Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

1

Nr 7

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till narkotikastrafflag,
m. m.; given Stockholms slott den 29 december
1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964
(nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954
(nr 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962
(nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,

dels lämna riksdagen tillfälle att avge yttrande med anledning av vad föredragande
departementschefen anfört angående riktlinjerna för organisationen
av vården av narkotikamissbrukare.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas i ett första avsnitt frågor om vård och behandling
av narkotikamissbrukare. I vårdorganisationen bör enligt propositionen
ingå uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt fortsatt behandling
och eftervård. Vikten av en samordning av de medicinska och sociala
åtgärderna betonas. Narkotikamissbrukaren bör spåras upp och erbjudas
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

behandling vid öppen mottagning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik.
En särskild vårdcentral för unga missbrukare i Stockholm förordas. För de
svårast skadade missbrukarna bör särskilda vårdavdelningar inrättas. Vidare
bör anordnas behandlingshem där fortsatt terapi skall ges i kombination
med arbete eller utbildning.

Vården bör enligt propositionen ordnas inom ramen för den socialvård
och sjukvård som finns och för vilken ansvaret i huvudsak vilar på kommunala
organ. Staten bör därvid lämna visst ekonomiskt stöd. Statsbidragsfrågorna
kommer att närmare behandlas i 1968 års statsverksproposition.

I propositionen läggs vidare fram förslag till en särskild narkotikastrafflag.
Till denna överflyttas bl. a. de bestämmelser om straff för olaga tillverkning,
saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika som f. n. finns
i narkotikaförordningen. Samtidigt föreslås en höjning av maximistraffet
för sådana brott från fängelse i ett år till fängelse i fyra år samt kriminalisering
av vissa hittills inte straffbelagda förfaranden. Sålunda föreslås att
försök, förberedelse eller stämpling till vissa narkotikabrott straffbeläggs.
Möjligheterna till förverkande i anslutning till narkotikabrott utvidgas avsevärt.

Genom förslag om ändring i lagen om straff för varusmuggling höjs maximistraffet
för smuggling av narkotika från fängelse i två år till fängelse
i fyra år. Vidare föreslås kriminalisering av förberedelse eller stämpling till
sådan smuggling av narkotika som inte är ringa.

Propositionen innehåller också förslag om kontroll beträffande införsel
av och handel med injektionssprutor och kanyler.

Förslag läggs fram om förverkande eller omhändertagande av sprutor eller
kanyler hos den som begått narkotikabrott eller som är intagen på vissa
anstalter.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3

1) Förslag
till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr
704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för
tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter
eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse
dömas till böter.

3 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.

4 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,
saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

6 §•

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet därav

4:

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när
mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess
värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen
och som påträffas hos nagon som begått brott enligt denna lag
eller i utrymme som disponeras av honom, skall, oavsett vem föremålet tillhör,
förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,
gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall äga motsvarande tillämpning
då beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Narkotika
som tagits i beslag får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats
och bestämt hur det skall förfaras därmed.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5

2)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst grov, skall dömas till fängelse i högst

två år. två år eller, om smugglingen gällt nar kotika

som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 (nr
704), till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

Vid bedömande — --- ■— ---— — farlig art.

8 §.

Lika med varusmuggling anses försök
därtill.

Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.

För försök till varusmuggling dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Detsamma gäller förberedelse
eller stämpling till sådan smuggling
av narkotika som ej är ringa.

Hava flera medverkat till annan
i denna lag straffbelagd gärning än
varusmuggling som är ringa, gälla
bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

e

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling
i fångvårdsanstalt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

81 §.

Den som ---• —------

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel
eller hjälper någon eljest
intagen att åtkomma sådana drycker
eller medel, dömes till dagsböter.

---ett år.

Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel
eller sådan injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutning i människokroppen,
eller hjälper någon eljest intagen att
åtkomma sådana berusningsmedel eller
föremål, dömes till dagsböter.

82 §.

Alkoholhaltiga drycker-----—--—--drycker m. m.

Vad nu---------inom fångvårdsanstalt.

Bestämmelserna i första och andra
styckena må tillämpas även i fråga
om injektionsspruta eller kanyl, som
kan användas för insprutning i människokroppen.

Belopp, som — —-------tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste iydelse av 81 § se 1966:298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 och 69
hetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.
Alkoholhaltiga drycker som påträffas
hos eller ankomma till den som
är intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Med egendom, som omhändertagits
enligt första stycket, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

§§ lagen den 27 juli 1954 om nykter -på sätt nedan anges.

(Föreslager lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må tilllämpas
även i fråga om injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits
enligt denna paragraf, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lämnar någon

69 §.

---sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon
till den som är intagen å allmän vårdanstalt
lämnar annat berusningsmedel
eller sådan injektionsspruta eller
kanyl, som kan användas för insprutning
i människokroppen, eller
eljest hjälper den intagne att åtkomma
sådant berusningsmedel eller föremål.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

9

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § samma
lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård
inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas
av föreståndaren för hemmet
eller skolan.

Vad i första stycket sägs må tilllämpas
även i fråga om injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas
för insprutning i människokroppen.

Med egendom, som omhändertagits
enligt denna paragraf, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

89 §.

Har någon----------strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon Detsamma skall gälla, om någon
lämnar alkoholhaltiga drycker åt så- lämnar alkoholhaltiga drycker, andra
dan omhändertagen, som är intagen berusningsmedel, injektionsspruta
1*.— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

i barnhem eller åtnjuter vård inom
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika drycker eller om någon
förleder sådan omhändertagen till
könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)

eller kanyl, som avses i 88 a §, åt sådan
omhändertagen, som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård inom
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika berusningsmedel eller föremål
eller om någon förleder sådan omhändertagen
till könsligt umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungi. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

11

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11
och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social -

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.
delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel eller utförsel av narkotika
och försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Till fängelse eller, om
brottet är ringa, dagsböter dömes
den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika utan att vara
berättigad därtill eller i strid mot villkor,
som gäller för åtnjutande av tillstånd
enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt
denna förordning lämnar oriktig
uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter---------

förordningen skall erhålla ändrad ly(Föreslagen
lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för
olovlig befattning med narkotika
samt försök, förberedelse eller stämpling
därtill stadgas i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling.

2 m o m. Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet i ansökan om tillstånd
enligt denna förordning lämnar
oriktig uppgift rörande förhållande
av betydenhet dömes till böter
eller, om brottet är grovt, till fängelse
i högst ett år.

i 9 §.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot 12 §, dömes till
dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse av målsägande.

(Föreslagen lydelse)

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 12 § dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Gärningen må åtalas av allmän åklagare
allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

13

7)Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,
injektionsnål, som kan användas för insprutning i människokroppen.

2 §.

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under
tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §•

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad
att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta
varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra
varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter
det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid
generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,
om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives.

4 §•

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

3 §•

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6 §.

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök
därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad
därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift
rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning
eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl
får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av
spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.
Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan
antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §.

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken
krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta
med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut
fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni
1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

15

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 december
1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist,Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder mot narkotikamissbruk
och anför.

Inledning

Med anledning av att missbruket av narkotika och andra beroendeframkallande
medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
inom medicinalstyrelsen en expertgrupp för undersökning rörande
detta missbruk. Expertgruppen som påbörjade sitt arbete den 18 juni 1965
ombildades under våren 1966 och fick namnet medicinalstyrelsens narkomanvård
skommitté.

Medicinalstyrelsen överlämnade den 7 mars 1967 till Kungl. Maj :t kommitténs
första delbetänkande, Kartläggning och vård (SOU 1967: 25). Detta
behandlar främst narkotikamissbrukets utbredning och vården av narkotikamissbrukare.

Den 3 juli 1967 överlämnade medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t kommitténs
andra delbetänkande, Kontrollsystemet (SOU 1967:41). I detta behandlas
främst utformningen av lagstiftningen beträffande narkotika och
andra beroendeframkallande medel.

Kommittén avser att under år 1968 avlämna ett tredje delbetänkande,
i vilket kommittén ämnar ytterligare behandla vård- och preventionsfrågorna.

De båda betänkandena har remissbehandlats. Yttranden över det första
betänkandet har avgetts av kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, social -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

styrelsen, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen, direktionen för karolinska
sjukhuset, statens medicinska forskningsråd, överståthållarämbetet
(ÖÄ), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen
i Malmöhus län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, fylleristraffutredningen,
samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL),
Sveriges läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomförbund,
Svensk sjuksköterskeförening, Svenska kommunalarbetarförbundet, Sveriges
lärarförbund, Skolledarförbundet, Sveriges elevers centralorganisation
(Seco) och Riksförbundet mot alkoholmissbruk (RFMA).

Av universitetskanslersämbetet har överlämnats yttranden från de medicinska
fakulteterna. Vidare har yttranden överlämnats av ÖÄ från Stockholms
stad, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala läns
landstings förvaltningsutskott, av länsstyrelsen i Malmöhus län från Malmö
stad och Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott samt av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län från Göteborgs stad.

Yttranden över det andra betänkandet jämte ett inom socialdepartementet
i anslutning till betänkandet upprättat författningsutkast bär avgetts av
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, riksåklagaren (RÅ), kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens medicinska forskningsråd,
riksförsäkringsverket, statens trafiksäkerhetsråd, statens vägverk,
generaltullstyrelsen, skolöverstyrelsen, veterinärstyrelsen, ÖÄ, länsstyrelsen
i Stockholms län, länsstyrelsen i Uppsala län, länsstyrelsen i Malmöhus
län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommerskollegium, fylleristraffutredningen,
kommittén för utredning angående trafiknykterhetsbrott,
samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet,
RFHL, RFMA, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Apotekar -societetens direktion, Sveriges advokatsamfund, Sveriges industriförbund,
Läkemedelsindustriföreningen (LIF), Representantföreningen för utländska
farmaceutiska industrier (RUFI), Föreningen Sveriges droghandlare, Sveriges
farmacevtförbund, Farmacevtiska föreningen och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF).

Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs
och Malmö åklagardistrikt, av ÖÄ från Stockholms stadskollegium,
polismästaren och förste stadsläkaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Malmöhus
län från drätselkammaren i Malmö, stadskollegiet i Hälsingborg, polismyndigheterna
i Malmö och Hälsingborgs polisdistrikt samt länsläkaren i
Malmöhus län, av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från länsläkaren
i länet samt av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1068

17

Narkotikabegreppet

Med narkosmedel — narkotika i strikt biologisk mening —• avses medel
som framkallar narkos eller allmän bedövning, t. ex. eter och kloroform.
Begreppet narkotikum har emellertid främst kommit att beteckna vissa andra
medel, som har en bedövande, sömngivande eller smärtstillande verkan.
I första hand gäller det opium, de ur opiet utvunna opiumalkaloiderna (t. ex.
morfin), härledda ämnen (t. ex. heroin) och vissa syntetiskt framställda
medel av morfinkaraktär (t. ex. metadon).

I och med tillkomsten av narkotikakonventioner — de behandlas närmare
längre fram — fick narkotikabegreppet en juridisk innebörd, nämligen
de preparat, som omfattas av konventionerna. Det bör framhållas att kokablad,
kokain och cannabis som alla omfattas av konventionsbestämmelserna
— ej har bedövande utan stimulerande verkningar.

Narkomani karakteriserades enligt världshälsovårdsorganisationens
(WHO:s) expertkommitté år 1950 och 1952 av tvånget att till varje pris
fortsätta att inta ett medel, av tolerans- och dosökning samt av beroende,
vilket innebär i regel såväl kroppsliga som psykiska abstinenssymptom.
Missbrukets skadeverkningar angavs drabba såväl den enskilde individen
som samhället. Den fortsatta erfarenheten visade emellertid att en lång rad
läkemedel t. ex. sömnmedel, lugnande och stimulerande medel, som tidigare
uppfattats som relativt ofarliga, under bestämda förhållanden kunde leda
till missbruk och framkalla likartade tillstånd som de narkotiska preparaten.
Expertkommittén införde därför åren 1956—1957 ett nytt begrepp, vanebildning,
som karakteriserades som ett tillstånd, framkallat genom mera
tillfälligt eller periodiskt bruk och i allt väsentligt erinrande om narkomani.
Tvånget att fortsätta kunde således föreligga i enstaka fall liksom en viss
tolerans- och dosökning. Vidare förekom beroende med abstinenssymptom
av vanligen psykisk art och skadeverkningar, som i regel var begränsade till
den enskilda individen och mera sällan drabbade även samhället.

En analys visade att det gemensamma för samtliga grupper av preparat
som kan leda till missbruk var beroende eller behovet att fortsätta att inta
medlet. De olika preparaten sammanfattades därför i begreppet beroendeframkallande
medel. Beroende eller bundenhet karakteriseras av behovet att
fortsätta konsumtionen av ett medel för att framkalla vissa eftersträvansvärda
verkningar eller förhindra uppkomsten av abstinenssymptom. Dessa
kan vara av psykiskt och ofta även av kroppsligt slag. Medel som kan framkalla
beroende är bl. a. bedövande medel av typen opiater, sömnmedel, alkohol
och lugnande medel samt stimulerande medel av typen kokain, cannabis,
centralstimulantia och hallucinogener.

Medan narkomani enligt WHO:s definition betecknar det tillstånd som
uppkommer efter upprepat eller långvarigt bruk av narkotiska preparat,

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

oberoende av hur tillståndet uppkommit, finns i ordet narkotikamissbruk,
som ofta används som synonym till narkomani, något av att denna form av
narkomani skulle lia uppstått som följd av ett icke-medicinskt bruk. I begreppet
missbruk ligger ofta även en betydelse av mera tillfälligt eller övergående
bruk.

Ett annat samlingsnamn för tillstånden efter långvarigt bruk av narkomaniframkallande
eller vanebildande medel enligt 1957 års WHO-definitioner
är eufomani. Tyngdpunkten i begreppet ligger i att dessa preparat alltid
skulle framkalla en förhöjd sinnesstämning (eufori).

Toxikomani är enligt WHO:s definition av år 1957 identiskt med narkomani.
Begreppet används dock numera även för att beteckna såväl narkomani
som vanebildning, dvs. beroende enligt WHO:s terminologi av år 1964 vare
sig beroendet framkallats av opiater, sömnmedel, lugnande eller stimulerande
medel.

Narlcomanvårdskommittén avser med narkotika eller narkotiska medel
de medel, som den svenska lagstiftningen betecknar som narkotika. Som
narkotikamissbruk betecknar kommittén allt icke-medicinskt bruk av narkotika.
Narkomani definierar kommittén som ett tvingande behov att fortsätta
missbruk av narkotiska medel. Läkemedelsmissbruk används som ett
sammanfattande begrepp för allt icke-medicinskt bruk av läkemedel. Termen
läkemedel begagnas här med en vidare innebörd än i läkemedelsförordningen
och omfattar sålunda bl. a. vissa medel, som ej längre används som
läkemedel (t. ex. cannabis).

Sj ukdomsbilder

Läkemedelsberoende innebär enligt kommitténs definition ett tillstånd
av psykiskt och/eller fysiskt beroende av ett läkemedel. Beroende uppkommer
till följd av att vederbörande intagit ett medel periodiskt eller kontinuerligt
och utvecklas under en tidsperiod som kan vara lång eller kort. I
vissa fall utvecklas tolerans i vävnaderna mot det tillförda giftet, och för att
åstadkomma önskad effekt, t. ex. sömn, smärtlindring, stimulans, eufori eller
liknande, måste dosen ökas.

Psykiskt beroende innebär en känsla av eller en uppfattning om att medlets
verkningar är nödvändiga för välbefinnandet och för att undvika obehag.
Vid kroppsligt beroende gör sig den mänskliga organismen biologiskt
beroende av det tillförda ämnet i ämnesomsättningsprocessen. En s. k. vävnadshunger
inträffar, och kravet på läkemedlet går i vissa fall inte att hejda
annat än genom speciella medicinska åtgärder.

Vid psykiskt resp. kroppsligt läkemedelsberoende talar man om psykiska
resp. kroppsliga abstinenssymptom vid minskning eller borttagande av det
läkemedel, som personen i fråga är beroende av. Abstinenssymptomen varierar
till art och grad med många faktorer hos den enskilda läkemedelsberoen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 19

de människan, läkemedlets art och omgivningens förhållanden i vidaste bemärkelse.

Läkemedelsberoende av morfin och morfinliknande substanser kan uppkomma
redan efter tillförsel av mycket små mängder läkemedel. Symptomens
intensitet ökar med dosens storlek. Beroendet karakteriseras av starkt
psykiskt beroende, ett tidigt manifesterat kroppsligt beroende och utveckling
av vävnadstolerans med behov av dosökning. Abstinens leder i regel till
svåra symptom från alla delar av nervsystemet och olika kroppsorgan. Sålunda
förekommer ångest och rastlöshet, smärtor i varierande delar av
kroppen, sömnlöshet, svettning, illamående, kräkningar, diarré, feber, kramper
i buken och perifera muskler, viktminskning, frysning, tårflöde m. m.
Ett mer långvarigt bruk av morfin och morfinliknande substanser leder i de
flesta fall till ett gradvis ökande kroppsligt förfall med extrem avmagring,
uttorkning och infektionskänslighet samt till psykosocialt förfall med likgiltighet
för eget och andras bästa samt ibland även till tillfälliga psykoser.

Bruk av sömnmedel (barbitursyrapreparat som t. ex. pentymal, fenemal
och diemal) i föreskriven, terapeutisk dosering leder i regel inte till beroende.
Vid högre dosering under längre tid uppkommer emellertid ett starkt
psykiskt beroende, ett kroppsligt beroende och en tämligen snabbt påvisbar
tolerans med dosökning. Abstinensfenomenen består av ångest, muskelryckningar,
darrning i händer och fingrar, synrubbningar, illamående och kräkuing,
blodtrycksfall, epileptiska anfall med generella kramper, förvirringstillstånd
som starkt påminner om delirium tremens. Även schizofreniliknande
psykoser har iakttagits.

Bruk och beroende av kokain förekommer sällan i Sverige. Medlet tillförs
kroppen genom t. ex. näsans slemhinna eller intravenöst. Det verkar stimulerande
och ger ett rustillstånd med typisk eufori, pratsamhet och hyperaktivitet
samt syn- och känselhallucinationer. Läkemedelsberoende av denna
typ karakteriseras av mycket uttalat psykiskt beroende, inget kroppsligt beroende,
inga karakteristiska abstinenssymptom och ingen tolerans med åtföljande
dosökning. På grund av det starka psykiska beroendet är behandlingen
mycket svår. Obehandlat leder kokainberoende till apati och svårartat
psykosocialt förfall.

Cannabismissbruk var tidigare i stort sett okänt i Sverige, men har under
senaste åren ökat i frekvens. Cannabis — indisk hampa (Cannabis sativa) —
och cannabisharts är kända under en råd namn, t. ex. haschisch och marihuana.
Cannabis ger även i låg dosering en avspänd sinnesstämning. Det
åstadkommer en pratsam eufori. Sinnesupplevelserna förändras och retningstroskeln
för den optiska och akustiska stimulansen sänks. Hallucinationer
och vanföreställningar kan förekomma. Beroendet karakteriseras av
visst psykiskt beroende samt frånvaro av tolerans, dosökning och kroppsligt
beroende. Abstinensfenomen förekommer, men är ej karakteristiska. Värderingarna
av medlets farlighet är motstridiga. Cannabisberoende har av vissa

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

bedömare angetts vara en inkörsport till andra former av missbruk och
beroende, t. ex. heroinism i USA.

Hallucinogena substanser (främst LSD, meskalin och psilocybin) åstadkommer
vid tillförsel i mycket små mängder stimulans av centrala nervsystemet.
De ger förändrad sinnesstämning, ängslan, förvridnmg av sinnesupplevelser,
sinnesvillor av varierande art, hallucinationer och depersonalisationsfenomen.
Hallucinogener synes ej medföra karakteristiska abstinenssymptom.
Psykiskt beroende förekommer i en del fall. Toleransfenomen
utbildas snabbt. Missbruk av dessa medel har angetts kunna leda till svara

psykoser. ..

Centralstimulerande substanser (amfetamin och narbeslaktade ämnen,
bl a. fenmetralin (t. ex. preludin) och metylfenidat (t. ex. ritalina) framkallar
höjning av stämningsläget och ett ökat välbefinnande. De har
också stimulerande och aptitnedsättande egenskaper. Några av preparaten
har lanserats som hjälpmedel vid avmagring, t. ex. preludin. Det missbruk
av narkotika som förekommer i vårt land karakteriseras främst av att centralstimulerande
preparat används på ett icke-medicinskt sätt. Preludin i
tablettform används för intravenös injektion i doser som vida o ver stiger den
terapeutiskt avsedda. Även andra centralstimulerande medel används pa
liknande sätt. Läkemedelsberoende av centralstimulantia anses inte ge rent
kroppsligt beroende men däremot en avsevärd tolerans med dosökning. Det
psykiska beroendet uppges vara varierande. Den svenska epidemin visar
dock att det psykiska beroendet kan bli mycket starkt.

De centralstimulerande substanserna verkar främst på det s. k. sympatiska
nervsystemet. Vid överdosering kan man bl. a. finna eufon, rastlöshet, ångest,
irritabilitet, spänning och sömnlöshet. Bland de kroppsliga symptomen finner
man hjärtklappning, oregelbunden hjärtverksamhet och förhöjt blodtryck,
torrhet i munnen och svettning, illamående, nystagmus och vida pupiller,
tremor samt ryckig och onyanserad motorik. Vid svårartad akut eller
kronisk överdosering påverkas andningen och blodcirkulationen sviktar.
Akuta psykoser, som till sin bild överensstämmer med paranoid schizofreni,
anses vara en toxisk effekt av preparatet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

21

Vården av narkotikamissbrukare m. m.

N arkomanvår dskommittén

Kartläggning av missbruket

En av förutsättningarna för en värdering av den aktuella situationen
i fråga om icke-legitimt bruk av narkotika och andra beroendeframkallande
läkemedel samt för ett rationellt planerande av motåtgärder är en uppskattning
av brukets utbredning. En annan förutsättning är studier av brukets
karaktär, förlopp och följdverkningar för den enskilde och samhallet.

Flertalet undersökningar som redovisas av kommittén gäller endast sådana
läkemedelsmissbrukare som uppmärksammats eller föranlett åtgärder av
myndigheter. Uppskattningar av den totala missbrukarpopulationens omfattning
och karakteristika är svåra att göra. Det allvarliga missbruket
torde med stor sannolikhet komma till någon myndighets kännedom. Måttligt
bruk av t. ex. centralstimulantia eller cannabis har däremot en låg grad
av upptäcktssannolikhet. Generaliseringar från den undersökta populationen
till speciella delkategorier kan endast göras med stora förbehåll. Begreppet
missbruk har inte kunnat ges en enhetlig innebörd.

Försäljning och beslag av narkotika

En redovisning av den legala förbrukningen av egentliga narkotika och
central stimulerande medel under åren 1959—1965 baseras på försäljningen
till apoteken och är alltså inte exakt. Förskrivningen av morfin- och ersättningsmedel
har nästan genomgående minskat starkt. Morfinförbruknmgen
har gått ned med 60 % och förbrukningen av flertalet övriga preparat ännu
mera. År 1959 förbrukades sammanlagt 18,7 milj. doser men år 1965 endast
6,1 _ dvs. mindre än en tredjedel. Det enda preparat av vilket förbrukningen
ökat något är petidin.

Den legala förbrukningen av centralstimulerande medel visar en liknande
utveckling. Nedgången är i själva verket ännu starkare. År 1959 förbrukades
sålunda sammanlagt 33,2 milj. doser av centralstimulerande medel, år 1965

endast 5,0 (dvs. en nedgång med 85 %).

Antalet expedierade recept har också sjunkit oavbrutet. År 1959 expedierades
762 913 narkotikarecept och år 1966 127 950, dvs. en minskning med
83 %. Starkast var nedgången mellan åren 1961 och 1962. På senare år har
minskningen gått något långsammare.

Samtidigt som läkarna undan för undan nedbringat sin förskrivning av

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

narkotika har missbruket, särskilt av centralstimulerande medel, ökat oavbrutet.
Detta möjliggörs genom den betydande illegala handeln, som huvudsakligen
avser från utlandet insmugglade preparat. Omfattningen av denna
handel kan inte närmare anges. I en rapport om narkotiska preparat som
tagits i beslag av rikspolisstyrelsens kriminalsektion tiden 1/1 1965—30/6
1966 noteras en ökning av cannabis och ritalina samt en minskning av preludin.
.

Uppgifter från polis- och kriminalvårdsmgndigheter

Undersökningar av arrestanter i Stockholm i april 1965 genom stickmärkesundersökning
visar att av 478 personer som är födda 1926—1950 var 74
(56 män och 18 kvinnor) intravenösa missbrukare. Missbruket återfanns
huvudsakligen hos dem som gripits för brott enligt brottsbalken. Bland yngre
kriminella i Stockholm är det intravenösa läkemedelsmissbruket synnerligen
utbrett. Av 253 svenska män födda 1926—1950 var 52 (20 %) missbrukare.
Bland kvinnor födda 1926—1950, som tagits om hand enligt brottsbalken
(i vissa fall barnavårdslagen), fanns bland 54 undersökta 15 (28 %) missbrukare.
Missbruksfrekvensen var särskilt hög bland dem som är födda
1936—1945, 36 procent av de kriminella männen (39 av 108 undersökta) och
50 procent av kvinnorna (10 av 20 undersökta). Samtliga 18 kvinnliga
missbrukare och 54 av de 56 manliga var svenska medborgare.

Resultatet av den inledande studien var så alarmerande att den fortsattes.
Hösten 1966 hade ca 10 000 gripna undersökts och ca 1 000 intravenösa
läkemedelsmissbrukare diagnostiserats. Den 1 februari 1967 hade sammanlagt
ca 1 200 intravenösa missbrukare påträffats. Epidemin har inte dämpats
under den tid undersökningen pågått utan visar tvärtom en tendens att
sprida sig uppåt och nedåt i åldersklasserna.

Vid en enkät till landets polisdistrikt har rapporterats sammanlagt 508
läkemedelsmissbrukare under juni månad 1966. Nära hälften, 49,6 %,
fanns i Stockholms stad. I 229 fall av totalmaterialet gällde missbruket centralstimulantia
och i 147 fall sömnmedel eller lugnande medel. I övriga fall
rörde det sig om cannabis (28 fall), opium (25 fall), andra medel eller okända
medel.

Kommittén har från de kriminalvårdande myndigheterna fått uppgifter
om missbruk vid olika anstalter och inom frivårdsklientelet samt om behovet
av läkarvård för läkemedelsmissbrukare inom vårdorganisationen.

Vid fångvårdsanstalterna konstaterades under år 1966 bland 4 290 intagna
446 fall av missbruk. Inom frivårdsklientelet fanns under samma tid
bland 18 663 övervakningsfall 577 missbrukare, varav 355 inom stockholmsdistriktet.

Dessa uppgifter om läkemedelsmissbruk inom kriminalvårdsklientelet
grundar sig på befintligt aktmaterial och gäller alltså endast av kriminalvårdsorganen
tidigare känt missbruk. En systematisk utfrågning av klien -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

telet, eventuellt förenad med t. ex. blod- och urinanalyser, skulle sannolikt
ge inte oväsentligt högre tal på förekomsten av missbruk. Kommittén framhåller
att uppgifterna om missbrukssituationen bland olika asociala grupper
inte ger någon uttömmande bild av det aktuella läget. Kommittén konstaterar
dock, att narkotikamissbruket av allt att döma är mycket starkt utbrett
inom vissa kategorier av asociala. Inte oväntat är situationen svårast i
Stockholm, som enligt polisenkäten står för hälften av de kända missbruksfallen.
Av de lokala anstaltsräjongerna inom kriminalvården är också den
östra mest smittad av narkotikamissbruk. Höga frekvenstal visar vidare
de kriminellt mest belastade, interneringsfallen, varav inte mindre än Vs
varit missbrukare. Att märka är att annat missbruk än intravenöst av polisenkäten
att döma förekommer i ganska stor omfattning. Frekvenssiffrorna
för arrestanterna i Stockholm är således minimital. Kommittén anser dessa
data synnerligen alarmerande.

Därtill kommer att missbruket alltjämt synes öka. Allt flera såväl yngre
som äldre missbrukare uppträder. Missbruket visar alltså en tendens att
debutera i allt yngre år samtidigt som äldre också rekryteras till det intravenösa
missbruksklientelet; möjligen innebär detta att andra missbruksformer
(sömnmedel, alkohol) ersätts av injicerade centralstimulerande
medel.

Anmärkningsvärt är vidare att kvinnorna är överrepresenterade i förhållande
till sin andel av de anhållna resp. straffade. De asociala kvinnorna har
alltså i särskilt hög grad blivit missbrukare.

Material från socialvårdsorgan

Från barnavårdsnämnden i Stockholm redovisas statistik över barnavårdsärenden
med separat redovisning av antal fall med alkohol-, narkotikaoch
thinnermissbruk. Statistiken avser fall som efter utredning dokumenterats
som missbruk.

Alkohol

Narkotika

Thinner

M

K

M

K

M

K

1964........

.......Kvl

283

39

3

8

47

4

2

260

34

6

3

42

8

3

319

38

3

6

31

4

4

299

37

3

8

20

6

1965........

.......Kvl

295

34

10

7

34

6

2

252

27

6

10

24

1

3

286

24

6

9

22

5

4

251

26

14

7

24

3

1936........

.......Kvl

159

40

16

22

18

2

2

259

28

13

13

24

6

3

216

41

19

20

20

4

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det har krävts eu långvarig och regelbunden alkoholkontakt för att en
individ skall anses som alkoholmissbrukare, medan däremot engångsbruk
av narkotika och thinner klassificeras som missbruk.

Utvecklingen under tidsperioden 1964—1966 visar en ökning av antalet
narkotikafall, medan antalet alkohol- och thinnerfall visar svag minskning.

I åldrarna under 15 år finns procentuellt långt fler thinnermissbrukare
än alkohol- och narkotikamissbrukare. De senare har varit ovanliga. Alkoholmissbruket
dominerar helt bland ungdomar över 18 år och är den vanligaste
missbruksformen också mellan 15—-18 år. Narkotikamissbruket spelar i alla
åldrar en underordnad roll.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har låtit undersöka utbredningen av narkotikamissbruk
bland ungdom i Göteborg. Utredningen har bl. a. avsett till
familjebyrån anmälda fall under tiden 1 januari 1965—30 juni 1966.

Under år 1965 inkom 23 och under första halvåret 1966 34 anmälningar

1 vilka uppgifter om narkotikamissbruk eller läkemedelsmissbruk ingick.
Dessa utgjorde ca 5 resp. 15 promille av samtliga anmälningar (4 588 resp.

2 228). Av anmälningarna gällde 15 resp. 4 fall föräldrar.

Från ungdomsvårdsskolorna har socialstyrelsen lämnat följande uppgifter
rörande läkemedelsmissbruk bland eleverna.

Vård inom skola

Vård utom skola

Summa

Antal

0/

/o

Antal

%

Antal

%

75

8,4

12,3

68

8,0

143

8,2

Juni 1966......................

106

91

10,7

197

11,5

Både för flickor och pojkar har en ökning i andelen läkemedelsmissbrukare
ägt rum. Antalet ungdomsvårdsskolelever har under angivna år uppgått till
1 748 resp. 1 711.

ökningen kan möjligen bero på stegrad uppmärksamhet från myndigheters
och personals sida. En generell svårighet med denna typ av undersökning
är att den första mätningen kan påverka observatörerna så att en
mätning vid ett senare tillfälle ger en något förändrad bild av förhållandena.

Frekvensen av läkemedelsmissbrukare är nästan fyra gånger så stor bland
flickorna som bland pojkarna. Eftersom det finns ungefär dubbelt så många
pojkar som flickor på ungdomsvårdsskolorna, är de narkotikamissbrukande
flickorna i absoluta tal ungefär dubbelt så många som pojkarna.

De nämnda siffrorna kan kompletteras med erfarenheter från en annan
undersökning av socialstyrelsen i juni 1965 som bland eleverna visade totalt
124 missbrukare, varav 83 flickor och 41 pojkar. Av flickorna fanns 46 i vård
inom skola och 37 i vård utom skola. För pojkarna var motsvarande tal 18
resp. 23.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Läkemedelsmissbrukarna bär i större utsträckning än andra ungdomsvårdsskolelever
kommit från Stockholm. Enligt utförda testningar och
uppskattningar var de genomsnittligt mer begåvade. Anmärkningsvärt är att
de flickor som missbrukar narkotika i mindre utsträckning än andra elever
uppträtt störande i skolan eller haft disciplinsvårigheter. De hade också visat
färre tecken på asocialitet, sexuell lössläppthet och arbetsovilja. Över huvud
taget hade deras arbetsanpassning varit något bättre än för andra ungdomsvårdsskolflickor.
De läkemedelsmissbrukande pojkarna hade likaledes gjort
sig skyldiga till kriminella handlingar i mindre utsträckning än andra ungdomsvårdsskolelever.
Det var däremot vanligare bland dem med alkoholmissbruk,
sniffning, beroende av asociala gäng etc. Flickorna hade oftare än
andra ungdomsvårdsskoleflickor skolkat från skolan och rymt hemifrån.

Slutligen har läkemedelsmissbrukarna mindre ofta än andra ungdomsvårdsskolelever
blivit föremal för förebyggande åtgärder från barnavårdsnämnds
sida. Detta kan bero på att barnavårdsnämnden till följd av läkemedelsmissbrukarnas
mindre störande och kriminella beteende ingriper mot
dem på ett relativt sent stadium. Efter intagningen på ungdomsvårdsskola
har läkemedelsmissbrukarna i större utsträckning än andra elever erhållit
vård av företrädesvis psykiatrisk karaktär utanför skolan, särskilt gäller
detta flickorna. De har dessutom rymt i betydligt större utsträckning än
andra elever. I stort sett har de varit sämre anpassade till skolans normer
och regler än andra elever, i varje fall den första tiden och beträffande pojkarna
även därefter. De orsakar på det hela taget skolorna avsevärda problem
och fortsätter delvis med narkotikamissbruk och sniffning.

Vid vårdanstalterna för alkoholmissbrukare har socialstyrelsen i juni 1966
räknat de läkemedelsmissbrukare som det funnits uppgift om. Läkemedelsnussbruket
har avsett allt icke-medicinskt bruk av narkotika och beroendeframkallande
läkemedel över huvud, t. ex. barbiturater som nembutal och
diminal, meprobamat, valium, tikobes och LSD.

Missbruket inom olika anstaltstyper fördelar sig enligt följande.

Anstalter

Antal

%

Statliga......

74

22,5

Erkända.....

186

15,7

Enskilda.....

48

11,3

Totalt

308

15,9

För en del av materialet har missbruket också spaltats på olika intensitetsgrader,
grovt missbruk, mindre grovt och enstaka eller tillfälligt. Grovt läkemedelsmissbruk
har angivits som »t. ex. klara narkomaner, fall med mer
eller mindre tillförsel i form av injektioner av olika preparat eller fall där
läkemedelsmissbruket kan betecknas som primärt i förhållande till alkoholproblemet».
Som mindre grovt betecknas »missbruk av mer permanent

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

karaktär men dock av sekundär art i förhållande till alkoholmissbruket»
och den lindrigaste kategorin anges med orden »mer obetydligt missbruk,
enstaka överdoseringar etc.».

Grovt

Mindre grovt

Tillfälligt

Anstalter

Antal

%

Antal

%

Antal

%

8

10,8

33

44,7

33

44,7

13

7,0

42

21,6

131

70,8

Enskilda.......................

1

2,1

14

29,6

33

66,5

Totalt

22

7,1

89

28,9

197

64,2

Procenten tillfälliga missbrukare är långt mindre bland de statliga anstalterna.
Det absoluta talet grova eller mindre grova missbrukare är dock ej
så stort inom denna kategori, eftersom antalet intagna patienter är förhållandevis
litet —- statliga anstalter har 329, erkända 1 179 och enskilda 416
intagna. Urvalet vid intagning torde till stor del föranleda skillnaderna.

Kommittén framhåller, att socialvårdsorganens erfarenheter av det stigande
narkotika- och läkemedelsmissbruket punkttestats genom förenämnda
rapporter från de två största barnavårdsnämnderna i landet samt från två
kategorier av socialvårdsanstalter, nykterhetsvardsanstalterna och ungdomsvårdsskolorna.
Det är således fråga om fragmentariska stickprov som varken
går på bredden eller djupet. Mer djupgående studier rörande missbruket
bland minderåriga genomförs emellertid vid barnavårdsnämnden i Stockholm.

Att narkotika- och läkemedelsmissbruket bland ungdomen är i markant
stigande bekräftas av undersökningarna. För barnavårdsnämnderna i storstäderna
utgör missbruket ännu ett jämförelsevis begränsat problem. Antalet
missbruksfall ökar men är ännu inte påfallande stort. Även bland
minderåriga utgör det traditionella alkoholmissbruket, särskilt bland pojkar,
ännu ett ojämförligt mycket större problem. Det är blott bland barn under
15 år som användandet av thinner och narkotika är något vanligare förekommande
än missbruk av alkohol. I Stockholm synes thinnermissbruket
vara i sakta avtagande. Denna missbruksform har emellertid alltid visat
oregelbunden frekvens med tillfälligt uppblossande epidemier.

För allt flera av den grupp svårt missanpassade ungdomar som kommer
till ungdomsvårdsskola utgör narkotikamissbruk ett allvarligt problem, särskilt
bland flickorna. Det gäller här ungdom med svårare beteenderubbningar
och missbruksmönstret närmar sig förhållandena inom kriminalvårdens
klientel. Frekvenstalen ungdomsvårdsskolelever som missbrukar
narkotika är väl jämförbara med förhållandena på fångvårdsanstalterna
och inom den öppna kriminalvården. Narkotikamissbruket förekommer

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

företrädevis bland socialt svårt störda personer. Eventuellt lindrigare missbruksformer
inom andra skikt har i varje fall hittills inte tagit sådana
former, att de socialvårdande organen nödgats ingripa annat än undantagsvis.
Bland alkoholmissbrukare är kombination med läkemedelsmissbruk
numera ganska vanlig.

Material från sjukvården

Från mentalsjukhus och psykiatriska kliniker har för tre år — 1962, 1963
och 1964 — ur statistiken lämnats uppgifter om fall med diagnosen abusus
alii (WHO:s term för läkemedelsmissbruk).

Antalet intagningar och antalet vårdade patienter inom länen -— exklusive
storstäderna — blir med uppdelning på åldersgrupper följande.

Ålder

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

—19..........................

7

6

9

8

9

9

20—29........................

20

19

26

24

39

35

30—39.........................

26

20

57

47

53

42

40—49.........................

53

48

72

60

85

71

50—59.........................

41

33

35

27

37

33

60—...........................

26

23

29

25

31

28

173

149

228

191

254

218

En viss stegring av antalet fall kan skönjas under de tre åren. Utvecklingen
är dock ojämn. I vissa län har skett en ökning, i andra en minskning,
antalet fall i de olika länen är dock på det hela taget ganska begränsat.

För storstäderna — Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping — blir
motsvarande uppgifter följande.

Ålder

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

—19...........................

4

4

3

3

5

5

20—29.........................

31

26

39

30

54

44

30—39.........................

32

20

36

30

39

35

40—49.........................

36

30

36

26

30

29

50—59.........................

28

20

21

13

38

24

60—...........................

24

23

22

21

23

20

155

123

157

123

189

157

Det kan noteras att den lägsta ålderskategorin aldrig svarar för mer än
ungefär 3 Va % av missbrukarna. De högsta ålderskategorierna svarar däremot
varje år för en ganska stor andel.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Om materialet fördelas på män och kvinnor får man följande siffror.

1962

1963

1964

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Int.

Pat.

Länen

105

90

133

114

149

127

68

59

95

77

105

91

Storstäderna

79

60

82

60

106

85

Kvinnor......................

76

63

75

63

83

72

Totalt

328

272

385

314

443

375

Den genomsnittliga vårdtiden i antal dagar är följande.

1962

1963

1964

M

K

M

K

M

K

60

57

46

48

59

41

Storstäderna....................

51

64

45

49

33

48

För storstäderna tycks föreligga en tendens till längre vårdtider för kvinnor
än för män och en allmän tendens till minskning av vårdtidens längd
under de tre åren. Siffrorna för övriga riket visar inte dessa tendenser; endast
för kvinnornas del synes en tendens till minskning av vårdtiderna.

Ett tecken på att de individer som vårdats under diagnosen abusus alii
år 1962 återkommer även 1963 och 1964 skulle vara att antalet tidigare
ej intagna minskat varje år. En kraftig minskning av antalet förstagångsintagna
kan innebära att samma individer fyller sjukhusen år efter år. Men
procenten förstagångsintagna för varje år varierar mellan 25 och 35 %.

Genom en sjukhusenkät till landets samtliga lasarett, psykiatriska sjukhuskliniker
samt alkoholkliniker har kommittén fått uppgifter om vårdanstalternas
beläggning av missbrukare den 5 oktober 1966.

Ålder

Män

%

Kvinnor

%

Summa

0/

/O

19.........................

10

5,6

19

8,8

38

6,8

20 29.........................

94

27,7

59

27,2

153

27,5

30 39 ........................

96

28,3

42

19,4

138

24,8

40 ...........................

130

38,3

97

44,7

227

40,8

339

99,9

217

100,1

556

99,9

Stockholm dominerar inte i detta material på samma sätt som i andra
undersökningar.

Av missbruksmedlen i materialet utgörs 55,4 % av sömnmedel, medan
centralstimulantia, opiater och lösningsmedel uppgår till resp. 14,4, 3,1 och

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

4,1 %. Sömnmedel svarar för len störst a andelen i speciellt hög grad bland
kvinnor. Centralstimulerande medel och lösningsmedel svarar för en något
större andel bland männen än bland kvinnorna. Beträffande centralstimulerande
medel är dock denna tendens omvänd i de två lägsta åldersgrupperna.

