelar vederbörande myndighet anvisningar om
sådana förbättringar.
Statens järnvägar framhåller i sitt yttrande i ärendet att bestämmelserna
om fondbildning, fondförvaltning, kassaupplösning och andra frågor, som
hängde samman med förpliktelsernas säkerställande och som brukar vara
reglerade i eu understödsförening, upphävdes när EJP förstatligades år
1945. I stället övertog staten ansvaret för alla pensionsförpliktelser på grund
av de avgifter som redan var erlagda eller kunde komma att erläggas. Någon
reglering av avgifter eller förmåner med hänsyn till förändringar av kassans
ekonomiska ställning efter statsövertagandet har alltså inte ägt rum.
Statens järnvägar anför vidare alt någon ändring i principerna för utfästelserna
från pensionskassan inte avsetts vare sig i avtalet år 1945 om statens
övertagande av EJP, i överenskommelsen år 1963 om avlösning till delägare
eller i övrigt. Eftersom emellertid omfattningen av den kommande
pensionsvärdeförsämringen inte kunde förutses vid tidpunkten för förstatligandet,
skulle det enligt statens järnvägars mening inte vara oskäligt att
vissa tillägg betalas till de pensionstagare som avses i Svenska järnvägsmannaförbundets
skrivelse. Sådana tillägg kan bestämmas enligt en skälighetsprincip
som Kungl. Maj :t bör utforma.
I den promemoria, som utarbetats av den sakkunnige, framhålls att staten
efter övertagandet den 1 juli 1945 av EJP tryggar pensioneringen utan
tillämpning av metoder och föreskrifter för understödsföreningar. Syftet
med undersökningen har i första hand varit att utröna huruvida något överskott
skulle ha uppkommit om pensioneringen av EJP-beståndet hade skett
enligt försäkringsmässiga grunder. Det nuvarande beståndet har fr. o. in.
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
år 1962 utgjort en sluten grupp som endast kunnat ändras genom dödsfall
eller uppnående av pensionsålder. Undersökningen har därför delats upp
att avse dels åren 1945—1961 och dels åren 1962—1967. Vid undersökningen
har tillämpats beräkningar som grundats på verklig förräntning enligt
SPP:s normer för åren 1945—1966. Dödlighetstabellen R 32, som användes
vid kapitaliseringen år 1945, anses ha inneburit antaganden om en alltför hög
dödlighet. Därför har i stället tillämpats dödlighetstabellen P 55 för åren
1956—4963 och dödlighetstabellen P 63 för tiden fr. o. in. år 1964. Vid undersökningen
har inte tillämpats några omkostnads- eller säkerhetsbelastningar.
Den del av undersökningen, som avsett åren 1962—1967, utvisar
att något överskott inte skulle ha uppkommit, om pensionskassans verksamhet
då utövats i försäkringsmässiga former. Utan särskild undersökning
anser sig den sakkunnige kunna konstatera att — med utgångspunkt
i angivna antaganden om ränteavkastning och dödlighet — något överskott
inte skulle ha uppkommit heller under åren 1945—1961.
Departementschefen. Enskilda järnvägarnes pensionskassa förstatligades
år 1945. Till grund för förstatligandet låg en överenskommelse mellan representanter
för staten och pensionskassan. Enligt överenskommelsen övertog
staten kassans alla tillgångar och rättigheter mot att staten åtog sig att
svara för de pensionsförpliktelser som vilade på kassan.
En följd av överenskommelsen blev att pensionskassan inte längre fungerade
som fristående ekonomisk institution och att bestämmelserna om fondbildning
och fondförvaltning upphävdes. Kapitalvärdet av de pensionsförpliktelser,
som staten hade övertagit, togs upp i statens järnvägars bokföring
som en skuldpost. Denna har successivt skrivits ned i samband med
det fortskridande förstatligandet av enskilda järnvägar och i samband med
avlösningarna av pensionsförpliktelser gentemot delägare i aktiv tjänst hos
de järnvägar som fortfarande varit privata. Årlig räntegottgörelse beräknas
efter 3,5 % på ett värde som motsvarar skuldpostens belopp vid varje tid.
Som avsetts har kassans verksamhet efter förstatligandet minskat krafligl.
Den 1 juli 1945 fanns 4 595 delägare i aktiv tjänst och 4 497 pensionärer.
Numera finns det bara ett fåtal delägare i aktiv tjänst och antalet pensionärer
har gått ned till omkring 400.
EJP-pensionerna utbetalas med oföränderliga belopp och är som framgått
synnerligen låga. Det årliga genomsnittsbeloppet är 2 454 kr. för ålderspension
och 1 199 kr. för familjepension. Om hänsyn tas till kompletterande
pensionsförmåner som vederbörande enskilda järnvägsföretag utger, stiger
de årliga genomsnittsbeloppen till 4 703 kr. resp. 2 408 kr.
Svenska järnvägsmannaförbundet har begärt en undersökning huruvida
en »normal ränteavkastning» på delägares delaktighetsbelopp i pensionskassan
skulle kunna medföra årliga förbättringar av de EJP-pensioner som
nu utgår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
30
Det är uppenbart att den årliga räntegottgörelse som statens järnvägar
räknar med och som bestäms efter en räntefot av 3,5 % inte längre kan betecknas
som normal med hänsyn till den utveckling som har skett på kapitalmarknaden
sedan mitten av 1950-talet. Det är emellertid att märka att
samma räntesats — vilken efter förhållandena år 1945 var betydligt högre
än som då kunde anses normalt — tillämpades vid den beräkning av kapitalvärdet
av pensionsförpliktelserna gentemot EJP-beståndet som skedde i
samband med förstatligandet av kassan. Genom att en så hög räntesats tilllämpades
och hänsyn inte togs till kostnaderna för verksamhetens administration,
blev det utrymme för en höjning av EJP-pensionerna med 10 %.
