Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1968
1
Nr 77
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift, m. m.; given Stockholms slott
den 8 mars 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om allmän arbetsgivaravgift,
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),
3) förordning angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),
dels bifalla de förslag i övrigt om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att arbetsgivare skall erlägga allmän arbetsgivaravgift
med belopp motsvarande 1 % av utgivna löner i pengar eller naturaförmåner
i form av kost eller bostad. I fråga om vem som är arbetsgivare
ansluter förslaget till arbetsgivarbegreppet inom socialförsäkringen. Vidare
föreslås att fysisk person som haft inkomst av här i riket bedriven rörelse
eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av honom skall
erlägga allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande 1 % av denna
sin inkomst i den mån arbetsgivare inte skall erlägga allmän arbetsgivaravgift
för inkomsten. I fråga om debitering och uppbörd skall i stort gälla
vad som föreskrivits beträffande avgifter till sjukförsäkring och till försäkring
för tilläggspension. Det föreslås att avgiften skall utgå för löner som
utges fr. o. m. den 1 januari 1969 och på inkomster som upptas till beskattning
vid 1970 och senare års taxeringar.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1868. 1 saml. Nr 77
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
Förslag
till
Förordning
om allmän arbetsgivaravgift
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Allmän arbetsgivaravgift erlägges för varje år till staten enligt denna förordning.
2 §.
Arbetsgivare erlägger allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande
en procent av summan av vad arbetsgivaren utgivit under året som lön till
arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad.
I fråga om sådan arbetstagare hos redare som avses i 1 § första stycket förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt beräknas dock allmän
arbetsgivaravgift efter den lägre procentsats som Konungen fastställer med
motsvarande tillämpning av 2 § andra stycket förordningen den 18 december
1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän
försäkring.
Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagare, vars lön
under året understigit trehundra kronor, eller arbetstagare, som ej är obligatoriskt
försäkrad enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,
eller till fall, som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring.
3 §•
Med arbetsgivare avses i denna förordning den som enligt 19 kap. 1 §
lagen om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukförsäkring.
4 §•
Fysisk person, som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete enligt 11
kap. 3 § lagen om allmän försäkring i form av inkomst av här i riket bedriven
rörelse eller inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas
av honom, erlägger allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande en
procent av sådan inkomst.
Till grund för beräkning av inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet
under visst år skall läggas den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt
avseende nämnda år. Avser taxering beskattningsår som ej sammanfaller
med kalenderår, skall inkomsten under beskattningsåret anses hava
åtnjutits under det kalenderår som närmast föregått taxeringsåret.
Har inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet icke uppgått till femhundra
kronor för år tages den ej i beräkning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
3
5 §•
I fråga om allmän arbetsgivaravgift enligt 2 § äger förordningen den
18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen
om allmän försäkring, m. m., motsvarande tillämpning utom såvitt avser
39—42 och 44 §§.
6 §.
I fråga om beräkning av underlag för allmän arbetsgivaravgift enligt 4 §
äger förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring motsvarande
tillämpning. Sådan allmän arbetsgivaravgift påföres i helt antal kronor,
varvid öretal bortfaller. Avgift under tio kronor uttages icke. Om debitering
och uppbörd av allmän arbetsgivaravgift enligt 4 § gäller i övrigt
uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272).
7 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och äger tillämpning på löner som utgives från och med den 1 januari 1969
och på inkomster som upptages till beskattning vid 1970 och senare års
taxeringar. Inkomster som hänför sig till tiden före den 1 januari 1969 inräknas
dock icke i avgiftsunderlaget. För avgift enligt 2 § beräknas för åren
1969 och 1970 preliminär avgift särskilt med ledning av arbetsgivaruppgift,
som enligt 5 § förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen om allmän försäkring, m. m., avlämnats för åren 1967 respektive 1968,
och med tillämpning i övrigt av bestämmelserna i samma förordning. Sådan
preliminär avgift påföres räkning enligt 27 § samma förordning, när 17 §
förordningen ej är tillämplig.
lf Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 17
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
Förslag
till
Lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Härigenom förordnas, att 35 § 1 mom., 46 § 2 mom. och 53 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
35
1 m o m. Till intäkt — —----
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
räknas även lotterivinst,
som icke är frikallad från beskattning
enligt 19 §, och belopp, som
motsvarar restituerad, avkortad eller
avskriven folkpensionsavgift, tillläggspensionsavgift
eller sjukförsäkringsavgift,
i den mån beloppet påverkat
storleken av avdrag enligt 46
§ 2 mom. som åtnjutits vid tidigare
års taxering.
Till intäkt ----avyttring (real
§•
—--av kapital.
Till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet
räknas även lotterivinst,
som icke är frikallad från beskattning
enligt 19 §, och belopp, som
motsvarar restituerad, avkortad eller
avskriven folkpensionsavgift, tillläggspensionsavgift,
sj ukförsäkringsavgift
eller allmän arbetsgivaravgift,
i den mån beloppet påverkat storleken
av avdrag enligt 46 § 2 mom.
som åtnjutits vid tidigare års taxering.
isationsvinst).
46
2 mom. I hemortskommunen — -
3) för dels sådan sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring, som påförts
den skattskyldige under året näst
före det taxeringsår varom fråga är,
dels ock premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för
försäkringar av följande slag, vilka
ägas av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller
hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen
avgift till sjukkassa för begravningshjälp,
som ej avses i 33 § och som ej
§•
--omyndiga barn;
3) för dels sådan sjukförsäkringsavgift
enligt 19 kap. 2 § lagen om
allmän försäkring, som påförts den
skattskyldige under året näst före
det taxeringsår varom fråga är, d e 1 s
ock premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas
av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring samt
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till
sjukkassa för begravningshjälp, som
ej avses i 33 § och som ej utgör
1 Senaste lydelse av 35 § 1 mom. se 1967: 748, av 46 § 2 mom. se 1967: 628 samt av 53 § 1
mom. se 1967: 546.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
(Nuvarande lydelse)
utgör sjukförsäkring enligt 2—4 kap.
lagen om allmän försäkring; samt
4) för belopp som den skattskyldige
enligt vid självdeklarationen fogat
intyg från barnavårdnämnd, barnavårdsman
eller kommunal förtroendeman
utgivit under beskattningsåret
för underhåll av sådant hans
barn under 16 år som icke varit
hemmavarande, dock högst med
1 000 kronor för varje barn.
Har skattskyldig -Därest skattskyldi.
Avdrag, som--
(Föreslagen lydelse)
sjukförsäkring enligt 2—4 kap. lagen
om allmän försäkring;
4) för belopp som den skattskyldige
enligt vid självdeklarationen fogat
intyg från barnavårdnämnd, barnavårdsman
eller kommunal förtroendeman
utgivit under beskattningsåret
för underhåll av sådant hans
barn under 16 år som icke varit
hemmavarande, dock högst med
1 000 kronor för varje barn;
5) för sådan avgift enligt 4 § förordningen
om allmän arbetsgivaravgift,
som påförts den skattskyldige
under året näst före det taxeringsår
varom fråga är.
eller underhållsbidraget.
----nämnda tid.
---- — 18 år.
53
1 mom. Skyldighet att----
för belopp som motsvarar restituerad,
avkortad eller avskriven folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift
eller sjukförsäkringsavgift i den
mån beloppet påverkat storleken av
avdrag enligt 46 § 2 mom., som åtnjutits
vid tidigare års taxeringar;
b) staten:---—• — —---
Riksskattenämnden må,----
§•
---rörelse; samt
för belopp som motsvarar restituerad,
avkortad eller avskriven folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift,
sjukförsäkringsavgift eller allmän
arbetsgivaravgift i den mån beloppet
påverkat storleken av avdrag
enligt 46 § 2 mom., som åtnjutits vid
tidigare års taxeringar;
— eller rörelse.
----- icke föras.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt
Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om
statlig inkomstskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 m o m. Från sammanlagda--
sådan allmän kommunalskatt och,
i den mån avdrag icke åtnjutes enligt
nästfoljande stycke, tilläggspensionsavgift
som påförts den skattskyldige
under året näst före det taxeringsår,
varom fråga är.
Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk
utbetalning, för tilläggspensionsavgifter
samt för avgifter för
pensionsförsäkring och för annan
personförsäkring ävensom för underhåll
åt ej hemmavarande barn
under 16 år, allt i den omfattning
som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
sägs.
Avdrag enligt-------
Har sådan--------
- eller lotterivinst;
sådan allmän kommunalskatt
samt, i den mån avdrag icke åtnjutes
enligt nästf oljande stycke, tillläggspensionsavgift
och avgift enligt
4 § förordningen om allmän arbetsgivaravgift
som påförts den skattskyldige
under året näst före det
taxeringsår, varom fråga är.
Skattskyldig, som varit här i riket
bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta
avdrag för periodiskt understöd
eller därmed jämförlig periodisk utbetalning,
för tilläggspensionsavgifter
och avgifter enligt 4 § förordningen
om allmän arbetsgivaravgift
samt för avgifter för pensionsförsäkring
och för annan personförsäkring
ävensom för underhåll åt ej hemmavarande
barn under 16 år, allt i den
omfattning som i 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
sägs.
---6 § 3 mom.
--i fråga.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Senaste lydelse av 4 § 1 mom. se 1967: 629.
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
Förslag
till
Förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272)
Härigenom förordnas, att 1 §, 3 § 1 mom. och 27 § 3 mom. uppbördsförordningen
den 5 juni 19531 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen om finansiering av
folkpensioneringen, tilläggspensionsavgifter
enligt 19 kap. 3 § lagen om
allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter
enligt 19 kap. 2 § sistnämnda
lag, arbetsgivaravgifter enligt 17
§ förordningen angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m., sådana byggnadsforskningsavgifter
enligt förordningen
angående byggnadsforskningsavgift
vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket,
ävensom annuiteter
å avdikningslån och å förskott för
avlösning av frälseräntor.
Kungl. Maj :t
§•
Med skatt förstås i denna förordning,
där icke annat angives, statlig
inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel, tingshusmedel,
skogsvårdsavgifter, folkpensionsavgifter
enligt lagen om finansiering av
folkpensioneringen, tilläggspensionsavgifter
enligt 19 kap. 3 § lagen om
allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter
enligt 19 kap. 2 § sistnämnda
lag, arbetsgivaravgifter enligt 17 §
förordningen angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän
försäkring, m. m., sådana avgifter
enligt förordningen om allmän arbetsgivaravgift
och byggnadsforskningsavgifter
enligt förordningen angående
byggnadsforskningsavgift vilka
icke uppbäras av riksförsäkringsverket,
ävensom annuiteter å avdikningslån
och å förskott för avlösning
av frälseräntor.
eskriften avses.
3 §.
1 mom. I den omfattning nedan 1 m o m. I den omfattning nedan
angives skall skattskyldig i kom- angives skall skattskyldig i kommun,
mun, där han kan antagas bliva på- där han kan antagas bliva påförd
förd slutlig skatt enligt den årliga slutlig skatt enligt den årliga taxetaxeringen
året näst efter inkomst- ringen året näst efter inkomståret,
året, utgöra preliminär skatt med be- utgöra preliminär skatt med belopp,
1 Omtryckt 1967: 625.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
lopp, vilket sa nära som möjligt kan
antagas motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift,
sjukförsäkringsavgift, kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och
tingshusmedel.
27
3 mom. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom, med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta
med nio procent, för en beräknad tid
av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Vid bedömande av om
och med vilket belopp ränta skall
utgå, skall i den slutliga skatten icke
inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller i 1 § omförmälda avgifter
eller annuiteter med undantag
av folkpensionsavgift, tilläggspensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift,
ej heller skall i den preliminära
skatten inräknas sådan i 2 mom. under
3) omförmäld preliminär skatt,
som erlagts efter den 30 april året
näst efter inkomståret.
Har slutlig ■—- —■ —---— — försti
Bestämmelserna i--------
vilket sa nära som möjligt kan antagas
motsvara i den slutliga skatten
ingående statlig inkomstskatt, statlig
förmögenhetsskatt, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift, sjukförsäkringsavgift,
avgift enligt 4 §
förordningen om allmän arbetsgivaravgift,
kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel.
§•
3 m o m. Överstiger skattskyldigs
slutliga skatt den preliminära skatt,
som enligt 2 mom. skall gottskrivas
honom, med minst en femtedel av
den slutliga skatten eller med minst
tiotusen kronor, skall den skattskyldige
till statsverket erlägga ränta
med nio procent, för en beräknad
tid av ett år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger
ettusen kronor; dock att det belopp
varå ränta sålunda skall beräknas,
skall avrundas till närmast lägre
hundratal kronor. Vid bedömande av
om och med vilket belopp ränta skall
utgå, skall i den slutliga skatten icke
inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift,
byggnadsforskning sav
gift,
avgift enligt 2 § förordningen om
allmän arbetsgivaravgift och annuiteter,
ej heller skall i den preliminära
skatten inräknas sådan i 2 mom. under
3) omförmäld preliminär skatt,
som erlagts efter den 30 april året
näst efter inkomståret,
stycket.
- detta moment.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1968
9
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
8 mars 1968.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om allmän arbetsgivaravgift
och anför.
I årets finansplan lämnade jag en utförlig redogörelse för skatteprogrammet.
Jag erinrade därvid om verkningarna i form av skattebortfall
genom övergång från allmän varuskatt till mervärdeskatt. Den skatteavlastning
som näringslivet inklusive offentliga affärsverk erhåller genom att
företagen befrias från allmän varuskatt på investeringsvaror m. m. har beräknats
till ca 900 milj. kr. för helt år. Genom den utvidgning av beskattningsområdet
som föreslagits för mervärdeskatten i förhållande till vad
som gäller allmänna varuskatten skulle enligt beräkningen detta skattebortfall
bli kompenserat till viss del eller med ca 160 milj. kr. Det ytterligare behovet
av skatteinkomster uppgår därmed till ca 740 milj. kr., räknat för helt
budgetår. Enligt regeringens uppfattning borde detta behov täckas genom en
arbetsgivaravgift. Den bör lämpligen betecknas »allmän arbetsgivaravgift»
till skillnad från den arbetsgivaravgift som erläggs enligt lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring. Jag avser nu att närmare beröra frågan
om avgiftens utformning.
Den allmänna arbetsgivaravgiften som skall erläggas till staten bör utgå
inte bara på företagens löneutgifter utan också på egenföretagarnas inkomst
av sina företag. Underlaget för avgiften bör således i princip utgöra
dels utbetalade löner och dels inkomst av rörelse och jordbruksfastighet.
Avgiften föreslås utgå med 1 % av underlaget. När det gäller löner bör
arbetsgivaren betala avgiften. I andra fall bör den erläggas av den som åtnjutit
inkomsten. Även staten och kommunerna bör vara avgiftspliktiga.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
Arbetsgivares avgifter
Arbetsgivarbegreppet bör ansluta till vad som gäller inom sjukförsäkringen
enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring. Som arbetsgivare skall
alltså anses den som har personal (arbetstagare) anställd. Varken arbetsgivar-
eller arbetstagarbegreppet finns definierat i lagen om allmän försäkring
eller i annan hithörande författning där begreppen förekommer. Den
praxis som utbildats beträffande sjukförsäkringen och annan socialförsäkring
bör emellertid få motsvarande tillämpning i fråga om den allmänna
arbetsgivaravgiften. Detta innebär bl. a. att kommanditdelägare som utför
arbete för kommanditbolagets räkning med avseende på detta arbete
i regel blir att betrakta som arbetstagare i förhållande till bolaget. Vidare
blir dödsbodelägare, som utför arbete för boets räkning och enligt överenskommelse
mellan dödsbodelägarna erhåller bestämd ersättning härför, med
avseende på detta arbete att anse som arbetstagare i förhållande till dödsboet
som arbetsgivare. Den praxis som tillämpas inom socialförsäkringen
finns sammanfattad i den av riksförsäkringsverket utgivna broschyren »Vem
är arbetstagare?».
Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring
kan emellertid inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att
till inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgått utan att anställningsförhållande
föreligger. Härigenom uppnår den försäkrade att den
som utger ersättningen i avgiftshänseende blir att anse som arbetsgivare
med därav följande lindrigare avgift för den försäkrade. Jag anser inte att
s. k. likställighetsavtal skall medföra att uppdragsgivaren i dessa fall även
förpliktas att erlägga allmän arbetsgivaravgift för den ersättning han utger,
varför man enligt min mening bör bortse från dessa avtal i detta sammanhang.
Arbetsgivare bör erlägga allmän arbetsgivaravgift med belopp motsvarande
1 % av summan av de löner som han betalat under ett år till sina
anställda. Som lön anses härvid vad arbetsgivaren lämnat kontant eller som
naturaförmåner i form av kost eller bostad.
Jag anser att man vid beräkning av arbetsgivaravgiften inte skall behöva
ta hänsyn till arbetstagare vars lön under året inte uppgått till 300 kr. Genom
en bestämmelse med denna innebörd nås överensstämmelse med vad
som gäller inom socialförsäkringen. Vidare bör man kunna bortse från arbetstagare
som inte är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.
Det sistnämnda innebär i huvudsak att avgift inte kommer att
beräknas för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och inte heller för
vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren
och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen om allmän
försäkring. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs därvid
adoptivförhållande.
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1968
Inom finansdepartementet har upprättats förslag till förordning om allmän
arbetsgivaravgift efter de av mig nu angivna riktlinjerna. Enligt förslaget
äger förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av
vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. in., motsvarande tilllämpning
på allmän arbetsgivaravgift som erläggs av arbetsgivare. I 4 §
fjärde stycket sistnämnda förordning finns vissa bestämmelser som avses
komplettera de särskilda reglerna om allmän arbetsgivaravgift. Enligt dessa
bestämmelser kan riksförsäkringsverket medge avdrag för kostnader i anställningen
som arbetstagarna varit tvungna att själva bestrida med sina
löner. Som förutsättning gäller därvid att kostnaderna beräknas uppgå till
en tiondel av lönen. Verkets beslut i denna fråga kan vara generellt för viss
verksamhet eller avse viss eller vissa arbetstagare. Skulle en anställds lön
genom sådant avdrag komma att understiga 300 kr., skall lönen till denne
arbetstagare ändå inräknas.
Vid beräkning av arbetsgivares avgifter till sjukförsäkring och försäkring
för tilläggspension tas särskild hänsyn till rederinäringen. Den svenska utrikesfarten
bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och sysselsätter
på svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i Sverige.
Med hänsyn härtill tillämpas en särskild reduktionsregel för redare.
De betalar endast så stor del av den avgift, som normalt uttas av arbetsgivare
för sjukförsäkring och tilläggspensionering, som svarar mot de
svenska sjömännens andel i den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg
(jfr 2 § andra stycket förordningen den 18 december 1959, nr 555,
angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring).
Den föreslagna förordningen om allmän arbetsgivaravgift ansluter till denna
princip.
I övrigt avses beträffande utländsk arbetskraft gälla att svensk arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare
som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva
verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger
också i regel sådan avgiftsskyldighet.
Egenavgifter
Fysisk person som åtnjutit inkomst av här i riket bedriven rörelse eller
inkomst av här i riket belägen jordbruksfastighet som brukas av honom
föreslås skola erlägga allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) med belopp
motsvarande 1 % av inkomsten i den mån denna inte anses som lön och
arbetsgivare erlägger allmän arbetsgivaravgift. För bestämmande av vad som
avses med rörelse eller jordbruksfastighet skall de skatterättsliga begreppen
rörelse och jordbruksfastighet vara vägledande. Enligt min mening skall till
grund för beräkningen av inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet under
visst år läggas den avgiftsskyldiges taxering till statlig inkomstskatt för
samma år. Avser taxeringen beskattningsår som inte sammanfaller med
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1968
kalenderår skall inkomsten under beskattningsåret anses ha åtnjutits under
det kalenderår som närmast föregått taxeringsåret.
Beträffande skyldigheten att erlägga egenavgift anknyter den föreslagna
förordningen till 11 kap. 3 § första stycket a) och b) lagen om allmän försäkring.
Ill kap. 3 § första stycket nämnda lag anges de inkomstslag som
utöver inkomst av anställning enligt 2 § i lagen är pensionsgrundande. Dessa
inkomstslag sammanförs i pensionshänseende till den gemensamma kategorin
»inkomst av annat förvärvsarbete» och avser den situationen att anställningsförhållande
och därmed följande arbetstagarställning inte föreligger.
Skyldighet att erlägga egenavgift överensstämmer således inte helt med
skattskyldigheten beträffande inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet
enligt kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) (KL). Som jag
tidigare framhållit anses under vissa förhållanden bl. a. kommanditdelägare
och dödsbodelägare i fråga om socialförsäkringen som arbetstagare. Jag
vill också påpeka att — om kommanditdelägare uppburit inkomst från
Bolaget utan att ha deltagit i bolagets skötsel eller i övrigt utfört arbete
för bolagets räkning — den uppburna ersättningen inte har ansetts utgöra
inkomst av förvärvsarbete och således inte tagits med vid beräkning
av pensionsgrundande inkomst för delägaren. För sådan ersättning kommer
därför varken kommanditbolaget eller delägaren att behöva betala
allmän arbetsgivaravgift. Även vid bedömning av frågan om den avgiftsskyldige
brukat jordbruksfastighet skall ledning kunna hämtas i den.
praxis som gäller vid tillämpning av 11 kap. 3 § första stycket b) lagen
om allmän försäkring.
I försäkringslagens definition för »inkomst av annat förvärvsarbete» ingår
också viss arbetsinkomst som inte beror på anställningsförhållande. Jag
anser inte att hithörande ersättning skall föranleda skyldighet att erlägga
egenavgift. Ett bortseende från denna ersättning vid avgiftsberäkningen är
ett ytterligare skäl för att i fråga om allmän arbetsgivaravgift underlåta att
beakta s. k. likställighetsavtal, dvs. fall där uppdragsgivare utan att anställaiingsförhållande
föreligger ikläder sig ansvar för uppdragstagarens avgift
till sjukförsäkring.
Om en person driver flera rörelser och för vissa redovisar överskott och
för andra underskott skall allmän arbetsgivaravgift grundas på det belopp
•som återstår sedan underskotten dragits från överskotten. Motsvarande gäller
då den avgiftsskyldige brukat flera jordbruksfastigheter som utgör skilda
förvärvskällor. Däremot får underskott av rörelse inte dras av från
överskott av jordbruksfastighet eller underskott av jordbruksfastighet dras
av från överskott av rörelse. Bestämmelser härom finns i 4 § förordningen
den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring, till vilken förordning det nyss
Berörda förslaget till förordning hänvisar.
De båda inkomstslag, som ingår i den gemensamma kategorin inkomst av
Kungl. Maj ds proposition nr 77 år 1968
13
annat förvärvsarbete och föranleder egenavgift, kan ofta vara av ringa storlek.
Av administrativa skäl har det inom den allmänna försäkringen ansetts
angeläget att undvika debitering och uppbörd av ett stort antal mycket små
egenavgifter. Motsvarande bör gälla i fråga om allmän arbetsgivaravgift.
Med hänsyn härtill anser jag att inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet,
som inte uppgår till 500 kr. per år, inte skall tas med vid beräkning av allmän
arbetsgivaravgift. Beloppet 500 kr. skall därvid räknas särskilt för ettvart
av de båda inkomstslagen och det avgörande bör vara om beloppet
inom varje inkomstslag uppgår till 500 kr.
Avdragsrätten vid inkomstbeskattningen
Frågan om den allmänna arbetsgivaravgiftens behandling vid den avgiftspliktiges
inkomstbeskattning kan givetvis inte förbigås. För arbetsgivare
torde avgiften såsom likställd med lönekostnad vara avdragsgill. Enligt
nu gällande skattebestämmelser torde däremot egenavgiften inte bli
avdragsgill. Som framgått är emellertid den i beskattningsavseende taxerade
inkomsten av rörelse resp. jordbruksfastighet vägledande för beräkning av
underlaget. Eftersom sådan verksamhet i allmänhet förutsätter att visst
kapital nedlagts i förvärvskällan, medför metoden att det som i realiteten
är avkastning av detta kapital ingår i underlaget för egenavgiften. För inkomst
av kapital i skatterättslig mening utgår givetvis inte egenavgift. Hur
stor del av inkomsten av rörelse eller jordbruksfastighet som eventuellt kan
anses utgöra kapitalavkastning är det inte möjligt att bestämma med tillräcklig
grad av säkerhet. Någon generell matematisk grund för en sådan
uppdelning torde nämligen inte finnas. Som en schablonlösning vill jag i
stället förorda att egenavgiften, trots att principiella invändningar kan resas
häremot, får dras av vid inkomsttaxeringen. För rörelseidkare som er lägger
allmän arbetsgivaravgift för lön till arbetstagare skall avdraget ske i inkomstslaget
rörelse eller jordbruksfastighet. För dem som erlägger egenavgift
bör däremot avdraget ske som allmänt avdrag enligt 46 § KL. Avdragsrätten
för egenavgifter fordrar ändring i KL och förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.
Debitering, uppbörd och besvär
Enligt förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. in., förstås med arbetsgivaravgift summan av arbetsgivares
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, avgift för obligatorisk
försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
tilläggsavgift enligt 39 § sistnämnda lag, avgiftstillägg enligt särskilda bestämmelser
och avgift enligt förordningen angående byggnadsforskningsavgift.
Med avgiftsunderlag förstås enligt samma förordning det belopp på vil
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
ket arbetsgivaravgiften skall beräknas och med utgiftsår det kalenderår för
vilket avgiftsunderlaget skall bestämmas.
När det gäller arbetsgivares allmänna arbetsgivaravgift bör enligt min
mening förordningen angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om
allmän försäkring, m. m., äga motsvarande tillämpning. Detta innebär att
allmän arbetsgivaravgift kommer att likställas med arbetsgivaravgift enligt
denna förordning samt att i samband med beräkning av avgiftsunderlag
enligt förordningen även skall beräknas det belopp på vilket den allmänna
arbetsgivaravgiften utgår för arbetsgivare. De författningsrum som berörs
i det följande avser bestämmelser i denna förordning.
Avgiftsunderlaget bestäms av riksförsäkringsverket (3 § första stycket)
som också beräknar arbetsgivaravgiften (16 §). Besvär över dessa beslut
kan föras hos försäkringsdomstolen (38 §). Har arbetsgivaravgift påförts
arbetsgivare obehörigen eller med oriktigt belopp kan rättelse under vissa
förutsättningar sökas hos riksförsäkringsverket (36 §).
Om den sammanlagda arbetsgivaravgiften enligt förordningen angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, in. m., uppgår
till högst 1 000 kr. påförs avgiften i samband med slutlig skatt. Bestämmelserna
i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272) äger härvid tillämpning
(17 §). Även den allmänna arbetsgivaravgiften kommer då att under
angivna villkor påföras i samband med slutlig skatt. Talan angående debitering
och uppbörd av dessa avgifter kan föras hos länsstyrelse, kammarrätten
och regeringsrätten. Från kontrollsynpunkt och även av andra skäl
måste i dessa fall arbetsgivares allmänna arbetsgivaravgift debiteras som
särskild post på skattsedeln.
Om arbetsgivaravgiften inte påförs i samband med slutlig skatt uppbärs
den av riksförsäkringsverket (18 §). Därvid erlägger arbetsgivaren under
utgiftsåret preliminär avgift. Under året näst efter utgiftsåret debiteras
arbetsgivaravgiften som slutlig avgift (19 §). Preliminär avgift motsvarar
i regel den under nästföregående år debiterade slutliga avgiften. Har sådan
avgift inte debiterats, beräknas den preliminära avgiften särskilt. I vissa fall
kan dock uppräkning eller jämkning ske av den preliminära avgiften (20
och 21 §§). Arbetsgivare erlägger under varje år ett belopp som motsvarar
dels den preliminära avgiften för året, dels skillnaden mellan den slutliga
avgift som debiterats under nästföregående år och den preliminära avgift
som erlagts för det utgiftsår som den slutliga avgiften avser (24 §). Riksförsäkringsverket
utfärdar räkning på arbetsgivaravgiften och räkningen
översänds till arbetsgivaren senast den 18 januari under det år avgiften
skall erläggas (27 §). Om sammanlagda räkningsbeloppet understiger 300
kr., skall det erläggas senast den 18 februari. I annat fall erläggs beloppet
med en sjättedel senast den 18 i månaderna februari, april, juni, augusti,
oktober och december (25 §). Arbetsgivaravgift som på grund av beslut om
höjt avgiftsunderlag eller ändrad debitering skall erläggas utöver tidigare
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1968
påförd slutlig avgift påförs som tillkommande avgift (19 §), som betalas enligt
verkets bestämmande senast den 18 i någon eller några av de månader
som nyss angavs. Denna avgift får dock inte fördelas till betalning vid mer
än sex inbetalningstillfällen (25 §). — Arbetsgivare bär viss uppgiftsskyldighet
(5 § m. fl.). Riksförsäkringsverket får anmana arbetsgivare att även
lämna uppgifter för beräkning eller jämkning av preliminär avgift (22 §).