Även enligt sjukhusmaterialet missbrukas lösningsmedel särskilt av tonåringarna.
Centralstimulantia är också vanligast bland yngre missbrukare,
medan sömnmedelsmissbruket blir relativt vanligare ju högre upp i ålderskategorierna
man går.

I båda undersökningarna rör det sig om ett begränsat material. 328
intagningar för läkemedelsmissbruk år 1962 bör sättas i relation till hela
antalet intagningar i psykiatrisk vård samma år som var nära 50 000. En beläggning
av 500—600 missbruksfall under en viss dag utgör endast en ringa
del av samtliga intagna per dag inom den psykiatriska vården — omkring
27 500.

Uppgifter från bl. a. de psykiatriska sjukhusen och klinikerna om utvecklingen
från den 1 januari 1965 till oktober 1966 anger för storstadsregionerna
en viss ökning och beträffande övriga områden ett i huvudsak
konstant missbruk.

Sammanfattningsvis anför kommittén att redovisningen av läkemedelsmissbruk
inom olika grupper — av polisen gripna personer, kriminal- och
socialvårdsfall samt sjukvårdspatienter — visar att det egentliga narkotikamissbruket
är mest utbrett bland de människor som har de största anpassningssvårigheterna
i övrigt. Inom kriminalvården är missbruksfrekvensen
högst inom interneringsklientelet, inom barnavårdsnämnden är det betydligt
vanligare bland ungdomsvårdsskoleelever än bland barnavårdsklientelet i
övrigt och inom nykterhetsvården är missbruk vanligast på de statliga anstalterna
med de svåraste alkoholmissbrukarna.

Det är vidare tydligt att fördelningen inom landet är ojämn. Stockholmsområdet
har högre missbruksfrekvens inom de undersökta grupperna än
övriga delar av landet. Därnäst kommer Göteborg och Malmö—Lund. Närheten
till Köpenhamn underlättar införsel och missbruk särskilt av cannabis.
Polisrapporter och informationer från socialorgan visar förekomsten
av missbruk smiljöer även i en rad mindre städer, t. ex. Halmstad, Ängelholm,
Eskilstuna, Örebro och Östersund. Därutöver har på många håll förekommit
mer kortvariga missbruksepidemier, som dock vanligen avsett
cannabis och lösningsmedel. Missbruksbilden växlar delvis snabbt. Bland
tonåringarna kan thinnerepidemier blossa upp och snabbt försvinna igen.

Intresset har under senare tid framför allt gällt missbruket av injicerade
centralstimulantia. Det framlagda materialet visar visserligen, att detta är
den dominerande missbruksformen framför allt i åldrarna 20—40 år. Bland
tonåringarna konkurrerar emellertid på sina håll inhalation av lösnings -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

medel och bland äldre över 40 år är missbruk av sömnmedel och rogivande
medel alltjämt vanligare även i de socialt missanpassade grupperna.

Missbruket har i avsevärd utsträckning kombinerats med övriga sociala
svårigheter, bl. a. arbetslöshet. Påfallande många narkotikamissbrukare går
också sjukskrivna långa tider.

Kommittén framhåller svårigheterna att göra en tillförlitlig uppskattning
av omfattningen av läkemedelsmissbruket. Det gravare missbruket torde
vara bättre känt för myndigheterna än de lindrigare missbruksformerna.
Såvitt gäller de grava missbruksfallen torde det missbruk som avser narkotika
vara mindre känt än det missbruk som avser mer lättåtkomliga
medel, t. ex. barbitursyrapreparat. Man kan därför utgå från att de genom
medicinalstatistiken och i övrigt redovisade fallen av barbituratmissbruk
representerar åtminstone större delen av de kategorier som behöver sluten
medicinsk vård. Däremot är med all sannolikhet de vårdbehövande egentliga
narkotikamissbrukarna underrepresenterade i tillgänglig statistik och övrig
information. Detta gäller kanske främst de intravenösa missbrukarna.
I den offentliga debatten har förekommit olika sifferuppgifter —• enbart i
Stockholm har t. ex. antalet intravenösa missbrukare uppskattats till omkring
5 000. Kommittén bär inte tillräckligt underlag för att nu göra säkra
uttalanden men uppskattar antalet till några tusen.

Den fortsatta kartläggningen av läkemedelsmissbruket förutsätter en
preciserad definition av begreppen missbruk och missbrukare samt undersökningar
av riskgrupper och normalpopulationer. Kommittén anser det
bl. a. nödvändigt att få en mer tillförlitlig uppfattning om antalet svårare
läkemedelsmissbrukare än man f. n. har. Avsikten är att försöka räkna
antalet missbrukare i Stockholm, där missbruket synes mest utbrett. Denna
undersökning är krävande och nödvändiggör medverkan från många olika
institutioner och personer som har med läkemedelsmissbrukare att göra.
En sådan undersökning ingår i kommitténs forskningsprogram.

Diagnos metoder

Vid studier av läkemedelsmissbruk måste diagnosen om möjligt baseras
på påvisandet av medlens förekomst i organismen, främst i blod och urin.
Utvecklingen av teknisk-diagnostiska analysmetoder blir därmed ett väsentligt
led i studiet. Det gäller därvid att med exakta kemiska eller andra analysmetoder
kunna dels kvalitativt påvisa att ett visst medel förekommer i
kroppen, dels även kvantitativt bestämma dess halt. En sådan diagnos kan
göras också när någon erhållit endast en terapeutisk dos.

Påvisandet av förekomsten av ett ämne i organismen sker
a) från diagnostisk synpunkt för att klarlägga, vilket eller vilka medel som
intagits, halten i blod och urin, tidpunkten för konsumtionen och mängden
(i terapeutisk dos eller överdos),

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

b) från terapeutisk synpunkt för att tjäna som underlag för en adekvat
terapi, t. ex. i förgiftningsfall,

c) som kontroll på att t. ex. en narkoman under behandling eller avvänj -ning ej tar narkotiska preparat,

d) för att klarlägga medlets väg i organismen — dess uppsugning, fördelning,
nedbrytning och utsöndring — för vilket en bestämning av medlets
halt i organismen är nödvändig,

e) för att erhålla en fördjupad bild av medlets inverkan på organismen
samt

f) för att klarlägga mekanismen för uppkomsten av narkomani, varvid
i princip en jämförelse görs mellan verkan och koncentration av medlet i
organismen, vilket i sin tur ger ledning vid besvarandet av frågan om
toleransökningen beror på att omsättningen av läkemedlet förändras (t. ex.
så att den vanda organismen förbränner medlet snabbare) eller på att
centralnervösa rubbningar inträder.

För utveckling av metoderna har en del studier bedrivits för att klarlägga
olika medels kemiska egenskaper, såväl beträffande enskilda substanser
som blandningar av olika medel. Vidare har undersökningarna gällt blodoch
urinprov från friska personer och patienter bl. a. för att studera hur de
olika metoderna slår under biologiska förhållanden.

Kommittén föreslår en fortsatt utveckling av kemiska metoder för påvisande
av olika substanser och läkemedel i blod och urin. Nya kvalitativa
och kvantitativa tester måste utvecklas bl. a. för att påvisa halten av olika
substanser i organismen. Nya substanser och läkemedel framkommer, som
kräver utveckling av nya analysförfaranden.

Vidare måste fortsatta kliniska studier utföras. Hit hör bl. a. undersökningar
på friska rörande omsättningen av olika läkemedel i organismen.
Studier av relationen mellan verkan av olika medel och deras halt i blod
och urin är nödvändiga för att nå kunskap om underlaget för uppkomsten
av narkomani och läkcmedelsheroende i övrigt. I första hand gäller det att
utforska mekanismen för uppkomsten av den ökade tolerans som flertalet
läkemedelsberoende uppvisar. Narkomanen uppnår härigenom doser som
skulle medföra livshotande verkningar hos den ovane.

Kommittén föreslår också att den praktisk-kliniska tillämpningen fortsätter.
Undersökning av urinprov från patienter under behandling skall
fortsättas och utvidgas. Utvecklingen av detta samarbete med olika kliniker
och psykiatriska avdelningar har påbörjats. Även vid ambulant behandling
skall dylik provtagning övervägas.

Vidare är provtagning med kvalitativ och kvantitativ bestämning beträffande
förekomsten av olika slags medel i fall av misstänkt förgiftning
väsentlig från en rad synpunkter. Analysvärdet tjänar som ledning för
valet av adekvat behandling. Genom upprepade prov kan behandlingens
effektivitet följas. Analysresultatet ger också viktiga upplysningar om pro -

32

Kiingl. May.ts proposition nr 7 år 1968

gnosen, som beror ej blott på halten av det ingående ämnet utan t. ex. på
förekomsten av en biandförgiftning. Ofta är i dessa fall kombinationen av
två medel betydligt giftigare än vartdera ämnet taget för sig.

Slutligen planlägger kommittén undersökningar av provmaterial vid
massundersökning.

Anvisningar för provtagning och andra upplysningar angående användningen
av kemisk-diagnostiska prov är under utarbetande. En systematisk
beskrivning av enskilda analysmetoder bar påbörjats.

Kommittén föreslår att kemiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium
skall tjäna som referenslaboratorium för toxikologiska analyser.
Vid detta laboratorium skall alla nödvändiga analysmetoder utvecklas och
tillämpas, referensstandarder utarbetas och distribueras till intresserade
institutioner samt all litteratur på området fortlöpande hållas tillgänglig.
Härvid kommer karolinska institutets bibliotek med dess tillgång till databehandlad
dokumentation från ämnesområdet att kunna underlätta arbetet
väsentligt. Vidare kan där skapas förutsättningar för en fortlöpande undervisning
och kursverksamhet på området.

Laboratoriet måste för att fylla en sådan uppgift utöka sin personal och
anskaffa viss apparatur. För budgetåret 1968/69 bör upptas medel för en
laboratorie- eller forskningsingenjör stjänst samt omkring 150 000 kr. för
apparatur och uppskattningsvis 30 000 kr. för övriga ökade omkostnader.

Ett vidgat samarbete mellan olika laboratorier erfordras för såväl det
egentliga analysarbetet som utvecklingen av nya metoder. Redan nu finns
en internationell arbetsfördelning. De rättskemiska laboratorierna i Norden
fördelar systematiskt mellan sig utvecklingen av ett antal analysmetoder.

Utbildningskurser för personal bör anordnas vid referenslaboratoriet
av medicinalstyrelsen i samarbete med de medicinska fakulteterna. Kurserna
bör avse de läkare som önskar specialutbildning och den övriga personal—
laboratoriesköterskor, laboratorieingenjörer och laboratorieassistenter
— som skall biträda vid analyserna.

Vissa kontrollåtgärder

För att bl. a. få bättre kontroll över omfattningen av läkemedelsmissbruket
diskuterar kommittén vissa förslag till registrering av läkemedelsmissbrukare
och recept på läkemedel samt rörande anmälningsskyldighet för
viss personal m. m. Vidare tar kommittén upp frågan om förstärkning av
tullen, polisen, åklagarväsendet och domstolarna.

Registrering

Enligt uppgifter till kommittén förekommer redan nu, att läkare meddelar
fall av missbruk till vissa förste stadsläkare eller länsläkare, som sedan —
ibland med stöd av ett eget register — underrättar andra berörda läkare

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

inom distriktet. Som argument för registrering av missbrukare anges
möjligheten att förhindra dubbelförskrivning och avstänga missbrukare
från vidare tillförsel av medel. Som argument mot registrering har anförts
bl. a. att det strider — eller kan komma att strida — mot tystnadsplikten
att underrätta kolleger och, som i vissa fall diskuterats, även apotek om
missbruksfall. Vidare påpekas att läkemedelsmissbruket åtminstone såvitt
avser centralstimulantia i största utsträckning avser medel som inte förskrivits
av läkare.

Enligt kommitténs bedömning finns ett behov av att inte endast kunna
ingripa disciplinärt mot läkare som gjort felaktiga förskrivningar, utan
också av att kunna ge läkarna sådana möjligheter till information att man
minskar riskerna för att skapa eller vidmakthålla missbruk. Den redovisade
formen för upplysningar synes emellertid ej stå i överensstämmelse med
innebörden av läkares och apotekares tystnadsplikt och måste därför ersättas
av andra informationsvägar.

Av tillgängliga uppgifter om förskrivning m. m. framgår att läkarna
numera i stort sett iakttar erforderlig uppmärksamhet vid förskrivning av
narkotiska preparat. Med stöd bl. a. av uppgifter om totalkonsumtionen av
andra beroendeframkallande läkemedel och antalet patienter som vårdats
för missbruk av dessa medel kan hävdas att samma restriktivitet ej iakttas
vid förskrivningen av dessa andra medel. En kontroll beträffande sådana
medel synes vara av stor betydelse. Utformningen av en sådan kontroll
kan underlättas om exakta uppgifter om förskrivningen står till buds.
En registrering av alla recept på beroendeframkallande medel är därför
önskvärd.

För att bl. a. få möjlighet att snabbt upptäcka nya mönster i läkemedelsmissbruket
har vidare övervägts att på statistisk väg kontinuerligt bearbeta
ett receptmaterial såvitt gäller beroendeframkallande medel. De tekniska
möjligheterna att göra en kontinuerlig, riksomfattande bearbetning av
samtliga recept genom databehandling synes finnas. Om alla recept, alltså
ej endast beträffande den i och för sig obestämda gruppen av beroendeframkallande
medel, bearbetades, skulle en rad önskemål samtidigt kunna
tillgodoses. Missbruk av olika medel kunde snabbare upptäckas och kartläggas
och läkares förskrivningsvanor kunde granskas. Redan tillkomsten
av en receptregistrering torde medföra större försiktighet vid förskrivningen.
Vidare skulle uppgifter kunna erhållas och registreras om enskilda
patienters förbrukning av beroendeframkallande läkemedel. En möjlighet
skulle skapas att mer noggrant följa läkemedelskonsumtionens utveckling
samt kontrollera kostnaden för alla läkemedel.

Läkare bör ha rätt att beträffande viss patient inhämta upplysning från
registret om huruvida denne även får förskrivning från annan läkare.
Detta system skulle alltså ersätta den uppgiftslämning som nu förekommer
genom bl. a. länsläkare. Det föreslagna registret måste föras centralt, lämp2
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

ligen inom medicinalstyrelsens statistiska avdelning. Registret förutsätts
bli sekretessbelagt, såtillvida att utöver angivna upplysningar till behandlande
läkare endast statistiska uppgifter skall få utlämnas.

Medicinalstyrelsen bör tillsammans med riksförsäkringsverket överväga
denna fråga samt genomföra en försöksverksamhet.

Kommittén erinrar vidare om det polisregister som förs hos rikspolisstyrelsen
för att tjäna till upplysning om brott för vilket någon misstänkts,
åtalats eller dömts »eller om någons vandel i övrigt». När uppgift lämnas
skall enligt rikspolisstyrelsens anvisningar också anmärkas bl. a. om förekomsten
av narkotikamissbruk. Från registret kan således erhållas uppgifter
såväl om brott mot t. ex. narkotikaförordningen som om visst missbruk
som uppdagats i samband med brott. Vid rikspolisstyrelsens narkotikakommission
förs vidare ett s. k. arbetsregister som omfattar personer som
misstänkts för narkotikabrott (och eventuellt varit föremål för åtgärd),
men också personer som över huvud hörts i narkotikautredningar eller
som lämnat upplysningar. Registret, som innehåller omkring 5 000 namn,
är inte så upplagt att man kan få upplysning om antalet missbrukare i riket
eller de olika personernas missbrukshistoria. Emellertid pågår förberedelser
för att överföra arbetsregistret till rikspolisstyrelsens ADB-system. Härigenom
blir det möjligt att i större utsträckning än hittills tillgodose behovet
av informationer för såväl polisens brottsspanande och utredande verksamhet
som för statistiska ändamål.

A nmälnings skyldighet

Någon generell bestämmelse om skyldighet att lämna upplysningar om
läkemedelsmissbruk eller illegal hantering med läkemedel finns ej. Endast
i brottsbalken stadgas i ett flertal paragrafer ansvar för underlåtenhet att
avslöja brott av särskilt svår beskaffenhet. En allmän plikt att vittna inför
domstol regleras emellertid i rättegångsbalken. Vissa myndigheter,
tjänstemän och andra som är satta att tillliandagå med yttrande i visst
ärende är skyldiga att utföra sakkunniguppdrag.

Med stöd av bestämmelser i specialförfattningar kan emellertid åtskilliga
uppgifter erhållas från vissa personkategorier. Hos medicinalstyrelsen
äger generaldirektören samt vissa andra tjänstemän i styrelsen erhålla upplysningar
av läkare i ärende hos styrelsen. I den speciella medicinalstatistiken
speglas läkemedelsmissbruket genom de psykiatriska klinikernas uppgifter
om antalet patienter som vårdas under diagnosen »abusus alii».

Föreskrifter om skyldighet för bl. a. tillverkare av narkotika att lämna
statistiska uppgifter om produktion, tillverkning, förbrukning, lagerhållning
in. m. finns i medicinalstyrelsens narkotikakungörelse. Beträffande
andra beroendeframkallande medel finns emellertid ingen lagstadgad skyldighet
för tillverkare och andra att lämna uppgifter. Denna begränsning i
medicinalstatistiken kan endast i viss utsträckning kompenseras genom

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1968

tillverkares och importörers villighet att för särskilda ändamål offentliggöra
viss statistik.

Enligt narkotikaförordningen åligger det domstol att ofördröjligen underratta
medicinalstyrelsen om innehållet i dom, som domstol meddelat i mål
vari talan forts om ansvar för brott mot förordningen eller eljest för brottsligt
förfarande med narkotika.

I allmänna läkarinstruktionen den 10 maj 1963 (nr 341) stadgas skyldighet
för i allmän tjänst anställd läkare att tillhandagå länsstyrelse, domare,
åklagare och polismyndighet med av dem begärda undersökningar
och utlåtanden däröver. Vidare åligger det provinsialläkare eller stadsdistriktslakare
som finner anledning anta att inom hans distrikt förekommit
olaga försäljning av läkemedel eller eljest av narkotika att anmäla förhållandet
till lansläkaren. Biträdande provinsialläkare och extra provinsialläkare
skall fasta provinsialläkarens uppmärksamhet på missförhållanden
av angivet slag som de iakttagit.

Kommittén är tveksam huruvida vissa personalkategorier, främst medicmalpersonal,
bor — utöver redan existerande upplysningsplikt — åläggas
särskild rapporteringsskyldighet om läkemedelsmissbruk och illegal läkemedel
shantering.

Slutligen framhåller kommittén att det inte synes vara en framkomlig
väg att författningsvägen införa särskilda bestämmelser om generell skyldighet
att anmäla läkemedelsmissbruk eller illegal läkemedelshantering.
Allmänhetens inställning till frågorna om och när anmälan bör ske torde
bora påverkas ej genom lagstiftning utan genom ökad information och
upplysning.

Förvaring av narkotika

Den legitima förvaringen av narkotika hos tillverkare, partihandlare och
apotek torde enligt kommittén vara tillfredsställande. De två förstnämnda
kategorierna har omfattande säkerhetssystem, och de flesta apoteken har
numera installerat larmanordning. Vid apoteken har vidare till följd av
minskad förskrivning lagerhållningen begränsats så att inbrott ger ringa
utbyte. För förvaring av narkotika på sjukvårdsinrättningar gäller samma
bestämmelser som för läkemedel i allmänhet.

Kommittén ansluter sig i princip till uppfattningen, att bestämmelserna
rörande kontroll av sjukvårdsavdelningarnas förråd av läkemedel och
särskilt narkotika ej får vara så rigorösa att systemet blir alltför betungande.
Någon form av klassificering av läkemedlen med hänsyn till deras förmåga
att framkalla beroende bör utföras så att ofarligare preparat förvaras åtskilda
från farligare preparat. Eu standardisering av den nu alltför brokiga
floran av preparat i läkemedelsförråden synes också önskvärd liksom en
kontinuerlig uppföljning av förbrukningen av toxikomaniframkallande preparat.
Kommittén finner vidare att injektionslösning med narkotika bör

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

förekomma endast i engångsförpackningar som ampuller, ampiner m. m.
Vidare bör narkotika förvaras i särskilda skåp eller utrymmen med betryggande
stöldskydd. Medicinalstyrelsen bör såsom tillsynsmyndighet söka genomföra
dessa förslag.

Särskilda problem har uppstått beträffande förvaringen av narkotika på
vissa transportmedel, främst tåg och båtar. De för nödsituationer avsedda
förbandslådorna på tåg och på livbåtar har blivit utsatta för stölder. Skarpt
uppmärksamhet krävs mot dessa tillgrepp.

Kontrollen av transporten från tillverkare och grosshandlare torde vara
tillfredsställande när försändelserna sker med rekommenderade eller assurerade
postpaket. Däremot torde tillgrepp av eller ur fraktgods å järnväg
förekomma. Denna form av transport av narkotika bör antingen upphöra
eller ske i säkrare former.

Verksamhet mot narkotikasmuggling m. m.

Vid tullen utgör det omfattande illegala införandet av narkotika det allvarligaste
problemet. Frågan om motåtgärder är emellertid komplicerad.
Tullverkets personal har successivt minskats i antal. För att motverka den
ökade smuggling som kan bli en följd härav har man förstärkt systemet med
stickprovskontroller och byggt ut tullkriminalarbetet. Vårt lands långa gränser
och lättheten att dölja godset fordrar emellertid för en effektiv övervakning
en orimligt stor personalökning. Internationellt har allmant accepterats
en tendens att minska trafikrestriktionerna oavsett ökad risk for
smuggling.

Kommittén anser vissa förslag till ändringar beträffande tull sp aning sarbetet
ändamålsenliga och väl avvägda. En ytterligare utveckling av den
intensifierade målinriktade spaning som redan inletts torde kunna leda till
effektivare ingrepp och även verka avskräckande. I samband härmed betonas
nödvändigheten av personliga kontakter med andra länders tull- och
polispersonal och vikten av utbyte av upplysningar och tips. Härutöver har
ytterligare åtgärder inom tullverket övervägts och i viss utsträckning redan
realiserats. Vid arméns hundskola i Sollefteå utbildas sålunda nu för tullverkets
räkning ett antal spårhundar för narkotikaspaning. Andra hjälpmedel
som man redan försöksvis prövat består av teknisk apparatur, med
vars hjälp gods och transportmedel skulle kunna undersökas på förekomsten
av narkotika. Härtill kommer behov av mer konventionella hjälpmedel
t. ex. bilar, radioutrustning in. m. Tullpersonalens möjlighet att genomföra
en effektiv bevakning och spaning beträffande narkotika underlättas vidare
väsentligt genom lämplig utbildning som har påbörjats. Specialträning for
viss personal kommer att bli följden av en föreslagen särskild organisation
för tullkriminalverksamhet. Inom generaltullstyrelsen har tanken väckts
att inrätta särskilda tjänster vid tullkriminalgrupperna för narkotikaspaningen.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Kommittén tillstyrker de nämnda åtgärderna för effektivisering av tullspaningen.
De kan delvis genomföras genom resursfördelning inom tullverket.
I den mån särskild medelsanvisning påkallas för förstärkning av verksamheten
mot narkotikasmugglingen anser kommittén en positiv bedömning
från statsmakternas sida motiverad.

För polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar har de samhällspreventiva
åtgärderna i narkotikafrågan under senare år särskilt i Stockholm och
Göteborg medfört en successivt ökande arbetsbelastning.

Vid överväganden av förslag till en utbyggnad av polisens resurser bör
enligt kommittén beaktas konsekvenserna härav för åklagar- och domstolsorganisationen.
En förstärkning av åklagarinsatsen ställer ökade anspråk
på domstolarna. En utbyggnad bör därför samordnas.

Enligt kommittén kan vidare för de rättsvårdande myndigheterna fördelar
vinnas genom att narkotikaärenden handläggs av särskild personal. Därigenom
kan personalen förvärva den specialkunskap om narkotiska medel
och om missbrukets olika karakteristika som fordras för en effektiv handläggning
och nyanserad bedömning. År 1965 sammanslogs statspolisens och
stockholmspolisens förutvarande narkotikaavdelningar till en särskild narkotikakommission
inom rikspolisstyrelsens kriminalsektion med f. n. 19 kriminalpolismän
och fyra skyddspoliser. Det åligger kommissionen att i första
hand samordna riksomfattande spaningar och undersökningar angående
narkotikabrott och illegal sprithantering. Kommissionen skall dessutom utföra
spaning och utredning om illegal narkotikahantering inom Stockholms
stad. Vidare skall den samarbeta med tullmyndigheterna och bedriva viss
informationsverksamhet.

Rikspolisstyrelsen anser en förstärkning av kommissionen nödvändig med
hänsyn till uppgifternas omfattning och rådande balans. För att klara denna
belastning som ökar i samband med den allmänna aktiviteten skulle i och
för sig ytterligare 30 man behövas. Omedelbart bör emellertid inrättas ytterligare
12 tjänster, utöver tidigare beslutade. Förstärkningen tillstyrks av
kommittén.

En särskild polisstyrka på fem man inom göteborgspolisen har avdelats
för arbete med narkotikaärenden. Gruppen har dock även andra ärenden,
bl. a. våldsbrott.

Vid malmöpolisen har avdelats fyra polismän för att i första hand arbeta
med narkotikaärenden. Även de har dock andra arbetsuppgifter vid sidan
av narkotikaspaningen. En utökning av ifrågavarande arbetsgrupper bör
ske enligt kommittén.

Polisen har genom Interpol ett fast samarbete med andra länders polismyndigheter.

I samband med dessa frågor tar kommittén upp att rikspolischefen hos
kommittén framhållit det starkt otillfredsställande i att läkemedelsmissbrukare
med akuta symptom förs till arrestavdelningar — sjukhusen synes

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

emellertid ofta vägra att ta emot de patienter som polisen önskar överföra
dit. Rikspolisstyrelsen har undersökt möjligheterna att skapa en särskild
mottagningsavdelning för omhändertagna med vårdbehov i olika form.
Kommittén finner det önskvärt från saväl humanitär som medicinsk synpunkt
att det angivna vårdbehovet täcks.

Med hänsyn till att den allmänna intensifieringen av kampen mot narkotikabrottsligheten
redan medfört en avsevärd balans vad gäller narkotikamålen
i Stockholm samt till att tendensen går i riktning mot allt större arbetsvolym
för särskilt stockholmsåklagarna, biträder kommittén ett förslag
om inrättande av ytterligare en tjänst som narkotikaåklagare vid åklagarmyndigheten
i Stockholm. Vid en förstärkning av rikspolisstyrelsens narkotikakommission
erfordras sannolikt en tredje åklagartjänst i Stockholm.
Den påbörjade utbildningsverksamheten på området bör fullföljas.

Kommittén antar att narkotikamålen kommer att öka i antal i och med
den föreslagna förstärkningen av polisen och åklagarväsendet. I varje fall
vad gäller rådhusrätten i Stockholm kommer därvid troligen belastningen
att bli så stor att ytterligare rotlar krävs för handläggning av ifrågavarande
mål. Jämväl för domstolspersonal som har att syssla med narkotikamål kan
viss skolning i narkotikafrågor vara önskvärd.

Vårdorganisation
Allmänna synpunkter

Läkemedelsmissbruket är ett problemkomplex med bl. a. medicinska, sociala,
psykologiska och juridiska aspekter. Behandlingen av dem som blivit
beroende av läkemedel är främst en medicinsk fråga. Vid många fall av
läkemedelsmissbruk är bruket emellertid så tillfälligt, att något mer utpräglat
vårdbehov ej torde föreligga — i dessa fall kommer samhällets motåtgärder
fortfarande att vara preventionsinriktade. Hänsyn bör samtidigt tas
till såväl somatiska och psykiatriska som psykologiska och sociala faktorers
roll vid sjukdomens uppkomst, utveckling och behandling. Detta synsätt
medför ifråga om rehabiliteringsarbetet ett starkt betonande av den sociala
vården vid sidan av de medicinska åtgärderna.

Många av de frågor som rör narkotika griper över flera ämbetsverks och
departements verksamhetsfält och berör omfattande problem.

Kommittén pekar särskilt på frågan om en allmän vårdlag — omfattande
närmast socialhjälp slagen den 4 januari 1956 (nr 2), barnavårdslagen den
29 april 1960 (nr 97) och nykterhetsvårdslagen den 27 juli 1954 (nr 579) —
som skulle kunna medföra en bättre samordning och enhetlighet vid vården
av bl. a. läkemedelsmissbrukare och som skulle kunna lösa vissa viktiga frågor
om vårdansvaret. En särskild utredning av dessa frågor bör dock ej få
medföra försening vid behandlingen av kommitténs förslag.

Kommittén har avböjt tanken att nu föreslå en särskild vårdorganisation
i analogi med exempelvis nykterhetsvården.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Ansvaret för den medicinska vården av läkemedelsmissbrukarna vilar på
landstingskommunerna och städerna utanför landsting, som enligt sjukvårdslagen
har att ombesörja sjukvården inom sina resp. områden. Ansvaret
för den sociala vården vilar i huvudsak på primärkommunerna enligt
socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

Särskilda vårdproblem

Enligt kommittén är det allmänt accepterat att läkemedelsmissbruk i dess
allvarligare former är en sjukdom och att behandlingen av missbrukarna på
grund av sjukdomens yttringar främst är en uppgift för psykiatrin.

Tendensen inom modern psykiatrisk sjukvård är klart till förmån för frivillig
vård. Om patienten samverkar med läkaren, ger detta en bättre prognos
i det enskilda fallet. Vid gruppbildningar där läkemedelsmissbruk förekommer
är likaledes ett av huvudproblemen att skapa en positiv inställning till
vårdförsök. En vård som bygger på tvång kan här skapa ett motstånd mot
hjälpförsök. Många fall finns dock då man måste med tvång omhänderta
och kvarhålla patienten såväl under avgiftning som under så lång tid därefter
att man genom en aktiv terapi kan få möjlighet att bygga upp individens
motståndskraft inför påfrestningarna efter sjukhusvistelsen.

Kommittén erinrar om att förutsättningar för tillämpning av lagen den
16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (nr 293)
är att patienten lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och
till vissa i lagen närmare angivna specialindikationer. Enligt kommittén
erbjuder lagen tillräckliga möjligheter att på sjukhus med tvång inta och
kvarhålla sådana missbrukare för vilka vård på sjukhus är oundgängligen
påkallad. För övriga fall synes möjlighet att tvångsvis anordna sjukhusvård
ej böra finnas. De rättsliga befogenheter som lagen erbjuder inom den psykiatriska
vården synes vara omfattande. Patienten kan kvarhållas så länge
som det bedöms oundgängligen erforderligt för hans vård. Den tvekan
om tillämpningen som framkommit torde oftast vara föranledd av olikheter
i uppfattningen om vårdmetoder samt av bristande vårdresurser. I
övrigt har osäkerheten främst gällt den rättsliga möjligheten att med tvång
kvarhålla dessa patienter sedan de akuta sjukdomstillstånden hävts. Kommittén
finner, att någon osäkerhet härvidlag inte synes motiverad i de fall
vårdhänsyn gör ett kvarhållande oundgängligen påkallat. Någon ändring av
nämnda lag torde följaktligen åtminstone f. n. inte böra ske. Efter det lagen
tillämpats ytterligare någon tid kan frågan prövas på nytt. En viktig uppgift
är emellertid att ge sjukhusen resurser för att ta emot läkemedelsmissbrukare.
Lagen är givetvis tillämplig jämväl på barnavårds- och nykterlietsvårdsklientelet.
Möjlighet finns emellertid att jämlikt barnavårdslagen
ingripa beträffande ungdom som missbrukar narkotiska medel. Vad
som avses med narkotiska medel framgår ej av lagens förarbeten eller eljest.
Då uttrycket i lagen kompletterats med orden »eller av annan jämförlig

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

anledning», torde missbruk ej enbart av narkotika utan även av andra
beroendeframkallande medel falla under stadgandet. Det synes enligt kommittén
åtminstone än så länge i regel inte vara lämpligt att placera unga
missbrukare på psykiatriskt sjukhus.

Kommittén avvisar vidare tanken på att göra bestämmelserna om tvång
i nykterhetsvårdslagen tillämpliga på läkemedelsmissbrukare. Den avser att
senare i samband med en allmän översikt över organisatoriska problem beträffande
narkomanvården även pröva frågan huruvida nykterhetsvårdslagen
i övrigt — t. ex. dess bestämmelser om uppsökande verksamhet och
hjälpåtgärder av olika slag — bör göras tillämplig på läkemedelsmissbrukare.

Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
torde inte vara tillämplig på läkemedelsmissbrukare. Vårdbehov torde föreligga
i de fall där missbruket är så gravt att det kan åberopas som grund för
tvångsåtgärd enligt ifrågavarande lag.

Kommittén betonar svårigheterna att dimensionera och utforma en vårdorganisation
samt inriktar sig i huvudsak på att föreslå sådana anordningar
som erfordras oberoende av vårdmetodik eller som kan anpassas till en föränderlig
medicinsk praxis. Kommittén understryker önskvärdheten av att
olika vårdmetoder prövas under former som tillåter en jämförelse metoderna
emellan.

De förslag som framläggs av kommittén är i huvudsak sådana som kan
genomföras utan tidsutdräkt. Kommittén har för sin del ej haft att göra en
avvägning av läkemedelsmissbrukarnas vårdbehov mot andra patientgruppers
anspråk men framhåller, att starka skäl talar för en snabb utbyggnad
av vårdresurserna. De patienter det gäller är i stor utsträckning unga,
deras missbruk verkar snabbt nedbrytande och ger ofta bestående eller livshotande
skador. Missbruksmiljöerna utgör genom spridningsfaran ett hot
för andras framtida välfärd, och missbruket bidrar till att skapa kriminalitet
och sociala missförhållanden i övrigt.

Vården av de egentliga läkemedelsmissbrukarna har hittills vilat på den
psykiatriska sjukvården i vid mening. Den öppna vården har skett på öppna
mottagningar vid lasarett och fristående polikliniker. I viss mindre utsträckning
har patienter också sökt de läkare som tjänstgör inom hjälpverksamheten
vid de statliga sjukhusen för psykiatrisk vård. Därtill kommer
möjligheter till konsultation hos privatpraktiserande läkare, socialläkare
och vissa tjänsteläkare. Vårdplatser har beretts vid de psykiatriska
klinikerna i viss utsträckning samt vid de psykiatriska sjukhusen, som är
mer lämpade särskilt för det svårskötta klientelet. För att möta de ökande
anspråken på öppen vård har under år 1966 inrättats provisoriska specialpolikliniker
i Göteborg och Stockholm. Vidare har vissa läkare verkställt
s. k. ambulant förskrivning av narkotika till ett antal narkomaner. Några
särskilda former av eftervård, utöver vad som förekommer för övriga patienter
inom mentalvården, synes inte ha anordnats.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

41

Behandling smål

För patienter i ett akut förgiftningstillstånd, kanske av livshotande karaktär,
är syftet med behandlingen att häva förgiftningstillståndet och få
patienten att överleva. I övrigt måste målsättningen vara att förmå patienten
att upphöra med missbruket och förhindra återfall. Vissa patienter bör
emellertid först anpassas socialt och därefter förmås att avstå från sitt missbruk.
Särskilda problem erbjuder de läkemedelsmissbrukare, som inte kan
förmås leva utan läkemedel eller socialt anpassa sig. Målsättningen för dem
kan rimligen inte med framgång sträcka sig längre än till att minska deras
personliga lidande, söka tillse att de inte sprider sitt missbruk till andra och
motverka kriminalitet och andra beteendestörningar.

I det enskilda fallet måste hänsyn tas till en rad delvis föränderliga faktorer,
bl. a. patientens fysiska och psykiska tillstånd, hans situation i övrigt,
preparatvalet och missbrukets art och grad, tillgängliga vårdmöjligheter
och patientens sätt att svara på behandlingen.

Vissa svårigheter kan uppkomma genom att det samtidigt existerar flera
behandlingsmål. Sålunda kan bl. a. vissa patienters motivation för (intresse
och behov av) en »drogfri» livsföring minskas genom vetskapen om att andra
patienter behandlas enligt en alternativ målsättning. Den vanliga »drogfria»
målsättningen bör därför endast undantagsvis frångås och då på noggrant
preciserade indikationer.

Kommittén finner att behandlingen av unga läkemedelsmissbrukare alltid
bör innefatta avgiftning. Behandling genom förskrivning av narkotika bör
inte ifrågakomma eftersom dessa patienter inte kan betecknas som kroniker.

Samordning av vårdformer

Kommittén framhåller nödvändigheten av största möjliga integration mellan
uppsökande verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård. Härigenom
garanteras en snabb och effektiv övergång från en vårdform till en
annan samt skapas förutsättningar för kontinuitet i vården.

Sluten vård av större utsträckning bör anordnas där det finns välutrustade
kliniska laboratorier och medicinska intensivvårdsavdelningar och
torde därför endast kunna förekomma på orter med centrallasarett.

Integration och centralisering innebär samtidigt ökade möjligheter till
differentiering så att patientens aktuella vårdbehov hela tiden kan tillgodoses
i varje fas av sjukdomsförloppet.

I princip bör patienter kunna tas om hand såväl i sluten som öppen vård
under hela dygnet med hänsyn till förekomsten av akuta sjukdomsfenomen
och till de enskilda missbrukarnas ofta snabbt skiftande behandlingsvilja.
Åtskilliga läkemedelsmissbrukare kan erhålla tillfredsställande sluten vård
vid invärtesmedicinska sjukhuskliniker; detta gäller särskilt vid somatiska
komplikationer och vid akuta tillstånd. Dessa kliniker har tidigare kunnat
göra betydelsefulla insatser vid vården av alkoholskadade.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Läkemedelsmissbrukare bör vårdas tillsammans med andra patienter och
inte hänvisas till särskilda avdelningar om inte disciplinproblem eller vårdtekniska
överväganden i övrigt föranleder till annat. Där missbruket redan
är ett gruppfenomen och där patienterna bereder särskilda problem, talar
flera omständigheter för speciella vårdavdelningar. Eftersom dessa patienter
utgör en svårbehandlad grupp på en vanlig vårdavdelning har t. ex.
psykiatriska lasarettskliniker varit restriktiva när det gällt att ta emot dem
för vård bl. a. för att inte försämra vårdmöjligheterna för Övriga patienter.
Om man förlägger vården av dessa patienter till de psykiatriska sjukhusen,
talar samma vårdhänsyn för särskilda avdelningar. Att som nu vårda narkomaner
tillsammans med t. ex. patienter med kroniska psykoser kan vidare
medföra en sänkning av motivationen för fortsatt behandling. Med hänsyn
till dessa läkemedelsmissbrukares vårdbehov och sätt att reagera behövs
slutligen speciella anordningar för att kunna genomföra behandlingen. Att
skapa ett särskilt specialsjukhus för behandling av läkemedelsmissbrukare

vill kommittén emellertid ej förorda.

Det är vanskligt att bedöma hur stor vårdorganisation som behövs. Antalet
missbrukare och missbrukets kommande utveckling kan endast uppskattas
ungefärligt. Missbrukarnas vårdbehov är också en osäker faktor.
Man känner dock bäst till det missbruk som är så gravt att det motiverar
sluten vård. Missbrukarnas intresse av vård varierar vilket beror på bl. a.
tillgången av illegal narkotika, sjukvårdens utformning och preventionens
effektivitet. Det är vanligt att läkemedelsmissbrukare låter skriva ut sig
från vård på sjukhus så snart de akuta förgiftningssymptomen hävts.

Det är kommitténs uppfattning att behandlingsmotivationen blir större
i vårdformer som bygger på patienternas samtycke. Tvångsvis anordnad vård

_i den meningen att den sker mot patientens uttalade vilja — bör dar for

tillämpas restriktivt. I åtskilliga fall kommer det att vara nödvändigt att
kunna anordna sådan vård. Enligt kommittén finns de legala förutsättningarna
härför.

Uppsökande verksamhet

Många läkemedelsmissbrukare underlåter att söka vård. Missbruket kan
vara eller komma att framstå som den eftersträvade eller oundvikliga livsformen.
Missbrukaren kanske avskurit kontakten med sin ursprungliga
miljö och tillbringar sin tid tillsammans med andra missbrukare. Han utsätts
då inte för omgivningens påverkan att söka behandling. Det finns därför
behov av en uppsökande verksamhet med uppgift att förmå lältemedelsmissbrukarna
att söka vård. Kommittén föreslår att en organisation härför
snarast bildas på försök i Stockholm och Göteborg och förläggs i centralt belägna
lokaler med ett antal sängplatser. Verksamheten bör ha kontakt med
de öppna vårdkliniker för läkemedelsmissbrukare som upprättas i dessa städer
och med särskilda avdelningar som föreslås inrättade vid vissa psykia -

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

triska sjukhus. Detta möjliggör inläggning vid akut behov utan onödig fördröjning.
Personal bör lämpligen avdelas från fältarbetet inom social- och
barnavård och från organisationer som är verksamma på detta område (bl. a.
RFHL, Ungdomskontakten i Stockholm och Stadsmissionen). Viktigt är att
även socialpsykiatriskt erfarna läkare knyts till verksamheten. Denna bör
fungera kontinuerligt — även under veckoslut och helger — med jour dygnet
runt.

Den föreslagna organisationen skulle skapa god person- och lokalkännedom
hos den tjänstgörande personalen och förbättra möjligheten att få den
nödvändiga kontakten med klientelet. Till en sådan verksamhet skulle också
t. ex. föräldrar kunna vända sig om deras barn befinner sig i någon av de
s. k. kvartarna (tillhåll för narkotikamissbrukare). Polisen har nämligen
f. n. inte rätt att återföra missbrukare, som varken gjort sig skyldiga till
brott eller är föremål för åtgärd från barnavårdsnämnds sida.

Den uppsökande verksamheten avses gälla såväl äldre som yngre läkemedelsinissbrukare.
Tillgång till sängplatser motiveras emellertid av de äldres
behov. Denna socialmedicinska verksamhet kan bedrivas med sjukvårdsstyrelse
eller socialvårdsmyndighet som huvudman. Ett nära samarbete
mellan sjukvårdshuvudmän, socialvårdens företrädare och privata hjälporganisationer
är under alla omständigheter en nödvändig förutsättning.
Personalen kommer ej att ha befogenhet att utöva någon form av tvång.
Blir det nödvändigt att hjälpa en läkemedelsmissbrukare även mot hans
vilja måste därför, om andra möjligheter ej står till buds, läkare tillkallas,
som får föranstalta om eventuell vård.