Vidare är att märka att överenskommelsen om pensionskassans förstatligande
innebar att statens skyldigheter mot dåvarande och framtida delägare
och dessas efterlevande slutligt preciserades. Det kan därför från
principiella synpunkter anses tveksamt om ytterligare åtaganden från statens
sida mot kvarvarande EJP-pensionärer bör komma i fråga.
Med anledning av järnvägsmannaförbundets begäran har jag ändå funnit
skäl att låta undersöka huruvida verksamheten skulle ha lämnat något överskott,
om pensioneringen av de EJP-anslutna också efter förstatligandet
hade bedrivits i försäkringsmässiga former. Förbundets önskemål om en
undersökning med utgångspunkt i en »normal ränteavkastning» får anses
tillgodosett genom att den sakkunnige vid sin undersökning har tillämpat
räntevärden, som motsvarar den procentuella avkastningen på SPP:s tillgångar
under åren 1945—1966. Den ökade ränteavkastning som därigenom
framkommit motvägs i viss mån av att det vid undersökningen har räknats
med en dödlighet som fortlöpande nära ansluter till den faktiska dödligheten.
Trots att hänsyn inte har tagits till förvaltningskostnaderna, har undersökningen
resulterat i att det vid en försäkringsmässig förvaltning av
EJP-verksamheten inte skulle ha uppstått något överskott som skulle kunna
utnyttjas till förbättring av pensionerna.
Av undersökningens resultat kan inte utan vidare dras den slutsatsen,
att de nuvarande EJP-pensionärerna skulle ha haft i stort sett samma pensionsstatus
om kassan inte hade förstatligats utan fortsatt som ett fristående
ekonomiskt objekt. Snarare får det anses sannolikt, att 1945 års kassabestämmelser
i så fall hade kontinuerligt ändrats för att nå en mera tidsenlig
avvägning mellan lön och pension. Vidare hade man då enligt reglerna
för registrerade understödsföreningar fått räkna med sådana säkerhetsmarginaler
vid avgifternas bestämmande att verksamheten sannolikt skulle
ha lett till överskott vid nuvarande förlopp. Detta hade i sin tur kunnat utnyttjas
för höjningar av pensionerna.
Det är inte möjligt att jämföra EJP-pensionärernas nuvarande personalpensionsinkomst
med de förmåner som pensionärerna skulle ha erhållit
från kassan, om denna fortfarande hade skött pensioneringen i egen regi.
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 ur 1968
Det kan emellertid konstateras att pensionärernas pensionsvillkor är mindre
goda i övervägande antalet fall, även om hänsyn tas till de kompletterande
förmåner i form av tillägg som vederbörande enskilda järnvägsföretag
utbetalar. Med beaktande härav vill jag inte motsätta mig att staten
medverkar till en förbättring av de kvarvarande pensionärernas pensionsförmåner.
Härvid har jag också beaktat att statens förpliktelser mot pensionärerna
hittills har medfört och även för framtiden kominer att medtora
betydligt mindre kostnader för staten än som förutsattes när överenskommelsen
om förstatligandet ingicks. På grund härav kan en pensionsforbattring
bekostas av medel under Enskilda järnvägars pensionsfond.
De medel som stalls till förfogande för en pensionsförbättring kan disponeras
antingen för att bereda förmåner som fördelas lika till alla nuvarande
pensionärer eller för atl tillgodose i första hand dem som särskilt behöver
hjalp. Även i andra avseenden kan alternativa lösningar komma i fråga. På
grund harav förutsätts visst ytterligare utredningsarbete. Det är därför inte
möjligt att lagga fram ett slutligt förslag i så god lid att det kan underställas
riksdagen under innevarande vårsession. Jag räknar med att det fortsatta
utredningsarbetet skall utföras så snabbt att 1969 års riksdag kan besluta
om eu slutgiltig reglering av EJP-pensionärernas villkor.
Med hänsyn till pensionärernas nuvarande pensionssituation anser jag
emellertid att viss förbättring av pensionsvillkoren bör genomföras utan
dröjsmål. Jag förordar därför att beslut meddelas om eu provisorisk pensionsreglering
som innebär att pensionerna höjs med 20%. Den avsedda
höjningen bär utgå endast i den mån vederbörande pensionstagare därigenom
inte erhåller en samlad personalpensionsinkomst som överstiger vad
han enligt statens järnvägars bedömande skulle ha erhållit i pension enligt
statliga pensionsbestännnelser, om den enskilda järnvägen hade förstatligats
efter pensionstagarens avgång från tjänst.
Kungl. Maj :t bor inhämta riksdagens bemyndigande all besluta om den
föreslagna provisoriska förbättringen av pensioner från Enskilda järnvägarnes
pensionskassa.