Verket kan också föreskriva att avgift som egentligen skulle betalas enligt
bestämmelserna i uppbördsförordningen skall erläggas direkt till verket i
den ordning som nu nämnts (17 §).
För arbetsgivare vars arbetsgivaravgift uppbärs av riksförsäkringsverket
föreslår jag särskilda regler för uttagande av preliminär allmän arbetsgivaravgift
under åren 1969 och 1970. För dessa år kommer nämligen inte sådan
avgift att ingå i den debiterade slutliga avgift som enligt förordningen angående
uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.,
ligger till grund för fastställandet av den preliminära avgiften. De uppgifter
arbetsgivarna lämnar för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna innehåller
emellertid de uppgifter som behövs för beräkning av allmän arbetsgivaravgift.
Det har vidare inhämtats från riksförsäkringsverket att erforderliga
uppgifter kan tas fram utan större omgång. Jag föreslår alltså att den preliminära
avgiften såvitt den avser allmän arbetsgivaravgift för åren 1969 och
1970 beräknas särskilt med ledning av arbetsgivaruppgifterna för åren 1967
resp. 1968. Vidare skall enligt min uppfattning samma möjlighet till uppräkning
eller jämkning föreligga som gäller för den allmänna försäkringens
arbetsgivaravgifter (20 § sista stycket och 21 § förordningen angående uppbörd
av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.).
I fråga om den som åtnjuter inkomst av här i landet driven rörelse eller
av här belägen och av den avgiftsskyldige brukad jordbruksfastighet, dvs. i
fall där den som åtnjutit inkomsten således själv skall erlägga allmän arbetsgivaravgift
(egenavgift), anser jag att förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om bestämmande av avgiftsunderlaget. De
författningsrum som berörs i det följande avser bestämmelserna i nämnda
förordning.
Vad jag nu föreslagit innebär att lokal skattemyndighet bestämmer underlaget
för egenavgiften (1 §). Underlaget bestäms med ledning av den avgiftsskyldiges
taxering till statlig inkomstskatt. Ändring av taxering eller eftertaxering
som kan återverka på underlaget beaktas ex officio av det organ
som svarar för beräkning av underlaget. I sistnämnda hänseende bortses
dock från avvikelse från tidigare bestämt underlag, om avvikelsen inte uppgår
till 500 kr. (2 §). Talan över beslut om avgiftsunderlaget kan föras hos
riksförsäkringsverket och därefter hos försäkringsdomstolen (11 §).
I fråga om debitering och uppbörd av egenavgift gäller uppbördsförord -
16
Kungi. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
ningens regler. Egenavgift kommer således att påföras i samband med slutlig
skatt. Talan mot sådant beslut föres hos länsstyrelsen, kammarrätten
och regeringsrätten. Från kontrollsynpunkt och även av andra skäl måste
egenavgifter beträffande allmän arbetsgivaravgift debiteras som särskild
post på debetsedel som avser slutlig skatt. Det är också av betydelse att allmän
arbetsgivaravgift enligt 2 § och enligt 4 § i tidigare omnämnda förslag,
dvs. arbetsgivares allmänna arbetsgivaravgift med anledning av utgivna löner
resp. fysisk persons egenavgift, debiteras i två särskilda poster. Såväl
kontrollsynpunkten som avdragsrätten talar härför.
Enligt 27 § 3 mom. uppbördsförordningen gäller f. n. att ränta på kvarskatt
skall utgå i vissa fall när kvarskatten överstiger 1 000 kr. Beträffande
arbetsgivaravgift till den allmänna försäkringen gäller i detta hänseende att
sådan avgift inte medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp
ränta skall utgå. Däremot jämställer uppbördsförordningen egenavgift till
sådan försäkring med skatt vid ränteberäkningen.
I fråga om allmän arbetsgivaravgift som avses i 4 § i den föreslagna förordningen,
dvs. egenavgift som kommer att debiteras enligt uppbördsförordningens
bestämmelser, bör enligt min mening gälla att denna avgift
skall medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall
utgå på kvarskatt. Jag vill erinra om att möjlighet finns att få befrielse från
sådan ränta om särskilda skäl föreligger.
Ikraftträdandebestämmelser m. m.
Allmän arbetsgivaravgift bör i princip utgå för löner som utges efter den
31 december 1968 och inkomster av tidigare angivet slag som är hänförliga
till tiden efter nämnda dag. För att åtgärder skall kunna vidtas beträffande
den preliminära allmänna arbetsgivaravgiften för arbetsgivare är det emellertid
nödvändigt att förordningen träder i kraft vid en så tidig tidpunkt
som möjligt.