Öppen vård

Öppen vård för läkemedelsmissbrukare kan tillgodoses vid befintliga
öppna mottagningar och polikliniker samt vid psykiatriska kliniker och
sjukhus. Vissa öppna vårdformer av väsentligen provisorisk karaktär har
skapats speciellt för narkotikamissbrukare.

Stockholms stad har genom den s. k. Stadshagspolikliniken en fristående
öppen mottagning för läkemedelsmissbrukare sedan år 1966. Vid denna har
tjänstgjort två läkare — en eftermiddag i veckan — en kurator på halvtid
samt en sjuksköterska och ett kanslibiträde på deltid. Genomsnittligt mottogs
omkring 12 patienter per månad. Av patienterna missbrukade drygt
hälften centralstimulerande medel enbart och en femtedel både centralstimulerande
och morfin eller morfinliknande ämnen. I övrigt förekom enstaka
missbrukare av lugnande medel, sömnmedel, cannabis och thinner.
Patienternas genomsnittsålder var 25—26 år.

En liknande öppen mottagning vid Sahlgrenska sjukhusets psykiatriska
klinik i Göteborg drivs sedan april 1966 en eftermiddag per vecka. De flesta
vårdsökande läkemedelsmissbrukarna vid Sahlgrenska sjukhuset behandlas
dock inte vid narkotikakliniken. De kommer ofta som jourfall under kväl -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

lar och nätter eller i övrigt då narkotikapolikliniken ej har mottagning.

Antalet patienter med läkemedelsmissbruk synes fortfarande öka i sådan
utsträckning att i vissa fall behandling ej kan ges i ordinär öppen vård utan
att detta inkräktar på vården av andra patienter. Enligt kommitténs bedömning
måste man även i fortsättningen vidta särskilda organisatoriska åtgärder.

Den öppna mottagningen kan därvid organiseras antingen fristående som
skett i Stockholm eller också i direkt anknytning till psykiatriskt sjukhus
eller psykiatrisk klinik som skett i Göteborg, övervägande skäl talar för
det sistnämnda alternativet. Därmed uppnås den samordning med den
slutna vården, som är en nödvändig förutsättning för att man snabbt skall
kunna lägga in patienter. År mottagningen fristående bör den lämpligen
ledas av läkare som är knuten till sjukhus och disponerar egna vårdplatser.

Mottagningen bör ha personal dygnet runt eller jourhänvisning. En till
sjukhus förlagd mottagning skulle lättare ha tillgång till jourhavande läkare
för akuta fall utöver de tider särskild läkarmottagning äger rum. Det är
orealistiskt att föreslå en mottagning under hela dygnet enbart för narkomanvård
annat än i Stockholm. Personalen bör förutom läkare omfatta
kurator, psykolog, sjuksköterska och kanslibiträde. Regelbunden kontakt
bör etableras med arbetsvärdens tjänstemän. Relationerna till socialvårdens
organ torde bäst tillgodoses genom att en särskild tjänsteman knyts till
verksamheten under åtminstone någon del av mottagningstiden.

Det är enligt kommittén lämpligt att verksamheten vid Stadshagspolikliniken
i Stockholm i enlighet med vad sjukvårdsstyrelsen i Stockholm
beslutat flyttas till Psykiatriska sjukhuset. Polikliniken bör organiseras
så att jourfall kan mottas dygnet runt. Narkotikapolikliniken vid Sahlgrenska
sjukhuset bör förstärkas att omfatta mottagning alla dagar under
dagtid och erhålla en kurator.

Den form av öppen vård som varit mest omstridd internationellt och även
i Sverige är förskrivning av narkotika till narkomaner.

Förskrivning av narkotika i öppen vård, s. k. ambulant förskrivning, hav
i Sverige under tidigare år förekommit i ett begränsat antal fall. Därvid har
det vanligen gällt morfinister, som trots ett stort antal vårdtillfällen på
sjukhus alltid återfallit i sitt missbruk. Dessa kroniska fall har oftast varit
socialt anpassade.

En av de läkare som f. n. förskriver narkotika med medicinalstyrelsens
särskilda medgivande påbörjade förskrivningen år 1959. I övrigt har den
nu aktuella ambulanta förskrivningen börjat under april 1965. Sammanlagt
har elva läkare deltagit i sådan förskrivning.

Kommittén anser beträffande den fortsatta ambulanta förskrivningen
av narkotika att en noggrann medicinsk utredning måste äga rum i varje
enskilt fall. Behandlingens närmaste utformning bör dessutom helst bestämmas
under en sluten vårdperiod. Kommittén erinrar om att patienter kan

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

mottas vid forskningsavdelningen vid Ulleråkers sjukhus. Den lämpliga
doseringen bör grundas bl. a. på en teknisk-diagnostisk analys. Samråd bör
vidare ske med medicinalstyrelsen.

Kommittén anser sig inte på föreliggande material kunna ta ställning till
frågan om ambulant behandling med narkotikaförskrivning helst bör ske
vid t. ex. någon sjukvårdsinrättning eller i privatpraktik. Båda formerna kan
ha sina fördelar. Om narkotikaförskrivning sker i privat praktik bör emellertid
samma läkare endast behandla ett eller några få fall. Denna begränsning
motiveras bl. a. av de särskilda krav denna vårdform ställer på individuell
och kontinuerlig (särskilt psykoterapeutisk) behandling. Läkaren bör
också hålla kontakt med psykiatrisk klinik för återkommande samråd om
fallet och för att snabbt kunna få till stånd sluten vård när sådan bedöms
erforderlig.

Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen snarast skall utarbeta anvisningar
för läkare beträffande förskrivning av beroendeframkallande läkemedel.

Sluten vård

Skapandet av öppna vårdresurser medför ett ökat behov av slutna vårdplatser.
Det bör därför råda balans mellan den öppna och den slutna vårdens
resurser. För att tillgodose detta krav måste de psykiatriska klinikerna och
sjukhusen i större utsträckning än hittills ta emot läkemedelsmissbrukare.

Kommittén förordar vidare att särskilda vårdavdelningar inrättas med
högst 10—12 patienter enligt »den lilla gruppens princip». Vissa läkemedelsmissbrukares
gruppsamhörighet kan utnyttjas positivt i psykoterapeutiskt
syfte. Det synes ej erforderligt att generellt differentiera vården
efter olika åldersgrupper. Kommittén redovisar ett detalj förslag om hur särskilda
vårdavdelningar för narkomaner bör vara utformade. Enligt detta kan
behandlingen av narkomaner lämpligen delas upp i två avsnitt. Det gäller
först att behandla intoxikationen och att så snart som möjligt och med så
små obehag som möjligt för patienten åstadkomma en avgiftning, dvs. ett
utsättande av preparatet och ett övervinnande av abstinenssymptomen. Som
regel är avgiftningen en medicinsk behandlingsprocedur av relativt okomplicerad
natur och kan klaras av på 1—3 veckor. Det andra avsnittet går ut på
att försöka lära patienten förstå vad narkomani innebär och vilka personliga
problem som kan ligga bakom narkomanins uppkomst. Denna del har sin
huvudinriktning på psykoterapi och återuppfostran. Arbetsterapi, rörelseterapi
och socioterapi spelar också viktiga roller i behandlingen. Denna del
av behandlingen är en långvarig procedur och tar som regel månader i anspråk.
Komplikationer inträffar och det är vanligt att recidiv uppstår.

Avgiftningen kan som regel ske på en vanlig intagningsavdelning där
patienten vårdas tillsammans med andra kategorier av psykiskt och nervöst
sjuka. Den psykoterapeutiska behandlingen är ofta av smärtsam natur

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år i968

och det kan vara obehagligt att konfronteras med viktiga fakta i sitt personliga
liv och med omständigheter, som har att göra med narkomanins
utveckling. Narkomaner är vana vid att lösa personliga problem och svårigheter
genom att inta medikament och med tillhjälp av dessa fly från verkligheten
och livets krav. Tendenser att upprepa detta beteende uppkommer
ideligen under behandlingens gång. Det är därför nödvändigt att ha tillgång
till en speciell avdelning som i princip skall vara låst. Den skall ha 10—12
vårdplatser samt goda utrymmen för arbetsterapi och rörelseterapi och
för sällskaplig samvaro. Gruppterapiaktivitet måste finnas. Vårdavdelningspersonalen
får aldrig understiga två personer. Under dagtid och kvällstid
bör antalet samtidigt tjänstgörande personer vara minst hälften så
många som antalet patienter på avdelningen. Psykoterapin måste vara intensiv
och ge möjligheter till dagliga samtal med läkare eller annan kvalificerad
psykoterapeut (psykolog). Det är viktigt att patienterna har ett
dagsprogram och att arbetsterapi och annan sysselsättning får inta ett stort
utrymme i dagsprogrammet. Utöver avdelningspersonalen erfordras en läkare
och en arbetsterapeut samt en sjukgymnast på deltid. Eftersom det
som regel torde röra sig om relativt unga patienter med svåra personliga och
sociala problem erfordras en avdelning för manligt klientel och en avdelning
för kvinnligt. Specialavdelningar torde därför inte kunna ifrågakomma annat
än på sjukhus i storstäder eller i områden med stor tätbebyggelse.

Behandlingsprogrammets syfte är att vänja patienterna av med att överhuvudtaget
använda läkemedel för att lösa sina personliga och sociala problem,
att stärka patienternas personliga resurser, att åstadkomma ordinära
sociala relationer och en god arbetsförmåga.

Kommittén ansluter sig till detalj för slaget men anser att det bör kunna
finnas avdelningar för vård av såväl manliga som kvinnliga patienter.

Kommittén förordar sådana avdelningar i anslutning till Långbro och
Beckomberga sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala och Lillhagens
sjukhus i Göteborg. En sådan avdelning bör vidare förberedas i
Lund—Malmö-regionen. Vidare ställer Stockholms stads sjukvårdsförvaltning
två vårdavdelningar med tillsammans 21 platser till förfogande vid
Psykiatriska sjukhuset (numera Rålambshovs sjukhus) i Stockholm.

En annan möjlighet att relativt snabbt öka vårdresurserna inom stockholmsområdet
synes alkoholkliniken vid karolinska sjukhuset erbjuda
som inte har alla vårdplatser belagda. Om alkoholklinikens resurser helt
tas i anspråk bör vårdplatser reserveras för sådana läkemedelsmissbrukare
som det är möjligt att behandla på öppen klinik. Enstaka läkemedelsmissbrukare
har hittills kunnat mottas för behandling jämte ett antal patienter
som varit såväl alkohol- som läkemedelsmissbrukare. Att institutionen för
teoretisk alkoholforskning är inrymd i samma byggnad erbjuder stora
fördelar genom denna institutions materiella och personella resurser i fråga
om farmakologisk och toxikologisk forskning.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Beträffande frågan om invärtes medicinsk intensivvård framhåller kommittén
att under senare år ett allt större antal akuta och svåra förgiftningsfall
ofta i medvetslöst tillstånd införts till kroppssjukhusen i storstadsregionerna.
Årligen införs ca 1 000 sådana fall till Södersjukhuset i Stockholm.
Av dessa kräver ca 250 vård på medicinsk intensivvårdsavdelning.

Under avgiftningen uppstår ofta komplikationer i kärl- och nervsystem
samt andningsvägar. Vården kräver att vätskebalans och njurfunktion följs
kontinuerligt. Komplikationer kan också lätt inträffa genom liggsår, sårskador
och infektioner efter sprutstick.

Ur psykiatrisk synpunkt uppstår svårigheter bl. a. genom patientens
abstinensoro samt p. g. a. hans relationer till anhöriga. Härtill kommer problem
med kontroll över medicinering. Som en lösning av dessa kombinerade
vårdproblem är det önskvärt att före en eventuell längre psykiatrisk behandlingsperiod
inskjuta en vårdtid om två till tre veckor på en kombinerad
medicinsk-psykiatrisk intensivvårdsavdelning. De viktigaste kraven på en
sådan avdelning torde vara, att den i tillräcklig omfattning förses med
psykiatrisk-somatiskt tränad vårdpersonal, tekniska hjälpmedel samt isoleringsmöjligheter.

Ett särskilt problem är epidemisjukvården för de läkemedelsmissbrukare
med hepatit (gulsot) som ofta stör disciplinen vid olika vårdavdelningar
och därför som regel endast bereds öppen vård vid Roslagstulls sjukhus i
Stockholm och vid Göteborgs infektionssjukhus. Kommittén föreslår att
slutna vårdavdelningar ordnas inom epidemisjukvården och den psykiatriska
vården. I Stockholm bör en särskild avdelning för läkemedelsmissbrukare
inrättas vid ett infektionssjukhus, som i viss utsträckning förses
med sjukvårdspersonal med erfarenhet av psykiatrisk vård. Vidare bör
inom den psykiatriska sjukvården skapas isoleringsmöjligheter. Risken
för smittspridning kan betraktas som mycket ringa. Roslagstulls sjukhus
bör erbjuda goda möjligheter för den förstnämnda vårdformen, som erbjuder
bäst möjligheter för en systematiskt genomförd behandling med kontroll
av leverfunktion etc. Vissa lokaler vid sjukhuset, som nu disponeras av
hälsovårdsnämnden, torde kunna friställas för angivna vård.

I Göteborg synes antalet hepatitfall visserligen vara stort, men likväl ej
motivera en särskild avdelning vid infektionssjukhuset. Vården av hepatitfall
i Göteborg bör tills vidare förläggas till den psykiatriska sjukvården.
Göteborgs stads sjukvårdsstyrelse bör efter samråd med berörda läkare
skapa förutsättningar för en sluten hepatitvård.

I fråga om det önskvärda i att skapa en fristående sjukvårdsinrättning
motsvarande Statens Klinikk for Narkomane i Norge också i Sverige har
kommittén funnit den norska kliniken utformad på ett sätt som åskådligt
illustrerar de positiva argumenten för en sådan institution. Den ligger i
ett litet samhälle, där det är lätt att vidmakthålla en drogfri miljö och där
invånarna visat en positiv attityd till verksamheten vid sjukhuset. Vissa

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

nackdelar synes emellertid vara förenade med klinikens placering och utformning.
En stor del av patienterna återvänder efter vårdtiden till Oslo
och avståndet försvårar då möjligheterna att bedriva eftervård. Då det endast
finns 2—3 läkare vid kliniken betyder varje sjukdomsfall en stark
påfrestning på vårdorganisationen. En anknytning till ett större sjukhus
skulle enligt kommitténs mening för svenskt vidkommande underlätta personalförsörjningen
i en motsvarande situation.

Kommittén framhåller vidare att speciella vårdorganisationer som alkoholistvården,
TBC-sanatorierna etc. efter ett inledningsskede tilldelats relativt
mindre resurser än sjukvården i övrigt och därmed kommit att få
problem med bl. a. personalrekrytering.

Kommittén avråder därför från ett fristående narkomansjukhus. Specialinstitutionens
fördelar — bl. a. möjlighet till fördjupad kunskap om vårdområdet
och till inrättande av särskilt anpassade vårdrutiner — kan vinnas
genom sådana specialavdelningar som kommittén förordat.

Eftervård

Eftervård har hittills inte kunnat beredas i tillräcklig utsträckning inom
ramen för befintlig psykiatrisk öppenvårdsverksamhet och man har prövat
olika utvägar, inte sällan av provisorisk karaktär. Det har därvid varit svårt
att få vårdnadshavare och institutioner att acceptera mer än en eller två patienter
samtidigt. De särskilda sjukhusavdelningarna för vård av läkemedelsmissbrukare
bör därför kombineras med utskrivningshem i storstadsområdena
som övergångsalternativ för patienter, som ännu ej kunnat rehabiliteras
helt, men som klarar t. ex. arbete eller utbildning. Utskrivningshemmen
bör vara underställda vederbörande vårdavdelningar. På hemmet
skall patienten ha möjlighet att fortsätta påbörjad terapi. Det kritiska steget
för patienten från sluten vård till självständighet blir därigenom mindre
abrupt, och när återfall eller andra komplikationer inträffar kan patienten
snabbt erhålla vård vid avdelningen.

Återanpassningen försvåras av de dåliga bostadsförhållanden som ofta
blir en följd av mer långvarigt läkemedelsmissbruk. Kommittén anser därför
att inackorderingshem bör anordnas liksom inom nykterhetsvården. Som
förutsättning för vistelse vid hemmet bör gälla, att patienten har ordnat
arbete. Vistelsen bör vara helt frivillig. En skyddad miljö bör beredas mindre
avancerade fall under en övergångstid. Något hem bör utnyttjas för en mera
långvarig placering. Verksamheten bör lämpligen stå under överinseende
av överläkaren för psykiatrisk vårdenhet. Regelbundna besök bör ske av
läkare eller föreståndarinna.

Kommittén föreslår att de socialvårdande myndigheterna i Stockholm och
Göteborg försöksvis anordnar inackorderingshem för läkemedelsmissbrukare
enligt samma principer som för hem för alkoholmissbrukare.

En särställning intar de enskilda hjälporganisationer som fristående från

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

myndigheter och sjukvårdsinstitutioner har särskilda förutsättningar att
bedriva uppsökande och vårdmotiverande verksamhet. Den viktigaste organisationen
på detta område är RFHL, som har sin verksamhet främst i
Stockholm.

Kommittén föreslår ett reservationsanslag av 300 000 kr. till stöd för
det i olika former bedrivna frivilliga hj älparbetet.

Konvalescentvård har under år 1966 ägt rum vid Lunds stiftsgård i Båstad
och givit värdefulla erfarenheter. Anläggningen, som kan ta emot ett
70-tal gäster, har tillgång till sällskapsrum, bibliotek, konferensrum och
kapell. I samråd med RFHL har där bedrivits en viss försöksverksamhet
med narkomaner sedan våren 1966. Detta innebär att högst tre narkomaner
samtidigt (hittills sammanlagt elva) kunnat erbjudas vistelse i »drogfri»
miljö tillsammans med friska människor.

Verksamheten har hittills skett utan ekonomiskt stöd från samhället. För
att möjliggöra en sådan utbyggnad och skapa förutsättningar för liknande
verksamhet på andra orter erfordras särskilda medel. Kommittén föreslår
ett reservationsanslag av 500 000 kr. för angivna verksamhet.

Särskilda åtgärder för unga missbrukare

Barnavårdslagen ålägger barnavårdsnämnd att ingripa och föranstalta
om vård för ungdomar under 21 år som är hemfallna åt läkemedelsmissbruk.
Läkemedelsmissbruk hos unga är så gott som undantagslöst att betrakta
som ett bland andra symptom på psykiska och sociala störningar
hos individen och har vidare i regel inte kommit att så genomsyra personligheten
som hos äldre missbrukare. De väsentliga faktorerna för uppkomsten
av missbruket — miljöfaktorer och eventuella särdrag i personligheten
— ar annu möjliga att urskilja. Dessa fall liknar — frånsett missbruket —
vissa andra patientkategorier inom den barnpsykiatriska sektorn.

o Vld vården av psykiska störningar hos de unga är i än högre grad än vid
vården av vuxna ett intimt samarbete nödvändigt mellan den psykiatriska
sektorn och socialvården. Detta innebär att den psykiatriska behandlingen
i många fall inte kan genomföras utan sociala åtgärder för att fullfölja
rehabiliteringen, bl. a. i form av placering i fosterhem, behandlingshem,
ungdomshem eller ungdomsvårdsskola.

Bristen på adekvat vård är f. n. mycket kännbar. Framför allt saknas
vårdformer med tillräckligt stark integration av medicinska och sociala
resurser. De barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna har kunnat utnyttjas
i begränsad omfattning. Ungdomsvårdsskolornas resurser har under
senare år utbyggts för att bättre tillgodose vårdbehovet för alkoholoch
läkemedelsmissbrukare. Under hösten 1966 öppnades sålunda en speciell
sjuk- och behandlingsavdelning vid Ryagårdens yrkesskola för flickor.
Liknande avdelningar på yrkesskolor för pojkar färdigställs vid Råby,
Bärby och Fagared. För att få till stånd en bättre samordning mellan ung -

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

domsvårdsskola och psykiatrisk vård har under det sista året ett antal
kombinerade läkartjänster inrättats. Kommittén anser att villkoret för att
största möjliga kontinuitet skall kunna åstadkommas i vården är att den
första bedömningen blir så kvalificerad att man i görligaste mån kan undvika
senare omplaceringar. Denna bedömning bör ske vid någon specialinstitution,
med tillgång till olika former av expertis. Kommittén föreslår
ett särskilt diagnostiserande och fördelande organ under barnavårdsnämnden
i Stockholm. En sådan vårdcentral bör i likhet med Maria ungdomspoliklinik
för alkoholmissbrukare kunna ta hand om akutfall och bör ha
tillgång till sängplatser och jourverksamhet. Efter en kvalificerad preliminär
bedömning av fallen bör man väcka intresse för vård och genom samarbete
med medicinska och sociala vårdinstitutioner snabbt föra över vederbörande
till den lämpligaste vårdformen.

Vårdcentralen bör förläggas i anslutning till Maria ungdomspoliklinik för
att möjliggöra viss assistans därifrån. Personalen bör i ett inledningsskede
förslagsvis bestå av ungdomspsykiater på deltid med kvalifikation som
biträdande överläkare, psykolog på halvtid, kurator, kontaktman i barnavårdsnämnden
och två sjuksköterskor. Ett nära samarbete bör förekomma
med den uppsökande verksamhet som kommittén föreslagit.

Efter genomgång vid vårdcentralen bör lätta fall med kortvarigt eller
episodiskt missbruk kunna skötas i öppen vård. I vissa fall kan dock även
sluten vård vara nödvändig. Behandlingsformerna vid de barnpsykiatriska
klinikerna och rådgivningscentralerna inom den psykiska barna- och ungdomsvården
(PBU) torde här vara adekvata. Övriga fall bör i huvudsak
vårdas på institution som utformas efter läkemedelsmissbrukets typ samt
graden och arten av asocialitet och bakomliggande psykisk störning.

Majoriteten av läkemedelsmissbrukande ungdomar torde ha asociala
störningar och långvariga missanpassningssymptom redan före missbrukets
debut. Detta har gjort det svårt att vårda mer än en eller två sådana
ungdomar åt gången på en konventionellt utformad avdelning. Värden a\
dessa ungdomar kräver rikliga medicinskt-psykiatriska och sociala resurser.

Gruppen ungdomar med allvarligt läkemedelsmissbruk men med intet
eller obetydligt asocialt agerande är relativt liten. För dessa fall är det
lämpligt med vård på barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. I vissa fall är
också vård på psykiatriskt sjukhus lämplig. Sådana kliniker för barn och
ungdom finns sedan 1966 vid S:t Lars, Ulleråkers och Långbro sjukhus.
Kommittén anser det nödvändigt att ett antal platser vid dessa psykiatriska
specialkliniker för barn och ungdom öppnas för unga läkemedelsmissbrukare.
Detta måste ske i samråd med sjukhusen. Kommittén föreslår att
vid varje sådan klinik inrättas en biträdande överläkartjänst för vård
av dessa patienter.

Enligt kommittén bör vidare ungdomshemmen förstärkas med bl. a. me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 51

dicinska resurser för att ungdomarna skall kunna vårdas på ett adekvat
sätt och kontinuitet i vården skapas. En lösning torde vara att skapa kommunala
ungdomsvårdsskoleliknande institutioner, som skett i Stockholm.

De äldsta inom ungdomsvårdsgruppen, där ett mycket gravt missbruk
dominerar symptombilden, torde få vårdas på mindre avdelning om ca
10 12 platser inom den psykiatriska sjukvårdens ram.

Nykterhetsvård

Alkoholmissbrukarnas samtidiga läkemedelsmissbruk synes endast mera
sällan avse narkotika utan snarare lugnande och sövande medel av olika
typ. Vissa av dessa medel förstärker eller förändrar alkoholeffekten, och
härav uppstår ibland livshotande förgiftningar och andra skadeverkningar.

Kommittén framhåller, att det är nödvändigt med en annan form av
omhändertagande av berusade än införande till polisarrest. Särskilt då
det gäller personer som är påverkade av läkemedel, eventuellt i kombination
med alkohol, bör tillståndet diagnostiseras av läkare.

Alkoholistvården har under senare tid erhållit bättre möjligheter att
sörja för den mer långvariga vården av biandmissbrukare därigenom att
läkare vid vissa psykiatriska sjukhuskliniker tillika är läkare vid närbelägen
alkoholistanstalt.

Kriminalvård

Möjligheterna inom kriminalvården att vårda läkemedelsmissbrukare är
f. n. begränsade. En awänjning av narkomaner på fångvårdsanstalternas
sjukavdelningar motverkas av insmuggling av läkemedel sedan utskrivning
skett från sjukavdelning.

Den törsta åtgärden är att söka förhindra insmugglingen. Olika omständigheter
bidrar till att försvåra denna strävan. En mer rigorös kontroll av
internerna och avspärrning av anstalterna kan komma att stå i strid med
viktiga principer för en human kriminalvård. Särskilda problem erbjuder
bl. a. besök och permissioner samt bevakning av interner som arbetar
utanför anstaltsmurarna. Kommittén förordar speciella åtgärder för de
svårare missbrukarna snarare än generella restriktioner för besök etc.
Genom att sammanföra sådana interner till en eller ett fåtal anstalter skulle
förutsättningar kunna skapas för en förstärkt medicinsk vård av dessa interner.
Kommittén föreslår att behandlingen vid ifrågavarande anstalt
eller anstalter förstärks genom särskilda kliniska psykologer med uppgift
att bedriva terapiverksamhet under vederbörande räjongpsykiaters överinseende.
Såväl den öppna som den slutna medicinska vården för läkemedelsmissbrukare
i allmänhet bör sta till förfogande också vid vården
av frivårdens missbrukare, övervakningsuppdrag bör ges åt tjänstemän
inom den fria kriminalvården i stället för till frivilliga övervakare.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

Vidare bör Skyddsvärnets läkarmottagningar förstärkas med hänsyn såväl
till det ökande antalet läkemedelsmissbrukare som till möjligheten
att här uppnå ett nära samarbete mellan medicinsk och social vård.

Behovet av såväl inackorderingshem i storstäderna som konvalescenthem
i landsorten i lämplig, narkotikafri miljö är stort när det gäller de bostadslösa
och mer socialt nergångna bland missbrukarna. De kriminella bland
dessa befinner sig ofta i särskilt svårt läge och stora ansträngningar måste
göras från sjukvårdande och sociala myndigheter i samverkan för att ge
effektiv hjälp. Kriminalvårdsstyrelsen bör överväga att anordna särskilda
inackorderings- och konvalescenthem för de läkemedelsmissbrukare som
står under övervakning.

Remissyttrandena

I de allmänna synpunkterna på kommitténs förslag anses
kartläggningen av läkemedelsmissbruket kunna utgöra tillräckligt underlag
för principiella bedömningar och förslag. Starkt betonas nödvändigheten
av ytterligare forskning och undersökningar för att mera i detalj
kartlägga missbruket. Det påpekas att missbruket uppenbarligen är under
ökning, förändras till sin karaktär och utbreder sig inom allt lägre åldersgrupper.
Därför är det nödvändigt att problemen studeras fortlöpande för
att man skall få fram tendensen i utvecklingen.

Åtgärder som avser att förebygga missbruk, vård på ett tidigt stadium,
samordning och samarbete mellan olika sjukvårds- och socialvårdsorgan
anges allmänt som det man främst måste inrikta sig på. Den framtida
gemensamma centrala förvaltningen för medicinal- och socialvård antas
komma att underlätta den nödvändiga samordningen. Från flera håll påpekas
också att fortsatta ansträngningar att ge effektiv vård måste bygga
på ökad verksamhet inom berörda forsknings- och utbildningsområden.

En viss kritik mot kommitténs förslag anförs av kriminalvårdsstyrelsen
och Sveriges psykologförbund som saknar en undersökning av
orsakssammanhangen bakom missbruket. Kriminalvårdsstyrelsen och flera
andra remissinstanser anmärker också på att kommittén förbigått internationella
framsteg och erfarenheter.

Riksförbundet mot alkoholmissbruk anser att den sociala sidan av vårdområdet
behandlats styvmoderligt av kommittén. Om en särskild tvångslagstiftning
för läkemedelsmissbrukare avvisas blir behovet av en kraftigt
utbyggd social vårdapparat än mer flagrant. Storstädernas socialvård måste
ges resurser för snabba åtgärder, och ett fortsatt och utbyggt stöd måste
ges åt enskilda hjälporganisationer.

Rikspolisstyrelsen anser det vara en brist att kommittén inte föreslagit
särskild lagstiftning för den sociala vården för läkemedelsmissbrukare som
inte kan bli effektiv enbart med stöd av socialhjälpslagen.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Kommitténs definition er av läkemedelsmissbruk, narkotikamissbruk,
narkomani etc. godtas av de flesta remissinstanserna och anses vara
praktiskt ändamålsenliga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärker dock att definitionerna
kan bli för snäva och anser att begreppsbestämningarna bör ytterligare
övervägas.

Tanken att vissa preparat, framför allt cannabis, skulle
vara så ofarliga att det kunde övervägas att frisläppa dem, avvisas
bestämt av medicinska fakulteten i Uppsala, som hänvisar till att främst
den indiska varianten bevisligen kan framkalla psykotiska reaktioner.
Samtliga delar av världen vars befolkning under århundraden haft tillgång
till dessa medel har funnit skäl att starkt bekämpa detta bruk.

Medicinska fakulteten i Lund anför att man vet föga om hur farligt
marihuana egentligen är och hur stor del av den rimligen rätt vida populationen
marihuanamissbrukare och -brukare som utvecklar en narkomani.

Kommitténs förslag att statens rättskemiska laboratoriums kemiska avdelning
skall tjäna som referenslaboratorium vid diagnoser tillstyrks
av de instanser som berört frågan med undantag av Uppsala läns landstings
sjukvårdsstyrelse, som finner det anmärkningsvärt att kommittén
vill centralisera narkotikaanalyserna till laboratoriet. Den metodforskning
som pågår vid Ulleråkers sjukhus bör kraftigt stödjas.

I fråga om registrering och central bearbetning av
recept bestrider ingen av remissinstanserna kommitténs slutsats att
läkarna numera i stort sett iakttar erforderlig uppmärksamhet vid förskrivning
av narkotiska preparat.

Drätselkammaren i Malmö framhåller att barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden
understryker vikten av väsentligt bättre kontroll och större
restriktivitet vid förskrivning av andra beroendeframkallande medel.
Svenska läkaresällskapet anser att ansvarskännande läkare i dag torde
vara fullt medvetna om hithörande problem och ålägga sig stor restriktivitet.
Allteftersom nya problem på detta område och nya läkemedel med
missbruksrisk uppträder, torde en sakligt och vetenskapligt grundad information
till läkarna vara det bästa sättet att länka in den medicinska användningen
på önskvärda banor.

Ett antal instanser ifrågasätter om värdet av en receptregistrering står
i rimligt förhållande till de kostnader och det arbete som registreringen
kräver. Hit hör t. ex. rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, styrelsen för
Sveriges advokatsamfund och Farmacevtiska föreningen.

Föreningen Sveriges drogliandlare finner att syftet skulle kunna nås med
betydligt enklare medel eftersom grosshandeln sedan några år tillbaka
medverkar med tillhandahållandet av en komplett månadsstatistik över försäljningen
av samtliga läkemedel. Myndigheterna borde genom förhand -

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

lingar med AB Läkemedelsstatistik och dess intressenter kunna erhålla
önskvärda upplysningar.

Apotekarsocietetens direktion anser inget av kommitténs argument för
en receptregistrering vara tillräckligt bärande ens för att motivera en dyrbar
försöksverksamhet. Direktionen föreslår i stället att det klart utsägs
att apotekstöreståndare har rätt att till länsläkare inrapportera när en
patient erhåller beroendeframkallande medel från flera läkare i onormalt
stora mängder. I kombination med upprepade uppmaningar från medicinalstyrelsen
till läkarna att iaktta restriktivitet vid förskrivning av här
aktuella medel torde önskade resultat kunna uppnås utan nämnvärda kostnader.
Eftersom de vanliga apoteken f. n. till övervägande del har kontantför
sälj ning minskar detta fördelarna av ADB-behandling av recepten. Ett
införande av registrering av varje enskilt recept skulle medföra mycket
avsevärda investeringar och lönekostnader både på apoteken och i den
central, där data skulle samlas och bearbetas. Följden skulle bli stigande
läkemedelspriser. Fylleristraffutredningen anser kommitténs förslag alltför
lösligt skisserat och föreslår att frågan ytterligare utreds innan försöksverksamhet
startas. Liknande synpunkter framhålls av Sveriges industriförbund.

Vissa remissinstanser finner fördelarna överväga nackdelarna eller att
fördelarna är uppenbara. Överåklagaren i Malmö åklagar distrikt anser registreringens
huvudsyfte vara att ge värdefulla informationer om läkarnas
förskrivningsvanor och patienters förbrukningsvanor, vilket skulle göra
det möjligt för myndigheterna att kontrollera och inskrida mot missförhållanden
inom läkemedelskonsumtionen. Socialstyrelsen anser en centralt
upplagd receptkontroll vara ett värdefullt hjälpmedel i strävandena
att kartlägga narkotikaförbrukningen samt minska riskerna för läkarna
att genom bristande information om patienten skapa eller vidmakthålla
ett missbruk. Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker försöksverksamhet och
påpekar att månget läkemedelsmissbruk uppkommit genom att patienten
vant sig vid ett läkemedel som från början var avsett att hjälpa honom över
en sjukdomsperiod. Svenska stadsförbundet anser att förslaget snarast bör
realiseras eftersom det förutom kontroll av läkemedelsmissbruk även tillgodoser
andra behov och ger värdefull information om läkemedelskonsumtionen
i allmänhet. Svenska landstingsförbundet finner av samma skäl förslaget
välbetänkt. Svenska läkaresällskapet anser att ett registreringssystem
som ger möjlighet att följa såväl förskrivningsvanor i stort som enskilda
läkares preparatval och enskilda patienters läkemedelskonsumtion kan innebära
stora fördelar.

Statens vägverk önskar central registrering av missbrukare för att man
därigenom skall få ytterligare underlag för utfärdande av lämplighetsintyg
för körkort. Stadskollegiet i Hälsingborg anser det vara av uppenbart värde

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

för läkare att från ett centralt register kunna inhämta upplysningar som
i det enskilda fallet är nödvändiga.

Länsläkaren i Göteborgs och Bohus län anser att en central registrering
troligen kommer att fungera långsammare än det lokala rapportsystem
som redan finns i hans län.

Vikten av utökning av tullväsendets och polisens
resurser understryks av rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län.

Generaltullstyrelsen framhåller att styrelsen övervägt alla tänkbara mått
och steg för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika.

Fylleristraff utredning en förordar en kraftig upprustning av den uppspårande
verksamhet som tullen och polisen driver.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker vikten av att polisens personalförstärkningar
görs så stora, att de möjliggör en verkligt effektiv insats
samt framhåller att även städerna Hälsingborg, Trelleborg och Landskrona
är stora inkörsportar från kontinenten.

I flera yttranden — bl. a. av rikspolisstyrelsen — efterlyses en klar
ansvarsfördelning mellan tullens och polisens arbetsuppgifter.

Överståthållarämbetet och polismästaren i Stockholm uttalar farhågor
beträffande kommitténs förslag om uppdelning av spaningsinsatserna på
skilda organ. Den personella förstärkning, som enligt förslaget skall
tilldelas tullen — med undantag för interna kontaktorgan mellan tull och
polis — bör överföras till polisen.

Tvångsvis anordnad vård kan enligt socialstyrelsens mening
inte undvaras för de svårt nedgångna. Sluten vård måste tillämpas restriktivt
och så snart som möjligt — liksom inom nykterhetsvården — avbrytas
av försöksutskrivning. Läkarnas bedömningsgrunder vid tillämpningav
lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall är skiftande
och mycket tyder på att ett förtydligande av lagen kan bli erforderligt.
I likhet med flera andra instanser delar socialstyrelsen kommitténs uppfattning
att det ej är lämpligt att utvidga nykterhetsvårdslagens bestämmelser
om tvångsintagning till att avse även läkemedelsmissbrukare.

Överståthållarämbetet ifrågasätter om inte kommittén underskattat svårigheterna
att beträffande det äldre klientelet med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall åstadkomma nödig vård mot
vederbörandes vilja. Större rättssäkerhetsgarantier borde finnas än de som
denna lag erbjuder. Man bör dock tills vidare avvakta utvecklingen av lagens
tillämpning på narkotikamissbrukare. Liknande synpunkter återkommer
i flera av yttrandena. Tveksamhet huruvida den nämnda lagen ger
tillräckliga tvångsmöjligheter anförs också av Stockholms läns landstings
förvaltningsutskott och Sveriges läkarförbund.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

En vård som sätts in på ett tidigt stadium anser Rikspolisstyrelsen
vara ett av de verksammaste medlen. En snabb och tillräcklig utbyggnad
av vårdresurserna är ofrånkomlig om inte vården av läkemedelsmissbrukare
skall ske på bekostnad av vård för övriga psykiskt sjuka. Styrelsen
ifrågasätter om den av kommittén föreslagna utbyggnaden är realistisk
och tillräcklig.

Även fylleristraffutredningen framhåller vikten av att man på ett så tidigt
stadium som möjligt fångar upp ansatser till narkotikamissbruk och
bryter en hotande utveckling.

I fråga om en avvägning av vårdbehov och resurser anmärker
medicinska fakulteten i Uppsala att kommitténs förslag inte innebär någon
som helst utökning av de rent materiella resurserna för den redan så hårt
trängda psykiatrin. Den satsning som görs på vården av toxikomaner måste
gå ut över andra patientkategorier. Läget är emellertid så oroande att det
måhända är rimligt att ge en viss prioritering åt det aktuella klientelet. Men
detta får inte medföra att övriga vårdområden inom psykiatrin inom den
närmaste tiden kommer att behandlas med större njugghet.

överståthållarämbetet och Stockholms stadskollegium hänvisar till att
Stockholms stad bl. a. beslutat inrätta speciella vårdavdelningar vid Psykiatriska
sjukhuset. I den mån man från stadens sida är tveksam särskilt
när det gäller inrättande av specialavdelningar vid Långbro och Beckomberga
sjukhus har detta grundats på att en avvägning mellan olika vårdbehov
måste företas och att utbyggnaden lämpligen måste ske successivt
med beaktande av de efter hand vunna erfarenheterna av redan beslutad utbyggnad.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län anför att kommittén för Göteborgs
del underskattat behovet av vårdresurser och överskattat möjligheterna
att inom nuvarande organisationsram realisera kommitténs förslag.

Medicinska fakulteten i Göteborg påpekar att kommitténs förslag inte
innebär tillkomsten av en enda ny vårdplats, om man bortser från de eventuellt
tillkommande platserna på inackorderings- och utskrivningshem. Problemet
med en olidlig inbördes konkurrens mellan olika vårdbehövande
kvarstår därför oförändrat.

I samordningsfrågan anser länsstyrelsen i Stockholms län att
en råd frågor kvarstår obesvarade beträffande integration mellan förebyggande
och behandlande verksamhet liksom i fråga om samordning
mellan olika samhällsorgan. Det är i varje fall beträffande storstadsregionerna
tveksamt om man kan astadkomma ett effektivt fältarbete utan att skapa
en samordnande central för all narkomanvård.

Flera remissinstanser framhåller att behovet av en gemensam social vårdlagstiftning
undan för undan blir starkare när kraven på integration och
samordning mellan olika vårdformer ökar.

Svenska stadsförbundet framhåller att en upprustning av de medicinska

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 57

vårdmöjligheterna kräver en motsvarande utvidgning av de sociala organens
resurser.

Sveriges läkarförbund anför att läkemedelsmissbruket bryter igenom alla
de gränser som sedan gammalt skiljer olika vårdområden. Den psykiatriska
vården torde inte bli effektiv om inte en långt gående samordning med de
socialvårdande och kriminalvårdande myndigheterna kan uppnås. Den nya
socialstyrelsen borde ha de naturliga förutsättningarna för en sådan kvalificerad
samverkan och för att stimulera till forskning.

Uppfattningen att eu fristående vårdorganisation vid sidan av den egentliga
sjukvården ej är lämplig delas av flertalet remissinstanser.

Kriminalvårdsstyrelsen anser en samordning mellan nykterhetsvård och
narkomanvård önskvärd för att lösa problem med övergångsformer av de
båda slagen av missbruk. De föreslagna ökade resurserna skulle kunna väl
utnyttjas inom ramen för en sådan ordning utan att utesluta den psykiatriska
sjukvårdens resurser.

En sådan samordning även i fråga om forskningsresurserna förordas
också av statens medicinska forskningsråd.

Samarbetsorganet för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten finner likaledes
en sådan samordning innebära många fördelar men ansluter sig till
kommitténs förslag eftersom en reform skulle kräva ingående överväganden
och det i dagens läge främst gäller att vidta snabba åtgärder.

Rättspsykiatriska föreningen anser att om kommitténs förslag till straffskärpning
genomförs kommer detta att avsevärt påverka arbetsbelastningen
för de rättspsykiatrisk verksamma läkarna. En snabb upprustning och
utbyggnad av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är nödvändig.

Beträffande vårdorganisationen anses kommitténs förslag om
uppsökande verksamhet i Stockholm och Göteborg välmotiverat och önskvärt
att genomföra så snart som möjligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vill kraftigt understryka betydelsen
av en sådan verksamhet för Göteborgs del. Socialvårdsnämnderna är väl
lämpade att organisera verksamheten.

Medicinska fakulteten i Lund och länsstyrelsen i Malmöhus län anför att
även i Malmö ökat missbruk kan förutsättas och att det antagligen finns ett
rätt avsevärt dolt missbruk. Uppsökande verksamhet bör finnas också i
Malmö.