VI. Förbättring av vissa statliga skadeståndslivräntor
1967 ars riksdag har vid sin höstsession beslutat om uppräkning och
vardesakring av dels yrkesskadelivräntor och därmed jämförliga livräntor
(prop. 147, 2LU 68, rskr 401) och dels trafiklivräntor (prop. 137 1LU 58
rskr 340).
Fråga har nu uppkommit om en förbättring av även statliga skadeståndshvräntor
som inte är jämförliga med yrkesskadelivräntor och inte heller
är att anse som trafiklivräntor.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
Uppräkning och värdesäkring av yrkesskade- och trafiklivrantor
Yrkesskadelinräntor. Har yrkesskada efter upphörande av sjukdom, som
förorsakats av skadan, medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av denna med minst en tiondel, utges s. k. yrkesskadelivränta till den skadade.
Om yrkesskadan fått dödlig utgång, erhåller efterlevande sadan livränta.
Livräntans storlek beror på den skadades årliga arbetsförtjänst och,
i förra fallet, graden av arbetsförmågans nedsättning.
Före den 1 januari 1968 var yrkesskadelivräntorna ej värdesäkrade men de
har uppräknats vid skilda tillfällen. Senast har uppräkningar skett enligt lagen
den 17 juni 1955 (nr 469 ) angående omreglering av vissa ersättningar enlict
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete
in. m. samt enligt lagen den 6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa
ersättningar i anledning av yrkesskada m. in. De angivna uppräkningarna
omfattade ej livräntor som beräknades efter lägre mvaliditetsgrad an -0%.
Vidare utgick från 67 års ålder förhöjning enligt 1962 års lag inte pa egenlivräntor
beräknade efter lägre invaliditetsgrad än 30 % och inte heller pa
livräntor till efterlevande make.
Enligt lagen den 15 december 1967 (nr 916) angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring har maximibeloppet av
den årliga arbetsförtjänst, som skall ligga till grund vid bestämmande av
livränta, den 1 januari 1968 höjts till ett belopp motsvarande fem gånger del
basbelopp enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring som
gällde vid ingången av det år då skadan inträffade. Enligt 1967 års lag har
även de inkomstgränser som tillämpas vid beräkning av det s. k. ersattmngsunderlaget
höjts. Nämnda bestämmelser gäller inte de fall, da skadan inträffat
före år 1968.
Genom lagen den 15 december 1967 (nr 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor
in. in. har samtliga yrkesskadelivräntor — således också
de som inte uppräknats tidigare - - höjts den 1 januari 1968 med hänsyn till
prisutvecklingen. Höjning har skett med 25 % om skadan inträffat ar 1961
eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat under något av åren 1962
1964 och med 10 G om skadan inträffat under något av åren 1965—1967. Har
livränta tidigare omreglerats eller höjts, har den omreglerade eller höjda
livräntan lagts till grund för höjningen.
Enligt sistnämnda lag har vidare yrkesskadelivräntorna värdesakrats för
framtiden genom anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.
Trafiklivrantor. Med trafiklivräntor avses här dels livränta som härrör
från den obligatoriska trafikförsäkringen på motorfordon, dels livränta
som utgår till följd av bilansvarighetsförsäkring som tagits av staten, kommun
eller ej försäkringspliktig enskild motorfordonsägare, dels sådan liv
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 9ö är 1968 33
ränta till foljd av trafikskada som ej grundas på försäkring utan betalas
direkt av statsmedel.
Trafiklivräntor som bestrids av statsmedel liar från tid till annan förbättrats
enligt de grunder som i det följande anges för andra statliga skadeståndslivräntor.
Övriga trafiklivräntor har i allmänhet inte förbättrats under
tiden fram till den 1 januari 1968.
Enligt lagen den 1 december 1967 (nr 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor
utgår till trafiklivränta, fastställd före utgången av 1965, allmänt
tillägg med ett procenttal som bestämts med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex
sedan livräntan fastställdes. Tillägget utgör 22ö %, om
livräntan lastställts år 1939 eller tidigare, och utgår i annat fall efter en
procentsats som successivt minskar ju senare livräntan fastställts. Vidare
kan under vissa förutsättningar särskilt tillägg och extra tillägg utgå till
trafiklivränta.
Genom indextillägg som på visst sätt bestäms efter ändringarna av den
allmänna försäkringens basbelopp har enligt samma lag trafiklivräntorna
gjorts värdesäkra för framtiden. Sådant indextillägg utgår, om Kungl.
Maj;! ej forordnar annat, fr. o. in. den 1 januari varje år då förutsättningarna
därför föreligger. Något indextillägg har ännu ej utlösts.
Uppräkning och värdesäkring av statliga skadeståndslivräntor
Statliga skadeståndslivräntor utges dels till personer som fått sin arbetsförmåga
helt eller delvis nedsatt på grund av olycksfall in. in., dels till efterlevande
som agt rätt till underhåll av person som avlidit av sådan anledning
och som genom dennes frånfälle kommit att sakna erforderligt underhåll.
Hatten till sådana livräntor bär vanligen grundats på dom eller dom i
förening med riksdagsbeslut eller enbart på sådant beslut. Livränterätten
kan emellertid också ha inträtt på grund av avtal eller avtal i förening med
riksdagsbeslut. Livräntorna har som regel grundats på skadeståndsrättsliga
regler men det förekommer också att de bestämts efter allmänna skälighetsgrunder.