Som framgått avses att taxering till statlig inkomstskatt skall ligga till
grund för beräkning av egenavgift och att sådan avgift skall påföras i samband
med slutlig skatt. Möjligheten att använda brutet räkenskapsår kan i
undantagsfall medföra att inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet under
de två första månaderna av år 1969 tas upp till beskattning redan vid samma
års taxering. Principiellt skulle egenavgift i dessa fall utgå för inkomster
under nämnda månader. Av flera skäl, bl. a. frågans ringa fiskala betydelse
och de administrativa svårigheterna, föreslår jag att egenavgift inte skall
utgå för inkomster som upptas till beskattning vid 1969 års taxering.
Användandet av brutet räkenskapsår kan vidare komma att medföra att
rörelseidkare eller jordbrukare vid 1970 års taxering kommer att beskattas
även för inkomst som intjänats före den 1 januari 1969. Det är givetvis inte
meningen att egenavgift skall utgå för tiden före denna dag. Av denna an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år t968
17
ledning är det i sådana fall nödvändigt att uppdela inkomsten på en dek
hänförlig till tiden före den 1 januari 1969, och övrig del, som blir avgiftspliktig.
Sådan uppdelning bör i flertalet fall kunna ske genom proportionering,
varvid lika stor inkomst beräknas ha influtit under varje månad under
räkenskapsåret.
Såvitt gäller allmän arbetsgivaravgift, som debiteras av riksförsäkringsverket,
har jag föreslagit särskilda bestämmelser för uttagande av preliminär
avgift under åren 1969 och 1970. I fråga om preliminär avgift för sådan
arbetsgivare som erlägger arbetsgivaravgift enligt uppbördsförordningens
bestämmelser och för den som erlägger egenavgift anser jag inte motsvarande
regler motiverade. Arbetsgivares avgift är i dessa fall tämligen liten.
Även egenavgifterna torde i de allra flesta fall komma att uppgå till förhållandevis
små belopp. Därtill kommer att de administrativa svårigheterna att
beakta allmän arbetsgivaravgift på debetsedlar för preliminär skatt för åren
1969 och 1970 är stora. Några större betänkligheter mot att underlåta ett
sådant beaktande torde inte behöva hysas. Avgifterna, som då kommer till
synes först på debetsedeln på slutlig skatt, kommer att påverka relationen
mellan preliminär och slutlig skatt för berörda avgiftsskyldiga. Jag har
övervägt huruvida detta förhållande borde beaktas på så sätt att vid beräkning
av slutlig skatt enligt 1970 och 1971 års taxeringar de nytillkomna
egenavgifterna inte skulle medräknas vid bedömandet av om och med vilket
belopp kvarskatteränta skall utgå. Emellertid har det tidigare, exempelvis
vid införandet av det s. k. garantibeloppet i stället för fastighetsskatten, inte
ansetts föreligga anledning att för en övergångsperiod bortse från viss del
av taxerade inkomster till kommunal inkomstskatt. Jag anser att särskilda
övergångsbestämmelser inte heller i detta hänseende är påkallade i detta
sammanhang.
Jag har inledningsvis påpekat, att det beräknade nettoskattebortfallet genom
införande av mervärdeskatt i stället för allmän varuskatt uppgår till
740 milj. kr. Jag beräknar att det under år 1969 genom direktdebiteringar
kommer att inflyta preliminära arbetsgivaravgifter med 720 milj. kr. Därutöver
kan egenavgifterna för år 1969 beräknas till 80 milj. kr. Sistnämnda
belopp kommer dock att i allt väsentligt inflyta först efter utgången av år
1969.
Den allmänna arbetsgivaravgiften medför ökade arbetsuppgifter för riksförsäkringsverket.
Det är inte möjligt att nu beräkna personalbehovet. Verket
torde dock komma att behöva en viss personalförstärkning. Anslaget till
avlöningar kan därför komma att belastas med högre belopp än som beräknats
i statsverkspropositionen.
Beträffande frågan om kostnadsansvaret för den allmänna arbetsgivaravgiften
vid statsunderstödd verksamhet bör gälla att staten bestrider denna
kostnad i de ifall statsbidraget avser verksamhet för vilken statlig löneregle
-
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1968
ring gäller och där staten svarar för huvudparten av avlönings- och pensionskostnaderna.
Statens kostnadsansvar bör avvägas med hänsyn till statsbidragets
omfattning för ifrågavarande verksamhet. Kungl. Maj :t bör inhämta
riksdagens bemyndigande att besluta om erforderliga ändringar i
statsbidragsförfattningarna.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att
dels antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
1) förordning om allmän arbetsgivaravgift,
2) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
870),
3) förordning angående ändrad Igdelse av i § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr
272),
dels med godkännande av de riktlinjer för statsbidrag för allmän arbetsgivaravgift
vid statsunderstödd verksamhet, som förordats i det föregående,
bemyndiga Kungl. Maj :t att besluta om erforderliga ändringar i statsbidragsförfattningarna.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680169