Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
1
Nr 61
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
företagareföreningarnas organisation och verksamhet,
m.m.; given Stockholms slott den 8 mars 1968.
Kung], Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av 1962 års företagareföreningsutrednings betänkande (SOU
1967:40) framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för företagareföreningarnas
fortsatta verksamhet. Denna skall ha ett allmänt produktionsträmjande
syfte och inriktas på företag inom hemslöjd, hantverk och småindustri
med ekonomiskt goda framtidsutsikter.
Genom förstärkning av sin rådgivnings- och konsultverksamhet bör föreningarna
främja rationalisering av mindre företag och underlätta för dessa
att få experthjälp i tekniska och ekonomiska frågor. Enligt förslaget skall
föreningarnas upplysningsverksamhet i allmänna frågor och inledande
undersökningar i syfte att klarlägga förutsättningarna för fortsatta insatser
lämnas kostnadsfritt. Däremot förutsätts uppdrag som syftar till att lösa
olika företags problem av mera speciell art vara avgiftsbelagda enligt självkostnadsprincipen.
Föreningarna bör inte bedriva egen kursverksamhet i ekonomiska eller
tekniska frågor men biträda centrala organ med information om kursprogram,
rekrytering av kursdeltagare in. in.
Företagareföreningarnas kreditstödjande och kreditförmedlande verksamhet
föreslås ha i huvudsak samma inriktning som f. n. Båda de nuvarande
stödformerna, hantverks- och industrilån samt industrigarantilån,
1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61
2 Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
behålls. Utom för nuvarande kreditändamål skall stöd kunna lämnas för
förvärv av befintlig industrilokal.
Företagareföreningarna föreslås få besluta om lån från statens hantverksoch
industrilånefond på högst 150 000 kr. till en och samme låntagare.
Beslutanderätten i fråga om statlig garanti skall som hittills ligga hos kommerskollegium,
som dock kan hänskjuta viktigare ärenden till Kungl.
Maj :ts prövning. I fråga om lånevillkoren får föreningarna rätt att i sin
långivning besluta om amorteringsanslånd under ett år samt undantagsvis
om lånetider upp till högst 15 år.
Räntan för hantverks- och industrilån och industrigarantilån förutsätts
skola ligga på samma relativa nivå som f. n. och vara densamma för de
båda lånformerna. Av de årliga ränteinkomsterna skall viss andel, motsvarande
0,5 % av lånebeloppet, användas för förlusttäckningsändamål.
Dessa medel skall när de härrör från föreningarnas direktlångivning
tillföras av föreningarna förvaltade förlusttäckningsfonder. I övrigt skall
räntorna på dessa lån levereras in till statsverket. Förlusttäckningsavgifter
från garantilångivningen skall tillfalla staten.
För mera omfattande låneutredningar föreslås föreningarna kunna ta ut
arvode såsom för konsultuppdrag.
Företagareföreningarna skall behålla sin ställning som ekonomiska föreningar.
Staten och landstingen föreslås få majoritet i föreningarnas styrelser
och verksamheten skall vara underkastad offentlig kontroll och revision.
Det statliga administrationsbidraget höjs och beräknas efter i genomsnitt
200 000 kr. per förening. För budgetåret 1968/69 föreslås att anslaget för
detta ändamål tas upp med 5 milj. kr. Till täckande av förluster i anledning
av statligt stöd till hantverks- och industriföretag in. fl. beräknas ett anslagav
5,5 milj. kr. Statens hantverks- och industrilånefond tillförs enligt förslaget
20 milj. kr. och ramen för statlig lånegaranti vidgas till 80 milj. kr.
Kungi. Maj:ts proposition nr (it ur 1968
.‘5
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
8 mars 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odiinoff, Wickman,
Moberg.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för företagareföreningarnas organisation och verksamhet, m. m. och anför.
Inledning
Genom beslut den 23 november 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen
lör handelsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppgift att
utreda företagareföreningarnas organisation och verksamhet.
De sakkunniga, som tillkallades den 12 december 1962, har antagit
benämningen 1962 års företagareföreningsutredning''.
Kungl. Maj :t uppdrog den 19 december 1963 åt utredningen att vid fullgörandet
av sitt utredningsuppdrag också verkställa en av riksdagen begärd
undersökning om det administrativa förfarandet vid handläggningen av
ärenden rörande statlig kreditgaranti (SU 1963: 10, p. 17, rskr 10).
Med skrivelse den 6 juli 1967 har utredningen avlämnat betänkandet
Företagareföreningarnas framtida organisation och verksamhet (SOU 1967:
40). Mot vissa delar av utredningsförslaget har ledamöterna Andersson
och Stefanson reserverat sig.
Yttranden över betänkandet har avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen,
bankinspektionen, kommerskollegium, efter hörande av företagareföreningarna
och handelskamrarna i riket, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,
skolöverstyrelsen, statens institut för hantverk och industri (SHI), statistiska
centralbyrån, lantbruksstyrelsen, statskontoret, samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelsen i Uppsala län, utredningen rörande statens institut för
1 Riksgäldsdirektören Georg Ringström, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare
Torsten Andersson i Brämhult, Stig Stefanson och Sten Söderberg, bankokommissarien
Kurt Eklöf (t.o.m. den 9 oktober 1964) samt sjöfartsrådet Bengt O. Rickard (fr.o.m. den 10
oktober 1964).
4
Kungl. Maj.ts proposition nr Öl år 1968
hantverk och industri, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Föreningen
auktoriserade revisorer, Företagareföreningarnas förbund, Aktiebolaget
Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit gemensamt, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) och Sveriges industriförbund gemensamt, Svenska
bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningarnas
riksförbund, Svenska konsulterande ingenjörers förening, Svenska
revisorsamfundet, Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet,
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund,
Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges köpmannaförbund.
I prop. 1968: 1 (bil. 13 s. 117, 135) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1968/69
beräkna
på driftbudgeten
a) till Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 2,1 milj. kr.,
b) till Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti ett förslagsanslag
av 1 000 kr.,
c) till Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till
hantverks- och industriföretag in. in. ett förslagsanslag av 5,5 milj. kr.,
på kapitalbudgeten
till Statens hantverks- och industrilånefond ett investeringsanslag av
20 milj. kr.
Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få
redogöra för dem närmare.
Småföretagen och företagareföreningarna
Utvecklingstendenser m. m. inom hantverk och småindustri
Utvecklingen inom hantverket och småindustrin har enligt vad utredningen
framhållit under efterkrigstiden medfört långtgående förändringar.
För industrins vidkommande har perioden i betydande utsträckning kännetecknats
av rationaliseringar. Vad gäller de stora och medelstora företagen
har fusioner och andra former av samverkan blivit allt vanligare,
medan motsvarande företeelser inom den mindre industrin varit förhållandevis
sällsynta.
Även om åtskilliga företag lagts ned — till övervägande del företag med
ett fåtal anställda — har enligt utredningens bedömning industrins storleksstruktur
inte förändrats i påtaglig grad mellan år 1950 och början av
1960-talet. Utvecklingen mot genomsnittligt större företagsenheter förefal
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968 5
ler dock vara tydlig. Vissa näringsutövare inom hantverket — t. ex. skomakerier
och skrädderier — har haft svårigheter att klara konkurrensen
från billiga serieprodukter. Samtidigt har den höjda levnadsstandarden
medfört en förbättring för vissa hantverkskategorier. Bland dessa nämner
utredningen bilreparatörer, frisörer m. fl. Några hantverksområden har industrialiserats.
Exempelvis har inom bageribranschen moderna distributionsmetoder
möjliggjort tillkomsten av stora leveransbagerier, varigenom
de mindre enheterna efter hand snabbt minskat i antal. Eu viss industrialisering
har också skett i byggnadsbranschen, där dock antalet företag ökat
mycket starkt sedan början av 1950-talet till följd av byggnadsverksamhetens
expansion.
Gränsen mellan mindre företag inom hantverk och industri samt övriga
företag, dvs. medelstora och större industriföretag, brukar vanligen dras
vid ett femtiotal anställda. Utredningen har, på grund av att dess material
bygger på industristatistikens uppgifter, definierat småindustrin som arbetsställen
med upp till 50 arbetare, dvs. omkring 60—70 anställda.
Antalet hantverksföretag år 1962 har av utredningen beräknats till ca
70 500, varav ca 35 900 utgjorde enmansföretag, medan företag med minst
tio anställda endast svarade för 3 %. Byggnadshantverket svarade för 20 870
företag fördelade på glasmästeri, plåtslageri, byggnadssnickeri, golvläggning,
måleri samt rör- och elinstallation. I ordning efter antalet företag i branschen
följde härefter frisörsalonger (10 500), bilreparationsverkstäder
(6 300) samt konditorier och mindre bagerier (4 000).
Utredningen uppger att av 27 500 industriföretag år 1962 endast 240 hade
500 anställda eller däröver, medan 2 200 företag hade mellan 50 och 500
anställda. Av samtliga industriföretag hade 91 % således mindre än 50 anställda.
Enligt utredningen har beräknats att antalet industriföretag mellan åren
1951 och 1962 minskat från 30 050 till 27 450, således med ca 2 600.
Av den totala industrisysselsättningen år 1964 svarade mindre industriarbetsställen
med 4—50 arbetare för totalt 265 000 anställda (27 %), medelstora
med 51—500 arbetare hade sammanlagt 420 000 anställda (43%)
och större arbetsställen hade 295 000 anställda (30 %). Det genomsnittliga
antalet anställda per produktionsenhet ökade under perioden 1954—1964
från 45 till 59.
Beträffande industrins regionala fördelning återger utredningen vissa
uppgifter hämtade från industristatistiken. Sålunda uppges att det totala
antalet arbetsställen med minst fem sysselsatta år 1964 var ca 16 800. Fem
län eller motsvarande hade minst 1 200 arbetsställen inom industrin —
Malmöhus län (1 470), Stockholms stad (1 420), Älvsborgs län (1 300),
Jönköpings län (1 300) samt Göteborgs och Bohus län (1 250). För flertalet
övriga län varierade antalet mellan 500 och 800, medan Jämtlands och
Gotlands län hade ett betydligt mindre antal — 170 resp. 90. Sistnämnda
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
båda län hade följaktligen etl förhållandevis begränsat antal industrianställda
— 4 300 resp. 2 900. De flesta övriga län hade mellan 30 000 och
50 000 anställda inom industrin. Största antalet industrianställda fanns i
Malmöhus län (92 000), Göteborgs och Bohus län (88 000) samt Stockholms
stad (89 000). De fem norrlandslänen hade tillsammans 1 800 industriarbetsställen
med totalt 103 600 anställda.
Utvecklingen av antalet arbetsställen inom olika branscher och storleksgrupper
under tiden 1954—1964 framgår av följande tabell.
Andel mindre % |
Industribransch |
Procent 4—10 |
uella förät 11—50 |
i dringar öppen etare) 51 och |
Procentuell |
87 |
Gruv och sten................ |
+ 7 |
— 25 |
— 14 |
— 8 |
90 |
Livsmedel.................... |
— 30 |
+ 6 |
+ 9 |
— 17 |
88 |
Dryckesvaror................. |
+ 1 |
— 40 |
+ It |
— 11 |
74 |
Textil....................... |
— 9 |
— 13 |
— 10 |
— 11 |
81 |
Läder och gummi............. |
— 29 |
— 20 |
— 3 |
— 3 |
91 |
Trä......................... |
— 24 |
— 4 |
+ 23 |
— 13 |
43 |
Papper och massa............. |
— 14 |
— 16 |
+ 5 |
— 5 |
87 |
Grafisk...................... |
4- 34 |
± 0 |
+ 15 |
+ 15 |
81 |
Kemisk o. kem.tekn........... |
+ 1 |
+ 36 |
+ 42 |
+ 20 |
84 |
Jord- och stenförädling........ |
—14 |
+ 12 |
+ 14 |
± o |
84 |
Metall och verkstad........... |
— 5 |
+ 26 |
4- 35 |
+ 12 |
84 |
Hela industrin................ |
— 12 |
+ 6 |
+ 15 |
— 1,3 |
Företagareföreningarnas tillkomst och utveckling
För att hindra en nedgång av företagsbeståndet och motverka den arbetslöshet
som uppstått främst inom exportindustrin påbörjades i slutet av 1930-talet uppbyggandet av företagareföreningar i de län, där en betydande restarbetslöshet
kvarstod sedan krisen i början av decenniet. Förutom i norrlandslänen
organiserades fram till år 1950 föreningar i Gotlands,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Sedan år 1959 finns
en förening i varje län samt dessutom en i Stockholms stad. Verksamheten
omfattade till eu början enbart konsulenttjänst, huvudsakligen inriktad på
rådgivning och planering i samband med nystartande av företag eller upptagande
av nya tillverkningar inom ekonomiskt svagt utvecklade regioner.
Till följd härav bedrevs verksamheten ursprungligen med beaktande främst
av sysselsättningspolitiska och sociala synpunkter. Föreningarna skulle i
första hand främja utvecklingen av hantverk och småindustri och därigenom
medverka till eu önskvärd differentiering av näringslivet inom dessa
regioner och skapa ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen. Härigenom
skulle föreningarna också bidra till att motverka avfolkningen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1!)68
7
ifrågavarande landsdelar. Statsbidrag till föreningarnas upplysnings- och
rådgivningsverksamhet har utgått sedan budgetåret 1937/38.
Efter hand kompletterades föreningarnas verksamhet med kreditgivning
med av staten anslagna lånemedel. Genom beslut av 1941 års riksdag (prop.
306, SU 238, rskr 505) inrättades fonden för hantverks- och småindustrikredit
i syfte att tillgodose hantverkets och småindustrins behov av sådan
långfristig kredit som enligt banklagstiftningen inte föll inom ramen för
affärsbankernas rörelse. Kreditverksamheten skulle handhas av särskilda
garantiföreningar som bildades vid sidan av företagareföreningarna. Lån ur
fonden kunde utgå endast under förutsättningen att garantiföreningarna,
vilka bildades av småföretagen själva, iklädde sig betalningsansvaret för
hälften av alla förluster för utlämnade lån. Garantiföreningarnas verksamhetsområde
kom att bli begränsat till huvudsakligen Uppsala, Östergötlands,
Jönköpings och Älvsborgs län samt Dalarna och Västmanlands län. På grund
av de med utlåningen förenade villkoren fick fonden aldrig någon större
betydelse.
Fram till mitten av 1950-talet bedrevs företagareföreningarnas verksamhet
i allt väsentligt med deu sociala och sysselsättningspolitiska inriktning
som den haft från början. När lokaliseringspolitiska synsätt under efterkrigstiden
växte fram, kom dock dessa att successivt i allt högre grad påverka
inriktningen av föreningarnas verksamhet.
Fr. o. m. budgetåret 1954/55 utgick lånemedel till företagareföreningarna
från en för ändamålet inrättad utlåningsfond, benämnd fonden för lån till
företagareföreningar in. fl. Företagareföreningarna, som tidigare hänförts
till socialdepartementet, överfördes samtidigt till handelsdepartementet. Omläggningen
medförde att föreningarnas verksamhet även fick en allmänt
produktionsbefrämjande inriktning. Jämte utvecklingen av lokaliseringspolitiken
fick detta till följd att företagareföreningar successivt bildades i
samtliga län.
Genom beslut av 1954 års riksdag (prop. 210, BaU 29, rskr 318) infördes
statsgaranti som ett medel att under medverkan av föreningarna lämna
kreditstöd till hantverk och småindustri. Vidare anvisades ett särskilt
anslag till bestridande av föreningarnas administrationskostnader.
Under 1950-talet ställdes i ökad utsträckning medel till förfogande för
den kreditstödjandc verksamheten till förmån för hantverk och småindustri.
År 1957 delegerades beslutanderätten i ärenden om statlig garanti till kommerskollegium,
som även blev tillsynsmyndighet för föreningarna.
År 1960 beslöt riksdagen om sammanläggning av statens hantverkslånefond,
fonden för hantverks- och småindustrikredit, industrilånefonden, hemslöjdsfonden
och sågverkslånefonden med fonden för lån till företagareföreningar-
m. fl. Fonden benämndes därefter statens hantverks- och industrilånefond.
Genom sammanläggningen fick föreningarnas verksamhet en ökad
8
Kungl. Maj.ts proposition nr (il år 1968
inriktning i produktionsbefrämjande syfte, eftersom vissa av de tidigare
fonderna haft uteslutande sådant syfte.
I prop. 1964: 185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik uttalade
departementschefen (s. 199) att det vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet
fanns behov av ett kreditstöd till hantverk och småindustri
som kompletterade de vanliga kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd,
som dittills förekommit i form av lån från företagareföreningarna och statliga
kreditgarantier, borde därför bibehållas. Stödet borde utgå efter samma
grunder som förut utom i det avseendet att stödet inte längre skulle primärt
tjäna något lokaliseringspolitiskt syfte utan mera renodlat bli en företagsekonomiskt
betingad hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som
saknade tillräckliga förutsättningar för att i erforderlig utsträckning kunna
anlita den allmänna kreditmarknaden. Förslaget godkändes av riksdagen
(BaU 48, rskr 408).
Utom med rådgivning och egen utlåning medverkar föreningarna i beredningen
av ärenden om statlig garanti samt i ärenden om lokaliseringsstöd
enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd.
I viss utsträckning anlitas föreningarna också i ärenden om näringshjälp
enligt arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368).
Vissa föreningar bedriver även kursverksamhet. I regel sker detta i samarbete
med andra organ.
Föreningarna har alltsedan sin tillkomst verkat som ekonomiska föreningar.
Till medlem i förening kan enligt stadgarna antas enskilda personer,
bolag, föreningar och stiftelser inom länet ävensom länets landsting
och handelskammare, kommuner och andra samfälligheter. Omfattningen
av föreningarnas verksamhet varierar starkt inom olika delar av landet.
Den minsta föreningen har ca 100 medlemmar, medan den största har över
1 200 medlemmar. Stora skillnader mellan föreningarna finns även i fråga
om antalet anställda. Den minsta föreningen har sålunda endast två, den
största mer än 20 anställda.
Mål för företagareföreningarnas verksamhet
Nuvarande ordning
Företagareföreningarnas uppgift kan sammanfattningsvis anges vara
att genom stödåtgärder av olika slag främja utveckling och fortbestånd av
företag inom hemslöjd, hantverk och småindustri.
Huvudmotivet för det statliga stödet genom företagareföreningarna var
fram till lokaliseringsstödets tillkomst den 1 juli 1965 sysselsättnings- och
lokaliseringspolitiska aspekter. Vissa andra skäl för statens medverkan
har dock funnits. Sålunda har som motiv för det statliga kreditstödet an
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
förts behovet av att mildra kreditrestriktionernas inverkan på särskilt
småindustrins finansiering. Vidare har som motiv för att särskilt stödja
denna sektor av näringslivet anförts dess bristande möjligheter till långfristig
finansiering, exempelvis över obligationsmarknaden. Kraven på
säkerheter enligt banklagstiftningen har även ansetts utgöra en grund för
statligt kreditstöd i särskild ordning. Givetvis har också önskemålet om en
ökad produktivitet inom hantverket och småindustrin ansetts vara ett skäl
för statens stödåtgärder via företagareföreningarna.
Såsom förut har framhållits har vid lokaliseringsstödets tillkomst den
1 juli 1965 företagareföreningarnas verksamhet formellt fått en mera
begränsad inriktning i och med att kreditstödet till småindustri och hantverk
inte längre primärt skulle tjäna något lokaliseringspolitiskt syfte.
Utredningen
Utredningen framhåller att riksdagsbeslutet hösten 1964 i fråga om
lokaliseringspolitiken innebar en betydelsefull förändring när det gäller
målet för företagareföreningarnas verksamhet. Genom tillkomsten av det
särskilda lokaliseringsstödet har enligt utredningen det statliga kreditstödet
till småindustri och hantverk i princip fått en ny inriktning. Genom
statsmakternas beslut har möjligheterna starkt beskurits att anlita denna
kreditform som ett medel att av lokaliseringspolitiska skäl stödja företag
med ekonomiskt tveksamma framtidsutsikter.
Riksdagsbeslutet måste enligt utredningens mening bl. a. få betydelsefulla
återverkningar i fråga om dels omfattningen och fördelningen mellan
olika delar av landet av kreditstödet, dels företagareföreningarnas lånepolitik.
Vidare motiverar det vissa ändringar i kreditvillkoren. Den förändrade
syn på företagareföreningarnas uppgifter som 1964 års beslut
innebär kan emellertid inte begränsas enbart till kreditstödet utan bör
prägla även verksamheten i övrigt och inte minst den rådgivande delen.
Även allmänna samhällsekonomiska överväganden finner utredningen tala
för att föreningarnas verksamhet inriktas på lönsamma och utvecklingsbara
företag. Det gemensamma syftet för både kreditstöd och rådgivning
måste således enligt utredningens uppfattning vara att stödja företag med
från ekonomisk synpunkt goda framtidsutsikter och verksamhetens närmare
utformning bör ske med utgångspunkt häri.
En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av företagareföreningarnas
uppgifter och verksamhetsformer bör enligt utredningen vara
att föreningarna ses som ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar,
som med eller utan offentligt stöd finns tillgängliga för
småindustrin och hantverket. Föreningarnas verksamhet måste alltså
sättas in i sitt sammanhang. Det statliga stöd som kan befinnas önskvärt
måste också vägas med beaktande av mera långsiktiga behov hos lönsamma
10
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968
mindre företag. Del gäller här bl. a. en avvägning mellan insatser i form
av finansieringshjälp, individuell rådgivning, teknisk och ekonomisk vidareutbildning,
forskning och försöksverksamhet osv. liksom även en bedömning
av vilka olika institutioner som bör tilldelas arbetsuppgifter inom
dessa områden.
Vad gäller bakgrunden till föreningarnas verksamhet har följande allmänna
bedömning lagts till grund för utredningens överväganden. Såväl
den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen och de omfattande
strukturförändringarna inom näringslivet som bristen på arbetskraft gör
det nödvändigt för företagen alt rationalisera och följa med utvecklingen
i fråga om nya produkter och produktionsmetoder, nya inköps- och försäljningsmarknader
etc. Planerings- och organisationsfrågor har fått allt
större betydelse. Dessa förhållanden medför starkt ökade krav på företagarnas
kunskaper och förmåga att anpassa sig till förändrade förutsättningar
för verksamheten. Även bland mindre företag har insikten om
dessa frågors vikt blivit alltmer utbredd.
Denna utveckling samt förändrade konkurrensförhållanden har även för
mindre företag nödvändiggjort investeringar av en helt annan storlek än
tidigare, vilket medfört ett kraftigt ökat kapitalbehov som dessa företag
endast i begränsad utsträckning kunnat klara med egna vinstmedel. Småföretagens
självfinansieringsgrad synes ha försämrats successivt. Härigenom
har kreditbehovet ökat. Finansieringsfrågorna är speciellt svårlösta
för snabbt expanderande företag, samtidigt som det från samhällsekonomisk
synpunkt får anses vara angeläget att underlätta dessa företags utveckling.
Under den tidsperiod som utredningen har anledning att överblicka kommer
enligt utredningens uppfattning en väsentlig del av produktionen att
ske inom mindre företag. Det måste vara ett allmänt intresse att uppnå
bästa möjliga produktionsresultat även inom dessa företagsgrupper. Insatser
för att främja dessa företags rationalisering och utveckling bör därför
allmänt sett kunna betraktas som en från samhällelig synpunkt god investering.
Trots att vissa åtgärder redan har vidtagits för att begränsa de svårigheter
som har ansetts vara förenade med verksamhet inom mindre industrioch
hantverksföretag, kvarstår enligt utredningens uppfattning behovet
av statliga åtgärder i fråga om såväl rådgivnings- och upplysningsverksamhet,
forskning in. m. som kreditförsörjning. Företagareföreningarna
bör, i samarbete med andra institutioner som arbetar inom ifrågavarande
områden, alltjämt ha betydelsefulla uppgifter för att främja småindustri
och hantverk.
Remissyttrandena
Utredningens uppfattning att ett allmänt produktionsfrämjande
syfte bör utgöra huvudmotiv för företagareföreningar
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
11
nas fortsatta verksamhet delas av kommerskollegium, bankinspektionen,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, SHI, LO, SAF och Sveriges
industriförbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,
utredningen rörande statens institut för hantverk och industri, Svenska
bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, SHIO, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, några länsstyrelser, en företagareförening
samt två av de nio handelskammare som yttrat sig.
Kommerskollegium konstaterar sålunda att den omvandlingsprocess, som
betydande delar av vårt land f. n. genomgår på grund av tekniska förändringar,
löne- och kostnadsutvecklingen, förändringar i efterfrågestruktur
på varor och tjänster samt den handelspolitiska utvecklingen, i stort kan
anses vara densamma för såväl stora som små företag. De mindre företagen
har emellertid även problem, som direkt sammanhänger med företagsstorleken.
Problem rörande rationalisering, marknadsföring samt administrativ
och ekonomisk planering kommer bär in i bilden. De mindre
företagens betydelse för vårt näringsliv finner kollegium tala för att insatser
för främjande av dessa företags rationalisering och utveckling bör
kunna anses vara en ur samhällelig synpunkt god investering.
Bankinspektionen ansluter sig till vad utredningen har anfört angående
insatser ägnade att främja produktiviteten hos de mindre företagen och
anför att behovet av ekonomisk handledning hos dessa förtjänar att understrykas.
Riksgäldsfullmäktige anför att inriktningen av föreningarnas kreditoch
rådgivning på lönsamma och utvecklingsbara företag självfallet åsyftar
ett bättre och effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser och en snabbare
produktionsökning, vilket, särskilt med hänsyn till de begränsade tillgångarna
på kapital och arbetskraft, måste vara en självklar och nödvändig
samhällsekonomisk målsättning.
LO delar utredningens synpunkter i fråga om effekterna av en förändring
av målsättningen för föreningarnas verksamhet och instämmer i bedömningen
av framtidens krav på företagen om en god ekonomisk tillväxttakt
skall uppnås för gruppen hantverk och småindustri.
Svenska kommunförbundet framhåller i likhet med utredningen att
mindre företag även i framtiden kommer att svara för en stor del av produktionen
och betonar att det är en angelägen samhällsuppgift att genom
lämpliga insatser främja dessa företags rationalisering och utveckling.
Svenska bankföreningen delar utredningens uppfattning att företagareföreningarnas
verksamhet inte längre bör bedrivas huvudsakligen från
sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska utgångspunkter utan i stället
inriktas på att i olika former mera allmänt stödja och främja utvecklingen
av affärsmässigt sunda mindre och medelstora företag med god lönsamhetsprognos
på längre sikt.
Åtskilliga remissinstanser ger uttryck för uppfattningen att företagare -
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 196S
föreningarnas verksamhet skall bedrivas inte enbart från allmänt produktionsbefrämjande
aspekter utan även från lokaliseringspolitiska
utgångspunkter. Denna uppfattning har bl. a. Svenska
stadsförbundet, Företagareföreningarnas förbund, Svenska sparbanksföreningen,
Svensk industriförening, drygt hälften av de länsstyrelser, vilka avgett
yttranden, nästan samtliga företagareföreningar samt fem handelskammare.
Svenska stadsförbundet konstaterar att en livskraftig och utvecklad
småindustri är av stor betydelse för primärkommunerna i flera avseenden.
Näringslivet i en kommun blir mångsidigare och arbetsmarknaden mer
differentierad samt verkningarna vid försämrade konjunkturer och strukturförändringar
ej så kännbara som när kommunens industri domineras
av ett eller ett fåtal större företag. Värdet aAr den service som hantverket
och småindustrin ger kommunens invånare och deras uppgift som underleverantörer
åt större företag inom kommunen bör också beaktas.
Företagareföreningarnas förbund anser att utredningen inte i tillräcklig
utsträckning beaktat möjligheterna att samordna lokaliseringsverksamheten
med företagareföreningarnas produktionsfrämjande verksamhet. Föreningarna
följer näringslivets utveckling inom länen och får därigenom en
god kännedom om förutsättningarna för företagsetablering på olika orter.
De kan därför förmedla uppgifter om lämpliga lokaliseringsalternativ
samt informera om den aktuella arbetskraftssituationen i samråd med
länsarbetsnämnderna och om kommunikationsförhållanden och andra frågor
av betydelse i detta sammanhang. Förbundet anför vidare att företagareföreningarna,
med bibehållande av sin produktionsbefrämjande målsättning,
även bör kunna medverka som regionala organ i lokaliseringsverksamheten.
Föreningarnas uppgifter skulle därvid vara att för olika företag
och projekt göra de företagsekonomiska och tekniska bedömningar, som
kompletterar andra regionala organs, främst länsstyrelsernas, bedömningar
ur samhällsekonomisk synvinkel.
Svenska sparbanksföreningen framhåller att den av utredningen föreslagna
målsättningen icke behöver innebära något hinder för företagareförening
att jämväl ta hänsyn till behovet av ett differentierat näringsliv
och sysselsättningsmöjligheter, dvs. till lokaliseringsaspekter.
Svensk industriförening finner att utredningen tryckt alldeles för hårt
på uttalandet i 1964 års lokaliseringsproposition att det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri icke längre skulle få ha någon lokaliseringspolitisk
inriktning. Föreningen anser det vara en uppenbar misshushållning
med befintliga resurser alt inte ta till vara företagareföreningarnas
gedigna kunskaper och erfarenheter av regionala och lokala
förhållanden i lokaliseringssammanhang.
Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker starkt nödvändigheten av
att det inom länet finns ett organ, som kan tillhandahålla den ekonomiska
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 13
och tekniska expertis som länsstyrelsen i sin egenskap av regionalt lokaliseringsorgan
måste anlita. En väl utbyggd företagareförening med experter
av nämnt slag samt med lokala kontakter inom länets olika delar
synes f. n. bäst motsvara de krav som kan ställas på ett sådant organ.
Det är enligt länsstyrelsens mening önskvärt att ett organ med den expertis,
den lokala kännedom och de etablerade kontakter, som en företagareförening
måste ha för att kunna fungera, aktivt kan delta i den lokaliseringsverksamhet
som länsstyrelsen har till uppgift att främja. Det bör
vara naturligt för en företagareförening att arbeta för ett realiserande av
den målsättning, som länsstyrelsen/planeringsrådet i samarbete med kommuner,
landstinget, övriga länsorgan, centrala myndigheter m. fl. ställer
upp för sitt handlande.
Länsstyrelsen i Blekinge län delar visserligen uppfattningen alt kravet
på väntad lönsamhet och utvecklingsbarhet hos företagen måste vara en
primär förutsättning för stödåtgärder men framhåller samtidigt att man ej
helt kan bortse från lokaliseringssynpunkterna. Det hävdas allmänt,
påpekar länsstyrelsen, att de statliga länsorganens verksamhet skall samordnas
och detta måste gälla även företagareföreningarna. Ett nödvändigt
krav är därför att föreningarnas åtgärder i form av kreditstöd och rådgivning,
liksom nu är fallet, står i samordning med den lokaliseringspolitiska
målsättningen i länen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt företagareföreningarna i bl. a.
Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län hävdar att statsmakternas
beslut år 1964 i fråga om lokaliseringspolitiken inte nämnvärt
påverkat bedömningarna och inriktningen av det genom företagareföreningarna
förmedlade statliga kreditstödet. Detta beror enligt vad länsstyrelsen
anför av allt att döma på att det vid prövningen av ansökningar
om stöd ställs samma krav på företagsekonomiska och tekniska förutsättningar,
oavsett vilken stödform som kommer i fråga. Även om lokaliseringsstödet
skall kunna innefatta ett större riskmoment är för båda stödformerna
en tillfredsställande lönsamhet ett huvudvillkor för erhållande
av stöd. Om fortsättningsvis dessa skilda statliga stödformer skall erbjudas
åt industrin m. m. bör, enligt länsstyrelsens mening, dessa former för
kapitaltillförsel primärt sättas in i ett lokaliseringspolitiskt sammanhang.
Det får anses föga rimligt att lokaliseringspolitiska synpunkter primärt
skall beaktas vid prövningen av den ena stödformen men ej i fråga om
den andra. Båda stödformernas huvuduppgift är gemensam, nämligen
att genom statligt kapitaltillskott möjliggöra industriell utveckling. Enligt
länsstyrelsens mening är det naturligt och angeläget att såväl företagsekonomiska
som samhällsekonomiska konsekvenser beaktas oavsett vilken
stödform som används. Tillkomsten av det särskilda lokaliseringsstödet
har för många industriföretag, sannolikt beroende på subventionsinslaget,
framstått som ett attraktivare alternativ att lösa kapitalförsörjningen. På
14
Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 61 år 1968
sikt anser länsstyrelsen det vara tveksamt om det är ändamålsenligt alt
bibehålla två separata statliga stödformer vid industrin. Måhända finns det
anledning att överväga denna fråga i samband med prövningen av lokaliseringsstödverksamheten
efter utgången av nu löpande försöksperiod.
Även länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om att det av riksdagen
beslutade ekonomiska stödet till företagslokalisering har karaktären av
försöksverksamhet. Detta medför enligt länsstyrelsens mening att ställningstagande
till utredningens förslag om bl. a. avveckling av den lokaliseringspolitiska
aspekten i företagareföreningarnas verksamhet bör anstå i
avbidan på statsmakternas beslut om lokaliseringspolitikens utformning
på längre sikt. Ett uppskov med huvuddelen av utredningens förslag torde
ej innebära några nämnvärda olägenheter för företagareföreningarnas
verksamhet. Samma uppfattning har företagareföreningen i länet.
Företagareföreningarna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län finner
att det på det regionala planet icke föreligger någon praktisk och klar
gräns mellan lokaliseringsinriktad stödverksamhet och den verksamhet
som utredningen föreslår. Lönsamhetskriteriet och lokaliseringskriteriet
bör enligt föreningarnas bedömande mycket väl kunna förenas i samma
stödåtgärd.
Kopparbergs läns företagareförening finner det främst med ledning av
de omfattande samhällsekonomiska utredningar som länsstyrelsen utför
bl. a. vara en viktig uppgift att inrikta föreningens verksamhet efter vad
som anses påkallat i samband med genomförande av ett för länet gemensamt
lokaliseringspolitiskt handlingsprogram.
Jämtlands läns företagareförening framhåller att föreningen måste ta
särskild hänsyn till önskemål från medlemmarna, speciellt landstinget,
som starkt framhåller önskemål om föreningens medverkan i lokaliseringspolitisk
och näringsfrämjande verksamhet.
Utredningens uppfattning att småindustrins och hantverkets kapitalanskaf
fningsproble m, b 1. a. på g r u n d a v a v s a k n a d e n
av b a n k m ä s s i g a säkerheter, är ett primärt motiv för företagareföreningarnas
kredilgivning har vunnit allmän anslutning av remissorganen.
Kommerskollegium konstaterar sålunda att ungefär en sjättedel av de
utestående krediterna till industriföretag med högst 50 anställda utgörs
av någon form av statligt kreditstöd. Detta har praktiskt taget i sin helhet
lämnats mot icke bankmässiga säkerheter och tillhör sålunda den riskbetonade
delen av gjorda investeringar. Det statliga kreditstödet har i regel
erfordrats för att planerade investeringar skulle kunna genomföras
och har därför haft större betydelse för investeringsverksamheten än stödbeloppen
ger vid handen. Såvitt nu kan bedömas kommer vårt näringsliv
framdeles att ställas inför betydande strukturproblem. Det statliga kreditstödet
torde under sådana förhållanden få ännu större betydelse för att
Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 15
med riskbetonade insatser underlätta omställningsprocessen för de mindre
företagen.
Riksbanksfullmäktige anser att det statliga kreditstödet bör bibehållas
som ett komplement till de andra kreditmöjligheterna som står öppna för
småföretagare, främst med tanke på små expanderande företag som inte
kan ställa bankmässiga säkerheter.
Bankinspektionen finner att förslaget i fråga om företagareföreningarnas
framtida låneverksamhet bör ses mot bakgrunden av de mindre
företagens möjligheter att tillgodose sitt kreditbehov på den ordinarie
kreditmarknaden. Det bör beaktas, att den utveckling som denna marknad
fortlöpande undergått, icke oväsentligt ökat förutsättningarna för de mindre
företagen att tillgodose sitt behov av krediter. Vad gäller det av föreningarna
förmedlade kreditstödet noterar bankinspektionen att detta i fortsättningen
varken skall ha subventionskaraktär eller användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Från dessa synpunkter finner inspektionen det finnas
fog för antagandet att de mindre företagens kreditbehov på sikt kommer
att kunna i allt väsentligt tillgodoses utan det stöd från statens sida som
det här är fråga om. Inspektionen anser att detta bör vara det mål som bör
eftersträvas men delar utredningens uppfattning att stödåtgärder torde
erfordras under överskådlig tid. Huvudsakligen samma uppfattning har
riksgäldsf ullmäktige.
Statskontoret anför i fråga om företagareföreningarnas kreditstödjande
verksamhet, att behovet av och formerna för föreningarnas framtida ställning
som eventuella regionalorgan för viss statlig stödverksamhet synes
böra ägnas fortsatt uppmärksamhet och övervägas med beaktande av den
näraliggande utvecklingen på kreditmarknaden och kanali seringen av tillgängliga
krediter.
Enligt Svenska bankföreningens mening måste det först och främst övervägas
om det över huvud finns något behov av särskilt statligt kreditstöd
till företag med den företagsekonomiska standard utredningen förutsätter.
De mindre företagen brottas emellertid med särskilda problem i fråga om
kapitalförsörjningen, även om de är sunda och livsdugliga. Framför allt
gäller detta anskaffningen av riskbärande kapital i samband med en utbyggnad
av verksamheten. Den kapitalinsats som en småföretagare själv
kan göra vid starten är ofta blygsam. En förstärkning genom emissioner
på aktiemarknaden är emellertid utesluten och en fondering av vinstmedel
kan på grund av det höga skattetrycket sällan ske i någon mera
avsevärd utsträckning. Om man vill slå vakt om de mindre företagens
utvecklingskraft torde det därför vara nödvändigt att bereda dessa tillgång
till krediter som kan träda i stället för eget kapital. Detta kan ibland vara
förenat med större risker än de privata kreditinstitutionerna rimligen kan
ta på sig. På grund härav har bankföreningen ingenting att erinra mot en
fortsatt statlig kreditstödsverksamhet under medverkan av företagareför
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
eningarna. Denna stödverksamhet bör emellertid fungera som ett komplement
till de reguljära institutens kreditgivning och i överensstämmelse
med vad som f. n. gäller bör därför kreditstöd endast undantagsvis få
beviljas sökande mot bankmässiga säkerheter.
Utredningens uttalande att företagareföreningarnas verksamhet skall
ha till mål att stödja företag som är lönsamma och utvecklingsbara
har närmare behandlats av bl. a. Svenska stadsförbundet,
Företagareföreningarnas förbund, Svensk industriförening, några
länsstyrelser samt flera företagareföreningar.
Svenska stadsförbundet menar att stödet skall inriktas på sådan företagsamhet
som bedöms företagsekonomiskt betingad. Erfarenheten av den
hittillsvarande verksamheten ger vid handen, att genom företagareföreningarnas
ingripande mänga företag som visat sig vara mindre lönsamma
kunnat utveckla sig till ekonomiskt lönsamma företag. Det torde vara den
primära uppgiften för föreningarna att åstadkomma sådana förbättringar.
Motsvarande synpunkter utvecklar länsstyrelsen i Hallands län samt företagareföreningarna
i Östergötlands, Hallands och Gävleborgs län. Sistnämnda
förening tillägger att bevisligen lönsamma och utvecklingsbara
företag i allmänhet torde få hjälp och erforderliga krediter från t. ex.
bankerna, medan andra företag, som har alla förutsättningar för en god
utveckling, under ett tillväxtskede inte har samma möjligheter, exempelvis
på grund av brist på fullgoda säkerheter, svag likviditet o. d. Dessa senare
företag, konstaterar föreningen, är i behov av omedelbar och icke kostsam
rådgivning och kanske tillfälliga krediter för att snarast uppnå en effektivitet
som ger tillfredsställande lönsamhet.
Företagareföreningarnas förbund förordar att de produktionsbefrämjande
insatserna skall ta sikte på utvecklingsbara företag som genom föreningarnas
medverkan kan erhålla en påtagligt förbättrad lönsamhet.
Härigenom uppnås även en värdefull samhällsekonomisk effekt. Av stor
betydelse i detta sammanhang är att föreningarna bereds möjligheter att
stödja företag som bygger på innovationer. Det gäller att tillvarata de
företagarebegåvningar, som finns i de mindre företagen och som i många
fall skapar nya metoder och uppfinningar av värde för hela näringslivet.
Sådana företag har emellertid som regel i initialskedet dålig lönsamhet.
Företagareföreningen i Kronobergs län anlägger samma synpunkter.
Även Svensk industriförening konstaterar att företag som bygger på
innovationer regelmässigt i början har mycket dålig lönsamhet men att de,
om de får hjälp med rådgivning och ekonomiskt stöd, kan utveckla sig till
livskraftiga och ekonomiskt stabila företag, vilkas produktion har påtagligt
värde för hela näringslivet och därmed för samhällsekonomin i stort. Sådana
företag är trots bristande lönsamhet vid starten särskilt väl ägnade
att bli föremål för företagareföreningarnas uppmärksamhet och stöd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
17
Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet m. m.
Nuvarande ordning
Rådgivning
Rådgivnings- eller konsultationsverksamhet bedrivs inom olika områden
av ett stort antal kommersiella konsultföretag, arbetsgivareorganisationer
och andra sammanslutningar inom näringslivet. Merparten konsultföretag
inklusive arbetsgivareförbundens konsulter arbetar i princip över hela
landet. Konsultföretagen återfinns dock till övervägande del i södra och
mellersta Sverige. På grund av de stora avstånden har särskilt norrlandsföretagen
därför svårt att få kontakt med konsulter. Konsulterna tar emot
uppdrag från såväl små som stora företag, men större företag dominerar
såsom uppdragsgivare.
I manga tall fungerar branschförbunds och andra arbetsgivareorganisationers
konsultavdelningar på samma sätt som kommersiella konsultföretag.
Konsultationstaxorna understiger dock vanligen de kommersiella
företagens avgifter. Åtskilliga organisationer tillhandahåller även viss
kostnadsfri rådgivning såsom allmän medlemsservice. Serviceverksamhet
med särskild inriktning på hantverk och mindre industri bedrivs av SHIO
och Svensk industriförening. För verksamheten utgår statsbidrag från
reservationsanslaget Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader.
En avdelning inom SHI utövar rådgivning i rationaliseringsfrågor. Verksamheten
innefattar teknisk-ekonomiska undersökningar och utredningar
1 fråga om arbetsstudier, arbetsförenkling, produktionsplanering, distribution,
organisationsplanering etc. Till SHI:s verksamhet utgår medel från
skilda statsanslag.
Exportrådgivning bedrivs kostnadsfritt av Småindustrins exportbyrå.
Även för denna verksamhet utgår statsbidrag.
Tyngdpunkten i företagareföreningarnas verksamhet låg till en början
på rådgivningen. Denna inriktades på nyetablering av företag och företag
som avsåg att ta upp ny tillverkning. Rådgivningen är fortfarande en central
uppgift för samtliga föreningar. Omfattningen av denna verksamhet
varierar dock i hög grad mellan de olika föreningarna. Samtliga föreningar
utövar en allmän rådgivning, vilken är kostnadsfri. Åtskilliga föreningar
bedriver därjämte avgiftsbelagd konsultverksamhet. Konsultverksamheten
avser frågor av såväl teknisk som ekonomisk natur. Den tekniskt betonade
verksamheten i rationaliseringssyfte är dock av dominerande betydelse.
Under senare år har allt flera föreningar börjat bedriva avgiftsbelagd konsultverksamhet.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Utredningen bär för perioden 1961—1963 undersökt den totala omfattningen
och inriktningen av rådgivningsverksamheten. Uppgifter har lämnats
av 19 företagareföreningar. Antalet mera omfattande rådgivningsärenden
— varmed utredningen avser sådana uppdrag som fordrar minst en arbetsdag
att utföra — var under treårsperioden sammanlagt 2 646. Hälften
avsåg uppdrag i samband med låneverksamheten. Antalet ärenden per år
ökade från 773 år 1961 till 964 år 1963. Ökningen föll huvudsakligen på
rådgivningsuppdrag utan samband med låneverksamheten. I en sammanställning,
omfattande uppgifter från femton företagareföreningar, redovisar
utredningen uppdragens fördelning på ämnesområden. På grund
av att uppdragen i en del fall gällt flera ämnesområden överstiger antalet
ärenden i sammanställningen (2 840) antalet uppdrag föreningarna redovisat
(2225).
Ämnesområde |
Antal ärenden |
Lokaliseringsf rågor............................ |
409 |
Rationaliseringsfrågor......................... |
724 |
Allm. byggnadsfrågor......................... |
341 |
By ggnadsproj ektering......................... |
188 |
I.önsamhetskontroll och kalkylering............. |
540 |
Bokföring och redovisning..................... |
374 |
Inköp, försäljning och marknadsbedömning...... |
264 |
Summa |
2 840 |
År 1961 utgjorde konsultintäkterna ca 335 000 kr. och år 1965 930 000
kr. Därefter har inkomsterna ytterligare starkt ökat. För budgetåret 1968/
69 har dessa inkomster beräknats till närmare 2,7 milj. kr. Av intäkterna
år 1965 har ca 90 % influtit genom rådgivning av huvudsakligen teknisk
karaktär. Under åren 1961—1963 svarade sju föreningar för 86 % av konsultintäkterna.
Av totalantalet rådgivningsärenden under perioden var
dessa föreningars andel knappt 50 %. Åtskilliga föreningar har under
senare år höjt konsultarvodena. Marknadsmässiga arvoden tas emellertid
fortfarande ut endast av vissa föreningar.
Kursverksamhet
Flera av näringslivets organisationer bedriver kursverksamhet i företrädesvis
tekniska och ekonomiska ämnen. Kurserna tar huvudsakligen
sikte på vidareutbildning. Verksamheten har fått en allt större omfattning.
Särskilt SAF utövar en omfattande verksamhet inom området, företrädesvis
genom Arbetsledareinstitutet, Rationaliseringstekniska institutet
samt genom kurser vid föreningens anläggning i Yxtaholm. SAF :s kursverksamhet
avser i huvudsak utbildning av företagsledare och personal
hörande till medelstora och större företag.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
För den mindre industrin anordnar SAF och SHIO varje år kurser i
törsta hand avsedda för företagsledare. Åren 1963—1966 hölls sammanlagt
30 sådana kurser inom olika delar av landet med totalt ca 1 500 deltagare.
Varje kurs arrangerades i samarbete med vederbörande hantverks- och
industridistrikt och företagareförening. Verksamheten finansieras genom
avgifter från kursdeltagarna och administrationen omhänderhas av SHIO.
För företagare inom industri och hantverk bedriver SHIO även i övrigt viss
kursverksamhet.
SHI bedriver kursverksamhet som främst har till syfte att tillgodose
behovet av vidareutbildning inom hantverk och småindustri. Kurserna
inriktas till stor del på teknik och produktion. Under budgetåret 1965/66
anordnades 586 kurser med sammanlagt 13 300 deltagare inom olika ämnes-
och branschområden. Flertalet kurser äger rum i institutets lokaler
i Stockholm. Fn allt större del av kurserna bedrivs emellertid vid institutets
avdelningskontor i Malmö, Göteborg, Härnösand och Luleå. Av nyssnämnda
kurser bedrevs 284 vid avdelningskontoren. SHI har även arrangerat ett
antal kurser i ekonomiska ämnen avseende bl. a. bokföring, kalkylering
och beskattning. Vissa företagsledarkurser har institutet anordnat på uppdrag
av arbetsmarknadsstyrelsen.
En alltmer differentierad kursverksamhet utvecklas också inom de
större företagen för utbildning av den egna personalen.
Företagareföreningarnas kursverksamhet är av begränsad omfattning.
Under perioden 1961—1963 anordnade ett tiotal föreningar inte några kurser.
Vissa föreningar har emellertid i någon omfattning hållit egna kurser. Kurserna
har i regel avsett företagsekonomiska ämnen. Föreningarna sprider
också information om aktuella kurser bland sina medlemmar, och deras
tjänstemän deltar vid utarbetande av kurser och kursplaner samt medverkar
som föredragshållare.
Utredningen
Rådgivning
Utredningen framhåller alt företagarna inom småindustri och hantverk
normalt saknar de möjligheter större företag har att anställa specialister.
Genom att även de mindre företagens problem efter hand blivit alltmer
komplicerade, har dessa företags behov av expertis i tekniska och ekonomiska
hänseenden ökat. För att tillgodose detta behov pågår f. n. en utbyggnad
av de kommersiella konsultföretagen och den konsultverksamhet
som bedrivs inom arbetsgivarförbund och branschsammanslutningar.
Enligt utredningen utnyttjar f. n. endast en begränsad del av de mindre
företagen utomstående experthjälp. Åtgärder för att stimulera företagarna
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
att i ökad utsträckning utnyttja tillgänglig service i fråga om både kursverksamhet
och rådgivning anser utredningen vara välmotiverade. I samband
med överväganden om fortsatta statliga insatser på detta område
framhåller utredningen att rådgivningsverksamheten på fältet behöver ett
effektivt stöd av centralt bedriven försöksverksamhet, forskning och utredningsverksamhet
samt utbildning av personal för rådgivningsverksamheten.
I detta sammanhang uppmärksammas också det ökade behovet inom
olika branscher och ämnesområden av specialiserad rådgivning och kursverksamhet.
Ett regelbundet erfarenhetsutbyte mellan främst branschorganisationer,
SHI och företagareföreningarna med avseende på de erfarenheter
som samlas i samband med rådgivningsverksamhet av olika
slag är enligt utredningens bedömning i hög grad önskvärt.
Utredningen anser alt staten även i fortsättningen bör bidra till central
verksamhet av det slag som f. n. främst SHI bedriver, dvs. provnings- och
försöksverksamhet, teknisk information och vidareutbildning. SHI bör i
samverkan med företagareföreningarna sörja för tillgång på bransch- och
ämnesspecialiserade konsulenter inom de områden där detta behövs. Ett
nära samarbete med branschforskningsinstitut, andra forskningsorgan,
branschorganisationer osv. bör eftersträvas.
Vid sidan av centrala institutioner erfordras enligt utredningen regionala
organ med uppgift bl. a. att på fältet nyttiggöra centralorganens rön
och erfarenheter samt att väcka småföretagaren till insikt om behovet av
rationalisering och ge vägledning om vilka möjligheter som står till buds.
Utredningen anser att staten även fortsättningsvis bör anförtro denna
regionala del av verksamheten åt det redan uppbyggda nätet av företagareföreningar.
Därvid bör beaktas möjligheterna att åstadkomma en närmare
samordning med SHI och dess regionalkontor. Föreningarna bör enligt utredningens
mening svara för huvudsakligen allmän teknisk och ekonomisk
rådgivning samt vid behov kunna hänvisa klientföretagen till specialister
inom olika områden.
Benägenheten att vid behov anlita utomstående experthjälp samt också
insikten att kostnaderna för delta utgör en lönsam investering kan enligt
utredningens bedömning anses vara kännetecken på progressiva företagare.
Staten bör inte genom särskilda bidrag subventionera dessa tjänster. Utredningen
utgår från att den under senare år snabbt ökade avgiftsbeläggningen
av föreningarnas rådgivningstjänster kommer att utvecklas ytterligare.
Utredningen anser att självfinansieringsprincipen bör gälla oberoende
av om rådgivningen sker med eller utan samband med låneverksamheten.
Även om föreningarnas rådgivningstjänster i princip bör finansieras
genom avgifter föreslår utredningen inte några centralt fastställda
bestämmelser på denna punkt. Statens insatser bör begränsas till årliga
administrationsbidrag för att tillhandahålla den organisatoriska basen för
verksamheten. I den mån vissa föreningar har möjligheter att bibehålla
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968
och upparbeta en självfinansierad rådgivning av större omfattning, bör
detta ur statens synpunkt inte möta några hinder.
I detta sammanhang föreslår utredningen att föreningarnas arbetsinsatser
för olika offentliga organ i samband med bl. a. utredningar rörande
lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade etc. ersätts av berörda myndigheter.
Kursverksamhet m. in.
Utredningen anser det rationellt att den ekonomiska företagsledarutbildningen
— i likhet med den tekniska vidareutbildningen — koncentreras
till centrala organ. Olika företagareföreningar bör inte utarbeta och genomföra
egna kurser. De bör i stället utnyttja sina kontakter med länens företagare
för att sprida information om kursarrangemang och medverka i
rekrytering av kursdeltagare. Föreningarnas tjänstemän bör även kunna
biträda vid uppläggandet av kurserna och eventuellt medverka som föreläsare.
Enligt utredningens mening bör kursverksamheten inte vara avgiftsbelagd.
De motiv som ligger till grund för den pågående utbyggnaden av vuxenutbildningen
kan i stor utsträckning tillämpas även på företagsledarutbildningen.
Under åtskilliga år har bidrag till teknisk kursverksamhet utgått i
form av anslag till SHI, medan företagsledarutbildningen — dvs. kurser i
ekonomi och administration — inte har fått motsvarande stöd. Eftersom
de ekonomiska och administrativa problemen för åtskilliga företag har samma
betydelse som möjligheten att utnyttja moderna produktionsmetoder
osv. anser utredningen att frågan om stöd till företagsledarutbildning bör
omprövas.
Slutligen anför utredningen att eu ökad, centralt bedriven forskning och
utredningsverksamhet bör komma till stånd till förmån för hantverk och
mindre industri. Detta finner utredningen vara motiverat inte minst av det
stora antalet sysselsatta inom småföretagen. De besparingar som utredningen
bedömer bli följden om dess förslag genomförs anser utredningen motivera
att ökade medel ställs till förfogande för forskning samt kurs- och utredningsverksamhet
av betydelse för hantverket och småindustrin.
Reservation
Ledamöterna Torsten Andersson och Stig Stefanson har förklarat sig
inte ha några invändningar mot att företagareföreningarnas verksamhet i
princip självfinansieras. Beträffande rådgivningen anser reservanterna
emellertid att föreningarnas verksamhet inte skulle främjas av en strikt
genomförd avgiftsbeläggning av deras tjänster. Som motiv för denna uppfattning
anförs bl. a. att de mindre företagen ofta saknar insikter om
värdet av konsulthjälp. Genom företagareföreningarna utförda företagsanalyser
bör kunna väcka företagarnas intresse för alt anlita konsulter.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
Staten bör genom sina ekonomiska bidrag ge föreningarna möjligheter att
kostnadsfritt bistå mindre företag med allmän och översiktlig företagsanalys.
Genom sådana allmänna analyser kan företagsledarna få väsentligt
bättre möjligheter alt bedöma det ekonomiska värdet av de rationaliseringsåtgärder
som en konsult kan föreslå.
Remissyttrandena
Utredningens uppfattning om behov av ökad experthjälp
till de mindre företagen delas av remissinstanserna.
Den regionala rådgivningsverksamheten finner flertalet
remissinstanser i likhet med utredningen fortsättningsvis böra anförtros
åt företagareföreningarna. Också utredningens uttalande att
föreningarna huvudsakligen bör inrikta sig på allmän teknisk
och ekonomisk rådgivning samt vid behov hänvisa klientföretag
till utomstående specialister har allmänt godtagits. SHI framhåller
bl. a. att utredningens förslag att företagareföreningarnas rådgivande verksamhet
skall inriktas på lönsamma och väl skötta företag ansluter sig
logiskt till institutets verksamhet och bör kunna medföra ett givande
samarbete på det regionala planet bl. a. genom utnyttjande av institutets
specialister.
Svenska konsulterande ingenjörers förening understryker utredningens
förslag att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet bör vara en
komplettering till insatserna från t. ex. de privata konsulterna. Föreningen
föreslår att företagareföreningarna lar kontakt med konsultbranschens
företrädare då föreningarna hänvisar klientföretag till utomstående specialister
och förordar att förteckningar över konsultföretag upprättas till
ledning för föreningarna och deras medlemmar. Vid ett sådant arbete är
föreningen beredd att biträda.
Företagareföreningarnas förbund framhåller att det i storstadslänen
knappast torde vara motiverat, att företagareföreningarna själva anställer
personal för att möta företagens behov i rationaliseringssammanhang,
eftersom marknaden här är mycket välförsedd med kommersiella konsultföretag
som — om föreningen gör det förberedande analysarbetet — troligen
kan erbjuda sina insatser till ett förmånligare pris än vad fallet
måste bli när även analysarbetet måste debiteras. I de län där förekomsten
av privata konsultföretag är ringa förefaller det naturligt, att föreningarna
har egen personal eller personal gemensam med någon grannförening
för de direkta rationaliseringsinsatserna. SHI blir då eu naturlig central
instans för specialtjänster. Till vad förbundet anfört ansluter sig i huvudsak
företagareföreningarna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län.
Kommerskollegium anser att varje företagareförening själv bör få av -
Kunyl. Maj.ts proposition nr til år Idb<8
23
göra omfattningen och inriktningen av sin rådgivningsverksamhet med
hänsyn till lokala förhållanden.
Svensk industriförening framhåller att företagareföreningarna hittills
liar bedrivit en utomordentligt värdefull individuell upplysnings- och
rådgivningsverksamhet hos företagen och att denna verksamhet har varit
en av föreningarnas värdefullaste servicegrenar. Det finns alla skäl för
att denna individuella rådgivning bibehålls eftersom föreningarnas konsulter
förskaffat sig en specialerfarenhet av de mindre företagens struktur
och särpräglade hjälpbehov som utomstående expertis enligt industriföreningehs
erfarenheter ännu inte besitter i någon större utsträckning. Till
detta kommer dels att utomstående konsultexpertis ställer sig dyrbar över
huvud taget, dels att dess konsultarbete ställer sig relativt sett dyrare vid
uppdrag hos mindre företag än större.
Enligt Värmlands läns företagareförening är en informations- och upplysningsverksamhet
för att stimulera småföretagen att anlita utomstående
expertis samhällsekonomiskt motiverad. Länsstyrelsen i länet anser att
denna upplysningsverksamhet bör utformas som en individuell rådgivning
och analys av företagen. Likartad uppfattning har Örebro läns företagareförening,
som tillägger att frågan om företagareförening för rådgivningsverksamheten
skall anställa särskild personal bör bedömas utifrån de
lokala betingelserna.
Västernorrlands läns företagareförening påpekar att inom länet saknas
den starka koncentration av privata konsultföretag, som återfinns i södra
Sverige, varför föreningen får många konsultuppdrag. Genom föreningens
närhet till uppdragsgivarna blir också deras kostnader för konsulternas
resor och traktamenten betydligt lägre än om konsulter utanför länet skulle
ha anlitats.
Utredningens förslag om fördjupat samarbete mellan SHI
och dess regionalkontor å ena sidan samt företagareföreningarna
å andra sidan har inte heller föranlett några erinringar. Kommerskollegium
tillstyrker sålunda att samarbetet mellan SHI och företagareföreningarna
utvidgas och får en större spridning. En viss förstärkning
av institutets resurser bör kunna öka möjligheterna härför. Kollegiet
utgår dock ifrån att den nyligen tillsatta utredningen rörande institutets
framtida verksamhet och organisation kommer att beakta denna fråga.
Även statskontoret förordar att resultatet av nämnda utredning avvaktas
innan definitiv ställning tas till det föreslagna samarbetet mellan SHI och
företagareföreningarna. Liknande synpunkter framför också SHI-utredningen.
SHI uttalar att det hittillsvarande samarbetet mellan institutet och företagareföreningarna
bär varit gott men att intensiteten varit växlande
till följd av olika organisatoriska och institutionella förhållanden. Inom
de områden där institutet genom sina regionalkontor kunnat möta före
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
tagareföreningarna i regelbunden kontakt på det lokala planet har samarbetet
blivit mycket givande och en samordning med institutets regionalkontor
till stor del kunnat genomföras.
Enligt Sveriges köpmannaförbund och flera företagareföreningar är det
av vikt att företagareföreningarna får till stånd ett fortlöpande samarbete
med den kvalificerade branschexpertis som numera finns inom näringslivets
organisationer.
Utredningens mening att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet
i princip skall vara avgiftsbelagd delas av
så gott som samtliga remissinstanser. I åtskilliga yttranden betonas dock
att en viss allmän information från föreningarnas sida bör lämnas kostnadsfritt.
SAF och Sveriges industriförbund anför att företagareföreningarnas
nuvarande och framtida verksamhet motiveras huvudsakligen av behovet
att dels skapa ökad efterfrågan på konsulttjänster från de mindre företagen,
dels öka utbudet av konsulttjänster och krediter för småindustri och
hantverk. Den långsiktiga målsättningen bör således vara att föreningarnas
arbetsuppgifter efter hand skall tillgodoses av den allmänna marknaden.
Mot denna bakgrund delar organisationerna utredningens uppfattning att
både kreditgivning och rådgivning från föreningarna bör helt självfinansieras.
Företagareföreningarnas viktigaste arbetsuppgift bör enligt organisationernas
mening vara att främja kontakterna mellan mindre företag
och den allmänna konsultmarknaden. Detta bör ske genom allmän upplysningsverksamhet
rörande betydelsen och värdet av att anlita utomstående
specialister också i de mindre företagen samt förmedling av kontakter
mellan respektive företag och konsulter med erforderlig inriktning
och erfarenhet. En informationsverksamhet med denna inriktning blir
marknadsstödjande snarare än marknad sstörande och bör därför kunna
bedrivas utan avgiftsbeläggning. En individuell rådgivning från föreningarnas
sida är motiverad endast då lämpliga konsulter saknas. Detta har
hittills varit fallet främst i vissa delar av Norrland och där inom vissa
ämnesområden. Prissättningen av föreningarnas konsulttjänster bör i sådana
fall avvägas så att full kostnadstäckning uppnås — även för administrationskostnaderna.
I annat fall uppkommer en subventionering som
medför snedvridning av konkurrensen och därmed risker för en felaktig
resursanvändning.
I den mån företagareföreningarnas arbete är att jämställa med konsultverksamhet
anser riksbanksfullmäktige att det är helt rimligt att denna
del av verksamheten finansieras genom avgifter som fullt täcker kostnaderna.
I föreningarnas verksamhet bör dock givetvis ingå en icke avgiftsfinansierad
informationsverksamhet för att sprida kännedom om småföretagares
möjligheter att i olika former få tillgång till krediter och konsultrådgivning.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Svenska konsulterande ingenjörers förening finner det självklart att
företagareföreningarnas debitering av konsulttjänster sker efter sådana
principer att kostnadstäckning erhålls. Med ett så vilt förgrenat nät___
både verksamhetsområdesmässigt och geografiskt — av konsulter saknas
anledning att från det allmännas sida genom subventioner konkurrera med
befintliga företag.
Svenska revisorsamfundet framhåller att det förtroende som företagareföreningarna
med tiden börjat åtnjuta inom företagsamheten gör det både
möjligt och nödvändigt, att konsulttaxorna höjs till fullt kostnadstäckande
nivåer.
Några länsstyrelser delar reservanternas uppfattning att föreningarnas
rådgivningsverksamhet inte befrämjas av en strikt genomförd avgiftsbeläggning.
Länsstyrelsen i Södermanlands län stöder sålunda reservanternas uppfattning
och framhåller att vid ett upptagande av avgift effekten kan bli
att företagarna strävar efter att undvika rådgivnings- och konsultverksamheten.
En avgiftsfri verksamhet skulle däremot leda till ett ökat förtroendefullt
samarbete mellan företagareföreningarna samt småindustrin
och hantverket.
Länsstyrelsen i Hallands län anser —i likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands
län — att självfinansieringsprincipen vad beträffar rådgivningsoch
konsultverksamhet inte bör utformas alltför rigoröst och tillägger att
stöd åt småföretagen utan ett alltför strängt iakttagande av självfinansieringsprincipen
torde vara önskvärt även i fråga om den individuella rådgivningen.
Från närings- och lokaliseringspolitisk synpunkt är det enligt länsstyrelsen
i Värmlands län angeläget att man markerar företagareföreningarnas
ställning som ett stödorgan genom att så långt som möjligt bereda
tillfälle till fri konsultation i den omfattning föreningarna bedömer lämpligt,
Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att det inte minst i Jämtlands
län med dess svagt utbyggda industri är angeläget att det finns ett särskilt
organ som kan stödja de mindre företagen och ta initiativ till förbättringar
av deras lönsamhet och förutsättningar att vidareutvecklas. Sådant arbete
bör om så erfordras kunna ske utan större kostnader för det enskilda företaget.
Det ter sig naturligt att samhället, då genom föreningarnas åtgärder
företagens lönsamhet kan befrämjas och nya sysselsättningar inom
länet tillskapas, svarar för en betydande del av kostnaderna för rådgivningsverksamheten.
I viss utsträckning bör följaktligen också individuell
rådgivning finansieras av samhället.
Det av reservanterna framförda förslaget att föreningarna skall bistå de
mindre förtagen med kostnadsfria allmänna och översiktliga
företagsanalyser biträds av bl. a. kommerskollegium,
riksrevisionsverket, SH1, Företagareföreningarnas förbund, Svenska sparbanksföreningen,
SHIO, Svensk industriförening, Svenska stadsförbundet,
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
Svenska kommunförbundet, Svenska företagares riksförbund, i det närmaste
samtliga företagareföreningar, åtskilliga länsstyrelser samt några
handelskammare.
Kommerskollegium, som delar utredningens uppfattning att rådgivningsverksamheten
i princip skall självfinansieras, anser, med hänsyn till att
de mindre företagen inte kan bära kostnader för anställning av experter
som svarar för fortlöpande företagsanalyser, att rättviseskäl kan anföras
för att det statliga stödet till dessa företag innefattar avgiftsfria analyser.
Ifrågavarande analysverksamhet torde ofta vara inkörsporten till en med
konsulthjälp åstadkommen produktivitetsförbättring hos företagen och bör
därför tillmätas värde från samhällsekonomisk synpunkt. I huvudsak
samma mening framför riksrevisionsverket.
Företagareföreningarnas förbund framhåller att den merkostnad för
konsultering, som drabbar de mindre företagen just för att de är små, i
största möjliga utsträckning bör subventioneras av staten. Dessa företag
har behov av översiktliga företagsanalyser och dessa bör lämnas utan
kostnad för företaget. Likartad uppfattning har Svenska sparbanksföreningen
samt flera länsstyrelser och flertalet företagareföreningar.
Också SHI finner att reservanternas förslag om en viss ökning av det
statliga administrationsbidraget för att för föreningarna möjliggöra en
kostnadsfri föranalys av företag har ett visst fog. Utan att ta definitiv
ställning till frågan framhåller institutet att, om reservanternas förslag i
detta hänseende vinner gehör, institutet i sin rationaliseringstekniska rådgivningsverksamhet
bör tillföras motsvarande statliga stöd.
SHIO framhåller att företagareföreningarna bör ha möjlighet att utöver
den avgiftsbelagda konsultverksamheten bedriva upplysningsverksamhet
av tillräcklig omfattning. De allmänna företagsanalyser som reservanterna
förordar och vilka föreningarna har särskilda förutsättningar att utföra
utgör också en viktig del av rådgivningsverksamheten och bör ingå i den
service från föreningarnas sida som inle direkt avgiftsbeläggs.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som betonar att
den personliga service som ett företag erhåller genom en med hänsyn till
dess speciella problem avpassad rådgivning bör avgiftsbeläggas, förklarar
sig inte kunna dela reservanternas tanke på kostnadsfria företagsanalyser,
icke minst därför att svårigheter skulle uppstå att dra gränsen mellan
allmänna och översiktliga företagsanalyser och mera ingående sådana samt
därför att en sådan form av kostnadsfri hjälp skulle innebära ett allvarligt
avsteg från självfinansieringsprincipen.
Frågan om centralt f a s t s t ä 11 da avgifter för rådgivningsverksamheten
behandlas av riksrevisionsverket, som förutsätter
att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att följa företagareföreningarnas
praxis på detta område. För att få till stånd någorlunda
enhetliga debiteringsnormer i föreningarna framhåller även Västmän
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
lands läns företagareförening önskvärdheten av att vissa riktlinjer fastställs.
Detta bör lämpligen kunna ske genom Företagareföreningarnas
förbunds försorg. Utredningens förslag att företagareföreningarnas arbetsinsatser
för olika offentliga organ i samband
med bl. a. utredningar rörande lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade
etc. skall ersättas av berörda myndigheter behandlas av
endast ett fåtal remissorgan.
Länsstyrelsen och företagareföreningen i Göteborgs och Bohus län samt
Västernorrlands läns företagareförening ansluter sig till utredningens uppfattning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att företagareföreningarnas insatser
tör offentliga organ bör ersättas i fråga om t.ex. utredningar om lokaliseringsstöd
men inte när det är fråga om föreningarnas medverkan i samhällsplaneringen.
Det statliga administrationsbidraget bör enligt länsstyrelsens
mening vara så stort att det täcker föreningarnas kostnader för
deras medverkan i detta sammanhang.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip inga invändningar mot att avgift
tas ut för de utredningar som företagareföreningarna utför till underlag
för beslut om lokaliseringsstöd samt näringshjälp till handikappade,
där en avgiftsbeläggning kan förutsättas främja en mera rationell användning
av befintliga resurser. Vad gäller lokaliseringsstödet föreskrivs
emellertid i kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd, att utredningen i
ärenden angående sådant stöd skall ske i samråd med bl. a. företagareförening.
Från föreningarna inhämtas regelmässigt av vederbörande länsstyrelse
bl. a. ekonomiska utredningar om uppkommande projekt. Då
dessa utredningar kan betraktas som ett led i den föreskrivna samverkan
synes en avgiftsbeläggning i förevarande fall mindre tillfredsställande.
Vid utredningar i samband med näringshjälp har praxis varierat i fråga
om debitering. Styrelsen har emellertid inte funnit det oskäligt att betala
för dessa tjänster.
Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget att föreningarna generellt
skall ta ut avgifter av andra offentliga organ för utredningar i lokaliseringsfrågor
o. d. ej motiverat av annat än redovisningstekniska skäl. Länsstyrelsen,
som inte förfogar över särskilda medel för dylika avgifter, kan
inte biträda förslaget. I stället förordar länsstyrelsen att det statliga administrationsbidraget
till föreningarna fastställs till liögre basbelopp än utredningen
föreslagit. Huvudsakligen samma uppfattning har länsstyrelserna
i Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län. Sistnämnda länsstyrelse
finner det enklare att staten direkt till föreningarna reglerar kostnaderna
för insatser av sådan art än att kostnadstäckningen skall ske via respektive
ämbetsverks budget.
1 fråga om k u rsverksa m heten vitsordar remissorganen genomgående
behovet av en utvidgad ekonomisk företagsledar
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
utbildning. Inte heller har några väsentliga avvikelser framkommit i
remissyttrandena mot förslagen att denna utbildningsverksamhet — liksom
den tekniska vidareutbildningen — skall koncentreras till
centrala organ och att företagareföreningarna inte själva skall
genomföra egna kurser.
Statskontoret framhåller att utredningens förslag att SHI skall vara
centralt organ för företagsledarutbildningen ligger i linje med den för
SHI gällande instruktionen, enligt vilken SHI bl. a. har att anordna kurser
och föreläsningar i praktiska och teoretiska ämnen för yrkesmän inom
hantverket och industrin. Bankinspektionen finner likaledes att rådgivnings-
och kursverksamheten bör bli föremål för central samordning och
planering.
SHI framhåller lämpligheten av att företagareföreningarna i de landsdelar
som betjänas av institutets regionalkontor är representerade i kursnämnderna.
För samverkan mellan SHI och företagareföreningarna inom
övriga områden bör en central kursnämnd inrättas i samråd mellan bl. a.
institutet och Företagareföreningarnas förbund. Institutet erinrar även om
de goda erfarenheter som förvärvats genom den företagsledarutbildning
som institutet på uppdrag av arbetsmarknadsstyrelsen anordnat inom
stödområdena. Denna utbildning som varit kostnadsfri för deltagarna bör
enligt institutet byggas ut att omfatta hela landet och successivt inordnas i
institutets normala kursverksamhet. Särskilt ekonomiskt stöd erfordras
för ändamålet.
SHI-utredningen understryker att SHI:s kursverksamhet — bl. a. för att
undvika dubbleringar — måste bedrivas i nära samarbete med i första
hand berörda organisationer inom näringslivet.
Skolöverstyrelsen erinrar om att också i yrkesskolorna anordnas kurser
i ekonomi och administration av sådan art att företagare kan delta i dem.
Företagareföreningarnas förbund förklarar att företagareföreningarna
är beredda att medverka vid kursernas uppläggning och organisation på
det regionala planet samt vid anskaffning av kursdeltagare. Det förutsätts
härvid att föreningarnas kostnader för denna medverkan kommer
att täckas. Liknande uppfattning har framförts av flera företagareföreningar.
Enligt Sveriges köpmannaförbund är det av stor betydelse att företagareföreningarna
framdeles kan erbjuda en teknisk och merkantil vidareutbildning
av företagare. En rationell lösning torde vara att sådan utbildningsverksamhet
koncentreras till de centrala organ som redan nu finns,
nämligen SHI och vad detaljhandeln beträffar köpmannaförbundets centrala
utbildningsanstalt, Köpmannainstitutet, som redan nu gör en betydande
insats i fråga om den kommersiella vidareutbildningen. Denna ledarutbildning
bör stödjas av staten på samma sätt som annan teknisk och
ekonomisk kursverksamhet. Även SHIO förordar statligt stöd till den
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
ekonomiska företagsledarutbildningen. Organisationen erinrar om att samhället
numera på ett helt annat sätt än tidigare stöder vuxenutbildning
över huvud taget och att därvid även utbildningen av företagare på ett
naturligt sätt kommer in i bilden.
Även om SAF och Sveriges industriförbund helt kan instämma i uttalandet
om behovet av företagsledarn tbildning anser de flera omständigheter
tala mot utredningens förslag. Organisationerna understryker att
statens ekonomiska bidrag till teknisk och ekonomisk kursverksamhet inte
får medföra eller innebära risker för en monopolisering av denna utbildning
för mindre och medelstora företag. En uppdelning mellan olika utbildningsinstitutioner
för större och mindre företag är ofta konstlad och
kan medföra vissa negativa verkningar. Genom ett enhetligt utbildningssystem
för företag inom olika storleksgrupper kan de större företagens
erfarenheter och arbetsmetoder lättare komma de små företagen till godo.
Detta hindrar givetvis inte att man såsom skett i SAF:s kursverksamhet
med tanke på vissa regionala behov anordnar speciella kurser för mindre
företag, varvid dock på ett naturligt sätt detta erfarenhetsutbyte kan
komma till stånd. I detta sammanhang understryks att SHI inte utan väsentliga
upprustningar kan erbjuda en tillfredsställande utbildning inom
vissa ämnesområden. Detta gäller i synnerhet den ekonomiska och administrativa
utbildningen, där SHI inte har någon mer omfattande erfarenhet
och där t. ex. företagens egna organisationer driver en kursverksamhet
som synes vara en lämplig bas även för de mindre företagens behov. -—
Bl. a. för att möta behovet av företagsledarutbildning har näringslivets
organisationer under senare år byggt ut sin kursverksamhet. I samband
med ökade ekonomiska bidrag från staten till i första hand företagsledarutbildning
för småindustri och hantverk bör därför övervägas på vilket
sätt redan befintliga resurser inom näringslivets organisationer kan utnyttjas.
Länsstgrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om det, med hänsyn till den
omfattning som SAF:s utbildningsverksamhet redan har, är erforderligt
med en utbyggnad av SHI:s verksamhet i fråga om företagsledarutbildning.
Företagareföreningen i Västernorrlands län framhåller att den snabba
utvecklingen på de tekniska, ekonomiska och kommersiella områdena gör
det absolut nödvändigt att kontinuerlig utbildning sker efter ett relativt
brett register. Där tidigare en grundutbildning var tillfyllest som grundval
för en livslång företagargärning, behövs nu en ständig vidareutbildning.