Svenska kommunförbundet påpekar att frågan kvarstår hur framför allt
uppsökande verksamhet och eftervård skall ordnas på mindre orter.

Medicinska fakulteten i Uppsala tar liksom kommittén helt avstånd från
en liberal förskrivning av underhållsdoser för självadministration. I princip
bör i första hand alltid avgiftning och rehabilitering prövas. En avvänjningsprocedur
bör enligt fakultetens mening i regel omfatta en vårdperiod
på ca tre månader.

Uppsala läns landstings sjukvårdsstyrelse åberopar de försök som gjorts

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vid Ulleråkers sjukhus, där metadonbehandling av avancerade morfinister
redan är i gång. Beträffande missbrukare av preludin och liknande medel
finns planer för en social-psykiatrislc forskning och det är angeläget att
denna får stöd av statsmedel.

RFHL anser att den ambnlanta förskrivningen av narkotika bör fortgå
nnder tillsyn av en central nämnd inom medicinalstyrelsen.

I diskussionen om öppen och sluten vård anser socialstyrelsen att det är
mycket svårt eller rent av omöjligt att i enbart öppen vård avvänja den som
en gång blivit hårt bunden vid missbruket, öppen vård bör dock alltid
prövas så långt utsikter finns att på den vägen komma till rätta med
problemen. Den primära behandlingen är en rent medicinsk angelägenhet.
Sjukvårdsanstalternas resurser är f. n. helt otillräckliga. I storstäderna
behövs åtminstone någon avdelning för gruppterapi och annan verksamhet
för att få patienternas medverkan till avvänj ning och för deras återgångtill
arbetslivet.

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anser det svårt att sköta
fler än 6—8 patienter på varje sluten avdelning.

Göteborgs sjukvårdsstyrelse framhåller i fråga om vården av hepatit hos
narkomaner att förslaget för Göteborgs del skulle innebära att ett antal av de
redan alltför få psykiatriska vårdplatserna förvandlas till infektionssjukvårdsplatser.
Sjukvårdsstyrelsen föreslår i stället en särskild avdelning på
infektionssj ukhuset.

Vad gäller eftervården anser socialstyrelsen att vård på inackorderingshem
ofta är en omistlig tillgång i återanpassningen. Inackorderingshem för
narkomaner behövs tills vidare endast för storstädernas klientel. De böi
få samma huvudman som de sjukvårdande institutionerna.

Stockholms stads nykterhetsnämnd anser det önskvärt att inackorderingsoch
utskrivningshemmen blir tillgängliga även för sådana missbrukare som
inte dessförinnan behövt sluten vård.

Svensk sjuksköterskeförening anser att inackorderingshemmen bör stå
under överinseende av läkare vid en psykiatrisk vårdenhet.

Barnavårdsnämnden i Malmö anför att platsbehovet för missbrukare med
ordnat arbete är ganska begränsat. Ett inackorderingshem bör ges sådana
resurser att det kan ta emot även dem som har ganska svåra problem med
sin arbetsanpassning.

RFHL understryker vikten av tillräckliga ekonomiska resurser för eftervård.
Verksamheten bör organiseras av de enskilda landstingen men med
statliga anslag eftersom belastningen blir varierande för olika delar av
landet. Förbundet anser att möjligheterna till rehabilitering i enskilda
familjehem måste utvidgas. Skyddade arbetsplatser bör ordnas för patienterna
med statligt ekonomiskt stöd till arbetsgivarna.

Socialnämnden i Stockholm framhåller att problemet med att personer med
samma svårigheter förs samman innebär inte bara chansen att de positivt

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 59

skall påverka varandra utan också en troligen avsevärd risk för negativ påverkan
med återfall som följd. Därför skulle det vara värdefullt att i vissa fall
ha möjlighet till placering vid enskilda konvalescent- och vilohem med en i
övrigt narkomanfri miljö.

Sveriges socionomförbund anför att en för patienten attraktiv eftervård
måste kunna erbjudas i fråga om materiell hjälp, arbetsvårdande åtgärder,
arbetsanskaffning m. m.

Socialstyrelsen framhåller att en del fall så småningom får karaktären av
långtidsfall. Frågan huruvida man i dessa fall skall tillämpa ambulant
förskrivning eller långtidsvård i skyddad verksamhet bör ankomma på resp.
läkare. Socialstyrelsen tillstyrker ett tilläggsanslag på 300 000 kr. enbart för
narkotikaklientelet. Anslaget bör disponeras för stöd till föreningar av personer
som varit läkemedelsmissbrukare och för ökad aktivitet i syfte att
utvidga sådan verksamhet.

För vården av unga läkemedelsmissbrukare anser socialstyrelsen det nöd^ndigt
med en förstärkning av ungdomsvårdsskolornas medicinska resurser,
ytterligare inackorderingshem, utökning av antalet rådgivningscentraler
samt uppsökande verksamhet. Beträffande ambulant förskrivning
bor det ankomma på sjukvårdsanstalternas och ungdomsvårdsskolornas
läkare att fritt pröva de metoder som de ur medicinsk synpunkt anser lämpliga.

Skolöverstyrelsen framhåller att de undersökningar som SO företar kan
komma att visa att vårdbehovet såväl inom öppen som sluten vård för skolungdom
kan bli större än det av kommittén beräknade.

Styresmannen för Lillhagens sjukhus framhåller att det är lika nödvändigt
att bereda barn och ungdom i den västsvenska regionen vård vid
psykiatriska specialsjukhus som att reservera platser vid S:t Lars, Ulleråkers
och Långbro sjukhus.

Sveriges lärarförbund anför att en av skolans viktigaste uppgifter är att
medverka vid kartläggningen av missbruket och till att de elever som behöver
vård får det.

I frågan om upplysning mot narkotika anser Samarbetsorganet
för åtgärder mot ungdomsbrottsligheten det inte sannolikt att dramatiseringen
av narkotikamissbruket i massmedia bidragit till att öka ungdomens
nyfikenhet på narkotika.

Socialstyrelsen ifrågasätter om inte informationen speciellt borde inriktas
på upplysning om följderna av att injicera centralstimulerande medel. Det
kan vara förenat med vissa risker att inte göra någon större åtskillnad mellan
olika slag av narkotikamissbruk.

Sveriges psykologförbund understryker behovet av forskning angående
utformningen av informationsmaterial och informationskanaler för upplysningsverksamheten.
Kartläggning av narkomanernas egna informationskanaler
är dessutom önskvärd.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

För kriminalvården betonar kriminalvårdsstyrelsen att prognosen
för läkemedelsmissbrukare i många fall är mycket dålig. Preventionen är
därför det mest verksamma medlet. Verkställighetstiden är i regel alltför
kort för att resultat skall hinna nås. Styrelsen är tveksam till kommitténs
förslag att samla vissa svårare läkemedelsmissbrukare på vissa anstalter
för att därmed befria andra anstalter från detta klientel. I fråga om missbrukare
i frihet är övervakningsuppdragen särskilt svåra och de bör därför
anförtros åt tjänstemän inom den fria kriminalvården.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

61

Departementschefen

Missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande medel är ett
internationellt problem. I Kina, Indien och andra asiatiska länder förekommer
opiumrökning sedan mycket lång tid tillbaka. I Europa och USA har
man använt morfin som framställs av opium och tas in genom injektion
och heroin som i sin tur framställs av morfin. Även kokain — som kommer
från kokaväxten — används men missbruket av dessa medel är inte så utbrett
som morfinmissbruket. Till narkotikagruppen hör också haschisch
och marihuana — som båda erhålls från cannabisväxten (indisk hampa)
och som troligen är världens mest spridda narkotika. Cannabis används
framförallt i Asien men har alltmera spritt sig till Afrika, Amerika och
Europa. Under det senaste årtiondet har de centralstimulerande medlen
dragit uppmärksamheten till sig.

I vårt land har missbruk av narkotika tidigare varit ett mycket begränsat
problem och det har huvudsakligen rört sig om ett litet antal
morfinmissbrukare. Vid en undersökning på 1930-talet fann medicinalstyrelsen
ett 70-tal narkomaner i hela landet. Under 1940-talet kom rapporter
om missbruk av nya beroendeframkallande medel som användes i stimulerande
syfte. Det rörde sig till en början om amfetaminer som togs
i tablettform genom munnen. Skadeverkningarna blev därför inte så allvarliga
som när man tar ett medel genom injektion. Missbruket förekom
i begränsade grupper och man lyckades komma till rätta med det genom
receptbeläggning av dessa centralstimulantia. I mitten på 1950-talet fann
man i Stockholm vid en undersökning bland ungdom bara 17 läkemedelsmissbrukare.
Något senare kom ett par nya centralstimulerande medel —
preludin, som ursprungligen avsetts som avmagringsmedel, och ritalina.
Missbruket av dessa medel tog mera oroväckande former när man började
lösa npp tabletterna i vatten och injicera dem i mångdubbelt större doser
än som används för medicinsk behandling.

Preludin och ritalina förklarades som narkotika i Sverige år 1959. Läkarnas
förskrivningar av de missbrukade medlen minskade starkt sedan medicinalstyrelsen
ingripit. Samtidigt började emellertid dessa medel smugglas
in i landet i allt större omfattning. Under senare tid har tillkommit de
hallucinationsframkallande medlen, LSD och andra liknande preparat, som
till sina verkningar kan vara ytterst farliga. Missbruket av cannabis har
spritts mer och mer framförallt bland ungdomar. Som jag kommer att utveckla
längre fram vill jag inte medverka till en liberalare syn på cannabis
i förhållande till andra medel.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det är uppenbart att det tilltagande narkotikamissbruket måste bekämpas
med all kraft. I det följande kommer jag att föreslå en råd åtgärder som
syftar till att så vitt möjligt förebygga missbruk och mildra skadeverkningarna
därav. Mitt förslag grundar sig i huvudsak på två betänkanden
som lagts fram av medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté och som
redovisats i det föregående. Av dessa kommer jag i förevarande avsnitt att
ta upp vårdfrågorna och vissa förebyggande åtgärder. Frågan om skärpning
av straff för illegal hantering av narkotika kommer jag att behandla
i ett senare avsnitt. Som tidigare nämnts avser kommittén att i ett tredje
betänkande bl. a. ytterligare behandla vård- och preventionsfrågorna. De
förslag som redan avgetts av kommittén — och som i huvudsak tillstyrkts
av remissorganen — utgör emellertid tillräckligt underlag för vissa åtgärder.
Jag finner det angeläget att dessa vidtas så snart som möjligt.

Vård och behandling av narkotikamissbrukare är ett medicinskt-socialt
problemkomplex. Det blir därför nödvändigt att samordna de medicinska
och sociala åtgärder som behövs för att en awänjning och återanpassning
av missbi ukarna till samhället skall kunna ske. I huvudsak ankommer
dessa uppgifter på kommunala organ. Staten bör emellertid medverka med
visst ekonomiskt stöd för att främja en snabb utveckling.

Kommittén redovisar i sitt betänkande ett försök till kartläggning
av läkemedelsmissbruk et som grundas på material man fått
fram genom undersökningar av polis- och kriminalvårdsklientel i Stockholm
och genom en enkät till landets alla polisdistrikt, en undersökning vid fångvårdsanstalterna
samt uppgifter från socialvårds- och barnavårdsorgan,
ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter och sjukhus.

De sammanställningar som gjorts utgör ingen uttömmande redovisning
av narkotikamissbruket bland berörda grupper men ger i alla fall en belysning
av situationen. Det kan då konstateras att narkotikamissbruket
av allt att döma framförallt är ett storstadsproblem även om missbruk också
kunnat påvisas på andra håll i landet.

Situationen är besvärligast i Stockholm. I ett material för en treårsperiod
från barnavårdsnämnden redovisas en stadig ökning. Medan 40 fall av
narkotikamissbruk påvisades bland barn och ungdom som barnavårdsnämnden
kommit i kontakt med under år 1964 uppgick antalet fall för år
1965 till 69, för år 1966 till 137 och för de tre första kvartalen av år 1967 till
inte mindre än 299. Även från Göteborgs stads barnavårdsnämnd redovisas
ökningar, men de är av mindre omfattning än i Stockholm.

Vid ungdomsvårdsskolorna har narkotikamissbruket blivit ett allt större
bekymmer. Flera ungdomar än förut tas in på grund av narkotikamissbiuk
och missbruket sprider sig bland eleverna. Skolorna har stora problem
med att ge dessa ungdomar den medicinska behandling de i första
hand behöver för att avvänjas från missbruket och bli fysiskt och psykiskt
mottagliga för en social rehabilitering.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 1968

De uppgifter som kommittén fått från olika sjukhus tyder på att man
där tar in ett stort antal patienter hos vilka läkemedelsmissbruk dominerar
sjukdomsbilden. Det rör sig främst om sömnmedel och lugnande
medel men även centralstimulantia förekommer i betydande omfattning.
Redovisningen av uppgifter från polis och kriminalvård ger inte oväntat
belägg för att det svåraste missbruket finns bland vissa asociala och kriminella
grupper.

Kommitténs kartläggning av narkotikamissbruket baserar sig som jag
redan nämnt på uppgifter i handlingar rörande personer som kommit i
kontakt med samhällets vårdorgan till följd av störningar i den sociala
anpassningen eller sjukdom. Siffrorna visar därför inte det verkliga antalet
missbrukare. Man kan inte heller dra några generella slutsatser av uppgifterna.
Som kommittén framhållit bör fortlöpande undersökningar göras
om utbredningen av narkotikamissbruket. Härför krävs en utveckling och
förbättring av analys- och diagnosmetoder. Vid statens rättskemiska laboratorium
har särskild personal avdelats för dessa uppgifter.

Jämsides med förebyggande åtgärder för att hindra uppkomst och spridning
av narkotikamissbruket måste samhället sörja för att den som drabbas
av den sjukdom missbruket utgör får en vård och behandling som
kan befria honom från beroendet av medlet.

För att helt lyckas i behandlingen av den narkoman, hos vilken missbruket
är ett symptom bland andra på en psykisk störning eller en allmän
social missanpassning, måste man inte bara ge behandling för att bota missbruket
utan även försöka komma till rätta med orsakerna till störningen
eller missanpassningen. Både för honom och för den som kanske av ren
nyfikenhet börjat använda narkotika och sedan blivit beroende därav kan
de sociala verkningarna ofta bli förödande. Missbrukaren förlorar kanske
arbete och bostad, han kommer i konflikt med sin familj och mister sin
sociala förankring. För att hindra ett återfall sedan narkotikamissbrukaren
blivit fri från sitt beroende måste han få stöd och hjälp i sin ömtåliga
situation. Denna återanpassning måste i många fall bli en långvarig process
och ett mödosamt arbete för de olika vårdorgan som här måste visa stor
förmåga till samordning av samhällets resurser.

Som kommittén närmare utvecklat bör den första uppgiften vara att
spåra upp narkotikamissbrukaren, bringa honom till sjukdomsinsikt och
försöka förmå honom att frivilligt genomgå behandling i öppen vård eller
på sjukhus. Efter avgiftning och avvänjning från missbruket genom medicinsk
behandling —- bl. a. psykoterapi i grupp eller individuellt — bör följa
fortsatt behandling i öppen eller i sluten vård. En viktig uppgift för den
ansvariga personalen är att hela tiden ha kontakt med patienten och följa
utvecklingen. Framförallt är detta betydelsefullt under den känsliga period
som inträder för narkotikamissbrukaren när han efter den skyddade tillvaron
på en sluten institution skall försöka anpassa sig på nytt i samhället.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det är då lian har det största behovet av hjälp från de socialvårdande myndigheterna
med t. ex. arbete och bostad samtidigt som möjligheter bör
ges till fortsatt terapi i form av samtal med läkare, psykolog eller kurator.
En sådan behandling kombinerad med arbete eller utbildning kan bli avgörande
för att hindra ett återfall.

Den samordning av den sociala och medicinska omvårdnaden jag tidigare
understrukit bör sätta sin prägel på hela det av mig här skisserade vårdprogrammet.
Det är nödvändigt att man över hela linjen är på det klara
med att det är en lika angelägen uppgift att ta hand om narkotikamissbrukaren
som om andra sjuka eller handikappade personer. Lika betydelsefullt
är att läkare och annan personal i vårdledningen informerar personal
av alla kategorier såväl på sjukvårds sidan som på det sociala området om
narkomanins karaktär av en sjukdom, för vilken den drabbade har rätt till
samma vård och hjälp som om han drabbas av andra somatiska eller
psykiska sjukdomar. Kontakten med patienten måste behållas tills hans
rehabilitering är tryggad.

En inventering av nuvarande resurser visar att dessa inte räcker till för
att ge effektiv vård till narkotikamissbrukarna enligt det här redovisade
behandlingsprogrammet. Verksamheten för att spåra upp narkotikamissbrukare
är otillräcklig. Möjligheterna att erhålla sjukhusvård och medicinsk
behandling i öppen vård är begränsade. Tillgången på resurser för en
fortsatt behandling och rehabilitering efter den medicinska vården är alltför
knapp.

Innan jag går närmare in på organisationen av vården av narkotikamissbrukarna
vill j ag också ta upp en del allmänna frågor om ansvar
och förutsättningar för vård.

Ansvaret för den medicinska vården vilar som kommittén framhållit
enligt sjukvårdslagen på landsting och landstingsfria städer medan ansvaret
för den sociala delen av vårdprogrammet vilar på primärkommunerna i egenskap
av huvudmän för socialvården. Tvekan har yppats huruvida innehållet i
socialhjälpslagen ålägger kommunerna en aktivt uppsökande verksamhet
även i de fall det inte direkt rör sig om ett ekonomiskt hjälpbehov. Jag avser
att i annat sammanhang föreslå elt förtydligande av lagen i detta avseende.

Vården av narkotikamissbrukare bör så långt det är möjligt bygga på
frivillig medverkan hos patienten. Man kan naturligtvis alltid vänta ett
bättre resultat av vården om den enskilda individen är inställd på en
positiv medverkan. Det finns dock fall där symptomen är så allvarliga
att man måste ge vård mot vederbörandes vilja. När det gäller de unga
missbrukarna finns möjligheter härtill i barnavårdslagen. I denna föreskrivs,
att om någon som ej fyllt 21 år på grund av missbruk av narkotiska
medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 65

lets sida, barnavårdsnämnden kan omhänderta vederbörande för samhällsvård.

Beträffande narkotikamissbrukare kan vidare tvångsåtgärder komma
i fråga — såväl för ungdomar som för dem som fyllt 21 år — enligt den
nyligen antagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Med stöd av denna lag får den som lider av psykisk sjukdom oberoende
av eget samtycke beredas sluten psykiatrisk vård om vården är
oundgängligen påkallad med hänsyn till arten och graden av sjukdomen.
Dessutom krävs för omhändertagande att vissa i lagen angivna ytterligare
förutsättningar, s.k. specialindikationer, är uppfyllda. En av dessa är att den
sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och
kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat
om vården uteblir. Andra i lagen angivna specialindikationer som bör
nämnas i detta sammanhang är att den sjuke till följd av sjukdomen är
farlig för eget liv eller ur stånd att taga vård om sig själv.

Behörig att göra ansökan om tvångsintagning är bl. a. ordförande i barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd, socialnämnd eller hälsovårdsnämnd samt
polismyndighet.

I den proposition (1966:53) genom vilken förslaget till ifrågavarande
lag underställdes riksdagen uttalade jag (s. 166 ff.) beträffande möjligheterna
att tillämpa lagens bestämmelser på narkotikamissbrukare bl. a., att någon
oenighet inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör tillstånd
som hänger samman med missbruk av narkotika samt att jag för egen
del anslöt mig till denna uppfattning. Riksdagen godtog detta uttalande.

En strikt gränsdragning mellan narkomani och narkotikamissbruk ansåg
jag inte alltid vara möjlig och inte heller nödvändig i dessa sammanhang.
Liksom när det gäller övriga fall av psykisk sjukdom borde sjukdomens
art och grad vara avgörande för bedömningen av om sluten psykiatrisk vård
är oundgängligen påkallad. I fråga om förutsättningarna för intagning framhöll
jag bl. a. att psykiska sjukdomar ofta är förenade med bristande
sjukdomsinsikt. Den psykiskt sjuke borde inte på grund av denna bristande
insikt försättas i en sämre situation än den som är kroppsligt sjuk och kan
göra ett val. Vad beträffar specialindikationen oförmåga att ta vård om
■sig själv anförde jag bl. a. att en person som på grund av sin psykiska
sjukdoms art och grad i förening med oförmåga att ta vård om sig är i
oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen bör kunna få
sådan vård och inte hänvisas till annat vårdområde.

Narkomanvårdskommittén har ansett att lagen erbjuder tillräckliga möjligheter
att på sjukhus med tvång inta och kvarhålla sådana missbrukare
för vilka vård på sjukhus är oundgängligen påkallad samt att möjlighet
att tvångsvis anordna vård för övriga missbrukare ej bör finnas. Denna
uppfattning har godtagits av det stora flertalet remissinstanser även om

3—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

från några håll uttalats tvekan på denna punkt. För egen del ansluter jag
mig här till kommittén och förordar inte nu några lagändringar i denna
del. Ytterligare erfarenheter av den nya lagstiftningen, som trädde i kraft
vid ingången av detta år, bör i vart fall avvaktas innan en utvidgning av
möjligheterna till tvångsingripanden övervägs. Det får dock ankomma på
den nya socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen och inkomma
med de förslag som kan betingas av de vunna erfarenheterna.

Kommittén har funnit att vårdorganisationen bör omfatta uppsökande
verksamhet, öppen och sluten vård samt eftervård. Kommittén
föreslår också särskilda åtgärder för unga missbrukare. Denna uppläggning
har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Jag anser att den planering som föreslagits i princip är riktig.

Såsom kommittén funnit är det inte lämpligt att skapa en särskild vårdorganisation
eller bygga specialsjukhus för ändamålet. En sådan organisation
skulle bli alltför isolerad från andra vårdgrenar och innebära att
konkurrensen om kvalificerad vårdpersonal blir större. Vården bör således
anordnas inom ramen för den social- och sjukvårdsorganisation som redan
finns. Förstärkningar bör ske på vissa punkter för att klara de särskilda
problem som narkomanvården innebär. Jag delar kommitténs uppfattning
att en särskild vårdlag — frågan härom skall utredas i annat sammanhang
— skulle kunna medföra bättre samordning och enhetlighet vid vården av
läkemedelsmissbrukare.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att den uppsökande
verksamheten bör ske genom socialarbetare som tar kontakt med
narkotikamissbrukare, erbjuder hjälp och medverkar till att de får vård.

Någon uppsökande verksamhet som avser enbart narkotikamissbrukare
finns inte f. n. Inom den ungdomsvård i allmänhet som är organiserad i
kommunernas regi tar man emellertid hand om ett stort antal missbrukare.

I Stockholms stad finns således — förutom de kontakter som tas i stadens
fritidsverksamhet -— en byrå för uppsökande och kurativ verksamhet
bland ungdom, som råkat i svårigheter, den s. k. ungdomsslussen. Den har
en patrullverksamhet som ute på gator, kaféer och andra ställen söker upp
de ungdomar som behöver hjälp. Till byrån är knutet ett ungdomshem där
tillfälligt logi kan ges. En begränsad social utredning görs i dessa fall. Även
en av ungdomsgårdarna har knutits till verksamheten. De flesta ungdomar
som kommer till ungdomsslussen har haft kontakt med narkotika. I Göteborg
fungerar en särskild kuratorssektion vid fritidsbyrån för den allmänna
ungdomsverksamheten som en jourbyrå hela dygnet med uppsökande verksamhet
som ett viktigt led i arbetet. Vidare planeras en experimentverksamhet
med fritidsgård och inackorderingshem där man skall ägna sig åt individuell
terapi och gruppterapi. Även i Malmö finns en organiserad patrullverksamhet
för ungdom som behöver hjälp.

För vuxna personer som är i behov av hjälp finns f. n. uppsökande verk -

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samhet endast i mycket liten omfattning. I storstäderna finns en viss patrulloch
jourverksamhet med uppgift främst att söka upp och hjälpa bostadslösa.
Denna verksamhet har dock ingen speciell inriktning på narkotikamissbrukare.

Det är enligt min mening angeläget att den verksamhet jag redovisat byggs
ut så att tillräckligt med personal finns för att kunna söka upp narkotikamissbrukare
som behöver vård och rehabilitering. Inte minst viktigt är att
en sådan aktiv verksamhet snabbt sätts in för att nå ungdomar som håller
på att brytas ned av missbruket.

De anordningar för öppen vård som finns inom psykiatrin bör enligt kommittén
i stort sett kunna fungera även för narkotikamissbrukarna om resurserna
ökas. Inom hela landet finns 33 öppna mottagningar för vuxna och
28 centraler för den psykiska barna- och ungdomsvården (PBU) som är
anslutna till de befintliga psykiatriska resp. barnpsykiatriska klinikerna.
Öppen verksamhet förekommer också vid de psykiatriska sjukhus som numera
drivs helt av landstingen och storstäderna. Vidare finns 29 fristående
centraler för den psykiska barna- och ungdomsvården.

Av samtliga öppna mottagningar och centraler finns i Stockholmsområdet
8 för vuxna och 17 för barn och ungdom. I Göteborg finns 3 öppna mottagningar
för vuxna och i Malmöområdet 4. Antalet fristående centraler för
barn och ungdom i sistnämnda städer är 6 resp. 2.

I Stockholm och Göteborg finns vidare särskilda mottagningar för narkotikamissbrukare.
Stockholms läns landsting har anordnat mottagning vid
Danderyds sjukhus två gånger i veckan. Vid Beckomberga och Långbro
sjukhus i Stockholms stad tas både yngre och äldre missbrukare emot. En
fristående poliklinik för vuxna har inrättats i Stadshagen med läkarmottagning
två gånger i veckan. Besök tas dock emot endast efter förhandsbeställning.
Vidare har man öppnat en poliklinik vid Rålambshovs sjukhus.
Missbrukare med gulsot behandlas i öppen mottagning vid Roslagstulls
sjukhus. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg tas missbrukare emot en
eftermiddag i veckan. Enligt planerna kommer denna öppna mottagning att
flyttas till andra lokaler och utvidgas avsevärt. Det ankommer på huvudmännen
att närmare pröva den ytterligare ökning av resurserna för öppen
vård som kan behövas.

I Stockholm bör enligt kommittén vidare inrättas en öppen vårdcentral
för unga narkotikamissbrukare där möjligheter bör finnas att ställa diagnoser
och ge viss behandling. Jag anser det angeläget att en sådan vårdcentral
inrättas så snart ske kan för att möjliggöra omedelbar diagnos och
behandling av unga missbrukare. Vårdcentralen skall enligt förslaget förläggas
i nära anknytning till Mariakliniken för unga alkoholmissbrukare.
Till denna utgår statsbidrag. Jag anser att bidrag bör utgå även till vårdcentralen
för unga narkotikamissbrukare.

För många missbrukare krävs kvalificerad sluten sjukvård. I första hand

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

bör såsom kommittén föreslagit platser beredas vid befintliga och planerade
kliniker och avdelningar för psykiskt sjuka. Vid svårare fall av förgiftning
torde även vård vid invärtesmedicinsk klinik behövas.

Antalet vårdplatser för psykiatrisk sjukvård för vuxna utgör f. n. ca
24 000 i hela landet. För vuxna finns sammanlagt 57 sjukhus eller kliniker
för psykiatrisk sjukvård. För barn och ungdom finns 31 kliniker med sammanlagt
ca 650 vårdplatser. Vidare finns 9 fristående behandlingshem för
psykiskt störda barn med tillsammans ca 200 platser. Av totalantalet platser
för barn och ungdom finns 114 i stockholmsområdet, 26 i göteborgsområdet
och 95 i malmöområdet. De är belägna vid karolinska sjukhuset, Kronprinsessan
Lovisas barnsjukhus, Långbro och Danderyds sjukhus, Barnsjukhuset
i Göteborg, Malmö allmänna sjukhus, S:t Lars sjukhus och lasarettet
i Lund. Vidare finns en klinik för barn och ungdom vid Ulleråkers sjukhus
i Uppsala.

Även om platser vid dessa sjukhus och kliniker för psykiskt sjuka i större
utsträckning än f. n. kan tas i anspråk för vård av narkotikamissbrukare
anser jag det i likhet med kommittén ofrånkomligt att särskilda avdelningar
inrättas för de svåraste missbrukarna, som i inånga fall inte kan vårdas
tillsammans med andra patienter. Vid Ulleråkers sjukhus har i enlighet
med kommitténs förslag redan anordnats en sådan avdelning med ca 20
platser. Vidare kommer en avdelning med 21 platser att öppnas vid Rålambshovs
sjukhus.

Särskilda avdelningar för narkotikamissbrukare med 10—12 platser bor
vidare enligt kommittén förläggas till Långbro och Beckomberga sjukhus
i Stockholm, till Lillhagens sjukhus i Göteborg och till sjukhus i Malmöområdet.
Dessa förslag övervägs f. n. av vederbörande städer.

Det har också diskuterats att genom nybyggnad inrätta en särskild avdelning
med ca 15 platser för unga narkotikamissbrukare vid något av de
nämnda sjukhusen i Stockholm.

Stockholms läns landsting planerar en avdelning för narkotikamissbrukare
vid de nya psykiatriska kliniker som byggs vid Danderyds sjukhus.
För landet i övrigt planeras en intoxikationsavdelning i Linköping. I örebroregionen
räknar man med att kunna använda toxikomankliniken \id
Mellringe sjukhus för behandling av narkomaner.

Av redovisningen framgår att kommitténs förslag i fråga om slutna vårdplatser
i varje fall delvis håller på att realiseras. Totalt innebär förslaget
att specialavdelningar skulle inrättas med sammanlagt minst 70 vårdplatser
för narkotikamissbrukare. Det är svårt att av det material som föreligger
avgöra exakt hur många vårdplatser som är nödvändiga. Den narmare
prövningen av platsbehovet och förläggningen av vårdavdelningarna ankommer
på sjukvårdshuvudmännen.

Som kommittén framhållit kan i många fall behandlingstiden för de mera
avancerade narkotikamissbrukarna i vissa fall bli ganska lång. Det är ur

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

flera synpunkter fördelaktigt om vårdtiden vid sjukhus inte varar längre
än som behövs för den intensiva medicinska behandlingen. Dyrbara sjukhusplatser
bör inte beläggas längre än som är absolut nödvändigt. Framförallt
är det dock ur patientens synpunkt angeläget att inte behöva vistas i
sjukhusmiljö alltför lång tid. En förutsättning för att tiden på sjukhus skall
kunna göras kortare är att möjligheter till en fortsatt behandling och tillsyn
kan erbjudas narkotikapatienten. För detta ändamål skulle det vara
värdefullt att ha tillgång till särskilda behandlingshem. Där skulle en fortsatt
terapi ges samtidigt som vistelsen kunde kombineras med arbete eller
utbildning. Hemmen skulle således jämsides med den fortsatta behandlingen
fungera som en sluss tillbaka till samhället för narkotikamissbrukaren.
Intim kontakt med sjukhuset skulle givetvis hållas. Till ett sådant
behandlingshem bör en missbrukare kunna komma även direkt från behandling
i öppen vård.

Behandlingshem av den typ jag skisserat finns inte f. n. Jag anser det
betydelsefullt att sådana hem inrättas och jag förordar att staten stimulerar
härtill genom vissa bidrag. Den rehabiliterande behandlingen av narkotikamissbrukare
företer en del likheter med behandlingen av alkoholmissbrukare.
Till anordnande av behandlingshem bör statsbidrag få
utgå enligt samma principer som gäller för bidrag till inackorderingshem
inom nykterhetsvården, alltså med högst 15 000 kr. per plats. Till driften
bör bidrag lämnas i samma omfattning som, räknat i kronor per plats, utgår
till nettokostnaden för driften av sådana inackorderingshem.

Behandlingshemmen torde främst komma att drivas av storstäderna. I
den mån platser kan beredas narkotikamissbrukare vid vanliga inackorderingshem
för alkoholmissbrukare bör statsbidrag utgå enligt samma regler
som gäller för dessa.

Eftervården i övrigt bör enligt kommitténs mening även kunna ske i form
av vistelse vid konvalescenthem. Ett visst statligt stöd bör utgå till en sådan
verksamhet. Vidare kan en höjning av bidraget till organisationer för stöd
och hjälp åt narkotikamissbrukare vara motiverad.

En stor del av de unga narkotikamissbrukarna får f. n. sin vård vid ungdomsvårdsskolorna
som är avsedda att ge utbildning och hjälp till återanpassning
i samhället av ungdomar som omhändertagits för samhällsvård
enligt barnavårdslagen. I detta vårdarbete har det visat sig nödvändigt att i
allt högre grad koppla in läkare och psykologer för att komma till rätta
med de psykiska störningar som föranleder missanpassningen. Skolorna
har också fått ökad tillgång till bl. a. läkarexpertis därigenom att läkare
anställts på heltid vid vissa skolor samt genom att samarbete inletts med
konsultläkare från den psykiatriska sjukvården. Vid två ungdomsvårdsskolor
— Ryagårdens och Råby yrkesskolor för flickor resp. pojkar — har anordnats
sjuk- och behandlingsavdelningar, där man särskilt tar sikte på
behandling av narkotikamissbrukare. Eftervården sker vid utskrivnings -

70

Knngl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

hem. Ytterligare en sådan behandlingsavdelning har uppförts vid Fagareds
yrkesskola för pojkar.

Behandlingen av de svåraste fallen av narkotikamissbruk hos dessa elever
innebär emellertid så komplicerade medicinska problem att det första
omhändertagandet bör ske inom sjukvården. Ungdomsvårdsskolorna bör
då — med den förstärkning av resurserna som kontinuerligt sker — kunna
fungera som institutioner för en fortsatt behandling kombinerad med viss
utbildning för de narkotikamissbrukare som tagits om hand enligt barnavårdslagen.

Även vid storstädernas specialinstitutioner för barn och ungdom tas narkotikamissbrukare
emot för vård. Stockholms stads barnavårdsnämnd har
6 institutioner för barn med grava anpassningssvårigheter och 10 hem för
pojkar i tonåren med totalt 257 platser. Vid en undersökning år 1967 konstaterades
att ungefär en femtedel av de ungdomar som togs om hand var
narkotikamissbrukare. Försök görs nu med placering i familjevård efter
den slutna vården. Göteborgs stads barnavårdsnämnd driver 8 barnhem
med sammanlagt 118 platser. I Malmö har barnavårdsnämnden 5 inackorderingshem
med tillsammans 60 platser samt 3 hem för tonåringar med 18
platser, där man tagit emot okomplicerade fall av narkotikamissbruk.

I fråga om behandlingen av narkotikamissbruk bland dem som tagits om
hand inom nykterhetsvården vill jag erinra om det samarbete som också
bär inletts med läkare inom den psykiatriska sjukvården. Vid allt flera anstalter
fungerar läkare vid ett närbeläget sjukhus som konsultläkare. Det
är min förhoppning att detta samarbete skall kunna utvidgas ytterligare.

Vid kriminalvårdens anstalter har narkotikamissbruket fått allt större
omfattning. Kommitténs förslag att samla de svåra missbrukarna vid vissa
anstalter torde få ytterligare övervägas.

Jag vill även ta upp en del förslag av kommittén som rör vissa förebyggande
åtgärder i syfte att hindra åtkomst och spridning av narkotika.
Hit hör bl. a. de av kommittén diskuterade frågorna om kontroll
över förvaring och förskrivning av narkotika, registrering av recept och
register över missbrukare samt en förstärkning av tullens och polisens arbete.

I likhet med kommittén finner jag den kontroll som sker i fråga om
förvaring av narkotiska medel tillfredsställande. Vidare framgår av utredningen
att läkarna numera synes vara tillbörligt försiktiga vid utskrivning
av narkotika. Förskrivningarna har starkt minskat under senare år.

Kommitténs förslag att samtliga recept skall registreras och databehandlas
för att man skall få kontroll över förskrivningar av alla slags läkemedel
— alltså inte endast narkotika — har av en del remissmyndigheter mötts
med tveksamhet medan andra tillstyrkt registrering. För egen del vill jag
anföra, att den förebragta utredningen inte övertygat mig om att fördelarna
med en sådan registrering överväger den tungroddhet och de andra nack -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

delar som är förenade därmed. Jag anser därför att någon registrering av
recept inte nu bör genomföras.

Jag finner vidare att det skulle vara olämpligt att upprätta ett centralt
register över narkotikamissbrukare.

De medel som narkotikamissbrukarna använder är i regel inte sådana
som förskrivits av läkare utan de har smugglats in i landet eller tillverkats
på illegalt sätt. Tullens och polisens arbete för att upptäcka och hindra den
olagliga hanteringen av narkotika har därför stor betydelse. Vid tullen har
särskild personal ställts till förfogande för spaning efter narkotikasmugglare.
Ytterligare personalförstärkningar har föreslagits och övervägs f. n.
i finansdepartementet. Nya metoder för uppspårning av illegal narkotika
har visat sig ge goda resultat. Inom rikspolisstyrelsen har inrättats en särskild
narkotikakommission med sammanlagt 24 polismän och polisen har
även genom omflyttning av personal kunnat intensifiera kampen mot smuggling
och illegal försäljning av narkotika.

De frågor om statsbidrag till åtgärder för narkotikamissbrukare som jag
berört i det föregående kommer att närmare behandlas i statsverkspropositionen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Lagstiftningsfrågor

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Internationella bestämmelser

När narkotikamissbruket under mitten och slutet av 1800-talet blev ett
alltmer allvarligt problem i vissa europeiska länder och USA, sökte myndigheterna
till en början ingripa med nationella kontrollåtgärder. Det visade
sig emellertid nödvändigt att söka internationellt samarbete för att begränsa
odlingen i produktionsländerna och förhindra smuggling. Intresset knöts
därvid främst till opium och ur opiet framställda verksamma ämnen. Redan
i början av 1900-talet sammankallades en första internationell konferens i
syfte att kontrollera beredningen av opium. Efter första världskriget anförtroddes
en rad uppgifter på detta område åt Nationernas Förbunds hygienkommitté.
Uppmärksamheten riktades på ytterligare två grupper av medel,
som missbrukades i stora delar av världen, nämligen kokablad — kokain —
och cannabis. Ett antal internationella konventioner tillkom under denna tid,
de viktigaste 1925, 1931 och 1936. De tre grupper av medel, som täcktes av
de internationella konventionerna, opiater, kokablad och cannabis, sammanfattades
under beteckningen narkotiska preparat.

Arbetet på narkotikafrågans område har avsevärt vidgats inom ramen för
Förenta Nationernas verksamhet. En rad nya konventioner har tillkommit,
bl. a. åren 1948, 1953 och 1961. Den tionde konventionen, 1961 års allmänna
narkotikakonvention (the Single Convention on Narcotic Drugs, 1961, intagen
i sin helhet i SOU 1967: 41), syftar till att sammanfatta och ersätta
samtliga tidigare konventioner på området. De stater som ännu ej ratificerat
den allmänna narkotikakonventionen är dock fortfarande bundna av tidigare
biträdda konventioner. 1961 års allmänna narkotikakonvention har
trätt i kraft den 13 december 1964 sedan den ratificerats av erforderligt antal
länder. Sverige ratificerade för sin del konventionen den 18 december 1964
för ikraftträdande den 17 januari 1965. De flesta europeiska länder har ratificerat
konventionen, under det att t. ex. USA ännu inte anslutit sig.

I konventionen anges vissa organ med »politiska» funktioner, nämligen
FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) samt rådets narkotikakommission.
Genom konventionen skapas ett administrativt organ, den internationella
narkotikakontrollkommittén (the International Narcotics Control
Board —- INCB) med uppgift att övervaka kontrollsystemets efterlevnad.
Övervakningen sker genom två specialorgan. Juridiska frågor, utarbetande
av förslag till nya konventioner och viss upplysnings- och informationsverksamhet
handhas av ett sekretariat som är gemensamt för kommissionen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 73

narkotikakontrollkommittén (artikel 16). Kontrollen beträffande härkomst
och sammansättning av beslagtaget opium och andra ämnen, upptagna i
narkotikakonventioner, sker genom FN :s kontrollaboratorium.

WHO — ett av FN:s fackorgan som bl. a. har som uppgift att bevaka de
medicinska synpunkterna på narkotikafrågan — behandlar förslag till konventioner
samt bedömer vårdformer, behandlingsmetoder och preventiva
åtgärder. Den kanske viktigaste uppgiften är dock att klarlägga om nytillkomna
läkemedel eller kemiska substanser, som kan tänkas bli använda
som läkemedel, har narkomaniframkallande egenskaper.

De narkotiska medlen under konventionens kontroll — huvudsakligen
opium, opiumalkaloider, syntetiska morfinersättningsmedel, cannabis jämte
harts därav, kokablad och kokain — är angivna i fyra förteckningar. Därav
är förteckning I grundläggande och anger de medel beträffande vilka konventionens
bestämmelser i princip skall tillämpas i full utsträckning. Medlen
enligt förteckning II (t. ex. kodein och etylmorfin) och särskilt beredningarna
i förteckning III är i viss utsträckning underkastade en mindre omfattande
kontroll än de i förteckning I. Medlen enligt förteckning IV (t. ex.
heroin och cannabis) förutses bli underkastade en väsentligen strängare
kontroll (i praktiken förbud) »med hänsyn till de synnerligen farliga egenskaperna
hos dessa narkotika» (artikel 2).

Enligt artikel 4 skall konventionsparterna vidta sådana lagstiftnings- och
administrativa åtgärder som erfordras bl. a. för att i överensstämmelse med
konventionens föreskrifter begränsa produktion, tillverkning, export, import
och distribution av, handel med samt användning och innehav av narkotika
till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål.

Kontrollsystemet bygger på att de olika länderna upprättar behovsberäkningar,
inger statistik över hanteringen med narkotika till kommittén (artiklarna
12, 19 och 20) samt accepterar en begränsning av tillverkning och
import till den sammanlagda mängden av legitim förbrukning m. m. (enligt
behovsberäkningarna) och export (artikel 21). Konventionen innehåller
vissa bestämmelser som syftar till en begränsning av bl. a. opiumproduktionen
för internationell handel (artikel 24). Parterna har vidare ålagt sig att
använda ett system med särskilda tillstånd och att genomföra olika former
av kontroll för tillverkning, handel och distribution (artiklarna 29 och 30).
Den internationella handeln regleras av ett system med export- och importtillstånd
(artikel 31).

Skulle narkotikakontrollkommittén finna anledning anta att ett land allvarligt
äventyrar konventionens syften genom att underlåta att fullgöra
dess bestämmelser, kan kommittén varsko konventionsparterna, rådet och
kommissionen. Kommittén kan vidare rekommendera parterna att avbryta
import från eller export till landet i fråga, och kommittén kan vidare
offentliggöra eu rapport i frågan (artikel 14). Skulle det av statistik som ingivits
till kommittén framgå att den till ett land exporterade mängden narko3*
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tika överstiger den enligt behovsberäkningen angivna totalmängden med
tillägg för landets export, kan kommittén anmäla detta förhållande för
andra stater, som därefter i princip ej får lämna tillstånd till ytterligare export
under året till det landet (artikel 21).

Parterna skall enligt artikel 33 inte tillåta innehav av narkotika utan vederbörligt
bemyndigande. Parterna har vidare enligt artikel 35 förbundit sig
att själva och i samarbete med internationella organisationer och andra
länder förebygga och bekämpa olaglig handel med narkotika. I detta syfte
bör de lämpligen låta inrätta ett särskilt organ, som skall ansvara för samordningen
på det nationella planet.

Artikel 36 avser sådana påföljdsbestämmelser som parterna förbundit sig
att införa för att motverka illegal narkotikahantering. Artikeln har följande
lydelse.

1. Varje part skall, under vederbörligt hänsynstagande till sina konstitutionella
förhållanden, vidtaga nödvändiga åtgärder för att odling, produktion,
tillverkning, extraktion, beredning, innehav, erbjudande, utbjudande
till försäljning, ''distribution, köp, försäljning, överlåtelse av varje slag, förmedling,
försändelse, transitering, transport, import och export av narkotika
i strid med bestämmelserna i denna konvention samt varje annan handling,
som enligt sagda parts åsikt är i strid med bestämmelserna i denna konvention,
skola utgöra straffbara brott, när de begås avsiktligt, och att allvarliga
brott skola vara belagda med adekvata straff, företrädesvis med fängelse
eller andra frihetsberövande straff.

2. Under hänsynstagande till en parts konstitutionella förhållanden, rättsordning
och inhemska lagar,

a. I. skall vart och ett av de i paragraf I uppräknade brotten betraktas
som ett särskilt brott, om det förövas i olika länder;

II. skola avsiktlig delaktighet i nämnda brott, sammansvärjning i avsikt
att begå och försök att begå sådana brott samt förberedande handlingar och
finansiella operationer, som ha samband med i denna artikel nämnda brott,
vara straffbara brott såsom föreskrives i paragraf 1;

III. skola domar, som fällts i utlandet för dessa brott tagas med i räkningen
för att fastställa återfall; och

IV. skola förutnämnda allvarliga brott, vare sig de begåtts av infödda eller
utlänningar, lagligen beivras av den part, inom vilkens område brottet begåtts,
eller av den part, inom vilkens område brottslingen påträffas, ifall hans
utlämning icke är förenlig med lagarna i det land, till vilket begäran härom
gjorts, och ifall brottslingen icke redan blivit ställd inför rätta och dömd.

b. Det är önskvärt, att i paragraf 1 och paragraf 2 a II angivna brott inbegripas
under utlämningsbrott i varje utlämningstraktat, som är eller må
bliva avslutad mellan parter, och att de erkännas som utlämningsbrott mellan
de parter, för vilka fördrag eller ömsesidighet icke är villkor för utlämning;
det förutsättes, att utlämning skall beviljas i enlighet med den
parts lag, till vilken framställning om utlämning riktats, och att nämnda part
skall äga rätt att vägra verkställa häktning av brottslingen eller bevilja
utlämning, om vederbörande myndigheter anse brottet icke vara tillräckligt
allvarligt.

3. Tillämpning av föreskrifterna i denna artikel skall vara beroende av
bestämmelserna i en parts brottslagar i frågor rörande rättsskipning.

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

4. Bestämmelserna i denna artikel skola icke rubba den principen, att
åsyftade brott skola definieras, åtalas och straffas i enlighet med varje parts
nationella lagar.

Enligt artikel 37 skall alla narkotika, ämnen och materiel som använts vid
eller avsetts för utförande av de i artikel 36 angivna brotten tas i beslag och
förklaras förverkade.

Konventionen medger uttryckligen part att införa strängare regler på det
nationella planet än vad som föreskrivs i konventionen (artikel 39)._Kon ventionen

föreskriver att parterna skall ägna särskild uppmärksamhet åt
behandling, vård och rehabilitering av narkomaner (artikel 38).

Svenska bestämmelser

Den grundläggande författningen på narkotikakontrollens område, narkotikaförordningen
den U december 1962 (nr 704), upptar följande bestämmelser
. I 1 § definieras de ämnen som är att beteckna som narkotika, dvs.
dels läkemedel och hälsofarliga varor som omfattas av narkotikakonventionen
och dels varor som Kungl. Maj :t förklarat att de skall anses som
narkotika. — I Sverige jämställdes vissa centralstimulerande medel (amfetaminerna)
med narkotika år 1944 och upptogs i full utsträckning som narkotika
i narkotikaförfattningarna från år 1959 (SFS 1959:51). Bland dessa
medel må ytterligare nämnas fenmetralin (preludin) och metylfenidat (ritalina).
Sedan 1966 upptas också vissa s. k. hallucinogener (LSD, meskalin och
psilocybin) bland de narkotiska medlen i Sverige (SFS 1966: 694).

Det åligger medicinalstyrelsen att upprätta och kungöra förteckning över
narkotika. Narkotika får enligt 2 § inte införas till riket eller här tillverkas,
saluhållas eller överlåtas för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk!

I 3 och 4 §§ meddelas föreskrifter om in- och utförsel. Frånsett de medel,
som resande medför för personligt bruk, krävs tillstånd beträffande in- och
utförsel. För tillverkning och handel krävs tillstånd i olika former (5 och
6 §§). För utlämnande krävs förordnande av läkare, tandläkare eller veterinär
(6 § 2 mom.). Narkotika får endast innehas av dem som är behöriga alt
idka handel med varan, av föreståndarna vid vissa vetenskapliga institutioner,
av vissa befattningshavare vid krigsmakten och av dem som i vederbörlig
ordning fått medlet utlämnat till sig som läkemedel (7 §).

De olika tillstånd som anges i förordningen meddelas av medicinalstyrelsen
(8 §). Efterlevnaden av bestämmelserna övervakas av medicinalstyrelsen,
som i egenskap av tillsynsmyndighet meddelar särskilda föreskrifter
(10 §). Den som importerar, tillverkar eller driver handel med narkotika
och den som förestår en vetenskaplig institution där narkotika används
måste föra anteckningar beträffande handhavande för att möjliggöra kontroll
(9 §), och vederbörande är skyldig att på olika sätt biträda vid kontroll
och provtagning (11 §); vad den kontrollerande därvid får vetskap om får
inte röjas eller utnyttjas om det inte är påkallat av tjänsten (12 §).

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Straffbestämmelserna är upptagna i 13 §. Till fängelse eller, vid ringa
brott, dagsböter, dömes den som utan rätt tillverkar, saluhåller, överlåter eller
innehar narkotika. Samma straff gäller för den som lämnar oriktig uppgift
rörande förhållande av betydenhet vid ansökan om tillstånd enligt narkotikaförordningen.
Underlåtenhet att föra anteckningar enligt 9 § straffas med
böter, högst 300 kr. Domstolarna skall underrätta medicinalstyrelsen om
innehållet i domar beträffande brottsligt förfarande med narkotika. Narkotika
som tillverkats, saluhålls, överlåtits eller innehas i strid mot förordningen,
tillämpningsföreskrift eller villkor skall förklaras förverkade till
kronan; om inte medlen finns i behåll skall värdet förklaras förverkat. Påföljden
kan helt eller delvis efterges om den skulle vara obillig. Beträffande
beslag gäller i huvudsak reglerna i rättegångsbalken (14 §).

Enligt 15 § narkotikaförordningen meddelar medicinalstyrelsen närmare
bestämmelser rörande förordningens tillämpning. Sådana bestämmelser hai
meddelats i styrelsens narkotikakungörelse av den 4 februari 1964.

11 § föreskrivs att tillstånd inte meddelas till införsel, utförsel, tillverkning
och handel med de i avd. A i medicinalstyrelsens förteckning över narkotika
upptagna varorna. Vidare föreskrivs att resande, som för personligt bruk
medför narkotiskt läkemedel, åligger att på begäran för vederbörande tullmyndighet
styrka sitt behov av läkemedlet genom skriftligt intyg från läkare,
såvida inte läkemedlet är åsatt apoteksetikett, som upptar den resandes och
den ordinerandes namn samt uppgift om medlets art och mängd; vid varje
tillfälle får narkotiskt läkemedel införas i landet i en mängd som motsvarar
behovet under högst fem dagar. Rörande införsel, utförsel, transitering, tillverkning,
handel, utlämnande, förvaring m. in. lämnas i 2—10 §§ föreskrifter.
I 11 § ges bestämmelser om de anteckningar som bl. a. föreståndare för
vetenskaplig institution skall föra över sitt handhavande av narkotika. Förda
anteckningar och handlingar rörande verksamheten skall förvaras under
minst tre år. Enligt 12 § skall importör, exportör och tillverkare inom 14
dagar efter utgången av varje kvartal till medicinalstyrelsen insända detaljerade
uppgifter om sitt handhavande av narkotika under det gångna kvartalet.
Vidare skall importör, tillverkare, partihandlare och föreståndare för
vetenskaplig institution årligen före utgången av januari månad insända
uppgift över sin verksamhet med narkotika under det föregående året.

Den lagstiftning som vid sidan av narkotikaförordningen berör hanteringen
av narkotiska varor och övriga beroendeframkallande medel är främst
varusmugglingslagen, läkemedelsförordningen samt, i viss utsträckning,
giftförordningen. Dessa författningar kompletteras i sin tur av tillämpningsbestämmelser
och smärre författningar.

Vad avser tillverkning av andra beroendeframkallande medel än narkotika
krävs bl. a. tillstånd för tillverkning enligt 7 § läkemedelsförordningen
den U december 1962 (nr 701) samt 8 och 9 §§ giftförordningen samma dag
(nr 702).

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Enligt 1 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling (nr 418,
ändrad 1963: 228 och 1964: 215) döms den som utan att giva det till känna
hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods för
vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som
enligt stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller
fängelse i högst ett år. Samma bestämmelser gäller om någon medelst vilseledande
i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder att
tull eller annan allmän avgift undandras statsverket eller att gods införs
eller utförs mot förbud. Är varusmuggling med hänsyn till godsets värde
och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter
högst trehundra kronor (2 §). Är varusmuggling att anse som grov, skall
dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande
myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt
farlig art (3 §). Den som av grov oaktsamhet gör sig skyldig till varusmuggling
döms till dagsböter. I ringa fall skall dock ej dömas till straff (5 §).
Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods som varit
föremål för varusmuggling döms, om gärningen sker uppsåtligen, för olovlig
befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst
ett år. Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning anta att
godset varit föremål för varusmuggling, döms till dagsböter. Vid ringa brott
skall ej dömas till straff (6 §).

Lika med varusmuggling anses försök därtill. Har flera medverkat till
gärning som enligt denna lag är belagd med svårare straff än böter, högst
trehundra kr., skall gälla vad i 23 kap. brottsbalken är stadgat (8 §). Enligt
9 § skall gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill
förklaras förverkat till kronan. Finns egendomen ej i behåll, skall i stället
värdet förklaras förverkat. Är påföljd som nu sagts upppenbart obillig, må
den helt eller delvis efterges. I 10 § stadgas att vad som vid bl. a. varusmuggling
använts som hjälpmedel — eller dess värde — under vissa förutsättningar
må förklaras förverkat.

Vissa bestämmelser av betydelse för bekämpandet av narkotikabrottsligheten
finns i brottsbalken (BrB) och i rättegångsbalken (RB).

Såvitt gäller den illegala narkotikahanteringen förekommer i betydande
utsträckning att missbrukarna söker komma över narkotiska medel genom
stöld, förfalskning eller osant intygande. Brottsbalkens bestämmelser härvidlag
stadgar straffmaximum på fängelse sex år för grov stöld och grov förfalskning
och två år för grovt osant intygande (8 kap. 4 §, 14 kap. 3 § respektive
15 kap. 11 § BrB). Genom att ta befattning med medlet kan vederbörande
göra sig skyldig till häleri (9 kap. 6 § Bi''B) t. ex. i de fall medlet
härrör från en apoteksstöld. Vidare kan bestämmelserna beträffande fylleri
i 16 kap. 15 § andra stycket BrB komma att tillämpas. Med alkoholrus järn -

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

ställs nämligen rus som orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Likaså
kan jämlikt 4 § 1 mom. andra stycket trafikbrottslagen den dömas till straff
som för bil etc. och därvid varit så påverkad av annat berusningsmedel än
starka drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunnat
föra fordonet. Straffmaximum är fängelse i ett år. Slutligen förekommer
ofta att den som sålt narkotika till pris överstigande apotekspriset döms för
ocker. Jämlikt 9 kap. 5 § BrB skall för grovt sådant brott dömas till fängelse
i högst fyra år.

Såvitt gäller olika former av tvångsåtgärder har rättegångsbalkens bestämmelser
om häktning och husrannsakan vid olika tillfällen tagits till utgångspunkt
för överväganden om önskvärt straffmaximum vid olika narkotikabrott.
Beträffande häktning är enligt 24 kap. 1 § RB huvudregeln att
häktning under vissa i lagen angivna omständigheter kan förekomma om
någon är på sannolika skäl misstänkt för brott för vilket är stadgat fängelse
i ett år eller däröver. Om den misstänkte ej har stadigt hemvist i riket och
det föreligger flyktfara, kan han häktas om fängelse över huvud kan följa
på brottet. Om det därutöver skäligen kan befaras att han kommer att undandra
sig lagföring och straff genom att lämna riket, eller om den misstänkte
är okänd och vägrar lämna riktiga uppgifter om namn och hemvist, kan han
häktas oberoende av brottets beskaffenhet (24 kap. 2 § RB). Föreskrifter om
husrannsakan finns i 28 kap. 1—7 §§ RB. Förekommer anledning att brott
förövats varå fängelse kan följa, får husrannsakan företas för att söka efter
föremål som är underkastade beslag, för att utröna omständighet som kan
ha betydelse för utredningen och för att bl. a. gripa den misstänkte. Hos
annan än den misstänkte får husrannsakan företas endast om brottet företagits
hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig
anledning förekommer att ovan angivna syften skall uppnås genom liusrannsakningen.
Däremot gäller inga inskränkningar i möjligheten att för angivna
ändamål företa husrannsakan i lägenhet som »är tillgänglig för allmänheten
eller plägar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant
gods, som eftersöks, plägar uppköpas eller mottagas som pant» (3 §).

Bestämmelser om kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler saknas
f. n.

Kommittén

Allmänna synpunkter

Kommittén framhåller att bekämpandet av narkotikamissbruket kräver
internationellt samarbete. Detta samarbete regleras av internationella
överenskommelser, som också i viss utsträckning bestämmer utformningen
av den nationella lagstiftningen. En praktisk samverkan är nödvändig
för en effektiv tillämpning av lagstiftningen. En effektiv prevention
mot illegala förfaranden med avseende å narkotika och andra beroende -

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

skapande läkemedel och framför allt mot smugglingen därav kan inte genomföras
utan en enhetlig internationell kontroll.

Såvitt gäller de medel som omfattas av den allmänna narkotikakonventionen
ger konventionsregleringen tillfredsställande kontrollmöjligheter.
Svårigheterna att bringa dessa regler till efterlevnad synes bero på andra
omständigheter än reglernas begränsning. Yad avser andra beroendeskapande
medel understryker kommittén vikten av att den kommande handläggningen
i FN :s organ påskyndas. Den svenska delegationen vid WHO bör anmodas
att energiskt följa frågan inom denna organisation.

En internationell kontroll avseende jämväl centralstimulantia, sedativa
och ataraktika (lugnande medel), hypnotika (sömnmedel) samt hallucinogener
måste effektivt kunna bidra till en önskvärd begränsning av konsumtionen
och i hög grad försvåra den illegala trafiken med dessa medel.
Kommittén understryker vikten av att det internationella kontrollsystemet
snabbt byggs ut till att avse även centralstimulantia, sedativa och ataraktika,
hypnotika och hallucinogener som är beroendeframkallande och
som missbrukas. Kommittén ger i detta sammanhang uttryck för kritik mot
ett alltför omfattande och odifferentierat narkotikabegrepp. Det internationella
och det svenska narkotikabegreppet bör i princip vara enhetligt.

Den nationella kontrollen beträffande hanteringen av de
medel som är underkastade den allmänna narkotikakonventionen är, framhåller
kommittén, i huvudsak beroende av konventionsåtaganden och därför
likartad från land till land, även om den tekniska utformningen kan variera.

Varje land har emellertid rätt att för sin del tillämpa de nationella narkotikalagarna
också på andra medel. Såvitt gäller import och export av sådana
medel blir kontrollen något olik den som avser »internationella narkotika»,
eftersom åtskilliga andra länder ej klassificerar medlen i fråga som narkotika
och därmed inte fordrar export- och importcertifikat som en förutsättning
för den internationella handeln.

Beträffande en tredje grupp beroendeskapande medel, nämligen dem som
faller utanför även den nationella narkotikakontrollen, gäller i huvudsak
ingen annan särskild kontroll än den som äger rum i form av specialitetsregistrering
och receptbeläggning.

Kommittén redogör vidare för utformningen av den på konventionen
grundade nationella kontrollen för Sveriges del. Tillverkare, importörer och
de olika leden i distributionskedjan skall ha olika former av generella och
speciella tillstånd. Ett narkotiskt medels väg från importören eller producenten
till utlämnandet skall kunna noggrant följas vid de kontinuerliga inspektionerna
genom ett system av redovisningshandlingar. Läkarnas förskrivningar
granskas genom en fortlöpande kontroll av det arkiverade receptmaterialet.
Den illegala hanteringen och det icke-medicinska bruket
söker samhället komma till rätta med genom bl. a. narkotikaförordningens
och varusmugglingslagens bestämmelser. Jämväl brottsbalkens allmänna

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

bestämmelser om påföljder för stöld, ocker, förfalskning m. m, är tillämpliga.

Vissa typer av förfaranden i strid med gällande bestämmelser är medvetet
illegala — t. ex. smugglingen och den illegala handeln. Andra förfaranden
är från början eller genomgående avsedda att vara legala, men
kan befinnas utgöra avsteg från principer och bestämmelser för preventionen
— t. ex. läkarförskrivningar i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Förhållanden av sistnämnda slag illustrerar enligt kommittén
önskvärdheten att huvudsakligen i ett sammanhang behandla reglerna för
den legala och den illegala narkotikahanteringen och motsvarande förfaranden
med andra beroendeframkallande medel.

Vad angår kontrollen av den legala hanteringen av narkotika
konstaterar kommittén att denna i huvudsak är tillfredsställande. I fråga
om ämnen under kontroll föreslår emellertid kommittén att vissa
andra beroendeframkallande medel bör underkastas samma stränga kontroll
som narkotika genom att den svenska kontrollen utsträcks till åtminstone
vissa sedativa, ataraktika och hypnotika oberoende av den internationella
utvecklingen.

I detta sammanhang framhåller kommittén att avgörandet huruvida vissa
medel helt skall förbjudas fordrar en avvägning mellan medlens möjliga
nyttiga och skadliga verkningar. Heroin anses t. ex. av vissa läkare ha stort
värde som smärtstillande medel, men ett omfattande missbruk därav främst
i USA har lett till bedömningen att skaderiskerna på grund av medlets egenskap
att snabbt leda till ett starkt beroende väger över nyttan och föranleder
att medlet läggs under förbud eller särskilda restriktioner. Cannabis å andra
sidan är ett medel som möjligen är relativt mindre farligt än de flesta i
Sverige tillåtna narkotiska medlen. Den medicinska nyttan är dock numera
ingen, varför en avvägning av nytta mot skada även här motiverat ett förbud.
Att tillåta cannabis för annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk är
för övrigt ej möjligt på grund av den allmänna narkotikakonventionens
bestämmelser. Frågan huruvida ytterligare medel skall helt förbjudas i
Sverige bör bli föremål för överväganden på grundval av en medicinsk och
social dokumentation. Kommittén finner starka skäl tala för att ett sådant
övervägande kommer till stånd från medicinalstyrelsens sida särskilt beträffande
centralstimulantia. När det gäller läkemedel med allvarliga biverkningar
i form av läkemedelsberoende kan regleringen med fördel ges
den formen att vissa bestämda medel får köpas endast på licens, t. ex. vissa
centralstimulantia för bl. a. behandling av narkolepsi.

Beträffande den illegala hanteringen av beroendeskapande
medel anser kommittén att straffskärpningar och kriminalisering
av vissa åtgärder som f. n. är straffria bör kunna bidra till att
öka effekten i kampen mot läkemedelsmissbruket. Kommittén understryker
att en skärpt lagstiftning och en utökad kontrollorganisation inte får fungera

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

så att samordningen med den medicinska och sociala vården eftersätts. Utan
en preciserad målsättning löper kontrollorganen risk att följa en egen linje
i arbetet med narkotikafrågorna. Kommittén framhåller vikten av att kontrollorganisationens
verksamhet utformas så att den ej motverkar utan
understödjer samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande
missbrukare.

Tillämpningen av en skärpt kontrollagstiftning får inte heller bidra till
att missbrukare drivs till ökad brottslighet. Domstolarna har genom brottsbalkens
införande fått ökade möjligheter att i stället för att döma till straff
överlämna den dömde till olika former av vård. Denna utveckling — som
måste anses tillfredsställande från de vårdsynpunkter som kommittén har
att i det följande anlägga — blir emellertid ett slag i luften i den mån vårdresurserna
ej räcker till. Kommittén har i sitt första delbetänkande framlagt
förslag som syftar till ökade vårdmöjligheter. Också ur de nu aktuella
aspekterna är det emellertid nödvändigt att vården erhåller ökade resurser.

Vad angår möjligheterna att under spanings- och förundersökningsarbetet
använda process uella tvångsmedel framhåller kommittén
att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande.
Kommittén anser det angeläget att gällande bestämmelser utnyttjas
effektivt.

Smuggling av narkotika

Efter att ha redogjort för tullverkets planer och möjligheter att bekämpa
insmugglingen av narkotika och andra beroendefrainkallande medel konstaterar
kommittén att några avgörande framgångar inte torde kunna vinnas
ens med en betydligt mer omfattande granskning av gods och resande än
den som förekommer f. n., om inte den internationella kontrollen utvidgas.
Kommittén anser
lingen utgöras av verksamhet på det internationella planet, men föreslår
som ytterligare åtgärd i kampen mot smugglingen av dessa medel att straffet
för grov smuggling av narkotika skärps.

Detta bör enligt kommittén kunna ge ökad effektivitet i kampen mot
smugglingen. Redan i förarbetena till varusmugglingslagen uttalades att
grovt brott torde få anses föreligga bl. a. om smugglingen avsett narkotika.
Straffmaximum i 3 § varusmugglingslagen synes böra sättas till fängelse i
fyra år. Som närmare framgår av det följande har kommittén föreslagit en
sådan straffskärpning beträffande grova brott enligt narkotikaförordningen.
Varusmugglingslagen är en författning vartill andra lagar hänvisar i påfölj
dsfrågor (en s. k. blankettstrafflag). Detta har medfört — eftersom kommittén
inte kunnat föreslå en generell straffskärpning för alla fall av varusmuggling
— att ändringen ansetts böra ske i form av en särbestämmelse
för nu avsedda fall.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Vidare föreslår kommittén att förberedelse till smuggling
av narkotika kriminaliseras. Som exempel på fall har från polishåll pekats
på svenskar som inköpt stora narkotikapartier utomlands men som inte
kunnat beslås med senare varusmuggling eller försök därtill. En kriminalisering
av förberedelse förutsätts i 1961 ars allmänna narkotikakonvention.
Det synes också därför angeläget att snarast möjligt vidta en sådan åtgärd.
I 23 kap. 2 § BrB ges bl. a. bestämmelser om ansvar för förberedelse
till brott. Kommittén föreslår att i 8 § varusmugglingslagen intas en bestämmelse
om att för förberedelse till smuggling av narkotika skall dömas
till ansvar enligt vad i 23 kap. 2 § BrB stadgas. Bestämmelsen torde dock
böra inskränkas på så sätt att den ej skall avse förberedelse till ringa brott
(jämför 8 § andra stycket varusmugglingslagen).

Tillverkning av narkotika

Kommittén har från medicinalstyrelsen inhämtat att den legala tillverkningen
av narkotika ej föranlett några kontrollproblem. Beträffande den
illegala tillverkningen meddelar kommittén att under 1964 och 1965 endast
sex personer dömts för ifrågavarande brott och att inget fall av åtalseftergift
för olaga tillverkning förekommer i Stockholm för samma tid.

Kontrollen över den legala tillverkningen av narkotika synes alltsa anordnad
på ett sätt som från teknisk och säkerhetsmässig synpunkt är fullt tillfredsställande.
Beträffande sådan tillverkning av beroendeframkallande
läkemedel i övrigt blir givetvis i den mån lugnande medel och sömnmedel
förs in under narkotikakontrollen samma kontrollåtgärder som beträffande
nuvarande narkotika tillämpliga.

Enligt kommittén har däremot från många håll framförts uppfattningen
att narkotikaförordningens straffbestämmelser måste
skärpas. Oftast har man därvid avsett den illegala överlåtelsen, men jämväl
skärpning av straffen för övriga brott mot förordningen har föreslagits.
Kommittén anser skäl föreligga för införandet av högre straffmaximum även
vad avser olaga tillverkning. Bestämmelserna synes böra utformas enhetligt
för samtliga i förordningen straffbelagda gärningar. Brottet bör indelas i tre
grader, en avseende grovt brott med straffmaximum av fyra års fängelse,
en för »normalt» brott med två års fängelse som maximum, samt en för
ringa brott, varå endast kan följa böter.

Anledning svnes vidare enligt kommittén föreligga att införa bestämmelser
om straff för försök och förberedelse till olaga tillverkning av
narkotika. Kommittén åsyftar bl. a. sådana förfaranden som iordningställande
av erforderlig apparatur och anskaffande av för tillverkningen nödvändiga
råvaror.

Beträffande medverkan till olaga tillverkning av narkotika synes

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stadgandena i 23 kap. 4 § BrB analogt tillämpliga. För att undanröja all
tvekan på denna punkt föreslår emellertid kommittén att en hänvisning till
dessa stadganden intas i narkotikaförordningen.

Överlåtelse av narkotika

Kommittén har funnit, att kontrollsystemet såvitt avser legala överlåtelser
av narkotika fungerat tillfredsställande. Såvitt avser den legala överlåtelsen
av narkotika finner kommittén därför ej anledning föreslå någon förändring
av gällande kontrollbestämmelser.

Den illegala handeln med läkemedel utgör däremot enligt kommittén ett
av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av läkemedelsmissbruket.
För att motverka den illegala handeln fordras å ena sidan åtgärder som
minskar efterfrågan (upplysning, vård), och å andra sidan åtgärder som
minskar överlåtarnas tillgång till medlen. I sistnämnda avseende krävs till
att börja med kontroll av importen och tillverkningen av läkemedlen, vidare
skydd för lager hos tillverkare, på apotek och sjukhus m. m. samt möjligheter
för de rättsvårdande myndigheterna att uppdaga och bestraffa olaga
överlåtelser.

Vad angår narkotikaförordningens straffbestämmelser
för olaga handel i dess olika former framhåller kommittén, att det på
manga hall ansetts vara en brist i gällande lagstiftning att maximistraffet,
sedan brottsbalken börjat tillämpas endast är ett års fängelse och påminner
om att departementschefen vid narkotikaförordningens tillkomst uttalade
bl. a. att straffmaximum av fängelse i två år torde vara till fyllest.

Kommittén understryker att med hänsyn till den allvarliga beskaffenheten
av förevarande brottsart en skärpning av straffskalan är erforderlig. I många
fall ligger ett vinningssyfte bakom de olaga överlåtelserna. Bedan en jämförelse
med straffmaxima beträffande de vanliga förmögenhetsbrotten ger
vid handen att nuvarande bestämmelser bör skärpas. Utvägen att tillämpa
bestämmelserna om ocker etc. är ej alltid möjlig och har för övrigt visat sig
medföra vissa tillämpningssvårigheter. Kommittén föreslår därför att straffbestämmelserna
utformas så att olaga saluhållande och överlåtelse uppdelas
i tre brott, ett grovt med fängelse i fyra år som maximum, ett »normalt» med
två års fängelse som maximum, samt ett ringa, å vilket endast böter kan
följa. Vid bedömandet huruvida brottet är grovt bör särskilt beaktas om gärningsmannen
bedrivit förfarandet yrkesmässigt, överlåtit särskilt stor
mängd narkotika eller särskilt farligt medel samt om försäljning skett till
ungdom. Med hänsyn till den högst varierande beskaffenheten av de gärningar
som avses med förevarande stadgande synes straffskalan fortfarande
böra omfatta böter. Från polis- och åklagarmyndigheter har ej heller gjorts
gällande att stadgandena om tvångsåtgärder skulle motivera en ändring
härvidlag. Höjning av straffskalan medför också ökade möjligheter att till -

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

lämpa påföljden förvisning samt till utlämning för brott av ifrågavarande
art.

Bestämmelser om påföljd för försök och förberedelse till olaga
saluhållande och överlåtelse av narkotika saknas f. n. Vad gäller försök till
överlåtelse kan sådan gärning anses vara kriminaliserad genom stadgandet
om påföljd för saluhållande. Försök till saluhållande synes ej kräva särskild
påfölj dsbestämmelse. Vissa former av förberedelse till överlåtelse faller
inom området för saluhållande och innehav. Särskilt vad gäller storhandiarna
synes dock behov föreligga att kunna beivra sådana förberedande
åtgärder som de i sin hantering vidtar. Liksom beträffande olaga import
föreslår kommittén därför att förberedelse till olaga saluhållande och överlåtelse
kriminaliseras.

Med analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB synes påföljd
kunna ådömas för medverkan till brott av nu ifrågavarande art. Nämnda
bestämmelser torde alltså enligt kommittén redan nu kunna tillämpas
på sådana fall där t. ex. innehavaren av en lägenhet eller annan lokal med
insikt om att olaga överlåtelse av narkotika sker, ställer lokalen till disposition.
Som framhållits beträffande tillverkning kan det dock vara lämpligt
att i narkotikaförordningen införa en hänvisning till brottsbalkens bestämmelser
i förevarande avseende.

När det gäller förverkande av narkotika som saluhålls eller överlåtits
i strid mot förordningens bestämmelser erinrar kommittén om att
sådan vinning som någon haft av olaglig överlåtelse f. n. ej omfattas av
förverkandepåföljden. Enligt kommittén förefaller det, inte minst när det
gäller narkotikalangning, mindre tilltalande att langaren skall kunna få
behålla vinsten av sitt förfarande.

Innehav av narkotika

Vad först gäller frågan om innehav av narkotika bör vara
straffbelagt erinrar kommittén om att man måste utgå från stadgandena
i den av Sverige ratificerade allmänna narkotikakonventionen. Enligt
denna skall innehav av narkotika —- varmed då givetvis åsyftas endast de av
konventionen omfattade medlen — utan vederbörligt bemyndigande ej vara
tillåtet. Vidare skall innehav i strid mot konventionsbestämmelserna utgöra
straffbart brott. Härav torde följa att vi, så länge vi är anslutna till konventionen,
är förpliktade att ha olovligt innehav av s. k. klassiska narkotika
kriminaliserat.

Beträffande innehav av andra i narkotikaförordningen reglerade medel
finns givetvis teoretiskt inget hinder mot att låta detta betraktas som icke
straffbart. Med hänsyn till att det f. n. dominerande missbruket av centralstimulantia
till sina yttringar visat sig vara ett lika allvarligt problem som
de klassiska narkomanierna, synes det dock ej försvarligt att ha en mindre
sträng reglering av sådana medel än när det gäller klassiska narkotika. Att

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vidare olovligt innehav av LSD och likande hallucinogener skulle bedömas
lindrigare förefaller också, med beaktande av de allvarliga konsekvenser
som ett okontrollerat bruk av dessa medel kan medföra, föga rimligt. De
av konventionen omfattade medlen samt de övriga medel som enligt svensk
lagstiftning utgör narkotika bör i nu ifrågavarande avseende vara föremål
för enhetlig reglering såvitt inte särskilda skäl föranleder till annan bedömning.

Mot kriminalisering har anförts att bestämmelsen negativt inverkar på
vårdmotivationen på så sätt att en missbrukare drar sig för att söka vård
av rädsla för påföljd i anledning av innehavet. Häremot anför kommittén,
dels att några belägg för en sådan inverkan veterligen ej framkommit, och
dels att missbrukare som vänder sig till läkare har anledning att lita på dennes
tystnadsplikt. Vidare har framhållits att åtminstone vissa missbrukare
måste betecknas som sjuka och att ett straff för olaga innehav för dem på
sätt och vis innebär ett straff på grund av sjukdomen. Detta betraktelsesätt
leder emellertid också till att t. ex. grova för sälj ningsbrott, begångna av
missbrukare för att skaffa medel till fortsatt missbruk, i princip skulle vara
straffria. De synpunkter som ligger bakom ett sådant resonemang synes
ej vara av beskaffenhet att kunna påverka själva kriminaliseringen men väl
däremot påföljden. Den omständigheten att gärningsmannen är sjuk torde
ej böra medföra att en gärning av angivet slag i och för sig ej skall vara belagd
med påföljd. En missbrukare, som begår ett brott, vilket som helst, skall
däremot givetvis erhålla erforderlig vård. I detta sammanhang bör understrykas
det angelägna i att domstolarna i mål mot läkemedelsmissbrukare
inhämtar i vart fall sådant läkarintyg som avses i 7 § lagen om personundersökning
i brottmål. Överlämnande till sluten eller öppen psykiatrisk vård
jämlikt 31 kap. 3 eller 4 § BrB torde ofta visa sig vara lämpligt som påföljd.

För kriminalisering torde, enligt kommittén, tala såväl grundsynen i konventionen
som de numera allt intensivare ansträngningarna att komma åt
de allvarliga illegala förfarandena på området. Det har visserligen framhållits
att det inte spelar så stor roll om personer som innehar t. ex. ringa
mängd av narkotika skulle slippa undan ingripande. Straffstadgandets verkliga
betydelse ligger givetvis ej heller i möjligheten att komma åt denna
kategori. Från polis- och åklagarhåll har emellertid betonats att man från
en »innehavare» kan komma fram till de personer man mest önskar nå, nämligen
storförsäljarna. En inskränkning av möjligheten att närmare undersöka
innehavaren skulle i sin tur kunna minska möjligheterna att skaffa
bevis mot langarna. Förutsättningarna för att tillgripa t. ex. husrannsakan
i angivna fall skulle, såvitt kommittén kan bedöma, minska. Det allmänna
önskemålet att straffbestämmelsen ej tillämpas på rena bagatellfall torde
kunna tillmötesgås på så sätt att åtal för gärningen underlåts. Av den undersökning
rörande åtalseftergifter i Stockholm åren 1964 och 1965 som kommittén
låtit utföra framgår också att åtalseftergift tillämpas i stor omfatt -

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

ning beträffande olaga innehav. Erforderliga möjligheter härtill synes erbjudas
främst av stadgandena i 20 kap. 7 § första stycket första och andra
punkterna RB samt i 1 § lagen den 20 mars 1964 (nr 167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare.

Om — mot kommitténs uppfattning — det skulle anses vara principiellt
acceptabelt och i övrigt lämpligt att låta t. ex. ringa innehav av narkotika
vara straffritt, synes tillämpningen komma att medföra synnerligen svårbedömda
gränsdragningsproblem. Om innehavsmängden skall vara avgörande
för bedömningen om ett innehav är ringa eller ej, frågar sig kommittén
vilken mängd som skall accepteras. För åtskilliga missbrukare skulle kanske
ett antal av upp till 1 000 tabletter böra anses ringa, för andra endast ett
tiotal. Och om det ringa innehavet avkriminaliseras får man anta att försäljarna
för varje försäljningstillfälle skulle medföra endast det »accepterade»
antalet tabletter och därefter fylla på lagret efter hand. Att återigen
dra gränsen med ledning av innehavarens uppgift att han innehar medlen
för eget bruk kommer likaså att skapa osäkerhet vid bedömningen.

Kommittén anser på grund av det anförda att allt otillåtet innehav av
narkotika fortfarande skall vara straffbelagt.

Ehuru olaga innehav av narkotika väl oftast ej torde kunna rubriceras som
grovt brott, saknas enligt kommittén anledning att utforma straffskalorna
på annat sätt än som ovan föreslagits för olaglig tillverkning och olaglig
handel. Utrymme för straffbeläggning av försök och förberedelse
synes emellertid ej föreligga.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommittén framhåller att användningen av sprutor och kanyler för injicering
av medlen under senare år blivit allt vanligare bland läkemedelsmissbrukare
här i landet. Kommittén har i sitt första delbetänkande konstaterat
att det enbart i Stockholm torde finnas några tusental personer som
vid sitt missbruk av läkemedel använder injiceringsmetoden. Kommittén
stöder sig därvid bl. a. pa en undersökning som under en observationstid av
drygt 1 V2 år (1965—67) påvisat färska injektionsmärken hos över 1 200 av
de till stockholmspolisens centrala arrestavdelningar införda personerna.
Läkemedelsmissbruk av nämnt slag förekommer jämväl i Göteborgs- och
Malmö-Lund-områdena i stor utsträckning samt inom landet i övrigt i
begränsad omfattning.

De preparat som används vid injiceringsmissbruk är huvudsakligen opiater
och centralstimulantia, med en stark övervikt för de centralstimulerande
medlen. Undantagsvis kan förekomma att färdiga injektionslösningar används,
men i övervägande grad nyttjas tabletter, som slammas upp i vatten.

Injektionssprutor finns både för engångs- och flergångsbruk. Engångssprutor
är tillverkade av plast, flergångssprutor av glas och kanyler av rostfritt
stål. En svensk tillverkare svarar för huvuddelen av inom landet an -

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

vända engångssprutor, men en ej oväsentlig del därav importeras framför
allt från Danmark. Någon tillverkning av sprutor av glas och av kanyler
förekommer inte inom landet.

Den övervägande försäljningen av sprutor och kanyler sker till sjukhusen
direkt från tillverkare och grossister. Den årliga förbrukningen av plastsprutor
beräknades år 1965 till omkring tre miljoner, men uppges f. n. vara
omkring 20 miljoner stycken. Apotekens försäljning till allmänheten omfattar
en ringa del av hela antalet tillverkade och importerade sprutor.
Sjukvårdsaffärernas försäljning torde vara mindre än apotekens. Apotekens
och sjukvårdsaffärernas försäljning till enskilda sker huvudsakligen efter
läkarordination, t. ex. till diabetiker. I avsevärd utsträckning förekommer
emellertid också att försäljning sker till läkemedelsmissbrukare. — Engångssprutorna
dominerar inom medicinskt bruk, särskilt vid sjukhusen.
De vinner emellertid alltmer terräng även i detaljistledet. Diabetiker torde
dock alltjämt företrädesvis använda sprutor av glas. Även privatpraktiserande
läkare, tandläkare och veterinärer, som huvudsakligen torde anlita
grossister för sina inköp, använder fortfarande i stor utsträckning glassprutor.

Engångssprutorna distribueras i sterila förpackningar och är avsedda att
förstöras efter användningen. De kan nämligen ej steriliseras för upprepad
användning, eftersom plasten ej tål uppvärmning. Sprutor av glas och kanyler
kan användas flera gånger efter sterilisering.

Import, tillverkning och försäljning av sprutor och kanyler sker f. n. fritt
här i landet. Inte heller i övriga nordiska länder förekommer någon form
av kontroll härvidlag. Såvitt kommittén har sig bekant är detta ej heller
fallet i andra länder med undantag för tio delstater i USA.

Det läkemedelsmissbruk som sker medelst intravenös injektion är enligt
vad kommittén inhämtat som regel betydligt allvarligare än det missbruk
som sker t. ex. genom intagning av tabletter eller rökning. En orsak härtill
är att de intravenösa injektionerna ger en kraftigare påverkan på hjärnan
och organismen i övrigt än motsvarande doser när de t. ex. intas genom munnen
i tablettform. Beträffande åtminstone centralstimulantia gäller vidare
att doserna vid injektioner är större än vid intagning genom munnen. Dessa
förhållanden bidrar till att i det enskilda fallet skapa en snabbare övergång
än eljest från lättare till svårare missbruk och till narkomani. Vissa av missbrukets
allvarligaste följ dskador har därutöver samband med bruket av injektioner.
Det förekommer att missbrukare avlider till följd av s. k. luftembolier
(tilltäppning av mindre blodkärl genom luftblåsor). Risken för
överdoseringar är större vid injektioner än annars. Osterila injektioner ger
blodförgiftning och andra infektioner, och bl. a. gulsot sprids genom att fler
missbrukare använder samma sprutor och kanyler. Denna form av gulsot
kallas inokulationshepatit och har tidvis förekommit epidemiskt bland läkemedelsmissbrukarna
(SOU 1967:25 s. 45). Vidare har i New York före -

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

kommit att en malariaepidemi spritts på grund av intravenöst narkotikamissbruk.
Tabletter som slammats upp i vatten innehåller osterila beståndsdelar
och det förekommer därför att missbrukare får s. k. pyrogenchocker
(häftiga feberanfall).

