Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

1

Nr 60

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring, m.m.; given Stockholms slott den
8 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den
25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring,

dels bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådan ändring i lagen om allmän försäkring att
inkomstbortfall vid arbetslöshet i vissa fall skall kunna beaktas vid beräkning
av allmän tilläggspension (ATP). Förslaget innebär fördelaktigare beräkningsregler
i fråga om ATP för försäkrade som är födda år 1927 eller
tidigare. De nya reglerna omfattar arbetslösa i dessa åldersgrupper som
uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa under mer än 60 dagar
ett och samma kalenderår. De omfattar vidare arbetslösa som för jämförlig
tid uppburit utbildningsbidrag eller omställningsbidrag.

Reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. De förmånligare beräkningsgrunderna
skall tillämpas beträffande arbetslöshet som inträffat efter
ingången av år 1965.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 60

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

Propositionen innehåller vidare förslag om de lagändringar som behövs
för att genomföra den standardhöjning av folkpensionerna som föreslagits
i statsverkspropositionen. Vid ett basbelopp av 5 800 kr. blir fr. o. m. den
1 juli 1968 det årliga pensionsbeloppet — bortsett från kommunalt bostadstillägg
— 5 220 kr. för ensam pensionär och 8 112 kr. för ett pensionärspar.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1968/69 till folkpensioner
anvisar ett förslagsanslag av 6 000 milj. kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, dels att i 18 kap. 7, 13 och 20 §§ lagen den 25 maj
1962 om allmän försäkringi ordet »medicinalstyrelsen» skall bytas ut mot
»socialstyrelsen», dels att 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 §, 15 kap. 2 § och 16 kap. 4 §
lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 kap.

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad i andra stycket sägs,
för år räknat nittio procent eller, för
gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller äger
rätt till pension enligt 1 § första stycket,
sextiosju och en halv procent
av basbeloppet. Åtnjuter maken enligt
7 kap. 2 § andra eller tredje
stycket två tredjedelar eller en tredjedel
av hel förtidspension, utgår
dock ålderspension i förra fallet med
sjuttiofem och i senare fallet med
åttiotvå och en halv procent av basbeloppet.

Börjar ålderspension —----

§•

Ålderspension utgör, där ej annat
följer av vad i andra stycket sägs,
för år räknat nittio procent eller, för
gift försäkrad vars make åtnjuter
folkpension i form av ålderspension
eller förtidspension eller äger rätt
till pension enligt 1 § första stycket,
sjuttio procent av basbeloppet. Åtnjuter
maken enligt 7 kap. 2 § andra
eller tredje stycket två tredjedelar
eller en tredjedel av hel förtidspension,
utgår dock ålderspension i förra
fallet med sjuttiosex och två tredjedels
och i senare fallet med åttiotre
och en tredjedels procent av basbeloppet.

----till folkpension.

7 kap.

4 §.

Hel förtidspension utgör för år Hel förtidspension utgör för år
räknat nittio eller, för gift försäkrad räknat nittio eller, för gift försäkrad
vars make åtnjuter folkpension i vars make åtnjuter folkpension i

1 Senaste lydelse av 15 kap. 2 § och 18 kap. 13 § se 1965: 752 samt av 18 kap. 20 § se 1964:156.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

(Nuvarande lydelse)
form av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju
och en halv procent av basbeloppet.
Åtnjuta båda makarna förtidspension
och är pensionen för endera
eller båda sådan som i 2 § andra
eller tredje stycket sägs, skall dock
vid beräkning av pension hel förtidspension
utgöra, om två tredjedelar
av hel förtidspension utgår till andra
maken, sjuttiofem och, om en tredjedel
av hel förtidspension utgår till
denne, åttiotvå och en halv procent
av basbeloppet.

(Föreslagen lydelse)
form av ålderspension eller förtidspension
eller äger rätt till pension
enligt 6 kap. 1 § första stycket, sjuttio
procent av basbeloppet. Åtnjuta
båda makarna förtidspension och är
pensionen för endera eller båda sådan
som i 2 § andra eller tredje stycket
sägs, skall dock vid beräkning
av pension hel förtidspension utgöra,
om två tredjedelar av hel förtidspension
utgår till andra maken, sjuttiosex
och två tredjedels och, om en
tredjedel av hel förtidspension utgår
till denne, åttiotre och en tredjedels
procent av basbeloppet.

tre år.

Vad i första stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning, då försäkrad,
som är född år 1927 eller tidigare,
visst år under mer än sextio
dagar uppburit dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa eller då
han för jämförlig tid uppburit utbildningsbidrag,
därest han var berättigad
till dagpenning när bidraget
började utgå, eller omställningsbidrag.
Utbildningsbidrag eller omställning
sbidrag för hel månad motsvarar
härvid dagpenning under
tjugutvå dagar. Bidrag för del av
månad motsvarar dagpenning under
det antal dagar som erhålles,
om det tal, som angiver förhållandet
mellan det uppburna beloppet och
beloppet för hel månad multipliceras
med tjugutvå. Brutet dagantal
avrundas till närmast högre tal.

Har försäkrad,

15 kap.

2 8.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

(Nuvarande lydelse)

16 kap.

4 §.

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp
för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas
till närmast lägre hela krontal, som
är jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet
lägre än tolv kronor,
bortfaller pensionen för den månad
som beräkningen avser. Vid tilllämpning
av vad nu sagts skola samtliga
den pensionsberättigade tillkommande
pensionsförmåner anses som
en pension. Avrundning skall i första
hand göras å folkpension enligt 6, 7
eller 8 kap. 1 2 3

(Föreslagen lydelse)

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp
för månad skall den årspension, från
vilken beräkningen utgår, avrundas
till närmaste hela krontal, som är
jämnt delbart med tolv. Är årspensionsbeloppet
lägre än tolv kronor,
bortfaller pensionen för den månad
som beräkningen avser. Vid tillämpning
av vad nu sagts skola samtliga
den pensionsberättigade tillkommande
pensionsförmåner anses som en
pension. Avrundning skall i första
hand göras å folkpension enligt 6, 7
eller 8 kap.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

2. För den, som åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension
och vars pension enligt 18 § andra stycket lagen den 25 maj
1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring utgår
med högre belopp än som skolat utges med tillämpning av 17 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring, skall pensionen höjas med belopp motsvarande den
pensionshöjning som föranledes av den nya lydelsen av 6 kap. 2 § och 7 kap.
4 § lagen om allmän försäkring samt av att 11 § första stycket lagen angående
införande av lagen om allmän försäkring upphör att gälla vid utgången
av juni 1968.

3. Vid tillämpning av 15 kap. 2 § andra stycket skall hänsyn tagas till
dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller utbildningsbidrag, som
belöper på tiden efter ingången av år 1965. Dagpenning eller utbildningsbidrag
som belöper på åren 1965—1967 skall dock beaktas endast om den
försäkrade före den 1 januari 1970 gör anmälan till den allmänna försäkringskassan
om att han uppburit dagpenning eller utbildningsbidrag.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 mars
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen
om allmän försäkring och anför.

Riksförsäkringsverket har efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen på
Kungl. Maj :ts uppdrag utrett frågan om sådan ändring av 15 kap. 2 § lagen
om allmän försäkring att inkomstbortfall på grund av arbetslöshet
beaktas och lagt fram förslag i detta ämne. Efter remiss har yttranden över
förslaget avgetts av försäkringsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Försäkringskasseförbundet.

I prop. 1968: 1 (bil. 7 s. 20) har vidare föreslagits standardhöjning av
folkpensionerna den 1 juli 1968. Förslagen föranleder vissa lagändringar.

Beräkning av allmän tilläggspension (ATP) i vissa fall för arbetslösa

Några uppgifter om tilläggspensioneringen

Enligt 12 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring1
(ändrad 1964:146 och 156, 1965:144 och 752, 1966:236 och 350 samt
1967: 206 och 921) förutsätts för rätt till ATP i form av ålderspension att
pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. Enligt 2 §
första stycket utgör ålderspensionen 60 % av produkten av basbeloppet och
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Om den
försäkrade har pensionspoäng för mer än 15 år, beräknas pensionen på
medeltalet av de 15 högsta poängtalen, den s. k. 15-årsregeln. 1

1 Lagen benämns i det följande AFL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

7

För rätt till full ålderspension krävs enligt huvudregeln att pensionspoäng
tillgodoräknats den försäkrade för minst 30 år. För den som tillgodoräknats
pensionpoäng för ett mindre antal år än 30 — dock minst tre —
utgör pensionen så många trettiondelar av full pension som han har år med
pensionspoäng. Varje sådant år ger alltså en trettiondels pension. Dessa
bestämmelser, som brukar kallas 30-årsregeln, tillämpas för dem som är
födda år 1924 eller senare.

