Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till smittskyddslag,
m.m.; given Stockholms slott den 16
februari 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna om bekämpandet av smittsamma
sjukdomar sammanförs till en smittskyddslag, som skall ersätta
lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen
och tuberkulosförordningen.

I förslaget skiljs mellan allmänfarliga sjukdomar — motsvarande dem
som nu regleras i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och veneriska
sjukdomar.

Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna föreslås bestämmelser som
är av grundläggande betydelse för smittskyddet och som ålägger den enskilde
vissa förpliktelser. Sådana sjukdomsfall skall anmälas till läkare.
Såväl sjuka som smittbärare skall vara skyldiga att genomgå läkarundersökning
och underkasta sig provtagning samt foga sig i isolering eller
annan inskränkning i sin rörelsefrihet. Om behandling med hänsyn till
smittfaran inte kan ske i öppen vård skall skyldighet föreligga för den
sjuke eller smittbäraren att låta inta sig på sjukhus. Beslut om intagning
på sjukhus av den som inte frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad,
skall få meddelas av tjänsteläkare.

1 —Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Enligt förslaget skall den som har anledning anta att han är veneriskt
sjuk underkasta sig läkarundersökning och behandling och följa av läkaren
meddelade föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon
underlåter att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis
intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att han
sprider smitta.

Den läkare som behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på
varifrån denne fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den
som därvid utpekas föreslås också bli skyldig att genomgå läkarundersökning.
Finns det anledning misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse
därigenom gjort sig skyldig till brott föreslås rätt för åklagare att
få reda på uppgiftslämnarens identitet.

Landstingen och de landstingsfria städerna skall enligt förslaget åläggas
att ombesörja kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård
av venerisk sjukdom.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga
åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar hos människor.
Hälsovårdsnämnden har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §•

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet
och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §•

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma
sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning
för hälsovårdsnämnderna.

4 §•

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska
sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. Konungen bestämmer vilka
sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga sjukdomar och till veneriska
sjukdomar.

Med sjukdom avses i lagen endast sjukdom i smittsamt skede. Venerisk
sjukdom skall anses vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet
föreligger eller förnyat framträdande av sådana symtom kan befaras eller
det föreligger fara för att sjukdomen överföres till avkomma i foster stadiet.

Om smittsam sjukdom som ej hänförts till de allmänfarliga eller veneriska
sjukdomarna fått större utbredning på en ort eller uppträder i elakartad
form, kan länsstyrelsen för viss tid förordna, att sjukdomen skall anses som
allmänfarlig. Förordnande kan avse hela länet eller del därav.

4 Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1968

A llmänfarliga sjukdomar

5 §•

Har sjukdomsfall inträffat inom ett hushåll och finns anledning befara,
att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att,
såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofördröj ligen underrätta
tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt eller annan
inrättning eller på campingplats eller läger har föreståndaren motsvarande
skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall
ombord på fartyget.

6 §•

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta
av sådan sjukdom är skyldig att på anfordran av tjänsteläkare låta undersöka
sig av denne eller annan läkare till vilken han hänvisas av tjänsteläkaren
och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att sådant tages. Vad nu sagts gäller även
den som av läkare misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta
därav.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den
enskilde.

7 §•

Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta därav är han
skyldig att efter beslut av den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande
läkare som författningsenligt äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden
låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal
som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten, om han
med hänsyn till faran för smittans spridning icke kan behandlas i öppen
vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i
första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning
i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,
om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas
om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse
till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får också självmant
pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller kan
intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

därav, är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård
till dess han med hänsyn till faran för att han skall sprida smitta kan
behandlas i öppen vård.

9 §•

Om allmänfarlig sjukdom inträffat eller misstänkes ha inträffat, åligger
det hälsovårdsnämnden i kommunen att, efter samråd med läkare som avses
i 7 §, ofördröj ligen utreda orsaken till sjukdomens uppträdande och vidtaga
de åtgärder som fordras för att hindra att sjukdomen utbredes. Nämnden
skall hålla länsläkaren underrättad om utredningen och om de åtgärder som
vidtagits.

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra
utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun
eller misstanke därom föreligger.

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov
ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes
bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder
och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Staten och
landstingskommun svarar dock för smittrening av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot utgivande av
skälig ersättning låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål
som avses i första stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening
får ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, utöver
vad eljest i denna lag föreskrives, förordna om isolering av befolkningen
inom visst område och därmed jämförbar åtgärd, förstöring eller
förändring av egendom eller förbud mot eller inskränkning i användningen
därav, om åtgärden är påkallad av särskilda skäl för att hindra utbredningen
av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar
12 §.

Den som har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom är
skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.
Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens
vidare behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § första punkten
skall länsläkaren anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling
samt att förete intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han
anmanas att följa de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger
grundad anledning befara att han skall sprida smitta skall han anmanas
att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller som
drives av staten.

Anmaningen skall ske skriftligen och innehålla erinran om påföljden
för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen barn under
15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

14 §.

Underlåter någon att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i det
län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning
eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att han
skall sprida smitta, att han skall intagas på sjukhus som avses i 13 §. Kan
det skäligen antagas, att anmaning icke skulle efterföljas, får sådant beslut
meddelas utan att anmaning skett.

Om länsstyrelsens beslut icke kan avvaktas utan fara, kan länsläkaren
meddela beslut som avses i första stycket. Sådant beslut skall omedelbart
underställas länsstyrelsens prövning men länder till efterrättelse till dess
länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej
tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse
hos läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan
person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren anmana
denne att underkasta sig läkarundersökning och förete intyg om resultatet
av undersökningen.

Bestämmelserna i 13 § andra stycket äger motsvarande tillämpning i fall
som avses i denna paragraf.

Efterföljes ej anmaning gäller bestämmelserna i 14 § i tillämpliga delar
också fall som avses i denna paragraf.

16 §.

Den som enligt 14 eller 15 § eller eljest för venerisk sjukdom intagits
på sjukhus är skyldig att kvar stanna och underkasta sig nödvändig vård
till dess grundad anledning befara att han skall sprida smitta icke längre
föreligger.

Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

17 §.

Finns anledning misstänka att den som lämnat uppgift som avses i 15 §
första stycket därigenom gjort sig skyldig till brott har åklagaren rätt att
få upplysning om vem som lämnat uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att inom landstingsområdet ombesörja
kostnadsfri läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av
venerisk sjukdom eller misstanke därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras
enligt denna lag tillhandahållas utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas
utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna att i länsläkarens ställe annan läkare skall
göra anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Övriga smittsamma sjukdomar

20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller
venerisk sjukdom, kan länsläkaren ålägga hälsovårdsnämnden att verkställa
utredning om orsaken till att sjukdomen uppträtt och vidtaga de
åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen sprides.

Övriga bestämmelser

21 §.

Beslut om utskrivning av sådan intagen som avses i 8 eller 16 § meddelas
av överläkaren eller motsvarande läkare. Talan mot beslut varigenom någon
förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten föres hos länsstyrelsen genom
besvär.

22 §.

Beträffande stad som ej tillhör landstingskommun skall vad i denna lag
eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun
gälla staden och vad som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i
den mån ej annat föreskrives.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter
som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna
länsläkare att fullgöra dessa.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden
vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller
med stöd därav meddelade föreskrifter.

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968
23 §.

Landstingskommun bestrider kostnaderna för sådan laboratorieundersökning
av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd inom
landstingsområdet finner erforderlig vid allmänfarlig sjukdom eller venelisk
sjukdom eller vid misstanke om sådan sjukdom och som utföres vid
laboratorium som socialstyrelsen godkänt för ändamålet.

Vad i första stycket sägs gäller även sådan laboratorieundersökning av
prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än
allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstatt som avses i 7 eller 13 §
skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen
i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad ovan föreskrives äger motsvarande tillämpning beträffande den som
utan att vara sjuk för smitta av allmänfarlig sjukdom.

24 §.

Den som är eller varit verksam inom smittskyddet enligt denna lag
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen vppa vad han
därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse
av målsägande.

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

pa begäran av hälsovårdsnämnd, om nagon åsidosätter vad som åligger
honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att
verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall
ske,

på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,
av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14
eller 15 §,

på begäran av länsläkare eller av överläkare eller motsvarande läkare vid
sjukvårdsanstalt om någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke
om det har könsligt umgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

K un f/l. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 9

Har brott som avses i första stycket förövats mot make, må åklagare väcka
åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från
allmän synpunkt.

27 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

28 §.

Den som hjälper någon som enligt 8 eller 16 § är skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt att avvika därifrån, dömes till böter eller fängelse i
högst två år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § i sin verksamhet enligt
denna lag erhållit uppgift som ger anledning antaga att gärning som avses
i 26 § eller i 6 kap. 7 § brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till
åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på
begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats
av länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstolen
rätt att få sådan uppgift.

30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av
utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet
som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område
för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,
ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestamma,
om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig
inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde
därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande
krigsmakten meddela föreskrifter som avviker från denna lag.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om
särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in
i riket eller sprides till utlandet.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom
besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar
efterrättelse om ej annorlunda förordnas.

34 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 20 juni 1918
(nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443) och tuberkulosförordningen den 31 mars
1939 (nr 113) skall upphöra att gälla.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 inom. samt 7 § sjukvårdslagen
den 6 juni 19621 skall upphöra att gälla, dels att i 5 och 17 §§, 18 § 1 och
3 mom., 20 och 22 §§ samt 34 § 1 mom. lagen ordet »medicinalstyrelsen» eller
böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande
böjningsform, dels att 6 § 1 inom., 13 § 2 mom., IG § 2 inom., 25 § 2 mom.
och 27 § lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Sjukhus benämnes, om
ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett
för vårdbehövande oberoende
av fallets svårare eller lindrigare
art, och sjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande
vård. Sjukstuga må vara försedd
med högst trettio vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom
särskild avdelning av sjukstuga anordnas
tuberkulossjukstuga, epidemis
jukstuga, förlossningshem och
sjukhem.

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om
ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett
för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art,
och sj u k stuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande
vård. Sjukstuga må vara försedd
med högst trettio vårdplatser; dock
må utan hinder härav såsom särskild
avdelning av sjukstuga anordnas
förlossningshem och sjukhem.

13 §.

2 m o m. Om särskilda---flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,
epidemisjukstuga, för -

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes icke

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se 1966:294.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse)
lossningshem eller sjukhem. Finnes
icke sjukhusintendent vid sådant
sjukhus, ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de
åligganden som eljest tillkomma
sjukhusintendent skola fullgöras.

2 m o m. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och
epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga
och epidemisjukstuga s j u kstuguläkare
samt

3) vid sjukhem sjukhem släk
a r e eller, om medicinalstyrelsen
efter framställning av sjukvårdsstyrelsen
så förordnat, överläkare.

Såvida ej------—--—

Överläkare må--------

(Föreslagen lydelse)
sjukhusintendent vid sådant sjukhus,
ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åligganden
som eljest tillkomma sjukhusintendent
skola fullgöras.

§•

2 m o m. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare
samt

3) vid sjukhem sjukhemsläk
a r e eller, om socialstyrelsen efter
framställning av sjukvårdsstyrelsen
så förordnat, överläkare.

vid förlossningshem.

---nu sagts.

2 m o m. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 inom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med sådan smittsam sjukdom,
som angives i epidemilagen,

2) den som jämlikt lagen angående
åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar erhållit föreskrift
eller anmaning att låta sig intagas
till vård på sjukhus eller beträffande
vilken förordnande om intagning
meddelats jämlikt nyssnämnda lag
samt

3) den som — -------—

§•

2 m o in. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 mom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med allmänfarlig sjukdom
som avses i smittskyddslagen,

2) den som enligt 12 eller 13 §
smittskyddslagen erhållit föreskrift
eller anmaning att låta intaga sig
för vård på sjukhus eller beträffande
vilken beslut om intagning meddelats
enligt 14 § nämnda lag samt

— dylik hänvisning.

Den som

27 §.

— finnes stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sättes vårdavgift---inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård
och underhåll på allmän sal av den,
som enligt epidemilagen eller lagen
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar är berättigad att
kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll
på sjukhus.

Vårdavgift må ej uttagas för vård
och underhåll på allmän sal av den,
som enligt smittskyddslagen är berättigad
att kostnadsfritt åtnjuta
vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 december 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om smittskyddslagstiftning
och anför.

I betänkandet Smittskydd slagstiftning (SOU 1966:50), avgivet av överdirektören
Håkan Rahm såsom utredningsman samt experter, har föreslagits
att en smittskyddslag skall ersätta epidemilagen, lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar och tuberkulosförordningen.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgetts av riksåklagarämbetet,
rikspolisstyrelsen, riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, statens
bakteriologiska laboratorium, tullstyrelsen, universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
veterinärstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga län, Svenska landstingsförbundet,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, förvaltningsutskotten
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings
och Kronobergs läns, Kalmar läns södra, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens samt Norrbottens läns landsting, stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg och Malmö, Svenska Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar,
Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening,
Svensk kuratorsförening samt Sveriges hälsovårdskonsulenters
förening.

Yttranden har bifogats, av universitetskanslersämbetet från de medicinska
fakulteterna, av överståthållarämbetet från förste stadsläkaren i Stockholm,
av länsstyrelserna från länsläkare, förste stadsläkare och kommunala
myndigheter samt av Sveriges läkarförbund från olika läkarföreningar,
Slutligen har yttrande avgetts av Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Huvuddragen av gällande bestämmelser

Epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443; ändrad 1937:299, 1938:562,
1939:114, 1940:485, 1049, 1944:422, 1946:130, 1948:457, 1950:48,
1952.214, 272, 1953:430, 1954:362, 1959:113) inleds med en allmän bestämmelse
om att det åligger hälsovårdsnämnden att skyndsamt vidta åtgärder
för att förebygga smittsam sjukdom och förhindra att sådan sprids
i kommunen (1 §).

Om någon av ett antal uppräknade sjukdomar befaras ha inträffat inom
ett hushåll skall hushållsföreståndaren ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet
hos tjänsteläkare, om han inte redan tillkallat läkare. I stad kan han

1 stället underrätta hälsovårdsnämnden och på landet någon ledamot av
nämnden, polismyndigheten eller pastor i församlingen. De sjukdomar det
gäller är pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber, gula febern,
nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, epidemisk
hjärnhinneinflammation, rödsot, sömnsjuka, undulantfeber.Weils sjukdom,
mjältbrand och papegojsjuka. Uppgifter skall lämnas om den sjukes
namn, ålder och bostad, sjukdomstecken och om möjligt den tidpunkt då
han blev sjuk (2 § 1 mom.).

När hälsovårdsnämnden i en stad får underrättelse om att någon av de
nämnda sjukdomarna kan ha brutit ut skall nämnden skyndsamt och på
stadens bekostnad tillkalla läkare. Har på landet ledamot av hälsovårdsnämnd,
polis eller pastor fått underrättelse eller på annat sätt vetskap om
omständighet som tyder på att sådan sjukdom föreligger skall han underrätta
tjänsteläkare eller länsstyrelsen om läkare inte redan tillkallats (2 §

2 mom.).

Får en provinsialläkare kännedom om att fall av angiven sjukdom inträffat
eller kan ha inträffat inom hans distrikt skall han bege sig till platsen,
om han anser att det behövs och någon annan läkare inte redan besökt platsen
och meddelat föreskrifter. Inträffar sedan ytterligare fall av samma
sjukdom skall han företa ny resa, om han finner det nödvändigt för att på
betryggande sätt hindra att sjukdomen sprids (2 § 4 mom.).

Om länsstyrelse antar att en av de nämnda sjukdomarna brutit ut och
finner att någon läkare inte besökt platsen, skall tjänsteläkaren eller vid
förhinder för denne annan läkare förordnas att genast resa dit för att meddela
föreskrift om den eller de sjukas vård och ge anvisningar för att förhindra
att smittan sprids. Den förordnade läkaren skall avge rapport över resan.
Annan läkare än tjänsteläkare får ersättning för resan enligt samma bestämmelser
som gäller för provinsialläkare (2 § 5 mom.).

I fråga om sjukdomen spetälska innehåller lagen vissa särbestämmelser
(2 § 6 mom.).

Om en läkare förklarar en person behäftad med någon av de angivna sjukdomarna
skall hälsovårdsnämnden se till att den sjuke ofördröjligen får

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

vård på sjukvårdsinrättning som är avsedd för ändamålet. Enskild vård får
dock förekomma om hälsovårdsnämnden anser de åtgärder tillräckliga som
vidtagits för att förhindra smittans spridning. Vidare får sådan vård äga
rum om det styrks med läkarintyg att den sjuke inte kan förflyttas utan fara
för livet (3 § 1 mom.). Samma bestämmelser gäller om någon misstänks
vara smittad med nu avsedd sjukdom (3 § 2 inom.). Lagen ger möjlighet för
hälsovårdsnämnd att underkasta person, som utan att vara sjuk misstänks
föra smitta, den observation och den isolering som nämnden kan finna
behövlig. Om någon för smitta under längre tid utan att sjukdomstecken
yppar sig skall hälsovårdsnämnden, om det inte är oundgängligen nödvändigt
att hålla honom isolerad längre, i stället ålägga honom erforderliga
inskränkningar i fråga om arbete. Även i övrigt får nämnden meddela honom
föreskrifter för att motverka att smitta sprids (3 § 3 mom.).

När det gäller sjukdomar av lindrig art har Kungl. Maj :t möjlighet att på
framställning av medicinalstyrelsen meddela andra bestämmelser om vård,
isolering m. m. för viss tid och visst område (3 § 4 inom.).

Har en person som lider av någon av de i lagen upptagna sjukdomarna
förts till sjukvårdsinrättning eller, om han vårdas enskilt, blivit flyttad
till annan lägenhet, tillfrisknat eller avlidit, skall hälsovårdsnämnden se
till att den sjukes bostad, gång- och sängkläder samt andra föremål och
transportmedel som han använt blir renade från smitta. I fråga om den
som vårdas enskilt åligger det läkaren som behandlat honom att göra anmälan
till hälsovårdsnämnden i och för smittrening (4 §). Medicinalstyrelsen
utfärdar anvisningar om hur smittreningen skall gå till. Kostnaderna
bestrids av kommunen. Om det är nödvändigt, kan hälsovårdsnämnden mot
skälig ersättning förstöra kläder och andra föremål som befaras kunna
överföra smitta (5 § 1 inom.). Man får inte undandra föremål från smittrening
(5 § 2 mom.).

Om någon av de ifrågavarande sjukdomarna förekommit i en bostad,
kan hälsovårdsnämnden förbjuda att den används för viss tid om det bedöms
nödvändigt och nämnden dessutom kan tillhandahålla annan lämplig
bostad kostnadsfritt (6 §). Det är förbjudet att upplåta bostad eller anordna
samling av människor i bostad där fall av någon av sjukdomarna inträffat
förrän smittrening verkställts (7 §).

Tjänsteläkare har rätt att få tillträde till den sjuke för att göra den
undersökning av honom, som han finner nödvändig för att ställa diagnos.
Han får också undersöka personer i den sjukes omgivning. Om en person
avlidit och det misstänks att dödsfallet förorsakats av någon av de ifrågavarande
sjukdomarna, får tjänsteläkare ej vägras tillträde till liket. Finner
läkaren vid undersökningen att det är nödvändigt med liköppning för att
dödsorsaken skall kunna fastställas och medges inte detta, skall han anmäla
förhållandet till länsstyrelsen som kan förordna i ärendet (8 §).

När ett sjukdomsfall av förevarande slag inträffat i en kommun kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

hälsovårdsnämnden från predikstolen få kungjort meddelande om att
sjukdomen utbrutit med uppgift om platsen för sjukdomsfallet och anvisning
om nödvändiga försiktighetsmått (9 §).

I lagen finns ett antal bestämmelser som äger tillämpning även på andra
smittsamma sjukdomar än dem lagen i första hand avser.

Hälsovårdsnämnden får sålunda förbjuda den som misstänks kunna överföra
smittsam sjukdom att besöka skola, konfirmationsundervisning eller offentlig
tillställning inom kommunen (10 § 1 inom.). När smittsam sjukdom
brutit ut kan nämnden hemställa att undervisningen i skola ställs in för
längre eller kortare tid (10 § 2 mom.).

Hälsovårdsnämnden skall vidare försöka förhindra onödiga folksamlingar
under den tid en smittsam sjukdom förekommer allmänt, om dessa kan påverka
smittspridningen. Länsstyrelsen skall om det är påkallat sörja för att
sådana folksamlingar förbjuds och att ändring sker i fråga om ort och tid
för sammanträden, marknader, auktioner och liknande (11 §).

När en kommun hemsöks av en svårare eller mer utbredd smittsam sjukdom,
skall hälsovårdsnämnden regelbundet underrätta länsstyrelsen om
sjukdomens fortgång, annat som förtjänar uppmärksamhet och de åtgärder
som nämnden vidtagit. Sådan underrättelse skall också lämnas om det inträffar
ovanlig dödlighet bland råttor. Detta gäller särskilt i hamnar. Bestämmelsen
har tillkommit med hänsyn till faran för pestsmitta (12 §).
När länsstyrelsen tått veta att en svårartad eller mer utbredd smittsam
sjukdom hotar eller redan drabbat länet skall länsstyrelsen genast vidta
de åtgärder och meddela de föreskrifter som behövs för att förekomma
eller hämma sjukdomen under förutsättning att de ligger inom länsstyrelsens
befogenheter. Det åligger också länsstyrelsen att anmäla vissa förhållanden
till centrala myndigheter (13 § 1 mom.).

Om landet är i krig eller krigsfara föreligger eller om utomordentliga
förhållanden påkallar det kan Kungl. Maj :t och, om riket är i krig, också
myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer, förordna om avspärrning av visst
område för att hindra spridning av smittsam sjukdom. Om sådant förordnande
meddelas, skall den myndighet som anges i förordnandet bestämma
om och under vilka förutsättningar en person, som uppehåller sig
inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde dit
(13 § 2 mom).

Kungl. Maj :t kan förordna om ytterligare åtgärder utöver vad lagen
föreskriver för att förhindra att smittsamma sjukdomar kommer in i landet
(14 §). Med stöd av detta bemyndigande har Kungl. Maj :t utfärdat karantänskungörelsen
den 24 april 1953 (nr 222).

Lagen innehåller också bestämmelser för att förhindra att smitta förs
vidare till annat land. Det åligger sålunda hälsovård snämnderna i hamnstäder
och kommuner med hamnplatser att se till att personer, som visar
symtom eller misstänks föra smitta av pest, kolera, smittkoppor eller
2 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

fläckfeber, inte tas ombord på fartyg samt att varor och andra föremål,
som kan anses medföra smitta av sådan sjukdom, inte förs ut. Vissa
andra föreskrifter gäller i fråga om pest och kolera. Kungl. Maj :t kan
förordna om ytterligare åtgärder för alt förhindra att smittsamma sjukdomar
sprids till utlandet (15 §).

Den som insjuknat i någon av de sjukdomar som avses i 2 § 1 mom. åtnjuter
kostnadsfri vård på allmänt rum på epidemivårdanstalt eller för
sådana sjuka avsedd avdelning vid lasarett eller sjukstuga eller tillfällig
sjukvårdslokal för patienter med smittsam sjukdom. Detsamma gäller den
som blivit intagen på sjukvårdsinrättning på grund av att han befaras
lida av sådan sjukdom eller antas vara smittbärare (23 §).

Om läkare eller hälsovårdsnämnd finner det nödvändigt att undersökning
företas av prov från en sjuk person, personer i hans omgivning eller
från vatten, föda e. d„ skall undersökningen utföras utan kostnad för den
sjuke eller kommunen, under förutsättning att den äger rum på laboratorium
som medicinalstyrelsen godkänt. Kostnaderna bestrids i regel av
landstingskommunen (23a§).

Kungl. Maj :t kan förordna att epidemilagen skall tillämpas i sin helhet
även i fråga om annan smittsam sjukdom än de som anges i 2 § 1 mom.

(24§).

Om någon annan smittsam sjukdom vunnit större utbredning på en ort
eller uppträder i elakartad form, kan länsstyrelsen efter att ha hört länsläkaren
förordna att lagens bestämmelser i behövlig omfattning skall gälla
även för sjukdomen i fråga. Förordnandet, som får avse hela länet eller en
del av det, får endast meddelas för viss tid. Medicinalstyrelsen skall ofördröjligen
underrättas om förordnandet (25 §).

Medicinalstyrelsen har högsta tillsynen över förebyggande åtgärder och
vård i fråga om smittsamma sjukdomar (26 § 1 mom.). Inom länen skall
länsstyrelserna se till att kommuner, hälsovårdsnämnder och sjukvårdsstyrelser
samt läkarna fullgör sina åligganden enligt epidemilagen. Länsstyrelsen
får om nödvändigt förelägga lämpliga viten (26 § 2 inom.). Det åligger
polismyndighet samt tull-, lots- och hamnpersonal att biträda hälsovårdsnämnderna
vid tillsynen över att lagen och nämndernas föreskrifter iakttas
(27 §).

Lagen innehåller även bestämmelser om tvångsmedel och straff. Underlåter
hushållsföreståndare att göra anmälan om inträffat anmälningspliktigt
sjukdomsfall eller vägrar någon att följa hälsovårdsnämnds beslut om
intagning på sjukvårdsinrättning, isolering eller observation är straffet
böter. Detsamma gäller om någon undandrar föremål smittrening eller
upplåter bostad eller låter folk samlas innan smittrening ägt rum. Bötei
kan också ådömas läkare som underlåter att meddela att den som vårdas
enskilt flyttats, tillfrisknat eller avlidit (28 §).

Om lagen inte föreskriver straff för underlåtenhet att rätta sig efter

Kungl. Maj:is proposition nr 36 år 1968

föreskiilt som hälsovårdsnämnd meddelat, kan nämnden förelägga vite
(29 §). ö

Den som inte är nöjd med hälsovårdsnämnds beslut får anföra besvär
hos länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl.
Maj.t. Hälsovårdsnämnds beslut i fråga om intagning på sjukvårdsinrättning,
isolering, observation, smittrening eller förbud att besöka lokaler där
människor samlas går i verkställighet utan binder av att det överklagats.
I andia fall går beslut i verkställighet genast bara om särskilt förordnande
meddelats därom (32 §).

Epidemilagen hänvisar slutligen till att särskilda bestämmelser finns om
tuberkulos och könssjukdomar (34 §).

Tuberkulos förord ningen den 31 mars 1939 (nr 113; ändrad 1954:363)
innehåller bestämmelser om bekämpning av tuberkulos hos människa. Förordningen
avser inte kvarstående tecken på uppenbart läkt tuberkulos

(1 §)■

För tuberkulosvården finns en särskilt uppbyggd skyddsorganisation,
dispensärväsendet, som drivs i landstingsregi. Organisationen innebär, att
varje landstingsområde indelas i dispensärdistrikt och att det dessutom
skall finnas minst en centraldispensär inom området. I varje dispensärdistrikt
skall finnas en dispensärläkare som biträds av distriktssköterskan
i orten. Centraldispensären betjänas av en särskilt tillsatt läkare
centraldispensärläkare — och en eller flera sjuksköterskor. I många
fall är centraldispensärläkaren dessutom anställd vid sanatorium eller
lungklinik. Motsvarande gäller sjuksköterskorna. Vid dispensärerna företar
man avgiftsfritt de undersökningar som fordras för att man skall kunna
avgöra om tuberkulos föreligger. Vidare bedömer man vederbörandes vårdbehov
och arbetsförmåga samt meddelar råd och anvisningar. Distriktsdispensären
mottar och remitterar misstänkta fall till centraldispensären. Det
ankommer vidare på distriktsdispensären att verkställa den undersökning
och sanering av hemmiljön som fordras för att bekämpa smittan. Åtgärderna
företas utan kostnad för den enskilde. En motsvarande dispensärverksamhet
förekommer i de landstingsfria städerna.

Om en läkare finner anledning misstänka tuberkulos hos någon som han
undersöker och behandlar och det finns dispensärverksamhet anordnad på
den ort där patienten vistas stadigvarande, kan läkaren hänvisa denne till
centraldispensär eller, i stad som inte deltar i landsting, till den dispensär
som finns i staden. När sådan hänvisning sker skall läkaren ofördröjligen
skriftligen underrätta dispensären (2 §).

Iakttar en läkare tuberkulos hos någon som han undersöker och behandlar
och har ingen annan läkare såvitt han vet märkt sjukdomen tidigare, skall
läkaren göra skriftlig anmälan till dispensär. Anmälan skall innehålla uppgift
om patientens namn, ålder, yrke och bostad, sjukdomens särskilda
beskaffenhet, vad som kan utrönas om orsaken till sjukdomen samt vidtag -

Kungl. Majrts proposition nr 36 år 1968

na åtgärder. Om en person, som är behäftad med smittsam tuberkulos,
skrivs ut eller friges från anstalt där ansvarig läkare finns, åligger det läkaren
att lämna skriftligt meddelande om utskrivningen eller frigivningen
till den dispensär som närmast svarar för tuberkulosvården på den ort där
personen skall vistas stadigvarande (3 §).

Dispensärläkare skall föra anteckningar över personer som är behäftade
med tuberkulos och som stadigvarande vistas inom dispensärens verksamhetsområde.
Om läkaren finner att någon som är upptagen i förteckningen
inte längre bar tuberkulos eller har flyttat till annan ort eller avlidit, skall
han avföra personen ur förteckningen. Gäller det någon som flyttat skall
läkaren anmäla förhållandet till dispensären på den nya vistelseorten, om
sådan finns anordnad där. Den läkare som får meddelande om att en med
tuberkulos behäftad person flyttat till hans distrikt skall göra anteckning i
den förteckning han för (4 §).

Dispensärläkare skall, om lämpligt i samarbete med läkare vid annan
dispensär eller tjänsteläkare, utan dröjsmål föranstalta om att undersökningar
och andra åtgärder företas för att hindra att tuberkulossmitta sprids.
Han skall också verka för att givna anvisningar och föreskrifter följs även
i fortsättningen. Dessa bestämmelser gäller inte, om någon annan läkare
som vårdar den sjuke förklarat sig villig överta ansvaret för att avsedda
åtgärder blir vidtagna och lämna rapport därom till dispensären. På hemställan
av läkare vid dispensär eller tjänsteläkare kan hälsovårdsnämnd
förordna, att en person som av läkaren misstänks vara behäftad med smittsam
tuberkulos, skall undergå läkarundersökning på nämndens bekostnad.
Underlåter någon att rätta sig efter sådant förordnande, är nämnden berättigad
att få handräckning av polismyndighet för verkställighet. I den mån
hälsovårdsnämndens medverkan fordras i övrigt för att åtgärder mot
spridning av tuberkulossmitta skall kunna vidtas, bör nämnden lämna
sådan medverkan inom området för sin befogenhet (5 §).

Vissa säkerhetsbestämmelser gäller i fråga om sysselsättning i mejerirörelse
eller med mjölkförsäljning (6 §). Kungl. Maj :t har möjlighet att meddela
bestämmelser om åtgärder mot utbredning av tuberkulos inom undervisningsanstalter
och anstalter avsedda för vård och fostran av minderåriga
(7 §). Den som har smittsam tuberkulos får inte ta anställning att sköta barn
(8 §). Personer som vårdas på sjukhus, fängelser samt andra anstalter
och är behäftade med smittsam tuberkulos skall såvitt möjligt hållas avskilda
från övriga vårdade eller intagna. Medicinalstyrelsen skall meddela
råd och anvisningar för att förebygga att tuberkulossmitta sprids på anstalter,
i arbets- och samlingslokaler eller på kommunikationsmedel (9 §).

Viss anmälningsskyldighet föreligger för läkare m. fl. när en person,
som lider av tuberkulos, avlider, tas in på anstalt mer varaktigt eller
flyttar till annan bostad (It och 12 §§).

De gång- och sängkläder samt andra föremål som en person med tuber -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

kulos i smittsamt skede begagnat under sjukdomen och som kan överföra
smitta får inte användas av annan innan de blivit renade från smitta (10 §).
När hälsovårdsnämnden fått reda på att en person med smittsam tuberkulos
avlidit eller flyttat från en bostad mer varaktigt, skall nämnden ombesörja
att hans bostad, gång- och sängkläder och övriga föremål ofördröjligen
underkastas smittrening. Reningen skall ske enligt medicinalstyrelsens
anvisningar och bekostas av kommunen. Om nämnden anser det nödvändigt
får kläder och andra föremål förstöras. I så fall skall skälig ersättning
utges (13 §).