Kommittén konstaterar att apotekens försäljning av sprutor och kanyler
under normala förhållanden är obetydlig och visar små förändringar, om
man bortser från en pågående övergång till engångsmaterial. Kundkretsen
begränsas i huvudsak till diabetiker och astmatiker. Genom det intravenösa
missbrukets starka spridning under senare år har emellertid en markant
förändring i apotekens försäljning inträffat. Naturligtvis har denna blivit
särskilt märkbar i de större städerna, men oroande rapporter kommer även
från apotek ute i landet. Det har kommit en ny kundkrets till apoteken, som
är lätt att identifiera inte bara genom det påfallande ungdomliga inslaget.

Kommittén redovisar också resultaten av undersökningar som gjorts
under åren 1965 och 1966 beträffande försäljningen av sprutor och kanyler.
Med stöd av dessa resultat konstaterar kommittén sammanfattningsvis att
metoden att injicera narkotika och andra läkemedel f. n. är synnerligen
utbredd bland läkemedelsmissbrukarna inom landet och att metoden blir
allt vanligare. Den form av missbruk som metoden innebär är i sig själv
allvarligare än andra missbruksformer och kan ge upphov till svåra följdskador.
Dessa omständigheter aktualiserar enligt kommitténs mening frågan
om någon form av kontroll över hanteringen.

Som argument för kontroll har kommittén särskilt anfört att ett försvårande
av tillgången till hjälpmedel i och för sig måste försvåra själva missbruket.
Framför allt för de mer oerfarna brukarna skulle försvårandet av
tillgången till sprutor kunna verka avhållande. Vidare skulle den form av
ritual som utbildat sig i gängen, med silning och injicering, få svårare att
utbreda sig. En övergång till det i varje fall mindre farliga intagandet av
tabletter vore väl också i och för sig önskvärd.

Mot kontroll har framhållits olika omständigheter, bl. a. hänsyn till de
legitima nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetikerna, merarbete för sjukhus
och läkare, risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala
hanteringen, svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt riskför
ökning av missbrukets följ dskador.

Vad först gäller diabetikerna och liknande »legala» förbrukare av sprutor
framhåller kommittén att nackdelen av en kontroll torde bli synnerligen
begränsad. Genom recept, rekvisition eller läkemedelskort kan de utan
omgång erhålla sprutor och tillbehör för sitt aktuella behov. I den mån en
reglering medför ökad belastning för sjukhus och läkare får ej heller
detta förhållande åberopas som ett på något sätt avgörande moment mot
reglering. Kommittén påpekar, att en begränsning av den legala tillgången
på ifrågavarande hjälpmedel kommer att medföra viss insmuggling. Dessa

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

hjälpmedel är emellertid mer skrymmande än läkemedlen, och möjligheten
till lyckad smuggling mindre än när det gäller de senare. Hjälpmedlen är
dessutom inte på samma sätt som läkemedel konsumtionsmaterial, och jämväl
på den grunden är möjligheterna till upptäckt enligt kommitténs mening
större. Kontroll på förevarande område kommer dock sannolikt att medföra
att missbrukare i än högre utsträckning än f. n. lånar varandra sprutor
och följ dskadornas antal kan antas stiga. Kommittén antar att förespråkarna
för ett system med kontroll över de olika beroendeframkallande
medlen men med fri tillgång till sprutor och kanyler från förevarande synpunkt
•— ett undvikande av missbrukets sekundära skadeverkningar — förutsatt
att missbrukarna kan förmås att använda sterila redskap och i övrigt
sköta hygienen. Erfarenheten får emellertid anses ha visat att missbrukarna
redan under nuvarande förhållanden ofta inte iakttar elementära föreskrifter
om hygien m. in. I narkotikamissbrukarnas arsenal ingår vanligen plastsprutor
av två storlekar, dels på 2 ml och dels på 20 ml, den senare för beredning
av injektionslösningen. Meningen med engångssprutor, som ej kan
göras sterila på nytt, är som ovan framhållits att de skall förstöras efter användningen,
men missbrukarna, som helt nonchalerar sterilitet och vanlig
hygien i samband med injektioner, använder dem så länge de håller.

Vid avvägning av de faktorer som talar för och emot ett ingripande på området
har kommittén — med hänsyn till narkomanifrågans läge i Sverige —
stannat för att föreslå att kontroll införs på såväl sprutor som kanyler.
Kommittén är dock väl medveten om de praktiska svårigheter som kan vara
förenade därmed.

Vad gäller utformningen synes det enligt kommittén i första hand vara
tillhandahållandet till enskilda förbrukare som bör regleras. En möjlighet är
att begränsa bestämmelserna till föreskrifter därom att endast apoteksinnehavare
och de som erhållit särskilt tillstånd får försälja varorna. Det
skulle därefter ankomma på säljarna att så att säga pröva kunderna. Från
apotekarhåll har emellertid framhållits att denna avvägningsfråga skulle
medföra alltför stora svårigheter. Kommittén anser därför att för erhållande
av löremålen och följaktligen för utlämning bör krävas särskilt tillstånd,
recept, rekvisitioner eller läkemedelskort.

För att en reglering skall bli effektiv bör enligt kommittén jämväl införseln
kontrolleras. Av betydelse i detta sammanhang är givetvis om våra nordiska
grannländer inför en motsvarande reglering. Injiceringsmetoden synes emellertid
inom Norden vara en typisk svensk företeelse, och förutsättningarna
för en enhetligt utformad nordisk kontroll är därför ej stora. Detta förhållande
bör dock ej hindra Sverige från att införa de kontrollbestämmelser
som anses erforderliga. Även tillverkning och innehav av sprutor och kanyler
bör enligt kommittén underkastas reglering.

Kommittén framhåller att ett problem, som föreligger redan under nu -

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

varande förhållanden men som ökar i betydelse vid en reglering som den
föreslagna, utgör svårigheten, framför allt vid sjukhusen, att effektivt förstöra
de mängder av engångssprutor som där använts. Enligt vad kommittén
inhämtat är Landstingens Inköpscentral i färd med att utexperimentera en
anordning, lämplig för ändamålet.

Kommittén föreslår slutligen att de författningsbestämmelser, som behövs,
utformas i överensstämmelse med föreskrifterna i förordningen med vissa
bestämmelser angående fosterfördrivande medel med erforderliga tillägg
såvitt avser innehav. Även påföljdsfrågorna torde kunna regleras i överensstämmelse
med de i nämnda förordning upptagna bestämmelserna.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser understryker behovet av internationellt
samarbete. Generaltullstyrelsen betonar att enhetliga internationella
kontrollbestämmelser och ett likformat internationellt narkotikabegrepp
är av stor betydelse för möjligheterna att effektivt bekämpa smuggling
av beroendeskapande medel och missbruket av sådana medel. Bl. a.
rikspolisstyrelsen framför liknande synpunkter.

Det framhålls vidare från de flesta håll att man från svensk sida på allt
sätt bör verka för att den internationella narkotikakontrollen utvidgas till
att avse sådana sedativa, ataraktika, hypnotika, centralstimulantia och hallucinogener
som är beroendeframkallande och som missbrukas. Såvitt angåi
centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen samstämmig om
behovet av utvidgad internationell kontroll bland de remissinstanser som
uttalat sig i frågan. När det gäller sedativa, ataraktika och hypnotika råder
däremot delade meningar bland remissinstanserna på sätt som framgår av
den redogörelse jag i det följande lämnar för deras inställning till den nationella
kontrollen av samma medel.

Kommitténs uttalande att den nationella kontrollen över
den legala hanteringen av narkotika är fullt tillfredsställande
understryks av flera remissinstanser. Det bär endast ifrågasatts av länsläkaren
i Göteborgs och Bohus lan. Denne framhåller att åtkomsten av narkotika
medelst stulna receptblanketter som försetts med förfalskad text och
förfalskad namnteckning emellanåt torde förekomma och föreslår att man
för att motverka detta möjligen kunde införa ett hemligt kodsystem, så att
varje läkare från medicinalstyrelsen erhåller ett hemligt kodnummer vilket
skall påtecknas recepten.

I fråga om ämnen under kontroll har ingen remissinstans hävdat
att man för vårt lands del inte skulle utvidga kontrollen till att omfatta
även andra medel än dem som faller under internationell kontroll.

Såvitt angår centralstimulantia och hallucinogener är uppfattningen sam -

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stämm ig om behovet av nationell kontroll, även om internationell överenskommelse
beträffande dessa medel inte kan träffas. Vad angår sedativa,
ataraktika och hypnotika däremot delar sig meningarna.

Länsstyrelsen i Uppsala län instämmer i kommitténs förslag att, oberoende
av den internationella utvecklingen, den svenska kontrollen utsträcks
jämväl till vissa sedativa, ataraktika och hypnotika. Erfarenheterna
från apoteksvisitationer som länsläkaren i Uppsala län gjort har visat att den
legala handeln med narkotika, alltså narkotika utskriven på läkarrecept,
mycket kraftigt har minskat sedan medicinalstyrelsen på sin tid skärpte
bestämmelserna angående förskrivandet och utlämnandet av narkotika.
I stället har undan för undan bruket av diverse lugnande medel kraftigt
ökat och lett till ett alltmer omfattande missbruk. Även dessa medel äro
i de flesta fall beroendeframkallande. Att redan nu skärpa bestämmelserna
angående förordnande och utlämnande av sådana medel anser länsstyrelsen
vara nödvändigt. Liknande synpunkter framförs av överåklagaren i Malmö
och socialstyrelsen.

De medicinska skälen för användande av sedativa, ataraktika och hypnotika
anses emellertid vara avsevärt större än de skäl som eventuellt kan
åberopas för bruk av centralstimulantia och hallucinogener. De sociala
riskerna vid en eventuell överkonsumtion anses inte heller så allvarliga.
Apotekarsocietetens direktion framhåller sålunda att man som första åtgärd
bör försöka följa kommitténs förslag att läkarkåren uppmanas att iaktta
återhållsamhet vid förskrivning av läkemedel inom de nu aktuella grupperna.
Sveriges industriförbund, kommerskollegium, LIF, RUFI och Föreningen
Sveriges droghandlare framhåller att man antingen bör visa försiktighet
med att lägga nya medel under narkotikalagstiftningen eller att dessa
läkemedel över huvud taget inte bör föras in under narkotikabegreppet.
RUFI framhåller att det ej är klarlagt att missbruk av sådana medel förekommer
och att beslut bör anstå i avvaktan på utredning därom. Kommerskollegium
befarar att legal tillverkning kan komma att motverkas och att
respekten för narkotikabegreppet kommer att minska om detta uttunnas
i alltför stor utsträckning. LIF och RUFI framlägger egna förslag till särskild
gruppering och särskilda bestämmelser beträffande dylika läkemedel.
Föreningen Sveriges droghandlare avstyrker utvidgad kontroll såvitt avser
läkemedelsgrossisterna och förklarar att en sådan avsevärt skulle fördyra
hanteringen och att kostnadsökningarna måste drabba de legala förbrukarna
av läkemedel.

Generaltullstyrelsen framhåller att den svenska narkotikaförteckningen
om möjligt bör basera sig på den internationella förteckningens varugruppering
och som en särskild grupp ange de produkter som enbart i Sverige
anses vara narkotika.

Kriminalvårdsstyrelsen framhåller att en för individen alltför ingripande
ordning bör undvikas. För att inte förringa respekten för bestämmelserna

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

bör övervägas antingen att begränsa antalet preparat på vilka narkotikalagstiftningen
görs tillämplig eller att i lagen uttryckligen från straffansvar
undanta obetydliga förseelser.

RFMA fäster uppmärksamheten på debatten om cannabispreparatens
farlighet eller ofarlighet och efterlyser auktoritativa besked på denna punkt.
Om dessa medel är så ofarliga, som hävdats från vissa sakkunniga, måste
man allvarligt överväga om de skall hänföras till narkotika och därmed
underkastas hela kontrollsystemet. Det måste vara förödande för såväl rättsuppfattningen
som den tillbörliga respekten för narkotikans farlighet att
omge ett eventuellt ganska oskyldigt njutningsmedel med den nimbus, som
eu kriminalisering innebär. Med cannabispreparatens större eller mindre
farlighet bör ej sammanblandas värderingar av de speciella former som konsumtionen
därav klätts i och som kan te sig både frånstötande och socialt
skadliga, men som inte rimligtvis kan sägas vara värda mer ogillande än de
glorifierande seder som uppstått kring alkoholbruket. Samma fråga berörs
av länsstyrelsen i Stockholms län.

Alla remissinstanser är ense om att samhällets åtgärder för att bekämpa
den illegala hanteringen av beroendeframkallande medel måste
skärpas och att kraftiga motåtgärder måste sättas in mot missbruket av
sådana medel. I flera yttranden understryks behovet av snara åtgärder.

I regel tillstyrks kommitténs förslag om straffskärpningar,
vilka förklaras vara välmotiverade. Till dem som tillstyrker förslagen hör
hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, RÅ, socialstyrelsen, utom
såvitt avser olaga handel med och olaga innehav av narkotika, samt Sveriges
advokatsamfund.

Svea hovrätt finner dock kommitténs motivering för de avsevärda straffskärpningarna
påfallande knapphändig och hänvisar till att kommittén
själv uppger att den först i sitt tredje delbetänkande kommer att företa en
sammanfattande avvägning av vård- och preventionsfrågorna. I det tredje
delbetänkandet kommer vidare resultatet av vissa ännu ej avslutade undersökningar
av värde för bedömningen av hithörande frågor att redovisas. Det
föreligger därför enligt hovrättens mening i allt fall inte f. n. tillräckliga
skäl att i förevarande hänseende gå längre än att höja straffmaximum för
olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika till
fängelse två år. Fylleristraff utredningen framför liknande synpunkter.

Från några håll ifrågasätts den allmänpreventiva effekten av straffskärpningar.
Fylleristraffutredningen framhåller sålunda att mycket tyder på att
straffhot här inte har någon egentligt avhållande effekt. De som driver illegal
narkotikaförsälj ning av rent profitintresse och antagligen också gör stora
förtjänster, torde inte komma att påverkas av en straff skärpning. De har
alltid att räkna med risker i sin verksamhet. Ej heller torde straffbeläggandet
ha särskilt avhållande effekt på narkotikamissbrukarna själva. De torde
inte uppfatta sin verksamhet som kriminell utan snarare som livsviktig för

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

sin egen existens. Utredningen ifrågasätter om den föreslagna höjningen
av straffmaximum till fyra år kan antas få någon påtaglig preventiv effekt.
Ur allmänpreventiv synpunkt torde det emellertid spela mindre roll vilka
straffsatser som gäller utan det väsentliga här är att beteendet som sådant
kriminaliseras. Det torde i själva verket röra sig om en tämligen liten grupp
människor, som ägnar sig åt brottsligt förfarande med narkotika och deras
motiv är i allmänhet sådana att de inte påverkas av något skärpt straffhot.
För det stora flertalet samhällsmedborgare är det egalt om straffmaximum
för brottet sätts till fyra eller till två års fängelse — risken för att de skall
syssla med narkotikaförsäljning och dylikt är under alla förhållanden rätt
liten. Liknande betänkligheter uttalas av länsstyrelsen i Malmöhus län och
RFMA. Svenska kommunförbundet framhåller att straff skärpningarna får
ringa effekt om de inte kombineras med ökade vårdresurser.

Ett flertal remissinstanser har kraftigt understrukit kommitténs uttalande
av kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den ej
motverkar utan understöder samhällets ansträngningar att erbjuda vård åt
vårdbehövande missbrukare. Detta framhålls i flera av de yttranden som
bifogats riksåklagarens utlåtande samt av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
länsstyrelsen i Malmöhus län, fylleristraffutredningen, Svenska kommunförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Sveriges
läkarförbund.

Ingen remissinstans har kommenterat kommitténs uttalande om processuella
tvångsmedel.

Smuggling av narkotika

Förslaget att höja straffmaximum för grov smuggling av narkotika
till fängelse fyra år tillstyrks av alla remissinstanser utom av Svea hovrätt
och fylleristraffutredningen. Svea hovrätts motivering för sitt ställningstagande
har redovisats under »allmänna synpunkter». Fylleristraffutredningen
framhåller att smuggling av större partier koncentrerad sprit eller av vapen
och ammunition ur samhällets synpunkt kan vara väl så farligt som narkotikasmuggling.
Utredningen anser sig inte kunna tillstyrka den föreslagna
ändringen av 3 § varusmugglingslagen. I den mån behov anses föreligga för
en skärpning av gällande straffsatser synes denna fråga inte böra begränsas
till enbart narkotikasmugglingen utan behandlas i ett större sammanhang.

Rikspolisstyrelsen påpekar att narkotikamissbruket förutsätter en fortgående
illegal införsel av narkotika. Det rör sig inte så mycket om ströfall av
olovlig varuinförsel som om systematisk smuggling med mycket stora vinster
för gärningsmännen. S. k. kurirer engageras för själva smugglingen, medan
organisatörerna håller sig i bakgrunden. Vad som i första hand avhåller
från brott är kanske i allmänhet inte straffets stränghet utan den risk för
upptäckt, som vederbörande har att räkna med. Den typ av brottslighet, varom
här är fråga, intar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter av den

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

kategori kriminella, som sysslar med narkotikasmuggling, är nämligen att
dessa kallt väger vinstmöjligheterna mot den påföljd, som risktagandet kan
medföra. Av anförda skäl anser styrelsen kommitténs förslag välgrundade.

Svea hovrätt framhåller att om det anses ofrånkomligt att nu höja straffminimum
till fängelse i högst fyra år bör det övervägas att också införa
minimistraff av fängelse minst sex månader. Även hovrätten för Västra
Sverige har samma uppfattning men anser att straffmaximum för normalfallet
av varusmuggling avseende narkotika bör sättas till fängelse i två år för
att man därigenom skall erhålla bättre överensstämmelse mellan påföljderna
för smuggling av narkotika och andra narkotikabrott.

Generaltullstyrelsen ifrågasätter om det från principiell synpunkt är
lämpligt att i en blankettstrafflag som varusmugglingslagen införa speciella
straffbestämmelser för en viss vara. Styrelsen motsätter sig emellertid inte
att så sker.

Förslaget att förberedelse till smuggling av narkotika, utom
såvitt avser ringa brott, skall kriminaliseras, tillstyrks allmänt eller lämnas
utan erinran. Fglleristraffutredningen ifrågasätter dock om förberedelse till
narkotikasmuggling bör kriminaliseras särskilt och anmärker att man genom
att straffbelägga innehavet av narkotika i åtskilliga fall ändå kan
straffa dem som förbereder insmuggling.

Kommittén har soin exempel på fall som motiverar kriminalisering av
förberedelse till varusmuggling av narkotika nämnt, att svenskar, som utomlands
inköpt stora narkotikapartier, senare icke kunnat beslås med varusmuggling
eller försök därtill. Hovrätten för Västra Sverige framhåller i anledning
härav att ett sådant förfarande, dvs. att utomlands inköpa narkotika
med syfte att olovligen införa den till Sverige, icke i och för sig torde
kunna hänföras under förberedelsestadgandet i 23 kap. 2 § brottsbalken.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte stämpling till smuggling av
narkotika bör straffbeläggas.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Bland de remissbehandlade författningsutkasten finns ett förslag till särskild
narkotikastrafflag. Denna omfattar bestämmelser om påföljd
för annan olovlig befattning med narkotika än olovlig införsel eller
utförsel. Vidare omfattar förslaget bestämmelser om straff för försök och
förberedelse till vissa narkotikabrott samt bestämmelser om medverkan,
förverkande och beslag. I den mån motsvarande bestämmelser återfinns i
gällande narkotikaförordning innebär förslaget att bestämmelserna utgår
ur narkotikaförordningen. I enlighet med kommitténs överväganden har
brotten i förslaget uppdelats i tre grader, kallade grovt narkotikabrott, narkotikabrott
och narkotikaförseelse.

Förslaget om en särskild narkotikastrafflag lämnas allmänt utan erinran
— utom av Svea hovrätt — och tillstyrks av fylleristraffutredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 95

Svea hovrätt anser att bestämmelserna alltjämt bör vara införda i narkotikaförordningen.

Uppdelningen av brotten i tre olika grader lämnas allmänt utan erinran.
Däremot är meningarna delade när det gäller behovet av straffskärpning.
Liksom i fråga om skärpningen av straffet för grov smuggling av narkotika
motsätter sig Svea hovrätt och fylleristraffutredningen att straffmaximum
för grovt narkotikabrott sätts till fängelse i fyra år. Svea hovrätt anser att
det f. n. inte föreligger tillräckliga skäl att gå längre än att höja straffmaximum
för olaga tillverkning, saluhållande, överlåtelse och innehav av narkotika
till fängelse två år. Fylleristraffutredningen anser att — så länge man
saknar närmare kunskap om den effekt ur preventionssynpunkt som en
straffskärpning kan väntas få ■— det saknas tillräckligt underlag för att
bedöma ändamålsenligheten av en höjning av straffsatsen till fyra år och
föreslår att man begränsar sig till ett förhöjt straffmaximum om två år,
dvs. detsamma som nu gäller för grov olovlig rusdrycksförsäljning och
grov olovlig sprittillverkning.

Socialstyrelsen biträder förslagen utom såvitt angår straffskärpning för
olaga handel med och olaga innehav av narkotika, där styrelsen förordar
straffmaximum på fängelse i två år.

I den mån övriga remissinstanser uttalar sig i frågan, tillstyrker de eller
lämnar utan erinran förslaget att maximistraffet för grovt narkotikabrott
skall sättas till fängelse i fyra år.

Sveriges advokatsamfund framhåller att en höjning av straffskalan för
normala narkotikabrott till två år och för grova brott till fyra år bör kunna
bidrag till att motverka att brottsbalkens ockerparagraf slentrianmässigt
åberopas i fall, vilka knappast enligt vanligt språkbruk kan betecknas som
ocker. Styrelsen ansluter sig till den kritiska inställning som på olika håll
visats mot den nuvarande rättstillämpningen i detta hänseende.

Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige förordar straffminimum på
sex månaders fängelse, då straffmaximum sätts till fyra års fängelse.

Hovrätten för Västra Sverige, RÄ m. fl. framhåller att lagtexten bör innehålla
en uppräkning av sådana omständigheter som särskilt konstituerar
grova brott.

Liksom kommittén har remissinstanserna visat stort intresse för frågan
om innehav av narkotika bör vara st r a f f b el a g t. Diskussionen
förs på två linjer, dels huruvida innehav över huvud taget bör straffbeläggas
och dels huruvida ringa innehav av narkotika bör lämnas strafffritt.

Kommittén har ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall
vara straffbelagt. Detta förslag har de flesta remissinstanser lämnat utan
erinran. Andra anser det diskutabelt, men har funnit kommitténs resonemang
övertygande. Så t.ex. Svenska läkaresällskapet, som anser att syftet
att nå langare och storsmugglare är så väsentligt, att sällskapet ansluter sig
till kommitténs förslag, och Sveriges advokatsamfund.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1068

Rikspolisstyrelsen och RÅ anser att allt innehav av narkotika måste straffbeläggas.
Enligt rikspolisstyrelsen är anledningen härtill inte möjligheten
att straffa innehavare som främst är i behov av och bör beredas vård
utan det förhållandet att polisen för att kunna komma åt storlangarna måste
kunna göra ingripanden mot allt olovligt innehav. Att i lagstiftningen
göra gränsdragning mellan tillåtet ringa innehav och otillåtet sådant anser
styrelsen i likhet med kommittén knappast möjligt.

Kriminalvårdsstyrelsen anser att obetydliga förseelser mot narkotikastrafflagen
över huvud taget bör undantas från straffansvar såvida man
inte begränsar antalet preparat på vilka lagen blir tillämplig, eftersom möjligheten
att meddela åtalseftergift enligt styrelsens mening inte innebär
någon lämplig lösning i de fall som åsyftas. Stadskollegiet i Hälsingborg anser
att man för undvikande av oenhetlig praxis direkt bör utsäga att missbrukare
inte skall ådömas straff om deras innehav såvitt rimligen kan bedömas
är avsett för deras personliga bruk.

Fylleristraffutredningen utvecklar utförligt sin uppfattning att olovligt
innehav av narkotika endast borde straffbeläggas beträffande de profitörer
som säljer narkotika utan att själva vara beroende därav. Vad gäller
narkotikamissbrukarna, som för eget behov innehar narkotika kan straffbestämmelsen
få icke önskvärda effekter. Jämförelser görs med alkohollagstiftningen
som inte straffbelägger innehav av rusdrycker för eget
bruk. Utredningen framhåller vidare att dess kommande förslag kommer
att innebära att det akuta ruset och därunder även narkotikaruset skall
avkriminaliseras och framhåller att ett viktigt motiv för detta förslag är
dikterat av socialmedicinska skäl. Utredningen önskar en närmare redovisning
av de synpunkter som ligger bakom kommitténs uttalanden att
några belägg inte framkommit enligt vilka kriminaliseringen av narkotikainnehavet
ej skulle inverka negativt på vårdmotivationen. Med hänsyn till
att Sverige ratificerat den allmänna narkotikakonventionen som föreskriver
att innehav av narkotika utan vederbörligt bemyndigande skall vara
straffbart, måste emellertid olovligt innehav av i varje fall de s. k. klassiska
narkotikamedlen kriminaliseras. Skulle det emellertid anses angeläget
att från det straffbara området avskilja en viss grupp, nämligen narkomaner
som är i behov av vård, synes frågan böra väckas om en modifiering av
narkotikakonventionens förenämnda stadgande. Med det sagda har utredningen
velat framhålla att kriminaliseringen av narkotikainnehavet inte
kan anses slutligen prövad genom förevarande lagförslag.

Vad angår försök och förberedelse till narkotikabrott föreslår
kommittén att försök till olaga tillverkning av narkotika skall straffbeläggas
samt att förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande och överlåtelse
straffbeläggs.

Dessa förslag tillstyrks av samtliga remissinstanser som uttalat sig i
frågan. RÅ framhåller dock att tillräckliga skäl inte synes föreligga för att
göra försöksregeln mera begränsad än förberedelseregeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 97

Några remissinstanser tar upp en fråga som kommittén inte berört,
nämligen huruvida stämpling till narkotikabrott bör straffbeläggas.

Svea hovrätt ifrågasätter om inte så bör ske och hänvisar till narkotikakonventionens
artikel 36 § 2. a) II, där sammansvärjning i avsikt att begå
hithörande brott hänförs under konventionen.

RÅ framhåller att en bestämmelse om stämpling ofta torde kunna visa
sig effektiv mot sådana personer som är de verkliga ledarna för den illegala
narkotikahanteringen och underlätta inskridande mot personer som
huvudsakligen verkar bakom kulisserna men reellt spelar en mycket viktig
roll. Starka skäl talar för en kriminalisering av stämpling till narkotikabrott.

Kommittén föreslår att medverkan till olaga tillverkning, saluhållande
eller överlåtelse av narkotika uttryckligen skall straffbeläggas genom
en hänvisning till 23 kap. BrB. Förslaget lämnas utan erinran av samtliga
remissinstanser.

I fråga om möjligheterna till förverkande av vinning av narkotikabrott
framhåller RÅ att förverkandebestämmelserna är av vital betydelse
för ett bekämpande av narkotikabrottsligheten och att lagstiftningen
därom inte bör få fördröjas utan fullföljas i förevarande sammanhang.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar att vederlag som uppburits vid
illegal försäljning bör kunna förklaras förverkat.

Polismästaren i Stockholm anser att de vinster som lockar är så avse^
värda, att man kan anta att gärningsmännen inte låter avskräcka sig enbart
av förlängda frihetsstraff utan föreslår ett system med normerade böter i
förening med frihetsstraff.

RÅ tar även upp frågan om förverkande av apparatur och råvaror och
framhåller att ordalagen i förslaget till narkotikastrafflag inte täcker förverkande
av apparatur och råvaror som anskaffats för tillverkning av
narkotika. Enligt RÅ:s mening är bestämmelsen i 36 kap. 3 § BrB tillämplig
beträffande apparatur för olaga narkotikatillverkning. Beträffande råvaror
torde däremot bestämmelsen inte kunna tillämpas. För att 2 § i nämnda
kapitel skall bli tillämplig erfordras särskild föreskrift därom i narkotikastrafflagen.
RÅ anser att särskilda bestämmelser om förverkande av
apparatur och råvaror för narkotikatillverkning bör övervägas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Kommitténs förslag att kontroll införs beträffande såväl sprutor som
kanyler har ägnats stort intresse från remissinstansernas sida. Endast ett
fåtal instanser tar klar ställning för eller mot kommitténs förslag medan de
flesta är tveksamma innan de tar ställning. De instanser som slutligen tillstyrker
är i majoritet. Ett fåtal instanser går helt förbi frågan eller lämnar
förslaget utan erinran.

Bland de remissinstanser som tillstyrkt kommitténs förslag utan större
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

betänkligheter är socialstyrelsen, som finner att en kontroll av detta slag
bör ingå som en nödvändig del i åtgärdssystemet mot narkotikamissbruk
och anser att de besvär, som kan uppstå för de legala utnyttjarna av sprutor
och dylikt inte torde behöva bli av den storleksordningen, att de skulle tala
emot kontrollen i fråga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har inget att erinra mot förslaget under
förutsättning att reglerna för kontrollen utformas under hänsynstagande
till den legala förbrukningen och att behovet av övergångsbestämmelser
beaktas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den föreslagna kontrollen
vara ett betydelsefullt led i ansträngningarna att nedbringa missbruket
och de påtagliga riskerna i fråga om bristande hygien m.m. som användningen
av sprutorna medför. Sveriges läkarförbund delar kommitténs uppfattning
att en begränsning av det avancerade missbruket med intravenös
administration av preparaten kan uppnås genom att receptbelägga försäljning
av sprutor och kanyler men framhåller som önskvärt att praktiska
möjligheter ges såväl sjukhusen som enskilda läkare att effektivt förstöra
förbrukade sprutor och kanyler.

Förste stadsläkaren i Stockholm anser det fel att man fritt får tillhandahålla
apparatur, vilken används som hjälpmedel till ett svårartat missbruk.
Det utbredda missbruket av injektionssprutor är en elakartad företeelse
och en bidragande orsak till utbredningen av detta missbruk torde
ha varit att sprutorna tillhandahållits utan svårigheter eller besvär.

Farmacevtiska föreningen framhåller att det inte torde vara något tvivel
om att en stor mängd sprutor och särskilt kanyler på apoteken försäljs
till läkemedelsmissbrukare. Apotekspersonalens möjligheter att avgöra
om ett inköp av en spruta eller kanyl är berättigat är många gånger
vanskligt, så mycket mera som inköp genom ombud ofta förekommer. Försälj
ningshindrande åtgärder, som t. ex. anteckning av köparens namn har
inte heller visat sig särdeles effektiva. De legala förbrukare, som i normala
fall inköper sprutor och kanyler genom apotek torde genom det föreslagna
systemet med inköpstillstånd utan anmärkningsvärd omgång få tillgång
till behövliga hjälpmedel. Astmatiker bör i detta hänseende jämställas med
diabetiker.

Några instanser tar klar ställning mot kommitténs förslag.

Svea hovrätt anser att av de invändningar kommittén själv redovisat väger
svårigheten att genomföra en effektiv kontroll tungt. Även kommersiella
hänsyn talar mot ett så kraftigt ingrepp i näringsfriheten som det
av kommittén föreslagna. Under kommitténs fortsatta arbete bör därför
enligt hovrättens mening om möjligt andra åtgärder mot missbruk av injektionssprutor
övervägas än det omfattande och svårkontrollerbara tillståndstvång
som nu föreslagits.

Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget under hänvisning till att likartade
åtgärder inte har någon aktualitet i våra nordiska grannländer, att er -

Kungl. Maj. ts proposition nr 7 år 1968 99

farenheterna från de stater i USA, som infört kontroll, inte förefaller helt
positiva, att sprutor och kanyler säkerligen kominer att bli nya smugglings-,
inbrotts- och handelsobjekt med ökad belastning på polis och andra
rättsvårdande organ, att det är bättre att polisens resurser får användas
för att i möjligaste mån bekämpa den egentliga narkotikabrottsligheten
samt att kontrollens inverkan på den missbruksform, som f.n. är på modet
i Sverige, är svårbedömbar.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner nackdelarna av kommitténs förslag
väga tyngre än fördelarna och är inte övertygad om att förslaget kan
genomföras och upprätthållas så att åsyftad effekt nås med detsamma.

Svenska läkaresällskapet finner förslaget sakligt ogrundat. Sällskapet
delar inte kommitténs tro att en kontrollerad handel med allt vad detta
innebär i och för sig skulle medföra någon förbättring av narkomansituationen
i Sverige. Dels torde det illegala behovet av injektionssprutor vara
väl mättat f.n. och en påfyllning både genom ineffektivitet hos ett kontrollsystem
inom landet och genom smuggling kan ej väntas bereda större
svårigheter, dels torde sådan materiel eller ersättningsmateriel enkelt kunna
tillverkas även av icke fackmän. En sadan tillverkning torde vara avsevärt
enklare än att t. ex. göra kemisk syntes och tillverkning av receptbelagda
preparat. Kanske kan man rentav även befara att försvårad legal åtkomst
kan komma att ge ytterligare förtjänstmöjligheter åt kriminella distributionskedjor.
Resultaten skulle således bli ett väsentligt ökat krångel och
merarbete utan utsikter till önskvärd vinst. Ett kontrollsystem har provats
i delar av USA utan framgång.

Handelskammaren i Göteborg anser att de föreslagna bestämmelserna
går långt utöver vad som kan vara rimligt med hänsyn till det syfte de är
avsedda att tjäna. Narkotikamissbruk genom injicering lär vara en typisk
svensk företeelse och det lär ej kunna förväntas, att någon enhetligt utformad
kontroll, som berör övriga länder, kommer att införas. Användningen
av sprutor och kanyler för engångsbruk ökar f. n. starkt. Med de
stora kvantiteter det här gäller skulle det innebära ett orimligt merarbete
för tillverkare, grossister, sjukhus och läkare om förslaget genomfördes.
Kostnaderna för hanteringen skulle givetvis även öka i samtliga led. Om
särskilda åtgärder anses nödvändiga för att motverka den illegala användningen
av sprutor och kanyler, borde en kontroll vid direktförsäljning
till allmänheten över disk vara den form, som ligger närmast till hands.
Krav på legitimation, viss åldersbegränsning för rätt till inköp och eventuell
notering av köparna kan tänkas komma i fråga.

Stadskollegiet i Hälsingborg anser att de olägenheter som kan befaras uppstå
genom dylika rigorösa bestämmelser kan bli så allvarliga att det kan
ifrågasättas om en sådan lagstiftning är påkallad. Dessutom används injektionssprutor
inom t. ex. plastindustrin och finmekaniken och en lagstiftning
enligt förslaget skulle härvidlag komma att innebära vissa svårigheter.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Bland de remissinstanser som är tveksamma, men tillstyrker förslaget, kan
nämnas följande.

RÄ finner det svårt att oreserverat ställa sig bakom förslaget men anser
att de fördelar som kontrollen kan medföra för kampen mot narkotikamissbruket
är så betydande, att det är värt att ta de nackdelar som kan vara
förbundna med kontrollen. Givetvis blir det ofrånkomligt att med stor uppmärksamhet
följa utvecklingen för att anpassa utformningen av kontrollen
med hänsyn till vunna erfarenheter.

Generaltullsigrelsen påpekar att tullverket, som i stor utsträckning utövar
en stickprovsmässig kontroll av införselbestämmelsernas efterlevnad, saknar
möjlighet att utöva en fullständig kontroll över införseln av injektionssprutor.
Samma förhållande gäller naturligtvis även andra liknande importförbud.
Ett importförbud torde emellertid ej sakna värde enbart av det skalet
att det ej fullständigt kan övervakas. Risken för upptäckt vid överträdelse
av förbudet torde sålunda ha en viss preventiv effekt även på den minoritet
som kan väntas inte vilja respektera ett importförbud.

Veterinärslgrelsen pekar på det förhållandet att det inom den ökande stordriften
vid djurhållningen blivit allt vanligare att djurägarna själva utfor
vissa förebyggande massbehandlingar, vilket ofta, framför allt i fråga om
svin, sker genom injektioner. Dessa injektioner torde i allmänhet inte ske
med engångssprutor och det kan ej undvikas att ett relativt stort antal sprutor
och kanyler kommer att finnas ute på gårdarna. Svårigheten att effektivt
förstöra använda engångssprutor föreligger inte bara for sjukhusen
utan även för praktiserande läkare och veterinärer. Den föreslagna förordningen
bör kompletteras med en föreskrift för läkare och veterinärer
om förbud mot att lämna kvar använda engångssprutor vid sjukbesök såvida
dessa inte gjorts obrukbara. Ej heller eljest bör använda sprutor kastas
utan att ha gjorts obrukbara och det kan ifrågasättas om inte skyldighet av
denna innebörd bör föreskrivas för envar, som legalt använt injektionsspruta.
Ett tänkbart arrangemang är att apoteken rekommenderas att motta begagnade
sprutor för oskadliggörande liksom fallet f. n. är med medicinförpackningar.

Länspolischefen i Uppsala län finner det ovisst om den föreslagna regleringen
kan få någon effekt.

Fylleristraff utredningen finner det uppenbart att en effektiv kontroll
reser stora problem bl. a. med hänsyn till att det legala behovet av injektionssprutor
är betydande. Det ligger en öppen fara i att den föreslagna förbudslagstiftningen
inte leder till annat resultat än att den fria försäljningen
av sprutor överflyttas till svarta börsen. Utredningen vill inte motsätta sig
kontrollen men har svårt att överblicka de praktiska konsekvenserna. Den
förordar därför att man går försiktigt fram och t. ex. börjar med att införa en
begränsning i rätten att saluföra injektionssprutor genom tillståndsprövning.
Vad särskilt gäller kriminaliseringen av innehavet av injektions -

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

spruta för eget bruk hänvisar utredningen till sin uppfattning
i fråga om olaga innehav av narkotika. Även andra remissinstanser som förordat
kommitténs förslag har framhållit att enbart innehav av spruta eller
kanyl ej borde kriminaliseras, t. ex. förste stadsläkaren i Stockholm och
Apotckarsocietetens direktion.

Apotekarsocietetens direktion och Sveriges farmacevtförbund anser att
om en kontroll skall genomföras så bör den få ungefär den av kommittén
föreslagna utformningen, eftersom det av kommittén skisserade alternativet
att överlåta på apoteken att avgöra vem som skall få inköpa sprutor och
kanyler skulle bli en mycket svar belastning för apotekens personal. Faimacevtförbundet
framhåller att personalens svårigheter inte helt försvinner
även om den av kommittén föreslagna kontrollen genomförs. Personalen
kan ändå komma att ställas inför svåra avgöranden med risk att avvisa
möjligheten att snabbt hjälpa en sjuk människa.

Följande remissinstanser är så tveksamma, att de närmast får anses avstyrka
förslaget.

Kommerskollegium finner det sannolikt att den fria tillgången till sprutor
bidragit till att utbreda narkotikamissbruket, inte minst i dess svårare
former och finner det därför motiverat att någon form av kontroll införs.
Kollegiet anser emellertid att vägande skäl inte förebragts för den i författningsutkasten
intagna föreskriften att som villkor för vetenskaplig institutions
rätt att rekvirera sprutor ställs att institutionen ägs eller stöds av stat
eller kommun. Kollegiet erinrar om att även inom det enskilda näringslivet,
särskilt läkemedelsindustrin, bedrivs en omfattande, samhällsgagnelig forsknings-
och försöksverksamhet, som kräver tillgång till injektionssprutor. Sådana
sprutor torde på senaste tid också ha kommit till ökad användning för
rent industriella ändamål. Kollegiet ifrågasätter om det inte för förvärv av
sprutor för nu antydda syften kan vara till fyllest med någon enklare form
av kontroll, t. ex. krav på generellt tillstånd av socialstyrelsen, eventuellt i
förening med föreskrifter om stöldsäker förvaring o. d. Under hänvisning
till det anförda föreslår kollegiet, att frågan om regler för handeln med injektionssprutor
prövas på nytt. Sveriges Industriförbund och L1F framför
liknande synpunkter. De pekar på den uppenbara risken för smuggling och
bristen på kontroll till och med i våra närmaste grannländer.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Som jag redan antytt är spridningen av narkotika ett exempel på hur
världen internationaliseras och hur avstånden krymper. Gifter som under
sekler använts i avgränsade områden har numera fått spridning över hela
världen.

Bekämpandet av narkotikamissbruket genom kontrollåtgärder kräver
internationellt samarbete, vilket också kraftigt framhållits
såväl av kommittén som av remissinstanserna. Narkotikamissbruket har
i olika delar av världen en mångtusenårig historia men först under innevarande
århundrade har ett mera allmänt internationellt samarbete mot
narkotikamissbruket kommit igång. Det var USA som tog initiativet genom
en konferens i Shanghai år 1909, vars rekommendationer utvecklades och
befästes genom en konvention i Haag år 1912. Därefter har det internationella
samarbetet fortsatt och resulterat i andra konventioner och rekommendationer.
Dessa blev till slut alltmer svåröverskådliga och starkt splittrade.
För att råda bot på detta tillkom 1961 års allmänna narkotikakonvention
som avser att i princip ersätta alla tidigare internationella överenskommelser
på området.

1961 års konvention omfattar tre huvudgrupper av narkotika, nämligen
morfingruppen, kokaingruppen och cannabisgruppen. Medlen är upptagna i
olika förteckningar, som är fogade till konventionstexten. Den omfattar
emellertid inte de beroendeskapande medel som dominerat den svenska
missbruksbilden under senare år, nämligen de centralstimulerande medlen
som t. ex. preludin och ritalina. Inte heller omfattar konventionen hallucinationsskapande
medel som t. ex. LSD. I Sverige har emellertid även de
nu nämnda medlen hänförts till narkotika. Konventionen medger nämligen
de olika länderna att ha en mera omfattande eller striktare kontroll än den
som förutses i konventionen.