Enligt 15 kap. 1 § AFL gäller för svenska medborgare, som är födda år
1914 eller tidigare, en förmånligare regel för beräkning av pensionen. I dessa
fall har 30-årsregeln ersatts med en 20-årsregel. Varje år med pensionspoäng
ger alltså en tjugondeis pension. Eftersom pensionspoäng började
beräknas för år 1960 och beräknas t. o. m. det år den försäkrade fyller 65
år, kan den som är född år 1914 få full pension efter 20 år med pensionspoäng.
Den som är född tidigare än år 1914 kan få så många tjugondelar av
full pension som motsvarar antalet år fr. o. m. år 1960 t. o. m. det år han
fyller 65 år. Den som är född år 1904 kan sålunda få högst hälften av full
pension.

För dem som är födda något av åren 1915—1923 trappas 20-årsregeln upp
successivt.

15 kap. 2 § AFL innehåller bestämmelser som innebär ett vissi skydd
mot poängminskning eller poängbortfall på grund av sjukdom m. in. Bestämmelserna
avser försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare. Om en
sådan försäkrad visst år under mer än 90 dagar uppburit sjukpenning enligt
AFL eller enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
eller motsvarande ersättning enligt lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare och den försäkrade under denna tid varit placerad
i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha tillhört om hans årsinkomst
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid bestämmandet
av det poängmedeltal, som skall ligga till grund vid beräkningen av hans
pension, bortses från det året, om medeltalet därigenom höjs. Därjämte skall
vid tillämpning av 30-års- och 20-årsreglerna samt vid beräkning av det
minsta antal poängår som fordras för rätt till ATP i form av ålderspension
alltid anses som om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ifrågavarande
år. De angivna reglerna får för en försäkrad inte tillämpas för
mer än tre år. Reglerna får inte heller tillämpas för år då den försäkrade åtnjutit
ålderspension eller förtidspension enligt AFL och inte avse år då
undantagande från försäkringen gällt för honom. Med år avses enligt 20
kap. 1 § AFL kalenderår om annat inte framgår.

Pensionspoängen för visst år motsvarar den försäkrades pensionsgrundande
inkomst delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet (11 kap. 6 §
andra stycket AFL). Basbelopp fastställs av Kungl. Maj :t för varje månad.
Basbeloppet utgör 4 000 kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet
mellan det allmänna prisläget under andra månaden före den som bas -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

beloppet avser och prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal får
inte föranleda ändring av basbeloppet, om inte jämförelsetalet stigit eller
gått ned med minst 3 % sedan närmast föregående ändring av basbeloppet
(1 kap. 6 § AFL). Basbeloppet utgör för mars 1968 5 800 kr.

Frågan huruvida bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL om pensionsberäkning
skall tillämpas aktualiseras först då rätten till ATP kommer upp till
prövning, vilket kan inträffa många år efter det år, då de i lagrummet angivna
förutsättningarna förelåg. Försäkringskassorna kan på grundval av
tillgängligt material konstatera när sådan sjukskrivning och klassplacering
förelegat, som förutsätts i lagrummet. Uppgifter härom finns nämligen
registrerade på det försäkringskort som finns för varje försäkrad som
är inskriven i kassan. Om den försäkrade flyttar från en försäkringskassa
till en annan, översänds försäkringskortet till den nya kassan. Någon särskild
anmälningsskyldighet eller liknande behövs därför inte för att kassan
skall kunna bedöma, om reglerna i 15 kap. 2 § AFL är tillämpliga.

Några uppgifter om arbetslöshetsförsäkringen m. m.

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetskassor
— f. n. 43 —- som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga
organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen,
som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet medlemmar
i de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1,7 milj., vilket motsvarar
drygt hälften av totala antalet anställda.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp,
dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvara
Vs veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem som
fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
Den som vill ha ersättning skall söka arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlem har betalat
minst 52 veckoavgifter. Dessutom gäller i fråga om den första arbetslöshetsperioden
varje försäkringsår, vilket omfattar tiden den 1 september—
den 31 augusti påföljande år, att medlemmen skall ha betalat minst 20 veckoavgifter
under en period av tolv månader närmast före arbetslöshetens inträde.

Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximibelopp
av 40 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer
barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn under 16 år.

Under ett försäkringsår får ersättning utgå för högst 150 dagar (30 veckor)
eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar (40 veckor).
Vid arbetslöshet som fortsätter över ett försäkringsårsskifte kan den sammanlagda
ersättningstiden bli 300 resp. omkring 350 dagar.

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig
inkomst.

9

Kungl. Maj ds proposition nr 60 år 1968

Något för samtliga arbetslöshetskassor gemensamt medlemsregister finns
inte. Kassornas registreringssystem är inte enhetligt, men flertalet kassor
torde registrera sina medlemmar efter deras folkbokföringsnummer. Då en
medlem övergår från en kassa till en annan görs endast sådana anteckningar
om avgiftsbetalning och utbetald ersättning som behövs för bedömande av
ersättning under löpande försäkringsår.

Efter föredragning av cliefen för inrikesdepartementet föreslås i prop.
1968: 29 särskilt stöd åt äldre arbetslösa in. m. Propositionen bygger i huvudsak
på ett delbetänkande, Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare (SOU
1967: 62), som avgetts av utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet —
KSA-utredningen — och avser temporära åtgärder i avvaktan på utredningens
slutliga förslag. I propositionen föreslås dels särskilt kontant stöd
åt arbetslösa huvudsakligen i åldern 60—66 år, dels förbättringar av den
frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda ålder förlängs enligt förslaget
ersättningstiden i de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Den
sammanlagda tid under vilken kassaersättning längst kan utgå blir i allmänhet
450 dagar, dvs. med 22 ersättningsdagar i månaden 20 y2 månader.
Ersättningen, som i KSA-utredningens betänkande kallats särskild
dagpenning såvitt avser den förlängda tiden, benämns i sin helhet dagpenning.

Till arbetslösa i åldern 60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen
under längsta möjliga tid, föreslås ett skattepliktigt omställningsbidrag
med 800 kr. i månaden. Arbetslösa i samma ålder som inte
tillhört arbetslöshetsförsäkringen skall få omställningsbidrag efter en väntetid
av två månader från arbetslöshetens början. Bidraget skall utgå till
såväl den som varit anställd som den som varit egen företagare, under förutsättning
att han har haft sådan förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden
närmast före arbetslöshetens början. Efter särskild dispens
skall omställningsbidrag kunna ges åt den som har fyllt 55 år om hans
arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av näringslivet i orten
eller, för företagare, i branschen.

Bestämmelserna om omställningsbidrag avses bli inarbetade i arbetsmarknadskungörelsen
den 3 juni 1966 (nr 368). Administrationen av omställningsbidragen
skall enligt förslaget ombesörjas av arbetsmarknadsverket.

Dagpenningens maximum föreslås höjt till 50 kr.

Reformerna föreslås i fråga om äldrestödet träda i kraft den 1 juli 1968
och tillämpas med en viss retroaktivitet. Ändringarna av dagpenningens
maximibelopp skall enligt förslaget träda i kraft den 1 september 1968.

Frågans tidigare behandling

Bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL om pensionsberälming vid sjukdom
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 60

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

har tillkommit efter förslag av 1958 års socialförsäkringskommitté i betänkandet
Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU 1961:
29). Kommittén framhöll att längre perioder av sjukdom eller arbetslöshet
kunde medföra bortfall av poängår eller poängdel och på så sätt reducera
ATP. Hänsyn härtill var tagen i 1959 års lag om försäkring för allmän tillläggspension
bl. a. genom att det för rätt till full pension fordrades poäng
för endast 30 år och att pensionen beräknades på genomsnittspoängen för
de 15 bästa åren. För försäkrade, som tillhörde övergångsgenerationen för
vilka varje bortfall av poäng påverkade pensionens storlek, förelåg det dock
enligt kommitténs mening viss anledning att söka motverka effekten av
poängbortfall på grund av sjukdom. Kommittén föreslog därför de särbestämmelser
vid sjukdom som nu finns i 15 kap. 2 § AFL.

I fråga om poängbortfall på grund av arbetslöshet kunde socialförsäkringskommittén
inte förorda någon motsvarande regel. Kommittén erinrade
därvid om att arbetslöshetsförsäkringen inte som sjukförsäkringen är obligatorisk
för de förvärvsarbetande. Den omfattar inte på långt när alla anställda
och företagarna står utanför försäkringen. Möjligen skulle man enligt
kommitténs mening kunna tänka sig att vid arbetslöshet ersätta den
vid sjukdom naturliga anknytningen till sjukpenningförsäkringen med en
anknytning till det förhållandet att vederbörande varit anmäld som arbetssökande
hos arbetsförmedlingen, dvs. förgäves stått till arbetsmarknadens
förfogande.