Hälsovårdsnämnds beslut kan överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl. Maj :t. Besluten
länder till efterrättelse till dess annat förordnas även om de överklagas
do §).

Lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar
(nr 460; ändrad 1922:266, 1942:359, 1943:794, 1944:419,

1948: 138, 1963:338 och 1964: 171), som ofta kallas lax veneris — här i
fortsättningen förkortat LV — innehåller bestämmelser om hur könssjukdomar
skall förebyggas och behandlas. Till dessa sjukdomar räknas syfilis
(lues), enkelt veneriskt sår (ulcus molle, mjuk schanker) och dröppel (gonorrhea,
gonorré) i smittsamt skede, dvs. så länge det finns symtom på
att sjukdomarna smittar eller förnyat framträdande av sådana symtom är
att befara (1 §).

1 stad som ej tillhör landstingskommun är det förste stadsläkaren och i
övriga fall länsläkaren som närmast under hälsovårdsmyndigheten svarar
för att det förhindras att sjukdomarna sprids. 1 de städer som inte ingår
i landstingskommun kan hälsovårdsmyndigheten uppdra åt en särskild
läkare att sköta dessa uppgifter. De läkare som det är fråga om kallas
sundhetsinspektörer. Hälsovårdsmyndighet är i städer utanför landstingskommun
hälsovårdsnämnden och i övriga fall länsstyrelsen (2 §).

Var och en som är angripen av könssjukdom är skyldig att underkasta
sig behövlig läkarbehandling och följa de föreskrifter som läkaren lämnat
i fråga om behandling av sjukdomen eller för att förekomma att smittan
sprids (3 §).

Den som befarar att han smittats av könssjukdom är berättigad att kostnadsfritt
bli undersökt av tjänsteläkare eller läkare på särskilda polikliniker.
Är han inte i behov av sjukhusvård men däremot behandling för
sjukdomen, har han rätt därtill liksom till läkemedel och utensilier utan
kostnad för honom själv. Läkarintyg skall också utlämnas avgiftsfritt om
lagen föreskriver att intyg skall företes. Behövs vård eller undersökning på
sjukhus för sjukdomen är även denna kostnadsfri på allmänt sjukhus (4 §).
Den kostnadsfria undersökningen och behandlingen ombesörjs i regel av
tjänsteläkare. I städer med minst 20 000 invånare skall dock för dessa ändamål
i princip finnas polikliniker med läkare som bör ha särskild utbildning

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

i fråga om könssjukdomar. Föreståndare för poliklinik skall ha sådan
utbildning om inte medicinalstyrelsen medger undantag (5 §).

Kostnaderna för undersökning, behandling och annan vård, däri inbegripen
serologisk, bakteriologisk eller annan liknande undersökning som
läkaren ansett behövlig, bekostas av statsmedel. Detsamma gäller i fråga
om läkemedel och utensilier (6 §).

Om det är sannolikt att könssjukdom brutit ut bland befolkningen på
någon ort som ligger långt från tjänsteläkarens bostad kan länsstyrelsen
ålägga tjänsteläkaren eller annan läkare att besöka orten för att undersöka
och behandla befolkningen. Kostnader för resa samt behandling o. d. utgår
av statsmedel (7 §).

Nar en läkare finner att eu patient har könssjukdom skall han upplysa
patienten om sjukdomens art och smittfarlighet. Vidare skall han lämna
föreskrift om hur sjukdomen behandlas och vad patienten skall iaktta för
att förhindra att smitta sprids. Han skall särskilt erinra om gällande bestämmelser
angående förbud för könssjuk afl utan medicinalstyrelsens
tillstånd ingå äktenskap — giftermålsbalken 2:6— och angående straff
för gäining som innebär fara för att könssjukdom sprids. Undantag från
vad nu sagts görs om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden
oundgängligen kräver att sjukdomen tills vidare hålls hemlig eller den
sjuke är under 15 år. Om den sjuke inte fyllt 16 år, skall läkaren
lämna målsman eller annan som vårdar den sjuke underrättelse om sjukdomens
art och smittfarlighet och om hur man förhindrar att smitta sprids
(8 §).

Visar det sig att en person som läkare funnit lida av könssjukdom inte
följer de föreskrifter som han fått eller avbrutit behandling, är läkaren skyldig
att göra skriftlig anmälan om förhållandet hos sundhetsinspektören
(9§). Läkaren skall också göra sådan anmälan om han får veta att den
sjuke ämnar ingå äktenskap medan sjukdomen är i smittsamt stadium
utan tillstånd av medicinalstyrelsen (10 §).

Varje läkare som får ett fall av könssjukdom under behandling, som inte
förut iakttagits av annan läkare, är skyldig att av den sjuke försöka ta
reda på från vem och under vilka omständigheter smittan överförts. Senast
påföljande dag skall läkaren skriftligen anmäla fallet till sundhetsinspektören.
1 anmälan skall läkaren uppge sjukdomens namn samt den sjukes
kön, ålder och bostadsort. Patientens namn skall läkaren däremot inte ange.
Vidare skall läkaren redogöra för smittkällan i den mån det är möjligt och
uppge namn och adress för den person som smittat patienten (11 §).

Den som bär sexuellt umgänge när han lider av könssjukdom i smittsamt
skede och vet om sjukdomen eller har anledning misstänka att han är sjuk,
kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som
i annat fall uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter annan för fara att
bli smittad (29 §). Har gärningen förövats mot make, får åklagare väcka

Kungl. Majrts proposition nr 36 år 1968

åtal endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat ur
allmän synpunkt (30 §). Om någon misstänks för brott som avses i 29 §
eller för något av vissa angivna sedlighetsbrott åligger det åklagaren att
omedelbart göra skriftlig anmälan till sundhetsinspektören. Om den misstänkte
är häktad skall anmälan ske till läkaren vid häktet (12 §).

Om en sundhetsinspektör finner att den person en anmälan gäller vistas
inom annat hälsovårdsdistrikt skall anmälan överlämnas till inspektören
i det distriktet. Gäller anmälan menig krigsman i tjänst skall den överlämnas
till vederbörande militärläkare. Är det fråga om person som är
intagen i fångvårdsanstalt eller häkte skall anmälan vidarebefordras till
läkaren vid anstalten eller häktet (13 §).

När sundhetsinspektören fått anmälan om att någon är misstänkt för
sedlighetsbrott eller för brott som avses i 29 §, skall han anmana den person
som blivit anmäld att inom viss kort tid låta undersöka sig av läkare
för att det skall kunna avgöras om han har könssjukdom. Detsamma
gäller i de fall inspektören fått anmälan från läkare om att en viss person
kan vara smittkälla, förutsatt att uppgiften är grundad på sannolika skäl.
Om inspektören inte företar undersökningen själv skall den det gäller visa
intyg om att han undersökts av någon annan läkare. Om någon som blivit
anmäld styrker med intyg att han är fri från smitta eller om sundhetsinspektören
av annan anledning finner ny efterforskning av smittkälla påkallad
skall han anmana den läkare som senast behandlat den sjuke att
göra efterforskning (14 §).

Har det vid undersökning visat sig att en anmäld person har könssjukdom
skall sundhetsinspektören anmana den sjuke att inom viss kort tid inställa
sig hos läkare för att undergå behandling för sjukdomen och att förete intyg
för inspektören om denne inte utför undersökningen själv. Om den
sjuke inte kan vårdas utom sjukhus utan synnerlig fara för att smittan
sprids skall sundhetsinspektören tillställa honom anmaning att söka intagning
på allmänt sjukhus och att förete intyg om intagningen (15 §). I de
fall då läkare anmäler till sundhetsinspektören att någon som lider av könssjukdom
inte följer givna föreskrifter eller har avbrutit behandling för
sjukdomen skall inspektören anmana den sjuke att låta undersöka sig och
i förekommande fall söka vård på sjukhus. Vid uppenbar tredska kan dock
anmaningen underlåtas och sundhetsinspektören omedelbart påkalla hälsovårdsmyndighetens
ingripande enligt 21 § (16 §). Anmaning från sundhetsinspektören
skall vara skriftlig och innehålla erinran om den påföljd
som underlåtenhet att rätta sig efter den kan leda till. Gäller det barn
under 15 år skall anmaningen lämnas till barnets målsman eller den som
eljest har det i sin vård (19 §).

Anmäls det till sundhetsinspektören att en person med smittsam könssjukdom
tänker gifta sig utan att ha tillstånd, skall inspektören ofördröjligen
göra anmälan till pastor i den församling, där den anmälde är kyrkobok -

21 Kungl. Maj. ts proposition nr 36 år 1968

ford. När anmälan gjorts skall pastor, om äktenskapsbetyg utfärdats, genast
sända meddelande till den myndighet hos vilken hinder mot äktenskap
anmäls (17 §).

Om någon inte följer sundhetsinspektörens anmaning, skall denne hänskjuta
ärendet till hälsovårdsmyndigheten, som kan förordna om läkarundersökning
eller intagning på sjukhus. Om hälsovårdsmyndighetens beslut
inte anses kunna avvaktas utan synnerlig fara för att smittan sprids,
får sundhetsinspektören meddela sådant förordnande. Sundhetsinspektörens
förordnande skall omedelbart underställas hälsovårdsmyndighetens
prövning, men det gäller till dess annat beslut meddelats (21 §). Såväl hälsovårdsmyndighet
som sundhetsinspektör är berättigad att få handräckning
av polismyndighet för att förordnande om undersökning eller intagning
skall kunna verkställas (22 §).

I de fall då sundhetsinspektör anmält misstanke om könssjukdom till
militärläkare eller läkare vid straffanstalt eller häkte åligger det läkaren
att se till att den uppgiften gäller blir undersökt och får behandling om det
behövs (23 §).

Den som genom sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag fått kunskap om
vad som förekommit i ärende enligt lagen hos hälsovårdsmyndighet, sundhetsinspektör,
militär- eller anstaltsläkare eller på allmänt sjukhus eller
poliklinik får inte meddela vad han fått veta till obehörig. Protokoll och
handlingar i sådant ärende skall förvaras så att inte obehöriga kan komma
åt dem. Om någon vid förundersökning befunnits skäligen misstänkt
för brott enligt 29 §, har åklagaren på begäran rätt att få besked om hur
läkarundersökningen utfallit. Om åtal väckts får besked lämnas även
till domstolen. Om sundhetsinspektören på grund av anmälan enligt lagen
har anledning anta att brott enligt 29 § förekommit, får han anmäla förhållandet
till åklagare, om det finns särskilda skäl därtill. Sådan anmälan
skall också ske om det finns anledning anta att koppleri eller främjande av
otukt förekommit (25 §).

Hälsovårdsnämnds beslut enligt lagen kan överklagas hos länsstyrelsen.
Mot länsstyrelses beslut kan talan föras hos Kungl. Maj :t. Även om
besvär anförs över ett beslut gäller detta till dess annat förordnas (26 §).

Ämbetsman som åsidosätter vad som åligger honom enligt lagen ansvalar
som vid ämbetsbrott. Om någon som inte är ämbetsman bryter mot
tystnadsplikten enligt lagen, är straffet dagsböter. Försummar läkare sina
skyldigheter enligt 8—11 §§ och är försummelsen inte ämbetsbrott, döms
han att böta högst 200 kr. (28 §).

För kostnader och förluster, som uppkommit på grund av myndighets
ingripande med stöd av epidemilagen eller livsmedelsstadgan för att
hindra spridning av smittsam sjukdom, kan ersättning utgå av statsmedel
enligt kungörelsen den 18 maj 1956 (nr 296) om ersättning av statsmedel i

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 25

uissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse. Om myndighet med
stöd av epidemilagen, livsmedelsstadgan eller mejeristadgan ingriper mot
smittbärare för att hindra att smitta sprids, genom att underkasta honom
observation eller isolering eller inskränkning i arbete, är han berättigad till
ersättning av statsmedel enligt lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare.

Sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) innehåller vissa särskilda bestämmelser
om epidemivård.

Sjukhus benämns i allmänhet lasarett, om det är avsett för vårdbehövande
oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och sjukstuga, om det
företrädesvis är avsett för mindre krävande vård (6 § 2 inom.). Sjukhus,
som huvudsakligen är inrättat för vård av sjuka med sådan sjukdom som
finns angiven i epidemilagen benämns epidemisjukhus, om sjukhuset är
avsett för sådana sjuka oberoende av vårdens art, och epidemisjukstuga, om
det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård (6 § 3 mom.) Sjukvårdsstyrelse
får bl. a. besluta, att sjukhusintendent inte skall tillsättas vid
tuberkulos- eller epidemisjukstuga (13 § 2 mom. andra stycket).

Vid ''varje sjukhus skall finnas läkare som ansvarar för att sjukvården
bedrivs på behörigt och ändamålsenligt sätt (16 § 1 mom.). Sådan läkare
kallas vid bl. a. sanatorium och epidemisjukhus överläkare och vid tuberkulossjukstuga
och epidemisjukstuga sjukstuguläkare (16 § 2 mom.).

Endast den som är i behov av vård eller observation får tas in på sjukhus
(25 § 1 mom.). Utan sådan prövning får intagning ske av person som
läkare förklarat behäftad med eller misstänker vara behäftad med sådan
smittsam sjukdom som anges i epidemilagen. Detsamma gäller person som
enligt LV fått föreskrift eller anmaning att låta sig intas till vård på sjukhus
eller som meddelats förordnande om intagning enligt nämnda lag
(25 § 2 mom.).

Utredningen
Allmänna synpunkter

I fråga om behovet av en särskild lagstiftning om smittsamma sjukdomar
i fortsättningen erinrar utredningen om att anledningen till lagstiftningen
på området är att det behövs vissa inskränkningar i den enskildes frihet
för att man skall kunna förhindra att smitta sprids till annan. Den som
drabbats av en smittsam sjukdom har ansetts skyldig att iaktta föreskrifter
tor att man skall kunna förhindra spridning. Även vissa andra bestämmelser
har befunnits påkallade.

Vad galler de epidemiska sjukdomarna, dvs. de som regleras i epidemilagen,
framhåller utredningen som det centrala i gällande lagstiftning att
hushållsföreståndare är skyldig att anmäla inträffade sjukdomsfall, att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

som drabbats eller kan misstänkas ha drabbats av sjukdom eller är smittbärande
är skyldig att låta sig undersökas av läkare, söka vård på sjukhus
eller vid behov underkasta sig andra inskränkningar i sin frihet, att kommunen
skall verkställa och bekosta smittrening samt att sjukvårdshuvudmännen
skall bereda sjukhusvård utan ersättning.

Utredningen anför, att det i allmänhet inte är något problem att få den
som insjuknat i epidemisk sjukdom att följa epidemilagens föreskrifter.
Tvångsåtgärder behöver nästan aldrig vidtas mot den sjuke. När läkaren
upplyser om vad lagen föreskriver i det ena eller andra hänseendet följer patienten
vanligtvis vad som gäller. Detta innebär emellertid inte att lagstiftning
är obehövlig.

Man måste enligt utredningen tänka på att det kan finnas personer som
kan föra smitta av sjukdomar utan att själva vara sjuka — smittbärare.
Det är ur epidemiologisk synpunkt lika viktigt att dessa blir föremål för
åtgärder som att de sjuka blir det. Utredningen framhåller att det inte ar
lika lätt att få smittbärarna att underkasta sig inskränkningar i sin frihet
som de sjuka. Om man inte har bindande föreskrifter skulle det ställa sig
svårt att komma till rätta med dessa personer.

I alla kulturländer finns lagstiftning till skydd mot spridning av smitta
av allvarliga sjukdomar. Det råder enligt utredningen knappast några delade
meningar om att den som misstänks lida av sådan sjukdom inte kan få
bestämma över sig själv vad det gäller sjukdomen. Han måste underkasta
sig de föreskrifter som samhället uppställer till skydd för andra medborgare.
Det är därför utredningens uppfattning att man även i framtiden
måste ha en lag med samma principiella konstruktion som epidemilagen.

Vad sedan gäller de veneriska sjukdomarna konstaterar utredningen att
den som lider av sådan sjukdom f. n. är skyldig att följa vissa föreskrifter.
Han skall underkasta sig erforderlig läkarbehandling och följa lakares föreskrifter
i fråga om sjukdomens behandling och åtgärder för att förekomma
att smitta sprids. Han skall vidare söka vård på sjukhus om det är påkallat.
Den som anmälts som smittkälla är skyldig söka läkare för att bli undersökt
om han lider av venerisk sjukdom och i så fall låta sig behandlas.

Även lagstiftningen om de veneriska sjukdomarna vilar, fastslår utredningen,
på den principen att det inte är den enskildes privatsak om han
vin söka och få vård för könssjukdom. Det är ett samhällsintresse att dessa
sjukdomar bekämpas och hålls nere så mycket som möjligt. Därför är det
enligt utredningen naturligt att varje medborgare får finna sig i vissa ingripanden.
Dessa framstår i viss mån mer besvärande för de veneriskt sjuka
än för personer som drabbats av annan smittsam sjukdom som kan föranleda
åtgärder från samhällets sida. Anledningen till det är att den veneriskt
sjuke i allmänhet är fullt arbetsför och knappast sjuk i vanlig mening.

Utredningen har ställt frågan om det över huvud taget är någon mening
med lagstiftning om veneriska sjukdomar. Gonorrén har t. ex. fått en allt

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

storre spridning under den tid LV funnits och eu sådan omständighet skulle
bl. a. tala for att en lagstiftning är gagnlös. Utredningen har emellertid
kommit till den slutsatsen att så inte är fallet. Det är nödvändigt att de
veneriskt sjuka kommer under sådan behandling att de upphör att vara
smittförande och att smittkällorna blir undersökta. För att nå det resultatet
fordras en lag. Det kan möjligen göras gällande att de krav samhället
bär far stalla skulle kunna uppfyllas på frivillighetens väg. Utredningen
menar att detta kanske är möjligt i stor utsträckning men påminner också
om att de som försummar behandling ofta är prostituerade och andra
soin inte är mottagliga för påverkan om inte tvångsåtgärder kan tillgripas
för den händelse den sjuke inte gör vad som åligger honom. Den svenska
lagen av år 1918 har på området lett till efterföljd i några länder. F. n.
fmns det lagreglering på området i alla europeiska länder utom England
och Holland. Även ett stort antal utomeuropeiska länder har motsvarande
lagar. Vid ett symposium i Stockholm år 1963 med världshälsorådets europeiska
region behandlades frågan om kontrollen över de veneriska sjukdomarna.
Man uttalade då att de europeiska länderna borde vidta ytterligare
åtgärder mot spridningen av veneriska sjukdomar och att lagstiftningen på
området borde granskas med syfte att skärpa bestämmelserna rörande förfarandet
vid kontrollen över de veneriska sjukdomarna.

Utredningen menar att det skulle vara ett vågspel att med nuvarande
förekomst av veneriska sjukdomar gå över till att bekämpa dem på frivillighetens
väg och anser följaktligen fortsatt lagreglering nödvändig.

Det för alla smittsamma sjukdomar gemensamma är att samhället måste
ställa vissa krav på den som drabbats av sådan sjukdom eller misstänks ha
gjort det och även på den som kan vara smittkälla till sjukdom. Det gäller
som ovan sagts i fråga om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning
och vård. Den berörda personen får också tåla de åtgärder från samhällets
sida som krävs för att man skall kunna spåra upp och oskadliggöra
smittkällan. Trots att de grundläggande principerna gäller alla smittsamma
sjukdomar har vi i Sverige inte någon gemensam lag för deras bekämpande.
Detta har enligt utredningen i första hand berott på att försvaret mot de
olika sjukdomarna av praktiska skäl måst byggas upp på delvis olika sätt.
Så erbjuder t. ex. uppspårandet av smittkällor till veneriska sjukdomar
många och speciella svårigheter. Detta beror främst på de sekretesshänsyn
man måste ta i fråga om just de sjukdomarna. Det är därför klart att inte
samma bestämmelser i alla hänseenden kan gälla för samtliga smittsamma
sjukdomar. Tuberkulosen däremot, som f. n. är föremål för särskild regleling
genom tuberkulosförordningen, skiljer sig från epidemilagens sjulcdomar
i betydligt mindre grad än de veneriska sjukdomarna.

Anledningen till att författningarna på området blivit så olika varandra
beror enligt utredningens mening också på att de tillkommit vid skilda tidpunkter
och var och en utarbetats med sikte på vissa sjukdomar. Utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

ningen har funnit att det väsentliga är gemensamt för samtliga avsedda
sjukdomar och att man, även om särbestämmelser erfordras i fråga om
vissa sjukdomar, mycket väl kan samla bestämmelserna om sjukdomarnas
bekämpande i en lag. I utländsk lagstiftning går också utvecklingen mot
en mer enhetlig lagreglering.

Utredningen har för sin del kommit till att en enhetlig lagreglering beträffande
alla smittsamma sjukdomar med fördel kan komma till stånd.
Även om det behövs ett antal särbestämmelser för de veneriska sjukdomarna
blir lagen kortare och mer överskådlig än den nuvarande lagstiftningen.
Principiellt finner utredningen det också värdefullt att de epidemiologiska
synpunkterna då kommer i centrum även i fråga om de veneriska sjukdomarna.

Utredningen föreslår därför, att de bestämmelser av lags natur som behövs
i ämnet sammanförs till en smittskyddslag. Föreskrifter som kan utfärdas
i administrativ ordning vill utredningen sammanföra i en smittskyddskungörelse.

Utredningen erinrar om att den föreslagna lagstiftningen inte reglerar
alla former av skydd mot smittsamma sjukdomar. Sålunda behandlas frågor
om skyddsympning mot smitta i en särskild lag som inte berörs i sammanhanget.
Det förebyggande skyddet har reglerats i hälsovårds- och livsmedelsstadgorna
och berörs vidare i råd och anvisningar som meddelas i
administrativ ordning.

Utredningen anser inte att det finns anledning att ändra på nuvarande
ordning att bekämpandet av epidemiska sjukdomar i första hand skall \ara
en primärkommunal uppgift. Det påpekas dock att flertalet kommuner inte
har all den personal som behövs för att uppgifterna skall kunna fullgöras.
Sålunda har i allmänhet endast städerna egna tjänsteläkare och därvid gäller
att någon skyldighet att ha läkare anställd endast föreligger för städer
med minst 15 000 invånare. Vidare har kommuner som tillhör landsting
endast undantagsvis anställt sjuksköterskor för den öppna vården. Primärkommunernas
huvudmannaskap för epidemivården vilar därför sedan
gammalt på den förutsättningen att de direkta medicinska uppgifterna fullgörs
av provinsialläkare och distriktssköterskor i de kommuner som tillhör
landsting. Den ordningen vill utredningen inte rubba.

Utredningen har övervägt en annan ordning i fråga om huvudmannaskap
för uppgifter enligt epidemilagen. Eftersom kommunerna ändå är hänvisade
till hjälp av landstingspersonal för att kunna fullgöra sina uppgifter vad
gäller epidemivård har utredningen ställt frågan om man inte borde göra
landstingen till huvudmän för epidemivården med rätt att erhålla medverkan
från kommunerna. Det skulle då främst gälla ianspråktagande av hälsovårdsnämndernas
hälsovårdsinspektörer. Det måste emellertid finnas övervakande
organ inom epidemivården som kan förordna om läkarundersökning,
isolering och andra åtgärder och för sådana detalj uppgifter är enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

utredningen hälsovårdsnämnderna bättre lämpade än landstingen. Detta
med tanke på landstingens i förhållande till kommunernas stora verksamhetsområden.

Vad gäller tuberkulosen erinrar utredningen om att det inte finns någon
allmän bestämmelse om huvudmannaskap i tuberkulosförordningen motsvarande
vad som föreskrivs i epidemilagen. Huvudmannaskapet är delat
mellan primärkommunerna och landstingen. Hälsovårdsnämnderna kan bl.a.
förordna om läkarundersökning, har att motta anmälningar om dödsfall
i tuberkulos och ombesörja och bekosta smittrening. När det gäller läkares
och sjuksköterskors åtgärder mot tuberkulos är det däremot landstingen
som har ansvaret. Denna uppdelning får enligt utredningen ses mot bakgrunden
av att den medicinska personalens medverkan inte sker med stöd
av samma lagstiftning som gäller för epidemivården.

På det lokala planet är, framhåller utredningen vidare, dispensärläkare
och dispensärsköterska som regel bara en annan benämning på tjänsteläkare
och distriktssköterska. Det finns enligt utredningen inte någon anledning
behålla dessa särskilda benämningar. Det föreligger numera ingen
nämnvärd skillnad mellan de gånger då läkaren eller sköterskan handlägger
tuberkulos och de då de befattar sig med någon av de motsvarande epidemiska
sjukdomarna. Läkaren hade tidigare särskild mottagning för tuberJmlospatienter,
vilket hade betydelse i arsrodeshänseende. Numera behandlas
dessa patienter i allmänhet på läkarens ordinarie mottagning och utan skillnad
i förhållande till övriga. Det har dessutom blivit alltmera vanligt att
personer med misstänkt tuberkulos söker sig direkt till centraldispensären.
Tjänsteläkaren har alltså i allmänhet inte sådana särskilda funktioner i
fråga om tuberkulosvård som fordrar författningsreglering på annat sätt
än beträffande de epidemiska sjukdomarna. För distriktssköterskorna är
det ett tjänsteåliggande att vara dispensärsköterska. Skillnaden mellan
organisationen mot tuberkulos och epidemiska sjukdomar på det lokala
planet anser utredningen endast vara formell. Vid de epidemiska sjukdomarna
har primärkommunerna uttryckligt huvudmannaskap men kan
lita till medverkan av de landstingsanställda tjänsteläkarna och distriktssköterskorna.
I fråga om tuberkulos behöver primärkommunerna bara
biträda med sådana uppgifter som inte förutsätter tillgång till sjukvårdspersonal
medan landstingen svarar för de övriga uppgifterna. Utredningen
finner det angeläget, med hänsyn till den inställning som numera gäller i
förhållande till tuberkulosen, att det inte görs någon skillnad på den sjukdomen
och andra smittsamma sjukdomar. Man föreslår därför, att primärkommunerna
görs till huvudmän även för tuberkulosens bekämpande.
Detta förutsätter att tjänsteläkare och distriktssköterskor åläggs att liksom
hittills biträda med sjukvårdsuppgifter. Förslaget innebär att de nuvarande
distriktsdispensärerna skall upphöra.

Utredningen erinrar om att det f. n. inte finns någon bestämmelse om
huvudmannaskapet för bekämpandet av de veneriska sjukdomarna. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

åtgärder som kan komma i fråga faller huvudsakligen på läkarna. Hälsovårdsnämnderna
i de landstingsfria städerna har dock vissa viktiga funktioner,
nämligen befogenhet att förordna om läkarundersökning och intagande
på sjukhus. Utredningen föreslår inga större förändringar men
förordar att de befattningshavare på det lokala planet som har att befatta
sig med övriga smittsamma sjukdomar — distriktssköterskor och hälsovårdsnämndernas
personal — också får samma skyldigheter i fråga om de
veneriska sjukdomarna. De bör tas i anspråk för efterforskning av smittkällor
m. in., uppgifter som f. n. i stor utsträckning utförs av polisen, vilket
utredningen finner mindre tilltalande. Även de veneriska sjukdomarna bör
enligt utredningen ställas under primärkommunernas huvudmannaskap.

Allmänfarliga sjukdomar

Epidemilagen innehåller en uppräkning av de allvarligaste smittsamma
sjukdomarna. Lagen ger Kungl. Maj :t befogenhet att utöka uppräkningen.
När en av dessa sjukdomar uppträder inträder vissa rättsverkningar. Sålunda
anses sjukhusvård regelmässigt påkallad för att bereda betryggande
skydd mot smittspridning.

I princip finner utredningen ingen anledning att ändra epidemilagens
konstruktion. Inträffar någon särskild angiven smittsam sjukdom som bör
föranleda sjukhusvård bör den enskilde sålunda även i framtiden underkastas
skyldigheter.

Det finns nu ingen sammanfattande benämning för epidemilagens sjukdomar.
I andra författningar sker vanligen endast hänvisningar till epidemilagen.
Liknande är förhållandet i Danmark och Norge under det att Finland
i sin lagstiftning fört in benämningen allmänfarliga sjukdomar. Utredningen
finner det praktiskt att de sjukdomar som lagstiftningen framdeles
skall omfatta får ett gemensamt namn och föreslår därför att de kallas
allmänfarliga sjukdomar. Man kan invända att även de veneriska sjukdomarna
är allmänfarliga men utredningen erinrar om att dessa sjukdomar i
viss mån fordrar särskild reglering och att benämningen därför bör bibehållas.

Den epidemiologiska bilden i Sverige har förändrats i hög grad under
1900-talet. Smittkopporna har minskat kontinuerligt främst beroende på
vaccinationerna. Det finns dock risk för import av smittkoppor, vilket 1963
års epidemi i Stockholm visade.

I början av seklet fanns inhemska smittkällor som förorsakade fall av
malaria. Sjukdomen har numera försvunnit helt.

Difterin har också minskat markant efter epidemin i mitten av 1940-talet och numera förekommer endast enstaka fall årligen. Eftersom sjukdomen
fortfarande förekommer i Europa kan nya epidemier uppstå i Sve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

rige. Skyddet torde dock vara gott eftersom vaccination mot difteri utförs
i stor utsträckning.

Tuberkulosfallen har minskat kontinuerligt. Härtill har bidragit bättre
hygien, isolering av smittförande personer, BCG-vaccination, tillkomsten
av nya läkemedel och den framgångsrika bekämpningen av tuberkulosen
hos nötkreatur. Fortfarande registreras emellertid ett betydande antal nya
fall. År 1964 var siffran 3 135.

Polio, eller barnförlamning, var en ganska vanlig sjukdom förr. Den
senaste stora polioepidemin inträffade 1953 med ca 3 000 förlamningsfall.
Därefter har siffrorna raskt sjunkit och under de senaste åren har endast
enstaka fall förekommit. Denna utveckling beror säkerligen på den omfattande
vaccinationen.

Den epidemiska gulsoten har under senare år inträffat i 700 till 1 000
fall om året. Förbättrad hygien torde ha spelat en betydande roll för att
hålla nere antalet fall, men risk för en ökning i framtiden föreligger med
hänsyn till att befolkningen immuniseras mindre nu än förr. Utländska
smittkällor utgör också en fara.

Nervfebern, tarmburen bakteriell smitta, har visat en markant nedgång.
Endast några tiotal fall inträffar om året. Paratyfus A och B spelar numera
även en underordnad roll. Salmonellaenteriterna har däremot visat
en tydlig ökning. Ca hälften av fallen har förvärvat smittan utomlands.
Den bacillära dysenterin är nu ganska ovanlig.

Under det senaste decenniet har framstegen inom virologin medfört upptäckter
av ytterligare ett antal smittsamma sjukdomar. Hit hör de tarmburna
ECHO- och Coxsackieinfektionerna, den fästingburna ESSE-infektionen
och vidare adenovirus-infektionerna.

Av de 19 sjukdomar som regleras genom epidemilagen kallas sex karantånssjukdomar.
Det är pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, återfallsfeber
och gula febern. De är föremål för internationell reglering, som biträtts av
Sverige, och bör därför enligt utredningen givetvis hänföras till de allmänfarliga.

Nervfeber och paratyfus bör enligt utredningen kvarstå i lagstiftningen.
Nervfeber hör dock enligt modernt internationellt språkbruk benämnas
tyfoid. Paratyfus bör följdriktigt kallas paratyfoid. Andra sjukdomstillstånd
av salmoneliatyp än tyfus och paratyfus har vid tillämpningen av epidemilagen
betraktats som former av paratyfus. I modernt medicinskt språkbruk
kallas de dock salmonella, salmonellaenterit eller salmonelladiarré.
Utredningen föreslår den sistnämnda benämningen för svenskt vidkommande.

Det har enligt utredningen stundom diskuterats om salmonelladiarrén
bör bibehållas som allmänfarlig sjukdom. Sjukdomen uppträder som ströfall
men mycket stora epidemier har också inträffat i landet. För en effek -

Kurigl. Maj:ts proposition nr 36 år 196S

tiv bekämpning av sjukdomen är det angeläget att de åtgärder som står
till buds vid allmänfarlig sjukdom också gäller salmonelladiarrén. Isolering
på sjukhus torde inte alltid behöva ske. En isolering är i första hand
viktig för de akuta fallen som sprider smitta. Smittbärarna spelar därvid
i allmänhet mindre roll.

