Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
1
Nr 29
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskilt stöd
åt äldre arbetslösa m. m.; given Stockholms slott den
2 februari 1968.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlatande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Rune B. Johansson
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås dels särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldern
60 66 år, dels förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Förslagen avser temporära åtgärder i avvaktan på resultatet av den pågående
KSA-utredningen.
För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda ålder förlängs ersättningstiden i
de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Denna förbättring bekostas
till 93 % av staten och 7 % av kassorna. Endast obetydliga avgiftshöjningar
drabbar kassamedlemmarna.
Till arbetslösa i åldern 60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen
under längsta möjliga tid, utgår skattepliktigt omställningsbidrag
med 800 kr. i månaden. Arbetslösa i samma ålder, vilka inte har
tillhört arbetslöshetsförsäkringen, får omställningsbidrag efter en väntetid
av två månader från arbetslöshetens början. Bidraget utgår till både den
som varit anställd och den som varit egen företagare, under förutsättning
att han har haft sådan förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden
närmast före arbetslöshetens början. Den som äger förmögenhet över
100 000 kr. blir inte berättigad till bidrag.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 29
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Bidraget skall nedsättas med hänsyn bl. a. till inkomsten av förvärvsarbete
före arbetslösheten och till inkomst av kapital mellan 60 000 och
100 000 kr.
Efter särskild dispens kan stöd ges åt den som har fyllt 55 men inte 60 år
om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av näringslivet
i orten eller, för företagare, i branschen.
Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen innebär att lägsta dagpenning
blir 18 kr. och högsta 50 kr. Statsbidragsskalan görs förmånligare.
Marginalen för överförsäkringsavdrag minskas från Vs till Viss av nettoinkomsten
av förvärvsarbete före arbetslösheten.
Stödet åt de äldre arbetslösa föreslås kunna börja utgå den 1 juli 1968.
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, lmllet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 2 februari 1968.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman, Moberg.
Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilt
stöd åt äldre arbetslösa m. m. och anför.
Inledning
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 4 mars 1966 tillkallade jag
sakkunniga för utredning om kontant stöd vid arbetslöshet — KS A-utredningen.
1 I direktiven för utredningen framhöll jag bl. a. att vissa grupper av
yrkesutövare, som kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa, saknar ekonomisk
trygghet vid arbetslöshet. Utredningen skall pröva olika vägar för
att avhjälpa denna brist.
I anförande till statsrådsprotokollet den 7 april 1967 konstaterade jag
att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar
och företagsnedläggningar har medfört svåra påfrestningar för den därav
berörda arbetskraften och att det i synnerhet har visat sig vara svårt att
finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. På mitt förslag uppdrog
Kungl. Maj :t samma dag åt KSA-utredningen att med förtur utforma
och lägga fram förslag till stödformer för äldre arbetstagare som träffas
av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Detta uppdrag
har utredningen fullgjort genom att i september 1967 lämna delbetänkandet
»Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare» (SOU 1967:62).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,
1 Riksdagsledamöterna Ingemund Bengtsson, ordförande, Erik Filip Petersson, Hans Nordgren,
Claes Elmstedt och Viola Sandell, utredningssekreteraren Annika Baude, kassaföreståndarna
Karl-Axel Bäck och Algot Elf, borgarrådet Sören Carlson, kanslirådet Olof Petersson och
direktorsassistenten Inge Svensson.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
statskontoret, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, låginkomstutredningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen
(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO).
I en framställning till mig den 25 juli 1967 har De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation (i fortsättningen kallad samorganisationen) begärt
följande ändringar i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen 1) höjning
av dagpenningmaximum och grundstatsbidrag, 2) ändrad marginal för överförsäkringsavdrag,
3) ökade möjligheter att räkna tid för utbildning som
kvalifikationstid för kassaersättning, 4) förenlkling av kvalifikationsvillkoren
för ersättning och 5) möjlighet att komplettera utbildningsbidrag med
kassaersättning. Efter remiss har yttranden över framställningen avgivits
av arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket och KSA-utredningen.
De under 3—5 nämnda frågorna kommer KSA-utredningen att behandla
under sitt fortsatta arbete. Jag ämnar därför inte ta upp dem i detta sammanhang.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i en framställning till Kungl. Maj :t den
20 juni 1967 begärt vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen vilka har
samband med möjligheterna för de erkända arbetslöshetskassorna att utge
halv dagpenning. Över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits
av KSA-utredningen, SAF, LO, TCO och samorganisationen.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan, under
åberopande av att beredningen av de nyss berörda förslagen ännu mte avslutats,
föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,
till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1968/69 berakna
ett förslagsanslag av 175 000 000 kr.
Jag anhåller att nu till behandling få ta upp dels de frågor som behandlas
1 betänkandet, i samorganisationens framställning under punkterna 1 och
2 samt i arbetsmarknadsstyrelsens framställning, dels därmed sammanhängande
anslagsfrågor för nästa budgetår. Härav föranledda förslag till
sådana ändringar i lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen, vilka måste
föreläggas riksdagen till antagande, avser jag att anmäla senare denna dag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Nuvarande möjligheter att ge stöd åt äldre arbetslösa
Sysselsättningsfrämjande åtgärder
I de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, som statsmakterna fastställde
år 1966 (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251) understryks att det är angeläget
att förbättra de äldres möjligheter att stå kvar i produktionen. Behovet av
anpassning till ändrade produktionsförhållanden är detsamma som för andra
grupper. Omskolning anses både lämplig och möjlig även i åldersgrupperna
över 50 år. Bl. a. genom olika former av yrkesutbildning söker statsmakterna
därför lösa de äldre arbetslösas sysselsättningssvårigheter.
Även andra åtgärder vidtas. Exempel på sådana finns i ett av arbetsmarknadsstyrelsen
år 1961 antaget och senast år 1966 reviderat aktivitetsprogram
för att underlätta anpassningen till arbetsmarknaden för bl. a.
äldre arbetskraft. Programmet omfattar följande. Genom länsarbetsnämnderna
skall lämpliga arbetsuppgifter för äldre inventeras. Möjligheter öppnas
att provanställa arbetssökande i sådana fall da personalanställaren känner
sig tveksam om en arbetssökandes lämplighet på grund av dennes
ålder. Uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna till deltidsarbete och åtgärder
vidtas för att avskaffa alla övre åldersgränser vid utbildning och
rekrytering av arbetskraft. Hemställan riktas till arbetsgivarorganisationer
att uppmana sina medlemmar att vid anställning av arbetskraft inte överbetona
sökandens ålder och till arbetstagarorganisationer att uppmana sina
medlemmar att acceptera äldre som arbetskamrater och inte medverka till
åldersdiskriminering. Vid de största arbetsförmedlingskontoren tillsätts en
särskild tjänsteman med uppgift att samordna åtgärder för äldre arbetskraft.
Hos en särskild tjänsteman inom arbetsmarknadsstyrelsen samordnas
åtgärder för äldre arbetskraft. I januari 1967 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen
att vidta vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som aktualiserades
bl. a. av åtstramningen på arbetsmarknaden. Bland dessa åtgärder ingick
centralisering av arbetsförmedlingen till större, mer välutrustade enheter,
större rörlighet hos arbetsförmedlingen med ökad uppsökande verksamhet
samt koncentrerade kraftfulla förmedlingsinsatser i avgränsade
områden med sysselsättningssvårigheter och i samband med driftsnedläggelser.
Beslutet gäller också vissa särskilda åtgärder för de äldre, bl. a. ökad
information till arbetsgivare om den äldre arbetskraften, generös användning
av föreliggande möjligheter att låta äldre arbetssökande praktiskt pröva
olika yrken samt vissa särskilda åtgärder i glesbygdsområden.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
I arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368; ändrad senast
1967:93) finns bestämmelser om sådana utbildningsbidrag som betalas
till den arbetslöse när han undergår utredning om förutsättningarna för
yrkesutbildning eller deltar i sådan utbildning. Bidraget är i dessa fall
detsamma för alla åldersgrupper. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå
till äldre arbetstagare som utbildas för nya arbetsuppgifter i provanställning
som han har fått genom den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt
föreskrifter av arbetsmarknadsstyrelsen avses med äldre arbetstagare i
huvudsak personer i åldrarna 45—65 år. Bidraget utgår enligt föreskrifterna
under högst tre månader.
I vissa fall kan bidrag utgå till företag som åtager sig att i samband med
anställning medverka vid utbildning. Ett bidragsvillkor är då att företaget
ger den anställde avtalsenliga förmåner. Sålunda utgår enligt kungl. brev
den 3 juni 1966 bidrag till företag som förbinder sig att för anställning i
företaget utbilda person med svårare handikapp. Bidraget, som fastställs av
arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme, får utgå under
högst sex månader för samma person. Vidare utgår enligt kungl. brev den
12 maj 1967 bidrag för halvskyddad sysselsättning till företag för driften
av avdelning som är särskilt avsedd för sysselsättning av handikappade och
organiserad i eller i direkt anslutning till företaget samt för enstaka, för
handikappad avsedd arbetsplats om denna anordnas vid småföretag. Bidraget
utgör 2 oOO kr. för halvt år och varje plats. De båda nämnda bidragen
för handikappade utgår för personer i alla åldersgrupper. Enligt kungl. brev
den 25 maj 1967 utgår i särskilda fall bidrag till företag som förbinder sig
att för anställning i företaget utbilda arbetstagare som har fyllt 50 år och
bedöms ha ett iute ringa antal återstående år i förvärvslivet samt kan antas
inte få stadigvarande arbete utan sådan utbildning. Bidraget fastställs
av arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme och får utgå
under högst sex månader för samma person.
Av betydelse för äldre arbetslösas omställning är också flyttningsbidrag,
som utgår till alla åldersgrupper, och näringshjälp, som utgår till handikappad
person, ensamställd kvinna eller medelålders eller äldre arbetstagare
vilken inte har kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden.
Sysselsättningsskapande åtgärder som arbetsmarknadsverket vidtar eller
medverkar till i form av beredskapsarbete, arkivarbete och skyddad sysselsättning
har också stor betydelse för de äldre arbetslösa. Av dem som sysselsätts
i beredskapsarbete är flertalet över 45 år och tidvis är nära en fjärdedel
av dem i 60-årsåldern. Ungefär hälften av arkivarbetarna är i 60-årsåldern.
Angående omfattningen och resultatet av viss utbildningsverksamhet samt
vissa andra statistiska uppgifter av intresse i detta sammanhang hänvisas
till kap. 5 i KSA-utredningens betänkande.
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 7
Arbetslöshetsförsäkring
Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetskassor
som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga organisationer
på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen
som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet medlemmar i
de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1 675 000, vilket motsvarar
ungefär 55 % av totalantalet anställda.
Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns i förordningen
den 14 december 1956 (nr 629; ändrad senast 1967: 351) om erkända arbetslöshetskassor,
förordningen samma dag (nr 630; ändrad senast 1964:496)
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 27 juni
1957 (nr 481; ändrad 1964:499) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
om erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 27 juni 1957
(nr 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor.
Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp,
dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarar
Vs veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem
som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas
visst avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall söka
arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare
beroende av att medlem har betalat 52 veckoavgifter. Dessutom gäller beträffande
den första arbetslöshetsperioden varje försäkringsår, vilket omfattar
tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande år, att medlemmen
skall ha betalat minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader
närmast före arbetslöshetens inträde.
Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximibelopp
av 40 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer
barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn. Den 1 september 1967 fördelade
sig de försäkrade på de olika dagpenningklasserna på följande sätt.
Klass |
A |
B |
C |
D |
E |
F |
G |
H |
I |
J |
K |
L |
M |
Kronor |
12 |
14 |
16 |
18 |
20 |
22 |
25 |
27 |
30 |
32 |
35 |
37 |
40 |
% |
•—. |
— |
0,4 |
0,9 |
1,5 |
0,8 |
6,4 |
0,7 |
8,4 |
3,6 |
12,5 |
— |
64,8 |
Under ett försäkringsår får ersättning utgå högst för 150 dagar (30 veckor)
eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar (40 veckor). Vid
arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår till nästa kan ersättningstiden
i gynnsammaste fall bli 300 resp. ca 350 dagar. Avgörande är vid vilken
tidpunkt under det första året arbetslösheten har börjat. Medlem
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
som har fått ersättning under maximal tid brukar kallas utförsäkrad.
Tillgängliga statistiska uppgifter visar att antalet utförsäkrade i 29 kassor
av samtliga 44 under försäkringsåret 1965/66, med undantag för dem som
fyllt 67 år, utgjorde 1 300. Antalet utförsäkrade i 25 kassor under samma
år i åldrarna 55 -59 år utgjorde 162 och i åldrarna 60—66 år 560. Om
utforsäkringsfrekvensen antas vara enhetlig i alla kassor, skulle hela antalet
utförsäkrade i åldrarna 60—66 år bli 875. Uppgifter för försäkringsåret
1966/67 visar att antalet utförsäkrade ökat något.
Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig
inkomst.
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, statsbidrag
och fondavkastning. Försäkringsåret 1961/62 svarade statsbidraget för 41 %
av kassornas utgifter och 1965/66 för 67 %. Fondavkastningen har under
senare år svarat för drygt 10 %. Medlemsavgifternas andel har alltså sjunkit
från ca 50 % till drygt 20 %. Statsbidrag lämnas i olika former. Grundstatsbidrag
utgår med en procentuell andel av dagpenningen för varje dag
då dagpenning utgivits. Denna andel är 50 % för den lägsta dagpenningklassen
och sjunker med stigande dagpenning till 35 % i den högsta. Till
kassor, vilkas medlemmar har en arbetslöshet som väsentligt överstiger
genomsnittet för alla kassorna, utgår tillägg till grundstatsbidraget med
upp till 25 % av detta. Dagpenningbidrag utgår för försäkringsår med viss
procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dagpenning minskade
med grundstatsbidraget. Procenttalet bestäms i förhållande till antalet
ersättningsdagar under året per medlem. I den mån detta antal ökar, dvs.
ju större arbetslösheten för kassans medlemmar har varit, stiger procenttalet
från 0 vid 2,5 ersättningsdagar till maximum 75 vid 22 eller flera ersättningsdagar.
Barntilläggsbidrag utgår med 75 % av kassans sammanlagda
utgifter för barntillägg. Förvaltningsbidrag slutligen utgår med dels
ett belopp per medlem, beräknat i förhållande till antalet kassamedlemmar,
dels ett belopp motsvarande ersättning till styrelseledamot som utsetts av
tillsynsmyndigheten. Statsbidragen betalas ut till kassorna i efterskott för
försäkringsår. Tillsynsmyndigheten får dock medge utbetalning under löpande
försäkringsår.
Kommunalt kon tantunderstöd och socialhjälp
Kommunalt kontantunderstöd är enligt arbetsmarknadskungörelsen en
form av arbetslöshetshjälp. Allmänna förutsättningar för sådan hjälp och
därmed också för kommunalt kontantunderstöd är bl. a. att den arbetslöse
är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning,
att han söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt
att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller inte
lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd för att underlätta hans placering
i sådant arbete.
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 <>
Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen
bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens storlek. De får inte
överstiga 24 kr. om dagen till ensamstående, 28 kr. om dagen till makar
gemensamt och 2 kr. om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår
tor högst fem arbetsdagar under en kalendervecka. Kontantunderstödsverksamheten
leds centralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt av
länsarbetsnämnderna som fortlöpande skall hålla kommunerna i länet
underrättade om behovet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag
utgår med 20 % av kostnaderna för sådan kontantunderstödsverksamhet
som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämnden. I samband med
tillståndet bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kommunen till
vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt (understödsrum).
Vanligen begränsar nämnden tillståndets giltighetstid till fyra veckor,
varefter behovet i kommunen av verksamheten omprövas.
Kommunalt kontantunderstöd som utges med statsbidrag räknas inte
till skattepliktig inkomst.
Antalet kommuner som bedriver kontantunderstödsverksamhet har under
senare år inte överstigit tio. Störst omfattning har verksamheten f. n. i
Norrköping, Stockholm, Malmö, Västerås och Göteborg. Under år 1966 utgjorde
antalet understödsdagar drygt 42 000 — varav hälften i Norrköping
mot 27 000 år 1965. Det genomsnittliga antalet understödda var 162 år
1966 mot 101 år 1965. Totalkostnaden för kontantunderstödsverksamheten
uppgick for år 1966 till 672 000 kr., varav ca 195 000 kr. i statsbidrag, mot
410 000 kr., varav 112 000 kr. i statsbidrag, för år 1965. Under första halvåret
1967 har verksamheten ökat i de kommuner som tidigare bedrivit denna
form av arbetslöshetshjälp. Den totala kostnaden för kommunala kontantunderstöd
under första halvåret 1967 kan uppskattas till ca 850 000 kr.
„ For tld då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa
får dagunderstöd inte utges till honom. Kommunalt kontantunderstöd får
inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjuter
socialhjälp för sig eller sin familj. Rätt till socialhjälp tillkommer den som
på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller
själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör
avhålla sig från arbete. Den som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att
åtaga sig arbete har således inte rätt till socialhjälp vid arbetslöshet. Minderåriga
barn är däremot berättigade till socialhjälp, vilken vanligtvis avvägs
så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräldrarna.
S. k. frivillig socialhjälp kan kommun meddela enligt grunder som
kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra
personer som är arbetslösa men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig
socialhjälp skall i princip återbetalas till kommunen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
KSA-utredningens förslag
Statistiska undersökningar
Befolkningsförändringar åren 1965—1980
Sveriges befolkning uppgick i slutet av år 1965 till 7,8 milj. personer. Enligt
den senast gjorda befolkningsframskrivningen blir tillväxten nära 1 mdj.
personer fram till år 1980. Praktiskt taget hela tillväxten beräknas komma
att ligga utanför åldersgrupperna 20—64 år. Denna del av befolkningen ökar
med bara 5 % fram till år 1980, medan antalet personer över 66 år ökar
med 45 %. c
För utredningen bar förändringarna i åldersgrupperna 55 66 år vant av
särskilt intresse. Följande sammanställning belyser dessa förändringar.
Antal 1965 .............. |
Män |
Kvinnor |
Totalt |
||
55—59 år |
60—66 år |
55—59 år |
60—66 år |
55—59 år |
60—66 år |
250 536 254 700 255 600 |
282 785 |
254168 |
306 554 |
504 704 |
589 339 |
1Q70 ............ |
|||||
1Q75 ............ |
|||||
1980............... |
Av sammanställningen framgår att antalet 55—59-åringar ändras endast
obetydligt, medan den äldre gruppen ökar med ca 10 % mellan åren 1965
och 1970 för att därefter öka svagt fram till år 1975 och sedan stagnera
eller minska.
Utredningen framhåller att den pågående förskjutningen av landets befolkning
från glesbygden till tätorterna har särskild betydelse i detta sammanhang,
i synnerhet därför att den inte sker likformigt i olika åldrar. Mellan
åren 1960 och 1965 minskade glesbygdsbefolkningens andel av den totala
befolkningen från 27,2 % till 22,6 % och beräknas ha gått ner till 17 %
år 1980. Då kommer 24 % av glesbygdens befolkning att vara över 64 år,
medan bara 15 % av tätorternas befolkning kommer att befinna sig i denna
åldersgrupp. Även åldersgruppen 40—64 år kommer att bli allt mer överrepresenterad
i glesbygden.
De förslag utredningen lägger fram rör endast arbetstagare. Med hjälp av
olika källor bar förändringarna i antalet anställda i vissa åldersklasser beräknats.
Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande sammanställ
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
Antal 1966............. |
Män |
Kvinnor |
Totalt |
||
55—59 år |
60—66 år |
55—59 år |
60—66 år |
55—59 år |
60—66 år |
180 000 |
160 000 |
90 000 |
60 000 |
270 000 |
220 000 |
1970.............. |
|||||
1975............. |
|||||
Sammanställningen visar att antalet anställda män i åldern 55—59 år
blir oförändrat fram till år 1975, medan åldersgruppen 60—66 år ökar, under
perioden 1966 1970 med omkring 13 000 personer och under perioden
1970—1975 med omkring 7 000 personer. För anställda kvinnor ökar åldersgruppen
55—59 år, under perioden 1966—1970 med 9 000 personer och under
perioden 1970 1975 med 5 000 personer. I åldersgruppen 60—66 år
ökar antalet anställda kvinnor, under perioden 1966—1970 med 9 000 personer
och under perioden 1970—1975 med 3 000 personer.
Arbetslöshetsrisker
Utredningens nu föreliggande delförslag begränsas till åtgärder för dem
som har varit arbetstagare men som drabbats av arbetslöshet till följd av
omställningar på arbetsmarknaden. Det är i första hand arbetslöshetsiiskerna
för dem som är relativt fast etablerade på arbetsmarknaden som bör
undersökas. Till denna grupp hör de arbetslöshetsförsäkrade. Analysen av
arbetslösheten i olika åldrar koncentrerar utredningen därför till dem. Dessutom
redovisar utredningen vissa uppgifter från statistiska centralbyråns
arbetskraftsundersökningar, vilka omfattar alla arbetslösa. Dessa uppgifter
avser både den arbetslöshet som drabbar dem som är fast etablerade på arbetsmarknaden
och dem som söker ett första arbete eller efter en tids uppehåll
vill återvända till arbetsmarknaden. Utan specialundersökningar finns
det ingen möjlighet att särskilja dessa två kategorier.
Av det tillgängliga statistiska materialet, som redovisas utförligare i kap. 1
och 5 i utredningens betänkande, framgår att arbetslöshetsrisken stiger kraftigt
med åldern. Stegringen sker successivt men är särskilt påtaglig efter
60-årsåldern. Männen har genomsnittligt en högre relativ arbetslöshet, mätt
i andelen arbetslösa bland de försäkrade, än kvinnor. Kvinnornas risktal
överstiger männens i åldrarna från 35 år och upp mot 60 år men ligger för
de äldsta under männens risktal. Detta tyder på att arbetslösheten bland
kvinnorna inte är lika koncentrerad till de högre åldrarna som bland männen.
Vid bedömning av skillnaden mellan männens och kvinnornas arbetslöshet
bör enligt utredningen dock beaktas att det bland kvinnorna troligen
finns en avsevart större tendens att helt utträda ur arbetskraften när en anställning
upphör eller arbetslösheten blir långvarig.
Det genomsnittliga antal arbetslöshetsförsäkrade i vissa åldersgrupper
som var arbetslösa under år 1966 framgår av följande sammanställning.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Män Kvinnor
55—59 år 60—66 år 55—59 år 60—66 år
2 454 4 747 __493550
Totalt
55—59 år 60—66 år
2 947 5 297
Utom att den relativa arbetslösheten är högre i de äldre åldersgrupperna
är också arbetslöshetstiderna längre. Kvinnorna har i regel längre arbetslöshetsperioder
än männen, men för både män och kvinnor stiger andelen
arbetslösa med längre arbetslöshetsperioder ganska markant i den aldsta
åldersgruppen i jämförelse med den näst äldsta. Stegringen ar dock nagot
mindre markant hos kvinnorna än hos männen.
Arbetslöshetstidens längd i åldersgruppen 60—66 år belyses av följande
sammanställning, som avser undersökningstillfällen i mars månad de angivna
åren.
Andel arbetslösa i ålder 60—66 år |
Män 1966 1967 |
Kvinnor 1966 1967 |
||
mer än 2 mån. |
49,6 % 52,7 % 8,3 % 9,1 % |
61,4 % |
66,0 % 29,4 % |
Procenttalen för arbetslösheten över sex månader är enligt utredningen
sannolikt i underkant, eftersom en så lång arbetslöshet för de flesta leder
till utförsäkring och därmed minskar benägenheten att hos arbetsforme
lingen göra de besök som ligger till grund för statistiken.
Vid arbetslöshetsräkningen i maj 1967 gjordes en särskild undersökning
av arbetslösa personer som efter januari 1966 hade mist stadigvarande
anställning på grund av driftsnedläggning, driftsinskränkning eller annan
driftsomläggning. Deras antal var ca 5 600 eller 18 % av samtliga arbetslösa
enligt denna arbetslöshetsräkning. En jämförelse av åldersstrukturen inom
det totala antalet arbetslösa med åldersstrukturen hos dem som var arbetslösa
på grund av företagsnedläggningar eller dylikt (strukturarbetslosa)
visade för männens del inga betydande skillnader. Andelen aldre kvinnor
var däremot högre bland de strukturarbetslösa. Andelen aldre personer var
högre bland de strukturarbetslösa i storstadslänen än inom skogslän och
övriga län. Längre arbetslöshetsperiod än en månad uppgavs för en större
andel av de strukturarbetslösa än för totalantalet arbetslösa (67 resp. 61 %).
Kvinnorna bland de strukturarbetslösa hade i högre grad än männen varit
arbetslösa mer än en månad. De icke arbetslöshetsförsäkrade utgjorde 7 %
bland de strukturarbetslösa, medan motsvarande andel inom totalgruppen
var 16 %. Bland de strukturarbetslösa kunde 18 % hänföras till tjänstemannayrken.
Motsvarande andel av totalantalet var 9 %. Avvikelserna för
de strukturarbetslösa beror till väsentlig del på att strukturomvandlingen
13
Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968
har varit särskilt framträdande i vissa industribranscher. Arbetskraftssituationen
och lokaliseringen inom dessa branscher återverkar givetvis på bilden
av strukturarbetslösheten.
Allmänna överväganden
Mot bakgrund av erfarenheterna under slutet av år 1966 och början av år
1967 har utredningen särskilt undersökt de påfrestningar som arbetstagares
försörj ningstrygghet utsätts för genom den allt snabbare strukturomvandlingen
inom näringslivet. Tidigare efterundersökningar av arbetstagare vid
nedlagda företag har visat att ett betydande antal friställda ännu 6—12 månader
efter nedläggningen inte funnit nytt arbete och att — utöver bl. a.
dem som genomgick utbildning eller var sjukskrivna — åtskilliga registrerats
som arbetslösa. Vid de undersökningar som utredningen hittills har
kunnat utföra har den funnit att påtagliga svårigheter uppkommit för olika
arbetstagarkategorier inom skilda näringsgrenar och geografiska områden,
när de efter friställning söker ny anställning. Samhällets åtgärder efter
driftsinskränkningar och företagsnedläggningar -— i form av intensiv lokal
och interlokal arbetsförmedling, utbildningsstöd, flyttningshj älp, arbetsvärd,
beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning ■— ger ofta berörda arbetstagare
en acceptabel arbetssituation. Försörjningsläget har dock i åtskilliga
fall blivit brydsamt för den enskilde, särskilt när lång tid har gått åt för att
finna varaktig ny sysselsättning.
För närmare analys av omställningsproblemen för friställda som visat sig
ha svårt att få nya anställningar behövs uppgifter om ålders- och yrkessammansättning
samt om den lokala arbetsmarknadens karaktär och geografiska
belägenhet. En fullständig bild av omställningen efter en företagsnedläggning
förutsätter även ingående uppgifter om enskilda arbetstagares arbetsförmåga
och personliga inställning till förvärvsarbete. Till omställningsproblemen
i de enskilda fallen kommer enskilda och offentliga arbetsgivares
beredvillighet att medverka till att friställd arbetskraft snabbt återinpassas
i arbetslivet. Rationellt utnyttjande av de tillskott i arbetskraftstillgångarna
som uppkommer vid friställningar kan motverkas av arbetsgivares föreställningar
om viss önskvärd ålders- eller könsfördelning vid företaget. Särskilt
de äldre arbetstagarnas problem måste därvid uppmärksammas. Vissa erfarenheter
i dessa avseenden från de senaste 10 åren hämtar utredningen ur
följande källor, nämligen betänkandet »Medelålders och äldre arbetskraft»
som år 1960 lämnades av en arbetsgrupp med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen,
SAF, LO och TCO, skriften »För gammal?» som år 1963 gavs
ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle samt LO:s år 1966 publicerade
undersökningsrapport »Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen».
14
Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
Av dessa källor, för vilka redogörs närmare i betänkandet, finner utredningen
sammanfattningsvis att arbetslöshetsrisken som den framträder i
arbetslöshetsstatistiken ökar med stigande ålder, att denna tendens börjar
göra sig gällande för kvinnorna redan i 35-årsåldern och för männen ca
10 år senare, att arbetslösheten är särskilt stor i åldersgruppen 60—66 år
samt att det bland de äldre arbetslösa kan förekomma åtskilliga andra arbetshinder
än ålder, i synnerhet hos de långtidsarbetslösa.
I fråga om inställningen till äldre på arbetsmarknaden framgår det enligt
utredningen av gjorda undersökningar och erfarenheter att förändringarna
i den svenska arbetskraftens åldersstruktur i många fall inte har motsvarats
av en anpassning i form av ökad efterfrågan på medelålders och äldre arbetstagare.
Strävan att hålla nere genomsnittsåldern på arbetsstyrkan i företagen
genom att i möjligaste mån rekrytera från botten har lett till skärpt konkurrens
om de yngre åldersgrupperna. Åldern synes ha fått störst betydelse
på tjänstemannasidan, vilket torde hänga samman med utbildnings- och
befordringssystem som oftast bygger på rekrytering av yngre. En sådan nyrekrytering
av företrädesvis yngre kan leda till att äldre arbetstagare får
minskade möjligheter att söka nya anställningar och därmed blir mer
bundna vid det företag där de en gång har börjat. Detta har framhållits soin
en allmän nackdel. En äldre arbetare eller tjänsteman vars prestationsförmåga
och inkomster avtar skulle med möjligheter till större rörlighet på
arbetsmarknaden kunna göra bättre insatser i företag med andra arbetsuppgifter.
Tillämpning av åldersgränser för nyanställning tycks i första hand
vara beroende av arbetskraftstillgången. Betydande skillnader i äldre arbetstagares
omställningsmöjligheter i olika konjunkturlägen måste därför förutsättas
vid en bedömning av de äldre arbetstagarnas omställningssvårigheter.
För friställda medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna kan den
i försäkringsvillkoren angivna ersättningstiden — normalt 30 veckor, i vissa
kassor 40 veckor — ha löpt ut innan varaktig ny anställning erhållits. Oförsäkrade
arbetslösa möter ofta påträngande försörjningsproblem omedelbart
efter anställningens upphörande. Den kommunala kontantunderstödsverksamheten
har numera blygsam omfattning. Den förekommer i ett tiotal kommuner,
framför allt i några större städer, och har närmast blivit ett komplement
till socialvården och inte en allmänt tillgänglig hjälpfonn vid arbetslöshet.
Däremot har kommuner genom socialhjälp i viss utsträckning lämnat
kontant stöd åt arbetslösa som på grund av arbetsbrist drabbats av försörjningssvårigheter.
Särskilt i större industriorter, där omfattande driftsinskränkningar
och företagsnedläggningar ansträngt sysselsättningsläget
under längre tid, har sådan frivillig socialhjälp från kommunen varit betydande.
Med hänsyn till det anförda samt mot bakgrund av de väntade befolknings-
och arbetskraftsförändringarna finner utredningen att särskilt kontant
stöd till viss äldre friställd arbetskraft behövs.
Knngl. May.ts proposition nr 29 år 1968
15
Utredningen anser det särskilt angeläget att formerna för kontant stöd
vid arbetslöshet anpassas till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med
hänvisning särskilt till den åldersutveckling hos landets befolkning som
kan beräknas för de närmaste tio åren framhåller utredningen den samhällsekonomiska
betydelsen av att de äldre arbetstagarna får god möjlighet
att aktivt delta i förvärvsarbete åtminstone fram till den tid då de har rätt
till pension enligt lagen om allmän försäkring. Den offentliga arbetsförmedlingen
förutsätts kunna i allt större utsträckning lämna enskilda arbetssökande
en service som ger dem konkreta möjligheter att finna nytt och
meningsfyllt arbete. Dessa möjligheter kan i de enskilda fallen tidvis försvåras
av lokala, landsomfattande eller internationella störningar på arbetsmarknaden
eller kompliceras av de allmänna attityder som har funnits och
fortfarande finns gentemot äldre arbetstagare. Det är också tänkbart att
den tekniska och strukturella omvandlingen av näringslivet kommer alt i
vissa fall försvåra de äldres arbetsmöjligheter. Den pågående utarmningen
av glesbygden i fråga om arbetstillfällen är en sådan faktor. När den enskildes
arbetssituation är sådan att omställning till nytt yrke eller särskild
yrkesspecialitet fordras, kan avsevärd tid gå innan lämpligt arbete kan erbj
udas.
Det allmänna syftet vid utformningen av utredningens förslag är att för
äldre arbetslösa söka skapa trygghet för försörjning under perioder när de
är utan arbetsinkomst och när försörj ningsskydd i samband med andra arbetsmarknadsåtgärder
inte finns. Gränsen mellan detta försörj ningsskydd
— som avser arbetsföra — och försörj ningsskydd i form av socialhjälp —
som allmänt avser dem som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest
bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller
som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete — bör enligt
utredningen vara klart utformad. I detta syfte bör de praktiska möjligheterna
att i enskilda fall pröva arbetsförheten vidgas.
Stödförutsättningar
Utredningen anser att möjligheterna till stöd bör begränsas till att avse
dem som i någon utsträckning tidigare varit verksamma som arbetstagare.
Medlem i erkänd arbetslöshetskassa, som inte tillhör grupp för vilken har
lämnats särskilt medgivande om arbete som självständig företagare, bör
anses fylla detta krav om han har betalat avgift och arbetat i den utsträckning
som är förutsättning för rätt till ersättning från kassan. För äldre arbetssökande
som inte kan få ersättning från erkänd arbetslöshetskassa fordras
en särskild regel. Denna bör med hänsyn till den praktiska tillämpningen
göras så entydig som möjligt. Utredningen föreslår att den utformas så att
stöd kan lämnas den som under en treårsperiod före början av den vid
bedömningen aktuella arbetslösheten under minst 24 månader har haft sin
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för annans räkning. Om
dessa begränsningar av stödmöjligheten uppställs, är det enligt utredningen
angeläget att nuvarande försörjningsskydd i form av kommunalt kontantunderstöd
med statsbidrag kan utnyttjas av övriga äldre arbetssökande. Omvandling
av näringslivet på en ort kan nämligen medföra omställningssvårigheter
också för exempelvis näringsidkare på transport- och serviceområdena
samt andra företagare som tvingas avbryta tidigare verksamhet och
söka fortsatt utkomst som anställda. För dessa och andra på arbetsmarknaden
nyinträdande eller efter längre tid återinträdande äldre arbetssökande,
som inte kan anvisas lämpligt arbete och behöver hjälp under arbetslösheten,
bör lijälpformen kommunalt kontantunderstöd kunna anlitas.
I ett särskilt yttrande framhåller utredningens ledamöter Erik Filip
Petersson, Nordgren och Elmstedt att det enligt deras mening inte finns skäl
att utesluta sådana grupper som småföretagare, lantbrukare, entreprenörer
och underentreprenörer från det föreslagna äldre-stödet. Eftersom den lösning
som utredningen nu föreslår är av temporär natur, ansluter sig dock
dessa ledamöter f. n. till den. De vill emellertid klart deklarera att en bättre
lösning för dessa grupper måste eftersträvas i utredningens fortsatta arbete.
Utredningen har övervägt om skäl och möjligheter föreligger att allmänt
begränsa stödet till att avse arbetslösa som kan visa att den direkta orsaken
till arbetslösheten är företagsnedläggning eller driftsinskränkning som har
samband med strukturomvandling i näringslivet. Därmed skulle det skapas
en kategori »strukturarbetslösa» med rätt till särskilda förmåner vid arbetslöshet.
Sådana beteckningar på arbetslöshet, beroende av dess huvudsakliga
orsak, förekommer i allmänna beskrivningar av arbetsmarknadsförhållanden.
Mot en utformning av stöd åt äldre arbetstagare med direkt anknytning
till en sådan konstruktion anför utredningen emellertid följande betänkligheter.
I enskilda fall kan det ibland vara svårt att skilja på den omedelbara
och den huvudsakliga anledningen till arbetslösheten. Den arbetslöse kan
flera år tidigare ha blivit friställd vid en företagsnedläggning och därefter
ha haft svårigheter att finna ny varaktig anställning. Den omedelbara arbetslöshetsorsaken
kan då vara uppsägning från ett tillfälligt arbete eller
personliga anpassningssvårigheter, medan vid en närmare analys den tidigare
friställningen skulle visa sig vara huvudanledningen till sökandens aktuella
situation. Vidare medför strukturomvandling inom näringslivet genom
företagsnedläggning eller driftsinskränkning — förutom primära effekter
genom uppsägning av företagets personal —- ofta sekundära effekter
inom närliggande delar av näringslivet, vilka genom produktion eller handel
stått i visst beroende av det direkt berörda företaget eller dess i orten
boende personal. Därtill kommer svårigheterna för det organ som skall
pröva den arbetslöses rätt till särskilt stöd att utan omfattande undersökningar
göra en rättvis bedömning. Utredningen har därför av principiella
och praktiska skäl ansett sig inte böra föreslå någon speciell arbetslöshets
-
17
Knngl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
orsak som huvudvillkor för rätt till särskilt stöd åt äldre arbetslösa. Däremot
kan arbetslöslietsorsaken få viss betydelse vid bedömning av gränsfall
som uppkommer vid tillämpning av en generell åldersgräns.
De särskilda omställningssvårigheter, som enligt utredningens förslag
sålunda skall utgöra en förutsättning för stöd, kan framträda på olika sätt.
Utredningen begränsar sig i detta sammanhang till att föreslå att särskilda
svårigheter skall föreligga att finna nytt lämpligt arbete. En ytterligare stödförutsättning
måste nämligen vara att ifrågavarande arbetslösa står till arbetsmarknadens
förfogande på samma sätt som enligt reglerna om arbetslöshetsförsäkring
gäller som villkor för ersättningsrätt.
Det innebär bl. a. att den arbetslöse skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad
att åtaga sig arbete. Detsamma gäller för arbetslöshetshjälp. I arbetslöshetsförsäkringen
anses en medlem arbetsför om han kan anses
prestera normalt arbetsresultat i ett för honom lämpat arbete. Den som
är helt sjukskriven är inte berättigad till ersättning. Medlem som uppbär
halv sjukpenning anses däremot tillräckligt arbetsför att få halv ersättning.
Utredningen förutsätter att bedömningen av arbetsförhet hos den som söker
det särskilda stödet för äldre arbetslösa skall kunna ske efter samma riktlinjer
som tillämpas inom arbetslöshetsförsäkringen.
För de äldre arbetstagare som är försäkrade i erkända arbetslöshetskassor
kan de särskilda omställningssvårigheterna anses uppenbara genom att
arbetslösheten har pågått längre tid än den längsta ersättningstid _ 30
eller i vissa kassor 40 veckor — som föreskrivs i kassans stadgar.
Äldre arbetstagare som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller inte har
ersättningsrätt i erkänd arbetslöshetskassa möter akuta försörjningssvårigheter
redan vid arbetslöshetens början. Det vore, säger utredningen, inte rimligt
att för dem anta att de särskilda omställningssvårigheterna kommer till
synes och kan bedömas först efter så lång tid, 30—40 veckors arbetslöshet,
som skulle följa med eu analog tillämpning av reglerna för de försäkrade.
I regel en månad efter anmälan om arbetslösheten bör det organ som har
hand om stödet avgöra om äldre arbetssökande som inte är skyddad genom
försäkring har mötts av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden
och om övriga förutsättningar för kontant stöd till honom föreligger.
Ett kontantstöd kan därvid bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmedlingen
tid att efter närmare analys av hans situation lämna honom bästa
hjälp till en varaktig lösning av sysselsättningsproblemet. Vid prövningen
av förutsättningarna för kontantstöd bör man ha övervägt möjligheterna
alt placera den arbetslöse i lämpligt arbete på den öppna marknaden eller
att underlätta hans placering i sådant arbete samt därjämte ha bedömt
lämplighet och möjlighet att hänvisa honom till beredskapsarbete eller arkivarbete.
Vid bedömning av frågan vilka åldersgrupper som bör beredas stöd har
utredningen dels beaktat uttalandet i direktiven beträffande komplettering
-■— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 29
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
av arbetslöshetsförsäkringsskyddet att detta bör omfatta arbetstagare som
inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern, dels sökt att genom intervjuer
med erfarna arbetsförmedlare komplettera de vid tidigare undersökningar
framkomna uppgifterna om ålderns betydelse för möjligheterna att
placera arbetslösa i nytt arbete. Av undersökningsmaterialet framgår att
någon viss åldersgräns vid vilken placeringssvårigheterna blir särskilt framträdande
inte kan anges generellt. Utbildningen har betydelse i detta sammanhang.
Åldern som placeringshinder brukar börja framträda mer allmänt
i åldern 45 år för kvinnor och 50 år för män. I åldern 50—55 år
den lägre åldern huvudsakligen avseende kvinnor — blir placeringssvårigheter
på grund av ålder ofta förekommande och i åldern omkring 60 år så
ofta förekommande att arbetsgivare kan antas anställa arbetssökande i denna
ålder endast av speciella skäl.
Ålderns betydelse varierar enligt utredningen avsevärt inom olika näringsgrenar
och på olika orter. Utredningen anser det under sådana förhållanden
tveksamt om stödet åt de äldre arbetslösa generellt bör knytas till en bestämd
ålder. Härför talar dock angelägenheten av att stödet för den enskilde
framträder som ett i möjligaste mån garanterat försörjningsskydd vid längre
arbetslöshet, vilket i fråga om huvudvillkoren inte i alltför hög grad beror
på prövningsorganets bedömning av mer allmänna förhallanden. Utredningen
föreslår att kontant stöd i regel skall kunna utgå i åldern 60—66 år.
Om synnerliga omställningssvårigheter föreligger och direkt hänger samman
med en företagsnedläggning eller bestående driftsförändring, skall
dock äldre arbetslösa som varit anställda länge vid företaget kunna få stöd
vid lägre ålder än 60 år efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.
Stödets utformning och storlek
Vid utformningen av stödet åt de äldre arbetslösa har utredningen i möjligaste
mån sökt knyta an till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och
dess former för ersättning, dagpenning jämte barntillägg. Utredningen föreslår
att stödet till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor konstrueras på
samma sätt och benämns särskild dagpenning. Bestämmelserna härom
föreslås bli införda i arbetslöshetskasseförordningen på sådant sätt att det
nuvarande försäkringssystemet i huvudsak blir tillämpligt även på denna
stödform.
Utredningen föreslår att den särskilda dagpenningen skall utgå med
samma belopp som kassamedlemmen är berättigad till vid utgången av den
ersättningstid för vanlig dagpenning som gäller för honom. Särskild dagpenning
skall enligt förslaget utgå under högst 150 dagar (30 veckor) efter
utförsäkring enligt nu gällande regler, dock längst till och med månaden
före den då medlemmen börjar uppbära ålderspension eller hel förtidspension
eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring eller fyller
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 19
67 år- Förslaget om särskild dagpenning innebär således att ett för äldre
kassamedlemmar utformat särskilt försörj ningsskydd införs, som ligger på
samma nivå som deras tidigare försäkringsskydd och som varar viss tid
efter utförsäkring enligt nu gällande regler.
Enligt utredningen bör emellertid försörjningsskyddet för alla äldre, som
uppfyller kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande, utformas så att
det kan utgöra ett fortlöpande skydd även i de fall då särskilda omställningssvårigheter
kvarstår under längre tid än försäkringsersättning kan
utgå och flera år återstår till pensionsåldern. Denna form av stöd, som utredningen
kallar omställning sbidrag och som för de försäkrade får karaktären
av stöd vid långvarig arbetslöshet, föreslås utgå med samma belopp
och under samma allmänna villkor till alla kassamedlemmar som uppburit
den särskilda dagpenningen under därför gällande längsta tid.
Utredningen erinrar härefter om att äldre arbetslös som inte är medlem
i erkänd arbetslöshetskassa eller berättigad till ersättning från sådan kassa
f. n. kan få kommunalt kontantunderstöd med statsbidrag. Denna understödsverksamhet
har emellertid blygsam omfattning — den tillämpas endast
i omkring 10 kommuner — och är inte någon allmänt tillgänglig hjälper111
vid arbetslöshet. I de kommuner där den tillämpas har den dock under
första halvåret 1967 kommit till ökad användning.
Utredningen har övervägt möjligheterna att genom effektivare kommunal
understödsverksamhet skapa försörj ningstrygghet för äldre personer som
utan försäkringsskydd möter arbetslöshet och särskilda omställningssvårigheter.
I dessa fall måste långvariga arbetslöshetsperioder i regel förutsättas.
Redan av det skälet är det enligt utredningen tveksamt om kommunalt kontantunderstöd
är en lämplig hjälpform. Kommuner med tidigare hårt ansträngd
ekonomi kan anse sig helt ur stånd att erbjuda sådan hjälp och
andra kommuner kan på grund av omfattande och varaktig arbetslöshet
mom kommunen ställa visst statsbidrag som villkor för att börja kontantunderstödsverksamhet.
Höga kommunala kostnader kan alltså verka
återhållande främst i kommuner med ansträngd ekonomi och omfattande
arbetslöshet, dvs. vanligen i kommuner där behovet av kontantunderstöd
från arbetsmarknadssynpunkt är mest framträdande. Även om statsbidragsbestämmelserna
skulle göras gynnsammare för kommunerna och anpassas
efter deras varierande ekonomiska förutsättningar och arbetslöshetsfrelcvens,
skulle den enskildes möjlighet att få stöd vid arbetslöshet och hans
forsorjningsskydd under omställningsperioden bli beroende av kommunens
beslut huruvida kontantunderstödsverksamhet skall påbörjas och om dess
bedrivande samt av villkorens tillämpning i det enskilda fallet.
Ansvaret för den arbetsmarknadsmässiga bedömningen av den arbetslöses
behov av omställningsbidrag bör enligt utredningen i första hand
åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. Samarbete mellan kommunala
och statliga organ kan i flera avseenden vara önskvärt. Det primära an
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
svaret för beslut om stöd åt kategorin icke försäkrade synes dock böra åvila
den statliga myndighet som har att vidta de sysselsättningsfrämjande
åtgärderna enligt det av statsmakterna fastställda arbetsmarknadspolitiska
programmet. Det måste från samhällets synpunkt vara rationellt att kontantstödet
till äldre arbetslösa utan försäkringsskydd klart framträder som
ett av de arbetsmarknadspolitiska medel som kan användas av arbetsmarknadsorganen
i de enskilda fall där särskilda omställningssvårigheter framträder.
På längre sikt bör en sådan stödform inarbetas i ett system som syftar
till att lämna ett allmännare och efter varierande arbetslöshetsrisker avpassat
försörjningsskydd. Utredningen föreslår att, intill dess en sådan
utveckling av de allmänna stödformerna vid arbetslöshet skett, stödet till
äldre arbetslösa, som inte är medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa eller
berättigade till ersättning från sådan kassa, utformas som ett fortlöpande
omställningsbidrag. Detta bör utgå med samma belopp och under i stort
sett samma allmänna villkor som omställningsbidrag till kassamedlem som
uppburit den särskilda dagpenningen under därför gällande längsta tid.
Utredningen framhåller att den kommunala understödsverksamheten
kommer att ha betydelse även om omställningsbidrag införs. Detta gäller
i första hand vid kortvarig arbetslöshet för oförsäkrade men också för de
äldre företagare och andra grupper som nyinträder eller återinträder på
arbetsmarknaden utan att uppfylla kravet att tidigare ha haft sin försörjning
genom avlönat arbete.
Med benämningen omställningsbidrag avser utredningen bl. a. att särskilt
understryka vikten av att detta stöd från samhällets eller den enskildes
sida inte uppfattas som avbrott i ansträngningarna att finna lämplig arbetsplacering.
Även när de akuta omställningssvårigheterna ter sig svaröverkomliga,
bör ansträngningarna att utnyttja uppkommande arbetstillfällen
fullföljas och den fortsatta kontakten mellan arbetssökanden och offentlig
arbetsförmedling vara oavbrutet inriktad på att finna lämpligt arbete för
honom och i övrigt främja hans sysselsättningsmöjligheter. Den arbetsförmedling
där bidragstagaren är inskriven bör genom regelbunden information
samt fortlöpande bevakning av lämpliga arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter
hålla bidragstagaren väl förtrogen med utvecklingen på
arbetsmarknaden. Minst eu gång varje kvartal bör arbetsförmedlingen
lämna rapport till länsarbetsnämnden om arbetsplacering av bidragstagare
eller utvecklingen av möjligheterna härtill för de bidragstagare som under
kvartalet inte kunnat placeras. Eu sammanställning av dessa rapporter hot
kunna ge en god bild av arbetsförmedlingarnas möjligheter att aktivt
medverka till att de äldre får tillfälle att göra sin insats i arbetslivet.
Utredningen föreslår att omställningsbidraget inarbetas i arbetsmarknadskungörelsen
som en särskild form av arbetslöshetshj älp vid sidan av
de nuvarande hjälpformerna beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp
och kommunalt kontantunderstöd.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Omställningsbidragets karaktär av försörjningskydd motiverar enligt utredningen
att det hålls på en nivå som skapar realistiska möjligheter för den
äldre arbetslöse att försörja sig. För bedömningen av bidragets storlek har
utredningen gjort jämförelser med folkpension, socialhjälp och ersättning
från arbetslöshetskassorna samt undersökt de varierande bostadskostnadernas
betydelse.
Utredningen konstaterar att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension
eller helt sjukbidrag i juli 1967 utgick med ca 410 kr. i månaden
till ogift samt gift person vars make inte uppbär förtidspension, sjukbidrag
eller ålderspension och inte fyllt 67 år. Till gift person vars make fyllt 67
år eller dessförinnan uppbär ålderspension eller hel förtidspension eller
sjukbidrag utgick folkpension med ca 320 kr. i månaden. De kommunala
bostadstilläggen varierade mellan 25 och 440 kr. i månaden.
I fråga om socialhjälpsbeloppen har utredningen funnit viss ledning i en
rekommendation från Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet
om ersättningsbelopp i fråga om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.
Dessa ersättningsbelopp, som dock inte är avsedda som norm
vid utgivande av understöd, anges i en taxa med följande högsta månadsersättningsbelopp.
Utredningen upplyser att beräkningen av taxebeloppen för vuxen person
och makar utgår från folkpensionsnivå, vartill kommer 50 kr. för ensam
vuxen person och 80 kr. för makar till täckning av bostadskostnad.
Enligt uppgifter per den 1 september 1967 var 81 % av de erkända arbetslöshetskassornas
medlemmar försäkrade för en dagpenning av 32 kr. eller
högre, motsvarande per månad 704 kr.
Med detta bedömningsunderlag finner utredningen att en generell del av
omställningsbidraget bör innefatta dels vad som i andra bidragsformer
benämns grundbidrag, dels ersättning för bostadskostnad. Utredningen
föreslår att detta generella belopp bestäms till 700 kr. per månad. Härtill
bör läggas 75 kr. per månad för make som inte har egen inkomst och -—
i förekommande fall — 50 kr. för barn under 16 år. Maketillägget motiverar
utredningen särskilt med att omställningsbidraget avser befolkningsgrupper
som är i sådan ålder att de allmänt möter stora svårigheter att få
arbete. Bidraget utgör enligt förslaget en temporär lösning av nu föreliggande
problem. Det i bidraget ingående maketillägget har utredningen därvid
funnit för de närmaste åren lämpligt och erforderligt mer av praktiska
än av principiella skäl. De föreslagna bidragens storlek förutsätter att de
inte hänförs till skattepliktig inkomst.
Vuxen person
Makar
Vuxen person med 1 barn
Makar med 1 barn
460 kr,
720 »
560 »
820 »
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Omställningsbidraget föreslås vid fortlöpande arbetslöshet principiellt
kunna utgå utan annan begränsning än att länsarbetsnämnden i det län där
bidragstagaren är bosatt varje kalenderkvartal efter rapport från den arbetsförmedling
där bidragstagaren är inskriven gör ny bedömning av hans
omställningssituation och möjligheter att finna lämpligt arbete. Liksom
särskild dagpenning bör omställningsbidrag inte utgå längre än t. o. m.
månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspension,
hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän
försäkring.
Utredningen har övervägt dels möjligheterna att göra omställningsbidraget
värdebeständigt genom anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring, dels konsekvenserna av att dagpenningbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen
kan komma att höjas. Med hänsyn till att omställningsbidraget
närmast är avsett som en temporär stödform till dess lämpliga allmänna
former för kontant stöd vid arbetslöshet kan genomföras har utredningen
ansett sig inte böra lägga fram något förslag om anknytning till basbelopp.
Utredningen sammanfattar på följande sätt sina förslag om kontant stöd
till äldre arbetslösa som träffas av särskilda omställningssvårigheter på
arbetsmarknaden.
Kortvarig |
Arbetslös-het därefter 30—40 veckor |
Fortsatt ar-betslöshet 60—70 veckor |
Därefter fortgående arbets- löshet |
|
Arbetslösa med ersättningsrätt i er-känd arbetslöshetskassa för arbets-tagare |
Nu gällan-de stöd: |
Nu gällan-de stöd: |
Förslag till |
Förslag till |
Arbetslösa utan ersättningsrätt i er-känd arbetslöshetskassa för arbets-tagare |
Nu gällan-de stöd: |
Förslag till |
Förslag till |
Förslag till |
Särskilda frågor angående omställningsbidrag
Kvalifikationstid
Förslaget att rätt till omställningsbidrag skall tillkomma den som under
minst 24 månader under en period av tre år närmast före arbetslöshetens
inträde har haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för
annans räkning fordrar enligt utredningen vissa detalj bestämmelser. De
bör utformas på samma sätt som kvalifikationskraven för semester. Utredningen
föreslår därför att möjlighet till bidrag skall finnas för bidragssökande
som under var och en av ifrågavarande månader har utfört arbete
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
minst det antal dagar som enligt lagen om semester fordras för rätt till
semester två dagar. Med arbetsdag bör därvid jämställas semester- och sjukdagar
under pågående anställning enligt samma regler som gäller för beräkning
av semesterns längd enligt 7 § nämnda lag. Nagon särskild inskränkning
för den som enligt dessa regler skulle få inräkna längre sjukdomsperioder
i antalet arbetsmånader behövs enligt utredningen inte med hänsyn
bl. a. till att bidragssökandes arbetsförmåga bör kunna prövas i enskilda
fall.
Prövning av arbetsförmåga och arbetsvilja
Bedömningen av om någon är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga
sig arbete kan, framhåller utredningen, kompliceras av åldersfaktorn och
den skiftande värderingen av dennas betydelse inom olika företag, näringsgrenar
och geografiska områden. Vid personbedömningen kan även olika
individuella symptom som beror på ålder och långvarig arbetslöshet skapa
osäkerhet och tveksamhet hos prövningsmyndigheten. Utredningen förordar
därför att arbetsförmedlingen i sökandens bostadsort i tveksamma fall
samråder med förtroendemän eller tjänstemän i kommun och allmän försäkringskassa
och där får tillgängliga upplysningar som kan belysa frågan
om sökanden är arbetsför, dvs. kan utföra en normal arbetsprestation i ett
för honom lämpligt arbete.
Risken för missbruk av stödet genom verklighetsfrämmande arbetsutbud
kan enligt utredningen minskas om möjlighet finns att på annat sätt än
genom arbetsanvisning pröva arbetssökandens vilja och förmåga att utföra
det arbete han har anmält sig söka. Prövning av arbetsförmåga och arbetsvilja
genom arbetsanvisning kan ge riktiga utslag under tider och i områden
som erbjuder så stor tillgång pa arbetstillfällen att tillräckliga valmöjligheter
för prövningen föreligger. Om andra förhållanden råder, bör
det för den begränsade grupp äldre arbetslösa som utredningens förslag
avser skapas möjlighet att bygga upp ett system för arbetsprövning som i
tveksamma fall kan ge underlag för bedömning av ersättningsrätt och för
andra stödjande, vägledande och informativa insatser från samhällets sida.