Dessutom framhöll socialförsäkringskommittén att arbetslöshet i detta
sammanhang vållade andra och svårare problem än sjukdom. Det finns ingen
anledning att räkna upp säsongarbetarens arbetsförtjänst och en gång i
framtiden ge honom ATP på grundval av en högre arbetsinkomst än han
kanske någonsin haft. Säsongarbetaren är mången gång kompenserad genom
att hans arbetsinkomst under säsongen ligger över helårsarbetarens inkomst
för samma tid. För stora grupper av företagare är arbetet mer eller mindre
säsongbetonat. Det finns inte heller anledning att via något slag av gratispoäng
vid arbetslöshet låta pensionspoäng tillgodoräknas sådana, som med
hänsyn till rådande praxis på arbetsmarknaden pensioneras från sin arbetsgivare
vid exempelvis 60, 62, 63 eller 65 års ålder och som därefter står till
arbetsmarknadens förfogande men inte kan få något nämnvärt förvärvsarbete.

Socialförsäkringskommittén anförde slutligen att man hade anledning
känna tveksamhet för att införa en särskild anordning med tanke på sjukdom.
När det gällde arbetslöshet var det motiverat att hysa långt större betänkligheter.
I vart fall borde man avvakta en längre tids erfarenhet av en
lösning i fråga om bortfallsanledningen sjukdom innan man närmare övervägde
frågan om förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet.

Socialförsäkringskommitténs uppfattning föranledde i allmänhet ingen
erinran från remissinstansernas sida. LO anslöt sig till förslaget och hade

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

förståelse för kommitténs synpunkter på svårigheterna att jämställa arbetslöshet
som bort fall sanledning med långvarig sjukdom. LO pekade dock på
att särskilt äldre personer erfarenhetsmässigt var svårplacerade på arbetsmarknaden,
vilket visat sig inte minst i samband med företagsnedläggelser.
Personer som på detta sätt drabbats av långvarig arbetslöshet borde därför
efter särskild ansökan — varvid bortfallsanledningen kunde verifieras av
arbetsförmedlingen — kunna tillgodoräknas pensionspoäng.

I prop. 1962:90 (s. 281) anslöt sig föredragande departementschefen till
vad kommittén föreslagit. I fråga om den skillnad som görs mellan sjukdom
och arbetslöshet pekade lian på den naturliga kontrollmöjlighet som finns
i den allmänna försäkringen för konstaterande av om sjukdom förelegat,
medan något motsvarande hjälpmedel inte står till buds i fråga om arbetslöshet
för andra än medlemmar i arbetslöshetskassor.

Riksförsäkringsverkets förslag

Riksförsäkringsverket diskuterar till en början personkretsen vid
en utvidgning av bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL så att också inkomstbortfall
vid arbetslöshet beaktas vid pensionsberäkningen. En första fråga
är om begreppet arbetslöshet i detta sammanhang skall omfatta all till offentlig
arbetsförmedling anmäld arbetslöshet eller om en avgränsning skall
göras till sådan arbetslöshet, som berättigar eller i princip skulle berättiga
till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa. Enligt verkets mening torde
det inte vara möjligt att vidga tillämpningen av lagrummet så att det omfattar
samtliga arbetslösa, som visst år mer än 90 dagar varit anmälda som
arbetssökande hos offentlig arbetsförmedling. Den omständigheten att en
person är anmäld som arbetssökande utgör nämligen inte något bevis för att
han verkligen är arbetslös. Att arbetsförmedlingarna i varje särskilt fall
skulle förebringa utredning härom torde inte vara praktiskt genomförbart.

I fråga om arbetslösa som är berättigade till ersättning från arbetslöshetskassa
framhåller riksförsäkringsverket att arbetslöshetsförsäkringen
har det syftet gemensamt med sjukförsäkringen, att den skall kompensera
inkomstbortfall för den försäkrade. För rätt till ersättning från arbetslöshetskassa
krävs bl. a. att vederbörande är arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete, att han blivit arbetslös och att arbetslösheten ej är självförvållad.
Härigenom avgränsas från rätt till ersättning personer som på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter
inte längre kan försörja sig eller som på grund av nämnda orsaker
måste helt eller delvis avhålla sig från arbete. En förutsättning för
att arbetslöshet som grundar rätt till ersättning från arbetslöshetskassa
skall kunna beaktas vid pensionsberäkningen är att det går att ordna ett
system för avisering om utbetalade ersättningar från arbetslöshetskassorna
till försäkringskassorna. Denna fråga, som behandlas närmare i ett senare

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

avsnitt, torde enligt verkets mening kunna lösas på ett tillfredsställande sätt.
Verket förordar därför att bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL vidgas så att
de omfattar försäkrade som på grund av medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa
uppburit ersättning i form av dagpenning under viss tid.

Riksförsäkringsverket anför vidare att det är synnerligen önskvärt att ett
likartat skydd kan anordnas också för andra kategorier arbetslösa. Detta har
dock inte synts möjligt f. n. utom i fråga om sådana försäkrade som blir
berättigade till särskild dagpenning och omställningsbidrag, om KSA-utredningens
förslag om sådana stödformer till äldre arbetslösa genomförs. Vad
angår omställningsbidraget pekar verket på att det är avsett inte endast
för medlemmar i arbetslöshetskassa, som inte längre är berättigade till ersättning
från kassan, utan även för sådana äldre arbetssökande utan ersättningsrätt
i arbetslöshetskassa som under de närmaste åren före arbetslöshetens
inträde varit verksamma som arbetstagare. Verket framhåller att
det kan ifrågasättas om inte sistnämnda grupp arbetstagare bör likställas
med försäkrade med aktuell ersättningsrätt i arbetslöshetskassa. Ansvaret
för bedömningen av rätten till omställningsbidrag skall enligt KSA-utredningens
förslag vila på arbetsmarknadsmyndighet och den utredning som
måste göras innan beslut om omställningsbidrag fattas bör helt klarlägga
om oförvållad arbetslöshet föreligger och om den arbetssökande står till arbetsmarknadens
förfogande. Enligt verkets mening kan detta förhållande
motivera att sådan arbetslöshet hos icke arbetslöshetsförsäkrade arbetstagare,
som uppfyller villkoren för rätt till omställningsbidrag, bedöms
efter samma riktlinjer som arbetslöshet hos medlem i arbetslöshetskassa.
Härigenom skapas viss möjlighet till gynnsammare poängberäkning för
arbetslösa som i regel fyllt lägst 60 år än för yngre kategorier arbetslösa.
Verket understryker att även om man kan hysa tveksamhet att i fråga om
arbetstagare som står utanför arbetslöshetsförsäkringen ta hänsyn endast
till arbetslöshet, som drabbar den äldre arbetskraften, har bortfall eller
minskning av arbetsinkomst under pensioneringssystemets uppbyggnadsskede
särskilt stor betydelse för dessa äldre arbetstagare, vilkas möjligheter
att förvärva pensionspoäng är starkt begränsade.

Riksförsäkringsverket diskuterar också frågan huruvida andra bidrag
som efter prövning av arbetsmarknadsmyndighet utgår till arbetslösa skall
likställas med dagpenning, särskild dagpenning eller omställningsbidrag.
Utbildning av arbetslösa, även äldre åldersgrupper, bedrivs i olika former
och syftar till att nå en bättre anpassning av denna arbetskraft till arbetsmarknadens
behov. Under denna omskolningstid utgår bidrag av skilda slag
för att täcka vederbörandes och hans familjs levnadskostnader. För att omskolningsbidrag
skall komma i fråga med arbetsmarknadspolitiskt stöd —
utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen — gäller som huvudregel
enligt 16 § första stycket 1 kungörelsen att vederbörande är eller
löper risk att bli arbetslös eller är svårplacerad på arbetsmarknaden. Be -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

stämmelserna om utbildningsbidrag innebär sålunda att omskolning kan
ske också om en faktisk arbetslöshetssituation inte föreligger utan vederbörande
endast riskerar att bli arbetslös. Verket finner det uppenbart att
utbildningsbidrag som utgår till andra arbetstagare än arbetslösa inte kan
komma i fråga. Att skilja ut de arbetslösa bland dem som uppbär utbildningsbidrag
skulle medföra administrativa komplikationer. Det synes vidare
svårt att överblicka konsekvenserna om utbildningstid skulle jämställas
med arbetslöshetstid. Utbildningsbidrag bör därför enligt riksförsäkringsverkets
mening inte beaktas vid den nu ifrågavarande pensionsberäkningen.