Liksom kommittén och remissinstanserna anser jag det synnerligen angeläget
att en enhetlig internationell kontroll utvidgas till att omfatta även de
centralstimulerande, hallucinationsframkallande, lugnande och sömngivande
medlen. En effektiv bekämpning av läkemedelsmissbruket och framför
allt effektiva åtgärder mot smugglingen av beroendeskapande medel kan
inte genomföras utan en enhetlig internationell kontroll. Som exempel härpå
vill jag endast nämna den här i landet alltjämt aktuella preludinfrågan.
Samtidigt som allt starkare restriktiva åtgärder satts in i Sverige för att
nedbringa den legala förskrivningen av detta medel har smugglingen till -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tagit. Det är därför särskilt angeläget att vi från svensk sida på allt sätt
verkar för att snarast möjligt få även de centralstimulerande, hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medlen under internationell kontroll.

Olika möjligheter finns att åstadkomma internationell kontroll av nämnda
medel. För det första kan medlen föras upp på någon av förteckningarna
till 1961 års konvention. För det andra kan en ändring genomföras i konventionen,
vilket emellertid är ett ganska omständligt och tidsödande förfarande,
där det räcker att ett enda land vägrar för att ändringen skall
falla. Den tredje möjligheten är att man sluter en helt ny internationell
överenskommelse.

Från svensk sida har vid upprepade tillfällen gjorts internationella framstötar
i denna fråga. Bl. a föreslogs vid WHO:s generalförsamling år 1965
från svensk sida, att vissa centralstimulerande och lugnande medel snarast
borde införas under 1961 års konvention och att sådana medel skulle bli
receptbelagda inom alla medlemsstater. En resolution härom antogs av
WHO. FN :s narkotikakommission tillsatte därefter en särskild kommitté,
som år 1966 lämnade en rapport, där den krävde internationell kontroll beträffande
sådana medel. Man framhöll emellertid att det borde särskilt
undersökas om en sådan förändring skulle vidtas genom tillägg till 1961
års konvention eller genom en ny konvention. Narkotikakommissionen antog
rapporten som sin egen i en framställning till ECOSOC:s session i maj
1967. Innebörden av förslaget var att det inte ansågs att en internationell
kontroll borde eller kunde ske enbart genom tillägg till de olika förteckningarna
till 1961 års konvention. Vid ECOSOC:s nyssnämnda session antogs
endast en resolution beträffande LSD och andra hallucinationsframkallande
ämnen. Däremot ville man vänta till en senare session med att ta
upp frågan om centralstimulerande, lugnande och sömngivande medel,
eftersom det här rör sig om en mycket stor mängd olika medel och det gäller
att få en uppfattning om vilka grupper som är beroendeframkallande i en
sådan utsträckning att en internationell kontroll är påkallad.

Det är möjligt att det kommer att möta svårigheter att övertyga somliga
länder om behovet av kontroll. Det gäller nämligen här en produktion med
stor ekonomisk betydelse. En kontroll av det slag 1961 års konvention
förutsätter är dessutom både omfattande och kostnadskrävande. Jag vill
i detta sammanhang påpeka att de centralstimulerande medlen utgör en
relativt begränsad och enhetlig grupp, medan de lugnande och sömngivande
medlen är en oenhetlig grupp med ett stort antal olika typer som vid klassificeringen
kan bereda svårigheter. Det är inte heller närmare utrett i vilken
utsträckning dessa medel är beroendeframkallande eller föremål för missbruk.
Över huvud taget saknas säkra uppgifter beträffande omfattningen av
legal och illegal användning i olika länder av de ämnen som ligger utanför
den mtei nationella kontrollen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Det har ofta påståtts att det intravenösa missbruket av centralstimulerande
medel är någonting specifikt för Sverige. Allt tyder emellertid på att det
inte är något isolerat svenskt problem. Ett liknande missbruk är känt från
Japan och det finns rapporter som visar att missbruk av samma karaktär utbreder
sig i USA. Jag hyser den förhoppningen att det skall vara möjligt att
räkna med stöd för de svenska ansträngningarna från åtskilliga länder.

Från svensk sida bör även framgent stora ansträngningar göras för att
åstadkomma ett ökat internationellt samarbete. Detta gäller inte endast
frågan om en enhetlig internationell kontroll av beroendeskapande medel
utan även möjligheterna att öka det internationella samarbetet på tullens
och polisens verksamhetsområden.

Genom de svenska beskickningarna i Spanien och Italien har vidare framställningar
gjorts för att vinna klarhet beträffande myndigheternas kontrollåtgärder
då det gäller tillverkning och försäljning av bl. a. preludin och
ritalina i dessa länder.

De grundläggande reglerna för den nationella kontrollen av
den legala hanteringen av narkotika finns i narkotikaförordningen.
Medicinalstyrelsen har sedan med stöd av narkotikaförordningen
utfärdat närmare regler för den legala hanteringen av narkotika genom
medicinalstyrelsens narkotikakungörelse.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att kontrollen
av den legala hanteringen av narkotika fungerar i stort sett tillfredsställande.
Som exempel kan nämnas att utskrivningen av narkotikarecept
minskat från drygt 700 000 recept år 1960 till ungefär 125 000 år 1966
sedan medicinalstyrelsen år 1960 fäste läkarnas uppmärksamhet på det
tilltagande narkotikamissbruket. Jag förutsätter också att socialstyrelsen1
med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen på området och vidta
de åtgärder som kan vara påkallade. Jag anser det därför inte erforderligt
att från min sida nu föreslå några ändringar beträffande det svenska kontrollsystemet
när det gäller den legala hanteringen av narkotika.

I fråga om ämnen under kontroll pågår, som jag förut framhållit,
överväganden inom FN :s organ att utvidga den internationella narkotikakontrollen
till att avse centralstimulerande, hallucinationsframkallande,
lugnande och sömngivande medel. Jag vill ännu en gång kraftigt understryka
kommitténs och remissinstansernas uppfattning, att strävandena i
nämnda riktning bör erhålla allt tänkbart stöd från svensk sida. Det är
emellertid uppenbart att vi för vårt lands del, intill dess en utvidgad internationell
kontroll är nådd, måste utnyttja våra möjligheter enligt 1961
års konvention att här i landet utvidga kontrollen till att omfatta även
andra beroendeframkallande medel än dem som faller under den internationella
kontrollen. När det gäller centralstimulerande och hallucina 1

Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning
av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

tionsframkallande medel har inte heller bland remissinstanserna yppats
några betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. I den mån det har ansetts
påkallat har också föreskrifter lämnats, t. ex. beträffande preludin
samt LSD, meskalin och psilocybin. Utvecklingen på detta område kommer
självfallet även i framtiden att följas med största uppmärksamhet och
det får närmast ankomma på socialstyrelsen att underställa Kungl. Maj :t
förslag på nya ämnen som bör föras in under den nationella kontrollen.

I fråga om lugnande och sömngivande medel har däremot delade meningar
gjort sig gällande bland remissinstanserna. Bl. a. har åberopats att
de medicinska skälen för att använda lugnande och sömngivande medel
måste anses vara avsevärt större än de medicinska skäl som eventuellt
kan åberopas för användning av centralstimulerande och hallucinationsframkallande
medel. För egen del är jag fullt medveten om de skillnader
som från medicinska synpunkter föreligger mellan dessa olika grupper av
medel. Jag kan emellertid inte finna annat än att i den mån ett lugnande
eller sömngivande medel visar sig vara direkt beroendeframkallande, det
aven beträffande sådana medel kan bli nödvändigt att utsträcka den speciella
narkotikakontrollen till att omfatta även sådana medel. Jag delar
alltså kommitténs uppfattning att, om det klart dokumenterats att ett
sådant medel är beroendeframkallande och det vidare kan styrkas att
medlet missbrukas eller att avsevärd risk för missbruk föreligger, är
en kontroll klart motiverad. Även beträffande dessa medel får det i första
hand ankomma på socialstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen och
framlägga förslag på nya ämnen som bör föras in under kontrollen.

Från läkemedelsindustrins sida har framhållits, att de medel varom nu är
fråga, lugnande och sömngivande, i händelse av kontroll inte borde underkastas
de stränga bestämmelser som gäller för narkotika. Som skäl härför
har åberopats bl. a. de extra kostnader för tillverkning och lagerhållning
m. in. som skulle bli följden samt det olämpliga i att uttunna det klassiska
narkotikabegreppet genom att hänföra mindre farliga medel under detsamma.
Läkemedelsindustrin framför i stället förslag om en särskild reglering
beträffande ifrågavarande grupper för den händelse det genom en
utredning fastslås att vissa läkemedel uppfyller kriterierna för kontroll.
Man föreslår sålunda att de individuellt definierade läkemedel i dessa grupper
som visats ha sådana egenskaper och medföra sådana risker skall uppföras
på en särskild förteckning, varigenom man skulle tillskapa en ny
grupp läkemedel, som skulle ligga mellan narkotika och receptbelagda
läkemedel i allmänhet. För denna grupp skulle särskilda bestämmelser
utfärdas.

För egen del vill jag framhålla att även beträffande den nu ifrågavarande
gruppen bor det ankomma på socialstyrelsen att uppmärksamt följa utvecklingen
och överväga huruvida styrelsen inom ramen för sina egna
befogenheter kan åstadkomma erforderlig kontroll, t. ex. genom förbud
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

mot användning av recept mer än en gång, föreskrifter om förvaring av
recept i och för kontroll samt förbud mot eller andra kontroller beträffande
telefonrecept. Skulle socialstyrelsen finna att särskilda kontrollåtgärder
bör komma i fråga för denna grupp av läkemedel får det ankomma på
socialstyrelsen att framlägga förslag härom i den mån Kungl. Maj ds medverkan
är erforderlig.

Jag vill i detta sammanhang även något beröra frågan om cannabispreparatens
farlighet. Såväl i den allmänna debatten som från vissa remissinstansers
sida har ifrågasatts om inte cannabis skulle kunna ges en liberalare
behandling än annan narkotika. Jag vill då först erinra om att cannabis
i de länder där detta medel är mest utbrett ansetts böra bekämpas
med kraft och att det i 1961 års narkotikakonvention upptagits bland de
medel som i vissa hänseenden underkastats den mest rigorösa regleringen.
Ett visst psykiskt beroende är karakteristiskt för medlet som också
kan medföra hallucinationer och vanföreställningar. Cannabis har också
ibland angetts vara en inkörsport till andra och ännu farligare medel. I de
kretsar där cannabis används är steget ofta inte långt till andra narkotika,
som på kort tid kan bryta ner individen fysiskt, psykiskt och socialt. En
särskilt oroande faktor i detta sammanhang är att samvetslösa försäljare
enligt vad som uppgivits inte dragit sig för att i cannabis blanda in andra
beroendeframkallande medel med kraftigare verkningar. Man får inte heller
förbise de internationella synpunkterna. Som jag tidigare framhållit
strävar vi från svensk sida efter att på det internationella planet få ökade
insatser och skärpt kontroll beträffande för oss allvarliga medel som i
andra länder skapar mindre problem. Om vi skall ha utsikt att vinna gehör
för våra ansträngningar att uppnå internationell kontroll över preludin och
liknande medel, måste vi vara solidariska mot andra länder i deras kamp
mot för dem allvarliga narkotikaproblem. Det bör därför enligt min uppfattning
inte komma i fråga att f. n. särbehandla cannabis när det gäller
den svenska narkotikalagstiftningen. Vår kunskap om cannabis är ännu så
länge alltför begränsad för att vi från svensk sida på denna punkt skulle
ifrågasätta det internationella kontrollsystemet. Som jag senare kommer
att närmare utveckla är det emellertid angeläget att de rättsvårdande myndigheterna
liksom även de socialvårdande och sjukvårdande myndigheterna
i sin verksamhet anpassar sina vårdåtgärder och övriga samhällsingripanden
efter omständigheterna i det enskilda fallet. Därvid bör självfallet även
sådana faktorer beaktas som graden av den enskildes fysiska eller psykiska
beroende av olika medel. Som framgår av kommitténs redovisning av de
olika narkotiska preparatens verkningar varierar detta beroende bl. a. med
hänsyn till vilket medel som använts och med hänsyn till individens känslighet
för resp. medel.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det nödvändigt
att samhällets åtgärder för att bekämpa den illegala hanteringen

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

av beroendeframkallande medel vidgas. För att motverka missbruket är det
särskilt angeläget att bekämpa den illegala handeln med sådana medel.
Framför allt bör man med kraft söka ingripa mot personer som i yrkesmässiga
former distribuerar narkotika. Den illegala handeln med narkotika
är ett av de främsta exemplen på organiserad brottslighet och den bedrivs
av organisationer med avsevärda resurser i form av pengar, utrustning och
personal. Kan man effektivt komma åt de illegala distributionsleden, torde
mycket vara vunnet i kampen mot missbruket. Även andra former av illegal
hantering av sådana medel bör dock självfallet bekämpas.

Som kommittén framhållit motverkas den illegala hanteringen av åtgärder
som minskar efterfrågan (upplysning och vård) och av åtgärder som
minskar överlåtarnas tillgång till beroendeframkallande medel. Som ytterligare
led i kampen mot missbruket av beroendeframkallande medel föreslår
kommittén emellertid också ökade möjligheter att uppdaga och bestraffa
olika former av den illegala hanteringen. Kommittén föreslår sålunda
dels vissa straffskärpningar och dels kriminalisering
av vissa hittills straffria handlingar. Dessa förslag har vunnit stor anslutning
från remissinstansernas sida och jag kan i stort sett ansluta mig
till kommitténs förslag på dessa punkter. Med hänsyn till utvecklingen av
missbruket under senare år anser jag det nödvändigt och angeläget att även
öka de rättsvårdande myndigheternas möjligheter att ingripa framför allt
mot den olaga handeln med narkotika.

Innan jag närmare går in på kommitténs förslag om straff skärpningar
m. m. vill jag ta upp kommitténs uttalande att kontrollorganisationens verksamhet
måste utformas så att den ej motverkar utan understöder samhällets
ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Kommitténs
uttalande på denna punkt har understrukits av ett flertal remissinstanser.
Jag ansluter mig till dessa synpunkter. Såvitt ankommer på domstolarna
och andra rättsvårdande myndigheter torde det också efter brottsbalkens
införande erbjudas stora möjligheter att i det enskilda fallet anpassa
påföljden efter det föreliggande vårdbehovet. Domstolarna har ju
genom brottsbalken fått ökade möjligheter att i stället för att döma till
straff överlämna den dömde till olika former av vård. Jag vill här erinra
om att till ledning för domstolarnas val mellan olika påföljder vissa allmänna
riktlinjer lämnas i 1 kap. 7 § BrB. Där sägs, att rätten — med iakttagande
av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad — skall
fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den
dömdes anpassning i samhället. Liksom när det gäller varje annan brottslighet
får domstolarna därför även vid bestämmande av påföljd för narkotikabrottsligheten
beakta hela det komplex av fakta som föreligger till
bedömande. Hit hör brottets samhäll sfarlighet, omständigheterna vid och
kring brottet, gärningsmannens avsikt med brottet, gärningsmannens personliga
förhållanden m. m. I vissa fall kan dessutom lämplig vård anordnas

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

även utan lagföring inför domstol. Så kan ske med tillämpning av reglerna
om åklagares rätt att besluta att icke tala å brott. Sådana regler finns bl. a.
i 20 kap. 7 § RB och beträffande unga lagöverträdare i 1 § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. Som framgår av kommitténs
redovisning tillämpas f. n. möjligheten att besluta att inte åtala for brott i
stor utsträckning på dem som gjort sig skyldiga till olaga innehav av narkotika.
Det är inte min avsikt att de straff skärpningar jag kommer att föreslå
skall föranleda någon ändring i denna praxis. Beträffande narkotikamissbrukare
torde i betydligt större utsträckning än vad som generellt sett gäller
vid andra former av brottslighet vara befogat att utnyttja de särskilda lijälpoch
vårdåtgärder som står till buds. Syftet med samhällets åtgärder skall i
första hand vara att hjälpa och bota, inte att straffa. Särskilt viktigt är

detta med avseende på det unga klientelet.

Det är alltså inte avsett att straffskärpningar skall få minska möjligheterna
för den illegala hanteringens offer att erhålla erforderlig vård.
Jag har tidigare förordat vissa åtgärder ägnade att öka samhällets möjligheter
att bereda vård åt den som missbrukar beroendeframkallande medel.
Alla_ staten, sjukvårdshuvudmännen, de sociala myndigheterna, läkeme delsindustrin,

frivilliga organisationer och den enskilde medborgaren
måste känna ansvar i arbetet för att motverka läkemedelsmissbruket och
öka samhällets vårdresurser.

Kommittén har i detta sammanhang även framhållit betydelsen av en
preciserad målsättning för de olika rättsvårdande myndigheterna och framhållit
såsom önskvärt att justitiedepartementet anordnar samråd mellan
företrädare för berörda myndigheter för att åstadkomma en gemensam
grundsyn beträffande preventionsfrågorna. Särskilt med tanke på den pågående
debatten om vissa preparats farlighet eller ofarlighet samt med hansyn
till den bristande kunskap vi ännu så länge har om narkotikaproblemet
är det önskvärt med åtgärder som främjar en såvitt möjligt enhetlig grundsyn
hos myndigheterna på narkotikafrågan. Det torde i annat sammanhang
få närmare övervägas vilka åtgärder som bör sättas in i form av information,
t. ex. särskilda kurser för personal inom rättsväsendet, vårdpersonal
och personal inom skolväsendet. Kommitténs fortsatta arbete kan resultera
i förslag till ytterligare åtgärder på detta område.

I den allmänna narkotikadebatten har ibland framskymtat den uppfattningen
att de processuella tvångsmedel som står polis- och
tullmyndigheter till buds inte skulle vara tillräckliga för att effektivt bekämpa
den illegala narkotikahanteringen. Kommittén har emellertid framhållit
att gällande bestämmelser på området får anses vara tillfredsställande
och under remissbehandlingen har ingenting framkommit som motsäger
detta påstående. Jag vill dock understryka kommitténs uttalande att det är
angeläget att gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel utnyttjas
effektivt. Skulle det framdeles visa sig att de brottsbekämpande myndighe -

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

terna är i behov av ytterligare möjligheter till processuella tvångsmedel bör
det ankomma på de för verksamheten ansvariga centrala myndigheterna att
framlägga förslag härom till Kungl. Maj :t.

Smuggling av narkotika

Med hänsyn till den effektiva kontrollen över den legala hanteringen inom
landet av beroendeframkallande medel kan man utgå från att den illegala
marknaden får nästan hela sitt tillflöde genom smuggling. Den omfattande
smugglingen utgör ett av de allvarligaste problemen vid bekämpandet av
missbruket. Frågan om verksamma åtgärder mot den olaga införseln är
emellertid komplicerad.

Problemen vid bekämpning av narkotikasmuggling måste ses i belysning
av att antalet från utlandet inresande personer uppgår till omkring 20
milj. om året. Under samma tid inkommer 1,5 milj. bilar medan 130 000
fartyg och över 30 000 flygplan inklareras. Generaltullstyrelsen har i sitt
remissyttrande framhållit att styrelsen övervägt alla tänkbara mått och steg
för effektivare bekämpning av smugglingen av narkotika. Av olika skäl,
bl. a. av hänsyn till de olägenheter som en rigorös tullkontroll skulle medföra
för den legala trafiken, kan dock tullkontrollen alltjämt endast ske
stickprovsvis.

Vid sidan av en fortgående rationalisering och effektivisering av tullverksamheten
måste därför även andra åtgärder vidtas i syfte att bekämpa
smugglingen. Ett led i strävandena bör härvid vara att skärpa straffet för
olovlig införsel av narkotika. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag
att höja straff maximum för grov smuggling av narkotika
till fängelse i högst fyra år. Den föreslagna straffskärpningen skall även
gälla försök till grov smuggling av narkotika. Kommittén har föreslagit att
även förberedelse till smuggling av narkotika skall straffbeläggas
såvida det ej är fråga om förberedelse till ringa brott. Förslaget har
vunnit anslutning från alla remissinstanser utom fylleristraffutredningen.
Denna har ifrågasatt om förberedelse till smuggling av narkotika bör kriminaliseras
särskilt och anmärkt att man genom att straffbelägga innehav
av narkotika i åtskilliga fall ändå kan straffa dem som förbereder insmuggling.
Det torde emellertid finnas personer som enbart agerar i samband med
själva smugglingen genom att förse s. k. kurirer med penningmedel eller
annan erforderlig utrustning. Sedan insmugglingen väl skett undviker de
varje befattning med den fortsatta illegala hanteringen av de insmugglade
varorna. I den mån kurirerna avslöjas utomlands kan de personer som står
bakom dem inte fällas till ansvar om inte förberedelse till smuggling straffbeläggs.
För egen del ansluter jag mig därför till kommitténs förslag om
särskilt straff för förberedelse till smuggling av narkotika i de fall då
brottsligheten inte är ringa.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande framhållit alt ett

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

förfarande alt utomlands inköpa narkotika med syfte att olovligen införa
den till Sverige, inte i och för sig torde kunna hänföras till förberedelse enligt
23 kap. 2 § BrB. Hovrättens uppfattning grundar sig på att det enligt
nyssnämnda lagrum för ansvar för förberedelse krävs antingen att vederbörande
lämnar eller mottar förlag (pengar eller annan egendom som är avsedd
till bestridande av utgifter som är förbundna med brott) eller vederlag
(egendom som utgått som lön för brott) eller tar befattning med hjälpmedel
vid brott. Om en person ensam förbereder smuggling — det är alltså inte
fråga om förlag eller vederlag — genom att utomlands skaffa sig ett parti
narkotika men sedan blir avslöjad utomlands, kan han inte fällas till ansvar
för förberedelse till smuggling. Detta förutsätter nämligen att han tagit befattning
med hjälpmedel vid brott och domstolarna torde i dessa fall inte
betrakta narkotikan som hjälpmedel vid smuggling utan som brottsobjekt.
Några särbestämmelser rörande förberedelse bör emellertid inte införas enbart
för en viss typ av brott. Det torde inte heller behövas eftersom det förfarande
som här är aktuellt torde komma att medföra ansvar enligt det förslag
till narkotikastrafflag som bör läggas fram samtidigt med förslaget om
ändringar- i varusmugglingslagen.

För att ytterligare öka möjligheterna att ingripa mot de personer som
bakom kulisserna medverkat till smuggling av narkotika, vill jag, i enlighet
med vad Svea hovrätt ifrågasatt, förorda att straff införs även för stämpling
till smuggling av narkotika i de fall då brottsligheten inte är ringa.
Med stämpling menas enligt 23 kap. 2 § BrB, att någon i samråd med annan
beslutar gärningen eller att någon försöker anstifta annan eller åtar eller
erbjuder sig att utföra den.

Bestämmelserna om straff för förberedelse och stämpling till smuggling
av narkotika bör tas in i 8 § varusmugglingslagen.

Tullagstiftningskommitténs och skattestrafflagutredningens arbete kan
väntas leda till ändringar i varusmugglingslagen. Det är angeläget att nu
begränsa ändringarna i denna lag så att utredningsarbetet inte onödigtvis
föregrips. Det har därför inte ansetts möjligt att — som fylleristraffutredningen
föreslagit — i detta sammanhang ta upp andra former av smuggling
än smuggling av narkotika. Av samma skäl har jag avstått från att föreslå
höjning av maximistraffet från ett till två års fängelse för sådan smuggling
av narkotika som blir att hänföra till 1 § varusmugglingslagen. Detta torde
i praktiken sakna betydelse, eftersom det förhållandet att smugglingen avsett
narkotika är en omständighet som är ägnad att leda till att smugglingen
bedöms som grov. Kan smuggling av narkotika inte anses som grov,
torde det inte finnas behov av en straffskala som sträcker sig över ett år.

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika

Förslaget att tillskapa en särskild narkotikastrafflag har i
huvudsak lämnats utan erinran från remissinstansernas sida. Svea hovrätt

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 är 1968

har dock anfört vissa betänkligheter som närmast synes betingade av att
hovrätten allmänt ifrågasätter de föreslagna straffskärpningarna.

Som jag förut framhållit ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag
om straffskärpningar och om kriminalisering av vissa tidigare straffria
handlingar. Med hänsyn härtill samt med tanke på den utbyggnad jag föreslår
av de särskilda rättsverkningarna av narkotikabrottslighet anser jag det
motiverat och ändamålsenligt att sammanföra bestämmelserna till en särskild
narkotikastrafflag. De påfölj dsbestämmelser som rör smuggling av
narkotika eller som avser brott mot rena ordningsföreskrifter i narkotikaförordningen
har jag dock ansett böra lämnas utanför narkotikastrafflagen.

Liksom i fråga om de föreslagna skärpningarna av straffen för grov
smuggling av narkotika har Svea hovrätt och fylleristraffutredningen ansett
att straffmaximum icke borde sättas högre än till fängelse i två år. Även om
man inte bör överdriva betydelsen av straff skärpningar anser jag likväl
narkotikafrågan så allvarlig att inget medel bör lämnas oprövat i kampen
mot narkotikamissbruket. Det har med fog gjorts gällande att vad som i
första hand avhåller från brott i allmänhet inte är straffets stränghet utan
den risk för upptäckt som vederbörande har att räkna med. Den typ av
brottslighet, varom här är fråga, intar emellertid som rikspolisstyrelsen
framhållit i sitt remissvar i viss mån en särställning. Polisens erfarenheter
av den kategori kriminella som sysslar med narkotikasmuggling och illegal
överlåtelse av narkotika är nämligen att dessa kallt väger vinstmöjligheterna
mot den påföljd som risktagandet kan medföra. Den starka lockelse
som de betydande vinstmöjligheterna i den illegala narkotikahanteringen erbjuder
talar för att möjligheter bör finnas att döma ut stränga straff. De
brott det här rör sig om är i sina mest utstuderade och hänsynslösa former
att anse som mycket samhällsfarliga om man tar i betraktande de skadeverkningar
de ger upphov till i synnerhet hos den unga generationen. Mot
bakgrunden av vad nu sagts anser jag att straffmaximum för här ifrågavarande
brottslighet bör höjas från f. n. fängelse i ett år till fängelse i fyra
år. Straffmaximum kommer härigenom att sammanfalla med vad som kommer
att gälla beträffande grov smuggling av narkotika. Genom en sådan
straffhöjning uppnår man också den fördelen att man minskar behovet att
åberopa brottsbalkens ockerparagraf i fall där brottsrubriceringen ocker
medför betydande utrednings- och bevissvårigheter.

Liksom remissinstanserna ansluter jag mig till kommitténs förslag att
dela upp de brott varom nu är fråga i tre grader, nämligen grovt narkotikabrott,
narkotikabrott och narkotikaförseelse. Särskilt med hänsyn till de
ungdomar som är inblandade i narkotikabrottslighet anser jag det angeläget
med en sådan gradindelning. Till frågan om strafflatituderna för de olika
graderna av narkotikabrottslighet återkommer jag senare.

En fråga som ägnats stor uppmärksamhet såväl av kommittén som i remissyttrandena
är frågan om innehav av narkotika bör vara

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

straffbelagt. Kommittén har med instämmande av de flesta remissinstanserna
ansett att allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall
vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att 1961 års allmänna narkotikakonvention,
som Sverige ratificerat, kräver att allt otillåtet innehav av narkotika
skall vara straffbelagt. Vi är därför förpliktade att kriminalisera
varje olovligt innehav av sådana narkotiska medel som omfattas av konventionen.
Någon särbehandling är alltså f. n. inte möjlig beträffande innehav
av sådana medel.

Som kommittén framhållit talar också andra skäl för kriminalisering av
innehav. Jag vill bland dessa skäl särskilt trycka på vad rikspolisstyrelsen
framhållit, nämligen att polisen för att kunna komma åt den grövsta narkotikabrottsligheten,
de olaga överlåtelserna, måste kunna göra ingripanden
mot allt olovligt innehav. Allt innehav av narkotika bör därför vara
straffbelagt. Även det förhållandet att det är svårt att göra en rimlig gränsdragning
mellan tillåtet — ringa — innehav och otillåtet innehav talar för
att ringa innehav alltjämt skall vara straffbelagt.

Jag vill i detta sammanhang ta upp den av kommittén och fylleristraff utredningen
särskilt berörda frågan hur innehav av narkotika för eget bruk
bör bedömas. Fylleristraffutredningen framhåller att straff för innehav kan
få icke önskvärda effekter vad beträffar missbrukarnas villighet att söka
vård och gör jämförelser med alkohollagstiftningen som icke straffbelägger
innehav av rusdrycker.

Jag vill ingalunda bagatellisera risken av att kriminalisering av innehav
kan få vissa negativa verkningar. Jag har förståelse för att argument kan
anföras mot kriminalisering och är angelägen att ånyo understryka, att
strafflagstiftningen inte får vara ett hinder för strävandena att bereda missbrukare
tillfredsställande vård. Som jag förut framhållit är det min mening
att de rättsvårdande myndigheterna bör tillvarata alla möjligheter att inom
ramen för gällande påföljdsbestämmelser och regler om beslut att inte åtala
för brott se till att de vårdbehövande får erforderlig vård. När det gäller valet
av påföljd bör hänsyn tas till den omständigheten att en person innehaft
medlen för eget bruk. Frågan kompliceras av det icke ovanliga förhållandet
att samma person kan inneha narkotika såväl för eget bruk som för att överlåta
den till andra, främst för att därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt
missbruk. I sådana fall får det ankomma på de rättsvårdande myndigheterna
att med beaktande av samtliga omständigheter bestämma den i varje särskilt
fall lämpligaste påföljden.

Innehav av narkotika bör även tas med bland de brott som kan bedömas
som grova. Ansvar för grovt brott bör anses föreligga huvudsakligen i sådana
fall då innehavet utgör led i en verksamhet som har till syfte att överlåta
eller smuggla narkotika. Som jag förut redovisat under avsnittet om för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 113

beredelse till smuggling av narkotika förutsätts nämligen för ansvar för förberedelse
i vissa fall att vederbörande tagit befattning med hjälpmedel vid
brott. I den mån domstolarna inte anser sig kunna betrakta narkotikan som
hjälpmedel skulle straff för grovt brott inte kunna komma i fråga om inte
redan innehavet under vissa förhållanden kan bedömas som grovt brott.
Denna situation kan tänkas såväl vid åtgärder avsedda att förbereda smuggling
som vid åtgärder avsedda att förbereda överlåtelse av narkotika.

Vad angår försök, förberedelse och medverkan till narkotikabrott
ansluter jag mig liksom remissinstanserna i allt väsentligt till
kommitténs förslag. Detsamma gäller de av kommittén och vissa remissinstanser
framlagda förslagen om ökade möjligheter till förverkande
i anslutning till narkotikabrottslighet.

Svea hovrätt och RÅ bär ifrågasatt om inte stämpling till narkotikabrott
borde kriminaliseras. Beträffande innebörden av termen stämpling
vill jag hänvisa till vad jag anfört om stämpling till smuggling av narkotika.
Straff för stämpling till narkotikabrott torde endast sällan bli aktuellt.
Jag anser likväl att det är motiverat att straffbelägga sådant förfarande.
Det bör nämligen i vissa situationer kunna öka möjligheterna att inskrida
mot personer som huvudsakligen verkar i bakgrunden men ändå
verksamt bidrar till att främja den illegala hanteringen. Jag föreslår därför
att stämpling till sådana narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande
eller överlåtelse straffbeläggs. Stämpling till narkotikaförseelse bör dock
inte straffbeläggas.

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler

Efter en ingående diskussion av skälen för och emot kontroll beträffande
injektionssprutor och kanyler har kommittén — synbarligen efter stor tvekan
- stannat för att föreslå att en mycket omfattande kontroll införs beträffande
såväl sprutor som kanyler.

Som framgår av den redovisning jag tidigare lämnat för remissinstansernas
inställning till förslaget, råder bland dessa delade meningar och stor
osäkerhet hur frågan lämpligast bör lösas.

För egen del vill jag anföra följande. Metoden att injicera narkotika är
synnerligen utbredd bland missbrukare här i landet. Denna form av missbruk
är från flera synpunkter allvarligare än andra former och kan ge upphov
till svåra följ dskador. Dessa omständigheter talar starkt för åtgärder i
syfte att särskilt komma åt denna typ av missbruk. En väg synes då vara
att försvåra åtkomsten av injektionssprutor och kanyler genom någon form
av kontroll över handeln med dessa varor.

Det finns emelletid även en rad skäl som talar mot en kontroll. Kommittén
har själv pekat på flera sådana skäl, nämligen hänsynen till de legitima
nyttjarna av sprutor, t. ex. diabetiker, merarbete för sjukhus och läkare,

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

risk för insmuggling och erbjudande av ett nytt fält för den illegala hanteringen,
svårigheter att genomföra en effektiv kontroll samt risk för ökning
av missbrukets följ dskador.

Sedan kommittén stannat för att föreslå kontroll, har kommittén övervägt
den närmare utformningen av densamma och föreslagit en så omfattande
kontroll som det är möjligt att genomföra utan totalförbud. Kommittén
föreslår sålunda att införsel, tillverkning, överlåtelse och innehav av sprutor
och kanyler skall regleras och att det skall krävas särskilt tillstånd, recept,
rekvisition eller läkemedelskort för rätt att anskaffa varorna. Ett totalförbud
är otänkbart redan på grund av varornas medicinska betydelse. Som
belysts av remissvaren har injektionssprutor och kanyler dessutom fått en
omfattande industriell användning.

Möjligheterna till en mera begränsad kontroll har också diskuterats av
kommittén. Bl. a. har kommittén övervägt att begränsa regleringen till föreskrifter
om att endast apoteksinnehavare eller andra med särskilt tillstånd
får försälja ifrågavarande varor, varefter det skulle ankomma på säljarna
att pröva kundernas behov av varorna. Även andra lösningar kan tänkas.
Kontrollen kan sålunda inskränkas till enbart ett förbud att sälja till personer
under viss ålder och till dem som vägrar att legitimera sig samt ange
syftet med sitt inköp.

Jag har ingående övervägt för- och nackdelar hos olika alternativ samt
möjligheterna att effektivt och utan alltför stora svårigheter föra dem ut i
tillämpning. Jag har därvid funnit att de skäl som talar mot en kontroll
av den omfattning kommittén föreslagit f. n. väger tungt. Ej heller kan på
den föreliggande utredningen alla konsekvenser av en sådan reglering överblickas.
Jag vill särskilt framhålla risken för en ny svart marknad med nya
vinstmöjligheter för profitörer, risken för ökade följ dskador och svårigheterna
för legitima brukare av sprutor. Det förhållandet att våra nordiska
grannländer inte har någon motsvarande kontroll torde göra det nära nog
omöjligt att fullständigt hindra illegal införsel av dessa varor. I synnerhet
kanyler torde vara lätta att föra in i landet samtidigt som de är den för
missbrukarna viktigaste varan. En ersättning för själva sprutan kan nämligen
relativt lätt åstadkommas. Erfarenheterna från USA, där tio delstater
prövat olika former av kontroll, uppges inte heller vara goda.

Även gentemot mindre ingripande former av kontroll kan invändas, att
de medför risk för ökad langning och för ökade följ dskador i form av främst
inokulationshepatit. Rikspolisstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit,
att det är angeläget att krafterna såvitt möjligt koncentreras på att bekämpa
tillförseln av narkotika och att man därför bör undvika att alltför mycket
splittra insatserna.

Inj iceringsproblemet är emellertid av den omfattningen i vart land att man
måste vidta åtgärder för att i betydande grad försvåra åtkomsten av sprutor

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 115

och kanyler för användning i samband med narkotikamissbruk. Någon form
av kontroll över hanteringen av dessa varor bör därför enligt min mening
prövas även om den för med sig vissa av de nyss påpekade nackdelarna. I
valet mellan olika utvägar har jag stannat för att i nuvarande läge föreslå
en reglering av handeln med sprutor och kanyler — såväl införsel till riket
som överlåtelse här i landet. Däremot torde, i vart fall tills vidare, tillverkning,
innehav och förvaring böra lämnas utanför regleringen.

Reglerna föreslås få i huvudsak följande innehåll. Kontrollen bör omfatta
alla sprutor och kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen
genom huden. Sådan spruta eller kanyl bör endast få föras in till
riket, saluhållas här eller överlåtas enligt särskilda föreskrifter. Varorna
bör få införas i riket endast av den som är behörig att idka handel med
ifrågavarande varor eller den som har särskilt tillstånd av socialstyrelsen
att införa varan. Handel med spruta eller kanyl bör få bedrivas endast av
apoteksföreståndare eller den som fått särskilt tillstånd av socialstyrelsen.
Kungl. Maj:t och socialstyrelsen får utfärda närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av bestämmelserna. I sådana tillämpningsföreskrifter kan anges
vilka regler som skall gälla för utlämnande av sprutor och kanyler till allmänheten.
I första hand bör prövas om regleringen kan inskränkas till enbart
förbud att sälja till personer under viss ålder samt till personer som på
sannolika skäl kan misstänkas komma att medverka till att varorna används
i samband med narkotikamissbruk. Möjligheter bör dock finnas till
en mer långtgående reglering, t. ex. krav på att köparen skall styrka sitt
legitima behov av varan.

Svårigheterna för de legala förbrukarna av sprutor och kanyler och även
andia olägenheter minskar om regleringen får denna begränsade omfattning
medan innehavet och förvaringen av varorna lämnas utanför regleringen.
Genom cn reglering sådan som den förordade bör man å andra sidan ha
möjlighet att försvåra åtkomsten av dessa hjälpmedel vid narkotikamissbruk
och dessutom komma åt de svårare fallen av den hantering det här är
fråga om.

Apotek och andra seriösa försäljare av sprutor och kanyler har redan i
viss omfattning på eget initiativ infört restriktioner i försäljningen av dessa
varor till sådana personer som kan antas använda sprutor och kanyler i
samband med narkotikamissbruk. Det framstår också onekligen som stötande
att missbrukarna obehindrat skall kunna inköpa dessa varor på apotek
och i sjukvårdsaffärer. Den av mig förordade regleringen bör vara ägnad
att ge ökat eftertryck och större effektivitet åt den redan inledda försäljningsbegransningen
genom att den skapar möjligheter att generellt införa
vissa normer för försäljningen. Det blir en angelägen uppgift för socialstyrelsen
att noga följa resultatet av den föreslagna regleringen och vidta
de åtgärder som påkallas. Skulle utvecklingen visa att ytterligare åtgärder

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

från Kungl. Maj :ts sida krävs, förutsätter jag att styrelsen utan dröjsmål
lägger fram förslag härom.

Frågan om kontroll av sprutor och kanyler berördes vid det nordiska socialpolitiska
ministermötet i Visby sommaren 1967 och kommer att ägnas
fortsatt uppmärksamhet inom ramen för det nordiska samarbetet.

F. n. finns ingen möjlighet att ta i beslag sprutor eller kanyler som påträffas
hos missbrukare eller andra personer som begått narkotikabrott
eller som är intagna på anstalter eller eljest står under samhällets vård och
tillsyn. Detta har ibland tagit sig stötande uttryck på det sättet att myndigheterna
varit tvungna att återlämna sprutor eller kanyler som påträffats
vid samhällsingripanden av olika slag. Den förordning om injektionssprutor
och kanyler som jag nyss förordat kommer endast att i begränsad omfattning
medföra möjligheter till beslag i de situationer jag här nämnt. Jag
förordar därför att i narkotikastrafflagen införs en bestämmelse om att
injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen
genom huden och som påträffas hos någon som begått brott enligt
narkotikastrafflagen eller i utrymme som disponeras av honom, skall, om
det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkad.

Liknande regler bör också införas i 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt. I denna paragraf finns f. n. bestämmelser
om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas
hos eller ankommer till den som är intagen på fångvårdsanstalt får omhändertas.

I 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård finns motsvarande
bestämmelse om alkoholhaltiga drycker. Denna bör kompletteras med
bestämmelser rörande andra berusningsmedel samt sprutor och kanyler.

I barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97) saknas f. n. regler av den typ
som nu nämnts även beträffande alkoholhaltiga drycker. Denna lag bör
därför kompletteras med en bestämmelse som omfattar såväl sådana drycker
och andra berusningsmedel som sprutor och kanyler.

Upprättade författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård,

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97),

6) förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december
1962 (nr 704),

7) förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler.
Förslagen under 1—3 har upprättats efter samråd med chefen för justitiedepartementet
och förslaget under 2 efter samråd även med chefen för
finansdepartementet.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad jag tidigare anfört bör följande nämnas beträffande de olika
förslagen.

Förslaget till narkotikastrafflag
1 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen och avser
normalbrottet, medan det ringa brottet behandlas i 2 § och det grova i 3 §.
Straff skall endast följa på gärning som begåtts uppsåtligen.

I enlighet med kommitténs förslag har straffmaximum satts till fängelse i
två år. Straffskalan innefattar även böter. Vid brottsrubriceringen skall här
liksom i andra fall graderingen ske efter omständigheterna vid brottet,
varemot omständigheter som rör brottslingens person får beaktas vid bestämmande
av påföljden enligt därom gällande regler. Särskilt med tanke
på de ungdomar i åldern närmast över 18 år som är inblandade i narkotikabrottslighet
har böter införts i strafflatituden för normalbrottet. Vad jag i
den allmänna motiveringen anfört om vikten av att straffbestämmelserna
utformas så att samhällets ansträngningar att bereda vård åt vårdbehövande
narkotikamissbrukare inte motverkas talar även för att böter bör ingå i
straffskalan.

Genom att fängelse i mer än ett år kan följa på brottet kan utlänning
som begått narkotikabrott förvisas ur riket.

Överlåtelse omfattar även de fall då narkotika ges bort.

2 §•

Paragrafen ersätter delvis 13 § 2 mom. narkotikaförordningen.

Liksom f. n. ingår endast böter i straffskalan för ringa brott. Mål om
ringa narkotikabrott kan därigenom handläggas utan nämnd. Strafföreläggande
kan meddelas för sådant brott. Åklagare kan vidare besluta att inte
åtala för brottet. Detta ger goda möjligheter att handlägga hithörande ärenden
utan att de väcker uppmärksamhet, vilket är särskilt angeläget i fråga
om yngre lagöverträdare och andra personer som själva missbrukar narkotika.

Det har övervägts om fängelse borde ingå i straffskalan för att man därigenom
skulle undanröja den tvekan som framskymtat beträffande möjlig -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

heterna att tillgripa vissa processuella tvångsmedel. Varken kommittén eller
remissinstanserna har dock ansett gällande regler om processuella tvångsmedel
otillräckliga. Någon utvidgning av straffskalan enbart av denna anledning
har därför inte ansetts böra ske.