Den principiella utgångspunkten vid bestämmande av livräntor enligt
skadeståndsrättsliga regler är att skadelidande, som ej varit medvållande,
skall ha full gottgörelse för den arbetsförtjänst han förlorat genom skadan.
Beloppet av livräntan beräknas i princip efter penningvärdet vid tiden för
livräntans fastställande. Löneökningar inom den skadades yrke efter olycksfallet
kan alltså beaktas. Ett livräntebelopp som fastställts påverkas däremot
inte av därefter inträffande förskjutningar i inkomstnivån.
Dyrtidstillägg till statliga skadeståndslivräntor infördes den 1 juli 1946.
I illägget utgick därvid med 20 % av livräntans belopp, i den mån detta
inle översteg 2 001) eller i vissa fall 3 000 kr. Som förutsättning för rätt
;{4 Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1908
till tillägg gällde bl. a. att den skadades arbetsförmåga var nedsatt med minst
30 %.
Den 1 juli 1950 uppräknades de statliga skadeståndslivräntor som bestämts
enligt grunderna i vissa angivna författningar på yrkesskadeförsäkringens
område eller beräknats till ungefärligen det belopp, varmed de
skulle ba utgått vid tillämpning av sådan författning. Uppräkningen innebar
att tillägg till dessa skadeståndslivräntor skulle utgå med så stort belopp
att summan av tillägget och livräntan svarade mot vad som skulle ha utgått
om livräntan uppräknats enligt vederbörlig yrkesskadeersättningsförfattning.
Skadeståndslivräntorna har för tid därefter i viss utsträckning uppräknats
med hänsyn till bl. a. penningvärdets fall. Uppräkningen har skett
efter reglerna i 1955 och 1902 års lagar om omreglering resp. förhöjning av
yrkesskadelivränta. Därvid har alltså gjorts vissa undantag med hänsyn
till invaliditetsgrad och levnadsålder. Bestämmelser om nu nämnda uppräkningar
har meddelats genom beslut den 30 december 1955 angående tilllägg
till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom
in. in. och beslut den 14 december 1962 angående förhöjning av
vissa skadeståndslivräntor in. in. av statsmedel. Bestämmelserna har meddelats
med stöd av bemyndiganden av riksdagen.
Tilläggen till övriga statliga skadeståndslivräntor — alltså de som bestämts
enligt skadeståndsrättsliga regler eller eller allmänna skälighetssynpunkter
— förblev oförändrade intill den 1 juli 1953. Då tillkom nya tillägg
som var graderade efter skadans svårhet och tidpunkten för skadans uppkomst.
Dessa tillägg förbehölls skadade med minst 30 % invaliditet och utgick
bara till 67 års ålder. Fr. o. in. den 1 juli 1961 blev även dessa skadeståndslivräntor
i princip omreglerade enligt grunderna för yrkesskadelivräntor
och fr. o. in. den 1 januari 1963 höjdes de enligt reglerna i 1962 års
lag om förhöjning av yrkesskadelivräntor. Så skedde i den mån livräntorna
i fråga understeg motsvarande yrkesskadelivräntor med därpå utgående tilllägg.
Bestämmelser om uppräkning av nu avsedda skadeståndslivräntor har
meddelats genom nyssnämnda beslut den 30 december 1955 och den 14 december
1962 samt genom beslut den 26 maj 1961 angående omräkning av
vissa av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, in. in.
Av de statliga skadeståndslivräntorna bar de, som fastställts att utgå enligt
grunderna för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring, och de, som är
att anse som trafiklivräntor, den 1 januari 1968 uppräknats och värdesäkrats
för framtiden enligt 1967 års lagstiftning. Därvid har för de förra reglerna
för yrkesskadelivräntor gjorts tillämpliga enligt förordningen den 15 december
1967 (nr 920 ) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår
av statsmedel, in. in. De belopp som har tillkommit genom uppräkning och
fortsatt värdesäkring utgör alltså eu påbyggnad på de uppräkningar som be
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
35
slutats tidigare. För de senare har reglerna för trafiklivräntor blivit gällande
enligt förordningen den 1 december 1967 (nr 666) om tillägg till vissa trafiklivräntor,
som utgår av statsmedel, in. in. Allmänt tillägg och indextillägg
in. in. utgår alltså på dessa livräntor som om de härrörde från den obligatoriska
trafikförsäkringen. Tilläggen träder i stället för tidigare uppräkningar.
Denna nya metod för beräkning av kompletteringsförmåner har dock ej fått
leda till minskning av redan utgående livräntas totalbelopp. Rätten till uppräkning
eller fortsatt värdesäkring gäller för samtliga här avsedda livräntor
oavsett invaliditetsgrad eller levnadsålder.
Övriga statliga skadeståndslivräntor har däremot inte blivit föremål för
vare sig någon allmän uppräkning den 1 januari 1968 eller någon värdesäkring
för framtiden enligt 1967 års lagstiftning.
Viss utredning av riksförsäkringsverket
Kungl. Maj:t uppdrog genom beslut den 15 december 1967 åt riksförsäkringsverket
att utreda frågan om en eventuell uppräkning av vissa angivna
statliga skadeståndslivräntor och inkomma till chefen för civildepartementet
med de förslag, som utredningen kunde ge anledning till.
Riksförsäkringsverket har i skrivelse den 22 februari 1968 redovisat resultatet
av sin utredning. Denna avser statliga skadeståndslivräntor som inte
har fastställts enligt grunder för yrkesskadeförsäkring och inte heller är att
anse som trafiklivräntor.