Kommunala kontantunderstöd enligt arbetsmarknadskungörelsen utges
f. n. inom ett fåtal kommuner. KSA-utredningen föreslår att denna hjälpform
skall finnas kvar med ett begränsat användningsområde. Riksförsäkringsverket
framhåller att den omständigheten att kontantunderstöden utbetalas
av kommunala organ skulle medföra svårlösta administrativa problem,
om de skulle beaktas vid den ifrågavarande pensionsberäkningen. En
utvidgning av 15 kap. 2 § AFL bör därför enligt verkets mening inte heller
inbegripa nämnda understöd.

Bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL är tillämpliga, om försäkrad under ett
år uppburit sjukpenning under mer än 90 dagar. Sjukpenning utgår per
kalenderdag och inte bara per arbetsdag — utom vid korta sjukperioder —
medan ersättning från arbetslöshetskassa är anpassad till fem dagars arbetsvecka.
Vid bestämmandet av den kvalifikationstid som bör
krävas vid arbetslöshet utgår riksförsäkringsverket från att inkomstbortfall,
som föranletts av annan orsak än sjukdom, inte kan behandlas gynnsammare
än inkomstbortfall som föranletts av sjukdom. För att nå likformighet
skulle man kunna tänka sig att bestämmelserna utformades så att de
avser försäkrad, som uppburit arbetslöshetsersättning under en tidrymd
omfattande mer än 90 dagar, varvid begynnelsedag resp. slutdag för beräkningen
skulle motsvara första resp. sista dag för sådan ersättning under
en arbetslöshetsperiod. Alternativt kunde de 90 dagarna avrundas till 13
kalenderveckor, som med fem dagars vecka motsvarar 65 ersättningsdagar.
Med beaktande av karensreglerna inom arbetslöshetsförsäkringen skulle
dagantalet eventuellt få reduceras till 60. Verket föredrar lösningen med 65
ersättningsdagar. Omställningsbidrag för hel kalendermånad skall därvid
motsvara dagpenning eller särskild dagpenning under 22 dagar.

Kassamedlem, som uppbär hel sjukpenning, är inte berättigad till dagpenning
från arbetslöshetskassa. KSA-utredningen har ansett det lämpligt
att i fråga om omställningsbidraget tillämpa samma princip. Fråga uppkommer
om vid tillämpning av 15 kap. 2 § AFL sammanläggning bör kunna
ske av sjukpenningdagar med tid för vilken dagpenning eller omställningsbidrag
utgetts. Riksförsäkringsverket anser att bestämmelser om sådan
sammanläggning inte bör införas, eftersom de i hög grad skulle komplicera

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

administrationen och sannolikt vara av betydelse för de försäkrade i relativt
få fall.

Sammanfattningsvis innebär riksförsäkringsverkets förslag att 15 kap.
2 § AFL kompletteras på sådant sätt att den som visst år under mer än 65
dagar uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller omställningsbidrag
under motsvarande tid jämställs med den som uppburit sjukpenning
under mer än 90 dagar.

Riksförsäkringsverket framhåller att någon särskild anmälningsskyldighet
eller liknande inte krävs för att försäkringskassorna skall kunna tilllämpa
de nuvarande pensionsberäkningsbestännnelserna i 15 kap. 2 § AFL.
Med ledning av tillgängligt material tillämpar kassorna dessa bestämmelser
ex officio. För att en motsvarande tillämpning skall kunna ske vid arbetslöshet
krävs, att kassorna får kännedom om de fall då arbetslöshetsersättning
utgetts i sådan omfattning att det kan påverka pensionsrätten. En
avisering måste därför ske från arbetslöshetskassorna till försäkringskassorna.
Riksförsäkringsverket diskuterar om aviseringen skall ske fortlöpande
eller varje år och i senare fallet kalenderårsvis eller försäkringsårsvis.
Som tidigare nämnts är ersättningstiden inom arbetslöshetsförsäkringen
inte knuten till kalenderår utan till det s. k. försäkringsåret, dvs. tiden
den 1 september—den 31 augusti påföljande år. Försäkringen för ATP
grundas däremot på den inkomst av förvärvsarbete som försäkrad åtnjutit
under ett kalenderår. För att inte försäkringskassorna skall belastas med
onödiga uppgifter anser verket lämpligt att uppgift lämnas endast i fall
då ersättningsdagarna, för den som är född år 1927 eller tidigare, uppgått till
sammanlagt mer än 65. Uppgifterna bör lämnas kalenderårsvis vid årets
slut. Verket har inhämtat att arbetslöshetskassorna — med hänsyn till de
stora fördelar som ett hänsynstagande vid pensionsberäkningen till bortfall
av pensionspoäng på grund av arbetslöshet skulle få för kassamedlemmarna
— i princip är beredda att trots tekniska svårigheter och uppkommande
merarbete åtaga sig avisering vid kalenderårets slut. Med hänsyn till försäkringskassornas
behov av entydiga identifieringsuppgifter är det enligt
verkets mening angeläget att arbetslöshetskassornas register förs efter medlemmarnas
folkbokföringsnummer. Vidare måste vid medlems övergång från
en arbetslöshetskassa till en annan kassa uppgift alltid lämnas den senare
kassan om utgiven dagpenning under löpande kalenderår.

I fråga om aviseringen från den arbetsmarknadsmyndighet, som skall utbetala
omställningsbidrag, torde enligt riksförsäkringsverkets mening inte
uppkomma några problem.

I fråga om retroaktiv tillämpning av den nya lagstiftningen
framhåller riksförsäkringsverket följande.

Då det gäller att bestämma storleken av ATP, skall försäkringskassa
självmant beakta, om sådana omständigheter föreligger som kan föranleda
tillämpning av 15 kap. 2 § AFL. De uppgifter som behövs för att bedöma

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

15

denna fråga kan hämtas direkt från ett hos kassan förvarat försäkringskort
rörande den försäkrade. Vid en utvidgning av tillämplighetsområdet för
lagrummet till att avse också arbetslöshet kommer uppgifter om uppburen
dagpenning från arbetslöshetskassa att finnas tillgängliga hos försäkringskassorna
först sedan aviseringen från arbetslöshetskassorna trätt i funktion.
En sådan avisering torde inte kunna avse tidigare år än 1968. En
ändring av bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL kan därför beaktas av kassorna
först för tiden fr. o. m. den 1 januari 1968. Det synes enligt verkets
mening dock föreligga vissa möjligheter att ta hänsyn till arbetslöshet för
åren 1965—1967. Eftersom arbetslöshetsförsäkringen var konstruerad på
ett annat sätt före den 1 september 1964 torde det bli svårt att ta hänsyn
till arbetslöshet före år 1965. En förutsättning för att arbetslöshet under
åren 1965—1967 skall kunna beaktas synes vara att den försäkrade själv
styrker att han under något eller några av dessa år uppburit dagpenning
från arbetslöshetskassa under sådana omständigheter att de föreslagna beräkningsreglerna
är tillämpliga. Verket förordar en övergångsbestämmelse
av denna innebörd.

Riksförsäkringsverket framhåller att förslagets ekonomiska verkningar
såvitt de berör ATP inte kan närmare beräknas. De torde dock under konjunkturförhållanden,
som inte alltför mycket avviker från de nu rådande,
bli av ringa omfattning.

Remissyttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen, med vilken myndighet riksförsäkringsverket
samrått under förarbetet till förslaget, ansluter sig helt till detta.

Av de övriga remissinstanserna berör flera frågan om den personkrets
för vilken de nya reglerna skall gälla.

SAF har i princip inte något att erinra mot att det skydd mot poängminskning
eller poängbortfall vid sjukdom som nu finns utsträcks att gälla även
inkomstbortfall på grund av arbetslöshet. Föreningen understryker riksförsäkringsverkets
uttalande att det skulle vara önskvärt att ett likartat
skydd hade kunnat beredas också för andra kategorier arbetslösa än dem
som omfattas av förslaget, något som inte synes möjligt f. n.