3 §.

I paragrafen ges bestämmelser om straff för grovt narkotikabrott. Den
saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har straff maximum
satts till fängelse högst fyra år. I paragrafen har också införts ett
straffminimum på fängelse sex månader. Med stöd av 33 kap. 4 § brottsbalken
kan emellertid straffet i vissa fall sättas under detta minimum,
bl. a. när brottet begåtts av personer under 18 års ålder.

I paragrafens andra stycke har intagits exempel på omständigheter som
särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt. Uppräkningen
är inte avsedd att vara uttömmande. Det är inte nödvändigt att i de
angivna fallen alltid döma för grovt brott lika litet som det är uteslutet att
till grovt brott hänföra andra fall än de angivna, överlåtelse till ungdom
bör skärpa bedömningen av brottets farlighet och brottet bör bedömas allvarligare
ju yngre mottagaren är. Även medlets farlighet måste beaktas vid
brottsgraderingen.

4 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i narkotikaförordningen.

Kommittén har föreslagit kriminalisering av dels försök till olaga tillverkning
av narkotika dels förberedelse till olaga tillverkning, saluhållande
och överlåtelse av narkotika. Kommittén har motiverat sin ståndpunkt med
att försök till överlåtelse kan anses kriminaliserat genom stadgandet om
straff för saluhållande och att försök till saluhållande inte synes kräva någon
särskild påföljd. Förslaget har rönt allmänt instämmande från remissinstanserna.
RÄ har dock framhållit att försök bör kriminaliseras i samma
omfattning som förberedelse.

Det torde förekomma fall av försök till överlåtelse, som inte kan betecknas
som saluhållande, t. ex. försök att ge bort narkotika i avsikt att skapa
en framtida marknad för sådana medel. Försök till överlåtelse har därför
straffbelagts särskilt. Det har inte heller ansetts motiverat att undanta försök
till saluhållande från straffbeläggning.

Paragrafen innehåller även bestämmelser om straff för stämpling till
vissa narkotikabrott. Skälen härför har jag redovisat i den allmänna motiveringen.

Försök, förberedelse och stämpling till innehav av narkotika har inte ansetts
böra straffbeläggas.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om medverkan till vissa narkotikabrott.
Narkotikaförordningen saknar uttryckliga bestämmelser om medverkan.
Straff för medverkan torde dock redan nu kunna ådömas genom
analog tillämpning av bestämmelserna i 23 kap. 4 § BrB, i vart fall i den
utsträckning fängelse ingår i strafflatituden för brotten. För att undvika
tveksamhet har jag emellertid i denna paragraf intagit en uttrycklig bestämmelse
om straff för medverkan.

Även medverkan till narkotikaförseelse omfattas av straffbestämmelsen.
Visserligen kan det synas tillräckligt att vid bagatellbrott ta ut ansvar endast
av gärningsmannen men lämna övriga eventuella medverkande i brottet
utanför. Med hänsyn till det angelägna i att med kraft kunna bekämpa narkotikabrottsligheten
har jag emellertid stannat för att även föreslå straff
för medverkan till narkotikaförseelse. Genom att medverkan är straffbar
finns möjligheter att inskrida mot de personer som driver s. k. knarkkvartar,
dvs. lägenheter som utgör tillhåll för narkotikamissbrukare.

I fråga om medverkan till innehav av narkotika har jag stannat för att
följa kommitténs uppfattning och inte föreslå särskilt straff för medverkan
till innehav. Sådan medverkan torde kunna beivras i tillräcklig omfattning
genom att gärningen är straffbar enligt andra bestämmelser i narkotikastrafflagen.

Det har ifrågasatts om inte av lagtexten borde framgå, att ansvar för medverkan
till överlåtelse inte skall ådömas den till vilken överlåtelsen skett.
I 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen föreskrivs att den till vilken
rusdrycker försålts eller eljest anskaffats ej skall ådömas ansvar för annan
medverkan än anstiftan. Innehav av narkotika är emellertid straffbelagt
till skillnad mot vad fallet är beträffande innehav av rusdrycker. Det torde
därför vara obehövligt med särskilt undantag från ansvar för medverkan för
den till vilken överlåtelse skett av narkotika. Denne är under alla förhållanden
förfallen till ansvar för olaga innehav av narkotika och denna brottslighet
torde konsumera ansvar för medverkan.

6 §•

Paragrafen ersätter 14 § första stycket narkotikaförordningen. Efter förebild
av brottsbalkens förverkanderegler och i anslutning till förslag som
väckts av kommittén och vissa remissorgan har förverkandemöjligheterna
avsevärt utvidgats i förhållande till vad som nu gäller. Reglerna har utformats
med beaktande av den översyn av brottsbalkens förverkanderegler som
pågår inom justitiedepartementet.

Liksom narkotikaförordningen innehåller paragrafen en bestämmelse om
värdeförverkande. Till skillnad mot gällande rätt har värdeförverkande utformats
som ett alternativ till sakförverkande. Denna reglering överensstämmer
med det förslag till ändrade förverkanderegler i brottsbalken som

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

liar utarbetats inom justitiedepartementet. I stället för narkotikan kan således
i princip dess värde förklaras förverkat, även om narkotikan finns i
behåll. Vid denna typ av förverkande kan det dock knappast komma i fråga
att underlåta förverkande av själva egendomen om denna är åtkomlig för
förverkande. Till den del narkotika innehafts endast för eget bruk bör det
enligt min mening i regel anses obilligt att förklara dess värde förverkat.

Kommittén har framhållit att det, inte minst när det gäller narkotikalangning,
framstår som mindre tilltalande att langarna skall kunna få behålla
vinsten av sitt förfarande. Vissa remissinstanser, däribland RÄ, har
framhållit betydelsen av att vinning av narkotikabrott kan förverkas. Jag
delar denna uppfattning och paragrafen har utformats så att även vinning
av narkotikabrott skall förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt.
Till vinning bör även räknas egendom som utgått såsom lön för brott, s. k.
vederlag vars mottagande utgör brott enligt narkotikastrafflagen. Pengar
eller annan egendom som är avsedd till bestridande av utgifter som är
förbundna med förövande av brott, s. k. förlag, torde däremot inte kunna
hänföras till vinning. I paragrafen har därför intagits en bestämmelse om
att även förlag eller dess värde skall förklaras förverkat när mottagande
av förlaget utgör brott enligt narkotikastrafflagen.

Den i narkotikaförordningen intagna förklaringen att förverkande även
kan avse emballage har inte fått någon motsvarighet i narkotikastrafflagen.
En naturlig tolkning av förverkandestadgandet bör nämligen leda till att
emballage ändå kan omfattas av förverkandet.

Bestämmelserna i paragrafens andra stycke avser att möjliggöra förverkande
av föremål som använts som hjälpmedel vid narkotikabrott. En sådan
regel är önskvärd framför allt därför att man härigenom får möjlighet
att förverka apparatur och råvaror som har skaffats för tillverkning av
narkotika. Om den brottslige får behålla sådan egendom, kan detta ofta
innebära risk för fortsatt brottslighet. Det har ifrågasatts huruvida råvaror
avsedda för tillverkning av narkotika kan betraktas som hjälpmedel. För
egen del anser jag så vara fallet. Någon särbestämmelse om förverkande av
råvaror har jag därför inte ansett erforderlig. Den föreslagna regeln har
gjorts fakultativ.

Tredje stycket saknar motsvarighet i narkotikaförordningen. På skäl som
jag närmare redovisat i den allmänna motiveringen har i detta stycke intagits
en bestämmelse som gör det möjligt att förverka injektionsspruta
eller kanyl även i vissa fall där förverkandereglerna i förordningen med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler inte är tillämpliga. Beträffande
innebörden av begreppen injektionsspruta och kanyl torde få
hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § förslaget till förordning om
injektionssprutor och kanyler.

Förverkad egendom skall tillfalla kronan. Detta får anses följa även utan
särskild föreskrift.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

7 §•

Paragrafen ersätter 14 § andra och tredje styckena i narkotikaförordningen.

Medan 14 § första stycket narkotikaförordningen endast innehåller bestämmelser
om förverkande av narkotika, medger reglerna i 6 § narkotikastrafflagen
förverkande inte bara av narkotika utan också av andra objekt
såsom vinning, förlag, hjälpmedel samt injektionssprutor och kanyler.
Paragrafen har utformats med hänsyn härtill. Som huvudregel gäller
alltjämt att bestämmelserna om beslag i RB skall tillämpas. Avvikelser från
reglerna i 27 kap. RB har dock ansetts påkallade i fråga om åtalstidens längd
och även i andra avseenden beträffande narkotika samt injektionssprutor
och kanyler.

I fråga om åtalstidens längd i fall då egendom tagits i beslag bör, liksom
f. n., någon viss tidsfrist inte gälla beträffande beslag i anledning av narkotikabrott.
Skälet härför är att det visat sig svårt att inom den i RB angivna
tiden få erforderliga tekniska undersökningar gjorda på beslagtagen narkotika.

När det gäller förfarandet med beslagtagen egendom har de nuvarande
bestämmelserna om förvaring av narkotika med tillhörande emballage till
dess lagakraftvunnet beslut om förverkande erhållits visat sig vara besvärande
för polismyndigheterna. Detsamma torde bli fallet beträffande beslagtagna
injektionssprutor och kanyler, om inte förenklingar tillåts i förhållande
till den gängse ordningen enligt 27 kap. RB. De avvikelser som sålunda
ansetts påkallade har getts formen av en hänvisning till reglerna i
2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker in. in. Härigenom vinns även den fördelen att de myndigheter,
som ofta har att handlägga såväl frågor om beslag och förverkande
av alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som av narkotika och
sprutor eller kanyler, får enhetliga regler att tillämpa på all denna egendom.

Enligt 2 § 1 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in.
får beslagtagen egendom förstöras om dess värde är ringa eller egendomens
förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas,
rusdrycker och Öl i särskilt angiven ordning och annan egendom på sätt
som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finns lämpligt. Vad angår
narkotika kan uppenbarligen endast förstörande av egendomen komma
i fråga. I 7 § narkotikastrafflagen har emellertid intagits en bestämmelse
om att beslagtagen narkotika inte får förstöras innan socialstyrelsen underrättats
och bestämt hur det skall förfaras med narkotikan. Anledningen till
detta är att det åligger socialstyrelsen att i viss utsträckning tillhandahålla
FN :s narkotikalaboratorium prov på beslagtagen narkotika och att det kan
vara lämpligt att myndigheterna rådgör med socialstyrelsen om det bästa
sättet för förstöring av narkotikan. Vad beträffar sprutor och kanyler kan
det däremot tänkas att sådana varor kan säljas till någon som är berätti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 123

gad att idka handel med dem. Försäljning av dem på offentlig auktion kan
däremot självfallet inte komma i fråga.

Enligt 27 kap. 10 § RB skall beslagtagen egendom vårdas väl och noggrann
tillsyn hållas över att egendomen inte förbyts eller förändras eller
pa annat sätt missbruk sker med densamma. Denna bestämmelse kommer
att gälla även beträffande beslagtagen narkotika i den mån reglerna i 1958
års lag inte hunnit tillämpas. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 14 §
andra stycket andra punkten narkotikaförordningen har därför inte intagits
i paragrafen.

I enlighet med vad som anförts vid 6 § beträffande emballage har någon
särbestämmelse om emballage inte heller intagits i 7 §.

Förslaget till ändring i lagen om straff för varusmuggling

Av skäl som jag redovisat i den allmänna motiveringen har ändringarna
i varusmugglingslagen begränsats till det minsta möjliga.

3 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om straff för grov varusmuggling.
Enligt ett tillägg till första stycket höjs straffmaximum för grov smuggling
av narkotika till fängelse i högst fyra år. I överensstämmelse med vad
vissa remissinstanser föreslagit har samtidigt ett minimistraff av fängelse
minst sex månader införts i straffskalan för detta brott.

Smuggling av narkotika kommer följaktligen att omfatta tre grader.
Dels ett ringa brott, som faller under 2 § varusmugglingslagen, dels ett
brott, som faller under 1 § varusmugglingslagen, dels ett grovt brott som
enligt den nya lydelsen av 3 § straffas med fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. I prop. 1960: 115 sid. 107 uttalades att grovt brott torde föreligga
bl. a. om smugglingen avsett narkotika. Det förhållandet att smuggling
avsett narkotika är visserligen en omständighet som är ägnad att leda
till att smugglingen bedöms som grov. Detta får emellertid inte utesluta tilllämpning
av bestämmelserna i såväl 1 som 2 § varusmugglingslagen även
på smuggling av narkotika.

8 §•

Paragrafen föreskriver f. n. att försök till varusmuggling skall anses lika
med varusmuggling. Genom att även förberedelse och stämpling till smuggling
av narkotika skall straffbeläggas har paragrafen formulerats om också
såvitt angår försök till varusmuggling. Beträffande försök till varusmuggling
innebär detta inte någon ändring i sak.

Förslaget till ändring i lagen om behandling i fångvårdsanstalt

82 §.

Enligt paragrafen får alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
omhändertas om de påträffas hos eller ankommer till någon som är intagen

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

i fångvårdsanstalt eller medförs av den som skall intagas i fångvårdsanstalt.
Paragrafen är f. n. tillämplig på varje medel som har berusningseffekt
oavsett under vilka omständigheter vederbörande förvärvat medlet. Det
möter därför inget hinder att omhänderta narkotika eller andra läkemedel
med berusningseffekt i den utsträckning som preparaten enligt anstaltsläkarens
bedömande inte behöver användas som ett led i medicinsk vård
av den intagne.

Bland dem som är intagna på fångvårdsanstalt finns aven personer som
missbrukat eller missbrukar narkotika. Det är uppenbarligen högst otillfredsställande
om injektionssprutor eller kanyler som påtraffas hos eller
ankommer till sådana personer skall behöva återlämnas till dem, då de
lämnar anstalten. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
har därför föreslagits ett tillägg till förevar ande paragraf som möjliggör
omhändertagande jämväl av injektionssprutor och kanyler som ankommer
till eller anträffas hos den som är intagen eller skall intagas i
fångvårdsanstalt. Beträffande innebörden av begreppen injektionsspruta
och kanyl torde få hänvisas till vad som anförts i anslutning till 1 § forslaget
till förordning om injektionssprutor och kanyler. Bestämmelsen är utformad
så att den möjliggör för anstaltsledningen att tillåta den som av medicinska
skäl är i behov av spruta eller kanyl att behålla sådan egendom, exempelvis
diabetiker eller astmatiker.

Förslaget till ändring i lagen om nykterhetsvård

63 §.

Med hänsyn till narkotikabrukets utbredning och eftersom det är kant
att alkoholmissbrukare inte sällan samtidigt missbrukar narkotika har det
förefallit angeläget att införa samma möjligheter som dem som nu finns
enligt 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt att vid sidan av alkoholhaltiga
drycker omhänderta andra berusningsmedel även hos dem som ar
intagna på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Motsvarande möjligheter bör införas även beträffande injektionssprutor
och kanyler. Beträffande bestämmelsens innebörd torde få hänvisas till
vad som anförts i anslutning till 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslaget till ändring i barnavårdslagen

88 a §.

I barnavårdslagen saknas f. n. bestämmelser om omhändertagande av
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. Erfarenheterna har
emellertid visat att det finns ett behov av sådana regler beträffande ungdomsvårdsskolor
och i viss utsträckning även för andra barnavårdsanstalter.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Bestämmelser härom, som även bör omfatta sprutor och kanyler, har tagits
upp i en ny paragraf, 88 a §, i barnavårdslagen.

I övrigt hänvisas till vad som anförts vid 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

89 §.

Paragrafens andra stycke har ändrats så, att ansvarsbestämmelserna i
paragrafen överensstämmer med de nya reglerna i 88 a §.

Förslaget till ändring i narkotikaförordningen

Utbytet av ordet »medicinalstyrelsen» mot »socialstyrelsen» är en följd
av att den nya socialstyrelsen den 1 januari 1968 övertar bl. a. de arbetsuppgifter
som f. n. ankommer på medicinalstyrelsen.

13 §.

1 mom. 1 momentet har införts en hänvisning även till narkotikastrafflagen.
Momentet har också kompletterats med hänsyn till att förberedelse
och stämpling till olovlig befattning med narkotika i vissa fall straffbelagts.

2 mom. Bestämmelserna i första stycket a) har överförts till narkotikastrafflagen.
I den kvarstående ansvarsbestämmelsen har straffet för brott
som inte är grovt satts till böter enligt vad som föreskrivs t. ex. i 20 § läkemedelsförordningen.
Vidare har införts uttrycklig bestämmelse om de subjektiva
rekvisiten samt ett straffmaximum för grovt brott på fängelse i högst
ett år, vilket motsvarar det nuvarande maximistraffet.

I tredje stycket har intagits en uttrycklig bestämmelse om att straffmaximum
skall vara fängelse i högst ett år. Dessutom har direkt angivits
vad som i subjektivt hänseende fordras för ansvar. Dessa tillägg innebär
ingen ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Det nuvarande 3 mom. i paragrafen innehåller bestämmelser om domstols
skyldighet att underrätta medicinalstyrelsen om innehållet i dom
som domstol meddelat i mål, vari talan förs om ansvar för brott mot narkotikaförordningen
eller eljest för brottsligt förfarande med narkotika.
Underrättelseskyldigheten avser vid sidan om domar enligt narkotikaförordningen,
huvudsakligen domar meddelade enligt lagen om straff för varusmuggling.
Sedan de viktigaste straffbestämmelserna i narkotikaförordningen
nu överförs till en särskild narkotikastrafflag förefaller det lämpligast
att domstolarnas underrättelseskyldighet regleras i en särskild kungörelse.
Det har därför föreslagits att 3 mom. upphävs.

14 §.

Paragrafen innehåller regler om förverkande och beslag av narkotika med
tillhörande emballage. Paragrafen ersätts helt av nya bestämmelser i narkotikastrafflagen
och har därför föreslagits skola utgå.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Förslaget till förordning om injektionssprutor och kanyler

18-

Paragrafen innehåller en definition på de i förordningen använda begreppen
spruta och kanyl.

Kanylerna är i detta sammanhang de viktigaste av de i paragrafen nämnda
varorna. Sprutorna kan nämligen endast användas för injektion i förening
med kanyl. Kanylerna är emellertid mycket lättare att dölja än sprutorna.
Dessutom förekommer det i stor utsträckning att sprutor och kanyler
säljs tillsammans för engångsbruk. Det har därför ansetts nödvändigt att
låta förordningen omfatta både sprutor och kanyler.

Paragrafen avser att begränsa förordningens tillämpning till sådana
sprutor och kanyler som kan användas i samband med insprutning i människokroppen
genom huden. Kanyler av sådan dimension att de ej kan
användas för här avsett ändamål skall ej omfattas av regleringen. Närmare
föreskrifter om vilka sprutor eller kanyler som skall falla under förordningen
kan i den mån det behövs meddelas i administrativ ordning.

Tillverkning av sprutor och kanyler har lämnats utanför regleringen.
Den som inom riket tillverkar sådan vara måste emellertid ha tillstånd för att
få sälja varan.

2 §.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Medgivande för resande att för eget bruk införa spruta eller kanyl skall
avse en med hänsyn till omständigheterna rimlig mängd. Det får ankomma
på socialstyrelsen att om det behövs utfärda närmare föreskrifter
till ledning för bedömningen.

3 §•

Motsvarande bestämmelser förekommer i flera författningar rörande
jämförbara varuområden. Som exempel kan nämnas 9 § läkemedelsförordningen.

4 §.

Beträffande tillstånd torde få hänvisas till 8 §.

Det är främst detaljhandeln med sprutor och kanyler som behöver regleras.
Detaljhandel skall i första hand få bedrivas av apoteksföreståndare.
Även andra skall emellertid kunna få tillstånd att bedriva detaljhandel
i den mån denna sker på ett sätt som är förenligt med regleringens
syfte. Partihandelsföretag bör kunna få tillstånd att sälja direkt till sjukhus,
läkare, tandläkare, veterinärer och andra storförbrukare. Avsikten är att
regleringen skall kunna handhas på sådant sätt att den inte medför svårigheter
för dessa storförbrukare att erhålla sprutor och kanyler. Till -

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

stånd att sälja sprutor och kanyler kan förenas med föreskrifter rörande
försäljningen. I den allmänna motiveringen har getts exempel på vad sådana
föreskrifter kan innehålla. Det får ankomma på socialstyrelsen att
noga följa utvecklingen av den kommande regleringen och ta de initiativ
som erfarenheterna kan ge anledning till.

6 §.

Ansvarsbestämmelserna har utformats med ledning av bl. a. 20 § läkemedelsförordningen.

I 2 mom. anges uttryckligen vad som i subjektivt hänseende fordras
för ansvar. Någon särskild regel om straffrihet vid ringa oaktsamhet har
inte ansetts erforderlig. Med hänsyn till de teoretiska och praktiska svårigheter
som föreligger redan att bestämma vad som är oaktsamhet, torde
det vara att föredra att icke straffvärda förfaranden kan betraktas som
icke oaktsamma. Däremot har en särskild strafflatitud reserverats för
grova brott, dels av processekonomiska skäl och dels med tanke på att
inom branschen yrkesverksamma personer inte skall behöva riskera frihetsstraff
annat än vid grova förseelser.

7 §•

Paragrafen innehåller regler om förverkande. Dessa har utformats efter
mönster av 6 och 7 §§ narkotikastrafflagen.

8 §.

Enligt paragrafen skall det ankomma på socialstyrelsen att meddela
tillstånd enligt 2 och 4 §§. Tillstånd kan avse viss begränsad tid. Styrelsen
får återkalla tillstånd, när skäl finns därtill. Närmare föreskrifter om beviljande
och återkallande av tillstånd får meddelas av Kungl. Maj :t om så
behövs.

Vid tillståndsgivningen måste beaktas att regleringen inte på ett otillbörligt
sätt motverkar den fria konkurrensen inom näringslivet eller på
annat sätt medför omotiverade ingrepp i näringsfriheten.

Socialstyrelsens beslut i tillståndsfrågor kan överklagas enligt bestämmelserna
i 18 § allmänna verksstadgan den 3 december 1965 (nr 600).
Besvärsinstans är Kungl. Maj :t i statsrådet.

Övergångsbestämmelserna

Den som vid förordningens ikraftträdande driver verksamhet som enligt
förordningen kräver tillstånd av socialstyrelsen bör kunna fortsätta sin
verksamhet i avvaktan på att ansökan om tillstånd behandlas. Tillståndsfrågan
bör dock inte kunna hållas öppen någon längre tid. Ansökan om
tillstånd skall därför ges in före den 1 juni 1968 för att verksamheten skall
få fortsättas utan avbrott.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) narkotikastrafflag,

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr
418) om straff för varusmuggling,

3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt,

4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Gunnel Anderson

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

129

Bilaga

l)Förslag

till

Narkotikastrafflag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som uppsåtligen tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr
704) utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för
tillstånd enligt narkotikaförordningen, dömes för narkotikabrott till böter
eller fängelse i högst två år.

2 §.

Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, skall för narkotikaförseelse
dömas till böter.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt
farlig art.

4 §.

För försök, förberedelse eller stämpling till narkotikabrott eller grovt
narkotikabrott som avser tillverkning, saluhållande eller överlåtelse dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

5 §.

Har flera medverkat till brott enligt denna lag och avser brottet tillverkning,
saluhållande eller överlåtelse gäller bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

6 §.

Narkotika som varit föremål för brott enligt denna lag eller dess värde
5 — Bibang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 7

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

samt vinning av sådant brott skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt. Detsamma gäller förlag för sådant brott eller dess värde, när
mottagande av förlaget utgör brott enligt denna lag.

Föremål som använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller dess
värde får förklaras förverkat, om det är påkallat till förebyggande av brott
eller eljest särskilda skäl föreligger.

Injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i organismen
och som påträffas hos någon som begått brott enligt denna lag eller
i utrymme som disponeras av honom, skall förklaras förverkad, om det ej
är uppenbart obilligt.

7 §•

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 6 §,
gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid.

Bestämmelserna i 2 § 1 och 3 samt 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall i tillämpliga delar gälla då
beslag skett av narkotika, injektionsspruta eller kanyl. Beslagtagen narkotika
får dock ej förstöras innan socialstyrelsen underrättats och bestämt
hur det skall förfaras med densamma.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

131

2)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år.

Vid bedömande

(Föreslagen lydelse)

§•

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller om smugglingen gällt narkotika
som avses i 1 § narkotikaförordningen
den U december 1962 (nr
7Oi), till fängelse, lägst sex månader
och högst fyra år.

---farlig art.

8

Lika med varusmuggling anses försök
därtill.

Hava flera

§•

För försök till varusmuggling dömes
till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Detsamma gäller förberedelse
eller stämpling till sådan smuggling
av narkotika som ej är att anse som
ringa.

--är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 3 och 8 §§ se 1964:215.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 7

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

3)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 82 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i
fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

82 §.

Alkoholhaltiga drycker — —-------drycker m. in.

Vad nu---------inom fångvårdsanstalt.

Första och andra styckena må
även tillämpas på injektionsspruta
eller kanyl, som kan användas för
insprutning i organismen.

Belopp, som _ — — —-----tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. May.ts proposition nr 7 år 1968

133

4)Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets

vård1 skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)

63

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.
Alkoholhaltiga drycker som påträffas
hos eller ankomma till den som
är intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Med egendom som omhändertagits
enligt första stycket, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Påträffas alkoholhaltiga drycker
hos den som är underkastad föreskrift
enligt denna lag om avhållsamhet
från bruk av sådana drycker,
må dessa av polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.

Vad i andra stycket sägs må även
tillämpas på injektionsspruta eller
kanyl, som kan användas för insprutning
i organismen.

Med egendom som omhändertagits
enligt denna paragraf, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1963:229.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

5)Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, dels att i barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
införas en ny paragraf, 88 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 89 § skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

88 a §.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas hos
eller ankomma till den som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård
inom ungdomsvårdsskola må omhändertagas
av föreståndaren för hemmet
eller skolan.

Vad i första stycket sägs må även
tillämpas på injektionsspruta eller
kanyl, som kan användas för insprutning
i organismen.

Med egendom, som omhändertagits
enligt denna paragraf, skall förfaras
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958
om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m. föreskrives. Belopp,
som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

89

Har någon--------

Detsamma skall gälla, om någon
lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan
omhändertagen, som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård inom

§•

— strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon
lämnar alkoholhaltiga drycker, andra
berusningsmedel, injektionsspruta
eller kanyl, som avses i 88 a §, åt så -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

(Nuvarande lydelse)
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika drycker eller om någon
förleder sådan omhändertagen till
könsligt umgänge.

(Föreslagen lydelse)
dan omhändertagen, som är intagen
i barnhem eller åtnjuter vård inom
ungdomsvårdsskola, eller eljest hjälper
den omhändertagne att åtkomma
dylika varor eller om någon förleder
sådan omhändertagen till könsligt
umgänge.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

6)Förslag

till

Förordning

om ändring i narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704)

Härigenom förordnas, dels att 13 § 3 mom. och 14 § narkotikaförordningen
den 14 december 1962 skall upphöra att gälla, dels att i 1, 4, 6, 8, 10, 11
och 15 §§ förordningen ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot »social -

styrelsen», dels att 13 § 1 och 2 mom.
delse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Angående påföljd för
olovlig införsel eller utförsel av narkotika
och försök därtill stadgas i
lagen om straff för varusmuggling.

2 in o in. Till fängelse eller, om
brottet är ringa, dagsböter dömes
den som

a) tillverkar, saluhåller, överlåter
eller innehar narkotika utan att vara
berättigad därtill eller i strid mot villkor,
som gäller för åtnjutande av tillstånd
enligt denna förordning, eller

b) i ansökan om tillstånd enligt
denna förordning lämnar oriktig
uppgift rörande förhållande av betydenhet.

Till böter -— ---------

Bryter någon mot 12 §, dömes till
dagsböter eller fängelse. Gärningen
må åtalas av allmän åklagare allenast
efter angivelse av målsägande.

förordningen skall erhålla ändrad ly(Föreslagen
lydelse)

§•

1 mom. Angående påföljd för
olovlig befattning med narkotika
samt försök, förberedelse eller stämpling
därtill stadgas i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet i ansökan om tillstånd
enligt denna förordning lämnar
oriktig uppgift rörande förhållande
av betydenhet dömes till böter
eller, om brottet är grovt, till fängelse
i högst ett år.

---i 9 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 12 § dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Gärningen må åtalas av allmän åklagare
allenast efter angivelse av målsägande.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

137

7)Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I denna förordning förstås med spruta, injektionsspruta, och med kanyl,
injektionsnål, som kan användas för insprutning i organismen.

2 §.

Spruta eller kanyl får införas i riket endast av

a) den som är behörig att driva handel med sådan vara,

b) den som innehar särskilt tillstånd att till riket införa sådan vara.

Utan sådant tillstånd får dock spruta eller kanyl medföras av resande

för personligt bruk, samt varan transiteras eller eljest befordras under
tullkontroll eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

3 §.

Har spruta eller kanyl anmälts till tullklarering för någon som ej är berättigad
att införa varan, får han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta
varan till någon, som är berättigad att införa den, eller åter utföra
varan. Införes, överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter
det den skall anses ha mottagits av tullanstalt eller inom den längre tid
generaltullstyrelsen bestämmer, tillfaller varan jämte emballage kronan,
om det ej är uppenbart obilligt. Med egendom som tillfallit kronan förfares
på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. föreskrives.

4 §•

Handel med spruta eller kanyl får bedrivas endast av

a) apoteksföreståndare,

b) den som innehar tillstånd att driva handel med varan.

5 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna förordning och med stöd därav
meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 dr 1968
6 §.

1 mom. Om påföljd för olovlig införsel av spruta eller kanyl och försök
därtill stadgas i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

2 mom. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) saluhåller eller överlåter spruta eller kanyl utan att vara berättigad
därtill eller i strid mot villkor, som gäller för tillstånd till sådan verksamhet,

b) i ansökan om tillstånd enligt denna förordning lämnar oriktig uppgift
rörande förhållanden av betydenhet,

dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst ett år.

7 §•

Spruta eller kanyl, som saluhållits eller överlåtits i strid mot denna förordning
eller mot föreskrift, som meddelats med stöd därav, skall förklaras
förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för spruta eller kanyl
får dess värde förklaras förverkat.

Bestämmelserna i 2 och 3 §§ lagen den 9 maj 1958 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. gäller i tillämpliga delar, när beslag skett av
spruta eller kanyl, som kan antagas vara förverkad enligt första stycket.
Angående beslag av annan egendom, som avses i första stycket och som kan
antagas vara förverkad, gäller bestämmelserna i rättegångsbalken.

8 §•

Tillstånd enligt 2 och 4 §§ meddelas av socialstyrelsen.

9 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, socialstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1968.

Den som vid förordningens ikraftträdande bedriver verksamhet för vilken
krävs tillstånd får, om socialstyrelsen ej förordnar annorlunda, fortsätta
med verksamheten utan hinder av vad i förordningen sägs, intill dess beslut
fattats med anledning av ansökan om tillstånd, som ingivits före den 1 juni
1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 år 1968

139

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 15 december 1967.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 14 december 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 8 december 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till 1) narkotikastrafflag, 2) lag angående ändrad lydelse
av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,
3) lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt, 4) lag angående ändrad lydelse av 63 §
lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård och 5) lag om ändring
i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till narkotikastrafflag

3 §.

Enligt denna paragraf kan för narkotikabrott som är att anse som grovt
dömas till fängelse högst fyra år. Härunder inbegrips brott varigenom någon
för egen vinning kommit en mångfald människor att bli beroende av narkotika.
Med hänsyn till att sådana brott torde höra till de utpräglat samhällsfarliga
kan det sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu
högre. En viss jämförelse torde kunna göras med de allmänfarliga brotten
i 13 kap. brottsbalken, för vilka straffmaximum i regel är betydligt högre.
Innan närmare erfarenhet vunnits av den föreslagna straffskärpningens
verkan anser sig lagrådet emellertid inte böra förorda någon ytterligare
höjning av straffmaximum. Av viss betydelse för lagrådets ställningstagande
har varit bestämmelsen i 26 kap. 2 § brottsbalken som tillåter att
straffet i vissa fall sättes till fängelse sex år.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968
6 §.

Bestämmelserna i första stycket om förverkande saknar motsvarighet
till den i 36 kap. 1 § första stycket brottsbalken givna regeln att förverkandeförklaring
inte skall kunna drabba den som i god tro förvärvat avsedd
egendom eller särskild rätt därtill. Emellertid kan enligt sakens natur
knappast finnas underlag för god tro när det är fråga om förvärv av narkotika.
Skulle — mera undantagsvis — god tro vara för handen beträffande
förvärv av annan egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna, torde
godtroende förvärvare erhålla det erforderliga skyddet genom förbehållet
att förverlcandeförklaring inte får meddelas om den är uppenbart obillig.
Förslaget torde därför kunna godtas i denna del.

Spörsmålet om skydd för tredje man aktualiseras också av den i paragrafens
andra stycke inrymda bestämmelsen om förverkande av hjälpmedel
eller dess värde. Möjligheten att trygga tredje mans intresse får
i detta fall stor praktisk betydelse inte minst med tanke på att i begreppet
hjälpmedel vid narkotikabrott måste anses ingå transportmedel som bilar
och båtar. Brottsbalken, vars regler om förverkande av hjälpmedel vid
brott är intagna i 36 kap. 2 §, uppställer såsom förutsättning för förverkande
att hjälpmedlets ägare eller någon som var i hans ställe uppsåtligen
förövat brottet eller medverkat därtill. I 10 § lagen den 30 juni 1960 om
straff för varusmuggling anges samma förutsättning för att hjälpmedel
vid brott skall kunna förklaras förverkat. Uppenbarligen är angivna villkor
för förverkandeförklaring lika motiverat på förevarande område av
specialstraffrätten, och med hänsyn härtill förtjänar ifrågasättas huruvida
det inte bör införas jämväl i narkotikastrafflagens bestämmelse om
hjälpmedelsförverkande. Enligt upplysning vid föredragningen inför lagrådet
har det ansetts berättigat att utgå från att man i rättstillämpningen
kommer att uppställa samma förutsättning även beträffande förverkande
av hjälpmedel vid narkotikabrott. Att inte lagtexten innehåller uttrycklig
bestämmelse härom har uppgivits äga sin förklaring i att en regel i ämnet
med allmängiltig tillämpning inom specialstraffrätten planeras skola upptas
i brottsbalkens 36 kap. Förslag till sådan lagändring var ursprungligen
tänkt att föreläggas lagrådet samtidigt med förevar ande lagrådsremiss och
att träda i kraft vid samma tidpunkt som narkotikastrafflagen. Och det har
framhållits att den slutliga behandlingen av ärendet rörande brottsbalksändringen
är förestående, varför det kan antas att ändringen blir genomförd
i nära anslutning till narkotikastrafflagens ikraftträdande. I och för
sig framstår enligt lagrådets mening såsom önskvärt att narkotikastrafflagen
vid promulgerandet upptar en villlcorsbestämning till innehållet
motsvarande den som återfinns i 36 kap. 2 § brottsbalken och i lagen
om straff för varusmuggling. Det kan emellertid medges att en olägenhet
är förbunden därmed i det hänseendet att genomförandet av omförmälda
ändring i brottsbalken skulle nödvändiggöra jämkning av narkotikastrafflagen
strax efter det lagen antagits. Det synes inte saknas fog för anta -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

gande att i den män fallet blir föremål för bedömning i rättstillämpningen,
en analogisk tillämpning av 36 kap. 2 § brottsbalken kommer att tillgripas!
Under den korta tid, som förflyter innan den tillämnade uttryckliga regleringen
i ämnet föreligger, torde några praktiska olägenheter knappast behöva
befaras. Med hänsyn till det anförda anser sig lagrådet — ehuru
med tvekan kunna också i denna del avstå från att rikta erinran mot
det remitterade förslaget.

Paragrafens andra stycke saknar liksom det första motsvarighet till vad
brottsbalken föreskriver om att förverkandeförklaring inte skall kunna
riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill
(se i förevarande avseende 36 kap. 2 § andra st. brottsbalken). Vad
gäller sådana hjälpmedel som utgörs av tillverkningsapparatur och råvaror
torde liksom i fråga om färdiga narkotika kunna åberopas att utrymmet
för godtrosförvärv är i det närmaste obefintligt på grund av sakens natur.
Beträffande hjälpmedel av annan art synes det vara berättigat att anlägga
den likaledes i det föregående framförda synpunkten att förbehållet rörande
uppenbart obilliga förverkandeförklaringar bereder det tillräckliga skyddet
för godtrosförvärvaren.

Förslaget till ändring i lagen om behandling i fångvårdsanstalt

Straff stadgandet i 81 § andra stycket av förevarande lag synes böra utvidgas
att avse även det fall att någon åt intagen lämnar injektionsspruta
eller kanyl eller att någon eljest hjälper intagen att åtkomma sådant
föremål (jfr 89 § andra stycket barnavårdslagen i föreslagen lydelse).
Lagrådet vill därför förorda att stadgandet får följande ändrade avfattning.
»Lämnar någon åt intagen alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
eller sådan injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för
insprutning i människokroppen, eller hjälper någon eljest intagen att åtkomma
sådana berusningsmedel eller föremål, dömes till dagsböter».

Förslaget till ändring i lagen om nykterhetsvård

Till vinnande av likformighet med regleringen i lagen om behandling i
fångvårdsanstalt och barnavårdslagen bör enligt lagrådets mening 69 §
i förevarande lag erhålla följande ändrade lydelse:

»Lämnar någon---sex månader.

Detsamma skall gälla, om någon till den som är intagen å allmän vårdanstalt
lämnar annat berusningsmedel eller sådan injektionsspruta eller
kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller eljest
hjälper den intagne att åtkomma sådant berusningsmedel eller föremål.»

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 29 december
1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,
Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till 1) narkotikastrafflag, 2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§
lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 3) lag angående
ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling i
fångvårdsanstalt, 4) lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård samt 5) lag om ändring i barnavårdslagen
den 29 april 1960 (nr 97).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har godtagit förslaget till narkotikastrafflag. Vad lagrådet anfört
i anslutning till 6 § angående innebörden av de i paragrafen intagna
förverkandebestämmelserna ansluter jag mig till.

Lagrådet har lämnat övriga lagförslag utan erinran, utom såvitt angår
lagen om behandling i fångvårdsanstalt och lagen om nykterhetsvård. Beträffande
dessa har lagrådet föreslagit viss komplettering av gällande straffbestämmelser.
Vad lagrådet föreslagit bör genomföras.

Dessutom bör vissa redaktionella jämkningar göras.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t dels föreslår 1968 års riksdag att anta
de i det föregående nämnda lagförslagen med angivna ändringar, dels inhämtar
riksdagens yttrande över de vid statsrådsprotokollet den 8 december
1967 fogade förslagen till 6) förordning om ändring i narkotikaförordningen
den 14 december 1962 (nr 704) och 7) förordning med vissa bestämmelser
om injektionssprutor och kanyler, dels lämnar riksdagen tillfälle att avge
yttrande med anledning av vad jag anfört i statsrådsprotokollet den 8 december
1967 angående riktlinjerna för organisationen av vården av narkotikamissbrukare.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen........................................................ j

Propositionens huvudsakliga innehåll..................................... 1

Lagförslagen....................................................

1. Förslag till narkotikastrafflag........................................

2. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni

1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.......................... 5

3. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 81 och 82 §§ lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt...................... 6

4. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 och 69 §§ lagen den 27 juli

1954 (nr 579) om nykterhetsvård................................... 7

5. Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)____ 9

6. Förslag till förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704).................................................... n

7. Förslag till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och

kanyler......................................................... 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 december 1967.

Inledning............................................................ 15

Narkotikabegreppet................................................. 17

Sjukdomsbilder..................................................... 18

Vården av narkotikamissbrukare........................................ 21

Narkomanvårdskommittén........................................... 21

Kartläggning av missbruket........................................ 21

Diagnosmetoder.................................................. 30

Vissa kontrollåtgärder............................................ 32

Vårdorganisation.................................................. 38

Remissyttrandena................................................... 52

Departementschefen................................................. 61

Kartläggning av läkemedelsmissbruket............................... 62

Vård och behandling.............................................. 63

Ansvar och förutsättningar för vård................................. 64

Vårdorganisationen................................................ 66

Förebyggande åtgärder........................................ 70

Lagstiftningsfrågor..................................................... 72

Fluvuddragen av gällande bestämmelser................................ 72

Internationella bestämmelser......................................... 72

Svenska bestämmelser.............................................. 75

Kommittén........................................................ 78

Allmänna synpunkter.............................................. 78

Smuggling av narkotika............................................ 81

Tillverkning av narkotika.......................................... 82

Överlåtelse av narkotika........................................... 83

Innehav av narkotika............................................. 84

CO co

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 år 1968 145

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler.................... 86

Remissyttrandena................................................... 90

Allmänna synpunkter.............................................. 90

Smuggling av narkotika............................................ 93

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika.................... 94

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler.................... 97

Departementschefen................................................. 102

Allmänna synpunkter.............................................. 102

Smuggling av narkotika............................................ 109

Tillverkning, överlåtelse och innehav av narkotika.................... 110

Kontroll beträffande injektionssprutor och kanyler................... 113

Specialmotivering................................................... 118

Hemställan........................................................... 128

Bilaga............................................................... 129

1. Förslag till narkotikastrafflag........................................ 129

2. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960

(nr 418) om straff för varusmuggling................................ 131

3. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 82 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt................................... 132

4. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård............................................... 133

5. Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).... 134

6. Förslag till förordning om ändring i narkotikaförordningen den 14 december

1962 (nr 704).................................................... 136

7. Förslag till förordning med vissa bestämmelser om injektionssprutor och

kanyler......................................................... 137

Lagrådets utlåtande.................................................... 139

TJtdrag av statsrådsprotokollet den 29 december 1967......................... 142