Riksförsäkringsverket upplyser att det f. n. finns omkring 300 personer
med rätt till statlig skadestånd slivränta av det slag som nu avses. Av dessa
livräntor utbetalas omkring 200 av verket och 92 av statens järnvägar. Ett
mindre antal utbetalas av övriga statliga affärsdrivande verk.
Riksförsäkringsverket erinrar härefter om 1966 års skadeståndskommitté,
som har att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder utreda frågor
om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes
rätt till skadestånd. Kommittén bär enligt direktiven bl. a. att överväga,
om ersättningarna bör i större utsträckning än hittills varit vanligt utges i
form av engångsbelopp. Kommittén avses också skola uppmärksamma grunderna
för invaliditetsbedömningen och pröva olika tänkbara metoder för värdesäkring
av livräntebelopp. Med hänsyn till denna uppläggning av kommitténs
utredningsarbete finner riksförsäkringsverket det tveksamt om nu
ifrågavarande skadeståndslivräntor bör uppräknas, innan kommittén bär
kunnat ta ställning till den större frågan om uppräkning och eventuell automatisk
värdesäkring av skadeståndslivräntor i allmänhet.
Vid en uppräkning av de statliga skadeståndslivräntor, som varken bär
uppräknats den 1 januari 1968 eller värdesäkrats för framtiden enligt 1967
års lagstiftning, anser riksförsäkringsverket att valet närmast bör stå mellan
Knngl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
96
reglerna för uppräkning och värdesäkring av yrkesskadelivräntor och motsvarande
regler avseende trafiklivräntor. Oavsett vilken metod som väljs,
bör enligt riksförsäkringsverket sådana undantag och inskränkningar, som
gällt vid tidigare uppräkningar av statliga skadeståndslivräntor, knappast
föreskrivas. Härvid har riksförsäkringsverket beaktat att sådana undantag
och inskränkningar inte har gjorts inom yrkesskade- och trafiklivränteregleringen.
Beträffande den metod som bör användas anser riksförsäkringsverket
skäl kunna anföras för att låta uppräkningen följa 1967 års lagstiftning om
uppräkning och fortlöpande värdesäkring av yrkesskadelivräntor. Emellertid
kan det också anföras starka skäl för den metod, som tillämpats vid
uppräkningen och den fortsatta värdesäkringen av de statliga skadeståndslivräntor
som är trafiklivräntor. Härigenom erhålls nämligen samma regler
för de båda slag av livräntor som har bestämts enligt skadeståndsrättsliga
regler. En sådan metod torde inte heller medföra större risk för att 1966
års skadeståndskommittés utredningsarbete föregrips än den uppräkning
och värdesäkring av trafiklivräntor som nyligen genomförts.
Riksförsäkringsverket framhåller vidare att beräkningen av de här ifrågavarande
statliga skadeståndslivräntorna påverkas av åtskilliga omständigheter,
som allt efter val av metod får olika betydelse i de skilda fallen.
En överblick över hur tillämpningen av den ena eller andra metoden utfaller
i de enskilda fallen kan därför erhållas endast efter en närmare genomgång
av samtliga dessa fall. Erfarenheten från pågående uppräkning och
värdesäkring av de statliga trafiklivräntorna visar att en sådan genomgång
blir mycket tidsödande. Detta beror på bl. a. nödvändigheten att skaffa
grundmaterial, t. ex. domar och beslut, som inte finns tillgängliga hos den
utbetalande myndigheten.
Med hänsyn till anförda omständigheter anser sig riksförsäkringsverket
inte kunna i nuvarande läge närmare precisera konsekvenserna av den ena
eller den andra lösningen. Ämbetsverket anser emellertid att ett visst företräde
bör ges åt en lösning med trafiklivräntorna som förebild, om beslut
nu skall fattas i denna fråga.
Departementschefen. Enligt beslut av 1967 års riksdag vid dess höstsession
har dels yrkesskadelivräntor och därmed jämförliga livräntor och dels trafiklivräntor
uppräknats och värdesäkrats för framtiden.
Med hänsyn härtill finner jag det motiverat att nu ta upp frågan om eu
förbättring av de statliga skadeståndslivräntor som inte är jämförliga med
yrkesskadelivräntor och inte heller är att anse som trafiklivräntor.
Jag delar riksförsäkringsverkets uppfattning att man vid valet av metod
för en förbättring i första hand bör eftersträva en anpassning till antingen
reglerna för uppräkning och värdesäkring av yrkesskadelivräntor eller motsvarande
regler avseende trafiklivräntor. Resultatet i de enskilda fallen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
37
en lösning efter den ena eller den andra linjen kan, som riksförsäkringsverket
framhåller, inte överblickas utan en genomgång av de olika fallen.
En sådan genomgång tar lång tid och den har därför inte varit möjlig att
göra ännu. Jag anser mig under sådana förhållanden inte böra nu ta ställning
till vilken av de av riksförsäkringsverket antydda lösningarna som ur
skilda synpunkter är mest lämplig.
Jag är emellertid det oaktat beredd att medverka till att en förbättring
av ifrågavarande statliga skadeståndslivräntor genomförs redan nu.