Utredningen förordar därför att i alla tveksamma fall, särskilt då arbetsvärd
eller placering i någon form av skyddad sysselsättning övervägts, arbetsförmedlingens
samråd utvidgas till en särskilt planerad arbetsprövning
med representanter för närbelägen skyddad verkstad och i svårare fall med
den expertis av bl. a. läkare och psykolog som kan finnas tillgänglig vid
arbetsträningsinstitut i länet. I de fall då sökandens arbetsförmåga vid en
sådan prövning bedöms vara så avsevärt och varaktigt nedsatt att andra
åtgärder än arbetsmarknadspolitiska kan övervägas, bör erforderliga initiativ
kunna tas av läkaren i samrådsgruppen i samråd med sökanden, bl. a.
genom kontakt med förtroendeläkare i allmän försäkringskassa.
Utredningen är medveten om att utbyggnad av arbetsprövningsorganisa -
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 ur 1968
tionen till erforderlig omfattning kan medföra betydande anspråk på samhällsinsatser.
Emellertid kan sysselsättningsfrämjande åtgärder nedbringa
kostnaderna för kontantstöd. Utredningen understryker därför behovet av
en utbyggd organisation för arbets- och anlagsprövning. Genom en sådan
utbyggnad skapas möjligheter inte bara att tillgodose de egentliga arbetsvårdsfallens
behov utan även att pröva arbetsförmåga och arbetsvilja hos de
äldre arbetssökande, för vilka särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden
orsakat långvarig arbetslöshet och behov av längre tids kontant
stöd från samhället.
Som nämnts förut föreslår utredningen att bestämmelserna om omställningsbidraget
skall arbetas in i arbetsmarknadskungörelsen som en form
av arbetslöshetshjälp. Utredningen erinrar om att en av de allmänna förutsättningarna
för arbetslöshetshjälp är att den arbetslöse inte kan anvisas
lämpligt arbete på den öppna marknaden och att inte heller annan åtgärd
kan vidtas för att underlätta hans placering i sådant arbete (72 § arbetsmarknadskungörelsen).
Sådan åtgärd kan avse exempelvis prövning av
arbetsförmåga, arbetsträning, skyddad sysselsättning, omskolning eller
annan utbildning. Arbetsförmedling och länsarbetsnämnd bör enligt utredningen
beakta och anvisa varje åtgärd som enligt deras mening är lämplig
för arbetssökanden. Om denne inte följer sådan anvisning och inte har goda
skäl för denna vägran, bör arbetsmarknadsorganet bedöma om den nyssnämnda
förutsättningen för omställningsbidrag föreligger och om sökandens
vilja och förmåga till arbete är sådana att han kan anses arbetsför och
i övrigt oförhindrad alt åtaga sig arbete för annans räkning. Med hänsyn
till de skiftande förhallanden, under vilka villkor för omställningsbidrag
kan komma att prövas, anser utredningen lämpligt att erforderliga föreskrifter
och anvisningar för tillämpningen av denna och övriga allmänna
förutsättningar för arbetslöshetshjälp även i fråga om omställningsbidrag
lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av 105 § arbetsmarknadskungörelsen.
Självförvållad arbetslöshet
En grundläggande princip i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetshjälpen
är att ersättning inte skall utgå vid självförvållad arbetslöshet. Påföljden
av att arbetslösheten anses självförvållad är avstängning från försäkringsersättning
respektive arbetslöshetshjälp under 28 eller, om arbetet
avsågs pågå högst två dagar, 14 dagar.
Utredningen framhåller att viss kritik har riktats mot dessa bestämmelser.
I LO:s arbetsmarknadspolitiska program år 1967 anförs sålunda att bestämmelserna
om arbetsvägran av arbetslöshetsförsäkrad ofta medger ett alltför
kort rådrum, vilket kan tvinga den arbetslöse till ett förhastat och ofördelaktigt
val av arbete där framtidsutsikterna och trygghetsmöjliglieterna är
begränsade. Framförda önskemål avser bl. a. en översyn av bestämmelserna
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 o6
och deras tillämpning i syfte att förlänga rådrumsmöjligheterna samt förstarka
de informativa och vägledande insatserna. Utredningen har mot denna
bakgrund övervägt om bestämmelserna bör tillämpas även på omställningsbidrag.
Utredningen upplyser att den ämnar se över de ifrågavarande bestämmelserna
och deras tillämpning i samband med sitt fortsatta arbete. I detta
sammanhang har utredningen bara övervägt om bestämmelserna kan komma
att motverka skapandet av det rådrum för omställning av äldre arbetslösa
som ar ett av huvudsyftena med förslaget till särskilda stödåtgärder för
denna grupp. Utredningen har därvid ansett sig kunna förutsätta att arbetsmarknadsstyrelsen,
som är tillsynsmyndighet inom arbetslöshetsförsäkringen
och prövnings- eller besvärsmyndighet i fråga om arbetslöslietslijälpen,
kommer att medverka till att praxis anpassas efter de föreslagna nya stödformernas
angivna syfte även om nuvarande regler behålls. Särskild hänsyn
bör vid dessa bedömningar tas till personliga förhållanden så att för äldre
arbetssökande särskilt beaktas bosättnings- och familjeförhållanden samt
skäliga önskemål om fortsatt bosättning på samma ort. För att förhindra
att möjligheter till omställningsbidrag missbrukas bör prövningsorganet
undersöka de fall då vilja och förmåga till arbete kan ifrågasättas därför
att sökanden lamnat tidigare anställning på egen begäran utan giltig anledning.
Utredningen finner till följd av det anförda inte anledning att komplicera
de nuvarande allmänna reglerna med någon för omställningsbidrag
speciellt utformad påföljd vid fall av självförvållad arbetslöshet.
Nedsättning av omställningsbidraget
Utredningen anser att ekonomisk behovsprövning i det enskilda fallet inte
behövs. Skälen härför är dels att omställningsbidraget bör utgöra ett försörj
ningsskydd som den enskilde äldre arbetstagaren kan påräkna vid
inkomstbortfall genom oförvållad arbetslöshet, dels att en ekonomisk behovsprövning
erfarenhetsmässigt blir administrativt betungande och dyrbar
i förhållande till betydelsen av de fall där den i och för sig skulle vara motiverad.
Bidragssokandens och familjemedlemmarnas inkomster och ekonomiska
forhållanden behöver med den föreslagna generella utformningen av omstallningsbidraget
undersökas bara för bedömning av om maketillägg skall
utgå.
Med hänsyn till omstallningsbidragets föreslagna nivå anser utredningen
att det inte finns tillräckliga skäl att komplicera beräkningen med sådana
regler som mom arbetslöshetsförsäkringen finns om avdrag med hänsyn
till den inkomst medlemmen vanligen hade före arbetslöshetens inträdande
eller avdrag för fortlöpande understöd från arbetsgivaren eller från annan
sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa.
Avdrag bör enligt utredningen däremot göras, liksom i arbetslöshetsför -
26 Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968
säkringen, för ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspension
samt de flesta andra former av ålderspension som utgår till följd
av anställning. Bidragssökande som enligt lagen om allmän försäkring uppbär
mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag bör erhålla
en efter den kvarvarande arbetsförmågan avpassad del av omstallmngsbidraget
enligt samma principer som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen.
Detta innebär i regel inte rätt till bidrag om invaliditeten är Vi—1Vs, såvida
det inte finns särskild anledning till annan bedömning av kvarstående
arbetsförmåga. Om invaliditeten är 2/s—Va utgår förtidspension eller sjukbidrag
med Va- Den som uppbär eller under löpande bidragstid beviljats sådan
förtidspension eller sådant sjukbidrag bör kunna erhålla en viss del av helt
omställningsbidrag. Även när den arbetslöse uppbär livränta pa grund av
yrkesskada eller olycksfall från statlig eller enskild försäkringsinrättning
bör omställningsbidraget enligt utredningen sättas ned.
Ett alternativ till avdragsregler för nyssnämnda fall är enligt utredningen
den bestämmelse som nu gäller för utbildningsbidrag, nämligen att bidraget
minskas med ersättningsbeloppet, med undantag dock för belopp som utgör
invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt lagen om allmän försäkring.
Ett annat alternativ är, efter mönster av arbetslöshetsförsäkringen,
metoden med en avdragstabell som medför en begränsning av nedsättningsregeln
till vissa bestämda fall och möjlighet att vid avdragets konstruktion
generellt ta viss hänsyn till att bidrag som inte är skattepliktigt skall minskas
med skattepliktiga pensions- eller livränteinkomster. Utredningen förordar
det sistnämnda alternativet.
I de fall bidragstagaren erhåller sjukpenning eller därmed jämförlig ersättning
anser utredningen det lämpligast att utgå lrån omfattningen av
kvarvarande arbetsförmåga och liksom i arbetslöshetsförsäkringen föreskriva
att omställningsbidraget skall nedsättas till hälften av vad eljest skolat
utgå för den som åtnjuter halv sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring
eller lagen om yrkesskadeförsäkring.
Även när bidragstagaren utfört avlönat arbete under tid då han i övrigt
varit arbetslös, bör största möjliga överensstämmelse eftersträvas mellan
reglerna för arbetslöshetsförsäkring och omställningsbidrag. Utredningen
föreslår därför att omställningsbidrag skall ntgå oreducerat om bidragstagaren
inte utfört avlönat arbete längre tid än två timmar dagligen. Om han
viss tid utfört avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar dagligen,
bör omställningsbidrag utges med hälften av vad eljest skulle utgå
under förutsättning att bidragstagaren söker heltidsarbete och ar oförhindrad
att åtaga sig sådant arbete. Vid den prövning av arbetsförmåga som
därvid skall göras förutsätter utredningen att sådan begränsning av möjliga
arbetsuppgifter, som enligt allmän erfarenhet kan vara ofrånkomlig
för äldre arbetssökande, inte skall anses begränsa sökandens arbetsutbud.
Vidare bör för omställningsbidrag liksom för dagpenning i arbetslöshets
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1968
f°.rf^!Tn tillämPas den begränsningen att endast halv ersättning kan
utga till den som kan åtaga sig arbete bara under kortare arbetstid än vad
som ar normalt och i sådant fall under villkor att arbetsutbudet avser minst
fyra timmar per dag.
Administration
Av skal som redovisats i det föregående anser utredningen att ansvaret
for den arbetsmarknadsmässiga bedömningen av den arbetslöses behov av
omstallningsbidrag bör åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. De enskilda
fallen bor utredas vid den arbetsförmedling där den arbetslöse är inskriven
som arbetssökande. Beslut om bidrag skall, föreslår utredningen, i regel
meddelas av den länsarbetsnämnd som har det huvudsakliga ansvaret för
arbetsmarknadsåtgärder för den arbetslöses omställning, över länsarbets
namnds beslut bör besvär kunna anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen och
Kungl. Maj :t.
Omstallningsbidrag kan enligt utredningen komma att betalas ut under
både korta och långa perioder. I arbetsrutinerna för utbetalning bör ingå
regelbunden bevakning av att sjukpenning, sjukbidrag, pension eller annan
ormån, som skall medföra att bidraget minskas, inte har utgått under bidragsperioden.
Sådan bevakning bör bygga bl. a. på skriftliga deklarationer
från bidragstagaren varje månad. Viss kontroll föreslås ske genom uppgifter
från de allmänna försäkringskassorna.
Ikraftträdande m. m.
Antalet varsel om väntade personalinskränkningar inom industrin till
följd av företagsnedläggningar eller driftsändringar ökade påtagligt år 1966.
Ökningstendensen har fortsatt under första hälften av år 1967. Med hänsyn
tdl denna utveckling anser utredningen det angeläget att de föreslagna nya
stödformerna kan börja tillämpas snarast möjligt. Utredningen föreslår att
de träder i kraft den 1 april 1968 och att i anslutning därtill viss möjlighet
öppnas för dem som dessförinnan blivit och då alltjämt är arbetslösa att
få stöd i någon av de föreslagna formerna.
Förslaget innebär att kassamedlem, som blivit utförsäkrad under försäkringsåret
1966/67 eller senare, skall kunna få särskild dagpenning efter
det nya systemets ikraftträdande. Sådan dagpenning skall sålunda kunna
utgå från den tidpunkt därefter då kassan finner att medlemmen uppfyller
de föreskrivna ersättningsvillkoren. Utredningen föreslår att den, som inte
uppburit särskild dagpenning, för att få omstallningsbidrag skall ha haft
sin huvudsakliga försörjning genom arbete mot avlöning för annans räkning
minst 24 månader under en period av tre år närmast före anmälan till
arbetsförmedlingsorgan om arbetslöshetens inträde. Treårstiden bör få
raknas från tidpunkt före ikraftträdandet, dock tidigast från den 1 juli
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
1967. Den som blivit arbetslös före ikraftträdandet men har haft stadigvarande
anställning minst 24 månader närmast före den 1 juli 1966 eller
senare tidpunkt skulle därmed kunna få omställningsbidrag, om han uppfyller
de angivna villkoren när han söker omställningsbidraget.
Kostnadsberäkningar
Utredningen utgår ifrån att alla möjligheter till arbetsplacering eller
andra sysselsättningsskapande åtgärder i det enskilda fallet blir grundligt
undersökta och övervägda innan särskild dagpenning eller omställnmgsbidrag
beviljas samt förutsätter att den allmänna inställningen på arbetsmarknaden
till äldre arbetstagare allmänt sett skall bli positiv. Även om
dessa förutsättningar uppfylls, antar emellertid utredningen att samhällsstödet
åt äldre arbetslösa kommer att få betydande omfattning, särskilt i
lägen på arbetsmarknaden som påverkas både av skärpning i näringslivets
strukturomvandling och nedgång i den allmänna konjunkturen. Kostnaderna
för det föreslagna stödet kan därför beräknas variera betydligt under
olika år.
Utredningen fördelar kostnaderna för utgående ersättningar i följande
kostnadsposter:
1. Särskild dagpenning till försäkrade i åldern 60—66 år.
2. Omställningsbidrag till försäkrade i åldern 60—66 år.
3. Omställningsbidrag till icke försäkrade i åldern 60—66 år.
4. Särskild dagpenning och omställningsbidrag till friställda i lägre åldei
än 60 år enligt beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.
Genomsnittliga kostnaden för särskild dagpenning under ett ersättningsår
beräknar utredningen efter 37 kr. per ersättningsdag, vari ingår eventuellt
barntillägg, till 260 X 37 = 9 620 kr. Genomsnittliga kostnaden för omställningsbidrag
under ett ersättningsår beräknas efter 730 kr. per ersättningsmånad,
vari ingår eventuellt make- och barntillägg, till 12 X 730 = 8 760 kr.
Utredningen framhåller att kostnadsberäkningar för särskild dagpenning
kan grundas endast på antaganden om antal utförsäkrade och den tid under
ett försäkringsår dessa i genomsnitt kommer att uppbära särskild dagpenning.
Det totala antalet utförsäkrade i åldersgruppen 60—66 år har under
senare år varit omkring 1 000. Med hänsyn till en tendens till ökning raknar
utredningen med att antalet utförsäkrade i åldern 60—66 år i ett försämrat
arbetsmarknadsläge kan komma att uppgå till 2 000. Växlande möjligheter
att få arbete, tillfälliga arbetens skiftande varaktighet, mellankommande
sjukdomsperioder in. m. medför dock att beräkningarna måste göras med
så stora marginaler att det enligt utredningen är motiverat att i stallet
grunda dem på »årskostnadsrum» och med denna utgångspunkt söka uppskatta
det antal utförsäkrade som kan rymmas inom ett sådant rum. Omställningsbidraget
är fortlöpande och bör därför också kostnadsberäknas
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
29
i årskostnadsrum. Antalet årskostnadsrum kan sägas motsvara det antal
personer som skulle kunna uppbära det ifrågavarande stödet om de behövde
stödet under ett helt år. Längden av den tid varje person behöver stödet bestämmer
hur många personer som kan få stöd inom ett årskostnadsrum.
Antalet årskostnadsrum har utredningen sökt uppskatta på grundval av
de uppgifter om arbetslöshet, arbetslöshetsrisker och utförsäkring in. m.
vilka har redovisats i det föregående. Utredningen har därjämte antagit att
det f. n. hos arbetslösa finns ett ej obetydligt stödbehov som inte direkt kommit
fram i arbetslöshetsstatistik eller i uppgifter om kommunernas hjälpverksamhet.
Under det första året kan det beräknas uppstå en särskild merkostnad
av ca 50 % för kostnadspost 1 på grund av förslaget om ersättningsrätt
även för personer som har utförsäkrats under året före ikraftträdandet.
Förslaget att arbetad tid före ikraftträdandet skall tillgodoräknas
för omställningsbidrag medför att även kostnaderna för detta stöd sannolikt
blir större under första året. Utredningen uppskattar för det första året
antalet årskostnadsrum för kostnadspost 1 till 1 200, för kostnadspost 2
till 500 och för kostnadspost 3 till 1 500.
Antalet personer som kan inrymmas i varje årskostnadsrum blir beroende
av de faktiska möjligheterna till återplacering i varaktigt arbete och
samhällets resurser att medverka till att sådan placering sker så snabbt
som möjligt med utnyttjande av alla lämpliga arbetstillfällen. De antaganden
som nu kan göras i detta avseende föranleder utredningen till följande
uppskattning av antal personer som i genomsnitt årligen kommer att
behöva stöd enligt de tre första kostnadsposterna:
Kostnadspost 1? 2% X antalet årskostnadsrum............................... = ca 3000
» 2 2 x |» » ................................ = » 1000
» 3 2 X 1/3 av antalet årskostnadsrum, motsvarande ett antaget antal
långtidsarbetslösa......................................... = »1 000
4 x 2/3 av antalet årskostnadsrum, motsvarande ett antaget antal
arbetslösa med kortare arbetslöshetstid och mindre omställningssvårigheter
............................................... = » 4 00
Antalet personer i åldern 60—66 år som kan beräknas få särskild dagpenning
eller omställningsbidrag eller stöd i båda dessa former under någon
period av det första året skulle därmed kunna uppgå till närmare
10 000. Om det visar sig att antalet personer som behöver detta stöd blir
större eller att dessa personer möter större svårigheter att få arbete eller
att samhällets resurser att medverka till arbetsplacering av dem blir mindre
än utredningen antagit, kommer genomsnittskostnaderna att öka i motsvarande
mån.
De totala kostnaderna för stödet till arbetslösa i åldern 60—66 år, beräknade
på så sätt att antalet årskostnadsrum multipliceras med den för varje
stödform angivna ersättningsårskostnaden, skulle därmed under första året
bli följande:
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Kostnadspost 1 1 200 X 9 620 = 11 544 000 kr.
» 2 500 x 8 760 = 4 380 000 »
» 3 1 500 X 8 760 = 13 140 000 »
ca 29 000 000 »
För kostnadspost 4 liar utredningen inte kunnat göra specificerade uppskattningar.
Om dessa kostnader antas uppgå till omkring 20 % av summan
av kostnadsposterna 1—3 blir kostnadsbeloppet enligt de förut gjorda uppskattningarna
av dessa poster omkring 6 milj. kr. Utredningen kommer därmed
fram till att summan av kostnadsposterna 1—4 under första året uppgår
till omkring 35 milj. kr. Skulle emellertid endast hälften av det antal
personer i åldern 60—66 år, som antagits söka stöd under första året, rymmas
inom det uppskattade antalet årskostnadsrum eller skulle antalet arbetslösa
öka väsentligt, kan kostnaderna första året komma att uppgå till
60—70 milj. kr.
Under de följande åren kan kostnaderna påverkas av flera förhållanden.
Delvis bortfaller den merkostnad som uppstått under första året genom att
i stort sett två års utförsäkringsfall reglerats under ett år. Antalet personer
i den aktuella åldern från omkring 60 till 66 år ökar emellertid. De sysselsättningsfrämjande
arbetsmarknadsåtgärderna bör samtidigt kunna ge ökad
effekt bland de äldre arbetslösa. Såvitt utredningen kan bedöma skulle kostnadsposterna
1—4 under följande år kunna gå ned till 25—30 milj. kr. under
förutsättning att de äldre arbetstagarnas möjligheter till arbetsplacering
successivt förbättras. I annat fall kan kostnaderna öka väsentligt och komma
att uppgå till 50—60 milj. kr.
Utredningen behandlar härefter förvaltningskostnaderna för det föreslagna
stödet. Det administrativa arbete som avser omställningsbidrag kommer
att utföras av arbetsmarknadsverket, om utredningens förslag genomförs.
Inom arbetsmarknadsverket kommer arbetsuppgifterna i samband med
bidragsadministrationen att delvis sammanfalla med arbetsförmedling och
andra arbetsmarknadsåtgärder som nu ingår i länsarbetsnämndernas och
arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter. Utredningen har inte kunnat närmare
undersöka i vad mån de av omställningsbidraget direkt föranledda nya arbetsuppgifterna
för arbetsmarknadsverket kommer att medföra behov av
särskild personal och ökade kostnader i övrigt.
Arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader för den särskilda dagpenningen
bör enligt utredningen bli relativt små. De inskränker sig i stort
sett till bokföring av utbetalad ersättning, som måste särredovisas, sökande
av statsbidrag samt prövning av ersättningsrätt i vissa fall. Den särskilda
dagpenningen torde vålla relativt sett mindre arbete än den ordinarie kassaersättningen,
eftersom den förstnämnda avser endast de äldre och bygger på
så att säga »stabilare förhållanden». Prövningen av avgiftsvillkoren och en
del andra villkor bortfaller. Kvar står bl. a. prövningen av karensvillkoret
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
och omprövning av tjänstepensionärernas inplacering i pensionsavdragsldass
vid ingången av nytt försäkringsår. Med hänsyn till den mindre omfattning
i förhållande till kassornas totala verksamhet som administrationen
för den särskilda dagpenningen kan beräknas få, har utredningen inte
funnit anledning att föreslå ökat statligt förvaltningsbidrag till kassorna.
Finansiering
Utredningen erinrar om att dess förslag innebär att omställningsbidraget
skall utgöra ett av arbetsmarknadspolitikens medel och att ansvaret för beslut
om bidrag skall åvila den statliga myndighet som har att vidta arbetstormedlande
och sysselsättningsskapande åtgärder enligt det arbetsmarknadspolitiska
program som statsmakterna har fastställt. I enlighet härmed
föreslår utredningen att omställningsbidrag helt skall bekostas av statsmedel.
För statsbidrag till den särskilda dagpenningen diskuterar utredningen
tre alternativ.
Det första alternativet innebär statsbidrag enligt samma grunder som för
statsbidrag till den ordinarie kassaersättningen. Bidrag skulle då utgå i form
av grundstatsbidrag, dagpenningbidrag och barntilläggsbidrag. En nackdel
med detta alternativ är att bidraget till särskild dagpenning skulle variera
starkt mellan olika kassor.
Ojämnheten i statsbidraget mellan olika kassor kan undvikas i det andra
alternativet, som innebär att grundstatsbidraget behålls oförändrat och progressiviteten
hos dagpenningbidraget upphävs genom att en fixerad procentsats
fastställs, lämpligen 75 %.
Det tredje alternativet, nämligen statsbidrag till hela kostnaden för särskild
dagpenning, ger liksom det andra alternativet kassorna lika ersättning
för denna kostnad. De båda senare alternativen kräver att kostnaderna för
den särskilda dagpenningen bokförs för sig.
Utredningen framhåller att omställningsbidrag, som enligt förslaget helt
finansieras av staten, kommer att kunna utgå till icke försäkrad under arbetslöshetstid
motsvarande den då försäkrad arbetslös uppbär särskild dagpenning.
Strävan efter likställighet i statsbidragshänseende mellan grupperna
försäkrade och icke försäkrade skulle därför kunna motivera en uppdelning
av den särskilda dagpenningen i två delar, nämligen dels ett belopp
motsvarande omställningsbidraget, dels det belopp varmed den särskilda
dagpenningen i det enskilda fallet skulle överstiga omställningsbidraget.
Likställigheten skulle då innebära att sistnämnda överskjutande belopp
skulle avgiftsfinansieras enligt något av de båda första alternativen.
Enligt sina direktiv skall utredningen föreslå en temporär lösning av finansieringsfrågorna
för det nu avsedda kompletterande trygghetsskyddet för
de äldre, varvid övergångsvis nu gällande finansieringsprinciper i huvudsak
skall kunna tillämpas. Utredningen har därför inte gått in på de möjlig
-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
heter till fördelning av kostnader på olika berörda parter eller på de jämförelser
med finansiering av sjukförsäkring eller annan allmän försäkring
som annars hade kunnat vara motiverade. För en temporär lösning av finansieringsfrågan
har utredningen inte heller ansett nödvändigt att belasta
bestämmelserna om statsbidrag med regler som varierar efter den särskilda
dagpenningens skiftande belopp eller efter antalet ersättningsdagar per årsmedlem
i den kassa den arbetslöse tillhör. Statsbidrag till den särskilda dagpenningen
bör enligt utredningen sålunda bestämmas enhetligt för alla kassor
och kassamedlemmar, för vilka denna stödform kan komma i fråga. I
valet mellan de båda senare alternativen förordar utredningen det som innebär
att statsbidraget täcker hela kostnaden. Detta ställningstagande grundar
utredningen på jämförelsen med de icke försäkrade, som under motsvarande
arbetslöshetstid uppbär ett av statsmedel helt finansierat omställningsbidrag,
och på att de försäkrade själva genom arbetslöshetskassorna
medverkar i och bekostar administrationen av den särskilda dagpenningen.
I en reservation anser en av utredningens ledamöter, herr Svensson, att
statsbidrag till hela den särskilda dagpenningen skulle medföra en icke
acceptabel olikställighet mellan utförsäkrade medlemmar i arbetslöshetskassorna
och andra arbetslösa. Av kassamedlemmarna är 64,8 % tillförsäkrade
maximal dagpenning, 40 kr., och 80,9 % tillförsäkrade en dagpenning
av lägst 32 kr. Eftersom särskild dagpenning föreslås bli lika stor som
vanlig dagpenning, skulle i de fall dagpenningen är 40 kr. den särskilda
dagpenningen per månad utgöra 880 kr. Omställningsbidraget till äldre arbetslösa
som inte är arbetslöshetsförsäkrade föreslås bli 700 kr. per månad
med tillägg av 75 kr. per månad för make utan egen inkomst. Utförsäkrade
kassamedlemmar som kommer i åtnjutande av särskild dagpenning får sålunda
i flertalet fall en försörjningsnivå som är väsentligt högre än de icke
försäkrades, en olikställighet som endast kan motiveras om kassamedlemmarna
genom egna avgifter bidrar till finansieringen av den särskilda dagpenningen.
I tilläggsdirektiven talas om ett nytt »försäkringsskydd» för utförsäkrade
kassamedlemmar. Reservanten anser det tveksamt om en förmån
som till 100 % finansieras med statsbidrag kan betraktas som en försäkringsförmån.
Erkänd arbetslöshetskassa som betalar ut särskild dagpenning
överstigande omställningsbidraget bör själv svara för den del av kostnaderna
för den särskilda dagpenningen som svarar mot det överskjutande
beloppet. Reservanten föreslår att statsbidraget till kassornas utgifter för
den särskilda dagpenningen begränsas till en dagpenning om 34 kr., motsvarande
ca 750 kr. per månad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
33
Samorganisationens framställning om höjning av
dagpenningmaximum, m. in.
Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och gmndstatsbidrag
Samorganisationen erinrar om att dagpenningens maximibelopp höjdes
från 20 till 40 kr. vid den revision av arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser,
som beslutades av riksdagen år 1964. Samtidigt sänktes antalet ersättningsdagar
från 6 till 5 per kalendervecka. Det tidigare utgående maketilllägget,
2 kr. per dag, slopades, medan barntillägget behölls oförändrat.
Maximiersättningen per vecka för kassamedlem med icke förvärvsarbetande
make höjdes alltsa från 132 kr. till 200 kr. Totalt torde från och med den
1 januari 1967 omkring 50 % av de arbetslöshetsförsäkrade vara tillförsäkrade
maximalt dagpenningbelopp. Det s. k. dagpenningtaket har alltså uppnåtts
av halva antalet medlemmar redan drygt två år efter höjningen. Då
var avsikten att dagpenningtaket skulle ge utrymme för väsentligt höjda
ersättningar och vara så avpassat att ytterligare höjning inte skulle behöva
ske alltför snart.
Med hänsyn till de lönehöjningar som är avtalade för åren 1967 och 1968
och dem som eventuellt kan väntas därefter är det enligt samorganisationen
angeläget att utrymme skapas för höjning av dagpenningen över 40 kr., så
att arbetslöshetskassorna bereds möjlighet att kompensera inkomstbortfall
på satt som avsetts. Samorganisationen erinrar om att ersättningsbeloppen
i sjukförsäkringen har höjts från och med den 1 januari 1967 så att högsta
ersättning per dag nu är 52 kr. Eftersom sjukpenning utgår för 7 dagar per
kalendervecka, borde för att arbetslöshetsförsäkringen skall bli i stånd att
med 5 ersättningsdagar per kalendervecka bereda samma ersättning dagpenningen
höjas till 72 å 73 kr.
Höjning av dagpenningbeloppen över nuvarande maximigräns måste medföra
en ändring av grundstatsbidraget, eftersom gällande tabell för grundstatsbidrag
är knuten till de dagpenningbelopp, som finns angivna i arbetslöshetskasseförordningen.
Lägsta dagpenningklass föreslås bli den som har
dagpenningbeloppet 18 kr. Den högsta dagpenningen borde i princip bestammas
till minst 72 kr. Samorganisationen framhåller emellertid att arbetslöshetsförsäkringen
bär en annan konstruktion än sjukförsäkringen.
Ersättningsklasserna är i regel inte så differentierade med hänsyn till medlemmarnas
inkomster som i sjukförsäkringen. Arbetslöshetsförsäkringen innesluter
inte heller i någon större omfattning inkomsttagare som tillhör
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 29
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
sjukförsäkringens högre ersättningsldasser. På grund härav och med hänsyn
till dels att KSA-utredningens slutliga förslag bör avvaktas, dels att
maximibeloppet 72 kr. inte för dagen synes vara aktuellt förordar samorganisationen
en provisorisk lösning, som innebär en maximidagpenning om
55 kr.
Nuvarande ram för grundstatsbidraget bör behållas. Det innebär att den
högsta statsbidragsprocenten, 50, tillämpas på en dagpenning om 18 i stället
för 12 kr. och att den lägsta statsbidragsprocenten, 35, tillämpas på en dagpenning
om 55 i stället för 40 kr.
Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser
Gällande bestämmelser för att förhindra överförsäkring utgår från att
försäkringsersättningen skall jämföras med nettoinkomsten före arbetslösheten,
att marginalen mellan maximal försäkringsersättning och arbetsinkomst
skall täcka avdraget enligt gällande källskattetabell samt att därutöver
bör finnas en ytterligare marginal, eftersom det måste framstå som
avgjort fördelaktigare för en försäkrad att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning.
Denna ytterligare marginal är f. n. 12,5 %.
Efter att ha redogjort för hur statsmakterna år 1964 avböjt ett förslag
av samorganisationen att sänka marginalen vidhåller organisationen i sin
nu aktuella framställning uppfattningen att marginalen mellan nettolön
och försäkringsersättning är för vid. Samorganisationen förklarar att den
alltjämt har svårt att förstå varför de personer, som redan när de är i arbete
har svårigheter att klara sin försörjning, även som arbetslösa skall
drabbas hårt —- och hårdare än kamrater med högre inkomst •— genom överförsäkringsregelns
stora marginal. Därtill kommer att överkompensation
inte längre förekommer i samband med arbetslöshet fredag—lördag till
följd av omläggningen år 1964. Det under årens lopp genomgående argumentet
för en relativt stor marginal mellan nettoinkomst och försäkringsersättning
har varit, att det för den arbetslöse måste framstå som avgjort
fördelaktigare att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Samorganisationen
tvivlar dock på att en person, som trots alla de åtgärder arbetsförmedlingen
i dag har möjlighet vidta inte kan komma i arbete, kan lösa
sitt arbetsproblem med en låg ersättning från arbetslöshetskassan som pådrivande
faktor. Eventuella missbruk av arbetslöshetsförsäkringen måste
kunna stävjas genom andra åtgärder. Med stöd av det anförda föreslår
samorganisationen att marginalen sänks från nuvarande 12,5 till 5 %.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
35
Arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående
halv dagpenning
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att under nu rådande förhållanden på
arbetsmarknaden åtskilliga anställda, som inte helt friställts, har fått sin
arbetstid per dag förkortad. Av dem som har fått sluta sin anställning har
många endast kunnat få deltidsarbete. Detta gäller i stor utsträckning
tjänstemän.
Den som sålunda arbetar pa deltid (korttid) kan få halv ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen, om han utför avlönat arbete mer än två men
högst fyra timmar under dag då han i övrigt är arbetslös, under förutsättning
att han haft och fortfarande söker heldagsarbete (4-timmarsregeln).
Enligt de erkända arbetslöshetskassornas stadgar kan halv ersättning utges
endast till medlem som tillfälligt arbetar mer än två men högst fyra timmar
under i övrigt arbetslös dag. I praxis utgavs halv ersättning enligt 4-timmarsregeln
till en början endast för en eller annan dag, men under senare
år har tiden utsträckts till ett par veckor, i undantagsfall upp till ett par
månader. En ytterligare begränsning har tidigare varit att halv ersättning
inte utgått vid korttidsarbete hos den ordinarie arbetsgivaren med hänsyn
till att en viss risk för missbruk föreligger i dessa fall. Praxis har emellertid
i denna del väsentligt uppmjukats. För övrigt har tillämpningen av 4-timmarsregeln i stort sett avpassats med hänsyn till förhållandena på de
olika yrkesområdena.
Inte ens en ersättningstid om ett par månader är emellertid tillräcklig
för att försäkringen i nuvarande läge skall vara fullt effektiv. Arbetsmarknadsstyrelsen
har därför beslutat, att halv ersättning enligt 4-timmarsregeln
skall kunna utges för högst det antal dagar som i den ifrågavarande kassan
gäller för utgivande av hel ersättning, dvs. i regel högst 150 dagar och i
några tjänstemannakassor högst 200 dagar per försäkringsår. För att halv
ei sättning skall kunna utga under längre tid än enligt nuvarande praxis
fordras emellertid särskilda skäl. Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att den
kommer att meddela tillämpningsföreskrifter härom till kassorna. I övrigt
skall nuvarande praxis gälla även i fortsättningen.
En viktig förutsättning för att den beslutade förlängningen av ersättningstiden
skall bli effektiv är, påpekar arbetsmarknadsstyrelsen, att deltidsarbetande
medlem får möjlighet att uppfylla karensvillkoret. Enligt huvudregeln
i 28 § 1 mom. tredje stycket arbetslöslietskasseförordningen får
som karensdag räknas endast dag, för vilken medlem skulle ha fått hel
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
dagpenning om karensen varit fullgjord. Det är således inte möjligt för deltidsarbetande
medlem med begränsad arbetstid per dag att fullgöra karens.
Medlem, som får sitt arbete hos den ordinarie arbetsgivaren inskränkt till
korttid eller som får en deltidsanställning praktiskt taget omedelbart efter
att ha slutat en heltidsanställning, bar med nuvarande karensregler följaktligen
inte möjlighet att erhålla halv ersättning, såvida han inte tidigare gjort
karens i samband med hel arbetslöshet. Detta var en naturlig konsekvens
av att halv ersättning tidigare kunde utgå endast vid tillfälligt arbete enstaka
dagar under pågående arbetslöshet och då halv ersättning inte fick
utges i samband med avkortad arbetstid hos den ordinarie arbetsgivaren.
Medlems möjlighet till halv ersättning bör emellertid, efter den ändring av
praxis som nu skett, inte vara beroende av om han tidigare fullgjort karensvillkoret.
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår därför att dag, för vilken halv
ersättning skulle ha utgått om karensen varit fullgjord, får inräknas i karenstiden
såsom halv karensdag.
Enligt 31 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen får medlem inte uppbära
dagpenning för mer än 150 eller, i vissa fall, 200 dagar per försäkringsår.
Varje dag, för vilken halv ersättning utges, är alltså likställd med hel
ersättningsdag, vilket innebär att medlem som uppburit halv ersättning
för 150 respektive 200 dagar är utförsäkrad. Detta torde förklaras av att
man inte räknade med att halv ersättning skulle utges under någon längre
tid och att man önskade en viss återhållsamhet beträffande omfattningen av
halv ersättning. Eftersom det angivna förhållandet emellertid blir i hög
grad ogynnsamt för medlem som uppbär halv ersättning under en längre
tid, föreslår arbetsmarknadsstyrelsen att en ändring genomförs. Två halva
dagar bör få läggas samman och räknas som en ersättningsdag i utförsäkringshänseende.
Enligt gällande statsbidragsbestämmelser skall vid beräkning av dagpenningbidraget
hänsyn inte tas till dagpenning som utgår med halvt belopp
eller till grundstatsbidrag som belöper på sådan dagpenning. Eu ändring
av denna föreskrift är enligt arbetsmarknadsstyrelsen påkallad för att
skapa rättvisa åt kassorna på grund av den ökade utbetalning av ersättning
som följer med en utvidgning av rätten till halv ersättning. Detta innebär,
att halv ersättning skall behandlas på samma sätt som hel ersättning vid
bestämmande av dagpenningbidragets storlek.
Slutligen framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att den ökning i utbetalningen
av ersättning som de föreslagna ändringarna för med sig inte torde
bli av sådan omfattning att den totalt sett kan få någon större ekonomisk
betydelse vare sig för kassorna eller i statsbidragsliänseende.
Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1968
37
Arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning för
budgetåret 1968/69
Arbetsmarknadsstyrelsen hemställer i sin anslagsframställning för
budgetåret 1968/69 att anslaget Bidrag till erkända arbetslöshetskassor uppförs
med 116 000 000 kr. Styrelsen, som beräknar medelsbehovet enligt nuvarande
bidragsgrunder, anför.
Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår i form av grundstatsbidrag,
dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Statsbidrag
utgår i efterskott för försäkringsår, vilket medför att de kostnader
som väsentligen bestämmer medelsbehovet för budgetåret 1968/69 avser
verksamheten under försäkringsåret den 1 september 1967—den 31 augusti
1968. Det är förenat med stora svårigheter att förutse utvecklingen på arbetsmarknaden
under denna tid.
Belastningen på anslaget för budgetåret 1966/67 uppgick till 106 760 930
kr. Den höga belastningen förklaras av att förskott betalats ut till kassorna
med sammanlagt 34,3 milj. kr. Dessa utbetalningar beror på att arbetslösheten
ökade starkt mot slutet av år 1966 och därefter låg på jämförelsevis
hög nivå också under resten av budgetåret.
Antalet ersättningsdagar för försäkringsåret 1967/68 beräknar styrelsen
till 3,0 per årsmedlem mot 2,5 de två senaste försäkringsåren. Medlemsantalet
beräknas till 1 675 000. Det genomsnittliga tillförsäkrade dagpenningbeloppet
för försäkringsåret 1965/66 var 31: 14 kr. Efter den 1 september
1966 har emellertid flertalet kassor tillförsäkrat sina medlemmar en dagpenning
av 40 kr. mot tidigare 35 kr. Effekten har blivit en ökning av den genomsnittliga
tillförsäkrade dagpenningen till ca 36 kr.
Grundstatsbidraget för en till 36 kr. uppskattad tillförsäkrad dagpenning
blir 37,1 %. Om denna procentsats appliceras på den genomsnittligt utbetalade
dagpenningen, som med hänsyn till pensions- och överförsäkringsavdrag
beräknas till 33 kr., blir grundstatsbidraget 12: 24 kr. Utgiften för
grundstatsbidraget kan därför beräknas till 61,5 milj. kr. Det tillägg till
grundstatsbidraget som utgår till kassor med stort antal ersättningsdagar per
årsmedlem beräknas till 2 kr. per ersättningsdag. Medelsbehovet till tillägget
blir härigenom 10 milj. kr.
Dagpenningbidraget beräknas till 36 % av kassornas s. k. egendel, dvs.
(33: 00 — 12: 24 — 2: 00 = ) 18: 76 kr. Utgiften för dagpenningbidrag skulle
härigenom bli 33,9 milj. kr.
Det genomsnittliga barntillägget per ersättningsdag och medlem under
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
försäkringsåret 1965/66, eller 0:95 kr., lägger styrelsen till grund för beräkningen
av barntilläggsbidraget för budgetåret 1968/69. Bidraget utgår
med 75 %. Utgiften för barntillägg kan härigenom beräknas till 3,6 milj. kr.
Förvaltningsbidraget utgår nästan helt i form av medlemsbidrag. Storleken
av sistnämnda bidrag beräknas i likhet med vad som skett för innevarande
budgetår till 4: 50 kr. Totalutgiften för förvaltningsbidrag beräknas
till 7,5 milj. kr.
Det sammanlagda statsbidraget beräknas avrundat till 116 milj. kr., vilket
motsvarar 54 % av kassornas samlade inkomster. Av kassornas övriga inkomster
beräknas de försäkrades avgifter utgöra 34 % och räntor m. m.
12 %.
Styrelsen erinrar om att riksdagen har medgivit att återstående medel på
det för budgetåren 1959/60 och 1960/61 anvisade anslaget Särskilt stöd åt
erkända arbetslöshetskassor får disponeras också under budgetåret 1967/68
för särskild hjälp åt kassorna. Vid ingången av sistnämnda budgetår fanns
en reservation av 9 330 000 kr. på anslaget. Styrelsen hemställer att Kungl.
Maj :t inhämtar medgivande att också under budgetåret 1968/69 få disponera
på anslaget återstående medel för sådant ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
39
Remissyttrandena
Yttranden över KSA-utredningens förslag
Allmänna synpunkter
Remissinstanserna ansluter sig över lag till KSA-utredningens uppfattning
att ett utbyggt kontantstöd behövs för äldre arbetslösa. Mer eller mindre
långtgående önskemål om ändringar i det av utredningen föreslagna stödsystemet
framkommer dock i de flesta yttrandena.
Låginkomstutredning en upplyser att andelen låginkomsttagare är högre
i åldrarna över än under 55 år, bortsett från åldrarna under 20 år. Vidare
är både korttids- och långtidsarbetslösheten påtagligt lägre i de yngre än
i de äldre grupperna låginkomsttagare. Mot denna bakgrund finner låginkomstutredningen
att KSA-utredningens förslag är väl ägnat att tillgodose
syftet att öka inkomsttryggheten hos en av de befolkningsgrupper som är
allra mest utsatta för sysselsättningssvårigheter.
Arbetsmarknadsstyrelsen understryker starkt behovet av utbyggt stöd åt
de äldre arbetstagarna. Det under senare år ökade antalet driftsinskränkningar
och företagsnedläggningar samt den samtidigt fortgående strukturrationaliseringen
inom skogs- och jordbruk med minskat behov av arbetskraft
inom dessa näringar har ställt arbetstagarna inför ökade omställningskrav.
Förändringar i detta avseende drabbar för övrigt inte enbart enskilda
företag utan också statliga och kommunala arbetsställen. De av utredningen
föreslagna stödformerna bör enligt styrelsen därför göras tillgängliga också
för personer som friställs exempelvis i samband med rationalisering inom
den statliga förvaltningen. Trots intensifierade åtgärder för att underlätta
arbetslösas omställning till arbete i öppna marknaden och ökade insatser
för olika former av beredskapsarbete har det i enskilda fall uppstått situationer
där nuvarande möjligheter att med kontant stöd överbrygga uppkommande
arbetslöshetsperioder har visat sig otillräckliga för att ge en betryggande
försörjning. Särskilt gäller detta lokalt bundna äldre arbetslösa i
glesbygdsområden med vikande sysselsättning och äldre personer som efter
företagsnedläggningar och liknande förhållanden har haft svårt att få nytt
stadigvarande arbete.
Flera remissinstanser framhåller, liksom KSA-utredningen, vikten av att
det föreslagna äldre-stödet inte leder till avbrott i ansträngningarna att
placera de äldre arbetslösa i nytt arbete. Sålunda bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen
äldre-stödet i ett balanserat arbetsmarknadsläge i första hand ses
40
Kungl. Maj:Is proposition nr 29 år 1968
som komplement till arbetsförmedlingens övriga aktiverings- och anpassningsåtgärder
för äldre arbetskraft. Syftet med stödet kan i detta sammanhang
anses vara att ge förlängt rådrum för den arbetslöse och arbetsförmedlingen
till åtgärder, som med hänsyn till önskemålen om arbete och
förutsättningar på arbetsmarknaden kan vidtas för att skaffa nytt stadigvaiande
arbete och, om det inte är möjligt, för att utnyttja andra arbetstillfällen
av varierande varaktighet som står till buds. Styrelsen utgår från
att stödet, när stadigvarande sysselsättning eller eljest arbete i öppna marknaden
inte finns tillgängligt, skall kunna användas i kombination med olika
sysselsättningsskapande åtgärder. För äldre lokalt bundna arbetslösa i glesby§dsområden
samt i orter där arbete i öppna marknaden inte föreligger
ens under sommartid och där bristen på lämpliga arbetsobjekt speciellt vintertid
är stor, bör äldre-stödet i all möjlig utsträckning kombineras med
särskilt anordnade sommararbeten. En sådan ordning förbättrar de arbetslösas
möjligheter att bibehalla arbetsförmågan och blir av värde också för
deras möjligheter att behålla kontakten med arbetsmarknaden. Användning
av äldre-stödet på detta sätt ligger helt i linje med den inom arbetsmarknadspolitiken
sedan länge prioriterade arbetslinjen. Socialstyrelsen finner
det angeläget att samhället genom ekonomiska bidrag svarar för äldre arbetslösas
försörjningstrygghet i situationer då de saknar arbetsinkomst och
då försörjningsskyddet inte kan ges genom mera ordinära arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,
vilka delar utredningens uppfattning att försörj ningsskyddet vid långvarig
arbetslöshet inte är tillfredsställande ordnat, framhåller att de äldre arbetstagarnas
arbetskraft samtidigt utgör en värdefull tillgång för samhället,
eftersom den aktiva delen av befolkningen under lång tid framåt kan väntas
öka endast relativt svagt. Det är därför angeläget att nya arbetstillfällen i
allt större utsträckning skapas åt den äldre arbetskraften. Denna principiella
inställning bär också kommit till uttryck genom statsmakternas beslut
under senaste året om olika sysselsättningsfrämjande åtgärder för äldre
arbetskraft. Det är också förbundens uppfattning att de äldre arbetslösas
problem i törsta hand måste lösas genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder av olika slag.
Med hänsyn till de löreslagna åtgärdernas provisoriska karaktär och de
särskilda omställningssvårigheterna för den äldre arbetskraften tillstyrker
SAF i huvudsak utredningsförslaget. SAF framhåller emellertid vikten av
att provisoriska åtgärder inte hindrar, försenar eller föregriper arbetet på
en mera genomgripande reform av arbetslöshetsskyddet i dess helhet.
Enligt LO visar utredningen att det föreligger stora svårigheter i det praktiska
arbetet att förverkliga principen för samhällets arbetsmarknadspolitik
som innebär att även medelålders och äldre personer skall beredas meningsfylld
och avlönad sysselsättning. LO anser således att förbättrat kontant
stöd åt äldre arbetslösa behövs. Endast under förutsättning att den frivilliga
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 41
a??\S!?.ShelSfÖrSäkringen förbättras i olika hänseenden - vilka redovisas
i det loljande — kan LO emellertid tillstyrka förslaget.
Den föreslagna reformens konsekvenser för den allmänna synen på den
a re arbetskraften berörs i några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
att de föreslagna stödformerna inte får leda till att företagen i
okad omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att denna
har sm försörjning tryggad genom äldre-stödet. Det är också betydelsefullt
att de arbetslösa av samma anledning inte bibringas inställningen att
deras egen aktivitet att finna sysselsättning eller deras villighet att acceptera
arbetserbjudanden kan minskas. I dessa sammanhang kommer att ställas
stora krav på arbetsförmedlingen beträffande aktiveringsåtgärder i samband
med den äldre arbetskraftens arbetsplacering, och behov av ökade
formedlingsresurser kommer att aktualiseras. TCO konstaterar att det troligen
tar åtskillig tid innan den av utredningen förutsatta positiva inställningen
från arbetsgivarhåll till äldre arbetskraft kommer till stånd. Utredningens
förslag kommer, om det genomförs, att medföra risk för att företagens
sociala hansyn till den äldre arbetskraften blir mindre än nu. TCO
staller fragorna om inte ett företag, som genomför en driftsförändring
vilken resulterar i minskat personalbehov, kommer att ha större benägenhet
att i forsta hand avskeda sådana anställda som är berättigade till det
nya stödet och om inte en sådan tendens kommer att göra sig gällande
aven ulan att någon driftsändring har vidtagits. Å andra sidan kan man
kanske tänka sig att företag som har ett påtagligt behov av ytterligare
personal provanställer äldre stödberättigad arbetskraft i större omfattning
än f. n. i vetskap om att ett avskedande inte behöver drabba så hårt. Nettoeffekten
av dessa båda tendenser anser TCO dock bli minskad sysselsättning
för äldre arbetstagare, inte minst mot bakgrund av att den nyss
namnda positiva effekten allmänt sett kommer att vara starkast i en typisk
överefterfrågesituation. Erfarenheterna under det senaste året ger vid handen
att den tidigare under lång tid nästan konstanta överefterfrågan mycket
snabbt kan förbytas i ett betydligt kärvare arbetsmarknadsklimat.
TCO:s slutsats blir att utredningens förslag, om det genomförs, kan medföra
försämrade sysselsättningsmöjligheter för den äldre arbetskraften.
Därigenom skulle också utredningens kostnadsram sprängas.
Stödförutsättningarna
Kraven på avlönat arbete för annans räkning viss tid före
arbetslösheten och, för medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, på arbete
och avgiftsbetalning viss tid medför enligt arbetsmarknadsstyrelsen att
grupper av äldre oförsäkrade, som inte uppfyller arbetsvillkoret, och äldre
försäkrade, som tidigare träffats av omställningssvårigheter och vid det
föreslagna äldre-stödets ikraftträdande förbrukat sin ersättningsrätt från
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
kassan, kommer att stå utanför möjligheterna att få äldre-stödet. Detsamma
gäller grupper av egna företagare, jordbrukare m. fl., som på grund av påtvingad
omställning kan komma att ställas inför sysselsättningsproblem
lika väl som äldre arbetstagare. För dessa kategorier gäller att de under
perioder då arbete inte står till buds får lita till möjligheten att få kommunalt
kontantunderstöd eller socialhjälp. Eftersom de begränsningar i
ersättningsrätt som de särskilda arbetsvillkoren innebär synes vara betingade
av utredningens direktiv för det nu föreliggande delförslaget och
då lösningen av de återstående gruppernas försörj ningstrygghet vid arbetslöshet
ingår i utredningens fortsatta uppdrag, gör styrelsens majoritet ingen
erinran mot utredningens förslag på denna punkt. En reservant i styrelsen
anser emellertid att stödförutsättningarna redan nu bör utformas med hänsyn
till de nämnda kategoriernas intressen. Samma uppfattning har statskontoret,
som särskilt framhåller att småföretagare i transport- och servicenäringar
kommer att stå utanför det föreslagna äldre-stödet.
Den särskilda dagpenningens anknytning till kassaersättning innebär
att den försäkrade blir berättigad till särskild dagpenning efter att lia haft
arbete och betalat avgift minst 5 av 12 månader före inträffad arbetslöshet,
medan förutsättningen för omställningsbidrag är 24 månaders arbete
under 3 år. Statskontoret anser att detta avsevärt begränsar de oförsäkrades
möjligbeter att över huvud taget få omställningsbidrag. Statskontoret förordar
enhetliga förutsättningar för de båda stödformerna i detta hänseende.
Stödvillkoret att den arbetslöse står till arbetsmarknadens
förfogande är enligt riksförsäkringsverket av stor vikt. Det kan befaras
att många av ifrågavarande äldre arbetslösa inte kan återföras i
arbete, om inte arbetsmöjligheterna prövas noga och resurserna för bl. a.
skyddad verksamhet byggs ut väsentligt. I de fall den arbetslöses arbetsförmåga
inte bedöms vara så avsevärt och varaktigt nedsatt som förutsätts
för rätt till förtidspension eller sjukbidrag, torde det enligt verket f. n. ligga
nära till hands för honom att fr. o. in. den månad, varunder han fyller 63
år, ansöka hos allmän försäkringskassa om förtida uttag av ålderspension.
Detta medför dock att ålderspensionen reduceras till viss procentdel av hel
ålderspension och att den sålunda reducerade ålderspensionen kommer att
utgå under pensionärens återstående livstid. De av utredningen föreslagna
nya kontantförmånerna vid arbetslöshet medför en ny situation för eu
sådan arbetslös. Om han inte har kunnat förvärva rätt till mera betydande
tilläggspension — och detta är i regel under flera år framåt inte möjligt
för personer i de aktuella åldrarna — blir de föreslagna förmånerna ofta
högre än den allmänna pensionen. Anledning saknas då att i förtid ta ut
ålderspension. Verket betraktar detta som en fördelaktig verkan av det
framlagda förslaget. Samma resonemang för statskontoret, som emellertid
betonar att fördelarna inte bör överskattas. Sannolikt kommer det inte att
finnas något större antal arbetstillfällen för denna åldersgrupp inom över
-
43
Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
städlig tid, åtminstone inte i glesbygder eller orter med avtagande sysselsättning.
Kravet att den enskilde skall stå till arbetsmarknadens förfogande
blir under sådana förutsättningar närmast en formalitet
Även socialstyrelsen betonar vikten av resurser för bedömning av de
uldre arbetslösas arbetsförmåga. SAF understryker det föreslagna stödets
arbetsmarknadspobtiska karaktär som kommer till uttryck genom villkoren
a förmånerna tar utgå bara till arbetslösa som är arbetsföra och villiga
att ataga sig lämpligt arbete som anvisas av arbetsförmedlingen. SAF ut«år
r- n att arbetsmarknadsmyndigheterna kommer att bevaka att denna princip
in te blir uppluckrad vid den praktiska tillämpningen. Svenska stadsfor
mndet och Svenska kommunförbundet godtar också villkoret men räknar
med att svårigheter inte kan undvikas i tillämpningen. Erfarenheterna
.rån arbetslöshetsförsäkringen talar dock för att svårigheterna inte bör
överdrivas. Eu välvillig och human tolkning av begreppen arbetsför och
oförhindrad att ta arbete är enligt förbunden angelägen inte minst med
lansyn till att det bär gäller äldre personer som redan, vanligen på grund
av sin ålder, har särskilda omställningsproblem.
Utredningens överväganden om ålders villkoret stämmer enligt
arbetsmarknadsstyrelsen väl överens med erfarenheterna inom arbetsmarknadsverket
av de äldres svårigheter på arbetsmarknaden i samband med påtvingad
omställning. Styrelsen tillstyrker därför förslaget.
De föreslagna särskilda villkoren för stöd åt den som är under 60 år anses
för restriktiva av samorganisationen, LO och TCO. LO framhåller att många
arbetstagare, som under lång tid har varit anställda i ett företag och tvingas
söka ny anställning, har stora anpassningssvårigheter redan i 45_50 års
åldern.
Specialkunskaper som de har förvärvat i sitt tidigare arbete kan de
ofta inte utnyttja. De tvingas därför acceptera sämre arbetsuppgifter än de
tidigare haft. I förhoppning om att byta upp sig söker de sig från det ena
företaget till det andra. Ofta inverkar åldersbetingade nedsättningar i deras
arbetskapacitet. Sammantagna bidrar dessa förhållanden till att dessa arbetstagare
har större arbetslöshetsrisk än sina jämnåriga som har fortgående
anställning. Den större risken behöver inte utlösas av en ny företagsnedläggning
eller driftsförändring hos den senaste arbetsgivaren. Anställningen
kan redan från början ha varit tillfällig. Därtill kommer, fortsätter
LO, att det finns arbetsområden där arbetskraften har endast relativt
kortvariga anställningar hos samma arbetsgivare, t. ex. inom skogsbruk och
■byggnadsverksamhet. Även inom dessa fack kan långvarig arbetslöshet
uppstå för äldre arbetstagare som inte fyllt 60 år, men de skulle inte kunna
beviljas äldre-stodet enligt utredningens förslag. Det föreslagna villkoret
kan sålunda enligt LO komma att begränsa personkretsen på ett orättvist
sätt. LO föreslår därför att stödet skall utgå till den som är yngre än 60
år, även om den aktuella arbetslösheten inte utgör eu omedelbar följd av
driftsinskränkning. Härigenom tillförsäkras de medelålders försäkrade ett
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
visst efterskydd. Skulle det anses nödvändigt att tidsbegränsa detta, bör
tidsgränsen enligt LO:s mening inte understiga tio år. Dessutom bör långvarig
arbetslöshet — som kan hänföras till åldersbetingade svårigheter att
finna ny anställning — berättiga till stöd inom områden där korta anställningstider
är traditionellt förekommande.
Enligt TCO kan det mycket väl vara så, att en person under lång tid har
varit anställd vid ett företag och exempelvis till följd av dettas nedläggning
blivit arbetslös i 50-årsåldern. Härefter kan han ha haft stora problem med
att skaffa sig varaktig sysselsättning och kanske till och med blivit långtidsarbetslös.
Även om en sådan persons arbetslöshet inträffar vid ett tillfälle
då han varit långvarigt anställd, skulle utredningens förslag inte ge honom
möjlighet att få stöd i de nya formerna. Samma skäl för sin inställning har
samorganisationen.
Stödets utformning och storlek
Jämförelse mellan föreslagna stödformer
De flesta yttrandena om stödets utformning och storlek grundas på jämförelser
mellan de föreslagna stödformerna inbördes samt mellan dem och
andra förmåner. Jämförelserna ger vissa remissinstanser anledning att påyrka
förbättringar av förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen och reduceringar
av omställningsbidraget.
Enligt flera kritiska remissinstanser innebär det föreslagna omställningsbidraget
att vissa grupper oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare läge
än de försäkrade. Yttranden av denna innebörd lämnar arbetsmarknadsstyrelsen,
riksrevisionsverket, statskontoret, samorganisationen, Svenska
stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SAF, LO och TCO. Flera av dessa
remissinstanser påpekar att betydande grupper försäkrade arbetslösa hai
en dagpenning under de 32 kr. som enligt utredningen motsvarar det föreslagna
omställningsbidraget på 700 kr., fördelat på 22 dagar i månaden.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det sannolikt för lång tid framöver
i betydande utsträckning kommer att finnas kassamedlemmar med lägre
dagpenning än som motsvarar omställningsbidraget, även om det kan väntas
att dagpenningen etappvis kommer att höjas i de olika kassorna. Riksrevisionsverket,
som anser det önskvärt från samhällets synpunkt att arbetslöshetsförsäkringen
byggs ut, påpekar att utredningens avvägning av de
båda stödformerna medför risk för att vissa äldre arbetstagare träder ut ur
kassorna. Enligt SAF kommer omställningsbidraget för många arbetslösa
att, med hänsyn till skattefriheten, erbjuda en hög kompensation i förhållande
till tidigare inkomster. Det kan antas att den genomsnittliga tidigare
inkomstnivån för den kategori oförsäkrade som kan komma att få
omställningsbidrag är väsentligt lägre än för kassamedlemmarna. Det finns
följaktligen anledning räkna med att ett icke ringa antal arbetstagare genom
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 19(18
omställningsbidraget skulle få en högre försörjningsnivå under arbetslösheten
än under tidigare förvärvsverksamhet. Härigenom uppstår risk för
negativa effekter på arbetsvilligheten. Det är väsentligt för såväl individen
som för samhället att de arbetslösa snarast möjligt placeras i produktivt
arbete.
Jämförelsen mellan dagpenning och omställningsbidrag utfaller enligt
samorganisationen och LO ytterligare till de oförsäkrades förmån om den
grundas på en exaktare beräkning än utredningens. Organisationerna påpekar
att eu dagpenning på 32 kr. enligt utredningen motsvarar en månadsersättning
av 704 kr. Utredningen grundar denna uträkning på 22 ersättningsdagar
per månad. Under år 1967 var emellertid det högsta möjliga
genomsnittliga antalet ersättningsdagar per månad endast 21,25, vilket motsvarar
680 kr. LO påvisar att summan av omställningsbidraget, 700 kr., och
maketillägget, 75 kr., fördelad på 21,25 dagar, motsvarar en dagpenning om
drygt 36 kr. Utredningens uppgift om att endast ca 20 % av kassamedlemmarna
har lägre dagpenning än som motsvarar det föreslagna omställningsbidraget
ger därför enligt LO ett felaktigt intryck. LO framhåller att det
inom verksamhetsområden, där risken för långvarig arbetslöshet enligt hittillsvarande
erfarenheter är särskilt stor, finns stora grupper försäkrade
som är tillförsäkrade lägre dagpenning än 36 kr. Detta gäller t. ex. inom
beklädnads-, textil-, lant-, skogs- samt sko- och läderarbetarnas arbetslöshetskassor.
Liknande synpunkter har statskontoret.
Mot bakgrunden av gjorda jämförelser anser LO att utredningen inte i
tillräcklig utsträckning har beaktat värdet av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
LO erinrar om att 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
(SOU 1963: 40) fann att endast ett försvinnande litet antal av de arbetstagare
som var oförsäkrade och sysselsatta inom områden utan arbetslöshetskassa
hade så stor arbetslöshetsrisk att den medförde behov av en
arbetslöshetsförsäkring. Detta konstaterande innebär enligt LO att försäkringen
i stort sett täcker alla anställda som har arbetslöshetsrisk, med
undantag för dem som har valt att vara oförsäkrade. LO finner det orimligt
om samhället skulle ge de sistnämnda ett bättre skydd — vilket i vissa fall
blir resultatet av utredningens förslag — än vad de som genom avgiftsbetalning
byggt upp ett försäkringsskydd kommer i åtnjutande av. Utredningsförslagets
genomförande skulle — även om åtgärderna är avsedda att
vara av tillfällig karaktär —- väsentligt ändra förutsättningarna för den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen. Samorganisationen ser det som en viktig
principfråga att den ersättning som en försäkrad arbetslös kan få från sin
arbetslöshetskassa även i fortsättningen framstår som avgjort bättre än det
kontanta stöd som en oförsäkrad får. Kassamedlemmarna bidrar själva väsentligt
till finansieringen av försäkringen genom medlemsavgifter och bör
då också ha fördel av detta i förhållande till de oförsäkrade som inte betalar
någon avgift.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Särskild dagpenning
Förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen bör enligt LO i första hand
ske genoin att statsbidraget ökas sa att kassorna kan höja dagpenningen
utan avgiftshöjningar. TCO anser det önskvärt att arbetslöshetsförsäkringens
minimibelopp höjs så att det motsvarar omställningsbidragets storlek.
Härigenom skulle arbetslösa i de lägsta dagpenningklasserna få ett
förbättrat inkomstbortfallsskydd. För att en avgiftshöjning för dessa kassamedlemar
skall förhindras föreslår TCO att statsmedel tillförs kassorna i
erforderlig utsträckning. Risken för att vissa äldre arbetstagare lämnar
kassorna minskar om maximidagpenningen höjs, framhåller riksrevisionsverket
och erinrar om samorganisationens förslag härom. Samorganisationen
och LO föreslår vidare att särskild dagpenning skall utgå till utförsäkrad
kassamedlem under hela hans fortsatta arbetslöshetstid till uppnådd
pensionsålder. Annat skäl anförs inte för detta förslag än samorganisationens
uppfattning att det är omotiverat att kassamedlem efter viss tid skall
behöva gå över till omställningsbidrag.
Omställningsbidrag
Både de remissinstanser som sålunda vill förbättra arbetslöshetsförsäkringen
och en del andra föreslår olika reduceringar av omställningsbidraget.
Samorganisationen och LO anser att den av utredningen föreslagna väntetiden
en månad, efter vilken omställningsbidrag kan utgå, är för kort. Var
och en som uppfyllt villkoret om två års lönearbete under de senaste tre
åren har enligt organisationerna haft möjlighet och rätt att försäkra sig i
erkänd arbetslöshetskassa. Väntetiden bör därför förlängas så att den motsvarar
ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 150 dagar eller
7 månader. TCO anser att de oförsäkrade favoriseras om väntetiden sätts
så kort som en månad och föreslår att en något längre tid övervägs.
Att omställningsbidraget skall minskas med hänsyn till den inkomst bidragstagaren
vanligen hade innan han blev arbetslös och att minskningen
skall ske enligt de principer som används för överförsäkringsavdraget inom
arbetslöshetsförsäkringen påyrkas av arbetsmarknadsstyrelsen, samorganisationen,
SAF, LO och TCO. Som skäl anförs dels att de oförsäkrade annars
skulle kunna få högre omställningsbidrag än den dagpenning en försäkrad
uppbär även om de haft samma inkomst före arbetslösheten dels, av arbetsmarknadsstyrelsen,
att omställningsbidraget genom ett sådant avdrag bör
minskas för arbetslösa vilkas tidigare arbetsinkomst efter skatteavdrag understiger
bidraget. Statskontoret påpekar att omställningsbidraget utan detta
avdrag i vissa fall skulle kunna bli större än nettoinkomsten av arbete
vid skyddad verkstad, vilket kunde minska benägenheten för sådant arbete.
Samorganisationen erinrar om sitt särskilda förslag att marginalen för överförsäkringsavdrag
skall sänkas från 12,5 till 5 %. LO och TCO ansluter sig
till detta förslag.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Full jämställdhet mellan försäkrade och oförsäkrade uppnås enligt arbetsmarknadsstyrelsen
emellertid inte ens om överförsäkringsavdraget tilllämpas
även på omställningsbidrag. Många kassamedlemmar har nämligen
ett tillförsäkrat dagpenningbelopp som understiger det i överförsäkringstabellen
angivna maximibeloppet. Problemet att helt likställa nämnda båda
grupper är komplicerat. Styrelsen bör få möjlighet att bevilja kassamedlem
omställningsbidrag i stället för särskild dagpenning i de fall då denna understiger
omställningsbidraget i ej alltför ringa omfattning.
Enligt statskontoret bör omställningsbidraget inte vara större än vad som
motsvarar statsbidragsandelen i dagpenning.
SAF fäster uppmärksamheten på en omständighet som utredningen inte
har berört, nämligen alt många äldre arbetstagare, som friställs till följd
av driftsnedläggelse eller driftsinskränkning, kan påräkna dels ersättning
från arbetslöshetsförsäkringen eller omställningsbidrag — varvid det sistnämnda
jämte maketillägg svarar mot en inkomst före skatt på mer än
12 000 kr. per år — dels en engångsersättning i form av avgångsbidrag
från Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag. Avgångsbidrag i åldersklasserna
över 60 år uppgår till 100 kr. för varje fullt anställningsår jämte
ett tilläggsbelopp om maximalt 4 700, 5 400 eller 6 000 kr. Tilläggsbeloppet
är skattefritt och kan förutsättas utgå med maximalt belopp i sådana
fall då det särskilda äldre-stödet blir aktuellt.
Ett sätt att göra kassaersätlning mera attraktiv än omställningsbidrag
är enligt riksrevisionsverket att slopa bidragets maketillägg. Med liänsyn
till att maketillägget år 1964 slopades i arbetslöshetsförsäkringen för att
denna mera skulle få karaktär av inkomstbortfallsförsäkring föreslår samorganisationen
och TCO att detta tillägg inte heller skall utgå till omställningsbidrag.
Enligt riksförsäkringsverket bör maketillägg kunna utgå inte
bara när maken saknar egen inkomst utan också när makens inkomst är
ringa.
Det av utredningen föreslagna barntillägget till omställningsbidraget behandlas
endast av samorganisationen, som inte har någon erinran mot tilllägget
men är tveksam om beloppet, eftersom det är högre än barntillägget
inom arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kan den jämna summan, 50 kr.
per månad, motiveras med att omställningsbidraget är konstruerat som
månadsersättning, men det hindrar inte att jämförelser kommer att göras
mellan arbetslösa med försäkringsersättning och med omställningsbidrag.
Särskilt blir skillnaden i belopp observerad, när tillägget delas upp med
V22 per dag. Omställningsbidragets barntillägg blir då 27 öre högre per dag
än kassaersättningens barntillägg. Samorganisationen anser att de båda
barnlilläggen bör vara lika stora.
Riksskattenämnden erinrar om att kommunalt kontantunderstöd med
statsbidrag inte räknas till skattepliktig inkomst. Så som utredningen har
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
konstruerat omställningsbidraget lär det enligt riksskattenämnden vara
följdriktigt att det också blir skattefritt.
Jämförelser med andra stödformer
Äldre-stödet jämförs av statskontoret med lönen vid beredskapsarbete
och vid skyddad verkstad. Enligt uppgifter som statskontoret har inhämtat
uppgick den genomsnittliga timlönen vid skyddade verkstäder den 1 juli
1967 till 5,30 kr. i timmen eller, omräknat till normal månadsarbetstid, en
bruttolön av 1 033 kr. i månaden. Nettolönen vid skyddad verkstad är dock
beroende av bl. a. skattesatsen på orten. Möjlighet till full jämförbarhet
saknas därför. Nettolönen synes emellertid i de flesta fall ligga i nivå med
omställningsbidraget men understiger i vissa fall denna nivå. I fråga om
beredskapsarbeten har statskontoret inte kunnat göra motsvarande jämförelse.
Tillgänglig statistik tyder dock på att beredskapsarbetarnas nettolöner
ligger något över det föreslagna omställningsbidraget. Gällande normer
för dessa alternativa försörjningsmöjligheter bör enligt statskontoret
uppmärksammas i samband med bedömningen av omställningsbidragets
storlek. Benägenheten att övergå från omställningsbidrag till aktivt arbete
kan i annat fall påverkas negativt.
Även om utredningens förslag genomförs, torde enligt Svenska stadsförbundet
och Svenska kommunförbundet kompletterande försörjningsformer
komma att behövas. Därvid bör kommunala kontantunderstöd användas
framför socialhjälp. Användningen av kontantunderstöd har ökat under år
1967 och ökningen väntas fortsätta. Samtidigt kan skönjas en påtaglig ökning
av socialhjälpskostnaderna för arbetslösa familjeförsörjare. I april 1967
höjdes maximibeloppet för de kommunala kontantunderstöden. Förbunden
ifrågasätter om inte med anledning härav även statsbidragsprocenten för
de kommunala kontantunderstöden bör ökas.
Samordning med den allmänna försäkringen
De föreslagna stödformernas samordning med sjukförsäkring och pension
i den allmänna försäkringen är inte tillräckligt klarlagd av utredningen,
anser riksförsäkringsverket, statskontoret och låginkomstutredningen. Studier
vid nedläggningsföretag visar enligt låginkomstutredningen att omkring
hälften av de arbetslösa över 50 år kan vara sjukliga eller medicinskt
handikappade. Den nuvarande samordningen synes i dessa fall innebära
att slumpen ofta får avgöra om och i vilken utsträckning den i någon grad
arbetsoförmögne arbetslöse får förtidspension eller kontant arbetslöshetsstöd.
Eftersom beloppen inte fastställs efter sinsemellan likartade principer,
kommer behandlingen av de arbetslösa att kunna ske på alltför varierande
sätt. Riksförsäkringsverket och statskontoret framhåller att samordningsfrågorna
aktualiseras av att det föreslagna nya äldre-stödet och särskilt då
omställningsbidraget utgör en pensionsliknande hjälpform.
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Rätten alt vid arbetslöshet sta kvar i sjukpenningklass har enligt riksförsäkringsverket
stor betydelse för lösningen av samordningsfrågorna. Enligt
verket gäller om denna rätt i huvudsak följande. Den som utträder ur
förvärvslivet skall normalt inte längre vara sjukpenningförsäkrad. Kortare
arbetsavbrott — intill sex månader — medför emellertid inte ändring av
placeringen i sjukpenningklass. Är avbrottet i förvärvsarbete föranlett av
oförvållad arbetslöshet och bär den arbetslöse genom anmälan hos arbetsförmedling
eller på annat sätt dokumenterat sin avsikt att fortfarande stå
till arbetsmarknadens förfogande, tår lian stå kvar som sjukpenningförsäkrad
så länge dessa förhållanden alltjämt är för handen. För den som
pensionerats i sin tidigare anställning och som inte kan antas erhålla annan
anställning med lika hög lön kan sjukpenningklassen emellertid sänkas.
Även i sådana fall skall dock sjukpenningklassen motsvara inkomsten
av sadant arbete som kan tänkas sta lionom till buds. Först när hans förmåga
att utföra förvärvsarbete med säkerhet kan bedömas ha upphört
på grund av ålder, sjukdom eller avvänj ning från arbete eller han i vart fall
inte längre kan tänkas erhålla eu arbetsinkomst som motiverar placering
i sjukpenningklass, bör han upphöra att vara sjukpenningförsälcrad. Riksförsäkringsverket
påpekar mot denna bakgrund att arbetsmarknadsmyndigheten
och allmänna försäkringskassan kan komma till skilda uppfattningar
om arbetsförmågan. Detta kan medföra att den enskilde på grund
av sjukdom anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande — och alltså
inte får äldre-stöd -— samtidigt som han mister sin sjukpenning. Även om
han bedöms som arbetsför, kan det inträffa att han inte får stå kvar som
sjukpenningförsäkrad därför att han med hänsyn till omständigheterna
bedöms inte komma att förvärva arbetsinkomst som motiverar placering
i sjukpenningklass. Detta gäller särskilt för långvarigt arbetslösa i 65-årsåldern
och däröver.
En möjlig lösning av de angivna samordningsfrågorna är enligt riksförsäkringsverket
att kortvarig sjukdom inte skall behöva påverka rätten till
omställningsbidrag för arbetslös som inte är placerad i sjukpenningklass.
Statskontoret anser att frågan om rätt till sjukpenning för långvarigt arbetslösa
bör tas upp till prövning.
Särskilda frågor angående omställningsbidrag
De nuvarande bristande resurserna för arbetsprövning påtalas i
några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att arbetsprövning för
partiellt arbetsföra in. fl. är en form av anlagsdiagnostisering som i första
hand används när tveksamhet råder om vilken typ av arbete eller utbildning
som kan vara lämplig för en handikappad arbetssökande. Med hänsyn
till de starkt begränsade resurser, som för överskådlig tid framöver kan
beräknas vara disponibla, bör arbetsprövning i första hand förbehållas de
4—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29
50
Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
fall då anlagsdiagnos krävs och prövningen avser att inpassa partiellt arbetsföra
i arbete som är lämpligt för dem. Styrelsen ifrågasätter om de av
utredningen förordade åtgärderna för arbetsprövning vid bedömning av
arbetsförmågan bos bidragssökande beliövs annat än i rena undantagsfall.
Kvalifikationskraven för äldre-stöd är sådana att sökanden måste ha ådagalagt
förmåga att under längre tid utföra arbete. Enligt styrelsens mening
torde bl. a. praktisk yrkesprövning vid omskolningskurser och utbildning
samt åtgärderna för arbetsanskaffning på öppna marknaden, i beredskapsarbete
och halvskyddad sysselsättning i regel ge tillräckligt underlag för
bedömningen av arbetsförmåga och arbetsvilja. Styrelsen anser därför av
praktiska och principiella skäl att arbetsprövning inte annat än i undantagsfall
bör användas som hjälpmedel i detta sammanhang.
Statskontoret delar i och för sig utredningens uppfattning om värdet av
arbetsprövning för de äldre arbetslösa men anser att man med nuvarande
resurser inte kan klara ytterligare belastning, eftersom kötiderna redan nu
är långa. En arbetsprövningsmetodik, speciellt utarbetad för äldre arbetskraft,
skulle antagligen bli både tidsödande och kostsam. I de fall då åtgärder
som arbetsmarknadsutbildning, provanställning eller flyttning till annan
ort inte kommer i fråga synes det tillräckligt att som villkor för omställningsbidrag
kräva att den arbetslöse står till den lokala arbetsmarknadens
förfogande.
Utredningen har, framhåller socialstyrelsen, inte närmare gått in på det
förhållandet att huvudmän för arbetsprövningsverksamheten i flertalet fall
är landsting och städer utanför landsting. Det torde inte utan vidare kunna
förutsättas att dessa huvudmän kan bygga ut verksamheten i erforderlig
omfattning, ökat statsbidrag bör måhända övervägas för att den önskvärda
kapacitetsökningen skall kunna ske. Härvid bör beaktas att ökade resurser
för bedömning av arbetsförmågan hos äldre arbetslösa också skulle vara av
stort värde i annat sammanhang, exempelvis vid avgörandet av frågor rörande
förtidspension.
Vikten av att bedömningen av äldre bidragssökandes arbetsförhet i alla
tveksamma fall sker så smidigt som möjligt och med anlitande av all tillgänglig
personkännedom och vid behov medicinsk arbetsexpertis understryks
av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.
Samorganisationen erinrar om att utredningen föreslår halvt o mställningsbidrag
på samma villkor som gäller för halv ersättning
från arbetslöshetskassa. Inom arbetslöshetsförsäkringen nedsätts ersättningsbeloppet
endast då medlem vid arbetslöshet inskränker sitt arbetsutbud
mot vad som tidigare gällt för honom, under det att medlem som
redan före arbetslösheten var deltidsarbetande äger uppbära ersättning enligt
den dagpenningklass han tillhör, eventuellt med reduktion enligt överförsäkringsbestämmelserna.
Vissa kassor har i syfte att för deltidsarbetande
medlemmar i möjligaste mån söka undvika överförsäkringsavdrag inrättat
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 51
klasser med eu dagpenning som är anpassad till deltidsarbetandes lönenivå.
Samorgamsationen anser att både den som före arbetslösheten har haft deltidsarbete
och den som under arbetslösheten inskränker sitt arbetsutbud
skall äga rätt att uppbära halvt omställningsbidrag. Därvid bör dock kunna
galla att den som före arbetslösheten arbetat mer än 30 timmar per vecka
(6 timmar per dag i 5-dagarsvecka) inte skall betraktas som deltidsarbetande.
Aven LO föreslår att halvt omställningsbidrag skall utgå till arbetslos
som haft deltidsarbete liksom, enligt utredningens förslag, till arbetslös
som begränsar sitt arbetsutbud till att avse deltidsarbete.
Förslaget att o in s t ä 11 n i n g s b i d r a g e t s administration
skall ankomma på de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna tillstyrks av
arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen förklarar sig vara beredd att låta arbetsmarknadsverket
ta på sig den kamerala verksamheten för dem som får
omställningsbidrag i avvaktan på att frågan om kontant stöd vid arbetslöshet
får en mer slutgiltig lösning.
Kostnadsberäkningar och finansiering
Mot utredningens kostnadsberäkningar förekommer inga anmärkningar
i remissyttrandena.
Arbetsmarknadsstyrelsen och statskontoret erinrar om att utredningen
grundat sin beräkning av kostnaden för särskild dagpenning på en genomsnittlig
dagersättning om 37 kr., vari barntillägg ingår. Om samorganisationens
förslag angående höjning av dagpenningmaximum från 40 till 55 kr.
genomförs, kan dagpenningen väntas bli höjd i etapper i de olika arbetslöshetskassorna.
Den genomsnittliga dagersättningen under det första året, dvs.
försäkringsåret 1968/69, kan då beräknas uppgå till 43 kr. Det skulle enligt
de båda ämbetsverken i det av utredningen angivna normalfallet betyda
en höjning av kostnaden för det föreslagna äldre-stödet från 35 till 37
milj. kr.
Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att det inte f. n. är möjligt att beräkna
det inerarbete, som de nya arbetsuppgifterna med omställningsbidrag kommer
att medföra, men det synes sannolikt att de under vissa perioder
och i vissa lan kan bli relativt tidskrävande. Styrelsen förutsätter emellertid
att arbetsmarknadsverket efter därom gjord framställning får erforderlig
personal bl. a. för förmedlande, administrativa och kamerala uppgifter.
Statskontoret räknar med att en viss personalförstärkning i arbetsmarknadsverket
kan bli nödvändig, även om vissa kontroll- och utbetalningsrutiner
kan läggas in i verkets blivande system för automatisk databehandling.
De personalbesparingar, som statskontorets översyn av arbetsmarknadsstyrelsen
väntas leda till, bör också beaktas.
Finansieringsfrågan behandlas i några få remissyttranden.
Riksrevisionsverket erinrar om att det kompletterande trygghetsskydd,
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
som äldre-stödet utgör, enligt utredningens direktiv skulle övergångsvis
finansieras i huvudsak efter gällande finansieringsprinciper. Enligt verket
synes utredningen inte helt ha följt direktiven på denna punkt, eftersom
förslaget innebär att staten skall bära hela kostnaden, medan f. n. kommunerna
och de flesta arbetstagarna bär en väsentlig del av kostnaderna.
SAF ansluter sig till reservanten i utredningen och anför vidare i huvudsak
följande. Hundraprocentig skattefinansiering synes motiverad för omställningsbidraget
men för den särskilda dagpenningen endast för den del
som motsvarar omställningsbidraget. SAF erinrar om att statsbidraget under
senare år har svarat för en allt större del av arbetslöshetskassornas utgifter
för kassaersättning —- försäkringsåret 1965/66 drygt 66 % •—- trots att försäkringen
står öppen för endast en begränsad del av de förvärvsarbetande.
SAF förordar således att arbetslöshetskassan svarar för mellanskillnaden i
de fall då den särskilda dagpenningen skulle komma att överstiga omställningsbidraget.
Det är tänkbart att de huvudsakliga motiven för högre ersättning
åt de försäkrade anses falla bort om kassan får svara för mellanskillnaden.
SAF skulle därför inte ha något att invända om stödformen särskild
dagpenning skulle ersättas av omställningsbidrag och om bidraget följaktligen
skulle ges till medlem i arbetslöshetskassa så snart han är utförsäkrad
enligt hittillsvarande regler. Samorganisationen däremot tillstyrker
utredningens förslag. Mot reservanten anför samorganisationen att omställningsbidraget
i vissa fall kan vara förmånligare än kassaersättningen och
att det därför inte finns något skäl för att kassorna skall betala någon del
av den särskilda dagpenningen. Samorganisationen erinrar vidare om att
kassorna enligt förslaget inte får bidrag till de merkostnader för administration
som blir oundgängliga i samband med utbetalning av särskild dagpenning.
Yttranden över samorganisationens framställning om höjning av
dagpenningmaximum, m. m.
Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och grundstatsbidrag
De tre hörda remissinstanserna, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket
och KS A-utredning en, tillstyrker förslaget att den högsta dagpenningen
bestäms till 55 kr. Riksförsäkringsverket anser att ersättningsbeloppen
vid arbetslöshet och sjukdom i princip bör vara samordnade samt
betonar, i likhet med KSA-utredningen, att den föreslagna höjningen får ses
som en provisorisk lösning. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen har tidigare erfarenheter
visat att det dröjt relativt länge innan kassorna tillförsäkrat sina
medlemmar de högsta beloppen. Härvid har utformningen av tidigare stats
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
53
bidragsbestämmelser haft en viss återhållande effekt. Emellertid har höjningen
av ersättningen efter år 1904 gått ovanligt snabbt, vilket till stor
del sammanhänger med de senare årens inkomstutveckling. Vid fastställande
av dagersättningens maximibelopp i arbetslöshetskassorna har vanligen
genomsnittsförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare varit vägledande.
Då det nuvarande beloppet, 40 kr., framräknades i februari 1963 var denna
timpenning 7: 06 kr., vilket motsvarade en dagsinkomst om 52: 25 kr. vid
7,5 timmars arbete och 63: 54 kr. vid 9 timmars arbete. Den timförtjänst
som redovisats för februari 1967 för industriarbetare (vuxna män och
kvinnor samt minderåriga) utgjorde 9:11 kr. Med hänsyn till denna höjning
av timförtjänsten och till att de nya beloppen kan komma att gälla
tidigast den 1 september 1968 och en tid framöver anser arbetsmarknadsstyrelsen
att ökning av dagersättningen i enlighet med samorganisationens
förslag är väl motiverad från både sociala och arbetsmarknadspolitiska synpunkter.
Samorganisationens förslag om förskjutning uppåt av grundstatsbidraget
tillstyrks av KS A-utredningen under motivering att ändringen i fråga om
dagpenningbelopp delvis är påkallad av penningvärdesutvecklingen och att
nuvarande princip för statsbidragets utformning bör behållas vid en provisorisk
lösning. Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att förslaget innebär en
förskjutning uppåt av grundstatsbidragets procentsats så att bidraget i den
nya lägsta klassen, med dagpenningen 18 kr., skulle utgå med 50 % mot
f. n. 46,8 %. I den nya högsta dagpenningklassen med 55 kr. skulle grundstatsbidraget
utgöra 35 %, dvs. samma bidrag som nu utgår vid 40 kr. Vid
sistnämnda belopp skulle bidraget stiga från 35 till 41,1 %. Detta innebär
en höjning av grundstatsbidraget med i genomsnitt ca 11 %, med tyngdpunkten
av förbättringen på de högre dagpenningklasserna. Reglerna för
grundstatsbidraget kan, fortsätter arbetsmarknadsstyrelsen, tänkas utformade
på olika sätt, t. ex. med en fast procentsats då dagpenningen överstiger
en viss nivå. Med hänsyn till alt finansieringssystemet för arbetslöshetsförsäkringen
är under utredning anser arbetsmarknadsstyrelsen dock
att den nuvarande principen för utformningen av grundstatsbidraget bör
behållas.
Statsbidragskostnaderna för de föreslagna ändringarna i fråga om dagpenning
och statsbidrag beräknar arbetsmarknadsstyrelsen komma att öka
med ca 6 milj. kr., under förutsättning att dagpenningbeloppen inte höjs
över nuvarande maximum. Kostnaden för den höjning av dagpenningen
som det föreslagna högre maximibeloppet möjliggör är svårare att beräkna,
eftersom den är beroende av i vilken omfattning och med vilken intensitet
möjligheterna till höjning kommer att utnyttjas. Den nuvarande tillförsäkrade
dagpenningen utgör i genomsnitt 36 kr. Den utbetalade dagpenningen
ligger något lägre på grund av pensionsavdrag och överförsäkringsavdrag,
eller vid 33 kr. Om man antar att resultatet av lyftningen av »dag
-
54 Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
penningtaket» under första året skulle medföra att dagpenningen höjs med
i genomsnitt 5 kr., skulle statsbidragskostnaderna i ett oförändrat arbetsmarknadsläge
komma att öka med totalt ca 20 milj. kr.
Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser
Arbetsmarknadsstyrelsen bär inte något att erinra mot samorganisationens
förslag till minskning av den marginal som genom överförsäkringsbestämmelserna
skapas mellan kassamedlemmens normala arbetsinkomst
och den maximala ersättning som kan tillkomma honom från arbetslöshetskassan.
Visserligen kommer kanske i vissa fall att kunna påvisas att stimulansen
att återgå i arbete härigenom reducerats. Emellertid saknar överförsäkringsbestämmelserna
i flertalet tall denna effekt, eftersom medlemmarnas
normala inkomst vanligen väsentligt överstiger den nivå där överförsäkringen
spelar någon roll. Här är givetvis den allmänna relationen mellan
inkomstnivå och ersättningsnivå av väsentlig betydelse.
Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att överförsäkringsavdragens omfattning
f. n. är mycket ringa. Försäkringsåret 1965/66 uppgick överförsäkringsavdragen
sammanlagt till 403 000 kr. eller ungefär Vs % av det belopp
om ca 140 milj. kr., som kassorna under samma tid betalade i försäkringsersättning.
Om samorganisationens förslag genomförs, kan överförsäkringsavdragen
kanske komma att sjunka med ett belopp av storleken 100 000 kr.,
vilket skulle medföra motsvarande ökning av ersättningen. Staten skulle
komma att i detta fall belastas med en utgiftsökning om ca 65 000 kr.
Yttranden över arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående
halv dagpenning
Alla de fem börda remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran
arbetsmarknadsstyrelsens framställning. LO framhåller att det är nödvändigt
att från tid till annan anpassa gällande regler inom arbetsmarknadspolitiken
till förändringarna i marknadens sätt att fungera. Motivet för de
föreslagna ändringarna är att öka arbetstagarnas trygghet vid driftsinskränkningar.
Förslaget att halv ersättningsdag skall få räknas som halv karensdag kan
enligt KSA-utredningen bidra till att underlätta arbetstagarnas omställning
i vissa situationer och därmed till att begränsa arbetslöshetsriskerna. Samorganisationen
anför.
För arbetslöshetskassornas funktionärer har det varit irriterande, att medlem,
som visar arbetsvilja genom att antingen fortsätta hos samme arbetsgivare
med begränsad arbetstid eller tager sådant tidsbegränsat arbete i
nära anslutning till arbetslöshetens början, ej skall ha möjlighet erhålla
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
ersättning från arbetslöshetskassa, enär han då ej kan fullgöra karenstid.
Skulle han söka undvika sådant arbete och lyckas i denna sin föresats under
en tid, motsvarande stadgeenlig karenstid, kan han däremot kvalificera
sig för ersättning och under därefter följande arbete med halv arbetstid
även uppbära halv ersättning. I vissa fall har man sökt undgå en sådan
konsekvens av nu gällande bestämmelser genom sammanläggning av arbetslösa
dagar. Ovisshet om sådan tillämpning av bestämmelserna har stöd i
arbetslöshetskasseförordningen har dock medfört, att sådan åtgärd vidtagits
i ytterst sällsynta fall och då eljest en strikt tillämpning av reglerna framstått
som stötande.
Den föreslagna ändringen av utförsäkringsbestämmelserna bör inte få
leda till att den maximala ersättningstiden för halv ersättning enligt 4-timmarsregeln blir längre än 150 respektive 200 dagar, framhåller samorganisationen,
TCO och SAF. Enligt TCO finns nämligen viss risk för att
det minskade arbetsutbudet kan konserveras, vilket från både samhällets
och den enskildes sida leder till icke önskvärda anställningsförhållanden.
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
Departementschefen
Allmänna överväganden
Den snabba strukturförändringen i näringslivet under de senaste åren
har medfört betydande omställningsproblem på arbetsmarknaden. Dessa
pioblem har skärpts genom den konjunkturdämpning som gör sig gällande
sedan något år. Svårigheterna har varit mest framträdande för äldre arbetstagare
och tagit sig uttryck i bl. a. längre arbetslöshetstider för dem än för
de yngre.
De äldres sysselsättningsproblem måste självfallet i första hand mötas
med åtgärder som syftar till att bereda dem arbete. Härvid står hela den
arbetsmarknadspolitiska apparaten till förfogande. Vårt arbetsmarknadspolitiska
mål är full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Det målet
gäller alla i arbetsför ålder.
För att tillgodose speciellt de äldres behov har under senare år en rad
åtgärder vidtagits. Genom cirkulär till statsmyndigheterna har sålunda
Kungl. Maj:t anbefallt slopande av övre åldersgränser för erhållande av
civil anställning inom statsförvaltningen och för tillträde till utbildning
som anordnas av myndighet. År 1961 antog arbetsmarknadsstyrelsen ett
program för aktivering av medelålders och äldre arbetskraft. Programmet
bär därefter reviderats, senast år 1966. Vid flertalet länsarbetsnämnder har
inrättats särskilda tjänster, vilkas innehavare bl. a. har att angripa problem
som sammanhänger med den äldre arbetskraftens arbetsplacering. På ett
20-tal orter har på initiativ av arbetsmarknadsmyndigheterna bildats lokala
sysselsättningsnämnder med uppgift bl. a. att medverka till att lösa den
äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem. Arbetsförmedlingarna har instruerats
att medverka till avskaffande av åldersspärrar vid rekrytering
av aibetskraft inom näringslivet. Möjligheter till provanställning i enskilda
företag har införts. Arbetsmarknadsutbildningen för äldre arbetskraft har
byggts ut. Möjligheter har skapats att vid s. k. omskolningscentra låta
äldre arbetskraft praktiskt pröva olika yrkesområden. Särskilda beredskapsarbeten
har anordnats för äldre lokalt bunden arbetskraft. För äldre
skogsarbetare har s. k. skogsstationer anordnats. På försök har under den
senaste tiden på några platser påbörjats industriella beredskapsarbeten
för sysselsättning av bl. a. äldre arbetskraft. Den skyddade sysselsättningen
bar byggts ut. Bland icke statliga åtgärder kan nämnas överenskommelsen
mellan SAF och LO om avgångsbidrag åt äldre långvarigt anställda i samband
med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Vidare har verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 57
stadsindustrins samarbetskommitté rekommenderat åtgärder för att bl. a.
underlätta anpassning mellan arbetsuppgifter och äldre arbetstagares arbetsförmåga.
I årets statsverksproposition har lagts fram förslag som syftar till att
ytterligare intensifiera åtgärderna för att underlätta de äldres anpassning
till förändrade produktionsförhållanden och att bereda dem nya arbetstillfällen.
Det kan vidare nämnas att en konferens om den äldre arbetskraftens
problem kommer att hållas inom kort på regeringens initiativ.
Denna konferens, som syftar till att stimulera intresset för dessa problem
och anvisa vagar för deras lösning, kommer att följas av regionala och lokala
konferenser.
Huvuduppgiften för vår arbetsmarknadspolitik är som förut framhållits
att sorja för att alla bereds sysselsättning. Kontant stöd vid arbetslöshet
kan dock inte undvaras som ett komplement. Genom arbetslöshetsförsäkringen
har ett skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet
byggts upp på frivillig väg. Detta skydd omfattar nu nära 1,7 milj. personer.
Alla förvärvsarbetande är dock inte försäkrade. Därtill kommer att
försäkringen inte ger trygghet vid långtidsarbetslöshet. Försörjningsläget
har därför i åtskilliga fall blivit brydsamt, i synnerhet för äldre långvarigt
arbetslösa som drabbats av de senaste årens strukturförändringar. På mitt
förslag uppdrog därför Kungl. Maj :t under våren 1967 åt KSA-utredningen
att med fortur utreda och lägga fram förslag om kontant stöd åt äldre
arbetslösa. Syftet med det förslag som KSA-utredningen nu har lagt fram
ar att i avvaktan på den mera genomgripande reform som avses med
utredningens huvuduppdrag ge ett icke tidsbegränsat försörjningsskydd
Md arbetslöshet för äldre arbetstagare. Förslaget innebär i stort att äldre
arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa skall kunna få dagpenning från arbetslöshetskassorna
ytterligare någon lid efter det de har blivit utförsäkrade
cnhgt gällande regler. Sedan denna förlängda tid har gått till ända, skall
staten utge kontant stöd i form av s. k. omställningsbidrag. Oförsäkrade
aldre arbetslösa skall få omställningsbidrag efter viss väntetid. Den konstruktion
av äldre-stödet som utredningen sålunda har föreslagit synes
mig i det vasenthga lämplig och jag förordar att stödet utformas enligt
dessa linjer. ö
Innan jag går närmare in på förslaget vill jag liksom utredningen och
flera remissinstanser framhålla vikten av att äldre-stödet inte får minska
ansträngningarna att placera de äldre i nytt arbete. Jag vill också med
skärpa understryka att som bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och TCO i sina
yttranden har framhållit äldre-stödet inte får leda till att företagen i ökad
omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att den får
sin försörjning tryggad genom detta stöd. Jag kommer att ha uppmärksamheten
riktad på ev. tendenser till sådana effekter av stödet.
I enlighet med direktiven omfattar utredningens förslag endast personer
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
som blivit arbetslösa genom att deras anställning har upphört. Under remissbehandlingen
har kritik riktats mot denna begränsning. Också jag har
kommit till uppfattningen att även andra grupper behöver kontant stod
vid arbetslöshet. Detta gäller framför allt företagare som tvingas lägga ned
sina företag till följd av pågående strukturomvandling inom deras näring
eller i samband med att större driftsinskränkningar eller företagsnedläggningar
på den ort där de är verksamma rycker undan grunden för deras
rörelse. Jag anser därför att det är önskvärt att utforma aldre-stodet pa
sådant sätt att det innefattar även vissa äldre företagare som har lämnat
sin rörelse. Därvid bör emellertid förutsättningarna för stödet bestämmas
så att utredningens fortsatta arbete inte föregrips på ett menligt sätt. Tilllämpningen
av hela det temporära äldre-stöd som jag föreslår i det följande
blir självfallet av värde för utredningens fortsatta arbete. Inte minst
gäller det de praktiska erfarenheter utredningen redan efter kort tids tilllämpning
kan få av en stödverksamhet som innefattar aven företagare.
I fråga om förhållandet mellan ersättning från arbetslöshetskassa och
omställningsbidrag vill jag redan här framhålla att jag delar den av flera
remissinstanser framförda uppfattningen att omställningsbidraget bor utformas
så att det inte blir förmånligare än ersättning från arbetslöshetskassa.
I annat fall skulle intresset för den frivilliga försäkringen kunna påverkas
menligt. Arbetslöshetsförsäkringen är enligt min mening av så stort
värde för de anställdas trygghet att sådana konsekvenser av äldre-stodet
inte kan godtas.
Stödförutsättningar
I överensstämmelse med sina direktiv föreslår utredningen att tre allmänna
förutsättningar skall föreligga för det särskilda stödet till aldre
arbetskraft. Den arbetslöse skall tidigare ha varit verksam som arbetstagare,
han skall fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande och
han skall ha uppnått viss ålder.
Den första förutsättningen innebär viss tids avlönat arbete för annans
räkning. Jag biträder utredningens förslag att den som har betalat avgift
till arbetslöshetskassa och arbetat i den utsträckning som behövs för ratt
till kassaersättning därmed skall anses ha fyllt denna förutsättning. Det
medför att kassamedlem måste ha betalat sammanlagt minst 52 veckoavgifter
eller tolv månadsavgifter och under en period av ett år före arbetslöshetens
början ha betalat minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter.
Oförsäkrad arbetslös skall enligt förslaget ha utfört 24 månaders arbete
under en treårsperiod före arbetslöshetens inträde. Denna bristande enhetlighet
i förutsättningarna för försäkrad och oförsäkrad arbetskraft har
kritiserats i ett remissyttrande. Jag vill framhålla att bestämmelserna för
kassamedlem emellertid i själva verket leder till att han om han ar ny
medlem i kassan — måste ha arbetat under 52 veckor före arbetslöshetens
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
början. För kassamedlemmar behövs dessutom särskilda bestämmelser som
hänger samman med beräkningen i försäkringsår. De tidsregler vilka bör
gälla som förutsättning för stöd åt de oförsäkrade kan inte göras helt
jämförbara med kassareglerna. Generellt sett har de här berörda äldre
kassamedlemmarna varit medlemmar och således haft arbete under en
lang följd av år och alltså mer än de av utredningen föreslagna 24 månaderna.
På grund av det anförda anser jag att det inte finns anledning att på
denna punkt gå ifrån utredningens förslag.
Förutsättningen att den arbetslöse skall ha utfört viss tids avlönat arbete
för annans räkning utesluter, som utredningen och några remissinstanser
framhåller, dels egna företagare, dels anställda som inte har
arbetat tillräckligt länge under kvalifikationsperioden. Som jag har framhållit
inledningsvis har jag funnit det önskvärt att stödet vidgas så att det omfattar
även andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Jag föreslår därför
att också arbetslösa som har varit företagare skall få rätt till särskilt äldrestod,
om de i övrigt uppfyller stödförutsättningarna. Som villkor för att
den arbetslöse företagaren skall få stöd bör gälla att han har lämnat sin
rörelse. Garantier bör nämligen skapas mot att stödet blir en inkomstutfyllnad
i mindre lönsamma företag. Det vanligaste fallet i detta sammanhang
torde bli att företagaren avvecklar sin rörelse genom att lägga ned
den och sälja inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar. Att någon
annan övertar och fortsätter rörelsen bör dock inte generellt utgöra hinder
att overlåtaren får stöd. Inom framför allt jordbruket är det vanligt att
i öreisen överlåts till släkting som fortsätter verksamheten. Om överlåtaren
i ett sådant fall bor kvar på gården och alltjämt deltar i sysslorna där, måste
man från fall till fall pröva om han skall anses berättigad till sådant stöd
som avser arbetslösa. Inte heller i övrigt bör under likartade omständigheter
godtas överlåtelser som med skäl kan antas ha kommit till stånd i det huvudsakliga
syftet att tillföra överlåtaren omställningsbidrag. Överlåtelsen måste
vara motiverad av att rörelsen inte gav överlåtaren rimlig försörjning.
Den som har rörelse som huvudsyssla, t. ex. jordbruk eller fiske, och
därjämte har annan rörelse eller anställning som bisyssla, bör vara berättigad
till stöd om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag
strax kommer till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse
står till arbetsmarknadens förfogande. Härav följer att den kvarstående
sysslan måste vara av ganska begränsad omfattning om stöd skall kunna
utgå.
Utvidgat till företagare kommer det föreslagna äldre-stödet att omfatta
i stort sett alla äldre arbetslösa som har haft förvärvsarbete i tillräcklig
tid under kvalifikationsperioden. Däremot kommer stödet inte att omfatta
dem som tidigare inte alls har haft eller under en längre tid inte har haft
förvärvsarbete. Huruvida dessa grupper över huvud taget kan och bör
omfattas av ett system för kontant arbetslöshetsstöd och i så fall på vilket
satt kommer utredningen att överväga under sitt fortsatta arbete.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
För oförsäkrad företagare bör tidsförutsättningen vara att han under
treårsperioden närmast före arbetslöshetens början har drivit rörelse i
sammanlagt minst 24 månader. Har han under denna tid delvis utfört
arbete för annans räkning och delvis drivit rörelse, bör båda slagen av
förvärvsarbete tillgodoräknas honom som kvalifikationstid.
Liksom utredningen och flera remissinstanser är jag angelägen att understryka
att stödet åt de äldre arbetslösa bör vara ett skydd under en
omställningstid. Den äldre arbetskraften skall så långt möjligt få tillfälle
att göra en produktiv insats. Det är enligt min mening nödvändigt att som
eu andra förutsättning för stöd kräva att den äldre arbetslöse står till
arbetsmarknadens förfogande. Redan kravet på viss tids förvärvsarbete
före arbetslöshetens början tjänar i viss mån detta syfte. Att stå till arbetsmarknadens
förfogande innebär i första hand att vara arbetsför. Det särskilda
äldre-stödet bör alltså inte få karaktär av förtidspension.^ Bedömningen
av arbetsförheten bör i detta sammanhang självfallet ske på samma
sätt som inom den allmänna försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan likformig bedömning är f. ö. en nödvändig förutsättning för
samordningen mellan skilda stödformer. Jag behandlar i det följande frågan
hur partiell arbetsförhet skall behandlas vid denna samordning.
Att stå till arbetsmarknadens förfogande innebär vidare att vara oförhindrad
att åtaga sig arbete. Det kan givetvis, som framhålls i några
yttranden, vara svårt att realistiskt pröva detta beträffande äldre arbetslösa
i glesbygder och orter med avtagande sysselsättning. Men dessa svårigheter
får självfallet inte leda till att förutsättningen i denna del blir en
formalitet. I stället fordras särskilda ansträngningar för en allsidig provning
av omställningsmöjligheterna. Sådan prövning kan och bör förenas
med skäligt hänsynstagande till att det här gäller äldre personer som bl. a.
ofta har begränsade möjligheter att flytta till annan ort.
Jag biträder utredningens förslag att de särskilda omställningssvårigheterna
skall vara uppenbara innan kontantstödet får utgå. Det förutsätter
att eu viss tid har gått under vilken arbetsförheten och omplaceringsmöjligheterna
har undersökts. Utredningen räknar med att en månad i regel
behövs för detta ändamål. För de arbetslöshetsförsäkrade är ersättningstiden
— i allmänhet 30 veckor — alltså tillräcklig. Den som har blivit utförsäkrad
utan att kunna beredas ny sysselsättning bör därför omedelbart
bli berättigad till det särskilda äldre-stödet. För de oförsäkrade bör den tid,
efter vars förlopp omställningssvårigheterna får anses uppenbara, enligt
min mening bestämmas till mer än en månad men inte så mycket som 30
veckor. Eftersom denna fråga har samband med konstruktionen i övrigt
av stödet åt de oförsäkrade, återkommer jag till den i det följande.
Beträffande den tredje förutsättningen, att den arbetslöse skall ha nått
viss ålder, har jag i utredningens direktiv uttalat att det särskilda äldrestödet
bör omfatta dem som inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern.
I enlighet härmed föreslår utredningen att stödet i princip skall
(»1
Kungl. Majrts proposition nr 29 år 1968
utgå till arbetslösa i åldern 60—66 år. För de strukturarbetslösa, dvs. de
som blivit arbetslösa som en omedelbar följd av företagsnedläggning eller
bestående driftsförändring, föreslår utredningen att stöd skall få utgå vid
lägre ålder, om den arbetslöse har varit anställd länge vid företaget och
lian har synnerliga omställningssvårigheter. Beslut om stöd, som enligt
förslaget i allmänhet skall fattas av länsarbetsnämnden, föreslås i dessa
fall skola meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Samorganisationen, LO
och TCO anser att stöd bör få utgå till den som är yngre än 60 år även om
hans arbetslöshet inte är en omedelbar följd av driftsinskränkning.
Det är i och för sig obestridligt att särskilda omställningssvårigheter
inte bara som direkt utan även som indirekt följd av strukturrationaliseringar
kan drabba också dem som är under 60 år. Som framgår av utredningens
direktiv är det emellertid nu fråga om att finna en provisorisk
lösning på de äldre arbetslösas problem. Enligt min mening tillgodoser utredningsförslaget
de krav som kan ställas på en sådan provisorisk lösning
och det innebär en lämplig avgränsning av de grupper som bör tillförsäkras
särskilt stöd i avvaktan på en mera generell lösning i enlighet med
utredningens allmänna direktiv. Jag förordar därför att 60-årsgränsen får
gälla som huvudregel. Undantag från huvudregeln bör komma i fråga endast
för den som har fyllt 55 år. För undantag bör vidare som utredningen
har föreslagit fordras att arbetslösheten är en omedelbar följd av företagsnedläggning
eller bestående driftsförändring. Var den arbetslöse inte egen
företagare när han blev arbetslös, innebär detta villkor att han då var anställd
vid det företag där driften lades ned eller ändrades. Om han var
företagare, innebär villkoret att han har nödgats avveckla sin rörelse som
en omedelbar följd av omfattande eller genomgripande förändring av
näringslivet i hans bransch eller i orten. Exempel härpå är att yrkesfiskare
i ett område måste upphöra med sin verksamhet till följd av kvicksilver
i fisk eller att ortens enda industri av betydenhet läggs ned och sådan
avflyttning på grund därav sker att kundunderlaget tvingar en handlande
att avveckla sin rörelse. Enligt utredningens förslag skall för undantag
från huvudregeln dessutom fordras långvarig anställning vid företaget.
Med hänsyn till att jag har förordat att undantag skall komma i fråga
endast för den som har fyllt 55 år anser jag det inte lämpligt att långvarig
anställning sätts som villkor i vidare mån än som följer av den stödförutsättning
som avser viss tids förvärvsarbete före arbetslösheten.
Höjning av dagpenningmaximum, m. m.
Utredningens förslag om det särskilda äldre-stödets utformning och storlek
knyter an till ersättningen inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.
Innan jag går in på förslaget i dessa delar anser jag det därför
nödvändigt att ta ställning till samorganisationens framställning som avser
bl. a. förbättringar av ersättningen för alla grupper av kassamedlemmar.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Samorganisationen föreslår alt dagpenningbeloppen förskjuts uppåt så,
att lägsta dagpenningen blir 18 i stället för 12 kr. och högsta dagpenningen
55 i stället för 40 kr. Jag biträder organisationens och remissinstansernas
uppfattning att utvecklingen motiverar en viss förskjutning uppåt av
dagpenningskalan. Jag anser emellertid att man, i avvaktan på KSAutredningens
slutliga förslag, inte bör göra ändringar inom arbetslöshetsförsäkringen
på lång sikt. Dagpenningmaximum bör därför nu bestämmas till
50 kr. Lägsta dagpenningen bör i enlighet med förslaget bestämmas till 18 kr.
I statsbidragshänseende innebär samorganisationens förslag, som har
tillstyrkts av remissinstanserna, att grundstatsbidragsskalan förskjuts
uppåt så att högsta grundstatsbidraget, 50 %, utgår för 18 kr. och lägsta
grundstatsbidraget, 35 %, för 55 kr. Detta innebär en höjning av grundstatsbidraget
med i genomsnitt ca 11 %. ökningen av statsverkets kostnad
beräknas av arbetsmarknadsstyrelsen till ca 20 milj. kr.
Jag vill erinra om att grundstatsbidraget förbättrades avsevärt så sent
som år 1964. Tidigare utgjorde detta bidrag 54 % på 6 kr. och 25 % på
den del av dagpenningen som översteg 6 kr. Bidraget fick dock inte överstiga
6 kr., vilket innebar att bidrag inte utgick för belopp över 17 kr.
Numera utgår som nämnts 35 % på den högsta dagpenningen. Både av
statsfinansiella skäl och för att inte föregripa resultatet av KSA-utredningens
pågående arbete anser jag det mindre lämpligt med en reform som
utom att den blir dyrbar lägger tyngdpunkten av en statsbidragsförbättring
på de högre dagpenningklasserna. Jag föreslår därför att den nuvarande
bidragsprocentsatsen, 35 %, skall tillämpas på en dagpenning av 40 kr.
och däröver. För de kassor som över huvud taget kan överväga att höja
dagpenningen över 40 kr. torde 35 % i grundstatsbidrag vara tillräcklig
stimulans. Jag vill erinra om att den andra typen av statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen,
dagpenningbidrag, utgår vid sidan av grundstatsbidrag
också för de högsta dagpenningbeloppen i de fall då arbetslösheten i en
kassa är så omfattande att dagpenningbidrag blir aktuellt.
Om den lägsta dagpenningen höjs från 12 till 18 kr., synes det följdriktigt
att det högsta grundstatsbidraget får utgå för 18 kr. Jag föreslår
därför att grundstatsbidragsskalan modifieras så att procentsatserna
sjunker likformigt från 50 % vid 18 kr. till 35 % vid 40 kr. Statsverkets
kostnadsökning för en sådan modifiering beror bl. a. på hur kassorna utnyttjar
möjligheterna att höja dagpenningen och är därför svår att beräkna.
Den torde emellertid kunna uppskattas till ca 5 milj. kr.
överförsäkringsbestämmetserna har till syfte att skapa en marginal mellan
nettoinkomst av arbete före arbetslösheten och försäkringsersättning.
Denna marginal är sedan år 1956 </8 eller 12,5 % av nettoinkomsten.
Samorganisationen återkommer nu med ett redan tidigare uttalat önskemål
om sänkning av marginalen till V20 eller 5 %. 1960 års arbetslöshets
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
försäkringsutredning föreslog att marginalen skulle minskas till Vio. Vid
behandlingen av nämnda förslag (prop. 1964: 115 s. 46) fann jag inte anledning
att föreslå att man skulle gå ifrån marginalen Vs.
Vad samorganisationen, utan erinran från arbetsmarknadsstyrelsen, har
anfört synes mig böra i viss mån beaktas, överförsäkringsreglerna får särskild
betydelse i kassor mellan vilkas medlemmar inkomsterna varierar
avsevärt. Delvis kan dagpenningbeloppen anpassas härtill genom att medlemmarna
fördelas på många olika kassaklasser. Eftersom ett sådant system
är administrativt tungrott, föredrar kassorna att ha få kassaklasser
och komma till rätta med inkomstvariationerna genom överförsäkringsavdrag.
Jag föreslår på grund av det anförda att överförsäkringsmarginalen
minskas till V12 eller 8,3 %.
Stödets utformning och storlek
För de arbetslösa som fyller förutsättningarna för det särskilda äldrestödet
föreslår utredningen som förut antytts stöd i olika former. Utredningens
förslag innebär i huvudsak följande. De arbetslöshetsförsäkrade
skall få särskild dagpenning från kassan under 150 dagar efter den dag då
de enligt vanliga regler blir utför säkrade. Den särskilda dagpenningen utgår
med samma belopp som kassamedlemmens vanliga dagpenning. Är han
fortfarande arbetslös när de 150 dagarna förflutit, utgår enligt förslaget ett
omställningsbidrag om 700 kr. i månaden med maketillägg om 75 kr. och
barntillägg om 50 kr. i månaden. Den som inte är medlem i erkänd arbetslöshetskassa
eller inte är berättigad till ersättning från sådan kassa får
omställningsbidrag när en månad har förflutit från arbetslöshetens början.
Omställningsbidrag utgår fram till pensionsåldern, om den arbetslöse inte
kan få annat arbete. Båda stödformerna bekostas helt av staten. Under tid
då stöd inte kan utgå i någon av dessa former förutsätts kommunalt kontantunderstöd
utgå. Sådant understöd förutsätts också utgå till äldre arbetslösa
som inte alls kan få äldre-stöd.
Flera remissinstanser anser att utredningens avvägning av de båda
stödformerna särskild dagpenning och omställningsbidrag kan leda till att
oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare läge än de försäkrade eller
kompenseras för högt i förhållande till tidigare nettoinkomster. Sådana
jämförelser har vid remissbehandlingen föranlett yrkanden om förbättringar
av arbetslöshetsförsäkringen och reduceringar av omställningsbidraget.
Som utredningen framhåller är det nu fråga om att finna former för
stöd åt vissa äldre arbetslösa i avvaktan på resultatet av utredningens
slutliga förslag. Det är därför nödvändigt att såvitt möjligt bygga på de
stödformer som finns f. n. och att inte minska värdet av den nuvarande
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
arbetslöshetsförsäkringen. Som jag har nämnt i det föregående är den
aktuella reformen avsedd att omfatta endast personer som bär minst ett
par års förvärvsarbete bakom sig. Det synes därför vara möjligt att förena
önskemålen att bereda trygghet åt äldre arbetslösa och att värna om den
nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Som LO framhåller är arbetslöshetsförsäkringen
i stort sett öppen för alla de här berörda grupperna. Försäkringen
är frivillig. Den som arbetar i en bransch där kassa finns har
rätt att bli medlem men kan också välja att stå utanför. Möjligheter finns
att bilda nya kassor i branscher som saknar arbetslöshetsförsäkring.
Mot denna bakgrund bör det särskilda äldre-stödet i första hand bygga
på arbetslöshetsförsäkringen och som jag har framhållit inledningsvis
utformas så alt det är fördelaktigare att tillhöra försäkringen än att stå
utanför. Det stöd som samhället ger måste vidare avvägas så att det blir
lägre än den nettoinkomst som stödtagaren får genom egen arbetsinsats.
Denna princip bör gälla för alla stödformer, således även arbetslöshetsförsäkringen
där medlemmarna bidrar till en mindre del av kostnaderna
genom avgifter.
Några remissinstanser önskar generella förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen
i den formen, att statsbidragen ökas så att ersättningen kan höjas
utan att medlemsavgifterna påverkas. Dessa önskemål har jag tagit
ställning till när jag i det föregående har behandlat samorganisationens
förslag. Vad jag därvid har förordat i fråga om maximidagpenning och
grundstatsbidrag tillgodoser de angivna önskemålen, så långt jag funnit det
möjligt i detta sammanhang. Jag vill särskilt understryka att möjligheten
för kassorna att höja dagpenningen över 40 kr. kommer de äldre medlemmarna
tillgodo också på det sättet att dagpenningen skall utgå med oförändrat
belopp under den förlängda ersättningstiden. De statsbidragsfrågor
som avser enbart den förlängda ersättningstiden behandlar jag senare i ett
särskilt avsnitt om finansieringen av reformerna. Jag vill dock redan nu
nämna alt jag ämnar föreslå, att gällande finansieringssystem i princip
skall tillämpas även för kassaersättning under nämnda tid såtillvida som
en viss avgiftsfinansiering skall ske.
Samorganisalionen och LO föreslår i sina remissyttranden att särskild
dagpenning skall utgå till utförsäkrad kassamedlem under hela hans fortsatta
arbetslöshetstid, dock längst till uppnådd pensionsålder. Innebörden
härav är att en kassamedlem aldrig skall behöva gå över från kassaersättning
till omställningsbidrag.
Jag har förut nämnt att jag anser det angeläget att bygga stödet på gällande
arbetslöshetsförsäkring. Detta medför som jag nyss sagt bl. a. att
principen om viss avgiftsfinansiering bör behållas även för äldre-stödet
från kassorna. Som samorganisationen framhåller är kassamedlemmarnas
egna bidrag till försäkringen ett skäl för att kassaersättningen bör överstiga
de oförsäkrades helt statsfinansierade förmåner. Det är inte heller för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 05
enligt med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens karaktär att utnyttja
den som stöd vid den långtidsarbetslöshet som det här kan bli fråga om.
Man nödgas välja mellan ett helt statsfinansierat långtidsstöd, som bör vara
lika stort för alla, samt ett generellt sett förmånligare stöd för kassamedlemmar
vilket åtminstone delvis bör bekostas av de försäkrade själva
och darfor mte kan utgå under så lång tid. Som jag redan har framhållit är
jag angelägen om att bygga stödet på arbetslöshetsförsäkringen på sådant
sätt alt det för det stora flertalet blir förmånligare att tillhöra denna än att
sta utanför. På grund härav och då jag anser en viss avgiftsfinansiering
önskvärd, förordar jag det senare av de båda alternativen. Utredningens
förslag innebär att 150 ersättningsdagar efter utförsäkring finansieras helt
med statsmedel. Mot den bakgrund jag här har tecknat anser jag att en
något längre ersättningstid för de äldre arbetslösa kan förenas med bibehållen
försäkringsmässig konstruktion inom ramen för det nuvarande
systemet. Däremot kan jag inte förorda alt kassaersättning skall kunna
utgå under arbetslöshet som sträcker sig över en tidrymd av drygt sex år.
Jag föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningen, ett stödsystem
som innebär att äldre försäkrade arbetslösa får dagpenning från
arbetslöshetskassorna med oförändrat belopp under en förlängd tid och
därefter omställningsbidrag, att oförsäkrade äldre arbetslösa får omställmngsbidrag
efter en tids arbetslöshet samt att kommunala kontantunderstöd
används i övrigt.
När jag har övervägt hur mycket ersättnings liden bör förlängas bar jag
beaktat, att den ordinära ersättningsliden i arbetslöshetsförsäkringen kan
variera beroende på vilken tid på året arbetslösheten har börjat. Det är
f. n. möjligt för en kassamedlem att under två på varandra följande försäkringsår
få ersättning under sammanlagt 300 dagar eller, i en del kassor,
främst tjänstemannakassor, drygt 350 dagar. I vissa situationer kan det å
andra sidan hända att medlemmen trots fortlöpande arbetslöshet inte kan
få ersättning under det högsta antal dagar som ersättning får utgå. Dessa
föihållanden är en följd av alt ersättningstiden räknas per försäkringsår.
För att inte rubba grunderna för gällande försäkringsbestämmelser förordar
jag att den tid under vilken förlängd ersättning får utgå bestäms lika
för alla till 300 dagar, med viss avräkning för det fall att ersättning redan
har utgått under två på varandra följande försäkringsår. Också från rättvisesynpunkt
ger en sådan ordning tillfredsställande resultat. Alla de äldre
långtidsarbetslösa kan fa förlängd kassaersättning under lika lång tid
oberoende av när under året de har blivit arbetslösa. De kan i allmänhet
räkna med att den tid under vilken kassaersättning längst kan utgå blir
sammanlagt 450 dagar, dvs. med 22 ersättningsdagar i månaden 2OV2
månader.
För medlemmen märks ingen skillnad mellan den dagpenning som utgår
under den första tiden och den som utgår under förlängningstiden. För
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29
GG
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
kassan blir det däremot skillnad i statsbidragshänseende, vilket jag behandlar
senare i min framställning. Jag vill emellertid förutskicka att förlängningen
av ersättningstiden för de äldre förutsätter endast obetydlig höjning
av medlemsavgifterna.
Den 1 september 1967 var 81 % av de erkända arbetslöshetskassornas
medlemmar försäkrade för en dagpenning av 32 kr. eller mer. 65 % av medlemmarna
var försäkrade för den maximala dagpenningen 40 kr. Om dagpenningmaximum
höjs och grundstatsbidragsskalan ändras så som jag har
föreslagit, ökas kassornas möjligheter att höja dagpenningbeloppen. Om
man bortser från de lägre kassaklasser som tillämpas för lärlingar, deltidsarbetande
och andra speciella grupper, synes det realistiskt att räkna med
att det helt övervägande antalet kassamedlemmar inom en snar framtid kan
tillförsäkras en dagpenning om 35 kr. eller mera. Jag anser att detta belopp
kan tjäna som utgångspunkt för de jämförelser som bör göras i fråga om
omställningsbidragets storlek. Eftersom barntillägg måste antas vara en
undantagsföreteelse i de åldersgrupper det här gäller, bortser jag från
sådant tillägg vid mina jämförelser. En dagpenning om 35 kr. motsvarar
med 22 crsättningsdagar i månaden ett månatligt belopp av 770 kr. och med
21,25 dagar 744 kr.
En reform med syfte att förbättra äldre-stödet får inte leda till att kassamedlemmarna
lämnar kassorna när de inträder i 60-årsåldern. Omställningsbidraget
bör därför, som jag förut flera gånger har betonat, bestämmas
så att det blir förmånligare att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen än att
stå utanför.
Remissinstansernas förslag till reduceringar av omställningsbidraget tar
sikte på både beloppet och, för de oförsäkrade, väntetiden.
I fråga om beloppet vill jag till en början framhålla att det enligt min
mening inte är lämpligt att komplettera omställningsbidraget med de familjepolitiskt
betingade make- och barn tilläggen. Maketillägget slopades
f. ö. inom arbetslöshetsförsäkringen år 1964.
En förutsättning för omställningsbidrag är som jag har nämnt i det föregående
att bidragstagaren har haft förvärvsarbete före arbetslöshetens början.
Det föreslagna stödsystemet bygger vidare på förutsättningen att den
arbetslöse skall kunna ställas om till nytt arbete som bereder honom inkomst.
Jag räknar därför med att åtskilliga av dem som får omställningsbidrag
kommer att ha inkomstskatt att betala för samma år som det då bidrag
utgår. Detta utgör skäl för att bidraget blir skattepliktigt, eftersom
orättvisor mellan olika grupper därigenom kan minskas avsevärt. Jag vill
också erinra om att folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän
försäkring är skattepliktiga. Eftersom det är troligt att omställningsbidraget
för en del äldre följs direkt av pension, är därför skatteplikten för pensionen
ytterligare ett skäl för att göra också omställningsbidraget skatte
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
pliktigt. Jag föreslår således att omställningsbidraget skall räknas till skattepliktig
inkomst. Den författningsändring som behövs härför kommer att
anmälas senare i vår av chefen för finansdepartementet. Hänsyn till skatteplikten
bör givetvis tas vid bestämmandet av bidragets storlek.
Min principiella ståndpunkt att kassatillhörigheten skall ge särskilda förmåner
leder till att omställningsbidragets belopp bör bestämmas så att
nettot efter skatt blir lägre än den dagpenning som utgår till flertalet kassamedlemmar,
dvs. lägre än 744 kr. i månaden. Som framhålls i några yttranden
bör omställningsbidraget också vara lägre än nettolönen av arbete
i skyddad verkstad eller beredskapsarbete. Även en jämförelse med folkpension
är emellertid påkallad. Eu del arbetslösa som får omställningsbidrag
kommer att direkt övergå till att bli folkpensionärer. Men hänsyn till vad chefen
för socialdepartementet har anfört i prop. 1968: 1 (bil. 7 s. 20) räknar jag
därvid med att folkpensionen fr. o. in. den 1 juli 1968 kommer att vara 427 kr.
i månaden för ogift eller gift vars make inte har pension och 665 kr. för
makar som båda har pension. Härtill kommer kommunalt bostadstillägg
som är olika i skilda kommuner. I januari 1967 var bostadstillägget under
100 kr. i månaden i 693 kommuner, mellan 100 och 200 kr. i 169 kommuner
och över 200 kr. i återstående 38 kommuner. I det stora flertalet kommuner
understeg således summan av folkpension och bostadstillägg för ogift
600 kr. i månaden.
Vid den avvägning som de olika synpunkterna på omställningsbidraget
föranleder kommer jag fram till att det bör bestämmas till ett skattepliktigt
belopp av 800 kr. i månaden utan särskilda tillägg. Utgår bidraget under
ett helt år, återstår efter skatt ca 600 kr. i månaden för ogift och ca 700 kr. i
månaden för gift, om skatten beräknas på kommunal utdebitering av 19 kr.
och på ett riksgenomsnitt för sjukförsäkringsavgift.
I likhet med flera remissinstanser föreslår jag att omställningsbidraget
alltid skall vara något lägre än den inkomst som bidragstagaren vanligen
hade innan han blev arbetslös. För den som är försäkrad skall samma fråga
prövas enligt överförsäkringsreglerna, och det innebär inget nämnvärt
merarbete att göra prövningen när han övergår till att få omställningsbidrag.
För att oförsäkrad skall bli berättigad till omställningsbidrag förutsätts
att han har förvärvsarbetat i två år under en treårsperiod före arbetslöshetens
början. Det torde inte heller bli särskilt betungande att vid utredningen
om detta arbete skaffa uppgifter om inkomsten därav.
Samorganisationen, LO och TCO föreslår att den väntetid, före vars utgång
oförsäkrad inte kan få omställningsbidrag, sätts längre än en månad
som utredningen föreslagit. Jag har i samband med stödförutsättningarna
nämnt att omställningssvårigheterna enligt min mening inte alltid kan anses
uppenbara redan efter en månad men att en så lång tid som 30 veckor,
eller sju månader, inte skall behövas för denna prövning.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Av följande sammanställning framgår hur den tid som de arbetslösa vid
räkningen den 11 september 1967 hade varit utan arbete fördelade sig för
olika åldersgrupper.
Arbetslöshetstid |
—24 år |
Ålder 25—59 år |
60—66 år |
% |
% |
% |
|
—1 månad ......... |
........ 62 |
54 |
33 |
1—2 månader ..... |
........ 16 |
15 |
15 |
—6 månader |
........ 18 |
23 |
38 |
6—- månader .......... |
........ 4 |
8 |
14 |
Töö |
Töö |
100 |
Räkningar under andra månader ger i stort sett samma resultat. Sammanställningen
visar att andelen långtidsarbetslösa är avsevärt större bland
de äldre än i övriga åldersgrupper. Mer än hälften av sådana arbetslösa som
uppnått 60 års ålder hade varit arbetslösa i mer än två månader. I åldersgruppen
25—59 år hade däremot inte fullt en tredjedel så långa arbetslöshetstider.
Det synes mig vara särskilt värt att lägga märke till att 14 % av de
äldre som anmält sig såsom arbetslösa hade en arbetslöshetstid över sex
månader. Eftersom ersättning efter denna tid endast undantagsvis utgår
från arbetslöshetskassa och den arbetslöse då inte är skyldig att besöka arbetsförmedlingen,
torde denna siffra dessutom vara för låg.
Samorganisationen och LO föreslår att omställningsbidrag skall kunna
utgå först efter sju månaders väntetid. Även om vissa skäl talar för att den
som har valt att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen inte bör få ett av
staten helt finansierat bidrag snabbare än den som är utförsäkrad, anser
jag det med hänsyn till syftet att bereda trygghet åt arbetslösa inte lämpligt
med en så lång väntetid som sju månader. Å andra sidan synes det mig
finnas skäl att bestämma väntetiden längre än en månad. Det kan sålunda
visa sig bli tidsödande för arbetsförmedlingarna att i det enskilda fallet
undersöka placeringsmöjligheter för arbetslösa, som tidigare kanske inte
har haft kontakt med förmedlingen, och att avgöra om bidragsrätt föreligger.
Denna synpunkt får ännu större betydelse om omställningsbidrag
som jag har föreslagit kommer att utgå även till företagare. Omställningsbidraget
är vidare främst avsett att bereda hjälp åt de långtidsarbetslösa.
Jag har på grund av det anförda stannat för att väntetiden bör fastställas
till två månader.
Det särskilda äldre-stöd som jag här har föreslagit bereder för sörj ningsskydd
åt flertalet äldre arbetslösa. Det kommer dock alltid att finnas en
mindre grupp äldre som inte uppfyller stödförutsättningarna och som
behöver ekonomiskt stöd i andra former. Därtill kommer bland de yngre
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
en del långtidsarbetslösa som är oförsäkrade. Dessutom medför den föreslagna
väntetiden om två månader ett behov av kontant stöd. Som utredningen
framhåller bör dessa stödbehov tillgodoses genom kommunal kontantunderstödsverksamhet.
Jag vill understryka att vårt nuvarande system
innebär att det i sista hand ankommer på kommunerna att bereda försörjningstrygghet,
om det inte sker genom andra, främst statliga åtgärder. Den
nu aktuella reformen är, såvitt avser de äldre arbetslösa, ägnad att minska
den kommunala bördan. Reformen måste ses som ett led i arbetet på
ett system som bereder alla ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Jag är
självfallet medveten om att det rådande läget på arbetsmarknaden, trots
statliga stödåtgärder, medför ökad belastning också på kommunerna. Å
andra sidan kommer beskattningen av omställningsbidraget att tillföra
kommunerna skattemedel. Ca 2/3 av skatten på omställningsbidragen torde
komma alt utgöras av kommunalskatt.
Samordning med den allmänna försäkringen
Utredningens förslag innebär att äldre-stödet inte får utgå längre än
t. o. in. månaden töre den då den arbetslöse fyller 67 år eller börjar uppbära
ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om
allmän försäkring. Häremot har remissinstanserna inte gjort någon erinran.
Jag biträder förslaget.
I fråga om den som uppbär vissa former av pension, sjukbidrag eller
sjukpenning har utredningen diskuterat rätt till halv dagpenning eller halvt
omställningsbidrag. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
I några yttranden anmärks att utredningen inte tillräckligt har klarlagt
äldre-stödets samordning med sjukförsäkring och pension i den allmänna
försäkringen. I yttrandena betonas svårigheterna att bedöma arbetslöshetens
orsaker i de högre åldrarna. Utredningen framhåller att den räknar
med att under sitt fortsatta arbete få material för att belysa invaliditetsbedömningen
inom förtidspensioneringen. Jag vill understryka att dessa
frågor delvis uppmärksammades redan vid tillkomsten av lagen om allmän
försäkring (se prop. 1962:90 s. 285). Det föreliggande förslaget bör enligt
min mening inte föranleda generella ställningstaganden i samordningsfrågor.
Med anledning av vad låginkomstutredningen har anfört vill jag
framhålla att det inte är givet att pensions- och sjukförsäkringsbelopp bör
fastställas efter samma principer som ersättningar vid arbetslöshet.
Riksförsäkringsverket påpekar i sitt yttrande att arbetsmarknadsmyndighet
och försäkringskassa kan komma till skilda uppfattningar om arbetsförmåga
med påföljd att varken äldre-stöd eller sjukpenning utgår. Jag
vill erinra om att en förutsättning för både kassaersättning och arbetslöshetshjälp
är att den arbetslöse är arbetsför. Utredningens förslag innebär
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
att samma förutsättning skall gälla för de olika formerna av det särskilda
äldre-stödet. Jag har samma uppfattning och anser det därför inte lämpligt
att lösa samordningsfrågorna i den av riksförsäkringsverket antydda riktningen,
vilken innebär att stöd som är avsett för arbetslösa skulle kunna
utgå även under den tid då den arbetslöse till följd av sjukdom inte är arbetsför.
Samordningen mellan sjukpenning och olika former av kontant
stöd vid arbetslöshet bör enligt min mening i stället skapas genom en såvitt
möjligt enhetlig bedömning av arbetsförheten i varje särskilt fall. Jag anser
mig kunna förutsätta att arbetsmarknadsmyndigheterna och de erkända arbetslöshetskassorna
samt de allmänna försäkringskassorna samråder med
varandra i detta syfte. Jag vill också understryka vad utredningen och en
del remissinstanser anför om tillgången på resurser för undersökningar
om arbetsförheten. Genom samrådet bör tillgängliga resurser kunna utnyttjas
på bästa sätt. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket
att meddela de bestämmelser som behövs för samordningen.
Särskilda frågor angående omställningsbidrag
Utredningens förslag att bestämmelser om omställningsbidraget skall
inarbetas i arbetsmarknadskungörelsen som en särskild form av arbetslöshetshjälp
har inte mött någon erinran från remissinstanserna. Också jag
anser det lämpligt att bestämmelserna förs in i kungörelsen och att därvid
meddelas de undantagsbestämmelser och särskilda bestämmelser som behövs.
Jag biträder utredningens förslag att kvalifikationstiden 24 månader skall
beräknas enligt de regler som gäller för semester. Dessa regler bör kunna få
motsvarande tillämpning när kvalifikationstiden för företagare beräknas.
Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de föreskrifter som
behövs härför.
En förutsättning för att omställningsbidrag skall utgå är som jag nämnt
förut att den arbetslöse har blivit utförsäkrad från arbetslöshetskassa eller,
om han är oförsäkrad, att lian under treårsperioden närmast före arbetslöshetens
inträde bär haft förvärvsarbete minst 24 månader. Syftet med
dessa regler är att äldre-stödet skall tillförsäkras dem som före arbetslösheten
har varit verksamma inom förvärvslivet. Jag anser därför att den
som på nytt blir arbetslös efter att en gång ha uppburit omställningsbidrag
och därefter haft förvärvsarbete inte skall behöva uppfylla de nämnda
villkoren. För den tid han har fått omställningsbidrag har han ju varit
skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om han däremot frivilligt,
dvs. av annan anledning än som anges i 7 § lagen om semester, har
stått utanför arbetsmarknaden under lång tid, bör 24 månaders förvärvsarbete
under treårsperioden fordras.
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Motsvarande problem uppkommer i fråga om den väntetid om två månader
som enligt vad jag har föreslagit skall förlöpa, innan omställningsbidrag
får börja utgå. Jag räknar med att många av de äldre arbetslösa kan komma
alt ha arbete under en del av året. För dem bör inte räknas ny väntetid
varje gång ny arbetslöshet inträder. I fråga om den som, efter att ha fått
omställningsbidrag, bar arbetat eller på annat sätt kvalificerat sig för
semester oavbrutet under så lång tid som tre år eller mer och som därefter
på nytt blir arbetslös bör däremot krävas ny två månaders väntetid. I de
fall då omställningsbidrag för någon aktualiseras andra gången eller senare
och väntetid inte skall räknas bör gälla karensregler enligt samma principer
som inom arbetslöshetsförsäkringen. Karenstiden bör således vara
fem dagar och, när den är fullgjord, gälla under återstoden av året.
Med anledning av vad utredningen bär anfört om prövning av arbetsförmåga
och arbetsvilja vill jag erinra om att jag i det föregående har understrukit
behovet av samråd mellan olika organ och samordning av resurserna
för denna prövning. Arbetsprövningen måste anpassas till resurserna och,
som arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, användas endast när annat underlag
för prövning av arbetsförmågan inte är tillräckligt.
Utredningens uttalanden om de åtgärder som arbetsmarknadsorganen
bör vidta för de arbetslösa samt om föreskrifter och anvisningar av arbetsmarknadsstyrelsen
angående de allmänna förutsättningarna för omställningsbidrag
ansluter jag mig till.
På de skäl utredningen anför finner jag att samma regler om självförvållad
arbetslöshet bör gälla för omställningsbidrag som gäller för annan
arbetslöshetshjälp enligt 74 och 75 §§ arbetsmarknadskungörelsen eller för
ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen. Jag har förut anslutit mig till
utredningens uppfattning att skälig hänsyn vid prövningen bör tas till de
äldre arbetslösas särskilda förhållanden.
I enlighet med önskemål av flera remissinstanser har jag föreslagit nedsättning
av omställning sbidraget i de fall då bidraget i annat fall skulle bli
för högt i förhållande till bidragstagarens inkomst före arbetslöshetens början.
Jämförelsen bör, liksom i arbetslöshetsförsäkringen, grundas på den
inkomst som bidragstagaren vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal
för honom. Eftersom omställningsbidrag beräknas till månadsbelopp,
bör jämförelsen i princip avse månadsinkomst. 22 dagsinkomster utgör därvid
i allmänhet en månadsinkomst. Saknas underlag för beräkningen, bör
som inkomst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetstagare
i samma yrke och med samma arbetsförmåga som bidragstagaren. I regel
synes dock den till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen taxerade
inkomsten under kvalifikationsåren vara bäst ägnad att läggas till grund
för bedömningen av bidragstagarens inkomster. När det gäller företagares
inkomster under nämnda år torde denna metod vara den enda användbara.
Den är också lämplig därigenom att den medger att naturaförmåner beaktas.
72
Kungl Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Hänsyn bör kunna tas till att inkomsten under kvalifikationsåren väsentligt
avviker från bidragstagarens normala inkomst under åren dessförinnan.
Nedsättning av omställningsbidraget bör enligt min mening bestämmas
efter samma grunder som överförsäkringsavdraget inom arbetslöshetsförsäkringen.
Marginalen är där f. n. V a och avdraget görs enligt en tabell,
där dels denna marginal, dels den omständigheten att kassaersättningen är
skattefri har beaktats. Eftersom omställningsbidraget, om mitt förslag genomförs,
blir skattepliktigt och jämförelsen bör avse inkomsten resp. bidraget
före skatteavdrag, bör systemet med en tabell inte tillämpas. Med
hänsyn till att jag förut har förordat en marginal om Via inom arbetslöshetsförsäkringen
blir regeln att omställningsbidraget inte får överstiga
u/i2 av månadsinkomsten före arbetslösheten. Om dagsinkomsten före arbetslösheten
var 37 kr., dvs. 814 kr. i månaden, utgör n/i2 därav 746 kr.
Omställningsbidraget skall alltså före skatteavdrag nedsättas med 54 kr.
Jag biträder utredningens mening att det inte finns anledning att komplicera
beräkningarna med regler om avdrag för fortlöpande understöd från
arbetsgivare eller från annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetsbjälp
än erkänd arbetslöshetskassa.
Däremot bör i enlighet med utredningens förslag avdrag göras för pension
i olika former, sjukbidrag och livränta. Eftersom omställningsbidraget enligt
mitt förslag blir skattepliktigt, förordar jag dock det av utredningen
nämnda alternativet för avdragsregler som innebär att bestämmelserna för
utbildningsbidrag i 24 § arbetsmarknadskungörelsen tillämpas. Omställningsbidraget
skall således minskas med vad bidragstagaren åtnjuter i pension,
livränta, sjukpenning eller annan därmed jämförlig ersättning, dock
inte med belopp som utgör invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt
lagen om allmän försäkring.
Utredningen behandlar olika fall då halvt omställningsbidrag kan komma
i fråga. Jag biträder förslaget att den som har halv sjukpenning bör kunna
få halvt omställningsbidrag.
Inom arbetslöshetsförsäkringen gäller som ett villkor för ersättning att
den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande. I enlighet liarmed
får varken hel eller halv kassaersättning utgå för dag då kassamedlemmen
har begränsat sitt arbetsutbud till att omfatta mindre än fyra timmar. Under
förutsättning däremot att han före arbetslösheten hade heldagsarbete
och alltjämt söker sådant arbete, har han rätt till halv kassaersättnmg, om
han arbetar mellan två och fyra timmar om dagen och längre tids arbete
inte kan erbjudas honom. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser får
motsvarande tillämpning på omställningsbidrag. Samorganisationen och LO
påpekar att det inom arbetslöshetsförsäkringen finns dagpenningklasser
som är inrättade för deltidsarbetande. Fråga om halv dagpenning och förutsättningarna
härför uppkommer inte i dessa fall. Organisationerna föreslår
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
därför att den som har varit deltidsarbetande före arbetslösheten eller som
därunder begränsar sitt arbetsutbud till deltidsarbete skall kunna få halvt
omställningsbidrag. Av dessa skäl och med hänsyn till att de äldre arbetslösas
möjligheter att utföra arbete som utredningen har erinrat om ofta är
begränsade i olika avseenden förordar jag att organisationernas förslag prövas.
Dämdd bör emellertid tillses att missbruk inte förekommer och att halva
omställningsbidrag inte medför en avsevärd administrativ merbelastning.
Mitt förslag i det föregående att även företagare skall infogas i systemet
för äldre-stödet utgör anledning att överväga nedsättning av omställningsbidraget
i ytterligare några fall.
Som jag har nämnt tidigare bör en förutsättning för äldre-stöd åt företagare
vara att han har lämnat sin rörelse. I allmänhet innebär det att han
skall ha sålt fast egendom eller rörelsetillgångar eller bådadera. Principiellt
sett bör stöd utgå endast då rörelsen avvecklas av det skälet att den inte
längre ger rörelseidkaren skälig försörjning. Det föranleder emellertid praktiska
svårigheter och kan ibland vara mindre lämpligt att i stödärendet utreda
rörelsens ekonomiska utfall. Det allmänna villkoret att bidragstagaren
skall stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att från bidrag utesluta
många företagare som efter 60 års ålder avvecklar rörelsen av andra skäl än
ringa lönsamhet. Emellertid synes det mig därutöver vara rimligt att ta
hänsyn till förmögenhet. En viss del av förmögenheten och avkastningen
bör skäligen användas till försörjning fram till pensionsåldern. Om det
således är nödvändigt att genom nedsättning av omställningsbidraget ta
hänsyn till förmögenhet hos dem som har varit företagare och blivit arbetslösa,
är det självfallet ofrånkomligt att göra samma bedömning i fråga om
alla som får omställningsbidrag, dvs. även dem som har varit anställda.
En nedsättningsregel bör konstrueras så att innehavet av förmögenhet i
form av eget hem -— eller förmögenhet till motsvarande värde — inte föranleder
nedsättning av omställningsbidraget. Endast den del av förmögenheten,
som överstiger ett genomsnittsvärde för sådana egnahem som i allmänhet
ägs av personer i 60-årsåldern och som är belägna i industriorter, bör
läggas till grund för nedsättning. När det gäller att bestämma detta värde
vill jag erinra om att lån enligt kungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 538)
om förbättringslån utgår av statsmedel bl. a. för förbättring av enfamiljshus
som ägs av personer över 60 år. En förutsättning för lån är att sökanden
med hänsyn till betalningsförmåga behöver lånet. Enligt anvisningar av
bostadsstyrelsen beviljas inte förbättringslån till den som har en nettoförmögenhet
över 60 000 kr. Jag anser att denna beloppsgräns är lämplig för
det syfte jag nyss har angivit. Jag föreslår därför att 5 % av den förmögenhet
som överstiger 60 000 kr. skall dras av med 1/12 för varje månad som
omställningsbidrag betalas ut. Dessutom förordar jag den begränsningen
att omställningsbidrag inte får utgå till den som har en förmögenhet över
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
100 000 kr. Ändringar i förmögenhetsställningen efter det att rätten till
omställningsbidrag har prövats första gången bör i allmänhet inte leda till
ändrad bedömning av sådan rätt eller av beviljat bidrags storlek.
Vissa småbrukare, som efter den 30 juni 1967 avvecklar sin rörelse i den
formen att de upphör med jordbruksdriften och frånträder brukningsenheten,
kan få statligt avgångsvederlag enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr
422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare. Avgångsvederlaget
är ett engångsbelopp som utgör 6 000 kr. för den som är
under 60 år, 4 500 kr. för den som är 60—64 år och 3 000 kr. för den som är
65—67 år. Vederlaget minskas med belopp som småbrukaren har fått i särskilt
övergångsbidrag. Ofta torde den som lämnar sitt småbruk ha ordnat
annan verksamhet för sig. Om så inte är fallet eller han efter en tids annan
förvärvsverksamhet blir arbetslös, kan omställningsbidrag bli aktuellt för
honom. Avgångsvederlaget, som innefattar en omvandling av tidigare utgående
arealtillägg och leveranstillägg för mjölk, avser bl. a. att främja jordbrukets
rationalisering genom att stimulera äldre småbrukare att avveckla
småbruket. Stimulansen ligger i att vederlaget är utformat så att det skall
underlätta småbrukarens omställning till annan verksamhet under tiden
närmast efter det att han har lämnat sitt jordbruk. Jag anser det emellertid
inte rimligt att statligt stöd i samband med omställning utgår för samma
tid i två skilda former. Gmställningsbidraget är enligt mitt förslag 800 kr.
i månaden och börjar utgå två månader efter arbetslöshetens början. Jag
föreslår att omställningsbidraget skall nedsättas i den formen att väntetiden
för omställningsbidraget förlängs i förhållande till avgångsvederlagets storlek.
Detta bör dock ske så att vederlagets jordbrukspolitiska effekt inte
förtas. Upp till ett belopp av 1 600 kr., som motsvarar två månaders omställningsbidrag,
bör vederlaget därför inte påverka bidragsberäkningen. Återstoden
av vederlaget bör anses bli använt till uppehälle så länge det förslår
till en schablonkostnad om 800 kr. i månaden. Om avgångsvederlaget är
3 200 kr., avräknas således först 1 600 kr. Återstående 1 600 ler. räcker till
uppehälle två månader räknade efter 800 kr. i månaden och omställningsbidrag
får således börja utgå först efter fyra månaders arbetslöshet. För
enkelhetens skull bör beräkningen alltid göras på detta sätt även om omställningsbidraget
i det enskilda fallet blir lägre till följd av andra nedsättningsregler.
Omställningsbidraget bör emellertid inte nedsättas i förhållande
till avgångsvederlag, om arbetslösheten inträffar först sedan
bidragstagaren har arbetat som anställd en längre tid efter det att han
lämnade sin rörelse. Denna tid bör bestämmas till 24 månader, dvs. den
kvalifikationstid som enligt mitt förslag generellt skall gälla för omställningsbidrag.
I ärende angående omställningsbidrag till jordbrukare bör samråd ske
med lantbruksnämnden.
Enligt utredningen bör administrationen av omställningsbidragen ankom -
75
Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
ma på arbetsmarknadsmyndigheterna. Det huvudsakliga skälet härför är
att den prövning som skall göras i bidragsärendena är av arbetsmarknadsmässig
natur. Arbetsmarknadsstyrelsen biträder utredningens förslag. Blir
bidragen skattepliktiga som jag har förordat, tillkommer i bidragsärendena
sådana åtgärder som i skattehänseende åligger arbetsgivare. Länsarbetsnämnderna
är redan f. n. förtrogna med dessa arbetsuppgifter som fullgörs
bl. a. vid betalning av lön till extrapersonal, arkivarbetare och personer i
beredskapsarbete. Någon avsevärd merbelastning på arbetsmarknadsmyndigheterna
torde inte föranledas av de göromål som beskattningen medför.
Jag föreslår därför att administrationen av omställningsbidragen ombesörjs
av arbetsmarknadsverket. Arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet att bestämma
i vad mån ärendena skall avgöras av tjänstemän hos länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingskontoren. Det ankommer vidare på styrelsen
att bestämma om tider för utbetalning av bidragen och om de rutiner
som därvid skall tillämpas.
Tillgodoräknande av halv dagpenning
Den som arbetar mer än två men högst fyra timmar under dag då han i
övrigt är arbetslös kan, som jag har nämnt tidigare, få halv dagpenning om
arbetsmarknadsstyrelsen medger det. Vissa förutsättningar för sådant medgivande
anges i 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,
andra framgår av statsmakternas uttalanden i olika sammanhang.
I prop. 1956:144 s. 111 förutsattes sålunda att medgivande skulle lämnas
endast när betryggande garantier mot obehörigt utnyttjande av 4-timmarsregeln
förelåg. 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning konstaterade
(SOU 1963:40 s. 128) att möjligheten till halv ersättning hade tillämpats
mycket restriktivt dels genom att 4-timmarsregeln i flera kassor begränsats
till att gälla endast arbete utanför kassans verksamhetsområde, dels genom
att ersättning betalats endast i samband med tillfälligt deltidsarbete under
en eller ett par dagar. Utredningen föreslog viss uppmjukning av denna
praxis så att halv ersättning kunde utgå under några veckor. I prop.
1964: 116 s. 50 förordade jag att detta förslag skulle genomföras men tilläde,
i likhet med utredningen, att halv ersättning inte fick ta formen av något
slags löneutfyllnad och inte heller bli mera långvarig. Riksdagen godtog
vad som sålunda anfördes i propositionen (2LU 1964:48, rskr 310).
Av arbetsmarknadsstyrelsens framställning den 20 juni 1967 framgår att
styrelsen har beslutat att halv ersättning enligt 4-timmarsregeln får utgå
lika länge som hel ersättning, om särskilda skäl föreligger. Enligt de tilllämpningsföreskrifter
som styrelsen numera har meddelat skall arbetslöshetskassan
i varje särskilt fall underställa styrelsen frågan om en medlem
skall få fortsätta att uppbära halv ersättning när han har fått sådan ersättning
under en månad.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår nu att den av styrelsen beslutade förlängningen
av tiden för halv dagpenning skall kompletteras med ändringar
i författningsbestämmelserna om karenstid, ersättningstid och statsbidrag.
Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.
Som framgår av min redogörelse har statsmakterna intagit ståndpunkten
att halv kassaersättning skall vara en korttidsföreteelse och inte utgå under
lika lång tid som hel ersättning. En motsatt ordning skulle kunna innebära
risk för missbruk i den formen att arbetstagare vid vikande konjunkturer
får stanna kvar i företag med halvtidsanställning, kompletterad med
halv kassaersättning, i avvaktan på möjlighet till heltidsanställning på
nytt vid förbättrade konjunkturer. Som anförs i TCO:s yttrande kan det
minskade arbetsutbudet konserveras, till nackdel för både samhället och
den enskilde. En sådan nackdel är att möjligheterna att omskola den anställde
till ett annat arbete som kan bereda honom heltidssysselsättning inte tillvaratas
i rätt tid och på rätt sätt. Jag vidhåller därför den inställning som
jag gav uttryck åt år 1964 och som godkändes av riksdagen att halv ersättning
enligt 4-timmarsregeln inte får bli långvarig och ta formen av
löneutfyllnad. Sådan ersättning bör enligt min mening normalt vara en
korttidsföreteelse. Det står i mindre god överensstämmelse med en sådan
restriktivitet att göra det möjligt att räkna två dagar med halv ersättning
som en hd ersättningsdag vid beräkning av ulförsäkringstiden
eller att ta hänsyn till halv ersättningsdag vid statsbidragsberäkningen.
I dessa hänseenden förordar jag därför att gällande författningsbestämmelser
behålls. Däremot anser jag, i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen
och remissinstanserna, alt det är rimligt att halv ersättningsdag får räknas
som halv karensdag. En ändring i enlighet härmed skapar de fördelar
samorganisationen pekar på i sitt yttrande utan att medföra de olägenheter
som jag har nämnt i det föregående.
Ikraftträdande m. m.
Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de äldre arbetslösas
särskilda svårigheter finner utredningen det angeläget att det föreslagna
äldre-stödet börjar tillämpas utan dröjsmål. Detta stämmer väl
överens med den uppfattning jag gav uttryck åt när jag i utredningens
tilläggsdirektiv underströk att stödet åt de äldre arbetslösa borde övervägas
snarast möjligt. Om riksdagen godtar förslaget, bör det träda i kraft den
1 juli 1968 på sådant sätt att stöd i de olika formerna kan börja utgå då.
Utredningens förslag innebär att personer, som är arbetslösa vid ikraftträdandet
eller blir arbetslösa därefter, skall få tillgodoräkna tid före
ikraftträdandet för att uppfylla de skilda förutsättningarna för stöd. Sålunda
skall den som har blivit utförsäkrad i sin arbetslöshetskassa efter
den 1 september 1966 ha rätt att, om övriga förutsättningar föreligger,
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
fr. o. in. ikraftträdandet få kassaersättning under den förlängda ersättningstid
som skulle ha gällt för honom vid utförsäkringstillfället, om det
föreslagna äldre-stödet hade funnits då. Vidare skall den period före arbetslösheten,
under vilken den arbetslöse skall ha arbetat minst 24 månader,
räknas från den 1 juli 1964 och alltså få utgöra fyra år, om det behövs för
att omställningsbidrag skall kunna utgå fr. o. m. ikraftträdandet.
Dessa övergångsregler, som inte har mött några invändningar från remissinstanserna,
är avgörande för att äldre-stödet skall kunna hörja utgå
redan vid ikraftträdandet och därigenom fylla sitt betydelsefulla syfte att
redan i nu rådande arbetsmarknadsläge trygga försörjningen för de berörda
äldre arbetslösa under en omställningsperiod eller, i vissa fall, till pensionsåldern.
Jag biträder därför utredningens förslag. Den väntetid om
två månader, som enligt mitt förslag är en förutsättning för omställningsbidrag
åt oförsäkrade, har till syfte att bereda arbetsmarknadsmyndigheterna
rådrum att undersöka den arbetslöses omställningsproblem. Tid
före ikraftträdandet bör få tillgodoräknas som sådan väntetid, räknad från
dagen då den arbetslöse anmälde sig hos arbetsförmedlingen.
Av administrativa skäl bör bestämmelserna om ändrade dagpenningklassei
och grundstatsbidrag träda i kraft vid försäkringsårsskifte, dvs.
den 1 september 1968.
Kostnadsberäkningar och finansiering
Utredningens kostnadsberäkningar för dess förslag till äldre-stöd förutsätter
oförändrade dagpenningbelopp, intensiva åtgärder för omställning av
de äldre arbetslösa och i stort sett oförändrad omfattning av den arbetslöshet
som rådde år 1967. Med dessa utgångspunkter kommer utredningen
fram till en kostnad för reformen på ca 35 milj. kr. första året och 25_
30 milj. kr. under vart och ett av de följande åren. När det gäller arbetslöshetens
omfattning bygger utredningen sina kostnadsberäkningar
på bl. a. vissa antaganden om arbetslöshetstidernas genomsnittliga längd.
Antalet arbetslösa som antas rymmas inom varje årskostnadsrum, dvs.
arbetslöshet för en person under ett helt år, visar nämligen att utredningen
raknar med att ca 3 000 personer är arbetslösa i genomsnitt under 4y2
månader, ca 2 000 under 6 månader och ca 4 000 under 3 månader. För
den händelse dessa arbetslöshetstider fördubblas eller antalet arbetslösa
ökar väsentligt räknar utredningen med kostnader på 70 resp. 50_60
milj. kr. per år. Remissinstanserna bar inte gjort någon erinran mot utredningens
kostnadsberäkningar.
De ändringar i förhållande till utredningens förslag som jag har föreslagit
påverkar kostnaderna på olika sätt. När jag i det följande försöker
beräkna kostnaderna utgår jag från utredningens antaganden om möjligheterna
att vidta omställningsåtgärder och om arbetslöshetens omfatt
-
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
ning. Jag anger således ändringar i förhållande till det alternativ som
enligt utredningen kostar 35 milj. kr. första året.
Mitt förslag om höjt dagpenningmaximum och modifierad grundstatsbidragsskala
kan enligt vad jag redan förut har angivit beräknas medföra
en årlig kostnadsökning för statsverket med ca 5 milj. kr.
Den av mig föreslagna förlängningen av ersättningstiden i arbetslöshetskassorna
med 300 dagar för de äldre arbetslösa påverkar inte de kostnadsberäkningar
som grundas på genomsnittliga arbetslöshetstider upp till 6
månader. I den mån utredningens dyrare alternativ blir aktuellt medför
däremot förlängningen eu kostnadsökning, eftersom dagpenning utgår med
större belopp än omställningsbidrag.
Jag har förut föreslagit att även den förlängda ersättningstiden för de
äldre arbetslösa av vissa principiella skäl till viss del skall finansieras
genom medlemsavgifter. Jag vill tillägga att en sådan ordning måste anses
vara en förutsättning för att dagpenningen under förlängningstiden, liksom
ordinär dagpenning, skall kunna göras skattefri till skillnad från omställningsbidraget.
Den högsta statsbidragsandel som kan förekomma inom det nuvarande
statsbidragssystemet är, med den ändrade grundstatsbidragsskala som jag
har föreslagit, 88 % för dagpenningen 30 kr., 87 % för dagpenningen 35
kr. samt 86 % för dagpenningarna 40 och 45 kr. Dessa höga statsbidragsandelar
förutsätter bl. a. att antalet ersättningsdagar per medlem och år
uppgår till minst 22. Eftersom dagpenning under förlängd ersättningstid
är avsedd för en grupp med betydligt längre arbetslöshetstider än Övriga
kassamedlemmar, anser jag att statsbidraget bör sättas högre än nämnda
procenttal. Med utgångspunkt i dagpenningarna 40 lo-, och högre föreslår
jag, att ytterligare hälften av de 14 % som inom rådande system skulle
betalas av kassorna i stället finansieras av statsmedel. Statsbidraget till
dagpenning under förlängd ersättningstid bör således bestämmas till
(86 + 7 =) 93 % i alla dagpenningklasser. Den avgiftshöjning som behövs
för den förlängda ersättningstiden för de äldre kassamedlemmarna utgör,
fördelad på samtliga medlemmar, i genomsnitt ca 13 öre i månaden. Även
om man måste räkna med att avgiftshöjningen kan utfalla mycket olika
i de skilda kassorna, kan man utgå från att den får ringa betydelse i förhållande
till de avgifter som utgår f. n.
För den enskilde kassamedlemmen innebär dagpenning under förlängd
tid att han får behålla en viss förmån, om vissa förutsättningar är uppfyllda.
För kassan innebär det att den procentsats efter vilken statsbidraget
skall beräknas alltid är 93 %. I övrigt ingår som jag nämnt förut denna
form av äldre-stöd i det vanliga arbetslöslietsförsäkringssystemet. Jag
anser därför att det inte finns anledning att som utredningen har förordat
åsätta detta stöd särskild beteckning.
Om den genomsnittliga dagersättningen från arbetslöshetskassan till
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968
följd av maximibeloppets höjning beräknas till 40 kr. i st. f. 37 kr., som
utredningen räknar med, och om antalet arbetslösa som åtnjuter dagpenning
under förlängd tid antas utgöra 3 000 + hälften av de utförsäkrade
som enligt utredningen skulle ha fått omställningsbidrag, blir totalkostnaden
för dagpenning under sådan tid ca 15,4 milj. kr. Denna kostnad motsvarar
utredningens ca 11,5 milj. kr. för särskild dagpenning ökad med
hälften av 4,4 milj. kr. för omställningsbidrag till utförsäkrade, sammanlagt
13,7 milj. kr. Av kostnaden 15,4 milj. kr. finansieras 7 % eller ca 1,1
milj. kr. genom medlemsavgifter och 14,3 milj. kr. genom statsbidrag.
Kostnadsökningen för staten blir således i förhållande till utredningens
förslag (14,3 — 13,7=) 0,6 milj. kr.
I fråga om statsbidragen till arbetslöshetskassorna innebär mina förslag
sammantagna en ökning med ca 7,8 milj. kr. i förhållande till utredningens
förslag. Ökningen beror emellertid bl. a. på att 500 personer till följd av den
förlängda ersättningstiden får dagpenning i stället för omställningsbidrag
under sex månader.
Omställningsbidraget skall enligt mitt förslag utgå med 800 kr. för månad,
dvs. 70 kr. mer än enligt utredningens beräkningar. Ett årskostnadsrum
utgör således 9 600 kr. Antalet årskostnadsrum för utförsäkrade
minskar som jag nyss nämnt till hälften, dvs. från beräknade 500 till 250.
Kostnaden för dessa omställningsbidrag blir således (250 x 9 600 =) 2,4
milj. kr. För omställningsbidrag till oförsäkrade räknar utredningen med
1 500 årskostnadsrum. Om väntetiden som jag föreslår förlängs från eu
till två månader, torde antalet minska med 25 % till 1 125. Kostnaden
blir då (1 125 X 9 600 =) 10,8 milj. kr.
Utredningens kostnadsberäkningar bygger på att ca 10 000 arbetslösa
bereds äldre-stöd under olika genomsnittsperioder under ett år. Detta
antal motsvarar ungefär 3 800 årskostnadsrum. Underlag för beräkning
av den kostnadsökning som blir följden av att vissa företagare föreslås
få omställningsbidrag finns bara i ringa omfattning. Enligt 1965 års folki
åkning var antalet anställda drygt 3 milj. och antalet företagare ca 385 000,
dvs. ungefär 13 % av de anställda. Om ålder och arbetslöshet vore lika
fördelad i de båda grupperna, skulle kostnadsökningen för äldre-stödet åt
företagarna således utgöra ca 13 % av den kostnad på 35 milj. kr. som
utredningen räknat med, dvs. drygt 4,5 milj. kr.
Omkring hälften av företagarna är jordbrukare. Av dem är f. n. ungefär
30 000 i åldern 60—66 år. Om man antar att 3 000 av dessa årligen lämnar
jordbruket under de närmaste åren och att 1 000 behöver omställningsbidrag
under ett halvt år, kan årskostnaden beräknas till ca 4 milj. kr.
Bidragsbeloppen bär därvid nedsatts med hänsyn till tidigare inkomst,
varvid tillgänglig statistik över inkomstfördelning inom jordbruket bar
beaktats. Enligt de regler jag har föreslagit om avräkning av avgångsvederlag
bör från omställningsbidraget dras ett genomsnittligt avgångs
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
vederlag på uppskattningsvis 2 000 kr., dvs. för 1 000 arbetslösa 2 milj.
kr., varefter återstår 2 milj. kr. Med hänsyn till de övergångsregler som
jag har föreslagit bör detta belopp fördubblas för det första aret. Totalkostnaden
för omställningsbidrag åt jordbrukare skulle således första året
komma att uppgå till ca 4 milj. kr. För varje följande år blir det avgångsvederlag
som skall räknas av mindre. Även för dessa år räknar jag
därför med en årlig kostnad av inemot 4 milj. kr.
Bland övriga företagare torde avgångsfrekvensen vara lägre än bland
jordbrukare. Å andra sidan finns inget vederlag att räkna av. Jag anser
med hänsyn till de beräkningar jag här har gjort rimligt att räkna med eu
kostnad av sammanlagt högst 6 milj. kr. för företagarstödet.
Sammanfattningsvis beräknas mina förslag innebära följande kostnader:
Höjd dagpenning och förlängd ersättningstid.............. 19 milj. kr.
Omställningsbidrag till utförsäkrade .................... 3 » »
Omställningsbidrag till oförsäkrade arbetstagare .......... 11 » »
Omställningsbidrag till oförsäkrade företagare ............ 6 * »
Summa 39 milj. kr.
Härtill bör med utredningens beräkningsmetod läggas omkring 20 %
som avser kostnader för stöd i de skilda formerna åt dem som är mellan
55 och 60 år. Slutresultatet blir då, för ett år då de föreslagna reformerna
verkar fullt ut, en totalkostnad av drygt 47 milj. kr. i stället för av utredningen
beräknade 35 milj. kr. Den föreslagna beskattningen av omställningsbidragen
medför att en mindre del av kostnaden återförs till statsverket.
Jag är angelägen att på nytt framhålla att de här gjorda kostnadsberäkningarna
är grundade på det gynnsammaste av utredningens alternativ.
De bygger på flera ovissa förutsättningar: arbetslöshetens omfattning, omställningsmöjligheterna,
arbetslöshetsperiodernas längd, inställningen till
de äldre på arbetsmarknaden och arbetslöshetskassornas benägenhet att
höja dagpenningbeloppen. Om dessa förutsättningar blir ogynnsamma kan
årskostnaden stiga till avsevärt över 47 milj. kr.
Anslagsberäkning för budgetåret 1968/69
De ändrade bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen och därmed
sammanhängande statsbidrag samt det särskilda stöd åt äldre arbetslösa,
som jag har föreslagit i det föregående, avses kunna börja tillämpas sa att
utbetalningar kan ske fr. o. in. den 1 juli 1968 för alla arbetslösa som omfattas
av det nya systemet.
För nästa budgetår har arbetsmarknadsstyrelsen beräknat medelsbehovet
för bidrag enligt oförändrade grunder till erkända arbetslöshetskassor
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
till 116 milj. kr., vilket innebär en ökning med 26 milj. kr. i förhållande till
innevarande budgetår. Härtill bör läggas kostnadsökningen för de nu framlagda
förslagen.
I det föregående har j ag beräknat sistnämnda kostnadsökning till 47 milj.
kr. men samtidigt framhållit att denna beräkning bygger på gynnsamma
antaganden i olika avseenden. En ogynnsammare utveckling leder till att
kostnaderna blir avsevärt högre. Mot bakgrund av den ovissa konjunkturutvecklingen
anser jag att det finns skäl att räkna med att kostnaden kommer
att överstiga det angivna beloppet. Med beaktande av att kostnaden för
verksamheten under budgetåret 1968/69 inte till alla delar kommer att
belasta nämnda budgetår, eftersom statsbidrag till kassorna utgår i efterskott,
beräknar jag den erforderliga anslagsökningen med anledning av förslagen
till 60 milj. kr. De sammanlagda kostnaderna för bidrag till erkända
arbetslöshetskassor och omställningsbidrag skulle alltså uppgå till i runt tal
175 milj. kr. Detta belopp bör anvisas under ett förslagsanslag med rubriken
Kontant stöd vid arbetslöshet, som ersätter det nuvarande anslaget
Bidrag till erkända arbetslöshetskassor. Från det nya anslaget bör även få
bestridas kostnader för bidrag till kommunala kontantunderstöd. Dessa
bidragskostnader, vilka hittills har belastat anslaget Allmänna beredskapsarbeten
m. in., har arbetsmarknadsstyrelsen i sin anslagsframställning för
nästa budgetår (se prop. 1968: 1 bil. 13 s. 70) beräknat till 0,7 milj. ler. Detta
belopp torde kunna rymmas inom den angivna anslagsramen.
Liksom arbetsmarknadsstyrelsen anser jag att återstående medel av det
på riksstaten för budgetåret 1960/61 senast uppförda reservationsanslaget
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor bör få disponeras också under
nästa budgetår för särskild hjälp åt kassorna.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslåi''
riksdagen att
a) godkänna av mig föreslagna ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp och grundstatsbidrag m. m.;
b) godkänna mina förslag rörande särskilt stöd åt äldre arbetslösa;
c) till Kontant stöd vid arbetslöshet under elfte huvudtiteln för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 175 000 000 kr. samt
d) medge, att återstående medel av det på riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor får disponeras även under budgetåret 1968/69.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
ESSELTE AB, STHLM 68
715010