Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rikskonserter m. m
given Stockholms slott den 8 mars 1968.

Kungl. Maj.t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås på grundval av förslag från konsertbyråutredningen att
den sedan år 1963 på försök bedrivna rikskonsertverksamheten fr. o. m. den 1 juli
1968 skall byggas ut i reguljära former.

Syftet med rikskonsertverksamheten är att ge allt fler människor möjlighet att
uppleva direkt framförd musik. Förutsättningarna härför har hittills varit små
utanför de största städerna. Genom rikskonsertverksamheten ges musiklivet större
geografisk räckvidd, samtidigt som musikpresentationerna genom lämplig utformning
och komplettering med informations- och studiematerial görs attraktiva för
nya lyssnargrupper.

Verksamheten skall fördelas pa skolkonserter samt kvälls- och ungdomskonserter.
Skolkonserterna byggs successivt upp till ett viktigt stöd för undervisningen
och organiseras under det första verksamhetsåret i Skåne samt Jönköpings, Östergötlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län. Kvälls- och
ungdomskonserter skall i princip från början kunna arrangeras över hela landet
även om resurser saknas för en mer intensiv verksamhet. I viss utsträckning skall
dessa konserter kunna vara av icke-offentlig karaktär och som s. k. interna konserter
anordnas inom föreningslivet, vid militärförläggningar och vårdanstalter etc.

I propositionen diskuteras olika möjligheter att öka de resurser som behövs
för en mer fullständigt utbyggd konsertverksamhet. En viktig förstärkning av de
tillgängliga resurserna kan erhållas genom att militärmusikkårerna utnyttjas för upp1
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 45

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

gifter inom det civila musiklivet. I propositionen föreslås att man nu i princip beslutar
att genom omorganisation av kårerna och vidareutbildning av militärmusikerna
skapa förutsättningar för en sådan utveckling. Vidareutbildningen skall påbörjas
nästa budgetår, medan övriga med omläggningen sammanhängade frågor
fordrar viss ytterligare utredning.

Den centrala delen av rikskonsertverksamheten föreslås bli organiserad i form
av en stiftelse, Stiftelsen Institutet för rikskonserter. Stiftelsen skall ledas av en
styrelse på tio personer, av vilka hälften skall utses av Kungl. Maj:t och hälften
av olika intressenter. För institutet skall finnas en av Kungl. Maj:t utsedd direktör.

I propositionen framhålls att institutet för genomförande av verksamheten är
beroende av ett gott samarbete med regionala och lokala organ. På det regionala
planet behövs samarbete med landsting, länsskolnämnd och länsbildningsförbund.
Frågan om den närmare utformningen och samordningen av de regionala insatserna
förutsätts bli beroende av initiativ från de närmast berörda myndigheterna och
organen inom regionen. På det lokala planet förutsätts kommunerna och organisationslivet
svara för de insatser som behövs för att genomföra olika arrangemang.

Rikskonsertverksamheten föreslås i huvudsak bli finansierad av statsmedel.
Arrangörerna skall dock svara för bl. a. en del av gagekostnaderna.

I ett särskilt avsnitt tas frågan om förmedling av tonkonstnärer upp. Förmedlingsfrågorna
förutses bli lösta utan särskilda statliga åtgärder.

Kostnaderna för löner för institutets personal, däribland producenter, experter
och konsulter beräknas till 2,2 milj. kr. Omkostnaderna beräknas till 1 milj. kr.
Kostnaderna för genomförande av kvälls-, ungdoms- och skolkonserterna beräknas
till 3,4 milj. kr., varav ca 0,8 milj. kr. väntas inflyta i form av ersättningar från
arrangörerna. För grammofonskiveproduktion, vidareutbildning m. m. beräknas
1 milj. kr. Kostnaderna för sociala avgifter tas upp med 0,6 milj. kr. Det totala
anslaget till rikskonsertverksamheten för budgetåret 1968/69 föreslås bli uppfört
med 7 350 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildningsårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 8 mars
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter frågor angående rikskonserter m. in.
och anför.

I årets statsverksproposition (bil. 10 s. 45) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Rikskonserter m. m. för budgetåret
1968/69 beräkna ett anslag av 6 milj. kr.

Jag anhåller nu att få anmäla denna fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

1. Inledning

Den 11 maj 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att utreda frågan om att inrätta en statlig
konsertbyrå och därmed sammanhängande spörsmål.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades såsom sakkunniga direktören Hans
Nordmark, ordf., kapellmästaren Gunnar Hahn, studieombudsmannen Allan Malmgren,
byråchefen Hans Poppius, docenten Martin Tegen och, den 5 april 1963,
förbundsordföranden Freddy Andersson (direktiv se 1963 års riksdagsberättelse
s. 260).

De sakkunniga antog benämningen konsertbyråutredningen.

Utredningen avgav den 6 december 1962 sitt första betänkande Rikskonserter
(Stencil E 1962: 8). I detta betänkande föreslogs att en rikskonsertverksamhet försöksvis
skulle anordnas i fyra län samt att ett centralt kansli under försökstiden
skulle organiseras för denna verksamhet. Efter statsmakternas beslut (prop.
1963: 10, SU 126, rskr 299) påbörjades försöksverksamheten budgetåret 1963/64.
Verksamheten anförtroddes ett särskilt organiserat kansli under ledning av fil. lic.
Nils Wallin. Vid planeringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse
skulle försöksledningen samråda med konsertbyråutredningen.

Den 23 juni 1965 avlämnade utredningen sitt andra betänkande med titeln Förmedling
av tonkonstnärer (Stencil E 1965: 1).

Över detta betänkande har yttranden avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret,
Musikaliska akademiens styrelse, teater- och orkesterrådet, Kungl. teatern,
Sveriges Radio, Konsertföreningen i Stockholm, Göteborgs orkesterförening,
Stiftelsen Malmö konserthus, Nordvästra Skånes orkesterförening, Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå, Teatrarnas
riksförbund, Svenska musikerförbundet, Svenska teaterförbundet, Svenska
tonkonstnärsförbundet, Folkets Parkers centralorganisation, Föreningen Sveriges
kammarmusiker, Västsvenska musikringen, Norrländska musikringen, Konstnärliga
och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd samt Kulturarbetarnas socialdemokratiska
förening.

Konsertbyråutredningen avgav den 25 januari 1967 slutbetänkande rörande rikskonsertverksamheten
betitlat Rikskonserter (SOU 1967: 9). I betänkandet framläggs
förslag rörande rikskonsertverksamhetens innehåll och organisation. I anslutning
därtill behandlas också frågor om inordnande av viss del av symfoniorkestrarnas
och militärmusikkåremas verksamhet i rikskonsertverksamheten.

Efter remiss av detta betänkande har yttranden inkommit från följande statliga
myndigheter och organisationer m. fl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen,
som hört länsskolnämnderna i Norrbottens, Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads,
Malmöhus och Gotlands län samt skolnämnden i Stockholms stad och län, Musikaliska
akademiens styrelse, teater- och orkesterrådet, överbefälhavaren, som
bifogat yttranden av chefen för Gotlands militärkommando och chefen för flygvapnet; länsstyrelsen

i Östergötlands län, som hört Norrköpings stad, länsstyrelsen i Jönköpings
län, som hört Jönköpings läns landsting, Jönköpings stad samt Jönköpings
orkester- och kammarmusikförening, Huskvarna stad, Eksjö stad och Kungl. Norra
Smålands regemente, länsstyrelsen i Kalmar län, som hört Västerviks stad, Nybro
stad, Hultsfreds köping och Kalmar stad, länsstyrelsen i Malmöhus län, som hört
Malmö stad, Hälsingborgs stad, Ystads stad samt Sydöstra Skånes orkesterförening,
länsstyrelsen i Örebro län, som hört Örebro stad och Örebro orkesterstiftelse,
länsstyrelsen i Västmanlands län, som hört Västerås stad och Västerås musiksällskap,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, som hört Borlänge orkesterförening, länsstyrelsen
i Gävleborgs län, som hört Gävle stad och Gävleborgs läns orkesterförening,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, som hört Västernorrlands läns landsting,
länsskolnämnden i Västernorrlands län, Härnösands stad, Sollefteå stad, Sundsvalls
stad samt Sundsvalls orkesterförening och Sundsvalls kammarmusiksällskap, länsstyrelsen
i Jämtlands län, som hört Jämtlands läns landsting, länsskolnämnden i
Jämtlands län och Östersunds stad, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen
i Norrbottens län;

Svenska institutet för kulturellt utbyte med utlandet, organisationsnänmnden för
militärmusiken, 1965 års musei- och utställningssakkunniga, 1965 års musikutbildningskommitté,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska
landstingsförbundet, Stockholms stad, Göteborgs stad, Landsorganisationen (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som bifogat yttranden av lärarföreningen
vid musikhögskolan och Riksförbundet Sveriges musikpedagoger, Sveriges akademikers
centralorganisation, Teatrarnas riksförbund, Sveriges elevers centralorganisation,
Sveriges Radio, Kungl. teatern, Riksteatern-Svenska teatern, Skådebanan,
Göteborgs musikkonservatorium, Malmö musikkonservatorium, Lolkliga musikskolan
i Arvika, Lramnäs folkhögskola;

Samverkande bildningsförbunden gemensamt med Lolkbildningsförbundet och
Lolkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå, Arbetarnas bildningsförbund
(ABL), Länsbildningsförbunden i Stockholms län, Uppsala län, Östergötland, Jönköpings
län, Kronobergs län, Halland, Dalarna, Gävleborgs län, Västernorrlands
län, Jämtlands län och Norrbotten, länsombudet för rikskonserter i Malmöhus län,
Gotlands bildningsförbund, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd,
Kyrkomusikerorganisationernas samarbetskommitté, Svenska musikerförbundet,
Svenska tonkonstnärsförbundet, Löreningen Svenska tonsättare, Löreningen
Svenska populärauktorer, Musiklärarnas riksförening, Svenska militärmusikdirektörers
förening, Konsertföreningen i Stockholm, Göteborgs orkesterförening, Stiftelsen
Malmö konserthus, Norrköpings orkesterförening, Nordvästra Skånes orkes -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

terförening, Västerås musiksällskap, Örebro orkesterstiftelse, Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, Förbundet Intim musik, Föreningen Fylkingen, Föreningen
Sveriges jazzmusiker, Föreningen Levande musik, Ars nova, förening för nutida
musik i Malmö, Norrländska kammarmusikringen, Salomon Smiths kammarmusikförening
och musikfrämjandet i Kullabygden.

Särskilda skrifter har dessutom inkommit från Gotlands läns landsting, Östergötlands
läns landsting, samarbetsnämnden för Gotlands kommuner, Visby stad,
vissa företrädare för musiklivet på Gotland, Sävsjö stad, Skövde stads kulturnämnd,
Växjö stad, Svenska teaterförbundet, Tjänstemännens bildningsverksamhet, Norrköpings
orkesterförenings kamratförening, Föreningen Sveriges kammarkorister,
Malmö stadsteater, kommittén för utredning av orkesterverksamheten i Östergötlands
län, ABF:s skånedistrikt och lokalavdelning i Lund samt deltagare i musikcirklar
och fritidsgrupper i musik i Skivarp.

Kungl. Maj:ts proposition tv 45 år 1968

2. Riktlinjer för vidgad konsertverksamhet

2.1 Bakgrund

2.1.1 Konsertlivets nuvarande utformning

Utredningens utgångspunkt för bedömning av behovet av en särskild rikskonsertverksamhet
är den verksamhet som bedrivs av de statsunderstödda yrkesorkestrarna,
kammarmusikföreningarna, militärorkestrama och orkestrar tillhörande Sveriges
orkesterföreningars riksförbund, de s. k. SOR-orkestrarna.

Sex statsunderstödda symfoniorkestrar ger regelbundna konserter i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle och Hälsingborg. Dessa orkestrar
sysselsatte under verksamhetsåret 1966/67 337 musiker. Orkestrarnas sammanlagda
inkomster var för detta verksamhetsår 17 845 000 kr. Statsbidraget uppgick
till 5 976 000 kr., vilket motsvarade mellan 26 och 40 % av orkestrarnas
omslutning. Enligt nuvarande bidragssystem delas orkestrarnas underskott lika
mellan staten och vederbörande kommun. I Stockholms filharmoniska orkester
ingår för närvarande tre ensembler, nämligen en kammarorkester, en blåsarkvintett
och Musica nova-ensemblen, vari även ingår några medlemmar från övriga
stockholmsorkestrar. Ensemblernas höga kvalitet gör dem särskilt ägnade att bedriva
en landsomfattande konsertverksamhet.

Det finns för närvarande ett 60-tal kammarmusikföreningar i landet.
Föreningarna är ideella sammanslutningar med uppgift att ge ortens musikintresserade
möjlighet att höra kammarmusik. Verksamheten, som i regel sköts av
några kammarmusikentusiaster, åtnjuter i några få fall kommunala anslag men inga
statsanslag. Ett visst samarbete har etablerats mellan föreningar på olika orter. Sydsvenska
kammarmusikföreningen bildades redan 1920, Mellersta Sveriges kammarmusikförening
1928. Västsvenska musikringen och Norrländska musikringen har
samarbetat för att kunna erbjuda svenska och utländska ensembler längre turnéer.

Den nuvarande militärmusikorganisationen fastställdes i princip
år 1956 och utformades i stor utsträckning med hänsyn till det civila musiklivets
intressen.Musikkårernas stämbesättningar moderniserades med nya instrumenttyper.
Kårernas antal blev ungefär det dubbla i förhållande till vad som ansetts erforderligt
för att tillgodose enbart militära behov. En stor del av militärmusikkårernas
framträdanden utgörs f. n. av konserter eller andra offentliga musikframföranden.
Militär musikpersonal deltar också i stor utsträckning som utövande musiker
i civila orkestrar, till stöd för det allmänna musiklivet. Bl. a. är det på många orter
avgörande för SOR-orkestrarnas verksamhet att det finns tillgång till militärmusiker.
Dessa musiker genomgår numera en utbildning på flera instrument, vilket gör

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

att militärmusikkårerna kan delas upp i ett flertal olika ensembletyper, som passar
för en varierad konsertverksamhet.

Det finns för närvarande två militärmusikkårer i Stockholm och ytterligare 23
ute i landet. Den till Svea livgarde förlagda militärmusikkåren har en numerär på
37 man, medan övriga kårer består av 24 man. För budgetåret 1967/68 har under
fjärde huvudtiteln för militärmusiken anvisats 15,4 milj. kr.

För spelåret 1965/66 redovisades 57 SOR-orkestrar. Dessa orkestrar,
som till övervägande del består av amatörmusiker, är anslutna till Sveriges orkesterföreningars
riksförbund. SOR är ett samarbetsorgan för sådana orkesterföreningar
och musiksällskap, som vid regelbundet återkommande offentliga konserter framför
orkestermusik. Två av SOR-orkestrarna intar en särställning, nämligen de i Västerås
och Örebro. Med stöd av kommunala och statliga bidrag har man i dessa städer
kunnat anställa ett antal musiker för orkesterverksamheten, och man kan härigenom
erbjuda konsertpubliken både en mer kvalificerad repertoar och fler konserter per
spelår. I övrigt medverkar amatörmusiker i SOR-orkestrarna. Värdefulla insatser
görs ofta av militärmusikema. Statsbidrag utgår till de mindre orkestrarna i form
av bidrag per konsert. För budgetåret 1967/68 har statsbidrag anvisats med sammanlagt
150 000 kr. till verksamheten och med 100 000 kr. som ett engångsbidrag
av särskilda lotterimedel för inköp av instrument, musikmateriel in. m. Vidare har
föreskrivits att orkestrarna bör beakta möjligheten att bedriva verksamheten vid
orkesterföreningarna i studiecirkelform. Till orkestrarna i Örebro och Västerås
utgår större bidrag än till andra SOR-orkestrar, för budgetåret 1967/68 230 000
kr. resp. 115 000 kr.

2.1.2 Försöksverksamheten

Försöksverksamheten med rikskonserter började hösten 1963. Försöken koncentrerades
i huvudsak till Malmöhus, Jönköpings, Östergötlands och Norrbottens län.

Vid det centrala kansliet ombesörjdes första verksamhetsåret såväl
programmerings- och tuméläggningsarbetet av tre producenter, en för kvällskonserter,
en för skolkonserter och en för Musik för ungdom (Mfu)-konserter.

I skolproducentens arbetsuppgifter ingick bl. a. att av experter beställa studiematerial
för lärare samt att tillställa pressen notiser och bildmaterial rörande turnéerna.
I hans arbete ingick vidare att engagera artister och att lägga upp turnéer.
Producenten av kvällskonserter hade ett liknande arbetsprogram.

Under budgetåret 1964/65 utvidgades det centrala kansliet. En studiesektion
övertog från producenterna ansvaret för framställning av studiematerial till såväl
skolkonsertema som kvällskonserterna. Samtidigt inrättades en informationssektion.
Med stöd av vunna erfarenheter företogs inför budgetåret 1965/66 en ytterligare
funktionsuppdelning och specialisering inom det centrala kansliet.

Våren 1963 tillkom s. k. länsko mmittéer med uppgift att inom resp.
län organisera lokala mottagar- eller arrangörsinstanser, förmedla programsynpunkter,
utverka bistånd från landsting och kommuner m. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1968

I Malmöhus län tillsattes en länskommitté med företrädare för olika intressenter
på musikområdet. Hösten 1965 anställde det för de båda skånelänen gemensamma
bildningsförbundet en bildningskonsulent, som övertog den verkställande uppgiften.
I Jönköpings län uppdrogs åt bildningsförbundets musikutskott att med viss
förstärkning representera försöksverksamheten inom länet. Under år 1964 tillsatte
bildningsförbundet en särskild funktionär, som tillsammans med bildningskonsulenten
skulle ägna sig åt den nya verksamheten. Också i Östergötlands län
överlämnades den verkställande funktionen åt bildningsförbundets musikutskott
och en deltidsanställd funktionär. Bildningsförbundet fick också i Norrbottens län
svara för de regionala åtagandena i samband med försöksverksamheten, och ett
musikutskott tillsattes inom förbundet.

Försöksverksamheten knöts sålunda redan från början till länsbildningsförbunden
i de fyra försökslänen. I verksamheten deltog därjämte representanter för det
regionala och lokala musiklivet. Länskommittéerna har varje år vid flera tillfällen
varit samlade till det centrala kansliet i Stockholm för gemensamma överläggningar
och information.

Organisationen på det lokala planet har under försökstiden inte erhållit någon
enhetlig form och någon sådan har inte heller eftersträvats. Kulturnämnder, musiknämnder
eller liknande kommunala institutioner har i allmänhet lokalt svarat
för rikskonserterna. Studieförbund, kammarmusikföreningar, orkesterföreningar
och kommunala musikskolor har också fungerat som lokala instanser, liksom i en
del fall även företagsledningar och fackföreningar.

Den centrala försöksledningen har genomfört verksamheten med huvudvikten
lagd på skolkonserter. Skolkonsertverksamheten har till syfte att ge barn
och ungdom i skolmiljö musikaliska upplevelser i form av konserter, som lämpar
sig för varje åldersstadium. Skolkonserterna avses vara ett komplement till musikundervisningen
i skolan. Varje konsert förbereds med ett pedagogiskt material
och inom klassen diskuterar man intrycken även efter konserten. Själva konserten
innehåller inga andra pedagogiska moment än de upplysningar som lämnas
av den gästande musikern eller ensemblen.

Skolkommunerna erbjuds att beställa en serie om tre konserter per stadium och
läsår. En kommun med fullt utbyggd grundskola och gymnasium beställer i regel
fyra serier, dvs. tolv konserter. Kommunen har också möjlighet att med hänsyn till
barnantalet ge repris på varje konsert.

Som en utbyggnad av skolkonserterna inom grundskolan har man i Malmöhus
län, i samarbete med förskoleseminariet i Malmö, gjort ett särskilt försök med
konserter för förskolebarn. I vissa fall har också folkhögskolor och yrkesskolor tillgodogjort
sig skolkonserterna. Från och med vårterminen 1966 genomförs samtliga
program först inom Stockholms grundskolor med syfte att kontrollera konserternas
musikaliska kvalitet och allmänna lämplighet. Ett komplement till skolkonsertverksamheten
är de regionala skolradioprogram, som sänds fyra veckor före
konsertturnéernas början.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Det totala antalet skolkonserter utgjorde läsåret 1966/67 1 379 och är för läsåret
1967/68 beräknat till 1 750. Man har i första hand tillgodosett barnen på lågoch
mellanstadierna, medan högstadiet fått stå tillbaka. Gymnasiet har utgjort det
minst omfattande verksamhetsområdet.

Omfattningen av skolkonsertverksamheten framgår närmare av följande tabell.

Skolkonserter läsåret 1966/67

Län Antal konserter för

låg- mellan- hög- Summa

stadiet stadiet stadiet gymnasiet konserter

Malmöhus .......... 48 26 11 7 92

Jönköpings ......... 168 246 111 42 567

Östergötlands ........ 90 114 99 15 318

Norrbottens ......... 114 120 132 36 402

Summa 420 506 353 100 1 379

Under läsåret 1967/68 har skolkonsertverksamheten i Jönköpings län nått till
alla kommuner utom en. I Östergötlands län har verksamhet ännu inte upptagits
i femton kommuner och i Norrbottens län saknas verksamhet i fem kommuner. I
Malmöhus län slutligen har skolkonsertverksamhet hittills endast upptagits i 20 av
länets 72 kommuner.

Under våren 1964 ordnades 82 kvällskonserter inom ramen för 12
olika produktioner. I programmen förekom bl. a. musik av stråkkvartett, romanser,
gitarrmusik, kammarmusik från barocken, pianomusik etc. De flesta av dessa konserter
ägde rum på mindre orter utan organiserat konsertliv. Ett samarbete inleddes
redan under den första säsongen mellan försöksverksamheten och vissa etablerade
kammarmusikföreningar, t. ex. föreningar inom Västsvenska och Norrländska kammarmusikringarna.
Säsongen 1964/65 fortsatte denna verksamhet. Regionala symfonikonserter
genomfördes dessutom inom Östergötlands län i samarbete med
Norrköpings orkesterförening. Vidare gjordes ett försök denna säsong att inom
varje län presentera en större kammarmusikproduktion i samarbete med Stockholms
konsertförening och Stockholms filharmoniska orkester. Musiker ur sistnämnda
orkester bildade fyra kammarmusikensembler, som var och en presenterade
ett större kammarmusikverk. En turné genomfördes också i samarbete med
föreningen Fylkingen. Konserterna upptog bl. a. elektrofonisk musik och konsertturnén
utsträcktes till Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.

Under säsongen 1965/66 anordnades abonnemangsserier och s. k. interna konserter,
dvs. konserter inom företag, institutioner och föreningar. Inom några kommuner
i Jönköpings län ordnades abonnemangsserier, omfattande såväl konserter
av ortens egna krafter som rikskonserter av gästande artister. På många orter har

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

skolkonserterna upprepats under kvällstid som föräldrakonserter. Under denna säsong
gavs även konserter i samarbete med Frikyrkliga studieförbundet och ABF.
I Norrbottens län ordnades ett antal konserter i biblioteksmiljö med särskild inriktning
på orternas bibliotekskunder. Dessa konserttyper har senare vidareutvecklats.

I programsättningen för kvällskonserterna har man sökt bevaka den svenska
musikens intressen samt informera om den nutida musiken. En stor del av 1900-talets musik har infogats i repertoaren och information om den nyaste tonkonsten
ges fortlöpande. Ur programmet för säsongen 1967/68 kan nämnas »Musikens
mångfald», en konsertserie med grupper av artister, som valts så att de kan framföra
en varierad repertoar. Musikveckorna i Östersund (Expo norr) kan också
nämnas som exempel på nya presentationsformer. Stockholms filharmoniska orkester
har vid dessa tillfällen framträtt i en flyghangar. För bibliotek och studieförbund
har försök gjorts med sammanställningar av olika konstarter till ett gemensamt
programutbud. Lyrisk-musikaliska program förekommer allt oftare. Beställningar
av nya kompositioner till utställningar har också förekommit.

Organisationen Musik för ungdom(Mfu), som tidigare varit anknuten
till Musikfrämjandet, hade bedrivit viss konsertverksamhet främst i Kopparbergs,
Jämtlands och Värmlands län samt i Malmö och Göteborg. Denna verksamhet har
bestått dels av konserter som getts av elever vid musikhögskolan, dels av konserter
med unga utländska musiker som förmedlats av den internationella sammanslutningen
Jeunesses Musicales (JM). Dessa konserter har nu inordnats i rikskonsertverksamheten.
Fr. o. m. säsongen 1964/65 har försöksledningen anordnat juryprov
för unga musiker, som önskat genomföra en turné av debutkaraktär.

Musik för ungdom-verksamheten riktar sig speciellt till ungdomar i åldern 15—
25 år. Försöksledningen har anställt en musikdirektör inom skolsektorn för att planera
och genomföra speciella Mfu-aktiviteter. Strävan har varit att anknyta den
svenska ungdomsverksamheten till den internationella federationen Jeunesses Musicales.

Kvälls- och ungdomskonserternas omfattning säsongen 1966/67 framgår av följande
tabell.

Kvälls- och ungdomskonserter säsongen 1966/67

Konsertgivare

Solister/Duo/Trio ........................

Körer ..................................

Ensembler ..............................

Orkestrar ...............................

Kyndelkvartetten .........................

Övriga (Expo norr, Värmlands festspel m. m.) . .

Antal

konserter

156

Summa 343

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Under arbetsåret 1965/66 fick planeringsarbetet för riksko nserterna
en mera enhetlig uppläggning. Arbetsfördelningen mellan det centrala
kansliet och länskommittéerna tog en fastare form. Det centrala kansliet svarade
i samarbete med de regionala instanserna för budgetering och programmering,
medan länskommittéerna övertog de distribuerande uppgifterna, beställningsarbetet
och samordningen med utbud i fråga om bl. a. teater- och utställningsverksamhet.
Inventeringen av artisttillgången utfördes inom det centrala kansliet.

Utredningen lämnar en redogörelse för hur planeringen för säsongen 1967/68
gått till. Därav framgår att förberedelserna för kvällskonserterna inleddes inom
det centrala kansliet redan i december 1965. Kvällskonsertavdelningens diskussioner
på fältet kring programidéerna säsongen 1967/68 inleddes i april 1966, samtidigt
som försöksverksamhetens budgetram var klar i stora drag. I maj 1966 orienterades
länsombuden och en principöverenskommelse träffades om utläggning och
genomförande. Turnéavdelningens artistanskaffning, säljning och utläggning beräknades
enligt planen vara avslutad i februari/mars 1967. Generalprogrammet utgavs
den 1 juni 1967 och den planerade verksamheten var sedan klar att börja.

För skolkonserternas del lämnades i januari 1966 en första orientering till skoldistrikten
om programserierna läsåret 1967/68. Programförslagen behandlades på
det centrala planet och de regionala skolinstanserna orienterades fram till april
1966. Då förelåg en budgetram och en generalplan utarbetades till mitten av maj.
Därefter skedde skolkonsertavdelningens utbud till skoldistrikten och program
utformades. Turnéavdelningen tog enligt planen i december 1966 kontakt med artister
och ensembler och våren 1967 med länsskolnämnder och skolstyrelser för utläggning
av de lokala turnéerna.

I syfte att komplettera det pedagogiska materialet för rikskonsertverksamheten
inleddes under säsongen 1965/66 en samverkan mellan regional skolradio och
försöksledningen. Samarbetet med regionalradion har lett till en
form av regional radioskola. Detta samarbete har kunnat etableras i många olika
former genom en kombination av separata regionala radioprogram eller serier av
radioprogram, tryckt informations- och studiematerial samt konserter.

Under hösten 1965 producerade rikskonserter fyra långspelande grammofonskivor
och under hösten 1966 utkom ytterligare fyra Lp-skivor. Fram till
hösten 1966 tillhandahölls grammofonskivorna till ett pris av 15 kr. i samband
med konserter och vid rekvisition från försöksverksamhetens kansli. Skivorna har
även sålts i den reguljära grammofonhandeln fr. o. m. december 1966. För skolkonsertverksamheten
har några skivor med huvudsakligen etnografiskt material
producerats. Under 1967/68 har dessutom ett samarbete inletts med den amerikanska
firman RCA för inspelning av svensk tonkonst. Distributionen inom Sverige
sker bl. a. genom försöksverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Konsertbyråutredningen förordade i sitt första betänkande vissa principer för
finansiering av den planerade konsertverksamheten. Utredningens förslag
till kostnadernas fördelning godtogs av statsmakterna och blev vägledande för försöksverksamheten.
Enligt huvudprinciperna i förslaget har de centrala kostnaderna
bestritts av statliga medel liksom kostnaderna för tonkonstnärernas resor och traktamenten.
Honorarkostnadema till medverkande tonkonstnärer har fördelats mellan
lokal arrangör och staten. Därvid har staten betalat hälften av honoraren vid
skol- och ungdomskonserter samt en fjärdedel vid kvällskonserter.

De av Kungl. Maj:t anvisade anslagen till försöksverksamheten uppgår för de
olika budgetåren till följande belopp.

Budgetår

1963/64

1964/65

1965/66

1966/67

1967/68

Anslag kr.
610 000

1 585 000

2 712 400

3 015 000

4 075 000

2.1.3 Sociologisk undersökning

Konsertbyråutredningen har låtit genomföra en brett upplagd sociologisk undersökning
rörande intresset för musik. Metoder och resultat av denna undersökning
redovisas i utredningens slutbetänkande i bilagan »Musikvanor i Sverige». Musikvaneundersökningen
har förberetts vid sociologiska institutionen i Uppsala i samråd
med försöksverksamhetens ledning. Statistiska centralbyråns utredningsinstitut
har utfört själva datasamlandet. Undersökningen har genomförts i två etapper.
Den första etappen omfattade en postenkät riktad till ett representativt urval av
svenska folket mellan 16 och 70 år. Antalet intervjuade var ca 2 800 personer. I
denna etapp undersöktes bl. a. attityderna till olika musikformer. I den andra
etappen intervjuades vid personliga besök 600 av de tidigare tillfrågade. Man inriktade
sig därvid framför allt på att närmare behandla de personer som uttryckt
intresse för klassisk musik och för jazz. Särskilt uppmärksammades individens
musikaliska utveckling.

I redogörelsen för undersökningarna framhålls inledningsvis att musikvanor kan
betraktas som ett slags sociala vanor. Musikvanor är inte bara faktiskt handlande
av typen gå på konsert, spela fiol eller spela grammofonskivor, utan däri innefattas
även den uppsättning av värderingar som en individ har av olika slag av
musik, hans sätt att uppfatta och beskriva ett musikstycke, de känslor han upplever
och ger uttryck för och hans åsikter om hur man bör bete sig i en musiksituation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Vid resultatredovisningen av musikvaneundersökningen ägnas det första partiet
åt de musikaliska attityderna, närmare bestämt svenska folkets inställning till olika
slag av musik. Postenkätens första fråga gällde inställningen till elva slag av musik.

I övrigt har undersökts, hur värderingen av olika musikslag skiftar inom olika
grupper i samhället med hänsyn tagen till bl. a. kön, ålder, yrke, utbildning och bosättning.
Bl. a. görs en »rangordning», som anger vilket intresse olika slag av musik
tilldrar sig bland olika befolkningsgrupper.

I ett senare avsnitt av undersökningen berörs den del av de musikaliska aktiviteterna
som kan benämnas musikkonsumtion. De frågor i enkätformuläret som berör
musikkonsumiionen har koncentrerats till musiklyssnande och musikutövande.
Musikskapandet och distributionen av musik har inte behandlats i undersökningen.

I de nämnda delarna av den sociologiska undersökningen belyses sålunda musikvärderingarna
och musikkonsumtionen var för sig. I ett tredje avsnitt av undersökningen
kopplas dessa båda aspekter på musikvanorna ihop för en studie av det sätt
på vilket de är relaterade till varandra.

Beträffande den närmare uppläggningen av undersökningarna och resultatet av
dem torde i detta sammanhang få hänvisas till betänkandet (SOU 1967: 9 bilagan).

Det material som presenteras i »Musikvanor i Sverige» är helt och hållet ett resultat
av musikvaneundersökningens postenkät. Materialet belyser endast de faktiska
förhållandena beträffande musikvanorna i landet som helhet och i olika skikt
av befolkningen. Mera ingående analyser, vilka syftar till att förklara det existerande
läget med avseende på musikaliska attityder och musikaliska aktiviteter, genomförs
vid sociologiska institutionen i Uppsala. Tillsammans med resultaten av intervjuundersökningarna
kommer de efter hand att publiceras i form av avhandlingar
och rapporter.

2.2 Konsertbyråutredningen

2.2.1 Kulturpolitik bakgrund

I ett särskilt avsnitt av betänkandet redovisar konsertbyråutredningen sin syn på
de kulturpolitiska motiveringarna för förslaget rörande rikskonserter.

Konsertbyråutredningen erinrar därvid inledningsvis om vissa av de synpunkter
på musikens betydelse som framförts av 1947 års musikutredning. Nämnda utredning
framhöll bl. a. att den kulturella demokratiseringen och den ökade fritiden
medfört att stora medborgargrupper nu kommit i åtnjutande av kulturella värden
som tidigare varit förbehållna ett fåtal. Detta innebar för musiklivets vidkommande
att omfattningen av och därmed omkostnaderna för den musikkulturella verksamheten
måste stiga. Musikutredningen framhöll vidare att musiken har en samlande
kraft. Genom sin förmåga att sammanföra människor både till gemensamt utövande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

och till lyssnande kan musiken fylla ett behov som från samhällelig synpunkt är
utomordentligt värdefullt. Musikutredningen betonade vidare att musiken som
konstform har ett eget berättigande och att den ej kräver särskilda motiveringar
vare sig för sin existens eller för ett kultursamhälles förpliktande stöd.

Konsertbyråutredningen erinrar för sin del om att i Sverige har f. n. två
tredjedelar av den vuxna befolkningen endast folkskola som grundutbildning. Denna
situation kommer emellertid att snabbt förändras. Införandet av den obligatoriska
nioåriga grundskolan med dess påbyggnader av gymnasiala skolor vidgar
snabbt kretsen av medborgare med en bättre och gedignare utbildning. Redan förtrogenheten
med ett eller flera främmande språk och en mer omfattande undervisning
i ämnen, som förutsätter förmåga till abstrakta resonemang och nyansering
i omdömen och värderingar, skapar enligt konsertbyråutredningens uppfattning
förutsättningar för ett vidare intresse för kulturyttringar. Detta vidgar referensramarna
på kulturområdet och minskar klyftorna i kulturellt hänseende mellan olika
individer.

I fortsättningen framhåller utredningen att det ännu inte finns en sådan marknadsstruktur
att konstutövaren-kulturskaparen har en garanti för att han verkligen
når ut till en mottaglig publik med sitt verk. Det bör vara ett mål för samhällets
åtgärder att åstadkomma en sådan kontakt. Ett studium av produktions-, distributions-
och konsumtionsleden visar enligt utredningens uppfattning att det på snart
sagt alla kulturområden finns påtagliga hinder för en fri kommunikation.

För musikens vidkommande innebär kulturpolitiska stödåtgärder i produktionsledet
att tonsättare och tonkonstnärer måste ges tryggade arbetsförhållanden. I distributionsledet
innebär de i princip att musiken skall föras ut till så många platser
som möjligt där det finns tekniska och organisatoriska förutsättningar för att framföra
musik. I konsumtionsledet slutligen innebär de att alla som är mottagliga för
musikens budskap också skall beredas möjlighet att få ta del av det. Konsertbyråutredningen
anser att den distributionsapparat som nu står till förfogande, främst
i form av orkesterföreningar, SOR-orkestrar och kammarmusikföreningar, är otillräcklig
i förhållande till de krav som bör ställas. Orkestrarna och kammarmusikföreningarna
kan endast i ringa omfattning bereda tonsättare och tonkonstnärer
en ekonomiskt betryggande ersättning för att de tar deras tjänster i anspråk.

Men kulturpolitiska insatser i produktionsledet förutsätter enligt utredningens
uppfattning att distributionsledet ägnas stor uppmärksamhet och särskilda omsorger.
Denna sektor av musiklivet företer stora organisatoriska svagheter. De professionella
orkestrarna är få till antalet och den komplettering de kan få genom
SOR-orkestrarna bedöms som otillräcklig. Kammarmusikföreningama slutligen
har för liten räckvidd och för små resurser.

Konsertbyråutredningen anser att av de statsunderstödda symfoniorkestrarna är
endast den i Stockholm fullt utrustad för den stora orkesterrepertoaren. Orkestrarna
i Göteborg och Malmö svarar inte fullt mot de krav, som kan ställas i sådana
sammanhang. För malmöorkesterns vidkommande tillkommer den krävande dubbeltjänstgöringen
hos stadsteatern. De återstående tre orkestrarna — i Hälsingborg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Norrköping och Gävle — anser utredningen i än mindre utsträckning motsvara
dessa krav, då de är underbemannade. Den egentliga orkesterverksamheten är koncentrerad
till några få städer och större delen av landet lämnas utan tillgång till
musik av detta slag. Den ersättning som kan erbjudas av de mindre SOR-orkestrarna
— bestående av amatörer och tillfälligt anlitade yrkesmusiker — anser utredningen
endast i begränsad omfattning fylla rimliga anspråk på musikaliska prestationer.

Konsertbyråutredningen framhåller att inga nya statliga kulturpolitiska insatser
gjorts på orkesterområdet under en lång följd av år. Utredningen konstaterar att
konsekvensen av detta stillestånd i utvecklingen är att det sedan länge råder en
markerad ojämnhet i utbudet av orkestermusik och konsertverksamhet över huvud
taget mellan olika landsdelar och regioner. Hur den fortsatta utvecklingen skall gestaltas
och vilka resurser inom det svenska musiklivet, som skall tas i anspråk,
berör i hög grad rikskonsertverksamhetens inriktning och utformning.

I fråga om möjligheten att låta grammofonskivan och radio-TV utgöra lösning
av kommunikationsproblemet framhåller utredningen att den visserligen tillmäter
dessa distributionsmedia en mycket stor vikt men inte kan uppfatta dem som en
lösning av problemet. De anses vara ovärderliga som hjälpmedel, men huvudvikten
i all konsertverksamhet ligger enligt utredningens mening i den personliga kontakten
med tonkonstnärer och ensembler av musiker.

Beträffande de kulturpolitiska insatser, som bör göras i konsumtionsledet framhåller
utredningen att åtgärderna bör skapa en stimulans för att gå på konserter,
att köpa grammofonskivor och att i övrigt uppfatta musiken som en självklar beståndsdel
i de personliga kulturupplevelserna. De kulturella inslagen i skolundervisningen
på alla stadier är viktigast. Skolkonsertverksamheten skall härvid bredda
den information som i övrigt kan ges i undervisningen. Folkbildningsorganisationerna
har vidare en viktig uppgift i form av åtgärder för att bygga på skolans undervisning.

Konsertbyråutredningen betonar att de kulturpolitiska åtgärderna också betingas
av ett rättvisekrav. På de sociala, ekonomiska och allmänt materiella planen har
utjämning skett mellan olika folkgrupper i samhället. Detta är däremot inte fallet
beträffande de kulturella värdena och företeelserna. De utnyttjas i betydligt mindre
utsträckning av arbetare och jordbrukare än av tjänstemän och företagare. Utredningen
anser att detta kan bero på att det i vissa grupper finns en känsla av socialt
betingat främlingskap inför opera- och konsertbesök.

2.2.2 Bedömning av försöksverksamheten

Konsertbyråutredningen framhåller bl. a. att det legat i försöksverksamhetens
natur att olika initialsvårigheter skulle komma till uttryck. Dessa kan ha berott på
bristfälliga kommunikationer på idéplanet eller ofullkomliga instruktioner i praktiska
frågor. Nya administrativa rutiner har vidare behövt utvecklas.

De fyra försökslänen har visat sig ha olika attityder gentemot försöksverksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

heten. Konsertutbud, turnéläggning, information och liknande åtgärder har därför
behövt följa delvis olika rutiner. När försöksverksamheten började i de områden,
där ett redan tidigare organiserat musikliv fanns etablerat accentuerades dessa
problem, då man på dessa orter kunde få uppfattningen att de egna musikinstitutionerna
skulle ställas på avskrivning, därför att en ny organisationsform för musikutbudet
skapats.

Beträffande erfarenheterna från kansliets verksamhet framhåller utredningen
bl. a. att olika arbetsmetoder använts då det gällt att ge information om
verksamheten till pressen. De metoder som prövats har inte varit tillfredsställande.
En presskommissarie med sådana uppgifter hade behövts.

Under arbetsåret 1965/66 tilldelades varje försökslän en producent. Avsikten
härmed har varit att lämna denne producent tillfälle att sätta sig in i länets speciella
problematik, förstå dess behov och på ett riktigt sätt tillmötesgå önskemål av olika
slag. Erfarenheterna har enligt utredningens uppfattning visat att denna åtgärd har
varit riktig.

Samma arbetsår lades grunden för det fortlöpande programplaneringsarbetet genom
nätverksplaner. Trots vissa negativa erfarenheter bl. a. då det gällt att hålla
olika tidsgränser anser utredningen att införandet av dessa långtidsplaner kan betraktas
som gynnsamt för en god arbetsrutin. En av fördelarna med denna typ av
planering är att den säkerställer de regionala och lokala intressenternas möjligheter
att påverka programpolitiken.

Under försökstiden har producenternas arbete försvårats av att kansliet inte
haft tillräckligt med tekniska hjälpmedel. Sålunda saknas centrala register med
uppgifter om tonsättarverk, opusnummer, satsbeteckningar etc., liksom även bildarkiv
och klichéförråd.

Det regionala arbetet har i samtliga fyra försökslän knutits till länsbildningsförbunden.
Utredningen framhåller att resultatet av arbetet inom de fyra
länskommittéerna ter sig mycket olika. I Jönköpings län hade organisationen redan
från början stabiliserats genom att den särskilde musikkonsulenten kunnat arbeta
på ett effektivt sätt.

Utredningen uttalar vidare bl. a. följande rörande erfarenheterna från detta län.

Musikkonsulenten har gjort personliga besök hos lokalarrangörer och rektorer.
Han har ordnat ett stort antal sammanträden med samtliga lokalarrangörer inom
länet, med länsskolnämnden, med representanter för näringslivet, företrädare för de
politiska partierna och representanter för länets övriga kulturella verksamhet. Resultatet
av arbetet i detta län har blivit dels ett synnerligen högt antal konserter,
som stegrats för varje verksamhetsår, dels en mycket differentierad konsertverksamhet
med såväl traditionella som hittills oprövade former av konserterande. Här
synes en situation växa fram, där man på ett demokratiskt sätt åstadkommit en
musikalisk medvetenhet hos ett stort antal olika konsumentgrupper och där man
redan ställer höga musikaliska krav på det centrala programutbudet. Bildningsförbundet
i Jönköpings län fungerar som en allmänt anlitad clearingscentral för det
totala kulturutbudet inom länet. Bildningsförbundet svarar sålunda också för teall—
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

terverksamheten inom länet och för en stor del av utställningsverksamheten. Samarbetet
med länsskolnämnden är också väl etablerat.

Utredningen framhåller att förhållandena i Norrbottens län är väsentligt annorlunda.
Man har i detta län rest starka krav på en vittgående delegering av arbetsuppgifterna
på länsorganet. Bildningsförbundet önskar svara för beställning och
utläggning av såväl kvällskonserter som skolkonserter. Man understryker vikten av
att kansliet i Stockholm direkt skall underordna sig det regionala kulturlivets behov,
sådana de formulerats av länsbildningsförbundet.

I Malmöhus län har svårigheter uppkommit på grund av att det regionala arbetet
kunnat normaliseras först under hösten 1965, då en för båda skånelänen gemensam
bildningskonsulent tillsattes.

Ledningarna för de båda statsunderstödda symfoniorkestrarna i Malmöhus län
har gått med på att de båda orkestrarna och enskilda musiker i desamma skall
medverka i försöksverksamheten. Länsskolnämnden i Malmöhus län har länge ställt
sig avvaktande till rikskonserttanken. Den viktigaste kritiken mot uppläggningen
av skolkonserterna har här varit, att rektorerna önskat att redan vid beställningen
av skolkonserterna få närmare uppgifter om programmens innehåll och om engagerade
artister. Då detta önskemål så småningom kunnat tillgodoses i ökad utsträckning,
har också intresset för skolkonserterna normaliserats.

I Östergötlands län har någon bildningskonsulent inte funnits. Enligt utredningens
uppfattning är orsaken härtill att man i länet inte varit helt övertygad om fördelen
med en centralt verkande bildningskonsulent. Sedan hösten 1965 har dock ett
länsombud på deltid ställts till den regionala verksamhetens förfogande, vilket förbättrat
situationen. En positiv förändring har vidare varit att Norrköpings orkesterförening
fått en särskild representant i länskommittén.

Konsertbyråutredningen framhåller att försöksledningen undvikit att söka påtvinga
länskommittéerna någon enhetlig arbetsform dels med tanke på att verksamheten
har en experimentell utformning, dels för att undvika att länskommittéerna
skulle få en känsla av central dirigering. Under en länskonferens i Stockholm
i maj 1966 framställdes emellertid från länskommittéernas sida önskemål om
närmare anvisningar rörande kommittéernas arbete.

I sin bedömning av mottagandet av artister och program
framhåller konsertbyråutredningen bl. a. följande.

Försöksverksamheten med rikskonserter har många gånger ställt de uppträdande
artisterna inför oväntade och svårlösta uppgifter. De flesta av dem har utbildats
för en konsertgivning av traditionell art, där publikkontakter har ansetts föreligga
som en självklar förutsättning och där artistens medel att nå kontakt med publiken
enbart har bestått av ett kvalificerat konstnärsskap. Åtskilliga konserter har givits
för en publik som saknat erfarenheter av den traditionella konsertformen. I sådana
fall har ibland konserten endast bekräftat den otränade lyssnarens uppfattning att
konserter är »tråkiga», att de inte »passar honom» och att klassisk musik bara är
något som är avsett för en utvald skara. Musikerna har ofta återvänt från sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

turnéer, som ofta innehållit kammarmusikaliska verk, med en känsla av att den
nya verksamhetens strävan att nå nya publikgrupper är överambitiös och missriktad.
Av givna skäl spelar i detta fall programvalet en stor roll. Ett traditionellt uppbyggt
program kan både genom sin längd och genom den passiva lyssnarsituationen
verka tröttande på en otränad lyssnare. Denna i och för sig negativa situation kan
ibland vändas till något positivt, särskilt då artisterna förmår att med sin personlighet
fängsla sitt auditorium.

Utredningen anser att det är svårt att utan närmare undersökningar uttala sig om
hur publikkontakterna har förbättrats under försökstiden. Den anser bl. a. att de
s. k. interna konserterna gett värdefull information om hur den framtida programverksamheten
skall läggas upp. Tonkonstnärernas intresse för att komma till rätta
med problemet har ökat. Förståelsen för att försöksverksamheten innebär en förändrad,
aktiv attityd gentemot publiken har blivit större. Man har sökt nå kontakt
med publiken inte uteslutande med konsertprogrammet utan också genom kommentarer,
samtal och diskussioner som ett komplement till musikframträdandet.

De angivna erfarenheterna gäller främst solistkonserter och kammarmusikaftnar.
Symfonikonserter av stort format har genomgående slagit an på ett helt annat sätt.
Om anledningen härtill uttalar utredningen att en stor orkester påverkar även en
otränad lyssnarskara mycket starkt.

Utredningen framhåller att man ännu inte kunnat utläsa några hållbara synpunkter
på programmetodiken genom att studera publikanslutningen. En sakta stigande
tendens kan emellertid spåras i samtliga försökslän. Kraftigast markerad är tendensen
på vissa orter i Jönköpings län. Orsaken härtill anser utredningen dels vara
en ökad insikt om att rikskonserterna finns, dels en ökad aktivitet från lokalarrangörernas
sida.

Utredningen anser det också svårt att med bestämdhet uttala sig om programvalet.
De lokala arrangörerna behöver en fortlöpande träning för att ta hand om artisterna
och informera dem om olika publikgruppers förväntningar. Även deras PRverksamhet
på lokalplanet är viktig.

2.2.3 Kommentarer till den sociologiska undersökningen

I sina kommentarer till den sociologiska undersökningen rörande musikvanorna
i Sverige konstaterar utredningen att man med stigande ålder hos de intervjuade
får fram en allt positivare inställning till äldre, traditionella musikformer och en
alltmer negativ inställning gentemot moderna, rytmiskt accentuerade musikformer.
Detta motsvaras av att man i lägre åldersgrupper möter en positivare inställning
till moderna musikformer och mindre intresse för äldre musikformer. Detta gäller
särskilt i fråga om de dansmusikaliska formerna.

Om man går från grupper med lägre till sådana med högre utbildning, ökar intresset
för de mera komplicerade musikformerna. Likaså visar det sig att grupper
med lägre utbildning har en i jämförelse med grupper med högre utbildning mer
positiv inställning till de mindre komplicerade, dansmusikaliska formerna, och en
mer negativ inställning till de mer komplicerade, konstmusikaliska formerna.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Utredningen drar av de framlagda resultaten av den sociologiska undersökningen
följande slutsatser.

De faktorer som bestämmer individens musikaliska utveckling torde huvudsakligen
vara av fyra olika slag.

1. Varje individ genomgår olika åldersstadier, som vart och ett kan antas ha en
naturlig motsvarighet i vissa musiktyper. Den enkla ramsan fordrar ingen större
grad av mognad, vilket däremot de dansmusikaliska formerna och ännu mer den
klassiska musiken och andra mer komplicerade musikformer gör.

2. Varje individ växer upp i sin speciella miljö, som befrämjar smaken för vissa
musiktyper och kanske hindrar vissa andra att göra sig gällande. Byte av miljö kan
också medföra en förändring i musiksmaken.

3. Olika människor har olika anlag. Hos en del är den musikaliska känsligheten
större, hos vissa finns en utpräglad »musikalitet» och hos några få en fullt utbildad
specialbegåvning.

4. Högre utbildning tycks befrämja förståelsen för de mer komplicerade musikformerna.
Detta torde kunna återföras på det förhållandet att dessa musikformer
innehåller moment av abstrakt natur och att det därför fordras en speciell träning
för att komma fram till en riktig uppskattning av dem. Denna träning ligger framförallt
på det allmänkulturella området och innebär ett uppövande av sinnet för
nyanser och för suggestionen i en konstnärlig idé. Detta estetiska sinne finns kanske
latent i lika mån inom alla befolkningsgrupper, men dess utveckling befrämjas troligtvis
kraftigt både av en gynnsam miljö och av en högre utbildning.

I fortsättningen framhåller utredningen att den estetiska sidan av skolutbildningen
visserligen inte är så väl tillgodosedd som man kunde önska men att å andra
sidan just den allmänkulturella träningen i skolan också är av stor betydelse som
befrämjare av estetiska upplevelser. Mycket stora befolkningsgrupper har intresse
för de olika musikformerna. Till och med den minst populära musikformen, modem
klassisk musik, har en grupp på 19 % positivt inställda bland befolkningen,
dvs. ca en miljon människor i Sverige. Ett sådant latent intresse är dock inte
detsamma som aktivt intresse för konsertbesök.

Rikskonserterna kan enligt utredningens uppfattning medverka till att en gynnsam
musikalisk miljö utvecklas. Viktigt är därvid också att anknyta arrangemangen
till lokala och regionala organisationer av olika slag, så att konserterna framstår
som en samhällelig angelägenhet.

Skolkonserterna ger en särskild möjlighet att också knyta an till det musikintresse
som finns på olika åldersstadier. Utredningen betonar att det inte bara gäller
att skapa en gynnsam och åldersanpassad musikalisk miljö, utan också att på ett
tidigt stadium väcka intresse för en mångsidig repertoar, för goda konstnärliga prestationer
och för kulturell aktivitet.

2.2.4 Rikskonsertverksamhetens fortsatta utbyggnad

Innan utredningen går in på frågan om rikskonsertverksamhetens utformning och
framtida gestaltning summerar utredningen den allmänna kultur politiska
motiveringen för åtgärder av denna art på följande sätt. »De ekonomiska,
geografiska och sociala hinder som hitintills funnits för ett allmännare deltagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

från allmänhetens sida i de kulturella aktiviteterna bör brytas, på samma sätt som
hindren för en ändamålsenlig och efter individernas förutsättningar tillpassad skolundervisning
har kunnat undanröjas genom grundskolan och dess påbyggnader.
Kulturvärdena är och måste vara en tillgång för alla medborgare. Det är samhällets
uppgift att underlätta för medborgarna att tillägna sig dessa värden så långt detta
är möjligt. Detta kräver en mängd olika insatser från samhällets sida, vilket
kommer att beröra såväl de organisatoriska förutsättningarna för redan befintliga
kulturinstitutioner som innehållet och inriktningen i den verksamhet de bedriver.»

Konsertbyråutredningen går i fortsättningen in på allmänhetens intress
e för en vidgad musikverksamhet. Utredningen framhåller att olika sociologiska
undersökningar som företagits under senare år bekräftar att olika befolkningsgrupper
uppvisar väsentligt olika attityder till musiken som konstart. I stor utsträckning
kan dessa skillnader hänföras till rådande olikheter i utbildningshänseende.
En kortvarig skolutbildning ger utslag i ett bristande eller obefintligt intresse
för musiken som konstart. Vanan att besöka konsertevenemang av olika slag
har i huvudsak utbildats och upprätthållits inom ett socialt, ekonomiskt och utbildningsmässigt
gynnat befolkningsskikt. Det fria och frivilliga studiearbetet visar
dock att det finns ett betydande intresse för musiken som manifesterar sig i ett hängivet
och uppoffrande amatörarbete. Mängden av körer och sångsällskap som verkar
i stora och små samhällen är också ett tecken på att musiken är en konstform,
som omfattas med intresse av stora befolkningsskikt.

Erfarenheterna av försöksverksamheten med rikskonserter anser utredningen ge
vid handen att det finns en påtaglig receptivitet för konstmusiken inom alla befolkningsgrupper
och på alla åldersstadier. Förutsättningen anses vara den att konserterna
skall komma till medborgarna på andra villkor än dem som man i allmänhet
föreställer sig uppställda i samband med de konserttillfällen som eljest förekommer.

Konsertbyråutredningen uttalar att målet för rikskonsertverksamheten
bör vara en utbyggnad till en landsomfattande, permanent verksamhet
av sådan omfattning att flertalet medborgare får möjlighet att ta del av på detta
sätt framförd musik. På grundval av den omfattning som skol- och kvällskonserterna
fått i försökslänen uppskattar utredningen storleken av konsertverksamheten i
ett fullt utbyggt system för skol-, kvälls- och ungdomskonserter till ca 20 000
konserttillfällen per år, varav 15 000 skolkonserter. En så kraftig ökning av konsertutbudet
förutsätter en gradvis företagen utbyggnad av rikskonsertverksamheten.

Konsertbyråutredningen anser att rikskonsertverksamheten bör byggas ut i tre
etapper parallellt med att resurser i fråga om orkestrar och ensembler kan ställas
till förfogande. I en jörsta etapp förutsätts följande regioner ingå, nämligen Norrbottens,
Jämtlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Östergötlands och Jönköpings län
samt Skåne. I den andra etappen skulle Västerbottens, Västernorrlands, Västmanlands,
Örebro och Kalmar län tillkomma. Den tredje etappen slutligen skulle omfatta
utbyggnad i återstående 13 regioner.

J fråga om utbyggnadstakten för rikskonsertverksamheten uttalar utredningen att

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968

det även med utökade utbildningsresurser inte blir möjligt att ens under 1970-talet
förverkliga den avsedda produktionsökningen. Det kommer således att dröja avsevärd
tid, innan skolkonserterna når ut till flertalet elever i skolorna och innan
kvälls- och ungdomskonserterna blir ett för flertalet medborgare tillgängligt kulturinslag.
Detta skulle enligt utredningens mening resultera i en från många synpunkter
föga önskvärd skillnad mellan de regioner, som nu har eller kanske snart får
en rikskonsertverksamhet, och de regioner som får vänta ännu ett decennium eller
mer, innan konsertverksamheten kan etableras.

Det dilemma som denna olikhet medför kan enligt utredningens mening inte lösas
genom att endast sprida ut konsertutbudet i form av punktinsatser över hela
landet. Sporadiskt förekommande skolkonserter skulle inte kunna förberedas med
det pedagogiskt utformade lärar- och elevmaterial som tillhandahålls i den reguljära
verksamheten. De resultat man vill ernå med skolkonserterna skulle enligt utredningens
uppfattning med stor sannolikhet utebli.

Utredningen finner det därför angeläget att föreslå åtgärder, som på ett bättre
sätt än hittills tar i anspråk förefintliga regionalt bosatta tonkonstnärers (ensemblers)
kapacitet och musikaliska kunnande och infogar dem i ett rikssammanhang.
Endast härigenom blir det nämligen enligt utredningens uppfattning möjligt att
snabbare utveckla rikskonsertverksamheten och samtidigt ge den en lokal och regional
förankring. De olika förslagen i detta syfte behandlas närmare i det följande.

Konsertbyråutredningen utgår ifrån att utformningen av den framtida
rikskonsertverksamheten skall bygga på de erfarenheter som gjorts under försökstiden.
Utredningen uttalar härom att den funnit att den erforderliga kontakten med
musiken som konstform lättast skapas genom konserter, som ges en speciell utformning
för olika deltagargrupper. För skolungdomen bör dessa konserter utgöras
av musikframträdanden under skoltid. Ett pedagogiskt utformat lärar- och elevmaterial
jämte regionalradioprogram skall ge bakgrund och sammanhang åt musikupplevelsen.
För ungdom i allmänhet skall särskilda konserter anordnas, där ungdomen
själv medverkar inom ramen för en riksomfattande Musik för ungdomverksamhet.
För den vuxna publiken skall kvällskonserter av olika slag anordnas.
Konserterna skall t. ex. kunna få formen av offentliga konserter av sedvanligt slag
eller vara slutna framträdanden av tonkonstnärer och ensembler i form av föreningskonserter
och föräldrakonserter. För dessa konsertformer erfordras ett studiematerial,
som kan utnyttjas gruppvis och enskilt. Utredningen betonar värdet av
att konsertverksamheten anknyts till det fria och frivilliga studiearbetet.

2.3 Yttranden

Genomgående markerar man i yttrandena över betänkandet sitt stöd för
den grundtanke som ligger bakom försöksverksamheten och konsertbyråutredningens
förslag. Samhället bör ta på sig ett ökat ansvar för att genom olika åt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

gärder förbättra musiklivets situation. En omfattande produktion och distribution
av konserter anses vara ett av de medel som bör kunna ge gynnsamma återverkningar
och förnyelse på många av musiklivets områden. Förslaget att lägga tyngdpunkten
på skolkonserter anses riktigt. För folkbildningsorganisationerna innebär
tillkomsten av en rikskonsertverksamhet att arbetsuppgifterna vidgas. I allmänhet
tillstyrks konsertbyråutredningens förslag om att nu permanenta försöksverksamheten
med rikskonserter och bygga ut den till en landsomfattande verksamhet. De
avvikande synpunkter som förs fram i remissmaterialet gäller i huvudsak organisatoriska
frågor. I flertalet övriga fall rör det sig om kompletteringar till förslaget
eller synpunkter på avvägningen av konsertverksamhetens omfattning och utbyggnad
mot behovet av andra åtgärder som kan leda till ökad musikförståelse. I många
remissyttranden förs önskemål fram, som är grundade på lokala särintressen.

Värderingen av försöksverksamheten i remissyttrandena
återspeglar de olika erfarenheterna i olika län. Den mest positiva bedömningen
kommer från Jönköpings och Malmöhus län, medan remissinstanserna i Östergötlands
och Norrbottens län i flera avseenden ställer sig kritiska till konsertverksamhetens
uppläggning.

Flera remissinstanser efterlyser en närmare analys av försöksresultaten för att
kunna bedöma försöksverksamhetens värde och utformningen av en permanentad
rikskonsertverksamhet. Försöksverksamhetens geografiska begränsning och den relativt
korta försökstiden gör det enligt flera uttalanden svårt att dra några definitiva
slutsatser beträffande värdet av verksamheten och utbyggnadstakten. Den fortsatta
verksamheten bör därför enligt denna mening behålla en viss karaktär av försöksverksamhet.
Några remissinstanser förordar att försöksverksamheten får fortsätta
ytterligare någon tid och utsträckas till flera regioner.

Av remissyttrandena från Jönköpings län framgår att både länsstyrelsen, landstinget,
bildningsförbundet samt skolstyrelserna i Jönköping och Huskvarna anser
att de många nya konserttillfällena fyllt en svår brist i landsortens musikliv, förnyat
repertoaren och positivt ändrat publikens attityd till tonkonsten. Särskilt
stort intresse har knutits till de speciella arrangemangen med stor orkester. Föreningskonserterna
anses vara ett viktigt inslag som bör utvidgas. Skolkonserterna —•
särskilt under det senaste försöksåret — bedöms mycket positivt.

Från Malmöhus län delas denna positiva syn av i första hand Malmö stad
samt rikskonserters länsombud. Ars Nova, förening för nutida musik och Salomon
Smiths kammarmusikförening, båda i Malmö, har olika uppfattningar om erfarenheterna
av försöksverksamheten. Enligt Ars Nova har rikskonserterna inneburit
en värdefull stimulans i föreningens lokala verksamhet. Kammarmusikföreningen
ifrågasätter på grundval av erfarenheterna från försökstiden själva systemet med
en central planläggning av en rikskonsertverksamhet för hela landet. Apparaten
blir alldeles för tungrodd och kvaliteten kan äventyras. Malmö musikkonservatorium
och Malmö konserthusstiftelse anser det mycket svårt att bilda sig en uppfattning
om hur verksamheten mottagits med stöd av det redovisade materialet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Det hade därför varit lämpligt att försöksverksamheten fortsatt under några år till
och utsträckts till att omfatta ytterligare några försökslän.

I Östergötlands län är remissopinionen mycket enhetlig. Östergötlands hildningsjörbund
och Norrköpings orkesterförening anser att de olika direktiv som gällt för
försöksverksamheten inte följts under försökstiden. Undersökningar beträffande
publikanslutningen till olika typer av konserter är inte gjorda och publiksiffrorna
ofullständigt redovisade. Den musikbildande effekten av konsertverksamheten är
inte belyst. Organisationsplanen har byggts upp efter samma mall i samtliga försökslän.
Detta har lett till stora svårigheter på det administrativa och praktiska planet
och hindrat ett rationellt utnyttjande av länets egna resurser. Norrköpings orkesterförening
har sedan några år tillbaka egen skolkonsertverksamhet även ute i
länet, vilket inte nämnts av utredningen. Enligt orkesterföreningens yttrande har
orkestern endast i begränsad utsträckning tagits i anspråk inom försöksverksamhetens
ram. På kammarmusiksidan anser föreningen att orkesterns egna musiker och
särskilda ensembler engagerats i påfallande liten utsträckning. Förslaget att permanenta
verksamheten på det sätt utredningen föreslår avstyrks av samtliga angivna
instanser.

Från Norrbottens län redovisas huvudsakligen erfarenheter av hur arbetet skötts
rent organisatoriskt. Enligt bildningsförbundets mening har inte alltid arbetsfördelningen
mellan försöksverksamhetens centrala kansli och länsorganen fungerat på
det sätt utredningen redovisar. Direktkontakter mellan det centrala kansliet och
lokalarrangörerna har även förekommit och har gett upphov till dubbelarbete.
Under försökstiden har bildningsförbundet kunnat vidta åtgärder för att utvidga
samarbetet inom den fria kultursektorn genom att inrätta rådgivande nämnder för
varje specialområde. Både bildningsförbundet och Framnäs folkhögskola anser att
erfarenheterna under försökstiden med all önskvärd tydlighet visat att förutsättningen
för en effektiv distribution är att det finns ett regionalt organ med tillräckliga
ekonomiska och personella resurser och god lokalkännedom. I fråga om den centrala
verksamheten förordas en mer sammanhållen organisation än den som prövats
under sista försöksåret. Både bildningsförbundet och folkhögskolan anser att
den svagaste punkten i verksamheten hittills varit den lokala organisationen.

Skolöverstyrelsen anser att rikskonsertverksamhetens begränsade resurser i viss
utsträckning splittrats på en mängd, ibland relativt perifera arrangemang. Överstyrelsen
anser det vidare beklagligt att man inte gjort några vetenskapliga utvärderingar
av försöksverksamheten vare sig sociologiskt eller psykologiskt. Vad beträffar
skolkonserterna anser överstyrelsen att försök borde ha gjorts med mer
varierade konsertserier. Även det pedagogiska materialet bör kunna göras mer
varierat. Studieverksamheten kring kvällskonserterna har haft för liten omfattning
och har inte gett klarhet om hur samarbetet med studieförbunden i detta syfte bör
organiseras. Överstyrelsen drar slutsatsen att den dåliga publikanslutningen vid
vissa kvällskonserter tyder på att studieverksamheten kring konserterna i hög grad
behövs och att reklamapparaten varit alltför konventionell och framförallt fungerat
dåligt på orter utan regelbundet konsertliv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

1965 års musikutbildningskommitté påpekar att den sociologiska undersökningen
är ett från försöksverksamheten helt fristånde projekt. I likhet med skolöverstyrelsen
anser kommittén att vissa frekvens- och attitydundersökningar borde ha gjorts
för att kunna ge en uppfattning om hur försöken utfallit. Även Sveriges Radio skulle
önskat en utförligare dokumentation från försöksverksamheten. Företaget framhåller
vidare att det traditionella konsertlivet befinner sig i en allvarlig kris med
fallande publiksiffror och att det därför kan vara diskutabelt att satsa så hårt på
just dessa konsertformer. De experiment med nya former och ensembler som gjorts
under försöksperioden och slagit väl ut borde på ett helt annat sätt satt sina spår
i utredningens förslag.

Teater- och orkesterrådet anser att konsertbyråutredningens förslag innebär en
lösning enligt den inriktning försöksverksamheten fått och att några alternativ
inte prövats eller redovisats. Försöksverksamheten har inte i större utsträckning
hunnit med att bearbeta frågor som publikvärvning och publikorganisation. Föreningen
Svenska tonsättare anmärker på att utredningen inte närmare redovisat
försöksverksamhetens aktivitet i repertoarfrågor.

Musikaliska akademiens styrelse anser det ofrånkomligt att det under försökstiden
uppstått irritation och samordningsproblem men att sådana svårigheter inte får
undanskymma försöksverksamhetens starkt positiva sida. Styrelsen beklagar att
uppgifter inte lämnats till ledning för bedömning av skolkonserternas inverkan
på eleverna. Bl. a. framhålls att en förutsättning för att skolkonserterna skall
bli intresseväckande är artisternas pedagogiska insikter och förmåga att samarbeta
med ungdom. Även musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö anser att slutsatserna
beträffande försöksverksamhetens musikbildande effekt är för dåligt underbyggda.
Stockholms skoldirektion har synnerligen goda erfarenheter av konsertverksamheten
i Stockholms skolor, där samtliga producerade konserter förhandsprövats
sedan vårterminen 1966.

Riksförbundet Sveriges musikpedagoger är tillfredsställt med den utveckling försöksverksamheten
fått både i fråga om administration, konstnärlig kvalitet och
programval.

Svenska stadsförbundet konstaterar att försöksverksamheten fått ett klart positivt
gensvar i kommunerna. LO delar utredningens uppfattning att försöksverksamheten
gett tillräckliga erfarenheter för att det skall vara möjligt att föreslå riktlinjer
för den framtida utbyggnaden av rikskonsertverksamheten över hela landet.

Frågan om inriktningen av de musikfrämjande åtgärdern
a behandlas i många av remissyttrandena. Den utformning försöksverksamheten
fått och de framlagda förslagen rörande den fortsatta rikskonsertverksamheten ställs
i vissa fall mot den roll som kan tilldelas radio, television och grammofon, betydelsen
av obligatorisk och frivillig musikundervisning eller möjligheterna till musikdistribution
i andra former än de föreslagna.

Således beklagar teater- och orkesterrådet att utredningen inte sökt precisera den
funktion som radio-TV lämpligen bör ha i den framtida musikspridningen. Detta
liksom att utredningen ännu inte lämnat något slutgiltigt förslag om grammofonski -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

vornas roll i sammanhanget försvårar enligt rådets mening möjligheterna att realistiskt
bedöma omfattningen och karaktären på de insatser som krävs inom det avsnitt
utredningen koncentrerat sig på, nämligen det traditionella konsertlivet. Rådet
framhåller att betydelsen av dessa nyare medier ökat om man ser musikområdet ur
vidare synvinkel än utredningen gjort. Som radions insatser för breddning av musikkulturen
visat finns här värdefulla möjligheter att vidga musikintresset inte bara
geografiskt utan också socialt. Även Musikaliska akademiens styrelse framhåller
massmedias betydelse för det framtida musiksamhället.

Sveriges Radio ställer frågan om det är rimligt att i massmedias tid satsa så ensidigt
och stort på just konsertformen. Företaget anser att utredningens allmänna
åsikter om de olika distributionsformernas betydelse är diskutabla. Att som utredningen
gjort degradera radio, TV och grammofon till »hjälpmedel» och att lägga
huvudvikten i all konsertverksamhet vid »den personliga kontakten med tonkonstnärer
och ensembler av musiker» framstår enligt Sveriges Radio som verklighetsfrämmande.
Den helt dominerande delen av musikpubliken nås redan nu endast via
radio, TV och grammofon. Från både musikaliska och praktiska synpunkter anses
de konsertmöjligheter, som dessa medier erbjuder, vara jämbördiga eller delvis
överlägsna dem som rikskonserter kan eller planerar att erbjuda. Nya musikformer
uppstår som skapats enkom för de nya massmedia. Dessa påpekanden görs, framhålls
det vidare i yttrandet, inte för att förringa den betydelsefulla roll som en utbyggd
rikskonsertverksamhet kan komma att spela i musiklivet utan för att sätta in
verksamheten i ett större musikkulturellt sammanhang och ge den rätta proportioner.
Även Föreningen Svenska tonsättare anser att radio/TV och grammofon inte
bara är hjälpmedel utan också med offentliga konserter likvärdiga distributionsformer.
I pedagogiskt hänseende är de klart överlägsna konsertformen.

Enligt ABF har televisionens roll grovt underskattats. TV-program kan betyda
oerhört mycket för den primära uppgiften att föra ut musikintresset. ABF förutsätter
att utredningen återkommer till frågan i samband med sitt fortsatta utredningsarbete.

Kyrkomusiker organisationernas samarbetskommitté anser att den uppfattning,
som går ut på att endast den levande kontakten med musiken är fullvärdig, ter sig
något föråldrad. Även länsstyrelserna i Örebro och Västmanlands län, Teatrarnas
riksförbund och Norrbottens bildningsförbund anser att utredningen inte tillmätt
grammofonskivan och radio/TV tillräcklig betydelse.

Fylkingen anser dels att utredningen är ensidig i sin avvägning mellan gammal
och ny musik, dels att distributionsfrågorna inte är genomarbetade. Den traditionella
musikrepertoaren har skapats under betingelser som tillhör en passerad tidsperiod.
Konsertsalsmusiken bygger enligt Fylkingen på uttrycksmedel som fordrar
åratals studier av publiken för att inte bara bli en ytlig konstupplevelse. Musikåtergivning
i konsertsal har inte bara visat sig vara ett alltmer oekonomiskt distributionssätt
utan kan också innebära risker för att man binder det konstnärliga skapandet
och den instrumentaltekniska utvecklingen. Det enda framgångsrika distributionssättet,
om man vill undvika ett formalistiskt musikliv, är återgivning genom
högtalare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

I ett stort antal yttranden påpekas att en stor satsning på en permanent rikskonsertverksamhet
inte får ske på bekostnad av andra för musiklivet ytterst angelägna
behov både på musikfostrans och musikutbildningens område. I detta sammanhang
diskuteras främst musikundervisningen i skolan, de kommunala musikskolornas
verksamhet och amatörmusiken.

Musikaliska akademiens styrelse anser att olika avvägningsfrågor bör prövas
kontinuerligt. På skolkonsertsidan föreslår styrelsen ett minskat utbud av konserter
och framhåller att en förutsättning för denna minskade verksamhet är en utbyggnad
av den frivilliga musikundervisningen bland skolungdom. Enligt styrelsens
bestämda mening bör den besparing som görs genom att minska antalet skolkonserter
användas för att stödja den frivilliga musikundervisningen.

Bland de övriga remissinstanser som uttrycker tvekan inför tanken att f. n.
ensidigt öka förutsättningarna för skolkonsertverksamheten utan att åtminstone
några garantier ges för att även det musikfostrande arbetet i skola och kommunala
musikskolor får ett motsvarande stöd kan nämnas länsstyrelserna i Jämtlands,
Västmanlands och Västerbottens län, Göteborgs stad (skolstyrelsen), Malmö stad
(skolstyrelsen) och Kalmar stad (musiknämnden).

Svenska stadsförbundet nämner att utredningen endast flyktigt berör det musikfostrande
arbete som de kommunala musikskolorna svarar för. Både Svenska musikerförbundet
och Svenska tonkonstnärsförbundet samt Norrbottens bildningsförbund
anser det nödvändigt att bygga ut de kommunala musikskolorna.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté slår fast att den väsentligaste
vägen till musikförståelse går genom eget musicerande. Den grundläggande
fostran i detta hänseende vilar på skolan och den frivilliga musikundervisningen
i studieförbund och kommunala musikskolor. Musikutbildningskommittén
anser inte att staten bör bygga upp en omfattande och dyrbar central skolkonsertverksamhet
utan att först ha tagit ekonomiskt och pedagogiskt ansvar för hela den
frivilliga musikundervisningen upp t. o. m. grundskolans sista årskurs och en utvidgad
sådan undervisning i gymnasium, fackskola och yrkesskola. Skolöverstyrelsen
ifrågasätter riktigheten i att staten prioriterar skolkonsertverksamheten. Båda
remissinstanserna förordar, i likhet med flera länsskolnämnder, att en av staten
ledd verksamhet på musikfostrans område bör angelägenhetsgraderas i ordningen
1) obligatorisk klassundervisning i musik, 2) frivillig musikundervisning, 3) skolkonserter.
Musikutbildningskommittén anser att man under inga förhållanden bör
ha mer än två skolkonserter per stadium och läsår och detta först sedan hänsyn tagits
till den nämnda prioriteringen.

Musiklärarnas riksförening, som i princip är mycket positiv till ett utvecklat konsertliv,
vill i första hand satsa på att förbättra förhållandena för musikundervisningen
och på att i betydande grad öka utbildningen av goda ledare, lärare och specialpedagoger
i musik.

Bland de remissmyndigheter som särskilt betonar att amatörmusicerandet bör
få möjlighet att existera vid sidan av den professionella konsertverksamheten återfinns
Musikaliska akademiens styrelse, länsstyrelserna i Västmanlands och Koppar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

bergs län, Dalarnas och Gävleborgs läns bildningsförbund, Malmö konserthusstiftelse
samt Sveriges orkesterföreningars riksförbund. Kyrkomusikernas samarbetskommitté
anser att rikskonsertverksamheten bör ta fler initiativ till samverkan med
amatörer. Musikaliska akademiens styrelse anser att den i och för sig angelägna
satsningen på rikskonsertverksamheten inte får innebära att lösningen av den länge
debatterade frågan om amatörmusiken ånyo skjuts på framtiden.

Konsertbyråutredningens bedömning av allmänhetens intresse för
konstmusiken diskuteras i några remissyttranden, i vilka bl. a. konstateras att publikanslutningen
varit förhållandevis dålig. Från vissa håll uttalas farhågor för att
utredningens förslag i varje fall f. n. innebär ett överbud i förhållande till musikbehovet
och lyssnarintresset.

I yttrandena från teater- och orkesterrådet, Riksteatern-Svenska teatern och Skådebanan
efterlyses mer samlade insatser för publikvärvning och marknadsföring.
Teater- och orkesterrådet framhåller beträffande publikintresset att erfarenheterna
förefaller vara i stort sett positiva och rådet anser en successiv utvidgning av konsertverksamheten
önskvärd.

Malmö konserthusstiftelse anser att det är svårt att dra några slutsatser på grund
av den korta försökstiden. Man tvivlar dock på att allmänhetens intresse är stort
nog för att bära upp en så stark ökning av verksamheten som utredningen föreslår.
Föreningen Levande musik anför att om idén med statlig konsertverksamhet
skall få önskad effekt är det inte antalet konserter utan publikens storlek som bör
tillmätas betydelse. Kungl. teatern konstaterar att svårigheterna att vidga publikunderlaget
måste betraktas som stora och att detta är en av de faktorer som måste
beaktas vid bestämningen av utbyggnadstakten.

Teatrarnas riksförbund förordar en samverkan med massmedia inte bara i fråga
om distributionen utan även i uppbyggnad av lyssnarintresset och vid marknadsföring.

Konsertbyråutredningens uttalande om utbyggnaden av rikskonsertverksamheten
har behandlats i vissa remissvar. I flera fall betonas
vikten av att kvalitetskravet upprätthålls vid utbyggnaden.

Musikaliska akademiens styrelse har stor förståelse för utredningens mening att
rikskonsertverksamheten från rättvisesynpunkt bör utsträckas över hela landet så
snart som möjligt men anser oeftergivligt att detta inte får ske på bekostnad av utbudets
kvalitet. En alltför accelererad utbyggnadstakt medför stor risk för kvalitetssänkning.
Även Malmö musikkonservatorium betonar att kvalitetskravet måste upprätthållas
vid skolkonserter. Malmö konserthusstiftelse tror inte att det är möjligt
att hålla tempot i det föreslagna utbyggnadsprogrammet utan att göra avkall på
kraven på den konstnärliga halten. Riksförbundet Sveriges musikpedagoger konstaterar
att den föreslagna utbyggnadstakten förutsätter ett hårt utnyttjande av artister,
något som kan föra med sig att kvalitetskravet inte kan upprätthållas. Även
remissinstanser som länsstyrelsen i lönköpings län, Jönköpings stad och organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

tionsnämnden för militärmusiken framhåller riskerna för den konstnärliga kvaliteten
vid ett alltför stort omedelbart konsertutbud. Kungl. teatern uppfattar i viss
mån den föreslagna utbyggnadstakten som ett hot mot redan existerande orkestrars
kvalitet, då den skulle skapa överrörlighet på musikmarknaden.

Skolöverstyrelsen, 1965 års musikutbildningskommitté och Musikaliska akademiens
styrelse anser att antalet skolkonserter bör inskränkas från tre till två konserter
per stadium och läsår, vilket beräknas innebära en minskning av det föreslagna
totala antalet skolkonserter från 15 000 till 10 000. Skolöverstyrelsen förordar
att det först görs en noggrann analys på såväl kvälls- som skolkonsertsidan
innan något slutgiltigt totalt konsertantal fastställs som produktionsmål. Produktionens
omfattning måste därvid enligt överstyrelsens mening ställas i relation till
såväl de lokala möjligheterna inom olika områden av konsertlivet som till det totala
kulturutbudet.

Statskontoret efterlyser en utbyggnadsplan, där de totala resursbehoven för varje
särskild etapp under utbyggnadsskedet anges i detalj.

Fortsatta försök under ett par år och utvidgning av försöken till ytterligare två å
tre regioner förordas av Malmö konserthusstiftelse, Malmö musikkonservatorium
och Föreningen Levande musik.

Länsstyrelsen i lönköpings län samt Jönköpings stad anser att skolkonserterna
bör ägnas främsta intresset under utbyggnadsperioden.

Endast i ett fåtal yttranden berörs utredningens förslag om etappvis utbyggnad
av konsertverksamheten till nya regioner. Teater- och orkesterrådet anser att en
jämnare fördelning av verksamheten över landet kunde åstadkommas genom att
Jämtlands län flyttades till etapp 2 och Örebro län i stället kom med i etapp 1.
Bildningsförbundet i Kronobergs län efterlyser en motivering för turordningen mellan
länen och anför en rad skäl för att Kronobergs län bör komma med redan i
etapp 2 av utbyggnadsskedet. Norrbottens bildningsförbund anser att man genom
olika åtgärder bör öka utbyggnadstakten så att rikskonsertverksamheten kan bli
landsomfattande redan i början av 1970-talet.

Stockholms stad framhåller att förslaget endast i begränsad omfattning berör
stockholmsförhållandena. Man förutsätter dock att Stockholm under den fortsatta
utbyggnaden av verksamheten liksom under försökstiden kommer att få del av de
intressantaste rikskonsertförsöken.

Frågorna om utformningen av rikskonsertverksamheten
diskuteras ingående.

Några remissinstanser framhåller att möjligheterna att anordna aktiviteter med
en kombination av exempelvis musik-, teater- och konstinslag är utomordentligt betydelsefulla.
Teater- och orkesterrådet framhåller särskilt att det är angeläget att
sprida opera- och balettkonst. Kungl. teatern anser att spridningen över landet av
operakonsten är förhållandevis begränsad och att det krävs nya teaterlokaler i
landsorten där det är möjligt att framföra opera- och balettverk. Riksteatern-Svenska
teatern betraktar rikskonsertverksamheten som en möjlighet att ytterligare för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968

stärka musikteater)! och uttalar sitt intresse för produktionssamverkan. ABF,
Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Svenska tonkonstnärsförbundet
och Föreningen Sveriges jazzmusiker framför önskemål om att verksamheten
blir så öppen och mångsidig som möjligt och om samarbete med annan konstnärlig
verksamhet. Svenska teaterförbundet föreslår program med olika kombinationer
musikverk-scenkonst.

Att skolkonsertema föreslås utgöra 75 % av hela rikskonsertverksamheten anses
genomgående vara en riktig tanke. Kvalitetskravet vid skolkonsertema bör ställas
högt anser bl. a. Musikaliska akademiens styrelse, Malmö musikkonservatorium
och Norrköpings orkesterförening. Större flexibilitet i arrangemangen än de
föreslagna paketserierna om tre konserter per stadium och läsår borde vara möjligt
enligt skolöverstyrelsen, vissa länsskolnämnder, Stockholms stad (skoldirektionen)
och Norrbottens bildningsförbund.

Skolöverstyrelsen tar även upp de önskemål, som förts fram från skolmyndigheter
om materialet för skolkonsertema, nämligen större variation, mer stimulerande
uppgifter, integrationsförsök musik-teckning-slöjd, utökad grammofonservice
och samverkan mellan olika lärarkategorier. Riksförbundet Sveriges musikpedagoger
och Jönköpings stad (skolstyrelsen) påpekar därjämte behovet av en fastare
form för lärarkommentarer.

Både skolöverstyrelsen och Musikaliska akademiens styrelse anser det riktigt att
verksamheten Musik för ungdom (Mfu) handhas av rikskonserter. Skolöverstyrelsen
anser att den bör samordnas framförallt med kvällskonserterna. Mfuverksamheten
ger enligt ABF.s uppfattning goda möjligheter för unga musiker
att pröva sina krafter och bör kunna bedrivas inom ramen för skol- eller kvällskonserterna.
Däremot anser ABF att särskilda ungdomskonserter endast bör anordnas
när dessa motiveras av att viss musik kan vara av speciellt intresse för ungdom.
Norrbottens bildningsförbund och Framnäs folkhögskola framhåller att det
under försökstiden varit svårt att finna förståelse för den speciella Mfu-verksamheten.
Detta kan enligt bildningsförbundets mening bero på tveksamhet beträffande
tanken att ett statligt organ bygger upp en ungdomsorganisation. Båda remissinstanserna
anser att ungdomskonserterna i möjligaste mån bör inriktas på befintliga
ungdomsorganisationer.

Svenska tonkonstnärsförbundet anser att möjligheterna för utexaminerade solister
till debut bör ökas — dock inte i samband med skolkonserter. Förbundet anser
vidare att i rikskonsertverksamheten även bör ingå utbud av musikaliska arrangemang
till förslcoleinstitutioner.

Sveriges Radio framhåller att en radikal förnyelse av konsertformer och programpolitik
bör prövas även beträffande skolkonsertverksamheten.

Beträffande kvällskonserterna anser bl. a. skolöverstyrelsen, Folkbildningsförbundet,
ABF och flera av bildningsförbunden att studieverksamheten bör utökas.
Enligt Folkbildningsförbundet m. fl. har utredningen inte i tillräcklig grad beaktat
möjligheterna till samarbete med studieförbunden i fråga om dessa kringaktiviteter.
Föreningskonserterna bör ytterligare utvecklas anser bl. a. flera av remissinstanserna
i Jönköpings län och Riksförbundet Sveriges musikpedagoger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Föreningen Svenska populärauktorer hävdar att olika musikformer lämpar sig
mer eller mindre väl för konsertformen, vilken enligt föreningens mening bör gynnas
framför massmedia som distributionsform. Som exempel på en musikform som
lämpar sig särskilt väl att framföras direkt inför publik nämns jazzmusiken.

Tjänstemännens bildningsverksamhet anser att det vid mer utbyggd verksamhet
behövs en differentiering av konsertformerna till flera lyssnargrupper än vuxna
och ungdom. Organisationen nämner särskilt förskolestadiet och pensionärsgruppen.

I ett stort antal remissyttranden påpekas att utredningen alltför ensidigt sysslat
med den instrumentala musiken. I flertalet fall nöjer man sig med att konstatera
att den yrkesmässigt framförda körmusiken bör ha en självklar plats i verksamheten.
Musikaliska akademiens styrelse anser det förvånande att utredningen
blott med några ord avfärdat de problem som finns på körmusikens område och
tyder detta som om utredningen anser att förhållandena för körmusiken är tillfredsställande
ur rikskonsertsynpunkt. Körmusiken kan emellertid enligt styrelsens mening
inte utvecklas utan ett verksamt stöd från det allmänna.

Svenska musikerförbundet hänvisar bl. a. till särskilt yttrande från Föreningen
Sveriges kammarkorister. Föreningen anser att yrkeskörer bör etableras i samtliga
regioner med början där det redan finns teater och orkester. Yrkeskörverksamhet
bör först etableras i två försöksområden.

Ett mycket stort antal remissinstanser anser att den konserterande kyrkomusiken
bör beredas plats i programmet för en utvidgad konsertverksamhet.

Enligt Föreningen Svenska tonsättares uppfattning bör repertoaren och i synnerhet
den nya repertoaren vara det väsentliga i rikskonsertverksamheten. Ökade möjligheter
bör finnas att beställa verk av aktiva tonsättare. Denna uppfattning delas
av bl. a. Föreningen Sveriges jazzmusiker och Ars Nova i Malmö. Musikaliska akademiens
styrelse föreslår att särskilda medel anvisas till tonsättare och arrangörer
för en förnyelse av repertoaren. Stockholms stad (kulturdelegationen) anser också
att man bör undvika att ge konsertmusik av mer traditionell karaktär dominans
i programmen.

Föreningen Svenska populärauktorer anser att utredningen gjort en alltför konservativ
prioritering av s. k. seriös musik och exemplifierar detta med citat ur betänkandet
angående jazzmusiken. Sveriges elevers centralorganisation framhåller
att det är viktigt för musikintresset att konsertprogrammen tar upp sådana moderna
musikformer som ungdomen möter bl. a. i TV.

2.4 Departementschefen

Den statliga kulturpolitiken har som ett allmänt syfte att främja människornas
möjligheter att på berikande sätt uppleva konstens olika yttringar. En väsentlig
utgångspunkt för alla samhällsåtgärder måste vara att dessa skall syfta till
att stimulera kulturlivets egna krafter. Stimulansen skall gälla både de skapande
krafterna och allmänhetens intresse och aktivitet för att ta del av kulturyttringarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Samhällets åtgärder måste utformas så att de kommer alla till godo. Intresset
för konst har tidigare varit koncentrerat till begränsade grupper. Skolan och folkbildningsrörelsen
gör stora insatser för att bredda intresset för t. ex. teater, musik
och bildkonst, men likväl saknas i stor utsträckning kännedom om och mottaglighet
för olika konstyttringar. Det räcker därför inte enbart med att dessa blir lättare
tillgängliga genom åtgärder på produktions- och distributionssidan. Därutöver fordras
information och en presentation av konst i former som är anpassade till dem
som skall nås.

Inte ens de bäst utformade åtgärder kan utan vidare överbrygga det avstånd
som kan föreligga mellan den enskilde och olika former av konst. Upplevelsen av
en konstyttring är alltid individuell och beroende av ett personligt engagemang.
Hur detta kommer till stånd sammanhänger bl. a. med olika för den personliga
utvecklingen bestämmande faktorer, däribland inflytande från hem, skola och umgänge.
Det är genom att medverka till att hela miljön ger så många tillfällen som
möjligt till kontakt med konst och till information i lämplig utformning som samhället
kan bidra till större förutsättningar för den enskilde att nå kontakt med
väsentliga kulturvärden. Det är samhällets uppgift att skapa reella förutsättningar
för den enskilde att välja mellan ett större antal fritidsalternativ, där den kulturella
aktiviteten finns med i olika former.

Uppenbarligen är denna valfrihet ännu starkt beskuren till följd av geografiska
och sociala hinder. Möjligheter att komma i direkt kontakt med konstnärligt syftande
teater, musik och bildkonst föreligger i allmänhet endast på ett begränsat antal
platser. Verkligt goda valmöjligheter i dessa avseenden föreligger endast i de
allra största städerna.

Emellertid är inte den omedelbara kontakten den enda möjliga vägen att uppleva
konst. Genom radio-TV, film och grammofon kan kontakten med konsten
förmedlas till mycket stora grupper som eljest skulle ha inga eller mycket begränsade
möjligheter i detta hänseende. I själva verket intar dessa moderna media en
dominerande ställning som förmedlare av konstupplevelser för flertalet människor.
Den snabba och fortgående utvecklingen på detta område är glädjande och har
dragit uppmärksamheten till sig och tagit i anspråk betydande resurser. Med hänsyn
till den breddning av kulturupplevelserna till nya befolkningsgrupper som
massmedia möjliggjort är det emellertid också viktigt att upprätthålla och förstärka
möjligheterna till direkta kontakter med konsten och dess utövare. Detta innebär
inte någon begränsning av eller inskränkning i den betydelse moderna media bör
tillmätas för kulturförmedlingen. Deras roll kan med all sannolikhet antas växa i
betydelse i takt med de alltmer avancerade tekniska förutsättningarna. Men ökad
satsning på möjligheter till direkta kontakter är att betrakta som ett nödvändigt
bidrag till den allsidighet i utbud och möjligheter som bör prägla ett utvecklat
samhälle. En sådan satsning behövs även för att möjligheterna till utbildning, sysselsättning
och direkt samverkan med skiftande publikgrupper skall få en sådan
omfattning att konstnärer och artister kan utveckla sina verksamheter och ge
massmedia tillräckligt och fullgott innehåll.

Kungl. May.ts proposition nr 45 år 1968

Mot bl. a. den här angivna bakgrunden ser jag det som en central kulturpolitisk
uppgift att ge ett fortsatt kraftigt stöd för utveckling av de introducerade riksomfattande
verksamhetsformerna på kulturområdet. Därmed skapas ökad rättvisa åt
dem som är bosatta utanför storstadsregionerna. Genom lämplig utformning av
aktiviteterna och genom information skapas också förutsättningar för att genombryta
socialt betingade hinder för konstupplevelser, vilket är en förutsättning för
ökad utjämning mellan olika befolkningsgrupper. I detta avseende föreligger en
likartad målsättning för samtliga nuvarande riksomfattande verksamhetsgrenar:
riksteater, rikskonserter och riksutställningar.

Bakgiunden till att konsertbyråutredningen tillsattes var särskilt vissa brister som
kunde konstateras i svenskt musikliv. Det förelåg svårigheter för även högt kvalificerade
musiker att få tillfälle att ge konserter. Detta sammanhängde med att den
arrangerande verksamheten var otillfredsställande. Det intresse som fanns bl. a.
från skolans och bildningsverksamhetens sida för seriös musik kunde inte tillgodoses.
Därför startades på grundval av ett av konsertbyråutredningen avgivet betänkande
och efter beslut av statsmakterna år 1963 en försöksverksamhet med rikskonserter.
Försöksverksamheten har till övervägande del bekostats genom medelstilldelning
från anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. De lokala arrangörerna
har därjämte bidragit till gagekostnaderna för artisterna.

En närmare redogörelse för utformningen av rikskonsertverksamheten har lämnats
i det föregående. Den visar hur försöksledningen utifrån den givna målsättningen
att förmedla direkta musikupplevelser eftersträvat att på olika sätt anpassa
verksamheten till vunna erfarenheter. De förslag rörande verksamhetens framtida
utformning som nu lagts fram av utredningen innebär en satsning i stor skala för
hela riket på sådana arrangemang av konserter för skolan och för allmänheten som
prövats under försökstiden. Utredningen finner det främst vara ett kvantitativt
problem att successivt bygga ut verksamheten till allt fler regioner i landet. Härför
krävs inte bara en permanent organisation för rikskonsertverksamheten utan även
betydligt ökade ekonomiska och personella resurser inom hela musiklivet. Beträffande
innehållet i det musikaliska utbudet och formerna för dess presentation
förutsätter utredningen givetvis en kontinuerlig vidareutveckling.

Av de olika remissmyndigheternas uttalanden framgår att man i stor utsträckning
ansluter sig till uppfattningen att musiklivet behöver ett kraftigt stöd från samhällets
sida i den av utredningen föreslagna riktningen. I många remissvar tillstyrks
också de olika förslag rörande verksamhetens inriktning och detaljutformning som
lagts fram av utredningen. Invändningar och kompletterande förslag framförs emellertid
i åtskilliga fall.

I det följande vill jag först ta upp några av dessa invändningar som riktas mot utredningens
förslag och därefter sammanfatta mina egna synpunkter på den fortsatta
rikskonsertverksamhetens utformning.

I flera remissyttranden kritiseras utredningen för att den bedrivna försöksverk3
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

samheten inte i tillräcklig grad dokumenterats och analyserats. Närmast är det en
mera uttömmande och objektivt upplagd utvärdering som efterfrågas från bl. a.
skolöverstyrelsens och Sveriges Radios sida. Jag delar denna uppfattning även om
jag har förståelse för svårigheterna att åstadkomma en fullständig genomlysning
på den korta tid som stått till buds. Utvärderingar grundade på mera allmänna
erfarenheter har fått bilda utgångspunkt för successiva kompletteringar av metoder
och organisation. Den bedrivna verksamheten har sålunda varit försök främst
i den meningen att det gällt att pröva ut en arbetsform som på ett rimligt sätt kunnat
tillgodose den grundläggande målsättningen. Att finna en mer slutgiltig form för
denna verksamhet måste ta längre tid. Mycket talar för att metoderna successivt
behöver omprövas även om den allmänna målsättningen förblir konstant. Det s^-nes därför lämpligt att inte ge rikskonsertverksamheten en hårt bunden struktur
och organisation. De mycket varierande synpunkter som kommit fram på organisation,
programval och inflytande från olika grupper som är aktiva på det här
avsedda området pekar på att den fortsatta verksamheten bör utformas sa att den
kan fungera på ett flexibelt sätt och lätt kan anpassas efter ändrade förhållanden.
Hur verksamheten med hänsyn härtill bör byggas upp återkommer jag till i det följande.

I åtskilliga remissvar har frågan om hela inriktningen av samhällets musikfrämjande
verksamhet diskuterats. I flera fall har den av utredningen utvecklade linjen
med huvudsyfte att ge åhörarna direkt kontakt med konstnärerna satts i fråga. I
stället har man pekat på de stora möjligheter som radio-TV och grammofon erbjuder.
Bl. a. Sveriges Radio har i sitt remissyttrande starkt understrukit synpunkter
i denna riktning.

Det råder ingen tvekan om att massmedia kommer att få en ständigt ökad betydelse
speciellt som förmedlare av musikupplevelser till medborgarna. Samhällets insatser
på detta område har också starkt ökat under senare år. I det fortsatta arbetet
kommer konsertbyråutredningen vidare att behandla frågan om ökade insatser
för att stimulera framställning av grammofonskivor in. m. Jag vill emellertid erinra
om att ett av motiven för tillsättandet av utredningen och påbörjandet av försöksverksamheten
var att genom utbud av direkt framförd musik åstadkomma en viss
balans i förhållande till den främst genom radio och grammofon återgivna musiken.
Denna målsättning betingades inte enbart av en önskan att skapa rikare valmöjligheter
för lyssnarna. Viktigt för ett rikt musikliv ansågs också vara att en inte alltför
liten grupp utövande konstnärer fick tillfälle att nå direkt kontakt med en publik.
Även massmedia är för sina insatser på kulturområdet beroende härav.

Även en fullt utbyggd rikskonsertverksamhet kan inte tillgodose mer än en
mycket liten del av en intresserad lyssnares behov att uppleva musik. De flesta
lyssningstillfällen kommer radio och andra tekniska media att svara för. Däremot
kan en organiserad konsertverksamhet vara av stor betydelse för att ge variation
i musikupplevelserna och för att stimulera musikintresset både bland de redan

intresserade och bland nya lyssnargrupper.

Enligt min mening finns det sålunda inte någon motsättning mellan den sats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

ning på direkt kontakt lyssnare-musiker som rikskonsertverksamheten syftar till och
strävanden att vidga musikutbudet i andra former. De olika vägarna kompletterar
varandra. Samarbetet med radio-TV kan bli av väsentlig betydelse för rikskonsertverksamheten.
Redan i den hittillsvarande försöksverksamheten har samarbete
etablerats med regionalradion. Jag utgår ifrån att det skall bli möjligt att fortsätta
och utvidga ett sådant samarbete.

Grammofonskivan och ljudbandet är av utomordentlig betydelse för dem som
vill utveckla sitt musikintresse. Den snabba tekniska utvecklingen har fört med sig
en alltmer förbättrad ljudåtergivning. Rikskonsertverksamheten har på grammofonsidan
redan gjort vissa insatser genom den skivproduktion som ägt rum på försök.
Samarbete med landets främsta expertis i fråga om ljudåtergivning liksom försöken
att finna nya spridningsvägar, har därvid varit av väsentlig betydelse. Med
hänsyn till bl. a. det stora intresse för ljudtekniska frågor som finns bland allmänheten
och de allt högre kvalitetskraven på den använda utrustningen torde mycket
goda förutsättningar föreligga för musikfrämjande insatser via grammofonskivor
och ljudband. De frågor som sammanhänger med produktion och distribution av
grammofonskivor m. m. kommer att få en närmare belysning i konsertbyråutredningens
fortsatta arbete.

Skoikonserternas roll i skolans musikfostrande verksamhet har behandlats i vissa
remissvar. Således har bl. a. skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté
diskuterat prioriteringen mellan olika åtgärder för att främja musikförståelsen.
Därvid har det egna musicerandet prioriterats framför skolkonseriverksamheten.
Enligt denna uppfattning bör ökade resurser användas främst för att främja
den obligatoriska och den frivilliga undervisningen i musik, innan en större insats
görs för skolkonsertverlcsamheten.

Enligt min uppfattning bör inte införandet av skolkonserterna anstå till dess
andra i och för sig önskvärda åtgärder genomförts på musikundervisningens område.
Även under gynnsamma betingelser kommer genomförande av en i alla län
utbyggd skolkonsertverksamhet att dröja åtskilliga år. Det finns inte anledning att
anta att konsertverksamhetens tillväxt skulle verka hämmande för åtgärder på
t. ex. musildärarutbildningens område. Musikens utveckling i skolan bör i fortsättningen
stödjas genom att man parallellt skapar ökade resurser både för ökad konsertverksamhet
i olika former och för förbättrade insatser i övrigt.

Det bör i detta sammanhang erinras om att uppfattningen att det egna musicerandet
skulle vara den viktigaste vägen till musikförståelse inte fått något entydigt
stöd i den i det föregående berörda sociologiska undersökningen. Av denna framgår
däremot att aktivitetsregistret bör utformas så brett som möjligt. Skolkonserterna
bör därvid tillmätas en mycket stor betydelse för att hos barnen skapa en
positiv inställning till musik, vilket givetvis är en huvudförutsättning för framgång
med skolans övriga musikfostran. Dessutom bör konserterna kunna ge elever och
lärare stimulans och information beträffande sådana yttringar inom nutida musikkultur,
som skolans undervisning annars kan ge endast indirekt, nämligen utomeuropeisk
musik, elektronisk musik etc. Man bör också kunna räkna med att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

bl. a. sociala spärrar, som hindrar den enskildes kontakt med musik, effektivt påverkas
genom samspelet mellan undervisning och skolkonserter.

Även om uppläggningen av skolkonsertverksamheten under försöksperioden bör
kunna tjäna som en lämplig utgångspunkt för det fortsatta arbetet, bör antalet
skolkonserter per stadium och år inte nu fixeras. Såsom jag tidigare understrukit
bör verksamheten utformas flexibelt. Hänsyn måste tas till resurser och pedagogiska
och organisatoriska förhållanden. Erfarenheterna får visa vilken riktpunkt
som kan vara den lämpligaste i fråga om skolkonsertverksamhetens omfattning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att innehållet i rikskonsertverksamhetens
skolprogram givetvis bör kunna växla och inte bara innefatta egentliga konsertframträdanden
utan även gälla solistframträdanden och presentation av reproducerad
musik. Även andra med musik sammanhängande konstnärliga uttrycksformer
bör kunna komma i fråga.

Väsentligt för det intresse rikskonsertverksamheten kan komma att möta är,
förutom utformningen av programmen, den information som kommer att beledsaga
programmen. Detta gäller såväl skolkonserterna som kvällskonserterna. För
skolkonserterna är kvaliteten på arrangemangen i berörda hänseende av avgörande
betydelse för deras pedagogiska effekt.

Hur konsertverksamheten hittills lyckats fånga publikintresset har inte närmare
analyserats av utredningen. Åtskilliga remissinstanser uttalar tveksamhet rörande
möjligheterna att öka publikintresset i erforderlig omfattning. Givetvis kan en
orientering mot val av populära artister och program verka publikfrämjande. Det
är dock inte lämpligt att helt anpassa uppläggningen av verksamheten till vad som
på detta sätt kan förutses verka lockande. Utgångspunkten måste hela tiden vara
att uppgiften är att presentera ett allsidigt urval av konstnärligt väsentlig musik.
Intresset för musikevenemangen måste därför på olika sätt förstärkas. Förutom
genom lämpligt utformad information och reklam bör en rad olika metoder prövas,
bl. a. samarbete med andra konstnärliga aktiviteter, samarbete med olika organisationer
och anordnande av förberedande studieverksamhet. En ständig nyorientering
behövs för att finna nya och aktuella anknytningar till samhällsutvecklingen
och rådande fritidsintressen. Målet bör vara att föra in musiken som ett levande
element bland de upplevelser som möter nutidsmänniskan.

Konsertbyråutredningens förslag har enligt flera remissuttalanden i alltför hög
grad varit inriktade på konsertverksamhet i mera traditionell utformning. Även om
denna inriktning med de givna utgångspunkterna och med hänsyn till föreliggande
tekniska och personella resurser är förståelig, delar jag synpunkterna på behovet
av en vidgning av musikutbudet, bl. a. med hänsyn till framförda synpunkter rörande
körmusikens betydelse. Som jag berört i det föregående bör man också räkna
med att nya behov och önskemål förändrar situationen och leder till vissa omläggningar.
Bl. a. av den anledningen anser jag det inte lämpligt att följa utredningens
förslag i fråga om utbyggnaden på kvällskonsertsidan. Ett beslut om fullständig
sådan utbyggnad till det avsedda slutmålet i kvantitativt hänseende region för region
kan enligt min mening leda till att verksamheten för framtiden i allt för hög grad

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968 37

låses till de förutsättningar för musiklivet som föreligger vid det tillfälle då reformen
genomförs.

I stället bör de resurser för kvällskonserter som för varje år ställs till rikskonsertledningens
förfogande utnyttjas för aktiviteter i hela landet. Då ökade resurser
kan ställas till förfogande, bör de i princip resultera i ökade konserttillfällen för
hela landet. De nya insatserna kan härigenom ge utrymme för nya musikformer
och för nya arbetsmetoder som kan komma hela landet till del. Någon fullständig
geografisk rättvisa i fråga om fördelningen av insatserna behöver givetvis inte
åstadkommas.

Den i det föregående redovisade genomgången av olika frågor som sammanhänger
med rikskonsertverksamheten leder enligt min uppfattning till slutsatsen
att rikskonsertverksamheten bör ges en sådan permanent organisation som utredningen
föreslagit. De avvikelser från utredningens förslag som jag anser motiverade
kommer jag att närmare redovisa i det följande. I föreliggande sammanhang vill
jag först sammanfatta de allmänna riktlinjer som bör gälla för verksamheten.

Huvudsyftet bör vara att ge en så bred allmänhet som möjligt ett utbud av musik
av konstnärligt hög kvalitet. Det är väsentligt att olika vägar prövas för att nå kontakt
med olika grupper av lyssnare och att musikformerna anpassas härtill. Den
erbjudna repertoaren bör vara allsidigt sammansatt. Möjligheterna att samordna
musik med andra konstnärliga uttrycksformer bör prövas i olika sammanhang. Utgångspunkten
bör vara den direkta kontakten mellan lyssnare och konstnär men
även andra former för presentation av musik bör kunna komma till användning.
Grammofonskivor och ljudband bör kunna utnyttjas i kombination med andra metoder.
En ständig anpassning måste ske till vunna erfarenheter och till nya förhållanden
på musikområdet. Rikskonsertverksamheten måste sträva efter att främja
musiklivet genom att engagera tillgängliga resurser och organisera musikutbudet
i sådana former att effektivt utnyttjande kommer till stånd. Genom information, reklam
och samarbete med musiklivets organisationer, skola och folkbildningsarbete
bör musikintresset kunna stärkas och utvecklas.

Rikskonsertverksamheten kommer att planeras i den huvudorganisation för vilken
jag senare skall redogöra. Denna organisation skall förbereda ett musikutbud
till tjänst för de lokala intressenterna och arrangörerna samt ge dessa stöd i utvecklingen
av det lokalt förankrade musiklivet.

Verksamheten måste i hög grad präglas av hänsyn till de önskemål som i detta
samarbete kommer till uttryck på det regionala och lokala planet. Det är uppenbart
att de centrala insatserna inte kan begränsas till en renodlad förmedlingsverksamhet.
Detta följer redan av att en långsiktig planering är nödvändig. Det måste
ta avsevärd tid från det att önskemål framförts och till det att programmen kan
genomföras. Under denna tid skall programidéerna utvecklas, kompletterande material
framställas, överenskommelser träffas med artister och orkestrar samt framträdandena
inordnas i en turnéplan. Behovet att samordna framträdanden
på olika platser medför att möjligheterna att tillgodose alla önskemål begränsas.
1 stor utsträckning kommer rikskonsertledningen att efter en komplicerad

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

process av överläggningar och hänsynstaganden få erbjuda de lokala arrangörerna
vad som ingår i en större programuppläggning. Genom en sådan samordning av
centrala initiativ med önskemål från mottagarsidan bör de avsedda förbättrade
förutsättningarna för musiklivet kunna förverkligas.

Huvuddelen av resurserna bör tills vidare läggas på skolkonsertverksamheten.
Dessa konserter bör vara ett viktigt stöd för undervisningen. Konserterna bör med
utgångspunkt i de hittills prövade formerna vara anpassade till kursplanerna i
musik för att kunna samverka med musikundervisningen i dess helhet. Den under
försökstiden påbörjade breddningen av programinnehållet med inslag av bl. a. dans
och rytmik bör ytterligare utvecklas. Det kan givetvis även bli nödvändigt att bygga
vissa program på arrangemang med inspelat material. I vissa fall bör det kunna
vara lämpligt att lägga upp program i samarbete med riksteatern eller riksutställningar.
Samarbetet med skolradion bör ytterligare kunna förstärkas.

Skolkonsertverksamheten bör under budgetåret 1968/69 fortsätta och utvecklas
inom Norrbottens, Östergötlands, Jönköpings och Malmöhus län samt vidare införas
i Jämtlands, Kopparbergs och Gävleborgs län samt de delar av Skåne som
tidigare inte berörts. I fortsättningen bör skolkonsertverksamheten successivt, region
för region, byggas ut till återstående delar av landet. I vilken takt detta skall ske
får bli beroende på storleken av de ökade resurser som vid de årliga budgetprövningarna
bedöms kunna bli tillgängliga.

Beträffande den fortsatta utbyggnaden av kvällskonserterna kan jag inte helt
ansluta mig till utredningens förslag. Av skäl som jag delvis berört i det föregående
bör verksamheten inte koncentreras till vissa län utan i stället avse landet som helhet,
varvid verksamheten i de nuvarande försökslänen bör minskas med hänsyn till
de resurser som totalt kommer att stå till förfogande. Målet för konsertgivningen
bör vara att uppnå ett så rikt och varierat utbud som möjligt. Det lokalt förankrade
musiklivet ges en avgörande stimulans och musikintresset ökas. För musikkulturen
i dess helhet blir rikskonsertorganisationen av väsentlig betydelse. Verksamheten
bör befordra ett ökat musikutbyte med utlandet.

Stor vikt bör läggas på alla nya former av konserter, t. ex. inom föreningslivet,
vid militärförläggningar och vårdanstalter etc. Regionala musiker och ensembler
bör kunna tas i anspråk i dessa sammanhang. Anpassning bör ske till den gradvisa
utvecklingen av publikintresset och den studie- och informationsverksamhet som
kan organiseras i anslutning till konserterna. Arrangemang tillsammans med annan
riksomfattande verksamhet av teater och utställningar bör kunna förekomma i
ökad utsträckning. De särskilda ungdomskonserterna och andra former för samarbete
med de ungdomsgrupper som ingår i organisationen Musik för ungdom bör
utgöra ett led i den landsomfattande verksamheten.

I framtiden bör, allteftersom ökade resurser tillkommer, konsertverksamheten
kunna utvidgas genom fler arrangemang över hela landet. De ökade insatserna
får utformas med hänsyn till vunna erfarenheter av publikens inställning och samarbetet
med andra musikinstitutioner. De får givetvis också utformas under intryck
av hur musikvanor och musikskapande förändras och utvecklas i vårt samhälle
liksom ute i världen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

3. Resurser för konsertverksamhet

3.1 Konsertbyråutredningen

3.1.1 Tonkonstnärer

Rikskonsertverksamheten bör enligt utredningens uppfattning omfatta alla former
av konsertverksamhet. De i landet tillgängliga resurserna bör tas i anspråk
härför. Utredningen eftersträvar en totalplanering för att tillgodose det framtida
musiklivets behov.

De resurser som utredningen åsyftar är dels enskilda tonkonstnärer, som uppträder
i konsertsammanhang antingen som solister eller i ensembler, dels befintliga
orkestrar, vilka utnyttjas antingen med hel besättning eller i form av mindre ensembler,
som lösgjorts för enstaka turnéer varje konsertsäsong. Till resurserna hör
också lokala och regionala ensembler och körer, som sammansatts av professionella
krafter och de amatörer som kan anförtros uppgiften att konsertera i ett större
sammanhang.

Beträffande de enskilda tonkonstnärerna konstaterar utredningen att flertalet
medlemmar i Tonkonstnärsförbundet redan har anlitats i försöksverksamheten.
Många av tonkonstnärerna har emellertid sökt sig till näraliggande arbetsområden
för sin utkomst. Detta har i viss utsträckning skapat svårigheter för dem att inom
försöksverksamheten ta engagemang som sträckt sig över en något längre period.
Den blivande rikskonsertverksamheten bör därför ha möjlighet att erbjuda ett
antal tonkonstnärer fast anställning som konsertgivare i rikskonsertsammanhang
på samma sätt som försöksledningen under två år kunnat anställa Kyndelkvartetten
på heltid.

Vid en fullt utbyggd verksamhet räknar utredningen med att ca 20 000 konserttillfällen
kommer att arrangeras per år. Det är därför av betydelse att undersöka, om
det blir möjligt att genomföra ett så stort konsertutbud inom ramen för tillgängliga
resurser på artistsidan. Utredningen uppskattar antalet i Sverige yrkesmässigt
verksamma tonkonstnärer till omkring 1 500. Av dessa är ca 600 fast anställda i
de statsunderstödda symfoniorkestrarna samt hos Sveriges Radio och ca 500 fast
anställda i militärmusikkårerna. De återstående 400 utgörs av fast anställda vid
de lyriska scenerna, fritt verksamma tonkonstnärer m. fl. kategorier. Därtill kommer
ett stort antal musikerutbildade personer som är musiklärare eller kyrkomusiker.
Flertalet av nämnda artister är sålunda anställda vid någon musikinstitution och
kan därför endast undantagsvis ta engagemang för konsertturnéer inom ramen för
rikskonsertverksamheten.

Utredningen framhåller vidare att konsertturnéerna ställer vissa speciella krav
på de musiker som skall genomföra dem. Det gäller för artisten bl. a. att kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

etablera en riktig kontakt med sitt auditorium. Vid engagemanget måste man därför
räkna med en viss förberedelsetid för de tonkonstnärer som inte tidigare deltagit
i verksamhetens turnéer. Det är också angeläget att engagera så goda artister som
möjligt.

Erfarenheterna från försöksverksamheten visar att långtidsengagemangen är så
väl konstnärligt som ekonomiskt riktiga. Utredningen anser att denna typ av engagemang
bör ökas. Inför de växande uppgifterna kan verksamheten visa sig behöva
bl. a. blåsarkvintetter, stråkkvintetter och jazzmusikergrupper.

På längre sikt blir rikskonsertverksamheten beroende av att utbildningen av tonkonstnärer
bedrivs med tillräcklig intensitet. Utredningen finner det nödvändigt att
musikhögskolan i Stockholm, konservatoriema i Malmö och Göteborg samt musikskolorna
i Framnäs, Ingesund, Edsberg och Kapellsberg efter den nu pågående utredningen
om utbildningen av musiker görs rustade för att motta ett väsentligt
större antal studerande.

Att musikeryrket på senare år påtagligt minskat i attraktionsförmåga anser utredningen
bero på löneläget och yrkets relativt påfrestande karaktär. Om rikskonserterna
kan ge ökade möjligheter till konserterande för både solister och småensembler,
kan detta så småningom leda till en förbättring av artisternas situation.
Utredningen finner det önskvärt att vidga den nationella konsertverksamheten till
en nordisk sådan. Försöksverksamheten har redan gett vissa erfarenheter i detta
hänseende. Försöksledningen har också inlett ett samarbete med Svenska institutet
i syfte att främja de svenska tonkonstnärernas möjligheter att erhålla engagemang
i utomnordiska länder.

3.1.2 Symfoniorkestrar

På Kungl. Maj:ts uppdrag har intendenten vid Stiftelsen Malmö konserthus Olof
Hult bl. a. utrett den med statligt understöd bedrivna orkesterverksamheten inom
landet och framlagt förslag rörande omorganisation av denna verksamhet. Resultatet
av Hults utredning avlämnades i stencilerat skick i februari 1964. Efter remissbehandling
har handlingarna i ärendet överlämnats till teater- och orkesterrådet,
som fått i uppdrag att överarbeta de framlagda förslagen.

Konsertbyråutredningen har i sin behandling av frågor som sammanhänger med
de statsunderstödda symfoniorkestrarna utgått från Hults utredning. Utredningen
har därvid främst behandlat de frågor som sammanhänger med rikskonsertverksamheten.

Övriga aktualiserade orkesterfrågor förutsätts bli handlagda av teater- och orkesterrådet.
Hit hör frågan om huvudmannaskapet för orkestrarna och orkestrarnas
administration. Orkestermusikernas anställnings- och avlöningsförhållanden
kräver likaså enligt utredningens mening en grundlig översyn.

Konsertbyråutredningen framhåller att orkesterturnéerna inom rikskonsertverksamheten
samt turnéer med smärre ensembler ur orkestrarna förutsätter en utbyggnad
av de enskilda orkestrarna. Stockholms filharmoniska orkester bör, nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

merärt något utökad, fungera som nationell symfoniorkester med turnéer inom och
utom landet. De i orkestern ingående ensemblerna kommer att bli till stor nytta
inom rikskonsertverksamheten. Utredningen föreslår att orkestern utökas med 12
stråkmusiker samt 5 blåsare. Denna utvidgning skulle innebära att en kammarorkester
och en blåsarkvintett tidvis kan lösgöras ur orkestern utan att denna försvagas.
Den totala numerären, 117 man mot nuvarande 100, skulle också motsvara
vad som erfordras vid internationella turnéer.

Enligt rikskonsertledningens överväganden bör hela symfoniorkestern liksom de
däri ingående ensemblerna ställas till förfogande för rikskonsertema under ca fyra
veckor per år. Utredningen understryker att det även i en framtida rikskonsertverksamhet
kommer att röra sig om punktinsatser och speciella evenemang för den
stora orkesterns vidkommande, medan de mindre ensemblerna inom orkestern
kommer att tjänstgöra inom den reguljära turnéverksamheten. Utredningen föreslår
att ett speciellt turnékonto läggs upp i rikskonsertverksamhetens stat för att
varje år fördelas på inhemska och utländska turnéer såväl för hela symfoniorkestern
som för de mindre ensemblerna. Utredningen beräknar medelsbehovet härför
till 700 000 kr. per år.

Göteborgs orkesterförenings orkester med för närvarande 72 man bör enligt konsertbyråutredningens
mening tas i anspråk för turnéverksamhet i rikskonsertorganisationens
regi såväl inom som utom länet. En förstärkning av orkesternumerären
med 10 man bör äga rum i samband härmed.

Malmö konserthusstiftelses orkester och Nordvästra Skånes orkester i Hälsingborg
anses båda ha för liten numerär. Utredningen finner att orkestern i Malmö
bör utökas från 67 till 75—80 man för att kunna täcka repertoaren för en stor
symfoniorkester och möjliggöra en önskvärt hög kvalitet. Utrymme skulle härigenom
också ges för turnéverksamhet t. ex. i rikskonsertsammanhang.

Utredningen föreslår vidare att orkestern i Hälsingborg inom ramen för nuvarande
numerär ombildas till en större kammarorkester på 30 man. Behovet av en
sådan specialensemble är stort i den kommande rikskonsertorganisationen. Förslaget
innebär inte att hälsingborgspubliken skulle gå miste om den stora orkesterns
repertoar, eftersom det skulle komma på malmöorkesterns lott att svara för denna
inom ramen för ett samarbete mellan de båda orkestrarna i Skåne.

Norrköpings orkesterförening, som för närvarande har en numerär på 34 man,
är enligt utredningens mening i hög grad i behov av en utbyggnad. Utredningen
finner det befogat att orkestern i Norrköping utökas till 46 man.

Gävleborgs läns orkesterförening på 34 man fungerar redan som en regionsorkester
med omfattande konsertverksamhet utanför stationeringsorten. Orkestern har
under försökstiden engagerats för turnéer bl. a. i övre Norrland. Den är enligt utredningens
mening i hög grad i behov av en utbyggnad för att i större utsträckning
än nu kunna delta i den blivande rikskonsertverksamheten.

Det sammanlagda statliga medelsbehovet för genomförande av den föreslagna
utbyggnaden av symfoniorkestrarna beräknar utredningen till 1 770 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

3.1.3 SOR-orkestrar

Konsertbyråutredningen har närmare granskat SOR-orkestrarnas verksamhet. Antalet
orkestrar uppgick spelåret 1965/66 till 57. Utredningen konstaterar att orkestrarna
i Örebro och Västerås i ekonomiskt hänseende intar en särställning i förhållande
till de övriga. För spelåret 1965/66 redovisade örebroorkestern inkomster
på 786 000 kr. och västeråsorkestern 343 000 kr. Härav utgjorde statsbidragen
187 000 resp. 94 000 kr. Utredningens redovisning av de mindre SOR-orkestrarnas
ekonomi ger vid handen att de sammanlagda inkomsterna för spelåret 1965/
66 uppgick till 1 494 000 kr., vilket motsvarade i genomsnitt 27 000 kr. per orkester.
I statliga bidrag erhöll orkestrarna i genomsnitt 3 200 kr. och i kommunala
bidrag omkring 15 300 kr. vardera. De flesta av orkestrarna redovisade också egna
inkomster och enskilda bidrag på i genomsnitt 10 300 kr. Sammanställningen ger
enligt utredningen klara belägg för att SOR-orkestrarna har ett utomordentligt svårt
ekonomiskt läge.

Att det över huvud taget är möjligt att genomföra en konsertverksamhet under
sådana betingelser finner utredningen till mycket stor del bero på militärmusikernas
medverkan i SOR-orkestrarna. Under år 1966 medverkade militärmusiker i
större eller mindre utsträckning i 41 av de 57 SOR-orkestrarna och militärmusiker
kan sägas bilda kärnan i ett tjugotal orkestrar.

För att belysa musiklivet i ett antal städer och samhällen under 1960-talet har
utredningen gjort en systematisk genomgång av konsertprogrammen under två spelår.
Det konstateras bl. a. att repertoarvalet till stor del är beroende av det gemensamma
notmaterial som SOR-orkestrarna disponerar och till vilket de av ekonomiska
skäl är hänvisade. Detta material har inte fortlöpande kunnat revideras och
förnyas.

Utredningen anser att SOR-verksamheten endast i undantagsfall representerar en
livskraftig och utvecklingsbar konsertverksamhet. De enskilda orkestrarnas ekonomiska
förutsättningar är inte tillräckliga för att kunna möjliggöra en konstnärligt
fullgod musikverksamhet. Ambitionen att presentera krävande och omfattande orkesterverk
går ofta högt över orkestrarnas prestationsförmåga.

Utredningen anser att en SOR-verksamhet, utan den nuvarande till statsbidraget
knutna skyldigheten att framträda offentligt, bättre skulle svara mot orkestrarnas
prestationsförmåga. En amatörbetonad orkesterverksamhet utan andra pretentioner
än att representera ortens musikliv skulle med fördel kunna utövas av dessa sammanslutningar.
Utredningen föreslår att statsbidragsvillkoret om offentliga konserter
snarast slopas och nya bidragsregler införs. Ett generellt statsbidrag med förslagsvis
1 000 kr. per år bör utgå till en SOR-orkester, om ett anslag med samma
belopp kan utverkas från annat håll. Dessa amatörensembler bör i övrigt inrangeras
i den fria och frivilliga studieverksamheten såsom musikcirklar. Utredningen
anser emellertid inte att dessa förändringar i SOR-verksamheten skall avse samtliga
orkestrar. För ett antal utvecklingsbara orkestrar föreslår utredningen ett samarbete
med de föreslagna regionsensemblerna. Detta samarbete skulle ersätta det

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

som sedan länge pågått mellan SOR-orkestrarna och militärmusikkårerna. Rikskonsertverksamheten
skulle härigenom få en naturlig anknytning till amatörmusicerandet.
Utredningen anser att ett väsentligt utökat statsbidrag bör utgå till dessa
orkestrar.

3.1.4 Militärmusikkårer

Konsertbyråutredningen har funnit att en utbyggnad av rikskonsertverksamheten
med hjälp av yrkesorkestrarna och ensembler ur dessa samt övriga tillgängliga tonkonstnärer
i landet måste ta lång tid. En regional orkesterverksamhet, som även
öppnar möjligheter för insatser från mindre ensembler i eu skol- och rikskonsertverksamhet,
kan emellertid etableras om militärmusikkårerna i större utsträckning
får tas i anspråk för det civila musiklivets behov. Konsertbyråutredningen finner
det angeläget att en samverkan på nya grunder mellan civilt och militärt musikliv
kommer till stånd. Överläggningar i dessa frågor mellan konsertbyråutredningen
och organisationsnämnden för militärmusiken har resulterat i vissa gemensamma
synpunkter, som återges i den promemoria som nämnden tillställde utredningen i
december 1966.

Mot denna bakgrund föreslår konsertbyråutredningen att militärmusikkårerna,
med undantag för de två som är förlagda till stockholmsområdet, skall ingå som en
integrerande del i rikskonsertverksamhetens orkesterorganisation. I stockholmsområdet
bör det stora militära musikbehovet vara bestämmande för orkesterorganisationen.
Utredningen förordar en sammanslagen musikkår med en numerär på
67 man. Den skulle i viss mån även tillmötesgå det allmänna musiklivets önskemål
om medverkan av enskilda militärmusiker i statsunderstödda symfoniorkestrar. De
övriga militärmusikkårerna föreslås utökade från 24 till 30 man för att kunna fungera
som regionsensembler. Kårernas personal skall i ökad omfattning medverka i
det civila musiklivet dels som orkestrar, dels såsom kammarmusik- och blåsarensembler
av olika slag.

Militärmusikkårerna bör vara förlagda till militära förband. Med hänsyn såväl till
det militära musikbehovet som till det allmänna musiklivets behov föreslår organisationsnämnden
för militärmusiken att 18 militärmusikkårer, förutom kåren i Stockholm,
bibehålls. De bör förläggas till Uppsala, Strängnäs, Linköping, Jönköping,
Karlskrona, Visby, Kristianstad, Halmstad, Borås, Uddevalla, Skövde, Karlstad,
Örebro, Falun, Härnösand, Östersund, Umeå och Boden. Konsertbyråutredningen
å sin sida föreslår att kåren i Uppsala förläggs till Västerås, där ett vittgående
samarbete med den redan nu förstärkta SOR-orkestern etablerats. Kåren i Visby
bör utgå, eftersom behovet av militärmusik och av civila orkestrars konsertverksamhet
anses kunna täckas från fastlandet. Utredningens förslag innebär för övrigt
en indragning av kårer i Växjö, Eksjö, Ystad, Göteborg och Uppsala, samt förflyttning
av kåren i Sollefteå till Härnösand. Den av organisationsnämnden skisserade
militärmusikorganisationen skulle omfatta 19 musikkårer, varav en med 67
man och 18 med 30 man. Antalet musikdirektörer beräknar nämnden till 20. Det to -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

tala personalbehovet beräknas alltså till 627 man. Med konsertbyråutredningens
modifieringar kan personalbehovet beräknas minska till 596 man, varav 19 militärmusikdirektörer.

Beträffande musikpersonalens anställningsform räknar organisationsnämnden
och utredningen med nuvarande ordinarie tjänstemannaställning. Den nuvarande
militära anställningsformen bör ändras till civilmilitär. Vidare bör avlöningsförmåner,
arbetstidsförhållanden etc. så långt som möjligt anpassas till vad som gäller
vid de statsunderstödda symfoniorkestrarna.

Även med den ökade verksamheten inom det civila musiklivet bör ledningen av
militärmusiken utövas av militära myndigheter, vilka också i princip bör svara för
militärmusikens administration, lokalbehov m. m. Det förutsätts därvid att det allmänna
musiklivets företrädare får ett inflytande i fråga om musikkårernas utnyttjande
och musikpersonalens rekrytering och utbildning. En central musiknämnd
bör inrättas med lika många representanter för rikskonsertverksamhetens ledning
och det allmänna musiklivet i övrigt å ena sidan och för försvaret å andra sidan.
Den centrala nämnden bör besluta om den principiella fördelningen av kårernas
tjänstgöring i civila och militära sammanhang. Musiknämnden bör också medverka
beträffande frågor om rekrytering, utbildning och ekonomisk förvaltning. För försvarets
del bör företrädare för främst utbildnings- och personalvård sfunktionerna
ingå i denna nämnd.

På grundval av centralt beslutade riktlinjer bör en detaljplanering av musikkårernas
utnyttjande ske inom de olika regionerna. Planeringen bör kunna skötas
av en regional funktionär inom rikskonsertverksamheten, en regionsintendent, som
enligt utredningen erfordras även för producentuppgifter. Detaljplaneringen, som
också avser försvarets musikbehov inom regionen, bör utföras efter samråd med
företrädare för militär myndighet.

Lokalt fattas beslut om musikkårernas tjänstgöring av chefen för det förband, till
vilket kåren är förlagd.

Militärmusikkårernas omvandling till regionsensembler och de speciella uppgifter
de enligt utredningens åsikt bör tilldelas inom stationeringsregionen kräver en snabb
omprövning av den nuvarande militärmusikaliska utbildningen. Detta gäller såväl
den del av utbildningen som traditionellt förlagts till resp. förband som musikhögskolans
musikunderofficersutbildning. I avvaktan på resultatet av utredningsarbetet
om vissa utbildningsfrågor på musikområdet genom 1965 års musikutbildningskommitté
anser dock konsertbyråutredningen att någon förändring av
utbildningsorganisationen inom militärmusiken inte bör ske omedelbart.

Utredningen föreslår att under en övergångstid, innan beslut om ny utbildning
fattats, stråkinstrumentutbildningen inom kårerna och på musikhögskolan förstärks,
att utbildning på vissa valfria specialinstrument möjliggörs och att den pedagogiska
utbildningen breddas. Utredningen framhåller att en vidareutbildning omedelbart
bör erbjudas de musiker, som nu bemannar musikkårerna. Under de två första
åren bör denna utbildning vara mycket intensiv beträffande repertoarorientering
och skolning i de nya arbetsuppgifterna och deras musiksociala innebörd. Särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

instruktörer av hög konstnärlig klass bör knytas till rikskonsertverksamheten. Utredningen
föreslår en kursplan innefattande dels centralt förlagda månadskurser två
gånger per ensemble, dels kursverksamhet vid regionsensemblerna en vecka var
fjärde månad. Kostnaden för denna vidareutbildning har för de två första åren
beräknats till 500 000 kr. per år, för det tredje året till 250 000 kr. och från och
med det fjärde året till 200 000 kr. per år.

Med undantag av musikhögskolans kostnader för den dit förlagda musikunderofficers-
och musikdirektörsutbildningen bestrids kostnaderna för militärmusiken
för närvarande helt från anslag under fjärde huvudtiteln. Utredningen anser att
kostnaderna för en militärmusikorganisation som utgör en integrerande del av samhällets
allmänna musikorganisation inte bör belasta försvarshuvudtiteln i större
mån än militärmusiken kommer försvaret tillgodo. Proportionerna mellan militärt
och civilt ianspråktagande av militärmusikkårerna/regionsensemblerna kan i slutskedet
i ekonomiskt avseende beräknas till 1: 2. Nuvarande avlöningsanslag på
inemot 15 milj. kr. skulle sålunda fördelas med 5 milj. kr. på den militära organisationen
och 10 milj. kr. på den civila.

Det av utredningen framlagda förslaget är avsett att utgöra underlag för ett
principställningstagande. För genomförande av den föreslagna omläggningen fordras
ett mera preciserat och detaljerat förslag rörande militärmusikens uppgifter
och organisation m. m. Ett sådant anses kunna utarbetas inom ett år. Efter det att
statsmakterna därefter fattat beslut beträffande omorganisationen anses denna
kunna genomföras inom ett par år.

3.2 Yttranden

I fråga om bedömningen av tillgång på tonkonstnärer för konsertverksamheten
framförs olika meningar i yttrandena.

Skolöverstyrelsen anser att utredningens mål, 20 000 konserter per år, är mycket
högt och troligen orealistiskt, inte minst med tanke på artisttillgången. Överstyrelsen
påpekar dessutom att utredningen vid fastställandet av det tänkta konsertutbudet
inte förefaller ha gjort någon beräkning av behovet av tonkonstnärer med utgångspunkt
i en produktionsplan med olika typer av program.

Musikaliska akademiens styrelse anser inte att den brist på kvalificerade tonkonstnärer
som finns på snart sagt alla områden kan bringas ur världen genom en satsning
på enbart en sektor inom musiklivet. Malmö musikkonservatorium och konservatoriets
lärarförening uttalar sig i samma riktning.

Ett stort antal remissinstanser, däribland skolöverstyrelsen, Musikaliska akademiens
styrelse, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté, Kyrkomusikernas
samarbetskommitté, Nordvästra Skånes orkesterförening samt ett antal
lokala skolstyrelser, musiknämnder och orkesterföreningar påpekar, att ett alltför
hårt utnyttjande av orkestermusiker i rikskonsertsammanhang kan vålla problem för
deras verksamhet som lärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Möjligheterna att bygga ut verksamheten på föreslaget sätt är enligt TCO.s
uppfattning främst beroende av möjligheterna att skapa tryggade anställningsförhållanden
och konkurrenskraftiga löner för dem som är eller blir verksamma inom
tonkonstens olika grenar, samt effekten av förmedlingsverksamheten. TCO hänvisar
till arbetsmarknadsstyrelsens utredning Kulturarbetsmarknaden, som visar att
det inom tonkonsten finns ett betydande antal icke ianspråktagna konstutövare att
tillgå. En del av artistbristen borde enligt TCO kunna täckas genom att tonkonstnärerna
får sådana villkor att de kan ägna sig åt tonkonsten i full utsträckning.

Föreningen Svenska populärauktorer anser att utredningens inventering av antalet
disponibla tonkonstnärer präglas av alltför överdrivna farhågor. Föreningen
anser i likhet med TCO, att de kvalificerade tonkonstnärer som hittills varit bundna
av olika andra sysselsättningar säkert kommer att till stor del vara villiga att
engagera sig i en rikskonsertverksamhet om regelbunden sysselsättning kan erhållas
under längre perioder. Svenska tonkonstnärsförbundet och Föreningen Svenska
jazzmusiker anser att det på dessa organisationers rekryteringsområden finns betydande
reserver av tonkonstnärer som skulle kunna tillföras konsertverksamheten.

De åtgärder utredningen föreslår för symfoniorkestrarna har föranlett
delvis kritiska kommentarer.

Sveriges Radio, Svenska musikerförbundet och Svenska tonkonstnärsförbundet
anser det vara en brist att utredningen i planeringen inte nämner Sveriges Radios
symfoniorkester och hovkapellet. Dessa instanser jämte bl. a. Teatrarnas riksförbund
och flera av orkestrarna anser det vara ett absolut krav att kammarmusikensembler
sammansatta av orkestermusiker anlitas från mer än en orkester. Kungl.
teatern räknar inte med att normalt tillhandahålla orkestermusiker för rikskonsertverksamhet.

Många av remissinstanserna anser i likhet med Sveriges Radio att konsertbyråutredningen
visat en påfallande återhållsamhet när det gäller att satsa på orkestrar
utanför Stockholm.

Teater- och orkesterrådet betraktar förslaget som preliminärt och som en precisering
av rikskonsertverksamhetens aktuella minimiönskemål beträffande tillgången
på turnerande ensembler. Även andra önskemål måste emellertid enligt rådets mening
beaktas innan en definitiv utbyggadsplan för orkestrarna kan göras upp. Rådet
avser att under budgetåret 1967/68 inkomma med förslag om orkestrarnas
organisation och utbyggnad. Rent allmänt anser rådet att den av konsertbyråutredningen
föreslagna utökningen av antalet musiker vid orkestrarna utanför Stockholm
är otillräcklig för att de skall kunna nå en önskvärd konstnärlig standard.

Teatrarnas riksförbund och flera av orkestrarna anser att utredningen inte tillräckligt
klarlagt hur personalresurserna vid de fasta orkestrarna — med undantag
för stockholmsorkestern — skall användas eller hur dessa orkestrar, utan höjda
kostnader och utan att konsertverksamheten på platsen och inom regionen skall
bli lidande, skall kunna genomföra både sin ordinarie spelplan och turnéverksamhet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Musikaliska akademiens styrelse anser sig utan tvekan kunna tillstyrka den föreslagna
utbyggnaden av Stockholms filharmoniska orkester
men hävdar samtidigt att ingen av orkestrarna i Malmö, Norrköping eller Gävle
fått en godtagbar förstärkning. Sveriges Radio anser det tvivelaktigt om en ekonomisk
insats av den storleksordning som avsetts för stockholmsorkesterns del är berättigad
för en sporadisk verksamhet inom rikskonsertverksamheten så länge en rad
andra orkestrar i Sverige är katastrofalt underbemannade.

Endast ett fåtal remissinstanser har ansett sig böra direkt avstyrka utbyggnaden
av Stockholms filharmoniska orkester. Hit hör Salomon Smiths kammarmusikförening
och Föreningen Levande musik i Göteborg.

I yttrandena från Stockholms stad framhålls att det måste anses vara av stort
musikpolitiskt intresse att filharmonikernas kammarorkester och blåsarkvintett genom
utbyggnaden kan etablera sig som självständigt verkande ensembler.

Konsertföreningen i Stockholm framhåller bl. a. att orkestern för att motsvara
internationella krav framför allt behöver en förstärkning av antalet stråkmusiker.

Beträffande Göteborgs symfoniorkester föreligger utförliga kommentarer
i yttrandena från Göteborgs stad och orkesterföreningen. Från stadens sida
framhålls att antalet orkesterkonserter i Göteborg håller på att successivt minska,
eftersom man där kunnat konstatera en viss övermättnad. Av intresse är emellertid
att genom rikskonsertverksamheten andra orkestrar kan konsertera i Göteborg
och göteborgsorkestem skickas ut på turné. Både Göteborgs stad och orkesterföreningen
anser att orkestern skall kunna tas i anspråk för tuméverksamhet
i rikskonsertverksamhetens regi.

Utredningens förslag beträffande orkesterverksamheten i Skåne
får med få undantag negativt mottagande.

Musikaliska akademiens styrelse förordar en utökning av orkestern i Malmö till
80 man för att orkestern skall kunna bära upp den trefaldiga uppgiften att sköta
konsert-, teater- och tuméverksamhet. Styrelsen anser vidare att en sådan klyvning
av uppgifterna inte kan vara tillfredsställande från konstnärlig synpunkt. Den föreslagna
omvandlingen av orkestern i Hälsingborg till en kammarorkester på 30 man
finner styrelsen tilltalande men anser att den föreslagna stationeringsorten kan diskuteras.

Teater- och orkesterrådet har starka betänkligheter mot att omorganisera hälsingborgsorkestem
enligt förslaget.

Nordvästra Skånes orkesterförening anger en rad skäl för sin åsikt att utredningens
förslag beträffande hälsingborgsorkestem kan få ödesdigra följder för verksamheten
i orkesterns nuvarande arbetsområde. Bl. a. måste orkesterns repertoar
bli så exklusiv att det troligen inte kommer att finnas tillräckligt publikunderlag.

Sveriges Radio anser sig ha anledning att starkt tvivla på hälsingsborgsorkesterns
framtid om den inte får följa med i samma utveckling som orkestrarna i Norrköping
och Gävle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Svenska musikerförbundet anser att hälsingborgsorkestern bör utökas till samma
numerär som norrköpings- och gävleorkestrarna och att den då även kan användas
som kammarorkester i enlighet med utredningens förslag.

Beträffande symfoniorkestern i Norrköping förordar Norrköpings
stad att en kraftig utökning av orkestern i staden kommer till stånd och
anser därjämte att Linköpings militärmusikkår bör ingå i symfoniorkestern. Staden
anser vidare att för landet i övrigt en liknande utbyggnad av regionala orkestrar
är genomförbar. Som komplement till dessa yrkesorkestrar skulle en artistförmedling
och ambulerande orkesterverksamhet genom rikskonserter vara värdefull.
Norrköpings orkesterförening anför liknande synpunkter.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté gör invändningar mot
att man i Östergötland genom förslaget får två små i stället för en stor orkester,
som skulle kunna byggas ut till 75 man. Östergötlands bildningsförbund anser att
utökningen av norrköpingsorkestern borde kunna ske genom anlitande av militärkårens
musiker helt eller delvis.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté anser att de nuvarande
båda orkestrarna i Örebro och Västerås bör ombildas till större regionsensembler.

Ett stort antal remissinstanser anser att utredningens förslag inte innebär någon
tillfredsställande lösning av Norrlands orkesterfråga. Att utvidga gävleorkest
e r n s turnéverksamhet utanför länet till Uppland, Dalarna och Norrland anses
i många remissvar vara orealistiskt.

Gävle stad och Gävleborgs läns orkesterförening påpekar att gävleorlcestern redan
har en betungande tuméverksamhet. Ytterligare turnéer i rikskonserters regi
måste kompenseras på ett ekonomiskt rimligt sätt. Konserterna med orkestern bör
koncentreras till de större orterna. Särskilt nämns nödvändigheten av ett fastare
samarbete med Uppsala, Falun och Sundsvall.

Skolöverstyrelsen, teater- och orkesterrådet, 1965 års musikutbildningskommitté,
länsstyrelsen i Västerbottens län, Västernorrlands läns bildningsförbund och Norrköpings
orkesterförening anser att en symfoniorkester bör placeras i Umeå. Norrbottens
bildningsförbund anser att två symfoniorkestrar behöver inrättas i norra
Norrland.

Beträffande SOR-verksamheten anser skolöverstyrelsen att utredningen
gett de SOR-anslutna orkestrarna en mycket perifer plats i det framtida
musiklivet. Svenska stadsförbundet finner att dessa orkestrars framtida möjligheter
att fortleva inte tillräckligt uppmärksammats. I många remissvar framhålls att det
statliga stödet måste utvidgas. ABF anser att det generella statsbidrag av 1 000
kr. per orkester som utredningen föreslår inte bör utgå, eftersom det betyder mycket
litet i förhållande till de kommunala bidragen och orkestrarnas möjligheter att
få studiecirkelbidrag. ABF finner det vidare synnerligen tveksamt att räkna med

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968

medverkan av vissa SOR-orkestrar i konsertverksamheten. Ett renodlat yrkesmusicerande
är enligt ABF att föredra för rikskonsertverksamhetens vidkommande.

Bland de remissinstanser som anser att konsertbyråutredningens förslag till ändrade
verksamhetsformer och statligt ekonomiskt stöd kan tolkas som en underskattning
av SOR-orkestrarnas insatser i musiklivet och deras möjligheter att verka
i fortsättningen återfinns Musikaliska akademiens styrelse, länsstyrelserna i Jönköpings,
Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, bildningsförbunden
i Dalarna och Gävleborgs län, Sveriges orkesterföreningars riksförbund,
Riksförbundet Sveriges musikpedagoger samt ett flertal lokala organ.

Musikaliska akademiens styrelse anser att verksamheten bör omorganiseras samtidigt
som statsbidragen höjs. I yttrandet föreslås vidare att det generella statsbidraget
höjs till 2 000 kr. per orkester och år, att orkestrarna bör bedriva sitt arbete som
studiecirklar, att orkestrarna bör frångå sin symfoniska målsättning såväl i fråga
om besättning som repertoar och gå in för ensembleverksamhet, att i kommunerna
anställda musiklärare bör åläggas tjänstgöringsskyldighet i orkestern samt att vissa
orkestrar av god kvalitet efter förslag av de av akademiens styrelse tillsatta inspektörerna
bör få ytterligare bidrag.

Sveriges orkesterföreningars riksförbund betonar betydelsen av den stimulans
som de offentliga konserterna innebär för orkestrarna. Förbundet avstyrker i princip
utredningens förslag om orkestrarnas ändrade ställning och föreslår betydligt
större anslag för en breddning och kvalitativ förbättring av verksamheten. Vidare
begärs en heltidsanställd inspektör, representation för förbundet i rikskonserters rådgivande
organ och i planeringen på det regionala planet även i vad avser skolkonserter
samt höjda anslag för inköp av noter. Förbundet framhåller att SOR-orkestrarnas
konserter årligen besöks av ca 100 000 personer och att värdet av verksamheten
inte minst ligger däri att den hos en stor publik kan bana väg för rikskonserters
mera avancerade arrangemang.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att utredningens förslag till bidrag inte ger
tillräckligt underlag för bedömning av konsekvenserna för det kvalificerade amatörmusiklivet.
Bl. a. bör kvalificerade kammarmusikgrupper kunna få tillräckligt stöd.
I samma riktning uttalar sig Riksförbundet Sveriges musikpedagoger.

Skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Västmanlands län anser att orkestern i
Västerås borde kunna tjäna som förebild för uppbyggnaden av andra orkestrar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att de lokala SOR-orkestrarna har en
viktig uppgift. Dessa orkestrar bör kunna räkna med statligt stöd i betydligt större
omfattning än vad utredningen avsett.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar värdet av det aktiva musikintresset och
att SOR-orkestrarna är väsentliga för den expanderande musikskoleverksamheten
genom att de ger möjlighet till vidare utbildning och fortsatt musikalisk verksamhet
inom hemortslänet.

I huvudsak är remissopinionen positiv till en reformering av militärmusikorganisationen.
Omläggningen anses vara fördelaktig av både musi4
— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

kaliska och ekonomiska skäl. I vissa fall uttalas dock farhågor för att omläggningen
kan medföra risker för den kvalificerade amatörmusiken och för tillgången på
lärarkrafter i frivillig musikundervisning.

Sveriges Radio anser att regionsensemblema, trots omskolningen, knappast kan
beräknas nå en sådan konstnärlig standard att de kan betraktas som fullvärdiga länkar
i en seriös musikverksamhet med tanke på de stegrade kvalitetskraven. Musikaliska
akademiens styrelse anser det tvivelaktigt att dessa musiker inom en tidrymd
av 2—3 år skall kunna infogas i en till övervägande del civilmusikaliskt verksam
ensemble av acceptabel kvalitet.

Utredningens förslag till regionsindelning föranleder erinringar av skolöverstyrelsen
som anser att indelningen och förläggningen av ensemblerna i alltför hög grad
fått bestämmas av militära hänsyn och att det varit mera rimligt att utgå från det
civila musiklivets behov. Överstyrelsen liksom 1965 års musikutbildningskommitté
anser att Eskilstuna är en lämpligare stationeringsort för en regionsensemble än
Strängnäs. Skolöverstyrelsen föreslår att samtliga ensembler blir helt civila med
självständig ställning och förankring i sin regions kulturliv. Ansvaret för verksamheten
bör enligt överstyrelsens mening läggas på en styrelse med representanter
för olika intressegrupper. En dirigent, tillika konstnärlig ledare, och en intendent
bör svara för den direkta ledningen av orkesterns arbete. Rikskonserter och
de militära myndigheterna skulle efter medgivande av styrelsen kunna utnyttja orkestern
i sin verksamhet.

Musikaliska akademiens styrelse anser det värdefullt för regionsensemblerna att
ha förankring i civilt musikliv, vilket i regioner med symfoniorkester eller med aktiva
kärnor till symfoniorkester skulle kunna åstadkommas genom att regionsensemblen
samordnas med dessa. Styrelsen anser även att det med hänsyn till ensemblernas
tjänstgöring inom den civila sektorn är rimligt att beslutanderätten beträffande
tjänstgöringen delas mellan förbandschefen och regionsintendenten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att anknytningen till de militära förbandens
placering inte bör få vara utslagsgivande och att det på längre sikt är rimligt att
räkna med att ensemblerna får civila huvudmän.

ABF skulle helst se att militärmusiken blir helt civil. I varje fall borde regionsintendenten
ha medbestämmanderätt beträffande ensemblens tjänstgöring.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté anser att utredningen
inte beaktat att en regional orkester har väsentlig betydelse för musikundervisningen.
I yttrandena redovisas uppgifter från en av musikutbildningskommittén
gjord undersökning, som visar att av landets 500 militärmusiker 257 bedriver pedagogisk
verksamhet om sammanlagt ca 5 500 veckotimmar. Detta skulle motsvara
ca 180 hela musiklärartjänster. Pedagogiska önskemål bör enligt teater- och orkesterrådets
uppfattning få påverka lokalisering och dimensionering av både symfoniorkestrar
och regionsensembler.

Bildningsförbunden i Jönköpings och Jämtlands län samt rikskonserters länsombud
i Malmöhus län vill ha ordnade möjligheter att utnyttja lokalt anställda
musiker (musikledare, lärare etc.) inom regionen som reserv i regionsensemblen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Öl

vilket skulle innebära både en god stimulans för det lokala musiklivet och en
komplettering av regionsensemblerna vid vissa konserttillfällen.

Överbefälhavaren tar inte slutlig ställning till förslaget om antalet kårer eiler
kårernas storlek. Musikerna bör ha militär eller civilmilitär status och kunna disponeras
för mobiliserings- och krigsuppgifter.

Organisationsnämnden för militärmusiken framhåller att ett flertal frågor som
behandlas av utredningen bör ytterligare utredas, sedan principbeslut fattats
om rikskonsertverksamhetens utformning. Hit hör bl. a. militärmusikens ledning,
central repertoaranskaffning, arbetsuppgifter, anställnings- och tjänstgöringsförhållanden,
kostnadsfördelningen mellan den civila och militära sektorn m. m.
Nämndens förslag om militärmusiken i Stockholm bör genomföras samtidigt som
beslut fattas med anledning av förslaget om upprättande av regionsensembler.
Nämnden redogör för beräkningen av tjänstgöringstiden för parad- och tjänstemusik
samt för att fylla halva behovet av underhållningsmusik för försvaret och kommer
fram till att denna tid uppgår till 37 % av den totala tjänstgöringstiden. Nämnden
utgår sålunda i likhet med utredningen från att sammanlagt ca 1/3 av regionsensemblernas
kapacitet behöver utnyttjas för militära musikändamål. Organisationsnämnden
anser vidare att utredningen bort precisera storlek och stämbesättning för
regionsensemblerna med hänsyn till det allmänna musiklivets behov.

TCO förutsätter att integreringen av militärmusikkårerna i det civila musiklivet
föregås av mera detaljerad utredning och att berörda personalorganisationer får
möjlighet att medverka.

I fråga om lokalisering av regionsensemblerna frångick konsertbyråutredningen
på två punkter det förslag som lagts fram av organisationsnämnden
för militärmusiken, genom att förorda att en kår förläggs till Västerås i
stället för till Uppsala och genom att föreslå indragning av kåren i Visby.

Det sistnämnda förslaget har avstyrkts av ett stort antal remissinstanser, däribland
skolöverstyrelsen, Musikaliska akademiens styrelse, överbefälhavaren, 1965
års musikutbildningskommitté, stads- och landstingsförbunden, TCO och samtliga
remissinstanser på Gotland. Förslaget att förflytta Uppsala-kåren till Västerås tillstyrks
av alla civila remissinstanser utom Uppsala läns bildningsförbund. Förslaget
avstyrks av överbefälhavaren. Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker mycket
kraftigt att en indragning av kåren i Västerås skulle innebära en ytterst allvarlig
försvagning av stadens och länets musikliv.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildningskommitté anser att förslaget att
förlägga en kår till Strängnäs är ett exempel på alltför starka hänsynstaganden till
militära önskemål. Eskilstuna med dess rika ungdomsmusikliv vore enligt denna
mening en mycket naturligare förläggningsort.

Beträffande den kår som föreslås bli förlagd till Härnösand uttalar överbefälhavaren
samt länsstyrelsen och bildningsförbundet i Västernorrlands län att Sollefteå
är att föredra som förläggningsort. Sundsvalls stad anser att kåren bör flyttas
till Sundsvall.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968

I fråga om Jönköpings-Eksjö-området anser länsstyrelsen i Jönköpings län att
man bör behålla kårer i båda städerna men att jönköpingskåren bör behållas i första
hand, om det visar sig möjligt att ha kvar endast en kår i regionen. Överbefälhavaren
förordar förläggning till Eksjö. Från Eksjö stad lämnas en utförlig redogörelse
av kårens betydelse för bygdens kulturliv. Sävsjö stad betonar också önskemålet
om bibehållande av en musikkår i Eksjö.

Organisationsnämnden för militärmusiken framhåller att nämnden redan tidigare
varit tveksam beträffande förläggningen av kårer till Härnösand och Jönköping.
Framförallt anser nämnden det uppenbart att det finns många skäl för Sollefteå
som förläggningsort för en av orkestrarna i härnösandsregionen. Nämnden anser att
båda dessa lokaliseringsfrågor bör tas upp till förnyade överväganden.

Remissinstanserna i Kronobergs län ifrågasätter starkt möjligheterna för den
föreslagna kåren i Karlskrona att tillgodose alla krav i de berörda regionerna.
Bildningsförbundet i Kronobergs län, Växjö stad och Nybro stad framhåller den
försvagning som amatörmusicerandet och musikundervisningen utsätts för i de
områden som förlorar sina musiker. I skåneregionen uttalar sig länsstyrelsen och
rikskonserters länsombud i Malmöhus lön, Ystads stad och Sydöstra Skånes orkesterförening
för att kåren i Ystad bibehålls. Det påpekas att regionen är för stor
och folkrik för att kunna tillgodoses av enbart kåren i Kristianstad. Överbefälhavaren
anser också att belastningen på kåren i Kristianstad blir så stort att dess möjligheter
att tillgodose såväl det militära som det allmänna musiklivets behov äventyras.
Indragningen av kårerna både i Ystad och i Växjö är därför olämplig. Ytterligare
en kår bör tillkomma i södra Sverige.

Göteborgs stad och Göteborgs lyriska teater har framfört krav på att få behålla
kåren i Göteborg.

Teater- och orkesterrådet reserverar sig i fråga om den föreslagna lokaliseringen
av regionsensemblerna. Planeringen bör anpassas till det förslag beträffande yrkesorkestrarna
som rådet avser att lägga fram.

3.3 Departementschefen

Avgörande för hur snabbt rikskonsertidén kan förverkligas blir i vilken takt personella
resurser kan göras tillgängliga för den avsedda verksamheten. De svårigheter
som därvid kan uppkomma har med den begränsade omfattning försöksverksamheten
haft inte hunnit göra sig gällande. Den efterfrågan påtonkonstn
ä r e r som tillkommit torde endast i ringa grad ha återverkat på musikernas
arbetsmarknad.

I och med att rikskonsertverksamheten byggs ut ökar behovet av musiker. Hur
stora arbetsinsatserna behöver bli beror givetvis på arrangemangens art. Ju större
ensembler och orkestrar som anlitas, desto mer omfattande resurser tas i anspråk.
För ett mer exakt bedömande av vad en växande rikskonsertverksamhet kräver erfordras
ytterligare erfarenheter av vad arbetskraftsbehovet blir vid genomförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

av olika arrangemang, av konsertutbudets sammansättning och av hur de engagerade
artisterna kan utnyttjas. Mot dessa erfarenheter får sedan ställas bedömningen
av antalet tonkonstnärer som kan väntas bli tillgängliga med hänsyn tagen till såväl
den utbildning som äger rum som till alternativa sysselsättningar. En fortlöpande
vägning av tillgängliga resurser mot aktualiserade anspråk måste föregå kommande
beslut rörande utbyggnaden av rikskonsertverksamheten.

Den utvidgning av rikskonsertverksamheten som jag i det följande beräknar
medel för, bedömer jag inte vara av den omfattning att tillgängliga resurser skulle
vara otillräckliga. Vill man gå vidare enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna,
kan särskilda åtgärder på utbildningsområdet bli aktuella.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att utbildningsfrågorna på musikområdet
f. n. utreds genom 1965 års musikutbildningskommitté (direktiv se 1966 års riksdagsberättelse
s. 285). I kommitténs uppgifter ingår att undersöka utbildningsbehovet.
Kommittén har därvid att beakta den utveckling som kan väntas på
musiklivets område bl. a. genom rikskonsertverksamheten.

En central roll för musikutbudet har symfoniorkestrarnai Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping och Gävle. Deras verksamhet är av
naturliga skäl främst knuten till dessa städer. I synnerhet orkestrarna i Norrköping
och Gävle har emellertid bedrivit en betydande turnéverksamhet.

För att symfoniorkestrarna med bibehållande i stort av hittillsvarande uppgifter
också skall kunna göra en mera omfattande insats för rikskonsertverksamheten har
konsertbyråutredningen framlagt förslag om utvidgning av symfoniorkestrarnas
numerär. Från remisshåll har olika kompletterande synpunkter framförts. För egen
del anser jag inte att tillräckligt underlag ännu föreligger för att ta ställning till frågan
om hur symfoniorkestrarna bör byggas ut med hänsyn till rikskonsertverksamhetens
behov.

Olika frågor som berör symfoniorkestrarnas organisation och utbyggnad behandlas,
som redovisats i ett tidigare sammanhang, av teater- och orkesterrådet i samband
med pågående överarbetning av ett år 1964 framlagt utredningsmaterial. Innan
ställning tas till de frågor som rör symfoniorkestrarna, bör resultatet av detta utredningsarbete
avvaktas.

Principiellt anser jag det angeläget att symfoniorkestrarna i så stor utsträckning
som är möjligt anknyts till rikskonsertverksamheten. Endast genom deras medverkan
blir det möjligt att erbjuda inslag av den mest krävande musikrepertoaren. Inte
bara orkestrarna som helhet utan även enskilda artister och ensembler ur orkestrarna
kan därvid engageras.

En mycket betydande del av kostnaderna för symfoniorkestrarna täcks av statsmedel.
Det är därför rimligt att räkna med att orkestrarna i inte alltför begränsad
utsträckning framträder utanför den kommun som orkestern främst är knuten till.
Omfattningen och formerna för symfoniorkestrarnas medverkan får efter hand bli
beroende av de överenskommelser som rikskonsertledningen träffar med orkestrarna
och vederbörande kommuner. Jag förutsätter att rikskonsertledningen och

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

orkesterinstitutionerna gemensamt utarbetar lämpliga metoder för ett planmässigt
utnyttjande av orkestrarna. Sedan ytterligare erfarenhet erhållits och det förut berörda
utredningsmaterialet slutbehandlats bör möjligheter föreligga att komma fram
till närmare riktlinjer för symfoniorkestrarnas insatser. För budgetåret 1968/69 har
jag liksom tidigare år inräknat medel för bidrag till dessa orkestrar under anslaget
Bidrag till särskilda kulturella ändamål (prop. 1968:1 bil. 10 s. 45). Jag utgår
därjämte från att rikskonsertledningen kommer att kunna avsätta medel för att
vidareutveckla det redan etablerade samarbetet med Stockholms filharmoniska orkester
för turnéverksamhet.

Den verksamhet som bedrivs av de orkestrar som är anslutna till Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, SOR-orkestrarna, har ingående behandlats
av konsertbyråutredningen. Utredningen har inte funnit det möjligt att räkna med
att dessa orkestrar i allmänhet skall kunna bli av större betydelse för det offentliga
konsertlivet. Orkestrarna bör enligt utredningens uppfattning befrias från det nuvarande
statsbidragsvillkoret att ge offentliga konserter och i stället i ökad utsträckning
inordnas i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet.

Flera remissinstanser har ansett att utredningen undervärderat SOR-orkestrarnas
betydelse. För egen del anser jag att orkestrarna gör en värdefull insats i
det lokala musiklivet och för att främja musikbildningen. Jag anser att orkestrarna
inte längre genom villkor för statsbidraget skall behöva genomföra en offentlig
konsertgivning. Det statliga stödet bör utgå utan krav på sådana insatser. Jag har
förutsatt att bidrag till orkestrarnas verksamhet av ungefär hittillsvarande omfattning
efter beslut av Kungl. Maj:t skall för nästa budgetår utgå ur anslaget Bidrag
till särskilda kulturella ändamål. Bidrag av statsmedel kan i övrigt tillföras orkestrarna
om de arbetar som studiecirklar. Visst indirekt stöd kommer framdeles att
komma orkestrarna till godo genom rikskonsertverksamheten. Så kan t. ex. SORorkestrarna
få det arrangörsstöd som utgår genom de sedvanliga finansieringsreglerna
för rikskonserter. Slutligen kan stöd ges i form av kurser och utbildningsprogram
som anordnas genom rikskonsertverksamheten.

Med anledning av utredningens förslag att större bidrag bör utgå till SORorkestrar
som uppnått en högre kvalitativ standard och därmed kan bli av särskild
betydelse för det allmänna konsertlivet, vill jag erinra om att orkestrarna i Västerås
och Örebro, i vilka såväl yrkesmusiker som andra musiker ingår, från nyssnämnda
anslag erhåller väsentligt högre bidrag än övriga SOR-orkestrar. Frågan om stöd
av större omfattning till ytterligare orkestrar bör prövas i den mån den fortsatta
utvecklingen i särskilda fall ger anledning härtill.

För att på längre sikt tillgodose behovet av väsentligt ökade resurser för rikskonsertverksamheten
har utredningen föreslagit att särskilda regionsensembler
skall byggas upp på grundval av den nuvarande militärmusikorganisationen.
Denna organisation omfattar för närvarande 25 musikkårer. Det av konsertbyråutredningen
i samråd med organisationsnämnden för militärmusiken genom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

förda utredningsarbetet visar att ca två tredjedelar av militärmusikkårernas kapacitet
i framtiden skulle kunna tas i anspråk för rikskonsertverksamhet. Om inte denna
andel av kapaciteten kan utnyttjas på detta sätt, skulle en nedläggning av musikkårer
i dagens läge säkerligen behöva aktualiseras.

Mot denna bakgrund föreslår konsertbyråutredningen att ett nära samarbete inleds
mellan militär och civil musikverksamhet med syfte att tillgodose en del av rikskonserters
behov av ökade resurser vid den fortsatta utbyggnaden. Militärorkestrarna
skulle därvid ombildas till regionsensembler med både militära och civila
uppgifter.

I stort sett har remissopinionen varit positiv till principen att utnyttja militärmusikkårerna
på angivet sätt. Då det gäller genomförandet av omläggningen framläggs
från många håll avvikande och kompletterande synpunkter.

Enligt min uppfattning bör militärmusikorganisationen i högre grad än nu utnyttjas
för att tillgodose det växande behovet av konsertverksamhet för allmänheten.
I princip bör detta ske i sådan utsträckning att den nuvarande musikorganisationens
numerär i stort sett kan bibehållas oförändrad, vilket också varit utredningens uppfattning.

Inom denna ram måste emellertid avsevärda förändringar göras för att anpassa
verksamheten till de nya uppgifterna. I första hand berörs orkestrarnas organisation.
Såväl organisationsnämnden för militärmusiken som konsertbyråutredningen
har föreslagit att de omorganiserade orkestrarna alltjämt skall vara knutna till
militära förband. Sex av de nuvarande kårerna skulle härvid enligt konsertbyråutredningens
förslag dras in samtidigt som de återstående — med undantag för
kåren i Stockholm, som även i fortsättningen väsentligen skulle ha militära och
statsceremoniella uppgifter — skulle utökas från 24 till ca 30 man.

Frågan om den militära anknytningen och lokaliseringen av kårerna har diskuterats
från skilda utgångspunkter i remissvaren. ABF uttalar sig för att militärmusikorganisationen
läggs om till en helt civil form. Olika meningar framförs rörande
den lämpligaste lokaliseringen av de kårer som skulle vara kvar med hänsyn
till det civila musiklivets behov. Bl. a. har skolöverstyrelsen samt teater- och orkesterrådet
framfört invändningar mot förslaget i denna del. Planeringen för regionsensemblerna
bör enligt rådets mening anpassas till det förslag rörande yrkesorkestrarna
som rådet avser att lägga fram. De allvarliga konsekvenserna för det lokala
musiklivet som en nedläggning av vissa kårer skulle föra med sig har kraftigt understrukits
från de orter som skulle bli berörda därav.

De synpunkter som förts fram rörande omorganisation av militärmusikkårerna
har övertygat mig om att denna för landets musikliv väsentliga fråga behöver övervägas
ytterligare, bl. a. med hänsyn till frågans samband med de nuvarande symfoniorkestrarnas
framtida uppgifter. Ett ställningstagande till orkesterfrågorna i ett
större sammanhang bör inte föregripas. Konsertbyråutredningen har liksom organisationsnämnden
för militärmusiken förutsatt att, även om ställning nu skulle
tas i lokaliseringsfrågan för regionsensemblerna, olika problem rörande genomförandet
av reformen skulle utredas närmare före beslut om den definitiva ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

formningen. Hit hör bl. a. frågorna om militärmusikens ledning, arbetsuppgifter,
repertoar samt anställnings- och tjänstgöringsförhållanden. Möjligheterna att finna
lämpliga lösningar i dessa frågor kan i viss mån nära sammanhänga med regionsensemblernas
lokalisering och bemanning. En ytterligare genomgång av sistnämnda
frågor gör det möjligt att överväga om inte nya uppslag beträffande orkesterverksamhetens
organisation och lokalisering skulle kunna förbättra förutsättningarna för
kvalitet och effektivitet.

Efter samråd med chefen för försvarsdepartementet förordar jag att i detta sammanhang
endast ett principavgörande träffas innebärande att en militärmusikorganisation
bibehålls men att den fortsatta planeringen skall inriktas på att de
nuvarande militärmusikkårerna efter ytterligare utredning i erforderlig omfattning
omorganiseras för att tillgodose såväl militära som civila behov. Riktpunkten bör
därvid vara att ungefär två tredjedelar av de ombildade orkestrarnas insatser skall
kunna utnyttjas för rikskonsertverksamhet. Därvid bör en fördelning av kostnaderna
ske mellan försvaret och rikskonsertverksamheten i förhållande till utnyttjandet av
orkestrarna.

Konsertbyråutredningen har framhållit att utnyttjandet av militärmusikkårerna
kräver en omprövning av den nuvarande militärmusikaliska utbildningen. Jag
delar denna uppfattning. Som utredningen förutsatt blir det anledning att återkomma
till utbildningsfrågorna i samband med att ställning skall tas till de förslag
som snart väntas bli framlagda av 1965 års musikutbildningskommitté.

Vid sidan av denna mera långsiktiga förändring av utbildningen bör emellertid
vissa omedelbara åtgärder vidtas. En vidareutbildning av militärmusikerna bör
sättas igång redan under nästa budgetår i huvudsaklig överensstämmelse med
konsertbyråutredningens förslag. Mitt ställningstagande i det föregående innebär att
all militär musikpersonal delvis kommer att engageras i civila uppgifter. Även om
inte definitiva beslut nu fattas i lokaliserings- och organisationsfrågorna, bör åtgärder
vidtas för att förbereda personalen för de nya uppgifterna och därigenom
underlätta den kommande omorganisationen. Vidareutbildningen bör ombesörjas
av rikskonsertledningen. Frågan om medelsbehovet för vidareutbildningen kommer
jag att ta upp i det följande i samband med beräkningen av medel för hela
rikskonsertorganisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

4. Rikskonsertverksamhetens organisation

4.1 Konsertbyråutredningen

4.1.1 Organisationens allmänna utformning

Konsertbyråutredningen lämnade i sitt första betänkande frågan om en blivande
rikskonsertbyrås företagsform öppen. I de preliminära övervägandena prövade
utredningen fyra alternativa former: aktiebolag, stiftelse, statlig myndighet och
publikorganisation. Utredningen fann skäl tala för både stiftelseform och aktiebolagsform
men ansåg det inte uteslutet att formen statlig myndighet under vissa
förutsättningar kunde vara lämplig. En publikorganisation befanns emellertid vara
en mindre lämplig företagsform.

Utredningen har senare tagit del av erfarenheterna från försöksverksamheten
med rikskonserter och undersökt i vad mån dessa erfarenheter varit av intresse för
det slutliga ställningstagandet i fråga om företagsform och verksamhetens organisation
i övrigt. Under försökstiden har det ibland visat sig att vunna erfarenheter
nödvändiggjort snabba organisationsförändringar. Dessa förändringar har varit
möjliga, då försöksledningen haft en mycket stor frihet att inom ramen för tilldelat
totalanslag bedriva verksamheten enligt en angiven målsättning.

Då utredningen övervägt rikskonsertverksamhetens rättsliga ställning har den
funnit att en central publikorganisation inte är lämplig med hänsyn till det lokala
musiklivets oenhetliga organisation och stora variationer i fråga om konstnärlig
ambition och medvetenhet. Utredningen bedömer det inte som möjligt att bland
alla musikintresserade som nu är anslutna till olika kategorier av sammanslutningar
vinna enighet och uppslutning kring en helt ny musikorganisation.

Sedan utredningen i sitt andra betänkande Förmedling av tonkonstnärer skilt
förmedlingsverksamheten från rikskonsertverksamheten, anser utredningen aktiebolagsformen
inte längre aktuell för den senare verksamheten. Rikskonsertverksamheten
kommer enligt utredningens uppfattning inte att i egentlig mening konkurrera
med annan, liknande verksamhet.

Utredningen har funnit starka skäl tala för att rikskonsertverksamheten lämpligen
skall bedrivas i form av en av staten inrättad stiftelse. Erfarenheterna från
försökstiden ger emellertid utredningen anledning tro att verksamheten skall kunna
bedrivas både smidigt och effektivt också såsom statlig myndighet. Utredningen
framhåller att både statskontoret och riksrevisionsverket under hand förklarat att
arbetssättet under försökstiden och tillämpningen av givna föreskrifter tycks vara
möjliga att applicera på en permanent verksamhet såsom statlig myndighet.

Utredningen konstaterar till slut att såväl formen stiftelse som statlig myndighet
kan komma i fråga för rikskonsertverksamheten och föreslår att verksamheten
centralt ställs under ledning av ett särskilt institut, Statens institut för rikskonserter,
vilket bör organiseras såsom stiftelse, alternativt såsom statlig myndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968

I anslutning till erfarenheterna under försökstiden har utredningen gjort en ingående
organisationsanalys för att finna en lämplig organisationsmodell. Man har vid
analysen utgått ifrån att den statliga konsertverksamheten skall vara så organiserad
och tilldelad sådana resurser att landets musikliv kan hållas på en hög konstnärlig
nivå. Det har också förutsatts att de frivilliga organisationernas krav och önskemål
tillgodoses och att den nya statliga organisationen kan stimulera dessa grupper till
ökade insatser. Finansieringen förutsätts ske med betydande bidrag från det allmänna.
Mot denna bakgrund har de funktionella kraven på verksamheten analyserats,
liksom intressenternas krav och rent organisatoriska krav.

Inom den totala organisationen för konsertverksamheten erfordras enligt utredningen
funktioner för planering, samordning, uppföljning, marknadsanalys, anskaffning,
produktion, marknadsföring och konsertgivning. Därutöver måste vid organisationens
utformande hänsyn tas till de myndigheter, sammanslutningar och organisationer
som är intressenter i konsertverksamheten. Erfarenheterna från försöksverksamheten
skall också tillvaratas och vedertagna organisationsteoretiska
principer tillämpas. Utredningen har gjort en grov uppskattning av funktionernas
fördelning på organisatoriska nivåer. Planering, samordning och uppföljning av
verksamheten som helhet bör enligt utredningen ske på central nivå. Marknadsanalys,
anskaffning, produktion och marknadsföring måste också i stor utsträckning
åvila central instans, dock i nära samarbete med regional instans. Viss samordning
och uppföljning bör också ske på den regionala nivån. På den lokala nivån blir
konsertgivningen en huvuduppgift, som utövas i samarbete med närmast den regionala
instansen.

En analys av konsertverksamhetens intressenter och deras speciella intresseområden
har bekräftat att staten, landstingen och kommunerna, liksom skolan och
folkbildningsorganisationerna, har betydande intressen att bevaka centralt, regionalt
och lokalt. Det framstår enligt utredningen som betydelsefullt att deras berättigade
intressen såvitt möjligt får påverka organisationen.

Då tidsfaktorn för genomförande och vidareutveckling av den totala organisationen
för konsertverksamheten ännu inte är fixerad, bör organisationen göras
flexibel. Utredningen anser att vittgående befogenheter måste ges institutets ledning
att inom en given budgetram och efter allmänna riktlinjer anpassa uppgifter,
organisation och personuppsättning till målsättningen.

4.1.2 Central organisation

Konsertbyråutredningen föreslår att ledningen för institutet skall utövas av en
styrelse. Utredningen har beträffande styrelsens storlek och sammansättning diskuterat
två alternativ. Enligt det ena alternativet skulle styrelsen bestå av följande
10 ledamöter: ordförande utsedd av Kungl. Maj:t, 2 ledamöter utsedda av Kungl.
Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen resp. Musikaliska akademiens styrelse,
6 ledamöter utsedda av Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Samverkande bildningsförbunden och Svenska musi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

kerförbundet, samt institutets direktör utsedd av Kungl. Maj:t. Enligt det andra, avutredningen
förordade alternativet skulle styrelsen bestå av endast 5 ledamöter inklusive
institutets direktör. Styrelsens ledamöter bör förordnas av Kungl. Maj:t på
3 år med beaktande av att såväl konstnärliga som administrativa erfarenheter tillförs
styrelsen. Vid sidan härav föreslår utredningen ett rådgivande organ, statens
råd för rikskonserter. I rådet föreslås ingå representanter för arbetsgivarparten,
arbetstagarna, skolväsendet, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, turistnäringen,
kommun- och landstingsförbunden, den högre musikutbildningen, tonkonstnärerna,
tonsättarna och institutioner som Sveriges Radio, Svenska institutet och
Nämnden för nordiskt musiksamarbete. Vidare bör en sekreterarebefattning inrättas
hos rådet. Rådsledamöterna bör utses för högst 6 år med successiv förnyelse. Utredningen
föreslår att Kungl. Maj:t utser de organisationer och sammanslutningar
som skall få tillsätta ledamöter i rådet. Ledningen av rikskonsertverksamheten
skall åvila direktören, som utses av Kungl. Maj:t för en tid av 5 år.

Det centrala kansliets verksamhet bör enligt utredningens uppfattning omfatta en
planeringsavdelning med sektioner för planering och information, en administrativ
avdelning med sektioner för ekonomi, service och förlagsverksamhet, en kvällskonsertavdelning,
en skolkonsertavdelning med sektioner för produktion av skolkonserter
resp. av Musik för Ungdom-konserter och för studieverksamhet, samt
en regionsavdelning. På grundval av erfarenheter av försöksverksamheten kan
dessa avdelningar enligt utredningens mening tilldelas noggrant specificerade
uppgifter. Utredningen har vidare angett den personalstyrka som de olika avdelningarna
och sektionerna kan beräknas behöva från år 1970, under förutsättning
att regionsensemblerna då kan börja sin verksamhet. Utöver rikskonsertchef och
biträde har personalbehovet beräknats till 4 för planeringsavdelningen, 18 för
administrativa avdelningen och 13, 16 resp. 38 för de tre produktionsavdelningarna.
Detta innebär en total personalstyrka på 91 personer, vilket kan jämföras med
nuvarande ca 40 anställda. I en framtida utbyggnad kan organisationen kompletteras
med en sektion för produktion av grammofonskivor och ljudband, varvid ytterligare
en person får anställas. Av personalen vid regionsavdelningen placeras 17 regionsintendenter
och 17 biträden regionalt.

Utredningen anser att chefspersonalen bör ha erfarenhet inom konstnärliga,
pedagogiska, administrativa och ekonomiska områden. I stor utsträckning bör chefspersonalen
väljas utan hänsyn till examina eller andra formella meriter. Det framhålls
emellertid som önskvärt att cheferna i stort sett har samma utbildnings- och
erfarenhetsnivå. Med hänsyn till de synnerligen krävande arbetsuppgifter som
kommer att åvila sektions- och avdelningschefer, bör emellertid enligt utredningens
uppfattning den allmänna kompetensnivån vara akademisk examen eller annan
likvärdig utbildning. Utredningen understryker också vikten av marknadsmässiga
löner framför allt för chefs- och producentbefattningar. Styrelsen bör för övrigt
besluta om anställning av chefspersonal. Utredningen betonar slutligen betydelsen
av att all i rikskonsertverksamheten anställd personal specialutbildas för sina
serviceuppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

4.1.3 Regional och lokal organisation

Såsom de mest framträdande arbetsuppgifterna på det regionala
planet nämner utredningen samordning och marknadsföring. Utredningen
finner det inte lämpligt att skapa ett särskilt nytt regionalt organ för att lösa dessa
uppgifter.

Utredningen föreslår att särskilda regionsintendenter skall ansvara för ledning och
fördelning av regionsensemblernas arbete. I deras arbetsuppgifter skall också ingå
producentuppgifter för regionsensembler och andra musiker, tonkonstnärer, körer
och instrumentensembler. Produktionen skall ske i nära samverkan mellan rikskonserternas
centrala ledning och avnämarna inom regionen, dvs. länsskolnämnderna i
fråga om skolkonserter och länsbildningsförbunden i fråga om verksamhet bland
vuxna och ungdom. Kontroll och uppföljning av produktionen åligger också regionsintendenterna,
som däremot inte bör ha några distributiva uppgifter.

Utredningen har anfört att skolkonserterna bör betraktas som en naturlig och
samordnad del av skolans totala verksamhet. Det anses naturligt att skolmyndigheterna
tar ansvaret för planering av dessa konserter och uppgiften bör på det regionala
planet åvila länsskolnämnderna. Dessa skall inte bara handha distributionen
utan också samordna utbudet av skolkonserter med andra kulturaktiviteter inom
skolan. Utredningen förutsätter ett funktionellt samarbete mellan det centrala kansliet
å ena sidan och den regionala officiella skolmyndigheten samt regionsintendenterna
å den andra i alla frågor som rör skolprogramverksamheten.

Utredningen anser det viktigt att konsertverksamheten bland vuxna på i princip
samma sätt som skolkonserterna till en betydande del samordnas med studier
och upplysningsverksamhet. Försöksverksamheten med rikskonserter har på det
regionala planet i samtliga försökslän knutits till länsbildningsförbunden. Med hänsyn
till de positiva erfarenheterna föreslår utredningen att detta samarbete permanentas
och utformas på likartat sätt för hela landet. Handhavandet av den regionala
verksamheten med rikskonserter för vuxna och samordningen med andra former
av statligt understött kulturutbud gör det nödvändigt att länsbildningsförbunden
utrustas med erforderliga resurser. Statens ekonomiska stöd bör avsevärt förstärkas,
men framför allt bör enligt utredningens uppfattning landstingens anslag ökas i en
takt som anpassas till utvecklingen av de kulturutbud som staten engagerar sig
för. Rikskonserters centrala ledning bör överlägga med representanter för länsbildningsförbundens
centrala organisation om utvecklingen på detta område. Det
regionala ansvaret för konsertverksamhetens bedrivande bör för övrigt skrivas in
i instruktioner och stadgar för länsskolnämnder och länsbildningsförbund.

Utredningen föreslår vidare att en kulturdelegation tillsätts inom varje län. I
delegationen föreslås ingå representanter för länsstyrelse, landsting, länsbildningsförbund,
centralbibliotek, Sveriges Radios regionala kontor, länsskolnämnd, länsmuseum,
kultur- och fornminnesvård, landskapsvård och turistväsende. Kulturdelegationen
bör svara för samråd och allmän planering, inventera behov och resurser
inom länet, ta initiativ till utredningar och undersökningar, ge rekommendationer
till olika organ om åtgärder inom kultursektorn m. m.

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1968

Verksamhetenpålokalnivå har kännetecknats av ett omfattande frivilligt
arbete. Detta finner utredningen vara en mycket positiv faktor, som bör
tillvaratas och stimuleras i ett nytt system. En ökad aktivitet på det lokala planet
bör direkt resultera i en förbättrad konsertverksamhet. Stimulerandet av den frivilliga
aktiviteten bör utformas så att de frivilliga organisationerna går samman i
lokala samarbetsorgan. I dessa organ bör även representanter för det allmänna
ingå. Utredningen framhåller att kommunerna i många fall gjort betydande insatser
för att skapa möjligheter för en god konsertverksamhet.

Utredningen finner det önskvärt att en ökad statlig satsning på olika former av
seriöst kulturutbud förbinds med en strävan till lokal samordning. Även om den
lokala förankringen och aktiviteten är en förutsättning för rikskonsertverksamheten,
bör staten inte föreskriva hur kommuner, fria organisationer och sammanslutningar
skall fungera i detta sammanhang.

En lokal instans skulle enligt utredningen kunna byggas upp kring ett representantskap.
I representantskapet bör ingå ombud för kommunen, musikföreningar,
teaterföreningar, konstföreningar och andra specialföreningar för olika konstarter.
Studieförbund, fackliga organisationer och politiska föreningar skulle också ges rätt
att utse ombud till representantskapet. Utredningen anser att denna lokala kulturinstans
bör vara det lokalt ansvariga organet för det statligt understödda kulturutbudet
av olika kulturyttringar och att denna instans bör söka kommunalt anslag
för verksamheten på grundval av en årlig budget. Representantskapet skulle utse en
styrelse med representanter för de olika intressentkategorierna. Styrelsen skulle ha en
verkställande ledamot, som beroende på ortens storlek kunde vara engagerad på
fritid, deltid eller heltid.

Styrelsen för det lokala organet bör ha möjlighet att delegera viss verksamhet
eller vissa arrangemang till andra organ eller föreningar, liksom det också bör finnas
utrymme för initiativ av specialföreningar, studieförbund och andra fria föreningar.
Utredningen anser det inte önskvärt att binda kulturutbudet på en ort till en enda
organisationsbildning. En spridning av arrangörskap och initiativmöjligheter får
emellertid inte medföra att behovet av samordning eftersatts. Utredningen framhåller
vidare att det lokala organet också bör ha till uppgift att sköta samordningen
mellan skolkonserter och vuxenkonserter samt att bedriva abonnemangs- och ackvisitionsverksamhet.

Idéer och uppslag i de regionala och lokala instanserna måste kunna föras
fram till den centrala instansen för att där bearbetas och föras vidare. Utredningen
finner att den konferensverksamhet som ingått som ett arbetsmoment i den hittillsvarande
försöksverksamheten bör fortsätta, även sedan en mera slutgiltig organisation
skapats för rikskonserterna. Utredningen överväger också möjligheten av att
det centrala kansliet vart annat eller vart tredje år sammankallar företrädare för de
regionala och lokala instanserna till ett allmänt riksmöte, där aktuella frågor och
ärenden rörande rikskonsertverksamheten kan diskuteras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

4.1.4 Finansiering

Konseribyråutredningen föreslår att de under försöksverksamheten tillämpade
riktlinjerna för det statliga stödet får ligga till grund för kostnadsfördelningen
mellan staten och de lokala arrangörerna också i den fortsatta rikskonsertverksamheten.
Lokala kostnader såsom lokalhyra, ersättning till vaktmästare, reklamkostnader
och andra förberedelsekostnader av lokal art bör garanteras av lokala organ.
Honorarkostnader, dvs. gager bil artister, bör fördelas på lokal arrangör och staten
på så sätt att staten betalar hälften av honoraren vid skol- och ungdomskonserter
samt en fjärdedel vid kvällskonserter. Centrala kostnader såsom löner och omkostnader
för institutets kansli, regionala administrations- och produktionskostnader
samt rese- och traktamentskostnader för turnerande tonkonstnärer bör betalas av
statliga medel. Utredningen har vidare funnit att verksamhetens omfattning bör
regleras inom en år för år maximerad anslagsram. Utredningen anser emellertid
att riktlinjerna inte bör låsas för framtiden utan omprövas förslagsvis vart femte
år och på basis av erfarenheterna under närmast föregående period.

Skolkonserterna bör liksom tidigare erbjudas kommunerna till ett i förväg fastställt
pris för tre konserter. Konserterna bör få upprepas ytterligare en gång utan
extra kostnad för arrangören. För verksamhetsåret 1967/68 är priset 1 400 kr. för
varje sådan omgång om tre konserter. I fråga om ungdoms- och kvällskonserterna
har utredningen också diskuterat de principer för statsbidrag som skall gälla för
lokala konsertarrangörer, då konserterna utförs av regionsensemblerna.

Utredningen förutsätter att landstingen för den regionala verksamheten inrättar
stödfonder för arrangörer, som endast med stora egna insatser kan åta sig arrangerandet
av konserter. De landsting som berörts av försöksverksamheten har inrättat
sådana fonder, vilka förvaltats av länsbildningsförbunden. Under försökstiden
har särskilda stimulansbidrag utgått till länsbildningsförbunden som en kompensation
för ökade administrations- och lönekostnader. Utredningen finner det inte
längre motiverat med särskilda direkt från institutet utgående stimulansbidrag, eftersom
utredningen föreslagit en decentralisering av vissa funktioner inom det centrala
kansliet genom inrättandet av regionsintendenter. Då man emellertid även i
fortsättningen måste ställa stora organisatoriska krav på de regionala instanserna,
föreslår utredningen en generell ökning av de statsanslag till länsbildningsförbunden,
som utgår via skolöverstyrelsen.

4.2 Yttranden

I fråga om företagsformen förordar statskontoret och riksrevisionsverket
att den centrala instansen får ställning som statlig myndighet.

Teater- och orkesterrådet förordar däremot stiftelseformen som bör ge möjligheter
att bedriva verksamheten med den frihet i personal- och organisationshänseende
som rådet anser nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Frågorna om samarbete med andra riksorganisationer på kulturområdet
diskuteras i flera yttranden.

Skolöverstyrelsen och 1965 års musikutbildnings kommitté anser att ett nytt
centralt organ bör inrättas med uppgift att svara både för utbildningsfrågor och
för samordning, planering och genomförande av riksverksamhet på olika kulturområden.

Statskontoret anser att en administrativ samordning i lämpliga former av rikskonsertverksamheten
och försöksverksamheten med riksutställningar bör närmare
prövas.

Länsstyrelsen och bildningsförbundet i Norrbottens län anser att den centrala
instansen bör utformas så att den kan samordnas till ett gemensamt organ för det
statliga utbudet av teater, utställningar och konserter. Denna uppfattning delas av
Uppsala läns bildningsförbund, TCO, Svenska tonkonstnärsförbundet och kulturnämnden
i Skövde.

Riksteatern-Svetiska teatern understryker intresset för produktionssamverkan.

Musikaliska akademiens styrelse anser det ofrånkomligt att rikskonserter och
Sveriges Radios musikavdelning har intim kontakt i planeringen av sin verksamhet
och att musikavdelningen bör inlemmas i rikskonserternas beslutande organ. Länsstyrelsen
i Örebro län och Teatrarnas riksförbund erinrar också om formerna för
samarbetet med radio och TV.

Teater- och orkesterrådet uttalar sig för ett närmare samarbete mellan rikskonsertverksamheten
och riksteatern beträffande samproduktion och publikvärvning.
Skådebanan föreslår ett samarbete på riksnivå mellan de tre riksorganisationerna
och Skådebanan för att skapa en gemensam, landsomfattande publikorganisation
och en samordnad arbets- och turnéplan.

Konsertbyråutredningens förslag om en begränsad styrelse, ett råd och
en direktör i ledningen för det nya institutet enligt alternativ 2 tillstyrks
i stor utsträckning.

Musikaliska akademiens styrelse anser att antalet styrelseledamöter bör ökas till
nio, inklusive direktören, för att möjliggöra representation av intressen utanför
Stockholm. I samma riktning uttalar sig även Föreningen Levande musik i Göteborg.

Enligt organisationsnämnden för militärmusiken bör försvaret vara representerat
både i styrelsen och rådet.

LO och TCO finner det väsentligt att folkrörelserna blir representerade i styrelsen.

ABF anser att ledamöterna i styrelsen bör företräda Musikaliska akademien,
skolöverstyrelsen, folkbildningsarbetets centrala samarbetsorgan och tonkonstnärerna.

Folkbildningsförbundet m. fl. och ABF anser att rådet även bör få granskande
uppgifter, medan Svenska kommunförbundet framhåller att rådet bör i viss mån
vara ansvarigt för planeringen. Enligt ABF:s mening bör representanter för de
regionala instanserna ingå i rådet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 45 år 1968

I flera remissyttranden framhålls att den centrala kansliorganisationen
till följd av den starkt centraliserade verksamheten blir mycket personal-
och kostnadskrävande.

Statskontoret anser att man nu varken kan eller bör ta ställning till hur det föreslagna
institutets inre organisation bör se ut vid fullt utbyggd verksamhet. Under
uPPbyggnadstiden är det enligt statskontorets mening tillräckligt att institutet får
en produktionsenhet, en ekonomisk-administrativ enhet samt en enhet för planerings-
och samordningsfrågor samt information. Teater- och orkesterrådet finner
det inte rimligt att binda sig för en organisation som man tror erfordras för en
antagen verksamhet år 1970.

Bland de remissinstanser som föreslår en förenkling av den administrativa apparaten
återfinns LO, TCO, Folkbildningsförbundet m. fl. samt ABF. Produktionen
bör enligt ABF:s mening kunna utnyttjas för både kvälls- och skolkonserter och
därför bör det vara praktiskt att samordna den under en ledning i stället för att
strängt dela upp produktion, studiematerialframställning och turnéläggande på det
sätt utredningen föreslår. Teater- och orkesterrådet och Musikaliska akademiens
styrelse godtar den organisatoriska uppbyggnaden dock med viss reservation vad
beträffar utbyggnadstakten. Andra remissinstanser, däribland Svenska stadsförbundet,
länsstyrelsen i Jämtlands län, Malmö konserthusstiftelse, Göteborgs musikkonservatorium
och Norrländska musikringen, anser att det finns en bristande balans i
dimensioneringen av å ena sidan den centrala ledningen och å den andra organen
på regions- och lokalplanet.

På grundval av erfarenheterna från försökstiden förordar länsstyrelsen i Östergötlands
län samt övriga remissinstanser inom regionen att det centrala kansliets
uppgifter omprövas och att huvuddelen av verksamheten decentraliseras till
regional nivå. Mera allmänt hållna önskemål om decentralisering förs fram av
Norrländska kammarmusikringen och Salomon Smiths kammarmusikförening.

Statskontoret förordar att ett programbudgetsystem byggs upp för styrning av
institutets verksamhet.

Den av utredningen föreslagna regionala organisationen har gett
anledning till ett stort antal uttalanden. Flertalet remissinstanser stöder förslaget att
bygga på existerande frivilliga organisationer och att särskilt knyta an till det fria
bildningsarbetet. Organisationen anses emellertid av många alltför splittrad för
att kunna fungera tillfredsställande. Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt Svenska stadsförbundet förordar en omprövning av förslaget.
Det framförs också önskemål om att man inte alltför hårt skall binda sig vid
den ena eller andra organisationsformen utan låta berörda parter skapa både de
länsorgan och de lokala organ som kan behövas. Uttalanden i denna riktning görs
också av Musikaliska akademiens styrelse, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen
i Östergötlands län, Svenska kommunförbundet och Östergötlands bildningsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

.Till de remissinstansei, vilken som alternativ till utredningens förslag anser att
länsbildningsförbunden bör ha ett avgörande inflytande på den regionala
distributionen av såväl kvälls- som skolkonserter, hör skolöverstyrelsen, LO. Folkbildningsförbundet
m.fl., länsstyrelsen i Norrbottens län, Jönköpings läns landsting,
Jämtlands läns landsting samt länsbildningsförbunden i Östergötland, Jönköpings
län, NÖl i botten, Stockholms län, Uppsala län och Halland. Om en uppdelning av
ansvaret enligt utredningens förslag skulle genomföras förordas i flera yttranden
att länsskolnämnderna får möjlighet att delegera distributionsuppdraget till länsbildnmgsförbunden.
Länsbildningsförbunden i Dalarna, Jämtlands län och Gävleborgs
län anser att vissa skäl talar för utredningens förslag att kanalisera skolkonsertverksamheten
via länsskolnämnderna. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser
det inte uteslutet att det av rent praktiska skäl är mer ändamålsenligt med länsskolnämnderna
som distributionsorgan. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att organisationen
kan fungera provisoriskt enligt utredningens förslag. I Stockholms stad
anser remissinstanserna att vägen via länsskolnämnden blir alltför omständlig och
att skolförvaltningen bör sköta kontakterna med konsertproducenterna direkt.

Statskontoret förordar att ansvaret för kvällskonsertverksamheten inte läggs på
länsbildningsförbunden utan på landstingen med hänsyn till de ekonomiska
åtaganden som kommer att vara förenade med konsertverksamheten. Av
samma skäl anser 1965 års musei- och utställningssakkunniga att huvudansvaret
för rikskonsertverksamheten pa regionalplanet bör ligga på landstingen med
möjlighet för dem att uppdra åt annan lämplig instans (kulturnämnd, länsbildningsförbund)
att driva verksamheten. Länsstyrelsen i Jönköpings län och TCO förordar
i första hand landstingen för den här avsedda uppgiften. Västernorrlands läns landsting
tror inte att länsbildningsförbunden kan bli det effektiva marknadsföringsorgan
utredningen förutsätter. Skyldighet att svara för kulturdistribution kan inte
åläggas förbunden utan en radikal omformning av deras nuvarande verksamhet.
Landstinget anser vidare att den regionala distributionen om möjligt bör vara
knuten till ett enda organ. Enligt landstingets mening är det naturligt att sekundäroch
primärkommunala instanser aktiveras för frågor som rör kulturdistribution i
större utsträckning än hittills skett.

I flera remissyttranden uttrycks tvekan om syfte, arbetssätt och befogenheter för
den föreslagna kulturdelegationen. Svenska stadsförbundet och Svenska
landstingsförbundet anser att det krävs ytterligare utredning i frågan, medan
Svenska kommunförbundet avstyrker och anser att formerna för regional samverkan
bör lösas fritt på det för varje region lämpligaste sättet, i första hand genom
åtgärder av folkbildningsorgan. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser tanken riktig
men inte tillräckligt genomförd. Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens
län ansluter sig till förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län avstyrker eftersom
avsikterna med kulturdelegationen kan förverkligas genom lämplig sammansättning
av länsbildningsförbundens styrelser.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Teater- och orkesterrådet anser att utredningen inte beaktat behovet av resurser
för länsbildningsförbund och länsskolnämnder för propaganda och upplysning samt
idégivning åt lokala instanser. Rådet anser att varje länsbildningsförbund bör kunna
anställa en särskild befattningshavare för sådana frågor.

De föreslagna regionsintendenternas uppgift och ställning i organisationen
anses av många remissmyndigheter oklar. Folkbildningsförbundet m. fl.
och flera av länsbildningsförbunden, bl. a. i Norrbotten, Jämtlands län och Stockholms
län, anser det naturligt att knyta befattningen till länsbildningsförbunden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att regionsintendenterna får en mera fri
ställning gentemot den centrala instansen. Musikaliska akademiens styrelse har en
liknande uppfattning och förordar att man i orter med stor aktivitet pa musikområdet
inrättar ett regionskontor med större personalresurser än utredningen tänkt
sig. Styrelsen anser det viktigt att det etableras samarbete mellan bl. a. yrkesorkestrarnas
kanslier och regionskontoret eller regionsintendenten. Tanken på ett utvidgat
regionskontor återkommer i yttranden från Malmö musikkonservatorium,
Ars Nova, Salomon Smiths kammarmusikförening och Norrländska musikringen.

Länsstyrelsen i Örebro län åberopar yttranden från Örebro orkesterstiftelse och
Örebro stad och finner att utredningen inte uppmärksammat den organisation av
musiklivet i regionen som byggts upp med bl. a. betydande kommunala insatser.
Denna bör läggas till grund för den regionala organisationen. Regionsorkestern
bör verka under den ledning som redan finns och som även liksom hittills bör
svara för ledningen av musikverksamheten i staden och länet.

Riksteatern-Svenska teatern kan inte ansluta sig till utredningens förslag att distributionen
bör anförtros länsbildningsförbunden. Dessa har stora uppgifter när
det gäller att stödja och stimulera studiearbetet och bör knytas till verksamheten för
dessa uppgifter. På det regionala planet föreslås ett råd av representanter för lokala
abonnemangsföreningar inom regionen.

ABF framlägger ett särskilt förslag om regional och lokal organisation. På regionsplanet
bör representanter för lokala abonnemangsföreningar tillsammans med
länsskolnämnd, länsbildningsförbund m. fl. samt landstinget bilda en regional organisation,
till vilken en heltidsanställd administratör bör knytas. Regionsintendenten
bör inte vara knuten till den centrala instansen utan anställas regionalt för att
enbart svara för produktion. Om dessa riktlinjer för den regionala organisationen
inte kommer att prövas bör enligt ABF:s mening distributionsuppgifterna fördelas
i enlighet med utredningens förslag men samarbete mellan berörda organ måste
äga rum. Regionsintendenterna bör lämpligen anställas av länsbildningsförbunden.
Behovet och värdet av en speciell kulturdelegation anser ABF diskutabelt.

I fråga om formerna för en lokal organisation framhåller Svenska
stadsförbundet att det blir svårt att få till stånd en enhetlig organisation på grund
av att de yttre förhållandena i kommunerna är olika. LO och Folkbildningsförbundet
m. fl. anser det lämpligt att lita till folkbildningsorganisationerna. Musikaliska

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

akademiens styrelse nämner att verksamheten på lokal nivå vanligen kännetecknas
av ett omfattande frivilligt arbete, som bör tillvaratas och stimuleras. När det gäller
kvällskonserterna anser statskontoret och 1965 års musei- och utställningssakkunniga
att det direkta ansvaret för verksamheten bör läggas på kommunernas egna organ.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser också att underlaget för det lokala arbetet bör
bli kommunblocket. I planeringen på kommunnivå ingår även lokalfrågor, som i
stor utsträckning kommer att påverkas av rikskonsertverksamheten.

I fråga om skolkonserterna anser både Svenska stadsförbundet, skolöverstyrelsen
och flera lokala skolstyrelser att skolstyrelsen är den rätta lokala instansen. Stadsförbundet
framhåller i anslutning till konsertbyråutredningens förslag om uppbyggande
av ett särskilt lokalt representantskap att drygt hälften av kommunerna
med 20 000 invånare eller mer hittills inrättat kommunal kulturnämnd och att intresset
för sådan samordning ökar. Där kulturnämnd finns bör denna enligt förbundets
mening vara lämplig som lokal instans. Där representation inte redan finns
för frivilliga organisationer på musikområdet bör dessa kunna adjungeras när rikskonsertfrågor
behandlas.

ABF framhåller att man i mindre kommuner måste räkna med en enklare organisationsplan
än vad utredningen tänkt sig och anser att kommunen bör ta initiativ,
göra de nödvändiga ekonomiska åtagandena och ge uppdrag åt exempelvis ett
studieförbunds lokalavdelning att administrera verksamheten. ABF anser liksom
Riksteatern-Svenska teatern att man åtminstone i större kommuner bör bygga upp
lokala abonnemangsföreningar med hel- eller deltidsanställd intendent eller ombudsman.
Norrbottens bildningsförbund anser att vissa uppgifter på det lokala planet
kan skötas av skolstyrelserna i samarbete med folkbildningsorganisationer i de
fall kulturnämnd saknas.

Konsertbyråutredningens förslag till kostnadsfördelning mellan stat
och lokal arrangör beträffande honorarskostnaderna för kvällskonserter, innebärande
att staten skulle svara för 25 % av kostnaderna, har diskuterats i stor utsträckning.
Från folkbildningsorganisationernas sida anser man att staten i varje fall bör
svara för samma andel av honorarskostnaderna som vid skolkonserter. Samtidigt
påpekas i ett flertal fall att det är önskvärt om bidragsgivningen kan följa samma
principer som gäller för de statliga bidragen till studiecirkel- och föreläsningsverksamhet,
dvs. utgöra 75 % av arrangörernas kostnader.

Skolöverstyrelsen anser att kostnadsfördelningen för kvällskonserterna bör övervägas
ytterligare. Kostnaderna för skolkonserternas pedagogiska material bör vara
inräknade i priset för produktionen.

Länsstyrelsen och landstinget i Jönköpings län anser att honorarkostnaderna för
kvällskonserter bör delas lika mellan stat och lokal arrangör. Landstinget påpekar
att de lokala kostnaderna långt ifrån alltid kompenseras av entréavgifter. Huvudmän
på lokalplanet är ofta frivilliga organisationer utan tillgång till allmänna medel
annat än i form av extra kommunala anslag.

Både LO och ABF anser att det bör finns lika stor anledning för staten att
ekonomiskt gynna de vuxnas deltagande i konserterna som de ungas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Svenska kommunförbundet framhåller att de stora ekonomiska krav som genom
rikskonsertverksamheten ställs även på kommunerna bör beaktas vid beslut om utbyggnadstakten.
Den centrala rikskonsertinstansen måste enligt förbundet i stor utsträckning
kunna åtaga sig att svara för eventuella förluster vid sådana konserter
som förläggs till orter med mindre tillfredsställande publikunderlag.

Riksteatern-Svenska teatern finner det speciellt viktigt att de lokala arrangörerna
genom tillräckliga anslag får möjlighet att genomföra en verksamhet som inte i
alltför hög grad blir avhängig av biljettinkomsterna, vilka med ständigt stigande
kostnader kommer att utgöra en allt mindre del av budgeten. Enligt teaterns
mening borde tiden vara mogen för att inom ramen för den kommunala budgeten
ge väsentligt större utrymme för kulturella angelägenheter för att förhindra att kulturprodukter
som förs ut i landet med hjälp av statsbidrag inte blir tillgängliga för
allmänheten därför att arrangören inte vågar ta risken att teckna de nödvändiga
ekonomiska garantierna.

Svenska landstingsförbundet erinrar om att utredningen i flera sammanhang
förutsätter ett utvidgat ekonomiskt stöd från kommun och landsting. Någon konkret
bedömning av dessa förslag och dess konsekvenser är enligt förbundet inte
möjlig. Förbundet förutsätter emellertid rent alhnänt att landstingen inte i mer nämnvärd
grad skall behöva ekonomiskt engageras i verksamheten.

Jönköpings och Jämtlands läns landsting, Folkbildningsförbundet m. fl., rikskonserters
länsombud i Malmöhus län samt bildningsförbunden i Jönköpings län,
Dalarna, Jämtlands län och Norrbotten anser det vara en svaghet i utredningen
att ekonomiska kalkyler saknas för den förstärkning av länsbildningsförbundens
resurser, både i personal och på annat sätt, som erfordras om förbunden skall kunna
göra den insats utredningen förutsätter. Norrbottens bildningsförbund konstaterar
att det är nödvändigt för att nå fullgod effekt av verksamheten att finansieringen
av länsbildningsförbunden klaras i samband med beslutet om rikskonserternas framtid.

Statligt stöd till lokala konsertarrangörer förordas av Ars Nova i Malmö. Salomon
Smiths kammarmusikförening och Föreningen Levande musik i Göteborg anser att
staten i första hand bör utvidga sin bidragsgivning till den lokala musikfrämjande
verksamheten.

4.3 Departementschefen

Försöksverksamheten med rikskonserter, som igångsattes under hösten 1963,
har stått under ledning av en av Kungl. Maj:t utsedd chef. Denne har haft att självständigt
svara för försöksverksamheten. Vid planeringen av verksamheten och i frågor
av principiellt intresse har samråd skett med konserlbyråutredningen. De av
Kungl. Maj:t meddelade bestämmelserna har varit av mycket allmän karaktär. I
övrigt har i stort sett endast anslagsgivningen bestämt förutsättningarna för verksamhetens
utformning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Som jag berört i ett tidigare sammanhang kommer förutsättningarna för den
fortsatta utvecklingen av rikskonsertverksamheten inte på ett mera avgörande sätt
att ändras i och med att man nu inriktar sig på att ge verksamheten en permanent
utformning. Frågan om de lämpligaste verksamhetsformerna måste ständigt övervägas
som en följd av det konstnärliga skapandets utveckling och andra förändringar
i kulturmiljön. Eu rad frågor rörande orkesterorganisation och formerna
för tonkonstnärernas medverkan i övrigt aktualiseras fortlöpande. Verksamheten
på området kommer således ganska länge att befinna sig under utbyggnad och utveckling.

Med hänsyn till de angivna förutsättningarna är det av vikt att rikskonsertverksamhetens
organisatoriska uppbyggnad blir sådan att den smidigt kan anpassas till
nya erfarenheter.

Med anpassningsbarheten sammanhänger kravet på effektivitet. Skulle effektiviteten
i något avseende visa sig otillfredsställande, måste ändringar ske. Försöksledningen
har kommit fram till genomarbetade metoder för att planera konsertverksamheten
med hänsyn tagen till ekonomiska resurser, arrangörernas önskemål och
tillgången på artister. Det är i detta planerande arbete som en av rikskonsertledningens
viktigaste uppgifter ligger. Härigenom skapas de förbättrade förutsättningarna
för musiklivets utveckling som en enbart förmedlande verksamhet inte kan
tillgodose. Detta kräver en genomarbetad planläggning som kombineras med information,
tillhandahållande av pedagogiskt material och andra åtgärder för att väcka
intresse för de program som framförs. Till en effektiv verksamhet hör också att goda
kontakter knyts med andra konstnärliga verksamhetsgrenar samt utbildningsväsende
och folkbildningsarbete. Av särskild vikt blir de internationella kontakter som
kan upparbetas i samverkan med bl. a. Svenska institutet. En planering är nödvändig
också för att största möjliga rättvisa skall kunna åstadkommas mellan de
regioner, i vilka verksamheten är etablerad. Strävandena i denna riktning är ett
centralt motiv för ett engagemang från statens sida och karakteriserar också de
statliga insatserna för riksteater och riksutställningsverksamhet.

Mycket stora krav kommer att ställas på den centrala ledningen av rikskonsertverksamheten.
Dess förmåga att samarbeta med olika intressenter både på
konstnärssidan och mottagarsidan, att anpassa verksamheten till skilda utvecklingstendenser
och att ta nya initiativ blir avgörande för hur rikskonserttanken kommer
att förverkligas. Den centrala verksamheten bör därför organiseras i så fria former
som möjligt. Jag kan därför ansluta mig till utredningens förslag att den organiseras
som en stiftelse, Stiftelsen Institutet för rikskonserer. Stiftelsens uppgift och organisation
behöver inte regleras på annat sätt än genom ett begränsat antal allmänna
föreskrifter. Verksamheten kan, fastän den i huvudsak bekostas av statsmedel,
ges en frihet motsvarande vad många andra liknande organ på kulturfältet åtnjuter,
t. ex. Sveriges Radio, Filminstitutet och riksteaterverksamheten.

I fråga om ledningen för stiftelsen har konsertbyråutredningen framlagt två
olika förslag. Enligt det första alternativet skulle verksamheten ledas av en sty -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

relse på tio ledamöter, varav Kungl. Maj:t skulle utse tre, däribland ordföranden,
och olika intressenter sex ledamöter. Institutets direktör skulle dessutom ingå.
Det andra, av utredningen förordade alternativet, innebär att endast en liten styrelse
skulle tillsättas utan direkt representation för berörda intressegrupper. De senare
skulle i stället finnas företrädda i ett rådgivande organ, statens råd för rikskonserter.

De remissuttalanden som gjorts i frågan tyder på att ett mera direkt inflytande
på ledningen för olika intressenter än det som alternativ två möjliggör, från flera
håll betraktas som önskvärt. Jag anser för egen del att en lösning bör väljas som
närmast motsvarar det första alternativet. Stiftelsen bör således ledas av en styrelse
på tio ledamöter. Kungl. Maj:t bör utse ordförande och tre andra ledamöter.
Av de övriga ledamöterna bör en utses av vardera skolöverstyrelsen, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Samverkande bildningsförbunden och
Svenska musikerförbundet. De angivna ledamöterna bör utses för en tid av tre år.
För att garantera att styrelsen kontinuerligt förnyas bör ingen ledamot kunna få
sitt uppdrag förnyat mer än en gång, därest inte särskilda skäl föranleder annat.
Institutets direktör bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av fem år. Direktören
bör vara självskriven ledamot av styrelsen.

Då styrelsen på angivet sätt får en direkt förankring i de viktigaste grupperna av
intressenter, anser jag inte att behov föreligger att etablera något råd av det slag
som utredningen diskuterat. I den mån styrelsen skulle önska bredare kontakter med
olika intressegrupper på det centrala eller regionala planet bör den själv kunna överväga
formerna härför.

Under försökstiden har pedagogisk och konstnärlig expertis knutits till rikskonsertledningen
genom olika konsultgrupper. Det synes angeläget att fortsätta och
utveckla detta system. Sedan ytterligare erfarenheter vunnits bör det övervägas om
kontakterna med olika intressegrupper bör ges en närmare reglerad utformning.

Teater- och orkesterrådet bör ha tillsyn över rikskonsertverksamheten. Detta
innebär att det bör ankomma på rådet att yttra sig över institutets anslagsframställningar,
understödja fortsatt utredningsarbete, biträda institutet vid förhandlingar
med regionala organ och musikinstitutioner samt fortlöpande följa verksamhetens
utveckling.

De förhållanden under vilka det centrala institutet kommer att arbeta medför
att mycket stora krav på smidighet och anpassningsförmåga kommer att ställas på
den kansliorganisation som skall svara för arbetet. Att i detalj reglera
den organisation som skall svara för detta mångskiftande arbete anser jag inte vara
lämpligt. Stiftelsen bör ha frihet att anpassa arbetets uppläggning till de behov som
föreligger och som kan förutses. Det av utredningen framlagda förslaget till arbetsorganisation
kan utgöra en utgångspunkt. I vilken utsträckning det bör genomföras
får dock bli beroende på de anslag för ändamålet som ställs till förfogande. Jag
utgår ifrån att stiftelsen kommer att noga överväga alla möjligheter att effektivisera
arbetet och därmed begränsa personalorganisationen.

Direktörens lön och anställningsvillkor bör fastställas under medverkan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. För annan personal
bör det ankomma på styrelsen att avtala om löner och övriga villkor.

Det statliga ansvaret för rikskonsertverksamheten kommer främst att vara knutet
till det centrala institutet. För att genomföra verksamheten fordras därjämte en
organiserad medverkan på det regionala och lokala planet. I det följande vill jag
något uppehålla mig vid de frågor som därvid uppkommer.

Den centrala organisationen bör svara för planering, samordning och uppföljning
av verksamheten. I fråga om planering och uppföljning krävs ett nära samarbete
med de regionala och lokala organen. På det regionala planet förutsätts
i mån av resurser en produktion av konserter kunna äga rum. Till en början
torde denna främst bli beroende av i vilken utsträckning medverkan kan ske från
yrkesorkestrarnas sida. På längre sikt bör militärmusikkårerna kunna få väsentlig
betydelse för detta musikutbud. De erfarenheter av sådan regional musikproduktion
som har kunnat göras under försöksperioden är begränsade.

Uppgiften att initiera och förmedla försöksverksamhetens programutbud regionalt
har till stor del lösts med bistånd av länsbildningsförbunden. Härför har särskild
arbetskraft fått anlitas med stöd av anslag från landsting och rikskonsertledning.
Konsertbyråutredningen har ingående diskuterat den regionala organisationsformen
och uttalat sig för en uppläggning som, då den är helt genomförd, innebär att länsbildningsförbunden
skulle förmedla konserterna för vuxna, att länsskolnämnderna
skulle svara för distribution av skolkonserterna, att en statligt anställd regionsintendent
skulle svara för producentverksamhet, dvs. organisera medverkan från orkestrar,
ensembler och enskilda tonkonstnärer inom regionen, och att en kulturdelegation
inom varje län skulle svara för vissa samråds- och planeringsuppgifter.

Vid remissbedömningen har den föreslagna regionala organisationen kritiserats
och bl. a. ansetts vara för komplicerad. Uttalanden har också gjorts som gått ut
på att frågan om formerna för regional samverkan bör lösas på det för varje region
lämpligaste sättet. I åtskilliga fall förordas att länsbildningsförbunden bör svara
för såväl kvälls- som skolkonserter. Landstingens ansvar för konsertutbudet har
också understrukits från flera håll.

Jag finner det betydelsefullt att rikskonsertverksamheten efter hand effektivt förankras
på regionalplanet. Av redogörelsen för försöksverksamheten framgår att
länsbildningsförbundens medverkan i detta avseende varit värdefull. Att i detta
sammanhang ange en generell lösning för hur organisationen på det regionala planet
skall utformas är emellertid inte möjligt. Formellt sett måste de regionala organen
betraktas som fristående i förhållande till staten och institutet. Huvudmannaskapet
för den regionala verksamheten bör bli beroende av initiativ och åtgärder
från de närmast berörda myndigheterna och organen inom regionen. I konsekvens
härmed bör också de kostnader som uppkommer täckas på annat sätt än av statsmedel.
Då emellertid rikskonsertledningen under försökstiden lämnat vissa bidrag
bör även övergångsvis av tillgängliga medel kunna ges ett visst ekonomiskt stöd till
de regionala organen i de hittillsvarande försökslänen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Av det föregående har framgått att vissa insatser blir nödvändiga från regionalt
håll för att rikskonserterna skall kunna genomföras på bästa sätt. Med hänsyn till
landstingens redan dokumenterade intresse för kulturfrågorna finns anledning att
utgå från att landstingen skall vara beredda att medverka till att lösa bl. a. de
ekonomiska frågor som aktualiseras. Jag anser det vara en nödvändig förutsättning
för ett växande kulturutbud att de statliga insatserna stöds av åtgärder från landstingens
sida.

Vid uppbyggandet av rikskonsertverksamheten på regional nivå finner jag det
naturligt att länsbildningsförbunden med sin breda förankring i bildningsarbetet
liksom i de hittillsvarande försökslänen kommer att spela en viktig roll då det gäller
kvälls- och ungdomskonserter, bl. a. därför att studieverksamheten kring konserterna
är av väsentlig betydelse. Beträffande uppgiften att distribuera de s. k. kvällskonserterna
har utgångsläget givetvis påverkats av att jag som framgått av det föregående
inte föreslår en successiv regional uppbyggnad utan insatser över hela landet.
Att denna verksamhet fördelas över landet inom ramen för tillgängliga resurser
innebär att aktiviteterna inom varje region tillsvidare blir relativt begränsade och
ställer mindre anspråk på den regionala organisationen, i varje fall innan regionsensemblerna
utvecklats.

För skolkonserternas del är länsskolnämndernas medverkan till viss del erforderlig.
Från deras sida fordras insatser för insamling av olika uppgifter för planeringen
av konserterna. Den egentliga utläggningen av skolkonserterna kan ske från institutets
kansli direkt till skolorna.

De anförda synpunkterna innebär att i regioner med mera utbyggd rikskonsertverksamhet
medverkan är behövlig från flera olika håll. Hur arbetsuppgifterna
skall fördelas och hur samordningen av de olika insatserna skall utformas blir frågor
som får lösas från fall till fall. Av väsentlig betydelse är att det centrala institutets
behov av effektivt samarbete tillgodoses. Det bör ankomma på institutets
ledning att bl. a. i samband med utvidgning av arbetet till nya regioner ta upp
överläggningar med de regionala instanserna om hur samarbetet skall organiseras.

Utredningen har föreslagit att tjänster som regionsintendenter med uppgift
att leda bl. a. regionsensemblerna skulle inrättas. Med hänsyn till de ändringar
i rikskonsertorganisationens uppbyggnad som jag förordat i det föregående kan
behovet av sådana tjänster ännu inte överblickas och inte heller arbetsuppgifterna
säkert fastställas. Detta sammanhänger dels med att kvällskonsertverksamheten avses
bli fördelad över hela landet, dels med att ställningstagandet rörande regionsensemblernas
slutliga organisation inte ännu kan fixeras. De produktionsinsatser
som med de nya förutsättningarna i första hand aktualiseras berör inte enbart vissa
län utan landet som helhet. Jag anser att endast tre intendentstjänster utanför
Stockholm bör inrättas. Dessa bör svara för produktionsuppgifter i var sin del
av landet. Jag anser inte att man nu i övrigt bör binda sig för hur utbyggnaden
i detta hänseende skall ske framdeles. Kostnaderna för tjänsterna bör helt täckas
av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

I fråga om den lokala organisationen för genomförandet av rikskonserterna
har utredningen tänkt sig ett representantskap i vilket olika intressenter
skulle samverka. Förslaget har mötts av skiftande omdömen i remissvaren. Bl. a.
har kommunernas roll för kulturlivet särskilt framhållits från olika håll.

I likhet med vad jag tidigare anfört om den regionala verksamheten, anser jag
att de insatser som görs för rikskonserter på det lokala planet inte bör bindas genom
statliga ställningstaganden. Det finns anledning vänta att ett betydande intresse
föreligger från skolstyrelsers och andra kommunala organs sida för att
utnyttja de möjligheter som rikskonserter erbjuder. För genomförandet av konserterna
är detta intresse av grundläggande betydelse. Ekonomiska insatser erfordras
i viss utsträckning för genomförandet av olika arrangemang. Vidare fordras
i allmänhet kommunernas medverkan för att lösa lokalfrågorna för konsertverksamheten.
Det torde med hänsyn härtill kunna förväntas att kommunerna är beredda
att medverka för att lösa även de organisatoriska problem som sammanhänger med
mottagandet av rikskonserterna. Beroende på lokala förhållanden kan olika lösningar
tänkas. Det bör därvid ligga i kommunens intresse att knyta an till ortens organisationsliv
och därmed få bredast möjliga förankring för de kulturpolitiska åtgärderna.

I fråga om finansieringen av rikskonsertverksamheten föreslår konsertbyråutredningen
att hittillsvarande grunder skall tillämpas. Dessa innebär att staten
svarar för kostnaderna för den centrala verksamheten, däri inbegripet centrala och
regionala produktionskostnader, samt därutöver för en stor del av kostnaderna för
genomförande av konserterna. I sistnämnda avseende föreslås staten svara för reseoch
traktamentskostnader för turnerande tonkonstnärer samt för en fjärdedel av
gagekostnaderna vid kvällskonserter och hälften av samma kostnader vid skol- och
ungdomskonserter. På den lokala anordnaren ankommer att svara för återstående
del av gagekostnaderna samt för kostnader för lokaler och andra utgifter för det
praktiska genomförandet av konserterna.

För egen del kan jag i stora drag godta de angivna grunderna för kostnadsfördelningen.
Den angivna principen behöver emellertid inte tillämpas vid varje särskilt
tillfälle. Således bör skolkonserterna liksom hittills kunna erbjudas för ett
fast pris som fastställs med ledning av den nyss angivna regeln. För offentliga
konserter för vuxna och för ungdom anser jag emellertid att hänsyn också bör
tagas till inflytande intäkter i samband med konsertgivningen. Inträdesavgiften
bör till halva sitt belopp tillfalla institutet. Samtidigt bör dock det statliga bidraget
för gagekostnader kunna utgå med högst 50 % liksom vid skolkonserterna. Rikskonsertledningen
bör också ha frihet att för vissa arrangemang kunna begränsa
sin ekonomiska medverkan till att avse en förlustgaranti. En förutsättning för
de s. k. interna konserterna, dvs. icke offentliga konserter inom föreningar, vid
militärförläggningar och sjukhus etc., torde i allmänhet vara att kostnaderna kan
hållas låga. Rikskonsertledningen bör därför i sådana fall kunna svara för en
relativt sett större andel av kostnaderna än vid offentliga konserter. I den mån
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 45

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

man redan från den nuvarande försöksledningens sida är bunden av gjorda åtaganden
för verksamhetsåret 1968/69 enligt hittillsvarande finansieringsregler, bör
dessa åtaganden givetvis fullföljas.

När de statsunderstödda yrkesorkestrarna eller delar av dessa engageras i rikskonsertverksamheten
utanför hemkommunen inom ramen för musikernas reguljära
tjänstgöring bör, vid bestämmandet av den ersättning för framträdandet som
skall utgå till orkesterns huvudman, en minskning ske med hänsyn till det statsanslag
som utgår för orkesterns allmänna verksamhet.

De angivna grunderna för finansiering kan efter det att ytterligare erfarenhet
vunnits behöva överses. En sådan omprövning bör kunna aktualiseras efter en treårsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

5. Förmedling av tonkonstnärer

5.1 Bakgrund

Enligt lagen den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling,
arbetsförmedlingslagen, får arbetsförmedling inte bedrivas i
förvärvssyfte. I övergångsbestämmelser till lagen gjordes dock undantag för dem
som vid lagens ikraftträdande i behörig ordning redan bedrev sådan verksamhet.
Med särskilt tillstånd kunde dessa fortsätta sin verksamhet ytterligare viss tid. Tidsfristen
för upphörandet med förmedling i förvärvssyfte har sedermera flera gånger
förlängts, senast genom lag den 2 mars 1962 (nr 45) till 1 januari 1968.

Avgiftskrävande arbetsförmedling utan förvärvssyfte är tillåten, om utövaren
har fått tillstånd av arbetsmarknadsstyrelsen. Sådant tillstånd får inte beviljas
enskild person. Förmedlingstillstånd av denna typ innehas av ett antal organisationer,
de flesta verksamma inom artist- och musikerområdet. Vad slutligen gäller
avgiftsfri arbetsförmedling får sådan bedrivas, men utövaren är skyldig att göra
anmälan till arbetsmarknadsstyrelsen om sin verksamhet.

Det kan tilläggas, att arbetsförmedlingslagen inte lägger hinder i vägen för sådan
service utöver förmedling som tonkonstnärer kan behöva och som brukar lämnas
av impressarier och managers.

Beträffande de förmedlingsorgan som är verksamma på den seriösa
musikens område kan nämnas att ett privat företag, Konsert- och teater-bureau
AB (Konsertbolaget), som började sin verksamhet före lagens tillkomst och som
därefter har fått tillstånd att fortsätta sin förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte.
Dessutom har som nämnts flera organisationsförmedlingar fått tillstånd att utan
förvärvssyfte bedriva avgiftskrävande arbetsförmedling inom artist- och musikerområdet.
Två av dessa förmedlingar är uppbyggda av arbetstagare, nämligen Föreningen
turnerande sällskap och Svenska musikerförbundets artist- och musikerförmedling,
medan arbetsgivarorganisationer står bakom de övriga, dvs. Folkparkernas
artistförmedling, Musiketablissementens förmedling, Riksorganisationen av
artistarbetsgivare, Föreningen svenska festarrangörers artisttjänst, Sveriges nöjesidkares
centralförening och Idrottens artistbyrå. Vid den tidpunkt då utredningen
gjordes, bedrev endast en av organisationsförmedlingarna en verksamhet som i
någon utsträckning avsåg seriösa tonkonstnärer, nämligen Riksorganisationen av
artistarbetsgivare, vilken bildades år 1946.

Vid sidan av de avgiftskrävande förmedlingsorganen har samhället genom den
offentliga arbetsförmedlingen avgiftsfritt lämnat förmedlingsservice till artister och
musiker, inklusive de seriösa tonkonstnärerna, och till arbetsgivare som behövt
engagera sådana yrkesutövare. Arbetsmarknadsverket har sedan år 1943 genom den

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

s. k. artist- och musikerförmedlingen sökt att bättre tillgodose dessa gruppers förmediingsbehov.

Frågan om förmedlingen av artister och musiker har efter tillkomsten av arbetsförmedlingslagen
tidigare utretts vid ett par tillfällen. Sålunda behandlade
1947 års musikutredning förmedlingsfrågorna i sitt betänkande Musikliv i Sverige
(SOU 1954: 2). Denna utredning föreslog att det vid sidan av de existerande
förmedlingsorganen skulle bildas ett statligt aktiebolag för förmedling av tonkonstnärer
till konsertgivare. Vidare har arbetsmarknadsstyrelsen låtit en arbetsgrupp,
artistförmedlingsutredningen, göra en översyn av frågan om förmedling av
engagemang åt artister och musiker. I betänkandet Arbetsförmedling för artister
och musiker (17 februari 1965, stencilerat) föreslog arbetsgruppen bl. a. att den
offentliga arbetsförmedlingen skulle få ökade resurser och att hos arbetsmarknadsstyrelsen
skulle inrättas en permanent rådgivande delegation med representanter för
arbetsgivare och arbetstagare på området.

5.2 Konserlbyråutredningen

Musikutredningens och artistförmedlingsutredningens betänkanden ligger till
grund för den diskussion och den ytterligare belysning av förmedlingsförhållandena
för tonkonstnärer, som återfinns i konsertbyråutredningens betänkande II,
Förmedling av tonkonstnärer.

Vid tidpunkten för konsertbyråutredningens genomgång av förmedlingsfrågorna
svarade det privata Konsertbolaget, Riksorganisationen av artistarbetsgivare och
den offentliga arbetsförmedlingen för den största delen av förmedlingsverksamheten
på den seriösa tonkonstens område. Enligt utredningens bedömning var förmedlingsfrågan
i dess helhet, med tanke på att Konsertbolagets tillstånd att bedriva
förmedling i förvärvssyfte skulle utlöpa vid årsskiftet 1967/68, inte tillfredsställande
löst med dåvarande resurser. En upprustning av den offentliga arbetsförmedlingen
för artister och musiker skulle enligt utredningens bedömning inte heller
helt lösa förmedlingsproblemen. I utredningen aviserades att Svenska musikerförbundet
avsåg att från år 1966 bygga upp en avdelning för tonkonstnärer inom sin organisationsförmedling.
Denna av arbetstagare ordnade organisationsförmedling,
som skulle vara avgiftskrävande men utan förvärvssyfte, antogs komma att fylla ett
väsentligt behov. Det nya förmedlingsorganets verksamhet var dock begränsat till
medlemmar i Musikerförbundet. En motsvarande organisationsförmedling, ordnad
genom en sammanslutning av tonkonstnärernas huvudsakliga arbetsgivare i landet,
var enligt utredningen också tänkbar. Vid en sådan lösning förelåg dock risk att de
mindre avnämarna hade svårt att få gehör för sina synpunkter och önskemål.

Mot bakgrund av sin uppfattning, att konkurrens mellan flera jämbördiga förmedlingsorgan
borde eftersträvas, ansåg utredningen att ytterligare åtgärder borde
vidtas. Den lade därför fram ett principförslag som innebar dels att tonkonstnärer

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

skulle undantas från arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde, dels att avgiftskrävande
förmedlingar i förvärvssyfte skulle tillåtas i fråga om tonkonstnärer,
dels att ett statligt aktiebolag för tonkonstnärsförmedling skulle komma till stånd.
Utredningen föreslog vidare bl. a., att arbetsmarknadsstyrelsen i sin tillsyn av förmedlingsverksamheten
skulle biträdas av en permanent rådgivande delegation med
representanter för artister och konsertarrangörer.

Ledamoten av utredningen förbundsordföranden Freddy Anderson reserverade
sig mot utredningens förslag om en sådan ändring i gällande lagstiftning, att i förvärvssyfte
arbetande förmedlingsbyråer skulle kunna inrättas. Reservanten uttryckte
vidare som sin uppfattning, att ett vacuum inte behövde uppstå på förmedlingsmarknaden,
när de enskilda förmedlingsföretagens tillstånd löpt ut den 1 januari
1968, eftersom Musikerförbundets organisationsförmedling redan från den 1 januari
1966 skulle starta en avdelning för förmedling av tonkonstnärer.

5.3 Yf Iranden

Till de allmänna synpunkter som anförs i remissvaren hör påpekanden,
bl. a. från Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Musikaliska
akademiens styrelse och Svenska tonkonstnärsförbundet, att förmedlingsfrågan
borde ses i ett allmänkultureilt sammanhang eller mot bakgrund av en kulturpolitisk
målsättning. Det sistnämnda förbundet ansåg att utredningen inte tillräckligt
beaktat denna aspekt i sitt betänkande. Arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret
och Svenska teaterförbundet diskuterar i sina remissyttranden frågan om gränsdragningen
mellan seriösa tonkonstnärer och s. k. populärartister. Flera praktiska
svårigheter anses uppkomma om man försöker dra strikta gränser mellan dessa
grupper. Lämpligheten ur kulturpolitisk synpunkt av en sådan gränsdragning ifrågasätts
av Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå, som anser att uppdelningen
skulle bevara klyftan mellan det traditionella konsertlivet och det breda,
populärt inriktade musiklivet samt motverka impulser till en kvalitetshöjning av det
senare.

Beträffande förslagen om undantag från arbetsförmedling slagen
och tonkonstnärsförmedling i förvärvssyfte har
remissinstanserna haft delade meningar. Förslagen tillstyrks på dessa punkter av
Musikaliska akademiens styrelse och teater- och orkesterrådet samt av ett antal
institutioner och organ representerande arrangörs- och arbetsgivarparten, nämligen
Sveriges Radio, Konsertföreningen i Stockholm, Göteborgs orkesterförening, Stiftelsen
Malmö konserthus, Sveriges orkesterföreningars riksförbund, Teatrarnas riksförbund
och Folkparkernas centralorganisation.

De nämnda förslagen avstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska musikerförbundet,
Svenska teaterförbundet, Svenska tonkonstnärsförbundet, Föreningen Sveriges
kammarmusiker, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd
och Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå. Arbetsmarknadsstyrelsen an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

ser att en olycklig splittring av arbetsmarknaden skulle uppkomma, om en lagändring
gjorde det möjligt för privata agenter att i förvärvssyfte verka på en del
av förmedlingsfältet. Enligt Svenska teaterförbundets mening skulle förslaget heller
knappast vara praktiskt genomförbart på grund av svårigheten att entydigt avgränsa
de seriösa tonkonstnärerna från övriga tonkonstnärer. Svenska tonkonstnärsförbundet
och Föreningen Sveriges kammarmusiker vänder sig mot att kommersiella
intressen i någon form skall få uppträda som förmedlande länk mellan
tonkonstnären, vars utbildning till stor del bekostats av samhället, och arrangören,
vars konsertverksamhet till stor del stöds av allmänna medel.

Som alternativ till den lösning av förmedlingsfrågan som utredningen framlagt
förordar arbetsmarknadsstyrelsen att den offentliga arbetsförmedlingen
upprustas. Svenska teaterförbundet erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen
på flera andra områden visat att den haft vilja och förmåga att genomföra
mycket radikala upprustningar av förmedlingsverksamheten. Förbundet kan även
från sitt eget område redovisa positiva erfarenheter härvidlag. När det gäller talskådespelare
har arbetsförmedlingen övertagit förbundets service till olika arbetsgivare
och skapat en förmedlingsform som är uppskattad av båda parter.

Flertalet av dem som yttrat sig över betänkandet anser dock att samhällets åtgärder
för att förbättra förmedlingen av seriösa tonkonstnärer bör ske på andra
vägar än genom utbyggd offentlig arbetsförmedling. Man ansluter sig därvid i regel
till förslaget om ett statligt förmedlingsbolag. Samtidigt understryks,
bl. a. av statskontoret, Svenska musikerförbundet, Svenska tonkonstnärsförbundet
och Föreningen Sveriges kammarmusiker, att utredningens överväganden inte utgör
tillräcklig grund för att inrätta ett nytt statligt organ för förmedling av tonkonstnärer.
Härför erfordras ytterligare utredning. Om det då visar sig att ekonomisk rörelsefrihet
är av avgörande betydelse, bör man enligt statskontorets mening i första
hand pröva att låta verksamheten bedrivas inom en stiftelse. Förslaget om ett statligt
förmedlingsbolag accepteras av arbetsmarknadsstyrelsen som en alternativ lösning
till upprustning av den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt styrelsens mening bör
ett sådant statligt bolag på grund av svårigheten att inom artistvärlden göra någon
skarp gränsdragning mellan olika kategorier, inte begränsa sin verksamhet till
enbart tonkonstnärer utan inrikta sig på alla slag av artister och musiker. Frågan
om vilka kategorier det föreslagna bolaget skall betjäna har emellertid även andra
arbetsmarknadsaspekter. Enligt styrelsens mening är det inte rimligt att tänka sig,
att bolaget skulle svara enbart för förmedlingen av de mest aktuella tonkonstnärerna,
medan samtidigt de mindre eller otillräckligt efterfrågade skulle hänvisas till den
offentliga arbetsförmedlingen. Detta måste även innebära att bolaget av tillsynsmyndigheten
åläggs att i fråga om artistmarknaden administrera de i samband med
denna förknippade arbetsmarknadspolitiska uppgifterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har inget att erinra mot att organisationer av
arbetstagare och arbetsgivare ordnar förmedling för tonkonstnärer. Skulle organisationsförmedlingarna
få en helt dominerande ställning på marknaden, bör de också
ta ansvar för svårplacerade förmedlingsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Flera av dem som avgivit yttrande ansluter sig till tanken att man bör eftersträva
en konkurrens på lika villkor mellan olika förmedlingsorgan. Några vänder
sig dock mot att arbetstagare skulle ordna egen organisationsförmedling och framhåller
risken av fackförbundsdirigerad förmedlingsverksamhet. Sveriges orkesterföreningars
riksförbund, som även noterar möjligheten för egen del att ansöka om
förmedlingstillstånd, hälsar med tillfredsställelse att Musikerförbundet beslutat utvidga
sin förmedling till att omfatta även tonkonstnärer.

Att antalet konkurrerande förmedlingsorgan kan bli alltför stort antyds av
Sveriges Radio, som befarar att tillräckligt artistunderlag inte finns för samtliga
behandlade förmedlingsorgan. Föreställningen att också den statliga förmedlingen
bör konkurrera med andra former av förmedlingar tillbakavisas av Svenska teaterförbundet.
Ett sådant förmedlingsorgan kan bli effektivt endast om det är ensamt
på området, hävdar förbundet.

Utredningens förslag om att hos arbetsmarknadsstyrelsen inrätta en permanent
rådgivande delegation med representanter för artister och konsertarrangörer
har genomgående mottagits positivt i remissvaren.

5.4 Departementschefen

Artist- och musikerförmedling har hittills bedrivits av den avgiftsfria offentliga
arbetsförmedlingen, av åtta organisationsförmedlingar, som får ta avgifter på självkostnadsbasis,
och av enskilda förmedlingsföretag, som har haft tillstånd att bedriva
förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte.

De övergångsbestämmelser till lagen om arbetsförmedling som har gjort det
möjligt att bedriva arbetsförmedling i förvärvssyfte, har upphört att gälla vid utgången
av år 1967. Detta innebär att tillstånden för de enskilda förmedlingsföretagen
har löpt ut vid årsskiftet och att nya tillstånd inte kommer att meddelas efter
denna tidpunkt. Företagen måste därför överlåta den förmedlande delen av sin
verksamhet i andra händer.

Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet anser jag det inte befogat att
aktualisera någon ändring av arbetsförmedlingslagen för att undanta artister inom
den seriösa tonkonsten från lagens tillämpningsområde. Förmedlingsfrågan bör
lösas på ett enhetligt sätt över hela fältet.

Vid överläggningar som under februari och mars 1968 ägt rum mellan chefen
för inrikesdepartementet och företrädare för de större organisationerna av arbetsgivare
och arbetstagare på området och med deltagande av experter från utbildningsdepartementet
och arbetsmarknadsstyrelsen, har man från organisationernas
sida främst önskat och förklarat sig beredd att fortsätta och utvidga sin förmedlingsverksamhet
på ett sätt som effektivt skulle tillgodose förmedlingsbehovet inom
hela musikerområdet. Härvid deltog också representanter för de statliga och
statsunderstödda arbetsgivareintressena, som ansökt om tillstånd för en organisationsförmedling
hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Vid de nyss berörda överläggningarna förklarade chefen för inrikesdepartementet
att de i fortsättningen verksamma organisationerna måste vara i stånd att
sörja för en förmedlingsverksamhet som omfattar alla slags artister i hela landet,
något som får avspegla sig i tillståndsgivningen och därtill knutna villkor. Mot
denna bakgrund anslöt han sig till den uppfattning, som uttalades av företrädare
för arbetsmarknadsstyrelsen, att den offentliga artist- och musikerförmedlingen
inte längre kommer att fylla någon funktion för att tillgodose förmediingsbehovet
på området och därför bör avvecklas.

Med hänsyn till den utveckling som här berörts och som ägt rum sedan konsertbyråutredningen
avslutade sitt arbete i denna del, anser jag att förslaget om ett
statligt bolag för tonkonstnärsförmedling inte nu bör aktualiseras. Jag räknar härvid
med att vid sidan av nuvarande större organisationsförmedlingar även den nybildade
förmedlingen på arbetsgivarsidan träder i verksamhet och utvecklas så att den
bl. a. kan tillgodose det behov av internationella kontakter som föreligger för artister
på den seriösa musikens område. Organisationsförmedlingarna bör inte minst i detta
avseende ges möjligheter att i olika former samverka med lämpliga impressarier.
Med dessa förutsättningar finns det enligt min mening skäl att förvänta sig att
förmedlingsfrågorna för tonkonstnärer kan lösas utan ytterligare åtgärder av det
slag som konsertbyråutredningen avsåg. Förekomsten av flera effektivt verkande
organ på förmedlingsområdet bör för arbetstagarna ge den variation i möjligheter
till kontakter med konsertinstitutioner och arrangörer som konsertbyråutredningen
avsåg med sitt förslag.

Institutet för rikskonserter får bland de musikfrämjande intressenterna i artistförmedlingsverksamheten
genom arten av sitt uppdrag speciell anledning att medverka
till att denna förmedlingsverksamhet fungerar effektivt över hela fältet. Inte
minst när det gäller artistutbytet med utlandet bör institutet vara berett till insatser
utöver vad som faller inom förmedlingsorganens på självkostnadstäckning upplagda
verksamhet. För sådana insatser beräknar jag under institutets anslag ett
belopp av 200 000 kr.

Kungl. Maj. ts proposition nr 45 år 1968

6. Anslagsberäkningar m. m.

6,1 Konsertbyråutredningen

För budgetåret 1966/67 anvisades för försöksverksamheten 3 015 000 kr. ur
anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. För innevarande budgetår har
4 075 000 kr. anvisats ur samma anslag.

Konsertbyråutredningen beräknar på grundval av sina förslag om rikskonsertverksamhetens
utformning för de närmast följande budgetåren de totala kostnaderna
för rikskonsertverksamheten på följande sätt.

		Kostnader i milj. kr.
Ändamål	1968/ 1969	1969/ 1970	1970/ 1971	1971/ 1972	(slut- skedet)
Institutets kansli, löner, centrala pro-duktionskostnader och omkostnader i övrigt........................	2,20	3.00	5,25	5,25	5,25
producenter ...................	0,60	0,60	1,15	1,15	1,15
Regionala produktionskostnader: 6 regionintendenter m bitr ......	0,45	0,45	0,45	0,45	0.45
+ 11 » »» ......		0,85	0,85	0,85	0,85
Summa centrala och regionala admini-strations- och produktionskostnader	3.25	4,90	7,70	7,70	7.70
Verksamheten: Artister och kostnader för produk-tion i: 4 regioner (försökslänen)........	1.60	1,60	1,60	1,60	1,60
+ 3 regioner (— etapp 1) .........	1,20	1,20	1,20	1,20	1,20
+ 5 regioner (— etapp 2) ......... + 13 regioner (—etapp 3) ......... Vidareutbildning av militärmusiker .	0,50	0,50	2,00 0.25	2,00 0,20	2,00 5,20
Regionsensemblernas konsertverk-samhet ......................		5,00	10,00	10.00	10,00
Punktevenemang och grammofon-skiveproduktion ...............	0.70	0,60	0,50	0,50	0,30
Turnéanslag för SFO m fl........	0,70	0,70	0,70	0,70	0.70
Summa verksamheten .............	4,70	9.60	16,25	16,20	21,00
Totalt ...........................	7.95	14,50	23,95	23,90	28,70
Avgår arrangörsavgifter............	0.85	1.15	3,80	3,80	5,80
Omföringsanslag under VIII huvud-titeln att gottskrivas IV huvudtiteln		5,00	10,00	10,00	10.00
Nettoutgift .......................	7.10	8,35	10,15	10,10	12,90

Utredningen anför bl. a. följande rörande de förutsättningar på vilka den byggt
sina beräkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Utredningen har beräknat kostnaderna i dagens penningvärde för tre successiva
utbyggnadsetapper för rikskonsertverksamheten. Inom ramen för de i det följande
anförda kostnaderna för etapperna 1—3 ingår kostnaderna för ianspråktagande
av de regionala ensemblerna med i den första etappen 5 milj. kr. och i de båda
senare etapperna 10 milj. kr., dvs. en tredjedel resp. två tredjedelar av det anslag
till militärmusikernas avlöningar, som nu utgår från fjärde huvudtiteln.

Etapp 1: Hälften av de regionala ensemblerna och samtliga statsunderstödda
yrkesorkestrar i verksamhet samt därtill övrig rikskonsertverksamhet i 7 regioner,
nämligen Norrbottens, Jämtlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Östergötlands och
Jönköpings län samt Skåne: 14 500 000 kr.

Etapp 2: Samtliga regionsensembler och de statsunderstödda yrkesorkestrarna i
verksamhet samt rikskonsertverksamhet i regioner enligt etapp 1 och i 5 nya regioner,
nämligen Västerbottens, Västernorrlands, Västmanlands, Örebro och Kalmar
län: 23 950 000 kr.

Etapp 3: Samma förutsättningar som i etapp 1 och 2 samt rikskonsertverksamhet
i återstående 13 regioner, dvs. fullt utbyggd verksamhet: 28 700 000 kr.

Av tabellen framgår att utredningen uppskattat kostnaderna för vidareutbildning
av militärmusikerna till 500 000 kr. under de båda första åren, till 250 000
kr. det tredje året och till 200 000 kr. under ett fjärde år. Medelsbehovet nedgår
successivt i samma mån som nuvarande underofficersskola vid musikhögskolan omgestaltas
för att tillgodose de utbildningskrav, som den nya musikorganisationen
kommer att ställa.

De angivna beloppen har räknats fram utifrån den förutsättningen att institutet
organiseras som statlig myndighet. Vid val av stiftelse som företagsform tillkommer
i slutskedet 2 milj. kr. för vissa indirekta lönekostnader m. m.

För att möjliggöra en utbyggnad av yrkesorkestrarna tillkommer enligt utredningens
förslag vidare ett belopp av 1 770 000 kr. per år. Den nuvarande bidragsgivningen
till SOR-orkestrarnas verksamhet på 250 000 kr. föreslås bibehållen
men bör delas upp på bidrag till amatörverksamhet med 30 000 kr. och bidrag
för medverkan i regionsensembleverksamhet med 220 000 kr.

För budgetåret 1968/69 föreslår utredningen att anslaget till rikskonsertverksamheten
tas upp med 7 100 000 kr. och att bidraget till yrkesorkestrarna ökas
med 1 770 000 kr.

6.2 Statens försöksverksamhet med rikskonserter

I sin under hösten 1967 ingivna anslagsframställning för budgetåret 1968/69
har statens försöksverksamhet med rikskonserter beräknat medelsbehovet till belopp
som framgår av följande tabell.

Ändamål Belopp, kr.

1. Centrala administrations- och produktionskostnader.......... 2 840 000

2. Regionala produktionskostnader .......................... 660 000

3. Kostnader för konsertverksamhet i sju regioner.............. 2 750 000

4. Vidareutbildning av militärmusiker ....................... 500 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968 83

5. Turnéanslag för Stockholms filharmoniska orkester m. fl....... 700 000

6. Punktevenemang och grammofonskiveproduktion ............ 700 000

7. Informationsverksamhet ................................ 450 000

Totalt ............................................ 8 600 000

8. Avgår arrangörsavgifter ................................ 850 000

Nettoutgift ........................................ 7 750 000

Statens försöksverksamhet med rikskonserter begär att Kungl. Maj:t för budgetåret
1968/69 anvisar ett anslag på 7 750 000 kr.

Rörande motiveringen för de olika beloppen framgår bl. a. följande av anslagsframställningen.

1. I de centrala administrations- och produktionskostnaderna ingår löner till
befintlig personal, ändrad lönesättning för denna, lönekostnader för nya tjänster
samt omkostnader vid det centrala kansliet. Kostnader för avlöningar till konstnärlig
och administrativ personal beräknas för en rikskonsertchef, fem avdelningschefer,
en informationschef, en förlagschef, en teknisk redaktör, en kamrer, två
turnéläggare, två assistenter, två konstnärer på halvtid, en kassör, en bokförare,
tjugo sekreterare och biträden, två vaktmästare och en juridisk konsult. För producerande
personal samt anställda tonkonstnärer beräknas löner för fyra producenter,
en programsekreterare, fyra tonkonstnärer och fem lektorer för kvällskonserter,
samt sex producenter, en programsekreterare och fyra konsulter för skoloch
ungdomskonserter. I de centrala kostnaderna ingår också vissa arvoden till
ledamöter i råd och styrelse samt till rådets sekreterare.

2. De regionala produktionskostnaderna innefattar löner till sex regionsintendenter
och sex sekreterare samt omkostnader för denna verksamhet.

3. Kostnader har beräknats för konsertverksamhet i Norrbottens, Jämtlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Östergötlands och Jönköpings län samt Skåne. Dessa
kostnader avser honorar-, rese- och traktamentskostnader till artister samt reklam
och studiematerial. Försöksledningen räknar med ca 2 730 konserter under budgetåret
1968/69, varav 2 100 skolkonserter. Detta innebär en ökning av antalet
konserter i förhållande till budgetåret 1967/68 med ca 670.

6. Av beloppet avser 400 000 kr. medel för anordnande av punktevenemang
m. m. och 300 000 kr. grammofonskiveproduktion.

Om verksamheten organiseras i form av stiftelse beräknas medelsbehovet stiga
med 1 400 000 kr. för sociala avgifter, lokalkostnader, vissa omkostnader m. m.

6.3 Departementschefen

I det föregående har jag föreslagit att institutet för rikskonserter organiseras
som en stiftelse. Som en konsekvens härav har förutsatts att stiftelsen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

besluta om kansliets organisation och om den anställda personalens löner. Även i
övrigt bör institutets ledning få disponera tillgängliga resurser tämligen fritt.
Kan t. ex. besparingar göras i personalorganisationen bör de frigjorda medlen kunna
utnyttjas för annan del av verksamheten. Med denna frihet att träffa skilda dispositioner
bör också följa att verksamheten skall utformas på sådant sätt att behov att
överskrida de anvisade medlen inte uppkommer. Detta medför att arbetet vid institutet
måste planeras med hänsyn till att erforderliga marginaler finns för att
täcka under budgetårets lopp uppkommande oförutsedda utgifter. Å andra sidan
bör anslaget inte helt bindas till utgifter för varje särskilt budgetår. Med hänsyn
till behovet av att i vissa fall planera på längre sikt bör överföring av medel kunna
ske mellan budgetåren. Anslaget bör således få karaktär av reservationsanslag.

Den angivna rörligheten i medelsanvändningen bör givetvis bygga på förutsättningen
att stiftelsen utnyttjar för varje år anvisade medel i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder som tillämpas vid anslagsberäkningen.

Medelsbehovet för löner och arvoden vid institutet beräknar jag till 2 200 000
kr. Jag har därvid beaktat kostnaderna för ledning av verksamheten och för andra
uppgifter vid det centrala kansliet, för producenter, experter och konsulter samt
för styrelsearvoden m. m. Vid beräkningen har också hänsyn tagits till kostnaderna
för tre intendentstjänster med regionala producentuppgifter.

För omkostnader av allmänt slag beräknar jag ett belopp av 600 000 kr. För
hyror av kanslilokaler samt för portokostnader m. m. beräknar jag därutöver ett
belopp av 400 000 kr. Utrymmet för omkostnader för verksamheten blir härigenom
sammanlagt 1 000 000 kr.

Kostnaderna för den av institutet bedrivna konsertverksamheten i form av kvällsoch
ungdomskonserter, vilken verksamhet i enlighet med vad jag anfört i det föregående
skall avse hela landet, beräknar jag till 2 050 000 kr. I beloppet har även
medel inräknats för turnéer i olika former med de statsunderstödda symfoniorkestrarna,
främst Stockholms filharmoniska orkester.

Skolkonsertverksamhet bör som jag anfört i ett tidigare sammanhang organiseras
i Skåne samt Jönköpings, Östergötlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands
och Norrbottens län. Kostnaderna för denna verksamhet beräknar jag till 1 350000
kr.

Enligt mina beräkningar kommer således hela kostnaden för kvälls-, ungdomsoch
skolkonserter att uppgå till (2 050 000 + 1 350 000 = ) 3 400 000 kr. De i
ett tidigare avsnitt förordade finansieringsreglerna innebär att arrangörerna skall
betala en del av gagekostnaderna. Inkomsterna härav beräknar jag till 850 000 kr.
Medelsbehovet för konserterna uppgår således till (3 400 000 — 850 000 =)
2 550 000 kr.

Utöver för de nämnda ändamålen beräknar jag för viss grammofonskiveproduktion
200 000 kr., för informationsverksamhet 200 000 kr., för åtgärder för artistutbyte
med utlandet m. m. 200 000 kr. och för vidareutbildning av militärmusiker
400 000 kr., dvs. sammanlagt för dessa ändamål 1 000 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

Jag förutsätter att personalen vid institutet och de tre intendenterna kommer att
beredas pensionsrätt enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente mot det att
stiftelsen svarar för hela kostnaden för pensioneringen. För dessa kostnader jämte
kostnaderna för sociala avgifter beräknar jag ett belopp av 600 000 kr. Den
avsedda pensionsregleringen medför behov av vissa ändringar i pensionsreglementet.
Frågan kommer därför att underställas riksdagen i ett senare sammanhang.

Mina i det föregående redovisade beräkningar av medelsbehovet innebär att
reservationsanslaget för rikskonsertverksamheten bör föras upp med (2 200 000 +
1 000 000 + 2 550 000 + 1 000 000 + 600 000 =) 7 350 000 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

7. Hemställan

Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t genom proposition
föreslår riksdagen att

1. godkänna de riktlinjer som jag angivit för anordnande av
rikskonsertverksamhet fr. o. m. den 1 juli 1968,

2. godkänna de grunder för finansiering av rikskonsertverksamheten
som jag angivit,

3. till Rikskonsertverksamhet för budgetåret 1968/69 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7 350 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 45 år 1968 87

INNEHÅLL

sid.

1. Inledning ......................................... 4

2. Riktlinjer för vidgad konsertverksamhet.......................... 7

2.1 Bakgrund ...... 7

2.1.1 Konsertlivets nuvarande utformning.................... 7

2.1.2 Försöksverksamheten .............................. 8

2.1.3 Sociologisk undersökning ............................ 13

2.2 Konsertbyråutredningen .................................. 14

2.2.1 Kulturpolitisk bakgrund.............................. 14

2.2.2 Bedömning av försöksverksamheten.................... 16

2.2.3 Kommentarer till den sociologiska undersökningen........ 19

2.2.4 Rikskonsertverksamhetens fortsatta utbyggnad............ 20

2.3 Yttranden ............................................ 22

2.4 Departementschefen ...................................... 31

3. Resurser för konsertverksamhet ................................ 39

3.1 Konsertbyråutredningen .................................. 39

3.1.1 Tonkonstnärer .................................... 39

3.1.2 Symfoniorkestrar .................................. 40

3.1.3 SOR-orkestrar .................................... 42

3.1.4 Militärmusikkårer .................................. 43

3.2 Yttranden .............................................. 45

3.3 Departementschefen ...................................... 52

4. Rikskonsertverksamhetens organisation .......................... 57

4.1 Konsertbyråutredningen .................................. 57

4.1.1 Organisationens allmänna utformning .................. 57

4.1.2 Central organisation ................................ 58

4.1.3 Regional och lokal organisation........................ 60

4.1.4 Finansiering ...................................... 62

4.2 Yttranden .............................................. 62

4.3 Departementschefen ...................................... 68

5. Förmedling av tonkonstnärer .................................. 75

5.1 Bakgrund .............................................. 75

5.2 Konsertbyråutredningen .................................. 76

5.3 Yttranden .............................................. 77

5.4 Departementschefen ...................................... 79

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1968

6. Anslagsberäkningar m. m..................................... 81

6.1 Konsertbyråutredningen .................................. 81

6.2 Statens försöksverksamhet med rikskonserter.................. 82

6.3 Departementschefen ...................................... 83

7. Hemställan ................................................ 86

Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB • Stockholm 1968

680230