Jag föreslår att de höjs med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare,
med 20 % om skadan inträffat något av åren 1962—1964 och med
10 % om skadan inträffat något av åren 1965—1967. Tillägg till livräntan
hör höjas i samma mån. Har livränta uppräknats med motsvarande tilllämpning
av 1955 eller 1962 års lagar, bör sålunda den uppräknade livräntan
läggas till grund för höjningen. Sådana undantag eller inskränkningar som
gällt vid tidigare uppräkningar bör inte föreskrivas. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter om samordning av här avsedd
livränta med annan periodiskt utgående förmån som kan befinnas erforderliga.
De förbättringar av ifrågavarande statliga skadeståndslivräntor, som jag
nu föreslagit, torde böra gälla fr. o. m. den 1 januari 1968. Föreskrifter om
förbättringarna bör liksom hittills meddelas i administrativ ordning.
Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om här
förordade förbättringar av statliga skadeståndslivräntor som inte är jämförliga
med yrkesskadelivräntor och inte heller är att anse som trafiklivräntor.
VII. Ersättning av statsmedel till Hanna Mattsson för vissa kostnader i samband
med skiljeförfarande m. in.
Enligt 3 § reglementet den 14 december 1962 (nr 698) angående statens
grupplivförsäkring (omtryckt 1965:24) handläggs ärende om den statliga
grupplivförsäkringen av statens grupplivnämnd. Denna består av ordförande
och sex andra ledamöter. Tre av de senare ledamöterna och ersättare för
dem utses efter förslag av de statsanställdas huvudorganisationer. Viss
handläggning har av nämnden delegerats till statens personalpensionsverk.
Delegeringen omfattar dock inte handläggning av frågan om anspråk på
försäkringsbelopp av ogift kvinna som har bott tillsammans med arbetstagare.
Enligt 36 § grupplivreglementet skall tvist i anledning av försäkringsavtal,
som avses i reglementet, hänskjutas till avgörande av fem skiljemän
som utses på närmare angivet sätt. Enligt samma paragraf får grupplivnämndens
beslut i ärende om grupplivförsäkring inte prövas i annan ord
-
,38
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
ning än genom skiljeförfarande. Bestämmelsen i 36 § innebär alltså dels
att grupplivnämndens beslut i ett försäkringsärende inte kan överklagas
hos Kungl. Maj:t och dels att den, som anser sig inte ha erhållit försäkringsförmåner
som han är berättigad till, inte kan föra talan därom vid
domstol. Bestämmelsen om skiljemän är enligt försäkringens konstruktion
såsom grundad på ett avtal mellan staten och den enskilde arbetstagaren
att betrakta som ett skiljeavtal. Bestämmelsen anses tillämplig också i fråga
om tvist huruvida det i ett enskilt försäkringsfall finns förutsättningar för
försäkringsersättning till bl. a. kvinna som har bott tillsammans med arbetstagare
under äktenskapsliknande förhållanden.
Kostnaderna för ett skiljeförfarande kan bli betydande i och med att
parterna gemensamt eller förlorande part bär att slutligt svara för ersättningar
för arbete och omkostnader till både ombud och skiljemän. Skiljemännen
får kräva säkerhet för de ersättningar som de finner böra slutligt
utges till dem av part.
Något skiljeförfarande om den statliga grupplivförsäkringen har hittills
inte förekommit. Däremot torde det ha förekommit att efterlevande till
arbetstagare avstått från att söka slita uppkommen tvist med hänsyn till
de kostnader som är förenade med ett skiljeförfarande.
I det fall, för vilket redogörs i det följande, har begärts att staten skall
betala alla kostnader för skiljeförfarande.
Enligt 17 § grupplivreglementet i dess lydelse den 1 januari 1963—den
15 mars 1965 skulle vid arbetstagares död vissa angivna grundbelopp utfalla,
bl. a. om arbetstagaren efterlämnade make, kvinna som bott tillsammans
med arbetstagaren under äktenskapsliknande förhållanden, arvsberättigat
barn eller arvsberättigad fader eller moder. Efterlämnade arbetstagaren
varken hustru eller arvsberättigat barn och hade förmånstagare
inte förordnats, skulle kvinna, som sålunda bott tillsammans med honom,
enligt 23 § reglementet bli förmånstagare till utgående grundbelopp.
Skogsarbetaren Holmfrid Mattsson avled den 3 maj 1964. Han var ogift
och efterlämnade som närmaste arvinge sin moder Johanna (Hanna) Mattsson.
Under påstående att äktenskapsliknande förhållanden förelegat framställde
eu kvinna som sammanbott med Holmfrid Mattsson anspråk på försäkringsbelopp
hos grupplivnämnden.
Grupplivnämnden behandlade ärendet den 26 juni 1964 och fann därvid
att ytterligare utredning var erforderlig. Sedan sådan utredning ingetts,
fann nämnden i beslut den 27 november 1964 att kvinnan vid tiden för
Mattssons dödsfall hade bott tillsammans med honom under äktenskapsliknande
förhållanden och att hon därför var förmånstagare enligt 23 § grupplivreglementet.
Enligt beslutet utbetalades 24 000 kr. jämte ränta som försäkringsbelopp
till kvinnan.
Hanna Mattsson begärde därefter i en skrivelse, som ingavs till statens
Kungl. Maj.ts proposition nr 95 år 1968
39
personalpensionsverk den 27 september 1966, att försäkringsbeloppet i stället
skulle utbetalas till henne. Grupplivnämnden fann i beslut den 25 november
1966 inte skäl att ändra sitt tidigare beslut.
Hanna Mattsson har därefter i skrivelse till Kungl. Maj :t den 18 september
1967 gjort gällande att vissa icke sanningsenliga uppgifter lämnats i
ärendet och att denna omständighet kan styrkas av vissa namngivna personer.
Hanna Mattsson är enligt skrivelsen medellös och kan därför inte få
sin sak prövad av skiljemän. Hanna Mattsson har begärt Kungl. Maj :ts medverkan
till att grupplivnämndens beslut får överprövas genom skiljeförfarande
utan kostnad för henne.
1 ärendet är utrett att Hanna Mattsson är medellös.
Departementschefen. Som framgår av den lämnade redogörelsen skall
tvist med anledning av försäkringsavtal som avses i reglementet angående
statens grupplivförsäkring hänskjutas till avgörande av skiljemän. Med
tvist avses inte bara tvist om avtalets tillämplighet och innebörd utan också
tvist om det i enskilt fall finns förutsättningar för försäkringsersättning.
Bestämmelserna i grupplivreglementet om skiljeförfarande är utformade
efter mönster av motsvarande bestämmelser som tidigare gällde för tjänstegrupplivförsäkring
på den enskilda arbetsmarknaden enligt försäkringsbesked
av Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA) år 1963. Sistnämnda
bestämmelser är numera ändrade. Vissa särskilt vanliga typer
av försäkringstvister, bl. a. sådana som avser anspråk på försäkringsbelopp
av kvinna som har bott tillsammans med arbetstagaren, hänskjuts
nu inom detta område inte till skiljemän utan till en särskild rådgivningsnämnd
vars verksamhet helt bekostas av AFA. Vidare kan AFA under vissa
förutsättningar i andra fall av tvist ställa säkerhet för de ersättningar vid
skiljeförfarande som part kan bli ålagd att utge till skiljemännen.
Att i enskilda försäkringsfall hänskjuta tvist till skiljemän måste betecknas
som en både omständlig och onödigt kostsam utväg. Part kan dessutom
inte få någon motsvarighet till fri rättegång vid skiljeförfarande. I många
fall blir därför parts möjlighet att få tvist om försäkringsavtal prövad beroende
av partens ekonomiska ställning. Enligt vad jag inhämtat är det
dessa olägenheter som har lett till att AFA ändrat sina bestämmelser.
Efter hörande av grupplivnämnden har jag i januari 1968 föranstaltat om
undersökning rörande olika möjligheter att ändra grupplivreglementets bestämmelser
om förfarande vid försäkringstvister för att få ett mera smidigt
och mindre kostsamt system för tvisters avgörande. Undersökningen beräknas
komma att slutföras före årsskiftet. Vid undersökningen utreds i första
hand frågan om skilj emannaför far ande bör bibehållas för försäkringstvisternas
del eller om möjlighet bör öppnas att dra dessa tvister under allmän
domstols prövning, varvid mindre bemedlad part kan erhålla fri rättegång.
Anses övervägande skäl tala för att skiljemannaförfarande bibehålls, kan
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
det bli aktuellt att överväga om en fast skiljenämnd bör inrättas och hur i
övrigt kostnaderna för skiljedom kan göras så låga som möjligt. Vare sig
man går domstols- eller skiljemannavägen, finns det vidare anledning undersöka
om man inte för vissa typer av tvister borde tillåta administrativa
besvär till en besvärsnämnd över beslut, som fattats av grupplivnämnden.
Härvid skall förutsättas att den som inte är nöjd med besvärsnämndens beslut
skall vara bibehållen vid rätten att påkalla domstols- eller skiljemannaprövning.
Om man vill särbehandla vissa ersättningar, kan det också övervägas
att ändra ersättningsbestämmelserna så att i avsedda fall försäkringsgivaren
inte blir obligatoriskt skyldig att utge ersättning utan att detta blir
beroende på skälighetsbedömning. Vid undersökningen kommer i första
hand att övervägas vilken av de antydda lösningarna som från olika synpunkter
ter sig mest ändamålsenlig. Undersökningen utförs i nära samverkan
med grupplivnämndens ordförande samt med företrädare för enskilda
arbetsmarknadens och kommunernas grupplivförsäkringsorgan.
De ändringar i grupplivreglementet, som kan bli en följd av undersökningen,
kan givetvis inte genomföras med retroaktiv verkan. Grupplivnämndens
beslut om förmånstagare efter framlidne Holmfrid Mattsson kan
alltså överprövas endast genom att frågan hänskjuts till avgörande av
skiljemän. Hanna Mattsson har emellertid av ekonomiska skäl ansett sig
inte ha möjlighet att få frågan prövad genom skiljeförfarande. Hon kan
nämligen inte ställa den säkerhet för ersättning till skiljemän som skulle
kunna komma att krävas. Försäkringsfordringen torde f. ö. numera vara
preskriberad.
Då som jag nämnt nuvarande ordning för överprövning av grupplivnämndens
beslut lider av vissa brister, anser jag att staten bör göra det möjligt
för Hanna Mattsson att få till stånd ett skiljeförfarande. Jag förordar
därför att staten inte framställer preskriptionsinvändning och dessutom
ställer säkerhet för och betalar de ersättningar, som skiljemännen kan komma
att fordra av Hanna Mattsson, om hon förlorar målet. Skilj emannakostnaderna
för statsverket synes böra bestridas från det under andra huvudtiteln
uppförda anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter.
Numera gäller enligt grupplivreglementet att, å ena sidan, förmånsberättigad
kvinna, som har bott tillsammans med arbetstagare under äktenskapsliknande
förhållanden, och, å andra sidan, arbetstagarens fader eller moder
är förmånstagare till vardera hälften av utgående grundbelopp. Med
hänsyn härtill anser jag det troligt att det inte blir aktuellt med statens
medverkan i andra liknande fall, i vart fall inte innan ställning kan tas
till frågan om en eventuell ny ordning för förfarandet vid försäkringstvister
som avser statens grupplivförsäkring.
Jag vill i detta sammanhang anmäla att grupplivnämnden begärt att
medel skall ställas till nämndens förfogande för att kunna användas av
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 95 år 1968
nämnden till reseersättningar in. m. till personer som nämnden finner anledning
höra personligen i ärende om bl. a. anspråk på försäkringsbelopp
av kvinna som har bott tillsammans med arbetstagaren under äktenskapsliknande
förhållanden. Eftersom det är angeläget att det material som skall
ligga till grund för beslut om ersättning är så fullständigt som möjligt, är
det min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att -—- i avbidan på ställningstagande
till den tidigare berörda ändringen i förfarandet — ställa erforderliga medel
till förfogande för ändamålet. Kostnaderna härför synes böra bestridas från
det under andra huvudtiteln uppförda anslaget till ersättning åt domare,
vittnen och parter.
Riksdagens bemyndigande förutsätts för att genomföra vad jag har förordat
om ersättning av statsmedel till Hanna Mattsson för eventuella kostnader
för ersättningar till skiljemän. Jag förordar att sådant bemyndigande
inhämtas.
VIII. Ikraftträdande m. m.
Vad jag förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1968, om
annat ej angetts särskilt. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de
övergångsbestämmelser som kan behövas.
IX. Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att
dels antaga förslag till förordning om ändrad lydelse av
3 § 7 mom. statens pensionslöneförordning den 28 maj 1959
(nr 286),
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
1. vidtaga den ändring i bilagan till statens pensionslöneförordning
som föranleds av förslaget under I B,
2. vidtaga de ändringar i bilagan till statens allmänna
tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959 (nr 287) som
föranleds av förslagen under II,
3. besluta om pensionsrätt för biträdande rektorn Linnéa
Malcus enligt vad jag förordat i det föregående under III,
4. besluta om förbättrade pensionsförmåner för förvaltaren
vid flygvapnet Erik Nilsson, förre gårdskarlen Sten Forslund,
f. d. förste byråsekreteraren Erik Pettersson, viss arbetarpersonal
vid Ostkustens örlogsbas och änkefru Edith Sofia
Widmark m. fl. enligt vad jag förordat i det föregående under
IV,
Kungl. Maj. ts proposition nr 95 år 1968
5. besluta om provisorisk förbättring av pensioner från
Enskilda järnvägarnes pensionskassa enligt vad jag förordat
i det föregående under V,
6. besluta om förbättring av vissa statliga skadeståndslivräntor
enligt vad jag förordat i det föregående under VI,
7. medge ersättning av statsmedel till Hanna Mattsson för
vissa kostnader i samband med skiljeförfarande enligt vad
jag förordat i det föregående under VII,
8. meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder i övrigt,
som behövs för att genomföra de framlagda förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Innehåll
Förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § 7 mom. statens pensionslöneförordning
den 28 maj 1959 (nr 286) .............................. 2
I. Pensionslön för vissa anställningar ................................ 3
A. Vissa icke-statliga anställningar ................................ 3
B. Provinsialläkare hos landstingskommuner ....................... 4
II. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. m................. 6
A. Röda korsets sjukhus .......................................... 6
B. Apelvikens kustsanatorium m. fl. inrättningar .................... 9
G. Föreningen Norrbottens länsteater .............................. 10
D. Institutet för rikskonserter ..................................... H
E. Svenska utlandsskolor ......................................... H
F. Skolenheter för vuxenutbildning ................................ 12
G. Tyska församlingen i Göteborg.................................. 13
H. Svenska kyrkans diakoninämnd ................................ 15
III. Pensionsrätt för vissa personer.................................... 17
A. Biträdande rektorn vid sociala barna- och ungdomsvårdsseminariet
Linnéa Malcus .............................................. 17
B. Stenarbetaren hos Yxhults Stenhuggeri AB Johan Ragnar Andersson 19
IV. Förbättring av pensionsförmåner för vissa personer.................. 20
A. Förvaltaren vid flygvapnet Erik Nilsson ........................ 20
B. Förre gårdskarlen hos domänverket Sten Forslund ................ 20
C. F. d. extra läkaren i Trädets provinsialläkardistrikt Harald Norrand 21
D. F. d. förste byråsekreteraren hos försvarets civilförvaltning Erik
Pettersson .................................................. 22
E. Viss arbetarpersonal vid Ostkustens örlogsbas.................... 23
F. Änkefru Edith Sofia Widmark m. «..........................ii! 24
V. Förbättring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa .. 24
VI. Förbättring av vissa statliga skadeståndslivräntor .................. 31
VII. Ersättning av statsmedel till Hanna Mattsson för vissa kostnader i samband
med skiljeförfarande m. m............................. 37
41
VIII. Ikraftträdande in. in.
IX. Hemställan .......
41