LO anser det klart dokumenterat av erfarenheterna hittills, att det behövs
en bestämmelse som skyddar den långvarigt arbetslöse mot att få en lägre
pension till följd av inkomstbortfallet. Den föreslagna reformen är därför enligt
LO:s mening en nödvändig och angelägen åtgärd. LO anser att tid, då
utbildningsbidrag utgår, bör likställas med tid för vilken utges ersättning
i form av dagpenning, särskild dagpenning eller omställningsbidrag. De
skäl riksförsäkringsverket anfört mot en sådan lösning är enligt LO:s
mening inte tillräckligt starka. LO framhåller att bestämmelserna i 15
kap. 2 § AFL avser endast den s. k. övergångsgenerationen och att den arbets -

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

löse kan välja att uppbära kassaersättning under utbildningstiden i stället
för utbildningsbidrag, i vilket fall bestämmelsen skulle bli tillämplig. Den
som gör det motsatta valet, beroende på att han är tillförsäkrad en låg kassaersättning,
skulle däremot inte få del av den föreslagna förmånliga regeln
för pensionsberäkning. Denna olikhet i behandlingen av två fall kan enligt
LO:s mening undanröjas, om också utbildningsbidrag beaktas. LO pekar
vidare på det nuvarande villkoret i lagrummet att den försäkrade skall ha
varit placerad i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha tillhört
om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets ingång gällande
basbeloppet. Enligt AFL får klassplacering inte ändras under sjukdomstid
men någon motsvarande bestämmelse finns inte för arbetslöshetstid.
LO förordar att ändring av klassplacering inte får ske under den tid, då
den försäkrade uppbär dagpenning, särskild dagpenning, omställningsbidrag
eller utbildningsbidrag eller att villkoret om viss klassplacering stryks. Enligt
LO:s mening bör det antal år reglerna i 15 kap. 2 § AFL får tillämpas
utsträckas från tre till minst fem år, när det gäller arbetslöshet. Som skäl
åberopas de ökande svårigheterna för äldre arbetstagare att behålla eller
få ny anställning och att det av KSA-utredningen föreslagna stödet till arbetslösa
generellt avser dem som är 60 år eller äldre.

TCO har inte något att erinra mot förslaget och ser det som ett första steg
i avvaktan på KSA-utredningens slutliga förslag till en utvidgning av arbetslöshetsskyddet.
SACO anser att den rådande situationen har visat att det
föreligger behov av större ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall på grund
av arbetslöshet särskilt för dem som hittills inte haft möjligheter att bli
medlemmar i en arbetslöshetskassa. SACO tillstyrker förslaget i och för
sig men menar, att det bör byggas ut så att det omfattar också personer i
lägre åldrar, för vilka arbetslöshet kan verka nedsättande på ATP-poängen,
och personer som inte är medlemmar i arbetslöshetskassorna.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Försäkringskasseförbundet
tillstyrker förslaget. Andra grupper äldre förvärvsarbetande
än de föreslagna som friställs och som genom framtida förslag av KSAutredningen
kan komma att få stöd vid arbetslöshet bör enligt Försäkringskasseförbundets
mening också beredas möjlighet att omfattas av de särskilda
pensionsberäkningsbestämmelserna.

I fråga om den kvalifikationstid som bör krävas anför De erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation att kassamedlem är skyldig
att genomgå en karenstid av fem dagar, innan han kan få ersättning från
arbetslöshetskassa. Enligt arbetslöshetsförsäkringens konstruktion motsvarar
detta dagantal en kalendervecka. Sjukförsäkringen kräver däremot endast
en karensdag, vilken dag jämte de 90 ersättningsdagar som förutsätts
enligt 15 kap. 2 § AFL motsvarar en tidrymd av 13 sjukdomsveckor. Fem
karensdagar jämte 65 ersättningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen omfattar
däremot 14 arbetslösa kalenderveckor. Med hänsyn härtill är det enligt

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

samorganisationens mening önskvärt att kravet på ersättningsdagar från
arbetslöshetsförsäkringen begränsas till 60.

Försäkringsdomstolen framhåller att det i lagtexten bör anges hur dagantalet
skall beräknas då omställningsbidrag utgetts.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation vitsordar arbetslöshetskassornas
beredvillighet att avisera till försäkringskassorna i fråga
om de medlemmar, som under ett kalenderår uppburit ersättning i sådan
omfattning, att de berörs av den förordade lagstiftningen. Det skulle dock
för kassornas del innebära en betydande lättnad, om uppgifterna kunde
lämnas per försäkringsår. Försäkringskasseförbundet understryker vikten
av att arbetslöshetskassornas registrering i fortsättningen också omfattar
medlemmarnas folkbokföringsnummer samt att aviseringen sker kalenderårsvis.

Förslaget om retroaktiv tillämpning av den nya lagstiftningen
för åren 1965—1967 behandlas i några yttranden. Enligt försäkringsdomstolens
mening är det nödvändigt att det inom en nära framtid efter lagändringens
ikraftträdande klarläggs för vilka försäkrade det vid pensionsberäkningen
kan komma att bli av betydelse att dagpenning uppburits under
angivna år. Vid ett pensionsfall, som inträffar långt fram i tiden, torde
annars den försäkrade eller hans efterlevande, om de alls känner till övergångsbestämmelserna,
få svårt att förebringa bevisning om uppburen dagpenning.
Om försäkrad under något eller några av de aktuella åren uppburit
dagpenning för mer än 65 dagar, bör han (eller hans efterlevande) för att
övergångsbestämmelserna skall få tillämpas ha att göra anmälan därom till
vederbörande försäkringskassa, som skall göra anteckning om förhållandet
på den försäkrades pensionskort. TCO anser det lämpligt att arbetslöshetskassorna
medverkar vid anmälan om arbetslöshet under åren 1965—1967.
De borde lämpligen organisera en upplysningskampanj för att sprida kännedom
om lagändringen och uppmana alla dem som under något eller några av
nämnda år uppburit dagpenning i minst 65 dagar att anmäla detta till sin
arbetslöshetskassa inom t. ex. två år efter det lagändringen trätt i kraft.
Försäkringskasseförbundet föreslår att den retroaktiva tillämpningen för
åren 1965—1967 skall äga giltighet under förutsättning att den försäkrade
inom viss tid från lagändringens ikraftträdande, förslagsvis ett år, styrker
att han under något eller några av dessa år uppburit dagpenning för mer än
65 dagar.

Departementschefen

Rätten till ATP grundas på inkomst av förvärvsarbete, som försäkrad
nar i åldern 16—65 år. För rätt till ATP i form av ålderspension förutsätts
att pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för minst tre år. För full
ålderspension krävs enligt huvudregeln att den försäkrade tillgodoräknats
pensionspoäng för minst 30 år (trettioårsregeln). Trettioårsregeln tillämpas

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

för dem som är födda år 1924 eller senare. För försäkrade, som är födda
under något av åren 1896—1914, krävs dock endast 20 år för full pension
(tjugoårsregeln). För dem som är födda under något av åren 1915—1923
finns avtrappningsregler. Krävs för full pension exempelvis 20 år och har
den försäkrade pensionspoäng för ett mindre antal år, utgör pensionen så
många tjugondelar av full pension som han har år med pensionspoäng.

Full ålderspension utgör i regel 60 % av produkten av basbeloppet och
medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade. Har
den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mer än 15 år, beräknas
pensionen på medeltalet av de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln).

Trettioårsregeln och femtonårsregeln är förmånliga för den försäkrade,
eftersom en persons tid som förvärvsarbetande vanligen är betydligt längre
än 30 år. Syftet med reglerna är bl. a. att bortfall av pensionspoäng eller
minskning av poäng under några år i allmänhet inte skall behöva påverka
pensionens storlek. Med dessa regler ansåg man sig vid ATP-systemets tillkomst
kunna undvara särskilda regler om beräkning av pensionspoäng under
år då den försäkrade drabbats av inkomstbortfall på grund av t. ex.
sjukdom eller arbetslöshet.

I viss mån annorlunda förhåller det sig för de personer, som berörs av
övergångsreglerna i 15 kap. 1 § AFL, i första hand för dem på vilka tjugoårsregeln
skall tillämpas. Bortfall av pensionspoäng för ett år kan för dem
betyda en minskning av pensionen med en tjugondei, och ett år med låg
inkomst drar ned underlaget för pensionsberäkningen. För många i de
äldre åldersgrupperna har femtonårsregeln ingen betydelse eftersom man vid
beräkningen av genomsnittspoängen måste ta med poängen under samtliga
år, så snart antalet poängår inte överstiger 15. Härmed sammanhängande
problem övervägdes av 1958 års socialförsäkringskommitté och kommitténs
förslag föranledde vissa bestämmelser — reglerna i 15 kap. 2 § AFL — som
för dem som är födda år 1927 eller tidigare neutraliserar verkan av inkomstbortfall
under högst tre år på grund av längre tids sjukdom — minst 90
dagar — varunder den försäkrade uppburit sjukpenning. Reglerna innebär
att ett bortfallet poängår skall räknas med, när det gäller att få ihop det
antal år som för den försäkrade ger maximal pension, men frånräknas när
det gäller att fastställa den medelpoäng som ligger till grund för pensionens
storlek, om medelpoängen därigenom blir högre.