Rödsot bör kvarstå som allmänfarlig sjukdom men efter sitt uppkomstsätt
delas i två former — bacillär dysenteri och amöbady sent eri.

Epidemisk hjärnhinneinflammation är en varig sjukdom i hjärnan som
framkallas av meningokocker. Med hänsyn till att sjukdomen inte alltid
angriper hjärnan föreslår utredningen att den kallas meningokock-sjukdom
för att alla fall skall omfattas av lagstiftningen.

Vissa sjukdomar, som också angriper hjärnan och som skall anmälas
enligt kungörelsen den 5 juni 1953 (nr 431) om läkares anmälningsplikt
beträffande vissa epidemiskt uppträdande sjukdomar, föreslås upptagna
som allmänfarliga under benämningarna primär, icke varig hjärn- och
h järnhinneinflammation.

Akut barnförlamning bör även tillhöra de allmänfarliga sjukdomarna
men därvid få beteckningen polio. Dit bör också hänföras Weils sjukdom
och andra leptospiroser.

Den epidemiska gulsoten upptas inte i epidemilagen men hör tillföras
de allmänfarliga sjukdomarna enligt utredningen liksom den genom injektion
överförda inokulationsgulsoten, som bl. a. förekommer bland narkomaner.

Difteri, mjältbrand, papegojsjuka och spetälska bör enligt utredningen
kvarstå bland de allmänfarliga sjukdomarna. Däremot anser man att sömnsjuka,
undulantfeber och scharlakansfeber bör utgå. Scharlakansfeber har
genom penicillinets tillkomst blivit en relativt godartad sjukdom. Risken
för komplikationer och smittfaran har nedgått och patienterna kan behandlas
i hemmet.

Tuberkulosen bör jämställas med övriga smittsamma sjukdomar och
enligt utredningen räknas till de allmänfarliga.

Utredningen anser för sin del att den föreslagna smittskyddslagen ur
lagteknisk synpunkt inte bör förses med någon förteckning över allmänfarliga
sjukdomar. Kungl. Maj:t bör i stället få befogenhet att förordna
om samtliga sjukdomar. Förslaget innebär att sjukdomsförteckningen i sin
helhet flyttas över till den administrativa författningen, smittskyddskungörelsen.

Vidare anser utredningen att den nuvarande möjligheten för länsstyrelsen
att lokalt och för begränsad tid förordna att annan sjukdom än allmänfarlig
skall betraktas som sådan bör bestå. Bestämmelsen har visat sig
värdefull och erbjuder en smidig anpassning till uppstående situationer.

Utredningen anser att den nuvarande skyldigheten att anmäla misstänkta

Kungl. Maj ds proposition nr 36 år 1968

fall av epidemilagsjukdom bör bestå men att det är opraktiskt att anmälan
lämnas till någon annan än läkare. Hälsovårdsnämnds åtgärd måste ju
ändå bli att underrätta stads- eller tjänsteläkare. Utredningen föreslår därför
att anmälan skall göras direkt till tjänsteläkare och i förekommande
fall stadsläkare som är förman för tjänsteläkarna i kommunen. Även om
anmälningsskyldigheten enligt utredningens mening har begränsat värde
bör den bestå av principiella skäl. Allmänheten har ofta ringa möjlighet
att bedöma vilken sjukdom som föreligger. Straff bör liksom enligt gällande
lag kunna följa på underlåtenhet att anmäla även om det torde komma
att krävas ytterligt sällan.

Utredningen finner inte anledning förorda någon ändring av gällande
bestämmelser vad gäller provinsialläkares skyldigheter, när han mottagit
underrättelse om misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom. Det åligger honom
i tjänsten att resa till platsen för sjukdomsfallet, om han finner det
påkallat och någon annan läkare inte besökt den sjuke och meddelat föreskrifter.
Inträffar ytterligare fall av sjukdomen skall han åter bege sig till
platsen för att åstadkomma betryggande åtgärder mot att sjukdomen sprids.

Utredningen vill dock öppna möjlighet för provinsialläkare att i stället
för att själv bege sig till platsen ta i anspråk distriktssköterska eller personal
från hälsovårdsnämnd för att vidta eller övervaka smittskyddsåtgärder.
Som regel torde läkarbesök vara nödvändigt men det bör inte vara
obligatoriskt enligt utredningen.

Provinsialläkares besök skall ske i tjänsten och utan kostnad för den
sjuke, om det sker på grund av anmälan. Om han tillkallas av den sjuke
eller dennes anhöriga är besöket inte kostnadsfritt. Medicinalstyrelsen har
emellertid utfärdat cirkulär, vari styrelsen utgått från att även besök efter
tillkallande i regel bör betraktas som tjänsteresa. Det är i tillämpningen
praktiskt taget omöjligt att avgöra om besöket föranletts av anmälan eller
kallelse. Utredningen föreslår därför, att provinsialläkare som besöker en
sjuk skall göra det kostnadsfritt, oavsett om han tillkallats eller inte.

Enligt epidemilagen gäller en särskild ordning för städer, varmed numera
får förstås städer med stadsdistriktsläkare som tjänsteläkare. I dessa
åligger det hälsovårdsnämnd, som får underrättelse om misstänkt sjukdomsfall,
att tillkalla läkare och bestrida kostnaderna för besöket. Utredningen
ser ingen anledning att behålla särbestämmelsen för dessa städer.
Vad utredningen föreslagit bör gälla alla slag av tjänsteläkare.

Enligt en särskild bestämmelse i epidemilagen är tjänsteläkare berättigad
att få tillträde till den sjuke och göra nödvändiga undersökningar på denne
och hans familj. Han har också vissa befogenheter i fråga om avlidna.

Utredningen anser att undersökningsrätten bör finnas kvar och gälla
såväl sjuka som smittbärare och misstänkta sådana. Undersökningsberät 3

— Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

tigad bör vara inte bara tjänsteläkare utan även annan läkare som denne
funnit erforderligt remittera vederbörande till. Även i fortsättningen bör
skyldighet finnas att lämna undersökningsmaterial eller tåla att sådant tas.
Utredningen anser inte bestämmelser beträffande avlidna nödvändiga.

Epidemilagen föreskriver sjukhusvård som normal åtgärd, när lagen är
tillämplig. Den sjuke får vårdas utom sjukhus om hälsovårdsnämnden
funnit att det kan ske utan fara för smitta. Utredningen föreslår ingen ändring
i rådande ordning med sjukhusvård som huvudregel.

Utredningen anser emellertid, att det skulle vara en vinst ur det allmännas
synpunkt om en sjuk som inte utgör någon smittrisk fick vårdas
utom sjukhus och anser därför att en prövning bör ske om öppen vård är
godtagbar. Denna bör ske snabbt och därför företas av läkare i stället för
hälsovårdsnämnd. Prövningsrätten bör tilläggas den tjänsteläkare, stadsläkare
eller motsvarande läkare som enligt 9 § hälsovårdsstadgan får delta
i hälsovårdsnämndens sammanträden. Vid tuberkulos bör samråd ske med
centraldispensärens läkare. Begär patienten det bör ärendet hänskjutas till
hälsovårdsnämnden. Så länge medgivande till öppen vård inte lämnats,
är patienten skyldig att underkasta sig sjukhusvård. Den föreslagna ordningen
fordrar om den genomförs, att infektionsklinikerna ges ordentliga
resurser för öppna mottagningar. Utredningen framhåller att huvudmännen
bör beakta detta.

Utredningens förslag går sålunda ut på en allmän föreskrift om skyldighet
att låta inta sig på sjukhus skall gälla, såvida ej grundad anledning
finns att antaga, att betryggande isolering kan anordnas i öppen vård eller
att eljest fara för smittas spridning inte föreligger.

Den som inte intas på sjukhus måste likväl, anser utredningen, finna sig
i den isolering eller inskränkning i sin verksamhet, som fordras för att
hindra smittas spridning. Samma läkare som prövar frågan om öppen vård
tar också ställning till sådana åtgärder. Hänskjutande till hälsovårdsnämnd
bör ske, om den sjuke begär det. I avvaktan på nämndens beslut skall läkaren
kunna meddela interimistiska föreskrifter.

De föreslagna bestämmelserna avser även tuberkulos i smittsamt skede
vilket är en ändring i förhållande till gällande rätt.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts om tjänsteläkarna i allmänhet
besitter tillräcklig kunnighet och erfarenhet för att på ett tillfredsställande
sätt handha den prövning, som enligt det föregående uppdras åt dem, liksom
andra befogenheter inom epidemivården. Under nu rådande förhållanden
med talrika vakanser på dessa tjänster och ofullständigt utbildade vikarier
måste onekligen viss tvekan råda om tjänsteläkarna över lag besitter
erforderlig kompetens på området. Principiellt anser dock utredningen
att beslutanderätten inte bör läggas på högre plan än tjänsteläkarnivån.
Det måste ju här oftast bli fråga om omedelbara åtgärder. För att undan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

röja de anförda betänkligheterna föreslår utredningen i stället, att länsläkarna
ges uttrycklig befogenhet att meddela tjänsteläkarna råd och
anvisningar i ämnet. Då det gäller tuberkulosen förutsätter utredningen,
att anvisningar endast meddelas i samråd med centraldispensärläkare i
länet. Denna befogenhet bör ej gälla endast den här aktuella prövningen
utan avse samtliga hänseenden, i vilka tjänsteläkarna enligt den nya lagstiftningen
föreslås få rätt att träffa avgöranden.

Vad som gäller sjuk bör enligt utredningen också tillämpas på den som
misstänks vara sjuk liksom på smittbärare och misstänkta sådana. Smittbärare
torde ofta kunna erhålla öppen vård.

Utredningen erinrar om att smittbärare enligt lagen den 18 maj 1956 (nr
293) om ersättning åt smittbärare har rätt till viss ersättning av statsmedel
under förutsättning att vederbörande genom myndighets ingripande underkastats
observation, isolering eller inskränkning i fråga om arbete till
förekommande av att smitta sprids.

En förutsättning för att ersättning skall kunna utgå är alltså att en myndighet
ingripit. Upptäcks en smittbärare i öppen vård antar utredningen
att han regelmässigt blir föremål för sådant ingripande i någon form. Förhållandet
är annorlunda med dem som tagits in på sjukhus och som kliniskt
tillfrisknar men fortfarande är smittbärare. För att en sådan patient skall
bli ersättningsberättigad förutsätts att läkaren anmäler honom till myndighet,
som kan besluta om ingripande mot honom. Utredningen konstaterar
att sådan föreskrift saknas i gällande författningar. Utredningen föreslår,
att i den nya lagstiftningen intas en särskild bestämmelse om skyldighet
för sjukhusläkare att anmäla sådana fall till tjänsteläkaren resp. stadsläkaren,
dvs. till läkare som enligt utredningens förslag är den som i första
hand beslutar om åtgärd. Utredningen förutsätter, att dessa läkare, då de
utövar ifrågavarande beslutanderätt, kan betecknas som myndighet.

Utredningen anser att kommunen även i fortsättningen bör ombesörja
smittrening. Vad gäller sjuktransportfordon bör reningen åligga den kommun
varifrån transporten utgått. Landstingen bör som huvudmän för ambulansväsendet
svara för reningen av ambulanser och staten för sina transportmedel.
För det sistnämnda fordras enligt utredningen ingen särskild
föreskrift.

Epidemilagens bestämmelser om förbud att i vissa fall begagna bostadslägenhet
där sjukdomsfall inträffat och att upplåta lägenhet för bostad eller
samling av människor innan smittrening skett, anser utredningen föråldrade,
varför man föreslår att de utgår. Detsamma bör gälla bestämmelsen
att hälsovårdsnämnden kan påfordra att utbrott av epidemilagssjukdom
skall kungöras från predikstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Epidemilagen innehåller en del bestämmelser som gäller för alla smittsamma
sjukdomar. Sålunda ges hälsovårdsnämnderna rätt att förbjuda
envar, som befaras överföra smittsam sjukdom, att besöka skola, konfirmationsundervisning
eller offentlig tillställning. I den mån förbud behövs bör
det, anser utredningen, gälla jämlikt de allmänna bestämmelserna om skyldighet
för misstänkt sjuk att underkasta sig isolering eller annan begränsning
i sin verksamhet. Bestämmelser för andra än allmänfarliga sjukdomar
anses inte påkallade.

Epidemilagen innehåller också anvisningar till hälsovårdsnämnderna att
hos vederbörlig myndighet begära att skolundervisning inställs och att onödiga
folksamlingar förhindras. Dessa anvisningar ger exempel på åtgärder,
som en hälsovårdsnämnd kan behöva vidta för att motverka spridning
av en smittsam sjukdom. Att särskilt ange dessa exempel i författningstexten
synes utredningen inte erforderligt. I utredningens förslag ingår dessa
i den allmänna föreskriften att vidta de åtgärder, som kan erfordras till
förekommande av sjukdomens ytterligare utbredning.

Någon motsvarighet till epidemilagens föreskrifter om rapportskyldighet
för hälsovårdsnämnderna gentemot länsstyrelsen är enligt utredningen inte
erforderlig i fortsättningen. Under hänvisning till allmänna ordningsstadgan
den 14 december 1956 (nr 617) och lagen samma dag (nr 618) om allmänna
sammankomster, vari finns bestämmelser om åtgärder för att förebygga
folksamlingar, föreslår utredningen att bestämmelserna i epidemilagen
om länsstyrelsernas åtgärder för att förhindra folksamlingar skall
utgå.

Straffbestämmelser bör enligt utredningen gälla för lägenhetsinnehavare,
som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall, och för patient i
öppen vård som inte iakttar de föreskrifter som meddelats honom för undvikande
av smittspridning. Därjämte föreslår utredningen straff för den
som hjälper någon att avvika från sjukhus där han intagits med stöd av
lagen. Utöver nu angivna fall anser utredningen inte några straffbestämmelser
erforderliga.

Utredningen anser det vara av vikt att det finns möjlighet att begära polishandräckning,
när det är fråga om åtgärder som måste företas omedelbart.
Man föreslår därför, att handräckning skall kunna erhållas, om den sjuke
vägrar att låta sig undersökas av läkare eller att tillhandahålla läkaren eller
hans biträde erforderligt undersökningsmaterial eller vägrar låta sådant
tas. Detsamma skall gälla om han vägrar att låta inta sig på sjukhus eller
tillfällig sjukvårdslokal eller om han avviker från sjukhus där han tagits
in eller om den som skall verkställa smittrening vägras tillträde till lokal som
skall smittrenas.

Med sjuk person jämställer utredningen smittbärare och misstänkta fall.

I frågor om läkarundersökning eller undersökningsmaterial bör tjänste -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

läkare vara berättigad att påkalla handräckning, anser utredningen, men i
övrigt bör det ankomma på hälsovårdsnämnden att begära sådan. Då det
gäller återförande av den som avvikit från sjukhus, kan det enligt utredningen
diskuteras, om det inte borde ankomma på sjukhusläkaren att begära
handräckning, men utredningen har stannat för att detta bör vara
eu uppgift för hälsovårdsnämnden. Man har därvid beaktat att man i
möjligaste mån bör undvika att ålägga sjukhusläkarna polisiära uppgifter
och att det ändå är hälsovårdsnämndernas angelägenhet att övervaka dem,
som befinner sig utanför sjukhusen. Hälsovårdsnämnden bör följaktligen
från fall till fall pröva om återintagning fordras. Sjukhusläkaren måste
dock alltid underrätta hälsovårdsnämnden om avvikande, så att denna får
tillfälle att verkställa sin prövning.

Enligt utredningen kan det hända, att sjukhusläkare inte finner det nödvändigt
att hålla kvar en patient på sjukhuset, oaktat denne ej är smittfri.
Omständigheterna kan vara sådana, att smittfarligheten elimineras om patienten
iakttar vissa förhållningsregler, avhåller sig från viss verksamhet
etc. Utskrivning med erforderliga förbehåll är då, menar utredningen, i
princip motiverad. Om en sjukhusläkare har ett dylikt fall, bör han i god
tid innan utskrivning sker samråda med tjänsteläkaren resp. stadsläkaren
i den kommun där patienten avser att vistas. Man bör kunna räkna med att
samrådet leder till att sjukhusläkaren och läkaren i den öppna vården kommer
överens om både huruvida utskrivning kan ske och de villkor varmed
den bör förenas.

Det är utredningens uppfattning, att om utskrivning sker av patient som
här avses det bör åligga sjukhusläkaren att genast skriftligen underrätta
hälsovårdsnämnden och länsläkaren. Underrättelsen bör innehålla uppgift
om de föreskrifter som meddelats patienten till förekommande av smittas
spridning.

Veneriska sjukdomar

1 LV räknas till könssjukdomar syfilis (lues), enkelt veneriskt sår
(ulcus molle, mjuk schanker) och dröppel (gonorré) så länge sjukdomarna
är i smittsamt skede. Genom cirkulär har medicinalstyrelsen föreskrivit anmälningsplikt
för ytterligare en könssjukdom, nämligen lymphogranuloma
venereum (tidigare benämnd lymphogranuloma inguinale). Den nya lagstiftningen
bör enligt utredningen äga tillämpning på samtliga nu nämnda
fyra sjukdomar. Vissa ändringar av sjukdomsbeteckningarna anses dock
påkallade.

Syfilis (syphilis) bör enligt utredningen uppdelas på medfödd (congenita)
och förvärvad (acquisita). Benämningen enkelt veneriskt sår för ulcus molle
är numera ur bruk och utredningen föreslår att sjukdomen i fortsättningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

benämns mjuk sclianker. Även beteckningen dröppel för gonorrhea brukas
numera sällan och bör ersättas av den allmänt vedertagna benämningen
gonorré. Vad den fjärde sjukdomen angår förordar utredningen som lämplig
svensk benämning veneriskt hjmfogranulom dvs. en direkt översättning
av latinets lymphogranuloma venereum.

Såsom sammanfattande benämning på ifrågavarande sjukdomar bör användas
veneriska sjukdomar, som är mera adekvat än könssjukdomar och
även accepterad i lagspråk.

Enligt nu gällande bestämmelser anses en venerisk sjukdom vara i smittsamt
skede, så länge symtom på smittsamhet föreligger eller förnyat framträdande
av sådana symtom är att befara. Utredningen tillfogar att smittsamt
skede föreligger även då sjukdomen befaras kunna överföras till avkomma
i fosterstadiet.

LV föreskriver, att den som angrips av könssjukdom skall underkasta
sig läkarbehandling och följa de föreskrifter som läkare meddelar angående
sjukdomens behandling eller för att hindra att smittan sprids. Dessa
bestämmelser utgör grundförutsättningen för att sjukdomarna skall kunna
bekämpas och skyldigheterna bör enligt utredningen finnas kvar i den
nya lagen. Utredningen föreslår dessutom, efter mönster av den danska
och den norska lagstiftningen på området, att skyldighet att söka läkare
skall gälla också för den som har anledning misstänka att han lider av
venerisk sjukdom.

Den som den veneriskt sjuke uppger som smittkälla är enligt LV skyldig
att efter anmaning av sundhetsinspektören förete läkarintyg utvisande om
han är smittad eller ej. Är han sjuk skall sundhetsinspektören anmana
honom att undergå läkarbehandling. Utredningen anser det nödvändigt
att även för framtiden ålägga uppgivna smittkällor dessa skyldigheter.

Utredningen anser inte att det räcker att smittkällan undersöks utan
undersökning måste också ske av personer till vilka den sjuke kan ha fört
smitta vidare — de s. k. kontakterna. Det är enligt utredningen en brist
i gällande lagstiftning att det inte finns någon sådan bestämmelse i synnerhet
som den sjuke ofta inte vet vem som är smittkälla och vem som är
kontakt. Utredningen föreslår en sådan lagbestämmelse efter dansk och
norsk förebild.

Enligt LV är läkare, som konstaterar venerisk sjukdom, skyldig dels att
meddela patienten vissa upplysningar och dels att utfråga honom om smittkällan.
Patienten skall upplysas om sjukdomens art och smittfarlighet och
erhålla föreskrifter om hur han skall behandla den och förekomma att den
sprids vidare. Om den sjukes hälsotillstånd eller andra förhållanden oundgängligen
kräver det kan läkaren låta bli att tills vidare yppa något om sjukdomens
beskaffenhet. Detsamma gäller om den sjuke är under 15 år. Är den

Kungl. May.ts proposition nr 36 år 1968

sjuke under 16 år skall målsman eller annan vårdnadshavare underrättas,

Att patienten upplyses om sjukdomens beskaffenhet och olika vägar för
smittas spridning är av väsentlig betydelse för ett effektivt bekämpande a''v
sjukdomen. Från denna regel finns enligt utredningens mening ingen anledning
att medge undantag.

Vad gäller läkares skyldighet att underrätta vissa underårigas vårdnadshavare
finner utredningen en sådan bestämmelse nödvändig. Detsamma bör
även gälla i fråga om den som är efterbliven eller eljest på grund av sjukdom
är ur stånd att ta vård om sig själv. Utredningen föreslår vidare att
läkaren efter danskt mönster får befogenhet att även underrätta vårdnadshavare
till barn mellan 16—18 år, om läkaren med hänsyn till omständigheterna
finner det påkallat.

Utredningen anser att den nuvarande skyldigheten för läkaren att söka
ta reda på smittkällan är av grundläggande betydelse för sjukdomens bekämpande.
Vid anmälan till sundhetsinspektören om sjukdomsfallet skall
läkaren ange vad han fått reda på om hur smittan överförts. Vet han namnet
på smittkällan skall han uppge personens namn och adress. Utredningen
ifrågasätter om det är nödvändigt att sundhetsinspektören alltid får uppgift
om smittkällans namn och adress och föreslår, att dessa uppgifter ej
skall behöva lämnas om läkaren själv undersökt den uppgivna smittkällan
eller denne styrkt att han undersökts av annan läkare. Detsamma föreslås
gälla kontakterna. De nu angivna skyldigheterna för läkare anser utredningen
böra fastslås i administrativ ordning.

Utredningen betonar att det är av största vikt att den sjuke blir underkastad
läkarundersökning och läkarvård och framhåller att man i värsta
fall får tillgripa handräckning för att uppnå detta. Utredningen erinrar om
att enligt nuvarande bestämmelser beslut kan meddelas utan föregående
varning vid uppenbar tredska från den sjukes sida. Straffansvar bör även
kunna utkrävas.

Enligt utredningen är det i många fall svårt för sundhetsinspektörerna
att förebringa sådan utredning att länsstyrelserna anser uppenbar tredska
föreligga så att anmaning kan underlåtas. Utredningen anser därför att
länsstyrelserna bör kunna besluta utan föregående anmaning i betydligt
större utsträckning än för närvarande. Det gäller här personer som förfar
i strid mot ett givet lagbud. Utredningen föreslår, att beslut skall få meddelas
utan anmaning, om det skäligen kan antas att en anmaning inte
skulle efterkommas. Sådan anledning kan grundas t. ex. på tidigare kännedom
om patienten.

I fråga om uppgivna smittkällor saknar länsstyrelsen nu möjlighet att
förordna om åtgärd utan föregående anmaning. Utredningen finner detta
vara en brist eftersom det finns fall där man visserligen inte konstaterat

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

att vederbörande är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna
att så med största sannolikhet är förhållandet. Utredningen föreslår
därför att anmaningsledet bör få överhoppas även beträffande den som
uppgivits som smittkälla under förutsättning att grundad anledning föreligger
att anta att denne är veneriskt sjuk och att det skäligen kan antas,
att anmaning inte skulle efterkommas.

Någon motsvarighet beträffande kontakter har utredningen inte funnit
skäl föreslå.

Myndighetens beslut bör enligt utredningen gå ut på att den misstänkt
sjuke skall inställa sig hos läkare för undersökning och den sjuke för behandling
eller också att den sjuke skall låta inta sig på sjukhus för vård.
om synnerlig fara föreligger att han annars skulle sprida venerisk smitta.
LV innehåller ingen bestämmelse om att den sjuke skall inställa sig hos
läkare för behandling. Enligt utredningen torde man ha utgått från att
intagning på sjukhus alltid är påkallad i sådana fall. Utredningen anser
emellertid att myndigheterna bör ha möjlighet att besluta om öppen vård.

Utredningen finner det nödvändigt att det beträffande de landstingsfria
städerna i viss utsträckning uppdra åt hälsovårdsnämnderna att besluta
om åtgärder som här avses, även om det ur rättssäkerhetssynpunkt skulle
vara mer tillfredsställande om förordnanderätten alltid låg hos länsstyrelserna.
Utredningen föreslår dock att beslut om intagning på sjukhus för vård
alltid skall ankomma på länsstyrelse. Dessa ärenden är relativt fåtaliga och
torde inte innebära någon större belastning för länsstyrelserna.

I samtliga fall bör enligt utredningen sundhetsinspektören liksom f. n.
vara berättigad att själv förordna om åtgärd, om fara är i dröjsmål.

Utredningen anser att den i LV använda beteckningen sundhetsinspektör
bör utgå. Utredningen föreslår att begreppet sundhetsinspektör byts ut mot
länsläkare, vilket begrepp i sig också rymmer förste stadsläkare. På grund av
de särskilda förhållandena i storstadsregionerna anser utredningen att medicinalstyrelsen
bör bemyndigas att befria förste stadsläkaren från uppgifter
med den veneriska sjukdomsvården för att i stället flytta över dessa på
länsläkare.

Utredningen tar upp spörsmålet om anmaningsförfarandet skulle kunna
flyttas från länsläkaren till den behandlande läkaren. Tidsmässigt borde
en sådan förenkling innebära en väsentlig vinst. Vid övervägande av detta
spörsmål måste dock vårdens organisation beaktas. Utredningen utgår
från att nuvarande möjlighet för patienterna att erhålla kostnadsfri undersökning
och behandling vid venerisk sjukdom skall bibehållas. Denna vård
bör liksom hittills meddelas dels av tjänsteläkare och dels vid särskilda
könspolikliniker. Den som inte vill utnyttja möjligheten av kostnadsfri
vård får anlita vilken läkare han önskar. Om den behandlande läkaren skulle
förpliktas att själv verkställa anmaning med rättslig verkan, kan det inte

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

gärna komma i fråga att föreskriva sådana skyldigheter för andra än tjänsteläkarna
och poliklinikernas läkare. Även om frågan sålunda begränsas
till dessa läkare, synes den dock långtifrån klar. Den ifrågasatta ändringen
skulle innebära, att dessa läkare belastades med viktiga uppgifter av väsentligen
kontorsmässig natur. Det är allmänt känt att tjänsteläkarna har en
betydande arbetsbörda. Könspoliklinikerna är bättre rustade att ge anmaningar
eftersom de regelmässigt förfogar över personal som skulle kunna
biträda med ifrågavarande uppgifter.

Utredningen föreslår, att lagtexten ges en sådan form att det i särskilda
fall blir möjligt för medicinalstyrelsen att förordna om en överflyttning av
anmaningsförfarandet från länsläkaren till behandlande läkare. Utredningen
har då närmast i tanke könspoliklinikerna men utesluter inte att även
tjänsteläkare erhåller dylik befogenhet. I den mån försöken slår väl ut och
ijänsteläkarnas stationer byggs ut och förses med lämplig biträdespersonal
kan det i en framtid bli möjligt att mera allmänt lägga anmaningsförfarandet
i händerna på den behandlande läkaren.

Utredningen tar vidare upp frågan om en effektivisering av den behandlande
läkarens anmälningsplikt. Enligt gällande bestämmelser skall
läkaren alltid göra anmälan till länsläkaren i det egna sjukvårdsområdet.
Om det visar sig, vilket ofta är fallet, att den anmälde vistas inom ett annat
sjukvårdsområde, skall länsläkaren vidarebefordra anmälan till sin kollega
i det andra området. Detta medför onödig omgång. Utredningen anser inte att
nagot binder möter mot att lata en länsläkare anmana en person även om
denne vistas inom annat sjukvårdsområde. Åtlyds inte anmaningen, bör
dock beslut om vård, handräckning etc. ankomma på länsstyrelsen i vistelselänet.
Om närmare efterforskning av adress in. m. erfordras bör också
länsläkaren i vistelselänet överta ärendet. Författningstexten bar därför
getts en formulering som gör ett överlämnande möjligt, om särskilda skäl
föreligger för ett sådant förfarande.

Är det fråga om fall där länsstyrelsen får meddela beslut utan föregående
anmaning bör enligt utredningen anmälan alltid överlämnas till länsläkaren
i vistelseområdet.

Nu gällande särbestämmelser, att anmälan skall gå till militär- eller anstaltslakare,
om den det rör är menig värnpliktig eller intagen i anstalt eller
häkte, vill utredningen upphäva. Anmälan bör även i de fallen ske till länsläkaren.
Utredningen förordar dock, att en avskrift av anmaningen om
möjligt sänds till berörda läkare för verkställighet.

Utredningen konstaterar att det ofta är en svår och krävande uppgift
att efterforska och spåra upp smittkällor. Den behandlande läkaren har
sällan möjlighet att lägga ner tillräckligt arbete på dessa uppgifter. Vid de

större könspoliklinikerna finns numera särskilda tjänstemän — kuratorer_

som biträder läkaren att spåra smittkällor. Utredningen anser det ange -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

läget, att kurator finns att tillgå vid varje poliklinik, i synnerhet som klientelet
i hög grad utgörs av unga och missanpassade som är i behov av stöd
och hjälp.

Kuratorer finns endast vid polikliniker. Tjänsteläkarna har inte tillgång
till sådan hjälp. Utredningen anser att distriktssköterskorna, som ofta har
god lokalkännedom, bör anlitas inom den veneriska vården och då särskdt
för efterforskning av smittkällor. Med hänsyn till vad utredningen föreslagit
i fråga om huvudmannaskapet bör hälsovårdsnämndernas personal även
kunna biträda.

Polisens tjänster anser utredningen bör tas i anspråk i sista hand sedan
sjukvårdens egna resurser för efterforskning blivit uttömda. Utredningen
anser emellertid att polisens medverkan är nödvändig i vissa fall, i synnerhet
i storstadsregionerna. Länsläkaren bör kunna påfordra polisens medverkan
direkt och utan att först göra hemställan hos länsstyrelsen. Om eu
sådan möjlighet inte kan anses följa av de allmänna bestämmelserna i polisinstruktionen,
yrkar utredningen på att en bestämmelse härom tas in i
smittskyddslagstiftningen.

Enligt LV har den som anmäler smittkälla för venerisk sjukdom en oinskränkt
rätt till anonymitetsskydd. Detta gäller även om anmälaren av ren
illvilja uppger en helt ovidkommande person.

Några delade meningar lär enligt utredningen inte kunna råda om att
det är klart otillfredsställande att även en medvetet falsk uppgift om smittkälla
eller kontakt kan lämnas utan att uppgiftslämnaren riskerar att få
sin anonymitet röjd. Även om fall av denna art torde vara mycket sällsynta,
bör lagstiftningen likväl inte skydda en sådan uppgiftslämnare. Utredningen
finner därför att en ändring bör ske och föreslår att länsläkare förpliktas
utlämna anmälarens namn, om det kan utredas att anmälan varit felaktig
och gjord i ond avsikt.

Ärendet bör enligt utredningen ha följande gång. Den anmälde förebringar
det material han åberopar till stöd för sitt påstående. Därefter infordrar
länsläkaren de uppgifter om anmälaren som finns tillgängliga hos den behandlande
läkaren. Om så erfordras får därefter anmälaren tillfälle att förklara
sig. Utredningen får fortgå med skriftliga yttranden och eventuellt
muntligt förhör med parterna till dess beslut kan fattas. Talan mot länsläkarens
beslut kan enligt länsläkarinstruktionen föras hos medicinalstyrelsen.

En bestämmelse av det föreslagna innehållet tror utredningen inte kommer
att belasta administrationen med hänsyn till att det endast torde bli
fråga om ett litet antal ärenden.

LV ålägger åklagare att göra skriftlig anmälan till sundhetsinspektören
om någon är skäligen misstänkt för vissa brott. Om den misstänkte är häktad

o o

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

för brottet anmäls misstanken till läkaren vid häktet. De brott som avses är
av två slag. Den ena kategorin omfattar våldtäkt, frihetskränkande otukt,
otukt med barn eller ungdom samt försök till sådant brott. Motivet till anmälningsskyldigheten
har varit, att personer som gör sig skyldiga till dessa
brott oftare än andra är behäftade med venerisk sjukdom. Detta motiv
finner utredningen inte längre bärande och föreslår att bestämmelsen utgår
i den nya lagstiftningen. I viss mån annorlunda menar utredningen att det
förhåller sig med anmälningsskyldigheten vid den andra kategorin av brott,
nämligen brott mot LV bestående i att veneriskt sjuk person med vetskap
eller misstanke om sin sjukdom övar samlag med annan. Denna anmälningsskyldighet
korresponderar mot den rätt som åklagare och domstol
äger enligt lagen att på begäran få besked om utfallet av den föranstaltade
läkarundersökningen om någon misstänks för sådant brott. Med denna
bestämmelse torde enligt utredningen avses den undersökning som sker på
sundhetsinspektörens ingripande i anledning av åklagarens anmälan. Utredningen
anser att undersökningen har ringa värde ur bevissynpunkt, eftersom
den misstänkt sjuke mycket väl kan vara återställd då den företas och
finner inte heller anledning bibehålla någon anmälningsskyldighet för åklagare
i detta hänseende.

Vårdkostnader m. m.

Utredningen har efter samråd med 1961 års sjukförsäkringsutredning
lagt fram ett förslag om avgiftsfria förmåner vid smittsamma sjukdomar.

Vad gäller allmänfarliga sjukdomar utom tuberkulos föreslår utredningen,
att diagnostiseringen av dessa sjukdomar liksom nu i allmänhet skall ske
utan kostnad för den enskilde. Kostnaderna för vård i hemmet bör bestridas
på samma sätt som vid andra sjukdomar.

Vad gäller sluten vård föreskriver epidemilagen att denna skall vara kostnadsfri
för patient på allmänt ram på epidemisjukhus och jämställd inrättning.
Vad som gäller de sjuka skall också gälla för smittbärare. Utredningen
tar upp frågan om den obligatoriska sjukförsäkringen numera
inte gör avgiftsbefrielsen onödig men stannar för att förorda att den bibehålls.
Detta motiveras främst med att även den som står utanför sjukförsäkringen
måste erbjudas vård. Utredningen pekar framför allt på sjömän
från ankommande fartyg. Kostnadsmässigt finner utredningen den
fria vården inte spela någon större samhällsekonomisk roll.

Beträffande tuberkulos erbjuder dispensärorganisationen f. n. kostnadsfri
diagnostisering samt råd och anvisningar för vården. Dessa förhållanden
har enligt utredningen varit av utomordentlig betydelse vid kampen
mot sjukdomen. Att avskaffa dessa förmåner vore därför att ta ett
steg tillbaka, menar utredningen, som förordar att de bibehålls.

Vad gäller den slutna vården ställer sig saken, framhåller utredningen,
helt annorlunda än beträffande övriga allmänfarliga sjukdomar. Den är inte

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

avgiftsfri f. n. Antalet vårddagar för de senare var 1964/65 86 919 under
det att motsvarande för tuberkulospatienter år 1964 var 477 059. Med hänsyn
till tuberkulosvårdens omfattning och därav följande ekonomiska konsekvenser
finner utredningen det lämpligast att ställning till frågan om
avgiftsfrihet vid sådan vård tas först i samband med prövningen av sjukförsäkringsutredningens
kommande förslag om sjukhusvården. Utredningen
anser inte ett sådant avvaktande böra förhindra att förslaget genomfors
i övrigt.

Enligt LV är undersökningar och öppen vård vid venerisk sjukdom kostnadsfri
hos tjänsteläkare och vid könspolikliniker. Detsamma gäller den
slutna vården liksom läkemedel och vissa intyg.

Kostnadsfriheten är enligt utredningen av utomordentlig betydelse för
bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar. En viss del av klientelet underkastar
sig dock vården endast motvilligt och tvångsmedel måste ofta tillgripas.
Utredningen erinrar också om att sjömän är tillförsäkrade kostnadsfri
vård enligt den av Sverige ratificerade Brysselöverenskommelsen av år
1924. Utredningen förordar att samtliga åtgärder vid venerisk sjukdom även
i fortsättningen skall vara kostnadsfria för den enskilde.

Enligt vad som framgår av det föregående har utredningen uttalat sig
för att den kostnadsfria öppna tnberkulosvård som bedrivs vid dispensärer
bibehålls vid de nuvarande centraldispensärerna men att distriktsdispensärerna
upphör. De sistnämnda inrättningarnas uppgifter sköts av tjänsteläkare
och distriktssköterskor. Utredningen föreslår att centraldispensärerna
i fortsättningen kallas tuberkulosdispensärer.

Utredningen erinrar om att det enligt LV är provinsialläkare eller stadsdistriktsläkare
som verkställer kostnadsfri undersökning och behandling
vid venerisk sjukdom. I städer med minst 20 000 invånare skall dessa uppgifter
fullgöras på särskilda könspolikliniker. Medicinalstyrelsen kan medge
befrielse tills vidare från skyldigheten att inrätta sådan poliklinik. Ersättning
till läkare utgår av statsmedel.

Vid övervägande av hur organisationen av den kostnadsfria vården vid
veneriska sjukdomar bäst bör ordnas, ställer utredningen frågan, om inte
den naturliga lösningen är, att den uppbyggs på samma sätt som annan
vård, dvs. samma läkare tas i anspråk i båda fallen. Härav följer också,
att det bör ankomma på samma huvudmän att sörja för båda vårdformerna,
och eftersom landstingen och de landstingsfria städerna enligt sjukvårdslagen
i princip har att ombesörja all den sjukvård, för vilken ersättning
krävs, borde de följaktligen även vara huvudmän för den vård som skall
lämnas avgiftsfritt.

Att låta landstingsstäder med minst 20 000 invånare utgöra egna distrikt
för den veneriska vård, som lämnas på poliklinik ter sig också för utredningen
föråldrat och strider mot de aktuella strävandena att koncentrera

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

alla sjukvårdande uppgifter till landstingen och motsvarande städer. Om
sjukvårdshuvudmännen inträder som huvudmän även på förevarande område,
behöver detta enligt utredningen inte innebära, att de även slutligt
skall stå för kostnaderna för vården.

Om den kostnadsfria vården samordnas med den avgiftsbelagda, innebär
det att vården utanför sjukhusen i landstingsområdena kommer att handhas
av tjänsteläkare, medan mera specialiserad vård tillhandahålls vid eller
i anslutning till sjukhus, där läkare med specialistutbildning står till förfogande.

Utredningen finner det av vikt att så många vårdbehövande som möjligt
bereds tillfälle till specialistvård. Tjänsteläkare får i allmänhet inte någon
mer betydande praktik beträffande veneriska sjukdomar. En annan viktig
fördel, som utredningen pekar på, är att det vid större mottagningar blir
möjligt att anlita kuratorer och annan personal för efterforskning av smittkällor.

Utredningen föreslår mot bakgrunden av det anförda, att huvudmannaskapet
för den kostnadsfria vården vid veneriska sjukdomar övertas av landstingen
och motsvarande städer. Detta innebär, att det får ankomma på vederbörande
sjukvårdsstyrelse att själv bestämma om vårdens organisation
efter vad som bedöms erforderligt och lämpligt efter sjukvårdsområdets
förhållanden. Utredningen finner det naturligt att detta sker i samverkan
med länsläkaren, som på grund av sina uppgifter vid bekämpandet av de
veneriska sjukdomarna har särskilda förutsättningar att bedöma vårdbehoven.

De vårdsökandes bosättningsort bör inte innebära någon inskränkning i
rätten att erhålla vård, framhåller utredningen. Många gånger söker sig
den sjuke till annan ort än hemorten av sekretesskäl och ett avvisande av
en sådan patient skulle få inte önskvärda följder.

Utredningen tar också upp frågan hur de kostnader skall bestridas som
uppstår i samband med att allmänheten bereds kostnadsfria förmåner.
Det gäller här kostnader för vård vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar
och därvid också de som uppstår i samband med laboratorieundersökningar.

Kostnaderna för provinsialläkares tjänsteresor i anledning av allmänfarlig
sjukdom bestrids nu av statsmedel. Då kostnaderna är obetydliga
föreslår utredningen att dessa skall betalas av huvudmannen.

Utredningen föreslår vidare att kostnaderna för öppen vård vid veneriska
sjukdomar, som staten f. n. svarar för, skall övertas av sjukvårdshuvudmännen
men att statsbidrag skall utgå för ändamålet.

Övriga kostnader för den veneriska sjukvården — det gäller avgiftsfri
sluten vård och fria läkemedel — anser utredningen böra, i likhet med vad
som nu gäller, belasta huvudmännen resp. staten.

Vad gäller laboratorieundersökningar erinrar utredningen om att un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

dersökning för diagnostiserande av karantänssjukdomar är avgiftsfri sedan
gammalt. Kostnaderna för övriga i epidemilagen upptagna sjukdomar
betalas av sjukvårdshuvudmännen. Beträffande tuberkulos saknas bestämmelser.
Detta betyder, att den som söker vård inom dispensärorganisation
får undersökningarna kostnadsfritt -— de faller då på sjukvårdshuvudmannen
— medan den som konsulterar annan läkare får betala kostnaderna
själv. Laboratorieundersökningar för påvisande av veneriska sjukdomar
bekostas av staten om de utförs på statens bakteriologiska laboratorium
(SBL) eller vissa kommunala laboratorier. I övrigt faller kostnaderna
på sjukvårdshuvudmännen.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnader för laboratorieundersökningar
vid allmänfarliga sjukdomar. Genom att tuberkulosen hänförts
till de allmänfarliga sjukdomarna bör enligt utredningen även laboratorieundersökningar
i öppen vård vid denna sjukdom bekostas av huvudmannen.
Då tuberkulos endast i sällsynta fall diagnostiseras i öppen vård
utan anlitande av dispensärorganisation, innebär detta inte någon ändring
av betydelse.

Gällande lydelse av epidemilagen har enligt utredningen vållat tolkningssvårigheter
genom att det talas om prov från »den sjuke» eller personer i
hans närmaste omgivning. Det har nämligen förekommit, att provtagning
beordrats utan att något sjukdomsfall inträffat i den närmaste omgivningen.
Normalt bör provtagning aktualiseras endast i anknytning till ett sjukdomsfall
i omgivningen. Emellertid anser utredningen att bestämmelsen bör ges
en sådan lydelse, att den täcker alla fall, där läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd
funnit erforderligt att påkalla laboratorieundersökning.

Vad härefter angår laboratorieunder sökningar vid veneriska sjukdomar
har utredningen övervägt om statens utgifter för dessa undersökningar skulle
kunna sammanräknas med statens övriga kostnader för veneriska sjukdomar
och därefter fördelas mellan huvudmännen enligt den föreslagna planen.
Gällande ordning är ur administrativ synpunkt praktisk för SBL genom
att laboratoriet utför undersökningarna avgiftsfritt och därför inte behöver
verkställa några debiteringar och bokföra kassatransaktioner. För de kommunala
laboratorier som anlitas är förhållandet omvänt, då de får ta ut
ersättning av staten för sina tjänster. Om man går över till årlig klumpersättning
av statsmedel till varje huvudman, medför detta en ökad arbetsbelastning
för SBL som då måste ta ut ersättning för varje undersökning.
För de kommunala laboratorierna skulle å andra sidan en viss förenkling
vinnas, eftersom de då inte behöver debitera några kostnader för de undersökningar
som de utför åt sin huvudman. Emellertid utför dessa laboratorier
i stor utsträckning undersökningar även för andra sjukvårdsområden
och för dessa skulle de få ersättning av vederbörande huvudman. Vinsten av
eu omläggning skulle alltså bli av mycket begränsat värde.

Vidare framhåller utredningen att det visat sig föreligga stora tekniska

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

svårigheter att ur tillgängligt material framräkna vilka undersökningar som
hänför sig till de olika sjukvårdsområdena, varför någon säker grund för
en fördelningsplan beträffande kostnaderna saknas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utredningen att det inte föreligger
skäl att föreslå någon ändring med avseende på sättet för bestridande
av kostnaderna för laboratorieundersökningar vid veneriska sjukdomar.

Sjukvårdslagen

Utredningen erinrar om att sjukvårdslagen definierar förekommande typer
av sjukhus i vår sjukvårdsorganisation. Det finns specialsjukhus för tuberkulosvård
— sanatorium och tuberkulossjukstuga — och vidare för infektionssjukvård
— epidemisjukhus och epidemisjukstuga. Utredningen framhåller,
att man strävar efter att knyta all kvalificerad sjukhusvård till
lasaretten. Fristående specialsjukhus anordnas numera endast undantagsvis.
Sanatorier har nedlagts och ersatts av lungkliniker vid lasaretten. I motsvarande
mån har infektionskliniker trätt i stället för epidemisjukhus.

Utredningen ifrågasätter om man bör behålla benämningarna sanatorium
och epidemisjukhus. Genom en ändring i sjukvårdslagen har termen mentalsjukhus
utgått ur sjukvårdslagen, varför dessa sjukhus i fortsättningen
kommer att hänföras till kategorin lasarett. Då det praktiska behovet av
en benämning på dessa sjukhus, som skiljer dem från de hittillsvarande
lasaretten, är betydligt större än motsvarande behov med avseende på sanatorier
och epidemisjukhus, anser utredningen att även termerna sanatorium
och epidemisjukhus bör utgå ur lagen och att alltså dessa sjukhus i fortsättningen
hänförs till lasarettskategorin.

Benämningen sanatorium finner utredningen mindre lämplig eftersom
den har fått en bestämd syftning på tuberkulosvård under det att dessa
sjukhus fått en ökad roll som behandlingscentral för lungsjukdomar över
huvud taget.

Numera finns epidemisjukhus eller infektionsklinik i alla sjukvårdsområden
utom ett. Utredningens förslag om utmönstring av begreppet epidemisjukhus
påkallar ändring i sjukvårdslagen. Därvid aktualiseras även frågan
om skyldighet för varje huvudman att ha lungklinik eller motsvarande sjukhus,
eftersom tuberkulosen föreslagits ingå i de allmänfarliga sjukdomarna.
Detta krav fylls f. n. av samtliga huvudmän utom en.

Enligt utredningens mening finns det numera inget behov av att i lagen
precisera huvudmännens vårdskyldighet vid ifrågavarande sjukdomar mera
än vid andra sjukdomar. Att sluten vård skall kunna meddelas vid de smittsamma
sjukdomarna följer av den allmänna bestämmelsen i 3 § sjukvårdslagen.
Är det i något fall mera rationellt för en huvudman att bereda viss
vård i samarbete med annan, finns det ur det allmännas synpunkt inget att
erinra däremot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Remissyttrandena
Allmänna synpunkter

Utredningens förslag att tillskapa en gemensam lagstiftning för de sjukdomar
som behandlas i epidemilagen, tuberkulosförordningen och LV har
vunnit allmän anslutning bland remissinstanserna. Kommitténs förslag om
smittskyddslag tillstyrks i huvudsak av riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen,
tullstyrelsen, skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands,
Hallands, Skaraborgs och Västmanlands län, landstingen i Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Göteborgs och Bohus läns
landsting, Svensk sjuksköterskeförening, Svensk kuratorsförening och Sveriges
hälsovårdskonsulenters förening.

Riksåklagaren anser vad utredningen anfört om fördelarna av en enhetlig
lagstiftning beträffande smittsamma sjukdomar vara övertygande och tillstyrker
också att de bestämmelser av lags natur som behövs sammanförs
till en smittskyddslag och de administrativa föreskrifterna till en smittskyddskungörelse.
Riksåklagaren har heller inte något att erinra mot materialets
fördelning mellan lagen och kungörelsen.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) framhåller att det inte finns
någon principiell skillnad i epidemiologiskt avseende mellan de grupper av
sjukdomar som det är fråga om. I allt väsentligt bekämpas de likartat.
Smittkällor och kontakter spåras genom epidemiologisk utredning, framför
allt med hjälp av mikrobiologiska metoder, och vidare spridning förhindras
genom behandling och isolering av den smittförande. Lagstiftningen bör därför
vara gemensam för de smittsamma sjukdomarna.

De medicinska fakulteterna vid rikets universitet som genom universitetskanslers
ämbetet beretts tillfälle att yttra sig tillstyrker principiellt en gemensam
lagstiftning på området. Detsamma gäller försvarets sjukvårdsstyrelse.
Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det har mycket stora fördelar
att hithörande sjukdomar sammanförs till gemensam behandling och
finner det väl motiverat att de allmänfarliga sjukdomarna upptas i kungörelse
i stället för lag, vilket underlättar ändringar. Länsstyrelsen i Jönköpings
lån anser att den föreslagna ordningen kan leda till ökad effektivitet i fråga
om bekämpandet av de veneriska sjukdomarna. I fråga om upptagande av
tuberkulos bland de allmänfarliga sjukdomarna, med den skärpning i förhållande
till tuberkulosförordningens regler som det innebär, har länsstyrelsen
varit något tveksam. Med hänsyn bl. a. till behovet att kunna mer effektivt
ingripa mot tuberkulossjuka med sociala anpassningsproblem, som
alkoholmissbrukare, tillstyrks dock förslaget. Länsstyrelsen i Kalmar län
anser inte särbestämmelser i fråga om de veneriska sjukdomarna utgöra

4!)

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

något hinder mot gemensam reglering. Av samma åsikt är bl. a. länsstyrelserna
i Kristianstads, Gävleborgs och Jämtlands län.

Ingen av remissinstanserna motsätter sig förslaget att kommunerna skall
svara för erforderliga åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar.
Inte heller har det rests invändningar mot att det närmaste inseendet
över verksamheten skall åvila kommuners hälsovårdsnämnd.

Örebro läns landsting framhåller dock, att utvecklingen snabbt går därhän,
att det blir nödvändigt att göra en översyn av bestämmelserna om
förebyggande sjukvård och hälsovård för att ge sjukvårdshuvudmännen
tull tillgång till och fullt ansvar för de instrument som till stor del reglerar
sjukvårdsbehov och efterfrågan. För att nå effektivitet bör de ansvariga
huvudmännen ges möjlighet och skyldighet att svara också för allmänt
och individuellt förebyggande verksamhet. I avvaktan på en reform kan
landstinget dock godta utredningens förslag i fråga om huvudmannaskap.
Blekinge läns landsting ställer sig tveksamt till frågan om utredningen
åstadkommit en avsedd anpassning till medicinsk utveckling och
organisationsförändringar vad gäller hälsovård och öppen sjukvård. Utskottet
anser att verksamheterna bör samordnas. De medicinska ledarna för
epidemi- och tuberkulosvård, dvs. överläkarna för den slutna vården, har
lämnats utanför. Det naturliga skulle enligt landstinget vara att organisationen
även författningsmässigt byggdes upp inom resp. vårdområde med vederbörande
överläkare som medicinsk ledare. Med tanke på utvecklingen
mot en allt längre gående specialisering i läkarnas utbildning finner landstinget
det angeläget att de på ifrågavarande område specialutbildade läkarna
även får bli de medicinska ledarna, vilket bör komma till uttryck i lagtexten.

Remissinstanserna har också godtagit, att länsstyrelsen får till uppgift
att vaka över bekämpningen av smittsamma sjukdomar och tillse att ändamålsenliga
åtgärder vidtas.

Den föreslagna indelningen i allmänfarliga, veneriska och övriga smittsamma
sjukdomar har i allmänhet lämnats utan erinran. Statens bakteriologiska
laboratorium framhåller, att den enda grunden för att en sjukdom
skall hänföras till gruppen allmänfarliga sjukdomar — vid vilka i princip
frihetsberövande skall kunna ske — bör vara risken för smittspridning.
SBL anser att en konsekvent indelningsgrund skulle vinnas genom att sjukdomarna
indelas i karaktänssjukdomar och övriga. Den viktigaste indelningen,
som grundar sig på sjukdomarnas svårighetsgrad och smittsamhet
enligt internationell bedömning, skulle i så fall vinnas.

Malmöhus läns landsting finner sig inte kunna bilräda förslaget att förteckningen
över de allmänfarliga sjukdomarna införs i kungörelse med
hänsyn till de omfattande ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas
i medborgarnas livsföring. Förteckningen bör därför enligt landstinget
finnas i lagen. Länsstyrelsen får ändå möjlighet att i förekommande fall
tillfälligt hänföra viss sjukdom till de allmänfarliga.

4 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition nr 3(1 år 1968

Allmänfarliga sjukdomar

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget att bibehålla skyldigheten
för lägenhetsinnehavare att tillkalla läkare eller underrätta tjänsteläkare
och motsvarande vid sjukdomsfall, som ger anledning misstänka allmänfarlig
sjukdom. Detsamma gäller i fråga om motsvarande skyldighet för
föreståndare på hotell och motsvarande, vårdanstalter, campingläger samt
befälhavare på fartyg. Göteborgs universitet anser dock anmälningsplikten
vara av så ringa betydelse ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör
utgå ur lagen.

Stadsfullmäktige i Malmö pekar på att det kan vara svårt att avgöra vem
som är lägenhetsinnehavare och föreslår att det åläggs var och en att tillkalla
läkare vid misstanke om allmänfarlig sjukdom.

Sveriges läkarförbund anför, att anmälningsplikten för tuberkulosens del
torde vara tämligen meningslös och framhåller som önskvärt att bestämmelsen
utformas så att den endast gäller i fråga om sjukdomar som enligt
gängse uppfattning är av epidemisk karaktär. Inställningen delas av Västmanlands
läns landsting.

Enligt Svenska läkaresällskapet bör anmälningsplikt även åläggas rese
ledare under gruppresa.

Utredningens förslag om de skyldigheter som får åläggas den som drabbats
eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom har i allmänhet godtagits.

Västmanlands läns landsting manar dock till viss varsamhet vad gäller
behandlingen av tuberkulospatienter under hänvisning till att lagstiftningsförslaget
innebär en skärpning för denna patientgrupp. Alltför tvångsmässiga
förhållanden kan leda till att strävandena att utrota tuberkulosen motverkas.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka framhåller att det bortsett från
den medicinska motiveringen och bakgrunden till utformningen av förslaget
måste te sig som en långt gående fullmakt till ingripanden av olika slag
mot den enskilda människan. Nu gällande tuberkulosförordning innebär en
viss gränsdragning i fråga om sjukdomens karaktär och förlopp: vad som
är smittsamt, sjukt eller friskt. Även om man förstår att det enligt förslaget
skall röra sig om smittfall, synes tuberkulosförordningen ge klarare besked.
Formuleringen har, då det gällt för de sjuka att efter fullbordad behandling
i olika sammanhang anpassa sig i samhällslivet, varit en styrka att kunna
åberopa. En tvångsinternering som kunde tyckas ligga som ett latent hot
över hela sjukdomsgruppen på 1930-talet kan inte vara aktuell år 1966 då
detta förslag till samordnad smittlagstiftning läggs fram. Även om man
understrukit att det gäller en liten grupp s. k. asociala smittspridare etc.
mot vilka samhället behöver ökade maktmedel, är det dock inte helt lik -

K ungt. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 Öl

giltigt för vanliga hyggliga medborgare hur lagstiftningen generellt utformas
för alla som berörs av hela det område lagen kommer att innefatta.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser att stadsläkare skall erhålla samma
befogenhet som tjänsteläkare att anmoda den som lider av eller bär smitta av
allmänfarlig sjukdom att låta sig undersökas av läkare.

Utredningsförslagets föreskrift om skyldighet att tillåta att erforderligt
undersökningsmaterial tas finner Malmöhus läns landsting lämna alltför
mycket öppet för ingrepp i den personliga integriteten. Landstinget
erinrar om utredningens påpekande om angelägenheten av åtgärder för
att förbättra tjänsteläkarnas epideiniologiska utbildning och den faktiska
förekomsten av vakansvikarier på dessa tjänster. Landstinget föreslår, att
det för varje sjukdom föreskrivs i en särskild författning vilka prover
medicinalstyrelsen funnit erforderliga och som därför skall tas med stöd
av lagens bestämmelse. Om bland de föreskrivna proven upptas något
som är förenat med risk för sviter för patienten ifrågasätter landstinget, om
inte denne eller hans anhöriga bör ha valfrihet så långt möjligt mellan provtagning
eller en med hänsyn till sjukdomens art anpassad isolering. Landstinget
finner vidare, att den prövning hos hälsovårdsnämnden som står öppen
för person som är missnöjd med tjänsteläkares förordnande om vård eller
isolering är otillfredsställande. Någon reell omprövning blir det inte fråga
om, då tjänsteläkaren i fråga deltar i nämndens sammanträden med ställning
som medicinsk expert. Prövningen borde kunna ske hos länsläkaren
eller medicinalstyrelsen.

Medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet förordar ett generellt isoleringskrav
vid de s. k. karantänssjukdomarna på grund av deras starkt
allmänfarliga karaktär. I övrigt bör, enligt fakulteten, isolering föreskrivas
i fall då den smittförande individen genom arten och graden av smittämnets
spridning bedöms vara uppenbart smittfarlig för omgivningen. Bedömningen
bör göras av tjänsteläkare och/eller hälsovårdsnämnd. Fakulteten vill nämna
att de av utredningen upptagna sjukdomarna representerar en stor spännvidd
i fråga om smittförande individers smittspridningsfrekvens.

I anslutning till skyldigheten att låta inta sig på sjukhus frågar sig Östergötlands
läns landsting om inte föreskrift att också undergå behandling
borde inskrivas i lagen i likhet med vad som föreslagits gälla i fråga om de
veneriska sjukdomarna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att länsläkaren bör besluta om intagning
på sjukhus eller tillfällig sjukvårdslokal av den som är behäftad med
allmänfarlig sjukdom. Samråd bör dessförinnan ske med vederbörande hälsovårdsnämnd.
I konsekvens härmed bör även länsläkaren besluta om utskrivning
av sådan person efter hälsovårdsnämndens hörande.

Utredningens förslag att tjänsteläkare eller motsvarande skall få avgöra
om en sjuk eller smittad skall få behandlas i öppen vård har godtagits av
flertalet remissinstanser. Från en del håll riktas dock anmärkningar. Medi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

cinalstyrelsen anser, att länsstyrelsen bör medverka både när det avgörs
om någon bör vårdas utom sjukvårdsanstalt och när frågan gäller utskrivning
av smittbärare. Det föreligger behov av en enhetlig handläggning av
dessa ärenden. Endast i enkla rutinmässiga fall kan centralt eller regionalt
utfärdade direktiv anses tillräckliga.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att det är betänkligt att tilldela
tjänsteläkare ensam så stora befogenheter med tanke på att tjänsteläkarbefattningarna
ofta innehas av vikarier som saknar nödvändig epidemiologisk
erfarenhet. Länsstyrelsen föreslår någon form av samråd mellan tjänsteläkare
och hälsovårdsnämnd. Även länsstyrelsen i Jönköpings län finner
sådant samråd motiverat med hänsyn till att det närmaste inseendet över
smittskyddsverksamheten och ansvaret för denna föreslås vila på hälsovårdsnämnden.
Länsstyrelsen i Kronobergs län hyser samma mening och
anser vidare att tjänsteläkaren skall vara obetagen att själv meddela beslut
tills vidare om inte nämndens avgörande kan avvaktas. Sistnämnda länsstyrelse
vill även fastslå skyldighet för tjänsteläkare och hälsovårdsnämnd
att inhämta länsläkarens yttrande i tveksamma fall. Enligt länsstyrelsen i
Östergötlands län bör avgörandet om den sjuke får vårdas i öppen vård tillkomma
hälsovårdsnämnden, eftersom nämnden torde besitta större lokalkännedom
än tjänsteläkaren och kan lägga fram fakta för denne. Överläkare
vid infektionsklinik bör ta liknande kontakt före utskrivning av
patient som bär smitta av allmänfarlig sjukdom.

Länsstyrelsen i Örebro län hyser tvekan om förslaget i fråga om öppen
vård skapar förutsättningar för att ärendena regelmässigt avgörs på från
medicinsk rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt sätt. Länsstyrelsen föreslår att
tjänsteläkaren efter sin undersökning skall överlämna redogörelse för denna
jämte sitt förslag rörande behandlingsform och föreskrifter till länsstyrelsen,
som sedan beslutar slutgiltigt efter att ha hört länsläkaren. Om tjänsteläkaren
skulle finna att beslut från länsstyrelsen ej kan avvaktas skall han
få besluta själv tills vidare. Hans beslut skall då utan dröjsmål underställas
länsstyrelsen.

Svenska kommunförbundet finner beslut om öppen vård böra anförtros åt
länsläkaren, om inte länsstyrelsen anses lämpligare. Länsläkaren kan få
juridiskt biträde av länsstyrelsens personal och länsstyrelsen kan få de
medicinska aspekterna belysta av länsläkaren. Förbundet hävdar, att oavsett
vilkendera av länsstyrelse eller länsläkare som får beslutanderätten
så tillgodoses rättssäkerhetsaspekter och medicinska synpunkter bättre än
om hälsovårdsnämnd skall vara beslutande myndighet.

dli i

Sveriges läkarförbund finner att dispensärläkare, som särskilt sakkunnig
på området, bör besluta om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter.
Tjängttplåkare och motsvarande saknar tillräcklig erfarenhet av sjukdomen.

Remissinstanserna har inte rest några invändningar mot utredningens

Kungi. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

förslag vad gäller hälsovårdsnämndens uppgifter i samband med att allmänfarlig
sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat.

I fråga om smittrening av den sjukes bostad, andra lokaler där han uppehållit
sig, gång- och sängkläder samt fordon som han färdats i har vissa
anmärkningar framförts. Statens bakteriologiska laboratorium framhåller
att smittrening ingalunda erfordras vid samtliga fall av allmänfarlig sjukdom
och föreslår därför att paragrafen omformuleras så att smittrening skall
utföras i den utsträckning och på det sätt som föreskrivs i anvisningar av
medicinalstyrelsen. Universitetskansler sämbetet är genom medicinska fakulteten
vid Göteborgs universitet inne på samma tankegångar. Sveriges läkarförbund
finner att smittreningsbestämmelserna ej är realistiska eller praktiskt
genomförbara då det gäller tuberkulos. Rening bör ej ske efter exempelvis
engångstransport av person som lider av öppen tuberkulos eller njurtuberkulos
med bakteriehaltig urin. Svenska läkaresällskapet finner det påkallat
med särskilda bindande föreskrifter även beträffande smittrening av
fordon som tillhör staten eller landstingskommun.

Det är otillfredsställande, anser länsstyrelsen i Uppsala län, att endast
hälsovårdsnämnden får begära handräckning för återförande till sjukhus av
patient som avvikit därifrån. Om sådan befogenhet inte skulle anses kunna
tillerkännas sjukhusläkaren borde åtminstone också länsläkaren ha sådan
rätt. Liknande uppfattning har länsstyrelsen i Örebro län som anser att det
skulle innebära både tidsvinst och förenkling av det administrativa förfarandet
om sjukhusläkaren fick begära handräckning. Länsstyrelsen i Norrbottens
län anser att i brådskande fall sjukhusläkaren skall kunna anmäla
avvikandet till tjänsteläkaren som därefter skulle få begära handräckning.
Detta skulle ske under förutsättning att han ej fick kontakt med hälsovårdsnämndens
personal.

Riksåklagarämbetet ifrågasätter om det föreligger ett behov av att
straffsanktionera anmälningsskyldigheten vid inträffade sjukdomsfall.
Läkare torde ändå regelmässigt tillkallas och skulle så inte ske kan
det antas bero på religiösa föreställningar, som inte påverkas av hot om
bötesstraff. Fall kan dock tänkas där en straffsanktionerad anmälningsskyldighet
har betydelse — t. ex. i fråga om innehavare av hotell. Riksåklagaren
vill därför inte motsätta sig bestämmelsen. Värmlands läns landsting
ifrågasätter, om det är nödvändigt med straffbestämmelse för lägenhetsinnehavare,
som försummar sin skyldighet att anmäla sjukdomsfall.
Stadsfullmäktige i Göteborg anser, att den straffbelagda bestämmelsen om
allmänhetens anmälningsskyldighet är av begränsat värde beroende på allmänhetens
ringa möjlighet att bedöma om smittsam sjukdom föreligger.
Enligt stadsfullmäktiges mening bör bestämmelsen omarbetas eller utgå
helt.

Kungl. Ma j:ts proposition nr 36 år 1968

Överståthållarämbetet framhåller, att straffbestämmelsen för den som
hjälper någon att avvika från sjukhus förutsätter en uttrycklig skyldighet
for den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Med hänsyn till det finner
överståthållarämbetet att förslagets bestämmelse om skyldighet för den
sjuke eller smittbäraren att »låta intaga sig på sjukhus» bör förtydligas.

Riksförsäkringsverket erinrar om att det enligt lagen om ersättning åt
smittbärare fordras ingripande av myndighet för att smittbärare skall kunna
bli ersättningsberättigad. Verket finner det tveksamt om de läkare som utredningen
föreslår skall kunna göra ingripande kan betecknas som myndighet
och föreslår därför att det utsägs direkt i lagen, att ersättning kan utgå
på grund av ingripande av sådan läkare.

Veneriska sjukdomar

Remissinstanserna har inte funnit anledning till anmärkning mot utredningens
förslag, att den som lider av venerisk sjukdom eller har anledning
anta detta skall vara skyldig att uppsöka läkare, låta sig behandlas och
följa de föreskrifter som läkaren lämnar.

Utredningens förslag i fråga om anmaningsförfarandet i samband med
venerisk sjukdom eller misstanke därom har föranlett en del uttalanden
från remisshåll.

Statens bakteriologiska laboratorium finner det ur lagteknisk synpunkt
mindre lämpligt, att epidemibekämpningen delas upp mellan lokal och regional
instans och vänder sig mot att tjänsteläkare inte skall få rätt att anmana
sjuk eller smittad person att undergå undersökning och behandling m. m.
Inte bara tjänsteläkarna utan också länsläkarna har stor arbetsbörda. Det
föreslagna anmaningsförfarandet finner laboratoriet vara omständligt och
tyngande. En organisatorisk förenkling och en tidsvinst av stor betydelse i
epidemiologiska sammanhang skulle åstadkommas om även tjänsteläkarna
fick rätt att anmana personer bosatta inom sina distrikt. Tjänsteläkarna förutsätts
därvid få hjälp av lokal personal som hälsovårdstjänstemän och
distriktssköterskor för efterforskning av kontakter m. m.

Utredningens förslag att anmaningsbefogenheter skall kunna flyttas från
länsläkare till läkare i öppen vård vid poliklinik finner länsstyrelsen i Norrbottens
län väl kunna gå för sig under förutsättning att medicinalstyrelsens
utredning visat att förutsättningar finns för en fullgod administrativ handläggning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det vara av betydelse att anmaningen
verkligen kommer den därav berörde till lianda. Enligt praxis postbefordras
anmaningen som vanligt brev. Detta utgör ingen garanti för att försändelsen

Kangl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968 55

når rätt person. Länsstyrelsen finner det därför önskvärt, att särskilda föreskrifter
meddelas om i vilken ordning delgivning skall äga rum.

Överståthållarämbetet anser det angeläget att en effektivisering av åtgärderna
mot veneriska sjukdomar kommer till stånd. Det är viktigt att snabbheten
hos förfarandet ökas. Det förekommer enligt ämbetet ofta ett dubbelt
anmaningsförfarande därigenom att polisen regelmässigt gör ytterligare en
anmaning sedan sundhetsinspektörens inte haft avsedd verkan. Eftersom
polisens anmaning i det övervägande antalet fall leder till resultat görs i
och för sig ingen invändning mot polisens förfaringssätt. Det dubbla anmaningsförfarandet
medför dock en onödig tidsutdräkt. Ämbetet anser det
tveksamt om den föreslagna möjligheten för länsläkaren att underlåta anmaning
är tillräcklig och föreslår att hela anmaningsförfarandet blir föremål
för omprövning. Man bör därvid beakta att polisens anmaning f. n. har
bättre effekt än sundhetsinspektörens. Anmaningsförfarandet bör göras smidigt
och mindre byråkratiskt.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tycker det är onödigt att polisen företar
anmaning. Handräckning bör lämnas så snart länsläkarens anmaning ej
följts. Även länsstyrelsen anser, att frågan om förfarandet mot de försumliga
veneriskt sjuka bör bli föremål för ytterligare överväganden.

Stockholms stadsfullmäktige finner det mindre lämpligt att anmaning till
barn under 15 år skall tillställas vårdnadshavare^ I flertalet fall, menar
fullmäktige, finns ingen erinran häremot men i speciella fall kan invändning
göras, främst då det gäller barn omhändertagna för samhällsvård av barnavårdsnämnden.
Barnavårdsnämnden och inte den rättslige vårdnadshavaren
har i de fallen den faktiska bestämmanderätten över barnet. Det vore därför
lämpligast att anmaningen riktas till den som har bestämmanderätt
över barnet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har samma uppfattning.

Utredningens förslag att den sjuke skall anmanas söka sjukhusvård vid
synnerlig fara att han skall sprida smitta tas upp av länsstyrelsen i Uppsala
län. Länsstyrelsen anser att den föreslagna formuleringen närmast har den
innebörden att en inläggning av den sjuke endast bör tillgripas vid alldeles
utomordentliga förhållanden och det torde enligt länsstyrelsen inte vara
meningen om inläggningsförfarandet skall ha märkbar epidemiologisk verkan.
Skrivningen bör enligt länsstyrelsen mildras till »föreligger grundad
anledning befara» eller »finns skäl antaga». Även länsstyrelsen i Örebro län
hyser uppfattningen att de krav utredningen uppställt i nämnda hänseende
bör mildras.

Enligt Sveriges läkarförbund skulle det av psykologiska och praktiska skäl
vara motiverat att byta ut uttrycket smittkälla mot kontakt. Den veneriskt
sjuke kan nämligen finna det mindre besvärande att ange samtliga intima
kontakter under en aktuell tidsperiod utan att behöva peka ut någon av
dem som smittkälla. Dessutom är det många gånger så att den smittade vare

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

sig kan eller vill ange smittkällan. Svenska läkaresällskapet vill på samma
grunder föreslå att ordet smittkontakt används och att ordet smittkälla
slopas. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, som också förordar
beteckningen smittkontakt som samlingsbeteckning för smittkällor och kontakter,
anger bl. a. som skäl för det, att det i många fall kan vara svårt
att avgöra, vem i en kedja av personkontakter som skall antas vara smittkälla
resp. senare exponerad kontakt.

Utredningens förslag om att namnet på den som uppgivit viss person som
smittkälla eller kontakt skall få utlämnas till den omnämnde i vissa fall har
mött ett flertal invändningar från remissinstansernas sida.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Göteborg framhåller, att det kan
förväntas att en veneriskt sjuk, som får kännedom om bestämmelsen, inte
vill tala om vem som är smittkälla på grund av det personliga obehag som
kan följa. Fakulteten föreslår därför att bestämmelsen får utgå. Även
Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet har anfört liknande
synpunkter och framhållit att om bestämmelsen skall inflyta i lagen bör
det inte räcka med att den som vill att anonymiteten skall brytas lämnat
ett välgrundat påstående att uppgiften om honom är osann och lämnad med
ond avsikt. Det förhållandet bör i så fält vara bevisat. Även Medicinska
fakulteten vid universitetet i Lund kräver att beviskravet skärps.

Länsstyrelsen i Uppsala län pekar på de svårigheter tillämpningen av den
föreslagna bestämmelsen kommer att medföra. Det ställer sig svårt att avgöra
om ett påstående att en uppgift lämnats med ond avsikt är välgrundat.
Vidare anser länsstyrelsen att den föreslagna handläggningsordningen är
olämplig. Förfarandet innebär ett slags administrativ process med länsläkaren
som »domare» och med länsstyrelsens tjänstemän som »juridisk
hjälp» vid behov. Länsläkaren saknar processuell erfarenhet och man ifrågasätter
om inte handläggningen av ärendena bör förläggas till länsstyrelsen,
därvid länsläkaren skulle biträda som sakkunnig. Rättssäkerhetssynpunkter
synes enligt länsstyrelsen tala för en sådan ordning. Länsstyrelsen har som
högsta socialvårdsmyndighet i länet en omfattande erfarenhet av förfarandet
i mål, där motstridiga intressen föreligger.

Även andra länsstyrelser har gjort i huvudsak samma invändningar mot
utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller att de beskyllningar det här
är fråga om är så allvarliga att länsläkaren, om han finner påståendet välgrundat,
bör vara skyldig att meddela den som uppgivits vara smittkälla
den begärda upplysningen. Länsstyrelsen tror inte denna skyldighet kommer
att vara till olägenhet för länsläkarens verksamhet. Det kan uppenbart
någon gång vara vanskligt att avgöra om ett påstående är välgrundat. Länsstyrelsen
anser, liksom utredningen, att länsläkaren då bör vända sig till
någon av länsstyrelsens tjänstemän för biträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Länsstyrelsen i Värmlands län motsätter sig inte en bestämmelse i ämnet
under antagande att den kommer att få liten tillämpning. Länsstyrelsen
ifrågasätter dock om den rent juridiska bedömningen bör läggas på en
läkare. Även om han har tillgång till juridisk sakkunskap vid länsstyrelsen
så stannar likväl ansvaret för avgörandet på honom.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar, att bestämmelserna bör utformas på
sådant sätt, att länsstyrelsen beslutar om begärd upplysning skall lämnas
efter föredragning av länsläkare. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
den osant uppgivna smittkällan endast bör behöva förete friskintyg för att
det skall anses visat att han ej smittat uppgiftslämnaren.

Riksåklagaren finner inte utredningens förslag i fråga om åtgärder vid
illvillig anmälan helt tillfredsställande. En läkare torde knappast vara skickad
att göra den kvalificerade juridiska bedömning som det är fråga om,
menar riksåklagaren. Utredningen har hänvisat till att länsläkaren bör
kunna få hjälp av länsstyrelsens tjänstemän. Dessa saknar vanligen erfarenhet
av den art som skulle krävas i sammanhanget och i vart fall skall en
sådan rådgivningsverksamhet inte godtas ur rättssäkerhetssynpunkt, om
den inte är lagreglerad. Riksåklagaren ifrågasätter om inte målsägandens
intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren, i de fall där förundersökning
i anledning av angivelse av målsäganden inletts, får rätt att erhålla upplysningar
om anmälaren. En illvillig anmälan anser riksåklagaren nämligen
kunna anses som förtal enligt 5 kap. 1 § brottsbalken. Eftersom förundersökning
enligt sekretesslagen inte är offentlig handling, skulle anonymitetsskyddet
för anmälaren inte brytas annat än om åklagaren fann skäl till åtal
föreligga. Med en sådan utformning av förfarandet skulle man också vinna
den fördelen att målsäganden inte behövde anlita juridiskt biträde.

Statens bakteriologiska laboratorium anser att anonymitetsskyddet vid
veneriska sjukdomar över huvud taget bör avskaffas och ersättas av sekretesskydd
i princip utformat på samma sätt som den generella tystnadsplikten
för medicinalpersonal.

Remissinstanserna har i vissa fall rest invändningar mot utredningens
synpunkter i fråga om vilka befattningshavare som skall syssla med efterforskning
av smittkällor. Medicinska fakulteten vid universitetet i Lund
framhåller, att endast sadan hälsovardspersonal skall få anlitas som genomgått
speciell utbildning för ändamålet. Detta med hänsyn till ärendenas ur
tystnadssynpunkt ömtåliga karaktär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län ifrågasätter om uppgifterna bör läggas på hälsovårdsnämnderna. Med
hänsyn till sekretessen, som bör iakttas i fråga om dessa fall, anser länsstyrelsen
att verksamheten också i fortsättningen skall förläggas till läkarplanet.
Läkaren skall dock kunna biträdas av distriktssköterskor och kuratorer
vid polikliniker. Länsstyrelsen i Norrbottens län ser helst att hälsovårdsnämndens
personal inte åläggs uppgifter beträffande veneriska sjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Länsstyrelsen framhåller också, att distriktssköterskornas möjligheter att
medverka begränsas — särskilt i storstäder — med hänsyn till att det
klientel det är fråga om sällan utnyttjar deras tjänster.

Svenska kommunförbundet understryker att hälsovårdsnämnderna skulle
kunna få mycket stora svårigheter att klara smittskyddsuppgifterna, om de
inte kunde räkna med polisens biträde beträffande utredningar och efterforskningar.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningen överskattar
hälsovårdsnämndernas och distriktssköterskornas lokalkännedom och framhåller,
att man allt framgent torde få lita till polisen som det bästa instrumentet
vid efterforskningsarbetet. Länsstyrelsen i Örebro län anser det
befogat att införa en särskild föreskrift i smittskyddslagstiftningen rörande
befogenheten att påkalla polisens medverkan för personefterforskning.
Malmöhus läns landsting ställer sig tveksamt till framför allt distriktssköterskornas
medverkan vid den veneriska vården. Landstinget anser, att
polisen bl. a. med hänsyn till enskilda personers rörlighet mellan olika orter
genom sin nuvarande organisation har större förutsättningar att spåra upp
smittkällor.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det i fråga om smittkällor till övervägande
del rör sig om ett asocialt klientel som inte följer myndigheternas
anmaningar. Polisen är ofta välinformerad om vederbörande och bör ha
bättre möjligheter än andra att medverka vid efterforskningar. Härtill kommer
att det i städerna inte finns tillgång till sköterskepersonal för ambulerande
verksamhet. Det torde inte heller vara möjligt att knyta särskild personal
till hälsovårdsnämnderna för dessa uppgifter. Därför bör dessa även
i fortsättningen knytas till polismyndigheter.

Riksåklagaren vänder sig mot att handräckning utan anmaning skall få
äga rum gentemot person som veneriskt sjuk patient uppgivit sig ha erhållit
smitta från. Utredningen har enligt riksåklagaren inte på ett övertygande
sätt visat, att det i fråga om berörda personer föreligger behov av att kunna
besluta om läkarundersökning utan föregående anmaning. Det gäller personer
om vilka man inte med säkerhet vet vare sig om de är sjuka eller om
de överfört smitta. Det föreligger därför risk för att polishandräckning
sker ogrundat. Sådan handräckning framstår för riksåklagaren som ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten, varför förslaget avstyrks i den
delen. Riksåklagaren anser i övrigt att utredningens förslag till bestämmelser
om skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning innebär en
i förhållande till gällande rätt välmotiverad precisering och i någon mån utvidgning.
Riksåklagaren finner dock att handräckning bör kunna anlitas
även för smittrening av fordon.

Rikspolisstyrelsen understryker utredningens uppfattning, att handräckning
genom polisens försorg skall stå till buds först i sista hand då det gäller
veneriskt sjuka och att ett anmaningsförfarande varigenom tredska konstaterats
först bör ha ägt rum. Rikspolisstyrelsen vänder sig mot att förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

inte innehåller några regler om den tid, inom vilken den misstänkt sjuke
skall förete läkarintyg efter anmaningen, vid äventyr att han eljest inställs
genom handräckning. Rikspolisstyrelsen anser att intyg om inställelse hos
läkare bör företes inom två dagar efter det anmaningen delgivits med
hänsyn till angelägenheten att undersökning och i förekommande fall behandling
snarast äger rum.

Riksåklagaren anser det otillfredsställande att i lagförslaget inte anges de
särskilda skäl som måste föreligga för att länsläkare skall ha rätt att anmäla
misstanke om brott mot smittskyddslagen till åklagaren. Riksåklagaren finner
det vidare tveksamt om en länsläkare är skickad att göra en sådan
juridisk bedömning, som förutsätts för att han skall vara skyldig att anmäla
ifrågasatt brott mot 6 kap. 7 § brottsbalken (koppleri) till åklagaren. Det
vore lämpligare om förutsättningen i bägge fallen anges exempelvis så, att
anledning finns att anta att gärning av ifrågavarande slag förövats eller att
misstanke föreligger om att sådant brott begåtts.

Vårdkostnader m. m.

Utredningens förslag om hur kostnaderna för vård vid allmänfarliga och
veneriska sjukdomar skall bestridas har föranlett vissa erinringar.

Östergötlands läns landsting ifrågasätter om inte frågan om vem som skall
bära kostnaderna vid omfattande Iaboratorieundersökningar av profylaktisk
art, såsom massundersökningar vid inträffade fall av salmonelladiarré, bör
bli föremål för särskilda överväganden.

Statens bakteriologiska laboratorium anser att det är en brist att utredningen
ej föreslagit någon skyldighet för landstingskommun eller annan
sjukvårdshuvudman att bestrida kostnaderna för bakteriologisk provning
vid anmälningspliktiga icke allmänfarliga sjukdomar. En relativt omfattande
provtagning kan vara nödvändig i bekämpandet av sådana sjukdomar
som t. ex. tularemi, epidemisk influensa, ornitos m. fl. Betydande svårigheter
kan uppstå vid epidemiutredningar, om provtagningen måste inskränkas
eller inställas av kostnadsskäl. Situationer kan vidare förutses uppstå, där
det är oklart vem som är skyldig betala redan beställda eller utförda undersökningar.
Styrelsen föreslår att landstingskommun resp. stad utanför
landsting skall bestrida kostnader för laboratorieundersökning, som tjänsteläkare,
stadsläkare, länsläkare eller hälsovårdsnämnd finner erforderlig.
Länsstyrelsen i Kalmar län och medicinska fakulteten vid universitetet"’i
Lund är av samma mening.

Blekinge läns landsting reagerar mot att sjukvårdshuvudmännen även
i fortsättningen skall stå för de kostnader som uppstår vid laboratorieundersökningar
av prov som hälsovårdsnämnd finner erforderliga. Bortsett

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år i968

från kostnadsbeloppens storlek så står bestämmelsen i strid mot de kommunala
ansvarighetsprinciperna. Den kommunala huvudman, som beslutar
om en åtgärd, bör även stå det ekonomiska ansvaret. Landstinget beklagar
vidare, att utredningen inte tagit upp frågorna om betalningsansvaret för
såväl den öppna som den slutna vården. Med den utformning den allmänna
sjukförsäkringen har i dag synes det landstinget inte längre finnas anledning
särbehandla de smittsamma sjukdomarna i betalningsavseende. Det
är ej längre fråga om den enskildes betalningsförmåga för den slutna vården
utan fråga om en avvägning av kostnadsansvaret mellan sjukvårdshuvudmannen
och sjukförsäkringen. Norrbottens läns landsting hävdar, att alla
patienter på ett sjukhus bör behandlas lika och att följaktligen kostnadsfri
sluten vård vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar ej bör förekomma.
Även om kostnaderna saknar betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt
medför avgiftsfriheten onödigt administrativt krångel för huvudmännen.
De som inte omfattas av den allmänna försäkringen och som skulle kunna
befrias från avgiftsskyldighet, saknar på grund av sitt fåtal betydelse.
Stockholms stadsfullmäktige anser att det under utredningen förelegat ett
lämpligt tillfälle att genomföra en samordning av förmånerna vid fall av
smittsam sjukdom så att de blivit likvärdiga för den enskilde.

Malmöhus läns landsting upptar frågan om beredande av sluten vård
eller isolering samt provtagning beträffande militär personal. Vid militära
övningar, särskilt i krigsförband, dras ofta stora styrkor samman på begränsade
områden. Det leder enligt landstinget till orimliga konsekvenser
om en sjukvårdshuvudman skall ansvara för epidemivård beträffande sådan
personal. Det är inte bara fråga om kostnader utan också resurser för bekämpningen.
Det förefaller landstinget självklart att krigsmakten därvid
medverkar med personal och lokaler. Det föreslås att en särskild bestämmelse
härom intas i lagen.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 36 år 1968

(SI

Departementschefen
Allmänna synpunkter

Det har sedan gammalt varit en uppgift för samhället att se till att
smittsamma sjukdomar i görligaste mån bekämpas. Genom lagstiftning på
området har man sökt skapa förutsättningar för effektiva åtgärder från det
allmännas sida. Bl. a. har öppnats möjligheter till ingripanden mot personer
som lider av eller bär smitta av allvarligare sådana sjukdomar. Regleringen
sker f. n. genom epidemilagen, lagen mot utbredning av könssjukdomar
och tuberkulosförordningen.

Den gällande lagstiftningen på området har ansetts böra ses över som ett
led i reformarbetet på hälso- och sjukvårdens område. Lagstiftningen behöver
anpassas efter den medicinska utvecklingen, såväl vad gäller vilka sjukdomar
den skall omfatta som de åtgärder som skall Audtas för att bekämpa
dem. En anpassning måste också ske till organisationsförändringar inom
hälsovården och den öppna sjukvården. Särskilt angeläget är att söka åstadkomma
ökad effektivitet i kampen mot de veneriska sjukdomarna.

Lagstiftningen berör frågor av stor betydelse för den enskilde. I bilden ingår
frihetsinskränkande åtgärder såsom isolering och, om så erfordras,
tvångsintagning på sjukhus.

Av skilda skäl, i första hand därför att kampen mot sjukdomarna i fråga
ur praktisk synpunkt byggts upp på delvis olika sätt, har någon gemensam
lagstiftning för de epidemiska och veneriska sjukdomarna samt tuberkulos
hitintills inte kommit till stånd i Sverige. Samma förhållande gäller för flertalet
andra länder, som har liknande lagstiftning. I nyare utländsk lagstiftning
går dock utvecklingen mot ett förenhetligande.

Utredningen har vid en prövning av behovet av lagstiftning på området
funnit att det väsentliga är gemensamt för alla berörda sjukdomar. Något
hinder mot att bestämmelserna sammanförs i en lag finner utredningen inte
föreligga, även om vissa särbestämmelser då kommer att behövas. En sådan
samordning leder till en överskådligare lagstiftning och erbjuder systematiska
fördelar. På det sättet ligger det också närmare till hands att anlägga
epidemiologiska synpunkter även på de veneriska sjukdomarna.

Ingen av remissinstanserna har haft någon principiell invändning mot åt)
bestämmelserna om de smittsamma sjukdomarna sammanförs i en lag.
Tvärtom har förslaget härom hälsats med stor tillfredsställelse från flera
håll.

Jag delar utredningens uppfattning, att en gemensam lag bör tillskapas på
området. Den av utredningen föreslagna benämningen, smittskyddslag, är
väl ägnad att täcka lagens innehåll. Föreskrifter som kan meddelas i admi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

nistrativ ordning bör samlas i en kungörelse som lämpligen benämns smittskgddskungörelse.
Det är att märka, att ett stort antal bestämmelser som
nu finns i lag är av den art att de inte behöver tas in i smittskyddslagen.

Utredningsförslaget går ut på att kommunerna genom sina hälsovårdsnämnder
i första hand skall bära ansvaret för skyddet mot smittsamma
sjukdomar. Länsstyrelserna skall vaka över att dessa sjukdomar bekämpas
i länet och se till att ändamålsenliga åtgärder vidtas. Slutligen skall socialstyrelsen1
ytterst svara för denna verksamhet vad gäller landet i dess helhet
och därvid bl. a. utfärda råd och anvisningar till hjälp för hälsovårdsnämnderna.

Remissinstanserna har genomgående ställt sig positiva till en sådan uppläggning.
Jag ansluter mig också därtill. Jag vill emellertid framhålla i detta
sammanhang, att huvudmannaskapet för de rent sjukvårdande uppgifterna
alltid kommer att vila på sjukvårdshuvudmännen — landstingen och de
landstingsfria städerna — såsom ansvariga för sjukvården var och en
inom sitt område. Detta markeras också genom att sjukvårdshuvudmännen
såsom utredningen föreslagit åläggs att svara för den öppna kostnadsfria
vården vid veneriska sjukdomar.

Utredningen indelar sjukdomarna i allmänfarliga, veneriska och övriga
smittsamma sjukdomar. Lagstiftningen skall vara tillämplig på sjukdomarna
så länge de befinner sig i smittsamt skede. De allmänfarliga sjukdomarna
motsvarar de sjukdomar som nu regleras i epidemilagen jämte tuberkulos.
Den indelning utredningen gjort har inte föranlett några väsentliga anmärkningar
från remisshål!. Jag ansluter mig till förslaget även i detta hänseende.

Allmänfarliga sjukdomar

Utredningen har föreslagit, att de sjukdomar som skall hänföras till de
allmänfarliga upptas i en särskild förteckning som får inflyta i smittskyddskungörelsen.
En remissinstans har hävdat att förteckningen över de allmänfarliga
sjukdomarna bör finnas i lagen med hänsyn till de omfattande
ingrepp, som med stöd av lagstiftningen kan företas i medborgarnas livsföring.

Jag vill i denna fråga anföra följande. Epidemilagen innehåller en förteckning
över de sjukdomar lagen är tillämplig på. Samtidigt ges Kungl.
Maj :t bemyndigande att förordna att lagen skall tillämpas även på annan
sjukdom. Den av utredningen föreslagna ordningen kommer inte att medföra
annan skillnad från den nu rådande än att Kungl. Maj :t får utesluta
viss sjukdom från förteckningen utan att höra riksdagen. Utredningens för -

1 Här liksom i fortsättningen avses det verk som den 1 januari 1968 bildas genom sammanslagning
av bl.a. nuvarande medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år J968

slag innebär en smidig och praktisk väg att anpassa förteckningen efter det
epidemiologiska läget. Det bör därför godtas.

Utredningen har utförligt redogjort för de sjukdomar som i första hand
bör föras till de allmänfarliga. Utredningens förslag har inte rönt några invändningar
under remissbehandlingen och bör därför kunna läggas till
grund för den förteckning som skall tas in i smittskyddskungörelsen. I fortsättningen
får sedan vidtas de ändringar som föranleds av nya rön och erfarenheter.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att — på motsvarande sätt som nu gäller
enligt epidemilagen — lokalt och för begränsad tid förordna att annan
sjukdom än sådan som upptagits i förteckningen över allmänfarliga sjukdomar
skall betraktas som allmänfarlig. Någon invändning mot utredningens
förslag i detta hänseende har inte framförts. Hastigt utbrytande
epidemier av smittsamma sjukdomar, som generellt ej betraktas som allmänfarliga
och som har lokal avgränsning, kan på det sättet bättre hindras från
vidare spridning och effektivare bekämpas.

Enligt epidemilagen föreligger viss anmälningsskyldighet för husföreståndare,
då i lagen angiven sjukdom befaras ha inträffat. Om läkare inte tillkallats
skall anmälan ofördröjligen ske till tjänsteläkare. Underrättelse kan
i stället lämnas i stad till hälsovårdsnämnden och på landet till någon ledamot
i hälsovårdsnämnden eller till polismyndighet eller pastor. Utredningen
anser, att anmälningsskyldigheten bör bibehållas men endast gälla i förhållande
till tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande. Detta motiveras med
att en läkare under alla förhållanden måste tillkallas. Utredningens förslag
går ut på att anmälningsskyldighet skall gälla för förutom lägenhetsinnehavare
föreståndare för vissa inrättningar såsom hotell, pensionat, vårdanstalt
samt befälhavare på fartyg.

Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Från
något håll har dock framhållits att anmälningsskyldigheten har så liten betydelse
ur epidemibekämpningssynpunkt att den bör avskaffas. Särskilt har
detta anförts beträffande tuberkulos.

För egen del vill jag understryka, att det stora flertalet fall av smittsamma
sjukdomar torde komma under behandling utan att särskild anmälningsskyldighet
föreligger. Det kan dock inte uteslutas, att personer av skilda anledningar
underlåter att tillkalla läkare. För sådana fall finns anledning
ha kvar en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Jag finner dock inte
skäl att, som ett par remissorgan föreslagit, utöka anmälningsskyldigheten
utöver utredningens förslag.

Enligt epidemilagen kan försummad anmälningsskyldighet leda till bötesstraff.
Utredningen föreslår att den ordningen behålls. Jag delar uppfattningen
att straffsanktion kan vara nödvändig för att säkerställa att bestämmelserna
följs. Man kan givetvis inte fordra att den som saken gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

skall kunna göra en rent medicinsk bedömning. Underlåtenhet att anmäla för
en lekman svårbedömbara sjukdomssymtom får inte läggas någon till last
som försummelse, om det inte i det aktuella fallet förelegat särskild anledning
att misstänka sjukdomen.

Utredningen föreslår att den som är eller misstänks vara behäftad med
allmänfarlig sjukdom skall vara skyldig att genomgå undersökning av tjänsteläkare
eller annan läkare som denne hänvisar honom till och därvid tillhandahålla
nödvändigt undersökningsmaterial eller tåla att man tar sådant.
Ett landsting anser att det sistnämnda lämnar för mycket öppet för ingrepp
i den personliga integriteten och föreslår därför att det särskilt anges vilka
prover som anses erforderliga vid varje sjukdom. Om provtagningen skulle
vara förenad med risker för patienten ifrågasätter landstinget om det inte
borde finnas valfrihet mellan att tillåta provtagning och underkasta sig
isolering.

Det är ytterst viktigt för bekämpande av dessa sjukdomar att de personer
som insjuknar i eller bär smitta av dem blir föremål för behandling och i
förekommande fall isolering i en eller annan form. För att sjukdomens art
skall kunna fastställas är det som regel ofrånkomligt med undersökningar
och provtagningar. Det får ankomma på socialstyrelsen att meddela erforderliga
anvisningar om vilka prov som får tas och vilka undersökningar som
får göras vid misstänkta fall av den ena eller andra sjukdomen. Jag utgår
från att dessa anvisningar utformas så att någon opåkallad kränkning inte
sker av den undersöktes personliga integritet.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag att utredningens förslag
om skyldighet att undergå läkarundersökning och provtagning bör godtagas.
Hänvisning till annan läkare torde framför allt bli aktuell i fråga om
tuberkulos och då avse undersökning av dispensärläkare.

Utredningen föreslår, att den nu gällande ordningen för behandling av
personer behäftade med allmänfarlig sjukdom eller som bär smitta av sådan
bibehålls. Detta innebär som huvudregel att patienten är skyldig att låta
inta sig på sjukhus. Finns det anledning anta att betryggande isolering kan
ordnas kan han få vårdas i öppen vård. Intagning på sjukhus får också underlåtas,
om det inte föreligger fara för att smitta sprids. Utredningen anser,
att bedömningen om patienten bör vårdas utom sjukhus skall ankomma på
den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare, som har rätt att
delta i sammanträde med hälsovårdsnämnden. Beslutet skall därefter kunna
överprövas av hälsovårdsnämnden.

Hithörande bestämmelser har blivit föremål för stor uppmärksamhet under
remissbehandlingen. Även om flertalet remissinstanser godtagit utredningens
förslag, framförs erinringar från en del håll.

Flera remissinstanser anser, att tjänsteläkarna många gånger saknar nödvändiga
kvalifikationer för att bedöma frågan om intagning på sjukhus och

Kungl. iMaj:ts proposition nr 36 år 1968

anser att avgörandet bör träffas av länsläkaren. Andra menar att ärendet
bör avgöras av länsstyrelsen. Åter andra remissinstanser vill att beslutet
skall fattas av hälsovårdsnämnden. I den mån det föreslås att avgörande
skall träffas av annan än läkare förordas i allmänhet samråd med länsläkare
eller tjänsteläkare. Beslut om öppen vård i fråga om tuberkulospatienter bör
enligt Svei iges läkarförbund ankomma på dispensärläkare som är särskilt
sakkunnig på området. Utredningens förslag att den som inte är nöjd med
tjänsteläkares förordnande om vård eller isolering skall kunna begära prövning
av ärendet hos hälsovårdsnämnden har kritiserats från något håll. Man
hävdai att det inte blir fråga om någon reell prövning eftersom tjänsteläkaren
deltar i nämndens sammanträden som medicinsk expert. Prövningen har
därför i stället föreslagits skola ske hos länsläkaren eller socialstyrelsen.

När det visar sig, att en person är behäftad med eller bär smitta av allmänfarlig
sjukdom är det nödvändigt att beslut om vård, isolering eller
annan åtgärd träffas skyndsamt. Detta talar för att beslutet bör fattas på
det lokala planet. Det är bär som regel fråga om rent medicinska avgöranden,
till stor del underbyggda genom laboratorieundersökningar av prov
tian den som avses med åtgärden. Olta torde det vara tjänsteläkaren, som
personligen gör läkarundersökningen. Jag finner mot bakgrunden av det nu
sagda, att jag kan godta utredningens förslag att beslutanderätten läggs
hos den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
har rätt att delta i hälsovårdsnämndens sammanträden. Då det
bär kan bli fråga om tvångsingripanden av stor betydelse för den enskilde
måste den som berörs av avgörandet kunna få läkarens avgörande överprövat.
Jag delar utredningens uppfattning, att denna överprövning i första
band bör ankomma på hälsovårdsnämnden. För att garantera att den som
berörs av ingripande inte skall lida rättsförlust på grund av okunnighet om
möjligheterna att vända sig till hälsovårdsnämnd bör den beslutande läkaren
åläggas uttrycklig skyldighet att upplysa patienten om rätten att få
saken prövad av nämnden. Jag förutsätter att handläggningen hos hälsovårdsnämnden
sker med största möjliga skyndsamhet. Mot hälsovårdsnämndens
beslut skall besvär kunna anföras i vanlig administrativ ordning,
i första hand till länsstyrelsen och därifrån till regeringsrätten.

Utredningen har ansett att sjukhusvård bör obligatoriskt komma i fråga
i första hand och att öppen vård bör få förekomma först om den läkare som
har att besluta i hithörande frågor finner att sådan vård är till fyllest. I
det stora flertalet fall torde det vara av mindre betydelse hur bestämmelserna
är utformade i detta avseende eftersom patienten i allmänhet inte har
någon anledning motsätta sig sjukhusvård, där sådan kommer i fråga. Med
tanke på de fall där motsättningar kan uppkomma, bör dock reglerna utformas
så, att för tvångsintagning på sjukhus krävs att den läkare som enligt
de regler jag har redogjort för i det föregående har att fatta beslut i
hithörande frågor prövat fallet och funnit intagning nödvändig.

5 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år t968

Utskrivning från sjukhuset bör liksom när det gäller patienter i allmänhet
beslutas av den läkare som är ansvarig för vården på sjukhuset. Någon
särskild bestämmelse härom behövs inte i smittskyddslagen.

Bestämmelserna som nu berörts får tillämpning även på tuberkulos. Detta
innebär, som framhållits från remisshåll, en ändring i förhållande till vad
som f. n. gäller enligt tuberkulosförordningen, framför allt genom att det
erbjuds möjlighet att ålägga en tuberkulossjuk att låta inta sig på sjukhus.
Utredningen har framhållit, att det är av värde att skapa förutsättningar
för ingripande mot i synnerhet asociala tuberkulospatienter, som ofta utgör
stor smittrisk.

För egen del vill jag framhålla, att det numera torde finnas mindre anledning
än tidigare att göra skillnad mellan tuberkulos och andra allmänfarliga
sjukdomar. Den slutna vården bedrivs i dag i stor utsträckning inom
samma sjukvårdsenheter och behandlingen är till det yttre i mycket likartad
vid båda slagen av sjukdomar. Frågan om sluten vård skall anses påkallad
får under alla förhållanden avgöras efter medicinska grunder även om
också sociala utgångspunkter kan spela in vid bedömningen. Såväl den sjukes
vårdbehov som risken för spridning av smitta får övervägas. Det synes
mig med de utgångspunkterna inte finnas anledning att i lagen göra skillnad
mellan tuberkulos och andra allmänfarliga sjukdomar i förevarande avseende.

Lagens bestämmelser om undersökning och vård bör som utredningen
föreslagit inte bara tillämpas på sjuka och misstänkt sjuka utan också
på smittbärare och misstänkta sådana. Detta innebär ingen skillnad mot
vad som nu gäller. Även här måste frågan om ingripande ses från medicinska
utgångspunkter med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.
Smittrisken varierar i hög grad vid olika sjukdomar. Enligt utredningen
behöver sluten vård sällan tillgripas i fråga om smittbärare. För den händelse
ingripande anses påkallat torde det enligt utredningen främst bli fråga
om isolering. Sådana åtgärder har under senare år vidtagits bl. a. vid smittföring
av salmonelladiarré. Detta har skett med stöd av epidemilagen, därigenom
att sjukdomen betraktats som en typ av paratyfus. Salmonelladiarré
har av utredningen föreslagits skola föras upp som allmänfarlig sjukdom i
den föreslagna smittskyddskungörelsen. Utredningen har framhållit att det
vid denna sjukdom i första hand är viktigt att de akuta sjukdomsfallen
isoleras. Det är dessa som främst sprider smittan. Smittbärarna spelar i allmänhet
mindre roll härvidlag. Jag förutsätter, att socialstyrelsen utfärdar
föreskrifter i ämnet till ledning för de läkare som i första hand skall bedöma
nödvändigheten av ett ingripande.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att bibehålla bötesstraff för
den som vid öppen vård underlåter att följa givna föreskrifter om isolering

Kungl. Ma j. ts proposition nr SO år 19G8 67

eller inskränkning i verksamhet till förhindrande av att smitta sprids. Någon
straffsanktion bör däremot inte drabba den som avviker från sjukhus.

Utredningen föreslår att kommunerna även i fortsättningen skall svara
för smittrening av utrymmen där den sjuke vistats och föremål som han
varit i kontakt med. Smittreningen har föreslagits bli obligatorisk så snart
sjukdom konstaterats. Några remissinstanser har ansett att detta är att
gå för långt med tanke på att smittrening inte alltid kan anses påkallad ur
smittbekämpningssynpunkt. Jag föreslår, att bestämmelsen utformas så att
det framgar att smittrening skall ske endast då behov därav föreligger.
Socialstyrelsen bör meddela närmare anvisningar även i detta avseende.

Den som fått i uppdrag att verkställa smittrening bör också tillförsäkras
tillträde till det utrymme som skall smittrenas. På begäran av hälsovårdsnämnd
skall handräckning därför också få lämnas i de fall då tillträde vägras
till sådant utrymme. Däri innefattas även fordon.

I enlighet med påpekande under remissbehandlingen bör staten och landstingskommun
svara för smittrening av egna fordon. Detta gäller främst
ambulanser och statens järnvägars sjuktransportvagnar.

Det har visat sig att uppträdandet av epidemier av vissa sjukdomar på
giund av sjukdomens spridningssätt och andra omständigheter ger anledning
att vidta mer vittgående bekämpningsåtgärder än vad som avsetts i
den nuvarande epidemilagstiftningen. Det kan bli nödvändigt med omfattande
förstöring eller förändring av egendom och likaså förbud mot eller
inskränkning i användningen av sådan. Som exempel kan nämnas tularemiepidemin
i Jämtland innevarande år som bl. a. föranledde att betydande
mängder hö brändes för att hindra smittspridning. I det fallet anvisade
Kungl. Maj :t särskilda medel till täckande av förlusterna. Jag föreslår att
Kungl. Maj .t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, länsstyrelsen får befogenhet
att förordna om sådana åtgärder. Ersättning för de kostnader och
förluster som uppstår för den enskilde i anledning av sådant förordnande
kan utgå enligt 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall
vid ingripande i hälsovårdens intresse.

Epidemilagen innehåller ett antal bestämmelser om åtgärder som skall
eller får vidtas vid inträffade fall av epidemisk sjukdom. Sålunda kan hälsovårdsnämnd
för viss tid förbjuda att bostadslägenhet där sjukdomsfall inträffat
används. Sådan lägenhet får inte heller upplåtas eller bli föremål för
folksamling. Utredningen föreslår att de bestämmelserna, liksom stadgandet
att hälsovårdsnämnd kan begära att utbrott av sjukdom kungörs från predikstolen,
skall utgå ur lagstiftningen. Jag delar utredningens uppfattning
i detta avseende.

Vidare innehåller epidemilagen bestämmelser om avstängning av befarad
smittbärare från undervisning etc. I likhet med utredningen anser jag att

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963

sådana förhållningsregler i den man de beliövs kan utfärdas med utgångspunkt
från de allmänna bestämmelserna om skyldighet för misstänkt sjuk
att underkasta sig isolering eller annan begränsning i sin verksamhet.

Ej heller anser jag det påkallat att ha en särskild bestämmelse om att
hälsovårdsnämnd i vissa fall skall hos vederbörande myndighet begära att
skolundervisning inställs för att förhindra folksamlingar. En sådan befogenhet
följer, som utredningen anfört, direkt av hälsovårdsnämndens ansvar
för smittbekämpningen.

Utredningen har efter mönster av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa
fall föreslagit straff för den som hjälper den som tagits in på sjukhus med
stöd av smittskyddslagen att avvika från sjukhuset. Överståthållarämbetet
hävdar, att en sådan straffbestämmelse förutsätter en uttrycklig skyldighet
för den intagne att stanna kvar på sjukhuset. Till detta vill jag anföra att
den föreslagna smittskyddslagen liksom den nuvarande epidemilagen bygger
på en skyldighet för den sjuke alt låta inta sig på sjukhus, då detta
är nödvändigt för att förhindra smittspridning. Däremot ger den föreslagna
lagstiftningen — lika litet som den nu gällande — någon rätt att tvångsvis
kvarhålla en patient. Något praktiskt behov av sadan rätt har inte heller
visats föreligga. Man har anledning anta att patienten regelmässigt fogar
sig i den sjukhusvård som läkaren finner påkallad. Om patienten sålunda
inte kan hållas kvar på sjukhus mot sin vilja, bör man inte kriminalisera
handling varigenom någon hjälper den intagne att komma från sjukhuset.

Utredningen förordar, att den som inte fogar sig i smittskyddslagens bestämmelser
om allmänfarliga sjukdomar skall kunna bli föremål för handräckning
genom polismyndighet i vissa fall.

Jag delar utredningens uppfattning, att handräckning genom polismyndighet
är ett nödvändigt hjälpmedel som i sista hand måste finnas att tillgå
för att få personer att underkasta sig undersökning, behandling och vård.
I enlighet med utredningens förslag bör möjlighet finnas till handräckning,
om någon som lider av eller bär smitta av allmänfarlig sjukdom vägrar att
låta undersöka sig, lämna undersökningsmaterial eller tillåta att sådant
tas. Utredningen har ansett att det bör få ankomma på tjänsteläkare, stadsläkare
eller motsvarande läkare att begära sadan handräckning. När det
gäller så ingripande åtgärder som det här är fråga om och där det är fråga
om att tillgripa tvång, anser jag dock att det bör fordras beslut av hälsovårdsnämnd.
Jag föreslår att bestämmelserna utformas i enlighet därmed.

Handräckning bör vidare, som utredningen föreslagit, på begäran av hälsovårdsnämnd
lämnas om någon vägrar att låta sig intas på sjukhus. Däremot
kan jag inte ansluta mig till utredningens förslag att handräckning
skall kunna ges för återförande till sjukhus av en patient som avviker
därifrån innan den ansvarige läkaren funnit att han bör skrivas ut. I sådant
fall synes behovet av tvångsåtgärder för återintagning vara tillräckligt väl
tillgodosett genom att sjukhusläkaren har möjlighet att hos den tjänst*-

Rungl. Maj:ts proposition nr 3G år 1968

läkare, som har att besluta om sjukhusvård, påkalla ingripande mot den
sjuke. Tjänsteläkaren kan då begära att hälsovårdsnämnden beslutar om
handräckning för ny intagning på sjukhuset.

Veneriska sjukdomar

1 enlighet med utredningens förslag bör beträffande de veneriska sjukdomarna
— denna benämning ersätter den nu brukade benämningen könssjukdomar
— användas samma lagteknik som för de allmänfarliga sjukdomarna.
Detta innebär att det anförtros åt Kungl. Maj :t att i administrativ
ordning bestämma vilka sjukdomar som skall hänföras under lagen. Nu
gällande lag är tillämplig på syfilis, mjuk schanker och gonorré. Enligt utredningen
bör dessa sjukdomar jämte veneriskt lymfogranulom, som nu
utan att falla in under lagen är föremål för anmälningsplikt, bli föremål för
reglering enligt den föreslagna smittskyddslagstiftningen.

Jag delar utredningens uppfattning. Det fordras dock vissa särbestämmelser
för de veneriska sjukdomarna. De personer som drabbas av sådana sjukdomar
tillhör ofta grupper, som inte skulle låta sig behandlas utan ett visst
mått av tvång. Med hänsyn till sjukdomarnas spridningssätt och svårighet
att upptäcka är det angeläget att det finns regler som underlättar för läkare
och myndigheter att spåra smittkällor och kontakter som sjukdomen
kunnat föras vidare till. För att nå detta syfte bör det bl. a. finnas garantier
för att en uppgiftslämnares identitet inte lämnas ut utan starkt bärande
skäl.

Enligt gällande lag är det länsläkaren eller i stad utanför landstingskommun
förste stadsläkaren som närmast svarar för de åtgärder som skall
vidtas för att bekämpa utbredningen av de veneriska sjukdomarna. Läkarna
i fråga kallas i denna egenskap sundhetsinspektörer. Utredningen föreslår
ingen saklig ändring i den ordningen men anser att benämningen sundhetsinspektör
kan utgå. Förslaget har inte mött någon erinran och jag ansluter
mig till det.

Den som är smittad av venerisk sjukdom bör även i fortsättningen vara
skyldig att söka läkare och låta sig behandlas. Det är också nödvändigt
att han, i likhet med vad som gäller f. n., åläggs att följa läkarens föreskrifter
om behandling och åtgärder mot spridning av smitta. Skyldighet att söka
läkare bör som utredningen föreslagit åvila den som har anledning anta att
han lider av sådan sjukdom.

Underlåter den som visar sig behäftad med venerisk sjukdom att underkasta
sig läkarbehandling och följa givna föreskrifter måste tvångsåtgärder
vidtas för att sjukdomen skall kunna bekämpas effektivt. Enligt nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1668

regler tillämpas ett anmaningsförfarande innan sådana åtgärder tillgrips.
Detta innebär, att länsläkaren anmodar den sjuke att låta sig behandlas
och komma in med intyg som visar att han undergår erforderlig behandling.
Anses den sjuke inte kunna vårdas utom sjukhus utan synnerlig
fara för att smittan sprids, skall han anmanas att låta inta sig på sjukhus
och förete intyg om att så skett. Om anmaningen inte efterföljs kan handräckning
komma i fråga. Sådan tvångsåtgärd får tillgripas utan föregående
anmaning om det föreligger uppenbar tredska från den sjukes sida.

Utredningen föreslår, att anmaningsförfarandet bibehålls huvudsakligen
som det är anordnat i dag. Man bör dock enligt utredningen för att nå större
snabbhet och effektivitet mjuka upp de krav som skall ställas för att tvångsåtgärd
skall få tillgripas utan föregående anmaning. Utredningen föreslår
att anmaning skall kunna tå underlatas om det skäligen kan antas att den
inte skulle följas.

Beträffande intagning på sjukhus anmärker ett par remissinstanser, att
åtgärden får begränsat värde, om sådan åtgärd bara skall komma i fråga då
det föreligger synnerlig fara att smitta sprids. Jag finner invändningen berättigad
och förordar att anmaning om sjukhusvård skall ske redan om det
finns grundad anledning befara att den sjuke skall sprida smitta av sjukdomen.
Härigenom skapas större möjligheter att effektivt komma åt dem
som underlåter att söka läkarvard och medverka till åtgärder som är ägnade
att förebygga smittrisken. Jag vill betona, att ingripande med sjukhusvård
endast kommer i fråga för det fall att den sjuke vägrar att underkasta sig
läkarbehandling eller inte följer de föreskrifter som meddelats för att hindra
att smittan sprids.

Som redan berörts kan enligt gällande lag handräckning tillgripas om
detta erfordras för att få den sjuke till läkare eller intagen på sjukhus. Utredningen
anser att handräckning bör få ske utan föregående anmaning i
större utsträckning än vad som nu är fallet. Bakgrunden härtill är att det
ofta ställer sig svårt att styrka, att någon visat uppenbar tredska.

Det är enligt min mening angeläget, att förfarandet då det gäller att få till
stånd undersökning och vård av en veneriskt sjuk person inte görs onödigt
betungande för läkare och myndigheter. Samtidigt är det ett oeftergivligt
rättssäkerhetskrav att man vidtar tvångsåtgärder mot den enskilde endast
då sådana är klart motiverade. Anmaning genom länslälcare skall därför
'' ai a den normala första åtgärden i fall da någon inte ställer sig givna föreskrifter
till efterrättelse. Jag vill dock med hänsyn till angelägenheten av att
de sjukdomsfall det här rör sig om snabbt kommer under vård inte motsätta
mig, att handräckning skall få tillgripas utan anmaning om det finns
skälig anledning anta att en anmaning inte skulle efterkommas. Jag vill
dock betona att det inåste finnas klart konstaterbara grunder för antagandet
att en anmaning inte skulle efterkommas. Som regel torde ett sådant antagande
bara bli möjligt vid en ingående kännedom om den sjukes per -

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1963

son, levnadsvanor och andra omständigheter. En omständighet som kan
läggas till grund är att han tidigare vägrat att efterkomma liknande anmaning.

Utredningen har föreslagit att det i första hand skall ankomma på länsläkare
att meddela anmaning. Statens bakteriologiska laboratorium anser
att dessa uppgifter borde kunna anförtros tjänsteläkare. Enligt min mening
är det ur organisatorisk synpunkt fördelaktigast att en person har ansvaret
för och tillsynen över den veneriska vården inom ett område. Dessutom har
länsläkaren i residensstäderna möjligheter till kontakt med länsstyrelse,
polischef och ofta också könspolikliniker med anställda kuratorer etc.,
vilket underlättar arbetet. Det faller sig med hänsyn härtill naturligast
att välja länsläkaren för ändamålet. Man kan mot detta visserligen anföra,
att det skulle förenkla själva förfarandet och medföra tidsvinster om
tjänsteläkarna fick meddela anmaning. Dessa fördelar synes mig dock
inte motivera en generell decentralisering. Jag vill emellertid, i enlighet med
utredningens förslag, öppna möjlighet för socialstyrelsen att förordna annan
än länsläkare till att verkställa anmaning. I första hand syftar jag då på
poliklinikläkare vid väl organiserade könspolikliniker. Även annan läkare
bör dock kunna få sådant förordnande, när socialstyrelsen finner det befogat
med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Det har tyvärr visat sig, att de veneriska sjukdomarna i ökad utsträckning
drabbar minderåriga. Anmaning gällande barn under 15 år skall enligt
utredningen tillställas vårdnadshavare^ Jag vill efter påpekande från remisshåll
förorda att anmaningen skall sändas till den person eller inrättning
som har den faktiska vården om barnet. Den som avses med anmaningen
kan nämligen vistas hos annan än den rättslige vårdnadshavare^

Under remissbehandlingen har framhållits, att det är viktigt att en
anmaning verkligen kommer den berörde till handa. F. n. skickas anmaningen
i vanligt brev, vilket efter vad som påpekats av en länsstyrelse inte utgör
någon garanti för att det kommer fram till adressaten. I denna fråga
har jag inhämtat att det i praktiken nu vanligen går till så, att anmaningen
lämnas i frankerat brev utan annan avsändare än postbox. Detta förfarande
används för att försändelsen ej skall väcka uppmärksamhet. Återkommer
försändelsen som obeställbar görs i allmänhet besök av en kurator. Först
om detta inte leder till resultat anlitas polisen. Polisen brukar därvid först
göra en andra inofficiell anmaning, som ofta leder till resultat, innan
tvångsåtgärd vidtas.

Vid bedömande av vilket tillvägagångssätt som skall användas bör man
inrikta sig på ett förfarande som väcker så liten uppmärksamhet som möjligt.
Det nu tillämpade förfaringssättet motsvarar väl de krav som kan ställas
i detta avseende. Jag finner inte av andra hänsyn motiverat med
föreskrifter i lagen om hur anmaningen skall delges vederbörande i vidare
mån än att det föreskrivs att anmaningen skall ske skriftligen. De ytterligare

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

föreskrifter i fråga om anmaning som erfordras får meddelas i administrativ
ordning.

Om anmaningen inte lett till resultat eller får underlåtas i enlighet med
\ad jag tidigare sagt skall enligt utredningens förslag länsstyrelsen eller i
landstingsfria städer hälsovårdsnämnden kunna meddela beslut om undersökning
och öppen vård. Beslut om sluten vård bör enligt utredningen däremot
alltid ankomma på länsstyrelse. Förslaget innebär inte någon principiell
skillnad mot vad som nu gäller och jag har inget att invända mot detsamma.
Sluten vård vid veneriska sjukdomar tillgrips i mycket ringa utsträckning.

I brådskande fall bör länsläkare, i enlighet med utredningsförslaget, få
besluta i ärenden om undersökning och vård. Sådana beslut skall dock
omedelbart underställas länsstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser åligger del läkare, som iakttagit fall av
venerisk sjukdom, att försöka ta reda på vem den sjuke blivit smittad av
och under vilka omständigheter det skett. Denna skyldighet för läkaren att
utforska smittkällan utgör ett grundläggande och viktigt led i bekämpandet
av dessa sjukdomar. Uppger patienten en person som antaglig smittkälla
skall läkare meddela dennes namn och adress till sundhetsinspektören.

Utredningen anser, att den ifrågavarande skyldigheten bör kvarstå och
utökas till att avse även personer, som patienten kan ha överfört smitta till.
Jag delar utredningens uppfattning. Det bör sålunda åligga läkaren att försöka
erhålla uppgifter om samtliga personer som den sjuke varit i förbindelse
med på sådant sätt att smitta kunnat överföras. En sådan ordning är
ägnad att effektivisera kampen mot de veneriska sjukdomarna. Det torde
dessutom många gånger vara omöjligt för patienten att avgöra vilken av ett
antal förbindelser som föranlett smitta. Lika svårt är det då att ange vilka
personer sjukdomen förts vidare till. De närmare bestämmelser som behövs
i detta avseende behöver dock inte tas in i lagen utan kan utfärdas i administrativ
ordning.

Det är en viktig men svår uppgift att efterforska och spåra upp smittkällor.
Läkaren har sällan möjlighet att själv fullgöra den utan är hänvisad
till hjälp av andra. Vid de större poliklinikerna finns redan nu kuratorer.
Jag delar utredningens uppfattning att det är önskvärt att sådana anställs
vid samtliga polikliniker. Biträde bör också lämnas av distriktssköterskorna
och hälsovårdsnämndernas personal. De veneriskt sjuka tillhör ofta asociala
grupper, vilket försvårar arbetet. Sundhetsinspektörerna har här haft god
hjälp av polismyndigheterna i sitt arbete. I synnerhet i storstäderna torde
en effektiv smittbekämpning inte kunna föras utan polisens medverkan. Jag
delar därför utredningens uppfattning, att polismyndigheterna även i fortsättningen
måste medverka i efterforskningarna när de eljest tillgängliga
resurserna inte är tillräckliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1068 73

Den som den sjuke uppger sig ha varit i förbindelse med på sådant sätt
att smitta kunnat överföras bör, i likhet med vad som nu gäller för den som
uppgivits som smittkälla, vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Uttrycklig
bestämmelse härom bör tas in i lagen. Utredningen föreslår, att det
bör vara möjligt att i dessa fall meddela beslut om läkarundersökning utan
föregående anmaning i likhet med vad som gäller för de personer som bevisligen
är sjuka men som kan antas inte komma att följa en anmaning. Enligt
utredningen kan det finnas fall där man visserligen inte konstaterat att
en person är veneriskt sjuk men där det framgår av omständigheterna
att så med största sannolikhet är fallet. Riksåklagaren har gjort invändning
mot utredningens förslag i denna del. Han anser, att utredningen inte på
ett övertygande sätt visat, att det föreligger behov av att kunna besluta om
läkarundersökning utan föregående anmaning i sådana fall.

Jag delar de av riksåklagaren anförda betänkligheterna. Det gäller här
personer som man inte med säkerhet vet är sjuka. Det skulle ur rättssäkerhetssynpunkt
kunna föra för långt om man skapade möjlighet till
handräckning utan anmaning i dessa fall. Anmaning bör därför alltid
göras.

Om någon som lider av venerisk sjukdom talar om för läkaren vem som
kan antas ha smittat honom, är han enligt gällande lag skyddad mot att
hans namn lämnas ut till den uppgiften avser. Utredningen har gjort invändningar
mot denna ordning, framför allt med hänsyn till att även uppenbart
falska och illvilliga uppgifter kan lämnas utan att den som avses med
uppgifterna kan få reda på vem som lämnat dem. Utredningen föreslår att
länsläkaren skall få lämna ut namnet på den som lämnat uppgiften under
förutsättning att den saken rör kan komma med ett välgrundat påstående
om att uppgiften är osann och lämnats i ond avsikt. Ärendet skulle i så fall
handläggas så att den anmälde först lägger fram material till stöd för sitt
påstående. Länsläkaren skulle sedan hämta uppgifter om anmälaren hos
den behandlande läkaren och efter eventuella kompletteringar fatta beslut
i ärendet.

Några remissinstanser anser del vanskligt att över huvud tagel bryta det
rådande anonymitetsskyddet för uppgiftslämnare. Man befarar att en sådan
bestämmelse skulle ytterligare försvåra för läkare och myndigheter att spåra
upp smittkällor och kontakter. De veneriskt sjuka skulle inför hot om
repressalier helt enkelt vägra att lämna uppgifter om könsförbindelser.

Från andra håll har man i och för sig inte ställt sig negativ till en viss
uppbrytning av rådande anonymitetsskydd men gjort invändningar mot det
föreslagna sättet att behandla dessa ärenden. Det har ansetts olämpligt att
lagga avgörandet hos länsläkaren, som saknar erfarenhet av bevisfrågor och
administrativ process. Några remissinstanser vill lägga avgörandet hos länsstyrelsen.
Riksåklagaren ifrågasätter för sin del, om inte målsägande^

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

intresse tillgodoses tillräckligt om åklagaren får rätt att erhålla upplysning
om anmälaren i de fall då förundersökning inletts på grund av angivelse av
den person uppgiften rör.

.lag har tidigare påpekat att det är viktigt att alla som lider av venerisk
sjukdom upptäcks och blir föremål för erforderlig behandling. Det är uppenbart
att personer som lider av sådan sjukdom många gånger av olika anledningar
drar sig för att lämna uppgift om dem som de varit i förbindelse med.
Anonymitetsskyddet har säkerligen också underlättat för läkarna och andra
som har befattning med den veneriska vården att få sådana uppgifter. Bryts
anonymitetsskyddet föreligger en fara att det blir svårare att få fram uppgifter.
Det är därför angeläget att garantier skapas för att anonymiteten
inte röjs i andra fall än då illvilliga och oriktiga uppgifter lämnats. Jag
anser i likhet med flera remissinstanser den av utredningen föreslagna ordningen
mindre lämplig. Jag anser att en godtagbar avvägning mellan de
intressen som här föreligger kan nås om åklagare får rätt att få reda på
vem som lämnat uppgiften, om detta är påkallat för utredning av brott mot
den som avses med uppgiften. Detta förutsätter, att den som blivit utpekad
vänt sig till polis eller åklagare med begäran om polisutredning. Om åklagaren
får den begärda upplysningen skall uppgift om anmälarens namn inte
få föras vidare i annat fall än om åtal väcks mot honom.

Vårdkostnader m. m.

Undersökning och behandling vid allmänfarliga och veneriska sjukdomar
utförs enligt gällande bestämmelser i betydande utsträckning avgiftsfritt
för den enskilde. Detsamma gäller laboratorieundersökningar. Utredningens
förslag innebär inte några nämnvärda ändringar i nuvarande förhållanden.

I den följande framställningen begränsar jag mig till kostadsfördelningen
mellan den enskilde och samhället. Frågan om hur kostnaderna slutligen
skall fördelas avser jag att återkomma till sedan lagrådet behandlat det
lagförslag, som jag ämnar föreslå underställs dess granskning.

Vad till en början gäller behandling i öppen vård är diagnostisering a\
sjukdom som epidemilagen omfattar fri om den företas av tjänsteläkare
vid sjukbesök av denne. I viss utsträckning grundar sig detta på bestämmelser
i epidemilagen och i övrigt på medicinalstyrelsens anvisningar. Annan
öppen vård liksom läkemedel vid sådana sjukdomar bekostar patienten själv
i den mån kostnaderna inte täcks genom sjukförsäkringen.

Diagnostisering och vård vid tuberkulos är gratis för den enskilde om
behandlingen sker inom dispensärväsendet. Vissa läkemedel erhålls vid
denna sjukdom kostnadsfritt enligt förordningen den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel jämte kungörelsen samma
dag (nr 520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel. I övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 75

gäller även vid tuberkulos att patienten får bära de kostnader för öppen
vård, som ej bekostas av sjukförsäkringen.

De veneriska sjukdomarna behandlas kostnadsfritt hos tjänsteläkare och
vid polikliniker. Läkemedel och vissa intyg är också fria vid dessa sjukdomar.
J

Jag ansluter mig till utredningens förslag rörande kostnader för öppen
vård vid allmänfarlig sjukdom. Detta innebär att undersökning för sjukdomens
bestämmande skall vara kostnadsfri hos tjänsteläkare och likaså
hos läkare som sådan läkare hänvisat patienten till för undersökning.
Genom en sådan bestämmelse försvinner skillnaden i kostnadshänseende
or patienter vid hembesök av någon av de angivna läkarna för diagnostisenng
av misstänkt fall av epidemisk sjukdom och vid besök på dennes
mottagning för samma ändamål. Även för tuberkulospatienter skapas eu
utvidgning av möjligheten till kostnadsfri undersökning. De läkemedel som
fordras i öppen vård får patienten själv bekosta i den utsträckning de ej
bekostas enligt läkemedelsförordningen. Härvid är dock att märka att enligt
beslut av arets riksdag en utökad rabattering av läkemedel införts (prop
1967: 135, L2U 58, rskr 338).

^ id veneriska sjukdomar är det ur smittbekämpningssynpunkt särskilt
viktigt att såväl undersökning som vård, innefattande även läkemedel, vissa
mtyg in. in., tillhandahålls kostnadsfritt. Det klientel det är fråga om visar
otta stor obenägenhet att underkasta sig behandling för sin sjukdom. Skulle
värden till någon del bekostas av patienten föreligger fara att nödvändig
behandling äventyras i än större utsträckning. Det skall även påpekas att
Sverige ratificerat en 1 Bryssel år 1924 undertecknad internationell överenskommelse
rörande vissa lättnader för sjömän tillhörande handelsflottan vid
behandling av könssjukdom. Enligt denna överenskommelse skall sjöman
åtnjuta kostnadsfri behandling, vård och fria läkemedel vid veneriska sjukdomar.
Jag ansluter 111ig till utredningens förslag om avgiftsfrihet vid
dessa sjukdomar. I enlighet med utredningens förslag bör sjukvårdshuvudmännen
i lagen uttryckligen åläggas att ombesörja kostnadsfri undersökning
och behandling i öppen vård av veneriska sjukdomar.

Sluten vård är enligt epidemilagen fri för patienter vid behandling på ällmänt
rum vid epidemisjukhus eller motsvarande inrättning. Vid tuberkulos
råder ingen skillnad mot vad som gäller vid andra sjukdomar i allmänhet.
Ur den sjukes synpunkt har detta ingen kostnadsmässig betydelse såvitt
lian omfattas av den allmänna sjukförsäkringen och vårdas på allmänt rum.

I detta fall bestrids nämligen vårdavgiften i sin helhet av försäkringen. Vid
veneriska sjukdomar är den slutna vården avgiftsfri.

Utredningen föreslår ingen ändring i fråga om kostnaderna för sluten
vård. Enligt min åsikt bör beträffande samtliga här ifrågavarande sjukdomar
1 förhållande till sjukförsäkringen gälla samma regler som för

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1963

sjukdomar i allmänhet. Kostnaderna för vården bör alltså bestridas från
sjukförsäkringen i samma utsträckning som vid andra sjukdomar. Härigenom
erhålls enhetlighet över hela vårdområdet och vissa administrativa
förenklingar för sjukvårdshuvudmännen. I den mån den sjuke inte omfattas
av sjukförsäkringen bör vården tillhandahållas kostnadsfritt. De regler
jag sålunda förordar kan komma att bli föremål för omprövning i samband
med behandlingen av de förslag rörande vårdkostnaderna på sjukhus, som
inom kort väntas från sjukförsäkringsutredningen.

Laboratorieundersökningar av prov utförs f. n. kostnadsfritt tor den
enskilde enligt epidemilagen om det är fråga om prov från den sjuke och
personer i hans omgivning. Vad gäller tuberkulos utförs sådana undersökningar
också kostnadsfritt om de föranletts av behandling på dispensär.
Vid veneriska sjukdomar är alla laboratorieundersökningar kostnadsfria,
även de som utförs på begäran av privatpraktiserande läkare.

Statens bakteriologiska laboratorium har i sitt remissutlåtande framhållit
att det skulle vara önskvärt att laboratorieundersökningar utfördes
kostnadsfritt för den enskilde även vid andra smittsamma sjukdomar än de
allmänfarliga och veneriska. Laboratoriet framhåller, att omfattande sådana
undersökningar kan vara påkallade vid bl. a. epidemisk influensa,
tularemi och ornitos. F. n. råder enligt laboratoriet ibland osäkerhet om
vem som skall bekosta de undersökningar som redan utförts vid smittsamma
sjukdomar som ej epidemilagen omfattar. Liknande synpunktei
har framförts av ett par andra remissinstanser.

Enligt min mening bör laboratorieundersökningar i fortsättningen utföras
kostnadsfritt för den enskilde vid fall av allmänfarlig eller venerisk sjukdom,
när hälsovårdsnämnd eller läkare i öppen vård funnit sådan påkallad
och under förutsättning att den utförs på av socialstyrelsen godkänt laboratorium.
Jag finner vidare att vad statens bakteriologiska laboratorium
anfört om kostnaderna för laboratorieundersökningar vid andra smittsamma
sjukdomar är värt beaktande. De undersökningar det här rör sig
om spelar ofta stor roll vid bekämpningen av uppblossande epidemier av
olika slag. Kostnadsfrihet bör därför gälla även vid dessa undersökningar.
En förutsättning bör dock vara att länsläkaren funnit undersökningen påkallad.
För samtliga fall bör i lagen föreskrivas att laboratorieundersökningarna
skall bekostas av sjukvårdshuvudmännen.

Sjukvårdslagen

Utredningen har föreslagit att de särskilda benämningar på vissa sjukvårdsanstalter
avsedda för den epidemiska vården som f. n. finns i sjukvårdslagen,
epidemisjukhus och epidemisjukstuga samt sanatorium och

Kiingl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

tuberkulossjukstuga, skall avskaffas som obehövliga. Fristående specialsjukhus
av detta slag anordnas numera sällan. Man strävar efter att knyta
all vård till lasaretten. De som tidigare vårdades på epidemisjukhus eller
sanatorium tas numera in på lasarettens infektions- eller lungkliniker.
Den föreslagna ändringen bör jämföras med att termen mentalsjukhus
tidigare avskaffats.

Jag delar utredningens uppfattning att särskilda benämningar för de
sjukvårdsanstalter som vårdar personer behäftade med allmänfarliga sjukdomar
inte längre behövs. Därför föreslår jag, att begreppen epidemisjukhus,
epidemisjukstuga, sanatorium och tuberkulossjukstuga får utgå ur sjukvårdslagen.
Samtidigt bör vissa redaktionella ändringar göras i lagen.

Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag
till

1) smittskyddslag,

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bi ''aga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas om förslagen.

Förslaget till smittskgddslag
1 §•

Paragrafen har sin motsvarighet i 1 § epidemilagen. Här fastslås kommunernas
ansvar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar hos människor.
Hälsovårdsnämnden är det kommunala organ som liksom f. n. närmast
skall svara för denna verksamhet.

2 §.

Länsstyrelsen har enligt paragrafen en tillsynsskyldighet vad gäller kampen
mot smittsamma sjukdomar. Motsvarande bestämmelser finns f. n. i
13 § 1 mom. och 26 § 2 mom. epidemilagen. Enligt 2 § LV har länsstyrelsen
som hälsovårdsmyndighet inseende över åtgärderna mot utbredning av
könssjukdomar. I denna verksamhet har länsstyrelsen främst att lita till
länsläkaren.

3 §•

I 26 § 1 mom. epidemilagen och 9 § tuberkulosförordningen finns bestämmelser
om medicinalstyrelsens ställning som tillsynsmyndighet vad gäller
bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Det förutsätts att socialstyrelsen
skall bedriva allmän upplysningsverksamhet om smittsamma sjukdomar.

4 §•

I denna paragraf fastslås indelningen av de smittsamma sjukdomarna
i allmänfarliga sjukdomar, veneriska sjukdomar och övriga smittsamma
sjukdomar. Lagen är tillämplig på dessa sjukdomar då de befinner sig i
smittsamt skede.

Det har i paragrafen tillagts Kungl. Maj :t att i administrativ ordning bestämma
vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga resp. veneriska
sjukdomar. Förteckningar över sjukdomarna skall tas in i smittskyddskungörelsen.
Det ligger i sakens natur att det härvid får ankomma på socialstyrelsen
att fortlöpande följa utvecklingen och föreslå de ändringar i förteckningarna
som motiveras av nytillkomna rön och erfarenheter.

Paragrafen inrymmer också en bestämmelse om möjlighet för länsstyrelsen
att för begränsad tid göra lagen tillämplig på annan smittsam sjukdom
än sådan som Kungl. Maj:t förklarat allmänfarlig. Den sakkunskap
iom länsstyrelsen därvid i första hand har att lita till är länsläkaren. Länsstyrelsens
beslut torde dock regelmässigt också böra föregås av samråd
med socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 2 § 1 mom. epidemilagen, behandlar skyldighet
att anmäla misstänkt fall av allmänfarlig sjukdom för tjänsteläkare.
Kretsen av de anmälningsskyldiga har utvidgats i enlighet med utredningens
förslag.

Med tjänsteläkare avses enligt It § allmänna läkarinstruktionen den 10
maj 1963 (nr 341) om ej annat anges provinsialläkare, biträdande provinsialläkare
och extra provinsialläkare samt stadsdistriktsläkare.

6 §.

I paragrafen föreskrivs en allmän skyldighet för den som insjuknat i allmänfarlig
sjukdom eller bär smitta av sådan sjukdom att låta undersöka
sig av läkare och medverka till provtagning etc. Undersökningen sker utan
kostnad för den undersökte. Den fortsatta behandlingen sedan sjukdomen
diagnostiserats får den sjuke själv bekosta i samma utsträckning som sker
i öppen vård vid annan sjukdom, dvs. i den mån inte kostnaderna täcks av
sjukförsäkringen. Ett undantag är dock att alla laboratorieundcrsökningar
är kostnadsfria för den enskilde som framgår av 23 § första stycket.

7 §•

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
får delta i hälsovårdsnämndens arbete avgör enligt denna paragraf
om den som lider av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare kan behandlas
i öppen vård med hänsyn till smittrisken. Om läkaren inte anser att
detta är möjligt åläggs den sjuke resp. smittbäraren att söka vård på
sjukvårdsanstalt. Bestämmelserna innebär att det inte är tillåtet för t. ex.
en privatpraktiserande läkare att sedan sjukdomen konstaterats fortsätta
att behandla en patient i öppen vård utan att den enligt paragrafen behörige
läkaren beslutat att öppen vård får förekomma. Om det anses
lämpligt, att patienten behandlas i hemmet skall den sistnämnde läkaren
meddela föreskrifter om isolering och om inskränkning i patientens verksamhet.
Då beslut om öppen vård eller meddelande av föreskrifter avser
tuberkulosfall torde samråd regelmässigt böra ske med dispensärläkaren.

Den som blir föremål för åtgärd enligt denna paragraf skall alltid kunna
påkalla hälsovårdsnämndens prövning. Läkaren skall upplysa honom om
denna rätt. En uttrycklig föreskrift därom har tagits in i paragrafen.
Hälsovårdsnämnden har också tillagts befogenhet att självmant överpröva
läkarens beslut. Detta får betydelse bl. a. för det fall att hälsovårdsnämnden
skulle anse att läkarens beslut icke tillgodoser det krav på skydd mot
smitta som bör uppställas.

Såsom utredningen framhållit bör läkare då han fattar beslut enligt
denna paragraf betraktas som myndighet i den meningen att smittbärarlagen
och 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel i vissa fall vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

ingripanden i hälsovårdens intresse blir tillämpliga till följd av besluten,
Bestämmelsen om vilka läkare som får delta i hälsovårdsnämndens sammanträde
framgår av 10 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)
jämförd med 11 § andra stycket allmänna läkarinstruktionen. I 10 § hälsovårdsstadgan
sägs bl. a. att tjänsteläkaren eller stadsläkaren eller motsvarande
läkare äger närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden och
deltaga i överläggningarna. Det angivna författningsrummet i allmänna
läkarinstruktionen föreskriver, att om i en kommun finns flera tjänsteläkare
vad i hälsovårdsstadgan föreskrivs om tjänsteläkares deltagande i hälsovårdsnämnd
skall avse den främste av dem eller, om de är likställda och
inte är ense om vem som skall handha uppgiften, den som länsläkaren utser
därtill.

8 §•

I paragrafen fastslås att även den som misstänks vara sjuk eller smittbärare
är skyldig att finna sig i de ingripanden som gäller för dem som
konstaterats lida av allmänfarlig sjukdom eller är smittbärare.

9 §•

Paragrafen innehåller en utveckling av principen om primärkommunens
ansvar för smittbekämpningen. Genom hälsovårdsnämnden skall kommunen
sörja för att utredning kommer till stånd om orsaken till att allmänfarlig
sjukdom inträffat eller misstänks ha inträffat och att erforderliga åtgärder
vidtas. Verksamheten skall bedrivas i samråd med läkare och länsläkaren
skall hållas fortlöpande informerad.

10 §.

I likhet med vad som f. n. gäller enligt 5 § epidemilagen och 10 § tuberkulosförordningen
anförtros åt hälsovårdsnämnden att verkställa smittrening.
Sådan skall äga rum vid behov och avse inte bara lokaler utan också
kläder och andra föremål som den sjuke haft kontakt med. Kommunerna
bekostar verksamheten utom vad gäller sjuktransportfordon som tillhör
eller anlitas av staten och sjukvårdshuvudmännen. Hälsovårdsnämnden har
rätt att låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål mot skälig
ersättning som kommunen bekostar. Nämndens beslut i ersättningsfrågan
kan överklagas enligt 33 §. 11

11 §•

Det kan i vissa fall anses påkallat att för att förhindra smittspridning
företa mer omfattande förstöring, förändring e. d. av egendom än vad som
följer av smittreningsbestämmelserna. I paragrafen, som saknar motsvarighet
i nuvarande lagstiftning, medges Kungl. Maj :t eller efter dess bemyndigande
länsstyrelse möjlighet härtill, om det är påkallat av särskilda skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

för att hindra att allmänfarlig sjukdom sprids. Ersättning för sådana ingripanden
kan utgå med stöd av 1956 års kungörelse om ersättning av statsmedel
i vissa fall vid ingripanden i hälsovårdens intresse.

12 §.

I pal agrafen, som motsvarar 3 § LV, föreskrivs skyldighet för den som lider
av eller har anledning anta att han smittats av venerisk sjukdom att söka
läkare och att underkasta sig behövlig behandling och följa läkarens föreskrifter
om behandlingen och smittförebyggande åtgärder. Det står därvid
vederbörande fritt att söka vilken läkare han önskar. Skall han erhålla läkarbehandlingen
kostnadsfritt har han dock att anlita läkare som står
till sådant förfogande enligt 18 §. I första hand kommer därvid de särskilda
könspoliklinikerna och tjänsteläkarna i fråga.

13 §.

Om någon inte fullgör sina skyldigheter enligt 12 § skall länsläkaren enligt
denna paragraf, som närmast motsvarar 16 § LV, gripa in i syfte att
förmå honom att underkasta sig läkarbehandling och följa de föreskrifter
i övrigt som erfordras. Ingripandet sker i den formen att vederbörande tillställs
en anmaning av den innebörd som anges i paragrafen. Anmaningen kan
avse intagning på sjukhus om det föreligger risk att vederbörande skall
sprida smitta. Anmaningsförfarandet, som normalt föregår de tvångsåtgärder
som kan beslutas enligt 14 §, har närmare behandlats i den allmänna
motiveringen.

14 §.

Om anmaningen inte följs har länsstyrelsen genom denna paragraf, som
delvis ersätter 21 § LV, möjlighet att besluta om inställelse hos läkare eller
intagning på sjukhus. Beslut får meddelas utan anmaning, om det skäligen
kan antagas att anmaningen inte skulle följas. I brådskande fall kan
länsläkaren meddela interimistiskt beslut. I städerna utanför landsting
fullgör hälsovårdsnämnden länsstyrelsens uppgift i fråga om beslut om inställelse
hos läkare för undersökning och behandling. Gäller frågan intagning
på sjukhus skall beslut däremot alltid utfärdas av länsstyrelse.

Om den som avses med beslutet inte frivilligt rättar sig efter detta, kan
handräckning ske enligt bestämmelserna i 25 §.

15 §.

Enligt paragrafen skall den som en veneriskt smittad person uppgett
sig kunna ha fatt smittan av eller ha fört den vidare till också anmanas
att genomgå undersökning oavsett om han har symtom av sjukdomen eller
ej. Har han själv anledning misstänka att han är veneriskt sjuk åligger det
honom att uppsöka läkare redan enligt 12 §.

6 — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Om anmaning inte följs kan länsstyrelsen eller, i fall som avses i 14 §
sista stycket, hälsovårdsnämnden besluta om samma åtgärder som gäller
i fråga om den som är sjuk. För fall som avses i denna paragraf kan tvångsåtgärd
inte beslutas utan föregående anmaning.

17 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag och medför att det nu
oinskränkta anonymitetsskyddet i viss mån upphävs. Uppgiftslämnarens
identitet skall emellertid endast röjas om saken blir föremål för brottsutredning.
Bestämmelserna har närmare behandlats i den allmänna motiveringen.

18 §.

I paragrafen fastslås sjukvårdshuvudmännens skyldighet att svara för
kostnaderna vid undersökning och behandling i öppen vård vid venerisk
sjukdom. Detta innebär hl. a. att landstingen övertar ansvaret för den vård
som nu bedrivs vid könspoliklinikerna i vissa städer. Läkemedel skall vid
den öppna vården som nu tillhandahållas kostnadsfritt.

19 §.

Enligt huvudregeln skall anmaningsförfarandet skötas av länsläkarna.
Genom denna paragraf lämnas möjlighet för socialstyrelsen att anförtro
dessa uppgifter åt annan läkare.

20 §.

Smittskyddslagen tar i första hand sikte på de allmänfarliga och de veneriska
sjukdomarna. Genom denna paragraf åläggs hälsovårdsnämnderna
skyldighet att då det uppträder andra smittsamma sjukdomar verkställa
de utredningar och vidta de åtgärder som länsläkaren finner påkallade.

21 §.

Hälsovårdsnämnderna tillförsäkras genom bestämmelserna i denna paragraf
en uttrycklig rätt till biträde av tjänsteläkare och distriktssköterska
vid fullgörande av sina skyldigheter enligt lagen och med stöd av denna
meddelade föreskrifter.

23 §.

Laboratorieundersökningar av prov o. d. från personer som insjuknat
eller misstänks ha drabbats av allmänfarlig eller venerisk sjukdom utgör
ett betydelsefullt led i diagnostiseringen av och kampen mot de smittsamma
sjukdomarna.

Genom bestämmelserna i första stycket i förevarande paragraf fastslås
att dessa kostnader i intet fall skall drabba den enskilde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968 83

Föreskrifterna i andra stycket avser i första hand att tillämpas vid större
epidemier av en sådan omfattning att särskilda åtgärder från samhällets sida
är påkallade.

På grund av bestämmelserna i tredje stycket blir den slutna vården alltid
kostnadsfri för patienten.

24 §.

Denna paragraf, som har motsvarighet i 25 § LV, har utarbetats efter
förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och barnavårdslagen.

25 §.

I paragrafen återfinns de bestämmelser om handräckning som är nödvändiga
för att lagens målsättningar skall kunna nås. Bestämmelserna, som
har behandlats i den allmänna motiveringen, har i den nuvarande lagstiftningen
motsvarighet i 22 § LV och 5 § tuberkulosförordningen.

26 §.

Bestämmelserna i denna paragraf är överförda från 29 § LV. Straff för
spridande av venerisk smitta föreskrevs ursprungligen i 14 kap. 21 § strafflagen.
Vid brottsbalkens införande överfördes straffbestämmelserna till den
särskilda lagstiftningen om veneriska sjukdomar. De undergick i samband
därmed såväl saklig som formell revision (prop. 1964: 10 s. 207 f).

27 §.

Paragrafen motsvarar 30 § LV.

28 §.

Motsvarighet till denna paragraf finns nu i 28 § epidemilagen.

29 §.

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i 25 § LV.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § 2 mom. epidemilagen. Bestämmelserna tar
sikte på de särskilda befogenheter som kan erfordras i händelse av ett
bakteriologiskt krig.

31 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som tillkommit på förslag av utredningen,
saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. De syftar främst på
allmänfarliga sjukdomar och skapar möjligheter att tillgodose önskemålet
om särregler för krigsmakten under speciella omständigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

32 §.

Paragrafen ersätter 14 § andra stycket och 15 § andra stycket epidemilagen,
med stöd av vilka Kungl. Maj :t den 24 april 1953 (nr 222) utfärdat
kungörelse om sanitär kontroll av den internationella trafiken (karantänskungörelse).

33 §.

Denna paragraf ersätter 32 § epidemilagen, 26 § LV och 15 § tuberkulosförordningen.
Den föreslagna instansordningen innebär inga avvikelser
från vad nu gäller. Sista instans skall vara Kungl. Maj :t i regeringsrätten.

34 §.

Ett stort antal bestämmelser som nu återfinns i lag är av den beskaffenhet
att de lämpligen utfärdas i administrativ ordning. En väsentlig del av
bestämmelserna torde böra sammanföras i en smittskyddskungörelse. I betydande
omfattning får det också ankomma på socialstyrelsen att utfärda
närmare föreskrifter och anvisningar.

Förslag till lag angående ändring i sjukvårdslagen

6 §.

Genom ändringar i denna paragraf försvinner benämningarna sanatorium
och tuberkulossjukstuga samt epidemisjukhus och epidemisjukstuga. En
följd härav blir att 7 § skall upphöra att gälla.

13 och 16 §§.

Ändringarna är en följd av ändringarna i 6 §.

25 §.

Om det finns ett verkställbart beslut enligt smittskyddslagen att någon
skall intas på sjukhus får sjukhusläkaren inte ompröva vårdbehovet. Detsamma
gäller veneriskt sjuk som länsläkaren anmanat att låta sig intas
på sjukhus. Paragrafen har formulerats om med hänsyn till innehållet i
smittskyddslagen.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslaget till smittskyddslag
inhämtas för det i 87 § regeringsformen angivna ändamålet genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t
Konungen.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Bilaga

Förslag

till

Smittskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Det åligger kommun att enligt bestämmelserna i denna lag vidtaga erforderliga
åtgärder till skydd mot smittsamma sjukdomar. Hälsovårdsnämnden
har att utöva det närmaste inseendet över verksamheten.

2 §.

Länsstyrelsen skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet
och tillse att lämpliga åtgärder vidtages för ändamålet.

3 §•

Socialstyrelsen har högsta tillsynen över bekämpandet av smittsamma
sjukdomar i riket. Styrelsen skall meddela råd och anvisningar till ledning
för hälsovårdsnämnderna.

4 §.

Smittsamma sjukdomar indelas i allmänfarliga sjukdomar, veneriska
sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar.

Konungen bestämmer vilka sjukdomar som skall hänföras till allmänfarliga
sjukdomar och till veneriska sjukdomar.

Allmänfarliga sjukdomar

5 §■

Om sjukdomsfall inträffat i en bostadslägenhet och det finns anledning
befara, att allmänfarlig sjukdom föreligger, åligger det lägenhetsinnehavaren
att, såvida den sjuke icke är föremål för läkarbehandling, ofordröjligen
underrätta tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat, internat, vandrarhem, vårdanstalt

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

eller annan inrättning eller på campingplats eller läger liar föreståndaren
motsvarande skyldighet. Befälhavare på fartyg är uppgiftsskyldig i fråga om
sjukdomsfall ombord på fartyget.

6 §.

Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk bär
smitta av sådan sjukdom är skyldig att låta undersöka sig av tjänsteläkare
eller läkare som denne anvisar och att tillhandahålla läkaren eller dennes biträde
nödvändigt undersökningsmaterial eller tillåta att sådant tages.

Undersökning som avses i första stycket skall ske utan kostnad för den
enskilde.

7 §■

Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
äger deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden avgör om den
som lider av allmänfarlig sjukdom eller bär smitta därav med hänsyn till
faran för smittans spridning kan behandlas i öppen vård. Den som ej kan
behandlas i öppen vård är skyldig att låta intaga sig för vård på sjukhus
eller tillfällig sjukvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av
staten.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkaren meddela erforderliga
föreskrifter om isolering och om inskränkning i hans verksamhet.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,
om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren upplysas
om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till efterrättelse
till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden får
också självmant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna paragraf.

8 §•

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ gäller även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller bära smitta därav.

9 §•

Om länsläkaren finner det påkallat, är hälsovårdsnämnd skyldig att göra
utredning även när fall av allmänfarlig sjukdom inträffat inom annan kommun
eller misstanke därom föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

10 §.

När allmänfarlig sjukdom inträffat, skall hälsovårdsnämnden vid behov
ombesörja att smittrening på kommunens bekostnad sker av den sjukes
bostad och annan lokal där han uppehållit sig samt av gång- och sängkläder
och andra föremål, som kan befaras överföra smitta. Vad nu sagts
skall även gälla beträffande fordon, som använts vid sjuktransport från ort
inom kommunen. Staten och landstingskommun svarar dock för smittrening
av egna fordon.

Om det anses nödvändigt, får hälsovårdsnämnden mot skälig ersättning
låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som avses i första
stycket.

Den som fått hälsovårdsnämndens uppdrag att verkställa smittrening får
ej vägras tillträde till det utrymme där smittrening skall ske.

11 §•

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, länsstyrelsen kan, utöver
vad i 10 § stadgas, förordna om förstöring eller förändring av egendom eller
om förbud mot eller inskränkning i användningen av egendom om det är påkallat
av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig sjukdom.

Veneriska sjukdomar

12 §.

Den som lider av eller har anledning antaga att han lider av venerisk sjukdom
är skyldig att söka läkare och underkasta sig den behandling som behövs.
Han skall följa de föreskrifter, som läkaren meddelar om sjukdomens
behandling och om åtgärder för att hindra spridning av smitta.

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt 12 § skall länsläkaren
anmana honom att söka läkare och underkasta sig behandling samt att förete
intyg om att detta skett. Om så erfordras skall han anmanas att följa
de föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Föreligger grundad anledning
befara att han skall sprida smitta av sjukdomen skall han i stället
anmanas att låta intaga sig på sjukhus som avses i sjukvårdslagen eller
som drives av staten.

14 §.

Om någon underlåter att följa anmaning enligt 13 § kan länsstyrelsen i
det län där han vistas besluta att han skall inställas hos läkare för undersökning
eller behandling eller, om det finns grundad anledning befara att
han skall sprida smitta av sjukdomen, att han skall intagas på sjuk -

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

hus som avses i 13 §. Sådant beslut far meddelas utan föregående anmaning,
om det skäligen kan antagas, att anmaning icke skulle efterföljas.

Vad i denna paragraf föreskrives om länsstyrelse skall i stad som ej tillhör
landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd, när fråga är om inställelse hos
läkare för undersökning eller behandling.

15 §.

Om veneriskt sjuk person uppgivit sig ha varit i förbindelse med annan
person på sådant sätt att smitta kunnat överföras skall länsläkaren aninana
denne att underkasta sig läkarundersökning för att det skall utrönas om
han lider av venerisk sjukdom. Han skall med intyg styrka utgången av
undersökningen.

Bestämmelserna i 14 § gäller i tillämpliga delar fall som avses i denna
paragraf. Beslut om inställelse hos läkare eller intagning på sjukhus får
dock ej meddelas utan föregående anmaning.

16 §.

Anmaning som avses i 13 och 15 §§ skall ske skriftligen och innehålla
erinran om påföljden för underlåtenhet att följa anmaningen. Avser anmaningen
barn under 15 år, skall den tillställas den som har vård om barnet.

17 §.

Har någon lämnat uppgift om smittförbindelse enligt 15 §, har åklagare
i det län där uppgiften lämnats rätt att få upplysning om vem som lämnat
uppgiften, om detta är påkallat för utredning om brott mot den som avses
med uppgiften.

18 §.

Det åligger landstingskommun att ombesörja kostnadsfri undersökning
och behandling i öppen vård vid fall av venerisk sjukdom eller misstanke
därom. Därvid skall läkarintyg som erfordras enligt denna lag tillhandahållas
utan kostnad.

Läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom skall tillhandahållas
utan kostnad för den enskilde.

19 §.

Socialstyrelsen kan förordna annan läkare att i länsläkarens ställe verkställa
anmaning som avses i 13 och 15 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Övriga smittsamma sjukdomar
20 §.

Om det inträffar annan smittsam sjukdom än allmänfarlig sjukdom eller
venerisk sjukdom, åligger det hälsovårdsnämnden att, i den män länsläkaren
finner det påkallat, verkställa utredning om orsaken till att sjukdomen
uppträtt och vidtaga de åtgärder, som fordras för att hindra att sjukdomen
sprides.

Övriga bestämmelser
21 §.

Tjänsteläkare och distriktssköterska skall biträda hälsovårdsnämnden
vid fullgörande av de uppgifter som åvilar nämnden enligt denna lag eller
med stöd därav meddelade föreskrifter.

22 §.

Vad i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om
landstingskommun skall beträffande stad som ej tillhör landstingskommun
gälla staden, i den man ej annat föreskrives.

Vad i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter sägs om
länsläkare skall beträffande stad som ej tillhör landstingskommun gälla
förste stadsläkaren, i den mån ej annat föreskrives. Socialstyrelsen kan efter
ansökan befria förste stadsläkare från de uppgifter som ankommer på

honom i fråga om veneriska sjukdomar och förordna länsläkare att fullgöra
dessa.

23 §.

Landstingskommunen bestrider kostnaderna för laboratorieundersökning
av prov som läkare i öppen vård eller hälsovårdsnämnd finner erforderlig
vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom eller vid misstanke om
sadan sjukdom och som utföres vid laboratorium som socialstyrelsen godkänt
för ändamålet.

Vad i första stycket sägs skall även gälla laboratorieundersökning av
prov som länsläkare finner erforderlig vid annan smittsam sjukdom än
allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom.

Kostnaderna för sluten vård på sjukvårdsanstalt som avses i 7 eller 13 §
skall vid allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommunen
i den mån de ej ersättes enligt lagen om allmän försäkring.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande den som utan att vara sjuk bär smitta av allmänfarlig
sjukdom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

24 §.

Den som är eller varit verksam vid behandling av fråga enligt denna lag
eller med stöd därav utfärdade föreskrifter får ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit om enskilds personliga förhållanden. Den som bryter häremot
dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Brott enligt första stycket får åtalas av åklagare endast efter angivelse
av målsägande.

25 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av hälsovårdsnämnd, om någon åsidosätter vad som åliggei
honom enligt 6 § eller 7 § första stycket,

på begäran av hälsovårdsnämnd om den åt vilken nämnden uppdragit att
verkställa smittrening vägras tillträde till utrymme där smittrening skall ske,
på begäran av länsstyrelse, länsläkare eller, i stad som ej tillhör landstingskommun,
av hälsovårdsnämnd för verkställande av beslut enligt 14
eller 15 §.

26 §.

Den som lider av venerisk sjukdom och med vetskap eller misstanke
om det övar könsumgänge dömes till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller, om någon eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
utsätter annan för fara att bli smittad av venerisk sjukdom.

27 §.

Har brott som avses i 26 § förövats mot make, må åklagare väcka åtal
endast om målsägande anger brottet till åtal eller åtal är påkallat ur allmän
synpunkt.

28 §.

Den som åsidosätter skyldighet enligt 5 § eller bryter mot föreskrift
som meddelats med stöd av 7 § andra stycket dömes till böter.

29 §.

Om länsläkare eller läkare som avses i 19 § erhållit uppgift enligt denna
lag, som ger anledning antaga att gärning som avses i 26 § eller 6 kap. 7 §
brottsbalken förövats, äger han anmäla detta till åklagare.

Har någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott som avses i 26 §, har åklagaren rätt att på
begäran få uppgift om resultatet av läkarundersökning, som föranstaltats
avT länsläkare eller läkare som avses i 19 §. Har åtal väckts, har även domstol
rätt att få sådan uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968
30 §.

Då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller det eljest påkallas av
utomordentliga förhållanden, kan Konungen eller, då riket är i krig, myndighet
som Konungen bestämmer förordna om avspärrning av visst område
för att hindra att smittsam sjukdom sprides. Har sådant förordnande meddelats,
ankommer det på den myndighet som anges i förordnandet att bestämma,
om och under vilka förutsättningar person, som uppehåller sig
inom det avspärrade området, får lämna detta eller annan får tillträde
därtill.

31 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan meddela från
denna lag avvikande föreskrifter beträffande krigsmakten.

32 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna om
särskilda åtgärder för att förhindra att smittsamma sjukdomar föres in
i riket eller sprides till utlandet.

33 §.

Talan mot hälsovårdsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen
genom besvär.

Talan mot länsstyrelses beslut föres hos Konungen genom besvär.

Hälsovårdsnämnds och länsstyrelses beslut skall lända till omedelbar
efterrättelse om ej annorlunda förordnas i beslutet.

34 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller av myndighet som Konungen bestämmer.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 2 och 3 mom. samt 7 § sjukvårdslagen
den 6 iuni 19621 skall upphöra att gälla, dels att 6 § 1 mom., 13 § 2 mom.,

16 § 2 mom. och 25 § 2 mom. lagen
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Om särskilda —----

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, tuberkulossjukstuga,
epidemisjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes
icke sjukhusintendent vid sådant
sjukhus, ankommer på sjukvårds -

skall erhålla ändrad lydelse på sätt
(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Sjukhus benämnes, om
ej annat följer av vad nedan stadgas,
lasarett, därest det är avsett
för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art,
och sjukstuga, om det företrädesvis
är avsett för mindre krävande
vård. Sjukstuga må vara försedd
med högst trettio vårdplatser; dock
må utan hinder härav såsom särskild
avdelning av sjukstuga anordnas
förlossningshem och sjukhem.

-----flera sjukhus.

Sjukvårdsstyrelsen må besluta,
att sjukhusintendent icke skall tillsättas
vid sjukstuga, förlossningshem
eller sjukhem. Finnes icke
sjukhusintendent vid sådant sjukhus,
ankommer på sjukvårdsstyrelsen
att bestämma, huru de åliggan -

1 Senaste lydelse av 16 § 2 mom. se SFS 1966: 294.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

styrelsen att bestämma, huru de den som eljest tillkomma sjukhusåligganden
som eljest tillkomma intendent skola fullgöras,
sjukhusintendent skola fullgöras.

16 §.

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och
epidemisjukhus, överläkare,

2) vid sjukstuga, tuberkulossjuksluga
och epidemis jukstuga sju kstugu
läkare samt

3) vid sj ukhem —------ —

Såvida ej---------

Överläkare må--------

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett överläkare,

2) vid sjukstuga sjukstug uläkare
samt

--förordnat, överläkare.

- vid förlossningshem.

--nu sagts.

2 m o m. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 mom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med sådan smittsam sjukdom,
som angives i epidemilagen,

3) den som — ----- -—--

§•

2 mom. Utan sådan prövning av
vårdbehovet, som avses i 1 mom.,
skall intagning ske av

1) den som av läkare förklarats
behäftad med eller misstänkes vara
behäftad med allmänfarlig sjukdom
som avses i smittskyddslagen,

— dylik hänvisning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 februari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 5 december 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 1 december
1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till smittskgddslag.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Bengt Westerberg.

Lagrådet yttrade:

Nödvändiga åtgärder för att skydda landets befolkning mot smittsamma
sjukdomar innebär ofta ingrepp i medborgerliga friheter, icke sällan med
stor verkan för den enskildes personliga förhållanden och hans ekonomi.
Förutsättningarna och formerna för ingrepp bör klart anges i lag, såsom
också får anses föreskrivet i art. 5 i Europarådets konvention den 4 november
1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, vilken konvention Sverige ratificerat den 11 januari 1952. Jämförelse
kan här göras med vad som gäller om häktning, anhållande och reseförbud
samt om tvångsintagning för sluten psykiatrisk vård och tvångsintagning
av utvecklingsstörd på specialsjukhus; noggrann lagreglering av
dessa rättsinstitut har skett. Dessa synpunkter har också vunnit beaktande
i det föreliggande förslaget. Ämnets vikt motiverar emellertid en mera ingående
granskning. Lagrådet återkommer i det följande till vissa särskilda
spörsmål i ämnet.

Ett ytterligare rättssäkerhetskrav synes vara att tillämpningen är någorlunda
enhetlig så att åtminstone mera påfallande skillnader i behandlingen
av likartade fall icke förekommer. I sådant avseende är det en svaghet hos
förslaget att besluten om de frihetsinskränkningar varom här är fråga i första
hand ankommer på den lokale tjänsteläkaren; bedömandet kan växla från ort
till annan. En dylik ordning torde emellertid vara ofrånkomlig av praktiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

skäl och olägenheterna därav torde i framtiden kunna avhjälpas genom råd
och anvisningar från länsläkaren. Att en i och för sig otillfredsställande olikhet
i behandlingen av likartade fall kan uppkomma också till följd av en
sjukdoms natur torde få antagas. Beträffande exempelvis salmonelladiarré
lär enligt uppgift förhålla sig så, att av återvändande svenska utlandsresenärer
antalet smittbärare i själva verket kan beräknas vara mångdubbelt
större än antalet omhändertagna fall. Förhållandet torde emellertid komma
att uppmärksammas.

Så länge det är fråga om sjuka som behöver — och i regel också vill ha —
vård blir vad som nyss angivits av underordnad betydelse. Annorlunda förhåller
sig med den som inte är sjuk men som för smitta. Av honom krävs
stora uppoffringar för andras bästa. Från rättvisesynpunkt och för alt den
som är smittbärare inte skall hemlighålla detta bör han få tillfredsställande
gottgörelse för ingripanden mot honom. Ju mera omfattande och fixerad
ersättningsrätten är desto större blir utrymmet för anordnande av smittbekämpningen
på mest effektiva sätt. Med hänsyn härtill kunde det ha varit
motiverat att till samtidig översyn företaga frågan om lämpliga åtgärder
mot smittbärare och frågan om dessas rätt till ersättning. Vad angår 1956
års lag om ersättning åt smittbärare kunde man ha tänkt sig att det nu övervägts,
huruvida icke ersättningsrätten för kroniska smittbärare borde preciseras
i lag och få formen av ett rättsanspråk av beskaffenhet att kunna
göras gällande vid allmän domstol eller kunna underställas regeringsrättens
eller försäkringsdomstolens prövning. Till jämförelse kan nämnas att enligt
den föreslagna atomansvarighetslagen ersättningskrav på avsevärt högre
belopp erhåller sådan natur. Det nu aktuella lagstiftningsärendet har dock
ett mera begränsat syfte och avser närmast att sammanföra epidemilagen,
den s. k. lex veneris och tuberkulosförordningen till en lag. Att så sker synes
i och för sig lämpligt.

Enligt förslaget skall de sjukdomar som kommer i fråga anges, icke
i själva lagen utan i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. I remissprotokollet
framhålls att detta inte innebär annan skillnad från vad som nu gäller
enligt epidemilagen än att Kungl. Maj :t kommer att kunna utesluta viss
sjukdom utan att höra riksdagen. Det är mindre lätt att inse vilken praktisk
olägenhet som skulle vara förbunden med att uteslutning fordrar lagändring.
Man lär knappast ha att räkna med att förändring i medicinsk och socialpolitisk
bedömning av en dittills såsom smittfarlig ansedd sjukdom sker
på så kort tid att en lagstiftningsåtgärd inte kan medhinnas. Icke heller
synes det betydelselöst med en enumeration av sjukdomar i själva lagen,
även om Kungl. Maj :t måste ha rätt att göra tillägg till uppräkningen. Därigenom
ges nämligen också eu fingervisning om att tillägg måste avse sjukdom
som i betydelse och till verkningar kan jämställas med dem som upptages
i lagen, något som med hänsyn till de frihetsinskränkningar som kan
bli följden icke är utan värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Lagrådet kan följaktligen icke anse mera vägande skäl ha framlagts för
att frångå den gällande ordningen att i lagen uppräknas de sjukdomar, på
vilka den skall vara tillämplig, med rätt för Kungl. Maj :t att förordna om
dess tillämpning även å annan sjukdom. Lagrådet vill därför ifrågasätta om
icke den nya lagen bör följa samma mönster som hittills tillämpats.

4 §.

Det år 1918 i 14 kap. 21 § strafflagen införda straffstadgandet riktade
sig mot den som led av »könssjukdom i smittsamt skede». Enligt vad vederbörande
departementschef framhöll vid remissen till lagrådet hade detta
uttryck givetvis samma betydelse som i 1 § av det samtidigt remitterade —
sedermera likaledes antagna — förslaget till lag angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar (NJA II 1918 s. 812). I det lagrum, till vilket
hänvisning sålunda skedde, förklarades att till könssjukdomar i lagen räknades
tre angivna sjukdomar, dock endast så länge de var i smittsamt skede.
Tillika angavs att könssjukdom skulle anses vara i smittsamt skede, så länge
symtom å smittsamhet förefanns eller förnyat framträdande av sådana
symtom var att befara. Att man fann sig böra närmare bestämma innebörden
av uttrycket smittsamt skede berodde enligt vad förarbetena utvisar på att
meningarna om innebörden kunde vara delade (a. a. s. 791). Genom definitionen
kom, anfördes det, syfilis i de sekundära s. k. latensperioderna liksom
också sådana fall av kronisk dröppel där gonokocker först efter en
längre serie av mikroskopiska undersökningar lät sig påvisa att falla in under
lagens bestämmelser (a. a. s. 792).

På motsvarande sätt — den som lider av könssjukdom i smittsamt skede
— betecknades brottssubjektet såväl i straffrättskommitténs år 1944 avgivna
betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
(19 kap. 6 § strafflagen; se a. a. 1949 s. 20 f.) som i samma kommittés
betänkande av år 1953 med förslag till brottsbalk (11 kap. 9 § balkförslaget;
se a. a. 1962 s. 235). Resultatet av lagstiftningsarbetet blev att straffbudet
från 14 kap. 21 § strafflagen med oförändrad inriktning på den som lider
av könssjukdom i smittsamt skede överfördes till lex veneris, 29 §. Det
kan sägas att, med hänsyn till de där i 1 § givna definitionerna, straffbudet
genom denna placering vann i tydlighet.

Enligt förevarande paragraf skall Kungl. Maj :t bestämma bl. a. vilka
sjukdomar som skall hänföras till könssjukdomar, i förslaget benämnda
veneriska sjukdomar. Avsikten lär vara att sjulcdomsbegreppet därvid alltjämt
skall vara begränsat till fall då sjukdomen är i smittsamt skede och
att det liksom hittills skall anges vad som är att förstå härmed. I sistnämnda
hänseende skulle den gällande bestämningen kompletteras så, att sjukdomen
anses vara i smittsamt skede också då sjukdomen befaras kunna överföras
till avkomma i fosterstadiet.

Såsom förut nämnts ansågs redan vid tillkomsten av lex veneris att be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

greppet smittsamt skede krävde ett närmare bestämmande och denna uppfattning
kan sägas närmast ha vunnit i styrka då nu upplyses att en utvidgning
av begreppet till fall av fara för fosterskada är avsedd. Vad sålunda
anförts får särskild tyngd i betraktande av straffbudet i 26 §. Det kan nämligen
icke godtagas att förutsättningarna för straffansvars inträde framgår
först vid jämförelse med innehållet i den tilltänkta smittskyddskungörelsen.

Oavsett huruvida de sjukdomar varå lagen skall vara tillämplig uppräknas
i denna eller ej, torde böra intagas ett stadgande om smittsamt skede och
innebörden därav. Bibehålls förslagets konstruktion med enumeration
i särskild kungörelse, vill lagrådet föreslå följande. Paragrafens första och
andra stycken sammanförs och tredje stycket får bilda ett andra stycke,
varjämte ett tredje stycke tilläggs av innehåll att med sjukdom förstås i lagen
endast sjukdom i smittsamt skede samt att venerisk sjukdom skall anses
vara i smittsamt skede när symtom på smittsamhet förefinns eller förnyat
framträdande av sådana symtom är att befara eller fara föreligger för sjukdomens
överförande till avkomma i fosterstadiet.

6 §•

Det i denna paragraf liksom i de två följande förekommande uttrycket
»bär smitta» skulle efter orden kunna antagas syfta på tiden alltifrån nedsmittningen
och följaktligen äga en mera vidsträckt innebörd än uttrycket
»för smitta» i 3 § 3 mom. epidemilagen, vilket otvivelaktigt betyder att den
nedsmittade kan föra smittan vidare. Risk för att den nedsmittade »för
smitta» i sist angivna innebörd inträder först längre eller kortare tid efter
nedsmittningen. Emellertid har vid föredragningen inför lagrådet upplysts
att förändringen i ordvalet icke tänkts skola medföra någon ändring i sak;
detta skulle framgå särskilt vid en jämförelse med den i 1 § andra stycket
av 1956 års lag om ersättning åt smittbärare lämnade bestämningen av begreppet
»smittbärare». I själva verket föreligger, enligt vad som upplysts,
icke något önskemål från medicinskt håll att ingripa mot andra nedsmittade
än dem som »för smitta». Enligt lagrådets mening är i tydlighetens intresse
en återgång till uttryckssättet »för smitta» att föredraga.

Angående ett tillägg till denna paragraf återkommer lagrådet under 7 §.

7 §•

Förevarande paragraf utgör rättsgrunden för ett frihetsberövande. Den
som lider av allmänfarlig sjukdom eller för smitta kan enligt paragrafen
bli intagen på sjukhus utan eget samtycke. Av remissprotokollet framgår
att förslaget däremot icke är avsett att grunda någon rätt att tvångsvis
kvarhålla den sjuke på sjukhuset. Att det sålunda skils mellan rätt till intagning
och rätt till kvarhållande står i överensstämmelse med den lagstiftningsteknik
som använts i lagen den 16 juni 1966 om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Innehållet av Europarådets inledningsvis om7
—Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 36

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

nämnda konvention kan utgöra anledning till att de olika momenten i frihetsberövandet
preciseras på detta sätt.

Särskilt vad gäller smittbärare är det emellertid enligt lagrådets mening
knappast tillrådligt att avstå från att stadga kvarhållningsrätt. Som ett sannolikt
praktiskt fall framstår att smittförande personer av asocial läggning
som ej känner sig sjuka avviker från sjukhuset. Kraven på tydlighet och
konsekvens i lagstiftningen föranleder då att kvarhållningsrätten bör komma
till uttryck i lagtexten. Vad nu sagts äger närmast tillämpning beträffande
sådana sjuka och smittbärare som tvångsintagits. För att full verkan
skall säkras bör dock enligt lagrådets mening kvarhållningsrätt stadgas även
beträffande frivilligt intagna. Risken att en patient även i sådana fall måste
stanna kvar på sjukhus mot sin vilja skulle visserligen kunna tänkas verka
återhållande på allmänhetens benägenhet att av eget initiativ begära intagning.
Lagrådet tror sig likväl kunna utgå från att känslan av det nödvändiga
i att söka vård blir avgörande i flertalet av de fall då frivillig intagning kan
bli aktuell.

För att bereda plats för ett stadgande om kvarhållningsrätt föreslår lagrådet
att vad som sägs i 8 § inarbetas i envar av 6 och 7 §§. Stadgandet skulle
då få utgöra innehållet av 8 §. Till den närmare utformningen härav återkommer
lagrådet under nämnda paragraf.

Vad angår nu förevarande paragraf torde utöver det redan anförda böra
iakttagas att tjänsteläkaren meddelar uttryckligt beslut av innehåll antingen
att den sjuke resp. smittbäraren skall intagas på sjukhus eller ock att han
skall behandlas i öppen vård. Man synes kunna bibehålla förslagets konstruktion
att tjänsteläkaren icke har att överpröva av annan läkare tidigare gjort
konstaterande, att en person är eller misstänks vara sjuk eller smittförande.
Och har en privatpraktiserande läkare ordinerat intagning på sjukhus, kommer
frågan om omhändertagandet över huvud taget icke under tjänsteläkarens
bedömning.

I enlighet med de framförda synpunkterna kan förevarande paragraf erhålla
förslagsvis följande lydelse:

»Lider någon av allmänfarlig sjukdom eller för han smitta, är han, om
så beslutas, skyldig att låta intaga sig för vård på sådant sjukhus eller sådan
tillfällig sjulcvårdslokal som avses i sjukvårdslagen eller som drives av staten.
Den tjänsteläkare, stadsläkare eller motsvarande läkare som författningsenligt
får deltaga i hälsovårdsnämndens sammanträden meddelar dylikt
beslut, såvida icke intagning redan skett eller kan antagas vara omedelbart
förestående. Läkaren äger dock, om hänsyn till faran för smittans
spridning medger det, i stället besluta om behandling i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses
i första stycket ge erforderliga föreskrifter om isolering och om inskränkning
i verksamhet.

Kungl. \Iaj:ts proposition nr 36 år 1968 09

Bestämmelserna i första stycket gäller även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta.

Beslut av----------—-----------denna paragraf.»

Beträffande det föreslagna andra stycket må uppmärksammas att det äger
tillämpning även å dem som efter intagning å sjukvårdsanstalt överförs till
öppen vård. Erforderliga föreskrifter om samråd mellan anstaltsläkaren och
tjänsteläkaren torde få ges i administrativ ordning.

8 §.

Denna paragraf bör, såsom lagrådet angivit under 7 §, innehålla bestämmelse
om rätt att kvarhålla på sjukhus den som är sjuk eller för smitta.
Härtill kan lämpligen fogas bestämmelse om skyldighet för denne att underkasta
sig vård.

Paragrafen synes kunna erhålla exempelvis följande lydelse:

»Har någon intagits på sjukvårdsanstalt enligt 7 § första stycket eller
kan intagen eljest misstänkas lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta,
är han skyldig att kvarstanna och underkasta sig nödvändig vård till dess
fara för att han kan sprida smitta icke längre föreligger eller han kan behandlas
i öppen vård.»

Under uttrycket »kan misstänkas» ingår givetvis fall där visshet råder
om förhållandet.

Den nu av lagrådet föreslagna bestämmelsen lär bland annat medföra
rätt för sjukvårdspersonal att vägra utlämna den sjukes kläder. Om så är
nödvändigt torde även exempelvis ett isoleringsrum kunna låsas.

Att 7 § andra stycket i dess av lagrådet föreslagna lydelse kommer att äga
tillämpning beträffande den som överförs till öppen vård har redan anmärkts.

10 §.

I paragrafens andra stycke stadgas att hälsovårdsnämnd får om det anses
nödvändigt låta förstöra gång- och sängkläder samt andra föremål som kan
befaras överföra smitta. Skälig ersättning -— som bekostas av kommunen —
skall därvid utgå. I remissprotokollet framhålls att nämndens beslut i ersättningsfrågan
kan överklagas enligt 33 §. Sagda paragraf stadgar att talan
mot hälsovårdsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen och att talan mot länsstyrelsens
beslut förs hos Kungl. Maj :t. Det påpekas i motiveringen till
paragrafen att sista instans skall vara regeringsrätten.

Lagrådet, som delar uppfattningen att regeringsrätten bör vara sista
instans, vill emellertid framhålla att ingen bestämmelse i regeringsrättslagen
synes ge regeringsrätten möjlighet att pröva mål enligt förevarande
paragraf. Enligt 2 § 16) regeringsrättslagen skall visserligen bl. a. mål om
meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt
författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården liandläggas
av regeringsrätten men denna bestämmelse torde icke kunna tillämpas
7* — Bilaga till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 36

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

i förevarande hänseende. Lagrådet får därför hemställa att sådan ändring
vidtages i regeringsrättslagen att mål enligt förevarande paragraf kan
prövas av regeringsrätten.

11 §■

En lagstiftning till åstadkommande av ett någorlunda effektivt smittskydd
måste ofrånkomligen föranleda vissa inskränkningar i den frihet
som normalt står medborgaren till buds. Det säger sig självt att lagstiftningen
har att i görligaste mån söka precisera dessa frihetsinskränkningar
liksom betingelserna för att de skall få tillgripas; med hänsyn till medborgarnas
rättssäkerhet kan lagstiftaren inte gärna nöja sig med ett allmänt
stadgande om att »lämpliga åtgärder» skall vidtagas för smittskyddsändamålet.
Också innefattar det förevarande lagförslaget noggrant utarbetade
regler — upptagna i 5—8 §§ — angående restriktioner i rörelsefriheten
för den som lider eller misstänks lida av allmänfarlig sjukdom och för den
som utan att lida av sådan sjukdom för eller misstänks föra smitta därav.
Reglerna avgränsar, på sätt nyss framgått, vilka personkategorier som drabbas
av inskränkningarna, fastslår vari dessa består och anger de närmare
förutsättningarna för de olika formerna av ingrepp. Tydligt är emellertid
att av smittfaran motiverade frihetsinskränkande åtgärder ibland måste
riktas inte bara mot de fyra uppräknade kategorierna sjuka, misstänkt
sjuka, smittbärare och misstänkt smittförande utan mot alla människor
i den av smittfaran berörda orten eller regionen. Sker spridningen av sjukdomen
särskilt snabbt eller får epidemin av annan grund en speciellt allvarlig
karaktär, kan det sålunda bli nödvändigt att isolera hela befolkningen
i orten eller området. Lagregler som möjliggör att man i ett extraordinärt
läge vidtager frihetsinskränkande åtgärder mot annan person än sjuk, misstänkt
sjuk, smittbärare eller misstänkt smittförande, saknas dock helt i
förslaget. Detta upptager nämligen inte ens någon motsvarighet till stadgandet
i 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen, enligt vilket länsstyrelsen
har att, när svårare smittsam sjukdom hotar eller redan yppats inom
länet, vidtaga därav speciellt betingade åtgärder, uppenbarligen utöver dem
som enligt epidemilagens föregående stadganden kan riktas mot sjuka,
misstänkt sjuka, smittbärare eller misstänkt smittförande. Att den synnerligen
allmänt hållna tillsynsbestämmelsen i förslagets 2 § om att »länsstyrelsen
skall vaka över att smittsamma sjukdomar bekämpas i länet
och tillse att lämpliga åtgärder vidtags för ändamålet» skulle i likhet med
vad som möjligen är fallet i fråga om 13 § 1 mom. första stycket epidemilagen
(jfr s. 65 i remissprotokollet) kunna begagnas som stöd för extraordinära
frihetsinskränkningar måste av förut antytt skäl tillbakavisas.
Vill man möjliggöra frihetsinskränkande åtgärder även mot andra än de
fyra angivna kategorierna, synes med andra ord ofrånkomligt att uttrycklig
regel därom införs. En sådan regel om frihetsinskränkningar är så mycket

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

mera motiverad som ett jämförbart stadgande avseende förstöring eller
förändring av egendom upptagits i lagförslaget (11 §); detta sistnämnda
stadgande är på sitt område just ägnat möjliggöra att åtgärder vidtags också
mot annan än den som är sjuk eller på annat sätt för smittan.

På grund av vad sålunda åberopats förordar lagrådet att i 11 § införs
ett tillägg av förslagsvis den innebörden att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande länsstyrelsen kan beträffande befolkningen inom viss
ort eller visst område förordna om isolering eller därmed jämförlig åtgärd,
om det är påkallat av särskilda skäl för att hindra utbredningen av allmänfarlig
sjukdom.

13 och 15 §§.

Angående tillägg till förevarande paragrafer återkommer lagrådet under
16 §.

16 §.

Det föreslagna innehållet av förevarande paragraf torde kunna överföras
till 13 och 15 §§. I stället kan upptagas bestämmelser liknande dem lagrådet
föreslagit skola intagas i 8 g i fråga om allmänfarlig sjukdom. Bestämmelserna
synes kunna utformas så, att den som jämlikt 14 eller 15 § eller
eljest för venerisk sjukdom intagits på sjukhus är skyldig att kvarstanna
och underkasta sig nödvändig vård till dess icke längre föreligger grundad
anledning befara att han skall sprida smitta.

21 §.

Vad som stadgas i denna paragraf synes i stället kunna överföras till 22 §.
Härigenom skulle i förevarande paragraf kunna upptagas ett stadgande
avseende beslut om kvarhållande in. in. Stadgandet torde böra ges det innehållet,
att beslut att den intagne enligt 8 eller 16 § skall kvarstanna på sjukhuset
och underkasta sig nödvändig vård meddelas av överläkaren eller
motsvarande befattningshavare och att talan mot beslut varigenom någon
förvägrats att lämna sjukvårdsanstalten skall föras hos länsstyrelsen genom
besvär.

24 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelse om tystnadsplikt, har enligt
uttalande i remissprotokollet sin motsvarighet i 25 § lex veneris och har
utarbetats efter förebild av bestämmelserna i bl. a. socialhjälpslagen och
barnavårdslagen. Tystnadsplikt åligger enligt förslaget den som är eller
varit verksam vid behandling av fråga enligt lagen eller med stöd därav
utfärdade föreskrifter. Med anledning av nämnda uttalande i remissprotokollet
vill lagrådet anföra följande.

Enligt 91 § barnavård slagen må den som är eller varit verksam inom

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

samhällets barnavård ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande
enskilds personliga förhållanden. Beträffande denna bestämmelse anfördes
i lagrådsremissen rörande förslaget till barnavårdslag bl. a. att envar, som
i en eller annan egenskap på det kommunala planet eller hos tillsyns- och
besvärsmyndigheterna, varaktigt eller tillfälligt är verksam inom samhällets
barnavård, bör vara skyldig att iakttaga tystnad beträffande vad han
i verksamheten erfarit rörande enskilds personliga förhållanden. Det framhölls
att till de inom barnavården verksamma naturligtvis främst hörde
ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd samt befattningshavare hos
barnavårdsnämnd, besvärsmyndighet och tillsynsorgan, men att dit hörde
även andra personer — kommunala förtroendemän och befattningshavare
i allmän tjänst såväl som enskilda personer — vilka på grund av sin tjänst
eller. såsom expert eller sakkunnigt biträde kallas till överläggning med
barnavårdsmyndighet eller för att eljest medverka i barnavårdsarbetet.
Tystnadsplikt borde, sades det vidare, däremot icke gälla för utomstående,
t. ex. personer som blivit upplysningsvis hörda och därvid fått viss inblick
i annans privatliv, utan det skulle ankomma på förhörsledaren att anordna
förhöret på sådant sätt, att rimlig diskretion upprätthålls. — Lagrådet
lämnade den föreslagna bestämmelsen utan erinran.

I 64 § socialhjälpslagen stadgades enligt paragrafens ursprungliga lydelse
att vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden
ej får yppas för obehörig. Enligt lag den 29 april 1960 angående ändring
i socialhjälpslagen erhöll 64 § ny lydelse. I paragrafen stadgas nu att den
»som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt denna lag
må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga
förhållanden». Enligt vad som anfördes i motiven ändrades paragrafen
för att åstadkomma likformighet med bestämmelsen i 91 § barnavårdslagen.
Med uttrycket »den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor
enligt denna lag» avsågs att täcka motsvarande personkrets som i 91 § barnavårdslagen
beskrivs med uttrycket »den som är eller varit verksam inom
samhällets barnavård». — Denna lagändring underställdes icke lagrådet
för granskning.

Enligt 64 § andra stycket lagen den 27 juli 1954 om nykterhet svård må
ej den som är eller varit verksam inom samhällets nykterhetsvård obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Denna bestämmelse tillkom genom en lagändring den 11 december 1964.
I det förslag som förelädes lagrådet för granskning användes i stället uttrycket
»den som är eller varit verksam vid behandlingen av frågor enligt
denna lag». — Lagrådet anförde i sitt utlåtande över lagförslaget bl. a. följande.
Det starkt framträdande behovet av diskretion inom nykterhetsvården
bör enligt lagrådets mening föranleda att den personkrets för vilken
tystnadsplikt skall gälla bestäms något vidare än enligt förslaget. Tystnadsplikt
bör åvila icke allenast den som är eller varit verksam vid behandlingen

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

av frågor enligt lagen utan jämväl sådan personal hos nykterhetsnämnden
som visserligen icke kan sägas ha medverkat vid behandlingen av dylika
frågor men likväl har möjlighet att få inblick i förekommande ärenden; här
åsyftas närmast skrivbiträden och annan expeditionspersonal. Lagrådet
förordade ett stadgande av innehåll att vad inom samhällets nykterhetsvård
förekommit rörande enskilds personliga förhållanden ej må av någon som
på grund av tjänst eller uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga.
—- Departementschefen uttalade att likartade regler bör gälla i fråga
om tystnadsplikt inom socialhjälpsverksamhet, barnavård och nykterhetsvård
och i anledning av vad lagrådet anfört blev enligt departementschefens
förslag uttrycket »vid behandlingen av frågor enligt denna lag» ersatt med
uttrycket »inom samhällets nykterhetsvård».

Slutligen kan omnämnas att 58 § lagen den 15 december 1967 angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda talar om den som är eller
varit verksam inom den verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
som avses i lagen.

Vidkommande den nu föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt har lagrådsuttalandena
om tystnadsplikten inom nykterhetsvården samma giltighet
beträffande förevarande lagförslag. Lagrådet får därför hemställa
att sådan jämkning vidtages i lagtexten att överensstämmelse ernås med
motsvarande bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och
lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Förslagsvis
kunde användas formuleringen »verksam inom smittskyddet».

25 §.

Paragrafen torde böra erhålla det tillägget att polismyndighet skall lämna
handräckning på begäran av överläkare eller motsvarande befattningshavare
om någon som enligt 8 eller 16 § enligt lagrådets förslag är skyldig att kvarstanna
på sjukvårdsanstalt avviker från denna.

26—28 §§.

I viss överensstämmelse med utredningens förslag kan, om lagrådets
ståndpunkt beträffande 8 och 16 §§ godtages, i lagen införas stadgande om
straff för den som hjälper någon som jämlikt 8 eller 16 § är skyldig kvarstanna
å sjukvårdsanstalt att avvika därifrån. Detta kan ske så att bestämmelsen
i 27 § överföres till 26 § och bestämmelsen i 28 § i stället får utgöra
innehållet av 27 §, varvid 28 § blir ledig för det ifrågasatta stadgandet.

33 §.

Beaktas vad lagrådet förordat under 21 §, bör i förevarande paragraf
i andra stycket efter orden »länsstyrelses beslut» för tydlighetens skull
sättas in »enligt denna lag».

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

övergångsbestämmelserna.

Genom föreskriften i andra stycket blir lagen om ersättning åt smittbärare
tillämplig även på den som för smitta av tuberkulos och på den som för
venerisk smitta. Lagrådet har för sin del intet att erinra häremot men har
velat påpeka förhållandet som icke berörts i remissprotokollet.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

Kangl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

105

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 16 februari
1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, SvenEric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman,
Moberg.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till smittskyddslag.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har inledningsvis berört frågan, om bestämmelserna om ersättning
åt smittbärare bort ses över i samband med arbetet på smittskyddslagen.
Enligt lagrådet kunde man tänkt sig att det nu övervägs om inte rätten
till ersättning åt kroniska smittbärare — dvs. de som fört smitta i mer
än 90 dagar — borde preciseras i lag och få formen av ett rättsanspråk,
som kan göras gällande vid allmän domstol eller underställas regeringsrättens
eller försäkringsdomstolens prövning.

Ersättning till den som är att betrakta som kronisk smittbärare skall enligt
1956 års lag om ersättning åt smittbärare utgå med belopp som med
hänsyn till behovet av ersättning, förlustens storlek och omständigheterna
i övrigt i varje särskilt fall prövas skäligt. Prövningen sker i första instans
av länsstyrelserna, varefter besvär kan föras hos Kungl. Maj :t. Tillämpningen
har tidigare — mot bakgrunden av förut gällande regler inom sjukförsäkringen
— varit relativt restriktiv. Enligt vad jag uttalade i 1965 års
statsverksproposition (bil. 7 s. 377) bör emellertid en smittbärare under
hela den tid han till följd av myndighets ingripande förlorar sin arbetsförtjänst
erhålla ersättning med belopp som för dag motsvarar hans sjukpenning
enligt lagen om allmän försäkring. Först då ingripandet sträcker sig
över så lång tid, att man skäligen kan begära att smittbäraren trots ingripandet
söker bereda sig utkomst genom lämpligt arbete torde en reduktion
av ersättningens belopp böra komma i fråga. En sådan reduktion bör,
enligt vad jag vidare uttalat i propositionen, inte annat än under speciella
förhållanden äga rum innan ett år förflutit från den tidpunkt ingripandet
trädde i tillämpning. Jag anser att dessa regler bör kunna ge ett godtagbart
skydd för den enskilde från ekonomisk synpunkt. Mot bakgrunden härav

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 36 år 1968

har jag inte funnit det motiverat att ta upp dem till omprövning i samband
med nuvarande lagstiftningsärende, som — vilket lagrådet påpekat — närmast
har till syfte att sammanföra epidemilagen, tuberkulosförordningen
och den s. k. lex Veneris till en lag.

Lagrådet har ifrågasatt om det finns skäl att frångå den enligt epidemilagen
gällande ordningen, att de sjukdomar'' som lagen skall tillämpas på
anges i lagen. Jag har tidigare instämt i utredningens förslag, att sjukdomarna
med fördel kan förtecknas i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse.
Det synes mig alltjämt mest ändamålsenligt att så sker. Från rättssäkerhetssynpunkt
torde någon invändning inte kunna göras mot en sådan ordning.
Jag finner därför inte skäl att ändra mitt ställningstagande i denna fråga.

Vidare har lagrådet föreslagit att i lagen skall upptas uttryckliga bestämmelser
om att den som intagits på sjukhus skall vara skyldig att kvarstanna
där och underkasta sig vård så länge det från smittskyddssynpunkt föreligger
risk vid behandling i öppen vård. Någon sådan skyldighet föreligger
inte enligt nuvarande lagstiftning. Det torde inte heller normalt vara
påkallat att ha möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder för att garantera att
vården inte avbryts genom att patienten lämnar sjukhuset och måste återföras
dit genom nytt intagningsförfarande. Jag finner dock mot bakgrunden
av vad lagrådet anfört att det kan tänkas uppkomma fall för vilka det kan
vara praktiskt motiverat med lagföreskrifter av det slag lagrådet begärt.
Samtidigt som sådana regler tillskapas bör då, som lagrådet funnit, ges
möjlighet för den patient som förvägrats lämna sjukhuset att få vårdfrågan
överprövad besvärsvägen. De bestämmelser som behövs bör tas in i 8, 16
och 21 §§. Jag förordar de av lagrådet föreslagna formuleringarna med vissa
jämkningar. I anslutning härtill bör såsom lagrådet föreslagit ges befogenhet
för överläkaren att begära handräckning av polismyndighet för
att återföra den som avvikit från sjukhus. Bestämmelser härom bör intas
i 25 §. Jag förordar att nämnda paragraf därjämte kompletteras på så sätt
att motsvarande befogenhet även tilläggs länsläkaren. I samband härmed
bör också införas föreskrifter om straff för den som hjälper den som är
skyldig att kvarstanna på sjukhus att avvika därifrån. Bestämmelserna härom
bör på sätt lagrådet angett placeras i 28 §.

De av lagrådet i övrigt föreslagna ändringarna i förslaget till smittskyddslag
anser jag böra godtas med vissa jämkningar.

Frågan om ändring i 2 § 16 :o) regeringsrättslagen kommer att tas upp i
annat sammanhang.

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna bör vissa redaktionella
jämkningar göras i förslaget.

Slutligen bör utöver vad som angetts i det till statsrådsprotokollet den 1
december 1967 fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen vissa
ytterligare redaktionella ändringar vidtas i sistnämnda lag.

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

I statsverkspropositionen till årets riksdag (bil. 7 s. 102 ff) har jag berört
kostnadsfrågor som bär samband med förevarande lagförslag.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen
att med angivna ändringar anta dels förslaget till smittskyddslag, dels förslaget
till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 36 år 1968

Innehållsförteckning

Sid.

Propositionen ........................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Lagförslagen .................................................. 3

Förslag till smittskyddslag...................................... 3

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) 11

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 december 1967 14

Huvuddragen av gällande bestämmelser 15

Utredningen .................................................. 25

Allmänna synpunkter ........................................ 25

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 30

Veneriska sjukdomar ........................................ 37

Vårdkostnader in. in........................................... 43

Sjukvårdslagen .............................................. 47

Remissyttrandena .............................................. 48

Allmänna synpunkter ........................................ 48

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 50

Veneriska sjukdomar ........................................ 54

Vårdkostnader m. m......................................... 59

Departementschefen ............................................ 61

Allmänna synpunkter ........................................ 61

Allmänfarliga sjukdomar .................................... 62

Veneriska sjukdomar ........................................ 69

Vårdkostnader in. in......................................... 74

Sjukvårdslagen .............................................. 76

Specialmotivering ............................................. 78

Departementschefens hemställan ............................... 84

Bilaga ........................................................ 85

Förslag till smittskyddslag...................................... 85

Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) 92

Lagrådets utlåtande ............................................ 94

Utdrag av statsrådsprotokollet den 16 februari 1968 105

ESSELTE AB. STHLM 63
714898