Utbildningsverksamheten måste planeras noga med hänsyn framför allt
till den mindre företagarens svårighet att under längre perioder vara borta
från sitt företag. Regional utbildning synes därför vara att föredra framför
centralt ordnade kurser av längre varaktighet. I denna uppfattning instämmer
länsstyrelsen i Västernorrlands län.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Utredningens förslag att kursverksamheten inte skall
avgiftsbeläggas har i den män remissinstanserna yttrat sig häröver
vunnit allmän anslutning.
Frågan om vidareutbildning av företagareföreningarnas
egna konsulter har uppmärksammats av bl. a. SHI och några
företagareföreningar. SHI framhåller betydelsen av att föreningarnas konsulter
får tillgång till en ändamålsenlig vidareutbildning och fortbildning.
Konsulenttjänster till mindre företag är ett problem som i mycket hög grad
uppmärksammats internationellt, varvid särskilt noterats vikten av att
konsulenterna besitter den speciella utbildning som är nödvändig för
verksamhet inom den mindre företagsamheten, bl. a. för en allsidig belysning
av företagens situation. I flera länder bar väsentliga åtgärder vidtagits
i detta avseende vid statsunderstödda organ m. fl. I Sverige har däremot
någon verksamhet av betydelse inte bedrivits.
Utredningens förslag att den regionala rådgivningsverksamheten skall
få förbättrat stöd genom centralt bedriven forskningsoch
utredningsverksamhet in. m. har icke mött några invändningar
från remissinstanserna.
Kommerskollegium, som ansluter sig till utredningens uppfattning, föreslår
att till verket knyls ett särskilt råd för hantverk och industri med
uppgift att bereda verket tillgång till sakkunskap i frågor rörande bl. a.
forskning beträffande de mindre företagen, utbildning av företagareföreningarnas
tjänstemän, utformning av rådgivnings- och kursverksamhet,
samarbetet med SHI och andra statliga och enskilda organisationer samt
i övrigt frågor av principiell art rörande stödverksamheten m.m.
Statskontoret finner en av förutsättningarna för att bedriva en effektiv
utbildning samt meningsfylld konsultationsverksamliet vara att möjlighet
finns att bedriva utvecklingsarbete. Statskontoret biträder utredningens
mening att detta arbete företrädesvis bör utföras centralt och inriktas på
att dels utveckla ändamålsenliga administrativa system t. ex. i fråga om
ekonomisk redovisning, löneutbetalning, kostnadsstatistik för olika företagsformer
och fakturering, dels utveckla rationella tekniska produktionsmetoder
och i samband därmed prova olika slag av utrustning, materiel
in. m.
SHI delar utredningens åsikt att provnings- och försöksverksamhet bör
bedrivas centralt, bl. a. genom SHI, och att erfarenheter kontinuerligt bör
utbytas mellan SHI, företagareföreningar, branschorganisationer m. fl. Om
det mål som förslaget syftar till skall kunna uppnås måste emellertid institutets
resurser för en fristående försöks- och provnings- samt upplysningsverksamhet
väsentligt förbättras.
Svensk indusiriförening erinrar om att det av statsmakterna år 1964
inrättade institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, Infor, har till
uppgift att lämna finansiellt stöd i syfte att föra fram forskningsresultat
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
och uppfinningar till industriell produktion. Föreningen anser att det finns
starka motiv för att företagareföreningarna inleder ett intimt samarbete
med Infor, vilket skulle kunna leda till att vår industri tillförs oskattbart
idéstoff och att f. n. icke lönsamma men utvecklingsbara företag utvecklas
till lönsam drift.
Kalmar läns företagareförening erinrar om att provningsverksamhet
bedrivs även inom statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,
som för vissa provningar har en omfattande utrustning som kan ställas
till företagens förfogande. Nu tillämpade debiteringstaxor är emellertid i
många fall alltför höga för att de mindre företagen med ekonomisk fördel
skall kunna utnyttja där befintliga resurser. Enligt föreningens erfarenhet
resulterar detta förhållande i att de mindre företagen ofta söker finna
andra former för utprovning av sina produkters egenskaper, ofta genom
investering i egen provutrustning, som vanligen inte ger helt tillfredsställande
resultat men som belastar företagens begränsade kapitalresurser.
Föreningen anser att det bör övervägas att upprätta en bidragsfond, ur
vilken de mindre företagen kan erhålla anslag för täckande av kostnaderna
för mera omfattande provningar av sina produkter. Vidare förordar
föreningen att ett effektivt och följsamt centralt informationsorgan upprättas
med uppgift att insamla, registrera och distribuera erfarenhetsmaterial
från konsulter och rådgivare samt uppgifter om branschers situation
och framtidsmöjligheter.
Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet
Nuvarande ordning
Företagareföreningarnas kreditförmedlande verksamhet för hantverk och
småindustri består i dels egen utlåning av medel, dels biträde vid handläggningen
av ärenden om statlig garanti för lån till industriföretag. För sin
utlåningsverksamliet får föreningarna lån ur statens hantverks- och industrilånefond.
Därjämte får vissa föreningar lån av landstingen. Föreningarna
skall i sin utlåning av statliga medel följa bestämmelserna i kungörelsen
den 3 juni 1960 (nr 372; ändrad senast 1967: 743) om statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri. Kungörelsen innehåller också
bestämmelser om statlig kreditgaranti.
Formerna för kreditstödet
I betänkandet Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri in. in.
(SOU 1959: 7), som ligger till grund för den nuvarande kreditstödsverk
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
samheten, föreslogs att tyngdpunkten i det statliga kreditstödet skulle läggas
på lånegarantiformen. Departementschefen uttalade i prop. 1960: 1
(bil. 12 s. 160) att garantier såväl från företagareföreningarnas som statens
synpunkter utgjorde en ändamålsenlig form för ekonomiskt stöd åt hantverks-
och industriföretag. Föreningarnas möjlighet att ge direktlån var
dock en förutsättning för effektiv rådgivnings- och rationaliseringsverksamhet
och behov av båda stödformerna förelåg även i framtiden. Dessa
uttalanden godkändes av riksdagen (SU 10, rskr 10).
Hantverks- och industrilån beviljas av företagareförening. Utlåningen till
en och samma sökande är begränsad till sammanlagt högst 50 000 kr. eller,
i fråga om anskaffning av maskiner, 75 000 kr. Om särskilda förhållanden
föranleder det kan, efter medgivande av kommerskollegium, lån utgå med
högre belopp. Ärenden av sistnämnda slag förekommer endast i ringa utsträckning.
Skälet härtill torde främst vara att garantilån söks i stället för
direktlån om det önskade beloppet överstiger 50 000 resp. 75 000 kr.
Ansökan om lånegaranti inges till företagareförening och prövas av kommerskollegium.
Avser ansökningen särskilt stort belopp eller är ärendet eljest
av större vikt underställer kollegium regelmässigt ärendet Kungl. Maj :ts
prövning. Någon övre gräns för garantilånens storlek har inte fastställts.
1 enlighet med departementschefens uttalande i prop. 1960: 1 (bil. 12)
tillämpas som nedre gräns för garantilån samma belopp som utgör maximigräns
för hantverks- och industrilån.
Statsutskottet har i utlåtanden år 1961 (nr 10 s. 15) och 1962 (nr 10
s. 15), vilka godkänts av riksdagen (rskr 1961:10 och 1962:10), uttalat
att gällande riktlinjer för garanti- och långivningen tid efter annan borde
omprövas från synpunkten att ge det samlade lånestödet en så ändamålsenlig
inriktning som möjligt. Bl. a. har utskottet ansett att det bör övervägas
om inte med hänsyn till garantiutrymmets storlek den nedre gränsen för
lånegarantier borde sänkas. Med anledning härav anförde departementschefen
i prop. 1963: 1 (bil. 12 s. 39) att frågan om sänkning av garantigränsen
borde anstå i avvaktan på närmare erfarenheter av 1960 års regler angående
avvägningen mellan direktlån och garantilån. Uttalandet föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida (SU 10, rskr 10).
Stödets inriktning
Enligt 1 § 1960 års kungörelse lämnas statligt kreditstöd för att främja
hemslöjd, hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet.
Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan
industriell verksamhet samt i fråga om anläggningsverksamhet och verksamhet
hänförlig till jordbrukets binäringar. Till kategorin småindustri
har i praxis som regel räknats företag med högst 50 arbetare. Stöd till jordbrukets
binäringar har utgått bl. a. i form av lån och garantier till handelsträdgårdar,
plantskolor och broileruppfödning. I fråga om anläggningsverk
-
33
Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
samhet har stöd utgått till entreprenadföretag. Till hemslöjd har stöd lämnats
endast i form av lån. Hantverksföretag har endast undantagsvis erhållit
stöd i form av statlig garanti.
Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 1 bil. 12 s. 119, SU 10, rskr 10 )
kan stöd utgå även till turisthotellnäringen i form av statlig garanti. Gällande
bestämmelser i ämnet har meddelats i kungl. brev den 30 juni 19(55.
Vid prövning av ärende angående kreditstöd skall beaktas bl. a. i vad
mån de åtgärder, för vilka stödet är avsett, är ägnade att skapa ökade
möjligheter för rationell drift av verksamheten eller att eljest främja
dess lönsamhet. Vidare skall beaktas företagsledarens yrkesmässiga egenskaper
och personliga förutsättningar i övrigt samt i vilken utsträckning
eget kapital satts in i rörelsen (3 § första stycket).
Föremål för kreditstödet
De ändamål för vilka kreditstöd kan utgå anges i 2 § 1960 års kungörelse.
Kreditstöd får lämnas för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning
av lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verksamheten,
för anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg samt, om särskilda
skäl föreligger, för anskaffning av omsättningstillgångar. Stödet
utgår till utövaren av verksamheten. Om särskilda skäl föreligger, får stöd
också lämnas sammanslutning av hemslöjdare, hantverkare och småindustriidkare
i syfte att främja avsättningen av deras produkter eller för
att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar.
Till företag inom turisthotellnäringen får statlig garanti beviljas för lån,
som är avsett för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning av
lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verksamheten. Beträffande
lån till sistnämnda näringsgren kan statlig garanti således inte förekomma
för lån som är avsett att användas till anskaffning av omsättningstillgångar.
Lånevillkor
För lån som företagareförening lämnar ur statens hantverks- och industrilånefond
gäller en löptid av högst tio år från första lyftningsdagen.
Om särskilda skäl föreligger kan kommerskollegium medge längre löptid,
dock högst 20 år. Lånen skall amorteras genom regelbundna avbetalningar
enligt fastställd plan. Om särskilda skäl föreligger kan kommerskollegium
medge anstånd med avbetalningarna under viss tid, högst tre år (27 §).
För garantilånen gäller motsvarande bestämmelser (9 §).
Hinder för en och samma låntagare att få såväl direktlån som lånegaranti
föreligger inte. Däremot föreskrevs när lokaliseringsstödet infördes
år 1965 att kreditstöd enligt 1960 års kungörelse inte fick beviljas näringsidkare
för verksamhet för vilken lokaliseringsstöd erhållits. Genom
3—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 61
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
kungörelseändring år 1967 (nr 251) har med stöd av riksdagens beslut (BaU
30, rskr 288) föreskrivits att nämnda begränsning skall avse endast deninvestering
för vilken lokaliseringsstöd utgått.
Några hinder för företagareföreningarna att, under iakttagande av
maximibeloppet, lämna nya lån till en och samma låntagare föreligger
inte. Härigenom kan bestämmelserna rörande lånetiden och amorteringsvillkoren
i viss utsträckning kringgås.
I praktiken tillämpas för såväl direktlån som för garantilån varierande
löptider. Dessa avpassas regelmässigt efter låneändamålen. Den längsta
löptiden beviljas i fråga om lån för investering i industribyggnader, den
kortaste för lån till anskaffning av omsättningstillgångar.
Den som får kreditstöd skall ställa den säkerhet som med hänsyn till
hans ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet
samt till omständigheterna i övrigt kan påfordras (4 §). Kreditstöd får
endast om synnerliga skäl föreligger beviljas sökande, som kan erbjuda
sådan säkerhet att lån bör kunna lämnas av enskild kreditinrättning enligt
vedertagna bankmässiga grunder (5 §).
Såväl för hantverks- och industrilånen som för garantilånen krävs regelmässigt
inteckningssäkerheter i den lånsökandes — till hans rörelse
hörande — fasta och lösa egendom i förmånsrättsläge närmast efter tidigare
beviljade bankkrediter. När lånsökanden är juridisk person begärs
dessutom borgen av huvudintressenterna. 1 flertalet fall krävs också borgen
av lånsökandens eller huvudintressentens hustru. Utöver sådana säkerheter
tas ej sällan kompletterande säkerheter i annan egendom och borgen
av utomstående personer.
Eu särskild säkerhetsform tillämpas allmänt av företagareföreningarna
när låneändamålet är maskinanskaffning. Föreningarna inköper i sådana
fall ofta maskinen och säljer den med äganderättsförbehåll till låntagaren.
Räntesatsen för såväl hantverks- och industrilånen som garantilånen
fastställs av kreditgivarna. För de förstnämnda lånen har föreskrivits att
räntesatsen bör anpassas efter den för industrigarantilånen i allmänhet
tillämpade räntan (26 § första stycket). Räntan för hantverks- och industrilån
skall vara rörlig. Motsvarande bestämmelse saknas beträffande
garantilån, men i praktiken tillämpas även här rörlig ränta som anpassas
efter diskontoförändringarna. Ursprungligen var räntesatsen % % högre
än då gällande ränta för obundna lån mot botteninteckning i bostadsfastighet.
Skillnaden syftade till att ge kreditinstitutionerna kompensation
för det merarbete som garantilånen ansågs föranleda. Numera tillämpar
kreditinstitutionerna i allmänhet en räntesats som ligger 1 % över gällande
bottenlåneränta (efter senaste diskontosänkning i februari 1968
8 %).
För de lån som företagareförening erhållit ur statens hantverks- och
industrilånefond betalar föreningen ränta enligt den räntesats som gäller
35
Kungl. Maj.ls proposition nr 61 år 1968
för utlåning ur statens utlåningsfonder (statens normalränta). För budgetåret
1967/68 är räntesatsen fastställd till 5% %. Skillnaden mellan föreningarnas
ut- och inlåningsräntor tillfaller föreningarna. Understiger
räntemarginalen iy2 % är föreningarna garanterade ersättning med
nämnda procenttal av vid budgetårets mitt utestående lånemedel (prop.
1963: 1 bil. 12 s. 40, SU 10, rskr 10). Medel för ändamålet anvisas under
förslagsanslaget Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti.
Hantverks- och induslrilån skall enligt 29 § första stycket kungörelsen
sägas upp till omedelbar återbetalning om låntagaren genom oriktig uppgift
föranlett att lånet beviljats, försummar att erlägga ränta eller avbetalning,
använder lånet för annat ändamål än som avsetts eller eljest bryter
mot villkor som uppställts för lånet, om ställd säkerhet väsentligen försämras
eller om sådana förhållanden eljest inträffar att låntagaren med
hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen inte längre bör få tillgodonjuta
detsamma. Motsvarande uppsägningsanledningar gäller enligt It) §
första stycket för garantilån.
Val au kreditinrättning för garantilån
Enligt 8 § första stycket 1960 års kungörelse får lånegaranti beviljas
lör lån i bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskassa eller annan kreditinrättning
som kommerskollegium godkänner.
I realiteten har industrigarantilån huvudsakligen upptagits i affärsbanker
och sparbanker. Åtskilliga andra kreditinstitut har emellertid anlitats,
även sådana som varit relativt främmande för kreditverksamhet till
hantverk och småindustri, t. ex. prästlönefonder. Under tider när kreditrestriktioner
har hämmat de gängse kreditinrättningarnas möjligheter att
lämna lån har industrigarantilån lämnats också av arbetslöshetskassor.
Dessa lån har upptagits hos den kassa vars medlemmar har anställning
hos det lånsökande företaget.
Trots att som förut nämnts formellt hinder inte föreligger att lämna
garantilån mot bunden ränta har kreditinrättningar som tillämpar sådan
ränta inte godkänts av kommerskollegium. Endast i undantagsfall, när
långivaren har godtagit rörlig ränta, har industrigarantilån lämnats av
livförsäkringsbolag och pensionskassor.
Kreditstödets omfattning
Det totala kreditstödet i form av hantverks- och industrilån samt garantilån
till hantverk och småindustri utgör ca 100 milj. kr. årligen.
Därav har ramen för garantilångivningen de senaste åren utgjort 55 milj.
kr.
Hantverks- och industrilånefonden, ur vilken företagareföreningarna
erhåller huvudparten av sina medel för utlåning, har under de senaste
budgetåren tillförts 18 milj. kr. årligen. Föreningarnas lån ur fonden är
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 är 1968
tills vidare amorteringsfria. Amorteringar på de av föreningarna utlånade
medlen kan därför ånyo lånas ut. Vissa föreningar disponerar dessutom
vissa medel som landstingen ställt till förfogande för utlåning. Beviljade
direktlån av stats- och landstingsmedel uppgick under åren 1954—1965
till sammanlagt 302 milj. kr.
Lånegarantier har under budgetåren 1954/55—1966/67 beviljats med
sammanlagt ca 368 milj. kr. I detta belopp innefattas inte garantier för
lån till turisthotell.
Omfattningen av garantigivningen och företagareföreningarnas utlåning
åren 1954—1965 samt kreditstödets fördelning på län framgår av följande
tabell (för de län där förening inte verkat under hela perioden anges begynnelseåret
för långivningen).
Län |
Direktlån beviljade |
Lånegarantier bevil-jade 1/7 1954 |
Summa |
|||
Antal |
Belopp i tkr |
Antal |
Belopp i tkr |
Antal |
Belopp i tkr |
|
A 1964............ |
35 |
934 |
35 |
934 |
||
B ............ |
535 |
13 768 |
15 |
1 429 |
550 |
15 197 |
G 1957............ |
260 |
7 113 |
28 |
3 513 |
288 |
10 626 |
D ............ |
326 |
10 690 |
23 |
4 060 |
349 |
14 750 |
E 1956............ |
447 |
11 680 |
114 |
19 056 |
561 |
30 736 |
F 1957............ |
340 |
12 511 |
143 |
19 963 |
483 |
32 474 |
G ............ |
556 |
14 324 |
83 |
12 216 |
639 |
26 540 |
H ............ |
458 |
10 868 |
102 |
23 475 |
560 |
34 343 |
I ............ |
345 |
8 105 |
19 |
13 226 |
364 |
21 331 |
K ............ |
460 |
13 527 |
68 |
16 109 |
528 |
29 636 |
L 1956............ |
449 |
13 715 |
162 |
21 746 |
611 |
35 461 |
M 1957............ |
256 |
9 340 |
39 |
5 312 |
295 |
I t 652 |
N ............ |
591 |
9 725 |
27 |
4 275 |
618 |
14 000 |
0 ............ |
437 |
13 094 |
8 |
1 990 |
445 |
15 084 |
p 1956............ |
357 |
8 754 |
50 |
6 174 |
407 |
14 928 |
R 1955............ |
346 |
10 432 |
125 |
20 382 |
471 |
30 814 |
s ........... |
456 |
10 465 |
19 |
5 491 |
475 |
15 956 |
T 1955........... |
308 |
7 373 |
24 |
3 497 |
332 |
10 870 |
U 1957........... |
261 |
7 372 |
28 |
4 032 |
289 |
11 404 |
w 1956........... |
398 |
11 991 |
35 |
7 248 |
433 |
19 239 |
X ........... |
612 |
13 591 |
24 |
6 828 |
636 |
20 419 |
Y ........... |
619 |
15 865 |
48 |
23 569 |
667 |
39 434 |
z ........... |
860 |
18 421 |
34 |
9 605 |
894 |
28 026 |
AC ............ |
1 151 |
28 642 |
132 |
38 631 |
1 283 |
67 273 |
BD ............ |
664 |
19 899 |
51 |
16 069 |
715 |
35 968 |
Summa |
11 527 |
302 199 |
| 1 401 |
287 896 |
| 12 928 |
| 590 095 |
Beviljade garantier under budgetåren 1963/64—196o/66, fördelade efter
garantilånebeloppens storlek, framgår av följande tabell (s. 37).
Uppföljning och tillsgn
Kreditstödverksamheten enligt 1960 års kungörelse är inriktad på företag
som saknar bankmässiga säkerheter. Verksamheten är sålunda förenad
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
37
Garan tilånebelopp |
1963/64 |
1964/65 |
1965/66 |
||||||
Antal |
Be- lopp tkr |
0/ /o |
Antal |
Be- lopp tkr |
% |
Antal |
Be- lopp tkr |
% |
|
25 001— 40 000 |
1 |
40 |
0 |
1 |
30 |
0 |
|||
40 001— 100 000 |
35 |
2 958 |
8 |
22 |
2 001 |
3 |
16 |
1 450 |
3 |
100 001— 150 000 |
37 |
4 860 |
13 |
30 |
4 358 |
6 |
23 |
3 114 |
7 |
150 001— 200 000 |
18 |
3 380 |
9 |
17 |
3 225 |
5 |
14 |
2 725 |
7 |
200 001— 300 000 |
14 |
3 675 |
10 |
20 |
5 176 |
7 |
26 |
7 224 |
17 |
300 001— 500 000 |
20 |
8 137 |
22 |
17 |
6 925 |
10 |
21 |
9 165 |
22 |
500 001—1 000 000 |
6 |
4 275 |
12 |
8 |
6 010 |
9 |
10 |
8 490 |
20 |
>1000 000 |
4 |
9 750 |
26 |
12 |
41 370 |
60 |
4 |
9 445 |
23 |
135 |
37 075 |
100 |
127 |
69 095 |
100 |
114 |
41 613 |
100 |
med betydande förlustrisker. På grund härav har företagareföreningarna
ålagts tillsynsuppgifter och utrustats med vissa befogenheter gentemot
låntagarna i syfte att i största möjliga mån undvika förluster.
Enligt 28 § får vid beviljande av hantverks- och industrilån föreskrivas
de särskilda villkor som med hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt
behövs. Det åligger vidare förening att öva tillsyn över att utlämnat hantverks-
och industrilån och garantilån för vilket föreningen tecknat garanti
utnyttjas för avsett ändamål samt att följa företagets verksamhet
(31 § resp. 17 § första stycket). Den som fått garantilån skall för
varje redovisningsår eller för de kortare tidsperioder som kommerskollegium
eller företagareföreningen bestämmer utan anmaning till föreningen
redovisa för verksamheten. Vidare skall låntagaren i god tid underrätta
föreningen innan beslut fattas om överlåtelse av någon betydande
del av anläggningstillgångar, licenser, patent eller andra liknande tillgångar
i verksamheten eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten
eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse samt bereda
kommerskollegium eller föreningen eller den någon av dem utser tillfälle
att granska verksamheten och därvid lämna de uppgifter om verksamheten
som begärs (17 § andra stycket).
Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda av förening utlämnat
direktlån, ankommer det på föreningen att vidta erforderliga åtgärder för
alt undvika förlust på grund av lånet, såsom att föranstalta om utmätning,
lagsökning och bevakning i konkurs. Om så befinns påkallat, får
föreningen också vidta åtgärder för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd
(32 §).
Utredningskostnader och förlnsttäckning
F. n. debiterar företagareföreningarna inte någon särskild avgift för
kostnader i samband med utredningar i låne- och garantiärenden. Dessa
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
kostnader ingår som en del av utgifterna för föreningarnas verksamhet
och täcks delvis genom statsbidrag.
Förluster som uppkommer i föreningarnas långivning och som inte
täcks vid realiserandet av ställda säkerheter eller genom räntedebiteringen
ersätts av staten. Medel för ändamålet tas upp under reservationsanslaget
Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader. Vid
prövningen av föreningarnas behov av förlusttäckningsmedel tas hänsyn
till såväl av föreningen fonderade risktäckningsmedel — fondering kan
ha skett genom att de reella förlusterna blivit mindre än de beräknade —
som övrigt eget kapital.
Per den 31 december 1965 konstaterade och beräknade förluster på
föreningarnas utlåning under åren 1954—1960 har av utredningen beräknats
till 3,5 milj. kr. eller 3,3 %. Förlusterna inom Norrbottens län har
varit betydligt större än i övriga län. Av totalförlusten faller närmare 1,7
milj. kr. på nämnda län. För landet i övrigt beräknar utredningen förlusterna
till 1,9 % av utlåningen.
Förluster på lånegarantier täcks från anslaget Täckande av förluster i
anledning av statlig garanti för lån till hantverks- och industriföretag
in. in. Statens förluster i anledning av de garantier på ca 368 milj. kr.
som tecknats under tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1967 utgjorde sistnämnda
dag ca 20 milj. kr.
Utredningen
Allmänt
Utredningen finner det möjligt att det ordinarie kreditväsendet genom
anpassningar av lagstiftning och institutioner så småningom kommer att
fungera i stort sett tillfredsställande utan speciella statliga åtgärder till
förmån för småindustrin. Detta bör enligt utredningens mening vara det
eftersträvade målet. Tills vidare anser utredningen emellertid vissa stödåtgärder
påkallade. Företagareföreningarnas verksamhet bör fortsättningsvis
utgöra ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar
för hantverk och industri.
Stödets inriktning
Utredningen framhåller att gränsen mellan å ena sidan hantverk och
småindustri, å andra sidan annan industri ofta är svår att dra. Det bör
ankomma på låneorganen att från fall till fall bedöma vilken företagsamhet
som med hänsyn till kreditstödets syften omfattas av detta. Utredningen
betonar angelägenheten av att den betydande handlingsfrihet som
lämnats låneorganen bibehålls även i fortsättningen. Under förutsättning
att subventionsmomentet i kreditstödet tas bort anser utredningen snarare
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068
39
atl skälen för restriktivi tet i gränsdragningsfrågorna försvagas och att en
viss ytterligare liberalisering kan vara lämplig. Här avses bl. a. vissa gränsfall
inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna, som hittills inte ansetts
falla inom ramen för lånestödet.
Utredningen bar dock inte funnit anledning föreslå någon ändring av
gällande avgränsning i annan mån än som kan föranledas av de skärpta
kraven på företagsekonomiska skäl för kreditstödet. Föreningarnas kreditgivning
liksom rådgivningen bör inriktas på lönsamma och utvecklingsbara
företag'' med förmåga att betala marknadsmässiga räntor och avgifter.
Vad beträffar kreditstödet till hemslöjden konstaterar utredningen att
företagareföreningarnas långivande och låneförmedlande verksamhet endast
i ringa utsträckning avsett hemslöjdsföretag. Utredningen erinrar om
att hemslöjdsutredningen har till uppgift att företa en allsidig undersökning
av den svenska hemslöjdens nuvarande läge och uttalar därför endast
att även hemslöjdsföretag givetvis bör kunna få stöd genom företagareföreningarna
under förutsättning att tillräckliga företagsekonomiska skäl
härför föreligger.
Eftersom riksbankens avdelningskontor fungerar som regionalt utredande
organ i stället för företagareföreningarna i samband med garantigivning
till turisthotellföretag, har utredningen ansett denna kreditgivning
ligga utanför utredningsuppdraget.
Föremål för kreditstödet
I fråga om de ändamål för vilka kreditstöd genom företagareföreningarna
f. n. kan utgå föreslår utredningen ändring endast i ett avseende.
Övertagande av befintlig industribyggnad kan enligt utredningen i åtskilliga
fall vara en god lösning av ett företags lokalproblem, varför stöd för
detta ändamål bör kunna utgå.
Formerna för kreditstödet
Vid sina överväganden av formerna för företagareföreningarnas kreditgivande
och kreditförmedlande verksamhet behandlar utredningen en rad
olika lösningar. Utredningen finner därvid att frågan om kreditstödet bör
behandlas med utgångspunkt i de huvudformer detta f. n. har och att några
väsentliga förändringar i stödformerna inte bör övervägas.
Utredningen har härefter undersökt om det skulle vara lämpligt att låta
stödet utgå efter enhetliga linjer, dvs. att välja ett av alternativen direkta
statliga lån eller statliga lånegarantier.
Alternativet enbart direkta statliga lån anser utredningen av statsfinansiella
skäl inte kunna komma i fråga såvida det samlade kreditstödet
inte kan begränsas till ungefär den nuvarande lånefondens nivå.
Däremot finner utredningen alternativet enbart lånegarantier förtjänt
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
att närmare övervägas under förutsättning att garantigivningen i viss utsträckning
delegeras till företagareföreningarna. Företagen skulle då få
konkurrera hos bankerna med övriga kreditsökande i fråga om räntabilitet
och framtidsprognoser. Statsgarantins funktion skulle närmast bli att
täcka bristen på bankmässiga säkerheter. Risk skulle dock i en ansträngd
kreditmarknadssituation föreligga att småföretagen skvdle bli utstängda
från möjligheterna att få garantilån. I en sådan situation skulle riksbanken
kunna tänkas tillhandahålla krediterna eller särskilt anslag på budgeten
anvisas. Utredningen befarar dock att sådana åtgärder inte skulle komma
att vidtas förrän snedvridningen redan vore ett faktum.
Som ett särskilt skäl för att behålla möjligheterna till direktlån har
enligt vad utredningen påpekar anförts att föreningarnas uppgift att genom
rådgivning och rationaliseringsundersökningar lämna småföretagare hjälp
att rationalisera sina företag och i övrigt inrikta sin verksamhet på ett
ekonomiskt riktigt sätt skulle försvåras om föreningarna saknade möjlighet
att ge lån i en smidig och formellt mindre krävande form. Utredningen
tillmäter detta argument viss betydelse. Men det som framför allt talar för
att direktlånen bör behållas jämsides med garantilånen är enligt utredningen
det förhållandet att kreditmarknaden f. n. inte kan anses fungera
på ett helt tillfredsställande sätt för denna sektor av näringslivet och att
det därför inte kan uteslutas att ett totalt slopande av direktlånen skulle
få negativa verkningar.
Sammanfattningsvis anför utredningen att kreditgarantigivningen normalt
är den bästa stödformen. Nuvarande stödsystem med en uppdelning
i dels långivning från en statlig lånefond och dels statlig garantigivning
bör emellertid i sina grunddrag behållas tills vidare. Att låta stödformerna
kvarstå sida vid sida finner utredningen f. n. erbjuda statsmakterna
den bästa möjligheten att avpassa stödet på det vid varje tillfälle mest
lämpliga sättet.
I fråga om gränsdragningen mellan de båda stödformerna föreslås inga
förändringar av nuvarande ordning, ökad användning av garantilån bör
dock enligt utredningen bli följden om, såsom utredningen föreslår, minimigränsen
för garantilån slopas samt garantigivningen i viss utsträckning delegeras
till företagareföreningarna.
Beslutanderätten i stödärenden
För att utröna i vad mån det är möjligt och lämpligt att medge företagareföreningarna
mera vidsträckta befogenheter genom att de självständigt
får avgöra större och mer komplicerade ärenden har utredningen låtit eu revisionsbyrå
undersöka vilken företagsekonomisk prövning hantverks- och
industrilån underkastas inom företagareföreningarna. Resultatet av undersökningen
visar att intet talar för att det sätt på vilket den företags
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
ekonomiska bedömningen gjorls lett till en från företagsekonomisk synpunkt
felaktigt inriktad långivning. Vissa brister synes dock föreligga
dels i fråga om dokumentationen i de undersökta föreningarnas låneakter
och systematiken i uppgiftsinsamlandet, dels i fråga om analysen av lånesökandens
bokslut samt dennes likviditetsförhållanden.
Vidgat bemyndigande för föreningarna att besluta om kreditstöd bör
enligt utredningen övervägas under förutsättning att åtgärder vidtas för
alt eliminera bristerna i fråga om dokumentation, systematik och analys.
Detta bör enligt utredningen ske genom ökad utbildningsverksamhet för
föreningarnas tjänstemän och genom att en systematik utbildas i fråga om
anskaffning, bedömning och redovisning av olika för lånebesluten väsentliga
data.
Under framhållande att den övre gränsen för hantverks- och industrilån
varit oförändrad sedan år 1960 och att det föreligger ett allmänt önskemål
från föreningarna att de generella heloppsgränserna vidgas förordar utredningen
en höjning av lånetaket för dessa lån till 100 000 kr. Något skäl att
bibehålla olika beloppsgränser för maskininvesteringar och andra investeringar
finns enligt utredningens mening inte.
Beträffande frågan om föreningarna såsom icke-statliga organ bör få
rätt att medge statlig garanti anser utredningen att garantigivning på statens
vägnar i och för sig, dvs. om samma grad av ansvarstagande föreligger,
inte är mera ansvarsfullt än direkt långivning med statens medel. Det
har visserligen aldrig direkt sagts att statsverket skall täcka föreningarnas
förluster på de nuvarande direktlånen. I praktiken har dock föreningarna
kunnat räkna med att få täckning av statsmedel även för denna del av sina
kostnader, även om beloppen i vissa fall reducerats med hänsyn till föreningens
ekonomiska ställning. Särskilda subventionsmedel har avsatts genom
årliga anslag på riksstaten och genom utnyttjande av räntemarginalen har
föreningarna kunnat avsätta ytterligare medel för förlusttäckning. Föreningarnas
direktlångivning har alltså enligt vad utredningen framhåller medfört
ekonomiska förpliktelser för statsverket. Den i olika sammanhang angivna
förutsättningen för delegering av garantigivningen, nämligen visst eget
risktagande från föreningarnas sida, gäller därför i samma utsträckning för
direktlån. Några principiella hinder att delegera garantigivningen till föreningarna
finns enligt utredningen inte. Praktiska skäl talar enligt utredningens
mening för att föreningarna får rätt att bevilja statlig garanti.
Utredningen har i detta sammanhang övervägt lämpligheten av att låta
företagareföreningarna överta garantigivningen för samtliga industrigarantilån.
De av kommerskollegium och Kungl. Maj:t hittills beviljade garantierna
för större lån har till övervägande del lämnats utanför den egentliga
småindustrisektorn och huvudsakligen varit motiverade av lokaliseringspolitiska
skäl eller avsett stöd till speciella utvecklingsprojekt. Genom införandet
den 1 juli 1965 av de statliga lokaliseringslånen och inrättandet
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
år 1967 av Sveriges investeringsbank AB synes andra vägar ha öppnals för
sådan kreditgivning. Om lånegränsen för den till företagareföreningarna
delegerade garantigivningen sattes relativt högt skulle detta kunna innebära
ett sätt för staten att utan central medverkan tillhandahålla ett kreditstöd
tillräckligt för att komplettera det övriga nätet av kreditmöjligheter
för småindustrin.
En sådan maximigräns för industrigarantilånen anser utredningen dock
innebära vissa nackdelar. Att redan från början dra gränsen så högt beträffande
föreningarnas garantigivning på statens vägnar finner utredningen
vara olämpligt. En viss prövotid för den nya verksamheten kan
vara befogad. Vidare ger enligt utredningen det nuvarande systemet staten,
dvs. kommerskollegium och i sista hand Kungl. Maj:t och riksdagen, möjligheter
att på ett smidigt sätt fylla ut existerande brister på kreditmarknaden.
Eftersom utredningen dessutom förutsätter att kommerskollegium
också i fortsättningen måste hålla viss personal för uppdraget som tillsynsmyndighet
för föreningarnas verksamhet anser utredningen det olämpligt
att — i varje fall utan en övergångsperiod — helt övergå till delegerad
garantigivning.
Utredningen förordar därför att rätten att på statens vägnar besluta om
lånegaranti intill viss övre lånegräns delegeras till företagareföreningarna.
Någon minimigräns för lånegarantierna behöver enligt utredningens mening
inte fastställas.
Beloppsgränsen för den till föreningarna delegerade garantigivningen
synes utredningen kunna sättas högre än lånetaket för föreningarnas direktlångivning.
Som skäl härför åberopar utredningen dels den kompletterande
granskning av låneärendet som kreditinrättningen förutsätts göra
och dels angelägenheten att ge garantilånen viss prioritet. Utredningen
anser att gränsen, som i likhet med gränsen för direktlånen bör fastställas
av Kungl. Maj:t, f. n. bör sättas till högst 200 000 kr. Denna gräns, liksom
gränsen för direktlånen, bör tid efter annan omprövas. I vissa fall kan det
vara lämpligt eller nödvändigt att föreningen kompletterar en av den
själv beviljad kreditgaranti med ett direktlån eller vice versa, exempelvis
för att tillfälligt skaffa rörelsekapital åt en låntagare. Den sammanlagda
lånesumman bör dock enligt utredningen i sådant fall ej utan tillsynsmyndighetens
medgivande få överstiga högsta beloppet för den delegerade
garantigivningen, dvs. 200 000 kr., varav i direktlån högst 100 000 kr.
Utredningen framhåller att en delegering till föreningarna av garantigivningen
inom ett belopp av 200 000 kr. mot bakgrunden av de senaste
årens låneomslutning skulle innebära att beslut om i genomsnitt endast
två lån per förening och år skulle flyttas över från kommerskollegium
till föreningarna. Bl. a. genom att minimigränsen för lånegarantier tas bort
bör emellertid lånegarantier på mindre belopp bli relativt vanliga.
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
Lånevillkor in. in.
Som tidigare anförts förutsätter utredningen att subventionsmomentet
i föreningarnas kreditstöd skall las bort. I och med detta föreligger enligt
utredningens mening inte längre lika starka skäl som tidigare att begränsa
löptidens längd för lånen. För snabbt expanderande företag är det också
betydelsefullt att kunna disponera en del av sitt lånekapital relativt långfristigt.
Å andra sidan kan hävdas att det allt snabbare tempot i näringslivets
omdaning kräver att löptiderna om möjligt kortas ner.
Några större förändringar i nu gällande löptider finner utredningen inte
erforderliga. För lånegarantier som beviljas av kommerskollegium eller
Kungl. Maj:t föreslås sålunda inga ändringar. I fråga om direktlånen
och av föreningarna beviljade lånegarantier föreslår utredningen att föreningarna
bemyndigas att utan hörande av kommerskollegium medge löptider upp
till femton år för lån till uppförande av fabriks- och verkstadsbyggnader
och därmed jämförliga investeringar samt att föreningarna medges rätt
att bevilja anstånd med avbetalningar under ett år.
Genom en mera intensiv uppföljning av låneärendena skulle enligt utredningen
risken för kreditförluster minska. Detta skulle ge möjlighet till
en viss uppmjukning i fråga om kravet på säkerheter. Utredningen har
dock icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå några ändringar i
föreningarnas hittillsvarande praxis i fråga om säkerheter.
Utredningen konstaterar att såväl hantverks- och industrilånen som
garantilånen löpt med lägre ränta än vad låntagarna i många fall fått erlägga
för lån som placerats mot bottensäkerhet, trots att de statliga eller
statsgaranterade lånen varit förenade med större förlustrisk. Denna större
risk finner utredningen att staten i praktiken nästan uteslutande bär
burit. Utredningen anser att låntagaren skall erlägga marknadsmässig
ränta för såväl industrigarantilån som för direkta föreningslån. Kreditinstituten
bör enligt utredningen tillgodoräkna sig en ränta på garantilån
som endast motsvarar den som eljest debiteras för lån mot bästa säkerhet
jämte låneformens övriga kostnader. Sistnämnda kostnader motiverar
enligt utredningens beräkning en räntefot som med 1U % överstiger
bottenlåneräntan för obundna lån i bostadsfastighet. Mellanskillnaden bör av
kreditinrättningen erläggas till den som ikläder sig risken och utför utredningen.
Utredningen utgår ifrån att en anpassning av garantilåneräntan
till en mera »normal» nivå skall ske, eventuellt efter förhandlingar med
kreditinstituten. Kungl. Maj:t bör emellertid, för det fall en skälig räntenivå
inte skulle kunna nås, ha rätt att i författning fastställa den räntefot
som vid varje tidpunkt högst får utgå för industrigarantilån.
Räntefoten för såväl äldre som nya hantverks- och industrilån bör fastställas
av Kungl. Maj:t till ett procenttal, som motsvarar den av kreditinstituten
i allmänhet tillämpade räntefoten på obundna industrigarantilån
eller den i författning angivna garantilåneräntan för obundna lån.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Företagareföreningarnas räntemarginaler och därigenom nettoränteinkomsterna,
med vilka en betydande del av föreningarnas löpande administrationskostnader
täcks, har enligt vad utredningen upplyser under de
senaste åren varierat starkt, från % % år 1963 till 2% % under andra
halvåret 1966. Utredningen anser detta system olämpligt, eftersom det innebär
att föreningarnas inkomster blir beroende av skillnaden mellan eu
fluktuerande utlåningsränta och en för hela budgetåret fastställd normallåneränta.
Fn förändring är enligt utredningens mening ofrånkomlig. Föreningarna
bör till statsverket leverera in samtliga räntor på föreningens av
statsmedel utlämnade lån. Detsamma skall gälla samtliga de extra ränteinkomster
föreningen uppbär genom att ha icke utlånade statliga medel
på bankräkning e. d. Praktiskt bör detta ordnas genom att räntebeloppen
bokförs på särskilt räntekonto och att medlen kvartalsvis levereras in till
den fondförvaltande myndigheten. En sådan omläggning är även en förutsättning
för delegering av garantilångivningen, eftersom de båda kreditformerna
enligt utredningens mening bör vara likvärdiga för företagareföreningarna
ur ekonomisk synpunkt. Genomförs utredningens förslag
innebär detta att föreningarna inte längre skall betala ränta enligt normallåneränta.
I stället förordar utredningen att föreningarna skall erlägga eu
inlåningsränta som motsvarar den uppdebiterade räntan på föreningarnas
av statsmedel utlämnade hantverks- och industrilån.
Utredningen finner hinder icke möta att statlig garanti ställs även för
lån som löper med bunden ränta. För hantverks- och industrilånen anser
utredningen däremot att en rörlig räntefot även i fortsättningen bör tilllämpas.
I fråga om de kreditinrättningar som får lämna ut lån mot statlig
garanti föreslår utredningen inte någon ändring av gällande bestämmelser.
Kommerskollegium skall således också i fortsättningen godkänna valet av
kreditinrättning. Utredningens förslag att statlig garanti skall kunna ställas
även för lån som löper med bunden ränta innebär emellertid ändring
av praxis på så sätt att garantilån bör kunna placeras hos exempelvis
AB Industrikredit.
U tredningsavgifl
Företagareföreningarnas låneutredningar omfattar enligt vad utredningen
framhåller i många fall ett betydande och kostsamt arbete, för vilket i
huvudsak någon kostnadstäckning f. n. inte erhålls från de lånsökande.
Detta gäller i första hand garantilåneutredningarna men även i fråga om
sådana direktlåneansökningar, som ej resulterar i något beviljat lån och
därigenom i ränteintäkter.
Enligt utredningen kan ersättning för de av föreningarna utförda låneutredningarna
tas ut antingen genom att låntagarna direkt debiteras en
utredningsavgift, beräknad generellt eller efter särskilda debiteringsgrunder,
eller genom ett generellt påslag på räntan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
45
En särskild utredningsavgift skulle kunna dels bidra till att täcka föreningarnas
kostnader för utredningarna, dels åstadkomma en viss gallring
i fråga om låneansökningar. En enhetlig avgift för varje utredning skulle
ur administrativ synpunkt förmodligen vara mest tilltalande men torde
knappast kunna fixeras så högt att den täckte någon större del av de mera
kostnadskrävande utredningarna. Ett avgiftsuttag grundat på en lämplig
limtaxa vore enligt utredningens mening från denna synpunkt lämpligare.
Utredningen befarar emellertid att problem skulle uppstå när det gäller
att avgöra hur, när och efter vilka grunder en sådan timtaxa skulle tillämpas.
Föreningarnas utredningsarbete synes också böra ske utan alltför
stort hänsynstagande till hur stora kostnader det enskilda ärendet kan bära.
De anförda omständigheterna talar enligt utredningens mening för att
utredningskostnaderna täcks genom ett generellt påslag på räntan. Utredningen
beräknar att ett årligt pålägg på låneräntan av r/z % skulle ge en
lämpligt avvägd ersättning för föreningarnas utredningsarbete. Vid en
engångsavgift skulle detta motsvara ca 1% % på beviljat lånebelopp.
De låneärenden föreningarna har att handlägga är emellertid av synnerligen
varierande art. Lånens löptid kan också vara mycket olika och utredningens
svårighetsgrad står ofta ej i relation till löptiden. Ett generellt
påslag på räntan, beräknat efter ett uppskattat genomsnitt för utredningskostnaderna,
kan därför i vissa fall komma att betraktas som oberättigat
och i andra fall innebära en subvention. Nämnda förhållanden talar enligt
utredningens mening för att möjligheter bör ges att i speciella fall frångå
den för normalärendet tillämpade procentsatsen.
Utredningen föreslår alltså att en utredningsavgift tas ut, avsedd att
tillfalla i första hand föreningarna som ett rörligt administrationsbidrag.
Med hänsyn till de olikheter som föreligger beträffande utredningarnas
omfattning och svårighetsgrad anser utredningen berättigat att ge föreningarna
en viss valfrihet i fråga om täckande av utredningskostnaderna.
Utredningen inskränker sig alltså till att för normalfallet rekommendera
en utredningsavgift motsvarande 1% % på tilldelat lånebelopp. Skulle
.eu förening beträffande direktlån eller delegerad lånegaranti av något
•skäl — exempelvis påtagligt höga eller låga kostnader eller på grund av
att kostnadstäckning erhålls genom landstingsmedel — vilja ändra avgiftens
storlek, bör detta stå föreningen fritt.
Utredningen behandlar särskilt frågan om sättet att täcka kostnaderna
Lör de utredningar som inte resulterar i lån. Eftersom även beträffande
eu avslagen låneansökan den gjorda utredningen bör representera ett värde
för lånsökanden, i varje fall i de delar utredningen ställs till hans förfogande,
bör föreningarna enligt utredningens mening ha rätt att för såväl direktlån
som delegerade och centrala garantilån ta ut en ansökningsavgift.
Om lånet beviljas bör beloppet avräknas mot utredningsavgiften. Som regel
bör emellertid enligt utredningens mening avgiftsuttaget för beviljade lån
16
Kungl. May.ts proposition nr 61 år 1968
och garantier avvägas så att det också innefattar en marginal motsvarande
kostnader för icke beviljade lån och garantier.
Enligt utredningens åsikt bör hinder inte föreligga för föreningarna att
göra avgiftsuttag enligt särskild taxa för t. ex. avisering om räntor och
amorteringar. Utredningen anser vidare rimligt att föreningarna tar ut
viss avgift från låntagare i samband med förändringar — i varje fall
mera arbetskrävande sådana — i fråga om säkerheter o. d.
För centralt beviljade garantier föreslås att kommerskollegium får bestämma
utredningsavgiftens storlek. Denna avgift skall enligt utredningens
förslag fördelas av kommerskollegium mellan föreningen och statsverket.
Förlusttäckning
Utredningen framhåller att ett kapilalunderskott för föreningarna kan
orsakas av förluster i långivningen och förluster på annan verksamhet.
Från föreningshåll har till utredningen framförts att föreningarna borde
få bygga upp eif eget kapital som står i rimlig proportion till verksamhetens
omfattning och risker. Härvid åberopas att föreningarnas status
medför ansvar enligt lagen om ekonomiska föreningar. Eftersom förlustriskerna
väsentligen är att hänföra till den av föreningarna bedrivna
utlåningen av statliga medel bör — enligt flertalet föreningars uppfattning
— kapitalet tillskjutas av staten. Hittillsvarande system med i efterhand
beviljade statliga förlusttäckningsmedel anses av föreningarna otillfredsställande.
Den enskilda föreningen bör få möjlighet att snabbt bygga upp en
förlusttäckningsfond, till storleken anpassad efter de av staten beviljade
lånemedlen och med beaktande av den riskmarginal som erfarenheterna
av denna långivning visat vara erforderlig.
Kraven på fonder, uppbyggda inom föreningarna genom statliga bidrag,
skulle enligt utredningens mening ställa krav på statskassan av relativt
betydande storlek. Eftersom staten praktiskt taget är föreningarnas enda
borgenär måste det vidare enligt utredningens uppfattning anses onödigt
att staten för att skydda sina egna lånefordringar bygger upp särskilda
fonder hos föreningarna.
Som förut framhållits anser utredningen att delegering till föreningarna
av viss del av lånegarantigivningen och en höjning av direktlånegränsen
förutsätter visst eget risktagande från föreningarnas sida. För att ett sådant
risktagande verkligen skall föreligga, måste enligt utredningen förutsättas
att ett riskkapital satsas av annan än staten. Att med statliga medel
bygga upp och vidmakthålla fonder, som ställs till föreningarnas disposition
för att täcka förluster, låter sig inte förenas med tanken på ett föreningarnas
eget risktagande. Det skulle också strida mot utredningens
uppfattning att lånestödet framdeles inte skall vara subventionerat. Den
lösning utredningen förordar är att låta låntagarna själva svara för det
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 47
kapital som skall ingå i föreningarnas förlusttäckningsfonder. Utredningen
föreslår därför att en särskild förlusttäckningsavgift skall tas ut av låntagaren.
Avgiften bör för såväl direktlån som garantilån motsvara den
genomsnittliga förlustrisken, vilken utredningen beräknar till 3 % av utlåningen,
motsvarande en årlig räntekostnad av % % vid en 8-årig löptid.
Utredningen har övervägt om avgiften bör tas ut genom tillägg till låneräntan
eller genom engångsavgift. Eftersom utredningen inte kan förorda
att en i efterhand införd avgift skall utgå även på äldre lån, skulle ett
system med årligt rån tetillägg innebära att gamla och nya direktlån och
garantilån under en relativt lång tid skulle löpa med två olika räntesatser.
Med hänsyn framför allt till angelägenheten att erhålla en gemensam
räntefot men också för att möjliggöra en relativt snabb fonduppbyggnad
föreslås att avgiften tas ut som engångsavgift vilken räknas av från lånets
bruttobelopp. Avgiftsuttaget föreslås variera efter låneperiodens längd från
1 % vid en lånetid understigande två år till 4 % % om lånetiden är 13—15
år. Vid förtidsinlösen av lån bör förening kunna restituera viss del av
avgiften.
Utredningen förordar att förening inom ramen för befintliga förlusttäckningsmedel
skall svara för samtliga förluster i fråga om nya direktlån
och delegerade lånegarantier. En del av de inflytande avgifterna skall
enligt förslaget för sådant ändamål fonderas hos de enskilda föreningarna.
För att skapa möjlighet för föreningarna att kollektivt täcka större förluster
föreslås att en del av avgifterna tillförs en för föreningarna gemensam
fond. Denna skall stå till förfogande i de fall en förenings egen förlusttäckningsfond
inte räcker till för att täcka bokförda förluster. Utredningen
föreslår att 75 % av förlusttäckningsavgifterna avsätts till den av
respektive förening förvaltade förlusttäckningsfonden och resterande 25 %
tillförs den gemensamma fonden. I sista hand bör Kungl. Maj:t ha befogenhet
att efter särskild prövning medge förening ett lån eller bidrag för att avskriva
förlust.
För täckning av förluster på äldre lån anser utredningen det skäligt
att föreningarnas huvudsakligen av statsmedel uppbyggda egna kapital,
bortsett från andelskapitalet, disponeras. Utredningen föreslår att solidariskt
ansvar för dessa förluster inte skall föreligga utan att varje förening
skall svara för sina förluster. Har förening, sedan förlusterna på de äldre
lånen reglerats, överskottsmedel utöver det insatta kapitalet, bör dessa
medel enligt utredningens förslag få behållas av föreningen.
Beträffande de lånegarantier som beviljas av kommerskollegium eller
Kungl. Maj :t bör enligt utredningens mening inträffade förluster regleras
centralt enligt hittills tillämpat förfarande. Förlusttäckningsavgifterna avseende
dylika lån bör tillföras statskassan och bokföras som inkomst på
budgeten. Någon fondbildning härför synes icke erforderlig utan förlusterna
bör täckas från ett speciellt driftbudgetanslag liksom nu är fallet.
48 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
För av tillsynsmyndigheten behandlade garantilåneärenden bör denna
få bestämma förlusttäckningsavgiftens storlek. De av utredningen angivna
procenttalen bör dock härvid normalt tillämpas.
Kreditstödets omfattning in. in.
Utredningen erinrar om att det statliga kreditstödet f. n. möjliggör att
ca 100 milj. kr. årligen tillförs småindustrin och hantverket i form av
direkta lån och lånegarantier med ungefär lika fördelning dessa stödformer
emellan. Allmänt kan sägas att direktlånemedlen inte täckt efterfrågan
medan garantiramarna inte utnyttjats helt.
Vid bedömningen av det framtida behovet av statligt kreditstöd till hantverk
och småindustri bör enligt utredningen ett flertal faktorer uppmärksammas.
Vissa av dessa talar för ett ökat, andra för ett minskat lånebehov.
Utredningen erinrar om den allmänna utvecklings- och investeringstakten
inom industrin, under senare tid vidtagna ändringar i banklagstiftningen,
införandet av företagsinteckningsinstitutet, nytillkomna finansieringsformer
samt betydelsen av det statliga lokaliseringsstödet. Utredningen räknar med
att den nya investeringsbanken kan komma att överta en del av de större
industrigarantilånen.
Utredningen pekar vidare på den effekt som vissa av dess förslag kan
komma att få. En höjning av gränsen för föreningarnas direktlån och
delegering av garantigivningen kan sålunda komma att öka efterfrågan
på särskilt mindre garantilån samt öka anspråken på företagareföreningarnas
låneverksamhet. Ä andra sidan kan de skärpta kraven på företagsekonomiskt
goda förutsättningar hos lånsökande företag samt införandet
av marknadsmässig räntesättning genom den föreslagna engångsavgiften
tänkas minska efterfrågan på ifrågavarande krediter.
Sammanfattningsvis bedömer utredningen att hantverkets och småindustrins
kapitalbehov kommer att öka samtidigt som konkurrensen om
kapitalmedlen snarast kommer att skärpas. Vad som kan vara en rimlig
kreditandel till sektorn hantverk och småindustri finner utredningen inte
kunna bedömas isolerat, ej heller i vilken mån lånebehoven skall tillgodoses
genom ett speciellt statligt kreditstöd. Med framhållande av att ett
sådant kreditstöd endast kan förutsättas bli ett komplement till annan
kreditgivning har utredningen inte lagt fram några konkreta förslag rörande
storleken av tillskotten till statens hantverks- och industrilånefond
resp. storleken av de framtida garantiramarna. Dessa avvägningar bör
enligt utredningen göras mot bakgrunden av en samhällsekonomisk och
statsfinansiell helhetsbedömning.
Uppföljning och tillsyn i stödärenden
Utredningen understryker att syftet med stödverksamheten till förmån
för hantverk och småindustri medför att risker måste tas som inte faller
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
inom ramen för de ordinarie kreditinstitutens verksamhet. Det är därför
av vikt att föreningarna följer upp låneärendena bl. a. genom systematisk
bokslutsgranskning och besök hos företagen. Utredningen erinrar om att
vissa föreningar genom rekonstruktion eller genom att överta företag försöker
bringa ned sina låneförluster. En sådan åtgärd kan i många fall
innebära en kapitalbesparing eller vara av värde för en viss bygd och
därigenom vara välmotiverad, men åtgärden kan också innebära att låneförlusterna
visserligen nedbringas men att föreningens lönekonto ökar i
större eller mindre grad. Innan beslut fattas inom föreningarna om vilket
alternativ som skall väljas, bör den samlade effekten klargöras.
I fråga om kommerskollegiets funktion som tillsynsmyndighet över företagareföreningarna
har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon
ändring.
Reservation
Ledamöterna Andersson och Stefanson anför att utredningsmajoriteten,
bl. a. med hänvisning till förväntningar om ökade förlustrisker, har föreslagit
en förlusttäckningsavgift på 3 % av utbetalda lån, trots att enligt
redovisade siffror förlusterna — bortsett från Norrbottenföreningen —
understigit 2 %. Med hänsyn till att de sociala aspekterna på föreningarnas
långivning efter hand bortfallit och att krediterna i fortsättningen skall
koncentreras på företag med goda framtidsutsikter anser reservanterna
det inte troligt att förlusterna kommer att öka på detta sätt. Mot bakgrund
av svårigheterna att kombinera en fullständig risktäckning inom föreningarna
med tillfredsställande riskspridning anser reservanterna därför
att förlusttäckningsavgiften i fråga om både direktlån och garantilån bör
begränsas till genomsnittligt 2 % med differentiering efter löptidens längd.
Avgiftsbeloppet bör vad gäller direktlan och delegerade garantilån ____
i sin helhet tillföras förlusttäckningsfonden inom resp. förening. Förluster
utöver denna nivå bör täckas av staten. Om genomsnittsförlusterna för
vissa föreningar under en längre period överstiger 2 %, kan särskilda åtgärder
erfoidras. Systemet bör dock enligt reservanternas mening bygga på
ett förtroende för företagareföreningarnas erfarenheter och möjligheter att
bedöma utvecklingen inom olika företag.
Remissyttrandena
Utredningens förslag att företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet
skall inriktas på att främja hantverk och småindustri
har inte mött några väsentliga erinringar vid remissbehandIingen.
Från flera håll hävdas emellertid att det i nuvarande kungörelse
använda begreppet »hantverk och småindustri» inte är ändamålsenligt.
Svenska företagares riksförbund anför sålunda att begreppet hantverk in4
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 61
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
te längre förekommer i det internationella klassificeringsschema som förbundet
använder i bl. a. statistiska sammanhang. Då denna näringsgren i
huvudsak är inrymd i begreppet tillverkningsindustri, föreslår förbundet
att uttrycket »hantverk och småindustri» ändras till »mindre tillverkningsindustri».
Även flera företagareföreningar anser det nuvarande begreppet
missvisande och föreslår att föreningarnas verksamhet fortsättningsvis
skall inriktas på »hantverk, industri och därmed förenlig verksamhet».
Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att begreppet
»småindustri» saknar en naturlig avgränsning. 1 § kungörelsen om statligt
kreditstöd bör omformuleras att gälla »industriell verksamhet» över huvud
taget, möjligen med angivande att mindre företag i första hand bör komma
i fråga. Härigenom skulle alltjämt exempelvis serviceanläggningar för handel
och distribution hållas utanför. Handelskammaren tillfogar att statligt
kreditstöd i och för sig kunde stå till buds för all näringsverksamhet med
anknytning till produktion och distribution men finner det väsentligt att
vissa gränser dras upp för företagareföreningarnas verksamhet.
Statistiska centralbyrån anser att det för statistiska ändamål bör göras
en precisering av den företagsgrupp som utredningen avser i sina förslag.
En sådan precisering kunde vad gäller näringsgrenar tänkas ansluten till
indelningen i den internationella standarden ISIC, vilken kommer att tilllämpas
bl. a. i byråns centrala företagsregister.
Riksbanksfullmäktige påpekar att de speciella småföretagareproblem
som företagareföreningarna skall medverka till att lösa förekommer inte
bara inom småindustri och hantverk utan även inom t. ex. transportväsende
och distribution. Det vore enligt fullmäktige önskvärt att pröva möjligheterna
att vidga föreningarnas verksamhet genom att avskaffa den strikta
näringsgrensbegränsningen.
Framför allt från intresseorganisationernas sida yrkas att kreditstödet
inriktas på skilda näringsfång utöver vad utredningen
förordat. Så framhåller Svenska företagares riksförbund att den yrkesmässiga
lastbilstrafiken är i hög grad av småföretagskaraktär och får en allt
större betydelse för landets ekonomiska utveckling. Förbundet anser det befogat
att föreningarnas verksamhet också inriktas på gruppen samfärdsel.
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare
anser alt företagareföreningarnas verksamhet bör ut\ idgas
till företag inom detaljhandeln och andra servicegrenar. Grossistförbundet
framhåller att för företag inom handel och servicenäringar existerar problem
av samma typ och omfattning som för företag inom småindustri och
hantverk. Det finns därför ingen anledning att göra någon åtskillnad mellan
dessa olika typer av mindre företag.
Också Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter
om inte företagareföreningarna bör ges möjligheter att stödja även
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 Öl
mindre företag inom serviceyrkena som är jämförliga med hantverk och
småindustri.
Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund finner det värdefullt alt
bestämmelserna för det framtida kreditstödet genom företagareföreningarna
utformas så afl det klart framgår att även hemslöjden har möjligheter
att erhålla kreditstöd.
Lantbruksstgr elsen framhåller — med anledning av utredningens uttalande
att bl. a. vissa gränsfall inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna bör falla
inom ramen för lånestödet — att det inte torde föreligga behov av att utsträcka
företagareföreningarnas långivning till broilerproduktion eller annan
produktion som faller inom ramen för statligt stöd till jordbrukets rationalisering
och ej heller till sådan trädgårdsproduktion som faller inom
ramen för statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering samt till förvärv
och drift av trädgårdsföretag enligt särskild kungörelse. Detsamma
gäller uppförande av lagerhus in. in. för jordbruks- och trädgårdsändamål,
för vilket statligt stöd kan lämnas. Däremot torde behov av lånemöjligheter
föreligga för sådan näraliggande produktion som inte omfattas av nämnda
stöd, t. ex. pälsd jursuppfödning, och för företag tillhörande livsmedelsindustrin.
Med anledning av vad utredningen har anfört angående kreditstöd till
turisthotell erinrar kommerskollegium om att såväl lokaliseringsstöd
som lån mot statlig garanti kan lämnas till turistnäringen. De båda
statliga stödformerna förekommer parallellt inom det s. k. stödområdet,
vilket för hotellägarna innebär i hög grad olikartade villkor och därmed
sammanhängande skillnader i konkurrensbetingelserna, eftersom lokaliseringsstödet
kan innefatta såväl lokaliseringsbidrag som räntebefrielse på
lokaliseringslån. Sådana förmåner förekommer inte vad gäller lån mot statlig
garanti. Detta har enligt kollegium gett anledning till en del missnöje
från de hotellägare, vilka finansierat utbyggnader med stöd av garantilån.
Enligt kollegiets uppfattning synes kreditstödet till turistnäringen inom
stödområdet därför närmast böra ankomma på lokaliseringsmyndigheterna.
— Vidare synes det kollegiet lämpligt att systemet med delegerade lånegarantier
får omfatta också turisthotellen, vilket förutsätter att företagareföreningarna
blir lokalorgan för denna stödverksamhet i stället för riksbankens
avdelningskontor.
Utredningens förslag i fråga om de kreditändamål som stödet
skall avse har inte föranlett några erinringar av remissinstanserna. Kommerskollegium,
Malmöhus läns företagareförening och Svenska revisorssamfundet
förordar dock att statligt kreditstöd skall kunna lämnas också
företagare som önskar ta konsulttjänster i anspråk.
Kommerskollegium anför att anlitande av konsulter för produktionsplanering
m. m. i framtiden kommer att få allt större omfattning och betydelse
för en riktig utformning av företagens rationaliseringsinsatser i form
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 är 1968
av utbyggnad av lokaler och maskinanskaffningar. Vidare kommer produktutveckling
att ta i anspråk allt större kostnader för de företag som
vill bevara sin konkurrenskraft. Det kan också förutses att marknadsföringen
kommer att kräva allt större insatser av företagen, framför allt vad
gäller nya produkter. Kollegiet finner såväl konsultering som produktutveckling
och marknadsföring i allmänhet ha långsiktig verkan och därför
kunna jämställas med investeringar i anläggnings- och omsättningstillgångar.
På grund härav anser kollegiet skäl tala för att kreditstödet skall
kunna lämnas för täckande av kostnader för anlitande av konsulter och
för produktutveckling.
Enligt Svenska revisorsamfundet bör löptiden för amorteringslån för
konsultinvestering anpassas till aktiebolagens bestämmelse om avskrivning
på organisationskostnad, d. v. s. i regel högst fem år. Sådant lån,
framhåller samfundet, bör dock inte förbindas med skyldighet för lånsökanden
att utnyttja endast företagareförenings eller SHI:s konsultservice.
Däremot förefaller det riktigt, att förening medverkar med hänvisning till
i varje särskilt fall lämpliga, helst lokalt tillgängliga konsulter. Revisorsamfundet
finner det dessutom önskvärt att speciella toppkrediter ställs
till förfogande för företagareföreningarna eller kommunerna för uppförande
av industrifastigheter till uthyrning.
I fråga om formerna för kreditstödet har utredningens förslag
att tills vidare behålla nuvarande långivning från en statlig
lånefond och statlig g a r a n t i g i v n i n g tillstyrkts av
kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, Företagareföreningarnas förbund,
Svenska stadsförbundet, Svenska bankföreningen, SHIO, Svensk industriförening,
Svenska företagares riksförbund, samtliga företagareföreningar,
ungefär hälften av länsstyrelserna samt två handelskammare.
Enligt kommerskollegium bör tyngdpunkten av det statliga kreditstödet
ligga på lånegarantiformen, framför allt därför att denna överlåter kreditgivningen
på de institut som normalt ombesörjer denna verksamhet. Kollegiet
anser emellertid liksom utredningen att kreditmarknaden inte f. n.
kan anses fungera på ett helt tillfredsställande sätt för de mindre företagen,
vilket talar för ett bibehållande av direktlånen jämsides med garantigivningen.
Svenska stadsförbundet framhåller att lånegarantiformen normalt är den
bästa stödformen och konstaterar att direktlångivningen kräver större administrativt
arbete än garantigivningen. Om i enlighet med utredningens
förslag ränteinkomsterna på direktlånen skall inlevereras av föreningarna
till statsverket, torde kontrollen härav bli administrativt betungande för
statsverket. Från arbets- och kontrollsynpunkt bör sålunda garantilåneforinen
ges företräde.
En del remissinstanser, bl. a. statskontoret, bankinspektionen, riksgäldsfullmäktige
samt SAF och Sveriges industriförbund, delar visserligen ut
-
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
redningens uppfattning att de båda stödformerna tills vidare bör bibehållas
men önskar en ändrad ordning i framtiden. Sålunda erinrar statskontoret
om att ämbetsverket i yttrande år 1959 över betänkandet Statligt kreditslöd
till hantverk och småindustri in. in. uttalade att det i och för sig
måste anses principiellt föga tillfredsställande med två sidoordnade statliga
stödformer och att detta gav anledning att överväga om inte ett enhetligt
system borde genomföras. Statskontoret anser att med de ändrade förhållanden
på kreditmarknaden, som numera råder och som ytterligare
kan skönjas, dessa synpunkter har vunnit i styrka. Det torde emellertid
falla sig mest naturligt, att principiell rubbning i företagareföreningarnas
status och befattning med statlig stödverksamhet inte nu vidtas.
Riksgäldsfiillrnäktige anför att en tillämpning av utredningens resonemang
om kreditstödets inriktning på räntabla företag på sikt borde leda till
att såväl garantilångivningen som direktlånen genom en anpassning av
kreditmarknaden i princip bör kunna avskaffas. I varje fall borde en avveckling
av direktlånestödet kunna tas upp till övervägande så snart de
kreditmarknadsmässiga förutsättningarna därför kan anses föreligga.
Svenska revisorsamfundet föreslår att försök initieras i syfte att etablera
kreditgarantiorganisationer. Sådana bör kunna upprättas genom samverkan
mellan staten, affärs- och sparbanksväsendet samt förétagaresammanslutningar
av olika slag, bland dem också företagareföreningarna.
Lantbruksstyrelsen, Sveriges jordbrukskasseförbund samt Östergötlands
och Södermanlands handelskammare förordar att det statliga kreditslödet
skall utgå endast i form av kreditgarantier. De båda förstnämnda
remissorganen åberopar till stöd härför de goda erfarenheter som
vunnits inom jordbrukets rationaliseringsverksamhet med stödformen statlig
lånegaranti. Handelskammaren, som argumenterar emot utredningens
påstående att kreditmarknaden f. n. inte kan anses fungera tillfredsställande
för de mindre företagen, finner inte anledning anta att kreditinstituten
skulle anlägga eu annorlunda bedömning än företagareföreningarna om ett
företag är lönsamt och utvecklingsbart. För sådana företag anser handelskammaren
att lånemedel alltid kommer att stå till förfogande, varför föreningarnas
direkt lånegivning omedelbart bör upphöra.
Utredningens förslag om höjning av direktlånetaket har
rönt allmänt gillande av remissinstanserna. Kommerskollegium, bankinspektionen,
SAF och Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Föreningen auktoriserade
revisorer samt några länsstyrelser och företagareföreningar tillstyrker
den av utredningen föreslagna beloppsgränseri, 100 000 kr. Kommerskollegium
förordar emellertid att verket, i likhet med vad nu är fallet,
skall ha rätt att om särskilda förhållanden föreligger i ett låneärende medge
föreningen att utlämna direktlån på högre belopp. Ett par företagareföreningar
finner den föreslagna övre beloppsgränsen för direktlån vara till
-
54 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
lämplig i normalfallet men anser en höjning av gränsen vara befogad i
vissa fall.
Ett stort antal remissinstanser anser att lånetaket för direktlån bör höjas
ytterligare i förhållande till utredningens förslag. Svenska revisorsamfundet
förordar 150 000 kr. som övre gräns. SHIO, Företagareföreningarnas
förbund, några länsstyrelser, flertalet företagareföreningar och Svensk industriförening
föreslår att beloppsgränsen sätts vid 200 000 kr. Företagareföreningarnas
förbund framhåller att en högre beloppsgräns behövs företrädesvis
när avbetalningskontrakt utgör säkerhet för lån. Behovet skulle
minska, om avbetalningskontrakt fick ställas som säkerhet även för industrigarantilån.
Motivet för företagareföreningarna att välja avbetalningskontrakt
som säkerhet är bl. a., påpekar förbundet, att man härigenom avstår
från att kräva företagsinteckning och på så sätt minskar inteckningsbelasfningen
för företagen.
En förutsättning för delegering av garantigivningen till föreningarna
och höjning av beloppsgränserna för direktlånen bör enligt Föreningen auktoriserade
revisorer vara att företagareföreningarna besitter eller anskaffar
personalresurser av sådan kvalitet, att även mera komplicerade och
omfattande låneärenden kan behandlas med tillfredsställande säkerhet.
Till utredningens förslag att företagareföreningarna skall få rätt att bevilja
statlig garanti för lån intill ett belopp av högst 200 000 kr. har
remissinstanserna med få undantag anslutit sig. Bland dem som godtagit
förslaget återfinns kommerskollegium, bankinspektionen, riksgälds fullmäktige,
riksbanksfullmäktige, Företagareföreningarnas förbund, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen, SHIO, Svensk industriförening,
Svenska kommunförbundet, några länsstyrelser och samtliga företagareföreningar.
Riksgäldsfullmäktige finner delegering av viss kreditgarantigivning till
företagareföreningarna under de av utredningen angivna förutsättningarna
väl motiverad och av betydelse för ett effektivt utnyttjande av ifrågavarande
form av kreditstöd.
Bankinspektionen framhåller att delegeringen medför minskad omgång
och kan bidra till ökad rationalitet. Däremot bör man vara försiktig när
del gäller att bygga ut organisationen för kreditadministration och därmed
sammanhängande uppgifter. Utredningens förslag innebär i praktiken att
man får lika många nya kreditinrättningar som det finns företagareföreningar
med vad del innebär i fråga om säkerhetsförvaltning, bokföring,
kreditövervakning, låneavisering, kassagöromål etc.
Den föreslagna ordningen att enskilda organisationer får rätt att fatta
beslut som innebär ekonomiska förpliktelser för staten finner kommerskollegium
från principiella synpunkter kunna vara betänklig. Den till föreningarna
delegerade beslutanderätten kommer att avse statliga garantier,
som i lika hög grad som de centralt beviljade garantierna medför statligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
o o
betalningsansvar gentemot långivarna. Kollegiet erinrar emellertid om
att utredningen i fråga om räntesättningen för lånen föreslår ett förfarande
som skulle göra det möjligt att ikläda föreningarna ekonomiskt ansvar
för de delegerade garantierna. Om detta ansvar görs betryggande vill
kollegiet, med hänsyn till önskvärdheten att prioritera garantigivningen
inom kreditstödet, inte motsätta sig den föreslagna delegationen. Liknande
uppfattning har Svenska bankföreningen, som framhåller att dess betänksamhet
inför det föreslagna systemet bortfaller om man i enlighet med
förslaget låter ansvaret för förlust på garantilån i första hand drabba den
i ärendet medverkande företagareföreningen.
Eu mot utredningen avvikande mening framför statskontoret, som anmärker
att förslaget om delegation inte har sammankopplats med ändring
av föreningarnas status utan att dessa alltjämt skulle vara ekonomiska föreningar
u. p. a. Ämbetsverket framhåller att någon ekonomisk självrisk inte
skulle åvila föreningarna. Uppkommande förluster skulle i första hand
täckas av den kreditavgift, som skulle utgå för den statliga garantin, men
därutöver uppkommande förluster skulle, såvitt statskontoret kunnat finna,
helt drabba statsverket oavsett hur kreditrisken bedömts och bevakats
av föreningen. Detta förslag synes inte tillfredsställande. Vill man eftersträva
en delegering av beslut i förevarande kreditfrågor, skulle möjligen
som ett alternativ den utvägen kunna tänkas, att föreningarna blev självsländiga
garantigivare och att garantiavgifterna helt fonderades i en gemensam
säkerhets- och förlusttäckningsfond för föreningarna. I varje fall
för eu övergångstid skulle staten då kunna ställa visst garantikapital till
förfogande, t. ex. i form av inflytande amorteringsbelopp på äldre direktlån.
Några sådana åtgärder synes emellertid inte nu böra vidtagas. Statskontoret
anser därför att nuvarande ordning för beslut om kreditgarantier tills
vidare bör bibehållas oförändrad.
Frågan om beloppsgränser vid kombination av de
båda s t ö d f o r in erna har direkt berörts av endast kommerskollegium,
som tillstyrker utredningens förslag, och SHIO, som anser att företagareföreningarna
bör få bevilja direkt- och garantilån på sammanlagt
högst 400 000 kr. till ett och samma företag.
Frågan om samordningen mellan det statliga kreditstödet till
småindustri och hantverk samt andra former av statlig utlåningsverksamhet
behandlas i ett par remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige understryker
sålunda betydelsen av att en effektiv samordning etableras mellan det
statliga lokaliseringsstödet och det kreditstöd som förmedlas av företagareföreningarna
och erinrar i anslutning härtill om att författningsmässiga
förutsättningar för en sådan samordning numera föreligger.
Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en samordning av
företagareföreningarnas kreditgivning och den kreditförmedling investeringsbanken
kommer att driva bör kunna ske. En sådan samordning skulle
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
exempelvis kunna innebära att förvaltningen av de statliga lånefonder det
här gäller överförs till investeringsbanken. En samverkan, fortsätter sparbanksföreningen,
får sedan tänkas ske mellan företagareföreningarna och
investeringsbanken samt de lokala kreditinstituten rörande de nya projekt
som aktualiseras. Sparbanksföreningen, som understryker sparbankernas
ökade intresse för kreditgivning till näringslivet, betonar att dessa bankers
resurser främst är avsedda för de mindre och medelstora företagen.
Utredningens förslag i fråga om lånetider och amorteringsanstånd
beträffande direktlån och lån mot av företagareföreningarna
beviljade lånegarantier tillstyrks av bl. a. kommerskollegium, bankinspektionen,
Svenska sparbanksföreningen, Svensk industriförening samt några
handelskammare och företagareföreningar.
Företagareföreningarnas förbund och flertalet företagareföreningar föreslår
att föreningarna medges rätt att bevilja lån till byggnadsinvesteringar
med en löptid av 20 år. Förbundet och några företagareföreningar förordar
dessutom att föreningarna, när särskilda skäl föreligger, får vidta
sådana ändringar i gällande villkor för industrigarantilån som inte kan
anses ha väsentlig betydelse för statens betalningsansvar.
Att marknadsinässig ränta bör gälla för såväl industrigarantilån
söm direktlån anser kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, bankinspektionen,
Företagareföreningarnas förbund, SHIO, Svenska landstingsförbundet,
flertalet företagareföreningar samt några länsstyrelser och handelskammare.
Kommerskollegiet tillägger dock att någon egentlig marknadsränta
icke kan anses tillämpas för lån utan av kreditinstitut godtagbara
säkerheter. Därför anser kollegiet det inte lämpligt att anknyta till
någon av de förekommande bankräntorna. Det torde vara riktigare att
låta räntan bli resultatet av ett lämpligt tillägg till långivarens utlåningsränta
för garantilån.
Också handelskammaren i Göteborg finner det riktigt att marlmadsmässig
ränta utgår men kan inte ansluta sig till den princip utredningen
valt. Enligt handelskammarens mening bör det vara lättare och mer praktiskt
att lånen utlämnas mot marknadsmässig ränta och att sedan ränteintäkterna
fördelas mellan staten och företagareföreningarna i enlighet
med de riktlinjer som angetts i betänkandet.
SAF och Sveriges industriförbund anser att räntenivån för det statliga
kreditstödet bör överensstämma med vad som gäller för s. k. förtroendekrediter
från affärsbankerna. Dessa krediter torde enligt organisationernas
mening utgöra den enda jämförbara låneformen.
Svensk industriförening kan till nöds godta utredningens principiella
inställning att det statliga kreditstödet skall utgå utan subventionsinslag
men framhåller att, om samhället helhjärtat vill satsa på hantverket och
den mindre industrin, viss subvention av räntan på de statliga krediter
som lämnas kan vara motiverad. Småföre tagens minskande förmåga till
57
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
självfinansiering har lett till ett i längden ohållbart förhållande, nämligen
en snedvridning i förhållandet mellan eget och främmande kapital. Vad
småföretagen är i behov av är ett ökat egeL kapital, men de har utomordentligt
svårt att skatfa sådant bl. a. eftersom de är utestängda från
nyemissionsutvägen. Mot denna bakgrund är det icke obefogat att tänka
sig en subvention av räntan pa de krediter som staten lämnar småföretagen
via företagareföreningarna, framför allt på grund av dessa företags
stora samhällsekonomiska belydelse i olika avseenden.
I iråga om räntan lör garantilånen erinrar kommerskollegium
om att denna från början ställdes i viss relation till räntan för faslighetslån
mot bottensäkerhet. Den har ändrats åtskilliga gånger och därvid
i huvudsak följt diskontoändringarna. Sedan år 1957 har det överlåtits
på bankerna att själva bestämma garantilåneräntan. Den ingår dock bland
de utlåningsräntor, om vilka överenskommelse träffas mellan riksbanken
och bankerna i samband med diskontoändringar. På hösten 1965 rekommenderade
Svenska bankföreningen sina medlemmar att höja garantilåneräntan
med 1 % utan att detta hade samband med någon diskontoändring.
Åtgärden motiverades med alt den rådande knappheten på kreditgivningsresurser
vid en lägre ränta på garantilånen kunde medföra viss risk för
att de undanträngdes till förmån för andra i praktiken lika säkra industrilån.
Kollegiet ansåg fragan ha sådan vikt alt den borde övervägas inom
Kungl. Maj:ts kansli och bringade den därför till handelsdepartementets
kännedom. Kollegiet anförde samtidigt att det i frågan framträdde två
huvudsynpunkter, dels att långivaren på grund av den statliga garantin inte
löpte någon risk, vilket talade för en låg räntesats, dels att det med fog kunde
hävdas att det var oriktigt att den som inte själv erbjöd bankmässiga
säkerheter för ett lån i räntehänseende skulle bli förmånligare ställd än
den som tillhandahöll dylika säkerheter. Kollegiet ansåg att sistnämnda
synpunkt borde vara avgörande och att det därför saknades anledning
motsätta sig den höjda räntan.
Kollegiet finner det tydligt, att bankerna genom den på hösten 1965
genomförda räntehöjningen, som sedan vid de följande ränteändringarna
fått bestå i relation till övriga utlåningsräntor, tillgodogör sig en högre
ränta lör garanlilånen än som kan anses berättigat. Den nuvarande goda
tillgången på lånemedel talar enligt kollegiets mening för en återgång för
garantilåneräntan till i huvudsak den relation till andra utlåningsräntor
som gällde före räntehöjningen på hösten 1965. Kollegium föreslår därför
att förhandlingar om den garantilåneränta som bör gälla för nya lån tas
upp med bankerna, lämpligen genom riksbankens försorg.
Statskontoret biträder utredningens uppfattning att kreditinstituten för
garantilånen bör tillgodoräkna sig »endast en ränta baserad på bästa säkerhet
och låneformens övriga kostnader», medan återstoden av den marknadsmässiga
räntan skall tillfalla den som ikläder sig risken och utför
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
utredningen. Ämbetsverket tillfogar att de fördelar för kreditinstituten,
som måste förutsättas ligga i föreningarnas tillsyn över låntagaren, mer
än väl bör kompensera kreditinstituten för det arbete som överföringen av
garantiavgiften till föreningen kan medföra.
Svenska bankföreningen framhåller att garantilån förorsakar den långivande
kreditinrättningen ett mycket omfattande arbete med skötsel och
vidmakthållande av säkerheter samt bevakning och uppföljning i form av
bokslutsgranskningar och konlrollbesök. Även i andra avseenden är lån
mot statlig garanti kostnadskrävande för långivaren. Bankföreningen anser
sålunda att kreditinstitutens administrationskostnader för garantilån
är av en helt annan storleksordning än vid lån mot säkerhet av botteninleckning
i bostadsfastighet. I och för sig skulle det därför vara fullt motiverat
att räkna med samma grundräntesats för garantilån som den allmänt
tillämpade garantilåneräntesatsen. Det skulle innebära att den totala kreditkostnaden,
inklusive risk- och utredningsavgiften, skulle komma att
uppgå till 8,5 % efter ränteläget vid mitten av november 1967. Detta måste
snarast, framhåller bankföreningen, anses lågt för krediter som har till
uppgift att ersätta eget kapital. Med hänsyn härtill anser bankföreningen att
den av utredningen föreslagna grundräntesatsen för garantilån icke kan betraktas
som inarknadsnuissig utan att den är alltför låg. Grundräntan för
direktlån bör såsom utredningen också föreslår av likformighetsskäl vara
densamma som grundräntan för garantilån.
Likartade synpunkter på den räntesats som kreditinrättningar bör tilllämpa
för krediter mot statlig garanti framför Svenska sparbanksföreningen.
Räntan på garantilån bör enligt föreningen med Va—3/t % överstiga
bottenlåneräntan, vartill kommer den av utredningen föreslagna engångsavgiften
för utredningskostnader och förlustrisk.
Utredningens förslag att lån mot statlig garanti även bör kunna lämnas
mot bunden ränta tillstyrks av kommerskollegium, som framhåller
att det därigenom skulle bli möjligt för exempelvis AB Industrikredit att
lämna garantilån. Också Svenska företagares riksförbund och Svensk industriförening
önskar att sådana bestämmelser utfärdas att industrigarantilån
kan placeras bos AB Industrikredit och AB Företagskredit.
Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t skall ha rätt
att i författning fastställa den räntefot som får
utgå för industrigarantilån anför Svenska sparbanksföreningen
att erfarenheter från tidigare studielån med statlig kreditgaranti
talar mot ett sådant förfaringssätt. Högsta räntesats för ifrågavarande
lån bör som tidigare fastställas genom förhandlingar mellan affärsbanker,
sparbanker och kommerskollegium. Konkurrensen mellan affärsbanker
och sparbanker torde sörja för att oskäligt höga räntor inte kommer att
tas ut.
Utredningens förslag att företagareföreningarna till statsverket
59
Kungl. Maj.ts proposition nr (it år 1968
skall inleverera inflytande låneräntor har i allmänhet godtagits
av remissinstanserna. Svenska bankföreningen stryker nnder att frågan
hur företagareföreningarna skall få medel till förlusttäckning kommer
att få ökad betydelse om föreningarna åläggs skyldighet att stå förlustrisk
även för vissa garantilån.
Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län finner utredningens
förslag vara i sin ordning under förutsättning att företagareföreningarna
erhåller visst statligt administrationsbidrag såsom täckning för den räntemarginal
på vilken föreningarna hittills bl. a. baserat sin verksamhet.
Kommerskollegium, Företagareföreningarnas förbund, SHIO, några länsstyrelser
och i det närmaste samtliga företagareföreningar föreslår att
ränteintäkterna inlevereras till statsverket en gång per år. Tre företagareföreningar
menar att ränteinbetalningarna bör ske halvårsvis.
SHIO framhåller att vissa administrativa och principiella skäl kan åberopas
mot det nuvarande systemet med räntemarginal men ifrågasätter
om systemet bör helt avvecklas. Alternativt till den föreslagna engångsavgiften
kan man även denna väg bygga upp företagareföreningarnas reserver
för täckande av låneförluster.
En mot utredningens uppfattning helt avvikande mening har statskontoret
som anför.
För direktlånen har utredningen ansett en ändring av det hittillsvarande
systemet i räntehänseende ofrånkomligt. Anledningen härtill är att de
ytterst varierande räntedifferenserna mellan föreningarnas inlåningsränta
från fonden och utlåningsräntan till de enskilda låntagarna skapat åtskilliga
problem. Det kritiserade systemet bygger på att föreningarna står som
låntagare gentemot den av statskontorets fondbyrå förvaltade lånefonden.
För de till föreningarna utlämnade lånemedlen debiteras dessa ränta efter
statens normalränta och räntedebitering sker årligen i december månad.
Sett ur fondbyråns synpunkt är systemet enkelt och har fungerat utan
besvärligheter eller större arbetsinsatser. Det förordade systemet kommer
däremot att kräva ökade arbetsinsatser hos såväl statskontoret som föreningarna
och möjligheterna till kontroll över inbetalade räntemedel torde
bli begränsade. Då Kungl. Maj :t förutsätts skola besluta om räntan å direktlånen,
bör denna ränta gälla även föreningarnas lån från fonden, möjligen
med reducering av någon tiondel med hänsyn till tidsintervaller mellan
in- och utlåning. Statskontoret anser sig därför inte kunna biträda utredningens
förslag till ändring av det nuvarande systemet.
Förslaget att låntagare i normalfallet skall erlägga eu utredning savgift
motsvarande 1,5 % av lånebeloppet tillstyrks av bl. a. kommerskollegium,
riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Svenska bankföreningen,
Svenska kommunförbundet, flera länsstyrelser, några företagareföreningar
samt tre handelskammare. Även statskontoret synes ställa sig
positivt till förslaget.
Företagareföreningarnas förbund och SHIO ifrågasätter — med hänsyn
till de skärpta krav som utredningen ställt på företagsekonomiska utredningar
och intensivare uppföljning av lån — om inte utredningsavgiften
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
bör höjas. Förbundet föreslår sålunda att utredningspålägget höjs till del''
dubbla. SHIO anser viss ökning erforderlig, vilket i sin tur kan motiverr
att staten även fortsättningsvis bär en del av den risktäckning som annars
skulle åvila föreningarna, alternativt att räntan höjs i motsvarande
mån.
På grund av bl. a. delegeringen av viss beloppsbestämd garäntigivningsdel
och utredningens krav på dokumentation, uppföljning, bevakning m.m.
förordar de flesta företagareföreningarna en högre utredningsavgift än utredningen
föreslagit. Drygt hälften av föreningarna anger att avgiften bör
utgå med 3 % av lånebeloppet.
Svenska bankföreningen påpekar att utredningsavgiften i regel bör avvägas
så att kostnadstäckning erhålls även för sådana utredningar som
resulterar i att kreditansökningen avslås. Den alternativa metoden att alltid
ta ut en ansökningsavgift, som i händelse av bifall avräknas mot utredningsavgiften,
skulle enligt bankföreningens mening sannolikt endast
motvilligt accepteras av låntagarklientelet. Också flera företagareföreningar
anser att införandet av en obligatorisk ansökningsavgift skulle mötas
av stark kritik från lånsökandena.
Några remissinstanser ställer sig avvisande eller tveksamma till förslaget
om utredningsavgift. Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda behov
inte föreligga att utöver risktäckningstillägget ta ut särskild utredningsavgift
av låntagarna.. Den räntesats som fastställs för lånen får antas
innefatta gottgörelse även för vissa administrations- och utredningskostnader.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner den omständigheten, att utredningen
i ett lokaliseringsärende synes kunna bli kostnadsfri för sökanden
medan det företag som anlitar en företagareförening skulle drabbas
av utredningskostnader, tala mot den föreslagna kostnadstäckningsprincipen.
Det finns ingen rimlig anledning att i detta avseende göra åtskillnad
mellan de två låneformerna.
Svenska revisorsamfundet understryker att ränta i vanliga fall täcker
kreditgivarens omkostnader för utredningar m. in. Samfundet anser det
inte utrett varför så inte kan ske också här. Det föreslagna systemet medför
att lånsökande som anhåller om större krediter drabbas överproportionellt.
I detta sammanhang skulle ett avgiftssystem i och för sig kunna
konstrueras på ett överlägset rättvist sätt, nämligen som en sedvanlig konsultdebitering.
Härav följer, framhåller samfundet, att företag, som enligt
föreningarnas normer låter analysera de för kreditstödet erforderliga
förhållandena, t. ex. genom att anlita konsult, normalt skulle förorsaka
föreningen mindre arbete och därigenom drabbas av lägre utredningsavgift.
Samfundet förordar därför i första hand att utredningskostnad debiteras
såsom konsultuppdrag och ej utgår med fast procent av ansökt
lån. I andra hand föreslås en med större lånebelopp fallande utredningsavgift.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Utredningens förslag att låntagare skall erlägga en förlusttäckningsavgift
med genomsnittligt 3 % av lånebeloppet förordas av bl. a.
kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Svenska
bankföreningen samt några länsstyrelser och företagareföreningar. Även
statskontoret, bankinspektionen och Svenska sparbanksföreningen synes
ställa sig positiva till förslaget.
Riksbanksfullmäktige framhåller sålunda att grunddragen i förslagen
om ränteersättning och avgifter synes till stor del lösa problem som fullmäktige
tidigare har pekat på. Enligt fullmäktiges uppfattning bör företagareföreningarnas
avgifter inte sättas lägre än de föreslagna. Om man
därigenom gör det möjligt att föreningarna — i mycket blygsam skala —
kan bygga upp säkerhetsfonder torde detta kunna hälsas med tillfredsställelse.
I detta sammanhang framhåller fullmäktige att låntagares intresse
av att inte betala alltför höga räntor, vilket kan bli en följd av systemet,
får skyddas genom att garantilåneräntan hålls på en rimlig nivå.
Föreningen auktoriserade revisorer intar en något försiktigare ställning
till utredningsförslaget och anför att behovet av förlusttäckningspremier
av den storleksordning utredningen föreslagit är svårbedömbart. Med hän-syn
till risken för att eu alltför låg riskpremie kan tänkas negativt påverka
föreningarnas benägenhet att fortsättningsvis ta ur företagsekonomisk
synvinkel välmotiverade risker har föreningen ingen erinran mot att
förlusttäckningsavgiften åtminstone inledningsvis är något högre än vad
som motsvarar genomsnittsnivån för hittills konstaterade förluster.
Svenska landstingsförbundet förordar att förlusttäckningsavgiften utgår
med 2,5 % av lånebeloppet. Till stöd härför åberopar förbundet dels nivån
på hittills konstaterade förluster, dels att kreditgivningen framdeles skall
inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag samt att lånen skall beviljas
utan hänsyn till lokaliserings- och sysselsättningssynpunkter, dels ock
att en alltför hög avgift skulle motverka kreditgivningens syfte och medföra
en ansamling av medel i fonderna.
Den av reservanterna föreslagna förlusttäckningsavgiften på 2 % finner
SHIO, Svenska kommunförbundet, Svenska företagares riksförbund, några
länsstyrelser, företagareföreningar och handelskammare väl avvägd. Svenska
företagares riksförbund framhåller att det bör vara föreningarna obetaget
att nedsätta förlusttäckningsavgiften om utvecklingen i föreningarna
gör detta möjligt.
Varierande förslag om procentsatsen för förlusttäckningsavgiften framför
de företagareföreningar som inte anslutit sig till utredningen eller reservanterna.
13 föreningar menar att avgiften bör bestämmas till 1,5 %. Som
motiv härför anförs att, eftersom staten tidigare har stått risken, denna åtminstone
i ett inledningsskede bör delas mellan staten och låntagaren. Denna
uppfattning har också Företagareföreningarnas förbund.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Eu avgift på 2 % som inkluderar både förlusttäcknings- och utredningsavgift
anser Svensk industriförening motiverad.
I fråga om sättet för uttagande av förlu sttäckning soch
utredning sav gift finner kommer skollegium, bankinspektionen,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska
landstingsförbundet övervägande praktiska skäl tala för ett system med
engångsavgifter. Kommerskollegium anför att ett förfarande med
årligt räntetillägg blir i hög grad administrativt betungande för både banker
och företagareföreningar. Å andra sidan är metoden med en engångsavgift
inte heller särskilt tilltalande och kan för låntagaren ofta innebära
vissa nackdelar. En engångsavgift har emellertid som utredningen också
framhåller den fördelen att den snabbt bygger upp fonderna för förlusttäckning.
Kollegium finner därför övervägande praktiska skäl tala för
tillämpandet av en engångsavgift.
Den motsatta uppfattningen — afl de båda avgifterna bör tas ut i form
av ett årligt tillägg till den löpande räntan — företräds av ett stort
antal remissinstanser, bl. a. Företagareföreningarnas förbund, SHIO,
Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, praktiskt taget
samtliga företagareföreningar, åtskilliga länsstyrelser och flera handelskammare.
En engångsavgift av detta slag är enligt SHIO mycket ovanlig
på den svenska kreditmarknaden. Ehuru administrativa in. fl. skäl anförs
för denna avgiftsform ifrågasätter organisationen, om inte en sådan avvikelse
från sedvanlig praxis i fråga om låneräntor kommer att väcka irritation
och motstånd hos låntagarna. Ett tillägg till den löpande låneräntan
skulle ge ekonomiskt sett samma effekt och organisationen ifrågasätter om
inte ett bibehållande av denna praxis är att föredra.
Svenska företagares riksförbund framhåller att företagareföreningarnas
långivning måste ses som verkliga förtroendekrediter. Det finns därför
enligt förbundets uppfattning ej anledning att ta ut kostnader för risktagande
och utredning som engångsavgift i förskott utan förbundet föreslår
att de tas ut som årlig avgift.
Statskontoret anför att den väsentliga delen av kostnader för utredning
och undersökning av en tilltänkt låntagare bör ligga före lånets eller garantins
beviljande. Del ter sig då mest naturligt att avgifter härför tas ut
i anslutning till lånets prövande. I detta avseende biträder statskontoret
förslaget. Beträffande förlusttäckningsavgiften i samband med garantilån
kan enligt ämbetsverkets mening starka skäl åberopas för årligt räntetilllägg.
Föreningarna kan härigenom — på liknande sätt som vid direktlånen
- bli uppmärksammade på förskjutningar i låntagarens räntebetalningar.
Förslaget att förlusttäckningsavgiften till viss del skall fonderas
hos föreningarna och till viss del överföras till en för samtliga
företagareföreningar gemensam förlusttäckningsfond synes
ha accepterats av Svenska landstingsförbundet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968
G3
I övrigt liar remissinstanserna i den mån de har behandlat frågan så gott
som enhälligt avvisat förslaget om en gemensam central förlusttäckningsfond.
Kommerskollegium och Svensk industriförening finner sålunda en
sådan fond icke motiverad. Skulle i något fall en större låneförlust uppstå
bör enligt industriföreningens mening staten svara för den på samma sätt
som för förluster på centralt beviljade lån. 18 företagareföreningar föreslår
att förlusttäckningsavgifterna fonderas hos respektive föreningar.
Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig angående omfattningen
av det statliga kreditstödet. Kommerskollegium, som
anser det vara svårt att uppskatta storleken av erforderlig garantilåneram,
finner eu ökning av nuvarande ram med 25 milj. kr. erforderlig för att
säkerställa att det nya systemet för kreditstöd skall fungera på ett tillfredsställande
sätt.
Svensk industriförening konstaterar att den mindre industrin svarar
för ca 25 % av den totala industriproduktionen i vårt land men har tillgång
till endast 15 % av den totala utestående kreditvolymen till industrin.
Mot denna bakgrund och med hänsyn till att investeringsbanken knappast
kommer att ändra på detta förhållande, eftersom dess verksamhet i första
hand torde komma att inriktas på de större företagens behov, anser föreningen
det rimligt och välmotiverat att tillskotten till hantverks- och industrilånefonden
fördubblas och att en fördubbling också sker av industrigarantiramarna.
Även Svenska landstingsförbundet och några länsstgrelser förordar en
utökning av företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet.
Svenska bankföreningen anser det vara av vikt att ramarna för kreditstödet
hålls så pass snäva att eu noggrann prövning av stödbehovet
framtvingas i varje enskilt fall.
Utredningens erinran om vikten av att företagareföreningarna effektiviserar
sin uppföljning av låneärenden understryks av hl. a. riksrevisionsverket,
Föreningen auktoriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet,
Företagareföreningarnas förbund, några länsstyrelser och ett flertal
företagareföreningar.
Riksrevisionsverket framhåller att föreningarna som en följd av det ökade
risktagandet i låneverksamheten, som det av utredningen föreslagna förlusttäckningssystemet
medför, kan förutsättas skärpa sin företagsekonomiska
bedömning av lånesökande företag samt verksamt följa upp låneärenden
genom bokslutsgranskning och kontakt med företagen. I fråga om
större företag, för vilka kreditgaranti beviljas av Kungl. Maj:t eller kommerskollegium,
torde statens ekonomiska intresse böra bevakas genom att
erforderlig insyn i företagen medges genom särskilt tillsatta styrelseledamöter
och revisorer eller på andra liknande sätt.
Också Företagareföreningarnas förbund anför att höjningen av direktlånegränsen
och den föreslagna delegerade garantigivningen ställer större
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
krav på dokumentation, systematik och analys i låneärenden och att åtgärder
bör vidtas för att eliminera eventuella brister. I samband härmed påpekar
förbundet att uppföljningsarbetet medför krav på ökade personella
resurser och ökar föreningarnas administrativa kostnader.
Svenska revisorsamfundet anser att företagareföreningarna i stället för
att nyanställa personal bör kunna uppdra åt lokala revisorer och fristående
ekonomiska konsulter att enligt fastställd rutin utföra företagsvärderingar
som led i säkerhetskontrollen.
Företagare!oreningarnas organisation m. m.
Nuvarande ordning
Som förut nämnts finns numera en företagareförening i varje län utom
Stockholms län där det finns två. Alla föreningarna är organiserade och
registrerade som ekonomiska föreningar och således underkastade bestämmelserna
i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar.
Ändamålet med företagareföreningarnas verksamhet anges i stadgarna i
stort sett lika för dem alla, nämligen att främja uppkomsten och utvecklingen
av hantverk och småindustri inom länet, bl. a. genom att undersöka
möjligheterna att skapa lönsamma företag, bedriva utrednings- och rationaliseringsverksamliet
samt utlämna lån eller förmedla lån från staten eller
annan långivare. Till medlemmar i förening kan väljas enskilda personer
och sammanslutningar, landstingskommuner, primärkommuner och andra
samfälligheter samt handelskammare. Sammanlagda antalet medlemmar
uppgick den 31 december 1965 till 12 736.
Antalet ledamöter i föreningarnas styrelser varierar och är lägst sex och
högst tretton. Hos samtliga föreningar finns ett antal bundna mandat.
Sålunda utser länsstyrelsen och landstinget regelmässigt minst en ledamot
vardera. Även hantverksdistrikten utser representanter i flertalet styrelser.
I samtliga föreningar utom två är länets landshövding ordförande i styrelsen.
Arbetsutskott finns i 18 föreningar. I de föreningar där arbetsutskott
saknas består styrelsen oftast av sju ledamöter. Utskottets huvudsakliga
uppgift är att förbereda ärenden som senare skall behandlas av styrelsen.
Samtliga föreningar har minst två revisorer. I några fall föreskrivs i stadgarna
att minst en revisor skall vara auktoriserad.
Företagareföreningarna är privaträttsliga organ. Kungl. Maj:t har emellertid
ställt villkor för föreningarnas lån från statens hantverks- och industrilånefond.
Dessa villkor tillförsäkrar staten inflytande över föreningarnas
verksamhet. Sålunda är föreningarna skyldiga att underkasta sig
kontroll av kommerskollegium och att följa de bestämmelser om sådan
kontroll som kollegiet meddelar. Föreningarna är också skyldiga att låta
en av kollegiet utsedd revisor delta i granskningen av förvaltningen och
65
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1068
i äkenskaperna. Slutligen måste föreningarna följa bestämmelserna i 1960
års kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri,
när de bedriver kreditstödsverksamhet med statliga medel eller när
statens ekonomiska intressen eljest berörs. Dessa skyldigheter för föreningarna
gentemot staten motsvaras av dels uppdrag som Kungl. Maj:t har
givit kommerskollegium att följa föreningarnas verksamhet, att hos Kungl.
Maj.t föreslå de åtgärder som kollegiet med anledning därav finner påkallade
och att öva tillsyn över den verksamhet som föreningarna bedriver
enligt nämnda kungörelse, dels bemyndigande för kollegiet att i den utsträckning
som är påkallad utse revisor. Ett visst statligt inflytande förekommer
även genom föreskriften i föreningarnas stadgar att en eller flera
styrelseledamöter skall utses av länsstyrelsen. På samma sätt förekommer
ett kommunalt inflytande genom att minst en styrelseledamot utses av landstinget.
Det ankommer på föreningarna att själva bestämma hur kassaverksamheten
skall ordnas (prop. 1960: 1, bil. 12 s. 162, SU 10, rskr 10). Inom flertalet
föreningar sköts kassatjänsten och lånehanteringen av den egna personalen.
Fyra föreningar har dock överlåtit åt bank att mot viss ersättning
ombesörja den tekniska förvaltningen av låneverksamheten liksom den
därmed förbundna kassatjänsten.
Företagareföreningarnas förbund är eu ideell organisation, i vilken samtliga
företagareföreningar är medlemmar. Enligt stadgarna har förbundet
till ändamål att vara samarbetsorgan mellan landets företagareföreningar
i syfte att tillvarata deras gemensamma intressen och främja de uppgifter
som föreningarna har sig anförtrodda. Medlems rätt att delta i handhavandet
av förbundets angelägenheter utövas på förbundsstämma genom ombud.
Stämman väljer styrelsen som består av ordförande och åtta ledamöter.
Utredningen
Organisationen in. m.
Utredningen erinrar om att föreningarnas verksamhet är inriktad på
näringsbefrämjande åtgärder inom länet. Utredningen har övervägt om
verksamheten även i framtiden bör drivas i form av ekonomiska föreningar
o
eller om de nuvarande föreningarna bör ombildas till hel- eller halvstatliga
organ, stiftelser, aktiebolag eller ideella föreningar. Vidare har utredningen
övervägt om huvudmannaskapet för verksamheten bör övertas av landstingen.
För bibehållande av formen ekonomiska föreningar talar enligt utredningen
bl. a. att föreningarnas goodwill hos såväl företagare som statliga
och privata organ kan försvagas vid en ändrad organisationsform. Föreningsformen
medger differentiering av verksamheten efter skiftande lokala
behov och är en smidig förvaltningsform särskilt för handläggningen
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61
66
Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1(168
av låneärenden. Upplösning av föreningarna i samband med organisationsändring
skulle medföra betydande administrativt arbete.
Å andra sidan framhåller utredningen att föreningarna hittills i det närmaste
har varit helt beroende av statens och landstingens ekonomiska stöd
för sin verksamhet. Staten bör, som en förutsättning för att statligt kreditoch
rationaliseringsstöd skall bibehållas, kunna kräva att få ett bestämmande
inflytande på föreningarnas verksamhet. Detta gäller med särskild
tyngd om staten även i fortsättningen skulle till någon del ikläda sig ansvaret
för täckande av förluster vid kreditgivningen. Även föreningarnas
nära anknytning till lokaliseringsverksamheten i vissa län kan motivera
en närmare statlig anknytning. En hel- eller halvstatlig organisationsform
synes utredningen av dessa skäl ligga närmast till hands. Vid sadana organisationsformer
skulle gälla bestämmelserna om ämbetsinannaansvar och
viss offentlig insyn. Önskemålet härom kan emellertid tillgodoses vid andra
organisationsformer, exempelvis ekonomisk förening, genom bestämmelser
som Kungl. Maj :t meddelar i särskild ordning.
Mot bakgrunden av sina förslag att lånestödet utan subventionsmoment
skall inriktas på företagsekonomiskt väl motiverade projekt, att avgift skall
tas ut för förlusttäckningen och föreningarnas eget risktagande samt att
rådgivningsverksamheten skall vara självfinansierande anser utredningen
att det främst av praktiska skäl är ändamålsenligt att den nuvarande organisationsformen
behålls.
Utredningen framhåller att förslagen om delegerad garantigivning, statligt
administrationsbidrag och gynnsam behandling i skattehänseende för
föreningarna motiverar att den statliga insynen i deras verksamhet stärks.
Det bör, liksom när staten i andra sammanhang ger stöd åt enskilda organ
som bedriver allmännyttig verksamhet, ske genom att staten fastställer
föreningarnas stadgar samt tillsätter styrelseledamöter och revisorer.
Sålunda föreslår utredningen att staten tillsätter två ledamöter i en normalstyrelse
på sju. Två ledamöter föreslås tillsatta av landstinget och Övriga
tre av föreningsstämman. Sju ledamöter ger enligt utredningen både tillfredsställande
statlig insyn och erforderlig lokal förankring och sakkunskap.
Den gemensamma majoriteten för staten och landstinget anser utredningen
vara motiverad av föreningarnas uppgifter i fråga om kreditstödet
och finansieringen av verksamheten. Statens och landstingets representanter
föreslås bli utsedda för fyra år, dvs. en valperiod. De av föreningsstämman
utsedda ledamöterna kan enligt utredningen lämpligen utses för två
år i sänder. Liksom f. n. bör det finnas två revisorer i varje förening. Eu
bör utses av landstinget och en av föreningsstämman. Minst en av revisorerna
bör vara auktoriserad. Kommerskollegium bör alltjämt ha rätt att
utse ytterligare revisor.
Med hänsyn till att utredningen föreslår ökade befogenheter för föreningarna
i fråga om garantigivningen och befrielse från skattskyldighet kan det
Kungl. Ma j.ts proposition nr 61 år 1968 67
enligt utredningen synas befogat att gemensamma stadgar gäller för alla
föreningarna. Eftersom deras verksamhetsinriktning och omfattning även
i fortsättningen kan väntas förete skillnader på grund av skilda lokala behov,
vill utredningen dock inte föreslå att generellt gällande stadgar fastställs.
Vissa mera grundläggande bestämmelser såsom rörande verksamhetsinriktning,
val av styrelse och revisorer, styrelsens sammansättning och
befogenheter, bokföringsår, rösträtt på föreningsstämma, disposition av
uppkommande vinst och fördelning av behållna tillgångar vid upplösning
bör dock vara desamma för samtliga föreningar. Utredningen har därför
lagt fram ett normalförslag till stadgar för företagareförening. Förutsältning
för att förening skall få statsbidrag och lånemedel bör enligt utredningen
vara att Kungl. Maj :t har fastställt föreningens stadgar. Stadgarna
bör inte få ändras utan Kungl. Maj :ts godkännande.
Förutsättning för det föreslagna samarbetet mellan föreningarna och
SHI beträffande rådgivnings- och kursverksamhetens uppläggning in. in.
(se s. 20) synes enligt utredningen vara att Företagareföreningarnas förbund
tilldelas funktionen som samordnande instans för föreningarna. Förbundet
bör även arbeta för att föreningarna i sin verksamhet tillämpar
samma bokförings- och bokslutsprinciper. För dessa uppgifter krävs enligt
utredningen viss utbyggnad av förbundets organisation och personal. Kostnaderna
för kansliet bör enligt utredningens mening liksom hittills till en
del bekostas genom bidrag från staten.
Vissa handläggnings^ rågor
Utredningen anser att det även i framtiden bör ankomma på föreningarna
själva att bestämma hur kassatjänsten skall ordnas. Föreningarna bör dock
alltid ha valmöjligheten aktuell och pröva om det går att erhålla ekonomiskt
fördelaktiga avtal med bank om skötseln av lånehanteringen.
Utredningen föreslår att föreningarnas räkenskapsår ändras så att det
sammanfaller med statens budgetår.
I enlighet med Kungl. Maj :ts tilläggsuppdrag den 19 december 1963 har
utredningen undersökt det administrativa förfärandet vid handläggningen
av ärenden rörande statlig kreditgaranti. Härom anför utredningen bl. a.
följande. Balansen av icke avgjorda ärenden inom kommerskollegium ökade
kraftigt åren 1959—1962. En personalförstärkning som därefter tillförts
kollegiets industribyrå har medfört en väsentlig minskning i arbetsbalansen.
Den genomsnittliga balansen av låneärenden och ändringsärenden,
som låg på 61 ärenden år 1962, sjönk under 1963 till 40 och under 1964
till 37. Under åren 1965 och 1966 minskade balansen ytterligare till 30 resp.
26 ärenden. Den tidigare alltför långa handläggningstiden synes sålunda
ha förkortats genom åtgärder som kollegiet själv har vidtagit. Den kraftigt
minskade arbetsbalansen torde i och för sig få betecknas såsom rela
-
68
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
tivt tillfredsställande. Dessutom bör den av utredningen förordade delegeringen
till föreningarna av beslutanderätten i de mindre garantilåneärendena
kunna bidra till att påskynda det administrativa förfarandet. En av
de väsentligaste anledningarna till att liandläggningstiderna inom kommerskollegium
ofta blivit onormalt långa är att de av föreningarna ingivna
ansökningshandlingarna inte bär varit kompletta. Förbättring härvidlag
synes möjlig att åstadkomma genom information och samverkan mellan
kollegiet och föreningarna.
Reservation
Ledamöterna Andersson och Stefanson reserverar sig mot majoritetens
förslag om styrelsens sammansättning. De anför bl. a. att näringslivets organisationer,
i huvudsak hantverks- och industridistrikten inom SHIO,
f. n. är representerade i alla föreningsstyrelser utom tre. I flertalet fall tillsätter
hantverksdistrikten två eller tre ledamöter. Denna representation
är hävdvunnen och kan oftast hänföras till att organisationerna spelat en
viktig roll vid resp. förenings tillkomst. Det personliga samarbetet i styrelsen
mellan föreningarna och representanter för organisationer som företräder
länets mindre industri och hantverk måste anses ha betydelse för
föreningarnas verksamhet. Reservanterna föreslår att den organisation
som inom länet representerar mindre industri och hantverk även fortsättningsvis
får rätt att utse en styrelseledamot. Föreningsstämman skulle
således välja två ledamöter.
Remissyttrandena
Utredningens förslag att företagareföreningarnas nuvarande
organisationsform — ekonomisk förening — skall b ibehållas
har lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Det förhållandet, att företagareföreningarna för
sin verksamhet är nästan helt beroende av statens stöd, synes enligt länsstyrelsen
tala för att den organisatoriska formen för verksamheten anpassas
i enlighet härmed. De skäl utredningen har anfört mot en ändrad organisationsform
finner länsstyrelsen inte bärande. En statlig organisationsform
skulle otvivelaktigt eliminera en stor del av de problem som utredningen
diskuterat i samband med de ekonomiska relationerna mellan staten
och föreningarna. Länsstyrelsen anser sig dock inte i detta sammanhang
kunna ge förslag till statlig eller halvstatlig organisationsform. Olika
vägar synes emellertid kunna väljas såsom anknytning till riksbankens
distriktsorganisation,''ett självständigt länsorgan eller samordning med den
statliga kreditgivningen till företagen inom jordbruket i lantbruksnämndens
regi.
Delade meningar råder om utredningens förslag till sammansättning av
69
Iiungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068
företagareförenings styrelse. Till utredningens förslag ansluter
sig bl. a. kommerskollegium, statskontoret, Svensk industriförening,
bankinspektionen och flera företagareföreningar. Reservanternas uppfattning
biträds av Sill, SHIO samt några länsstyrelser och företagareföreningar.
Även Svenska landstingsförbundet rekommenderar att företrädarna för
mindre industri och hantverk representeras i styrelsen men förbundet anser
det onödigt med särskild bestämmelse härom eftersom näringslivets
organisationer är representerade i så gott som samtliga företagareföreningars
styrelser.
Vikten av att näringslivets organisationer på lämpligt sätt och i lämplig
omfattning blir företrädda i styrelsen betonas av Sveriges köpmannaförbund.
Svenska bankföreningen finner det böra övervägas att ge organisationer
inom näringslivet större inflytande vid styrelseval än som skulle bli
fallet enligt utredningens förslag. Ytterligare förstärkning av näringslivets
representation anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands län
nödvändig och föreslår att — av de två ledamöter som enligt utredningen
skall utses av länsorganet — en i stället utses av den organisation inom
länet som representerar hantverk och småindustri. Även Stockholms handelskammare
föreslår att två av styrelseledamöterna skall företräda
industri, hantverk och annan likartad verksamhet samt anser att antalet
ledamöter i föreningsstyrelsen bör ökas till nio. Att antalet styrelseledamöter
bör uppgå till nio förordas också av Blekinge företagareförening och
Svenska företagares riksförbund, vilket anser att den del av föreningsstyrelsen
som inte tillsätts av det allmänna bör utan undantag utses av föreningsstämman.
Företagareföreningen i Stockholms stad förordar en i förhållande till
utredningens förslag ökad styrelse. Utöver det föreslagna antalet ledamöter
anser föreningen att högst två ledamöter bör finnas som representerar
länssammanslutningar inom hantverk och industri. Föreningen väcker
frågan om inte en utökad kommunal representation är befogad i det nya
Stockholms län. Företagareföreningen i Stockholms län föreslår dels att föreningsstämman
skall kunna utse högst fem ledamöter, dels att i de folkrika
länen, i analogi med förhållandena inom vissa andra länsorgan, styrelsen
därutöver skall kunna ha större antal ledamöter.
Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och företagareföreningen
i sistnämnda län anser att landstinget bör utse en och
Malmö stad resp. Göteborgs stad en ledamot.
I anslutning till frågan om styrelsesammansättningen har kommerskollegium,
Företagareföreningarnas förbund och flera företagareföreningar
förordat att föreningarna medges rätt att tillsätta ett arbetsutskott.
Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat utredningens förslag i
fråga om revisorer hos föreningarna. Svenska stadsförbundet påpekar
att, eftersom den revisor som landstinget skulle utse i regel torde vara
70
Kungl. Maj ds proposition nr 61 år 1068
eu förtroendeman, den auktoriserade revisorn normalt skulle komma att
väljas av föreningsstämman. Företagareföreningarna i Uppsala samt Göteborgs
och Bohus lön förordar att antalet revisorer bestäms till tre, varav
en auktoriserad. Föreningen i sistnämnda län föreslår dessutom att av dessa
en tillsätts av landstinget, eu av Göteborgs stad och en av föreningsstämman.
Utredningens uppfattning att minst en av revisorerna bör vara auktoriserad
delas inte av företagareföreningarna i Östergötlands, Gotlands och
Blekinge lån. Företagareföreningen i Östergötlands län anser sålunda att
— med hänsyn till föreningarnas speciella status — ingen av revisorerna
behöver vara auktoriserad. Föreningen säger sig emellertid inte ha någon
invändning häremot om merkostnaden för auktoriserad revisor täcks av
det statliga administrationsbidraget. Sannolikt, fortsätter föreningen, torde
revisionskostnaderna kunna begränsas genom en för alla föreningar gemensam
överenskommelse med någon revisionsbyrå.
Utredningens förslag att förutsättningen för statsbidrag och lånemedel
skall vara att föreningens stadgar är godkända av Kungl. Maj:t biträds
av kommerskollegium, bankinspektionen och Svensk industriförening.
Mot utredningens förslag att varje företagareförening även i fortsättningen
själv skall få bestämma hur kassatjänsten och lånehanteringen
skall ordnas har kommerskollegium inte något att invända.
Bankinspektionen erinrar om de strävanden till koncentration av
arbetsuppgifter avseende kassatjänst som förekommer inom andra områden.
Dessa strävanden, fortsätter inspektionen, är märkbara inom hela
banksystemet, och inom jordbrukskasserörelsen överlåter de enskilda kassorna
vissa arbetsuppgifter till centralkassorna. Inspektionen tillråder därför
att möjligheterna att centralisera de bär avsedda funktionerna till ett
organ undersöks närmare. Ett alternativ är samarbete med affärs- eller
sparbank, ett annat att centralisera de här avsedda uppgifterna till en för
samtliga föreningar gemensam enhet, t. ex. Företagareföreningarnas förbund.
Företagareföreningarnas ekonomi in. m.
Nuvarande ordning
Företagareföreningarnas ekonomi
Företagareföreningarnas tillgångar och skulder utgörs huvudsakligen av
lån från statens hantverks- och industrilånefond, vilka medel föreningarna
i sin tur lånat ut till hantverks- och industriföretag inom länet. Ett av utredningen
redovisat sammandrag av föreningarnas balansräkningar visar
att balansomslutningen år 1965 uppgick till 162,9 milj. kr. och att av
föreningarnas tillgångar vid årets slut lånefordringar utgjorde 142,3 milj.
kr. samt bank-, postgiro- och kassamedel 15 milj. kr. Skulderna bestod
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år W68
71
främst av statliga lån, 152,9 milj. kr., och landstingslån, 2,5 milj. kr. Tillgångarna
utöver skulderna uppgick till sammanlagt 5,4 milj. kr., varav
andelskapital 0,5 milj. kr., risktäckningsmedel (huvudsakligen fonderade
statliga subventionsmedel) 3,3 milj. kr. och övriga fonder 1,6 milj. kr.
Per den 30 juni 1967 hade företagareföreningarna ur fonden beviljats
lån med 184,6 milj. kr., varav dock 7,2 milj. kr. ännu inte lyfts utan kvarstod
hos den fondförvaltande myndigheten, dvs. statskontoret. Utestående lån
av statliga medel uppgick till 157,4 milj. kr. Tillgångarna utöver skulder
uppgick till 4,6 milj. kr., varav andelskapital 0,6 milj. kr. och risktäckningsmedel
samt övriga fonder ca 4 milj. kr.
Föreningarnas största utgiftspost består av räntekostnaden för upplånat
kapital. Under budgetåret 1966/67 erlades drygt 9,7 milj. kr. i sådana räntor.
Övriga utgifter samma budgetår bestod av löner m. in., 6,5 milj. kr., och
omkostnader, 2,9 milj. kr. Ränteinkomsterna på av föreningarna utlånade
statliga medel utgjorde närmare 12,9 milj. kr. — föreningarnas nettoränteinkomster
var således under detta budgetår drygt 3,1 milj. kr. Övriga inkomster
uppgick till 6,5 milj. kr., varav 2,3 milj. kr. i huvudsakligen konsultintäkter,
3,3 milj. kr. i bidrag från landsting in. fl. samt 0,9 milj. kr. i
statligt administrationsbidrag.
Landstingsbidragen är ganska ojämnt fördelade mellan föreningarna.
De största bidragen under budgetåret 1966/67 lämnades av landstingen i
Norrbottens, Västerbottens, Kristianstads och Västernorrlands län. Av totalbidraget
3,3 milj. kr. utgjorde de tio högsta bidragen sammanlagt 2,3
milj. kr.
Det statliga administrationsbidraget utgår från reservationsanslaget Bidrag
till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader. Bidraget
fastställs av Kungl. Maj :t efter förslag av kommerskollegium, huvudsakligen
med ledning av de enskilda föreningarnas uppgifter om behovet. Ur
samma anslag kan föreningarna erhålla medel för att täcka sina förluster
på låneverksamheten (subventionsmedel). Tilldelning av subventionsmedel
sker med beaktande av föreningens ekonomiska ställning i dess helhet,
varvid särskilt beaktas i vad mån tidigare beviljade subventionsmedel behövt
tas i anspråk för att täcka uppkomna förluster eller om dessa reserverats
för att täcka framtida förluster.
Beskattnings frågor
Ekonomiska föreningar är i princip skattskyldiga för all inkomst. Enligt
10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt utgår sådan skatt med
32 % av den beskattningsbara inkomsten.
Vissa rättssubjekt är med hänsyn till sin mer eller mindre allmännyttiga
verksamhet helt eller delvis befriade från skatt. I 53 § 1 mom. första stycket
d) kommunalskattelagen uppräknas de subjekt som är skattskyldiga
till kommunal inkomstskatt endast för inkomst av fastighet. Till dem hör
72
Kungl. Maj:t$ proposition nr 61 år 1968
bl. a. svenska skeppsliypotekskassan, skeppsfartens sekundärlånekassa,
norrlandsfonden, malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete och
allmänna försäkringskassor. Samma rättssubjekt är enligt hänvisning i
7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt helt befriade från statlig inkomstskatt.
Frågan om skattskyldighet för företagareförening har nyligen varit
föremål för regeringsrättens prövning. Målet gällde beskattning av rörelsevinst
som avsatts till en bidrags- och lånefond. Kammarrätten hade funnit
föreningen skattskyldig för vinsten, eftersom föreningen fick anses ha bedrivit
rörelse som avses i 27 § kommunal skattelagen. Regeringsrätten fann
i utslag den 3 maj 1966 inte skäl göra ändring i kammarrättens beslut.
Utredningen
Statligt administrationsbidrag
Utredningen anför att omläggning av nuvarande system för det statliga
stödet till företagareföreningarna till ett enklare och fastare finansieringssystem
i olika sammanhang bedömts vara en angelägen reform. Föreningarna
skulle genom en sådan omläggning lättare kunna uppskatta storleken
av de inkomster som erhålls vid olika verksamhetsalternativ. Samtidigt
skulle det administrativa arbetet för tillsynsmyndigheten förenklas.
Vid konstruerandet av ett finansieringssystem för föreningarna med deras
från län till län varierande omfattning och inriktning måste enligt utredningen
kraven på ett enkelt och lättadministrerat system vägas mot
önskemålen om en medelsfördelning som på bästa sätt ger förutsättningar
för att syftet med föreningarna skall uppnås.
Enligt utredningens i det föregående redovisade förslag skall rådgivningsverksamheten
i princip finansieras genom avgifter, utredningar
i ärenden om lokaliseringsstöd m. m. jämställas med konsultuppdrag och
bekostas av uppdragsgivarna, en utredningsavgift tas ut för lån och garantier
samt förluster täckas genom en förlusttäckningsavgift. Utredningen
beräknar att dessa inkomster kommer att täcka huvuddelen av föreningarnas
kostnader, även vid en verksamhet av betydande omfattning. Det är
emellertid enligt utredningen ändamålsenligt att låta de angivna inkomsterna
kompletteras med ett särskilt statligt administrationsbidrag, avsett att
ge föreningarna erforderlig ekonomisk stadga och möjliggöra kontinuitet
i verksamheten.
Utredningen erinrar om sitt förslag att föreningarnas ränteinkomster i
sin helhet skall inlevereras till statsverket. Detta inkomstbortfall kompenseras
till största delen av utredningsavgiften. Vad gäller kostnaderna för
den löpande lianteringen av föreningarnas direktlån finns enligt utredningen
särskilt motiv för att från staten till föreningarna överföra en kostnadsersättning.
I den ränta som låntagaren erlägger ligger nämligen på
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
sedvanligt sätt inräknad en ersättning för kreditgivarens löpande lånehantering.
Enligt utredningens mening bör denna ersättning av staten, lämpligen
inom ramen för ett administrationsbidrag, återbäras till den som utför
detta arbete, dvs. företagareföreningen.
Utredningen har i fråga om konstruktionen av ett statligt administrationsbidrag
övervägt olika alternativ, bl. a. om bidraget bör utgå efter antalet
prövade ärenden eller storleken av den personalkader som föreningarnas
styrelser fastställer. Utredningen har emellertid funnit det lämpligast
att bidraget utgår med ett enhetligt belopp till samtliga föreningar, i princip
oberoende av verksamhetens omfattning.
På grund härav föreslår utredningen att bidrag — enligt kostnadsläget
för år 1966 — skall utgå med 150 000 kr. per år och förening. Utredningen
understryker att den inte har sett på det statliga administrationsbidraget
isolerat utan sökt bedöma den samlade effekten på föreningarnas ekonomi
av de tidigare nämnda inkomsterna och ett fast bidrag. Bidraget bör enligt
utredningens uppfattning anpassas efter den allmänna kostnads- och löneutvecklingen.
Vid avvägningen av det föreslagna bidragsbeloppet har utredningen utgått
från att beloppet är tillräckligt för att ge föreningarna en finansiell
bas, närmast motsvarande kostnaderna (löner och omkostnader) för föreningarnas
administrativa ledning jämte viss del av lånehanteringen, på
vilken bas kan byggas en normalorganisation finansierad även med de av
utredningen förutsatta övriga inkomstkällorna.
Som villkor för det statliga administrationsbidraget bör gälla att föreningarna
bedriver verksamheten efter de av statsmakterna uppdragna
riktlinjerna. En uppföljning och kontroll av att dessa riktlinjer uppfylls
bör enligt utredningen vara en av tillsynsmyndighetens viktigaste uppgifter.
Förslagens ekonomiska konsekvenser
Det sammanlagda statliga stödet till företagareföreningarna i form av
administrationsbidrag och räntemarginaler enligt nuvarande grunder beräknar
utredningen för budgetåret 1965/66 till 4,0 milj. kr. För 1966/67
uppskattar utredningen stödet, med utgångspunkt i att föreningarnas
nettoräntemarginal i genomsnitt skulle utgöra 2,4 %, till närmare 5,0 milj.
kr.
Utredningen betonar att föreningarnas motsvarande inkomster enligt utredningens
förslag inte kan exakt beräknas eftersom de, förutom av det
fasta administrationsbidraget, blir beroende bl. a. av långivningens omfattning
avseende såväl direktlån som delegerade och centralt beviljade lånegarantier.
Med utgångspunkt i 1966 års löner och låneomslutning kan dock
de olika föreningarnas inkomster i form av statligt administrationsbidrag
samt utredningsersättning beräknas komma att variera mellan 175 000 och
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
300 000 kr. Genomsnittet torde ligga vid 200 000 kr. För föreningarna tillsammans
skulle detta innebära ca 5 milj. kr. i inkomster per år.
Jämförelser i fråga om det samlade ekonomiska utfallet för föreningarna
enligt det nuvarande och det föreslagna systemet finner utredningen vanskliga
även på grund av variationer i fråga om räntemarginalens storlek. Utredningen
räknar emellertid med att det nya systemet — under förutsättning
av relativt normal räntemarginal och om hänsyn tas till förslagets alla
komponenter, nämligen fast administrationsbidrag, normal utredningsersättning
för direktlån och delegerade garantilån, ersättning enligt beslut
av tillsynsmyndigheten för utredningar om större garantilån samt förutsatt
särskild ersättning till vissa föreningar för utredningar i lokaliseringsärenden
etc. — kommer att ge samtliga föreningar bättre kontantmässigt
resultat än det gamla.
Om det av utredningen föreslagna systemet hade tillämpats under budgetåren
1963/64—1966/67 skulle det enligt utredningens uppskattning ha
tillfört föreningarna ca 17,5 milj. kr., varav 4,8 milj. kr. under del sista budgetåret,
medan det nuvarande systemet enligt utredningens beräkningar
tillfört föreningarna ca 14,4 milj. kr. Det bör enligt utredningen vidare
beaktas att konsultverksamheten i princip skall självfinansieras och att
föreningarna kommer att uppbära vissa ränteinkomster av förlusttäckningsfonderna.
Det samlade ekonomiska utfallet för företagareföreningarna
kan sålunda väntas innebära att föreningarnas ekonomiska ställning
avsevärt förbättras.
Utredningen finner det sannolikt att bidrag från landsting och i viss
män från städer och landskommuner även i fortsättningen kommer att
utgå i icke obetydlig utsträckning.
I fråga om konsekvenserna för statsverket av utredningsförslagen framhåller
utredningen att omläggningen åtminstone på sikt kan väntas medföra
betydande besparingar. Staten kommer sålunda att tillföras inkomster
dels genom att utrednings- och förlusttäckningsavgifter tas ut även för av
kommerskollegium och Kungl. Maj :t beviljade garantier, dels genom att
föreningarna i framtiden skall leverera in samtliga räntor som föreningarna
erhåller på av statsmedel utlämnade lån. Utrednings- och förlusttäckningsavgifterna
på centralt beviljade garantier beräknar utredningen till ca
9,1—0,2 resp. 1,2 milj. kr. Beräkningen av storleken av statsverkets ökade
ränteintäkter är enligt utredningen vansklig — en ändring i diskontot (och
därmed utlåningsräntan) med Va % medför att ränteintäkterna ändras
med ca 0,9 milj. kr. Det kan nämnas alt företagareföreningarnas nettoränteinkomster
1964/65 utgjorde 1 941 000 kr. och 1965/66 2 881 000 kr.
Under förutsättning att föreningarna i Stockholms stad och län sammanslås
bör enligt utredningen anvisas 3,6 milj. kr. årligen för att täcka företagareföreningarnas
administrationskostnader. Företagareföreningarnas förbund
m. fl. centrala organisationer föreslås som hittills få bidrag med sam
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 ur 1968 75
man lagt ca 100 000 kr. Vidare fordras särskilda medel för att ersätta föreningarna
för utredningar i ärenden om lokaliseringsstöd in. in.
De största förlusterna på garantilånen har hittills enligt utredningen berott
på speciellt risktagande och kan i stor utsträckning betraktas som lokaliseringsbidrag.
I fortsättningen räknar utredningen med att förluster
på centralt beviljade garantier kommer att täckas av förlusttäckningsavgifter.
Förluster på redan beviljade garantier föreslås skola täckas genom
statligt anslag. Även föreningarnas förluster på hittills beviljade lån måste,
i den mån föreningarna saknar eget kapital, under en relativt lång övergångsperiod
täckas av statsmedel.
Utredningen erinrar slutligen om att en omläggning i enlighet med dess
förslag medför att bestämmelserna om räntegaranti avskaffas och att det
-anslag som f. n. finns anvisat för ändamålet upphör.
B eskattning sfrågor
Utredningen konstaterar att tvekan numera inte föreligger om att föreningarna
är skattepliktiga för sina vinster. Administrationsbidragen till
föreningarna från stat, landsting och kommun utgör enligt utredningens
uppfattning skattepliktig intäkt, eftersom bidragen skall täcka kostnader
som är klart avdragsgilla. Om detsamma gäller de särskilda förlusttäckningsbidragen
är enligt utredningen tveksamt.
Utredningen föreslår att i föreningarnas stadgar anges att utdelning av
Arinst eller återbäring till medlemmarna inte får ske och framhåller starkt
att föreningarna inte drivs i vinstsyfte, även om vinst uppstår i vissa fall.
Föreningarnas verksamhet är förknippad med åtskilliga svårlösta beskattningsfrågor.
Det föreligger därför enligt utredningen ett starkt behov att
åstadkomma en enhetlig och rättvis behandling av föreningarna i skattehänseende.
Samtidigt måste det vara ett ringa fiskaliskt intresse att beskatta
företagareföreningarna, särskilt som dessa ofta visar underskott i
rörelsen. Bl. a. på grund av att föreningarna lånar ut statliga medel och
Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag skall fastställa stadgarna för
föreningarna samt tillsätta ledamöter i deras styrelser bör föreningarna
enligt utredningen erhålla viss skattebefrielse. Utredningen föreslår sålunda
att de befrias från kommunalskatt med undantag av inkomst på fastighet.
Förslagets genomförande kräver ändring av 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen.
Ändringen i kommunalskattelagen medför automatiskt på
grund av stadgandet i 7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt att
föreningarna kommer att vara befriade även från statlig inkomstskatt.
Reservation
Ledamöterna Andersson och Stefanson föreslår att årligt administrationsbidrag
skall utgå med 200 000 kr. per förening. Detta i förhållande till
majoritetens förslag ökade stöd behövs enligt reservanterna bl. a. för att
76
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968
föreningarna skall kunna kostnadsfritt bistå mindre företag med allmän
och översiktlig företagsanalys.
Remissyttrandena
Utredningens förslag att företagareföreningarnas rörliga inkomster skall
kompletteras med ett särskilt statligt administrationsbid
r a g har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Statskontoret finner
dock att frågan bör närmare klarläggas mot bakgrunden av utredningens
övriga förslag. SAF och Sveriges industriförbund anför att det statliga administrationsbidraget
kan accepteras under en övergångstid för att föreningarna
skall få möjlighet att anpassa sig till de delvis ändrade förutsättningarna
för verksamheten. Därefter bör statsbidraget avvägas så att
det endast omfattar kostnaderna för föreningarnas upplysningsverksamhet.
Mot förslaget att administrationsbidraget skall utgå med ett enhetligt
belopp till samtliga föreningar har ett stort antal remissorgan
gjort invändningar. Hit hör riksgäldsfullmäktige, som visserligen i stort
inte funnit anledning till erinran mot förslaget men anser att en differentiering
av bidraget skulle ha inneburit en mera näraliggande lösning med
hänsyn till den väsentligt olika omfattningen av företagareföreningarnas
verksamhet. Fullmäktige förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t skall med
beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet ha befogenhet alt
jämka bidragets storlek över eller under det föreslagna enhetsbeloppet.
Statskontoret och överståthållarämbetet förordar att administrationsbidraget
ej skall utgå som ett schablonbidrag utan sättas i relation till respektive
förenings behov.
I fråga om storleken av administrationsbidraget yrkar
flertalet remissorgan en höjning i förhållande till vad utredningen
föreslagit. Sålunda anser Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och eu länsstyrelse att administrationsbidraget, med hänsyn till
omfattningen av de arbetsuppgifter som påläggs föreningarna, bör ökas i
förhållande till utredningsförslaget. Till reservanternas förslag om att det
statliga administrationsbidraget bör bestämmas till 200 000 kr. ansluter
sig kommerskollegium, Svenska företagares riksförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,
sex länsstyrelser och drygt hälften av företagareföreningarna.
Kommerskollegium anför bl. a. att föreningarna bör ges ekonomiska
möjligheter att göra avgiftsfria analyser av företagen för att klarlägga
deras situation och utvecklingsmöjligheter och kunna bistå med allmän
rådgivning och informationer. Om analysverksamheten skall få till effekt
eu konsultverksamhet av önskvärd omfattning får den inte ha alltför ringa
omfång. Med hänsyn härtill och på grund av att föreningarna inte får någon
ersättning för sina kostnader i form av utredningsavgifter när låne
-
Kangl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968 77
ansökan lämnas utan bifall föreslår kollegium ett bidrag av 200 000 kr.
Företagareföreningarnas förbund, SHIO, några länsstyrelser och sex företagareföreningar
förordar — med samma motivering som reservanterna
— att det statliga administrationsbidraget till föreningarna skall utgå dels
som ett basbidrag på 200 000 kr., dels som ett differentierat tilläggsbidrag
vilket bör variera med hänsyn till de olika länens näringsliv och verksamhetens
omfattning. En motsvarande differentiering förordar företagareföreningarna
i Stockholms stad och lön, som anser att det av utredningen
föreslagna beloppet endast skall utgöra ett basbidrag.
Förslaget om lika fördelning av det statliga administrationsbidraget
mellan företagareföreningarna finner SHI, med hänsyn till föreningarnas
nuvarande arbelsuppgifter, vara ändamålsenligt men påpekar att ändringar
i föreningarnas verksamhetsområde kan komma att medföra en omprövning
av denna princip. Reservanternas motiv för och förslag till högre administrationsbidrag
finner institutet ha ett visst fog.
Västerbottens företagareförening, som ansluter sig till reservanternas förslag,
förordar att för en förening av Västerbottensföreningens karaktär
det statliga bidraget bör fastställas till lägst 400 000 kr. och tillfogar att
bidrag av landsLingsmedel behövs med samma belopp.
Enligt riksrevisionsverket bör en uppräkning av statens bidrag i enlighet
med vad utredningen föreslagit förutsätta att bidragen från landsting och
städer utom landsting ökas i motsvarande omfattning. Främjandet av
föreningarnas verksamhet får nämligen anses vara inte bara en statlig
uppgift utan också en betydelsefull kommunal angelägenhet.
Den effekt utredningens förslag skulle komma att få på företagar eföreningarnas
ekonomi har inte närmare berörts av remissinstanserna.
Några företagareföreningar gör dock gällande att utredningsförslaget
innebär en försämring av deras ekonomiska situation.
Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat frågan om ändrade
beskattningsbestämmelser för företagareföreningarna. De
har därvid genomgående godtagit vad utredningen föreslagit. Sålunda ansluter
sig kommerskollegium, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Kalmar
och Kopparbergs län, företagareföreningarna i Malmöhus, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län och handelskammaren för Örebro och Västmanlands
län till förslaget.
Riksskattenämnden konstaterar att den av utredningen föreslagna inriktningen
av företagareföreningarnas verksamhet — där den individuella rådgivningen
och kreditstödet i princip skall självfinansieras — otvivelaktigt
konstituerar rörelse i kommunalskattelagens mening. Emellertid, fortsätter
nämnden, framgår av utredningens förslag till stadgar, att utdelning
av vinst eller återbäring till medlemmar ej får ske och att vid förenings
upplösning eventuellt uppkommande överskott — efter det att medlemmarna
återbekommit sina insatser — skall tillfalla staten för att användas för
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
ändamål som överensstämmer med föreningens syfte. Vidare skall stat och
landsting vara representerade i föreningens styrelse. Med hänsyn härtill
torde det från fiskala synpunkter vara av ringa intresse att beskatta eventuell
inkomst av företagareföreningarnas verksamhet. På grund härav och
då ett bifall till utredningens förslag inte skulle medföra några praktiska
olägenheter vill nämnden inte motsätta sig förslaget.
Riksrevisionsverket och Svenska bankföreningen accepterar förslaget
med vissa reservationer. Riksrevisionsverket ifrågasätter sålunda om inte
företagareföreningarna i fråga om skattefrihet bör jämföras med andra
kreditbeviljande institutioner, såsom hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar
och jordbrukets kreditkassor.
Svenska bankföreningen tillstyrker förslaget om viss skattefrihet för
företagareföreningarna under förutsättning att deras utlåningsverksamhet
läggs om enligt de riktlinjer som utredningen har dragit upp.
Anslagsframställningar för budgetåret 1968/69
Kommerskollegium och Företagareföreningarnas förbund har i anslagsframställningar
för budgetåret 1968/69 beräknat medelsbehovet till företagareföreningarnas
verksamhet med utgångspunkt i nuvarande förhållanden.
DRIFTBUDGETEN
C 3. Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader
Anslaget är för budgetåret 1967/68 uppfört med 1,6 milj. kr. Vid budgetårets
ingång fanns under anslaget en reservation av 1 162 226 kr.
Kommerskollegium beräknar, under förutsättning att Kungl. Maj :t följer
ett av kollegiet framlagt förslag till fördelning av administrationsbidraget
för budgetåret 1967/68, reservationen på anslaget i den del som avser
administrationskostnader till ca 161 000 kr. vid utgången av innevarande
budgetår.
Kollegiet godtar av föreningarna gjorda inkomstberäkningar för budgetåret
1968/69 på sammanlagt ca 9,5 milj. kr. Däremot anser kollegiet att av
föreningarnas beräknade utgifter på ca 11,9 milj. kr. löneutgifterna, som
tagits upp till 8,3 milj. kr., bör nedbringas med ca 0,5 milj. kr. För att
täcka föreningarnas administrationsbidrag bör således enligt kollegiet anvisas
1,9 milj. kr. Till SHIO m. fl. centrala organisationer bör anvisas 0,1
milj. kr. Vidare bör 0,1 milj. kr. anvisas till Norrbottens företagareför
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068 79
ening som stöd åt företagsamheten i Tornedalen. Anslagsbehovet för 1968/69
beräknar kollegiet således till ca 2,0 milj. kr.
För att täcka förluster i företagareföreningarnas långivning finns s. k.
subventionsmedel. Innevarande budgetår finns till disposition 871 000 kr.,
varav 471 000 kr. utgör reservation från budgetåret 1966/67. Föreningarna
har för budgetåret 1967/68 ansökt om sådana medel med sammanlagt ca
2,4 milj. kr. Under förutsättning att Kungl. Maj:t bifaller kollegiets förslag
till fördelning av subventionsmedel för budgetåret 1967/68, kommer
av denna del av anslaget att kvarstå ca 260 000 kr.
Kollegiet anser, med hänsyn till föreningarnas ökade utlåning och därmed
sammanhängande ökning av förlustriskerna, att anslaget för budgetåret
1968/69 bör tillföras ytterligare 600 000 kr. i subventionsmedel.
Företagareföreningarnas förbund beräknar behovet av medel till föreningarnas
administrationsbidrag för budgetåret 1968/69 till 2,4 milj. kr.
samt hemställer att 2,0 milj. kr. anvisas till subventionsmedel.
C 4. Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti
Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med ett formellt belopp
av 1 000 kr.
Kollegium, som förklarar sig inte kunna bedöma om anslaget kommer
att behöva utnyttjas vare sig under innevarande eller nästa budgetår, föreslår
att anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.
C 5. Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverksoch
industriföretag m. m.
För ändamålet har för innevarande budgetår förts upp ett förslagsanslag
av 8,5 milj. kr.
Från tillkomsten den 1 juli 1954 av statliga garantier för lån till hantverk
och industri t. o. in. den 30 juni 1967 bär företagareföreningarna bemyndigats
teckna garantier för belopp på sammanlagt 368 milj. kr. Vidare
har riksbankens avdelningskontor bemyndigats teckna garantier för lån
till turisthotell med 14,7 milj. kr. Statens förluster i samband med nämnda
garantiåtaganden har t. o. in. den 30 juni 1967 uppgått till 20,5 milj. kr.
Under budgetåren 1963/64—1966/67 infriades garantier med ca
950 000, 3 690 000, 3 600 000 resp. 9 350 000 kr.
Med hänsyn till de infriade garantibeloppens storlek under de två senaste
budgetåren föreslår kommerskollegiet att anslaget för budgetåret 1968/69
ökas med 2,0 milj. kr. till 5,5 milj. kr.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
KAPITALBUDGETEN
IV. Statens utlåningsfondei
IV: 1 Statens hantverks- och industrilånefond
För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats ett investeringsanslag
av 18,0 milj. kr. Under anslaget fanns vid budgetårets ingång en behållning
av 3,5 milj. kr.
Kommerskollegium hemställer, att lånefonden tillförs 20 milj. kr. för
budgetåret 1968/69.
Kapitaltillgångarna i fonden utgjorde den 30 juni 1967 190,0 milj. kr.
Till företagareföreningarna var utlånat 177,4 milj. kr. Utestående lån ur
de fonder, vilka år 1960 fördes samman till den nuvarande statens hantverks-
och industrilånefond, utgjorde 3,3 milj. kr. Av Kungl. Maj:t anvisade
men ej utbetalade lån uppgick till 7,2 milj. kr. Vid utgången av budgetåret
1966/67 fanns sålunda disponibelt för utlåning ett belopp av
(190,0 — 177,4 — 3,3 — 7,2) 2,1 milj. kr.
För budgetåret 1967/68 har anvisats 18 milj. kr. Härtill kommer amorteringar
av de ursprungliga fonderna med 1,0 milj. kr. För budgetåret
1967/68 finns således disponibelt för utlåning ur fonden 21,1 milj. kr. Till
föreningarna inflytande amorteringar har av föreningarna beräknats uppgå
till 26,6 milj. kr. De för utlåning genom företagareföreningarna tillgängliga
medlen utgör således ca (21,1 + 26,6) 47,7 milj. kr. Föreningarna har
för 1967/68 beräknat utlåningsbehovet till 61,5 milj. kr.
För budgetåret 1968/69 har föreningarna beräknat sin utlåning till 66,0
milj. kr. och inflytande amorteringar till 31 milj. kr. samt behovet av nya
lånemedel ur fonden till 35,3 milj. kr. Kommerskollegium anser att föreningarnas
nyutlåning, sedd i relation till omfattningen av nyutlåningen
under de senaste åren, bör begränsas till högst 60 milj. kr. Kollegiet beräknar
inflytande amorteringar till föreningarna till ca 39 milj. kr. och amorteringarna
till fonden till 1 milj. kr. Behovet av nya lånemedel till fonden
blir således 20 milj. kr.
Ramen för statliga garantier för lån till hantverks- och industriföretag
föreslås av kollegium fastställd till oförändrat 55 milj. kr.
Företagareföreningarnas förbund uppskattar anslagsbehovet till 35 milj.
kr. Garantiramen bör enligt förbundet fastställas till 55 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
81
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Hantverket och den mindre industrin har traditionellt spelat en viktig
loll i svenskt näringsliv. Också i dag utgör dessa sektorer av näringslivet
en både kvantitativt och kvalitativt betydande del av den samlade företagsamheten.
Det totala antalet företag inom hantverk och industri kan f. n.
uppskattas till omkring 100 000. Av dessa är omkring 70 000 hantverksföretag
och 25 000 industriföretag med mindre än 50 arbetare. Från sysselsättningssynpunkt
har den mindre företagsamheten avsevärd betydelse. Mindre
industriföretag — med 4—50 arbetare — svarar sålunda för omkring en
fjärdedel av den totala industrisysselsättningen. Det innebär att de sysselsätter
mer än 1/4 milj. anställda. Dessa företags betydelse i vår ekonomi
framgår också av att de år 1966 svarade för mellan en fjärdedel och en
femtedel av de totala industriinvesteringarna.
De senaste decenniernas genomgripande strukturella förändringar i näringslivet
har helt naturligt berört också de mindre företagen. Detta
gäller inte minst hantverkssektorn, där antalet företag visserligen torde
ha varit relativt konstant under efterkrigstiden men där det skett avsevärda
förskjutningar mellan branscherna. När det gäller industrisektorn
har man samtidigt kunnat iaktta en utveckling mot större företagsenheter.
Som utredningen har framhållit visar industristatistiken att totalantalet
arbetsställen minskade med 1,5 % mellan åren 1954 och 1964. Nedgången
gällde uteslutande kategorin arbetsställen med 4—10 arbetare. Denna kategori,
som år 1954 representerade nära hälften av alla arbetsställen inom
industrin, utgjorde 42 % år 1964. Siffrorna visar också att bortfallet av
företag varit påtagligt inom flertalet branscher. Samtidigt ökade antalet
arbetsställen med 11—50 arbetare med 6 % och antalet arbetsställen med
över 50 arbetare med 15 %. Storleksrationaliseringens innebörd kan också
uttryckas på det sättet att den genomsnittliga produktionsenheten under
perioden vuxit från 45 till 59 anställda.
Utvecklingen mot större produktionsenheter synes fortsätta. Industristatistiken
visar att antalet arbetsställen från år 1964 till år 1965 minskade
med närmare 1 %. Även under sistnämnda år var det de minsta arbetsställena
som svarade för hela minskningen. För deras del uppgick reduktionen
till nära 3 %. Arbetsställen med 11—50 arbetare ökade med 0,5 %
och de största arbetsställena, med 51 eller fler arbetare, med närmare 1,5 %.
Det genomsnittliga antalet anställda per produktionsenhet uppgick år 1965
till 60.
Man bör sannolikt räkna med att denna utveckling fortsätter och att de
0 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 61
82
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968
större företagen kommer att svara för en växande andel av den totala sysselsättningen.
En väsentlig del av den produktiva verksamheten i landet torde
emellertid också i fortsättningen komma alt bedrivas av mindre företag.
Flera skäl talar för detta. Ett skäl är den livskraft, som den mindre företagsamheten
har visat under efterkrigstiden och som har tagit sig uttryck i
en fortgående produktivitetsförbättring. Vissa undersökningar ger visserligen
vid handen att den genomsnittliga produktiviteten fortfarande ligger
något lägre än hos större företag, men samtidigt tyder tillgängligt material
på att produktivitetshöj ningen under senare år har varit snabbare hos de
mindre företagen än hos de större. När det gäller lönsamheten torde skillnaden
mellan företag av olika storlek f. n. inte vara särskilt markant. Ett
annat skäl för att se ljust på småföretagsamhetens möjligheter att hävda
sig i framtiden är de samstämmiga internationella erfarenheter som föreligger
och som visar att de mindre företagen har väsentliga funktioner att
fylla också i samhällen som nått mycket långt i industriell utveckling.
Så är t. ex. fallet i USA, där en konkurrenskraftig småföretagsamhet har
kunnat bestå trots långt driven rationalisering, avancerad teknik och tillgången
till en stormarknad som i sig själv gynnar tillverkning i långa serier
och uppkomsten av stora produktionsenheter. Det förtjänar också framhållas
att den absoluta storleken hos ett företag inte utgör eu mätare av företagets
förmåga att tillgodogöra sig stordriftens fördelar.
Vissa inslag i vår tids ekonomiska och tekniska utveckling bidrar utan
tvivel till att skapa en gynnsam jordmån för mindre företag. De större produktionsenheterna
har sålunda i växande utsträckning funnit det organisatoriskt
och ekonomiskt fördelaktigt att etablera direkt samarbete med
mindre företag, som i egenskap av underleverantörer kommit att spela en
allt viktigare roll i produktionsprocessen. Så är bl. a. i betydande utsträckning
fallet inom bilindustrin och den elektroniska industrin. De stora företagens
allt starkare inriktning på långa, enhetliga serier har samtidigt skapat
ökade förutsättningar för de mindre företagen när det gäller service
och tillverkning av specialiserade produkter. Det senare är inte minst betydelsefullt
för bedömningen av den mindre företagsamhetens möjligheter att
hävda sig på en allt mera integrerad världsmarknad. Den pågående liberaliseringen
av den internationella handeln medför inte bara hårdnande konkurrens
och krav på fortsatt storleksrationalisering. Den innebär också, att
nya vägar öppnas ut mot eu allt större och köpkraftigare marknad, där
kvalitetsprodukter och unika varor har stora möjligheter att finna avnämare.
Den starka specialiseringen och den i allmänhet högtstående maskinella
utrustningen hos svensk småindustri ger den goda förutsättningar att
göra sig gällande på denna marknad.
För en gynnsam utveckling talar också den anpassningsförmåga som utmärker
den mindre företagsamheten. Det nuvarande skedet karakteriseras
i stor utsträckning av snabba förändringar i marknadsförutsättningar, tek
-
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
nik och konkurrensförhållanden och det är därför väsentligt att en del av
produktionsapparaten har möjlighet att relativt lätt anpassa sig till nya förhållanden.
Detta gäller inte minst när konjunkturväxlingar ställer ökade
krav på näringslivets förmåga till snabba omställningar.
De mindre företagens konkurrensförmåga förstärks ytterligare av att de
ofta arbetar med lägre fasta administrationskostnader än de stora företagen.
Det är en allmängiltig iakttagelse att ökad företagsstorlek stegrar kraven
på genomarbetade rutiner, omfattande långtidsplanering och kvalificerad
företagsadministration. Småföretagsamheten har samtidigt med sin relativt
begränsade administrativa apparat bättre möjligheter till överblick över produktionen
inom det egna företaget. Till detta kommer att informationsoch
kommunikationsproblemen ofta går att lösa på ett smidigare och
mera personligt sätt. Samtidigt har erfarenheten visat att de mindre företagen
ofta utgör en fruktbar miljö för uppkomsten och förverkligandet
av nya idéer. De har ofta spelat en framträdande roll när det gällt att introducera
nya produkter och produktionsmetoder.
Enligt min mening finns det alltså all anledning att räkna med att hantverket
och den mindre industrin även framdeles kommer att spela en viktig
roll i vårt produktiva liv. Det är därför också ett vitalt samhällsintresse att
utvecklingen inom dessa sektorer främjas så, att bästa möjliga produktionsresultat
uppnås.
De problem, som de mindre företagen nu står inför, är i betydande utsträckning
identiska med dem som föreligger inom näringslivet i stort. En
hårdnande internationell konkurrens tillsammans med en snabb vetenskaplig
och teknisk utveckling ställer krav på att produktionsapparaten snabbt
anpassas till de ändrade förutsättningarna. För alla företag — oavsett storlek
— är det ett livsvillkor att genom rationalisering höja effektiviteten och
att utveckla nya tillverkningsmetoder och produkter samt att ta tillvara de
möjligheter som en liberalisering av världshandeln skapar. Samhället kan
väsentligt bidra till detta genom eu näringspolitik, där aktiva samhällsinsatser
för att bevara och stärka konkurrenskraften hos näringslivet förenas
med åtgärder för att skapa ökad trygghet i ai''betslivet för den enskilde.
Näringspolitiken har under senare år byggts ut väsentligt. De medel som
nu står till förfogande på detta område kan användas också för de mindre
företagen. Den företagsform som hantverket och den mindre industrin representerar
möter emellertid också speciella problem. Därför måste de
näringspolitiska insatserna differentieras så att den mindre företagsamhetens
särskilda behov och intressen kan tillgodoses.
Det är framför allt två problem som dragit till sig allt större uppmärksamhet
i detta hänseende. Det ena gäller hantverkets och småindustrins
kapitalförsörjning. Liksom näringslivet i övrigt slår den mindre företagsamheten
inför betydande och växande investeringsbehov. Detta leder i sin
tur till ökat behov av kapital som de relativt små företagen har särskilda
84
Kungl. Maj:ts proposition nr (it år 1968
svårigheter alt tillgodose enbart genom självfinansiering samtidigt som företagens
begränsade tillgångar i fråga om realkapital minskar deras kreditmöjligheter.
Det andra problemet avser ett allt mera markerat behov att utnyttja kvalificerad
expertis för att i de enskilda företagen genomföra erforderliga
rationaliseringsåtgärder samt att anpassa produktion och försäljning efter
marknadens krav. I detta sammanhang har också behovet av utbildning av
företagsledare och annan personal i nyckelställning hos de mindre företagen
trätt i förgrunden.
Samhället har redan gjort betydelsefulla insatser för att söka lösa dessa
problem. Inte minst har statens åtgärder inriktats på att stärka de mindre
företagens ställning på kreditmarknaden. Under senare tid har bl. a. banklagstiftningen
och lagstiftningen om inteckning i företagsegendom reformerats
i detta syfte. Samtidigt har möjligheterna till återlån av ATP-avgifter
vidgats. Den genom 1967 års riksdagsbeslut inrättade statliga investeringsbanken
kommer alt få betydelse också för de mindre företagen. Enligt föredragandens
uttalande i prop. 1967:56 bör det vara en naturlig uppgift
för investeringsbanken att medverka till lösningen av utvecklings- och
omställningsproblemen också för de mindre och medelstora företagen. Dessa
företag omfattas vidare av de stödformer som tillkommit i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det finns anledning understryka lokaliseringsstödets betydelse
för att etablera och utveckla mindre företag. Av det totala antalet
arbetsställen, som fram till årsskiftet 1967—1968 erhållit lokaliseringsstöd,
har inte mindre än 60 % varit sådana med mindre än 40 anställda. Dessa
har erhållit 20 % av de totalt 561 milj. kr. som beviljats i form av lån och
bidrag och de svarar för en femtedel av den beräknade sysselsättningsökningen.
När det gäller att tillgodose de mindre och medelstora företagens behov
av långfristiga krediter har AB Industrikredit och AB Företagskredit kommit
att spela en allt viktigare roll. Dessa halvstatliga bolag fungerar som förbindelselänkar
mellan företagen och obligationsmarknaden. Framför allt
har AB Industrikredit expanderat utomordentligt snabbt under senare år.
Summan av utestående och beviljade lån uppgick vid slutet av år 1967 till
omkring 1 070 milj. kr.
De nu nämnda stödformerna har otvivelaktigt bidragit till att lätta de
mindre företagens finansieringssvårigheter. Det råder emellertid ingen tvekan
om att det kreditstöd, som kanaliserats genom företagareföreningarna
i form av direktlån och kreditgarantier, har spelat en viktig roll som
generell stimulansfaktor för hantverket och småindustrin. Båda dessa
stödformer har fått betydande omfattning. Fram till årsskiftet 1966—1967
har inte mindre än omkring 16 000 direktlån beviljats av företagareföreningarna
till ett sammanlagt belopp av 377 milj. kr. Det genomsnittliga lånebeloppet
har successivt ökat och uppgick år 1966 till 38 000 kr. Mellan år 1954,
85
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968
när industrigarantilånen tillkom, och den 31 december 1967 beviljades —
frånsett stödet till turisthotellnäringen — 1 739 garantier om totalt 400 milj.
kr. Också här har de genomsnittliga beloppen successivt ökat och uppgick
under sista halvåret 1967 till 398 000 kr.
Samhället har sedan länge sett det som en angelägen uppgift att stödja
den mindre företagsamheten också i dess allmänna utvecklingssträvanden.
Detta har skett i olika former, bl. a. genom Sill, som byggt upp en omfattande
kursverksamhet och teknisk informationsservice, samt genom
ökat stöd till Småindustrins exportbyrå. Också på detta område har emellertid
företagareföreningarna kommit att fylla allt viktigare funktioner.
Helt naturligt har inriktningen av företagareföreningarnas arbete kommit
alt präglas av det allmänna syfte som statsmakterna har haft med sitt stöd
åt töreningarna. Under föreningarnas uppbyggnadsskede dominerade de
sociala och sysselsättningspolitiska synpunkterna. En primär uppgift för
föreningarna var att söka medverka till eu differentiering av näringslivet
i områden där sysselsättningssvårigheter gjorde sig särskilt starkt gällande.
Eu sysselsättnings- och lokaliseringspolitisk målsättning har därefter varit
vägledande för föreningarna under större delen av den tid de har varit
verksamma. De ökade ekonomiska resurser som tillfördes föreningarna under
1950-talet och i början av 1960-talet motiverades också i stor utsträckning
med att föreningarna borde få ökade möjligheter att medverka i uppgifter
med sysselsättnings- och lokaliseringspolitisk inriktning. Till följd
härav har också en väsentlig del av föreningarnas allmänna verksamhet
gällt rådgivning i lokaliseringspolitiska frågor.
Jämsides härmed har emellertid föreningarnas allmänt produktionsfrämjande
uppgifter spelat stor roll. Detta syfte betonades starkt bl. a. i samband
med tillkomsten av statens hantverks- och industrilånefond och kom tidigt
till uttryck i föreningarnas stadgar. Därför har också eu stor och växande
del av föreningarnas resurser för rådgivning och konsultation inriktats
på åtgärder för att stödja och utveckla de mindre företagens produktion.
Verksamheten har utvecklats som ett komplement till de servicefunktioner,
som vuxit fram inom andra, statliga och privata institutioner och har tagit
sikte på rådgivning i organisatoriska, tekniska och ekonomiska frågor. Under
senare år har rationaliseringsfrågor samt frågor om lönsamhetskontroll
och kalkylering intagit eu framskjuten plats, men också byggnadsfrågor,
marknadsbedömningar och bokföringsproblem har utgjort en betydande
del av verksamheten.
Företagareföreningar finns numera i samtliga län. Under inflytande av
den utveckling som jag nyss har berört har deras verksamhet under det
senaste decenniet expanderat snabbt. Såväl arbetet med den egna kreditgivningen
som beredningen av lånegarantiärenden har ställt allt större krav
på föreningarnas resurser. Samtidigt har anspråken på föreningarna i fråga
om rådgivning och konsultationsservice ökat allt eftersom företagen genom
86 Kungl. Maj:ts proposition nr Öl ur 1!)C>8
den tekniska utvecklingen och de ändrade marknadsförutsättningarna sett
sig nödsakade att genomföra rationaliseringar och omställningar.
Enligt min mening har företagareföreningarna visat sig väl skickade att
handlägga dessa växande och allt mera krävande uppgifter. Någon allmän
och genomgripande omprövning av föreningarnas uppgifter eller av syftet
med deras verksamhet är därför inte påkallad, å andra sidan har den snabba
tillväxten av verksamheten efter hand aktualiserat behov av en viss översyn
av föreningarnas funktioner, både de kreditförmedlande uppgifterna och
verksamheten i övrigt. De överväganden och förslag, som 1962 års företagareföreningsutredning
lagt fram i dessa hänseenden, utgör enligt min mening
en god utgångspunkt för statsmakternas ställningstagande.
Mål för företagareföreningarnas verksamhet
I fråga om målet för företagareföreningarnas verksamhet i fortsättningen
ansluter jag mig till utredningens uppfattning, att ett allmänt produktionsfrämjande
syfte bör vara grundvalen för föreningarnas arbete. Om den
mindre företagsamheten skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens
är det ett livsvillkor att de enskilda företagen målmedvetet tillvaratar de
rationaliseringsmöjligheter som föreligger. Teknisk förnyelse, rationell
marknadsföring och framsynt ekonomisk planering får härvidlag allt större
betydelse. Genom fortsatt utveckling av konsultations- och rådgivningsverksamheten
bör föreningarna kunna stimulera lill och stödja genomförandet
av sådana åtgärder.
Av det allmänna syftet följer också att både företagareföreningarnas konsultations-
och rådgivningsverksamhet och deras kreditförmedlande uppgifter
bör inriktas på företag som från ekonomisk synpunkt bär goda framtidsutsikter.
Delta innebär att föreningarna bör inrikta sig på att stödja
inte bara företag som redan är lönsamma utan också sådana företag som
genom föreningarnas medverkan kan utvecklas till god lönsamhet.
Utredningen har i detta sammanhang erinrat om 1964 års riksdagsbeslut
om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik. Enligt vad utredningen har
framhållit måste beslutet anses innebära att det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri har fått ändrad inriktning med betydande
konsekvenser både för stödets omfattning och fördelning och för lånevillkorens
utformning. Otvivelaktigt innebar riksdagsbeslutet en förändring
såtillvida, att det angavs att det av företagareföreningarna administrerade
stödet inte längre primärt skulle tjäna ett lokaliseringspolitiskt syfte utan
mera renodlat vara att anse som ett företagsekonomiskt betingat stöd.
Som jag underströk i prop. 1964: 185 är emellertid gränsdragningen
mellan lokaliseringsstödet och företagareföreningarnas kreditgivning vansklig.
Någon skarp skiljelinje gick enligt vad jag framhöll inte att dra och
olika samverkansfrågor fick lösas i nära kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna,
kommerskollegium och företagareföreningarna.
Kungl. Ma j:ts proposition nr 61 år 1668
87
Erfarenheten har också bekräftat att det inte har gått att göra strikt skillnad
vid tillämpningen av de båda stödformerna. Ett uttryck härför är riksdagens
beslut förra året (BaU 1967: 30 s. 22, rskr 288) att öppna möjlighet
för näringsidkare som erhållit lokaliseringsstöd att i vissa fall också få
kreditstöd. I remissyttrandena har nämnda svårighet starkt understrukits.
Lokaliseringspolitiska synpunkter har med nödvändighet måst beaktas i
större eller mindre utsträckning också i de avgöranden om kreditstöd, som
företagareföreningarna har fattat. Detta har varit naturligt också av den
anledningen att det i riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har förutsatts
att företagareföreningarna skall hålla nära kontakt med de länsorgan, som
handlägger ärenden om lokaliseringsstöd. Strävan till regional samordning
medför också krav på att föreningarnas kredistödjande och rådgivande
verksamhet står i samklang med den lokaliseringspolitiska målsättningen.
Eu effektiv samordning mellan de båda stödformerna torde för framtiden
bli ofrånkomlig. Det slutliga ställningstagandet till samordningen torde
få anstå till dess den nyligen tillkallade utredningen om den fortsatta
lokaliseringspolitiska stödverksamheten slutfört sitt arbete.
Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet in. in.
Rådgivning i tekniska och ekonomiska frågor till företag inom hantverk
och småindustri har alltsedan företagareföreningarnas tillkomst utgjort en
av'' deras viktigaste uppgifter. Omfattningen av denna verksamhet varierar
dock starkt mellan olika föreningar. Somliga föreningar bedriver en regelrätt
konsultverksamhet med ett relativt stort antal fast anställda konsulter.
Hos andra, som saknar särskild personal för ändamålet, har den egna
konsultverksamheten däremot tämligen blygsam omfattning.
Företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet har ända från begynnelsen
haft såväl en allmän som en mera speciell inriktning. Någon
klar gräns mellan de båda formerna för rådgivning finns inte. Den allmänna
rådgivningen har dock närmast karaktären a\’ upplysningsverksamhet rörande
exempelvis de funktioner med anknytning till hantverket och småindustrin
som utövas av'' enskilda organisationer samt kommunala och statliga
institutioner. Den speciella rådgivningen är däremot mera att jämställa med
den verksamhet som på det tekniska och ekonomiska området bedrivs av
■enskilda konsultföretag.
Tyngdpunkten i föreningarnas rådgivningsverksamhet låg ursprungligen
på det allmänna planet men har under senare tid förskjutits mot rådgivning
som syftar till att ge vederbörande företag lösningar på problem av mera
särpräglad art. Sistnämnda form för rådgivning är huvudsakligen inriktad
på rationaliseringsfrågor.
Som utredningen betonar har hantverks- och småindustriföretagen begränsade
möjligheter att anställa egna specialister för tekniska, ekonomiska
och andra utredningar. Trots att rådgivnings- och konsultverksamhet nume
-
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
ra bedrivs inom olika områden av privata konsultföretag, branschorganisationer
och andra sammanslutningar har vidare de mindre företagen i ringa
utsträckning anlitat utomstående experthjälp. Jag delar utredningens uppfattning
att det är angeläget att småföretagarna stimuleras till ökad rationalisering
och informeras om de möjligheter att få vägledning i tekniska
och ekonomiska frågor som står till buds. Med hänsyn inte minst till att
tillgången på konsultföretag är begränsad, särskilt i landets norra delar,
är det enligt min mening eu betydelsefull uppgift för företagareföreningarna
att förstärka sin rådgivnings- och konsultverksamhet för att därigenom
underlätta för företagen att anlita experthjälp i berörda frågor.
Givetvis kan föreningarna i fråga om egna konsultutredningar endast utgöra
ett komplement till andra institutioner på området. Föreningarnas egen konsultverksamhet
bör inte heller utvecklas så att den allmänna rådgivningen
ef ter sätts. Vid behov bör föreningarna tillkalla utomstående experter eller
hänvisa klienterna till sådan expertis.
Som jag har anfört vid min behandling av målet för föreningarnas verksamhet
bör denna inriktas på företag med ekonomiskt goda framtidsutsikter.
T likhet med många av remissinstanserna vill jag därför betona att
föreningarnas rådgivning inte skall begränsas till företag som redan har visat
sig vara lönsamma och utvecklingsbara. Rådgivningen bör naturligen innefatta
ett utredningsmoment, varigenom företagets utvecklingsmöjligheter
klarläggs. Först sedan denna utredning slutförts torde i allmänhet
företagets framtidsutsikter kunna bedömas med större säkerhet. Ytterligare
insatser bör däremot göras beroende av att sådana betingelser för driften
föreligger att erforderlig lönsamhet kan nås.
Någon anledning att från det allmännas sida subventionera föreningarnas
rådgivningstjänster föreligger enligt utredningens mening inte. Kostnaderna
för föreningarnas rådgivning bör således i princip täckas genom avgifter.
Mot eu strikt avgiftsbeläggning har två ledamöter reserverat sig och förordat,
att staten genom ekonomiska bidrag skall ge föreningarna möjlighet
att kostnadsfritt bistå mindre företag med en allmän och översiktlig företagsanalys.
Åtskilliga remissinstanser har biträtt reservanternas linje och
framhållit att företag inom hantverk och småindustri i många fält arbetar
med utomordentligt små ekonomiska marginaler.
För min del anser jag att visst utrymme måste lämnas företagareföreningarna
för kostnadsfri eller inte helt kostnadstäckande rådgivning.
Denna bör omfatta både den mera allmänna upplysningsverksamheten»
bl. a. informationsverksamhet ägnad att underlätta kontakterna med myndigheter,
och sådana inledande undersökningar som avser att klarlägga
förutsättningarna för fortsatta insatser från föreningarnas sida. Den mera
speciella rådgivningsverksamheten bör däremot vara självfinansierad.
För att önskvärd enhetlighet vid debiteringen skall kunna nås bör Företagareföreningarnas
förbund efter samråd med kommerskollegium dra
upp riktlinjer för taxesättningen.
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
Vad angår tjänster som företagareföreningarna lämnar åt offentliga myndigheter
i samband med ärenden om lokaliseringsstöd in. in. har vissa remissinstanser
uttalat sig mot utredningens förslag att dessa skall avgiftsbeläggas
generellt. Med hänsyn till föreningarnas ställning som utövare
av vissa statliga funktioner och på grund av de gränsdragningsproblem
som skulle uppslå kan inte heller jag biträda utredningens förslag. Frågan
om ersättning för normal, löpande service från föreningarnas sida, t. ex.
biträde vid handläggningen av ärenden angående lokaliseringsstöd, bör i
stället beaktas vid avvägningen av bidragen till föreningarnas administration.
Till denna fråga återkommer jag senare.
Visst samband med företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet har
den kursverksamhet som bedrivs centralt och regionalt med sikte på teknisk
vidareutbildning och ekonomisk företagsledarutbildning. Syftet med de kurser
som vissa föreningar självständigt har anordnat har efter band kommit
att väsentligt avvika från ändamålet med föreningarnas övriga verksamhet.
Kurserna synes huvudsakligen ha tjänat ett mera allmänt utbildningsändamål
inom hantverkets och småindustrins område. Verksamheten har inneburit
viss dubblering av det arbete på området som bedrivs av SHI. Numera
har de flesta företagareföreningarna begränsat sin aktivitet på utbildningsområdet
till att lokalt biträda SHI vid planeringen och anordnandet av kurser.
Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att föreningarna
inte bör ordna kurser i egen regi. De synes mig däremot vara väl ägnade
att biträda centrala organ genom att sprida information om kursprogram,
ge impulser till kurser samt medverka vid rekrytering av kursdeltagare, vid
lokalanskaffning m. m. Eftersom särskilda sakkunniga har tillkallats för att
utreda hur SHI bäst skall kunna medverka till ett effektivt och rationellt
utnyttjande av samhällets personella och ekonomiska resurser inom utbildnings-,
rådgivnings- och provningsverksamheten med särskild inriktning på
de mindre och medelstora företagens behov, är jag inte beredd att nu ta
ställning till de frågor i övrigt som har anknytning till företagareföreningarnas
medverkan i utbildningssammanhang. I anslutning till nämnda spörsmål
torde de sakkunniga komma att la upp frågor om kursavgifter och
om det framtida organisatoriska sambandet mellan SHI och dess nuvarande
regionalkontor å ena sidan och företagareföreningarna å den andra
vid anordnandet av regionala kurser.
En särskild fråga, som endast indirekt berör företagareföreningarna men
som har uppmärksammats av utredningen och i remissyttrandena, avser
forskning och utredningsverksamhet beträffande den mindre företagsamhetens
struktur och särskilda problem i tekniska och ekonomiska frågor. Utredningen
framhåller att goda kunskaper om småföretagen utgör en närmast
oundgänglig förutsättning för utveckling av effektiva stödåtgärder
samt föreslår att ökad forsknings- och utredningsverksamhet kommer till
stånd.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr (11 år 1968
Vissa reslutat som kan belysa dessa frågor torde komma fram genom de
undersökningar som utförs av expertgruppen för regional utredningsverksamhet
och genom det nordiska forskningssamarbete som påbörjats rörande
lokaliseringsfrågor. I första hand ankommer dock forskningen kring dessa
problem på de samhällsvetenskapliga och ekonomiska institutionerna vid
universiteten och högskolorna. Eftersom deras verksamhet faller utanför
ramen för de frågor om företagareföreningarnas verksamhet och organisation
som nu behandlas, inskränker jag mig i detta sammanhang till att understryka
vikten av att en differentierad forskning kommer till stånd rörande
den mindre företagsamhetens speciella problem. Av samma anledning
anser jag mig inte heller böra nu ta upp det av kommerskollegium väckta
förslaget att ett särskilt råd för hantverk och industri knyts till ämbetsverket
för att ge tillgång till särskild sakkunskap vid bedömningen av bl. a.
nödvändiga forskningsuppgifter. Frågan torde få prövas vid den undersökning
angående kollegiets organisation in. m. som chefen för handelsdepartementet
enligt vad jag har inhämtat ämnar föranstalta om.
Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet
Ett viktigt motiv för att statliga krediter — genom företagareföreningarnas
förmedling — har ställts till småföretagsamhetens förfogande har
varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse
kreditinstituten låna medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar.
Dessa svårigheter bottnar främst i att mindre, expanderande
företag sällan kan erbjuda sådana säkerheter som krävs för att få
lån i tillräcklig utsträckning. I tider av knapphet på krediter möter de mindre
företagen också svårigheter att hävda sina intressen i konkurrens med
de större företagen. Som jag har berört inledningsvis har genom olika statliga
åtgärder eftersträvats att underlätta kapitalförsörjningen för de små
och medelstora företagen. Särskilt de mindre företagens brist på bankmässigt
fullgoda säkerheter medför emellertid att kompletterande former av
kreditstöd med inriktning på de mindre företagen också i fortsättningen
behövs vid sidan av de ordinarie kreditformerna. Betydelsen av att tillgodose
detta behov understryks av de mindre företagens roll i sysselsättnings- och
lokaliseringspolitiskt sammanhang. I likhet med utredningen och samtliga
remissinstanser anser jag därför att företagareföreningarnas kreditförmedlande
verksamhet har eu viktig funktion att fylla för de mindre företagens
kapitalförsörjning.
Vid behandlingen av frågan hur stora företag föreningarnas kreditstödjande
verksamhet bör avse har utredningen betonat betydelsen av att de
organ som handhar verksamheten lämnas stor handlingsfrihet. Utredningen
har inte funnit anledning att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.
Kreditstödet bör således enligt utredningen liksom hittills företrädesvis
inriktas på hantverk och småindustri, även om utredningen funnit gränsen
91
Ritngl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
mot den större industrin vara flytande. Detta förhållande har utredningen
dock ansett inte utgöra något problem.
Dessa synpunkter har inte mött gensagor vid remissbehandlingen. För min
del vill jag betona att det från början har ansetts nödvändigt att dra vissa
gränser för företagareföreningarnas verksamhet. Redan den omständigheten
att de ekonomiska resurserna och tillgången till personal är begränsade gör
det nödvändigt att verksamheten åtminstone i någon mån koncentreras till
viss företagsamhet. F. n. får stöd till större företag utgå bara om särskilda
skäl föreligger. Sådana skäl är enligt riksdagens beslut (prop. 1960: 1 bil.
12 s. 158, SU 10, rskr 10) bl. a. att stödet är angeläget från sysselsättningsoch
lokaliseringssynpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma
verkningar även för mindre industri- och hantverksföretag genom
att de är underleverantörer till den större industrin. Härav framgår att
frågan om en mera generell utvidgning av kreditstödet till sådan industri
som inte kan hänföras till småindustri har nära samband med lokaliseringspolitiken
och de stödformer som förekommer där. Den framtida lokaliseringspolitiska
stödverksamheten är f. n. föremål för utredning. Jag är
därför inte beredd att nu förorda en generell utvidgning. Den nuvarande
huvudprincipen och undantagsmöjligheten bör således gälla även i fortsättningen.
Med hänsyn till svårigheten att avgöra om ett företags storlek
medger kreditstöd delar jag utredningens uppfattning att de organ som
handhar stödverksamheten bör ha relativt stor frihet i sin bedömning.
1 fråga om arten av de företag som kan få kreditstöd betonades i 1960 års
beslut (prop. 1960: 1 bil. 12 s. 129 och 159) att den dittills tillämpade, tämligen
stränga gränsdragningen mellan industriell och kommersiell verksamhet
skulle upprätthållas. Kreditstöd får således f. n. inte komma i fråga för
att tillgodose uppkommande kreditbehov inom distributionsledet, såsom detaljhandeln.
Utredningen föreslår på denna punkt ingen ändring men framhåller
att en viss liberalisering kan vara lämplig under förutsättning att
subventionsmomentet i kreditstödet las bort. Vid remissbehandlingen har
från olika håll yrkats att den krets av näringsfång som nu omfattas av kreditstödet
skall utvidgas. Med hänvisning till att de speciella problem, som
företagareföreningarna skall medverka till att lösa, förekommer inte bara
inom hantverket och småindustrin har sålunda framhållits att man bör
pröva möjligheterna att avskaffa den strikta begränsningen till vissa näringsgrenar.
Vidare har framför allt vissa intresseorganisationer uttalat sig
för att kreditstöd skall få lämnas inom handel, transportväsen och servicenäringar.
Jag vill också erinra om att 1967 års riksdag (BaU 50, rskr 361)
hemställt att lastbilstrafikens kapitalförsörjning beaktas i samband med
ställningstagandet till frågan om företagareföreningarnas organisation och
verksamhet. Enligt min mening skulle generella utvidgningar av de slag
som ifrågasatts gå utöver företagareföreningarnas allmänna syfte att
främja produktion och vara ägnad att i alltför hög grad splittra för
-
92
Kungi. Ma j:Is proposition nr 61 år 1668
eningarnas verksamhet. Jag förordar därför att kreditstödet även fortsättningsvis
inriktas på hantverk och småindustri. Låneorganen bör dock
som utredningen förordat ha viss frihet vid avgränsningen även av detta
begrepp.
Som hittills bör stöd i särskilda fall få utgå också till anläggningsverksainhet
och verksamhet som är hänförlig till jordbrukets binäringar. Under
erinran om vad lantbruksstyrelsen har anfört i sitt remissyttrande vill jag
dock framhålla att kreditstöd genom företagareföreningarnas medverkan
inte bör lämnas till sådan verksamhet som omfattas av det särskilda stödet
till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering m. in. Det är också
av vikt att låneorganen ger akt på att stöd inte utgår till sådana investeringar
för vilka statligt stöd i annan form har beviljats.
Frågan om stöd till hemslöjdsföretag anser jag, liksom utredningen, böra
ses mot bakgrunden av de förslag som hemslöjdsutredningen lade fram
år 1967 (Stencil Fi 1967:9) och som anmäldes i årets statsverksproposition
(bil. 9 s. 85). Någon anledning synes inte föreligga att föreslå ändringar
med avseende på stödet till hemslöjdsföretag, eftersom sådana företag
redan enligt gällande bestämmelser kan få kreditstöd om tillräckliga
företagsekonomiska skäl föreligger.
Utredningen har ansett att kreditstödet till turisthotellnäringen faller
utanför dess uppdrag. Kommerskollegium har emellertid i sitt remissyttrande
påpekat att statlig garanti till förmån för turisthotellnäringen ställer
sig oförmånligare än det stöd som kan utgå i form av lokaliseringslån och
lokaliseringsbidrag. Enligt kollegiets mening bör därför kreditstödet till
turisthotellnäringen inom det s. k. norra stödområdet närmast ankomma på
lokaliseringsmyndigheterna. I detta sammanhang får jag också anmäla att
Svenska turisthotellens riksförbund i skrivelse den 7 september 1967 har
begärt, att förslag föreläggs riksdagen om sådan ändring av gällande bestämmelser
för stödet till turisthotellnäringen att i särskilda fall stöd i form
av statlig garanti kan lämnas också för anskaffning av omsättningstillgångar.
Samordning och avgränsning mellan lokaliseringsstöd och kredits löd
till turisthotellnäringen bör uppmärksammas i samband med övervägandena
om det lokaliseringspoliliska stödets framtida utformning. Med
hänsyn härtill och då frågan inte berör företagareföreningarnas verksamhet
anser jag mig inte nu böra ta ställning till de av kommerskollegium och
Svenska turisthotellens riksförbund framförda förslagen.
Utredningen föreslår att nuvarande former för kredit stödet behålls, dvs.
såväl långivning från statens hantverks- och industrilånefond som statlig
garanti vid upplåning på kreditmarknaden. Garantigivningen anser utredningen
i princip vara den lämpligaste stödformen. För direkta statliga lån
talar enligt utredningen dock den mindre effektiviteten hos garantisystemet
vid åtstramning på kreditmarknaden samt möjligheten att smidigt an
-
93
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
passa direktlångivningen till företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet
i rationaliseringssyfte. Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt
Ull utredningens uppfattning. Flera av dem markerar dock i högre grad än
utredningen att tyngdpunkten i den kreditstödjande verksamheten hör läggas
på garantigivningen. Under åberopande av erfarenheterna av garantisystemet
på jordbrukets område föreslår bl. a. lantbruksstyrelsen och
Sveriges jordbrukskasseförhund att endast garantigivning skall förekomma.
Svenska revisorsamfundet föreslår att staten medverkar i försök att initiera
bildandet av kreditgarantiorganisationer.
På de skäl utredningen har anfört anser jag att såväl direktlångivningen
som garantigivningen bör behållas. Garantiföreningssystemet har prövats
tidigare och därvid visat sig vara mindre effektivt. Jag är av denna anledning
inte beredd att nu överväga förslaget att återinföra ett sådant system.
Avvägningen mellan direktlån och garantier bör enligt min mening ägnas
stor uppmärksamhet. Uppgiften att dra upp riktlinjer härför bör anförtros
kommerskollegium som också bör omsorgsfullt följa de förändringar av
kreditgivningen till hantverket och den mindre industrin som kan föranledas
av olika åtgärder med återverkan på kapitalmarknaden. Avvägningen
påverkas självfallet av tilldelningen av lånemedel till företagareföreningarna
och bestämningen av maximibeloppet för direktlånen. Till dessa spörsmål
återkommer jag längre fram.
Utredningen föreslår att stöd skall kunna utgå, utom för nuvarande ändamål,
även för övertagande av befintlig industribyggnad. Genom en sådan
utvidgning av föremålen för kreditstödet skapas överensstämmelse med bestämmelserna
om lokaliseringsstöd. Jag biträder utredningens förslag. Viss
försiktighet bör dock iakttas i dessa fall, eftersom marknadsvärdena på industribyggnader
ibland kan vara svåra att bestämma. Med anledning av
Svenska revisorsamfundets förslag att kreditstödet skall kunna utnyttjas
även för uppförande av industribyggnader för uthyrning vill jag erinra om
att gällande bestämmelser möjliggör stöd till sammanslutningar av näringsidkare
inom hantverkets och småindustrins område för uppförande av s. k.
kollektiva verkstadshus. Därigenom torde i allt väsentligt det behov täckas
som revisorsamfundet önskar tillgodose.
Kommerskollegium och Svenska revisorsamfundet har föreslagit, att kreditstöd
skall kunna utgå också till täckande av kostnader för konsulthjälp.
På grund av vad som uttalades vid riksdagens behandling av frågan om
kreditändamålen år 1960 (prop. 1, bil. 12 s. 164, SU 10, rskr 10) torde
detta låneändaniål få anses så till vida täckt av gällande bestämmelser
som kreditstöd i särskilda fall kan lämnas till anskaffning av omsättningstillgångar.
Frågan om vilka kreditinrättningar som får anlitas för lån mot statlig
garanti har utredningen behandlat endast indirekt, nämligen i samband med
frågan om fast eller rörlig ränta bör tillämpas för garantilånen. Gällande
94
Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968
bestämmelser utesluter inte att garanti ställs för bundna lån och några förslag
har inte framförts om ändring härvidlag. I praktiken har emellertid lån
mot bunden ränta knappast förekommit hittills. I likhet med utredningen
anser jag det vara av betydelse att de kreditinstitut, som inrättats bl. a. för
att tillhandahålla hantverket och småindustrin långa krediter, bereds möjlighet
att vidga denna kreditgivning genom att statlig garanti kan ställas
som säkerhet för lån från dem. Jag syftar bl. a. på AB Industrikredit. Som
jag närmare kommer att utveckla vid min behandling av räntefrågan finner
jag inte olägenheterna med en bunden ränta vara så stora att de motiverar
att kreditinstitut som tillämpar sådan ränta utestängs från möjligheterna
att lämna garantilån. Genom att kretsen av kreditinrättningar vidgas skapas
också förutsättningar för ökad konkurrens vid bl. a. räntesättningen.
Företagareföreningarna får f. n. bevilja en och samma sökande lån ur
statens hantverks- och industrilånefond med högst 50 000 kr. eller i fråga.
om maskinanskaffning högst 75 000 kr. Utredningen har genom särskilda
undersökningar rörande föreningarnas sätt att utföra den företagsekonomiska
prövningen i låneärendena sökt bilda sig en uppfattning om deras
kompetens att självständigt avgöra större och mera komplicerade kreditärenden.
Enligt vad utredningen har funnit ger det sätt på vilket denna bedömning
har gjorts inte anledning till kritik. På grund härav och under
åberopande av att de nuvarande lånegränserna gällt sedan år 1960 föreslår
utredningen att maximibeloppet för direktlångivningen ökas till 100 000 kr.
Nuvarande differentiering av beloppsgränserna i förhållande till låneändamälen
bör enligt utredningen avskaffas. Som förutsättning för förslaget
anger utredningen, att de brister som konstaterats hos föreningarna i fråga
om dokumentation, systematik och analys kan elimineras genom ökad
utbildning av deras tjänstemän under medverkan av bl. a. kommerskollegium,
Företagareföreningarnas förbund och SHI. Remissinstanserna biträder
utredningens förslag, i vissa fall med önskemål om högre beloppsgränser
än 100 000 kr.
Redan de förändringar i penningvärdet som skett sedan de gällande gränserna
för direktlånen fastställdes motiverar enligt min mening att beloppen
höjs. Ett ytterligare motiv härför är att den stegrade rationaliseringstakten
inom särskilt småindustrin ökar behovet av allt dyrare maskiner o. d. Jag
anser det därför befogat att beloppsgränsen för föreningarnas direktlån höjs
till 150 000 kr. I likhet med utredningen föreslår jag att gränsen sätts lika
för lån till maskinanskaffning och övriga låneändamål. Liksom f. n. bör
möjlighet finnas att i särskilda fall medge förening att bevilja lån till högre
belopp. Den höjda maximigränsen för långivningen understryker betydelsen
av att kraven på noggrann prövning av kreditbehovet i varje särskilt fall
inte eftersätts. Det ankommer på kommerskollegium som tillsynsmyndighet
att vaka häröver och att verka för att de brister i lånehanteringen som
utredningen har påtalat rättas till.
95
K ungt. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
Beslut om statlig lånegaranti meddelas f. n. av kommerskollegium som
dock i vissa fall hänskjuter avgörandet till Kungl. Maj :t. Utredningen har
funnit att några principiella hinder inte möter att beslutanderätten i fråga
om garantigivningen delegeras till företagareföreningarna under förutsättning
av ett visst eget risktagande från deras sida. Enligt utredningens förslag
skall föreningarna få rätt att på statens vägnar besluta om lånegaranti
till en och samma sökande för högst 200 000 kr. Att maximibeloppet här
sätts högre än för direktlån motiveras enligt utredningen av den kompletterande
granskning som banker och andra kreditinstitutioner förutsätts göra
i dessa ärenden. Någon nedre beloppsgräns för garantilånen anser utredningen
inte behöva fastställas. Möjlighet bör enligt utredningen finnas alt
kombinera de båda stödformerna. Förslaget om delegering av garantigivningen
godtas av flertalet remissinstanser. Flera av dem påpekar dock
sambandet med ekonomiskt ansvar för föreningarna själva. Statskontoret
avstyrker förslaget.
Frågan om delegering har tidigare behandlats av riksdagen. År 1963
uttalade riksdagen sålunda att det inte kunde anses riktigt att på
enskilda sammanslutningar överföra befogenheter att ingå för staten bindande
avtal med ekonomiska förpliktelser av väsentlig omfattning utan att
de själva iklädde sig något ansvar. Som jag senare skall återkomma till föreslår
utredningen visserligen nu att föreningarna — bl. a. med anlitande av
särskilda för ändamålet uppbyggda förlusttäckningsfonder — skall i första
hand svara för förluster i låneverksamheten. Ytterst föreslås dock staten
som hittills skola stå det ekonomiska ansvaret. I likhet med statskontoret
anser jag därför att utredningens förslag i denna del inte innebär någon
principiell skillnad i fråga om föreningarnas ansvar i förhållande till vad
som gäller f. n.
På grund av de nuvarande skillnaderna i beloppsgränserna för föreningarnas
direktlån och garantilånen, som innebär att den nedre gränsen för
lånegaranti sammanfaller med maximibeloppet för direktlån, har de båda
stödformerna f. n. delvis olika användningsområden. Direktlånen har företrädesvis
utnyttjats för att täcka ibland hastigt påkomna behov av mindre
kapital, vanligen i samband med kompletteringsköp av maskiner, mindre
tillbyggnader och inredningsarbeten, samt brist på rörelsemedel. Beslut i
sådana ärenden finner jag företagareföreningarna vara väl lämpade att
fatta eftersom avgörandena i hög grad grundas på personkännedom och
kunskap om lokala förhållanden. Vid finansiering av mera omfattande investeringar,
såsom ny- och utbyggnad av industrilokaler eller anskaffningav
hela maskinutrustningar, har företrädesvis garantilåneformen använts.
I sådana fall har vanligen de lånsökande företagens totala finansiering
prövats. Dessa ärenden prövas på grund härav från mera allmänna utgångspunkter
i och med att den centrala myndigheten med sin vidare
överblick får öva inflytande vid bedömningen. Sysselsättnings- och loka
-
96 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
liseringspolitiska synpunkter förutsätter vid handläggningen av dessa
ärenden utöver företagsekonomisk granskning även prövning ur samhällsekonomisk
synvinkel. Delegering av garantigivningen i enlighet med utredningens
förslag skulle som utredningen själv har framhållit innebära
att varje förening skulle avgöra bara några få ärenden per år. Den relativt
ringa omfattning som föreningarnas garantigivning alltså skulle få
tyder enligt min mening på att de nackdelar som följer av en splittring på
ett stort antal beslutande organ överväger de fördelar som står alt vinna.
Jag finner det för min del vara ett påtagligt intresse att ta till vara den större
likformighet vid bedömningen av garantiärendena, som automatiskt möjliggörs
genom central prövning. Med hänsyn till den tid, som vanligen
ändå går åt från det en större investering planläggs till dess den fullbordas,
anser jag att tidsutdräkten till följd av central handläggning inte i avgörande
grad påverkar frågan om delegering av beslutanderätten i garantilåneärendena.
Vid mitt ställningstagande till frågan om delegering har jag vidare inte
kunnat undgå alt ta intryck av utredningens uppgifter att kommerskollegium
i ett relativt stort antal ärenden om lånegaranti har intagit en mera
restriktiv hållning än föreningarna. I nära eu fjärdedel av de garantiärenden
som föreningarna har tillstyrkt under åren 1954—1965 har kollegiet sålunda
avslagit ansökningen eller reducerat garantibeloppet. Det ökade risktagande
som alltså kan väntas vid en delegering skulle kunna öka kraven på
förlusttäckningsmedel och därmed höja lånkostnaderna för företagen. På
grund av vad jag sålunda har anfört kan jag inte biträda förslaget om delegering
av garantigivningen. Jag vill i sammanhanget erinra om att mitt förslag
om höjning av lånetaket för direktlångivningen innebär vidgade beslutsbefogenheter
för föreningarna jämfört med vad utredningen förordat.
Utredningens förslag att den nedre gränsen för garantigivningen skall
avskaffas kan enligt min mening inge betänkligheter från principiella synpunkter,
eftersom man härigenom skulle få ett system där direktlån och
garantier används parallellt. Vid den fördelning av beslutanderätten i stödärendena
som jag har förordat, enligt vilken direktlån beviljas av företagareförening
och lånegaranti av kommerskollegium, kan jag emellertid
biträda förslaget. 1 praktiken torde förslagets genomförande få relativt ringa
betydelse på grund av att garantibeloppen i regel avsevärt överstiger maximum
för direktlån.
F. n. liänskjuter kommerskollegium ansökningar om statlig garanti för
större belopj) eller ärenden som är tveksamma till Kungl. Maj ds prövning.
Denna ordning har fungerat tillfredsställande och bör bestå.
I likhet med utredningen finner jag hinder inte möta att både hantverksoeh
industrilån och garantilån utgår till ett och samma företag. Därvid bör
dock gälla att företagareföreningarnas rätt att självständigt besluta om
direktlån till företag, som redan har beviljats garantilån, begränsas till ett
97
Kungl. Maj:is proposition nr 61 år 1668
belopp som sammanlaget med utestående garantilånebelopp högst motsvarar
maximibeloppet för direktlån.
1 tråga om lånevillkoren för det kreditstöd som företagareföreningarna
får bevilja föreslår utredningen vissa ändringar i förhållande till vad som
nu gäller. Sålunda föreslås att föreningarna utan kommerskollegiets hörande
i undantagsfall skall få bevilja hantverks- och industrilån på upp till 15
år för uppförande av fabriks- och verkstadsbyggnader och därmed jämförliga
investeringar. Vidare anser utredningen, att föreningarna bör få rätt
att utan hörande av tillsynsmyndigheten bevilja upp till ett års anstånd med
avbetalningar på lånen. Förslagen i lorevarande avseenden har inte mött
några invändningar från remissinstansernas sida. I vissa yttranden förordas,
att föreningarnas befogenheter vidgas ytterligare.
Jag kan biträda förslaget om befogenhet för föreningarna att förlänga
löptiden för hantverks- och industrilån för uppförande av fabriks- och verkstadslokaler
o. d. till högst 15 år. Jag vill understryka att denna befogenhet
är avsedd att utnyttjas endast i undantagsfall och inte får leda till någon
mera allmän förlängning av löptiden utöver den normala. Kan frågan vara
tveksam från långsiktig planeringssynpunkt bör den hänskjutas till kommerskollegium.
Även maskininvesteringar kan i vissa fall vara förenade med
så stora kostnader att längre lånetid kan vara motiverad. Jag föreslår därför
att föreningarna i undantagsfall får medge längre löptid också för sådana
lån.
Nuvarande bestämmelser innebär atL kommerskollegium får bevilja garanti
för lån i fråga om vilket avbetalningarna avses skola anstå viss tid,
högst tre år. Företagareföreningarna får däremot inte bevilja direktlån
med sådant anstånd; beslutanderätten tillkommer i detta hänseende kommerskollegium.
Något uttryckligt hinder finns emellertid inte för föreningarna
att genom avpassning av lånebeloppen åstadkomma eu effekt
som motsvarar ett amorteringsanstånd i samband med lånebeslutet. Den
av utredningen föreslagna uppmjukningen i detta hänseende innebär därför
i allt väsentligt endast en anpassning av gällande bestämmelser till
den i praktiken redan tillämpade ordningen. Jag biträder därför utredningens
förslag alt föreningarna får rätt alt vid lånets beviljande medge
ett års amorteringsanstånd. Med denna fråga sammanhänger nära möjligheten
att även under lånets löptid bevilja anstånd med amorteringar.
Såvitt gäller garantilån är det oklart i vilken utsträckning kollegiet får
medge sådant anstånd. Beträffande direktlån får anstånd med avbetalning
f. n. medges under högst tre år, men beslutanderätten tillkommer kommerskollegium,
inte företagareföreningen. Tillfälliga likvidi tetssvårigheter
för en låntagare motiverar enligt min mening att kommerskollegium i
båda kreditstödsformerna får rätt att under lånets löptid medge amorteringsanstånd
under högst tre år. Föreningarna bör få rätt att i fråga
om direktlånen medge sådant anstånd under högst ett år.
7—Bihang till riksdagens protokoll 1668. 1 samt. Nr 61
98
Kungl. Maj:ts proposition nr (il år 1968
Företagareföreningarnas förbund hemställer att föreningarna får möjlighet
att ändra villkoren för garantilån om ändringen inte har någon väsentlig
betydelse för statens betalningsansvar. Eftersom möjligheterna att förenkla
handläggningen bör tillvaratas, kan jag i huvudsak tillstyrka förslaget.
Jag vill emellertid betona att bedömningen av vad som är väsentligt i lånesammanhang
kan variera från fall till fall. Det kan därför befaras att enhetligheten
går förlorad om prövningen flyttas över på föreningarna utan att
det finns centralt utfärdade riktlinjer för den. Det ankommer på kommerskollegium
att fastställa sådana riktlinjer.
Någon ändring av nuvarande bestämmelser rörande de säkerheter, som
skall ställas av låntagaren, har utredningen inte funnit anledning att föreslå.
Utredningen har inte heller haft några invändningar mot gällande praxis i
fråga om säkerhetskraven. Även jag finner gällande ordning för säkerlietsförskrivning
in. m. tillfredsställande. Jag delar dock utredningens uppfattning,
att företagareföreningarna vid bevakningen av utestående lån inte bör
få ta på sig uppgiften all rekonstruera förelag eller förvärva förlustföretag
om inte en granskning av planerna för åtgärder av detta slag ger vid handen
att åsyftad effekt kan nås. Denna granskning bör göras genom kommerskollegiets
försorg.
Frågan om vilken utlåningsränta som bör tillämpas för direktlån och
garantilån har utredningen prövat ingående. Därvid har utredningen till
den grundränta, som ansetts skälig för lån mot bästa säkerhet, och låneformens
administrationskostnader lagt avgifter lör förlusttäckning och utredningsarbete
och därigenom sökt anpassa utlåningsräntan till eu mera
marknadsmässig räntesältning. Utredningen, som konstaterar att den av
bankerna tillämpade garantilåneräntan t. n. överstiger räntan för lån mot
bästa säkerhet, utgår från att en anpassning till eu mera »normal» nivå
skall ske, eventuellt efter förhandlingar med kreditinstituten. Under angivna
förutsättningar föreslår utredningen — i fråga om lån med rörlig
ränta — för såväl hantverks- och industrilånen som garantilånen att en
grundränta tas ut som ligger 1/4 % över gällande ränta för obundna bottenlån
i bostadsfastigheter. Därutöver anser utredningen alt ett tillägg till
räntan bör göras, motsvarande eu årlig ränta av 1 %. Av detta tillägg skulle
enligt utredningen 2/3 svara mot behovet av medel för att täcka förluster
i låneverksamheten samt 1/3 utgöra en utredningsavgitt.
1 fråga om bundna lån har utredningen inte lagt fram något förslag till
räntesats. Denna låneform anser utredningen böra begränsas till att användas
vid garantilån.
Den del av det särskilda räntetillägget som avser förlusttäckning bör enligt
utredningens mening tas ut i form av en engångsavgift. Denna skall
enligt förslaget utgå i procent av lånebeloppet efter en skala som differentieras
efter lånetidens längd. Skalan är uppbyggd kring ett genomsnittligt
uttag av 3 % av lånebeloppet, ett procenttal som enligt utredningen korre
-
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968
99
sponderar mot förväntade förluster i direktlångivningen. På motsvarande
sätt förordar utredningen att också den del av räntetillägget, som motiveras
av utredningskostnader, tas ut i form av en engångsavgift. Utredningen rekommenderar
att denna i normalfallet utgår med 1% c/o av lånebeloppet men
med frihet för föreningarna alt ändra avgiftens storlek.
Förlusttäckningsavgiften bör enligt utredningen regleras genom bindande
bestämmelser. Utredningsavgiften förutsätts däremot kunna jämkas av föreningarna.
För centralt beviljade garantilån skulle tillsynsmyndigheten bestämma
förlusttäckningsavgiftens storlek. De angivna procenttalen anser
utredningen dock normalt böra tillämpas.
Reservanterna i utredningen yrkar med hänsyn till att förlusterna i kreditgivningen
enligt deras uppfattning kan begränsas, att förlusttäckningsavgiften
bestäms till genomsnittligt 2 %.
Utredningens förslag om en mera marknadsmässig räntesättning har inle
mött invändningar från remissinstanserna. Någon avvikande mening i fråga
om principerna för bestämmandet av räntesatsen har inte heller anförts.
Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen har dock hävdat,
att kreditinstitutens administrationskostnader för garantilånen förutsätter
ett tillägg utöver bottenlåneräntan som enligt sparbanksföreningen bör
vara 1/2—3/4 % och enligt bankföreningen synes böra ligga ännu något
högre.
Det av utredningen föreslagna systemet med en engångsavgift för förlusttäckning
har kritiserats av ett stort antal remissinstanser, som menar att en
årlig räntedebitering är att föredra. Också beträffande förlusttäckningsavgiftens
storlek företräder remissinstanserna olika meningar. Många ansluter
sig till utredningens förslag, andra till reservanternas. Ytterligare andra för
fram egna förslag i frågan. Förslaget om särskild utredningsavgift biträds
av de flesta remissinstanserna men även här har många motsatt sig att den
tas ut som engångsavgift. Också frågan om utredningsavgiftens storlek och
formerna för uttagandet av avgiften har blivit föremål för skiftande uppfattningar.
i nuvarande ränteläge, när räntesatsen för obundna bottenlån i bostadsfastigheter
är 7 c/o, skulle utredningens förslag leda till en utlåningsränta
för garantilån på minst 8 1/4 %. Denna framkommer genom att till bottenlåneräntan
läggs 1/4 % för kreditinstitutens administrationskostnader i enlighet
med vad som tillämpades fram till hösten 1965, 2/3 % som bidrag till
förlusttäckning samt 1/3 Vc för företagareföreningarnas och kommerskollegiets
utredningskostnader. Den av utredningen angivna utlåningsräntan
överstiger med endast 1/4 ?ö den f. n. tillämpade räntesatsen, vilken är inte
oväsentligt lägre än den högsta bankräntan. Det är givetvis svårt att i alla
lägen fastställa vad som skall anses vara marknadsmässig ränta, men såväl
efterfrågan på kapitalmarknaden som de lägre krav på säkerheter som utredningen
ställer i samband med kreditstödet antyder att marknadsräntan
100
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1068
betydligt överstiger den av utredningen angivna nivån. Från de utgångspunkter,
som enligt min mening bör utgöra grunden för den fortsatta stödverksamheten,
finner jag det emellertid önskvärt att utlåningsräntan med
hänsyn till de mindre företagens problem kan hållas på samma nivå som
f. n. Mot denna bakgrund kan jag godta att utlåningsräntan för garantilån
och föreningarnas direktlån läggs på i huvudsak den nivå i förhållande till
bottenlåneräntan som utredningens förslag innebär. Liksom hittills bör räntesatsen
vara densamma för de båda lånformerna.
Räntan för garantilånen skall som utredningen framhållit täcka bl. a.
kreditinstitutens administrationskostnader för denna långivning. Gentemot
utredningens uppfattning att dessa kostnader kan beräknas till i genomsnitt
1/4 % av lånebeloppet står Svenska bankföreningens och Svenska sparbanksföreningens
uppgifter om ett betydligt högre procenttal. Det förtjänar
i dctla sammanhang uppmärksammas atl också bottenlåneräntan, som
läggs till grund för ränteuttaget, måste anses inrymma viss täckning för
administrationskostnader. Det kan också erinras om att räntan på garantilånen
hösten 1965 höjdes med 1 % utan samband med diskontoändring.
Denna höjning skedde i enlighet med en av bankföreningen utfärdad rekommendation
och motiverades av föreningen med att det fanns risk att
garantilån vid en lägre räntesättning skulle trängas åt sidan i konkurrensen
med andra i praktiken lika säkra industrilån. I nuvarande läge synes mig
denna risk vara tämligen liten. Som utredningen har anfört bör det ankomma
på Kungl. Maj :t att — för det fall eu skälig räntenivå inte skulle
kunna nås genom förhandlingar med kreditinstituten — fastställa den
ränta, som vid varje tidpunkt högst får tas ut för garantilån av kreditinstituten.
Vad angår utredningens förslag att garantilån skall kunna lämnas mot
bunden ränta vilt jag framhålla att ett system som innefattar både rörliga
och bundna räntor är förenat med vissa administrativa olägenheter. Sålunda
kan inte undvikas att ett flertal olika räntesatser kommer att tillämpas
samtidigt. Som jag har anfört i det föregående anser jag det emellertid
angeläget att vissa kreditinstitut som tillämpar bunden ränta, bl. a. AB
Industrikredit, i större utsträckning än f. n. kan utnyttjas av småföretagsamheten.
Av denna anledning anser jag att möjlighet att lämna garantilån
mot bunden ränta bör stå öppen. Vad jag nyss har anfört om räntesättningen
gäller i princip också för bundna lån.
Utredningens motiv för att låntagaren skall betala en särskild förlusttäckningsavgift
kan jag i princip godta. Däremot anser jag det inte lämpligt att
en sådan avgift fastställs som engångsavgift och därigenom höjer lånets
kapitalbelopp. I likhet med ett stort antal remissinstanser förordar jag att
avgiften i stället las ut i form av årlig ränta på den vid varje uttagstillfälle
kvarstående delen av lånet. Denna räntekostnad bör alltså inrymmas i
utlåningsräntan. Storleken av förlusttäckningsavgiften bör i princip av
-
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1668
vägas så att den motsvarar de förluster som normalt uppstår på långivningen.
Mot utredningens beräkning av avgiftens storlek i begynnelseskedet,
2/3 %, har jag i och för sig ingen erinran. För att vinna bättre anpassning
till de räntedebiteringsnormer som tillämpas av kreditinstituten
förordar jag dock att den tills vidare bestäms till 1/2 %.
Utredningens förslag innebär att inkomsterna av förlusttäckningsavgifter
på företagareföreningarnas direktlångivning skall till en del fonderas hos
föreningarna för att täcka förluster på deras långivning och till återstående
del tillföras en central förlusttäckningsfond. För att inte onödigtvis komplicera
systemet föreslår jag att ifrågavarande avgift i sin helhet tillförs de av
föreningarna förvaltade förlusttäckningsfonderna. Någon central fond bör
således inte inrättas. I sista hand får staten efter prövning av förhållandena
i varje särskilt fall svara för förluster som inte täcks av fonderade medel.
Kommerskollegium bör meddela erforderliga anvisningar rörande förvaltningen
och dispositionen av fondmedlen. Kollegiet bör vidare följa utvecklingen
av fonderna och Aid behov föreslå ändringar.
De förlusttäckningsavgifter som kommer att utgå på garantilån bör som
utredningen föreslagit tillföras statsverket. Dessa inkomster bör enligt min
mening inte fonderas utan tas till uppbörd under särskild inkomsttitel på
riksstaten.
Vad så angår utredningens förslag om uttagandet av utredningsavgift har
jag inte något att invända mot att föreningarna när de lägger ner mera
betydande arbetsinsatser på låneutredningar lar betalt härför a\r lånsökanden.
Jag anser emellertid för min del att eu anknytning av ersättningen
till det i Aarje särskilt fall beviljade lånebeloppet inte utgör någon
tillförlitlig mätare av föreningarnas arbetsinsatser i låneärendena. Det av
utredningen förordade aA7giftsuttaget är också bara att betrakta som en riktpunkt
för avgiftssättningen, som föreningarna skall vara oförhindrade att
avvika från. Ofta nog torde utredningar i rationaliseringsfrågor o. d., som
föreningarna som konsultuppdrag utför åt företag, småningom resultera i
låneansökningar. Det synes då naturligt att det arvode som föreningen
debiterar för konsultuppdraget innefattar också kostnader för låneutredningen.
Mera ordinära låneutredningar liksom den fortlöpande uppföljningen
av låneärendet bör däremot enligt min mening inte föranleda någon
avgiftsdebitering. Föreningarnas kostnader för den normala lånehanteringen
bör i stället täckas genom en lämplig a\''vägning av det statliga administrationsbidraget.
A\- nu anförda skäl anser jag mig inte kunna förorda utredningens
förslag att eu utredningsavgift ställd i relation till lånebeloppet
tas ut i låneärendena.
De förslag i fråga om aArgiftsbeläggning för att täcka förluster och utredningskostnader
i kreditgivningen som jag har lagt fram avviker i vissa avseenden
från vad utredningen har föreslagit. Genom en uppläggning efter de
linjer jag förordat undviks att låntagarna i princip belastas med högre ränta
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1668
än enligt f. n. tillämpade principer. Uppbördssystemet kan vidare förenklas
och några komplicerade övergångsformer behöver inte tillgripas.
Skillnaden mellan föreningarnas utlånings- och inlåningsräntor i direktlångivningen
tillfaller f. n. föreningarna som inkomst för att täcka löpande
administrationskostnader. Eftersom ntlåningsräntan fluktuerar med diskontot
medan inlåningsräntan, som utgör statens normallåneränta, fastställs
för längre tidsperioder påverkas föreningarnas inkomster i hög grad av
variationer i det allmänna ränteläget. Jag delar utredningens uppfattning att
ell sådant beroende av faktorer, som det ligger helt utanför föreningarnas
möjligheter alt förutse vid deras budgetplanering, är otillfredsställande.
Enligt utredningens förslag skall föreningarna till statsverket leverera in
samtliga räntor på de lån som utlämnats av statsmedel och för sin inlåning
från hantverks- och industrilånefonden erlägga eu ränta som motsvarar den
debiterade räntan på utlämnade hantverks- och industrilån. Jag biträder
detta förslag, som allmänt har godtagits vid remissbehandlingen, med den
ändring som följer av mitt förslag att viss andel av inflytande ränteinkomster
skall tillfalla föreningarna och fonderas för förlusttäckningsändamål.
Det inkomstbortfall som föreningarna förorsakas genom alt de inte
får tillgodogöra sig ränteinkomsterna bör kompenseras genom höjning av
det statliga administrationsbidraget.
Beträffande frågan om bevakningen av hantverks- och industrilånen samt
garantilånen har utredningen förordat en mera intensiv uppföljning av låneärendena
i form av bokslutsgranskning, kontrollbesök hos företagen etc. Jag
vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t på mitt förslag nyligen
föreskrivit vidgad skyldighet för den som fått statligt kreditstöd eller lokaliseringsstöd
att fortlöpande redovisa för verksamheten till tillsynsorganen
och bereda dessa tillfälle att granska verksamheten. I prop. 1968: 1 (bil. 12
s. 16 och bil. 13 s. 58) har medel beräknats för ökade avlöningskostnader
för kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen i samband med dessa
titlsynsuppgifter. Företagareföreningarnas kännedom om och långvariga
erfarenheter av kreditverksamhet gör dem enligt min mening väl lämpade
att handha sådana insyns- och bevakningsuppgifter. Jag anser därför att
deras tjänster i högre grad än f. n. bör tas i anspråk för bevakning även i
lokaliseringsstödärenden. Bevakningen i dessa ärenden åligger arbetsmarknadsstyrelsen,
som emellertid behöver biträde av lokala organ med företagsekonomisk
och teknisk expertis.
När det gäller att bedöma det framtida behovet av statligt kreditstöd till
hantverk och småindustri vill jag i anslutning till vad jag inledningsvis har
anfört om de mindre företagens ställning på kreditmarknaden peka på att
skilda åtgärder har vidtagits som syftar till att vidga deras möjligheter att
få krediter. Till sådana åtgärder hör utvidgningen av AB Industrikredits
verksamhet, tillkomsten av AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank
AB och det statliga lokaliseringsstödet samt ändringar i banklagstiftningen,
Kungl. Ma j.ts proposition nr (il år 1908
103
reformeringen av hypoteksinslitutet genom instiftandet av förelagsinteckningsformen
in. m. Å andra sidan talar industrins starkt växande investeringsbehov,
vilket också gäller de mindre företagen, samt dessas lägre självfinansieringsgrad
och svårigheter att ställa fullgoda säkerheter för erforderliga
krediter för att anspråken på kreditstöd genom företagareföreningarnas
förmedling kommer att fortsätta att öka.
I likhet med utredningen finner jag det mot denna bakgrund inte möjligt
alt nu mera långsiktigt bedöina vilken omfattning kreditstödet kommer att
behöva få i framtiden. Allmänt sett torde dock en höjning av beloppsgränsen
för föreningarnas direktlån öka anspråken på medel från .statens liantverksoch
industrilånefond. I fråga om behovet av garantilån vill jag erinra om
att lvungl. Maj :t helt nyligen på mitt förslag efter framställning av kommerskollegium
har föreslagit riksdagen (prop. 105) att garantilåneramen
för innevarande budgetår vidgas till SO milj. kr. Som jag anförde vid min
anmälan av denna fråga torde den ökade efterfrågan på statlig kreditgaranti
inte enbart ha samband med företagens likviditetsproblem i rådande konjunkturläge
utan också få ses som ett tecken på deras investeringsvilja.
Att nu söka långsiktigt lägga fast ramar för föreningarnas direktlångivning
och kreditgarantigivningen skulle enligt min mening inte vara till gagn
vare sig för småföretagsamheten eller för företagareföreningarna. Som hittills
bör frågan om storleken av det statliga kreditstödet till hantverk och
mindre industri i stället avvägas årligen i samband med fördelningen av
de totala resurserna. Till frågan om medelsbehovet för nästa budgetår
återkommer jag i det följande i samband med behandlingen av anslagsfrågorna.
Företagareföreningarnas organisation m.m.
Företagareföreningarna har f. n. ställning av ekonomiska föreningar. De
är således formellt privaträttsliga juridiska personer. Deras styrelse och
personal är inte underkastade de regler som gäller för offentliga tjänstemän
annat än i ett avseende, nämligen i fråga om tystnadsplikt. Med hänvisning
till verksamhetens art förordar utredningen, främst av praktiska skäl, att
föreningarna behåller sin ställning som ekonomiska föreningar. Häremot
har remissinstanserna inte gjort någon erinran. Jag har samma mening. Jag
vill tillägga att föreningarnas verksamhet och organisation sannolikt får
övervägas när statsmakterna om några år tar ställning till den framtida
lokaliseringspolitiken. Detta är enligt min mening ytterligare ett skäl att
inte nu vidta åtgärder som skulle innebära att föreningarna omorganiseras.
Hedan här vill jag påpeka att det samhällsinflytande som behövs kan erhållas
även om föreningarnas nuvarande ställning som privaträttsliga organisationer
består.
Mina förslag i det föregående innebär att företagareföreningarna alltjämt
skall bedriva utlåningsverksamhet med statliga medel och biträda i ärenden
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 196S
om lån med statlig garanti. I likhet med utredningen och remissinstanserna
anser jag därför att ett visst statligt inflytande över föreningarna alltjämt
är motiverat. F. n. är detta inflytande säkerställt så att föreningarna, som
villkor för lån från statens hantverks- och industrilånefond, är skyldiga alt
dels underkasta sig offentlig kontroll och revision, dels bedriva sin utlåningsverksamhet
enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t har meddelat.
I fråga om kontrollen anser utredningen att den statliga insynen behöver
förstärkas. Det bör enligt utredningen ske genom mera detaljerade föreskrifter
för föreningarnas organisation och verksamhet. Sålunda bör, menar
utredningen, statsmakterna fastställa föreningarnas stadgar, vilka bör innehålla
bestämmelser om bl. a. styrelsens sammansättning och mandattid, revisorer
samt föreningarnas verksamhetsinriktning, bokföringsår, rösträtt,
vinstdisposition in. in.
Jag förordar att det statliga inflytandet över föreningarna i princip ordnas
så, att som villkor för statliga lån och bidrag till föreningarna fastställs
de grundläggande regler för föreningarna som behövs för att tillvarata
det allmännas intresse. Bl. a. bör föreskrivas all föreningarna skall underkasta
sig offentlig kontroll och revision. Härigenom skapas möjlighet för
staten att ingripa och få till stånd rättelse om det mot förmodan skulle
inträffa att verksamheten bedrivs på ett sätt som står i strid mot det allmännas
intresse. Hittillsvarande erfarenheter ger inte anledning att nu
binda föreningarna genom stadgar som fastställs av Kungl. Maj :t.
De grundläggande reglerna bör, förutom kontroll och revision, avse styrelsens
sammansättning. Vid remissbehandlingen har framkommit olika
meningar om representationen i styrelsen, med hänsyn både till branschintressen
och storleken av föreningarnas verksamhetsområden. I likhet med
utredningen anser jag det böra bestämmas att staten och landstingskommunen
tillsammans skall ha majoritet i styrelsen samt att de skall utse lika
mänga styrelseledamöter vardera. Med landstingskommun bör i detta hänseende
likställas stad som inte deltar i landsting. I exempelvis Göteborgs och
Bohus län måste alltså styrelsen bestå av minst två representanter för staten
och minst en från Göteborgs stad och en från länet i övrigt. Tillsätts detta
minimiantal i länet får övriga ledamöter Aara högst tre. I övrigt bör föreningarna
själva bestämma om antal ledamöter inom ramen för den angivna
fördelningsnormen, arbetsutskott, ordförandeval, mandattider, kassatjänst
och tillsättande av egna revisorer. I den mån styrelseledamöter skall
representera kommunala organ bör de givetvis inte utses för längre tid än
som motsvarar deras kommunala mandattid.
Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall föreningsstadgarna ange
bl. a. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art. Det
är en självklar förutsättning för statliga lån och bidrag till företagareföreningarna
att verksamhetens inriktning enligt stadgarna möjliggör den
verksamhet som lånen och bidragen är avsedda för. Det ankommer på den
statliga tillsynsmyndigheten att kontrollera delta.
105
Kungi. Maj.ts proposition nr Öl år 1968
Vad utredningen har anfört om Företagareföreningarnas förbund kan jag
biträda. Ett av utredningens syften med förslaget om att företagareföreningarnas
stadgar skall fastställas av Kungl. Maj:t bar varit att få garanti
för likformighet i skilda frågor. Jag anser att detta önskemål kan
tillgodoses genom den verksamhet som förbundet bedriver. Förbundet har
självfallet möjlighet att med tillsynsmyndigheten la upp sådana samordningsfrågor
som verksamheten ger anledning till.
Den av riksdagen år 1963 begärda undersökningen av kreditgarantiärendenas
handläggning har utförts av utredningen. Med hänsyn till vad utredningen
därvid funnit och anfört anser jag att några särskilda åtgärder från
Kungl. Maj ds sida inte behövs nu, vilket i detta sammanhang torde få anmälas
för riksdagen.
Mina förslag innebär således att företagareföreningarna förblir enskilda
ekonomiska föreningar med statligt inflytande och offentlig insyn. Något
ämbetsansvar för deras befattningshavare skapas inte och inte heller någon
generell rätt att anföra besvär hos tillsynsmyndigheten över förenings
beslut. Jag vill erinra om afl det står envar fritt att vända sig till tillsynsmyndigheten,
om han anser att en förening bedriver sin verksamhet på ett
otillfredsställande sätt.
Företagareföreningarnas ekonomi in. in.
Utredningen har strävat efter att finna finansieringsformer som i allt
väsentligt skulle göra företagareföreningarnas verksamhet självfinansierande.
Genom konsultavgifter i rådgivningsverksamheten och utredningsavgifter
i kreditstödsverksamheten syftar utredningen till att tillföra föreningarna
inkomster som till övervägande del skulle täcka deras administrationskostnader.
En viss grund för föreningarnas ekonomi bör dock enligt utredningens
mening åstadkommas genom statligt bidrag till administrationen.
Genom detta bidrag, som utredningen föreslår till 150 000 kr. per förening
och år, skulle föreningarna också kompenseras för bortfallet av nuvarande
ränteintäkter av sin utlåning från hantverks- och industrilånefonden.
De förslag som jag har lagt fram i det föregående avviker från utredningens
i vissa hänseenden som återverkar på föreningarnas ekonomi. Sålunda
har jag förordat att den allmänna rådgivningsverksamheten skall vara
kostnadsfri i större omfattning än utredningen har åsyftat och att utredningar
som föreningarna gör åt offentliga myndigheter i normala fall inte
skall avgiftsbeläggas. Mina förslag avviker också från utredningens i fråga
om utredningsavgift i låneärenden. I fråga om företagareföreningarnas
arbetsuppgifter har jag föreslagit att föreningarna i högre grad än f. n. skall
anlitas för uppföljning och bevakning i ärenden om lokaliseringsstöd.
Anförda förhållanden stärker enligt min mening motiven för att staten
även i tortsättningen genom särskilt administrationsbidrag ger föreningarna
ekonomiskt underlag för en viss basorganisation. De motiverar också att
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968
statsbidraget utgår med högre belopp än utredningen föreslagit. För min
del förordar jag att bidraget beräknas efter i genomsnitt 200 000 kr. för varje
förening. Med hänsyn till de skiftande behoven av stöd hos föreningarna
och eftersom föreningarna kommer att tas i anspråk för statliga uppgifter
i varierande omfattning bör det som hittills ankomma på Kungl. Maj :t att
inom ramen för anvisade medel för ändamålet bestämma bidragets storlek
för varje förening.
De inkomster som företagareföreningarna får från sin rådgivnings- och
utredningsverksamhet samt i form av bidrag från landsting ro. fl. bör föreningarna
förfoga fritt över för att täcka kostnader för verksamheten.
Eftersom både utgifter och inkomster för föreningarna blir beroende av
omfattningen av deras rådgivnings- och utredningsverksamhet och de taxor,
efter vilka debiteringen för utförda uppdrag kommer att ske, är det, som
också utredningen har framhållit, inte möjligt att mera exakt bedöma hur
föreningarnas ekonomi kommer att gestalta sig efter förslagens genomförande.
I fråga om det statliga stödet till föreningarna innebär mina förslag
å ena sidan att de kommer att få väsentligt ökade administrationsbidrag
men ä andra sidan att de går förlustiga nuvarande ränteintäkter. Jämfört
med nuvarande ordning torde detta innebära i huvudsak oförändrade inkomster.
Genom att föreningarnas inkomster inte längre blir beroende avvariationer
i ränteläget får de dock ett säkrare inkomsttillskott än f. n.
Utredningens förslag att föreningarna skall befrias från statlig och kommunal
inkomstskatt har ringa betydelse för föreningarnas ekonomi eftersom
de vanligen inte visar någon vinst på rörelsen. Förslaget kommer att i särskild
ordning prövas av chefen för finansdepartementet.
Anslagsberäkningar
Jag övergår härefter till att behandla anslagsbehovet för företagareföreningarnas
verksamhet för nästa budgetår.
Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader. För
detta ändamål har för budgetåret 1967/68 anvisats ett reservationsanslag
av 1,6 milj. kr. Av detta belopp av-ser 1,2 milj. kr. bidrag till företagareföreningarnas
och vissa centrala organisationers administrationskostnader och
400 000 kr. subventioner till föreningarna för att täcka förluster på lånerörelsen.
Kommerskollegium beräknar med utgångspunkt i nuvarande förhållanden
medelsbehovet för nästa budgetår till 2,6 milj. kr„ varav 1,9 milj. kr.
till täckande av administrationskostnader, 100 000 kr. till Norrbottens företagareförening
som stöd åt företagsamheten i Tornedalen och 600 000 kr.
till subventionsmedel.
Enligt utredningens förslag skall administrationsbidrag utgå med 150 000
kr. per år och förening. Några subventionsmedel blir enligt förslaget inte
107
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 11)68
aktuella. Däremot förutsätts stöd som hittills utgå till Företagareföreningarnas
förbund in. fl. med ca 100 000 kr.
Som jag förut liar anfört vid behandlingen av frågan hur de förslag som
jag har lagt fram i fråga om företagareföreningarnas verksamhet återverkar
på deras ekonomiska förhållanden bör särskilt statligt adininistrationsbi<lrag
utgå till dem med i genomsnitt 200 000 kr. per förening. Sedan Stockholms
stad och län numera ombildats till ett län förutsätter jag att de båda
företagareföreningarna i staden och länet kommer att slås samman. För
ändamålet bör därför för nästa budgetår tas upp 4,8 milj. kr. Beloppet bör
som hittills fördelas mellan föreningarna efter behovsprövning. Vidare föreslår
jag att oförändrat belopp, 200 000 kr., beräknas för särskilt bidrag till
företagareföreningen i Norrbottens län och för bidrag till Företagareföreningarnas
förbund och vissa andra centrala sammanslutningar inom hantverk
och småindustri. Några subventionsmedel bör i fortsättningen inte tas
upp under anslaget. Detta bör alltså föras upp med 5 milj. kr.
Nuvarande föreskrifter om räntegaranti blir inaktuella vid en omläggning
i enlighet med mitt förslag. Något anslag för detta ändamål behöver alltså
inte anvisas.
Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag
m. fl. Statens förluster i samband med infriandet av garantier
för lån till hantverk och industri in. in. täcks f. n. från förslagsanslaget
Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverksoch
industriföretag in. m. Som kommerskollegium har påvisat i sin anslagsframställning
har beloppet av infriade garantier tenderat att öka de senaste
budgetåren. Belastningen på anslaget var exceptionellt hög för budgetåret
1966/67, då garantier infriades för 9,4 milj. kr. mot 8,7 resp. 8,6 milj. kr.
de båda närmast föregående budgetåren.
Enligt mina förslag i det föregående i fråga om förlusttäckning skall staten
framdeles som hittills svara för förluster på lån för vilka garantiåtaganden
gjorts. För förluster på företagareföreningarnas direktlångivning skall
föreningarna i första hand svara med sina förlusttäckningsfonder, men
Kungl. Maj:t förutsätts kunna efter särskild prövning medge att förlust i
sista hand täcks av statsmedel. Medel för båda dessa ändamål bör anvisas
under ett förslagsanslag, benämnt Täckande av förluster i anledning av
statligt stöd till hantverks- och industriföretag in. fl. Medelsbehovet under
anslaget kan givetvis endast uppskattas grovt.
Med hänsyn till att medelsbehovet för täckande av förluster i anledning
av garantier har tenderat att öka föreslår jag i överensstämmelse med
kommerskollegiels förslag alt anslaget för nästa budgetår förs upp med
5,5 milj. kr.
Statens hantverks- och industrilånefond. Under fonden bär för innevarande
budgetår anvisats 18 milj. kr. Kommerskollegium anser att föreningarnas
nyutlåning under nästa budgetår bör begränsas till högst 60 milj. kr. Efter
-
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968
som inflytande amorteringar uppskattas till ca 40 milj. kr., skulle fonden
behöva tillföras 20 milj. kr. Mot denna beräkning har jag ingen erinran. Jag
föreslår alltså att anslaget tas upp med 20 milj. kr.
Ramen för statlig garanti har för innevarande budgetår bestämts till 55-milj. kr. Som jag har erinrat om i det föregående har Kungl. Maj :t nyligen
föreslagit riksdagen att ramen vidgas till SO milj. kr. Med hänsyn till den
ökade efterfrågan på statlig kreditgaranti föreslår jag i enlighet med vad
kommerskollegium har anfört i sitt remissyttrande över företagareföreningsutredningens
betänkande att ramen också för nästa budgetår bestäms
till 80 milj. kr.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen alt
1. godkänna de riktlinjer för företagareföreningarnas organisation
och verksamhet in. in. som jag har förordat,
2. medge att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag
in. in. under budgetåret 1968/69 beviljas intill
ett belopp av 80 000 000 kr.,
3. för budgetåret 1968/69 anvisa
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
a) till Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader
ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.,
b) till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd
till hantverks- och industriföretag m. fl. ett förslagsanslag
av 5 500 000 kr.,
på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
c) till Statens hantverks- och industrilånefond ett investeringsanslag
av 20 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Inledning ...................................................... ;j
Småföretagen och företagareföreningarna.......................... 4
Utvecklingstendenser m. in. inom hantverk och småindustri........ 4
Företagareföreningarnas tillkomst och utveckling ................ 6
Mål för företagareföreningarnas verksamhet ...................... 8
Nuvarande ordning .......................................... 8
Utredningen.................................................. 9
Remissyttrandena ............................................ JO
Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet m. m..... 17
Nuvarande ordning .......................................... 17
Utredningen................................................ 19
Remissyttrandena ............................................ 22
Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet .............. ,‘11
Nuvarande ordning............................................ 31
Utredningen.................................................. 38
Remissyttrandena ............................................ 49
Företagareföreningarnas organisation m. in....................... 04
Nuvarande ordning............................................ 04
Utredningen.................................................. 0f>
Remissyttrandena ............................................ 08
Företagareföreningarnas ekonomi in. in........................... 70
Nuvarande ordning............................................ 70
Utredningen.................................................. 72
Remissyttrandena ............................................ 70
Anslagsframställningar för budgetåret 1908/09 ...................... 78
Departementschefen ............................................ 81
Allmänna synpunkter ........................................ 81
Mål för företagareföreningarnas verksamhet...................... 80
Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet in. in. . . 87
Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet ............ 90
Företagareföreningarnas organisation m. m..................... 103
Företagareföreningarnas ekonomi m. m......................... 105
Anslagsberäkningar ...................... 100
Hemställan .................................................. 108