Tanken att på liknande sätt beakta inkomstbortfall på grund av arbetslöshet
vann inte bifall. Enligt socialförsäkringskommitténs mening borde
man i varje fall avvakta en längre tids erfarenhet av de föreslagna bestämmelserna
vid sjukdom och vidare avvakta resultatet av pågående utredningar
om arbetslöshetsförsäkringen, innan man närmare övervägde frågan
om förvärv av pensionsrätt under arbetslöshet.

Viss erfarenhet av de ifrågavarande reglernas tillämpning vid sjukdom
har nu vunnits. På grundval av förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkrings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

19

utredning genomfördes eu rad förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen
vid 1964 års riksdag. I prop. 1968: 29 har med utgångspunkt från KSA-utredningens
betänkade föreslagits utvidgat stöd för arbetslösa äldre arbetstagare,
dels i form av dagpenning under längre tid än f. n. för dem som är
medlemmar i arbetslöshetskassa, dels i form av omställningsbidrag för medlem
som under maximal tid uppburit dagpenning (utförsäkrad) och för
oförsäkrade arbetslösa.

Risken att bli arbetslös har ökat på grund av den snabba strukturomvandlingen
i vårt samhälle. Denna kan leda till driftsförändringar och företagsnedläggningar,
som medför påfrestningar särskilt för den därav berörda
äldre arbetskraften. Vid beräkning av ATP kan verkningarna av arbetslöshet
bli kännbara. Mot bakgrunden härav uppdrog Kungl. Maj :t på
mitt förslag i juni förra året åt riksförsäkringsverket att utreda frågan
om sådan ändring av 15 kap. 2 § AFL att inkomstbortfall på grund av
arbetslöshet beaktas.

Riksförsäkringsverket har föreslagit att skyddet i 15 kap. 2 § AFL vidgas
så att det omfattar sådana arbetslösa som uppburit dagpenning eller
omställningsbidrag. Förslaget har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
En del remissinstanser har ansett det önskvärt att också andra grupper
arbetslösa än de som omfattas av förslaget behandlas på samma sätt.
LO bär ansett att också arbetslösa som har utbildningsbidrag bör omfattas
av bestämmelserna. LO framhåller, att bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL
avser endast den s. k. övergångsgenerationen samt att den arbetslöse kan
välja att uppbära ersättning från arbetslöshetskassa under utbildningstiden
i stället för utbildningsbidrag. Den arbetslöse skulle följaktligen
komma att behandlas olika i pensionshänseende beroende på vilken form
av ersättning han valt.

Enligt min mening är det angeläget att det skydd som ATP skall ge den
försäkrade och hans familjemedlemmar inte minskar eller bortfaller på
grund av den försäkrades oförvållade arbetslöshet. Att stärka detta skydd
överensstämmer väl med samhällets strävanden att på olika sätt sörja för
de arbetslösa. För den s. k. övergångsgenerationen — personer som är
födda år 1927 eller tidigare — finns f. n. en skillnad i fråga om pensionsberäkningen
mellan dem som drabbats av inkomstbortfall på grund av
sjukdom och dem som drabbats av inkomstbortfall på grund av arbetslöshet.
Denna skillnad bör så långt möjligt undanröjas. Vissa svårigheter
uppkommer emellertid när det gäller att bestämma den personkrets
för vilken de nya reglerna skall gälla. Man har nämligen inte när
det gäller arbetslösa samma enkla kontrollmöjligheter som man vid sjukdom
har i den allmänna sjukförsäkringen. Den omständigheten att en
person står anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen
är inte tillräckligt belägg för att han verkligen är arbetslös. Man
kan i stället såsom riksförsäkringsverket föreslagit begränsa personkretsen

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 60 år 1968

till dem som viss tid uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller omställningsbidrag. En sådan avvägning leder till att vissa arbetslösa
kommer i förmånligare läge än andra arbetslösa. Det avsedda pensionsskyddet
kommer nämligen i regel inte att omfatta arbetslös under 60 år
som står utanför arbetslöshetsförsäkringen eller fått kassaersättning under
maximal tid, dvs. är utförsäkrad. Från kontrollsynpunkt och av administrativa
skäl kan det emellertid f. n. knappast komma i fråga att i väsentlig
mån gå utanför den av verket förordade personkretsen. Mot bakgrunden
av remissinstansernas positiva inställning förordar jag nu en reform i stort
sett efter de riktlinjer som riksförsäkringsverket angett. Frågan om en
ytterligare utvidgning får bedömas när resultatet av KSA-utredningens
fortsatta arbete föreligger.

I ett avseende anser jag att man bör gå längre än riksförsäkringsverket
föreslagit. Jag finner nämligen med beaktande bl. a. av vad LO anfört i sitt
remissyttrande angeläget att medlem i arbetslöshetskassa, som har möjlighet
att välja mellan kassaersättning och utbildningsbidrag, inte bör komma
i sämre ställning i pensionshänseende om han väljer den senare förmånen.
Jag föreslår därför att reglerna i 15 kap. 2 § AFL vidgas så att de omfattar
—- förutom försäkrad som viss tid uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
eller omställningsbidrag — även försäkrad, som uppburit
utbildningsbidrag, om han var berättigad till dagpenning, då utbildningsbidraget
började utgå.

För att de nuvarande bestämmelserna i 15 kap. 2 § AFL skall vara tilllämpliga
krävs att den försäkrade under ett år uppburit sjukpenning eller
motsvarande ersättning under viss kvalifikationstid, nämligen
under mer än 90 dagar. Sjukpenning utgår i princip för alla dagar i veckan,
medan dagpenningen är anpassad till fem dagars arbetsvecka. Omställningsbidraget
är avsett att utgå månadsvis liksom fallet är med utbildningsbidraget.
Bidrag under hel månad motsvarar i allmänhet ersättning i form
av dagpenning under 22 dagar. Riksförsäkringsverket har föreslagit att
tidsvillkoret skall vara uppfyllt, om dagpenning utgått för mer än 65 dagar
eller om omställningsbidrag utgått för motsvarande tid. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation har ansett att kvalifikationstiden bör
bestämmas till 60 ersättningsdagar, när det gäller dagpenning. Jag anser
att tiden generellt bör bestämmas till 60 dagar. Denna regel bör kompletteras
med en föreskrift att omställningsbidrag eller utbildningsbidrag för hel
månad skall motsvara dagpenning under 22 dagar. Har bidrag uppburits
för del av månad bör det uppburna beloppet motsvara ett i förhållande
därtill reducerat antal dagar. Regeln härom kan uttryckas så att det uppburna
beloppet skall anses motsvara dagpenning under det antal dagar som
erhålls om det tal som anger förhållandet mellan det uppburna beloppet
och det belopp som skulle utgått till den försäkrade för hel månad multipliceras
med 22. För försäkrad som uppburit utbildningsbidrag bör den

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

ifrågavarande jämförelsen avse det i bidraget ingående grundbidraget. Vid
brutet dagantal bör avrundning ske uppåt.

Försäkrad kan under ett visst år ha uppburit mer än en av nämnda förmåner.
Om det behövs för att uppfylla det bestämda tidsvillkoret, bör man
kunna lägga samman de tider under vilka förmånerna utgått. Däremot bör,
som riksförsäkringsverket framhållit, sammanläggning inte ske av sjukpenningdagar
med tid för vilken dagpenning, omställningsbidrag eller utbildningsbidrag
utgått eftersom detta i hög grad skulle komplicera administrationen
och knappast vara av nämnvärd betydelse för de försäkrade.

Till belysande av reglerna om beräkning av antalet dagar lämnas här
några exempel. Exempel 1: En försäkrad har under ett år uppburit omställningsbidrag
för två hela månader. Under den tredje månaden har han
fått arbete på grund varav bidraget för denna månad reducerats från
800 kr. till 550 kr. Den försäkrades bidrag skall motsvara dagpenning un -

försäkrad har under ett år uppburit dagpenning under 44 dagar och därefter
omställningsbidrag för sex hela månader. De uppburna förmånerna
motsvarar dagpenning under 44 + 22x6= 176 dagar. Exempel 3: En försäkrad
har under ett år uppburit utbildningsbidrag för fem hela månader
och delvis under den sjätte månaden. Det i utbildningsbidraget ingående
grundbidraget har under den sjätte månaden reducerats från 500 kr. till
300 kr. Den försäkrades bidrag skall motsvara dagpenning under 5x22 +

Ytterligare ett villkor för att de nuvarande bestämmelserna i 15 kap. 2 §
AFL skall vara tillämpliga är att den försäkrade under det år han uppburit
sjukpenning eller motsvarande ersättning varit placerad i lägst den sjukpenningklass
som han skulle ha tillhört, om hans årsinkomst av förvärvsarbete
uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Därigenom
har man skapat en viss garanti för att den försäkrade var förvärvsarbetande
före sjukdomsfallet. LO har i sitt remissvar erinrat om att enligt AFL
placering i sjukpenningklass inte får ändras under tid för sjukdom men
att motsvarande regel inte finns för arbetslöshetstid. LO förordar antingen
motsvarande bestämmelse vid arbetslöshet eller att kravet på placering i
sjukpenningklass utgår.

Det är riktigt att ändring av sjukpenningklass inte får ske under tid för
sjukdom utom i vissa närmare angivna fall. Förbudet mot ändring av sjukpenningklass
gäller också vid vissa former av arbetsvärd. Den försäkrade
får sålunda under pågående arbetsvärd i form av arbetsprövning, yrkesutbildning
eller arbetsträning inte placeras i lägre sjukpenningklass än
den han tillhörde då arbetsvärden började. Detta innebär också att sjukpenningklassplaceringen
inte får upphöra. Sedan arbetsträning pågått sex

der 22 + 22 +

22x550

eller avrundat 60 dagar. Exempel 2: En

22 X 300

= 123,2 eller avrundat 124 dagar.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1068

månader föreligger inte längre hinder för sänkning av sjukpenningklassen.
Särskilda regler om rätten att stå kvar i sjukpenningklass under tid för
arbetslöshet finns inte i AFL. På detta område har emellertid utbildats en
praxis, för vilken riksförsäkringsverket redogjort i sitt remissyttrande över
KSA-utredningens förslag. Enligt verket gäller i huvudsak följande. Den
som utträder ur förvärvslivet skall normalt inte längre vara sjukpenningförsäkrad.
Kortare arbetsavbrott — intill sex månader — medför emellertid
inte ändring av sjukpenningklass. Är avbrottet i förvärvsarbete föranlett av
oförvållad arbetslöshet och har den arbetslöse genom anmälan bos arbetsförmedling
eller på annat sätt dokumenterat sin avsikt att fortfarande stå
till arbetsmarknadens förfogande, får han stå kvar som sjukpenningförsäkrad
så länge dessa förhållanden alltjämt föreligger. För den som pensionerats
i sin tidigare anställning och som inte kan antas få annan anställning
med lika hög lön kan sjukpenningklassen emellertid sänkas. Även i sådana
fall skall dock sjukpenningklassen motsvara inkomsten av sådant
arbete som kan tänkas stå honom till buds. Först när hans förmåga att utföra
förvärvsarbete med säkerhet kan bedömas ha upphört på grund av
ålder, sjukdom eller avvänj ning från arbete eller han i vart fall inte längre
kan tänkas få en arbetsinkomst som motiverar placering i sjukpenningklass,
bör han upphöra att vara sjukpenningförsäkrad.

Det anförda ger enligt min mening vid handen att rimliga garantier finns
för att sänkning av sjukpenningklassplacering inte sker opåkallat vid arbetslöshet.
Det finns därför inte anledning att ändra nuvarande bestämmelser.

Enligt 15 kap. 2 § AFL gäller vidare att bestämmelserna i paragrafen inte
får tillämpas för mer än tre år för en försäkrad. Denna begränsning beror
på att det inte ansetts motiverat att en försäkrad skall få tillgodoräkna sig
mer än några få år som pensionsgrundande utan att dessa år kan inverka
sänkande på medelpoängen. Riksförsäkringsverket har utgått från att här
nämnda bestämmelser skall gälla även vid arbetslöshet. Jag delar denna uppfattning
och kan alltså inte ansluta mig till ett under remissbehandlingen
framfört förslag att utsträcka tiden till fem år. Då det här rör sig om en
avvikelse från de principer som gäller för rätt till ATP bör en viss försiktighet
iakttas när det gäller att bestämma omfattningen av de nya reglerna.

För att försäkringskassorna skall kunna tillämpa de nya bestämmelserna
krävs en omfattande avisering till dem. Denna bör i fråga om dagpenning
från de erkända arbetslöshetskassorna åvila arbetslöshetskassorna
och i fråga om omställningsbidrag och utbildningsbidrag arbetsmarknadsverket.
Arbetslöshetskassorna har genom sin samorganisation förklarat sig
beredda att lämna uppgifter om de medlemmar, som under ett kalenderår
uppburit ersättning i sådan omfattning, att de berörs av den förordade
lagstiftningen. Kassorna har emellertid framhållit att det skulle innebära
en fördel att lämna uppgifterna per försäkringsår, alltså för tiden den 1 sep -

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

23

tember—den 31 augusti påföljande år. Jag anser att alla uppgifter till de
allmänna försäkringskassorna bör lämnas kalenderårsvis. Anmälningsförfarandet
kompliceras av regeln att man skall kunna lägga samman de tider
under vilka dagpenning, omställningsbidrag och utbildningsbidrag utgått.
Det får ankomma på riksförsäkringsverket att efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
utforma de administrativa regler som kan behövas.

De nya bestämmelserna bör bilda ett nytt andra stycke i 15 kap. 2 § AFL.
De bör träda i kraft den 1 juli 1968. Riksförsäkringsverket har förordat att
bestämmelserna får retroaktiv tillämpning så att de förmånligare
beräkningsgrunderna får tillämpas för åren 1965—1967 för försäkrad
som hos allmän försäkringskassa styrker att han under något av dessa år
uppburit dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa under kvalifikationstiden.
Jag delar verkets uppfattning och anser att detsamma skall gälla
även för utbildningsbidrag. Retroaktiviteten bör omfatta även första halvåret
1968 så att arbetslöshet under första och andra halvåren 1968 räknas
samman. Föreskrifter om den retroaktiva tillämpningen bör tas in i övergångsbestämmelser
till den föreslagna lagändringen. Frågan huruvida
retroaktivregeln är tillämplig på en försäkrad för åren 1965—1967 bör inte
hållas öppen någon längre tid. Jag förordar att regeln skall vara tillämplig
under förutsättning att den försäkrade före den 1 januari 1970 genom
anmälan till försäkringskassan styrker att han uppburit dagpenning mer
än 60 dagar under något av de nämnda åren. Anmälan torde böra ske
på blankett enligt formulär som fastställs av riksförsäkringsverket efter
samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Jag utgår från att arbetslöshetskassorna
hos sina medlemmar sprider kännedom om lagändringen och att
kassorna medverkar vid anmälningsförfarandet. I fråga om första halvåret
1968 torde det vara möjligt för arbetslöshetskassorna att utan den försäkrades
medverkan lämna uppgifter om uppburen dagpenning. Uppgifterna
bör avse hela kalenderåret 1968.

De förbättrade förmåner som kan bli en följd av de nya reglerna bör utgå
fr. o. m. den 1 juli 1968 för den som då uppbär pension. Försäkringskassa
har att verkställa sådan omräkning av beviljad pension, som kan föranledas
av retroaktivregeln så snart det kommer till kassans kännedom att förutsättningar
föreligger. I

I detta sammanhang bör på förekommande ställen i AFL ordet »medicinalstyrelsen»
bytas ut mot »socialstyrelsen».

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

Standardhöjning av folkpensioner

Gällande bestämmelser m. m.

Statsmakternas ställningstaganden år 1958 (prop. 1958:55, Säl! 1,
rskr 272) i fråga om den framtida folkpensionsnivån innebär att folkpensionerna
fram till år 1968 skall höjas successivt så att ålderspensionen
kommer att uppgå för en ensam pensionär till 3 600 kr. och för två pensionsberättigade
makar till 5 400 kr., allt uttryckt i 1957 års penningvärde.
De hittills genomförda standardhöjningarna i kronor räknat framgår av
följande tablå.

Den första juli år

Ensam pensionär

Makar

1958

150

240

1960

250

350

1962

350

500

1964

300

450

1965

150

230

1966

170

260

1967

170

260

Enligt huvudregeln i 6 kap. 2 § första stycket första punkten AFL utgör
ålderspensionen för en ensam pensionär 90 % av basbeloppet och för var och
en av två pensionsberättigade makar 67,5 % eller sammanlagt 135 % av basbeloppet.
Hel förtidspension och full änkepension utgår med samma belopp
som ålderspensionen (7 kap. 4 § första punkten och 8 kap. 4 § första stycket).
För gift pensionsberättigad, vars make uppbär två tredjedels resp. en
tredjedels förtidspension, utgör pensionen 75 % resp. 82,5 % av basbeloppet
(6 kap. 2 § första stycket sista punkten och 7 kap. 4 § sista punkten).

Basbeloppet fastställs av Kungl. Maj :t för varje månad. Basbeloppet utgör
för mars 1968 5 800 kr.

Bestämmelser om pensionsbelopp under övergångstiden —- intill utgången
av juni 1968 — finns i lagen den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande
av lagen om allmän försäkring (ändrad 1963:58, 1964:157, 1965:
145, 1966: 237 och 1967: 207). Enligt 11 § första stycket är pensionens belopp
för en ensam pensionär 86,5 % av basbeloppet och för var och en av två
pensionsberättigade makar 67,5 % av basbeloppet. Vid ett basbelopp av
5 800 kr. utgör, med tillämpning av 16 kap. 4 § AFL, pensionsbeloppet 5 016
kr. för en ensam pensionär och 7 824 kr. för ett pensionärspar. Pensionsbeloppen
anknöts till basbeloppet den 1 juli 1967. Tidigare angavs pensionsbeloppen
i kronor och beloppen ändrades i samband med beslut om nya
standardtillägg. Pensionsbeloppen värdesäkrades genom indextillägg som
utlöstes vid viss förändring av det s. k. pensionspristalet som i sin tur bestämdes
av konsumentprisindex.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

Bestämmelserna i 11 § andra och tredje styckena ersätter för övergångstiden
föreskrifterna om pensionsberäkning i 6 kap. 2 § första stycket sista
punkten och 7 kap. 4 § sista punkten AFL.

Det procenttal av basbeloppet som enligt huvudregeln i AFL skall utgå
för makar fr. o. in. den 1 juli 1968 — sammanlagt 135 % — nåddes redan
den 1 juli 1967. Detta beror på att den under övergångstiden tillämpade
relationen mellan pensionen för en ensam pensionär och pensionen för två
makar inte sammanfallit med den i AFL angivna.

Pensionsförsäkringskommittén utreder bl. a. frågor i samband med framtida
standardhöjningar av folkpensionerna. I ett delförslag har kommittén
behandlat frågan om ändring i AFL för att möjliggöra standardhöjning av
folkpensionerna för pensionsberättigade makar den 1 juli 1968. Kommitténs
överväganden har lett fram till att relationen mellan ensamstående pensionärs
och två gifta pensionärers förmåner i avvaktan på slutligt ställningstagande
i ämnet bör vara i stort sett oförändrad i jämförelse med
vad som f. n. faktiskt gäller. Detta resultat nås om pensionen för vardera
av två makar bestäms till 70 % av basbeloppet. Kommittén föreslår sådan
ändring i AFL. Kommittén föreslår vidare att pensionen för pensionsberättigad,
vars make uppbär två tredjedels resp. en tredjedels förtidspension,
bestäms till 76 2/3 % resp. 83 Va % i stället för 75 % resp. 82,5 %. Riksförsäkringsverket
förordar i yttrande över förslaget att pensionen för vardera
av två makar bestäms till 70,5 % av basbeloppet samt att pensionen för
pensionsberättigad, vars make uppbär två tredjedelar resp. en tredjedel
av hel förtidspension, bestäms till 77 % resp. 83,5 %.

Departementschefen

I prop. 1968: 1 (bil. 7, sid. 20) har föreslagits en standardhöjning av
folkpensionerna den 1 juli 1968. Jag har förordat att pensionerna från
denna tidpunkt skall utgå med ett årsbelopp motsvarande för en ensam pensionär
90 % av basbeloppet och för två pensionsberättigade makar 140 %
av basbeloppet. I anslutning härtill vill jag föreslå en ändring av avrundningsregeln
vid beräkning av pension i 16 kap. 4 § andra stycket AFL. Den
nuvarande regeln innebär att den årspension man utgår från vid beräkningen
avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med
tolv. Regeln har tillkommit för att man skall slippa att betala ut öresbelopp
vid månadsutbetalningarna av pension. Samma effekt, men ett för pensionärerna
gynnsammare resultat, får man om årsbeloppet i stället för att alltid
avrundas neråt avrundas till närmaste hela krontal som är jämnt delbart
med tolv. Detta innebär att om den överskj utande delen utgör 6 kr. eller mer
avrundning sker uppåt och i andra fall neråt. Jag förordar att regeln ändras
i enlighet härmed. Den föreslagna standardhöjningen motsvarar vid nuvarande
basbelopp — 5 800 kr. — 204 kr. för en ensam pensionär och 288 kr.
för ett pensionärspar. Vid oförändrat basbelopp skulle ålderspensionens års -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

belopp bli — frånsett kommunalt bostadstillägg — 5 220 kr. för en ensam
pensionär och 8 112 kr. för ett pensionärspar. Motsvarande höjningar inträder
för hel förtidspension och oreducerad änkepension.

Med den förordade höjningen kommer det program för standardhöjningar
av folkpensioner t. o. m. år 1968, som statsmakterna har uttalat sig
för, att vara genomfört. I 1964 års statsverksproposition framhöll jag att
standardhöjningar av folkpensionerna bör komma till stånd även efter år
1968. Frågan om utformningen av dessa fortsatta folkpensionshöjningar utreds
av pensionsförsäkringskommittén. Kommittén kommer att lägga fram
förslag härom under innevarande år.

Jag föreslår att pensionen för en ensam pensionär utgår efter den i AFL
angivna andelen 90 % av basbeloppet. Pensionen till var och en av två pensionsberättigade
makar bör såsom pensionsförsäkringskommittén föreslagit
utgå med 70 % av basbeloppet. Pensionen till pensionsberättigad, vars make
uppbär två tredjedels resp. en tredjedels förtidspension, skall då utgå med
76 2/3 % resp. 83 Vs % av basbeloppet. Förslagen kräver ändringar i 6 kap.
2 § första stycket och 7 kap. 4 § AFL.

Pensionshöjningar har de senaste åren fullt ut tillkommit ålders- och
förtidspensionärer, som åtnjuter ersättning från yrkesskadeförsäkringen
och vilkas pension utgår med tillämpning av 18 § andra stycket lagen angående
införande av AFL. Också de pensionshöjningar som nu genomförs
bör tillkomma dessa pensionärer utan reduktion. Jag förordar en övergångsbestämmelse
härom.

Kostnaderna för standardhöjningen kan beräknas till 225 milj. kr. för
budgetåret 1968/69.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga1.

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget för det i
87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan som, bortsett från vissa redaktionella ändringar, är lilcalydande med det vid pro positionen

fogade lagförslaget har uteslutits här.

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

27

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 7 mars 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
regeringsrådet Ringd én,
justitierådet Hesser,

justitierådet Holmberg.

Enligt lagrådet den 5 mars 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1
mars 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Carl-Edvard Sturkell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 60 år 1968

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat förslaget utan erinran, och
anför.

I årets statsverksproposition (bil. 7 s. 20) har anslaget till folkpensioner
för budgetåret 1968/69 preliminärt beräknats till 6 000 milj. kr. Då hänsyn
tas till de av mig förordade lagändringarna kan statens kostnader för de
olika folkpensionsförmånerna beräknas enligt följande sammanställning.
Kostnadsberäkningarna utgår från basbeloppet 5 800 kr.

Pensionsförmån

Beräknat antal personer

Statens

Jan. 1968
(1967/68)

Jan. 1969
(1968/69)

Förändring

1968/69
milj. kr.

Ålderspension...................

900 000

925 000

+

25 000

4 435

Förtidspension...................

172 500

176 500

+

4 000

854

Hustrutillägg....................

48 200

49 000

+

800

130

Änkepension

huvudfall.....................

65 500

71 000

+

5 500

351

övergångsfall..................

30 000

27 000

—

3 000

111

Invaliditetsersättning.............

9 900

10 500

+

600

36

Barnpension ....................

34 800

34 500

—

300

48

Summa pensionstagare

1 260 900

1 293 500

+

32 600

Tilläggsförmån

Invaliditetstillägg................

11 100

11 500

+

400

20

Barntillägg (antal barn)...........

12 800

13 000

+

200

15

Summa kostnader

6 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 60 år 1968

29

Med hänvisning till sammanställningen föreslår jag, att anslaget till
folkpensioner för budgetåret 1968/69 tas upp med 6 000 milj. kr. I förhållande
till anslaget för innevarande budgetår innebär det en ökning med
465 milj. kr. Härav belöper ca 225 milj. kr. på den föreslagna standardhöjningen,
ca 145 milj. kr. på ökningen av antalet pensionärer och ca 95 milj.
kr. på kostnadsökningar till följd av värdesäkringen av pensionsförmånerna
vid prisförändringar.

Ungefär hälften av folkpensionärerna uppbär även kommunalt bostadstillägg.
Kommunernas kostnader för dessa bostadstillägg kan för nästa budgetår
uppskattas till omkring 660 milj. kr. Samhällets totala folkpensionskostnader
under budgetåret 1968/69 kan således beräknas uppgå till närmare
6 700 milj. kr.

Vissa redaktionella ändringar bör göras i lagförslaget.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom
proposition föreslår riksdagen att

dels antaga förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring,

dels till Folkpensioner för budgetåret 1968/69 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten