Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968
1
Nr 37
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. tji.; given Stockholms slott den 23
februari 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Eric Holmquist
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag om en samordnad och utbyggd naturvårdsforskning
på grundval av 1964 års naturresursutrednings arbete.
Området för denna forskning föreslås omfatta naturvården, till vilken
även hänförs vatten- och luftvården, samt biociderna. För ledningen av
forskningen föreslås att en forskningsnämnd inom naturvårdsverket inrättas
den 1 juli 1968. Verkschefen bör bli ordförande i nämnden, som i övrigt
till övervägande del bör bestå av forskare. För att bereda forskningsfrågorna
föreslås vidare att ett forskningssekretariat inrättas.
Vidare behandlas frågan om att inrätta en särskild beredning på regeringsnivå
för frågor på naturvårdsområdet och inom vissa delar av den fysiska
samhällsplaneringen. I beredningens uppgifter bör ingå såväl forskningsfrågorna
som de praktiskt inriktade frågorna.
För budgetåret 1968/69 föreslås att 7 milj. kr. anvisas till naturvårdsforskning.
Det föreslås också att bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
ändras. Syftet är att stimulera kommunerna att bygga
effektivare reningsverk. Statsbidrag bör inte längre utgå till byggande av
vattenförsörjningsanläggningar. Stödet bör i stället helt inriktas på att främ
1
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 37
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
ja byggande av avloppsreningsverk med långt gående rening. Vidare föreslås
att bidrag skall kunna utgå till kostnaderna för restaurering av förorenade
vattenområden. Bidragsramen för nya avloppsreningsverk föreslås
för nästa budgetår bli 40 milj. kr. Totalt begärs till bidrag till avloppsreningsverk
m. m. 84 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
23 februari 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Johansson, Holmqvist, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. och anför.
I statsverkspropositionen (bil. 11 s. 179 och 180) har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, till Naturresursforskning
och Bidrag till vatten- och avloppsanläggningar för budgetåret
1968/69 beräkna ett anslag av 7 milj. kr. resp. 84 milj. kr. Jag anhåller
att nu få anmäla dessa frågor.
Inledning
1964 års naturresursutredning1, som tillsattes med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 23 april 1964, har avlämnat två betänkanden, nämligen
»Miljövårdsforskning I. Forskningsområdet» och »Miljövårdsforskning II.
Organisation och resurser» (SOU 1967: 43 och 44).
Efter remiss har yttranden över betänkandena avgetts av vattenöverdomstolen,
försvarets forskningsanstalt (FOA), medicinalstyrelsen, giftnämnden,
statens strålskyddsinstitut, statens bakteriologiska laboratorium, statens
institut för folkhälsan, arbetsmedicinska institutet, sjöfartsstyrelsen,
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), byggnadsstyrelsen,
statens planverk, statskontoret, naturhistoriska riksmuseet, universitetskanslersämbetet,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, veterinärstyrelsen,
statens naturvårdsverk, fiskeristyrelsen, kommerskollegium,
Sveriges geologiska undersökning (SGU), statens vattenfallsverk, statens 1
1 Ledamöter generaldirektören Bror Rexed, ordf., leg. läkaren Erik Bolinder, professorn
Sven Brohult, direktören Ingmar Eidem, överdirektören Valfrid Paulsson, apotekaren Rune
Lönngren och departementsrådet Allan Johansson. Numera avlidne generaldirektören Börje Lundgren
var ordf. till maj 1966 och överdirektören Sören Lane ledamot ti o. m. juni 1967.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
medicinska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens
råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, forskningsrådens
samarbetsdelegation, internationella meteorologiska institutet, styrelsen
för skogshögskolan, viltforskningsrådet, statens växtskyddsanstalt,
statens centrala frökontrollanstalt, styrelsen för lantbrukslrögskolan, statens
råd för skogs- och jordbruksforskning, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,
styrelsen för veterinärhögskolan, statens veterinärmedicinska anstalt,
statens tekniska forskningsråd, Svenska silikatforskningsinstitutet,
statens konsumentråd, korrosionsinstitutet, Vetenskapsakademien, Skogsoch
lantbruksakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, livsmedelsstadgekommittén,
Sveriges industriförbund, AB Atomenergi, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges laritbruksförbund,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers
centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska jägareförbundet, Vattenvärnet,
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen,
Fiskefrämjandet, Svenska naturskyddsföreningen och Svenska teknologföreningen.
Skrivelser i ämnet har inkommit från riksantikvarieämbetet, Sveriges
ornitologiska förening, Föreningen för vattenhygien, Naturvårdsrådet i Göteborgs
och Bohus län och Föreningen för giftfria livsmedel.
Statens naturvårdsverk har i skrivelse den 9 november 1967 föreslagit
att bestämmelserna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
ändras.
Efter remiss har yttranden över naturvårdsverkets förslag avgetts av riksrevisionsverket,
länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Västernorrlands
län, 1964 års naturresursutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska
kommunförbundet, Vattenvärnet och Föreningen för vattenhygien.
I fråga om flera av utredningens och naturvårdsverkets förslag behövs inte
beslut av riksdagen. För överblickens och sammanhangets skull redovisas
dock även vissa av dessa förslag.
Naturresursforskningen
Nuvarande ordning
Forskning och undersökningsverksamhet inom naturvårdsområdet (naturresursområdet)
— till vilket även hänförs vatten- och luftvårdsområdena
— samt rörande kemiska bekämpningsmedels (biociders) verkningar m. m.
bedrivs vid ett mycket stort antal institutioner. Förutom vid universiteten
och vissa högskolor bedrivs sådan forskning och undersökningsverksamhet
vid olika statliga laboratorier. Ett forskningsinstitut drivs gemensamt av
staten och industrin.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1068
Luftvårdsforskning förekommer vid universiteten i Uppsala och Stockholm,
vid de tekniska högskolorna samt vid skogs- och lantbrukshögslcolorna.
Vid statens växtskyddsanstalt undersöks luftföroreningarnas inverkan
på växtligheten. Vid statens institut för folkhälsan och karolinska institutet
bedrivs forskning om luftföroreningarnas medicinska och hygieniska verkningar.
Bilavgasproblemet studeras vid ett med statliga medel finansierat
laboratorium i anslutning till AB Atomenergis anläggningar i Studsvik. Institutet
för vatten- och luftvårdsforskning bedriver forskning om de industriella
luftföroreningsproblemen. Vid internationella meteorologiska institutet
utförs mätningar av luftens föroreningshalt.
Forskning om olika vattenvårdsproblem förekommer vid universiteten, de
tekniska högskolorna samt skogs- och lantbrukshögskolorna. Vid SMHI, fiskeristyrelsens
havsfiskelaboratorium samt statens vattenfallsverk bedrivs
hydrologisk forskning. Utvecklingsarbete på vatten- och avloppsområdet utförs
bl. a. vid AB Atomenergi. De industriella vattenföroreningsfrågorna behandlas
vid bl. a. Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Vid statens
institut för folkhälsan och statens bakteriologiska laboratorium behandlas
vattenfrågorna ur hygienisk synpunkt. Fiskeribakteriologiska problem studeras
bl. a. vid fiskeristyrelsens havsfiskelaboratorium i Lysekil och dess
sötvattenslaboratorium vid Drottningholm. Statens naturvårdsverks undersökningslaboratorium
gör sådana utredningar på vattenvårdsområdet som
behövs för verkets löpande verksamhet medan länsstyrelsernas naturvårdsenheter
och kommunala organ svarar för undersökningar av de lokala vattenförhållandena.
Också inom naturvårdsområdet i övrigt bedrivs forskning. Markvårdsfrågor
behandlas vid universiteten samt lantbruks- och skogshögskolorna.
Undersökningar och inventeringar på växt- och djurområdena utförs vid
universiteten samt vid naturhistoriska riksmuseet. Vid universiteten bedrivs
vidare naturgeografisk forskning. Viltforskning förekommer vid universiteten,
skogshögskolan, naturhistoriska riksmuseet och statens veterinärmedicinska
anstalt.
Forskning om biocidernas verkningar m. m. bedrivs vid universiteten, de
tekniska högskolorna samt skogs-, veterinär- och lantbrukshögskolorna.
Mätningar av biocidhalten i naturen utförs vid bl. a. naturhistoriska riksmuseet,
statens veterinärmedicinska anstalt och undersökningslaboratoriet
vid statens naturvårdsverk. Biocidförekomsten i livsmedel undersöks vid
statens institut för folkhälsan och statens växtskyddsanstalt. Biocidundersökningar
utförs vidare vid yrkesmedicinska kliniken vid Lunds lasarett.
De institutioner som här nämnts tillhör sex olika departements verksamhetsområden,
nämligen försvars-, social-, kommunikations-, finans-, utbildnings-
och jordbruksdepartementens.
Resultaten av forskningen och undersökningsverksamheten på förevarande
områden utnyttjas av bl. a. ett flertal statliga myndigheter. Främst bland
dessa är statens naturvårdsverk och giftnämnden. Även social-, veterinär-,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
fiskeri-, lantbruks-, skogs- och domänstyrelserna samt statens planverk representerar
avnämarintressena.
Medel till forskningen och undersökningsverksamheten anvisas över ett
flertal statliga anslag och av flera forskningsfonder. Dessa medel uppgår innevarande
budgetår till ca 12 milj. kr. Härav utgör 5 milj. kr. ett särskilt
anslag för naturresursforskning under nionde huvudtiteln. 1964 års naturresursutredning
beslutar om fördelningen av detta anslag, övriga medel —
7 milj. kr. — tillförs forskningen och undersökningsverksamheten via bl. a.
olika statliga forskningsråd och inrättningar samt forskningsfonder såsom
riksbankens jubileumsfond, Norrlandsfonden och malmfonden. Utöver
nämnda 12 milj. kr. utgår betydande belopp till här avsedd forskning inom
ramen för anslagen till universiteten och högskolorna.
Utredningen
Utredningen framhåller att den som underlag för sina ställningstaganden
behövt uppgifter om praktiska problem och forskningsfrågor på naturresursområdet.
För att samla in och sammanställa detta material anlitade utredningen
ett stort antal experter och fann materialet så värdefullt att den
redovisat det i ett särskilt betänkande (Miljövårdsforskning I. Forskningsområdet).
Utredningen framhåller att den utan att ta ställning till varje enskildhet
i det omfattande materialet godtar huvuddragen i experternas bedömningar.
Utvecklingen i framtiden kan emellertid, understryker utredningen,
skjuta andra problem i förgrunden än dem som behandlats i betänkandet
och därmed ändra frågeställningarnas aktualitet. En fortlöpande omprövning
av dessa måste därför ske. Materialsammanställningen bör dock
enligt utredningen tjäna som underlag för planeringen av forskningen under
den närmaste framtiden.
Forskningsområdet
Forskningsområdets avgränsning. Problemen i samband med naturresursernas
bevarande och utnyttjande spänner över ett stort område. Utredningen
anser det därför nödvändigt att avgränsa det forskningsområde den
avser behandla. Utredningen tar växelspelet mellan människan och hennes
naturmiljö till utgångspunkt för denna avgränsning.
Genom att utnyttja naturresurserna påverkar och omvandlar människan
sin omgivning men samtidigt återverkar miljöförändringarna på människan
själv. Från människans synvinkel är det enligt utredningen väsentligt att
klarlägga denna återverkan och att finna metoder att avlägsna eller motverka
de negativa effekterna av miljöförändringarna.
Sådan naturresursforskning, som är inriktad på det kommersiella utbytet
av naturresursernas utnyttjande, kan enligt utredningen med nämnda ut
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
gångspunkt anses falla utanför forskningsområdet. Forskning rörande den
tekniska och ekonomiska sidan av utvinningen av t. ex. malm eller andra
icke förnyelsebara naturresurser hör således inte till forskningsområdet. Produktionsinriktad
forskning på jord- och skogsbrukets samt yrkesfiskets
områden liksom forskning rörande utnyttjandet av förnyelsebara naturresurser
i ekonomiskt syfte räknar utredningen inte heller dit. Detsamma gäller
användningen av vattenkraft eller andra s. k. flödesresurser för energiändamål.
Utredningen framhåller att dessa forskningsinriktningar självfallet
bär stora kontaktytor med naturresursforskningen. Väsentliga delar av
det svenska landskapet får sin prägel av jordbruk och skogsbruk, vilkas utformning
därmed blir en miljövårdsfråga av högsta rang. Forskning rörande
den lämpliga användningen av bekämpningsmedel, valet av sådana och inverkan
av olika slags gödsling kan bidra till att undvika miljövårdsproblem.
Sådan forskning bör dock enligt utredningens mening i huvudsak bedrivas
inom jordbruksforskningens och den skogliga forskningens ram.
De industriella processernas utformning påverkar i hög grad bl. a. de industriella
utsläppen och inverkar därmed på miljövårdsfrågorna. Det är
därför enligt utredningen angeläget, att miljövårdsaspekterna i växande
omfattning beaktas också inom den tekniska forskningens ram.
Den på miljövård inriktade tekniska forskningen måste emellertid i de
flesta fall bedrivas som en integrerad del av processtekniskt utvecklingsarbete.
Denna forskning är i regel så kostnadskrävande, att dess finansieringsfråga
kan lösas endast om forskningsresultaten kan bedömas bli kommersiellt
utnyttjade. Detta slag av forskning är därför en uppgift för i första
hand industrin.
Naturresursforskningen kommer enligt utredningen att i väsentlig utsträckning
ha en biologisk, särskilt ekologisk inriktning. Enligt utredningens
uppfattning bör därför forskning rörande den arkitektoniska eller sociala
miljö, som staden och övriga samhällsbildningar utgör, inte anses tillhöra
forskningsområdet. Till detta bör dock höra forskning rörande olika slag av
föroreningar i och från samhällena.
Utredningen har inte behandlat forskning rörande radioaktiv strålning
och buller. Den framhåller dock, att både radiakområdet och bullerområdet
får anses vara delar av naturresursområdet i vid mening. Vad gäller radioaktiv
strålning framhåller utredningen att inom detta område pågår en omfattande
forskning. Frågan huruvida forskning rörande buller skall hänföras
till naturresursforskning och ingå i den föreslagna forskningsorganisationens
uppgifter bör enligt utredningen tas upp i samband med att en
statlig myndighet ges det administrativa ansvaret för åtgärder mot buller.
Naturresursforskningen bör enligt utredningen omfatta problem som avser
förlust av naturkapital. Den bör också ta upp frågor som avser en ökning
av naturkapitalet. Den medicinska forskningen utgör en betydelsefull
del av forskningen rörande människan och hennes omgivning. Framför allt
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
gäller det här den del av den medicinska forskningen som syftar till att kartlägga
effekter av olika miljöfaktorer på människan, i första hand omgivningshygien
och toxikologi.
Den allmänna målsättningen för naturresursforskningen bör enligt utredningen
vara att klarlägga tillvägagångssätten för att behålla eller skapa
en för människan livsvänlig naturmiljö.
Den med tillsynen förenade undersökningsverksamheten på föroreningsområdet
bör enligt utredningen inte falla inom forskningsområdet utan tillhöra
det administrativa ansvarsområdet. Den livsmedelshygieniska rutinkontrollen
åvilar särskilda samhällsorgan och betraktas inte heller av utredningen
som naturresursforskning.
God hushållning med naturvärdena och bekämpande av föroreningarna
i naturen i vid bemärkelse betecknar utredningen som vård av den yttre
miljön eller av naturmiljön. Som konsekvens härav kallar utredningen den
forskning utredningen har att framlägga förslag om för miljövårdsforskning.
Denna innefattar enligt utredningen luftvårds-, vattenvårds- och övrig
naturvårdsforskning samt biocidforskning.
I det följande redovisas en kort sammanfattning av den materialsammanställning
om de olika forskningsområdena, som gjorts av utredningens experter.
Luftvårdsforskning. Luftföroreningar kan definieras som ämnen, vilka
tillförs atmosfären genom människans verksamhet och som är så talrika
och har sådan varaktighet att de innebär risk för människornas hälsa, välbefinnande
och trivsel. De kan också vålla skador på djur, växter och material
och skapa förändringar i väderlek och klimat.
Den fortgående urbaniseringen och stigande energiförbrukningen är de
främsta orsakerna till de ökade luftföroreningsproblemen i Sverige. Under
de senaste 30 åren har befolkningen i tätorterna ökat med en miljon människor,
vilket innebär att 73 % av Sveriges invånare i dag bor i tätorter.
År 1975 beräknas siffran ha stigit till 80 %. Energiförbrukningen har ökat
från 160 miljarder Mcal1 år 1955 till 280 miljarder Mcal år 1965.
Merparten av luftföroreningarna härrör från industrier, uppvärmningsanläggningar,
motorfordon och anläggningar inom jordbruket samt från anläggningar
för kraftalstring och förbränning av sopor och annat avfall.
De luftföroreningar som kommer från industrin är av skilda slag. Med
hänsyn till verkningarna har de indelats i stoft, frätande och giftiga gaser
samt illaluktande ämnen. Stoftutsläppen, som överstiger mer än 200 000 ton
per år, kommer framför allt från den metallurgiska industrin samt från cement-
och stenindustrin.
Utsläpp av frätande och giftiga klor-, fluor-, kväve- och svavelhaltiga gaser
sker framför allt från den kemiska industrin. Stora svaveldioxidutsläpp
1 1 Mcal = 1 miljon kalorier.
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 9
sker emellertid också från industrier med stor förbrukning av eldningsolja
samt från sulfitcellulosafabriker med lutförbränning. Totalt överstiger industrins
årliga svaveldioxidutsläpp 300 000 ton.
Illaluktande ämnen är nära förknippade med livsmedels- och sulfatcellulosaindustrin.
Under senare år har dock luktreducerande metoder börjat
användas i större utsträckning. Goda möjligheter finns att i samband med
utbyggnaden och koncentrationen av sulfatcellulosaindustrin avsevärt minska
luktolägenheterna.
Läget i fråga om luftföroreningar har förbättrats trots den ökade produktionsvolymen
inom industrin. Utsläppen per ton produkt har kraftigt
minskat inom de flesta industrityper. Ofta har också den totala utsläppsmängden
minskat trots en kraftigt ökad produktion.
Föroreningarna från uppvärmningsanläggningar har emellertid tilltagit
genom den ökade användningen av eldningsolja. År 1963 användes olja vid
uppvärmningen av 79 % av alla lokaler. År 1970 beräknas motsvarande procentsiffra
vara 89 och år 1975 95. Huvuddelen av svavlet i oljan omvandlas
vid förbränningen till svaveldioxid. Det årliga utsläppet av svaveldioxid
i samband med uppvärmning av lokaler uppskattas till 150 000 ton. På
grund av ofullständig förbränning bildas dessutom kolväten och sotpartiklar.
Det årliga sotutsläppet beräknas till 10 000—15 000 ton. Den pågående
utbyggnaden av kommunala fjärrvärmeverk med kombinerad el- och värmeproduktion
bör kunna leda till förbättringar ur luftvårdssynpunkt.
Motorfordonens förorening av luften är betydande. Avgaserna från ett
bensindrivet fordon innehåller 150—200 olika ämnen, av vilka endast en
mindre del hittills identifierats. De ämnen, som uppmärksammats mest är
koloxid, kolväten, nitrösa gaser och blyföreningar. Det årliga utsläppet av
dessa ämnen via avgaserna uppskattas för Sveriges del till en miljon, 100 000,
30 000 resp. 2 000 ton. Föroreningshalten är olika för olika fordonstyper
och vaiierar dessutom med körförhållandena. Koloxidutsläppet per km
är sålunda dubbelt så stort vid en medelhastighet av 15 km/tim. som vid
40 km/tim. Mycket talar för att bilavgasproblemet kommer att ytterligare
föivärras. Bilparken växer nämligen för varje år och föroreningsnivån i de
större städerna kan väntas öka ännu snabbare då flera bilar inte bara betyder
flera föroreningskällor utan också en ökad benägenhet för trafikstockningar
med åtföljande lägre hastigheter.
Mängden sopor per person och år ökar kraftigt. Allt större del av avfallet
förstörs genom förbränning. Rökgaserna från sopförbränningsanläggningarna
blir samtidigt mer och mer frätande genom den ökade förbrukningen
av plast, vilken innehåller bl. a. klor.
Luftföroreningarna vållar skador av olika slag. För människan är det
luftföroreningarnas långtidsverkningar som är den allvarligaste risken. Risker
föreligger bl. a. för sjukdomar i de övre luftvägarna. Även djur och
växter skadas liksom olika slag av material. Metaller rostar, textilier, läder
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
och papper blir sköra och missfärgade, gummi spricker sönder och förlorar
sin elasticitet, glas etsas och byggnader vittrar sönder. Dessa skador medför
stora kostnader i fråga om underhåll och reparationer. Kostnaderna enbart
för materiel som förstörts genom luftföroreningar uppskattas i Sverige till
200 milj. kr. per år.
Även om luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än på många håll
utomlands är den inte tillfredsställande. Luftvårdsarbetet måste därför inriktas
på att förhindra vidare nedsmutsning av luften så långt detta är tekniskt
och ekonomiskt möjligt.
Om luftvårdsarbetet skall bli framgångsrikt, krävs ökade kunskaper om
luftföroreningarna. Vetskap måste erhållas om vilka kvalitativa och kvantitativa
verkningar luftföroreningarna har och hur de bäst kan förebyggas
och hållas under kontroll. Såväl grund- som målforskning behövs således.
På metodforskningsområdet gäller det framför allt att utveckla olika mätmetoder.
Luftföroreningarnas omfattning och koncentration måste bestämmas
genom såväl regionala som lokala mätningar och sambandet mellan
meteorologi och luftföroreningarnas spridning klarläggas.
Studier av olika luftföroreningars effekter på människor och djur är av
stor betydelse för att klarlägga risken för skadeverkningar. Bl. a. måste
olika risknivåer fastställas. På materialområdet kan stora besparingar göras
om skadeverkningarna nedbringas. Effektivare och billigare skyddsåtgärder
behövs. Statliga insatser krävs framför allt för den grundläggande
forskningen. Detta gäller också i fråga om arbetet med att få fram luftvårdsvänliga
produktionsmetoder och effektiva reningsmetoder för utsläpp.
Staten och industrin måste på dessa områden samordna sitt forskningsarbete.
Jämte kontroll av utsläppen är olika former av fysisk samhällsplanering
den mest verksamma metoden att motverka luftföroreningar. Såväl lagstiftningen
som olika planeringsfrågor och planeringsinstrument bör bli
föremål för utvecklingsarbete.
Vattenvårdsforskning. Vattenvårdens huvudsyfte är att säkerställa tillgången
på det vatten, som behövs för människornas uppehälle och välbefinnande.
Även om Sverige är rikt på sjöar och vattendrag har det hårda
utnyttjandet av vattnet lett till skadeverkningar, som kan medföra risk för
bristsituationer i framtiden om inte motåtgärder sätts in i tid. Manga intressen
konkurrerar om vattnet. Detta gäller framför allt i tätbefolkade områden
där tillgångarna är begränsade men behoven störst.
Behovet av vatten för den svenska vattenförsörjningen har ökat snabbt
och väntas stiga ytterligare från nuvarande 5 miljarder m3/år till 7 miljarder
m3/år år 1980. Av den nuvarande vattenförbrukningen i städerna hänför
sig 57 % till hushållen och 20 % till industrin. Inom industrin, där användningen
av vatten ökat betydligt snabbare än i hushållen, svarar cellulosa- och
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
pappersindustrin för 80 % av förbrukningen. Det ökade vattenbehovet ställer
stora krav på planeringen av utnyttjandet av vattentillgångarna. Ett alternativ
till överföring av vatten från en långt bort belägen vattentäkt kan i
framtiden bli att avsalta havsvatten.
Insjöar, vattendrag och kustområden används också som mottagare av
avloppsvatten. Härigenom tillförs de olika slag av föroreningar. Dessa kan
indelas i fasta föroreningar, löst organisk substans, växtnäringsämnen, olja,
sjukdomsalstrare, olika skadliga ämnen samt varmvattenutsläpp från värmekraftverk.
Skogsindustrin släpper ut den största mängden fasta föroreningar
(fiber, bark m. m.). Dessa uppgår till omkring 200 000 ton per år.
Tillförsel av löst organisk substans ökar mängden bakterier i vattnet, vilket
leder till processer som minskar vattnets syrehalt. I värsta fall uppkommer
förruttnelse och jäsning, varvid illaluktande svavelväte bildas. Halten
av organiska substanser i vattnet brukar mätas genom att den biokemiska
syreförbrukningen under fem dygn — betecknad BS5 — bestäms.
Med stigande levnadsstandard ökar halten organiska ämnen markant. Hushållen
och jordbruket bidrar med betydande mängder organiska föroreningar.
Industrin är dock den största föroreningskällan och då i synnerhet
skogsindustrin. Sulfitmetoden ger större förorening än sulfatmetoden. Sulfitlut,
som används vid framställning av ett ton massa, innehåller 200—500
kg BS5 och i många äldre fabriker förbränns endast 50—70 % av denna
substans. I följande tablå (s. 12) redovisas bl. a. utvecklingen inom skogsindustrin
av föroreningsmängd och produktionsvolym per år samt mängden
förorening per år för tätorterna.
De senaste åren har utsläpp av växtnäringsämnen, främst fosfor- och
kväveföreningar, ökat starkt. Sålunda har den tilltagande användningen av
syntetiska tvättmedel lett till att fosforhalten i kommunalt avloppsvatten
mer än fördubblats under det senaste decenniet. Växtnäringsämnena ökar
tillväxten av alger. När algerna dör åtgår syre för att bryta ner den organiska
substansen.
Olja, som i större mängd kommit ut på fria vattenytor, kan medföra nedsmutsning
av stränder och skada växt- och djurliv inom stora områden.
Utsläpp av giftiga ämnen i vattnet medför att den biologiska aktiviteten
hämmas eller upphör. Svåra skadeverkningar kan uppkomma genom fortgående
tillförsel även i små mängder av giftämnen. Även om koncentrationen
av dessa ämnen i vattnet är ringa kan de anrikas genom att de organismer,
som tar upp ämnena, inte förmår utsöndra dem. De byggs då in i vävnaderna
och förs i allt starkare koncentration upp genom näringskedjorna.
Som exempel på sådana giftämnen kan nämnas koppar, zink, bly, nickel och
kvicksilver.
Vattenföroreningarna måste motverkas genom att olika åtgärder för att
rena avloppsvattnet vidtas. Vilken reningsgrad som behövs beror bl. a. på
användningen av det vattenområde, som skall ta emot avloppsvattnet, trans
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
förorening/år
ton BSC
skogsindustrins
produktion
milj. ton/år
prognos
800000
700000
600000
skogsindustrin
500000
400000
•300000
200000
100000
70 72 år
port- och självreningsförmågan hos vattnet inom området samt mängden
och arten av förorenande ämnen i avloppsvattnet. De vanligaste metoderna
för rening av kommunalt avloppsvatten är mekanisk, biologisk och kemisk
rening samt markinfiltration.
Investeringarna i kommunala reningsverk har successivt ökat och uppgår
nu till omkring 200 milj. kr. per år. Av Sveriges 1 800 tätorter med minst 200
invånare hade den 1 januari 1966 omkring 1 000 mekanisk rening och 550
biologisk rening medan drygt 200 inte hade någon rening alls. Detta innebär
att av tätorternas sammanlagt 6 milj. invånare var 35 % anslutna till mekanisk
rening och 35 % till biologisk rening medan resterande 30 % inte var
anslutna till något slag av reningsverk.
Även inom industrin har mycket gjorts för att motverka vattenförorening.
I många fall har dock verkningarna av vidtagna vattenvårdsåtgärder uteblivit
genom att produktionen samtidigt ökat, vilket medfört att även föroreningsutsläppen
blivit större.
Trots de avsevärda insatser som under senare år gjorts för att motverka
vattenföroreningarna är situationen på vattenvårdens område i dag allvarligare
än för tio år sedan.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
Med ökad efterfrågan på vatten följer en skärpt konkurrens om vattentillgångarna.
Avvägningen får då göras mot bakgrund av alla de anspråk
som ställs på vattenområdet. Utgångspunkten bör vara att vattnet inte får
förorenas i onödan. Detta innebär bl. a. att alla de åtgärder som är möjliga
skall vidtas för att innehålla eller avskilja föroreningar. Vidare behövs
en planering av vattentillgångarnas utnyttjande för de olika anspråk som
finns eller kan väntas uppkomma. Planeringsarbetet måste kompletteras
med forskning och fortlöpande undersökningar. Grundvattenförhållandena
bör bli föremål för forsknings- och undersökningsverksamhet liksom avloppsvattnet
från industri och bostadsbebyggelse. Hur de ändrade brukningsmetoderna
inom jord- och skogsbruk påverkar yt- och grundvattenförhållandena
bör också undersökas. Forskning behövs för att klarlägga hur
förstörda vattenområden skall kunna återställas.
Förstöring av fiskstammarna sker dels genom att fisken genom upplagring
av giftiga föroreningar blir otjänlig som föda, dels genom att föroreningarna
rubbar den biologiska balansen vilket medför att vissa fiskarter
försvinner och andra utvecklas. Också regleringar och förändringar av
vattenståndet i form av sjösänkningar, flottning, dammar för kraftverksändamål
osv. bidrar till förstöringen.
Fiskevården syftar till att genom biotopförbättringar skapa bättre betingelser
för fisken och till att gynna vissa eftertraktade fiskarter på mindre
önskvärda arters bekostnad.
Fisket i vårt land genomgår en strukturförändring. Yrkesfisket minskar
medan fritidsfisket ökar. Under de senaste tio åren har antalet yrkesfiskare
minskat med 29 % och binäringsfiskarna med 11 %. Av befolkningen i de
större tätorterna har drygt en miljon bedrivit fritidsfiske minst en gång
under det senaste året.
En ökad kännedom om fiskarternas ekologi är önskvärd. Forskning behövs
särskilt rörande kräfta, laxfisk och ål. Vidare behövs forskning om
föroreningarnas och vattenregleringarnas följder för fisket samt fisktoxikologisk
och fiskpatologisk forskning.
Det har länge ansetts att kustvattnen har mycket stor förmåga att motta
avloppsvatten. Under senare tid har det dock blivit uppenbart, att vattenföroreningarna
orsakat skador också på flera kustavsnitt. Dessa skador
tilltar i omfattning. Därför är ökad forskning för att klarlägga och komma
till rätta med dessa problem nödvändig.
Kustvattnet påverkas av det utgående kylvattnet från värmekraftverken.
Flertalet av dessa kraftverk kommer sannolikt att förläggas till kusterna.
Utsläpp av radioaktiva avfallsprodukter är ett annat problem, som sammanhänger
med värmekraftverken. Rötslam, som är en restprodukt från reningsverken,
tippas nu i stor utsträckning i havet. De biologiska konsekven
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
serna av den förorening av havet som därigenom uppkommer är inte kända.
Forskning behövs också kring dessa problem.
Östersjöns utnyttjande som mottagare (recipient) av föroreningar har
likheter med utnyttjandet av våra stora inlandssjöar för samma ändamål.
Av stort intresse är att veta, om Östersjön kommer att undergå samma förändring
som många inlandssjöar gjort. Vattnets genomsnittliga uppehållstid
i Östersjön kan uppskattas till omkring 30 år. Ytvattnet uppehåller sig
sannolikt hälften av denna tid, medan bottenvattnet uppehåller sig betydligt
längre än 30 år. Vattnet i Östersjöns djupbäcken anses vara mer eller
mindre stationärt. Organiskt material, som avlagrats i dessa bäcken förbrukar
lätt vattnets syreförråd, varvid svavelväte kan bildas. Syrehalten
i ytvattnet har inte förändrats under hela 1900-talet medan den på ett djup
av 75—150 m minskat till hälften under de senaste 20 åren.
Förhållandena i Öresund präglas av den kraftiga expansionen på såväl
den svenska som den danska sidan, vilken medfört stora problem i fråga
om avloppsutsläpp. Öresund utgör recipient för avloppsvatten från två
miljoner människor. Räknat på hela denna befolkning var år 1964 på danska
och svenska sidan 15 % resp. 12 % anslutna till reningsverk med biologisk
rening, 20 % resp. 1 % till reningsverk med mekanisk rening medan från
41 % resp. 11 % avloppsvattnet släpptes ut obehandlat.
På västkusten är de största vattenföroreningsproblemen koncentrerade
till Idefjorden, Gullmarsfjorden, Askeröfjorden, Göta älvs mynning och
Ivungsbackafj orden.
Kraftigt ökade forskningsinsatser i fråga om kustvatten och innanhav är
nödvändiga.
Övrig naturvårdsforskning. Flertalet jordar har efter en långvarig utveckling
kommit i jämvikt med sådana miljöfaktorer som det fysikaliska
och kemiska klimatet, mark- och grundvattenhydrologiska förhållanden,
vegetationstäckets och faunans art och sammansättning osv. I sin strävan
att utnyttja de förnyelsebara naturresurserna har emellertid människan
ingripit i och ändrat ett flertal av de faktorer som styr de dynamiska jämvikterna.
Nya j ämviktsvillkor har därvid uppstått. Dessa kan medföra långsamma
eller drastiska förändringar av miljöbetingelserna ibland med oanad
räckvidd. Sålunda kan vattenregleringar, åkermarkens och skogsmarkens
avdikning samt större kalavverkningar leda till svåra störningar i grundvattnets
kvalitet. Användning av konstgödsel inom jord- och skogsbruk kan
leda till ökad halt av näringsämnen i sjöar och vattendrag. Vatten, koldioxid,
salter och växtnäringsämnen tillförs kontinuerligt marken på olika vägar
och bortförs lika kontinuerligt därifrån. I ett naturligt tillstånd hos marken
råder balans mellan det som tillkommer och det som försvinner. Om balansen
sätts ur funktion måste den återställas genom att det som fattas tillförs.
Om brist uppkommer på t. ex. växtnäringsämnen kan balansen återställas
genom gödsling. I annat fall utarmas marken.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
Under senare tid har uppmärksammats att en utarmning av marken kan
ske genom en försurning av nederbörden. Denna försurning förorsakas genom
utsläpp i luften av svaveldioxid från industrier och samhällen. Över
Sverige torde falla omkring en milj. ton svavelsyra per år. Den försurade nederbörden
kan leda till genomgripande förändringar i marken.
Nedbrytningen av organisk substans i marken är ett led i uppbyggnaden
och utformningen av jordmånen. Denna nedbrytning är helt betingad av
mikrofaunan och mikrofloran i marken. De processer, genom vilka näringsämnen
frigörs för att kunna tas upp av högre växter, är i regel kombinerade
med nedbrytning av det organiska materialet i naturen. Omkring 15 miljarder
ton växtmaterial bryts årligen ned genom mikroorganismernas försorg.
Mikroorganismerna anpassar sig i stor utsträckning till olika typer av
avfallsprodukter. Det torde dock dröja avsevärd tid, innan anpassning sker
till material som tidigare aldrig förekommit i naturen, såsom plast och
syntetiska tvättmedel. Det är därför av största vikt att finna metoder för att
bryta ned dessa nya material.
Sveriges landyta är praktiskt taget helt klädd med vegetation. Förändringar
i vegetationen äger ständigt rum. För marken och djurvärlden utgör
vegetationen inte enbart en produktionskälla för organisk substans. Om
marken brukas alltför hårt — t. ex. genom betesdrift — kan växttäcket och
därmed själva produktionsapparaten skadas. Detta sker också bl. a. vid
kalhyggen och skogsbrand, då vegetationen helt eller delvis förintas. Så
länge det finns organisk substans i tillräcklig mängd är jordmånen emellertid
tämligen motståndskraftig mot sönderbrytande krafter.
Ända in på 1900-talet utnyttjades marken nästan uteslutande som en förnyelsebar
naturresurs inom skogs- och jordbruk. De arealer, som utnyttjades
för industrier, samhällen och samfärdsel, var relativt begränsade. Tiden
efter andra världskriget har dock inneburit ett väsentligt annorlunda
utnyttjande av marken. Arealen jordbruksmark minskar starkt. I dag uppgår
den till 7 % av landets yta men kan år 1980 väntas ha reducerats till
4—5 %. Den totala tätortsarealen utgjorde år 1960 0,7 % av landets yta.
För år 1980 uppskattas den till 2 %. Därmed kommer 560 000 ha att ha
övergått till tätortsmark under nämnda 20-årsperiod. Därtill kommer den
mark, som används för vägar o. dyl. Konkurrensen om marken gör det
nödvändigt att planera markens användning. Landskapets naturliga förutsättningar,
särskilt de hydrologiska och geologiska, bör bli utgångspunkt för
denna planering.
Även om de svenska jordarternas egenskaper i stora drag är kända finns
det avsevärda luckor i kunskapen om dem. En allsidig och systematisk inventering
av jordarternas kemiska och biologiska egenskaper i relation
till vegetationens sammansättning behövs. Vidare är det angeläget att det
sker systematiska studier av jordarternas förändringar och av mikroorganismernas
antal och typ till följd av mänskliga ingrepp. Studier behövs
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
också av de markbiologiska förhållandena samt följderna av skogsgödsling
och andra ingrepp. Även speciella markvårdsproblem — t. ex. biologisk nedbrytning
och grundvattenförhållanden —• bör bli föremål för närmare studium
liksom användningen av jordbruksjord som läggs ned.
Tillämpningen av naturvårdslagen kräver ett omfattande inventeringsarbete
som underlag för de bedömningar som de administrativa instanserna
skall göra. Inventeringarna bör omfatta såväl kulturella som naturgeografiska,
botaniska och geologiska objekt. Det insamlade materialet måste bearbetas
för att kunna ligga till grund för en bedömning av objektens värde
från ekonomiska, kulturella, sociala och naturvetenskapliga synpunkter.
Sedan en sådan bedömning gjorts kan naturvårdsplaner göras upp. Dessa
planer bör ange vilka områden som bör säkerställas för naturvårdsändamål
och hur de bör vårdas. Planeringen bör även omfatta sådana områden, som
är lämpliga för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv.
Naturvården i Sverige står i många avseenden inför sin egentliga uppbyggnad.
Tidigare har naturvårdsarbetet skötts av frivilliga krafter men nu
har samhället tagit på sig ansvaret. Arbetsuppgifterna kommer att öka kraftigt.
EU allt intensivare utnyttjande av våra naturtillgångar kommer troligen
att ske. Samtidigt fortsätter urbaniseringen i ökat tempo, vilket leder
till en koncentration av avfallet och föroreningarna. Behovet av områden
för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv kommer att öka. Naturvårdsarbetet
måste därför ta stor hänsyn till behovet av områden för rekreation.
Den naturvetenskapligt orienterade ekologiska forskningen arbetar med
samspelet mellan olika faktorer i naturen. Denna forskning bör bilda underlaget
för det praktiska handlandet inom naturvården. Ökade resurser för
denna forskningsinriktning behövs därför.
Viltvården måste liksom markvården grundas på de uppgifter om förhållandena
i markerna som kommer fram genom olika inventeringar. Med vissa
års mellanrum bör viltstammarnas storlek uppskattas för att de årliga
variationerna skall kunna klarläggas. Det behövs vidare regelbundna undersökningar
av de viktiga förutsättningar för viltet som tillgången på betesmark
och intrång av skadegörande viltslag utgör. Dessa undersökningar bör
ligga till grund för bl. a. planeringen av avskjutningen. Vid viltforskningens
dimensionering måste hänsyn tas till såväl viltets ekonomiska värde som till
dess allmänna betydelse för ett levande landskap. Viltet måste betraktas
som en del av naturen, som människan i stor utsträckning övertagit ansvaret
för.
Biocidforskning. Olika kemiska medel, som antingen är naturliga eller
konstgjorda, används med framgång i kampen mot olika skadegörare. Dessa
medel brukar kallas bekämpningsmedel eller biocider.
Biociderna kan förekomma som fasta partiklar, vätskor eller gasformiga
ämnen. Om den kemiska sammansättningen tas till utgångspunkt för grup
-
17
Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968
peringen kan följande viktiga grupper av biocider urskiljas, nämligen klorerade
kolväten, organiska fosforföreningar och kvicksilverföreningar. Den
vanligaste indelningen baserar sig dock på de skadegörare, som medlen riktar
sig mot. Insekticider används mot insekter, herbicider mot ogräs, fungicider
mot svampar och rodenticider mot gnagare.
Ett mycket stort antal kemiska föreningar används som biocider. I Sverige
finns f. n. ca 100 sådana tillåtna föreningar. Antalet preparat i handeln
uppgår dock till ca 750. Användningen av biocider har under senare år ökat
kraftigt. För användning inom jordbruk, trädgårdsskötsel och skogsbruk
såldes i Sverige år 1964 ca 2 400 ton. Förutom inom jord- och skogsbruk används
biocider vid bekämpning av bl. a. råttor och vildkaniner. Biociderna
spelar också en stor roll vid bekämpandet av olika sjukdomar, bl. a. malaria.
Även inom industrin används biocider.
Rester av biocider upplagras såväl hos människor och djur som i livsmedel
och vatten. Rester av vissa biocider kan övergå från moder till foster.
Vatten kan förorenas av biocider. Biociderna tas upp av fiskarna och anrikas
i deras organ. När människan äter fisken överförs biocidresterna till
henne. Det är särskilt kvicksilvret i fisk som har uppmärksammats i detta
sammanhang.
Biociderna kan nå människan även på andra vägar än via näringskedjorna.
Vid flygbesprutning med biocider kan sålunda en överföring till människan
ske via luftströmmarna. Även genom avdunstning från marken kan
biocidrester spridas.
De biocider som tillförs marken försvinner som regel efter viss tid. En
del biocidrester stannar dock kvar. Dessa kan ha betydelse för jordbruket
då de ger ett fortsatt skydd mot skadegörare. Ny biocidtillförsel blir då
onödig. Det kan emellertid också inträffa att biocidresterna vållar skador
på växterna.
Den omfattande användningen av biocider har lett till att praktiskt taget
alla levande organismer på den nordamerikanska kontinenten har upplagrat
klorerade kolväten i sina vävnader. Detta gäller även organismer i trakter,
där biocider inte används. I Sverige är det framför allt kvicksilvrets
upplagring i olika fisk- och fågelarter som uppmärksammats. Enligt statens
institutet för folkhälsan bör kvicksilverhalten hos fisk som skall användas
som föda inte överstiga 1 mg/kg. På flera håll i landet har dock högre kvicksilvervärden
uppmätts. Även klorerade kolväten förekommer hos fisk. Bland
fåglar är det framför allt rovfaglar och fröätande fåglar som uppvisar höga
kvicksilvermängder. Allt tyder på att fåglarna tillförts kvicksilvret genom
utsäde som betats med alkylkvicksilver.
Under år 1964 betades utsädet med alkylkvicksilver i full omfattning. År
1965 begränsades betningen genom s. k. anpassad betning. Från år 1966
totalförbjöds användningen av alkylkvicksilverhaltiga betningsmedel. Effekten
av detta förbud har studerats på statens veterinärmedicinska anstalt.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 37
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
En jämförelse har gjorts av kvicksilvernivåerna hos ringduvor före och
efter förbudet. Resultaten, som visserligen är preliminära, visar att den
genomsnittliga kvicksilverbelastningen hos ringduvor sjunkit avsevärt, sedan
inskränkningarna i användningen av alkylkvicksilverhaltiga betningsmedel
genomfördes.
De skadegörare, mot vilka biociderna sätts in, blir ofta resistenta mot bekämpningsmedlen,
som i stället angriper skadegörarnas fiender. Härigenom
rubbas den naturliga mekanism som normalt håller skadegöraren under
kontroll.
De risker, som är förknippade med biocidanvändningen, gör det nödvändigt
att användningen regleras av samhället. Det gäller nämligen att skapa
ett skydd för både människan och miljön. De åtgärder som vidtas från samhällets
sida måste baseras på ett tillförlitligt vetenskapligt underlag. Forskning
om biocidernas verkningar m. in. är därför nödvändig.
FAO (Food and Agriculture Organization) och WHO (World Health
Organization) har tillsatt specialkommittéer för att utarbeta normer för
högsta tolerabla mängd biocider i födoämnen. Sverige deltar i detta arbete.
Det behövs en rutinmässig kontroll av livsmedel, så att varor som innehåller
för höga biocidhalter snabbt kan förbjudas. Det är också av stort intresse
att förekomsten av biocider i hela vår miljö klarläggs och att utvecklingen
på området noga följs. Samhället måste göra en avvägning mellan
fördelarna och riskerna med biocidanvändningen. Hänsyn måste också tas
till de internationella förhållandena. Vissa biocider sprids nämligen globalt.
Vad enstaka nationer företar sig berör redan stora delar av jordklotet. Problemet
är därför internationellt.
Kunskaperna rörande biocidernas toxikologi är bristfälliga, framför allt
beträffande långtidsverkningarna. Denna forskning bör intensifieras. Arbetet
är emellertid mycket kostnadskrävande och bör därför samordnas internationellt.
För att klarlägga förekomsten av biocider i vår omgivning behövs
undersökningar av bl. a. luft, vatten och levande organismer. Undersökningar
som avser förekomsten av kvicksilver och klorerade kolväten har
högsta angelägenhetsgrad. Vidare behövs undersökningar om biocidernas
transport och anrikning i näringskedjorna.
Forskning som syftar till att få fram t. ex. växtsorter som är motståndskraftiga
mot skadegörare bör stödjas. I den mån sådana sorter kan utvecklas
minskar behovet av bekämpningsmedel. Att utarbeta riskfriare bekämpningsmetoder
är vidare en angelägen uppgift för forskningen.
Medicinsk miljövårdsforskning. De smittsamma sjukdomar — kolera,
pest, smittkoppor och polio — som tidigare var härjande farsoter, kan nu i
stor utsträckning bemästras. År 1915 var i Sverige 20 % av samtliga dödsorsaker
infektionssjukdomar. I dag utgör de endast 1 %. I stället står hjärtoch
kärlsjukdomarna samt cancern i förgrunden. Lungcancern, som för
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 19
några tiotal år sedan var så gott som okänd, förekommer nu i Sverige med
ca 1 000 fall om året.
Förändringarna i sjukdomsbilden aktualiserar frågan om sjukdomarnas
uppkomstmekanismer. I många fall talar tillgängliga data mot att den ökade
frekvensen av vissa sjukdomar har att göra med endast konstitutionella
faktorer och det ökade antalet åldringar. Andra faktorer kommer då i förgrunden.
Det blir i det sammanhanget angeläget att fastställa miljöfaktorernas
inverkan. Bl. a. måste effekterna av föroreningarna i luft och vatten
klarläggas. Detsamma gäller i fråga om de medicinsk-sociologiska effekterna
av olika föroreningar. Som exempel på sådana effekter kan nämnas den vantrivsel
som uppstår genom t. ex. damm, sot, avgaser och andra trivselförstörande
föroreningar.
Den toxikologiska forskningen behandlar skadliga substansers inverkan
på den mänskliga organismen. Det är angeläget att sådan forskning kommer
till stånd för att klarlägga miljöföroreningarnas inverkan på olika organ
hos människan. I samband därmed är det nödvändigt att fastställa
gränsvärden för den högsta tillåtna mängden giftiga substanser, som under
olika förhållanden kan tillföras människan. Därvid måste hänsyn tas till effekterna
av såväl engångstillförsel som upprepad tillförsel av giftämnen.
Den medicinska miljövårdsforskningen har stort behov av ett nära samarbete
med annan forskning.
Forskningens organisation
Utredningen framhåller att inriktningen på biologiska miljöproblem är
den gemensamma nämnaren för all den miljövårdsforskning, som utredningen
behandlar. Utredningen konstaterar vidare att målet för denna
forskning bör vara att klarlägga väsentliga natursammanhang och att finna
metoder som gör det möjligt att bibehålla eller skapa en livsvänlig miljö. Det
är således enligt utredningen samhällets behov av att komma till rätta med
miljövårdsomvandlingens problem, som gör det nödvändigt att denna forskning
bedrivs. Administrativa och politiska instanser har sedan att på grundval
av forskningsresultaten fatta de beslut som behövs för att komma till
rätta med problemen. De fakta och slutsatser som dessa instanser behöver
saknas ofta. Utredningen anser därför att det är viktigt med en miljövårdsforskning
och i synnerhet en målinriktad sådan, som tar sikte på att lösa
praktiska frågeställningar.
Om forskningsresultaten skall kunna tjäna som underlag för åtgärder är
det enligt utredningen nödvändigt att ett statligt organ inrättas för att leda
och samordna miljövårdsforskningen. Detta organ bör få till uppgift att kartlägga,
analysera och följa de förändringar som sker i den omgivande miljön,
att klarlägga vilka effekter dessa förändringar har eller kan tänkas få, att
främja utvecklingen av metoder för att motverka ogynnsamma miljöförändringar,
att finna vägar för användning av naturresurserna på ett sådant
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
sätt att miljön inte försämras utan i stället om möjligt förbättras och att
fortlöpande informera om forskningsresultaten och deras innebörd.
Utredningen beskriver den svenska forskningsorganisationen i allmänhet
som ett system på tre nivåer. Den första nivån betecknas som basorganisation
och omfattar institutioner för forsknings- och utvecklingsarbete. Den
andra nivån representeras av myndigheter och organ, som planerar foi skningen
och använder resultaten av den. Den tredje nivån omfattar regering
o
...
en. Utredningen konstaterar att den nuvarande miljövårdsforskningen ar
uppbyggd på samma sätt. Forskningen är dock organisatoriskt mycket
splittrad. En översyn av forskningsorganisationen behövs därför i syfte att
samordna forsknings- och undersökningsarbetet. Detta arbete bör dock även
i fortsättningen utföras vid de institutioner, där det nu bedrivs.
Utredningen understryker vikten av att forskningsorganet organiseras så
att det effektivt kan betjäna administrativa och politiska instanser. Forskningsorganet
bör ha såväl vetenskaplig som administrativ tyngd samt ges
möjlighet att samordna den svenska forskningen med den internationella.
Forskningsorganet bör också kunna ta initiativ till olika forskningsprojekt
samt inom de medelsramar som statsmakterna fastställer avväga och styra
forskningen och undersökningsverksamheten. Utredningen diskuterar tre
alternativ rörande organisationen av forskningsorganet. Det första alternativet
innebär att en speciell nämnd inrättas under ett forskningsråd eller
under forskningsrådens samarbetsdelegation, det andra alternativet att ett
fristående forskningsorgan inrättas och det tredje alternativet att forskningsorganet
inordnas i statens naturvårdsverk. Enligt det sistnämnda alternativet
bör en speciell forskningsbyrå inrättas inom verket, som också bör
tillföras ett vetenskapligt råd. Forskningsbyrån bör dels svara för forskningsplaneringen,
dels vara sekretariat för det vetenskapliga rådet. Medel
till forskningen bör anvisas under ett särskilt anslag.
Utredningen stannar för det andra alternativet och föreslår alltså att ett
fristående forskningsorgan inrättas. Till stöd för sitt ställningstagande
framhåller utredningen, att en anknytning av forskningsorganet till forskningsrådens
samarbetsdelegation är olämplig med hänsyn till att delegationen
inte är ett överordnat organ till forskningsråden. Även om skäl talar
för att delegationen får en starkare ställning bör denna fråga lösas i annat
sammanhang. Inte heller inordnandet av forskningsorganet under ett befintligt
forskningsråd anser utredningen vara lämpligt. Forskningsråden
lämnar huvudsakligen stöd till grundforskning medan forskningsorganet
på miljövårdsområdet i första hand är avsett att stödja och initiera målinriktad
forskning. Utredningen anser dessutom att miljövårdsfrågorna är
av sådan vikt att de bör företrädas av ett organ med starkare ställning än
vad ett underorgan till ett forskningsråd får. Alternativet att inordna forskningsorganet
i naturvårdsverket har enligt utredningen vissa fördelar. Verket
har stort behov av forskning och undersökningar på olika delar av
21
Kungl. Maj ris proposition nr 37 år 1968
miljövårdsområdet. Behovet av insamling och bearbetning av data, som är
stort både på forskningssidan och inom administrationen, bör kunna tillgodoses
gemensamt. Detsamma gäller i fråga om dokumentation och information.
Dessa fördelar skulle också nås om forskningsorganet förläggs
utanför naturvårdsverket men dess sekretariat inordnas i verket.
Utredningen finner dock att betydande nackdelar är förenade med såväl
en total som partiell integration av forskningen i naturvårdsverket. Utredningen
framhåller att det är förenat med betydande svårigheter att få till
stånd en styrelse som är lämpad att handlägga såväl administrations- som
forskningsfrågor. För de senare behövs vetenskaplig kompetens. Att inordna
sekretariatet i naturvårdsverket är enligt utredningen inte heller lämpligt,
då sekretariatet i så fall får två huvudmän, naturvårdsverket och forskningsorganet.
Utredningen förordar alltså att forskningsorganet får en helt fristående
ställning och blir sidoordnat med forskningsråden och olika myndigheter.
Utredningen framhåller att forskningsorganets uppgifter kommer att
avvika från forskningsrådens, varför organet inte bör benämnas forskningsråd.
Det bör i stället kallas statens nämnd för miljövård sforskning.
Nämnden bör enligt utredningen ha en sådan sammansättning
att hela intresseområdet täcks. Antalet ledamöter föreslås bli nio.
Följande myndigheter och intresseområden bör vara representerade, nämligen
naturvårdsverket, giftnämnden, hälso- och sjukvårdsområdet, kommunerna,
industrin, jord- och skogsbruket samt den medicinska, tekniska,
biologiska och övriga naturvetenskapliga forskningen. Alla ledamöter bör
utses direkt av Kungl. Maj :t. Till nämnden bör knytas expertgrupper för
olika delområden inom nämndens verksamhetsområde. Ledamöterna i dessa
expertgrupper bör utses av nämnden själv och i huvudsak vara aktiva
forskare. Till naturvårdsverket har knutits tre rådgivande organ, nämligen
ett naturvårdsråd, ett vattenvårdsråd och ett luftvårdsråd. Utredningen finner
det ändamålsenligt att några av ledamöterna i vart och ett av dessa råd
ingår i nämndens expertgrupper. Nämnden bör vara representerad i forskningsrådens
samarbetsdelegation.
Nämnden bör få ett särskilt sekretariat för planerings- och allmänna
beredningsuppgifter. De administrativa och kamerala uppgifterna bör däremot
skötas av naturvårdsverket. Arkiv- och dokumentationsuppgifterna bör
lösas av naturvårdsverket och nämnden gemensamt.
För sekretariatet behövs en byråchef, en avdelningsdirektör, två byrådirektörer,
en assistent, två kontorsskrivare och två kontorsbiträden.
Nämnden bör enligt utredningen stimulera forskare inom ett större forskningsområde
att gå samman i s. k. planeringsgrupper såsom skett inom det
medicinska forskningsrådets verksamhetsområde. De enskilda forskarna är
ansvariga för sina egna projekt. De skall träffas ett antal gånger per år, varvid
bl. a. forskningsresultaten skall presenteras och diskuteras. För plane
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
ringsgruppen utses ordförande och sekreterare. Utredningen föreslår också
att särskilda forskargrupper inrättas inom nämndens verksamhetsområde.
Dessa grupper kan antingen bestå av tillfälligt engagerade forskare eller av
forskare som får mera långsiktiga uppdrag. Ledaren för en sådan grupp bör
-— beroende på vetenskapliga kvalifikationer och gruppens storlek — kunna
få förordnande som extra ordinarie laborator eller professor. Sådant förordnande
bör meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av nämnden för miljövårdsforskning.
Forskargrupper finns nu inrättade vid flera forskningsråd.
Utredningen anser att den målinriktade miljövårasforskningen bör få
karaktär av »beställningsforskning». Detta innebär enligt utredningen att,
när nämnden för miljövårdsforskning beviljar medel till en forskningsuppgift,
ett kontrakt skall upprättas med forskaren. I detta bör forskningsarbetets
inriktning och genomförande regleras. Uppdragstagaren bör hålla kontakt
med nämnden under arbetets gång. Uppdrag bör kunna återkallas av
nämnden.
En avsevärd del av viltforskningen bekostas nu av viltforskningsrådet,
som får sina medel huvudsakligen från jaktvårdsfonden. Jaktvårdsfonden
består av de avgifter, som varje jägare årligen betalar genom att lösa ett
jaktkort. Enligt utredningens mening hör viltforskningen nära samman med
den forskning, som nämnden för miljövårdsforskning skall ha ansvaret för.
Utredningen föreslår därför att viltforskningsrådet upphör och att dess
uppgifter förs över till nämnden för miljövårdsforskning. De medel, som
nu ställs till viltforskningsrådets förfogande, bör i stället få disponeras av
denna nämnd. Medlen bör också i fortsättningen användas till viltforskning.
En särskild expertgrupp, där jakt- och viltvårdsintressena är representerade,
bör knytas till nämnden.
Utredningen anser att det är nödvändigt att en beredning med planeringsoch
samordningsuppgifter på det omfattande miljövårdsområdet inrättas
på regeringsnivå. Beredningen, som bör kallas milj övårdsberedningen,
bör ha rådgivande och informerande uppgifter av sannna karaktär
som t. ex. forskningsberedningen har. Utredningen framhåller bl. a., att redan
de omfattande forskningsuppgifterna på miljövårdsområdet och den spännvidd
som utmärker forskningsfältet motiverar att en särskild beredning inrättas.
Miljövårdsområdet i sin vidaste mening omfattar även områden som
inte tagits upp av utredningen, t. ex. den fysiska samhällsplaneringen. Att
få till stånd en samordning mellan det av utredningen föreslagna forskningsområdet
och forskningsfrågor inom den fysiska samhällsplaneringen är nödvändigt,
varför även de senare frågorna bör tas upp av beredningen. Utredningen
framhåller att den föreslagna beredningen bör kunna bli ett forum
för såväl forskningsfrågorna som de praktiska frågorna på miljövårdsområdet.
Beredningen bör enligt utredningen knytas till jordbruksdepartementet
med chefen för jordbruksdepartementet som ordförande. I beredningen bör
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
statsrådsberedningen och berörda departement vara representerade liksom
berörda statliga myndigheter, näringslivet och forskningen. Antalet forskare
bör vara betydande.
Utredningen har också tagit upp frågan om naturvårdsverkets undersökningslaboratoriums
ställning och uppgifter. Med hänsyn till verkets behov
av undersökningar för bl. a. dess tillsynsverksamhet anser utredningen
att laboratoriet även i fortsättningen bör ingå i verkets organisation. Laboratoriet
utför nu undersökningar huvudsakligen på vattenvårdsområdet.
Enligt utredningens mening bör laboratoriet byggas ut med resurser även
på luftvårdsområdet. Utredningen lägger dock inte fram några förslag i detta
avseende utan framhåller att det bör ankomma på verket självt att göra
detta.
Utredningen anser att det är angeläget att tillförlitlig statistik över biocidförbrukningen
upprättas. De som får bekämpningsmedel registrerade hos
giftnämnden bör enligt utredningen vara skyldiga att årligen till nämnden
lämna uppgifter om hur mycket som försäljs av bekämpningsmedlet i fråga.
Utredningen föreslår att det uppdras åt naturvårdsverket och giftnämnden
att utreda och lägga fram förslag i denna fråga.
Om största möjliga effektivitet i forskningsarbetet skall nås måste enligt
utredningen tillgängliga laboratorieresurser samordnas. Dyrbar utrustning
kan då utnyttjas bättre. Utredningen föreslår därför att en särskild
utredning tillsätts för att samordna och bygga ut laboratorieresurserna
på vattenvårdsområdet. De laboratorier, som utredningen i första hand avser,
är naturvårdsverkets undersökningslaboratorium och laboratoriet vid
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning.
Forskningens resurser
Utredningen framhåller, att utbyggnaden av miljövårdsforskningen sker
snabbast och effektivast, om man utnyttjar i första hand befintliga institutionella
resurser. Med sådana resurser avser utredningen lokaler och utrustning.
En förläggning av forskningen till universitets- och högskoleinstitutioner
innebär också att den får nära kontakt med såväl grundforskningen
och det tekniska utvecklingsarbetet som med den akademiska utbildningen.
Även befintliga forskningsresurser utanför universitets- och högskoleområdet
— såsom statliga och halvstatliga laboratorier och industrins laboratorier
— bör utnyttjas.
Utredningen konstaterar, att utbyggnaden av miljövårdsforskningen kommer
att kräva en betydande insats av personal. Möjligheter bör dock finnas
att knyta åtskilliga forskare, som nu är verksamma på grundforskningsområdet,
till nämndens målinriktade forskningsverksamhet liksom att engagera
utländska forskare i svenska projekt och att lämna bidrag till och delta i
forskningsprojekt utomlands.
En svårighet är enligt utredningen att den nu tillgängliga forsknings -
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
personalen inte är utbildad för att bedriva målinriktad forskning. Utredningen
föreslår därför, att forskare stimuleras att genomgå sådan utbildning,
som behövs för denna forskning. Ett stipendiesystem bör införas.
Utredningen förordar att tre stipendier inrättas årligen under en treårsperiod.
Stipendierna bör vara treåriga och stipendiebeloppet sättas till 40 000
kr. per år. Nämnden för milj övårdsf or simning bör administrera dem. Kostnaderna
bör bestridas från nämndens forskningsanslag.
De av utredningen anlitade experterna har uppskattat de årliga kostnaderna
för att genomföra det av dem föreslagna forskningsprogrammet till
sammanlagt 37,5 milj. kr. Härav avser 6,9 milj. kr. luftvårdsforskning,
16,4 milj. kr. vattenvårdsforskning, 9,8 milj. kr. övrig naturvårdsforskning
och 4,4 milj. kr. biocidforskning. Någon kostnadsuppskattning har inte
skett i fråga om den medicinska miljövårdsforskningen. Utredningen anser
att denna forskning huvudsakligen tillhör det medicinska forskningsområdet.
Forskningsprogrammet bör enligt utredningen uppfattas som ett långtidsprogram,
vilket innehåller en rad projekt, som inte kan realiseras på en
gång utan får genomföras successivt. Vissa projekt kräver att ytterligare
material införskaffas, innan de kan planeras och sättas i gång. Under ett
initialskede bör därför mera grundläggande undersökningar utföras. Resultaten
av dessa bör ligga till grund för beslut om vilka forskningsprojekt
som bör genomföras. Detta kan innebäx*a att vissa projekt i programmet
får stå tillbaka för sådana som är mera angelägna. Oavsett om forskningsprogrammets
projekt realiseras eller andra kommer i stället måste enligt
utredningen miljövårdsforskningens resurser byggas upp successivt. Utredningen
anser att utbyggnaden bör ske under en femårsperiod omfattande
budgetåren 1968/69—1972/73.
Utredningen beräknar att de medel som innevarande budgetår anslås till
miljövårdsforskning över statliga organ, uppgår till omkring 12 milj. kr.
Härav hänför sig 5 milj. kr. till det av utredningen disponerade anslaget till
naturresursforskning under nionde huvudtiteln. En ökning av miljövårdsforskningens
resurser från 12 milj. kr. till 37 milj. kr., som ett genomförande
av experternas forskningsprogram innebär, är mer än en tredubbling av
de tillgängliga medlen. En så kraftig expansion av forskningsvolymen anser
utredningen vara svår att genomföra under en femårsperiod med hänsyn till
att tillgången på forskare och institutionella resurser är begränsad. Miljövårdsforskningen
måste vidare enligt utredningen ses i relation till det praktiska
miljövårdsarbetet, vilket bör erhålla resurser i sådan utsträckning, att
forskningsresultaten snabbt kan tas till vara. Detta är särskilt angeläget, då
den föreslagna miljövårdsforskningen avses bli starkt målinriktad. Balans
mellan insatserna till forskning och praktiskt miljövårdsarbete bör därför
eftersträvas.
Utredningen framhåller att någon prioritering av projekten inte gjorts i
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968 25
det av experterna förordade forskningsprogrammet. En sådan prioritering
måste enligt utredningens mening göras. Mindre angelägna projekt får skjutas
på framtiden och i vissa fall måste man lita till utländska forskningsresultat.
En viss dubbelräkning torde vidare ha skett i experternas beräkningar.
Även sådana grundforskningsprojekt, som bör bekostas över anslagen till
universiteten, högskolorna och forskningsråden ingår nämligen. Utredningen
kommer därför till den slutsatsen, att den forskningsvolym som experterna
förordat kan begränsas utan att de angelägna forskningsprojekten
åsidosätts. Utredningen förordar att ca 70 % av den av experterna beräknade
forskningsvolymen bör realiseras under det sista budgetåret_ 1972/
73 — i den av utredningen föreslagna femåriga uppbyggnadsperioden. Detta
innebär att for detta budgetår 27,5 milj. kr. bör stå till förfogande för
miljövårdsforskning. Härav bör enligt utredningen 5,5 milj. kr. utgå till
luftvårdsforskning, 13 milj. kr. till vattenvårdsforskning, 5 milj. kr. till
övrig naturvårdsforskning och 4 milj. kr. till biocidforskning.
Enligt utredningens mening bör huvuddelen av miljövårdsforskningen
bekostas över ett anslag, som får disponeras av statens nämnd för miljövårdsforskning.
Därigenom nås en bättre samordning och överblick av
forskningsinsatserna. Milj övårdsforskning finansieras nu, som tidigare
nämnts, även med andra medel än det under nionde huvudtiteln anvisade
anslaget till naturresursforskning. Utredningen understryker, att även den
forskning, som finansieras med dessa medel, är mycket angelägen, och förutsätter
att också dessa kommer att ökas under femårsperioden, ökningen
av medlen bör dock enligt utredningens mening begäras den ordinarie petitavägen
av vederbörande myndighet. Den på detta sätt finansierade verksamheten
kan enligt utredningen med fördel rymma vissa av de forskningsprojekt,
som upptagits i det av utredningens experter uppgjorda programmet.
Utredningen har sökt räkna fram den sannolika tillväxten av dessa medel.
Dessa bör nämligen räknas in i det totala medelsbehov för milj övårdsforskning,
som av utredningen beräknats till 27,5 milj. kr. för budgetåret 1972/73.
Från de 7 milj. kr., som nu — utöver anslaget på 5 milj. kr. till naturresursforskning
— utgår till milj övårdsforskning, räknar utredningen först
bort 500 000 kr. Detta belopp står nu till viltforskningsrådets disposition.
Medlen, som enligt utredningens förslag skall ställas till nämndens för miljövårdsforskning
förfogande, bör även i fortsättningen utgå från jaktvårdsfonden
och reserveras för viltforskning. Under de fem budgetår utredningen
räknar med som uppbyggnadsperiod för miljövårdsforskningen kan resterande
6,5 milj. kr. antas öka med i genomsnitt 700 000 kr. per budgetår.
Budgetåret 1972/73 bör alltså beloppet ha stigit från 6,5 milj. kr. till 10 milj.
kr. Av det för milj övårdsforskning beräknade beloppet på 27,5 milj. kr. för
budgetåret 1972/73 kan alltså 10 milj. kr. antas utgå på annat sätt än över
de anslag som ställts till nämndens förfogande. Medlen från jaktvårdsfonden
uppskattas till oförändrat 500 000 kr. För budgetåret 1972/73 bör därför
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
nämndens anslag över riksstaten uppgå till 17 milj. kr. Utredningen föreslår
att anslaget skall öka på följande sätt:
Budgetår 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 1971/72 1972/73
Milj. kr..... 5 8 10,5 13 15,5 17
Härtill kommer de särskilda medel för viltforskning, som bör ställas till
nämndens förfogande från jaktvårdsfonden.
Utredningen framhåller att det är både lämpligt och önskvärt, att kommunerna
vänder sig till nämnden för miljövårdsforskning för att få undersökningar
utförda, t. ex. rörande luft- och vattenföroreningar. Till sådana
undersökningar bör kommunerna lämna bidrag. Utredningen erinrar också
i detta sammanhang om att staten och industrin gemensamt bekostar verksamheten
vid Institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Enligt avtalet
mellan parterna skall institutet ägna sig åt problem som hör samman med
industriell drift och därmed närbesläktade frågor inom tätbebyggelse. Enligt
utredningens mening bör kommunala föroreningsproblem kunna tas
upp på institutets program, om medel härför ställs till förfogande. Utredningen
föreslår att det övervägs närmare, om inte kommunerna bör ingå
som part i institutet och på detta sätt stödja en på kommunala problem
inriktad vatten- och luftvårdsforskning.
Remissyttrandena
Forskningsområdet
Samtliga remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse över den kartläggning
av problem och forskningsbehov på miljövårdsområdet, som utredningen
låtit ett antal experter utföra. Allmänt understryks den stora betydelse
denna kartläggning kommer att få för det fortsatta arbetet. Ett antal remissinstanser
anser dock att utredningen gjort en alltför snäv avgränsning av
forskningsområdet. Särskilt påtalas att utredningen underlåtit anlägga tekniska,
kemiska och geovetenskapliga synpunkter på forskningen.
Statens naturvårdsverk framhåller att problemen på det geovetenskapliga
området bör bli föremål för forskning med hänsyn till den betydelse detta
forskningsområde har för ställningstaganden i bl. a. landskapsvårds- och
vattenvårdsfrågor. FOA, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens
råd för atomforskning, SOU, SMH1 och Svenska naturskyddsföreningen anför
liknande synpunkter.
Statens institut för folkhälsan framhåller att vissa problem inom samhällsmiljön
kommit att skjutas åt sidan genom utredningens avgränsning
av forskningsområdet. Detta gäller särskilt de viktiga problemen om samhällsbullret.
Statens medicinska forskningsråd finner det också anmärkningsvärt
att ett så stort miljöproblem som bullret helt lämnats utanför.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
Liknande synpunkter anförs av statens tekniska forskningsråd, universitetskansler
sambetet, arbetsmedicinska institutet, statens konsumentråd,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, SACO, Svenska teknologföreningen
och Föreningen för teknik och miljö.
Statens råd för skogs- och jordbruksforskning finner det otillfredsställande
att utredningen inte gått in på det mycket betydelsefulla område, som
det ekonomiska utnyttjandet av naturresurserna utgör. Enligt rådet kan
man inte skilja miljövårdsforskning från forskning om det ekonomiska utnyttjandet
av naturresurserna. En forskning som begränsas till vården av
naturresurserna i utredningens mening är av föga värde om den inte fullföljs
med forskningsinsatser i fråga om det ekonomiska utnyttjandet av
dessa resurser. Liknande synpunkter framförs av styrelsen för lantbrukshögskolan,
statens växtskyddsanstalt och Skogs- och lantbruksakademien.
SMH1 och skogsstyrelsen anser att forskning rörande klimatets inverkan
på naturen och livsmiljön bör komma till stånd. Sjöfartsstyrelsen understryker
vikten av att problemen kring oljeutsläppen blir föremål för undersökningar
och forskning.
Universitetskanslersämbetet anser att benämningen miljövårdsforskning
är mindre lämplig. Begreppen miljö och miljövård bär, enligt ämbetet, en
vidare innebörd än vad utredningen gett dem. Då utredningen behandlat
enbart problemen om vården av den yttre miljön eller naturmiljön bör benamningen
vara naturmiljöforskning. Ämbetet anser att utredningen avgränsat
forskningsområdet för snävt men finner det i alla fall rimligt, att
de största resurserna tills vidare sätts in på det biologiska — speciellt ekologiska
—- forskningsområdet.
Forskningens organisation
Utredningens uppfattning att den i dag splittrade miljövårdsforskningen
bör samordnas och i huvudsak inriktas på tillämpade forskningsproblem
delas av remissinstanserna liksom utredningens mening att även grundforskning
på miljövårdsområdet bör kunna stödjas i viss begränsad omfattning.
Universitetskanslersämbetet konstaterar att gränsen mellan grundforskning
och tillämpad forskning ofta är konstlad. Ämbetet, som delar utredningens
uppfattning att forskningen i första hand bör vara målinriktad,
anser att det avgörande vid anslagsfördelningen bör vara vilken aktualitet
och vilket värde på kortare eller längre sikt forskningen har för det praktiska
arbetet.
Det råder en samstämmig uppfattning hos remissinstanserna om behovet
av ett forskningsorgan. Meningarna är däremot delade i fråga om
dess organisatoriska ställning. Flertalet remissinstanser förordar det av utredningen
föreslagna alternativet, nämligen att ett fristående forskningsorgan
inrättas. Till dessa instanser hör bl. a. lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, vattenöverdomstolen, styrelsen för lantbrukshögsko
-
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
lan, styrelsen för skogshögskolan, styrelsen för veterinärhögskolan, statens
råd för samhällsforskning, statens råd för skogs- och jordbruksforskning,
forskningsrådens samarbetsdelegation, veterinärstyrelsen, Vetenskapsakademien,
Svenska jägareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges
industriförbund. De två sistnämnda organisationerna framhåller att såväl
praktiska som principiella skäl talar mot att forskningsfrågorna inordnas
i naturvårdsverket. Enligt organisationerna är verkets styrelse inte så sammansatt
att forskningsfrågorna kan bli tillräckligt ingående behandlade av
denna. De riktvärden, som verket skall tillämpa i sin praktiska verksamhet,
måste enligt organisationen bygga på vetenskapligt säkra grunder. Det är
därför inte lämpligt att verket får ansvaret för forskningsinriktning och
forskningsresultat, eftersom dess objektivitet i tillämpningsfrågor i så fall
kan komma att ifrågasättas.
Ett antal remissinstanser förordar att forskningen inordnas i naturvårdsverket.
Universitetskanslersåmbetet framhåller att naturvårdsverket bör få
ett odelat ansvar för bevakningen av frågor på naturmiljöns område. Det
är därför enligt ämbetet av största vikt att verket får underlag för sin verksamhet
genom direkt kontakt med forskningen och att verkets behov av
forskningsresultat tillmäts betydelse vid valet av forskningsuppgifter. Ämbetet
finner att detta bäst sker om forskningsorganet inordnas i naturvårdsverket.
Härigenom kan en allmän planering göras av de totala resurser som
behövs på miljövårdens område. Ämbetet understryker samtidigt att också
andra intressenter måste kunna få göra sig gällande i ledningen av forskningsorganet.
Ämbetet finner därför att forskningsfrågorna bör handläggas
i en särskild nämnd inom naturvårdsverket. I nämnden bör olika intresseområden
vara företrädda. Självfallet måste inslaget av forskare ''ara stort.
Tre ledamöter i ämbetets styrelse reserverar sig till förmån för utredningens
organisationsalternativ.
Naturvårdsverket framhåller att det av utredningen förordade forskningsområdet
till största delen motsvarar verkets nuvarande arbetsfält. Naturvårdsverket
kommer också att vara huvudavnämare av forskningsresultaten.
Det är därför lämpligt att ledningen av forskningsverksamheten inordnas
i verket så att detta i sin verksamhet snabbt kan utnyttja vunna
forskningsresultat. Verket anser även att åtskilliga fördelar av rent administrativ
art uppnås om forskningsorganet inordnas i naturvårdsverket.
Enligt verkets mening bör forskningsexpertis få stort inflytande i ledningen
av forskningen. Kvalificerade forskare och representanter för de intressen
som föreslås bli företrädda i forskningsorganet finns nu i verkets tre råd.
Enligt verkets mening bör ett antal ledamöter i dessa råd, förslagsvis nio
till antalet, bilda ett vetenskapligt råd, till vilket verkets styrelse skall kunna
överlämna avgörandet i flertalet forskningsfrågor. Forskningsfrågor av
principiell art eller stor räckvidd bör dock förbehållas verkets styrelse.
Med en sådan lösning anser verket att de av utredningen nämnda nack
-
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
delarna med en integration av forskningen i naturvårdsverket bör kunna
undvikas. Även LO anser att forskningsfrågorna bör inordnas i naturvårdsverket.
Om en forskningsbyrå inrättas inom verket och vetenskapliga expertgrupper
knyts till detta bör en sådan lösning från forskningssynpunkt
vara lika tillfredsställande som utredningens förslag om ett fristående organ.
Att inordna forskningen i naturvårdsverket garanterar dessutom en
snabb tillämpning av forskningsresultaten. Organisationen avvisar därför
bestämt utredningens alternativ.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser det vara nödvändigt att
forskningsorganet har nära anknytning till naturvårdsverket så alt problemen
kan fångas upp på ett tidigt stadium och analyseras med avseende
på de behov som föreligger. Rådet anser därför att övervägande skäl talar
för att forskningsorganet knyts till naturvårdsverket. Statens tekniska
forskningsråd finner också övervägande skäl tala för att forskningsfrågorna
inordnas i naturvårdsverket. Rådet föreslår att en självständig forskningsenhet
inrättas inom verket. Därigenom kommer kravet på vetenskaplig
expertis att tillgodoses. Forskningsenheten bör bestå av en forskningschef
och en vetenskaplig nämnd. Forskningsenheten bör vidare ha eget anslag.
Statskontoret förordar att forskningsfrågorna inordnas i naturvårdsverket.
Statskontoret föreslår att en särskild nämnd tillskapas inom verket
och att nämndens sekretariat knyts till verkets sekretariat för planering
och samordning. Uppfattningen att forskningsfrågorna bör inordnas i naturvårdsverket
delas också av domänstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vattenfallsverk,
FOA, SOU, statens centrala frökontrollanstalt, SMHI och TCO.
Statens medicinska forskningsråd framhåller nödvändigheten av att
forskningsorganets sammansättning inte låses alltför hårt, då utvecklingen
på miljöområdet går så snabbt att nya, i dag okända områden senare kan
behöva företrädare. Statens tekniska forskningsråd anser att ledamöterna
bör representera intresse- och kunskapsområden i stället för myndigheter
och organisationer. Obundna ledamöter är enligt rådet av större värde från
saklig synpunkt än utsedda ombud.
Utredningens förslag att viltforskningsrådet skall upphöra och dess uppgifter
övertas av det föreslagna forskningsorganet tillstyrks eller lämnas
utan erinran av remissinstanserna. Naturhistoriska riksmuseet och viltforskningsrådet
anser det nödvändigt att de speciella jakt- och viltsynpunkterna
företräds av en särskild expertgrupp, som knyts till forskningsorganet.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag att en milj övårdsberedning
inrättas på regeringsnivå. Statskontoret ställer sig
dock tveksamt till en sådan beredning med hänsyn till att dess uppgifter
delvis sammanfaller med den nuvarande forskningsberedningens. LO
anför liknande synpunkter. Universitetskanslersämbetet framhåller att utredningens
förslag kan innebära en försvagning av naturvårdsverkets ansvarsområde
och auktoritet. Ämbetet tror inte alt beredningen är läm
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
pad att behandla de konfliktsituationer mellan miljövårdens intressen och
de kommersiella intressena som kan väntas uppstå. Ämbetet finner sig
dock med hänsyn till de rådande problemen på miljöområdet kunna godta
utredningens förslag. Också naturvårdsverket känner viss tveksamhet
inför förslaget om en miljövårdsberedning med hänsyn till att en sådan
i viss mån kan göra miljövårdsarbetet tungrott. Med hänsyn till betydelsen
av en effektiv samordning av frågorna på miljövårdsområdet, bl. a. de
ekonomiska, vill verket likväl inte motsätta sig förslaget. Svenska jägareförbundet
framhåller att även lekmannaintresset bör bli företrätt i beredningen.
Utredningens förslag att forskningsverksamheten på miljövårdsområdet i
första hand bedrivs vid befintliga institutioner vinner allmän anslutning
bland remissinstanserna.
Förslaget om en utredning av förutsättningarna för en lokalmässig samordning
av laboratorieverksamheten vid naturvårdsverket, fiskeristyrelsen
och Institutet för vatten- och luftvårdsforskning delas eller lämnas utan erinran
av flertalet remissinstanser. De direkt berörda instanserna avstyrker
dock förslaget. Statens naturvårdsverk ifrågasätter om det är lämpligt att
lägga samman verkets undersökningslaboratorium med laboratoriet vid
Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, då institutet ofta anlitas av
parter i vattenmål där naturvårdsverkets undersökningslaboratorium fungerar
som opartiskt expertorgan.
Utredningens förslag att undersökningslaboratoriet även i fortsättningen
skall vara kvar inom naturvårdsverket tillstyrks av remissinstanserna. Detta
gäller även förslaget att laboratoriet bör få resurser även för luftvårdsundersökningar.
Även förslaget att statistik bör upprättas över biocidförbrukningen
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Forskningens resurser
Förslaget till uppbyggnad av resurserna för miljövårdsforskningen mottas
i allmänhet positivt av remissinstanserna. Flera instanser anser dock att
anslagsbeloppen bör vara större än de som utredningen förordat.
Det föreslagna stipendiesystemet för utbildning av forskare på miljövårdsområdet
tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Förslaget att kommunerna bör lämna bidrag till miljövårdsforskning avstyrks
av bl. a. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet, som
framhåller bl. a. att forskningen hittills ansetts vara en statlig angelägenhet.
Flera remissinstanser är dock positiva till förslaget.
Stadsförbundet och kommunförbundet ställer sig liksom Institutet för
vatten- och luftvårdsforskning avvisande till utredningens förslag att kommunerna
bär ingå som part i det sistnämnda institutet.
Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968
31
Bidrag till avloppsreningsverk m. m.
Nuvarande ordning
De nu gällande reglerna om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
finns i kungörelsen den 5 juni 1959 (nr 251) om statsbidrag till vatten-
och avloppsanläggningar (ändrad 1967: 374).
Statsbidrag kan enligt kungörelsen utgå till anläggning för vattenförsörjning
och avlopp eller ettdera av dessa ändamål i mån av tillgång på
medel som anvisats härför. Bidragen är inte förbehållna enbart kommuner
utan kan även tilldelas annan än kommun. Bidrag utgår endast till anläggning
för bebyggelseområde, vilket i huvudsak tagits i anspråk för sitt ändamål
före den 1 juli 1959. Om synnerliga skäl föreligger, kan bidrag dock
utgå till anläggning för bebyggelseområde som tagits i anspråk efter nämnda
tidpunkt. Statsbidrag får beviljas endast om följande förutsättningar är
uppfyllda, nämligen att anläggningen kan anses påkallad ur sanitär eller
eljest ur social synpunkt, att den bebyggelse, för vilken anläggningen är
avsedd, kan antas komma att bestå för längre tid samt att anläggningen
prövas tillfredsställande med hänsyn till såväl den befintliga bebyggelsen
som den bebyggelse, vilken kan beräknas uppstå inom rimlig tid. För att
bidrag skall utgå skall anläggningen vidare vara avsedd för minst fem fastigheter.
I vissa fall kan dock bidrag utgå även till anläggning avsedd för
färre än fem fastigheter.
Statsbidrag beviljas av länsstyrelsen. Bidrag utgår inte till företag, som
påbörjats innan bidraget beviljats, om inte länsstyrelsen lämnat särskilt tillstånd
att påbörja anläggningen. I sådant tillstånd skall anges att detta
inte innebär utfästelse om bidrag.
Statsbidrag bestäms på grundval av den beräknade kostnaden för anläggningens
utförande, bidragsunderlaget. Till anläggningen räknas samtliga
anordningar som behövs för att den skall fylla sitt ändamål på tillfredsställande
sätt. Installation i byggnad, vilken betjänas av anläggningen,
eller serviceledning, som ligger närmare sådan byggnad än två meter,
får dock inte räknas in i bidragsunderlaget. I bidragsunderlaget får inte
heller räknas in projekteringskostnad, vartill statsbidrag utgått i annan
ordning, kostnad för administration eller för disposition av mark, kostnad
som kan anses belöpa på annan bebyggelse än bostadsbebyggelse och bebyggelse
för därmed sammanhängande ändamål eller merkostnad, som betingas
av att avloppsledning anordnas för att avleda annat vatten än spillvatten.
Statsbidrag utgår med viss procent av bidragsunderlaget. Bidragsprocenten
beräknas med ledning av dels den beräknade anläggningskostnaden per
person vid den aktuella anläggningen, dels en viss, av naturvårdsverket beräknad
anläggningskostnad per person som kan sägas motsvara medeltalet
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
av kostnaderna för bidragsberättigade vatten- och avloppsanläggningar, dels
skatteunderlaget i den kommun där anläggningen utförs, dels ock medelskatteunderlaget
i riket. Antalet skattekronor per invånare beräknas som
ett genomsnitt för en treårsperiod. Tilläggsbidrag utgår till anordningar
för höggradig rening av avloppsvatten om kostnaden för en sådan anläggning
med mer än 25 % överstiger vad som utgör normal anläggningskostnad
vid låggradig rening.
Bidrag utgår inte om bidragsprocenten undertiger tio.
Om länsstyrelsen finner att bidrag av särskilda skäl bör utgå med högre
belopp eller i andra fall än som medges i kungörelsen skall frågan underställas
Kungl. Maj :ts prövning.
Av anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar som innevarande
budgetår uppgår till 84 milj. kr. disponeras 2,5 milj. kr. som bidrag
till planering av vattenförsörjning och avlopp inom större områden och
250 000 kr. för vissa undersökningar och utredningar inom vatten- och
avloppsområdet. Tidigare har medel för att bekosta viss forskning inom
detta område anvisats från nämnda anslag. Fr. o. in. innevarande budgetår
har dessa medel förts över till anslaget till naturresursforskning.
Naturvårdsverkets förslag
Naturvårdsverket konstaterar inledningsvis att, trots att omfattande reningsåtgärder
vidtagits av såväl kommunerna som industrier under senare
år, vattenvårdsproblemen inte minskat.
Den 1 januari 1966 hade av våra samhällen med minst 200 invånare drygt
1 000 låggradig rening, dvs. frånskilj ning av avsättningsbar förorening, och
550 höggradig eller biologisk rening, dvs. frånskilj ning även av 70—90 %
av syreförbrukande organisk förorening. Men samtidigt hade 200 sådana
samhällen ännu inte någon rening alls. Härtill kommer att de senaste årens
starkt ökade mängd växtnäringsämnen, främst fosfor, i det kommunala avloppsvattnet
allvarligt rubbat den biologiska balansen i många vattenområden
och förorsakat allt större olägenheter vid vattnets utnyttjande.
För något decennium sedan utgjorde i vårt land mängden fosfor i det
kommunala avloppsvattnet omkring 1,5 gram per person och dygn. Fosformängden
uppgår nu till ca 4—4,5 gram per person och dygn. Ökningen beror
till övervägande del på användningen av fosforrika syntetiska disk- och
tvättmedel. Långtgående fosforreduktion förekommer bara vid några få reningsverk,
som sammanlagt betjänar ca 15 000 personer.
Naturvårdsverket framhåller att vattenföroreningsproblemen blir alltmer
besvärande och utgör ett hot mot vår miljö, samtidigt som behovet av rent
vatten för hushållen, industrin och friluftslivet snabbt ökar.
Ämbetsverket anser därför att kraven på rening av avloppsvatten bör
skärpas och har hemställt om ändring av lagbestämmelserna på området.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
I avvaktan på lagändringar kominer naturvårdsverket att utnyttja alla möjligheter
att inom ramen för gällande lagstiftning höja kraven på avloppsrening
och effektivisera kontrollen. Visserligen uppkommer samtidigt ökade
investeringsbehov och höjda kostnader för kommunernas och industriernas
avloppsrening. Dessa kostnader torde dock enligt verkets mening framstå
som rimliga jämfört med de utgifter och den miljöförstöring som uppkommer
om den nuvarande utvecklingen får fortsätta.
Jämsides med att kraven på avloppsrening höjs bör enligt verkets mening
alla möjligheter tillvaratas att stimulera och underlätta kommunernas verksamhet
på området. Som ett led i dessa strävanden bör bestämmelserna om
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar ändras.
Ordnandet av vattenförsörjning och avlopp har alltid betraktats som en
kommunal uppgift. De statliga bidrag som utgått till verksamheten syftade
i början till att skapa arbetstillfällen. Det nuvarande bidragssystemet har till
uppgift att av direkt hygieniska skäl stimulera kommunerna att bygga vatten-
och avloppsanläggningar. Stimulansen har legat i att bidragen underlättat
finansiering av anläggningar i kommuner med lågt skatteunderlag
och där kostnaderna för anläggningarna av olika skäl varit högre än normalt.
År 1959 infördes gynnsammare bidragsbestämmelser för särskilt kostsamma
avloppsreningsanläggningar. Trots detta har bidragen endast i begränsad
omfattning kunnat användas för att främja byggande av avloppsanläggningar
där de ur vattenvårdssynpunkt varit mest angelägna.
Efter tillkomsten av nuvarande bidragssystem har kommunerna genom
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar rätt att finansiera sådana
anläggningar genom att ta ut avgifter. Vidare har den kommunala
skatteutjämningsreformen i betydande utsträckning underlättat för kommuner
med lågt skatteunderlag att ta på sig kostnaderna för anläggningar
av detta slag. Genom bidragssystemets utformning leder också skatteutjämningen
till att i fortsättningen allt färre kommuner kommer att bli berättigade
till statsbidrag. I många andra fall kommer bidragsprocenten, som
nu i genomsnitt uppgår till 15, att sjunka ytterligare. De nuvarande normalbidragen
till kommunala vatten- och avloppsanläggningar spelar inte
längre någon större roll som stimulans för att påskynda eller effektivisera
kommunernas vattenvårdande åtgärder. Det nuvarande systemet är också
komplicerat. För att administrera detta måste expertis utnyttjas som bättre
behövs för planering, rådgivning och tillsyn på vattenvårdens område.
Med hänsyn till att höjda krav på vattenvårdsåtgärder kommer att medföra
ökade kostnader för kommunerna finner verket det skäligt att staten
ger ett finansiellt stöd av oförändrad storlek till verksamheten. Stödet måste
dock i första hand inriktas på vattenvårdande åtgärder. Som princip bör
därför i fortsättningen gälla att kommunerna själva bekostar avloppreningsanläggningar
till den nivå som f. n. utgör det allmänna minimikravet enligt
vattenlagen, dvs. slamavskiljning. Kommunerna bör även själva helt finan3
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. .Yr 37
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
siera vattenförsörjningsanläggningar. Däremot bör statsbidrag kunna utgå
till avloppsreningsanläggningar med längre gående rening. Vid bidragsgivningen
bör företag som är särskilt angelägna med hänsyn till förhållandena
i det berörda vattenområdet ges förtur.
För att beräkningen av bidragsunderlaget skall bli så enkel som möjligt
bör kostnaderna för avloppsledningar uteslutas från bidrag. Utloppsledning
från reningsverk bör dock räknas in i bidragsunderlaget. I de tall då
det från vattenvårdssynpunkt är lämpligt att avloppsutsläpp sker i mer avlägsen
recipient än den närmaste bör även tilloppsledning kunna få räknas
in i bidragsunderlaget till den del det anses skäligt från fall till fall. För
kommun som hittills inte vidtagit några åtgärder för reningsanläggning bör
bidragsprocenten begränsas till 30 av hela anläggningskostnaden för reningsverk,
medan procenttalet bör sättas till 50 för ersättning av eller utbyggnad
och/eller förbättring av befintlig anläggning. Som skäl för reduceringen
till 30 % anför verket att kommunerna själva bör betala kostnaden
för sådan rening som i dag normalt krävs. En exakt beräkning av denna
kostnad skulle vara svår att göra och innebär ett omfattande arbete, utan
att man därför med säkerhet skulle uppnå en mer rättvis bidragsgivning
än som erhålls med den förordade schablonberäkningen. Då större anläggningar
i allmänhet lättare kan finansieras genom avgifter bör bidrag, om
inte särskilda skäl föreligger, begränsas till högst 5 milj. kr. för varje bebyggelseområde.
Bidrag till icke-kommunal avloppsreningsanläggning för permanent- eller
fritidsbebyggelse bör kunna utgå i mån av tillgång på medel och med belopp
som bestäms från fall till fall.
Naturvårdsverket bör tills vidare vara den myndighet som har hand om
bidragsgivningen. Bidragsansökningar bör dock först prövas och angelägenhetsgraderas
av länsstyrelsen, som också bör ha hand om utbetalning och
kontroll. De närmare bidragsföreskrifterna bör meddelas av Kungl. Maj:t
efter förslag av naturvårdsverket.
Verket understryker, med hänsyn till utvecklingen på vattenvårdens område,
vikten av att anläggningar för avloppsrening ges hög prioritet vid bedömning
av kommunala låneärenden. Naturvårdsverket avser att hos arbetsmarknadsstyrelsen
begära att möjligheterna att bygga avloppsreningsverk
som beredskapsarbeten undersöks.
Förutom till avloppsreningsanläggningar bör, enligt verket, bidrag kunna
beviljas till andra vattenvårdande åtgärder, t. ex. för återställande av starkt
förorenade sjöar.
Av anslaget till bidrag till vatten- och avloppsanläggningar disponeras
under innevarande budgetår 2,5 milj. kr. för bidrag till vatten- och avloppsplanering
för större områden. Denna bidragsmöjlighet bör enligt verkets
mening bibehållas och utvidgas. Bidraget bör även i fortsättningen få an
-
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 37 år 1968
vändas för att bekosta sådan planering. Ändamålsenlig vattenhushållning
främjas härigenom. Sålunda kan ett samgående underlättas mellan sådana
närliggande bebyggelseområden, för vilka en gemensam lösning av vattenförsörjnings-
eller avloppsfrågan är den från vattenvårdssynpunkt lämpligaste.
Genom planering kan man exempelvis hindra avloppsutsläpp i en
känslig recipient eller i ett för rekreationsändamål lämpligt vattenområde.
Sådan planering är av stor betydelse för kommunerna. Den ger också ett
viktigt underlag för naturvårdsverkets och länsstyrelsernas handläggning
av vattenvårdsfrågorna.
Från anslaget har även bekostats undersökningar och utredningar som
ger underlag för generella anvisningar från vattenvårdande myndigheter,
t. ex. beträffande olika avloppsreningsmetoders prestanda, funktionskrav
på ledningar och tunnlar, slutlig disponering av avloppsslam, metodutveckling
för t. ex. vattenvårdsplanering och vattenövervakning samt inventeringar,
uppföljning av kostnaderna, statistik och information. Vidare har av
anslaget bekostats viss vidareutbildning av personal inom naturvårdsverket
och länsstyrelserna. Totalt användes under budgetåret 1966/67 1 150 000 kr.
för nu angivna och vissa andra ändamål. Flera av dessa ändamål bör i fortsättningen
bekostas från anslag, som disponeras av andra myndigheter. Naturvårdsverket
avser att pröva frågan om att föra över kostnaderna till andra
anslag i samband med verkets framställning om anslag för budgetåret
1969/70. I avvaktan härpå bör detta anslag få användas för nämnda ändamål
även för budgetåret 1968/69.
Anslagsbehovet för bidrag till vatten- och avloppsanläggningar som efter
särskilt tillstånd fått påbörjas men till vilka bidrag ännu inte beviljats enligt
nu tillämpade bidragsregler beräknas till ca 180 milj. kr. den 1 juli 1968.
Verket föreslår att denna bidragsbalans avvecklas under en fyraårsperiod.
Vissa övergångsbestämmelser torde behövas.
För budgetåret 1968/69 bör bidrag till avloppsreningsanläggningar i enlighet
med det nu föreslagna systemet beviljas inom en bidragsram av 30 milj.
kr. Utbetalningarna under budgetåret kommer däremot sannolikt inte att
uppgå till delta belopp. När medelsbehovet för avveckling av balansen minskas,
förutsätts att bidragsramen för de nya anläggningsbidragen ökas i motvarande
mån.
Anslaget bör kallas Bidrag till kommunala avloppsreningsverk in. m. och
tills vidare ha karaktär av reservationsanslag. När bidragsbalansen är avvecklad,
bör anslaget ändras till förslagsanslag varvid för varje budgetår en
bidragsram fastställs.
Naturvårdsverket föreslår att för den samlade verksamheten på ifrågavarande
område för budgetåret 1968/69 anvisas ett oförändrat anslag på 84
milj. kr. Anslaget bör enligt verkets mening disponeras på följande sätt
(milj. kr.).
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
1. Anläggningsbidrag enligt SFS 1959: 251 ........................ 50
2. Anläggningsbidrag enligt de föreslagna reglerna.................. 30
3. Vatten- och avloppsplanering för större områden, högst.......... 3
4. Undersökningar och utredningar m. m., högst.................... 1
Summa 84
Remissyttrandena
Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att statsbidrag i fortsättningen
bör ges endast till avloppsreningsverk. Stadsförbundet framhåller
att bidrag som i medeltal understiger 20 % saknar betydelse som stimulans
för tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar. Enligt förbundet
är det därför motiverat att koncentrera de statliga bidragen till anläggningar
där en stimulans är nödvändig för att sådana anläggningar skall byggas
som av vattenvårdande skäl är angelägna. Kommunförbundet påtalar
vikten av en förbättrad vattenvård och att det därför är angeläget att höggradiga
reningsverk byggs. Förbundet påpekar också att bidragsprocenten
kommer att sjunka ytterligare dels genom kommunsammanslagningar, dels
genom skatteutjämningssystemets effekt och att de nuvarande bidragen därför
minskar i betydelse. Förbundet anser att den föreslagna omläggningen av
bidragssystemet kan vara motiverad och vill inte motsätta sig den. 196''e års
naturresursutredning framhåller att det nu är tekniskt möjligt att bygga
effektiva reningsverk och att det finns metoder för närsaltsreduktion. Utredningen
tillstyrker förslaget liksom riksrevisionsverket, Vattenvärnet och
Föreningen för vattenhggien. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att statsbidragsbestämmelserna
i princip bör ändras enligt naturvårdsverkets förslag
men ifrågasätter om inte små tätorter även i fortsättningen bör få bidrag
till ledningar och vattenverk avsedda att betjäna bebyggelse som tillkommit
före den 1 juli 1959 med hänsyn till att invånarna där ofta har låga
inkomster. Kommunerna har därför svårt att täcka kostnaderna genom alt
ta ut avgifter. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att med den utformning
förslaget fått torde i regel de större tätorterna, där recipienterna
är dåliga, gynnas mest. Enligt länsstyrelsen inger förslaget farhågor för att
möjligheterna att få till stånd de vatten- och avloppsanläggningar som behövs
inom länet kommer att försämras. De nuvarande bidragsbestämmelserna
bör därför bibehållas. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de föreslagna
riktlinjerna för ett nytt bidragssystem är riktiga men ifrågasätter
liksom länsstyrelsen i Malmöhus län om inle statsbidrag i undantagsfall bör
utgå till vattenförsörjningsanläggningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län och Föreningen för vattenhygien anser
att samma regler bör gälla för alla anläggningar som enligt lagen om vatten
och avlopp förklarats för allmänna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
37
och Vattenvärnet anser att samma regler bör gälla för kommunala och ickekommunala
anläggningar.
När det gäller kostnader som bör räknas in i bidrags underlaget
föreslår flera remissinstanser utvidgningar i förhållande till naturvårdsverkets
förslag. Stadsförbundet anser att statsbidrag bör kunna komma i fråga
för kostnaderna för omläggning från kombinerat avloppssystem till s. k.
duplikationssystem. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att kostnaden
för ledningar som går över icke bebyggda områden och som har ett vattenvårdande
syfte genom att flera samhällen gemensamt löser avloppsfrågan
bör få räknas in i bidragsunderlaget. Länsstyrelsen i Västenorrlands län
menar att om endast utbyggnaden av avloppsreningsverk stimuleras, övriga
utbyggnader som behövs kan skjutas upp så att den avsedda vattenvårdande
effekten uteblir. Därför bör bl. a. sammanföringsledningar och pumpstationer
få räknas in i bidragsunderlaget. Föreningen för vattenhygien anser att
det är motiverat att orter som är attraktiva för turism och friluftsliv och som
får extra höga kostnader för vattenförsörjning får statligt lån eller bidrag.
I fråga om bidragsprocenten godtar flertalet remissinstanser
verkets förslag. Föreningen för vattenhygien anser det dock angeläget att
bestämmelserna inte får den effekten att små dåliga anläggningar byggs
med bidrag enligt den lägre procentsatsen för att sedan byggas ut och få
bidrag enligt den högre procentsatsen. Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län
talar flera skäl för att nuvarande beräkningsgrund i princip bibehålls, dvs. att
kommun själv svarar för kostnaden för slamavskiljning. För överskjutande
del är bidrag på 50 % lämpligt. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län
anser att normalbidraget enligt nuvarande bestämmelser bör bibehållas och
tillstyrker i övrigt de föreslagna procentsatserna. Kommunförbundet ifrågasätter
om inte ett bidrag på 30 % kan ha för liten stimulanseffekt på kommuner
som tidigare inte har någon reningsanläggning.
Förslaget att naturvårdsverket skall ha hand om bidragsgivningen godtas
av alla remissinstanser utom av länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands
län, som anser att länsstyrelserna även i fortsättningen bör ha
hand om bidragsgivningen.
I fråga om övrig användning av anslaget tillstyrker alla
instanser verkets förslag. Naturresursutredningen framhåller att forskning
och undersökningar inom vatten- och avloppsområdet i fortsättningen bör
tillhöra verksamhetsområdet för den föreslagna nämnden för naturvårdsforskning.
Departementschefen
Allmänna utgångspunkter. Den materialsammanställning som naturresursutredningen
gjort visar att en omfattande naturförstörelse äger rum
i vårt land. Naturen — och här inbegrips vattnet och luften — förorenas
och skadas genom negativa verkningar av olika tekniska processer. Den
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
na naturförstörelse har pågått under hela den tid människan använt sig
av tekniken för att förbättra sin materiella tillvaro. Naturförstörelsen är
alltså inte någon ny företeelse. I många fall är emellertid upptäckten av
förorening och förstörelse ny. Dessa företeelser kan nämligen fortgå under
lång tid innan följderna visar sig. Den under senare år intensifierade
forskningen har också lett till att vår kunskap om naturförstörelsen
ökat avsevärt. Nya, farliga substanser upptäcks ständigt. För ett halvsekel
sedan kände man till ett femtiotal främmande kemiska substanser i våra
vattenområden. I dag rör det sig om tiotusentals. De flesta kan inte analytiskt
bestämmas och deras biologiska effekter är okända. Vi har alltså anledning
förmoda att forskningen också framöver kommer att påvisa nya
former av förorening och förstörelse.
Mycket talar emellertid för att naturförstörelsen i dag är större än tidigare.
Dels har användningen av tekniska och kemiska hjälpmedel av
olika slag ökat, dels har befolkningskoncentrationen tilltagit, vilket medfört
att anhopningen av förorenande ämnen till begränsade områden vuxit. Vår
inställning till de problem som hänger samman med naturförstörelsen har
emellertid också ändrats. Tidigare gällde det att i första hand förbättra människornas
materiella tillvaro. Det gällde att motverka arbetslöshet och nöd.
Bättre bostäder och sundare arbetsmiljö måste skapas. Det var nödvändigt
att öka sysselsättningen, även om detta innebar att naturvärden offrades.
För flertalet människor har de materiella betingelserna nu förbättrats. Förhållandena
på arbetsmarknaden har blivit säkrare. Tryggheten har ökat genom
den omfattande reformverksamheten. Begreppet levnadsstandard har
i takt med de förbättrade förhållandena kommit att få en ny, vidare innebörd.
Med den ökade fritiden följer ett stort behov av områden för rekreation.
Tillgången på en oförstörd natur — i vid bemärkelse — blir då en
viktig del av standarden. Det räcker inte längre att mäta standard i traditionella
ekonomiska termer. Också andra värden måste räknas in. På
samma sätt som samhället genom olika åtgärder skapat en hög materiell
standard åt flertalet människor fordras nu samhällsinsatser för att höja
standarden också i denna vidare mening.
Målet för samhällets naturvårdspolitik bör därför vara att både motverka
fortsatt naturförstörelse och återställa redan förstörd natur. De
främsta medlen för att nå detta mål är en effektiv naturvårdsadministration,
en modern lagstiftning, olika stimulerande åtgärder och eu väl utbyggd
forskning.
Den 1 juli 1967 inrättades statens naturvårdsverk. Härigenom samordnades
och effektiviserades de administrativa resurserna på naturvårdsområdet
i vid bemärkelse. Kontrollen av biocider omhänderhas emellertid av
giftnämnden.
Större delen av naturvårdsområdet regleras genom lagstiftning. I vattenlagen
finns bestämmelser om de förutsättningar, under vilka avloppsvatten
får släppas ut. År 1965 trädde en ny naturvårdslag i kraft. Enligt denna
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
kan områden avsättas som naturreservat för rekreationsändamål eller för
att tillgodose vetenskapliga och kulturella ändamål. Lagen innehåller också
bestämmelser om förbud mot nedskräpning i naturen. På luftvårdsområdet
finns ännu inte någon särskild lagstiftning. Arbetet med en sådan
pågår emellertid på grundval av det förslag som immissionssakkunniga avlämnat
(SOU 1966: 65). Användningen av biocider regleras i bekämpningsmedelsförordningen.
Vid sidan av lagstiftningen förekommer olika slag av stimulerande åtgärder.
Staten lämnar sålunda bidrag till en rad naturvårdande ändamål.
Kommunerna får bidrag för att bygga avloppsreningsverk och för att förvärva
mark till naturvårds- och friluftsändamål samt för att uppföra friluftsanläggningar.
Vidare utgår bidrag till upplysningskampanjer med
syfte att öka allmänhetens förståelse för naturvärdena.
Forskningen är ett utomordentligt viktigt medel i naturvårdsarbetet.
Dess uppgift är att dels upptäcka och kartlägga de faktorer som åstadkommer
naturförstörelse, dels ge anvisningar om hur denna förstörelse
skall hindras. Forskningsresultaten utgör ofta grunden för det praktiska
naturvårdsarbetet. Av stor betydelse är dessutom olika former av utbildning
i naturvårdsfrågor.
Jag vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att ett ökat
internationellt samarbete kommer till stånd inom naturvårdsområdet.
Naturresursutredningen har ställt samman ett värdefullt material om
de aktuella problemen och forskningsbehoven inom naturvården. Materialet
bör som remissinstanserna genomgående understryker bli av stor betydelse
såväl för planeringen av den fortsatta forskningen som för det
praktiska naturvårdsarbetet.
Naturvårdsforskningen. Den forskning och undersökningsverksamhet,
som utredningen lägger fram förslag om, kallas av utredningen för miljövårdsforskning.
Forskningen avses emellertid omfatta endast delar av den
yttre miljön. Som beteckning för vård av denna miljö används ordet naturvård.
Den föreslagna forskningen bör därför enligt min mening kallas naturvårdsforskning.
Härunder bör rymmas såväl vatten-, luft- och övrig naturvårdsforskning
som biocidforskning.
I det föregående har lämnats en redogörelse för utredningens förslag
till avgränsning av forskningsområdet. Remissinstanserna godtar i regel
detta förslag. En del instanser framhåller dock att utredningen lagt för
stor vikt vid de biologiska problemen och skjutit de tekniska, kemiska
och geovetenskapliga frågorna åt sidan. Vidare påpekas att även naturtillgångarnas
ekonomiska utnyttjande bör tillhöra forskningsområdet. Flera
instanser kritiserar utredningen för att den inte tagit upp bullerproblemet.
För min del ansluter jag mig i huvudsak till utredningens förslag. Ut -
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
vecklingen går dock så snabbt på naturvårdsområdet att nya problem ständigt
aktualiseras. Forskningsområdet bör därför inte låsas inom definitiva
gränser. Det organ som får till uppgift att leda arbetet bör ha möjlighet
att anpassa forskningsområdet till utvecklingens krav. Jag delar dock utredningens
uppfattning att det ekonomiska utnyttjandet av naturtillgångarna
i princip inte bör höra till forskningsområdet.
Jag vill liksom utredningen och remissinstanserna starkt betona att
forskningen och undersökningsverksamheten i första hand bör inriktas på
sådana problem, som är av betydelse för det praktiska naturvårdsarbetet.
Även grundforskning bör dock kunna stödjas i begränsad omfattning.
Utredningen föreslår att forskningsinsatserna på naturvårdsområdet så
långt som möjligt bör samordnas och ett särskilt organ inrättas för ledningen
av forskningsarbetet. Utredningen diskuterar tre olika alternativ för organisationen
av detta organ, nämligen a) en nämnd under forskningsrådens
samarbetsdelegation eller under ett forskningsråd, b) ett fristående forskningsorgan
och c) att forskningsfrågorna förs till naturvårdsverket. Utredningen
förordar alternativet med ett fristående forskningsorgan men anser
att vissa skäl även talar för alternativet att forskningsfrågorna förs till naturvårdsverket.
Bl. a. överensstämmer naturvårdsverkets verksamhetsområde
till väsentlig del med det aktuella forskningsområdet. Vidare har verket
stort behov av forskning och undersökningar. Forskningsorganet bör till
betydande del bestå av forskare. Eftersom det torde vara svårt att få en
verksstyrelse sammansatt på ett sådant sätt, att det senare önskemålet tillgodoses,
förordar utredningen alternativet med ett fristående forskningsorgan.
Remissinstanserna är eniga med utredningen om att forskningen behöver
samordnas och att det behövs ett forskningsorgan. Däremot är meningarna
delade i frågan om organets ställning. Utredningens alternativ godtas
av flertalet instanser. Åtskilliga förordar dock att forskningsfrågorna
i stället anförtros naturvårdsverket. Detta föreslås bl. a. av statskontoret,
naturvårdsverket, universitetskanslersämbetet, statens naturvetenskapliga
forskningsråd och statens tekniska forskningsråd. Naturvårdsverket
framhåller bl. a., att det av utredningen föreslagna forskningsområdet
till största delen svarar mot verkets arbetsfält och att verket kommer att
vara huvudavnämare av forskningsresultaten. Verket anser därför att det
bör få ansvaret för forskningsfrågorna. Inom verket bör ett vetenskapligt
råd inrättas. Verkets styrelse bör kunna överlämna avgörandet i flertalet
forskningsfrågor till detta råd.
Som grund för åtgärder på naturvårdsområdet behövs ofta forskningsrön.
Kontakten mellan forskningen och det praktiska naturvårdsarbetet
kan enligt min mening främjas bäst om forskningsfrågorna och de praktiska
frågorna handläggs inom samma organ. Därigenom kan också forskningsrönen
snabbare omsättas i praktiska åtgärder. Vidare är det enligt
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
min mening angeläget att ansvaret för naturvårdsområdet inte splittras
upp på olika myndigheter. Att nu inrätta ett nytt organ på naturvårdsområdet
skulle inte stå i överensstämmelse med strävandena under senare
år att samordna insatserna på olika delar av naturvårdsområdet, vilka
strävanden främst markeras av sammanslagningen den 1 juli 1967 av en rad
myndigheter, som då gick upp i naturvårdsverket. Jag förordar alltså att
ledningen av forskningen och undersökningsverksamheten fr. o. m. den 1
juli 1968 anförtros naturvårdsverket. Vissa remissinstanser har i likhet med
utredningen avvisat förslaget om att forskningsfrågorna förs till verket
med motiveringen att verket inte har tillräcklig sakkunskap att besluta i
dessa frågor. Jag är medveten om svårigheten att få en verksstyrelse, som är
lämpligt sammansatt för alt handlägga både forskningsfrågor och administrativa
frågor. En särskild forskningsnämnd bör därför inrättas inom
verket. Nämnden bör ha såväl rådgivande som beslutande funktioner.
Nämnden bör bli beslutande i frågor som avser fördelning av forskningsmedel.
På verkets styrelse bör ankomma att efter förslag av nämnden
begära anslag hos Kungl. Maj :t för forskningsverksamheten. Verkschefen
bör vara självskriven ordförande i forskningsnämnden, vars ledamöter i
ö\rigt bör utses av Kungl. Maj :t. Antalet ledamöter i nämnden bör vara
högst tio. Eftersom social- och veterinärstyrelserna samt giftnämnden
kommer alt representera betydande avnämarintressen är det naturligt att
företrädare för dessa myndigheter ingår som ledamöter i forskningsnämnden.
I övrigt bör nämndens ledamöter vara forskare, vilka bör förordnas för
högst tre år. Da det är önskvärt att nämnden successivt förnyas bör i princip
en tredjedel av forskarna bytas ut varje år. Nämnden bör ha möjlighet att
tillkalla särskilda experter. Kungl. Maj:t äger besluta om nämndens sammansättning.
Eftersom forskningen och undersökningsverksamheten bör starkt inriktas
på att ge underlag för praktiska åtgärder behövs det resurser för
beredning och planering av verksamheten samt uppföljning av resultaten.
Naturvårdsverket bör för dessa uppgifter få ett forskningssekretariat under
ledning av en kvalificerad forskare. Det ankommer på Kungl. Maj.t att besluta
hur sekretariatet skall organiseras.
Utredningens förslag att viltforskningsrådet bör upphöra och dess uppgifter
föras över till det föreslagna forskningsorganet tillstyrks eller lämnas
utan erinran av remissinstanserna. Viltforskningsrådet framhåller att
till forskningsorganet bör knytas en särskild expertgrupp, som företräder
de speciella jakt- och viltsynpunkterna. Jag finner det lämpligt att viltforskningsi
adets uppgifter förs över till det organ, som får ansvaret för
naturvårdsforskningen. Rådet bör alltså upphöra vid utgången av juni 1968.
Viltforskningen kommer därefter att tillhöra den föreslagna forskningsnämndens
uppgifter. Liksom hittills bör det ankomma på Kungl. Maj:t att
besluta om de medel som bör utgå från jaktvårdsfonden för viltforsknino
o*
-
42 Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968
I fråga om förslaget om en särskild expertgrupp för jakt- och viltfrågorna
vill jag erinra om vad jag nyss anfört om möjligheterna att till forskningsnämnden
knyta särskilda experter.
Vad utredningen anfört i fråga om kontrakt med forskare, inrättande
av planerings- och forskargrupper samt ett stipendiesystem mottas positivt
av remissinstanserna. Jag finner förslagen värdefulla. Det bör ankomma
på forskningsnämnden att besluta i dessa frågor.
Utredningen har vidare föreslagit att en särskild beredning inrättas
som ett rådgivande och informerande organ åt regeringen i miljövårdsfrågor.
Till beredningens verksamhetsområde hänförs utöver naturvårdsfrågorna
även frågor på den fysiska samhällsplaneringens område. Såväl
forskningsfrågorna som de praktiskt inriktade frågorna bor ingå i beredningens
uppgifter.
Flertalet remissinstanser tillstyrker att den föreslagna beredningen inrättas.
Jag vill framhålla att det är angeläget att insatserna på naturvårdsområdet
och inom vissa delar av den fysiska samhällsplaneringen
samordnas. Denna samordning bör underlättas om en beredning av den
karaktär utredningen föreslagit inrättas. Beredningen bör också kunna
ge regeringen råd och upplysningar i frågor på dessa områden. Beredningens
uppgifter i förhållande till forskningsberedningens bör emellertid
närmare klarläggas. Frågan om att inrätta beredningen är av sådan beskaffenhet
att Kungl. Maj :t kan besluta i den utan riksdagens medverkan.
Jag ämnar senare för Kungl. Maj :t anmäla fragan.
I samband med naturvårdsverkets inrättande den 1 juli 1967 knöts ett
undersökningslaboratorium provisoriskt till verket i avvaktan på ställningstagande
till naturresursutredningens förslag. Utredningen föreslår att laboratoriet
behålls inom verket och byggs ut med resurser även på luftvårdsområdet.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Jag är också av den uppfattningen att laboratoriet bör tillhöra verket
även i fortsättningen. Frågan om att tillföra laboratoriet resurser även på
luftvårdsområdet bör prövas först sedan naturvårdsverket lämnat förslag
i ämnet. .. .
Utredningens förslag att utreda förutsättningarna för en lokalmassig
samordning av naturvårdsverkets undersökningslaboratorium, fiskeristyrelsens
sötvattenslaboratorium och laboratoriet vid Institutet för vatten- och
luftvårdsforskning avstyrks av de båda myndigheterna resp. styrelsen för
institutet. Lokalfrågan för de båda statliga laboratorierna kräver enligt min
mening ytterligare överväganden, varför jag inte är beredd att prova fragan
i detta sammanhang.
Förslaget att utreda möjligheterna att upprätta statistik over förbrukningen
av biocider mottas positivt av remissinstanserna. Jag anser det
angeläget att en sådan utredning kommer till stånd. Det är värdefullt om
en sådan statistik kan omfatta användningen inom industrin m. fl. områden
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
även av andra ämnen än biocider som kan medföra skadliga biverkningar.
Jag bar för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att uppdra
åt naturvårdsverket och giftnämnden att utreda och lägga fram förslag i
denna fråga.
Jag delar utredningens och remissinstansernas principiella uppfattning
att resurserna för naturvårdsforskningen behöver ökas. För nästa budgetår
bör 7 milj. kr. anvisas till naturvårdsforskning under ett reservationsanslag
under nionde huvudtiteln. Detta anslag ersätter det för innevarande
budgetår uppförda anslaget av 5 milj. kr. till naturresursforskning.
Vid utgången av innevarande budgetår befintlig reservation på detta
anslag bör föras över till det nya anslaget.
Förvaltningskostnaderna för forskningsnämnden och forskningssekretariatet
bör betalas med medel från anslaget till naturvårdsforskning.
Kungl. Maj :t äger besluta i denna fråga.
Statsbidrag till avloppsreningsverk m. m. Föroreningen av våra vatten är
fortfarande mycket besvärande. Energiska åtgärder bör därför vidtas för
att förbättra tillståndet. Goda tekniska möjligheter föreligger numera att
skilja av olika föroreningar — bl. a. närsalter — i avloppsvatten. En bättre
avloppsvattenrening kan från statens sida främjas genom bl. a. skärpt
lagstiftning, bidrag till byggande av reningsverk samt anslag till forskning
och tekniskt utvecklingsarbete. Naturvårdsverket bar nyligen föreslagit
att lagstiftningen på vattenvårdsområdet skärps. Förslaget remissbehandlas
f. n. I det föregående har förslag lagts fram om ökade insatser på
forskningsområdet. I det följande kommer jag att redovisa mina ställningstaganden
till naturvårdsverkets förslag angående omläggning av statsbidragsgivningen
till vatten- och avloppsanläggningar. Syftet med omläggningen
är att stimulera kommuner att bygga avloppsreningsverk med långt
gående rening.
De nuvarande bestämmelserna för bidrag till vatten- och avloppsanläggningar
syftar inte i första hand till att stimulera till åtgärder för att motverka
vattenföroreningar. Av det nuvarande anslaget till bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar används endast ca 20 % till bidrag till avloppsreningsverk,
medan ca 30 % disponeras till vattenförsörjningsanläggningar
och ca 50 % till bidrag till ledningar för båda dessa ändamål.
Som jag tidigare nämnt måste energiska åtgärder vidtas för att minska
vattenföroreningen. Enligt min mening är det i detta läge motiverat att
det statliga stödet läggs om och helt inriktas på att stimulera byggandet
av avloppsreningsverk med långt gående rening. I likhet med flertalet remissinstanser
— bl. a. stadsförbundet och kommunförbundet — tillstyrker
jag därför i princip naturvårdsverkets förslag till ändrade bidragsbestämmelser.
De nuvarande bestämmelserna innebär bl. a., att vid beräkningen av bi -
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
dragsprocenten hänsyn skall tas till förhållandet mellan skatteunderlaget
i den kommun där reningsverket skall byggas och till medelskatteunderlaget
i riket. Det statliga skatteutjämningsbidraget har fört med sig att skillnaden
i fråga om skatteunderlag minskat mellan olika kommuner. Detta
medför att bidragsprocenten successivt sjunker och att bidraget därmed
minskar i betydelse som stimulans för byggande av vatten- och avloppsanläggningar.
Fr. o. in. den 1 juli 1967 har länsstyrelserna avgjort ärenden om statsbidrag
till dessa anläggningar. Naturvårdsverket har föreslagit att det bör
ankomma på verket att bevilja bidrag enligt de föreslagna nya bidragsbestämmelserna.
Verkets förslag bör godtas eftersom endast en central myndighet
bar möjlighet att angelägenhetsgradera behovet av reningsverk på
olika platser i landet. Enligt min mening bör som allmän förutsättning för
att bidrag skall kunna utgå gälla, att anläggningen befinns tillfredsställande
från sanitär synpunkt och från vattenvårdssynpunkt med hänsyn till
rådande och väntade förhållanden. I enlighet med naturvårdsverkets förslag
förordar jag att kommun bör vara berättigad att få bidrag. Bidrag bör
också kunna utgå för anläggning som inte har kommun till huvudman under
förutsättning att anläggningen förklarats som allmän enligt lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar.
Enligt gällande bestämmelser utgår i princip bidrag endast för anläggning
för bebyggelseområde, vilket i huvudsak tagits i bruk före den 1 juli
1959. Enligt min mening finns inte skäl att göra stödet till reningsanläggningar
beroende av tidpunkten för tillkomsten av bebyggelsen. Som villkor
för att bidrag skall kunna utgå bör gälla att anläggningen avses betjäna
minst tio bostadsfastigheter.
Den nu gällande regeln att bidrag ej utgår för anläggning som påbörjats
utan särskilt tillstånd bör gälla även i fortsättningen. För att underlätta
övergången till det nya bidragssystemet bör möjlighet dock finnas till undantag
om särskilda skäl föreligger. Undantagsregeln torde väsentligen bli av
betydelse vid prövning av framställning om bidrag till anläggning som påbörjats
under första halvåret 1968.
I fråga om bidragsunderlaget har naturvårdsverket föreslagit att kostnader
för ledningar bör uteslutas med undantag av kostnaden för ledning från
avloppsreningsverk till recipient. Vidare bör ledning till avloppsreningsverk
få räknas in i bidragsunderlaget i de fall, där det är lämpligare från
vattenvårdssynpunkt att avloppsvattnet släpps ut i en mer avlägsen recipient
än den närmaste. Flera remissinstanser har föreslagit att ytterligare
kostnader bör få räknas in i bidragsunderlaget. Jag anser att verkets förslag
i fråga om bidragsunderlaget bör godtas och förordar alltså att, förutom
kostnaden för avloppsreningsverket, kostnaden för ledning från reningsverket
till utsläppspunkten i recipienten bör få räknas in i bidragsunderlaget.
Vidare bör tilloppsledning till reningsverket få räknas in i den mån detta
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968
av vattenvårdsskäl byggs på längre avstånd från samhället än som annars är
nödvändigt. Härigenom får kommunerna ett särskilt stöd i de fall anläggning
blir särskilt kostsam på grund av att reningsverket eller utsläppspunkten för
avloppsvattnet lokaliseras till den plats som är lämpligast från vattenvårdssynpunkt.
Jag kan inte godta de förslag som förts fram av vissa remissinstanser
om att ytterligare kostnader bör få räknas in i bidragsunderlaget.
Enligt verkets förslag bör statsbidrag till kommuner som inte har reningsverk
utgå med 30 % av kostnaden för anläggningen medan procentsatsen
bör vara 50 vid ersättning, utbyggnad eller förbättring av befintlig
anläggning. Begränsningen till 30 % motiveras med att kommun bör helt
svara för den rening som enligt vattenlagens bestämmelser är ett minimikrav,
dvs. slamavskiljning. Då större anläggningar lättare kan finansieras
genom avgifter bör, om inte särskilda skäl föreligger, bidrag till anläggning
begränsas till högst 5 milj. kr. för varje samlat bebyggelseområde.
Som jag tidigare berört har skatteutjämningsreformen haft till följd att
det nuvarande statsbidraget minskat i betydelse som stimulans för byggande
av vatten- och avloppsanläggningar. Jag finner det därför riktigt att, såsom
naturvårdsverket föreslagit, slopa sambandet mellan skatteunderlaget i kommunen
och statsbidragets storlek. Det är enligt min mening nödvändigt att reningsverk
i första hand byggs där det är mest angeläget från vattenvårdssynpunkt.
Jag kan därför inte godta naturvårdsverkets förslag att göra skillnad
mellan kommun som har reningsverk och kommun som inte har sådant. Storleken
av statsbidraget bör bil beroende av anläggningens reningsgrad. Syftet
med bidraget bör nämligen vara att stimulera kommunerna att bygga reningsverk
med mycket långt gående rening. Ju högre reningsgrad det planerade
reningsverket avses få, desto högre bör bidraget därför bli. Jag förordar att
bidragsprocenten sätts till lägst 30 och högst 50 av de anläggningskostnader
som ingår i bidragsunderlaget. I likhet med naturvårdsverket finner jag
dock att bidrag inte bör utgå för anläggning som byggs för enbart slamavskiljning.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bestämmande,
naturvårdsverket att besluta om vilken bidragsprocent som skall
tillämpas inom angivna intervall. Bidraget bör inte, om särskilda skäl inte
föreligger, få överstiga 5 milj. kr. för varje anläggning.
De förordade nya bestämmelserna bör träda i kraft den 1 juli 1968. Det
bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela de övergångsbestämmelser som
behövs.
I likhet med vad som nu gäller bör enligt naturvårdsverkets förslag bidrag
få utgå till kostnaderna för planering av vattenförsörjning och avlopp för
större regioner. Jag anser att bidrag till sådan planering kan stimulera kommunerna
att i större utsträckning än som annars skulle vara fallet lösa sina
vatten- och avloppsproblem gemensamt. Jag biträder därför detta förslag.
Förslaget att bidrag skall få utgå till kostnaden för utredningar om och
restaurering av förorenade vattenområden finner jag välbetänkt. Enligt min
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 37 år 1968
mening räcker det inte med att hejda den pågående förstöringen av våra
vattenområden. Det är också mycket angeläget att sanera förorenade områden.
Jag förordar därför att bidrag får utgå till kostnaden för utredningar
om och restaurering av svårt förorenade vattenområden. Jag räknar med
att även berörda kommuner skall ge bidrag till sådana åtgärder. Det bör
ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bestämmande, naturvårdsverket
att besluta om bidrag till de ändamål jag här bär nämnt.
Naturvårdsverket har vidare föreslagit, alt kostnaderna för vissa undersökningar
och utredningar på vatten- och avloppsområdet — t. ex. om olika
reningsmetoders prestanda, funktionskrav på ledningar m. m. — får bestridas
från förevarande anslag. Verket framhåller att det ämnar försöka få
dessa kostnader överflyttade till andra anslag. Jag har ingen erinran mot
att dessa kostnader övergångsvis får betalas med medel från förevarande
anslag.
I detta sammanhang vill jag understryka att det är av stort värde om
typritningar för avloppsreningsverk kan utarbetas genom naturvårdsverkets
försorg och ställas till kommunernas förfogande. Härigenom kan såväl
kostnads- som tidsbesparingar nås. Jag förordar därför att kostnader för att
utarbeta sådana typritningar får betalas med medel från anslaget.
Naturvårdsverket har föreslagit att av anslaget för nästa budgetår på 84
milj. kr., 50 milj. kr. bör användas för att bevilja bidrag enligt nu gällande
författning till sådana anläggningar, som fått börja byggas efter särskilt
tillstånd och enligt hittills tillämpad praxis beräknas få statsbidrag när de
färdigställts. Totalt uppskattas anspråken fram till den 1 juli 1968 på
bidrag till sådana anläggningar till ca 180 milj. kr. Enligt naturvårdsverkets
förslag bör dessa bidrag betalas ut under de närmaste fyra budgetåren.
Jag anser att de som före den 1 juli 1968 fått tillstånd att påbörja anläggning
och gjort detta bör få bidrag enligt nuvarande bestämmelser. Visserligen
har i sådana tillstånd särskilt angetts att tillståndet inte innebär utfästelse
om bidrag. I flertalet fall torde sökandena dock ha räknat med att få bidrag
till anläggningen enligt de vid den aktuella tidpunkten gällande bestämmelserna.
Enligt naturvårdsverkets förslag bör för nästa budgetår 30 milj. kr. få
användas för bidrag till avloppsreningsverk enligt de föreslagna nya bestämmelserna.
För bidrag till kostnaderna för planering av vattenförsörjning
och avlopp för större regioner, för utredningar om och restaurering av
förorenade vattenområden samt för vissa utredningar och undersökningar
beräknar verket sammanlagt 4 milj. kr. Enligt min mening bör bidrag enlig
de föreslagna nya bestämmelserna — dvs. till nya avloppsreningsverk
— få beviljas inom en ram av 40 milj. kr. för nästa budgetår. Härigenom
möjliggörs en bidragsgivning som är 10 milj. kr. högre än vad som
föreslagits av naturvårdsverket. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att efter
förslag av naturvårdsverket fördela anslagsmedlen på äldre och nya anlägg
-
Kurigl. Maj.ts proposition nr 37 år 1968
47
ningar med hänsyn till medelsförbrukningen. Det bör även ankomma på
Kungl. Maj :t att besluta om hur stor del av anslaget som får användas för
att bekosta de övriga ändamål, till vilka jag föreslagit att bidrag bör kunna
utgå. För nästa budgetår bör 84 milj. kr. anvisas till bidrag till avloppsreningsverk
m. m. under ett reservationsanslag under nionde huvudtiteln.
Detta anslag ersätter det för innevarande budgetår uppförda anslaget till
bidrag till vatten- och avloppsanläggningar. Vid utgången av innevarande
budgetår befintlig reservation på detta anslag bör föras över till det nya anslaget.
Hemställan
Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att
Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att
1. godkänna de riktlinjer jag förordat beträffande naturvårdsforskningens
organisation,
2. godkänna de av mig förordade grunderna för statsbidrag
till avloppsreningsverk m. m.,
3. medge att under budgetåret 1968/69 statsbidrag enligt
de förordade grunderna beviljas till avloppsreningsverk intill
ett belopp av 40 000 000 kr.,
4. till Naturvårdsforskning för budgetåret 1968/69 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
7 000 000 kr.,
5. till Bidrag till avloppsreningsverk m. in. för budgetåret
1968/69 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 84 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Brita Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680107