Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
1
Nr 35
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisation
in. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet; given
Stockholms slott den 1 mars 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlatande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Andersson
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria,
som utgör en överarbetning av militära rationaliseringsutredningens betänkande,
läggs i propositionen fram förslag om organisation m. m. av försvarets
rationaliseringsverksamhet. Förslagen innebär att statskontorets
militära enhet upphör vid utgången av juni 1968 och ersätts av ett centralt
verk, försvarets rationaliseringsinstitut. Institutet skall inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde i första hand medverka i strukturrationaliseringsarbetet.
Beträffande den interna rationaliseringsverksamheten
vid övriga myndigheter under fjärde huvudtiteln föreslås institutet få i
huvudsak samordnande, planläggande och rådgivande uppgifter.
För rationaliseringsinstitutets verksamhet begärs för budgetåret 1968/
69 ett anslag av 5 milj. kr.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 35
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
1 mars 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Sven-Eric
Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg.
Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om organisation
m. m. av försvarets rationaliseringsverksamhet och anför.
Militära rationaliseringsutredningen
Vid statsdepartementens omorganisation den 1 juli 1965 (prop. 1965: 65,
SU 113, rskr 302) förstärktes försvarsdepartementets resurser för handläggning
av ärenden rörande planerings- och rationaliseringsverksamhet
inom det militära försvaret. För dessa uppgifter inrättades dels ett planerings-
och budgetsekretariat, dels en delegation under ordförandeskap av
chefen för försvarsdepartementet, planerings- och rationaliseringsdelegationen,
för information om och diskussion av rationaliseringsfrågor och
andra frågor som skall ingå i sekretariatets uppgifter. I prop. 1965: 65 uttalade
jag min avsikt att låta utreda hur delegationens och sekretariatets
arbete lämpligen borde samordnas med den rationaliseringsverksamhet
in. in. som nu ankommer på statskontoret. Detta uppdrag anförtroddes
åt en särskild utredning, militära rationaliseringsutredningen.
Militära rationaliseringsutredningen avlämnade den 21 december 1965
betänkande med förslag om rationaliseringsverksamheten i det militära
försvaret (Stencil Fö 1965: 7). Utredningen utgick från att krigsmakten
vid bedömande av frågan om organisation för rationaliseringsverksamheten
borde betraktas som en enhet. Den underströk också det nära sambandet
mellan rationaliseringsverksamhet och planeringsverksamhet samt
framhöll vidare att varje myndighet i princip själv skall svara för sin rationaliseringsverksamhet.
Myndigheterna borde därför ha resurser för ändamålet
antingen i form av organisationsföredragande eller särskilda organ
Kungl. Majrts proposition nr 35 är 1908 3
för rationalisering. Centralt borde emellertid finnas resurser som kunde
flyttas från myndighet till myndighet efter förändringar i behoven. Utredningen
föreslog att en särskild myndighet, försvarets rationaliseringsnämnd,
skulle inrättas som centralt militärt rationaliseringsorgan. Nämnden
skulle utöver rationaliseringsverksamhet ha att svara för viss utbildning
och statistik samt ekonomiska utredningar och analyser av delvis
sakrevisionell karaktär. Rationaliseringsnämnden skulle ledas av en generaldirektör
och föreslogs få en personalstyrka av 77 tjänstemän. Samtidigt
förutsattes statskontorets militära enhet utgå ur organisationen. Vidare
föreslogs att 20 tjänster för rationaliseringsverksamhet vid militära myndigheter
skulle utgå.
över militära rationaliseringsutredningens betänkande avgavs yttranden
av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet,
försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen,
försvarets intendenturverk, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion, försvarets
forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, försvarets fabriksstyrelse,
civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,
statskontoret, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån, 1964 års försvarskostnadsutredning
och 1964 års tygförvaltningsutredning samt Statstjänstemännens
Riksförbund (SR), Sveriges Akademikers Centralorganisation
(SACO) och Tjänstemännens Centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S).
Vid remissbehandlingen utsattes utredningens förslag i allmänhet för
stark kritik. Remissinstanserna anslöt sig visserligen i regel till utredningens
uppfattning att det behövs centralt sammanhållna resurser för rationaliseringsverksamheten
i det militära försvaret. Det övervägande antalet
remissinstanser ansåg emellertid att dessa centrala resurser borde ingå i
statskontoret liksom de centrala resurserna för rationaliseringsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen. Flertalet remissinstanser avstyrkte
därför utredningens förslag att inrätta en särskild rationaliseringsnämnd
för försvaret. Åtskilliga remissinstanser gjorde också invändningar mot det
sätt på vilket rationaliseringsorganets arbetsuppgifter angetts och mot de
befogenheter som tillagts organet. Statskontoret ansåg att utredningens
förslag inte i befintligt skick kunde läggas till grund för beslut att inrätta
den föreslagna rationaliseringsnämnden. Verket hävdade att ett beslut
måste föregås av överväganden som innefattade konsekvenserna i kompetens-,
resurs- m. fl. avseenden både för statskontoret, det ifrågasatta militära
rationaliseringsorganet och de enskilda militära myndigheterna.
Vid anmälan av utredningens förslag i prop. 1966: 110 (s. 93) uttalade
jag, att jag ansåg det klarlagt att det behövs särskilda centralt sammanhållna
resurser för rationaliseringsverksamhet inom det militära försvaret.
Dessa resurser borde enligt min mening hållas åtskilda från de resurser
1* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 35
4
Kungl. Mnj.ts proposition nr 35 år 1963
som disponeras för statsförvaltningen i övrigt. Jag anslöt mig emellertid
till remissinstansernas uppfattning att de centrala rationaliseringsresursernas
organisatoriska ställning i förhållande till statskontoret och till
militära myndigheter behövde undersökas ytterligare och att man åter
borde överväga det totala resursbehovet för den militära rationaliseringsverksamheten
och hur resurserna borde fördelas mellan ett centralt organ
och de enskilda myndigheterna. Slutligen borde det ytterligare prövas om
inte det militära rationaliseringsorganet kunde anslutas till befintlig myndighet
inom försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Av nyss angivna skäl var jag inte beredd att biträda förslaget om att
organisera försvarets rationaliseringsnämnd utan anmälde min avsikt alt
låta göra vissa kompletterande utredningar med sikte på att förslag om
erforderliga organisationsändringar skulle kunna föreläggas 1967 års riksdag.
Enligt senare direktiv för dessa utredningar bar tidpunkten för en
omorganisation angetts till den 1 juli 1968.
Med anledning av mitt uttalande i prop. 1966: 110 fann riksdagen (SU
99, rskr 248) inte erforderligt att — såsom yrkats inotionsledes — föreslå
att en ny förutsättningslös utredning skulle tillsättas för att se över rationaliseringsverksainheten
inom det militära försvaret.
1967 års förslag
De i prop. 1966: 110 förutskickade kompletterande utredningarna av frågan
om organisation för den militära rationaliseringsverksamheten har nu
gjorts inom försvarsdepartementet. Resultatet har redovisats i en promemoria
angående rationaliseringsverksamheten inom försvaret (Stencil Fö
1967: 11).
Ledningen av rationaliseringsverksamheten
I promemorian diskuteras i ett inledande avsnitt ledningen av rationaliseringsverksamheten
från principiella utgångspunkter. I anslutning därtill
framhålls att frågan om principerna för arbetsfördelningen mellan Kungl.
Maj :t och myndigheterna behandlades i samband med statsdepartementens
omorganisation år 1965. Därvid angavs att den löpande förvaltningen i huvudsak
bär vara en uppgift för myndigheterna, medan frågor om planering
i stora drag och meddelande av viktigare riktlinjer bör beredas i departementen.
Samtidigt angavs emellertid att arbetet med insamling av beslutsunderlag
i huvudsak skall ske utanför departementen, vilket innebär att
det väsentligen kommer att äga rum antingen i särskilda kommittéer och
utredningar eller hos myndigheterna. Arbetsfördelningen kan enligt promemorian
med andra ord beskrivas så att myndigheterna var och en inom
sitt område svarar för att de resurser som ställs till förfogande används på
ett effektivt sätt för att nå de mål som uppsatts för myndighetens verksamhet,
medan det ankommer på Kungl. Maj:t att formulera målen och
Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1968 5
avdela resurser på underlag som las fram av myndigheter eller för uppgiflen
särskilt tillskapade organ som kommittéer eller utredningar.
Den nu beskrivna arbetsfördelningen återfinns enligt promemorian också
i fråga om ledningen av rationaliseringsarbetet. Det är således en uppgift
för A^arje myndighet att SAara för sin interna rationalisering, vilket bar
kommit till uttryck i allmänna verksstadgans föreskrift om att verksamheten
hos myndighet skall bedrhas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som
möjligt utan att säkerheten eftersätts. Myndighets uppgift att tillhandahålla
underlag för Kungl. Maj :ts beslut anses göra det naturligt, att myndigheten
kan och bör initiera undersökningar i syfte att på längre sikt begränsa
resursåtgången eller förbättra resultaten av sin verksamhet. Kungl.
Maj :ts ansvar för formulering av målsättningen för myndigheternas verksamhet
och tilldelning av resurser anges emellertid medföra att ledningen
av arbetet på att skaffa underlag för beslut om förändringar i dessa hänseenden
ytterst ankommer på Kungl. Maj :t. Åtskillnad görs således mellan
intern löpande rationalisering som leds av myndigheterna och sådan
rationalisering som är inriktad på en omprövning av mål och resurser
(strukturrationalisering) och leds av Kungl. Maj :t.
Med utgångspunkt i detta principiella resonemang diskuteras därefter
frågan huruvida de organisatoriska förhållandena inom det militära försvaret,
närmast då överbefälhavarens ansvar för långsiktsplaneringen, skulle
föranleda att principerna tillämpade på det militära försvaret skulle resultera
i eu annan gränsdragning mellan Kungl. Maj :t och myndigheter inom
försvaret än inom statsförvaltningen i ÖArrigt. Att det har uppdragits åt
överbefälhavaren att centralt under Kungl. Maj :t sv^ara för långsiktsplaneringen
inom krigsmakten kan enligt promemorian inte rimligen antas innebära
att Kungl. Maj :t har avsett att till någon del överlåta ansvaret för ledning
och prioritering av rationaliseringsverksamheten till underordnad myndighet.
Som stöd för denna uppfattning framhålls att det i prop. 1961: 109
angående ny organisation av krigsmaktens högsta ledning betonades att
förslaget inte innebar någon förskjutning av befogenheter från Kungl. Maj :t
till överbefälhavaren utan enbart från andra myndigheter inom krigsmakten
till denne. Det anses därför rimligt att utgå från att någon praktisk
skillnad mellan det militära försvaret och statsförvaltningen i övrigt i fråga
om gränsdragningen mellan Kungl. Maj :t och myndigheter inte är aktuell.
Det ansvrar för långsiktsplaneringen som åvilar överbefälhavaren får därför
anses avse samordning av det utredningsarbete och det datainsamlingsarbete
som behövs för att bedöma mål och resurser för olika komponenter
inom det militära försvaret, medan det ankommer på Kungl. Maj:t att ge
direktiv för detta arbete, att värdera underlaget och att formulera mål och
ta ställning i fråga om tilldelning av resurser. Sådana strukturrationaliseringsfrågors
ekonomiska och politiska betydelse gör det enligt promemorian
också uppenbart att den reella ledningen av arbetet måste utövas av
det politiskt ansvariga organet, nämligen Kungl. Maj:t.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
Arbetsuppgifter för ett centralt rationaliseringsorgan
Enligt militära rationaliseringsutredningens förslag begränsades a rbetsom
rådet för det centrala rationaliseringsorganet till det militära
försvaret. Utredningen hade övervägt om inte arbetsområdet borde omfatta
också de delar av totalförsvaret som då föll utanför försvarsdepartementets
verksamhetsområde, dvs. det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret
och civilförsvaret. Samordningen av planeringsverksamheten ansågs
dock inte ha nått så långt att några mera påtagliga vinster kunde nås genom
en samordnad rationaliseringsinsats.
De omständigheter som föranledde militära rationaliseringsutredningen
att begränsa arbetsområdet för försvarets centrala rationaliseringsorgan
till det militära försvaret föreligger enligt promemorian inte längre efter
de förändringar i statsdepartementens ansvarsområden som har genomförts
efter förslag i prop. 1967: 21 (SU 29, rskr 74). Även om ytterligare
åtgärder hittills inte har vidtagits för att samordna planeringsverksamheten
mellan totalförsvarets olika delar, får det förutsättas att överföringen
av civilförsvaret och det psykologiska försvaret m. in. till försvarsdepartementets
verksamhetsområde skall förbättra förutsättningarna för en samordnad
planering. Detta bedöms leda till att förutsättningarna för vinster
genom eu samordnad rationaliseringsinsats blir gynnsammare. Det synes
därför enligt promemorian naturligt att arbetsområdet för det centrala
rationaliseringsorganet för försvaret sammanfaller med försvarsdepartementets
ansvarsområde.
I sammanhanget finns det enligt promemorian anledning alt ägna ytterligare
uppmärksamhet åt frågan om samordning av rationaliseringsverksamheten
inom totalförsvaret. Eftersom försvarsdepartementets ansvarsområde
omfattar frågor om samordning inom totalförsvaret, anses det naturligt
att till dessa samordningsfrågor räkna också samordning av rationaliseringsverksamheten
inom totalförsvaret. Dit hör i första hand frågor
om ändamålsenlig samverkan och arbetsfördelning mellan totalförsvarets
myndigheter, t. ex. personal- och materielförsörjningsfrågorna. Det anses
också kunna övervägas att låta det centrala rationaliseringsorganet biträda
i arbetet att bygga upp informationssystem inom de total försvarsområden
som ligger utanför det militära försvaret, civilförsvaret och det psykologiska
försvaret.
En huvuduppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör enligt promemorian
vara att medverka i arbetet med strukturrationalisering
av försvaret. I promemorian framhålls att Kungl. Maj :t i allmänhet
lämnar uppdrag om utförande av bestämda strukturrationaliseringsuppgifter.
Det centrala rationaliseringsorganet förutsätts emellertid ha en vidsträckt
överblick över rationaliseringsgraden inom olika funktioner och
därmed över behovet av rationaliseringsinsatser. Detta medför att det centrala
rationaliseringsorganet bör kunna ta initiativ i strukturrationalise
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968 7
ringsfrågor. Det anses inte nödvändigt att organet därvid alltid utverkar
Kungl. Maj :ts beslut om viss undersökning utan organet bör på egen hand
~~ 1 samråd med berörda myndigheter — kunna besluta om att påbörja
undersökning.
I promemorian framhålls vidare att ett centralt rationaliseringsorgan
för försvaret vid sidan av uppgifter rörande strukturrationalisering måste
ha uppgifter också i fråga om myndigheternas interna rationaliseringsarbete.
Så har också förutsatts av militära rationaliseringsutredningen.
Även om det primära ansvaret för rationaliseringsverksamheten
ligger hos de enskilda myndigheterna, måste det centrala
rationaliseringsorganet uppmärksamt följa utvecklingen och i mån av behov
gripa in för att främja en utveckling i rationaliseringsfrämjande riktning.
I det centrala organets uppgifter bör därför ingå att söka skapa sig
en bild av effektivitetsutvecklingen hos olika myndigheter, t. ex. genom
kontakter med organisationsföredragande och chefer för organisationsenheter
hos olika myndigheter.
Som ett led i samordningen av rationaliseringsinsatserna föreslog
militära rationaliseringsutredningen att det i det centrala rationaliseringsorganets
uppgifter skulle ingå att göra upp underlag för en central plan
för den militära rationaliseringsverksamheten, avsedd att fastställas av
Kungl. Maj :t. Myndigheterna borde samtidigt enligt utredningen åläggas
att till det centrala organet anmäla alla rationaliseringsprojekt av någon
betydelse. Remissinstanserna hade i allmänhet inte något att invända mot
en central planering av rationaliseringsverksamheten. Däremot vände man
sig ganska allmänt mot den föreslagna anmälningsskyldigheten som ansågs
innebära en centralisering av ansvar och befogenheter.
Beträffande samordningsfrågan framhålls i promemorian att det är en
uPP§i^ föi Kungl. Maj :t att ange målen för rationaliseringsverksamheten
inom försvaret, vilket kan ske bl. a. i de direktiv som lämnas i samband
med att rationaliseringsorganet får i uppdrag att undersöka viss funktion
eller visst område. På det centrala rationaliseringsorganet bör enligt promemorian
ankomma att göra upp en plan för rationaliseringsverksamheten
inom föi svaret under förslagsvis en femårsperiod, varvid ingångsvärdena
maste bli de av Kungl. Maj :t angivna målen, rationaliseringsorganets egen
kännedom om rationaliseringsaktiviteten inom olika delar av organisationen
och de resurser som antas stå till förfogande. För att göra upp planen
måste rationaliseringsorganet ha kännedom om de aktiviteter som pågår
inom myndigheterna. Det måste också vara värdefullt för rationaliseringsorganet
att känna till myndigheternas bedömningar av angelägenheten i
olika rationaliseringsprojekt. Det förutsätts därför att myndigheterna medverkar
då planen görs upp både genom att lämna konkreta sakuppgifter
om pågående aktiviteter och genom att bedöma angelägenheten eller lämpligheten
av övervägda rationaliseringsprojekt. Ansvaret för att göra upp
2* —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 35
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968
planen bör emellertid enligt promemorian odelat vila på det centrala rationaliseringsorganet.
Förslag och värderingar i planen måste också ge uttryck
för det centrala rationaliseringsorganets uppfattning. Vidare framhålls
att lämpligheten av att Kungl. Maj :t fastställer planen naturligtvis
kan sättas i fråga. Det centrala rationaliseringsorganet förutsätts emellertid
ha skyldighet att sända in planen till chefen för försvarsdepartementet,
som också bör informeras om mera betydelsefulla ändringar i planen. Det
anses också naturligt att chefen för försvarsdepartementet låter planen bli
föredragen och diskuterad i planerings- och rationaliseringsdelegationen.
Att lämna myndigheterna stöd och råd i rationaliseringsarbetet
bör enligt promemorian också ingå i det centrala rationaliseringsorganets
uppgifter. Detta kan ske genom att ställa personal till förfogande eller biträda
vid anskaffning av konsulter och genom remiss- och rådgivningsverksamhet.
Militära rationaliseringsutredningen förutsatte i detta sammanhang
att det centrala rationaliseringsorganet borde kunna ge myndighet
möjlighet att anlita utomstående expertis. Samtidigt uttalade utredningen
att militär myndighet inte utan deL centrala organets medgivande borde
få disponera medel för sakkunniga, experter eller konsulter för rationaliseringsundersökningar.
Dessa utredningens ställningstaganden mötte kraftiga
invändningar från remissinstanserna. Enligt promemorian ligger det
emellertid här nära till liands att göra jämförelser med andra typer av inköpsverksamhet,
där målet är att bedriva verksamheten på ett affärsmässigt
fördelaktigt sätt. Upphandlingen av konsulttjänster anses i princip
inte skilja sig från annan upphandlingsverksamhet. Det framstår därför
som naturligt att koncentrera verksamheten till det centrala rationaliseringsorganet,
som rimligtvis bör äga den bästa överblicken över tillgången
till olika slag av konsulter och dessas förmåga att utföra olika typer av
undersökningar. För det centrala rationaliseringsorganet måste det också
många gånger vara fråga om ett val mellan att tillhandahålla egen personal
eller lämna förslag att anlita konsult. Detta anses tala för att försvarets
myndigheter bör åläggas att samråda med det centrala rationaliseringsorganet
innan beslut fattas om att anlita konsultföretag.
Av rådgivande funktioner angav militära rationaliseringsutredningen särskilt
frågor rörande ADB och det kontorstekniska området. Vid remissbehandlingen
pekade emellertid statskontoret på att dess militära enhet replierar
på tillgänglig expertis inom andra enheter av statskontoret i fråga
om serviceverksamhet på det kontorstekniska området, tryckeri- och blankettfrågor
samt utvärderingsfrågor beträffande datamaskiner. I promemorian
erinras här om att försvarets intendenturverk f. n. är centralt organ
för krigsmakten i fråga om tryckeriverksamhet samt bok- och blankettärenden.
En central rådgivande instans finns alltså redan inom den militära
sektorn och behov av något ytterligare organ för dessa uppgifter anses
inte föreligga. Rådgivningsverksamhet i fråga om tryckeri- (bok-) och blan
-
9
Kungl. Maj:is proposition nr 35 år 1968
kettäienden bör därför t. v. inte ingå i uppgifterna för det centrala ralionaliseringsorganet
för försvaret. Uppgifterna på det kontorstekniska området
och i fråga om ADB anses däremot höra hemma hos ett centralt rationaliseringsorgan.
Försvarets myndigheter bör således i alla sådana frågor
kunna vända sig till det centrala rationaliseringsorganet. Ilur arbetsoch
resursfördelning på detta område bör göras mellan statskontoret och
det centrala rationaliseringsorganet för försvaret redovisas i det följande.
Rationaliseringsutredningen uttalade att det centrala rationaliseringsorganeL
bör kunna medverka vid överväganden rörande k r i g s organisatoriska
förändringar. Detta mötte på många håll invändningar
vid remissbehandlingen, bl. a. från överbefälhavaren som hävdade
att sådana uppgifter ligger klart utanför ett sådant organs kompetensområde.
I denna del är det enligt promemorian viktigt att göra klart för sig,
att det råder ett intimt samband mellan krigsorganisation och fredsorganisation.
Det får förutsättas att det centrala rationaliseringsorganet har
sakkunskap i frågor om hur krigsorganisationens krav påverkar fredsorganisationens
utformning och omvänt. Denna sakkunskap bör utnyttjas vid
utformning av både fredsorganisation och krigsorganisation. Det påpekas
dock att organet varken i fråga om fredsorganisatoriska eller krigsorganisatoriska
frågor har någon beslutanderätt. Huruvida det centrala rationalism
ingsorganet skall medverka blir därför beroende av den värdering som
görs av den myndighet — Kungl. Maj :t, överbefälhavaren eller försvarsgrenschef
som har att besluta. Bedöms organets medverkan vara av betydelse,
är det enligt promemorian naturligt att den beslutande försäkrar
sig härom, t. ex. genom att låta rationaliseringsorganet delta i utredningsaibetet
eller genom att dess synpunkter inhämtas i samband med remiss.
I promemorian diskuteras därefter det centrala rationaliseringsorganets
uppgifter på byggnadsområdet. Militära rationaliseringsutredningen
föreslog i detta hänseende att rationaliseringsorganet bl. a.
skulle granska byggnadsbehov och ge synpunkter på lämplig planlösning
för tilltänkta byggnadsprojekt i fråga om såväl kasernbyggnader som befästningar,
särskilt sådana som används också i fred. I uppgifterna borde
vidare ingå att medverka i det s. k. generalplanearbetet. Flera remissinstanser,
bland dem överbefälhavaren och försvarets civilförvaltning, gjorde invändningar
mot utredningens förslag och uttalade att frågor om granskning
av b}rggnadsbehov bör ligga utanför rationaliseringsorganets kompetens.
Fortifikationsförvaltningen ansåg, att det centrala rationaliseringsorganet
i huvudsak bör ha samma uppgifter som f. n. ankommer på statskontoret.
Enligt promemorian bör det inte komma i fråga att lägga statskontorets
nuvarande uppgifter på någon annan myndighet inom försvaret än det
centrala rationaliseringsorganet. Uppgifterna bör samtidigt breddas något
genom att ökad uppmärksamhet ägnas åt att beakta hur långsiktiga förändringar
i organisationsstrukturen kan inverka på byggnadsbehoven och
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
förutsättningarna att tillgodose dem. Rationaliscringsorganets medverkan
anses normalt böra begränsas till större byggnadsföretag, t. ex. sådana där
totalkostnaderna beräknas överstiga 5 milj. kr. I övrigt bör organet repliera
på fortifikationsförvaltningen.
Att ett centralt rationaliseringsorgan bör ha uppgifter i fråga om u tbildning
av personal inom rationaliseringsområdet mötte inte några
invändningar vid remissbehandlingen av militära rationaliseringsutredningens
förslag. Enligt promemorian bör rationaliseringsorganet vara sammanhållande
i sådana frågor. Vid behov bör rationaliseringsorganet också
kunna anordna kurser inom rationaliseringsområdet i ämnen som är speciella
för försvaret.
Att ta fram statistik som underlag för att bedöma effektiviteten i
det militära försvaret borde enligt militära rationaliseringsutredningen
vara en av rationaliseringsorganets uppgifter. Statistiska centralbyrån förutsatte
i sitt yttrande bl. a. att denna statistik skulle utformas i samråd
med centralbyrån. Detta är enligt promemorian självklart med hänsyn tdl
centralbyråns samordnande uppgifter på detta område. Den statistiska
verksamheten skall enligt förslaget syfta till att få fram effektivitets- och
produktivitetsmått på grundval av ett material som belyser insatser och
resultat.
Enligt militära rationaliseringsutredningen skulle det centrala rationaliseringsorganet
också ha till uppgift att utföra kontrollanalys och
annan delvis sakrevisionell verksamhet. Förslaget tillstyrktes
inte av någon remissinstans. I promemorian framhålls att den nuvarande
organisationen av den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamheten
bygger på att det finns ett starkt samband mellan den
kamerala revisionen och den sakrevisionella verksamheten. På grund harav
anses ett centralt rationaliseringsorgan för försvaret inte böra ha några
sakrevisionella uppgifter. Samtidigt framhålls dock att gränsen mellan rationaliseringsverksamhet
och sakrevisionell verksamhet i viss män är flytande.
Om de båda slagen av verksamhet kommer att åvila skilda myndigheter,
blir det därför enligt promemorian en uppgift för Kungl. Maj :t att i
konkreta fall pröva vilken myndighet som bör utföra viss undersökning.
Organisationsalternativ
l promemorian erinras i detta sammanhang inledningsvis om att ett av
syftena med den kompletterande utredningen har varit att närmare undersöka
förutsättningarna för att anknyta ett militärt rationaliseringsorgan
till någon befintlig myndighet inom försvarsdepartementets område. En
utgångspunkt vid diskussion av alternativa organisatoriska anknytningar
för rationaliseringsorganet bör enligt promemorian vara, att det skall finnas
ett visst funktionellt samband mellan rationaliseringsverksamheten och
övriga uppgifter för den myndighet till vilken anslutning ifrågasätts. Om
11
Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1968
det finns ett sådant samband, uppstår emellertid också vissa problem i fråga
om samordningen mellan den aktuella myndighetens verksamhet och det
centrala rationaliseringsorganets uppgifter. Anslutningen till annan myndighet
bör göras på sådant sätt att lösningen av dessa samordningsproblem
underlättas och kan ske i huvudsak internt inom myndigheten.
Vid diskussionen av tänkbara alternativ avvisas först den av militära
rationaliseringsutredningen antydda möjligheten att knyta det centrala rationaliseringsorganet
till överbefälhavaren. Sambandet mellan rationalisering
och planering sägs visserligen kunna tala för en sådan lösning, men
då det samtidigt måste anses vara ett bestämt krav att det centrala rationaliseringsorganet
för försvaret är fristående i förhållande till den direkta
militära ledningen, anses ett alternativ där dessa funktioner förs samman
till försvarsstaben inte aktuellt. För detta talar enligt promemorian också
att rationaliseringsorganets verksamhetsområde inte bör vara begränsat
till det militära försvaret. Inte heller det av militära rationaliseringsutredningen
framförda alternativet att knyta rationaliseringsorganet till försvarets
forskningsanstalt anses förtjäna närmare övervägande. För slutligt
övervägande redovisas fyra alternativ, där rationaliseringsorganet antingen
a) organiseras som fristående myndighet,
b) förs samman med befintliga organ för långsiktsplanering och systemanalys
eller
c) —d) anknyts till statskontoret resp. försvarets civilförvaltning.
Alternativet med fristående myndighet tillgodoser enligt promemorian
bäst det behov av smidig kommunikation med Kungl. Maj :ts
kansli som är nödvändig med hänsyn till rationaliseringsorganets uppgifter.
Principiellt anses starka skäl kunna anföras för att organet skall ingå
i försvarsdepartementet, men med gällande syn på statsdepartementens
arbetsuppgifter bör ett organ med förut angivna uppgifter placeras utanför
departementsorganisationen. Bara frågor om rationaliseringsverksamhetens
planering och ledning i stort bör nämligen ankomma på departementet,
medan utförandet och den omedelbara ledningen av rationaliseringsverksamheten
bör ligga på en myndighet utanför departementet.
I samband med remissbehandlingen av militära rationaliseringsutredningens
betänkande tog några myndigheter upp frågan om att inrätta eu
särskild styrelse för den föreslagna rationaliseringsnämnden. Med anledning
därav framhålls i promemorian att inrättandet av någon form av styrelse
för försvarets centrala rationaliseringsorgan måste framstå som en
dubbelorganisation med hänsyn till de uppgifter som ankommer på försvarsdepartementets
planerings- och rationaliseringsdelegation. önskemål
om vidgad insyn från det allmänna i försvarets planerings- och rationaliseringsverksamhet
bör i stället kunna tillgodoses genom att öka ut planerings-
och rationaliseringsdelegationen.
Enligt alternativ b) skulle det centrala rationaliseringsorganet fö -
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
ras samman med nuvarande enheter för långsiktsplanering och systemanalys
till en myndighet, som är direkt underställd Kungl. Maj :t. Långsiktsplaneringen
och systemanalysarbetet utmärks emellertid i dag av en
decentraliserad ansvarsfördelning och en lösning enligt detta alternativ
skulle därför medföra stora ingrepp i nuvarande organisation för försvarsstaben,
försvarsgrensstaberna, civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt.
Alternativet anges dessutom förutsätta att överbefälhavarens
nuvarande ansvar för långsiktsplaneringen upphör och innebär därmed ett
sådant avsteg från de principer som har varit ledande vid utformningen
av det militära försvarets nuvarande ledningsorganisation, att en eventuell
lösning efter dessa riktlinjer anses böra övervägas ytterligare i ett vidare
sammanhang.
En anknytning till statskontoret ter sig enligt promemorian
naturlig, om man fäster avgörande betydelse vid sambandet mellan
rationaliseringsverksamhet inom försvaret och inom statsförvaltningen i
övrigt. Innan inan tar ställning till om rationaliseringsorganet för försvaret
bör anslutas till statskontoret eller inte anses det emellertid böra prövas
om en sådan lösning kan förenas med krav på att ledningen av rationaliseringsarbetet
bör utövas av Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet. Man måste
också åstadkomma den nödvändiga koordineringen mellan rationaliseringsverksamheten
och annan planeringsverksamhet samt säkerställa att resurser
för planerings- och rationaliseringsverksamheten fortlöpande vägs mot
varandra och mot vad som satsas på andra områden inom försvaret. Om det
befinns möjligt att åstadkomma en organisation som tillgodoser dessa krav
återstår slutligen att jämföra denna organisation med andra lösningar där
andra samordningsbehov har prioriterats.
Alternativet med anknytning till statskontoret anses kunna utformas
efter följande huvudlinjer. Rationaliseringsverksamheten för försvaret
koncentreras i princip till en särskild enhet inom statskontoret. All verksamhet
som rör försvaret behöver dock inte koncentreras till denna enhet
utan enheten bör, som fallet f. n. är med statskontorets militära enhet, i viss
omfattning kunna repliera på expertis inom andra enheter av statskontoret.
All verksamhet som enligt föregående avsnitt bör skötas av det centrala
rationaliseringsorganet för försvaret förutsätts dock bli sammanförd till
försvarsenheten. För denna enhet bör göras upp en särskild budget, som är
skild från statskontorets budget i övrigt. Verksamheten bör finansieras
från ett särskilt anslag under fjärde huvudtiteln. Från detta anslag bör
betalas kostnaderna för sådan rationaliseringsverksamhet inom försvaret
som inte ombesörjs av personal på de enskilda myndigheternas avlöningsoch
omkostnadsanslag eller sakanslag för annan verksamhet.
Vilken befattning statskontorets styrelse skall ha med verksamheten
inom försvarsenheten kräver enligt promemorian särskilda överväganden.
Lämpligast anses vara att från styrelsens ämbetsbefattning ta undan vissa
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
frågor som uteslutande avser försvarets verksamhet, bl. a. ärenden om förslag
till anslagsframställning och andra viktigare ekonomiska frågor avseende
försvarsverksamheten, förslag till plan för rationaliseringsverksamheten
inom försvaret samt rationaliseringsundersökningar som uteslutande
avser försvaret. Styrelsens befattning med rationaliseringsorganet för försvaret
skulle därmed i huvudsak begränsas till personalärenden och frågor
om samordning av rationaliseringsverksamhet inom försvaret med annan
sådan verksamhet.
En anknytning till försvarets civilförvaltning
nämndes av militära rationaliseringsutredningen som ett alternativ för inplacering
av ett centralt militärt rationaliseringsorgan. Utredningen kom
emellertid till den slutsatsen att denna lösning inte borde väljas, och vid
remissbehandlingen kommenterades detta alternativ inte av någon remissinstans.
Alternativet med anknytning till civilförvaltningen bygger enligt promemorian
på att det finns ett bestämt samband mellan ekonomifunktion, rationalisering
och revision och att fördelar kan vinnas genom att föra samman
den centrala ledningen av dessa funktioner inom försvaret under en
gemensam chef. Civilförvaltningens ombildning till ett centralt ekonomi-,
rationaliserings- och revisionsorgan för försvaret kan enligt promemorian
tänkas ske efter i huvudsak följande riktlinjer.
Som centralt rationaliseringsorgan bör civilförvaltningen ha de uppgifter
som har angetts i det föregående. Dessa bör handläggas på en särskild enhet
inom förvaltningen. Uppgifterna som centralt ekonomi- och revisionsorgan
för försvaret kan delvis ses som en vidareutveckling och anpassning till
ändrade förhållanden av civilförvaltningens nuvarande uppgifter på kameral-
och revisionsområdet. Den närmare innebörden kan f. n. inte preciseras
utan ytterligare utredning — bl. a. bör resultaten av 1964 års försvarskostnadsutredning
avvaktas — men preliminärt bör man kunna anta att ekonomi-
och revisionsärenden bör hänföras till var sin enhet. Vissa skäl anses
vidare kunna anföras för att på längre sikt knyta vissa uppgifter som
centralt förhandlingsorgan för försvaret till civilförvaltningen. Å andra
sidan finns skäl som talar för att sådana ärenden tillsammans med andra
personalärenden för försvaret bör föras samman till en central personalmyndighet.
Civilförvaltningens serviceverksamhet i fråga om avlöningsuträkning och
avlöningsutbetalning samt på dataområdet bör enligt promemorian på sikt
föras till en särskild, i kostnadshänseende självbärande enhet, som kan
läggas utanför verkets organisation. Förvaltningens uppgifter på patentområdet
och i rättsliga frågor har i betydande utsträckning anknytning till
de tygmaterielförvaltande verken. Om dessa förs samman till ett gemensamt
materielverk, bör också huvuddelen av civilförvaltningens nuvarande
juridiska byrå föras över till detta verk. En ombildad försvarets civilför
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
valtning skulle sålunda komma att omfatta — förutom organ för egen administration
— enheter för rationalisering, ekonomiledning och revision
och, i varje fall på kort sikt, vissa personalärenden. Civilförvaltningens
uppgifter på dataserviceområdet m. m. samt huvuddelen av juridiska byråns
uppgifter skulle föras över till andra myndigheter. På längre sikt kan
det också vara lämpligt att från civilförvaltningen föra bort uppgifterna
på personalområdet.
Om civilförvaltningen skall anförtros de uppgifter som nu har angetts
hör verket ha eu helt oberoende ställning gentemot de militära myndigheterna.
Nuvarande direktiv- och anvisningsrätt för överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
bör således försvinna. Om civilförvaltningens uppgifter
koncentreras till ekonomifunktion, rationalisering och revision anses
inte heller något sakligt motiv för en sådan direktiv- och anvisningsrätt
föreligga.
Beträffande valet av organisation salternativ konstateras
som förut har antytts att alternativ b) — ett sammanförande av det
centrala rationaliseringsorganet med vissa enheter i de centrala staberna
in. m. — inte är lämpligt, eftersom det skulle innebära en principiell omläggning
av den militära planeringsorganisationen. Efter att ha diskuterat
de återstående alternativens för- och nackdelar i fråga om utnyttjandet av
expertis och annan personal in. m. framhålls i promemorian, att det avgörande
vid valet mellan alternativen bör vara hur man bäst kan säkerställa
samverkan mellan rationaliseringsverksamheten och annan verksamhet inom
försvaret, främst planeringsverksamheten. Detta anses utan tvekan ske om
rationaliseringsorganet ingår i försvarets organisation och ställs under
Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet. Intern samverkan mellan rationalisering
och annan verksamhet prioriteras således framför en integration
med annan statlig rationaliseringsverksamhet. Vid alternativet anknytning
till civilförvaltningen bedöms kommunikationen med ekonomifunktion och
revision, som båda kan ge informationer för rationaliseringsöverväganden,
smidigast kunna tillgodoses. Alternativet fristående myndighet anses åter
ge förutsättningar för en smidig samverkan mellan försvarsdepartementet
och rationaliseringsorganet.
Beträffande valet mellan alternativen anknytning till försvarets civilförvaltning
och fristående myndighet konstateras att den skisserade omvandlingen
av civilförvaltningen innebär en väsentlig omorganisation. Det anses
också nödvändigt att inför en sådan omorganisation precisera och konkretisera
civilförvaltningens uppgifter på ekonomi- och revisionsområdet, vilket
inte kan ske förrän resultaten av försvarskostnadsutredningens arbete
föreligger. Också det pågående arbetet på att införa programbudget för försvarsdepartementets
verksamhetsområde bedöms kunna inverka härvidlag.
Ytterligare utredningsarbete erfordras också innan ställning kan tas
till hur civilförvaltningens nuvarande uppgifter i fråga om personalärenden,
dataservice, patentärenden m. m. bör handläggas i fortsättningen.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
En anknytning till civilförvaltningen bör därför inte beslutas utan att det
är klarlagt att civilförvaltningen verkligen kan organiseras om till en myndighet
med bestämd inriktning på rationaliserings-, ekonomi- och revisionsfrågor.
I detta läge återstår bara alternativet fristående myndighet.
Lösningen med fristående myndighet ger också enligt promemorian en
god handlingsfrihet om man på längre sikt önskar integrera rationaliseringsverksamheten
fastare med annan verksamhet, vare sig man vill sträva
efter en förstärkt integrering med planeringsverksamheten (alternativ b)
eller söka en fastare samordning med ekonomi- och revisionsuppgifterna i
en ombildad försvarets civilförvaltning. Om man anser en sådan utveckling
önskvärd, bedöms det som mindre lyckligt att som ett provisorium
välja en fortsatt anknytning till statskontoret. Ett sådant provisorium
skulle innebära fortsatt oklarhet om bl. a. det ekonomiska ansvaret för
rationaliseringsverksamheten och ger också anledning att se pessimistiskt
på möjligheterna att få en kvalitativt tillfredsställande rekrytering under
provisorietiden.
Den lämpligaste lösningen är enligt promemorian att — i överensstämmelse
med militära rationaliseringsutredningens förslag — organisera en
särskild myndighet för den centrala rationaliseringsverksamheten inom
försvaret. En sådan myndighet — förslagsvis benämnd försvarets rationaliseringsinstitut
— bör organiseras fr. o. m. den 1 juli 1968. Vid samma tidpunkt
bör statskontorets militära enhet utgå ur organisationen.
Kompetens- och resursfördelningsfrågor
Tillkomsten av ett från statskontoret åtskilt centralt rationaliseringsorgan
för försvaret bör enligt promemorian inte inverka på statskontorets
ställning som centralt rationaliseringsorgan för hela statsförvaltningen.
I denna ställning ligger att verket skall följa rationaliseringsarbetet
i stort, kunna ta initiativ i rationaliseringsfrämjande riktning
beträffande all statlig verksamhet och ägna uppmärksamhet åt frågor om
samordning mellan försvarssektorn och statsförvaltningen i övrigt. Möjligheter
att följa utvecklingen inom försvaret får statskontoret enligt promemorian
bl. a. genom att dess chef ingår i försvarsdepartementets planeringsoch
rationaliseringsdelegation. Ytterligare möjligheter att följa utvecklingen
inom försvaret bereds statskontoret i samband med kontakter i samordningsfrågor
samt genom att försvarets rationaliseringsinstitut, som närmare
berörs i det följande, i vissa hänseenden bör repliera på expertis i
statskontoret.
I promemorian behandlas därefter förhållandet mellan statskontoret och
ett centralt rationaliseringsorgan för försvaret på vissa områden, där kompetens-
och resursfördelningen enligt statskontorets yttrande över militära
rationaliseringsutredningen borde preciseras närmare, innan den militära
rationaliseringsverksamheten bryts ut från statskontoret.
3* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 35
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
Beträffande databehandlingsområdet erinras om att statskontoret i annat
sammanhang har föreslagit att en datamaskinfond skall inrältas. I samband
därmed har också angetts vilka uppgifter i fråga om anskaffning av
ADB-utrustning som bör ankomma på statskontoret som centralt organ och
vad som faller inom myndigheternas kompetensområde. Med utgångspunkt
i att försvaret på rationaliseringsområdet betraktas som en myndighet, bör
denna gränsdragning enligt promemorian kunna vara vägledande vid fördelning
av uppgifter mellan statskontoret och försvarets rationaliseringsinstitut.
Planläggning och samordning av utbyggnad av informationssystem
för försvaret bör således ankomma på försvarets rationaliseringsinstitut.
Detta bör också medverka vid systemutformning, beräkning av erforderlig
datamaskinkapacitet och sammanställning av kravspecifikation. Utvärdering
av ADB-systein utifrån dessa kravspecifikationer och själva anskaffningen
ankommer däremot på statskontoret. I åtskilliga fall finns dock
skäl att delegera anskaffningen, varvid försvarets rationaliseringsinstitut
bör svara för anskaffning av anläggningar för försvaret. Driften ankommer
på de användande myndigheterna, men rationaliseringsinstitutet bör inom
försvarssektorn verka för största möjliga samordning.
En kompetensfördelning efter dessa linjer innebär enligt promemorian
att arbetsuppgifterna mellan statskontoret och försvarets rationaliseringsinstitut
delas efter i stort sett samma grunder som nu gäller för statskontorets
militära enhet och den dataadministrativa enheten.
Statskontorets verksamhet på utbildningsområdet påverkas enligt promemorian
inte nämnvärt av att ett centralt rationaliseringsorgan för försvaret
kommer till. En begränsning i verkets nuvarande uppgifter bedöms
aktuell bara i den mån verket har engagerat sig i särskild utbildning för
personal som tillhör försvarsväsendet. Försvarets personal förutsätts däremot
— efter överenskommelse mellan myndigheterna och mot fastställd
kursavgift e. d. — få delta i sådana kurser, som anordnas av statskontoret
och inte är specialinriktade på viss del av statsförvaltningen. Någon uppdelning
av statskontorets resurser på detta område anses inte aktuell.
Försvarets intendenturverk bör enligt promemorian t. v. behålla sina
uppgifter i fråga om framställning av tryck och blanketter för det militära
försvaret. På detta område bör också statskontorets uppgifter vara oförändrade.
Förfrågningar från försvarets myndigheter om kontorstcknisk
utrustning i övrigt bör göras hos rationaliseringsinstitutet. Någon förändring
i statskontorets resurser bedöms inte vara aktuell.
Som tidigare har redovisats anses uppgifter i fråga om lokalplanering
in. in. ingå som ett naturligt led i rationaliseringsverksamheten. Såväl försvarets
rationaliseringsinstitut som statskontoret bör därför enligt promemorian
ha resurser för detta ändamål. Eftersom flertalet byggnader för det
militära försvaret och civilförsvaret sannolikt måste specialutformas med
hänsyn till försvarsbehoven, bedöms försvarets rationaliseringsinstitut
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år i968
bara i undantagsfall kunna repliera på statskontoret. Så bör emellertid ske
t. ex. i fråga om lokaler för normala kontorsändamål. Omvänt bör statskontoret
kunna anlita försvarets rationaliseringsinstitut för rådgivning
t. ex. i fråga om lokaler för förråds- och lagerändamål samt skyddade anläggningar.
En intim samverkan bör alltså äga rum mellan statskontoret
och försvarets rationaliseringsinstitut på detta område. Denna samverkan
bör också utsträckas till enheter inom affärsverken som bär att fullgöra
liknande uppgifter.
I detta sammanhang erinras slutligen om att resurser inom statskontorets
militära enhet f. n. utnyttjas för uppgifter inom andra enheter av verket
och att frågor om civilförsvaret in. m. ligger utanför den militära enheten.
Det bedöms ofrånkomligt att dessa resurser delas om den militära
verksamheten bryts ut från statskontoret. Vid en sådan uppdelning bör
man i första hand knyta an till det läge som f. n. gäller.
Rationaliseringsorganets förhållande till övriga myndigheter
utom försvaret kräver enligt promemorian inte några
utförligare kommentarer. Den samverkan som bör äga rum med statistiska
centralbyrån har berörts i det föregående och relationerna till riksrevisionsverket
anses inte innebära några problem med den avgränsning som har
föreslagits i fråga om rationaliseringsinstitutets uppgifter. Förhållandet
mellan militära ekonomi- och revisionsorgan och riksrevisionsverket får
enligt promemorian närmare preciseras i samband med försvarskostnadsutredningens
och riksrevisionsverkets fortsatta utredningsarbete.
Beträffande kompetens- och resursfördelningen inom
försvaret erinrade statskontoret i sitt yttrande över militära rationaliseringsutredningens
betänkande om att krigsmakten enligt utredningens
uttalande bör ses som en enhet. Detta borde enligt statskontorets uppfattning
ha medfört att utredningen hade sökt uppskatta krigsmaktens
totala behov av rationaliseringsresurser och analyserat konsekvenserna för
de enskilda myndigheterna av de föreslagna indragningarna av tjänster.
I promemorian framhålls att kompetensfördelningen mellan försvarets
rationaliseringsinstitut och övriga myndigheter bör vara given med den
föreslagna avgränsningen av institutets uppgifter. Flertalet mera omfat
tande rationaliseringsundersökningar anses således komma att drivas på
uppdrag av Kungl. Maj :t, medan det centrala organets uppgifter i övrigt
väsentligen är planläggande och samordnande. Varje enskild myndighet
har det odelade ansvaret för sin interna rationalisering, men institutet kan
på begäran medverka i och stödja myndigheternas arbete. Slutligen kan institutet
ta initiativ till rationaliseringsåtgärder eller rationaliseringsundersökningar.
En bedömning av det totala resursbehovet för rationalisering stöter
enligt promemorian på åtskilliga svårigheter, bl. a. beroende på att behoven
inte är objektivt mätbara utan alltid är avhängiga de mål som fixeras i
18
Kungi. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
fråga om inriktning, omfattning och tid. Det bedöms dock tinnas åtskilliga
möjligheter att genom rationaliseringar begränsa resursförbrukningen inom
det militära försvaret. Statsmakternas numera klart uttalade intentioner
att begränsa takten i försvarsutgifternas ökning anses göra det än mer
angeläget att driva rationaliseringen i accelererat tempo. Samtidigt pekas
dock på svårigheten att skilja rationaliseringsverksamheten från annan
verksamhet.
Även om det skulle vara möjligt att bestämma behovet av rationaliseringsresurser
anses möjligheterna att tillgodose det \ara begränsade,
främst beroende på knappheten på specialutbildad och kvalificerad personal.
För överskådlig tid bedöms därför omfattning och intensitet i rationaliseringsarbetet
få bestämmas med hänsyn framför allt till möjligheterna
att tillgodose personalbehoven. Den centrala organisationen bör mot bakgrund
härav byggas ut försiktigt. I den man de resultat som nas tyder på
att ytterligare vinster finns att hämta genom förstärkning av rationaliseringsresurserna
bör dessa successivt byggas ut. I första hand anses behoven
av förstärkning med mera kvalificerad personal böra tillgodoses. Vid
bedömning av rationaliseringsinstitutets resursbehov måste också beaktas
att utrednings- och systemarbetet beträffande regionala och lokala militära
myndigheter i långt större utsträckning än beträffande de centrala myndigheterna
blir beroende av insatser från rationaliseringsinstitutet.
Av de centrala myndigheterna måste enligt promemorian krävas att de
själva utför betydande delar av erforderligt utrednings- och systemarbete.
Stöd bör visserligen kunna påräknas från rationaliseringsinstitutet men
detta bör i första hand bara avse mera kvalificerade utrednings- och systemfrågor,
rådgivning vid uppläggning av arbetet samt bevakning av samordningsaspekterna.
När det gäller regionala och lokala myndigheter, däi samma
arbetsuppgifter och organisation i allmänhet återfinns hos ett stort antal
likartat uppbyggda myndigheter, träder samordnings- och standardiseringssynpunkterna
på ett annat sätt i förgrunden. Dessa förhållanden anses tala
för att särskilda stabsorgan för rationaliseringsuppgifter bör finnas hos
krigsmaktens centrala myndigheter. Dessa stabsorgan bör byggas upp för
att utgöra eu basorganisation för myndigheternas interna rationaliseringsarbete.
Deras huvuduppgifter bör ligga på rådgivning till verkschefen, lednings-
och samordningsuppgifter i fråga om det interna rationaliseringsarbetet
samt samverkan med rationaliseringsinstitutet. Strävan bör vara
att söka åstadkomma sådana organ utan att öka myndigheternas totala
pcrsonalramar. För utrednings- och systemarbete bör myndigheterna i
övrigt också söka ta i anspråk personal som inte ingår i de egentliga rationaliseringsenheterna.
Rationaliseringsinstitutet föreslås få säl skilda medel
för att stimulera sådana åtgärder.
Regionala och lokala myndigheter bör enligt promemorian inte vara utrustade
med särskilda organ för rationaliseringsuppgifter.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
Beträffande civilförsvarsstyrelsens organisation förutsätts inte några
ändringar med hänsyn till att den nyligen prövats av statsmakterna.
Organisationsförslag
I detta avsnitt tas till en början upp frågan om organisation för
försvarets rationaliseringsinstitut. Därvid anförs inledningsvis
bl. a. att personalstyrkan vid statskontorets militära enhet i november
1966 uppgick till 39 personer med följande fördelning:
5 organisationsdirektörer
5 militära konsulter och experter
II byrådirektörer
13 byråingenjörer eller byråsekreterare samt
5 expeditionsvakter och biträden
I det angivna antalet har räknats in två tjänstemän som vid tillfället
tjänstgjorde bos offentliga utredningar inom försvarsdepartementet? verksamhetsområde
och en tjänstledig befattningshavare. Däremot har hänsyn
inte tagits till sådan personal som tjänstgjorde vid andra avdelningar inom
statskontoret även om de formellt redovisats vid den militära enheten. Inte
heller har två vid tillfället vakanta tjänster räknats in.
Beträffande försvarets rationaliseringsinstitut anförs att personalresurserna
_som tidigare har nämnts — i första hand bör avvägas med hänsyn
till de bedömda rekryteringsmöjligheterna under de närmaste åren. Organisationen
bör enligt promemorian byggas ut försiktigt, varvid behoven av
mera kvalificerad personal i första hand bör tillgodoses. Förstärkningen av
rationaliseringsinstitutets resurser anses böra begränsas till tio tjänstemän
av vilka två beräknas för uppgifter avseende civilförsvaret m. m. Förstärkningen
av den mera kvalificerade personalen bör i viss mån kompenseras av
minskningar i fråga om annan personal. För ledning av institutets administrativa
verksamhet beräknas vidare en byrådirektör.
Med angivna utgångspunkter och på grundval av tidigare redovisade uppgifter
för rationaliseringsinstitutet föreslås att följande personal beräknas
för institutet:
1 överdirektör
1 avdelningschef
10 organisationsdirektörer
6 militära konsulter eller experter
24 utredningsmän
1 byrådirektör
6 assistenter och biträden
Arbetsfördelningen inom rationaliseringsinstitutet bör enligt promemorian
bestämmas av överdirektören, som ensam bör svara för ledningen av
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
institutets verksamhet. Det bedöms vidare inte lämpligt att göra en bestämd
organisatorisk uppdelning i avdelningar utan anses böra ankomma på
överdirektören att med hänsyn till det aktuella arbetsläget fördela ledningen
av viktigare utredningsuppdrag. Organisationen förutsätts således fortlöpande
bli anpassad efter arbetsuppgifterna.
För militära konsulter och experter föreslås förordnandetjänster med beteckning
År, Br eller Cr. Tjänsterna bör enligt promemorian lönegradsplaceras
så att det blir möjligt att anställa personal upp till överstes eller motsvarande
tjänstegrad. Institutet bör emellertid — om så bedöms lämpligt —
få utnyttja sådan tjänst för att mot arvode anställa pensionerad militär
personal. Övriga tjänster föreslås som extra ordinarie. Lönegradsplaceringen
förutsätts bli avpassad efter vad som gäller för personal på motsvarande
nivåer i statskontoret.
Beträffande de interna rationalisering sorgan en hos försvarets
myndigheter erinras i promemorian om att militära rationaliseringsutredningen
redovisade en sammanställning över tjänster som hos vissa
centrala försvarsmyndigheter under budgetåret 1965/66 huvudsakligen
hade utnyttjats för att anställa rationaliseringsexpertis. Sammanställningen
som avsåg läget i september 1965 upptog sammanlagt 114 tjänster i lönegrad
A 15 eller högre. Av dessa var 102 avsedda enbart för ADB-uppgifter.
Enligt vissa bedömanden disponerades dock bara ca 30 tjänster för reellt
rationaliseringsarbete avseende ADB. Vid tidpunkten var 28 tjänster vakanta.
Enligt promemorian liade förhållandena vid dessa myndigheter inte undergått
någon större förändring fram till oktober 1966, vilket framgår av
följande tabell.
Tjänster |
|||
Myndighet |
totalt |
därav för |
Vakanser |
Försvarsstaben............... |
7 |
7 |
1 |
Arméstaben.................. |
14 |
14 |
2 |
Marinstaben.................. |
3 |
3 |
— |
Flygstaben................... |
1 |
1 |
1 |
Försvarets civilförvaltning..... |
5 |
5 |
1 |
Fortifikationsförvaltningen..... |
2 |
— |
— |
Försvarets intendenturverk..... |
5 |
3 |
1 |
Försvarets sjukvårdsstyrelse.... |
1 |
1 |
— |
Arméförvaltningen............ |
24 |
20 |
1 |
Marinförvaltningen............ |
14 |
10 |
— |
Flygförvaltningen............. |
33J |
32 |
5 |
Försvarets forskningsanstalt.... |
2 |
1 |
— |
Centrala värnpliktsbyrån....... |
4 |
3 |
— |
Summa |
115J |
100 |
12 |
I anslutning till tabellen anförs att innehavarna av tjänster för uppgifter
vid sidan av ADB-arbetet disponeras för rationaliseringsarbete avseende
administrativa servicefunktioner samt lokaldisposition o. d. I vad mån
21
Kungl. Majrts proposition nr 35 år 1968
innehavarna av tjänster för ADB-uppgifter har egentliga rationaliseringsuppgifter
uppges endast kunna bedömas subjektivt och med betydande
osäkerhet. Anledning anses knappast föreligga att räkna med att antalet
tjänstemän för sådana uppgifter är högre än som angavs av militära rationaliseringsutredningen.
Vidare påpekas att resurserna — som framgår av
sammanställningen — är relativt ojämnt fördelade mellan myndigheterna.
Av de tjänster som redovisas för försvarsstaben är fyra tillfälligt inrättade
för en av Kungl. Maj :t anbefalld utredning om ADB i krig in. in.
Som förut har redovisats anses särskilda stabsorgan för den interna rationaliseringen
böra finnas hos krigsmaktens centrala staber och förvaltningsmyndigheter.
Omfattningen av dessa interna rationaliseringsorgan bör
avpassas så att de kan utgöra en basorganisation för myndigheternas interna
rationaliseringsarbete. Med denna utgångspunkt föreligger enligt
promemorian otvivelaktigt behov av att förstärka resurserna, framför allt i
kvalitativt hänseende, hos vissa myndigheter. Eftersom det emellertid samtidigt
har förutsatts att det centrala rationaliseringsorganet bör prioriteras
vid uppbyggnad av rationaliseringsorganisationen och att myndigheternas
behov i första hand bör tillgodoses inom befintliga personalramar, föreslås
försvarets rationaliseringsinstitut få i uppdrag att i samråd med berörda
myndigheter snarast göra upp förslag till ledningsorganisation för intern
rationalisering i försvarsstaben, försvarsgrensstaberna, försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets intendenturverk — i den mån detta verk inte integrerats
i försvarets materielverk — och fortifikationsförvaltningen. Det anses rimligt
att man vid denna prövning på samma sätt som vid arbetet med organisation
av försvarets materielverk utgår från att personalbehoven bör tillgodoses
inom en i princip oförändrad personalram.
I promemorian erinras i anslutning härtill om att behovet av interna rationaliseringsresurser
i det försvarets materielverk som avses träda i verksamhet
under år 1968 enligt Kungl. Maj :ts uppdrag prövas av ordföranden i
försvarets förvaltningsdirektion. Frågan om organisationen vid nuvarande
centrala värnpliktsbyrån förutsätts komma att prövas på grundval av det
förslag som 1964 års inskrivnings- och personalredovisningsutredning har
lagt fram om krigsmaktens personalförvaltning.
I avvaktan på den förordade prövningen av vissa myndigheters interna
rationaliseringsorganisation anses det nödvändigt med provisoriska förstärkningsåtgärder
för att snabbt kunna komma igång med eller intensifiera
angeläget internt organisations- och systemarbete. Sådana provisorier bör i
första hand bli aktuella vid försvarsstaben, flygstaben och fortifikationsförvaltningen.
Kostnader m. m.
Enligt promemorian har utgifterna för statskontorets militära enhet budgetåret
1967/68 i verkets interna budget tagits upp med 2 110 000 kr. med
följande fördelning på olika ändamål.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 är 1968
milj. kr.
Löner till tjänstemän................................ 110
Expertis........................................... 050
Reseersättningar.................................... 011
Datamaskintid...................................... 040
Summa 2,11
Till detta belopp bör enligt promemorian läggas utgifter för expenser,
sjukvård och lokaler om ca 300 000 kr. De samlade utgifterna för statskontorets
militära enhet under sjunde huvudtiteln blir därigenom ca 2,4 milj. kr.
Därutöver tillkommer ca 250 000 kr. för utgifter avseende civilförsvaret.
Det belopp som har tagits upp i statskontorets interna budget antas emellertid
inte vara tillräckligt för att täcka samtliga beräknade utgifter under
innevarande budgetår. Sålunda anses ytterligare 370 000 kr. behövas för
konsultarvoden. Om utgifterna för reseersättningar och datamaskintid kan
begränsas till budgeterade belopp, beräknas således utgifterna för statskontorets
militära enhet för innevarande budgetår utgöra ca 2,8 milj. kr.
(i 1966 års löneläge).
I kostnaderna för den militära rationaliseringsverksamheten ingår enligt
promemorian också utgifterna under fjärde huvudtitelns anslag Rationaliseringsförsök.
Av det för budgetåret 1966/67 anvisade anslaget på 2 milj.
kr. togs enligt Kungl. Maj :ts beslut 500 000 kr. i anspråk för konsultarvoden
inom statskontorets militära enhet. Vidare ställdes ett belopp av 500 000
kr. till förfogande för ytterligare undersökningar o. d. i anslutning till arbetet
på organisation av ett för försvaret gemensamt materielverk, medan
ytterligare knappt 500 000 kr. anvisades ett antal militära myndigheter för
olika prioriterade rationaliseringsprojekt, främst avseende arbeten på utformning
av informationssystem. Därvid förutsattes att utgifter för redovisningssystem
för den centrala tygförvaltningen skulle bestridas från anslag
till anskaffning eller underhåll av tygmateriel in. in.
Utgifterna för försvarets rationaliseringsinstitut beräknas komma att omfatta
egen personal, externa konsulter in. in., reseersättningar in. m. och
datamaskintid. Därtill kommer utgifter för övriga expenser, lokaler o. d.
Utgifterna för den personal som tidigare har redovisats uppskattas i 1967
års löneläge till ca 2,8 milj. kr. Den angivna personalstaten bör enligt promemorian
betraktas som en ram, vilken sammanlagt inte får överskridas.
Institutet föreslås emellertid få frihet att ersätta tjänster i högre lönegrad
med tjänster i lägre lönegrad. Det anses också böra vara institutet obetaget
att med vakanthållande av tjänst utnyttja anvisade medel för att anlita
konsulter, öka användningen av datamaskiner o. d.
För konsultarvoden m. m. beräknas ett belopp av 1 150 000 kr. Dessa
medel bör enligt promemorian utom för konsulttjänster få anlitas för ersättningar
till sådan personal vid försvarets myndigheter som inte är an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968 23
ställd för rationaliseringsuppgifter men vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter
tas i anspråk för biträde vid rationaliseringsundersökningar. Enligt
beslut av försvarets rationaliseringsinstitut föreslås till sådana tjänstemän
kunna utges särskild ersättning enligt kommittékungörelsens normer för
ledamot i kommitté. Som ytterligare förutsättning härför anses emellertid
bora galla att tjänstemännen fullgör sina ordinarie åligganden i normal
omfattning utan att vikarie eller annan ersättare anlitas.
För datamaskintid beräknas 400 000 kr., för reseersättningar 200 000
kr. och för Övriga expenser och lokaler 500 000 kr. Utgifterna för försvarets
rationaliseringsinstitut kommer härigenom att uppgå till avrundat 5,0 milj.
kr. Detta belopp anges i huvudsak svara mot utgifterna för innevarande
budgetår for statskontorets militära enhet samt utgifterna under anslaget
Rationaliseringsförsök uppräknade med hänsyn till löne- och prisförändringar.
Av beloppet motsvarar ca 2,6 milj. kr. jämte löne- och prisstegringar
utgifter som f. n. bestrids från anslag under sjunde huvudtiteln.
Medel for försvarets rationaliseringsinstitut och medel för annan av
Kungl. Maj :t i försvarsdepartementet ledd rationaliseringsverksamhet bör
enligt promemorian ställas till förfogande som ett särskilt reservationsanslag,
benämnt Rationaliseringsverksamhet. Detta bör för budgetåret
1968/69 tas upp med 5,0 milj. kr. För rationaliseringsverksamhet bör vidare
kunna användas anslag för anskaffning eller underhåll av materiel
o. d. under förutsättning att åtgärderna syftar till förbättringar i anskaffnings-
eller underhållsprocessen. Myndighet som disponerar sådant anslag
bor efter hänvändelse till rationaliseringsinstitutet kunna få biträde med
rationaliseringsexperts mot ersättning för institutets samtliga kostnader för
egen personal eller externa konsulter.
o 1 avvaktan på att rationaliseringsinstitutets lokalfrågor kan lösas mera
långsiktigt^ förutsätts huvuddelen av lokalbehovet kunna täckas genom att
ta i anspråk lokaler som f. n. disponeras av statskontorets militära enhet.
Yttrandena
Över 1967 års förslag har yttranden avgetts av överbefälhavaren, chefen
för armén, chefen for marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning,
försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets
intendenturverk, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,
försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, försvarets fabriksverk,
civilförsvarsstyrelsen, statskontoret, statistiska centralbyrån,
riksrevisionsverket, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, 1964
års försvarskostnadsutredning, försvarets materielförvaltningsutredning
1966, TCO-S, SR, SACO som bifogat gemensamt yttrande av Sveriges
Civilingenjörsförbund och Försvarets Civilmilitära Ingenjörers Förbund
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
samt Landsorganisationen i Sverige (LO) som bifogat yttrande av Försvarsverkens
Civila Personals Förbund.
Förslaget att inrätta ett rationaliseringsinstitut för försvaret
tillstyrks eller lämnas utan erinran av försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,
statskontoret, riksrevisionsverket, TCO-S och LO.
Som ett allmänt omdöme om den nya utredningen uttalar statskontoret, att
flertalet av de kritiska synpunkter som verket framförde i sitt yttrande över
militära rationaliseringsutredningen har beaktats. Statskontoret anser sig
därför kunna tillstyrka förslaget om ett försvarets rationaliseringsinstitut.
Också försvarets civilförvaltning finner att den nya utredningen har modifierat
och klarlagt rationaliseringsutredningens förslag i de hänseenden
där civilförvaltningen tidigare inte kunnat biträda förslagen. Riksrevisionsverket
framhåller bl. a. att den väntade utvecklingen på rationaliseringsområdet
inom såväl försvaret som den civila statsförvaltningen motiverar
■att resurserna för rationalisering inom försvaret organisatoriskt förläggs
utanför statskontoret.
Försvarets fabriksverk intar en mellanställning. Enligt verket föreligger
fortfarande inte några avgörande skäl som talar för ett centralt rationaliseringsorgan,
men å andra sidan bedöms ett sådant organ under vissa förutsättningar
inte behöva medföra några svårigheter att bedriva rationaliseringsarbctet.
Inrättandet av ett fristående rationaliseringsorgan avstyrks däremot av
bl. a. överbefälhavaren, försvarsgrensclieferna, försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets intendenturverk, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets forskningsanstalt,
försvarets radioanstalt, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap, försvarskostnadsutredningen, materielforvaltningsutredningen,
SR och SACO. Flera av de avstyrkande instanserna
hänvisar till vad de tidigare har yttrat i remissvar över militära rationaliseringsutredningen
och anför att den nya utredningen inte har gett dem anledning
att ändra sina tidigare ställningstaganden, överbefälhavaren anser
bl. a. att utredningen med få undantag inte har beaktat vad remissinstanserna
tidigare har anfört och att det nu framlagda förslaget är ofullständigt
och otillfredsställande som underlag för beslut om ändrad central rah°naliseringsorganisation.
Han avstyrker därför bestämt ett fristående militärt
rationaliseringsverk.
Med utgångspunkt i promemorians principiella resonemang diskuterar
några remissmyndigheter ledningen av den militära rationaliseringsverksam
heten. Man är därvid liksom i tidigare remissvar
allmänt ense om rationaliseringsverksamhetens stora betydelse och
vikten av att rationaliseringsresurserna hålls samman. Statskontoret vitsordar
att ett samband finns mellan planering och rationalisering men anser
sig inte kunna ge detta samband tillnärmelsevis samma tyngd som militära
rationaliseringsutredningen på sin tid gjorde. Den nya utredningen anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968 25
emellertid ha narmat sig statskontorets uppfattning och verket drar därför
den slutsatsen att verksamheten sådan den nu föreslås kommer att få en
mera renodlad rationaliseringsinriktning.
Överbefälhavaren anför bl. a. att rationaliseringen av verksamheten inom
krigsmakten inte på något avgörande sätt skiljer sig från rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen i övrigt och i princip inte heller inom
annan företagsamhet. Krigsmakten bör därför liksom hittills själv i första
hand kanna ansvaret för rationaliseringsverksamheten, kunna bedriva den
och ha möjlighet att på lämpligt sätt utnyttja »vinsterna». Det bör därvid
enligt överbefälhavaren bl. a. med hänsyn till hans ansvar för långsiktsplaneringen
och det operativa krigsförberedelsearbetet åvila honom att
styra och vid behov prioritera rationaliseringsverksamheten inom krigsmakten.
Överbefälhavaren framhåller samtidigt att det självfallet ankommer
på Kungl. Maj :t att inrikta planering och rationalisering. Kungl. Majrts
ledningsfunktioner som utövas genom försvarsdepartementet anses inte stå
i nagot motsatsförhållande till utan tvärtom förutsätta att rationaliseringen
mom krigsmakten betraktas som ett myndighetsintresse där överbefälhavaren
under Kungl. Maj :t måste vara ledande och vid behov prioriterande.
Om Kungl. Maj:ts nyligen förstärkta resurser för att samordna och leda
planerings- och rationaliseringsverksamheten har visat sig otillräckliga, bör
detta leda till att resurserna inom departementet förstärks och inte till alt
ett nytt verk inrättas med samordnande och i praktiken kanske styrande
uppgifter. Ledningen av krigsmaktens långtidsplanering under Kungl. Maj :t
utövas enligt statsmakternas beslut av överbefälhavaren med biträde av bl. a.
de militära staberna, förvaltningarna och försvarets forskningsanstalt. Ett
rationaliseringsorgan som är sidoordnat med och helt fristående från överbefälhavaren
anses inte kunna åläggas uppgifter som enligt statsmakternas
beslut skall åvila denne. Enligt överbefälhavaren överbetonas i promemorian
på ett ensidigt sätt sambandet mellan planerings- och rationaliseringsverksamhet,
medan ingenting anförs om t. ex. de operativa kravens utslagsgivande
betydelse.
Synpunkter som delvis överensstämmer med dem som överbefälhavaren
har framfört anförs av chefen för armén, chefen för marinen och försvarets
forskningsanstalt. Dessa instanser betonar betydelsen bl. a. för det militära
försvarets långsiktsplanering av att det råder klara och entydiga ansvarslinjer
i fråga om den rationaliseringsverksamhet som hänger samman med
omprövning av mål och resurser för de militära myndigheterna.
Chefen för armén framhåller i övrigt bl. a. att en klar nivåskillnad föreligger
mellan krigsmaktens strukturrationalisering och övrig rationalisering.
I det ena fallet är det en fråga om avvägning på politisk nivå och i det
andra om planläggning, rationalisering och genomförande på myndighetsnivå.
Det anges inte heller vara i överensstämmelse med grundtankarna
i programbudgetarbetet att belasta den högsta beslutande instansen med
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
myndigheters interna rationalisering. Innan resultatet av pågående utredningar,
bl. a. försvarskostnadsutredningen, föreligger och visst utvecklingsarbete
med styr- och kontrollsystem har avslutats bör enligt arméchefen
inga genomgripande förändringar vidtas i fråga om ansvarsförhållanden
inom rationaliseringsområdet. Sedermera bör dock vid behov en förutsättningslös
utredning av försvarets rationaliseringsorganisation kunna genomföras.
Försvarskostnadsutredningen ntgår i sitt remissvar från att det bör vara
en huvuduppgift för överbefälhavaren och övriga myndigheter inom krigsmakten
att inom ramen för krigsmaktens målsättning och de resurser som
ställs till förfogande av statsmakterna samt de riktlinjer som meddelas av
chefen för försvarsdepartementet analysera olika alternativ för krigsmaktens
organisation i syfte att uppnå högsta möjliga effekt i krigsorganisationen
och effektivitet i fredsorganisationen. Enligt försvarskostnadsutredningen
bör ett nytt ekonomisystem leda till att systemanalys och budgetering kan
effektiviseras och bättre samordnas mellan departementet och överbefälhavaren
och mellan överbefälhavaren och krigsmaktens myndigheter. I
promemorian ges enligt försvarskostnadsutredningen en klargörande analys
av skillnaden mellan den löpande rationaliseringsverksamhet som ingår som
en naturlig del i myndigheternas verksamhet och den rationalisering som
tar sikte på att pröva ändamålsenligheten i den bedrivna verksamheten,
dvs. strukturrationalisering. Av dessa kan strukturrationaliseringen enligt
försvarskostnadsutredningen beräknas ge vinster av större omfattning.
Strukturrationaliseringen sägs vidare hänga nära samman med den planering
som bl. a. i form av programbudgetering skall bedrivas i försvarsdepartementet,
där planerings- och budgetsekretariatet har till uppgift att
bereda dessa långsiktiga frågor och därmed att medverka vid utformningen
av en rationaliseringspolitik på detta område. Försvarskostnadsutredningen
finner det därför naturligt att krav på ökade insatser tillgodoses genom en
förstärkning av planerings- och budgetsekretariatet. Ansvaret för beredningav
frågor i anslutning till strukturrationaliseringen kommer då att ligga
i direkt anslutning till den beslutande instansen, Kungl. Maj :t. För en sådan
lösning talar också att det inom departementet har skapats ett rådgivande
organ för departementschefen, planerings- och rationaliseringsdelegationen.
Verksamhetsområdet för det föreslagna rationaliseringsorganet
bör enligt försvarets sjukvårdsstyrelse omfatta de delar av totalförsvaret
som faller inom försvarsdepartementets ansvarsområde. Enligt sjukvårdsstyrelsen
är det nämligen i vissa avseenden av särskilt intresse inom styrelsens
område att kravet på samordning inom totalförsvaret tillgodoses. Chefen
för flygvapnet anför däremot att infogandet av den civila delen av totalförsvaret
inom ett nytt centralt rationaliseringsorgans kompetensområde
medför risk för brister i samordningen med den civila statsförvaltningen.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
En rationaliseringsinsats för denna del av totalförsvaret genom statskontoret
anses därför vara riktigare. Civilförsvarsstyrelen hävdar att civilförsvaret,
vars rationaliseringsförhållanden hittills på ett utmärkt sätt har
skötts av statskontoret, i rationaliseringshänseende bör stå kvar under
statskontorets civila del. Styrelsen anför också att civilförsvaret regionalt
administreras av länsstyrelserna och att en utbrytning av civilförsvarssektionerna
i rationaliseringshänseende ur länsstyrelserna är direkt olämplig.
Inte heller bör civilförsvaret i rationaliseringshänseende delas mellan olika
centrala organ.
De föreslagna arbetsuppgifterna för ett centralt rationaliseringsorgan
tillstyrks i stort av riksrevisionsverket. Som tidigare har nämnts
anser statskontoret och försvaret civilförvaltning, att den nya utredningen
i allt väsentligt har beaktat den kritik som i detta hänseende framfördes
mot rationaliseringsutredningens förslag. Civilförvaltningen finner dock uttalandena
om planen för rationaliseringsarbetet något oklara, eftersom
det inte framgår om planen skall fastställas av Kungl. Maj :t eller om det
är fråga om en preliminär plan som chefen för försvarsdepartementet skall
informeras om.
Överbefälhavaren anser att arbetsuppgifterna inte har formulerats på ett
helt klarläggande sätt. Uppgifterna anges bli väsentligt utökade i förhållande
till dem som nu åvilar statskontoret och enligt överbefälhavarens bestämda
uppfattning bör ett centralt rationaliseringsinstitut inte ha till
uppgift att biträda Kungl. Maj :t i strukturrationaliseringsfrågor. Dess huvuduppgifter
bör vara att dels utföra de rationaliseringsundersökningar som
Kungl. Maj :t kan besluta om, dels biträda myndigheterna i deras rationaliseringsverksamhet.
Organet anses vidare inte böra åläggas uppgifter i
fråga om långsiktsplaneringen. Utredningens beskrivning av överbefälhavarens
befattning med denna planering uppges för övrigt vara helt missvisande.
Långsiktsplaneringen är nämligen inte decentraliserad utan leds av
överbefälhavaren med biträde av i första hand försvarsstaben.
Chefen för marinen anser det riktigt att ett centralt rationaliseringsorgan
bör kunna biträda med rationaliseringsarbetet när det gäller uppföljning,
samordning och stöd. Initiativet bör emellertid komma från överbefälhavaren,
försvarsgren schefer och centrala förvaltningar i enlighet med
det ansvar och de uppgifter som åvilar dessa myndigheter.
Beträffande förslaget att militär myndighet inte utan det centrala organets
medgivande skall få disponera medel för sakkunniga, experter eller
konsulter anför chefen för flygvapnet, att det inte utan vidare bör förutsättas
att myndigheterna saknar erfarenhet på detta område. De bör därför
själva få välja medel men lämnas erforderligt biträde när så påkallas.
Arméförvaltningen anför att rationaliseringsorganets funktioner och befogenheter
inte tillräckligt klart har preciserats i fråga om huvuduppgifterna,
och enligt marinförvaltningen kan de föreslagna arbetsuppgifterna
28 Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968
komma att göra onödigt intrång på myndigheternas nuvarande verksamhetsområden.
Enligt försvarskostnadsutredningen bör ett centralt rationaliseringsorgan
inte ha som primär uppgift att medverka med analysverksamhet i den löpande
planeringen. Rationaliseringsorganet bör i stället inrikta sin verksamhet
på genomgripande organisations- och andra undersökningar, som
kräver medverkan av specialister.
Beträffande valet av organisationsalternativ framhåller
försvarets civilförvaltning, att de skäl som tidigare har ansetts tala för ett
särskilt organ direkt under Kungl. Maj :t fortfarande är bärande, i synnerhet
som arbetsuppgifterna nu har renodlats i betydelsefulla hänseenden.
Enligt riksrevisionsverket bör intern samverkan mellan rationalisering och
annan verksamhet inom försvaret prioriteras framför en organisatorisk
samverkan mellan civil och militär rationaliseringsverksamhet. Starka skäl
anses tala för att rationaliseringsverksamheten förläggs till försvarets civilförvaltning.
Eftersom detta alternativ av olika anledningar inte f. n. är
aktuellt tillstyrker riksrevisionsverket ett fristående rationaliseringsinstitut.
Verket framhåller emellertid angelägenheten av att frågan om försvarets
civilförvaltnings ställning som centralt organ på berörda områden tas
upp till förnyat övervägande vid lämplig tidpunkt.
De flesta av de remissinstanser som har avstyrkt förslaget att inrätta
ett självständigt rationaliseringsinstitut avvisar också de organisationsalternativ
som innebär att man knyter ett militärt rationaliseringsorgan till någon
befintlig myndighet inom försvarsdepartementets område. I stället föreslår
man i allmänhet att en särskild militär rationaliseringsfunktion, om
den skall finnas, hålls samman inom statskontoret. Några instanser anför
i sammanhanget att det skulle vara olämpligt att splittra nuvarande rationaliseringsresurer,
bl. a. på grund av risken för bristande samordning. Från
en del håll pekas också på statskontorets alltmer ökade engagemang under
senare år i ADB-frågor som rör hela statsförvaltningen.
Ett antal myndigheter — bl. a. överbefälhavaren, arméförvaltningen, civilförsvarsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap —
anför att den militära rationaliseringsverksamheten inte är så särpräglad
att den inte med fördel kan bedrivas av ett rationaliseringsorgan som är
gemensamt för hela statsförvaltningen.
Chefen för armén anför bl. a. att det från politiskt håll ofta uttalade
kravet på ökad civil kontroll över den militära verksamheten bestämt talar
för ett opartiskt rationaliseringsorgan som inte är inordnat i försvarets egen
organisation. Ett sådant organ anses inte hindra den nödvändiga integrationen
mellan militär planeringsrationalisering och genomförandeverksamhet.
Detta krav tillgodoses f. n. genom en sammanknytning av dessa funktioner
inom de militära staberna och förvaltningarna. Alternativet med en
fristående myndighet skulle enligt arméchefen göra denna sammanknyt
-
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968
ning omöjlig och är därför olämpligt. Inom statskontoret kan man däremot
genom den militära enheten tillgodose att resurserna för rationaliseringsverksamheten
inom försvaret hålls åtskilda från resurser som disponeras
för rationaliseringsverksamhet inom statsförvaltningen i övrigt.
Chefen för flygvapnet anför att Kungl. Maj :ts ledning av den militära
rationaliseringsverksamheten — i likhet med ledningen av övrig verksamhet
inom försvaret — bör kunna säkerställas utan att en särskild rationaliseringsorganisation
inrättas. Överbefälhavaren bör i samråd med statskontoret
kunna göra upp en plan för den militära rationaliseringsverksamheten
som efter behandling i planerings- och rationaliseringsdelegationen kan
tjäna som underlag för bl. a. planerings- och budgetsekretariatets ledningsverksamhet.
En sådan ordning medger enligt flygvapenchefen att Kungl.
Maj :t utövar en fast ledning utan detaljarbete, samtidigt som överbefälhavaren
tillförsäkras erforderligt inflytande och statskontoret får grund fölen
rationell insats av sina resurser. Med hänsyn till önskvärdheten av att
rationaliseringsuppgifterna samordnas inom statsverket anses det vara naturligt
att de löses av statskontoret. Statskontorets nuvarande organisation
kan dock — sedan erfarenheter av arbetet på den militära enheten nu har
vunnits — kanske erfordra viss översyn.
Även marinförvaltningen anser att det genom en plan för rationaliseringsverksamheten
bör finnas möjlighet att leda samordningen av denna verksamhet.
Utredningsuppdrag rörande strukturrationaliseringsfrågor med därtill
hörande politiska och större ekonomiska värderingar, såväl inom som
utom försvaret, bör också i fortsättningen lämnas åt särskilda kommittéer
eller utredningar.
Materielförvaltningsutredningen hänvisar till att en utgångspunkt för
den nya utredningen har varit att krigsmakten i rationaliseringshänseende
betraktas som en enhet. Enligt materielförvaltningsutredningens uppfattning
borde en konsekvens av detta konstaterande bli att ansvaret för rationaliseringsverksamheten
åläggs överbefälhavaren, som har ansvar för samordning,
långsiktsplanering och det operativa krigsförberedelsearbetet inom
krigsmakten, och inte ett nytt organ vid sidan om överbefälhavaren.
Beträffande kompetens- och resursfördelningen i förhållande
till andra myndigheter inom statsförvaltningen ansluter sig statskontoret
till de synpunkter som har förts fram på fördelningen mellan det
centrala rationaliseringsorganet och övriga myndigheter inom försvaret.
Statskontoret tillstyrker därför att rationaliseringsinstitutet får i uppdrag
att göra upp förslag till ledningsorganisation för den interna rationaliseringsverksamheten
vid försvarets myndigheter och att man i avvaktan
härpå beslutar om provisoriska åtgärder vid försvarsstaben, flygstaben och
fortifikationsförvaltningen. Den anvisade lösningen av frågorna om gränsdragning
mellan statskontoret och institutet anses vara i stort sett tillfredsställande.
Statskontoret framhåller i detta sammanhang att erforderlig sam
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
verkan inte kan säkerställas enbart genom organisatoriska eller instruktionsmässigt
reglerade anvisningar utan främst måste baseras på ett fackmässigt
och förtroendefullt samarbete på olika nivåer inom de två myndigheterna.
Statskontoret anför avslutningsvis att kvarstående eller senare
uppkommande detaljproblem avseende kompetensuppdelningen mellan
statskontoret och rationaliseringsinstitutet bör kunna lösas i samverkan.
Riksrevisionsverket godtar den föreslagna kompetensfördelningen mellan
statskontoret och rationaliseringsinstitutet och understryker betydelsen av
att ett nära och kontinuerligt samband upprätthålls mellan rationaliseringsorganen.
Att så skall ske anses för övrigt givet med hänsyn till statskontorets
ställning som centralt rationaliseringsorgan inom statsverksamheten.
Erfarenheterna från denna samverkan bör enligt verket också kunna vara
till nytta vid kommande överväganden om en ekonomifunktion med inslag
av såväl planering som revision och rationalisering.
Statistiska centralbyrån erinrar om det goda samarbete i fråga om
system- och programmeringsarbete, maskinella bearbetningar och utbildning
som äger rum mellan dels verket och statskontoret, dels verkets datamaskincentral
och olika enheter inom försvaret. Samarbete av samma slag
anses kunna etableras med rationaliseringsinstitutet för försvaret, om detta
kommer till stånd. I den mån institutets arbete med informationssystem för
försvaret kommer att beröra verksamheter och förhållanden utanför det
rent militära försvaret — exempelvis befolknings- eller arbetsmarknadsförhållanden
eller uppgifter för den ekonomiska försvarsberedskapen — är det
enligt centralbyrån väsentligt att kraven på samordning med annat statistikunderlag
tillgodoses. Centralbyrån noterar att det i promemorian anses
självklart att försvarets rationaliseringsorgan samråder med centralbyrån
i fråga om statistikens utformning. Vad som uttalas i samband med förarbetena
till en organisationsändring blir emellertid enligt centralbyrån lätt
bortglömt, sedan den nya organisationen trätt i funktion, om inte uttalandet
följs upp och hålls aktuellt. Verket upprepar därför ett tidigare
förslag att det i institutets instruktion skrivs in att institutet skall ha samråd
med centralbyrån i frågor som kan beröra statistikproduktion. Så har
skett i instruktionen för centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
(SFS 1964: 474, § 6).
För materielförvaltningsutredningen ter sig utredningens gränsdragning
mellan statskontoret och rationaliseringsinstitutet oklar. Det förhållandet
att statskontoret alltjämt skall vara centralt rationaliseringsorgan för hela
statsförvaltningen anses kunna leda till onödig omgång vid behandlingen
av rationaliseringsärenden och till motsättningar mellan de två direkt under
Kungl. Maj :t lydande rationaliseringsorganen. För de centrala försvarsmyndigheterna
uppges det vara nödvändigt att veta dels inom vilken central
rationaliseringsmyndighets ansvarsområde varje enskild fråga faller,
dels var den högsta kompetensen för olika specialiteter inom rationalise
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
ringsområdet finns företrädd. Uppgiftsfördelningen mellan rationaliseringsinstitutet
och de enskilda myndigheterna har vidare enligt materielförvaltningsutredningen
skisserats på ett sådant sätt, att det finns anledning att
befara en överlappning av ansvarsområdena för t. ex. det framtida materielveiket
och rationaliseringsinstitutet. Materielförvaltningsutredningen har
nämligen i sitt arbete funnit att ett gemensamt materielverk bör ha resurser
för successiv rationalisering och smidig anpassning till förändrade inre
och yttre förhållanden. För detta ändamål krävs enligt utredningens bedömande
en stark rationaliseringsfunktion inom materielverket, vilket medför
ett minskat behov att utnyttja statskontorets centrala rationaliseringsresurser.
Beträffande rationalisering på regional och lokal nivå inom försvaret
finner materielförvaltningsutredningen att ansvaret för t. ex. verkstads-
och förrådssektorernas rationalisering måste åvila materielverket.
Genom den föreslagna organisationen av materielverket anses förutsättningar
ha skapats för detta.
Försvarets sjukvårdsstyrelse anför bl. a. att statskontoret torde komma
att behålla sin ledande funktion avseende ADB-verksamhet inom civilsjukvården.
Med hänsyn härtill anses det erforderligt att skapa ett samordningsorgan
med statskontoret, om ett särskilt försvarets rationaliseringsinstitut
inrättas.
Chefen för flygvapnet anför att behovet av en ökad militär statistikproduktion
bör tillgodoses av de enskilda myndigheterna med hjälp av interna
rationaliseringsresurser och i mån av behov med stöd av statistiska centralbyrån.
Samordning förutsätts därvid göras av överbefälhavaren. Även förslaget
att till rationaliseringsorganet överlämna den rådgivande verksamheten
i fråga om val av kontorsmaskiner, utformning av blanketter o. d. för
försvaret möter invändningar från chefen för flygvapnet.
Organisations- och kostnadsfrågorna föranleder bl. a.
följande synpunkter.
Försvarets civilförvaltning, statskontoret och riksrevisionsverket föreslår
att rationaliseringsorganet skall ledas av en styrelse. Mot argumentet att en
styrelse skulle vara obehövlig med hänsyn till de uppgifter som ankommer
på försvarsdepartementets planerings- och rationaliseringsdelegation, invänder
civilförvaltningen att det är tänkbart att i fråga om rationaliseringsuppgifter
ersätta delegationen med en styrelse för det föreslagna rationaliseringsinstitutet.
Frågan om Kungl. Maj :t skall fastställa planen för rationaliseringsverksamheten
eller ej anses då inte behöva uppkomma. Civilförvaltningen
anför också att handläggningen av prioriteringsfrågorna och avvägningarna
i samband därmed skulle kunna ske mycket smidigt genom
en sådan anordning. Statskontoret framhåller angelägenheten av att diet allmännas
insyn främjas. Den nu föreslagna ändringen av organet jämfört
med rationaliseringsutredningens förslag (från nämnd till institut) anges
inte rubba statskontorets tidigare uppfattning i styrelsefrågan. Kiksrevi
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
sionsverket anför att skälen för att institutet bör ledas av en styrelse framstår
dels inom beslutsprocessens område och dels mot bakgrunden av det
väsentliga förhållandet, att en omfattande insyn bör ges i verksamheten
vid institutet. Institutet kan förutsättas få ta ställning till åtskilliga kvalificerade
frågor, där ofta stora investeringar av statsmedel sätts i fråga.
Också i övrigt anses det kunna bli aktuellt med frågeställningar som bör belysas
från de skilda utgångspunkter som företräds i en styrelse med representation
från såväl fackmannahåll som skilda områden i det svenska
samhället. Eu motsvarande mångsidig bedömning kan enligt riksrevisionsverket
givetvis ofta ske inom planerings- och rationaliseringsdelegationen
i försvarsdepartementet. Samtidigt finns det emellertid också områden där
meningsutbytet bör ske i anslutning till överväganden inför beslut i konkreta
sakfrågor och där planerings- och rationaliseringsdelegationen av
konstitutionella skäl inte kan fungera. Riksrevisionsverket föreslår därför
att i ledningen för försvarets rationaliseringsinstitut vid sidan av institutets
chef skall stå en styrelse med representation från såväl fackmannahåll som
lekmannasidan.
Överbefälhavaren anför alt det undandrar sig hans bedömande hur stor
personalorganisation som erfordras om statsmakterna skulle besluta att
inrätta ett rationaliseringsinstitut, överbefälhavaren förutsätter emellertid
att de föreslagna 49 tjänsterna avser det slutliga behovet. Om antalet
beräknats bara med hänsyn till rekryteringsmöjligheterna i ett inledningsskede
och det egentliga personalbehovet alltså är större, anses detta böra
klart utsägas och kostnadsberäkningarna anpassas därefter.
Chefen för armén anför att det med hänsyn till de uppgifter som rationaliseringsinstitutet
förutsatts få kommer att uppstå behov av militär expertis,
något som också framgår av organisationsförslaget. Från armésynpunkt
anses detta vara en klart otillfredsställande utveckling i rådande personalsituation.
Chefen för marinen delar uppfattningen att det föreligger ett behov att
förstärka rationaliseringsresurserna hos vissa myndigheter. I anslagsframställningarna
för budgetåret 1968/69 har marinchefen redovisat behovet av
en kvalitativ förstärkning och permanentning av ADB-detaljen i marinstabens
planeringsavdelning. Nödvändigheten att förstärka myndigheternas
interna rationaliseringsresurser betonas också av bl. a. chefen för flygvapnet,
fortifikationsförvaltningen och försvarets fabriksverk.
Enligt arméförvaltningen är den nuvarande organisationen av rationaliseringsverksamheten
inom försvaret i princip godtagbar även om tillgängliga
resurser har befunnits otillräckliga, särskilt i fråga om myndigheternas
interna rationaliseringsarbete. Med hänsyn till att arméförvaltningen
liksom övriga myndigheter inom försvaret — har ett betydande ansvar för
den interna rationaliseringen anses det nödvändigt att verket förfogar över
resurser för denna verksamhet. Da detta inte är fallet enligt den nu gäl
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 196S
lande organisationen, har arméförvaltningen för att kunna fullgöra sina
åligganden tillsatt en särskild projektledning för rationaliseringsverlcsamlieten.
I denna ingår personal från verkets olika avdelningar och byråer.
Denna form för rationaliseringsarbetet får emellerLid enligt arméförvaltningen
i viss mån ses som ett provisorium i avvaktan på de rationaliseringsresurser
som ett gemensamt försvarets materielverk beräknas få.
För försvarets fabriksverk ter sig den anmälda kostnadsramen för själva
organet inte avskräckande om den ses mot bakgrunden av uppgifternas omlattning
och de möjligheter till kostnadsminskningar på lång sikt som verksamheten
inom det centrala organet kan åstadkomma.
Civilförsvarsstyrelsen biträder bedömningen att de planerade centrala
rationaliseringsresurserna också bör innefatta civilförsvarsexpertis, förslagsvis
två befattningshavare.
Statskontoret framhåller att personalberäkningarna inte omfattar tjänster
för betjäning av telefonväxel och för expeditionsvaktsgöromål. Inte heller
har personal beräknats för bl. a. sådana uppgifter som f. n. fullgörs av
serviceorgan inom statskontoret, t. ex. personalredovisning, avlöningsuträkning,
budgetuppföljning, inköpsverksamhet, bibliotekstjänst och extern
budtjänst. Statskontoret räknar vidare med att avvecklingen av dess militära
enhet medför att statskontorets anslag kan minskas med 2 552 000 kr.
och att sammanlagt 28 tjänster i personalförteckningen kan utgå. Verket
delar också uppfattningen att man knappast kan räkna med att all den
personal som sysselsätts med militärt rationaliseringsarbete inom statskontoret
kan gå över till det föreslagna institutet. Det bedöms därför bli nödvändigt
att skapa sådana övergångsanordningar att anpassningen av statskontorets
personalorganisation till de ändrade förutsättningarna kan ske
på ett naturligt sätt. Verket förutsätter att medel kommer att ställas till
förfogande i erforderlig utsträckning under en övergångsperiod. Statskontoret
framhåller slutligen att det praktiska genomförandet av organisationsändringarna
i vad avser personalfrågor bör ske i nära samverkan med berörda
personalorganisationer. Bl. a. måste frågan om vilka tjänstemän vid
verket, som skall gå över till institutet, och formerna för överförandet bli
föremål för överläggningar.
För svar skostnadsut redningen framhåller särskilt att man vid det slutliga
avgörandet bör ta hänsyn till att en utbyggnad av planerings- och
ekonomifunktionen inom de militära myndigheterna måste anses absolut
nödvändig, om full effekt skall vinnas av det av försvarskostnadsutredningen
föreslagna ekonomisystemet. Eu riktig tillämpning av det förslag till
ekonomisystem som utarbetats av försvarskostnadsutredningen kommer att
ge myndigheterna på alla nivåer ett väsentligt starkare incitament till samt
bättre underlag för rationaliseringsåtgärder. Hänsyn bör alltså tas till dels
att ekonomiorgan byggs in i organisationen, dels att rationaliseringsinsatserna
inom myndigheterna kommer att öka.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968
Departementschefen
Vid statsdepartementens omorganisation den 1 juli 1965 förstärktes försvarsdepartementets
resurser för planerings- och rationaliseringsfrågor genom
inrättandet av ett planerings- och budgetsekretariat. För information
och diskussion av de ärenden som avsågs ingå i sekretariatets uppgifter
inrättades vidare en planerings- och rationaliseringsdelegation under ordförandeskap
av chefen för försvarsdepartementet. För att utreda hur delegationens
och sekretariatets uppgifter borde samordnas med den rationaliseringsverksamhet
som bedrivs av statskontoret tillkallade jag en särskild
utredning, militära rationaliseringsutredningen.
Militära rationaliseringsutredningen föreslog i sitt betänkande bl. a. att
statskontorets militära enhet skulle utgå och ersättas med ett centralt militärt
rationaliseringsorgan, försvarets rationaliseringsnämnd. I nämndens
uppgifter skulle förutom rationaliseringsverksamhet ingå viss utbildning
och statistik samt ekonomiska utredningar och analyser av delvis sakrevisionell
art.
Vid remissbehandlingen blev utredningens förslag starkt kritiserat. Statskontoret
ansåg att förslaget inte i befintligt skick kunde läggas till grund
för beslut i ämnet. Bl. a. erfordrades ytterligare överväganden beträffande
kompetens- och resursfördelningen mellan statskontoret, det ifrågasatta
militära rationaliseringsorganet och de enskilda militära myndigheterna.
Flertalet övriga remissinstanser avstyrkte också förslaget om en särskild
rationaliseringsnämnd för försvaret.
Vid anmälan av utredningens förslag i prop. 1966: 110 (s. 93) var jaginte
beredd att tillstyrka förslaget om att inrätta försvarets rationaliseringsnämnd
utan anslöt mig till remissmyndigheternas uppfattning att de
centrala rationaliseringsresursernas organisatoriska ställning i förhållande
till statskontoret och de militära myndigheterna behövde undersökas ytterligare.
Samtidigt borde det också prövas om inte det militära rationaliseringsorganet
kunde anslutas till någon befintlig myndighet inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde. — Med anledning av detta uttalande
avstod riksdagen (SU 99, rskr 248) från att föreslå en ny förutsättningslös
utredning av frågan, vilket hade yrkats motionsledes.
De kompletterande utredningar som jag förutskickade i prop. 1966: 110
har nu utförts inom försvarsdepartementet. Resultatet har redovisats i eu
promemoria angående rationaliseringsverksamheten inom försvaret.
I promemorian framhålls att arbetsområdet för ett centralt rationaliseringsorgan
för försvaret bör omspänna försvarsdepartementets verksamhetsområde
så som det har avgränsats den 1 mars 1967 (prop. 1967:21).
Arbetsområdet bör alltså — till skillnad från militära rationaliseringsutredningens
förslag — inte begränsas till det militära försvaret utan omfatta
också civilförsvaret och det psykologiska försvaret. Arbetsuppgif
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
terna bör i stort omfatta att medverka i strukturrationaliseringen av försvaret,
att samordna övrig rationaliseringsverksamhet och att ge försvarets
myndigheter stöd och råd i deras interna rationaliseringsarbete. 1 uppgifterna
bör vidare ingå att i fråga om byggnadsplanering in. m. sköta de
funktioner som nu vilar på statskontoret, att vara sammanhållande för utbildningen
av försvarets personal på rationaliseringsområdet och att sammanställa
viss intern statistik. Sakrevisionell verksamhet, som enligt militära
rationaliseringsutredningen också borde ingå, anses däremot inte vara
<en uppgift för rationaliseringsorganet.
Beträffande organisationen bär följande alternativ granskats.
1. Fristående myndighet.
2. Samordning med planerings- och systemanalytisk verksamhet genom
att sammanföra statskontorets militära enhet och vissa enheter i de centrala
staberna, civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt.
3. Anknytning till statskontoret.
4. Anknytning till försvarets civilförvaltning.
Av dessa alternativ förordas det första och som följd härav föreslås att
ett försvarets rationaliseringsinstitut organiseras den 1 juli 1968. För institutet
beräknas ett behov av 49 tjänster. Av dessa avses en för överdirektör
och chef för institutet. I samband med institutets tillkomst förutsätts statskontorets
militära enhet upphöra.
Beträffande uppgiftsfördelningen mellan statskontoret och rationaliseringsinstitutet
framhålls i promemorian att institutets tillkomst inte rubbar
statskontorets ställning som centralt rationaliseringsorgan. I utredningen
anges principer för uppgiftsfördelningen i fråga om ADB, utbildning
av rationaliseringspersonal, rådgivning i kontorstekniska frågor och
lokalplanering m. m.
Uppgiftsfördelningen, mellan institutet och försvarets myndigheter innebär
att institutet driver större rationaliseringsundersökningar och i övrigt
har samordnande och rådgivande uppgifter, medan myndigheterna svarar
för sin interna rationalisering, eventuellt med institutets medverkan och
stöd. De centrala myndigheterna förutsätts därför ha egna resurser för
rationalisering. Vissa provisoriska förstärkningar föreslås vid försvarsstaben,
flygstaben och fortifikationsförvaltningen. Regionala och lokala
myndigheter förutsätts inte ha behov av egna rationaliseringsorgan.
Kostnaderna för rationaliseringsinstitutet beräknas budgetåret 1968/69
till 5 milj. kr.
Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har flertalet myndigheter
fortfarande ställt sig avvisande till tanken pa ett fristående rationaliseringsorgan
för försvaret. I allmänhet föreslår man att de centrala
ralionaliseringsresurserna också i fortsättningen skall hållas samman inom
statskontoret. I några fall uttalas att om försvarsdepartementets resurser
för ledning av rationaliseringsarbetet bar visat sig otillräckliga, så bör
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1968
detta leda till att dessa resurser förstärks och inte till att ett nytt verk inrättas.
Denna uppfattning har förts fram av bl. a. överbefälhavaren och
försvarskostnadsutredningen.
Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller lämnar det utan
erinran finns statskontoret, riksrevisionsverket, TCO-S och LO. Statskontoret
som tidigare avvisade militära rationaliseringsutredningens förslag
anser numera, att frågorna om gränsdragningen mellan det föreslagna
rationaliseringsinstitutet och övriga myndigheter har lösts på ett i stort sett
tillfredsställande sätt. Riksrevisionsverket framhåller bl. a. att den väntade
utvecklingen på rationaliseringsområdet inom såväl försvaret som den
civila statsförvaltningen motiverar att försvarets rationaliseringsresurser
organisatoriskt förläggs utanför statskontoret.
För egen del vill jag till en början beröra ledningen av rationaliseringsverksamheten.
I prop. 1966: 110 (s. 93) uttalade jag
att inriktning och prioritering av mer betydelsefulla insatser på rationaliseringsområdet
måste vara en uppgift för de politiskt ansvariga organen.
Detta är givetvis inte något speciellt för rationaliseringsområdet utan gäller
den statliga verksamheten i dess helhet. Jag vill här hänvisa till vad
föredraganden anförde om arbetsfördelningen mellan regeringen och verken
i prop. 1965:65 (s. 9). Med utgångspunkt i att regeringens beslut fortfarande
skall fattas av Kungl. Maj:t i statsrådet angavs där att den löpande
förvaltningen i huvudsak är en uppgift för verken, medan arbetet med samordning,
planering i stora drag och utformande av viktigare riktlinjer vilar
på departementen. Med denna uppdelning fann föredraganden vidare att
arbetet med att samla in underlag för regeringens beslut väsentligen måste
ske utanför departementen, överförd till rationaliseringsområdet innebär
denna uppgiftsfördelning, att verken vart och ett på sitt område svarar för
att de genom intern rationalisering uppnår ett effektivt utnyttjande av de
resurser som ställs till deras förfogande, medan regeringen har att ange
mål och avdela resurser för myndigheternas verksamhet och därigenom
ytterst svarar för strukturrationaliseringen.
Det kan alltså enligt min mening slås fast att ansvaret för mera vittsyftande
rationaliseringsåtgärder inom försvaret vilar på Kungl. Maj:t. Beredningen
av dessa frågor sker i försvarsdepartementet men som jag redan
har anfört måste föregående utredningsarbete, med hittills tillämpade principer
för departementsorganisationen, i huvudsak göras utanför departementet.
Jag kan därför inte biträda den av vissa remissinstanser framförda
uppfattningen att frågan om förstärkning av resurserna för rationaliseringsarbetet
bör lösas genom en utökning av försvarsdepartementets planerings-
och budgetsekretariat. Utredningsarbetet och insamlandet av data och
annat beslutsunderlag kan ske genom kommittéer, utredningar och fackmyndigheter.
Uppgifterna är emellertid så omfattande att det därutöver
behövs särskilda resurser och dessa bör, som jag uttalade i prop. 1966: 110
37
Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1968
(s. 93), hållas skilda från de resurser som för motsvarande ändamål disponeras
för statsförvaltningen i övrigt. Jag kommer därmed över till frågan
hur dessa särskilda resurser lämpligen bör placeras in i organisationen.
I samband med den nya utredningen har fyra olika organisation salternativ
övervägts, av vilka två i enlighet med direktiven innebär en
anknytning till befintliga organ inom försvaret. Vid valet mellan alternativen
bör man enligt min mening i första hand granska och försöka tillgodose
behovet av samverkan mellan rationalisering och annan verksamhet.
I båda de utredningar som nu har gjorts har man pekat på det nära sambandet
mellan försvarets rationaliseringsverksamhet och rationaliseringen
inom statsförvaltningen i övrigt. Flertalet remissinstanser anser att detta
samband bör tillmätas avgörande betydelse och de förordar därför en anknytning
till statskontoret. För egen del kan jag inte ansluta mig till den
uppfattningen utan anser i likhet med riksrevisionsverket att samverkan
inom försvaret mellan rationalisering och annan verksamhet, bl. a. planering,
måste väga tyngre och därför vara avgörande. Jag är därför inte beredd
att tillstyrka en fortsatt anknytning till statskontoret utan förordar
en lösning som innebär att rationaliseringsresurserna hålls samman inom
försvarets organisation.
Det är av största vikt att de resurser som avdelas för försvaret utnyttjas
optimalt. Ett kraftfullt och målmedvetet rationaliseringsarbete är ett av
medlen att nå detta mål. Arbetet måste bedrivas i nära samverkan med departementet.
Detta krav får ökad tyngd i ett läge då en stegring av rationaliseringstakten
måste anses särskilt angelägen. Också med utgångspunkt
i dessa förhållanden anser jag mig alltså kunna konstatera att försvaret bör
disponera ett rationaliseringsorgan inom sin egen organisation.
Det alternativ som innebär en sammankoppling av de centrala rationaliseringsresurserna
med vissa enheter för planering m. m. i de centrala staberna,
civilförsvarsstyrelsen och försvarets forskningsanstalt skulle medföra
ett kraftigt ingrepp i den relativt nyligen fastställda organisationen
av krigsmaktens högsta ledning. En sådan lösning bör därför inte komma i
fråga. Det slutliga valet står alltså mellan alternativen fristående verk och
anknytning till försvarets civilförvaltning.
För en anknytning till civilförvaltningen talar bl. a. den omständigheten
att man med detta alternativ undviker att inrätta ytterligare ett fristående
verk. Vidare kan man sannolikt räkna med vissa personalbesparingar, om
de centrala rationaliseringsresurserna förs samman med en redan befintlig
myndighet. Civilförvaltningens framtida uppgifter i övrigt är emellertid f. n.
något svåra att bedöma. Dess ställning och organisation kan bl. a. bli påverkade
av försvarskostnadsutredningens kommande förslag och pågående
arbete på att införa programbudget för försvarsdepartementets verksamhetsområde.
Det kan därför inte f. n. bedömas om och på vilket sätt civilförvaltningens
övriga uppgifter skulle kunna samordnas med uppgifterna
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
på rationaliseringsområdet. Så länge integrationsmöjligheterna ännu är
svåra att överblicka, bör man enligt min mening behålla handlingsfriheten
och därigenom hålla möjligheten öppen att på längre sikt nå en riktig lösning
av samordningsfrågan. Med hänsyn härtill anser jag att alternativet
med ett fristående verk i nuvarande läge representerar den enda praktiskt
genomförbara lösningen. I enlighet med utredningsförslaget förordar jag
därför att ett särskilt verk, försvarets rationaliseringsinstitut, inrättas
fr. o. m. den 1 juli 1968. I samband därmed bör statskontorets militära enhet
upphöra.
Arbetsområdet för rationaliseringsinstitutet bör i princip omfatta
försvarsdepartementets verksamhetsområde, dvs. även civilförsvaret och
det psykologiska försvaret.
Mot de i departementspromemorian föreslagna arbetsuppgifterna
för institutet har jag i stort sett inte något att erinra. Institutets huvuduppgifter
bör alltså vara att på Kungl. Maj :ts uppdrag medverka i strukturrationaliseringen
och att i övrigt samordna rationaliseringsverksamheten
inom försvaret. I uppgifterna bör vidare ingå lokalplanering, viss utbildningsverksamhet
och statistikproduktion. Remissmyndigheterna har i detta
sammanhang tagit upp vissa detaljer, bl. a. frågan om en plan för rationaliseringsverksamheten.
Dessa frågor behöver inte underställas riksdagen
utan kan avgöras av Kungl. Maj :t. Jag förutsätter dock att planer för institutets
verksamhet görs upp i samarbete med berörda myndigheter.
Gränsdragningen mot andra myndigheter var en av
de frågor där stark kritik uttalades vid remissbehandlingen av militära rationaliseringsutredningens
förslag. Statskontoret som tidigare krävde en rad
preciseringar i detta hänseende anser att det nu framlagda förslaget är i
stort sett tillfredsställande. Själv anser jag också att frågan nu har fått en
godtagbar lösning. Jag räknar därför med att gränsdragningsproblemen i
allt väsentligt skall kunna lösas enligt de riktlinjer som har redovisats
i departementspromemorian. Samtidigt vill jag understryka att det viktigaste
i sammanhanget inte är att verksamheten regleras instruktionsmässigt
utan att ett förtroendefullt samarbete etableras mellan rationaliseringsinstitutet
och andra berörda myndigheter.
Rationaliseringsinstitutet kommer till stor del att få sina uppgifter i form
av uppdrag från Kungl. Maj :t. Detta och institutets uppgifter i övrigt förutsätter
enligt min mening att institutet får en oberoende ställning i förhållande
till försvarets övriga myndigheter. Till skillnad från vad som i
allmänhet gäller för förvaltningar och verk inom det militära försvaret bör
därför överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna inte ges någon direktiveller
anvisningsrätt gentemot rationaliseringsinstitutet. Någon sådan rätt påkallas
inte i detta fall av dessa chefers ansvar inför Kungl. Maj :t i vissa
andra hänseenden. Däremot bör försvarets myndigheter vara skyldiga att
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968 39
i vissa frågor hänvända sig till institutet. Dessa frågor kan regleras av
Kungl. Maj :t.
Jag går härefter över till organisationsfrågorna och tar därvid
först upp frågan om rationaliseringsinstitutets ledning. I utredningen
föreslås att verkschefen ensam skall svara för ledningen av verksamheten.
Vid remissbehandlingen har man från flera håll gjort invändningar mot
detta förslag och med olika motiveringar fört fram uppfattningen att institutet
bör ledas av en styrelse. Vid min egen bedömning av frågan har jag
funnit att det måste anses synnerligen angeläget att man lämnar en omfattande
insyn i försvarets rationaliseringsverksamhet, inte minst med tanke
på att den ofta omfattar åtgärder av stor ekonomisk räckvidd. Jag anser
det vidare uppenbart att institutets verksamhet kan tillföras värdefulla synpunkter
genom en styrelse som representerar olika sektorer av vårt samhälle.
Jag ansluter mig därför till uppfattningen att institutet bör ledas av
en styrelse och under denna av en verkschef, som samtidigt är ledamot av
styrelsen. För att begränsa antalet organ inom rationaliseringsområdet bör
samtidigt den nuvarande planerings- och rationaliseringsdelegationen upphöra.
Styrelsen bör omfatta såväl fack- som lekmannarepresentanter. Föreskrifter
om styrelsens sammansättning kan Kungl. Maj :t meddela.
Beträffande rationaliseringsinstitutets interna organisation ansluter jag
mig till uppfattningen att den smidigt och utan omgång bör kunna anpassas
efter uppkommande variationer i arbetets inriktning och omfattning. Någon
bestämd uppdelning på avdelningar eller andra enheter bör därför inte fastställas.
Den närmare fördelningen av aktuella arbetsuppgifter bör bestämmas
av verkschefen.
Personalbehovet för institutet beräknar jag till 48 tjänster. För verkschefen
bör inrättas en tjänst för överdirektör i Cp 4. Mot löneställningen
för verkschef stjänsten har berörda personalorganisationer förklarat sig inte
ha något att erinra. Medel bör vidare beräknas för följande tjänster, nämligen
tio för organisationsdirektörer och 25 för övriga civila handläggande
tjänstemän, varav en administrativ chef, sex för militära tjänstemän samt
sex för assistenter och biträden. Med hänsyn till vad statskontoret har anfört
beträffande behovet av personal för telefonväxel och budtjänst m. m.
föreslår jag slutligen att medel beräknas för dessa ändamål.
Tjänsterna för militär personal bör vara ordinarie med förordnande t. v.
Vid behov bör militär tjänst få utnyttjas för att arvodesanställa pensionsavgången
officer. Övriga tjänster bör inrättas som extra ordinarie.
Frågan om avtalsbara anställnings- och arbetsvillkor för personalen vid
institutet — med undantag av verkschefen — torde få lösas efter förhandlingar
mellan statens avtalsverk och berörda personalorganisationer. Jag
avser därför att ge avtalsverket i uppdrag att förhandla om dessa villkor på
grundval av vad jag har föreslagit i denna proposition och i ett organisa
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1968
tionsunderlag som i detta syfte har upprättats inom försvarsdepartementet.
Som jag tidigare har anfört, bör statskontorets militära enhet upphöra, när
rationaliseringsinstitutet inrättas. Konsekvenserna härav beträffande statskontorets
tjänster m. m. redovisas i annat sammanhang av chefen för finansdepartementet.
Med den kompetensfördelning jag har föreslagit i det föregående mellan
rationaliseringsinstitutet och övriga myndigheter inom försvaret kommer
ansvaret för den interna rationaliseringen att vila på de enskilda myndigheterna.
Krigsmaktens centrala staber och förvaltningar måste därför ha
tillgång till egna resurser för detta ändamål. Vid regionala och lokala organ
föreligger däremot enligt min mening inte något behov av sådana resurser.
Behovet av interna rationaliseringsresurser för värnpliktsverket har tillgodosetts
i det organisationsförslag som har lagts fram i prop. 1968:34.
Motsvarande behov för de tygförvaltande verken bör prövas i samband med
ställningstagandet till materielförvaltningsutredningens förslag. Beträffande
försvarsstaben, försvarsgrensstaberna, försvarets sjukvårdsstyrelse
och fortifikationsförvaltningen bör rationaliseringsinstitutet få i uppdrag
att göra upp förslag till organisation av interna rationaliseringsenheter.
Personalbehoven bör därvid i princip tillgodoses inom nuvarande personalram
för dessa myndigheter. I avvaktan på resultatet av rationaliseringsinstitutets
undersökningar bör försvarsstaben och fortifikationsförvaltningen
tilldelas provisoriska rationaliseringsresurser. Jag föreslår därför att
medel beräknas för detta ändamål.
Beträffande kostnaderna för rationaliseringsinstitutet vill jag erinra
om att Kungl. Maj :t i prop. 1968: 1 (bil. 6 s. 19) har föreslagit riksdagen
att, i avbidan på denna proposition, för budgetåret 1968/69 till Rationaliseringsförsök
beräkna ett reservationsanslag av 2,2 milj. kr.
I utredningen har föreslagits alt medel för rationaliseringsinstitutet skall
anvisas under ett reservationsanslag. Jag biträder detta förslag. Med hänsyn
till att frågan om redovisningen av de statsanställdas pensionskostnader ännu
inte har lösts, bör dock t. v. budgetårsvis anges en ram för anställande av
personal inom institutet. För nästa budgetår bör denna bestämmas till ca
2,5 milj. kr. Dessa medel bör enligt institutets bestämmande kunna användas
för att anställa expertis och konsulter i stället för innehavare av
fasta tjänster. För nästa budgetår beräknar jag vidare ca 1,4 milj. kr. till
expertis. Häri ingår medel för de provisorier jag tidigare har föreslagit vid
försvarsstaben och fortifikationsförvaltningen. För omkostnader beräknar
jag ca 1,1 milj. kr., varav ca 200 000 kr. för reseersättningar, ca 400 000 kr.
för datamaskiner och ca 500 000 kr. för expenser.
Utgifterna för rationaliseringsinstitutet under budgetåret 1968/69 beräknas
sålunda till sammanlagt 5 milj. kr. Därav motsvarar ca 2,8 milj. kr.,
inklusive pris- och lönestegringar, utgifter som f. n. bekostas från anslag
under sjunde huvudtiteln. Utgifterna för det militära försvaret bör ökas
41
Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1968
med detta belopp. Jag återkommer med förslag härom i annat sammanhang.
Reservationsanslaget för institutets verksamhet bör benämnas Försvarets
rationaliseringsinstitut och föras upp under rubriken Institutioner m. in.
under riksstatens fjärde huvudtitel. Samtidigt kan reservationsanslaget
Rationaliseringsförsök utgå ur riksstaten.
Utöver de medel som beräknas för rationaliseringsinstitutets verksamhet
läknar jag med att materiel- och underhållsanslag också i fortsättningen i
viss utsträckning skall kunna utnyttjas för rationaliseringsverksamhet. Förutsättningen
härför bör vara att åtgärderna syftar till att förbättra den
verksamhet som normalt bekostas från dessa anslag. Kungl. Maj :t kan besluta
om här avsedda åtgärder.
I likhet med utredningen räknar jag med att rationaliseringsinstitutets
lokalbehov t. v. skall kunna lösas genom att man tar i anspråk de lokaler
som nu utnyttjas av statskontorets militära enhet.
Vissa över gång såtgärder torde bli nödvändiga i samband med
rationaliseringsinstitutets tillkomst, när det gäller att avveckla det personalöverskott
som eventuellt kan uppstå i statskontoret när den militära enheten
dras in. Närmare förslag i dessa hänseenden kommer att läggas fram
av chefen för finansdepartementet.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att
a) godkänna de riktlinjer som jag har gett för organisation
in. in. av försvarets rationaliseringsverksamhet,
b) besluta att ett centralt verk för försvarets rationaliseringsverksamhet,
benämnt försvarets rationaliseringsinstitut,
skall inrättas den 1 juli 1968,
c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vid försvarets rationaliseringsinstitut
inrätta en tjänst för överdirektör i Cp 4,
d) till Försvarets rationaliseringsinstitut för budgetåret
1968/69 under riksstatens fjärde huvudtitel anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten