Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till atomansvarighetslag
m. m.; given Stockholms slott den
19 januari 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att

dels godkänna

1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar
på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28
januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet,

2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris den
28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen
till den under 1) nämnda konventionen,

dels antaga härvid fogade förslag till

1) atomansvarighetslag,

2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

3) lag om ändring i 15 kap. sjölagen,

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar,

5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

6) lag om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen,

7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart,

8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg,

9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

10) lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen
den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10
maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon,

11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1960 års Pariskonvention
om skadeståndsansvar på atomenergins område och 1963 års Brysselkonvention
om supplerande statsansvar för atomskador, vilken har karaktären
av en tilläggskonvention till Pariskonventionen. Samtidigt läggs fram
förslag till ny atomansvarighetslag, byggd på de båda nämnda konventionerna.
Den nya lagen är avsedd att ersätta 1960 års provisoriska atomansvarighetslag,
vars giltighetstid utgår den 31 mars 1968.

Den nya lagen bygger på samma principer som den provisoriska lagen
men medför att den svenska lagstiftningen i detalj anpassas till de nämnda
konventionerna. Detta innebär bl. a. att den nya lagen i viss omfattning
blir tillämplig även på atomolycka som inträffar utanför svenskt territorium
och på olycka för vilken innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat
är ansvarig enligt Pariskonventionen. För innehavare av atomanläggning
i Sverige höjs ansvarsbeloppet från 25 till 50 milj. kr. Vidare höjs
begränsningsbeloppet vid personskada från 200 000 till 1 milj. kr. per person.
De nya reglerna om supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor
— dvs. fall då anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte förslår
till full ersättning för skadorna — ansluter till 1963 års tilläggskonvention.
De innebär bl. a. att staten åläggs ett civilrättsligt ansvar.

Genom propositionen föreslås slutligen, utöver vissa följdändringar till
den nya atomansvarighetslagen, att giltighetstiden för 1963 års lag om ersättning
för skada i följd av atomfartygs drift förlängs till utgången av år
1970.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

1) Förslag
till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form
av metall eller i legering eller i kemisk förening, och annat klyvbart material
som Konungen anger;

radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioakth
t avfall, om materialet eller avfallet bildats vid framställning eller
användning av^ atombränsle eller blivit radioaktivt genom bestrålning i
samband med sådan framställning eller användning;

atomsubstans: dels atombränsle med undantag av naturligt uran och
utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som
användes för eller gjorts färdiga att användas för industriellt, kommersiellt,
jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;

atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana förhallanden
att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion
kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa;

atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats
i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att
am ändas som kraftkälla; fabrik lör framställning eller behandling av atomsubstans;
fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning
av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans,
om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under
transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i
vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt;

anläggningsstat: för varje atomanläggning den konventionsstat inom
vars område anläggningen ligger eller, om anläggningen icke ligger inom
någon stats område, den konventionsstat som driver eller har godkänt anläggningen; innehavare

av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som
med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt
driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket
den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens
innehavare;

atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atoinbränsle
eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening
med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten,
dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strålningskälla
i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

atomolycka: sådan händelse eller serie händelser med samma ursprung
som orsakar atomskada;

Pariskonventionen: den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen
om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse enligt det i
Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet;

tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom
det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade
tilläggskonventionen till Pariskonventionen;

konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen.

Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall undantagas
alomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om den risk som
är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är ringa.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan beträffande
atomanläggningar i Sverige förordna, att två eller flera anläggningar som
är i samma innehavares hand och ligger i varandras omedelbara närhet
skall vid tillämpningen av denna lag behandlas som en anläggning.

3 §•

Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som inträffat
i annan stat än konventionsstat.

I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger
lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konventionsstat
endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet
för innehavare av atomanläggning utom riket gäller beträffande ansvarighetens
utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag.

Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att
ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i
Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada
som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning
i ansvarighet som grundas på internationellt fördrag som avses i 14 § tredje
stycket och som Sverige har tillträtt.

Angående rätt i vissa fall för den som utgivit ersättning för atomskada
att utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf kräva ersättningen åter
från innehavare av atomanläggning meddelas bestämmelser i 15 §.

4 §•

Konungen kan, med iakttagande av Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen,
förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens
tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

5 §■

Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anläggningens
innehavare. Denne är dock ej utan uttryckligt åtagande genom
skriftligt avtal ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar
icke medverkat annat atombränsle eller annan radioaktiv produkt än sådan
atomsubstans som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till
eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

6 §•

Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från
atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av anläggningens
innehavare, om annat icke följer av andra eller tredje stycket.

Sker transporten till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat,
övergår ansvarigheten för atomskada i följd av atomolycka under
transporten på den mottagande anläggningsinnehavaren vid den tidpunkt
som blivit bestämd genom skriftligt avtal mellan denne och avsändaren.
Har sådant avtal ej träffats, övergår ansvarigheten när atomsubstansen
övertages av den mottagande anläggningsinnehavaren.

Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel
och är avsedd att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens
ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som
med vederbörligt tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

7 §•

Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens
innehavare, svarar denne för atomskada i följd av atomolycka
under transporten, om annat icke följer av andra stycket.

Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg
eller annat transportmedel och är avsedd att där användas som kraftkälla,
till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten
anläggningens innehavare från det atomsubstansen övertages av denne.

Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan
transport av atomsubstans än sådan som sker från eller till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar tillstånd
till transporten enligt atomenergilagen. De bestämmelser i denna lag
som avser innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren
av tillståndet.

8 §•

Bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av
atomolycka under transport av atomsubstans tillämpas även beträffande
atomolycka som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen
under transporten utom i fall då uppläggningen skett i atomanläggning och
dennas innehavare är ansvarig på grund av avtal som avses i 5 §.

9 §•

Hai atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atomsubstans,
vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat
eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses
i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid
tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen
då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggningsinnehavare
som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen
före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon
anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anläggningsinnehavare
som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller
7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

10 §.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsubstans
som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atomanläggning
i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka
under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får
meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt därtill och fraktföraren
visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller att säkerhet ställts
enligt 27 §. Har förordnande meddelats, gäller de bestämmelser i denna lag
som avser innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om
atomolycka under eller i anslutning till transporten.

Har enligt lagen i annan konventionsstat motsvarande förordnande meddelats
i fråga om skada för vilken innehavare av atomanläggning i den
staten skulle vara ansvarig, har förordnandet vid tillämpningen av denna
lag samma verkan som förordnande enligt första stycket.

11 §•

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens innehavare
ej är vållande till skadan.

Innehavare av atomanläggning i Sverige är dock ej ansvarig enligt denna
lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av krigshandling
eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig eller uppror
eller som orsakats av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. För innehavare
av atomanläggning i annan konventionsstat föreligger i sådant fall
ansvarighet endast om anläggningsstatens lag föreskriver det.

Angående ansvarighet, i fall som avses i andra stycket, enligt andra skadeståndsregler
än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser i 14 §
andra stycket.

12 §.

Innehavare av atomanläggning svarar ej enligt denna lag för skada på
anläggningen eller på egendom som vid tiden för atomolyckan fanns inom
anläggningens område och användes eller var avsedd att användas i förbindelse
med denna.

Är innehavare av atomanläggning i annan konventionsstat ansvarig i anledning
av atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans,
avgöres enligt anläggningsstatens lag, om ersättning skall utgå för skada
på transportmedlet.

Angående ansvarighet för skada som avses i första eller andra stycket
enligt andra skadeståndsregler än som innefattas i denna lag meddelas bestämmelser
i 14 § andra stycket.

13 §.

Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning, som utgår
enligt lagen, med tillämpning av allmänna skadeståndsregler.

Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes
sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet.

14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

läggningen eller den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, om
annat icke följer av 16 § andra punkten.

Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren
enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel
som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren ansvarig
enligt allmänna skadeståndsregler.

Beträffande ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka under transport
av atomsubstans eller atomskada som i övrigt uppkommer i följd av
begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör bestämmelserna i
törsta och andra styckena icke binder mot tillämpning av internationellt
fördrag, vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller
anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag.
Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om annan
bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar föreskrift
i sådant fördrag.

Angående ersättning av statsmedel meddelas bestämmelser i 28—35 §§.

15 §.

Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag
eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lagstiftning
i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen
skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat
förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen av den
anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet
ej meddelats.

Har någon som bar sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat
eller någon som är anställd bos sådan person nödgats utge ersättning
för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna
i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva
skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda
bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket
första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under
transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat,
gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre
än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände
till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans
från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens
ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel varmed
det sändes från den främmande staten.

Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som
själv svarar för skadan enligt 20 §.

16 §.

Har någon på en gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning
enligt denna lag, och annan skada, tillämpas lagens bestämmelser om ansvarighet
för atomskada på samtliga skador, om och i den mån det råder
sådant samband mellan dem att de icke kan tillförlitligen särskiljas. Detta
medför dock ej inskränkning i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler
åvilar annan än den enligt denna lag ansvarige anläggnings -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

innehavaren för skada i följd av sådan joniserande strålning som icke omfattas
av denna lag.

17 §.

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna
lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anläggningens
storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständighet,
fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor.
För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som intraftar
under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet icke
i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor.

Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada ar for varje dödad
eller skadad person begränsad till en miljon kronor.

De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta

eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §.

Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada,
svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av
dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan
uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma
transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning
av flera partier atomsubstans under transport, ar dock anlaggningsinnehavarnas
sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta belopp
som gäller för någon av dem.

Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten etter ''saa
som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst
och övriga omständigheter.

19 §.

Om ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §
första stycket ej förslår till gottgörelse åt dem som är berättigade till ersättning,
nedsättes deras ersättningar och därpå belöpande ränta med samma
kvotdel. .

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt forsta
stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20 §.

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva åter
av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som genom
skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig att svara
för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av annan
kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra punkten
eller 18 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

21 §.

Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk
mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring
mot hans ansvarighet skall vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk
hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande
av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför
rätt till ersättning enligt denna lag och om den för skadan ansvarige eller,
i fall som avses i 15 § första eller andra stycket, från den dag då ersättningsanspråk
riktades mot honom.

Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller dennes
försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade.
Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats
eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas
efter det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller
övergivandet. I fall, då det är nödvändigt för att uppfylla Pariskonventionens
bestämmelser, föreskriver Konungen att den som lidit skada skall
vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid
svensk domstol inom här föreskriven tid. Konungen anger därvid vad den
skadelidande har att iakttaga för att rätten skall bestå.

Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares
ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.

Försäkring

22 §.

Innehavare av atomanläggning i Sverige skall taga och vidmakthålla
försäkring för att täcka sin ansvarighet för atomskada enligt denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat intill det ansvarighetsbelopp
som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Försäkringen
skall godkännas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Försäkringen får tagas antingen

a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande
atomolycka; eller

b) så att försäkringen vid varje tidpunkt gäller för anläggningen med
avtalat försäkringsbelopp efter avdrag för ersättning som försäkringsgivaren
har att utge på grund av försäkringen.

Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

23 §.

I fall som anges i 22 § andra stycket a) skall försäkringsbeloppet motsvara
minst det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare
enligt 17 § första stycket. I fall som anges i 22 § andra stycket b) skall
försäkringsbeloppet motsvara minst etthundratjugo procent av nämnda
ansvarighetsbelopp. I försäkringsbeloppet inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och
inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidigare
försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under
det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det
denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen
upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.

It Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

24 §.

Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra rätt
att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort annat
förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanläggningen
mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat.

25 §.

Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört, är
försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning
i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från den dag
skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till myndighet
som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som uppkommer
under transport av atomsubstans och har sådan transport påbörjats före
utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens ansvarighet mot
den skadelidande icke förrän transporten avslutats.

Första stycket tillämpas icke beträffande atomolycka som inträffar efter
det att ny försäkring trätt i kraft.

I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkringsgivaren
icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa
omständighet som beror av annan än denne.

26 §.

Bestämmelserna i 24 och 25 §§ tillämpas i fall, då talan om ersättning
enligt denna lag får väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig
på förhållandet mellan försäkringsgivaren och innehavaren av atomanläggningen
eller denna ligger utom riket.

27 §.

Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäkringsplikten
befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande
säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande sätt
sörjt för reglering av uppkommande skador.

Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning
i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande
bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel

28 §.

Visar den som enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan
konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavare av atomanläggning
i Sverige, att han icke kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavarens
försäkringsgivare, utges ersättningen av staten.

Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som
svarar mot det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällande
ansvarighetsbeloppet.

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

29 §.

Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i annan
stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken
användes för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen
på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är
svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anlaggningsinnehavaren,
skall, om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt
17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full ersättning
eller om ersättning tills vidare utgår endast med viss kvotdel på grund av
förordnande enligt 19 § andra stycket, gottgörelse av statsmedel beredas
för atomskada som uppkommit

a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som
är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;
eller

c) på eller över det fria havet i annat fall, om skadan tillfogats stat
som tillträtt tilläggskonventionen eller medborgare i sådan stat, varvid
dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg utgår endast om detta
vid tiden för atomolyckan var registrerat i stat som "tillträtt tilläggskonventionen.

Vid tillämpning av första stycket likställes med medborgare i stat som
tillträtt tilläggskonventionen bolag, förening eller annat samfund, stiftelse
eller annan sådan inrättning, vilken är hemmahörande eller eljest etablerad
i sådan stat. Som medborgare i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen
än Sverige räknas även den som enligt lagen i sådan stat är att anse som
stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till ersättning enligt
tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma stat.

30 §.

Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som
anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra och tredje styckena.

Bestämmelserna i 15 § första stycket första punkten och tredje stycket
om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning äger motsvarande
tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad som utgivits i anledning
av atomskada för vilken ersättning av statsmedel utgår enligt 29 §.

31 §.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd
av en atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel
15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande etthundratjugo
miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti
1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet
var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

Om det belopp som med tillämpning av första stycket står till förfogande
för gottgörelse av statsmedel enligt 29 och 30 §§ icke förslår till
ersättning för skadorna, nedsättes ersättningarna och därpå belöpande ränta
med samma kvotdel. Bestämmelsen i 19 § andra stycket äger motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

32 §.

Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för
vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig,
yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört
enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersättning
av staten. Också för skada som yppats innan ansvarigheten sålunda
upphört utges ersättning av staten, om den skadelidande visserligen underlåtit
att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga annan preskriptionsavbrytande
åtgärd men haft godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet.

Har skadestånd nedsatts enligt 19 § första stycket och, i förekommande
fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats
lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna paragraf
i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som om anläggningens
innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning skall vid
äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket
hos myndighet som Konungen bestämmer.

Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall utgå
även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §.

Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §
första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag
icke förslår till full ersättning för här i riket uppkommen skada och ersättning
av statsmedel ej utgår enligt 29 § eller i övrigt enligt tilläggskonventionen,
beredes gottgörelse av statsmedel enligt grunder som fastställes av
Konungen och riksdagen. Sådan gottgörelse lämnas i här avsedda fall även
i tillägg till ersättning som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada,
om sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.
Gottgörelse som nu nämnts lämnas för här i riket uppkommen skada även i
fall då på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket ersättning från
anläggningsinnehavaren tills vidare utgår endast med viss kvotdel och ersättning
av statsmedel ej utgår enligt tilläggskonventionen.

34 §.

Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som
avses i 11 § andra stycket.

35 §.

Belopp som utgivits enligt 28 § får staten kräva åter endast av atomanläggningens
innehavare, dennes försäkringsgivare och den mot vilken anläggningens
innehavare har återkravsrätt enligt 20 §.

För belopp som utgivits enligt 29 eller 33 § med anledning av att förordnande
meddelats enligt 19 § andra stycket inträder staten i den rätt till
ersättning av anläggningsinnehavaren som kan tillkomma den skadelidande.
I övrigt kan belopp, som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som eljest utgivits
enligt tilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka,
för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig
enligt annan konventionsstats lag, eller som staten utgivit enligt
33 §, krävas åter endast från fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen.
Motsvarande gäller i fråga om ersättning som staten utgivit enligt
32 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Laga domstol m. m.

36 §.

Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanläggning
eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om

a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller

b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat
utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan
bestämmas med säkerhet.

I fall då det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna i artikel
13 (c) (ii) i Pariskonventionen förordnar Konungen om inskränkning av
den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt första stycket.

37 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten
enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträffade.
År två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stockholms
rådhusrätt.

38 §.

Har dom i mål om ersättning för atomskada meddelats i annan konventionsstat
och är domstolarna i den staten enligt Pariskonventionen behöriga
att pröva tvist som domen gäller, skall domen, när den vunnit laga kraft och
kan verkställas i den stat där den meddelats, på ansökan verkställas i Sverige
utan att ny prövning sker av den sak som avgjorts genom domen. Detta
medför ej skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarighetsbelopp
som gäller för atomanläggningens innehavare därigenom skulle överskridas.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall
fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att
domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga
kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.
Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller
av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. År handling
i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,
skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall
vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius
publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle
att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols
laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens
beslut förordnar annat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Övriga bestämmelser

39 §.

När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare
utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och
transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehavare
enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till fraktföraren
lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren och innehåller
uppgift om vem som är anläggningens innehavare och om dennes
adress, om den atomsubstans och den transport som försäkringen avser
samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet skall vara
försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer, att den däri
nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning i Pariskonventionens
mening. Den som utställt certifikatet svarar för att uppgifterna
om anläggningens innehavare och hans adress samt om försäkringens
eller säkerhetens belopp, art och varaktighet är riktiga.

Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

40 §.

Den som försummar försäkringsplikten enligt denna lag eller ej iakttager
sådant villkor om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 §
andra stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §.

Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen förordnar,
och i övrigt den 1 april 1968.

2) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7)
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §. 12 §.

I fråga ---------- särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

3) Förslag
till
Lag

om ändring i 15 kap. sjölagen

Härigenom förordnas, att i 15 kap. sjölagen1 skall införas en ny paragraf,
344 §, av följande lydelse.

344 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

4) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §,
av följande lydelse.

18 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 15 kap. tillagt genom 1967:48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

5) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §. 12 §.

Att i-----— —--särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

6) Förslag
till
Lag

om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att i 8 kap. vattenlagen1 skall införas en ny
paragraf, 55 §, av nedan angiven lydelse, dels att 11 kap. 17 § samma lag2
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

8 KAP.

55 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

1 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:614.

1 Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

11 KAP.

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

(Föreslagen lydelse)
17 §.

B. stämningsmål:

48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts;

48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av förorening
genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen; -

Hurusom, efter------— — —--i 68

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

7) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §• 1 §•

För skada,-------—— till skadan.

Har den, — — —------skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)
om befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med
luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 41 §, av följande lydelse.

41 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 skall införas
en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

4 a §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

1 Ny paragrafföljd genom 1967:69.

'' :( f

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

10) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen
den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den
2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 mai 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock skola äldre bestämmelser
gälla beträffande ansvarighet
för händelse, som inträffat dessförinnan,
ävensom för skada som är att
anse som atomskada enligt atomansvarighetslagen.

skall erhålla ändrad lydelse på sätt

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock skola äldre bestämmelser
gälla beträffande ansvarighet
för händelse, som inträffat dessförinnan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968. Äldre bestämmelser skall dock
gälla beträffande ansvarighet för händelse som inträffat dessförinnan.

11) Förslag
till
Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 138)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada
i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som
atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att
gälla den 31 mars 1968, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31 december
1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i förstnämnda
lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots att
denna lag har upphört att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1968.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 20 oktober 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning
om skadeståndsansvar och försäkring vid atomreaktordrift, m. m. samt anför.

Bestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift in. in.
finns i atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246). Lagen trädde i kraft
den 1''juli 1960. Den är avsedd att vara ett provisorium i avvaktan på att det
internationella samarbetet på detta område avslutas och att en definitiv lagstiftning
kan genomföras med beaktande av internationella överenskommelser
i ämnet. Lagens giltighetstid är sålunda begränsad och utgår den 31 december
1967.

Det internationella samarbetet har numera avslutats och har resulterat i
ett flertal konventioner på området. Konventionsarbetet har föranlett utredningsarbete
i nordisk samverkan. Som resultat av detta arbete föreligger
i Sverige dels ett av atomskadeutredningen1 år 1962 avlämnat betänkande,
»Atomansvarighet II» (SOU 1962: 14), med förslag till ny atomansvarighetslag,
dels en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria,
»Atomansvarighet III» (SOU 1966: 29), med ett nytt förslag till sådan
lag, vilket utgör en överarbetning av 1962 års förslag. Utredningsarbetet
har avslutats också i Danmark, Finland och Norge.

1962 års förslag och 1966 års departementspromemoria har remissbehandlats
var för sig. Yttranden har avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge,
riksförsäkringsverket, medicinalstyrelsen, järnvägsstyrelsen (numera
Statens järnvägar), statens vattenfallsverk, luftfartsverket, sjöfartsstyrelsen,
försäkringsinspektionen, delegationen för atomenergifrågor, Aktiebolaget
Atomenergi, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag & Co (AKK),
Scandinavian Airlines System (SAS), Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, styrelsen för Sveriges advo 1

Ledamöter justitierådet Erland Conradi, ordförande, byråchefen Gerdt Brundin och direktören
Gunnar Kalderén.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

katsamfund, Sveriges industriförbund, vilket som eget yttrande över departementspromemorian
avlämnat yttrande av Sveriges mekanförbund, Sveriges
redareförening, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges stadsdomare.

INLEDNING

I prop. 1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag lämnades
inledningsvis redogörelser för den tekniska bakgrunden till
atomenergins utnyttjande, den radioaktiva strålningens
medicinska verkningar och olycksfallsrisker i
atomanläggningar. Jag får i dessa hänseenden i första hand hänvisa
till nämnda redogörelser. I anslutning till redogörelsen för olycksfallsriskerna
i atomanläggningar kan nämnas att det i atomskadeutredningens betänkanden
och i 1966 års departementspromemoria har lämnats närmare upplysningar
om de s. k. atomolyckor som enligt tillgängliga källor har inträffat
på skilda håll i världen sedan atomenergin började utnyttjas för fredliga
ändamål. I den delen hänvisar jag till betänkandena »Atomansvarighet I»
(SOU 1959: 34) s. 17 f. och »Atomansvarighet II» s. 18 f., samt promemorian
»Atomansvarighet III» s. 22 f. Vad jag anförde i propositionen om det
svenska atom energiprogrammet är delvis föråldrat och j ag
vill därför nu lämna en mera aktuell redogörelse för programmet. I propositionen
redogjorde jag vidare för inhemsk och utländsk lagstiftning
på atomenergiområdet. Bortsett från tillkomsten av den provisoriska
atomansvarighetslagen, för vars innehåll jag kommer att redogöra
i korthet, har den svenska lagstiftningen på detta område inte ändrats. I utlandet
har på flera håll genomförts ny atomansvarighetslagstiftning. De lagar
som sålunda har tillkommit i bl. a. Danmark, Belgien, Frankrike, Storbritannien
och Österrike bygger emellertid på ett eller flera av de internationella
fördrag på atomskadeområdet som nu är aktuella för Sveriges del.
I anslutning till en redogörelse för det internationella och nordiska
lagstiftningssamarbetet kommer jag att redogöra för
det huvudsakliga innehållet i dessa internationella konventioner
på atomskadeområdet. Det torde därför inte vara behövligt
att nu särskilt redogöra för den utländska lagstiftningen.

Det svenska atomenergiprogrammet

Huvudansvaret för utvecklingsarbetet på atomenergins område åvilar Aktiebolaget
Atomenergi. Bolaget bär sin verksamhet i huvudsak förlagd till
Stockholm och Studsvik. Stoclcholmsanläggningarna omfattar bl. a. en
bränsleelementfabrik på Liljeholmen och forskningsreaktorn R 1 vid Drottning
Kristinas väg.

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Ulbyggnadsprogrammet för anläggningarna i Studsvik har hittills i allt
väsentligt fullföljts planenligt. Sålunda är forskningsreaktorn RO och materialprovningsreaktorn
R2 i drift. RO togs i bruk redan hösten 1959 och
R2 togs i drift i juni 1960. Vid forskningsstationen i Studsvik är även lågeffektreaktorn
R2-0 och en snabb nolleffektsreaktor FRO i drift.

Aktiebolaget Atomenergis uranverk i Ranstad i Skaraborgs län färdigställdes
under 1965 och provdrift pågår f. n.

Reaktorn i kraftvärmeverket i Ågesta togs i bruk i juni 1963. Vattenöverdomstolen
har medgivit utsläpp av avloppsvatten från verket till sjön Magelungen
t. o. in. utgången av år 1977. Driften av reaktorn omhänderhas nu
av statens vattenfallsverk.

Marvikens kraftstation på Vikbolandet, som är ett utvecklingsprojekt,
avses bli färdigställd år 1968 och kunna tas i drift med mättad ånga under
år 1969.

Den enskilda och kommunala kraftindustrin har under år 1965 beslutat
uppföra ett atomkraftverk — Oskarshamnsverket — vid Simpevarp i Kalmar
län, vilket beräknas bli taget i drift år 1970. Hela anläggningen har beställts
från Asea. Aktiobolaget Atomenergi och Asea har överenskommit
om samarbete vid utvecklingen av reaktorn.

Statens vattenfallsverk planerar att vid Värö i Hallands län uppföra ett
atomkraftverk, Ringhals kraftstation. Verket har ansökt om tillstånd att
uppföra det första aggregatet i stationen, som beräknas kunna tas i drift
år 1973. Från mitten av 1970-talet beräknas årligen minst ett stort atomkraftverk
tillkomna i det svenska kraftsystemet. Aktiebolaget Atomenergis
forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i nära samarbete med industrin,
syftar till att inom landet skapa ett tekniskt och industriellt underlag
för den väntade atomkraftutbyggnaden. Arbetet avser såväl nuvarande
termiska reaktorer som mer avancerade reaktorsystem av intresse
på längre sikt. Stora insatser görs på bränsleområdet, där bolaget bedriver
viss kommersiell produktion. Även ASEA bedriver tillverkning av bränsleelement.
Erfarenheter beträffande upparbetning av utbrända element har
erhållits i första hand genom Aktiebolaget Atomenergis deltagande i det
internationella Eurochemic-projektet i Belgien. En svensk anläggning för
upparbetning av reaktorbränsle torde inte behövas förrän tidigast under
senare delen av 1970-talet.

För innevarande budgetår utgör anslaget över driftbudgeten till Aktiebolaget
Atomenergi 92 milj. kr. Till uppförande av Marvikens kraftstation
har anvisats sammanlagt 57,3 milj. kr. Till internationellt, huvudsakligen
europeiskt atomenergisamarbete har anslagits 2,4 milj. kr.

Frågan om statens fortsatta insatser på atomenergiområdet utreds f. n.
av 1966 års atomenergiutredning.

K ungi. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Gällande svensk atomansvarighetslag

Vår nu gällande atomansvarighetslag innehåller bestämmelser om skadeståndsansvar
och försäkring vid atomreaktordrift. Lagen inleds med definitioner
av begreppen »atombränsle», »atomprodukt», »atomanläggning» och
»atomskada» (1 §). Det är att märka, att bara i Sverige belägna anläggningar
räknas som atomanläggningar enligt lagen. Denna kan alltså inte
tillämpas på olyckor utanför landet, även om skador skulle uppkomma i
Sverige. Till atomskada hänförs person- eller sakskada genom radioaktiv
strålning från atombränsle — dvs. ämne som används eller kan användas
som bränsle i atomreaktor — eller atomprodukt, dvs. annat radioaktivt ämne,
som bildats eller blivit radioaktivt genom bestrålning i samband med
framställning eller användning av atombränsle. Om en händelse har gett
upphov till skador av detta slag och dessutom till skador, som har orsakats
av giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos atombränslet eller
-produkten, utgör också sistnämnda skador atomskador i lagens mening.

Från lagens tillämpningsområde undantas atombränsle, som utgörs av
naturligt uran och som inte har blivit radioaktivt genom bestrålning, liksom
atomprodukter (radioisotoper) vilka finns utanför atomanläggning och
är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt, medicinskt
eller vetenskapligt ändamål. Lagen är inte heller tillämplig beträffande
atomreaktor som begagnas i fartyg eller annat transportmedel. Slutligen
undantas också atomskada i följd av krigshandlingar och liknande handlingar
(2 §).

Ger atombränsle eller atomprodukt i en atomanläggning upphov till atomskada,
skall skadan ersättas av anläggningens innehavare. Om bränslet
eller produkten vid tillfället var under transport inom Sverige är den avsändande
anläggningsinnehavaren ansvarig. Skedde transporten från utlandet
till svensk anläggning, åvilar ersättningsskyldigheten i stället mottagaren.
Om bränslet eller produkten vid olyckstillfället befann sig utanför
atomanläggning utan att vara under transport, ersätts skadan av den anläggningsinnehavare
som hade eller senast haft ämnet i sin besittning (4 §).

Anläggningsinnehavaren är ansvarig för atomskada oberoende av vållande.
Bortsett från att särskilda regler om ansvarsbegränsning gäller, bestäms
ersättningsskyldigheten i övrigt enligt allmänna skadeståndsrättsliga
grunder (5 §).

Ansvarigheten är begränsad sålunda att ansvarsbeloppet utgör 25 milj. kr.
för varje händelse. Därjämte är personskadeersättning begränsad till 200 000
kr. för varje dödad eller skadad person. I begränsningsbeloppen inräknas
inte ränta eller rättegångskostnader (6 §).

Om ansvarsbeloppet 25 milj. kr. inte räcker till full ersättning åt de skadelidande,
reduceras skadestånden proportionellt. Vid olyckor av katastrof -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

karaktär kan Kungl. Maj :t bestämma att ersättning tills vidare skall utgå
med endast viss kvotdel av full ersättning (7 §).

Ersättningsanspråk enligt lagen preskriberas efter tio år, räknat från
dagen för olyckan. Preskription kan avbrytas endast genom att den skadelidande
väcker talan mot anläggningsinnehavaren vid domstol. Vidare gäller
att ersättningsanspråk vid äventyr av talans förlust skall anmälas hos anläggningsinnehavaren
inom två år, räknat från den dag då den ersättningsberättigade
fick eller hade bort få kunskap om skadan och om vem som är
ansvarig för denna (8 §). För skada som yppas senare än tio men inom
30 år efter olyckan utgår ersättning av statsmedel enligt de grunder som
tillämpas beträffande ersättning som anläggningsinnehavaren utger. Också
här gäller den tvååriga preskriptionen (13 § andra stycket).

Utom när det gäller atomskada som har uppkommit under transport av
atombränsle eller atomprodukt eller som i annat fall har uppkommit i följd
av begagnande av transportmedel, är anläggningens innehavare ensam ansvarig.
Ersättningsanspråk kan således inte riktas mot någon annan än
denne. Den som på grund av nyss anmärkta undantag från denna s. k. kanalisationsregel
nödgats betala ersättning för atomskada har regressrätt
mot den ansvarige anläggningsinnehavaren, om han inte själv har orsakat
skadan uppsåtligen eller gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig
att svara för skadan (9 § första och andra styckena).

Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot annan ansvarig anläggningsinnehavare
och mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Därtill
kommer den återkravsrätt han kan ha på grund av avtal (9 § tredje
stycket).

Anläggningsinnehavaren är skyldig att teckna försäkring till täckande av
sin ansvarighet enligt lagen. Försäkringen skall godkännas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t utser (f. n. försäkringsinspektionen). 1
stället för försäkring som täcker ansvarigheten för varje inträffad händelse
får anläggningsinnehavaren teckna försäkring med visst belopp för anläggningen
som sådan. Försäkringsbeloppet får emellertid då inte understiga
30 milj. kr., och efter varje försäkringsfall måste kompletterande försäkring
tecknas, om försäkringsbeloppet annars skulle komma att understiga 25
milj. kr. (10 §). Staten är undantagen från försäkringsplikt och även annan
anläggningsinnehavare kan befrias från försäkringsplikten, om han ställer
betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen (11 §). Vidare finns
vissa regler om att en försäkring inte kan bringas att upphöra i förhållande
till de skadelidande förrän viss tid har gått efter det att anmälan har gjorts
till behörig myndighet (f. n. försäkringsinspektionen) eller förrän den
transport som försäkringen avser har avslutats (12 §).

Staten bär enligt lagen ett garantiansvar för de ersättningar som anläggningsinnehavaren
har att utge. Den skadelidande kan dock vända sig mot
staten först sedan det visat sig att han inte kunnat få ut ersättningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 är 1!)68 25

vare sig anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare (13 § första
stycket).

Om ansvarsbeloppet i vasst fall visar sig otillräckligt, skall staten utge
supplerande ersättning enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t och
riksdagen i varje särskilt fall. Ersättning skall då också utgå i tillägg till
ersättning som staten bär utgivit för s. k. sena skador, dvs. skador som har
yppats senare än tio år efter olyckan (13 § tredje stycket).

Slutligen innehåller lagen bestämmelser om straff för den som försummar
försäkringsplikt eller inte iakttar föreskrivna villkor om ställande av
säkerhet (14 §) samt en på ömsesidighetsgrundsatser byggd bestämmelse
om att Kungl. Maj :t kan inskränka rätten att enligt svensk lag få ersättning
för atomskada som har uppkommit i främmande stat i följd av olycka
i Sverige (15 §).

Det internationella lagstiftningsarbetet

Under senare hälften av 1950-talet bedrevs inom organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete (OEEG) — numera organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD) — i Paris arbete på att åstadkomma
en västeuropeisk konvention om skadeståndsansvar på atomenergiområdet.
Arbetet utfördes inom OECDs organ för atomenergifrågor »European
Nuclear Energy Agency» (ENEA) av en expertgrupp, bestående av
representanter för flertalet av organisationens medlemsländer, däribland
Danmark, Norge och Sverige. Det resulterade i att en konvention i ämnet
öppnades för undertecknande i Paris den 29 juli 1960. Konventionen undertecknades
av sexton av OEECs medlemsländer (samtliga utom Eire och Island).
Den träder i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter.
Den hade vid årsskiftet 1963/64 ratificerats av Spanien och Turkiet men
hann inte träda i kraft, innan den reviderades genom ett tilläggsprotokoll av
den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande del av konventionen och
till vilket jag strax skall återkomma. Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien
har sedermera ratificerat konventionen i dess lydelse enligt tillläggsprotolcollet.
Konventionen träder alltså i kraft när ytterligare en stat
har ratificerat den i den nya lydelsen. Konventionen benämns i det följande
»Pariskonventionen».

Pariskom-entionen innebär bl. a. att skadeståndsansvaret för innehavare
av atomanläggning skall vara begränsat till ett belopp för varje atomolycka
av lägst 5 milj. sådana betalningsenheter som avses i det europeiska monetära
avtalet den 5 augusti 1955 (i det följande benämnda betalningsenheter),
vilket f. n. motsvarar cirka 25 milj. kr.

Redan innan arbetet på konventionen var avslutat hade de sex medlemsländerna
i den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tagit upp
inbördes förhandlingar om en tilläggskonvention till Pariskonventionen,

Kangl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

enligt vilken ersättning av statsmedel skulle utgå intill visst maximibelopp i
anledning av atomolycka, för vilken innehavare av atomanläggning i någon
av berörda stater är ansvarig enligt Pariskonventionen men vars skadeverkningar
inte till fullo täcks av det ansvarsbelopp som enligt konventionen
fastställts för vederbörande anläggningsinnehavare. I början av år
1962 inbjöds de övriga stater som undertecknat Pariskonventionen att ta
del i de avslutande förhandlingarna om en sådan tilläggskonvention. Denna
inbjudan accepterades av samtliga berörda stater, bland dem Danmark,
Norge och Sverige. En konvention om supplerande statsansvar antogs den
31 januari 1963 vid en diplomatisk konferens i Bryssel. Konventionen utgör
ett supplement till Pariskonventionen och står öppen för tillträde bara
för stater som har antagit sistnämnda konvention. Den har undertecknats
av samtliga Pariskonventionens signatärmakter med undantag av Grekland,
Portugal och Turkiet. Den träder i kraft när den har ratificerats av sex
signatärmakter. Hittills har Frankrike, Spanien och Storbritannien ratificerat
konventionen. Ratifikationerna avser konventionen i den lydelse den
har fått genom ett tilläggsprotokoll den 28 januari 1964, vilket utgör en integrerande
del av konventionen och till vilket jag återkommer i det följande.
Konventionen benämns i fortsättningen »tilläggskonventionen».

Paris- och tilläggskonventionerna syftar till en regional reglering i Västeuropa
av atomansvarighetsfrågorna. Det föreligger emellertid på detta område
behov att få till stånd en världsomfattande internationell reglering. I
slutet av 1950-talet påbörjades därför inom det internationella atomenergiorganet,
»International Atomic Energy Agency» (IAEA), arbete på en världsomfattande
atomansvarighetskonvention. I maj 1963 ägde en diplomatisk
konferens rum i Wien för behandling av ett inom organisationen utarbetat
konventionsförslag. I konferensen deltog ett femtiotal stater, däribland de
nordiska länderna med undantag av Island. En konvention i ämnet antogs
och öppnades för undertecknande den 21 maj 1963. Denna konvention, benämnd
»Wienkonventionen», träder i kraft när den har ratificerats av fem
stater. Den har enligt tillgängliga uppgifter hittills undertecknats av nio
stater, däribland Storbritannien, och ratificerats av fyra stater, nämligen
Argentina, Filippinerna, Förenade Arabrepubliken och Kuba. Kamerun samt
Trinidad och Tobago har anslutit sig till konventionen. Inte något av de
nordiska länderna har undertecknat konventionen.

Wienkonferensen antog också ett fakultativt protokoll om obligatoriskt
lösande av tvister rörande Wienkonventionens tolkning och tillämpning.
Stater som tillträder protokollet förbinder sig därigenom att hänskjuta sådana
tvister till den internationella domstolen (Haag-domstolen), om de
inte träffar överenskommelse om annan form för tvistens lösning.

Ehuru Wienkonventionen både i fråga om de grundläggande principerna
och beträffande utformningen av de enskilda bestämmelserna nära
anslöt till Pariskonventionen, förelåg dock skiljaktigheter på en del punk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ter. Bland Pariskonventionens signatärmakter rådde efter Wienkonventionens
antagande enighet om att man borde närmare utreda förutsättningarna
för ett samtidigt tillträde från de västeuropeiska staterna till såväl Pariskonventionen
och tilläggskonventionen som Wienkonventionen. Samtidigt
skulle undersökas om de ändringar i de två förstnämnda konventionerna
som kunde vara nödvändiga för ett sådant tillträde lämpligen kunde
eller borde vidtas. Detta utredningsarbete utfördes inom ENEA av en expertgrupp
bestående av representanter för Pariskonventionens signatärmakter.
Gruppen lade vid årsskiftet 1963/64 fram förslag till dels ett tilläggsprotokoll
till Pariskonventionen, vilket innefattade vissa ändringar som, så långt
det var möjligt, skulle bringa konventionens bestämmelser i överensstämmelse
med motsvarande regler i Wienkonventionen, dels ett tilläggsprotokoll
till tilläggskonventionen avseende sådana ändringar i denna som omedelbart
betingades av de föreslagna ändringarna i Pariskonventionen. Tillläggsprotokollen
godkändes av OECDs råd den 28 januari 1964 och undertecknades
samtidigt eller under den närmast följande tiden av Pariskonventionens
signatärmakter utom Grekland, Portugal och Turkiet i fråga om
tilläggsprotokollet till tilläggskonventionen. Som har framgått av vad jag
tidigare har anfört har Pariskonventionen i dess reviderade lydelse numera
ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och Storbritannien samt tilläggskonventionen
i den nya lydelsen ratificerats av sistnämnda tre stater.

De internationella fördrag som nu har berörts rör uteslutande frågan om
ansvarighet för skada i följd av driften av landbaserade atomanläggningar.
Vid en diplomatisk sjörättskonferens i Bryssel år 1962, i vilken bl. a. Danmark,
Finland, Norge och Sverige deltog, antogs en konvention rörande
skadeståndsansvar för redare (»operators») av s. k. atomfartyg. Konventionen
öppnades för undertecknande den 25 maj 1962. Den träder i kraft, när
den har ratificerats av två stater, av vilka en skall vara »licensstat», dvs.
en stat i vilken minst ett atomfartyg är hemmahörande. Konventionen har
hittills undertecknats av fjorton stater men har inte ratificerats av någon
stat. Inget av de nordiska länderna har undertecknat konventionen.

Pariskonventionen och tilläggskonventionen i franska och engelska versioner
samt översättningar till svenska torde få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilagor 1—2.

Det nordiska lagstiftningsarbetet

År 1958 tillkallades i Sverige sakkunniga för att utreda vissa frågor om
skadestånd och försäkring i samband med atomreaktordrift. Ungefär samtidigt
tillkallades motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge.
Den svenska utredningen, som antog namnet atomskadeutredningen, avlämnade
i oktober 1959 ett förslag till tidsbegränsad lagstiftning i ämnet,
»Atomansvarighet I», för att tillgodose ett uppkommet behov av att snarast

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

möjligt få till stånd vissa grundläggande lagbestämmelser i ämnet. På
grundval av förslaget utfärdades atomansvarighetslagen den 3 juni 1960.
Lagen gällde ursprungligen t. o. in. den 31 december 1963. Dess giltighetstid
har sedermera förlängts genom lagar den 17 maj 1963 (nr 157) och den
25 november 1965 (nr 567) och utgår, som jag redan har nämnt, den 31 december
1967.

De nordiska atomskadeutredningarna bedrev sitt arbete parallellt med
konventionsarbetet inom ENEA, i vilket representanter för Danmark, Norge
och Sverige deltog. Under tiden närmast efter det att förslaget till provisorisk
lag hade lagts fram ägnade sig den svenska utredningen åt att i samarbete
med de övriga nordiska kommittéerna utarbeta förslag till en definitiv
lagstiftning, som skulle bygga på Pariskonventionen och möjliggöra
ratifikation av denna. I mars 1962 lade utredningen fram betänkande med
förslag till ny atomansvarighetslag, »Atomansvarighet II». Den danska
kommittén hade i juni 1961 lagt fram ett motsvarande förslag. På grundval
av detta förslag utfärdades den 16 maj 1962 »Lov (nr 170) om nukleare
anlsegg (atomanlaegg)». Denna lag innehåller dels vissa koncessionsbestämmelser,
dels ansvarighetsregler. I sistnämnda hänseende bygger lagen
på Pariskonventionen. I avvaktan på att konventionen träder i kraft
och Danmark tillträder konventionen har dock lagens tillämpningsområde
begränsats till att avse danska atomanläggningar och olyckor inom danskt
område. I Finland och Norge finns inte några lagbestämmelser i ämnet.
Den norska utredningen hade i mars 1962 avslutat sitt arbete men lade inte
fram något betänkande. I Finland lades ett betänkande fram i januari 1963.

Efter remissbehandling i Sverige av 1962 års förslag uppsköts frågan om
lagstiftning på grundval av förslaget i avvaktan på att det då ännu pågående
internationella lagsamarbetet skulle slutföras. I januari 1964 förelåg
resultatet av detta arbete i form av de internationella fördrag på området
som bär berörts i det föregående. I detta läge beslöt de nordiska ländernas
justitieministrar vid möte i januari 1964, att det nordiska lagsamarbetet
skulle återupptas. Arbetet skulle inriktas på en överarbetning av de äldre
lagförslagen — i Danmark gällande lag — med sikte på en anpassning till
de internationella överenskommelserna. I Danmark, Finland och Norge
tillsattes under våren 1964 särskilda kommittéer för ändamålet. I Sverige
togs arbetet upp inom justitiedepartementet.

Avsikten med detta utredningsarbete var att nya förslag till atomansvarighetslagstiftning
skulle utarbetas på grundval av tidigare framlagda eller
utarbetade förslag och däröver avgivna yttranden samt med beaktande av
de nya konventionerna och tilläggsprotokollen. Det förutsattes, att kommande
lagförslag skulle möjliggöra en ratifikation av Pariskonventionen
i dess reviderade lydelse. Under utredningsarbetet skulle vidare prövas
lämpligheten av och möjligheterna för ett tillträde från de nordiska ländernas
sida till tilläggskonventionen och Wienkonventionen samt utarbetas de
lagförslag som kunde föranledas av utredningsresultatet i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Med anledning av utredningsuppdraget utarbetades inom det svenska justitiedepartementet
den tidigare nämnda promemorian, »Atomansvarighet
III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Förslaget bygger på såväl
Pariskonventionen och tilläggslconventionen som Wienkonventionen. I promemorian
tas dock inte ställning till frågan om Sverige bör tillträda Wienkonventionen.
De ändringar i lagtexten som blir nödvändiga om endast
Paris- och tilläggskonventionerna skall tillträdas anges i specialmotiveringen
till lagförslaget. I Norge har motsvarande lagförslag lagts fram i september
1967. De danska och finska kommittéerna väntas inom kort lägga fram sina
betänkanden.

HUVUDDRAGEN AV PARIS- OCH WIENKONVENTIONERNA SAMT
TILLÄGGSKONVENTIONEN

Paris- och Wienkonventionerna

Båda dessa konventioner syftar till en reglering av ansvarigheten för skador
som uppkommer genom driften av landbaserade atomreaktorer och
andra s. k. atomanläggningar i konventionsstaterna. Konventionerna bygger
på fyra grundläggande principer: 1) ansvarigheten skall åvila innehavare
av atomanläggning på objektiv grund; 2) ansvarigheten skall resp. kan
begränsas till visst belopp för varje skadeorsakande händelse; 3) ansvarigheten
skall vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti; 4) ansvarigheten
»kanaliseras» till vederbörande anläggningsinnehavare, dvs. i
princip skall ingen annan än denne kunna åläggas ersättningsskyldighet.
Också i fråga om den systematiska uppbyggnaden och de enskilda bestämmelsernas
sakliga innehåll föreligger nära överensstämmelse mellan de båda
konventionerna.

I det följande lämnas i ett sammanhang en översiktlig redogörelse för
innehållet i båda konventionerna med särskilt angivande av sakligt betydelsefulla
skillnader.

Konventionsbestämmelserna är på flera punkter invecklade och svårtillgängliga.
För överskådlighetens skull får jag därför på åtskilliga punktei
hänvisa till de mer detaljerade redogörelser som lämnas i den följande
specialmotiveringen och, i vissa fall, till konventionstexterna. När hänvisning
sker till enskilda konventionsbestämmelser nämns Pariskonventionens
föreskrifter först.

Båda konventionerna inleds med en rad definitioner (art. 1. a. resp. I. 1.).
Parislconventionens definitioner av nukleär olycka (»nuclear incident»),
nukleär anläggning (»nuclear installation»), nukleärt bränsle (»nuclear
fuel»), radioaktiv produkt (»radioactive products or waste»), nukleär substans
(»nuclear substances») och innehavare av nukleär anläggning (»ope -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

rator») har sin motsvarighet i Wienkonventionen, som emellertid dessutom
innehåller definitioner av person (»person»), medborgare i fördragsslutande
part (»national of a Contracting Party»), anläggningsstat (»Installation
State»), behörig domstols lag (»law of the competent court»), nukleär reaktor
(»nuclear reactor») och nukleär skada (»nuclear damage»). I fråga om
definitionernas närmare innehåll får jag hänvisa till konventionstexterna
(betr. Wienkonventionen se »Atomansvarighet III» bil. 3). När den följande
framställningen hänför sig till definitionerna, används i stället för ordet
»nukleär» det i svensk lagstiftning förekommande sammansättningsledet
»atom-».

Enligt Pariskonventionen art. 1. b. kan ENEAs styrelse besluta att visst
eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen eller atomsubstanser,
som erbjuder endast obetydliga risker, skall undantas från konventionens
tillämpning. Beslutet skall fattas enhälligt av konventionsstaternas representanter
i styrelsen (art. 16). En motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen
art. I. 2 föreskriver, att en konventionsstat kan, såvitt gäller ansvarighet
för innehavare av atomanläggningar inom dess område, från konventionens
tillämpning undanta mindre kvantiteter nukleära substanser som erbjuder
bara obetydliga risker, under förutsättning att IAEAs styrelse har
fastställt maximigränser för sådant undantag och beslutet ligger inom ramen
för dessa gränser.

Pariskonventionen är enligt art. 2 inte tillämplig på atomolycka som inträffar
eller skada som uppkommer i stat vilken inte har tillträtt konventionen,
om inte annat har föreskrivits i lagen i den konventionsstat där den ansvarige
anläggningsinnehavarens atomanläggning ligger (i det följande kallad
»anläggningsstaten»). Av bestämmelsen kan motsättningsvis slutas, att
konventionen utan vidare gäller beträffande atomolyckor som inträffar i
konventionsstat eller på eller över område som inte utgör statligt territorium
och därvid är tillämplig i fråga om skador som uppkommer i konventionsstat
eller på eller över sådant område som nyss nämnts. Wienkonventionen
innehåller inte några bestämmelser om det geografiska tillämpningsområdet.
Definitionerna av atomanläggning och anläggningsstat är dock så
utformade att konventionen blir tillämplig bara beträffande anläggningar i
konventionsstaterna.

Innehavaren av en atomanläggning svarar enligt Pariskonventionen art.
3. a. oberoende av vållande för person- eller egendomsskada orsakad av en
atomolycka vid vilken medverkat atombränsle eller radioaktiv produkt, som
fanns i hans anläggning, eller av atomsubstans, som — utan att vara under
transport — kom från anläggningen. Om i det senare fallet ämnena före
olyckan hade omhändertagits av annan anläggningsinnehavare, åvilar dock
ansvarigheten denne (art. 5. c.). Motsvarande bestämmelser återfinns i art.
II. 1. a. och b. i Wienkonventionen (jfr även art. I. 1. k. i. och ii.). Denna
har till skillnad från Pariskonventionen en särskild bestämmelse i art. IV. 1.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

om att ansvarigheten för atomskador i samtliga de fall som omfattas av
konventionen är objektivt. Från anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt
konventionerna i anledning av en atomolycka i hans anläggning undantas
skador på själva anläggningen och på egendom som fanns inom dess område
och användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anläggningen
(art. 3. a. ii. 1. resp. art. IV. 5. a.).

Bestämmelserna om ansA^arighet för skada i följd av atomolycka under
transport av atomsubstans till eller från en atomanläggning återfinns i art.
4. a. och b. resp. art. II. 1. b. och c. och innebär i huvudsak följande. Vid
transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna är den avsändande
anläggningsinnehavaren ansvarig till dess ansvarigheten enligt skriftligt
avtal mellan avsändare och mottagare övergår på den sistnämnde. Finns
inget sådant avtal, övergår ansvarigheten på mottagaren när denne övertar
ämnena. Vid transport till atomreaktor som har infogats i transportmedel
upphör avsändarens ansvarighet, när innehavaren aAf transportmedlets reaktor
övertar ämnena. Sker transport till mottagare i icke-konventionsstat,
upphör avsändarens ansvarighet när ämnena lossas från det transportmedel
med vilket de anlänt till den staten. Vid transport till atomanläggning i
konventionsstat från atomreaktor som har infogats i transportmedel resp.
från avsändare i icke-konventionsstat blir mottagaren ansvarig från det han
övertar ämnena resp. från det ämnena lastas på det transportmedel varmed
de sänds från den främmande staten. I sistnämnda fall blir dock mottagaren
ansvarig bara om transporten har skett med hans skriftliga samtycke.

Transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande olyckor som inträffar
under tillfällig uppläggning av ämnena i anslutning till transporten.
Detta gäller också när uppläggningen sker i en atomanläggning. Dennas innehavare
blir då inte ansvarig för en atomolycka som inträffar i anläggningen
och orsakas uteslutande av de upplagda ämnena (art. 5. b. resp. art.
II. 1. in fine).

Vid transportolyckor blir anläggningsinnehavaren inte ansA^arig för skada
på transportmedlet (art. 3. a. 2. resp. art. IV. 5. b.), om inte annat har
bestämts i anläggningsstatens lag (art. 7. c. resp. art. IV. 6.). Om skadorna
på transportmedlet inte skall ersättas enligt konventionernas regler,
hindrar inte konventionerna att anläggningsinnehavaren med stöd av nationell
lag görs ansA''arig enligt allmänna skadeståndsregler (art. 6. c. ii. resp.
art. IV. 7. b.).

En konventionsstat kan genom lagstiftning bestämma, att en fraktförare,
som utför transport av atomsubstans, med samtycke av innehavare av anläggning
i den staten och under förutsättning att han fullgör skyldigheten
att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet skall vara ansvarig för
olyckor under transporten i anläggningsinnehavarens ställe. Enligt Wienkonventionen
kan sådant förordnande meddelas också beträffande den som
omhändertar radioaktivt avfall (art. 4. d. resp. art. II. 2.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I anslutning till transportansvarighetsreglerna innehåller konventionerna
bestämmelser om att den ansvarige anläggningsinnehavarens försäkringsgivare
(eller den som har ställt säkerhet för hans ansvarighet) skall förse
fraktföraren med ett av behörig nationell myndighet i anläggningsstaten
bestyrkt certifikat, innehållande vissa närmare angivna uppgifter om anläggningsinnehavaren,
de transporterade ämnena och försäkringen eller
säkerheten. I vissa hänseenden utgör certifikatet exklusivt bevismedel i
fråga om riktigheten av däri intagna uppgifter (art. 4. c. resp. art. III).

Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada, svarar de
solidariskt för skadeståndet, var och en intill sitt ansvarsbelopp (art. 5. d.
resp. art. II. 3. a.). Har en atomolycka orsakats av flera partier atomsubstans
som fanns på ett och samma transportmedel eller som under transport
tillfälligt upplagts i en och samma atomanläggning, skall dock den sammanlagda
ansvarigheten inte överstiga det högsta ansvarsbelopp som gäller för
någon av anläggningsinnehavarna. Frågan om den inbördes fördelningen
av ansvarigheten mellan två eller flera solidariskt ansvariga anläggningsinnehavare
regleras inte i konventionerna.

Har såväl atomskada som annan skada orsakats av en atomolycka eller
gemensamt av en atomolycka och en annan händelse och kan skadorna inte
tillförlitligen särskiljas, skall samtliga skador anses som atomskador. Konventionernas
regler om »kanalisation» av ansvarigheten för atomskada
vilka berörs närmare i det följande — skall dock i sådant fall inte inverka på
den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än anläggningsinnehavaren
för skador som inte är atomskador i konventionernas me o ning

men som har orsakats av joniserande strålning (art 3. b. resp. art. IV.
4.).

Från konventionernas tillämpningsområden undantas helt atomolycka
som är en direkt följd av krigshandling under väpnad konflikt eller liknande
handling under inbördeskrig eller uppror (art. 9 resp. art. IV. 3. a.). Undantag
gäller också för atomolycka som är en direkt följd av en allvarlig
naturkatastrof av osedvanlig art, om inte annat föreskrivs i anläggningsstatens
lag (art. 9 resp. art. IV. 3. b.).

Anläggningsstaten kan genom lagstiftning föreskriva att anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt konventionerna skall omfatta också skador
som härrör från annan strålningskälla i hans atomanläggning än atombränsle
eller radioaktiv produkt resp. att sådana skador skall inbegripas
under begreppet atomskada (art. 3. c. resp. art. I. 1. k. iii.).

Frågan om verkan av medvållande på den skadelidandes sida skall enligt
Pariskonventionen avgöras enligt lagen i den stat vars domstolar enligt konventionen
är behöriga att handlägga ersättningsanspråk enligt konventionen
(art. 11, jfr art. 14. b.). I denna fråga innehåller Wienkonventionen uttryckliga
regler i art. IV. 2., som föreskriver att jämkning på grund av med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

vållande får ske bara vid uppsåt och grov vårdslöshet på den skadelidandes
sida. Inom denna ram skall frågan i övrigt avgöras enligt den behöriga
domstolens lag (lex fori).

Skadeståndsansvaret »kanaliseras» enligt konventionerna till vederbörande
anläggningsinnehavare. Anspråk på ersättning för atomskada kan
enligt art. 6. a. och b. resp. art. II. 5. (jfr även art. II. 6.) i princip inte riktas
mot någon annan än anläggningsinnehavaren eller, om föreskrift därom
har meddelats i den behöriga domstolens lag, dennes försäkringsgivare (motsvarande).
Undantag från denna kanalisationsregel gäller dock för anspråk
som grundas på en sådan internationell konvention på transportområdet
som var i kraft eller öppen för undertecknande, ratifikation eller anslutning
på dagen för resp. konvention. Vidare gäller i fråga om sådan atomskada
som enligt de tidigare berörda särskilda undantagsbestämmelserna
inte omfattas av konventionernas ansvarighetsregler — skada på s. k. »onsite-property»
och på transportmedlet vid transportolyckor samt skador i
följd av krigshandlingar o. d. eller naturkatastrofer — att ersättningsanspråk
utan hinder av kanalisationsreglerna kan riktas mot fysisk person
som har orsakat skadan uppsåtligen (art. 6. c. 1. resp. art. IV. 7. a.). Det
skadeståndsansvar som enligt andra regler kan åvila innehavaren av en
reaktor som ingår i ett transportmedel lider enligt Pariskonventionen inte
heller någon inskränkning genom kanalisationsbestämmelserna (art. 6.
c. 2.). Wienkonventionen saknar uttrycklig föreskrift i sistnämnda hänseende
men torde bygga på samma princip.

Den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt en sådan
internationell konvention på transportområdet som nyss nämnts eller enligt
lagen i en icke-konventionsstat inträder i den skadelidandes rätt mot den
anläggningsinnehavare som är ansvarig för skadan enligt konventionerna
(art. 6. d. resp. art. IX. 2. a.). Subrogationsrätt tillkommer enligt Wienkonventionen
bara medborgare i konventionsstat men är enligt Pariskonventionen
inte begränsad på motsvarande sätt.

Pariskonventionen innehåller i art. 6. e. en speciell regressregel, som saknar
motsvarighet i Wienkonventionen. Den innebär, att om någon som har
sitt huvudkontor i en konventionsstat eller någon som är anställd hos sådan
person har nödgats betala ersättning för atomskada som på grund av
bestämmelserna i art. 2 om det geografiska tillämpningsområdet inte omfattas
av konventionens ansvarighetsregler, han i vissa fall har rätt att återkräva
ersättningen av den anläggningsinnehavare som med bortseende från
dessa bestämmelser skulle ha svarat för skadan.

Anläggningsinnehavaren har regressrätt bara mot fysisk person som har
orsakat skadan uppsåtligen och mot den som genom avtal uttryckligen (enligt
Wienkonventionen skriftligen) har åtagit sig att svara för skadan (art.
6. f. resp. art. X.).

Frågan om samordning mellan nationella eller mellanstatliga socialför 2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

säkringssystem och det genom konventionerna inrättade ersättningssystemet
skall avgöras enligt lagen i den stat (eller stadgarna för den mellanstatliga
organisation) som har inrättat socialförsäkringssystemet (art. 6. h. resp.
art. IX. 1.).

Anläggningsinnehavarens ansvarighet skall enligt Pariskonventionen art.
7. a. och b. vara begränsad. Ansvarsbeloppet skall utgöra 15 milj. betalningsenheter
för varje olycka. Konventionsstat kan dock genom nationell lag fastställa
ett högre eller lägre belopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter. Wienkonventionen
innehåller inte någon regel om obligatorisk ansvarsbegränsning
men ger konventionsstaterna rätt att begränsa ansvarigheten till lägst
5 milj. U.S. dollars per olycka (art. V. 1.). Ansvarsbeloppet bestäms enligt
lagen i anläggningsstaten (art. 7. d. resp. art. V. 1.). Om ersättning för skada
på transportmedlet vid transportolycka enligt denna lag skall inbegripas i ansvarsbeloppet,
får ansvarigheten för övriga skador inte avse lägre belopp än
5 milj. betalningsenheter resp. dollars (art. 7. c. resp. art. IV. 6.).

Det ansvarsbelopp som har fastställts med stöd av konventionerna omfattar
inte ränta eller rättegångskostnad (art. 7. g. resp. art. V. 2.).

Konventionerna innehåller särskilda preskriptionsbestämmelser. Talan
om ersättning måste anhängiggöras inom tio år, räknat från dagen för
atomolyckan (art. 8. a. resp. art. VI. 1.). Tiden kan förlängas genom föreskrift
i nationell lag (lex fori), men bara under förutsättning att ansvarigheten
i fråga om anspråk som väcks efter tioårstidens utgång enligt anläggningsstatens
lag är täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.
En förlängning av preskriptionstiden får inte heller inkräkta på den rätt
till ersättning för personskada som tillkommer skadelidande vilka har
väckt ersättningstalan före tioårstidens utgång.

Om en atomolycka har orsakats av atomsubstans, som vid tiden för
olyckan hade stulits, på annat sätt gått förlorad eller övergivits, inträder
preskription inte i något fall senare än efter 20 år, räknat från dagen för
förlusten eller övergivandet (art. 8. b. resp. art. VI. 2.).

I nationell lag (lex fori) kan ges föreskrifter om korttidspreskription.
Preskriptionstiden skall i så fall utgöra enligt Pariskonventionen minst två
och enligt Wienkonventionen minst tre år, räknat från det den skadelidande
fick eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och om den som är
ansvarig för skadan (art. 8. c. resp. art. VI. 3.).

Anläggningsinnehavaren är skyldig att täcka sin ansvarighet enligt konventionerna
med försäkring eller annan ekonomisk garanti. Anläggningsstaten
bestämmer de närmare villkoren härför (art. 10. a. resp. art. VII. 1.) Enligt
Wienkonventionen har anläggningsstaten ett subsidiärt garantiansvar
(art. VII. 1. andra punkten), som innebär att staten gentemot de skadelidande
själv ytterst svarar för att medel står till förfogande att täcka skadestånden
inom ansvarsbeloppet. Pariskonventionen har inte någon uttrycklig
föreskrift härom. Försäkringsgivaren (eller den som ställt annan säker -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

het) får inte hringa försäkringen (säkerheten) att upphöra att gälla tidigare
än två månader räknat från det han har gett behörig myndighet skriftlig
underrättelse om försäkringens eller säkerhetens upphörande (art. 10.
b. resp. art. VII. 4.). Transportansvarighetsförsäkring kan inte bringas att
upphöra så länge transporten pågår.

I den mån annat inte följer av särskilda bestämmelser i konventionerna
skall frågan om skadeståndets art, form och omfattning avgöras enligt nationell
lag (lex fori) (art. 11 resp. art. VIII).

Konventionerna innehåller i art. 13 a. b. och c. resp. art. XI tvingande
jurisdiktionsbestämmelser. Talan mot anläggningsinnehavaren eller hans
försäkringsgivare om ersättning för atomskada skall enligt huvudregeln
väckas vid domstol i den konventionsstat där atomolyckan har inträffat
(art. 13. a. resp. art. XI. 1.). Om olyckan har inträffat utanför konventionsstaternas
områden eller om platsen för olyckan inte kan bestämmas med
säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna i anläggningsstaten (art.
13. b. resp. art. XI. 2.). Skulle med tillämpning av dessa bestämmelser behörighet
tillkomma domstolarna i flera konventionsstater, gäller särskilda
regler. Om olyckan har inträffat delvis i en konventionsstat och delvis utanför
konventionsstaternas områden — t. ex. på det fria havet -— tillkommer
behörigheten domstolarna i den konventionsstat där olyckan delvis har inträffat
(art. 13. c. i. resp. art. XI. 3. a.). I övriga fall — dvs. när olyckan har
skett inom flera konventionsstaters territorier eller när flera anläggningsinnehavare
är ansvariga för en olycka utanför konventionsstaternas territorier
— tillkommer behörigheten enligt Pariskonventionen domstolarna i den
av de enligt huvudregeln behöriga konventionsstaterna som på begäran av
någon av de berörda staterna utpekas av den domstol som har inrättats genom
konventionen den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll
på atomenergins område (art. 13. c. ii.) och enligt Wienkonventionen
den av de behöriga konventionsstaterna som utses genom avtal mellan de
berörda staterna (art. XI. 3. b.).

Konventionerna innehåller också regler om verkställighet av domar. Enligt
Pariskonventionen art. 13. d. skall dom på ersättning som har meddelats
av behörig domstol i en konventionsstat verkställas i övriga konventionsstater,
under förutsättning att domen kan verkställas i förstnämnda stat och
att de formella förutsättningarna för verkställighet i den stat där verkställighet
begärs har blivit uppfyllda. Ny saklig prövning får inte äga rum.
Motsvarande bestämmelser i Wienkonventionen art. XII är mer restriktiva.
En konventionsstat kan således vägra verkställighet av dom meddelad i
annan konventionsstat, om antingen a) domen erhållits genom svikligt förledande;
eller b) den part mot vilken domen har meddelats inte haft skäliga
möjligheter att lägga fram sin sak; eller c) domen strider mot »ordre
public» i den stat där verkställigheten söks eller mot grundläggande rättsliga
normer. I övrigt råder överenstämmelse mellan de båda konventionernas
verkställighetsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Om talan om ersättning förs mot en konventionsstat vid behörig domstol,
äger den staten inte åberopa immunitet, utom såvitt avser åtgärder för verkställighet
(art. 13. e. resp. art. XIV).

Konventionerna och på desamma byggd nationell lagstiftning skall tilllämpas
utan diskriminering med hänsyn till nationalitet, hemvist eller uppehållsort
(art. 14. a. och c. resp. art. XIII).

Av särskilt intresse med hänsyn till tilläggskonventionen är vissa bestämmelser
i Pariskonventionen art. 15. I denna artikel mom. a. föreskrivs, att
det står varje konventionsstat fritt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga
för att bygga ut konventionens ersättningssystem. Oberoende av i
vilken form sådana åtgärder vidtas får de enligt mom. b. genomföras under
villkor som avviker från konventionens bestämmelser, om och i den mån
allmänna medel tas i anspråk för ersättningar utöver det belopp om 5 milj.
betalningsenheter som anges i art. 7. I Wienkonventionen saknas motsvarighet
till dessa bestämmelser.

Frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda konventionerna uppmärksammades
vid Wienkonventionens tillkomst och föranledde en särskild
bestämmelse i art. XVII i denna konvention. Artikeln föreskriver, att
såvitt gäller det inbördes förhållandet mellan stater anslutna till sådant internationellt
fördrag om skadeståndsansvar på atomenergins område som
var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den
dag Wienkonventionen öppnades för undertecknande, sistnämnda konvention
inte skall utgöra hinder mot tillämpning av sådant fördrag.

Tvister om Pariskonventionens tolkning eller tillämpning skall enligt art.
17 i nämnda konvention behandlas av ENE As styrelse (»Steering Committee»)
och, om godvillig uppgörelse inte nås, på begäran av någon av de berörda
parterna hänskjutas till avgörande av den tidigare omnämnda domstol
som inrättades genom 1957 års konvention om säkerhetskontroll på
atomenergins område.

Wienkonventionen innehåller inte någon bestämmelse om hur tvister
av detta slag skall lösas. Frågan har i stället reglerats i ett samtidigt tillkommet
fakultativt protokoll om obligatoriskt lösande av tvister. Stater
som tillträder protokollet förbinder sig i princip att underkasta sig den internationella
domstolens (Haag-domstolen) domsrätt. Protokollet står öppet
för alla stater som kan tillträda Wienkonventionen.

Utöver vissa bestämmelser av mer allmän natur utan intresse i detta
sammanhang innehåller Paris- och Wienkonventionerna sedvanliga slutbestämmelser.
Rörande dessas innehåll vill jag nämna följande.

Reservation till Pariskonventionen är tillåten endast om den godkänns av
samtliga de signatärmakter som ratificerar konventionen inom ett år från
det de fått underrättelse om reservationen. Reservation skall göras senast
vid ratifikation eller anslutning till konventionen. Av de reservationer som
hittills har gjorts och blivit godkända bör följande omnämnas.

Enligt en reservation (nr 1) av Grekland, Västtyskland och Österrike har

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dessa stater förbehållit sig rätt att genom nationell lagstiftning föreskriva
skadeståndsansvar för skada i följd av atomolycka även för andra personer
än vederbörande anläggningsinnehavare, under förutsättning att sådana
personers ansvarighet är täckt av anläggningsinnehavarens försäkring eller
säkerhet eller av statlig garanti.

Grekland, Norge, Sverige och Österrike har genom en reservation (nr 2)
förbehållit sig att med sådana internationella fördrag som avses i art. 6. b.
och d. jämställa nationell lagstiftning, vilken innehåller bestämmelser av
huvudsakligen samma innehåll som föreskrifterna i sådant fördrag.

Västtyskland och Österrike har genom en reservation (nr 4) förbehållit
sig rätten att i fråga om atomolyckor som inträffar i resp. land föreskriva
att anläggningsinnehavaren skall vara ansvarig för skada orsakad av atomolycka
som är en följd av krigshandling eller liknande handling eller av en
allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art.

Wienkonventionen innehåller inte några bestämmelser om rätt att göra
reservationer.

Var och eu av konventionerna skall förbli i kraft under en tid av tio år.
För stater som inte bär sagt upp konventionen minst tolv månader före
utgången av nämnda period förblir den i kraft under ytterligare perioder
om fem år i taget med rätt för konventionsstat att med iakttagande av tolv
månaders uppsägningstid frånträda konventionen vid utgången av sådan
femårsperiod (art. 22. a. och b. resp. art. XXV).

Pariskonventionen står öppen för OECDs medlemsländer och för stater
som i organisationen har ställning som associerad stat. Annan stat kan
vinna anslutning med samtycke av samtliga konventionsstater (art. 21. a.
och b.). OECDs generalsekreterare är depositarie för konventionen.

Wienkonventionen står öppen för samtliga stater som är anslutna till
Förenta Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Generaldirektören
för IAEA är depositarie.

Tilläggskonventionen

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om
supplerande ersättning av statsmedel vid katastrof olyckor och har utformats
inom ramen för bestämmelsen i Pariskonventionen art. 15. b. Tillläggskonventionen
är sålunda — med vissa ytterligare begränsningar — tilllämplig
bara beträffande olyckor och skador som omfattas av Pariskonventionen.
Utöver de rent civilrättsliga reglerna innehåller den vissa bestämmelser
varigenom de anslutna staterna blir folkrättsligt förpliktade att tillhandahålla
medel för beredande av ersättning enligt konventionen.

Tilläggskonventionen är supplementär i förhållande till Pariskonventionen.
Bestämmelserna i Pariskonventionen skall med andra ord gälla beträffande
ersättningar som utgår enligt tilläggskonventionen med endast de

Kung!. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

avvikelser eller modifikationer som följer av uttryckliga bestämmelser i
denna. Så t. ex. gäller definitionerna i Pariskonventionen utan vidare inom
tilläggskonventionens område. Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår
liksom enligt Pariskonventionen på objektiv grund, den s. k. kanalisationsprincipen
gäller även i fråga om ansvarigheten för den del av skadorna som
ersätts enligt tilläggskonventionen osv. Karaktären av tilläggskonvention
innebär också, att skadorna alltid i första hand skall ersättas av vederbörande
anläggningsinnehavare enligt Pariskonventionens regler och att supplerande
ersättning enligt tilläggskonventionen uLgår bara i den mån ansvarsbeloppet
enligt Pariskonventionen inte förslår till full ersättning.

Tilläggskonventionen gäller bara beträffande atomolyckor för vars skadeverkningar
innehavare av atomanläggning i stat som bär tillträtt tilläggskonventionen
(i det följande benämnd »Brysselstat») är ansvarig enligt
Pariskonventionen. En ytterligare förutsättning är enligt art. 2. a. i. att anläggningen
nyttjas för fredliga ändamål och vid tiden för olyckan fanns
upptagen på en enligt vissa regler i konventionen förd förteckning. Vidare
undantas olyckor som i sin helhet inträffar inom en sadan av Pal iskonventionen
bunden stat som inte är Brysselstat (olycka i stat som inte har tillträtt
Pariskonventionen faller utanför tillämpningsområdet redan på grund
av bestämmelsen i Pariskonventionen art. 2.). Tillämpningsområdet är slutligen
begränsat till olyckor beträffande vilka jurisdiktion enligt Pariskonventionen
tillkommer domstolarna i Brysselstat.

Konventionen är enligt art. 2. a. ii. tillämplig endast beträffande 1) skador
som uppkommer i Brysselstat; 2) skador som uppkommer ombord på fartyg
eller luftfartyg registrerat i Brysselstat under det att fartyget eller luftfartyget
befinner sig på eller över det fria havet; 3) skador som i övrigt uppkommer
på eller över det fria havet och drabbar medborgare i Brysselstat
(inklusive juridiska personer och andra sammanslutningar hemmahörande
i sådan stat samt personer vilka är stadigvarande bosatta i en Brysselstat
och enligt den statens nationella lag skall jämställas med statens medborgare),
varvid dock skada på fartyg eller luftfartyg ersätts bara om fartyget
eller luftfartyget är registrerat i Brysselstat.

Ersättning enligt konventionen utgår med sammanlagt högst 120 milj.
betalningsenheter vid varje olycka. Detta maximibelopp indelas enligt art.
3. a. och b. i tre »steg» enligt följande system:

a) Första steget utgör lägst 5 milj. betalningsenheter och skall omfattas
av anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet enligt Pariskonventionen
samt vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

b) Andra steget utgörs av ersättningsbelopp mellan första steget och 70
milj. betalningsenheter. Ersättningarna inom detta steg utgår av statsmedel
och betalas av anläggningsstaten.

c) Tredje steget utgörs av ersättningsbelopp mellan 70 och 120 milj. betalningsenheter.
Ersättningarna betalas med statsmedel av samtliga kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ventionsstater gemensamt enligt särskilda fördelningsregler. Dessa fördelningsregler
(art. 12. a.) innebär, att var och en av konventionsstaterna lämnar
bidrag till 50 % av ersättningarna inom tredje steget på grundval av
förhållandet mellan å ena sidan vederbörande stats bruttonationalprodukt
enligt OECDs under nästföregående år publicerade statistik och å andra sidan
bruttonationalprodukten i samtliga konventionsstater samt till återstående
50 % av ersättningarna på grundval av förhållandet mellan å ena
sidan den termiska effekten hos de inom vederbörande stats område belägna
och av konventionen omfattade atomreaktoranläggningarna och å
andra sidan den termiska effekten hos samtliga sådana reaktoranläggningar
i konventionsstaterna.

I de enskilda staterna kan ersättningssystemet enligt art. 3. c. genomföras
antingen så att ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen sätts till 120
milj. betalningsenheter, varvid den ekonomiska säkerheten enligt Pariskonventionen
delvis kommer att utgöras av statsmedel inom andra och
tredje stegen, eller så att ansvarsbeloppet sätts till ett lägre belopp — som
dock inte får understiga beloppet av första steget — varvid vederbörande
stat har att tillse att ersättningarna inom andra och tredje stegen ställs till
förfogande i annan form än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga
ansvarighet.

Anläggningsinnehavaren är enligt art. 3. d. inte skyldig att utge ersättningar
inom andra eller tredje steget i vidare mån än statsmedel faktiskt
ställts till förfogande. Han bär således inte själv något ekonomiskt ansvar
för dessa ersättningar.

När två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada,
skall de totala ersättningsbeloppen inte överstiga 120 milj. betalningsenheter
eller det högre belopp som motsvarar summan av de för vederbörande
anläggningsinnehavare gällande första stegen (beträffande innehavare av
atomanläggning i icke-Brysselstat ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen).
Är i sådant fall flera Brysselstater skyldiga att utge ersättningar inom
andra steget, fördelas bidragsskyldigheten efter antalet »ansvariga» anläggningar
i resp. stater (art. 4).

Vid beräkningen av de ersättningsbelopp som skall utgå av statsmedel inom
andra och tredje stegen tas hänsyn bara till ersättningsanspråk som har
gjoi ts gällande inom den i Pariskonventionen fastställda tioåriga preskriptionstiden
(art. 6).

Brysselstat som med stöd av art. 8. c. i Pariskonventionen önskar föreskriva
korttidspreskription skall fastställa preskriptionstiden till tre år (art
7>.

De skadelidande äger i princip rätt till full ersättning. Vad som är att
anse som full ersättning bestäms enligt lagen i den stat där rättegången
förs (lex fori). Konventionsstaterna äger genom nationell lagstiftning (lex
fori) fastställa kriterier för ersättningarnas rättvisa fördelning i fall då

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

skadorna totalt överstiger eller kan beräknas överstiga 120 milj. betalningsenheter.
Härvid får dock inte göras någon på nationalitet, hemvist eller
uppehållsort grundad diskriminering. Inte heller får olika kriterier tilllämpas
allteftersom ersättningarna skall utgå inom första, andra eller tredje
steget (art. 8).

Genom anläggningsstatens nationella lagstiftning skall enligt art. 5. a. säkerställas
att konventionsstaterna i fråga om belopp som utges inom andra
och tredje stegen kan utöva regressrätt mot tredje man under de villkor
och i den omfattning som svarar mot vad som gäller enligt Pariskonventionen
art. 6. f. beträffande anläggningsinnehavarens regressrätt. Anläggningsstaten
kan enligt art. 5. b. föreskriva, att regressrätt i fråga om ersättningar
inom andra och tredje stegen skall kunna utövas mot anläggningsinnehavaren
själv, om vållande till skadan ligger honom till last.

En konventionsstat har enligt art. 14. a. i princip rätt att reglera de frågor
som i Pariskonventionen har överlämnats åt nationell lag (lex fori eller
anläggningsstatens lag). Från denna regel gäller dock viktiga undantag.
Dessa avser dels rätten att utvidga Pariskonventionens geografiska tilllämpningsområde,
dels rätten att vid transportolycka inräkna skador på
transportmedlet under anläggningsinnehavarens ansvarighet, dels rätten
att utsträcka tillämpningsområdet till olyckor som har orsakats av krigshandlingar
eller liknande handlingar under uppror m. in. eller av allvarliga
naturkatastrofer. Beslut av en konventionsstat i något av dessa tre hänseenden
blir enligt art. 14. b. inte bindande för övriga konventionsstater i
fråga om deras skyldighet att betala resp. bidra till ersättningar inom andra
och tredje stegen, om de inte har lämnat sitt samtycke härtill.

En konventionsstat kan inte heller i övrigt genom ensidiga åtgärder ådra
andra konventionsstater ökade ekonomiska förpliktelser enligt till äggskonventionen
(art. 14 c.).

Om en konventionsstat ingår avtal med en icke-konventionsstat om att
förstnämnda stat skall utge ersättning av statsmedel t. ex. för skador som
uppkommer på den andra statens område, får enligt art. 15. a. och b. under
vissa förutsättningar tas hänsyn även till dessa skador vid bedömande av
huruvida maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter kommer att överskridas.
Ett villkor är att de skadelidande i den främmande staten inte behandlas
gynnsammare än de skadelidande som är berättigade till ersättning
enligt tilläggskonventionen.

Förfarandet för att tillhandahålla ersättningar inom andra och tredje
stegen regleras enligt art. 9. a. av lex fori. Den skadelidande skall emellertid
inte behöva föra ersättningstalan enligt skilda procedurregler allteftersom
ersättning skall utgå inom första, andra eller tredje steget (art. 9. b.).

En konventionsstat är enligt art. 9. c. inte skyldig att tillhandahålla ersättning
inom andra och tredje stegen, så länge ersättning alltjämt kan
utgå inom första steget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Enligt art. 10. b. kan endast den konventionsstat vars domstolar äger jurisdiktion
enligt Pariskonventionen (jurisdiktionsstaten) påkalla att övriga
konventionsstater tillhandahåller ersättningar av statsmedel inom tredje
steget. De skadelidande kan således inte rikta anspråk direkt mot konventionsstaterna.

Domar på ersättning enligt tilläggskonventionen, vilka bär meddelats av
domstolarna i jurisdiktionsstaten, skall enligt art. 10. d. verkställas i övriga
Brysselstater. Överenskommelser om sådan ersättning, vilka har ingåtts i
enlighet med jurisdiktionsstatens interna lagstiftning, skall enligt samma
bestämmelse erkännas av övriga Brysselstater.

Den regressrätt mot tredje man som tillkommer konventionsstaterna i
fråga om ersättningar inom tredje steget skall enligt art. 10. c. utövas av
jurisdiktionsstaten på samtliga berörda staters vägnar.

Om jurisdiktionsstaten är en annan stat än anläggningsstaten, skall den
förstnämnda staten förskottera ersättningarna inom andra steget och den
sistnämnda staten återbetala de utgivna beloppen. Det förutsätts enligt art.
11. a. att särskild överenskommelse träffas mellan de berörda staterna om
förfarandet.

I de nyssnämnda fallen skall enligt art. 11. b. konsultationer äga rum mellan
de båda berörda staterna, innan jurisdiktionsstaten meddelar legislativa
eller administrativa bestämmelser om ersättningarnas art, form och omfattning.
Anläggningsstaten äger rätt att intervenera i skaderegleringen, vare
sig denna sker i rättegång eller utom rätta.

Tilläggskonventionen innehåller slutligen vissa bestämmelser om konsultationer
mellan konventionsstaterna beträffande tolkning, tillämpning
och revision av konventionen, om reservationer, rätt att tillträda konventionen,
ändring av konventionen samt ikraftträdande, giltighetstid och uppsägning
m. m. Utöver vad jag redan tidigare har anfört vill jag rörande dessa
bestämmelser nämna, att reservationer är tillåtna bara om de har godtagits
av samtliga signatärmakter och övriga anslutna stater, att ändring av konventionen
förutsätter enhälligt beslut av samtliga konventionsstater, att
konventionen skall förbli i kraft så länge Pariskonventionen är i kraft samt
att var och en av Brysselstaterna äger med en uppsägningstid av tolv månader
frånträda tilläggskonventionen vid utgången av den period om tio år
under vilken Pariskonventionen enligt dess art. 22. a. skall gälla. I övrigt
får jag i dessa hänseenden hänvisa till konventionstexten (art. 16—25).

Det i art. 20. a. omnämnda bihanget (»annex») innefattar en förklaring
från konventionsstaternas sida att de dels garanterar, att i fråga om sådan
atomolycka som inte omfattas av tilläggskonventionens bestämmelser enbart
därför att vederbörande atomanläggning — med hänsyn till det ändamål
vartill den nyttjas — inte har tagits upp på den i art. 13 omförmälda
listan, ersättning kommer att utgå med intill 120 milj. betalningsenheter
för varje olycka samt att ingen diskriminering kommer att ske mot Bryssel 2f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

staternas medborgare, dds åtar sig att eftersträva att ersättningsreglerna
för sådana atomolyckor utformas i så nära anslutning till tilläggskonventionens
bestämmelser som möjligt. Med denna förklaring har man velat säkerställa,
att vid olyckor i atomanläggningar som nyttjas för militära ändamål
ersättning kommer att utgå enligt i huvudsak samma grunder som vid
olyckor på vilka tilläggskonventionen är direkt tillämplig. Bestämmelsen i
art. 20. a. i tilläggskonventionen innebär, att stat som ratificerar konventionen
automatiskt blir bunden av utfästelserna enligt bihanget. Enligt en förklaring,
som avgavs av den brittiska delegationen vid 1963 års diplomatiska
konferens för behandling av tilläggskonventionen och som godtogs av övriga
signatärmakter, anses varken tilläggskonventionen som sådan eller dess bihang
vara tillämplig i fråga om olyckor som orsakas av nukleära vapen
(»nuclear weapons and warheads»).

DE SVENSKA UTREDNINGSFÖRSLAGEN OCH REMISSYTTRANDENA

Huvudgrunderna för lagstiftningen
Anslutning till Pariskonventionen

Det lagförslag som atomskadeutredningen lade fram år 1962 byggde på Pariskonventionen
och förutsatte en svensk ratifikation av denna. Med hänsyn
till vårt samarbete med de västeuropeiska länderna och till att det enligt utredningen
kunde på goda grunder antas, att Pariskonventionen inom en
nära framtid skulle träda i kraft och ratificeras av flertalet berörda länder,
ansåg utredningen det över huvud inte kunna komma i fråga att Sverige
skulle ställa sig utanför den internationella gemenskapen genom att införa
ersättningsbestämmelser som avviker från konventionens regler.

Enligt departementspromemorian äger argumenten för ett svenskt tillträde
till konventionen alltjämt bärkraft. I promemorian framhålls också,
att det under de nordiska överläggningarna inte från något håll har ifrågasatts
annat än att de nordiska länderna bör ratificera Pariskonventionen
i dess lydelse enligt 1964 års tilläggsprotokoll.

Samtliga remissinstanser har godtagit den ståndpunkt som intagits i utredningsförslagen
i detta hänseende.

Anslutning till tilläggskonventionen

Gällande bestämmelser om statligt katastrofansvar. I den provisoriska
atomansvarighetslagen har tagits upp vissa bestämmelser om ersättning av
statsmedel i fall då olycka av katastrofkaraktär inträffar. Enligt 13 § tredje
stycket atomansvarighetslagen skall gottgörelse av statsmedel beredas för
här i landet uppkomna skador, i den mån det fastställda ansvarsbeloppet,
25 milj. kr., inte förslår till full ersättning för sådana skador. Ersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skall utgå enligt grunder som i varje särskilt fall fastställs av Kungl. Maj :t
och riksdagen. Detta system för ersättning av statsmedel i katastroffall innebär
sålunda, att staten visserligen är skyldig att utge ersättning men att
ersättningsskyldighetens omfattning inte bestäms i lagen utan är beroende
av statsmakternas diskretionära prövning i det enskilda fallet.

Atomskadeutredningen föreslog bestämmelser som i sak motsvarar 13 §
tredje stycket atomansvarighetslagen.

Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av frågan om
supplerande ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor och har som
nämnts utformats inom ramen för den tidigare omnämnda bestämmelsen i
Pariskonventionen art. 15. b. Som har framgått av den förut lämnade redogörelsen
innehåller tilläggskonventionen utöver de rent civilrättsliga reglerna
vissa bestämmelser genom vilka de anslutna staterna blir folkrättsligt
förpliktade att tillhandahålla medel för ersättning enligt konventionen.

Departementspromemorian. Från principiella synpunkter inger en svensk
anslutning till tilläggskonventionen enligt promemorian inte några betänkligheter.
Tanken att staten bör i viss omfattning ikläda sig ett ersättningsansvar
vid katastrofolyckor har redan accepterats i gällande lagstiftning.
Genom en ratifikation av konventionen skulle staten visserligen dra på sig
förpliktelser att bidra till ersättning också för skador i följd av olyckor för
vilka anläggningsinnehavare i andra Brysselstater är ansvariga och därigenom
sträcka sina åtaganden längre än som omedelbart påkallas för att
åstadkomma betryggande skydd för svenska intressen. Mot dessa åtaganden
svarar dock en rätt för Sverige att av övriga Brysselstater få bidrag
med avsevärda belopp, när svensk anläggningsinnehavare är ansvarig för en
olycka av katastrofkaraktär. Sveriges andel av ersättningarna inom tredje
steget skulle f. n. uppgå till mindre än 3 procent, om samtliga signatärmakter
ratificerar konventionen, vilket motsvarar ett belopp av högst cirka
7,5 milj. kr. Övriga Brysselstater blir samtidigt skyldiga att bidra vid en
katastrofolycka i en svensk anläggning med över 240 milj. kr. Det får enligt
promemorian anses ligga i linje med Sveriges allmänna inställning till
frågor om ekonomisk samverkan mellan de västeuropeiska länderna att vårt
land ansluter sig till ett delvis på kollektivt ansvar byggt ersättningssystem.

Från rättsliga synpunkter ger tilläggskonventionen enligt promemorian
inte anledning till erinringar. Diskrimineringen av vissa skadelidande på
grundval av deras nationalitet ter sig visserligen främmande för svensk
rättsuppfattning, men reglerna härom rör bara olyckor på eller över det fria
havet och inger därför inte allvarligare betänkligheter.

Frågan om Sveriges ratifikation av konventionen blir således enligt promemorian
främst en statsfinansiell fråga. Promemorian utgår från att ansvarsbeloppet
för anläggningsinnehavaren kommer att i lagen bestämmas

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

till högst det belopp som föreslogs av atomskadeutredningen i 1962 års förslag
eller 50 milj. kr. och att följaktligen statens ersättningsansvar inom
andra steget kommer att omfatta cirka (350 — 50=) 300 milj. kr., vartill
kommer Sveriges andel av ersättningarna inom tredje steget, cirka 7,5 milj.
kr. Det rör sig enligt promemorian bär om så avsevärda belopp, att ersättningsansvaret
kan bli betungande för staten. Det är emellertid enligt promemorian
sannolikt att ett tillträde till till äggskonventionen i verkligheten
inte kommer att innebära någon nämnvärt ökad belastning för staten i
jämförelse med vad som gäller redan med nuvarande ordning. Från dansk
och norsk sida har man intagit en positiv hållning i frågan under de nordiska
överläggningarna, och det bör enligt promemorian inte komma i fråga
att Sverige ställer sig utanför tilläggskonventionen, om denna vinner anslutning
från både Danmark och Norge.

Från rättstekniska synpunkter erbjuder det enligt promemorian inte
större svårigheter att införliva tilläggskonventionens civilrättsliga och processuella
regler med den svenska lagstiftningen.

Det finns enligt promemorian således ingen anledning att nu frångå den
ståndpunkt som Kungl. Maj :t redan tidigare har intagit genom beslutet att
underteckna tilläggskonventionen.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser har lämnat utan erinran att
Sverige tillträder tilläggskonventionen.

Anslutning till Wienkonventionen

Departementspromemorian. Från sakliga synpunkter ger enligt promemorian
ett tillträde till Wienkonventionen inte anledning till betänkligheter.
Konventionen bygger på samma principer som Pariskonventionen, och i allt
väsentligt föreligger överensstämmelse mellan de enskilda bestämmelserna
i de båda konventionerna. De sakliga skillnader som finns är av underordnad
betydelse. I ett fåtal hänseenden ger dock skiljaktigheterna upphov till
konflikter mellan de båda regelsystemen. De viktigaste av dessa sammanhänger
med konventionernas geografiska tillämpningsområden och med den
omständigheten att begreppen konventionsstat och icke-konventionsstat -—
som spelar stor roll vid tillämpningen av transportansvarighetsreglerna —■
inte kommer att ha samma innebörd i de båda konventionerna.

Bestämmelsen i Wienkonventionen art. XVII, att konventionen inte skall
utgöra hinder mot tillämpning av annan äldre konvention på atomenergiområdet
— t. ex. Pariskonventionen — såvitt gäller det inbördes förhållandet
mellan de stater som är bundna av en sådan äldre konvention, är enligt
promemorian av begränsat värde som instrument för en lösning av föreliggande
konflikter, eftersom en tillämpning av Pariskonventionen i åtskilliga
fall, där konflikter kan uppkomma, berör inte bara det inbördes för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

hållandet mellan de stater som är bundna av Pariskonventionen utan också
utomstående parters intressen, t. ex. skadelidande medborgare i stater som
har tillträtt bara Wienkonventionen. Konflikterna måste därför enligt promemorian
lösas på annat sätt.

Enligt promemorian kan flertalet av konflikterna överbryggas genom bestämmelser
i nationell lagstiftning, men bara under förutsättning att man
accepterar att staten för vissa undantagsfall påtar sig ersättningsansvar vid
sidan av det statsansvar som följer av tilläggskonventionen. Dessa åtaganden
från statens sida inger enligt promemorian inte några betänkligheter
från statsfinansiella synpunkter. Statsansvaret blir aktuellt bara i vissa
mycket osannolika fall av olyckor utanför atomanläggning, och ansvar
kommer att inträda bara om skadorna totalt överstiger anläggningsinnebavarens
ansvarsbelopp, vilket torde inträffa endast i undantagsfall.

De rättstekniska synpunkterna är enligt promemorian av större vikt. En
tillfredsställande lösning av konflikterna medför att lagstiftningen blir omfattande
och de enskilda bestämmelserna invecklade och svårtolkade. Olägenheterna
av detta kan accepteras bara om det föreligger starka sakliga
skäl för en samtidig ratifikation av båda konventionerna.

Frågan hur starkt intresse Sverige har av att tillträda även Wienkonventionen
blir enligt promemorian beroende av hur stor anslutning konventionen
får av länder med vilka vi uppehåller eller bör räkna med att framdeles
få nära förbindelser på atomenergiområdet. Enligt promemorian kan
man dock inte räkna med att Wienkonventionen inom en nära framtid vinner
anslutning från något större antal länder utanför Västeuropa —- dvs.
utanför kretsen av de länder som kan väntas tillträda Pariskonventionen —
med vilka Sverige har eller kommer att få sådana förbindelser på atomenergiområdet
att en gemensam lösning av ansvarighetsfrågorna framstår som
angelägen. Men utvecklingen går fort och Sverige kan inom överskådlig tid
komma i ett läge, där ett tillträde till Wienkonventionen framstår som nödvändigt
för en fortsatt gynnsam utveckling av vår atomindustri.

Hur tungt de rättstekniska synpunkterna väger kan enligt promemorian
bedömas bara på grundval av ett fullt genomarbetat, på alla de tre ifrågavarande
konventionerna grundat lagförslag. Det har visat sig att ett sådant
förslag kan utformas så, att det utan svårighet kan omarbetas till ett förslag
som bygger bara på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Promemorieförslaget
inrymmer i enlighet härmed i verkligheten två alternativa
förslag, av vilka det ena förutsätter en ratifikation av alla tre konventionerna
och det andra en ratifikation bara av Pariskonventionen och tilläggskonventionen.

Remissyttrandena. Majoriteten av de remissinstanser som har uttalat sig
i frågan har förordat, att Sverige tillträder Wienkonventionen. Delegationen
för atomenergifrågor understryker önskvärdheten av att möjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skapas för en ratifikation av alla tre konventionerna. Delegationen finner
att några sakskäl inte kan åberopas mot ett tillträde till Wienkonventionen
och anser att de rättstekniska problemen inte utgör tillräckliga skäl mot
en ratifikation. Även Aktiebolaget Atomenergi finner övervägande skäl tala
för en ratifikation av Wienkonventionen. Denna kan enligt bolaget snart
bli av betydelse för reaktor-, reaktorkomponent- och bränsleelementindustrin
vid eventuella exportorder. AKK understryker önskvärdheten av att den
nya lagen ges ett så stort tillämpningsområde som möjligt. Det är enligt
konsortiet angeläget att utländsk domstol tillämpar lagar som i princip
överensstämmer med svensk lag. Om Sverige tillträder bara Pariskonventionen
blir de länder som har tillträtt enbart Wienkonventionen att betrakta
som icke-konventionsstater, vilket kan komma att innebära begränsningar
i nämnda hänseenden. Man torde enligt AKK kunna räkna med att det internationella
handelsutbytet på det nukleära området för Sveriges del underlättas
genom en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Delvis liknande
synpunkter kommer till uttryck i Svenska försäkringsbolags riksförbunds
yttrande. Även Luftfartsstgrelsen och SAS har uttalat sig till förmån
för en svensk ratifikation av Wienkonventionen. Styrelsen för Sveriges
advokatsamfund tar inte uttryckligen ställning till frågan men vad som har
anförts i departementspromemorian föranleder styrelsen till det bedömandet
att någon ratifikation från svensk sida av Wienkonventionen inte kan
förväntas inom överskådlig tid.

Huvuddragen av lagförslagen

Som har framgått av det föregående bygger både atomskadeutredningens
förslag år 1962 och departementspromemorians förslag på att Sverige skall
tillträda Pariskonventionen. Promemorieförslaget förutsätter en ratifikation
också av tilläggskonventionen och eventuellt även av Wienkonventionen.

Med dessa utgångspunkter är huvudgrunderna för dessa förslag givna.
Deras huvudsakliga innehåll framgår således av den tidigare lämnade redogörelsen
för konventionerna.

Också i systematiskt hänseende medför tillträdet till konventionerna en
viss bundenhet.

På vissa punkter har konventionerna överlämnat åt nationell lagstiftning
att fylla ut konventionernas regelsystem. I stor utsträckning gäller detta
detaljfrågor utan principiell räckvidd. På några punkter har dock en principdiskussion
ansetts påkallad. Detta gäller till en början frågan om lagens
tillämpningsområde. En fråga som i anslutning därtill särskilt har uppmärksammats
i den allmänna motiveringen till det vid departementspromemorian
fogade lagförslaget rör det rättsliga bedömandet av skadeståndsansvaret
vid atomolyckor som inträffar i Sverige under transport av atomsubstans
mellan stater som inte har tillträtt någon av konventionerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

En annan fråga av principiell betydelse gäller ansvarsbeloppets storlek.
En ratifikation av tilläggskonventionen aktualiserar vidare vissa frågor av
principiell räckvidd som inte har behandlats tidigare eller som har fått bedömas
från andra utgångspunkter och därför i departementspromemorian
bär blivit föremål för särskilda överväganden. Detta gäller metoderna för
att genomföra tilläggskonventionens ersättningssystem, statsansvaret inom
andra och tredje stegen samt frågan enligt vilka grunder ersättning enligt
tilläggskonventionen skall utgå. Slutligen har ställning måst tas till hur de
tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna skall
överbryggas.

Lagstiftningens tillämpningsområde

Gällande rätt. Den provisoriska atomansvarighetslagen är tillämplig bara
beträffande svenska atomanläggningar och olyckor som inträffar i Sverige.
Detta innebär, att lagen inte gäller i fråga om en atomolycka som inträffar
i Sverige under transport av atomsubstans mellan två utom landet belägna
atomanläggningar (transit) eller som i övrigt orsakas av ämnen som inte
härrör från eller har sänts till eu anläggning här i Sverige. Frågor om skyldighet
för de utländska anläggningsinnehavarna eller annan person att ersätta
skador i följd av eu sådan olycka skall följaktligen bedömas med tilllämpning
av allmänna skadeståndsregler.

Atomskadeutredningen. Enligt art. 2 i Pariskonventionen i dess ursprungliga
lydelse kunde konventionens geografiska tillämpningsområde genom
nationell lagstiftning utvidgas att omfatta atomolyckor som inträffar och
atomskador som uppkommer i icke-konventionsstat. Frågan skulle avgöras
enligt domstolslandets lag. I atomskadeutredningens slutbetänkande togs
därför upp frågan huruvida den svenska lagen bör göras tillämplig på sådana
olyckor och sådana skador. Enligt utredningen bör lagen inte gälla beträffande
atomolyckor i icke-konventionsstat. I fråga om skador som uppkommer
i sådan stat bör lagen enligt utredningen vara tillämplig endast om
atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av atomanläggning här
i landet är ansvarig för skador i anledning av olyckan.

I fråga om det sakliga tillämpningsområdet konstaterade utredningen, att
Pariskonventionen gäller endast olycka i atomanläggning i konventionsstat,
olycka under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning
samt olycka som i övrigt inträffar utanför atomanläggning och orsakas av
atomsubstans som härrör från anläggning i konventionsstat. Utredningen
framhåller i anslutning härtill, att olycka som inträffar t. ex. under transport
av atomsubstans mellan icke-konventionsstater (s. k. transit-fall) följaktligen
inte omfattas av konventionen. Utredningen berör emellertid inte
frågan i vad mån den svenska lagen trots detta kan eller lämpligen bör gö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ras tillämplig på sådana olyckor eller på olyckor som i övrigt orsakas av
ämnen som inte härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat.

Remissyttrandena. Atomskadeutredningens förslag beträffande avgränsningen
av lagens geografiska tillämpningsområde lämnades utan erinran
under remissbehandlingen. Frågan om en särskild reglering av ansvarigheten
vid atomolyckor som inte faller inom Pariskonventionens sakliga tilllämpningsområde
berördes inte i något av remissyttrandena.

Departementspromemorian. Genom 1964 års revision av Pariskonventionen
gjordes den ändringen i art. 2, att frågan huruvida konventionen genom nationell
lagstiftning gjorts tillämplig beträffande atomolycka som inträffat
eller atomskada som uppkommit i icke-lconventionsstat skulle i det enskilda
fallet avgöras enligt anläggningsstatens och inte domstolslandets lag. I promemorian
behandlas därför frågan om utvidgning av det geografiska tilllämpningsområdet
endast med tanke på de fall då innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarig enligt konventionen för skador i anledning
av en atomolycka. I promemorian förordas, att den svenska lagen i överensstämmelse
med atomskadeutredningens förslag inte skall vara tillämplig
på olycka i icke-konventionsstat och att den skall gälla beträffande skador
som uppkommit i sådan stat endast om olyckan har inträffat i Sverige
och innehavare av här belägen anläggning är ansvarig enligt konventionen.

Vad beträffar det sakliga tillämpningsområdet erinras i promemorian om
att ersättningsbestämmelserna i 1962 års förslag gällde bara beträffande
olyckor som omfattas av Pariskonventionens bestämmelser och att således
i fråga om olycka som inträffat under transport av atomsubstans mellan
icke-konventionsstater allmänna skadeståndsregler liksom f. n. skulle tilllämpas.

Åtminstone under en övergångstid och innan de internationella konventionerna
har vunnit mera allmän anslutning får man enligt promemorian
räkna med möjligheten att olyckor av denna art inträffar i Sverige eller
i övrigt under sådana förhållanden att skador uppkommer här. Om den
omständigheten att atomansvarighetslagen inte blir tillämplig i dessa fall
medför, att de skadelidande kommer i ett sämre läge än de skulle ha gjort
om det hade varit fråga om en transport till eller från atomanläggning i en
konventionsstat, måste enligt promemorian rättsläget betecknas som otillfredsställande.
Härvid kommer framför allt reglerna om objektivt ansvar
för anläggningsinnehavare, om försäkringsplikt och om statsansvar i blickfånget.

Reglerna om försäkringsplikt kan enligt promemorian inte göras tillämpliga
i dessa fall. Att atomansvarighetslagens bestämmelser om statsansvar
inte gäller torde enligt promemorian inte behöva få någon reell betydelse i

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

praktiken. Det står givetvis statsmakterna fritt att genom beslut i det särskilda
fallet bereda de skadelidande gottgörelse av allmänna medel. Man bör
enligt promemorian kunna räkna med att så också kommer att ske i ömmande
fall.

I fråga om ansvarsgrunden kan man enligt promemorian utgå från att
domstolarna i hithörande fall kommer att ställa så låga krav på bevisning
om vållande, att man praktiskt sett kan räkna med en tillämpning av objektivt
ansvar —• om domstolarna inte rentav direkt statuerar objektivt ansvar
utan stöd av lag. För att undanröja varje tvekan på denna punkt kan
det dock enligt promemorian övervägas att på sätt som har skett i det norska
lagförslaget (§ 23 stk. 5 andra punkten) ta in en uttrycklig bestämmelse i
lagen om objektivt ansvar vid olyckor av nu ifrågavarande slag. Denna tanke
avvisas emellertid i promemorian, som härvid hänvisar till de rättstekniska
svårigheterna att på ett entydigt sätt utpeka ansvarssubjektet och
att bestämma tillämpningsområdet i olika hänseenden för en särregel. Det
påpekas också att svårigheter uppkommer från systematisk synpunkt att
infoga bestämmelsen i ett lagkomplex som i övrigt är helt uppbyggt på internationella
konventioner.

Remissyttrandena. Frågan om en reglering av ansvarigheten vid atomolyckor
under transport mellan icke-konventionsstater har inte berörts i
något av remissyttrandena över departementspromemorian.

Ansvarsbeloppets storlek

Gällande rätt. Enligt den provisoriska atomansvarighetslagen är anläggningsinnehavarens
ansvarighet för atomskador i följd av en och samma
händelse begränsad till 25 milj. kr. Rörande de överväganden som ligger till
grund för denna reglering får jag hänvisa till vad som anfördes i prop.
1960: 140 s. 12 f.

Atomskadeutredningen. De skadelidandes anspråk på fullgott skydd talar
enligt utredningen för ett så högt ansvarsmaxium som möjligt. Å andra sidan
föranleder hänsynen till anläggningsinnehavaren och atomindustrin i
dess helhet samt de försäkringsmässiga synpunkterna att ansvaret hålls inom
rimliga gränser. Starka skäl kan också anföras för att begränsa statens
finansiella engagemang. Omsorg om statsfinanserna kan därför föranleda
att anläggningsinnehavarens ansvarighet pressas uppåt. Försäkringsmarknadens
kapacitet och atomindustrins förmåga att bära försäkringskostnaderna
är enligt utredningen av största betydelse för de avvägningsproblem som
man här ställs inför. Intresset av att underlätta vårt tekniska och kommersiella
utbyte med andra länder genom att tillförsäkra skadelidande i främmande
stater ett tillfredsställande skydd bör emellertid också beaktas. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

synnerhet för de nordiska ländernas del synes det betydelsefullt att de enskilda
staternas lagstiftning får en i största möjliga utsträckning enhetlig
utformning i detta hänseende.

Utredningen erinrar i fortsättningen om att man från både dansk och
norsk sida har hävdat, att ansvarsbeloppet bör sättas betydligt högre än
Pariskonventionens minimum. Man har därvid hänvisat till å ena sidan de
skadelidandes intresse av ett fullgott skydd och å andra sidan önskemålet
att statens engagemang begränsas så mycket som möjligt. Utredningen finner
dessa skäl för ett högre ansvarsbelopp vara beaktansvärda men framhåller
också nödvändigheten av att den kapitalkrävande atomindustrin inte
redan i begynnelsen påläggs så höga försäkringskostnader att verksamhetens
utveckling hämmas. Den nordiska försäkringsmarknadens begränsade kapacitet
måste också beaktas — ett högt ansvarsbelopp innebär ett ökat beroende
av den internationella försäkringsmarknaden. Tillförlitligt underlag
för beräkning av premiekostnaderna för ansvarsförsäkring saknas enligt
utredningen. Tills vidare torde man dock få räkna med ej oväsentliga kostnader.

Det har för utredningen framstått som angeläget att uppnå samstämmighet
beträffande ansvarsbeloppet i de fyra nordiska länderna. Då man varken
i Danmark eller i Norge har varit beredd att acceptera ett lägre ansvarsbelopp
än det som motsvarar 10 milj. betalningsenheter eller cirka 50 milj.
svenska kronor har utredningen ansett sig böra föreslå en höjning av den
provisoriska lagens ansvarsbelopp till 50 milj. kr.

Utredningen påpekar att ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. med däremot
svarande försäkring i vissa fall är onödigt högt tilltaget. Särskilt torde detta
gälla beträffande ansvarighet under transport. De nordiska kommittéerna
har därför enats om att ansvarsbeloppet genom beslut i administrativ ordning
skall kunna nedsättas till lägst det i Pariskonventionen fastställda
minimibeloppet 5 milj. betalningsenheter eller 25 milj. kr.

Remissyttrandena. Bland de remissinstanser som under remissbehandlingen
av 1962 års förslag uttalade sig i frågan om ansvarsbeloppets storlek rådde
delade meningar. Försäkringsinspektionen tillstyrkte förslaget om en
höjning och Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarade sig inte ha
någon erinran mot förslaget. Delegationen för atomenergifrågor däremot
ansåg det tveksamt om en höjning borde ske. AKK och Sveriges industriförbund
uttalade sig mot en höjning av beloppet.

Departementspromemorian. Efter en redogörelse för 1962 års förslag om
höjning av ansvarsbeloppet påpekas i promemorian inledningsvis, att ansvarsbeloppet
i den år 1962 antagna danska lagen i överensstämmelse med
kommittéförslagen har bestämts till 70 milj. danska kronor, motsvarande
ca 10 milj. betalningsenheter. Enligt promemorian medför emellertid en

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ratifikation av tilläggskonventionen, att frågan om ansvarsbeloppets storlek
kommer i ett annat läge. När innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig
kommer i varje fall svenska medborgare och över huvud svenska intressen
att bli väl tillgodosedda genom tilläggskonventionens ersättningssystem,
oberoende av hur stort anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp är
och oavsett var olyckan har inträffat. Å andra sidan kan man inte helt
lämna ur räkningen de fall då tilläggskonventionen inte är tillämplig. Man
måste också beakta att det vid sådana transportolyckor utanför atomanläggning
som inträffar på eller över det fria havet kan finnas skadelidande
som på grund av sin nationalitet inte är berättigade till ersättning enligt
tilläggskonventionen.

Önskvärdheten av att atomindustrin inte belastas med alltför höga försäkringskostnader
utgör enligt promemorian ett skäl mot en höjning av den
provisoriska lagens ansvarsbelopp om 25 milj. kr. Å andra sidan bör statens
ansvar begränsas att träda in bara i rena katastrofsituationer. Enligt promemorian
äger också den nordiska försäkringsmarknaden en sådan kapacitet
att ansvarsbelopp intill 50 milj. kr. kan täckas. Risken för olyckor med
skadeverkningar överstigande 25 milj. kr. måste anses ringa, och man kan
därför räkna med att ökningen av premiekostnaderna blir jämförelsevis
liten. En höjning av ansvarsbeloppet till 50 milj. kr. synes därför enligt
promemorian vara försvarlig. Det framhålls i det sammanhanget att man
i Danmark inte torde vara beredd att föreslå en sänkning av det nu lagfästa
ansvarsbeloppet och att man även på norsk sida är inställd på ett ansvarsbelopp
av denna storleksordning. Den möjlighet som enligt atomskadeutredningens
förslag skulle stå öppen för Kungl. Maj :t att för vissa anläggningar
eller vissa fall fastställa lägre belopp bör enligt promemorian behållas.

Remissyttrandena. AKK vidhåller sin i remissyttrandet över 1962 års förslag
framförda mening, att ansvarssumman 50 milj. kr. är för hög, i synnerhet
om de skadelidandes intressen tillgodoses genom bestämmelserna om
det supplerande statsansvaret. Denna uppfattning delas av Sveriges industriförbund.
Aktiebolaget Atomenergi förutsätter att det i åtskilliga fall skall
vara möjligt för Kungl. Maj :t att fastställa ett lägre belopp. Försäkringsinspektionen
har inte någon erinran mot förslaget men anser det i framtiden
böra övervägas om inte ett högre ansvarsbelopp för anläggningsinnehavare
bör komma i fråga, så att statens ansvar kan begränsas.

Metoderna för genomförande av tilläggskonventionens ersättningssystem

Departementspromemorian. I promemorian framhålls inledningsvis, att
tilläggskonventionen innehåller dels civilrättsliga bestämmelser, som berör
de skadelidandes ersättningsrätt, staternas regressrätt mot tredje man etc.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dels bestämmelser av folkrättslig natur, som berör uteslutande konventionsstaternas
inbördes rättigheter och skyldigheter. Enligt promemorian bör
uppenbarligen endast de civilrättsliga reglerna tas upp i atomansvarighetslagen.
I den mån konventionsbestämmelser av folkrättslig art kräver en
intern reglering bör Kungl. Maj :t utfärda behövliga bestämmelser i administrativ
ordning i samband med att konventionen ratificeras.

I promemorian erinras om att tilläggskonventionen anvisar de enskilda
staterna två skilda metoder att internt genomföra konventionens ersättningssystem.
Enligt det ena alternativet skall vederbörande anläggningsinnehavares
ansvarsbelopp enligt Pariskonventionen bestämmas till 120 milj.
betalningsenheter och anläggningsstaten tillse, att ansvarigheten är täckt av
försäkring eller annan säkerhet inom första steget och av statlig garanti inom
andra och tredje stegen. Enligt det andra alternativet får ansvarsbeloppet
bestämmas till vilket som helst belopp mellan 5 och 120 milj. betalningsenheter,
varvid anläggningsstaten skall tillse att ersättningarna av
statsmedel inom andra och tredje stegen står till förfogande i annan form
än som säkerhet för anläggningsinnehavarens civilrättsliga ansvarighet.

Sverige bör enligt promemorian inte välja det första alternativet. Det föreligger
inte några bärande skäl att ålägga anläggningsinnehavaren ett civilrättsligt
ansvar i fråga om ersättningsbelopp som han inte i något fall kan
åläggas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla ett försäkringsskydd.
Det ter sig främmande att staten skall träda in som försäkringsgivare
beträffande viss del av en ansvarighet, som i övrigt kommer
att vara täckt av sedvanlig ansvarsförsäkring. Det första alternativet torde
vidare vara oförenligt med Wienkonventionen, som saknar motsvarighet till
den tidigare berörda bestämmelsen i art. 15. b. i Pariskonventionen.

Tilläggskonventionens ersättningssystem bör enligt promemorian således
genomföras enligt det andra alternativet. Enligt promemorian har det
också rått enighet härom under de nordiska överläggningarna. Wienkonventionen
utgör inte hinder mot en lösning enligt detta alternativ.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen av promemorian har inte
från något håll riktats kritik mot förslaget att genomföra tilläggskonventionens
ersättningssystem enligt det i promemorian förordade alternativet.

Statsansvaret inom andra och tredje stegen

Departementspromemorian. Enligt tilläggskonventionen skall anläggningsstaten
slutligen svara för ersättningarna inom andra steget. Om jurisdiktion
tillkommer domstolarna i annan stat än anläggningsstaten ■— vilket blir
fallet exempelvis om anläggningsinnehavare i annan Brysselstat än Sverige
är ansvarig i anledning av en transportolycka på svenskt territorium -—
skall enligt konventionen art. 11. a. jurisdiktionsstaten förskottera dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ersättningar. Detta betyder att svenska staten är förpliktad att i förhållande
till de skadelidande svara för ersättningarna inom andra steget, när
svenska domstolar enligt Pariskonventionen är behöriga att handlägga ersättningsanspråk
i anledning av en atomolycka. Enligt promemorian bör
följaktligen staten genom den svenska lagen åläggas att i samtliga fall, när
talan mot innehavare av atomanläggning i Brysselstat skall föras vid svensk
domstol och tilläggskonventionen är tillämplig, svara för ersättningsbelopp
inom andra steget, dvs. ersättningar mellan ansvarsbeloppet 50 milj. kr.
och övre gränsen för andra steget enligt konventionen, 70 milj. betalningsenheter
eller alltså ersättningsbelopp om cirka 350 milj. kr.

I promemorian påpekas, att det i fråga om ersättningarna inom tredje
steget inte finns någon motsvarande förpliktelse för jurisdiktionsstaten.
De deltagande staternas folkrättsliga förpliktelser att tillhandahålla
ersättningarna inom tredje steget kan enligt art. 10. b. i konventionen göras
gällande bara av jnrisdiktionsstaten, vilken också ensam är behörig att ombesörja
utbetalningen av ersättningsbeloppen. Det ankommer således på
jurisdiktionsstaten att i nationell lagstiftning reglera frågan om de skadelidandes
rätt i fråga om ersättningarna inom tredje steget. Det kan enligt
promemorian diskuteras, om jurisdiktionsstatens ansvar bör sträcka sig
lika långt här som när det gäller ersättningarna inom andra steget. Man kan
enligt promemorian tänka sig den reservationen att utbetalning till de skadelidande
skall äga rum endast om och i den utsträckning som bidragen till
ersättningarna inom tredje steget faktiskt flyter in från övriga Brysselstater.
Av hänsyn till de skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering
och då det från statsfinansiella synpunkter knappast kan inge betänkligheter
att ålägga staten ett oinskränkt civilrättsligt ansvar för dessa
ersättningar — eftersom staten till mer än 97 procent har rätt att få täckning
från andra stater för dessa belopp — förordas i promemorian att
staten åläggs att svara för ersättningarna inom tredje steget på samma sätt
och enligt samma grunder som när det gäller ersättningarna inom andra
steget. Ersättningsreglerna har i samtliga nordiska lagförslag utformats i
enlighet härmed.

Remissyttrandena. Promemorieförslaget har i denna del inte rönt några
erinringar från remissinstanserna.

Konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna

I departementspromemorian (s. 47 f) behandlas utförligt frågan hur de
tidigare berörda konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna kan
och bör lösas genom speciella bestämmelser i den svenska lagen. Frågan
blir självfallet aktuell endast under förutsättning att Sverige skall tillträda
båda konventionerna. Av skäl som jag kommer att utveckla närmare i det
följande förordar jag emellertid att Sverige f. n. inte tillträder Wienkonven -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tionen utan endast Pariskonventionen och tilläggskonventionen. Under sådana
förhållanden synes det inte finnas skäl att här gå närmare in på frågan
hur de nämnda konflikterna skall lösas. Jag inskränker mig därför till
att hänvisa till framställningen i promemorian.

DEPARTEMENTSCHEFEN

Allmänna överväganden

Atomfysikens utveckling har nnder efterkrigstiden öppnat väsentligt vidgade
möjligheter att utnyttja atomenergin för fredligt bruk. Driften av
atomanläggningar är emellertid förenad med risk för skador av en mycket
speciell typ, främst s. 1c. strålningsslcador i samband med frigörelse av radioaktiv
strålning. Risken för olyckshändelser av stor omfattning är visserligen
enligt den tekniska sakkunskapen inte stor. Katastrofrisken kan dock
inte helt uteslutas, och om olyckan är framme kan skadeverkningarna få
mycket stor spridning och såväl allmänheten som atomindustrin själv drabbas
av skador till mycket betydande belopp. Detta har gett upphov till nya
och omfattande lagstiftningsproblem rörande skadestånd och försäkring
vid atomreaktordrift. Problemen är i allt väsentligt gemensamma för det
stora flertalet länder men berör självfallet i första hand de stater som har
eller inom en nära framtid kan väntas få en högt utvecklad atomindustri.
Det är därför naturligt att ett omfattande internationellt samarbete har
kommit till stånd på detta område.

Samarbetet har bedrivits dels på världsomfattande basis inom det internationella
atomenergiorganet i Wien (IAEA) och dels på regionalt plan
inom det organ för atomenergifrågor (ENEA) som har upprättats inom
organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC), numera organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Inom den
senare organisationen har arbetet delvis skett i samverkan med den europeiska
atomenergigemenskapen (Euratom). Sverige har liksom Danmark,
Finland och Norge deltagit i detta internationella samarbete.

När det gäller skadestånd och försäkring vid driften av landbaserade
atomanläggningar har det internationella samarbetet resulterat i de tre tidigare
nämnda konventionerna, nämligen den år 1960 inom ENEA avslutade
Pariskonventionen om skadeståndsansvar på atomenergins område, den år
1963 inom Euratom i samarbete med ENEA avslutade tilläggskonventionen
till Pariskonventionen rörande supplerande ersättning av statsmedel
vid vissa atomolyckor samt den år 1963 inom IAEA avslutade Wienlconventionen
om ansvarighet för nukleär skada. Genom två särskilda tilläggsprotokoll
år 1964 har Pariskonventionen och tilläggskonventionen reviderats och
bragts i sådan överensstämmelse med Wienkonventionen att en stat som

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 55

bär ratificerat Pariskonventionen och tilläggskonventionen kan tillträda
också Wienkonventionen. Beträffande vardera av Pariskonventionen och
tilläggskonventionen gäller, att 1964 års tilläggsprotokoll utgör en integrerande
del av konventionen, som således numera kan ratificeras endast i den
lydelse den erhållit genom tilläggsprotokollet.

Redan innan något resultat förelåg av det internationella samarbetet uppkom
i Sverige behov av att snarast möjligt få till stånd vissa grundläggande
lagbestämmelser om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift. Det
var i samband med att Aktiebolaget Atomenergis materialprovningsreaktor
i Studsvik skulle tas i bruk på sommaren 1960. Med anledning härav antogs
atomansvarighetslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1960. Lagen gjordes
provisorisk i avvaktan på att det internationella samarbetet på området
skulle avslutas. Dess giltighetstid begränsades till utgången av år 1963 men
har sedermera förlängts och utgår nu den 31 december 1967.

Den provisoriska atomansvarighetslagen grundade sig på ett förslag som
den år 1958 tillkallade atomskadeutredningen hade lagt fram på hösten
1959. Under tiden därefter ägnade sig utredningen i enlighet med sina direktiv
åt att med beaktande av det internationella samarbetet utarbeta förslag
till definitiv lagstiftning i ämnet. Utredningsarbetet bedrevs i samverkan
med motsvarande kommittéer i Danmark, Finland och Norge. Utredningen
lade år 1962 fram sitt slutbetänkande »Atomansvarighet II» med förslag till
ny atomansvarighetslag. Detta förslag byggde på 1960 års Pariskonvention
och förutsatte att Sverige skulle ratificera denna konvention. Förslaget remissbehandlades
men ansågs inte böra föranleda lagstiftning innan resultatet
av det ännu pågående internationella samarbetet förelåg. Sedan detta
samarbete avslutats, återupptogs i början av år 1964 det nordiska lagsamarbetet
på området. Som resultat därav lades i maj 1966 i Sverige fram en
inom justitiedepartementet upprättad promemoria, benämnd »Atomansvarighet
III», med förslag till ny atomansvarighetslag. Detta förslag grundar
sig på samtliga de förut nämnda konventionerna. Motsvarande lagförslag
lades fram i Norge i september 1967 och kan väntas föreligga inom kort i
Danmark och Finland. Den svenska departementspromemorian har remissbehandlats.
Därefter har fortsatta nordiska överläggningar ägt rum mellan
företrädare för berörda ministerier i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Sedan såväl det internationella samarbetet som det samnordiska utredningsarbetet
nu har avslutats, är tiden inne att ta upp frågan om en definitiv
lagreglering av frågorna om skadestånd och försäkring vid atomreaktordrift.

Sverige deltar redan sedan lång tid i det tekniska och ekonomiska internationella
samarbete som äger rum på atomenergiområdet. För en fortsatt
gynnsam utveckling av den svenska atomenergiverksamheten är det av stor
betydelse att vårt deltagande i detta samarbete underlättas och kan utvecklas
vidare. Ett så långt möjligt enhetligt system för lösningen av uppkom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

mande ersättningsfrågor är ägnat att främja en sådan utveckling. Som
framhållits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian samt
av ett stort antal remissinstanser bör det med hänsyn till dessa förhållanden
och i betraktande av Sveriges geografiska läge inte komma i fråga att Sverige
ställer sig utanför den internationella gemenskapen på området. Det är
också av särskild vikt att uppnå nordisk rättslikhet. Den grundinställning
som jag nyss har angett för vår del har under det nordiska samarbetet kommit
till uttryck också i Danmark, Finland och Norge.

Med hänsyn till vårt nära samarbete på atomenergiområdet med de västeuropeiska
länderna uppkommer i första hand fråga om en svensk ratifikation
av Pariskonventionen. Det är goda utsikter att denna konvention inom
en nära framtid träder i kraft mellan ett stort antal västeuropeiska länder.
Den har undertecknats av samtliga de stater som var medlemmar av ENEA,
när den öppnades för undertecknande, med undantag av Eire och Island.
Den har i sin slutliga lydelse ratificerats av Belgien, Frankrike, Spanien och
Storbritannien och träder i kraft när den har ratificerats av fem länder.
Samtliga i det internationella samarbetet deltagande nordiska länder har
undertecknat konventionen och under de fortsatta nordiska överläggningarna
har enighet också vunnits om att ratifikation bör ske.

En svensk ratifikation av Pariskonventionen skulle i förhållande till vår
nu gällande provisoriska lag inte föranleda annan principiellt betydelsefull
ändring än en utsträckning av tillämpningsområdet för vår lagstiftning till
att avse även atomolyckor som inträffar utom landet under internationella
transporter av nukleärt material. Den provisoriska lagen bygger nämligen
på samma grundläggande principer som Pariskonventionen: skyldighet för
innehavare av atomanläggning att ersätta atomskada oberoende av vållande
(objektivt ansvar), s.k. kanalisation av ansvarigheten till anläggningens innehavare,
begränsning av dennes ansvarighet till visst högsta belopp för varje
händelse och slutligen skyldighet för anläggningsinnehavaren att teckna försäkring
eller på annat sätt ställa säkerhet för att uppkommande skadeståndsskyldighet
kan fullgöras. De skiljaktigheter som föreligger mellan vår gällande
lag och Pariskonventionen rör uteslutande detaljfrågor utan principiell
räckvidd och är till stor del av enbart rättsteknisk natur.

Samtliga remissinstanser har anslutit sig till den i atomskadeutredningens
betänkande och departementspromemorian intagna ståndpunkten, att Sverige
bör ratificera Pariskonventionen och anta en definitiv atomansvarighetslag
i överensstämmelse med denna. Jag vill också för egen del förorda
att så sker.

I nära samband med Pariskonventionen står tilläggskonventionen av år
1963. Konventionen innehåller regler om supplerande statligt ansvar för
atomskador och tar sikte på skadefall av katastrofnatur. Den utgör ett
komplement till Pariskonventionen och kan tillträdas endast av stat som
har ratificerat eller anslutit sig till denna konvention. Tilläggskonventionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

har undertecknats av samtliga de länder som har undertecknat Pariskonventionen
utom Grekland, Portugal och Turkiet. Den har ratificerats av
Frankrike, Spanien och Storbritannien och träder i kraft tre månader efter
det att den har ratificerats av sex länder.

Tilläggskonventionen innebär att konventionsstaterna enligt vissa regler
blir civilrättsligt ansvariga för uppkomna skador till den del dessa inte täcks
av den ansvarige anläggningsinnehavarens ansvarighet enligt Pariskonventionen
(det s. k. första steget). Även det statliga ansvaret är dock på visst
sätt begränsat. Konventionen föreskriver i detta hänseende två gränser, en
lägre gräns vid 70 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 350 milj. kr., och
en övre gräns vid 120 milj. betalningsenheter, motsvarande ca 600 milj. kr.,
allt räknat per atomolycka. För ersättningsbelopp som faller under den lägre
gränsen men överstiger anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp (det s. k.
andra steget) skall den konventionsstat inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens
anläggning ligger svara ensam. Vid olyckor med så
omfattande verkningar att ersättningsbeloppen inom första och andra stegen
inte räcker till ersättning åt de skadelidande svarar samtliga konventionsstater
gemensamt för de ersättningar som faller utom 70 milj. betalningsenheter
men inom 120 milj. sådana enheter (det s.k. tredje steget). Skyldighet
att bidra till ersättningarna inom tredje steget föreligger för samtliga
konventionsstater, oavsett i vilken av dessa den ansvarige anläggningsinnehavarens
anläggning ligger. Bidragsskyldigheten fördelas mellan staterna
efter grunder som är bestämda med hänsyn till staternas bruttonationalprodukt
och den termiska effekten hos de atomreaktoranläggningar i de berörda
staterna som omfattas av tilläggskonventionen. Under förutsättning
att samtliga signatärmakter ratificerar konventionen innebär fördelningsreglerna
för Sveriges del skyldighet att bidra med mindre än 3 procent av ersättningsbeloppen
inom tredje steget eller således mindre än 7,5 milj. kr.

Remissinstanserna har utan undantag tillstyrkt eller lämnat utan erinran
att Sverige ratificerar tilläggskonventionen. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har enighet också rått mellan de danska, norska
och svenska delegerade om att ratifikation bör ske. I Finland har man ännu
inte tagit slutlig ståndpunkt i frågan. Den finländska kommittén har dock
stannat för att lägga fram ett lagförslag som möjliggör en finländsk ratifikation
också av tilläggskonventionen.

Som framhållits i departementspromemorian möter en svensk ratifikation
av konventionen inte några principiella betänkligheter. Regler om skyldighet
för staten att utge supplerande ersättning för atomskador vid katastrofolyckor
innebär inte någon nyhet för Sveriges del. Bestämmelser om statligt
katastrof ansvar finns redan i 1960 års lag. Enligt denna skall ersättning för
skador, som inte täcks av anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp, utgå
av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall bestäms av Kungl.
Maj :t och riksdagen. En svensk ratifikation av tilläggskonventionen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

innebära att den diskretionära prövning som sålunda lagts i händerna på
statsmakterna ersätts med ett civilrättsligt ansvar för staten inom de nyss
angivna gränserna.

Det statsansvar som följer med ett tillträde till tilläggskonventionen kan
tydligen komma att avse betydande belopp. Sannolikheten för att en katastrofolycka
skall inträffa och statsansvaret därmed aktualiseras i någon
större omfattning får dock med hänsyn till den tekniska sakkunskapens bedömning
av olycksriskerna anses mycket liten. Men även för det fall att en
olycka av ren katastrofkaraktär skulle inträffa är det tveksamt om den
ersättningsskyldighet som följer av tilläggskonventionen i praktiken innebär
någon ökning av statens ansvar i förhållande till vad som nu gäller enligt
1960 års lag. Enligt denna kan visserligen statens ansvar begränsas genom
beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen både när det gäller ersättningsgrunderna
och i fråga om ersättningsbeloppens storlek. Det är dock knappast
länkbart att statsmakterna i en katastrofsituation skulle i ett sådant beslut
i någon nämnvärd grad avvika från allmänna skadeståndsregler och vad
som tillämpas av andra länder i liknande situationer. I fråga om sådana
atomolyckor utanför Sverige, för vilka statsansvar inträder enligt tilläggskonventionen
men vilka nu inte omfattas av den provisoriska lagen, kan statens
ansvarighet i praktiken aktualiseras bara vid transportolyckor. Risken
för transportolyckor av sådan omfattning som det här är fråga om är emellertid
så obetydlig att man praktiskt sett kan bortse från den. Och när det
gäller statsansvaret inom tredje steget vid sådana olyckor utanför Sverige
som över huvud inte berör svenska intressen kommer Sveriges andel i ansvarigheten
som nämnts att avse endast jämförelsevis blygsamma belopp.

Med hänsyn till dessa förhållanden torde några bärande skäl inte kunna
åberopas för att Sverige skall avstå från att tillträda tilläggskonventionen
och därmed ställa sig utanför den västeuropeiska gemenskapen. Det nära
tekniska och ekonomiska samarbete på atomenergiområdet som vi redan har
med andra västeuropeiska länder gör det snarare naturligt att vi gör gemensam
sak med dessa länder och antar det ersättningssystem som tilläggskonventionen
innehåller.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört vill jag förorda att Sverige
tillträder även tilläggskonventionen och att den nya atomansvarighetslagen
utformas med beaktande av konventionens bestämmelser.

När det gäller frågan om en svensk ratifikation av Wienkonventionen är
läget i viss mån ett annat än när det gäller de båda nu berörda konventionerna.
Wienkonventionens bestämmelser överensstämmer visserligen i huvudsak
med reglerna i Pariskonventionen, och något hinder från saklig synpunkt
mot att Sverige tillträder också Wienkonventionen föreligger därför
inte. Som framgår av departementspromemorian medför emellertid en ratifikation
av både Pariskonventionen och Wienkonventionen vissa rättstekniska
svårigheter. Det behövs nämligen särskilda regler för att lösa de kon -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

flikter som kan uppstå mellan de båda konventionernas regelsystem och
detta medför att lagstiftningen blir både invecklad och svårtolkad.

I departementspromemorian har inte tagits ställning till frågan om Sveriges
tillträde till Wienkonventionen. Det vid promemorian fogade lagförslaget
är dock så utformat att det möjliggör ratifikation av alla tre konventionerna.
Under remissbehandlingen har flertalet remissinstanser tillstyrkt
att Sverige tillträder Wienkonventionen. Aktiebolaget Atomenergi och AKIv
har därvid särskilt framhållit den betydelse för den svenska atomenergiindustrin
som en ratifikation av konventionen kan få inom en relativt snar
framtid.

Av betydelse för frågans bedömning är vilken anslutning Wienkonventionen
kan väntas få från sådana länder som inte tillträder Pariskonventionen
men som Sverige har eller kan väntas få nära förbindelse med på atomenergiområdet.
Länder utanför ENEAs medlemskrets kan vinna anslutning
till Pariskonventionen och tilläggskonventionen men endast under förutsättning
att samtliga konventionsstater lämnar sitt samtycke. Wienkonventionen
står däremot utan vidare öppen för alla stater som är anslutna till Förenta
Nationerna eller något av dess fackorgan eller till IAEA. Det är därför
möjligt att Wienkonventionen vinner anslutning från ett betydligt större
antal stater än de båda övriga konventionerna. Hittills har den emellertid
vunnit mycket ringa anslutning. Den bär undertecknats av nio stater, bland
vilka dock endast Storbritannien hör till de större industriländerna. Fyra
stater, nämligen Argentina, Filippinerna, Förenade arabrepubliken och
Kuba, har ratificerat konventionen. Förenta Staterna torde inte inom överskådlig
tid komma att tillträda konventionen, främst beroende på att man
där anser det lägsta tillåtna ansvarsbeloppet 5 milj. dollar alltför lågt. Inte
heller Sovjetunionen torde f. n. ha några planer på att tillträda konventionen.
Det torde över huvud inte finnas anledning räkna med nämnvärd anslutning
från de östeuropeiska staternas sida. Av de större afro-asiatiska
staterna kan främst Japan och Indien tänkas vara intresserade av att tillträda
konventionen. Flertalet latinamerikanska länder torde hysa så starka
principiella betänkligheter mot bl. a. kanalisations- och regressbestämmelserna
att de inte kan väntas tillträda Wienkonventionen annat än i ett mer
eller mindre uttalat tvångsläge Jag vill i detta sammanhang erinra om att
det inom Inter American Nuclear Energy Commission (IANEC) sedan några
år pågår arbete på en regional konvention om atomansvarighet med deltagande
av flertalet stater på den amerikanska kontinenten.

Mot bakgrunden av vad jag nu har sagt synes det inte föreligga något intresse
för Sverige att redan nu tillträda Wienkonventionen. Det är inte möjligt
att förutsäga om eller när situationen på det internationella planet förändras
på ett sådant sätt att en svensk ratifikation av konventionen framstår
som nödvändig för att utvecklingen av vår atomindustri inte skall hämmas.
Man får dock räkna med att så kan bli fallet inom en nära framtid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Det innebär att om vi nu genomför en lagstiftning som bygger enbart på
Pariskonventionen och tilläggskonventionen frågan om en ändring av lagen
för att anpassa den till Wienkonventionen kan komma att aktualiseras redan
kort efter lagens ikraftträdande. Detta är emellertid en olägenhet som
vi enligt min mening kan ta. Det erforderliga utredningsunderlaget för en
sådan anpassning föreligger redan i den remitterade departementspromemorian.
En lagändring kan därför ske utan nämnvärd omgång och med kort
varsel. Under dessa förhållanden och så länge de sakliga skälen för ett
svenskt tillträde till Wienkonventionen inte är särdeles starka bör de rättstekniska
synpunkter som talar mot att Sverige tillträder Wienkonventionen
enligt min mening väga tungt.

Stor vikt bör även fästas vid den inställning man intar i frågan i övriga
nordiska länder. Om Sverige och de övriga nordiska länderna tillhör olika
konventionssystem, uppkommer konflikter som gör det mycket svårt att få en
tillfredsställande reglering av ansvarighetsfrågorna vid olyckor under transport
av atomsubstans inom Norden. Man tvingas lösa konflikterna på ett
sätt som innebär att man avviker från de ömsesidighetsgrundsatser vilka
ligger till grund för konventionernas reglering och man måste därför sannolikt
komplettera de nationella lagarna med bilaterala överenskommelser. Ersättningssystemen
skulle härigenom ytterligare kompliceras. I Danmark,
Finland och Norge har man visserligen ännu inte tagit slutlig ståndpunkt till
frågan om en ratifikation av konventionen. Vid de nordiska departementsöverläggningarna
har emellertid de delegerade från de övriga nordiska länderna
menat, att man f. n. inte bör tillträda Wienkonventionen.

På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att Sverige tills vidare
inte ratificerar Wienkonventionen. Skulle man under lagstiftningsärendets
fortsatta behandling i de övriga nordiska länderna komma till en
annan ståndpunkt får frågan omprövas.

En ratifikation av Pariskonventionen och tilläggskonventionen förutsätter,
att vår interna lagstiftning anpassas till dessa konventioner. De innehåller
till övervägande del tvingande bestämmelser. Det huvudsakliga innehållet
i den nya lagen är därmed på förhand givet, och jag kan i den delen
i huvudsak inskränka mig till att hänvisa till den redogörelse för konventionsbestämmelserna
som jag har lämnat i det föregående. På vissa betydelsefulla
punkter har dock konventionerna lämnat åt de enskilda staterna
att bestämma den rättsliga regleringen. Jag vill här beröra dessa frågor något
närmare och i det sammanhanget också särskilt behandla frågan, om
den svenska lagen bör utsträckas till att gälla vissa atomolyckor eller atomskador
som inte omfattas av konventionerna.

Regleringen i sistnämnda hänseende är av viss betydelse för lagens innehåll
i övrigt och jag vill därför först beröra lagens tillämpningsområde.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Pariskonventionen syftar till en reglering av de skadeståndsfrågor som
har anknytning till atomenergiverksamheten i konventionsstaterna. Med
denna utgångspunkt har konventionsbestämmelserna utformats så, att de i
princip är tillämpliga på olycka som inträffar i atomanläggning i konventionsstat
eller under transport av atomsubstans till eller från sådan anläggning
eller som i annat fall inträffar utanför atomanläggning i konventionsstat
och orsakas av atomsubstans som härrör från sådan anläggning
(art. 3 och 4). Den angivna utgångspunkten har dock inte ansetts böra utan
vidare leda till att konventionen skall vara tillämplig, oavsett var olyckan
inträffar eller skadan uppkommer. I art. 2 har därför tagits upp bestämmelse
att konventionen inte är tillämplig på atomolycka som inträffar
eller atomskada som uppkommer i stat, vilken inte har tillträtt konventionen,
om annat inte har föreskrivits i anläggningsstatens lag. Av denna
bestämmelse följer, att konventionen utan vidare är tillämplig på skador
som uppkommer i konventionsstat eller på eller över område som inte utgör
statligt territorium, under förutsättning att atomolyckan har inträffat i konventionsstat
eller på eller över sådant område som nyss nämnts.

Av konventionens jurisdiktionsbestämmelser och regler om tillämplig lag
följer att en konventionsstats interna lag blir tillämplig inte bara på olyckor
som inträffar inom den staten utan också i vissa fall på olyckor som inträffar
på eller över det fria havet. Vissa bestämmelser i den interna lagen
blir dessutom tillämpliga vid sådan olycka i annan konventionsstat för vilken
innehavare av anläggning inom den egna statens område är ansvarig
enligt konventionen. Även andra bestämmelser i den interna lagen kan bli
tillämpliga i ett sådant fall på grund av de internationellt-privaträttsliga
reglerna i annan konventionsstat. Med hänsyn till dessa förhållanden måste
den svenska lagens geografiska tillämpningsområde bestämmas så att det
täcker konventionens tillämpningsområde, sådant detta med tvingande verkan
har reglerats i art. 2. Konventionen ger emellertid som nämnts möjlighet
att utvidga den interna lagens tillämpningsområde. Det ger anledning
att också ta ställning till huruvida den svenska lagens tillämpningsområde
bör utsträckas till att omfatta atomolyckor och atomskador som inte direkt
omfattas av konventionen.

När det gäller olycka som inträffar i icke-konventionsstat innebär såväl
1962 års förslag som promemorieförslaget, att huvudregeln i art. 2 i konventionen
skall gälla, dvs. att lagen inte skall vara tillämplig. Remissinstanserna
har utan undantag biträtt detta förslag och jag är själv av samma
mening. Den föreslagna regleringen innebär visserligen, att om en olycka
i icke-konventionsstat orsakar skada här i landet eller skada som i övrigt
drabbar svensk medborgare eller svenskt intresse, anspråk på ersättning blir
att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Det bör dock inte komma
i fråga att generellt utvidga lagens tillämpningsområde till olycka i ickekonventionsstat.
Inte heller bör införas en ordning som medför att anspråk

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

i anledning av en och samma olycka behandlas enligt olika regler, beroende
på var skadan har uppkommit eller vem som har lidit skadan. Att skador
uppkommer i Sverige i följd av atomolycka i icke-konventionsstat synes
dessutom föga sannolikt. Man kan nämligen räkna med att alla våra grannländer
tillträder konventionen.

Vad därefter beträffar atomskada som har uppkommit i icke-konventionsstat
i följd av atomolycka i Sverige är läget i viss mån ett annat. Som har
framhållits både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian
kan det ifrågasättas, om inte på detta område bör anses
gälla ett folkrättsligt grannelagsansvar, så att ersättning alltid utgår för skada
som uppkommer till följd av en olycka i Sverige, för vilken innehavare
av anläggning här i landet är ansvarig enligt svensk lag, oavsett var skadan
uppkommit. Förslaget att på denna grund göra den svenska lagen tillämplig
på skador av denna art har lämnats utan erinran under remissbehandlingen,
och jag vill också för egen del biträda förslaget. Däremot synes sådana folkrättsliga
grannelagssynpunkter inte motivera att tillämpningsområdet utsträcks
till att omfatta också skador i icke-konventionsstat i följd av olycka
inom område som ej tillhör någon stat.

Enligt utredningsförslagen bör regeln, att ersättning enligt lagen skall utgå
för skada i icke-konventionsstat i följd av sådan atomolycka i Sverige
för vars skadeverkningar innehavare av här belägen atomanläggning svarar,
inte gälla obetingat i alla situationer. Om enligt rättsordningen i den
ifrågavarande staten ersättning i anledning av en där inträffad atomolycka
inte utgår för skada som uppkommer i Sverige, synes det skäligt att motsvarande
inskränkning görs i svensk lag. Ett annat fall, när enligt betänkandet
och promemorian ersättning inte bör utgå i Sverige för skada utomlands,
är att Sverige tidigare har erbjudit det land där skadan uppkommit
att sluta traktat om atomansvarighet, byggd på ömsesidighetsgrundsats,
men det främmande landet har avböjt erbjudandet.

Det kan vidare tänkas, att anspråk på ersättning för atomskada som har
uppkommit i eu icke-konventionsstat med stöd av culparegeln riktas mot
innehavare av atomanläggning i Sverige eller mot annan här i landet i anledning
av en atomolycka som har inträffat i en icke-konventionsstat —
t. ex. under transport av atomsubstans till eller från anläggning i Sverige —
och att ersättningsfrågan kommer upp till bedömande vid svensk domstol.
Även för sådana fall bör det enligt betänkandet och promemorian finnas
möjlighet att enligt reciprocitetsprincipen inskränka rätten att erhålla ersättning
i Sverige. Utredningsförslagen överensstämmer på denna punkt i
princip med den reglering som redan nu gäller enligt 15 § i 1960 års lag.
Förslagen har lämnats utan erinran av remissinstanserna, och jag vill också
ansluta mig till förslagen i denna del.

Pariskonventionens regler om transportolyckor gäller som nämnts bara
vid transporter till eller från atomanläggning i konvenstationsstat. Utanför

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tillämpningsområdet faller bl. a. skada i följd av atomolycka under transport
mellan icke-konventionsstater eller mellan sådan stat och atomreaktor
i transportmedel även om skadan uppkommer i konventionsstat. Om inte i
nationell lag införs särskilda ansvarighetsregler för sådana fall, blir frågan
om skyldighet för avsändare, mottagare, transportör eller annan person att
ersätta skadan att bedöma enligt allmänna skadeståndsregler. Ersättning av
statsmedel utgår då också endast i den mån statsmakterna fattar beslut
därom i det enskilda fallet. I departementspromemorian har tagits upp frågan,
om den svenska lagen bör innehålla särskilda bestämmelser för det
fall att det under transport mellan icke-konventionsstater inträffar en olycka
som ger upphov till skada i Sverige. I promemorian har intagits den ståndpunkten
att en sådan reglering i realiteten inte nämnvärt skulle stärka de
skadelidandes ställning och att det i flera hänseenden skulle erbjuda betydande
svårigheter att utforma och på lämpligt sätt avgränsa tillämpningsområdet
för sådana bestämmelser. I promemorian har därför tanken på en
reglering även för dessa fall avvisats. Någon erinran mot detta ställningstagande
har inte framförts under remissbehandlingen.

Åtminstone så länge konventionerna inte har vunnit någon mera allmän
anslutning har detta problem en viss praktisk räckvidd. Från allmänhetens
synpunkt är det otillfredsställande att det här finns en lucka i ersättningssystemet.
Även om man kan anta att svenska domstolar i händelse av en
atomolycka i Sverige under en transit-transport av detta slag skulle vara
beredda att utan stöd av lag statuera objektivt ansvar, är frånvaron av ekonomiska
garantier för att ansvaret verkligen kan utkrävas en väsentlig brist.
Att de skadelidande för sin rätt att få ut ersättning av statsmedel för s. k.
sena skador eller i händelse av insolvens hos den som är civilrättsligt ansvarig
för skadorna blir helt beroende av statsmakternas beslut i varje
särskilt fall är också otillfredsställande. I flera andra hänseenden — t. ex.
när det gäller verkan av medvållande — innebär den nya lagen inom sitt
tillämpningsområde en för de skadelidande förmånlig reglering som de vid
en olycka av nu förevarande art inte skulle kunna dra fördel av.

Det framstår därför som ett starkt önskemål, att det nya ersättningssystemet
så långt det är möjligt görs tillämpligt också heräffande olyckor
under de berörda transitfallen. Enligt min mening är det inte heller omöjligt
att komma till rätta med de svårigheter av rätts- eller lagteknisk art
som i promemorian har anförts som avgörande skäl mot en lagreglering av
ersättningsfrågorna i dessa fall. Var och en som inom landet vill ta befattning
med nukleärt material — atombränsle eller radioaktiv produkt — är
enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) skyldig att inhämta tillstånd
därtill av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Transport av sådant material över svenskt territorium får följaktligen inte
ske utan att tillstånd till transporten har lämnats enligt atomenergilagen.
Det finns således möjligheter att knyta an en reglering av ersättningsansva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ret för olyckor under transporten till tillståndsgivningen. Det objektiva ansvaret
och försäkringsplikten kan åläggas innehavaren av tillståndet. Kontroll
av att försäkringsplikten fullgörs och av försäkringsvillkoren kan ske i
samband med tillståndsprövningen. Också övriga ansvarighetsregler — om
undantag för vissa olyckor och skador, om verkan av skadelidandes medvållande,
om kanalisation och om regress samt preskriptionsreglerna och
jurisdiktionsbestämmelserna -— kan göras tillämpliga i fråga om tillståndshavarens
ansvarighet. Eftersom det här är fråga om en verksamhet som är
underkastad tillståndsprövning får det anses rimligt att även reglerna om
statens garantiansvar inom ramen för anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp
och om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador blir tillämpliga.
När det gäller statens supplerande ansvarighet för katastrofskador,
kan tilläggskonventionens ersättningssystem inte bli tillämpligt. Däremot är
det naturligt att staten träder in och utger katastrofskadeersättning enligt
grunder som statsmakterna fastställer i varje särskilt fall enligt regler som
motsvarar bestämmelserna i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Jag vill under hänvisning till det anförda förorda, att i lagen tas upp
bestämmelse av innebörd, att atomskada i följd av atomolycka i Sverige
under annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från
atomanläggning i konventionsstat men för vilken getts tillstånd enligt
atomenergilagen skall ersättas av innehavaren av tillståndet samt att i sådant
fall lagens bestämmelser om innehavare av atomanläggning i Sverige
skall gälla beträffande innehavaren av tillståndet. Bestämmelsen kan
lämpligen tas upp i anslutning till reglerna om ansvarighet för olyckor
under transport från icke-konventionsstat eller atomreaktor i transportmedel
till anläggning i konventionsstat.

Det återstår att behandla sådana atomolyckor som orsakar skada i Sverige
men som inte omfattas av Pariskonventionen och inte heller inträffar
under sådan transit-transport som nyss berörts. Det gäller atomolycka i
Sverige eller utanför svenskt område, orsakad av atomsubstans som inte
härrör från eller har sänts till atomanläggning i konventionsstat och inte
heller transporteras över svenskt område med tillstånd enligt atomenergilagen.
Det torde inte vara möjligt att göra atomansvarighetslagens speciella
regler om försäkringsplikt, kanalisering och statsansvar tillämpliga för sådana
fall. Med hänsyn till fallens undan tagskaraktär synes det mig inte
heller nödvändigt att så sker. Härvid förutsätter jag dock att om en olycka
av denna art inträffar och frågor om ersättningsskyldighet för innehavare
av atomanläggning i icke-konventionsstat kommer upp inför svensk domstol
principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare kan vinna
tillämpning utan stöd av lag.

Tilläggskonventionens karaktär av komplement till Pariskonventionen
innebär, att dess tillämpningsområde inte i något avseende går utöver tillämpningsområdet
för Pariskonventionen. Däremot är dess tillämpnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

område i vissa hänseenden mera inskränkt. Bestämmelserna härom är
tvingande och någon möjlighet att genom nationell lagstiftning utvidga tilllämpningsområdet
finns inte. De på tilläggskonventionen grundade reglerna
i den svenska lagen måste följaktligen få ett tillämpningsområde som överensstämmer
helt med tilläggskonventionen.

För sådana olyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen bör de nu
gällande reglerna i den provisoriska lagen om ersättning av statsmedel efter
diskretionär prövning i det enskilda fallet behållas.

I detta sammanhang vill jag slutligen beröra frågan om lagens tillämplighet
på atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga ändamål.
I inledningen till Pariskonventionen uttalar de fördragsslutande staterna sin
önskan alt tillförsäkra dem som tillfogas skada genom nukleära olyckor
skälig och rättvis ersättning »samtidigt med att nödvändiga åtgärder vidtas
för att icke utvecklingen av produktion och användning av atomenergi
för fredliga ändamål skall hindras». I övrigt innehåller varken konventionen
eller dess motiv någon bestämmelse eller något uttalande om huruvida
konventionen är tillämplig på atomanläggning som utnyttjas för militära
ändamål. Frågan diskuterades ingående under förarbetena till tillläggskonventionen
men meningarna var delade. Då det saknas säkra hållpunkter
i Pariskonventionens text eller förarbeten får denna fiåga anses
stå öppen. Konventionen torde under dessa förhållanden inte utgöra hinder
för en konventionsstat att genom nationell lagstiftning göra konventionens
ersättningssystem tillämpligt också på olyckor som inträffar i anläggning
för militära ändamål eller under transport av atomsubstans till eller från
sådan anläggning.

Tilläggskonventionen är enligt uttrycklig föreskrift i art. 2. a. i. tillämplig
endast beträffande atomolycka för vilken innehavare av en för fredliga
ändamål utnyttjad atomanläggning är ansvarig. Varje konventionsstat skall
enligt art. 13 i tilläggskonventionen tillse, att alla atomanläggningar inom
dess område som används för fredligt ändamål och faller in under den
definition av atomanläggning som Pariskonventionen innehåller blir upptagna
på en lista som förvaras av den belgiska regeringen. Denna lista utgör
exklusivt bevismedel när det gäller att avgöra om en anläggning omfattas
av tilläggskonventionen. Enligt ett till tilläggskonventionen fogat bihang
förklarar dock konventionsstaterna att de för skada i följd av olycka, som
inte omfattas av tilläggskonventionen uteslutande av det skälet att den
ifrågavarande anläggningen på grund av ändamålet med dess nyttjande inte
är upptagen på listan, skall tillhandahalla ersättning utan åtskillnad mellan
medborgare i stater som är bundna av tilläggskonventionen och inte begränsa
ersättningen till lägre belopp än 120 milj. betalningsenheter. Vidare
skall konventionsstaterna enligt bihanget sträva efter att göra reglerna
om ersättning till personer, som lider skada i följd av sådan olycka,

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

så likartade som möjligt med de regler som gäller beträffande olyckor i
förbindelse med sådana anläggningar som omfattas av tilläggskonventionen.

Frågan huruvida den svenska lagen bör vara tillämplig på olyckor av nu
ifrågavarande slag saknar praktisk betydelse när det gäller ansvarighet för
innehavare av anläggning i Sverige, eftersom atomenergin hos oss utnyttjas
uteslutande för fredliga ändamål. Den får emellertid betydelse i fråga om
olycka som kan inträffa i Sverige under transport till eller från sådan atomanläggning
i annan konventionsstat som utnyttjas för militära ändamål.
Det erbjuder uppenbara fördelar att lagens ansvarighetsbestämmelser blir
tillämpliga i sådana fall, särskilt reglerna om objektivt ansvar och om kanalisation
av ansvarigheten till anläggningsinnehavaren. Det är visserligen
möjligt att anläggningsstaten i ett givet fall gör gällande, att olyckan inte
omfattas av Pariskonventionen på den grund att anläggningen inte utnyttjas
för fredligt ändamål. Detta kan leda till komplikationer i fråga om försäkringsplikten
och framför allt i fråga om möjligheterna för svensk domstol
att utöva jurisdiktion eller, om så kan ske, för den som har fått en
dom mot anläggningsinnehavaren på ersättning för atomskada att få domen
verkställd i anläggningsstaten. Problem av den arten uppkommer
emellertid även om lagen inte görs tillämplig och ersättningsfrågan således
skall avgöras enligt allmänna skadeståndsregler. Under dessa förhållanden
anser jag att atomanläggningar som utnyttjas för annat än fredliga
ändamål inte bör uteslutas från lagens tillämpningsområde. Någon uttrycklig
bestämmelse om alt lagen gäller beträffande sådana atomanläggningar
torde inte behövas. Det till tilläggskonventionen fogade bihanget synes inte
medföra några särskilda förpliktelser för Sverige när det gäller den nu
ifrågavarande lagens utformning.

Pariskonventionen överlämnar åt anläggningsstaten att inom vissa gränser
bestämma storleken av det ansvarsbelopp med vilket innehavaren
av atomanläggning skall svara. Detta belopp utgör enligt konventionen
15 milj. betalningsenlieter för varje atomolycka. Det står emellertid anläggningsstaten
fritt att med hänsyn bl. a. till försäkringsmöjligheterna bestämma
högre eller lägre gräns för ansvarigheten, dock lägst 5 milj. betalningsenheter.
I 1960 års atomansvarighetslag är ansvarigheten begränsad
till 25 milj. kr., vilket ungefärligen motsvarar sistnämnda minimibelopp.
Ett högre ansvarsbelopp diskuterades emellertid under förarbetena till lagen.
Med hänsyn bl. a. till den svenska — och nordiska —- försäkringsmarknadens
begränsade resurser ansågs det då inte lämpligt att fastställa ett högre
belopp. Frågan om en höjning av beloppet i en blivande definitiv lagstiftning
lämnades öppen i avvaktan bl. a. på resultatet av fortsatta nordiska
överläggningar och de ytterligare erfarenheter som kunde vinnas under den
närmaste framtiden.

Från dansk och norsk sida hävdades under det samarbete som föregick

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

1962 års förslag, att ansvarsbeloppet borde sättas högre än Pariskonventionens
minimum. Som skäl för denna ståndpunkt anfördes, att man önskade
ge de skadelidande så gott skydd som möjligt genom försäkring och
att man ville begränsa statens engagemang. I 1962 års nu gällande danska
lag om atomanläggningar är ansvarsbeloppet också bestämt till 70 milj.
danska kronor, vilket motsvarar ungefär 10 milj. betalningsenheter. Under
de fortsatta nordiska överläggningar som har föregått utarbetandet av departementspromemorian
har framkommit att man i Danmark vill behålla
denna gräns och att man också på norsk sida förordar ett ansvarsbelopp av
denna storlek.

Både atomskadeutredningens förslag år 1962 och promemorieförslaget
innebär att gränsen för anläggningsinnehavarens ansvarighet höjs till 50
milj. kr., vilket belopp ungefärligen motsvarar 10 milj. betalningsenheter.
Förslaget om en sådan höjning har lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.
I några remissyttranden har dock det föreslagna beloppet ansetts
för högt. Det har därvid framhållits att en höjning inte är motiverad av
hänsyn till de skadelidande, om bestämmelser införs angående supplerande
statsansvar.

Det är visserligen riktigt att en höjning av ansvarsbeloppet ter sig mindre
angelägen från de skadelidandes synpunkt i samma mån som regler om
statligt katastrofansvar införs. För vissa fall blir det dock av betydelse för
de skadelidande hur högt ansvarsbeloppet är. Det gäller sådana skador för
vilka innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig men på vilka tillläggskonventionens
bestämmelser om statsansvar inte är tillämpliga. Hit
hör t. ex. skador som genom olycka i Sverige uppkommer i icke-konventionsstat
eller som uppkommer i en stat som tillträtt Paris- men inte tillläggskonventionen.
Vidare följer av tilläggskonventionen att om innehavaren
av en atomanläggning i Sverige är ansvarig för en olycka, som i samband
med transport har uppkommit på internationellt område, i viss utsträckning
endast medborgare i stat som har tillträtt tilläggskonventionen
är berättigade till ersättning av statsmedel. I dessa och vissa andra fall kommer
enligt vad jag föreslår och i likhet med vad som gäller f. n. inte heller att
utgå någon ersättning av statsmedel efter diskretionär prövning i det enskilda
fallet. Ansvarsbeloppets storlek blir således av avgörande betydelse för de
skadelidandes möjligheter att få full kompensation.

Det är givetvis ett starkt önskemål att de nordiska ländernas lagstiftning
på detta område innehåller enhetliga regler. Den nordiska försäkringsmarknaden
torde också numera ha tillräcklig kapacitet för att kunna täcka ansvarsbelopp
som väsentligt överstiger 25 milj. kr. Eftersom risken för katastrofskador
är ringa torde vidare en höjning för vår del av ansvarsbeloppet
från 25 till 50 milj. kr. inte medföra en sådan ökning av försäkringskostnaderna
att atomindustrin därigenom hämmas i sin utveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Det kan visserligen hävdas, att staten av samma skäl utan större betänkligheter
från statsfinansiella synpunkter bör kunna som hittills ta på sig ansvaret
för skador över 25 milj. kr. Det synes emellertid befogat att ansvaret
i första hand bärs av atomindustrin och att statens supplerande ansvar begränsas
till den del av ersättningarna vid katastrofolyckor som atomindustrin
från företagsekonomiska synpunkter inte rimligen bör belastas med.

På grund av det anförda ansluter jag mig till det förslag som har upptagits
både i atomskadeutredningens slutbetänkande och i departementspromemorian
och enligt vilket som huvudregel i lagen föreskrivs ett ansvarsbelopp
för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50 milj. kr., motsvarande
ca 10 milj. betalningsenheter.

Både 1962 års förslag och promemorieförslaget ger möjlighet att göra
undantag från denna regel för sådana mindre atomanläggningar och anläggningar
av visst slag samt transporter av atomsubstans som är förbundna
med endast begränsade olycksrisker. Enligt förslagen skall Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer kunna med hänsyn till anläggningens
storlek eller art eller omständigheterna i övrigt fastställa ett
lägre ansvarsbelopp, dock lägst 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter.

De skäl som har föranlett dessa förslag gäller uppenbarligen alltjämt.
Frågan kompliceras emellertid i viss mån av att jag för egen del förordar
en annan lösning än den som föreslagits av atomskadeutredningen och i departementspromemorian
när det gäller frågan om ersättning vid transportolyckor
för atomskada på transportmedlet. Enligt Pariskonventionen skall
ersättning för sådan skada utgå endast om föreskrift därom har meddelats
i anläggningsstatens lag. Sådan föreskrift måste dock förknippas med villkor
att om de skador som har tillfogats övriga skadelidande uppgår till eller
överstiger 5 milj. betalningsenheter minst detta belopp skall stå till dessa
skadelidandes förfogande. En eventuellt nödvändig nedsättning av skadestånden
skall således i första hand gå ut över den som är berättigad till
ersättning för skada på transportmedlet. Både i atomskadeutredningens betänkande
och i departementspromemorian utgår man från att den svenska
lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige
skall följa huvudregeln i konventionen på denna punkt, dvs. att ersättning
för skada på transportmedlet inte skall omfattas av ansvarigheten enligt
lagen. De övriga nordiska kommittéerna hade vid tiden för promemorians
publicering intagit samma ståndpunkt.

Enligt min mening bör dock skada på transportmedlet vid transportolyckor
enligt den svenska lagen i princip omfattas av anläggningsinnehavarens
ansvarighet. Jag återkommer närmare till denna fråga i det följande.
Med en sådan reglering kan det synes oförenligt att i lagen öppna möjlighet
att för vissa anläggningar eller vissa transporter föreskriva så lågt
ansvarsbelopp som 25 milj. kr., motsvarande 5 milj. betalningsenheter. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

en olycka inträffar under en transport för vilken enligt särskilt förordnande
sådant nedsatt ansvarsbelopp gäller och andra skador än sådana som tillfogats
transportmedlet uppgår till eller överstiger 25 milj. kr., kan nämligen
någon ersättning inte utgå för skadorna på transportmedlet. Detta har
föranlett, att man under de nordiska departementsöverläggningarna har
ifrågasatt, att den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att nedsätta ansvarsbeloppet
för vissa anläggningar eller transporter inte kan eller i varje
fall inte bör upprätthållas.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har några remissinstanser
särskilt understrukit betydelsen av att det finns eu möjlighet
att för vissa anläggningar och transporter sätta ned ansvarsbeloppet under
det föreslagna beloppet 50 milj. kr. Intresset av alt kunna anpassa ansvarsbeloppet
och därmed försäkringskostnaderna till en rimlig nivå, när det gäller
mindre anläggningar eller anläggningar som på grund av verksamhetens
art erbjuder ringa risker eller i fråga om transporter som anses medföra
obetydliga olycksrisker, bör också enligt min mening tillgodoses. Den omständigheten
att enligt vad jag nyss förordat skada på transportmedlet skall
omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet — med de konsekvenser
för den som lider sådan skada som detta kan medföra på grund av den särskilda
prioritetsregeln i konventionen — behöver enligt min mening inte
hindra att en sådan nedsättning sker i vissa fall. Det är nämligen mycket
osannolikt att skadorna i följd av en transportolycka blir så omfattande
att ersättning för skada på transportmedlet över huvud inte kan utgå, därför
att övriga skadelidande skall äga företräde intill ett belopp av 25 milj.
kr. Vidare kommer i det övervägande antalet fall ersättning för skadorna
på transportmedlet att utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen, utan
att statens totala ersättningsskyldighet ökas i förhållande till vad som skulle
ha blivit fallet om prioritetsregeln till förmån för övriga skadelidande inte
hade gällt.

Jag vill under hänvisning till det anförda ansluta mig till atomskadeutredningens
förslag och promemorieförslaget på denna punkt och förordar således
en regel om möjlighet för Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer att nedsätta ansvarsbeloppet till lägst 25 milj. kr. för
mindre anläggningar eller anläggningar eller transporter som erbjuder obetydliga
risker.

Ett par andra frågor som jag vill beröra i detta sammanhang rör genomförandet
av tilläggskon ven tionens ersättningssystem.
Detta kan enligt tilläggskonventionen genomföras på två olika sätt. Det ena
innebär i huvudsak att anläggningsinnehavaren görs civilrättsligt ansvarig
för hela det belopp som kan utgå i ersättning i anledning av en atomolycka
eller 120 milj. betalningsenheter. Det ankommer då på vederbörande stat att
tillse att ansvarigheten är täckt av försäkring inom första steget och av statlig
garanti inom andra och tredje stegen. Det andra alternativet innehär, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

anläggningsinneha varens ansvarighet är begränsad till lägst 5 milj. betalningsenheter
och att ersättningsbeloppen av statsmedel inom andra och tredje
stegen garanteras de skadelidande i annan form genom anläggningsstatens
försorg.

I departementspromemorian förordas, att Sverige genomför ersättningssystemet
enligt det sistnämnda alternativet. Anläggningsinnehavaren bör
nämligen enligt promemorian inte åläggas ansvarighet för belopp som han
inte kan förpliktas att betala och för vilka han inte är skyldig att hålla
försäkring. Vidare påpekas, att en reglering som innebär begränsning av innehavarens
ansvarighet till ersättningsbeloppen inom första steget och rätt
för de skadelidande att få ut överskjutande belopp direkt av statsmedel
stämmer bäst överens med det system som har inrättats genom den provisoriska
lagen.

Remissinstanserna har biträtt promemorieförslaget i denna del. Vid de
nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att det
alternativ som förordats i promemorian bör väljas. Jag ansluter mig för
egen del till detta förslag, vilket bäst svarar mot den reella innebörden av
tilläggskonventionen.

När det gäller statsansvaret föreskriver tilläggskonventionen skyldighet
för jurisdiktionsstaten att förskottera de ersättningar inom andra steget
som anläggningsstaten har att slutligen betala. Motsvarande skyldighet
föreligger däremot inte i fråga om de ersättningsbelopp som skall utgå inom
tredje steget. I departementspromemorian har dock föreslagits att staten
för de fall att jurisdiktion tillkommer svenska domstolar skall i förhållande
till de skadelidande ta på sig sådan skyldighet också i fråga om ersättningarna
inom tredje steget. Förslaget motiveras främst av hänsyn till de
skadelidandes intresse av en snabb och effektiv skadereglering. Det har
lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Man tänker sig samma
lösning också i de övriga nordiska länderna. Jag finner för egen del inte
anledning frångå förslaget. I

I enlighet med de riktlinjer som jag nu har angivit har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till ny atomansvarighetslag. Det bör göras
en erinran om den nya lagen i vissa andra lagar på skadeståndsrättens område,
nämligen lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift, sjölagen, lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1)
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen den 30
juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
vattenlagen, lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart, lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg samt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297). Dessutom bör
den nya lagen föranleda en följdändring i ikraftträdandebestämmelserna
till lagen den 2 juni 1961 (nr 217) om ändrad lydelse av 11 § lagen den 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon. Slutligen bör förordnas
om fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning
för skada i följd av atomfartygs drift, vilken gäller under samma tid som
1960 års atomansvarighetslag och alltså upphör att gälla vid utgången av år
1967. Förslag till de sålunda erforderliga lagändringarna har samtidigt upprättats.
Lagförslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende
som bilaga 3.

Angående de särskilda bestämmelserna i lagförslagen vill jag anföra följande.

Förslaget till ny atomansvarighetslag

Rubriken till den nya lagen föreslås bli »atomansvarighetslag».

I systematiskt hänseende har förslaget i överensstämmelse med
departementspromemorians förslag fått i stort sett samma uppbyggnad som
Pariskonventionen. Lagen har på grund av sin omfattning försetts med
underrubriker. Under rubriken »Inledande bestämmelser» ges begreppsbestämningar
och behandlas lagens tillämpningsområde (1—4 §§). Under
rubriken »Skadestånd» upptas därefter ansvarighets-, regress- och preskriptionsregler
(5—21 §§). Därefter följer ett avsnitt som rubricerats
»Försäkring» och innehåller regler om försäkring och annan ekonomisk
säkerhet (22—27 §§). Under rubriken »Ersättning av statsmedel» tas upp
bestämmelser om subsidiär statsgaranti och om ersättning av statsmedel i
fall som avses i tilläggskonventionen och i fall av katastrofolycka som inte
omfattas av konventionen samt regler om ersättning av statsmedel för s. k.
sena skador (28—35 §§). Under rubriken »Laga domstol m. m.» återfinns
regler om svensk domstols behörighet, forumregler och bestämmelser om
verkställighet av utländska domar (36—38 §§). Slutligen meddelas under
rubriken »Övriga bestämmelser» föreskrifter om certifikat vid transport av
atomsubstans, ansvarsbestämmelser och en bestämmelse om rätt för
Kungl. Maj:t att utfärda tillämpningsföreskrifter (39—41 §§).

Även i övrigt överensstämmer nu förevarande förslag i fråga om dispositionen
med det vid departementspromemorian fogade förslaget. Under
remissbehandlingen av promemorian har en remissinstans anmärkt, att
avsnittet »Skadestånd» omfattar dels bestämmelser rörande anläggningsinnehavares
skadeståndsansvar, dels — ilo och 14 §§ — vissa föreskrifter
som rör skadeståndsansvar för annan än anläggningsinnehavare. Enligt
remissyttrandet skulle lagen i denna del vinna i överskådlighet, om de båda
nämnda paragraferna bröts ut och sammanfördes antingen i slutet av avsnittet
»Skadestånd» eller också i ett fristående avsnitt under särskild
rubrik. Jag har inte ansett mig böra förorda en sådan systematik. Bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

melserna i 10 och 14 §§ har nämligen sådant samband med föreskrifterna
i angränsande paragrafer att de inte lämpligen bör brytas ut ur detta sammanhang.
.

En terminologisk fråga, som har föranlett viss diskussion under

de nordiska överläggningarna och som har uppmärksammats av vissa remissinstanser
både år 1962 och år 1966, gäller användningen av sammansättningsledet
»atom-» i lagens rubrik och i definitionerna. Sveriges mekanförbund
har rest invändningar mot detta språkbruk och har under åberopande
av tekniska synpunkter fört fram önskemål om att sammansattningsledet
»kärn-» (eller ordet »nukleär») används i stället. Det kan i sammanhanget
nämnas, att det arbete på att skapa lämpliga svenska termer på
detta område som tekniska nomenklaturcentralen har bedrivit och som jag
berörde i prop. 1960: 140 (s. 28) numera har avslutats. Nomenklaturcentralen
har föreslagit termerna kärnreaktordrift, kärnbränsle, nukleär produkt,
nukleär substans, nukleär anläggning, nukleär olycka och nukleär skada
samt radionuklid (i stället för radioisotop). Atomskadeutrednmgen framhöll
i sitt slutbetänkande (s. 28), att uttrycket »nukleär» anknyter till engelskt
och franskt språkbruk och onekligen för tanken till de i sammanhanget
väsentliga speciella egenskaperna hos atomens kärna, vilka utnyttjas
inom atomenergin. Utredningen påpekade också att den danska kommittén
stannat för att använda detta uttryck i den danska lagen. Utredningen
ansåg sig dock inte böra införa ett för det svenska språket så främmande ord.
Den närmaste motsvarigheten på svenska är enligt utredningen uttrycket
»kärn-». Detta uttryck fann dock utredningen av flera rent språkliga
skäl vara mindre lyckat. Uttrycket »atom-» har enligt utredningen vunnit
burskap på förevarande område och används bl. a. i atomenergilagen och
lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i stenläggningar
in. in. Om en ändring av språkbruket anses påkallad, bor fragan
enligt utredningen tas upp i ett större sammanhang och med sikte pa att uppnå
enhetlighet i lagstiftningen i dess helhet. De finska och norska kommittéerna
har också stannat för att i lagtexten använda sammansättmngsledet
»atom-».

Frågan har enligt departementspromemorian diskuterats vidare under
de fortsatta nordiska överläggningarna. På finsk, norsk och svensk sida har
man därvid på de skäl som atomskadeutredningen anfört stannat for uttrycket
»atom-».

Det förefaller mig viktigt att man på detta område upprätthåller en enhetlig
terminologi. Även om det från tekniska synpunkter kan anföras starka
skäl för ett ändrat språkbruk, föreligger det dock enligt min mening
inte tillräckliga skäl att nu över hela linjen revidera ett sedan lång tid hävdvunnet
språkbruk (jfr t. ex. delegationen för atomenergifrågor, Aktiebola«et
Atomenergi, atomkraftkonsortiet etc.). Jag biträder darfor atomskadentredningens
och departementspromemorians förslag i denna terminolo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

giska fråga. När det gäller det internationella språkbruket vill jag erinra
om att språkbruket är vacklande i engelskan. Förenta Staternas atomenergilag
beter sålunda Atomic Energy Act (jfr Atomic Energy Commission, International
Atomic Energy Agency etc.), under det att den engelska lagen
heter Nuclear Installations Act (jfr European Nuclear Energy Agency).

När det gäller den redaktionella utformningen av förslaget kan
jag förstå den kritik som under remissbehandlingen av departementspromemorian
har framförts därom, att lagtexten är invecklad och svåröverskådlig.
Det finns emellertid i detta fall speciella skäl att även i redaktionellt
hänseende söka få så stor internationell rättslikhet som möjligt. Texten
har därför anslutits nära till konventionerna, vilket medfört att den
kommit att avvika från de krav vi vanligen ställer på textutformningen. Jag
kan hålla med om att särskilt bestämmelserna om statsansvar enligt tillläggskonventionen
blivit något svårlästa, men regelsystemets uppbyggnad
i konventionen är invecklad, och det kan inte undvikas att detta återspeglas
i lagtexten. Om de många paragrafhänvisningarna skulle som föreslagits
i ett remissyttrande ersättas med uttryckliga regler, skulle lagen bli än
mer omfattande, vilket inte kan vara önskvärt. I enlighet med vad jag nu
har anfört har jag inte företagit någon mera genomgripande formell omarbetning
av promemorieförslaget. Vissa smärre redaktionella jämkningar
har dock gjorts.

Inledande bestämmelser
1 §•

Paragrafen tar i anslutning till art. 1 i Pariskonventionen upp definitioner
och vissa därtill anslutande regler. Den överensstämmer så när som
på några smärre jämkningar med 1 § i promemorieförslaget och motsvarar
1 § i den provisoriska lagen.

Första stycket innehåller definitioner.

I fråga om dispositionen av första stycket har föreningen Sveriges häradshövdingar
i sitt yttrande över departementspromemorian anmärkt, att
begreppet »konventionsstat» ingår i definitionen av »anläggningsstat», fastän
det definieras först senare. Enligt föreningen kan bestämmelsen få en
mera logisk uppbyggnad, om man låter raden av definitioner inledas med
de fyra definitioner som i promemorieförslaget har tagits upp sist, nämligen
definitionerna av »Pariskonventionen», »Wienkonventionen», »tilläggskonventionen»
och »konventionsstat». Under de återupptagna nordiska
överläggningarna väcktes från svensk sida förslag till sådan omdisposition,
men förslaget vann inte anslutning från de övriga ländernas sida. För att
få nordisk enhetlighet har jag ansett mig inte böra frångå promemorieförslaget
på denna punkt.

Definitionerna i nu förevarande förslag inleds med definitionen av atom 3f

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

bränsle. Därmed förstås enligt förslaget klyvbart material bestående av uran
eller plutonium i form av metall eller i legering eller kemisk förening och
annat klyvbart material som Kungl. Maj :t bestämmer. Trots viss olikhet i
avfattningen åsyftas inte någon saklig ändring i förhållande till motsvarande
definition i 1 § i den provisoriska lagen. Den nu föreslagna definitionen
anknyter till Pariskonventionen (art. l.a.iii.). Enligt denna kan
ENEAs styrelse besluta att även annat klyvbart material än som särskilt
nämns i konventionen skall anses utgöra nukleärt bränsle. Den svenska lagen
kan anpassas till ett sådant beslut av ENEAs styrelse genom förordnande
av Kungl. Maj :t enligt den nyss återgivna definitionen. Härigenom kan lagens
tillämpningsområde lätt anpassas till nya förhållanden som betingas
av den tekniska utvecklingen.

Enligt bestämmelse i art. l.b. i konventionen kan ENEAs styrelse också
besluta, att visst eller vissa slag av atomanläggningar, bränslen eller substanser
som erbjuder obetydliga risker skall uteslutas från konventionens
tillämpning. Denna bestämmelse har fått sin motsvarighet i andra stycket
av förevarande paragraf, till vilket jag återkommer i det följande.

Till atombränsle är liksom enligt den provisoriska lagen att hänföra naturligt
uran och s. k. utarmat uran. Förslaget saknar emellertid motsvarighet
till undantagsbestämmelsen i 2 § a) i den provisoriska lagen, enligt
vilken lagen inte är tillämplig på atombränsle som ej innehåller annan
verksam beståndsdel än naturligt uran och som inte blivit radioaktivt genom
bestrålning. Tillämpningsområdet har därigenom vidgats något. Eftersom
naturligt och utarmat uran faller utanför begreppet atomsubstans (jfr
det följande), till vilket reglerna om ansvar för olyckor som inträffar utanför
atomanläggning anknyter, blir skillnaden dock inte stor. Skada genom
naturligt eller utarmat uran omfattas av lagen endast när ämnet befinner
sig i en atomanläggning men inte t. ex. vid gruvbrytning eller när materialet
är under transport till eller från en atomanläggning.

Med radioaktiv produkt förstås enligt nu förevarande förslag annat radioaktivt
material än atombränsle samt radioaktivt avfall, om materialet
eller avfallet blivit radioaktivt eller bildats genom bestrålning i samband
med framställning eller användning av atombränsle. Den föreslagna definitionen
anknyter till definitionen i Pariskonventionen av »radioactive
products or waste» och är av väsentligen samma innehåll som den definition
av atomprodukt som den provisoriska lagen innehåller. En nyhet är
att avfall uttryckligen nämns i den nya texten. Det betingas av konventionstexten
men innebär inte någon ändring i sak. Den provisoriska lagens uttryck
»atomprodukt» har ersatts med »radioaktiv produkt» för att vinna
närmare anslutning till konventionstexten.

I Pariskonventionen görs i definitionen av »radioactive products or
waste» undantag för radioisotoper utanför nukleär anläggning vilka begagnas
eller är avsedda för industriellt, kommersiellt, jordbrukstekniskt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

medicinskt eller vetenskapligt ändamål. Den provisoriska lagen innehåller
ett generellt undantag för sådana radioisotoper (2 § b). I 1962 års förslag
togs undantaget upp i definitionen av radioaktiv produkt. Under remissbehandlingen
av detta förslag anmärktes emellertid, att den teknik som används
i konventionen medför att definitionen av atomanläggning till viss
del blir en cirkeldefinition. I nu förevarande förslag har därför liksom i
promemorieförslaget undantaget utgått här och i stället tagits upp i den
följande definitionen av begreppet »atomsubstans».

Begreppet atomsubstans (»nuclear substances») saknar motsvarighet i
den provisoriska lagen. Det har tillskapats för att lagtekniskt förenkla ansvarighetsreglerna
beträffande olyckor som sker under transport av atombränsle
och radioaktiva produkter. Till atomsubstans räknar konventionen
atombränsle (med undantag av naturligt eller utarmat uran) och radioaktiva
produkter eller avfallsämnen. Naturligt uran och utarmat uran erbjuder
inte samma risker som andra här avsedda ämnen. De uteslöts därför
helt från tillämpningsområdet för den provisoriska lagen. I det nu föreliggande
förslaget har emellertid i anslutning till konventionen valts en
annan lösning. Vid en sammanställning av definitionerna av atomsubstans,
atomskada och atomolycka samt de grundläggande ansvarighetsreglerna i
5—9 §§ framgår, att skador som orsakas av naturligt eller utarmat uran
omfattas av ansvarighetsreglerna bara när ämnet vid olyckan befann sig i
en atomanläggning. Anledningen till att naturligt uran och utarmat uran i
konventionen och i förslaget förts in under ansvarighetsreglerna när ämnet
finns i en atomanläggning är att viss risk för kriticitet under medverkan av
dessa ämnen kan föreligga i sådana fall. Det bör observeras, att anläggningar
för behandling eller förvaring av enbart naturligt eller utarmat uran
inte är att anse som atomanläggningar.

Enligt 1962 års förslag skulle undantaget avse naturligt uran och »uran
som i jämförelse med naturligt uran är utarmat på isotopen U 235». Denna
formulering kan emellertid, som Aktiebolaget Atomenergi anförde i sitt
remissyttrande över förslaget, tolkas så att från begreppet atomsubstans
undantas atombränsle av isotopen U 233, vilket är utarmat på isotopen
U 235. Detta var dock inte avsett. I enlighet med vad bolaget föreslog har
undantaget i nu förevarande förslag — liksom i promemorieförslaget —
i stället angetts avse »naturligt uran och utarmat uran». Med begreppet utarmat
uran skall i överensstämmelse med vedertagen terminologi förstås
sådant uran i vilket den sammanlagda halten av isotoperna U 233 och U 235
understiger den i naturligt uran förekommande halten av isotopen U 235.

I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen är bestrålat
naturligt uran regelmässigt att hänföra till radioaktiv produkt och inte till
atombränsle. Bestrålat naturligt uran omfattas följaktligen inte av undantaget
för naturligt uran. Som jag anförde i prop. 1960: 140 (s. 30) vållar
gränsdragningen mellan atombränsle och atomprodukt vissa svårigheter. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

torde dock knappast råda någon tvekan om att en använd bränslestav är att
betrakta som radioaktiv produkt. Anrikat uran, dvs. uran i vilket procenthalten
av t. ex. isotopen U 235 bär ökats eller plutonium har tillförts, omfattas
givetvis av ansvarighetsreglerna i alla situationer.

Som jag redan har nämnt har det undantag för radioisotoper som konventionen
innehåller i definitionen av radioaktiv produkt i lagförslaget tagits upp
i definitionen av atomsubstans. Något behov av att uttryckligen begränsa
undantaget till att gälla isotoper som befinner sig utanför en atomanläggning
föreligger inte med denna lagteknik, eftersom begreppet atomsubstans i lagen
— liksom i konventionen — används bara i fråga om atomolyckor som inträffar
utanför atomanläggning.

Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen var man
ense om att undantaget — i likhet med vad som enligt Wienkonventionen
gäller på grund av uttrycklig föreskrift — avser bara isotoper som har nått
ett sådant stadium i framställningsprocessen att de omedelbart kan användas
för något av de angivna ändamålen. Det har ansetts lämpligt att på denna
punkt göra en precisering av lagtexten. Formuleringen »framställts och blivit
färdiga att användas för» något av de angivna ändamålen har valts för att
markera att undantaget skall gälla också beträffande isotoper som redan har
använts för sådant ändamål men därefter t. ex. sänds till en atomanläggning
för att undergå förnyad behandling.

Pariskonventionen liksom den provisoriska lagen och 1962 års förslag saknar
en definition av »nuclear reactor», atomreaktor. Då emellertid begreppet
atomreaktor måste komma till användning i de bestämmelser i den nya lagen
som reglerar ansvarigheten vid transport till eller från atomreaktor i transportmedel,
har det synts lämpligt att ta upp en definition av begreppet.

Promemorieförslagets definition av atomreaktor har utformats efter mönster
av Wienkonventionens definition (art. I. 1. i.). Den avser med atomreaktor
anordning innehållande atombränsle under sådana förhållanden att
klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion kan uppkomma
i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa. Under remissbehandlingen
har AKK anmärkt, att avsikten uppenbarligen inte kan
vara att kräva ett faktiskt innehållande av atombränsle. Om så var fallet,
skulle eu tillfälligt urladdad reaktor inte vara att anse som en atomreaktor
i lagens mening. AKK har vidare anfört, att definitionen av atornreaktor
är avgörande för omfattningen av begreppet atomanläggning och
har ifrågasatt om man inte bör försöka komma fram till en mer adekvat
definition av begreppet atomreaktor. Härvid kan man enligt AKK söka ledning
i de definitioner som återfinns i motiveringen till 1962 års förslag och
i 1 § i 1956 års atomenergilag.

Jag kan inte ansluta mig till meningen, att begreppet atomreaktor bör ges
en mera vidsträckt innebörd än i promemorieförslaget. Det synes inte sakligt
motiverat att som atomreaktoranläggning behandla en anordning, i vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

atombränsle kan arrangeras så att ett s. k. kritiskt system uppkommer men
som inte innehåller något atombränsle. En sådan anordning kan emellertid
vara att anse som en anläggning för förvaring av atomsubstans och därmed
som en atomanläggning i lagens mening. Som sådan måste den anses senast
från den tidpunkt då dess innehavare — med eller utan vederbörligt tillstånd
— låter sända bränsleelement eller andra radioaktiva ämnen som
omfattas av lagen till anläggningen. Normalt blir anläggningen att anse som
en förvaringsanläggning redan från den tidigare tidpunkt då innehavaren
får vederbörligt tillstånd att uppföra och driva anläggningen samt där inneha
och ta befattning med atombränsle. Det bör i detta sammanhang också
framhållas, att en atomreaktor som innehåller utbrända bränsleelement —
dvs. radioaktiva produkter — även måste anses utgöra en anläggning för
förvaring av atomsubstans. Frågan om den närmare utformningen av definitionen
av atomreaktor får med hänsyn till dessa förhållanden inte så
stor praktisk betydelse, och det ligger då närmast till hands att anknyta
till Wienkonventionens definition. I det nu föreliggande förslaget har därför
intagits en definition av atomreaktor som överensstämmer med promemorieförslagets
definition.

Atomanläggning definieras i förevarande förslag på huvudsakligen samma
sätt som i Pariskonventionen. Definitionen avviker något från motsvarande
definition i den provisoriska lagen. Med hänsyn till att den föreslagna lagens
bestämmelser avses kunna bli tillämpliga även på anläggningar utom
landet görs inte som i den provisoriska lagen någon begränsning till anläggningar
i Sverige.

Till atomanläggning räknas enligt förslaget i första hand atomreaktor.
Vilka slags anläggningar som hör dit bestäms av den föreslagna definitionen
av atomreaktor. I anslutning till konventionen har i definitionen gjorts
undantag för reaktorer i transportmedel. En separat bestämmelse efter
mönster av 5 § i 1962 års förslag synes inte lämplig med hänsyn till att sådana
reaktorer särskilt omnämns i bestämmelserna om ansvarighet under
transport av atomsubstans. Efter mönster av Wienkonventionen har gjorts
det förtydligandet att reaktorn skall användas eller vara avsedd att användas
som kraftkälla (»as a source of power»). Med den omformulering av motsvarande
undantagsregel i 1962 års förslag som har måst ske i samband härmed
har vissa under remissbehandlingen av nämnda förslag framförda önskemål
om ett förtydligande av bestämmelsen tillgodosetts.

Som atomanläggning anses vidare fabrik för framställning eller behandling
av atomsubstans. Utanför lagen faller gruvor för utvinning av uran, porslinsfabriker
i vilka används urannitrat och andra industriella anläggningar där
endast naturligt uran kommer till användning (jfr definitionen av atomsubstans).
Fabriker för separation av isotoper i atombränsle och för bearbetning
av bestrålat atombränsle har i anslutning till Pariskonventionen särskilt omnämnts,
fastän sådana anläggningar åtminstone till väsentlig del torde vara
att anse som fabriker för behandling av atomsubstans.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Vidare innefattas enligt förslaget i begreppet atomanläggning varje anläggning
för förvaring av atomsnbstans. En anläggning för förvaring av uteslutande
naturligt eller utarmat uran faller däremot utanför. Undantag görs
också för förvaringsanläggning som är avsedd endast för tillfällig uppläggning
av atomsubstans under transport. Undantaget är betingat av att de särskilda
reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans enligt konventionen
skall gälla även då en olycka inträffar under sådan tillfällig uppläggning.
En anläggning som är avsedd för mera långvarig uppläggning av
atomsubstans — i anslutning till en transport eller i annat fall -— berörs
emellertid inte av detta undantag. Den är att anse som en atomanläggning,
även om den används också för tillfällig uppläggning under transport.

Av motiven till Pariskonventionen framgår, att sådana anläggningar där
endast små kvantiteter av t. ex. plutonium eller annat klyvbart material
finns, exempelvis forskningslaboratorier, inte är att anse som atomanläggningar
i konventionens mening. Till jämförelse vill jag erinra om att ämne
som används som atombränsle eller är ägnat att omvandlas till atombränsle
eller förening i vilken sådant ämne ingår enligt kungörelsen den 18 december
1959 (nr 608) med vissa tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306) får för vetenskapligt bruk innehas och bearbetas vid universitet,
högskola, forskningsanstalt eller liknande vetenskaplig institution utan
särskilt tillstånd. Sådan forskningsanläggning är inte att anse som »fabrik»
i förslagets mening och inte heller som förvaringsanläggning. Anläggningar
av denna art faller således inte in under förslagets definition av atomanläggning.
— Avgörande för de gränsdragningsproblem som i övrigt kan
uppkomma torde vara dels vilka kvantiteter det rör sig om och dels huruvida
det verkligen är fråga om en fristående anläggning för förvaring av
atomsubstans. Problemet kan väntas åtminstone delvis få sin lösning genom
att ENEAs styrelse med stöd av den tidigare nämnda bestämmelsen
i art. l.b. i konventionen fattar beslut om undantag för vissa mindre
kvantiteter atomsubstans som befinner sig i atomanläggning. Ett föreliggande
förslag till sådant beslut avser det fall att ämnena befinner sig
i en anläggning som är avsedd för högst vissa maximikvantiteter av klyvbara
material.

Enligt Pariskonventionen kan utom sådan anläggning som särskilt nämns
i definitionen även annan anläggning, i vilken atombränsle eller radioaktiva
produkter eller avfallsämnen förvaras, anses som atomanläggning, om
ENEAs styrelse beslutar därom. Med anledning därav har i definitionen av
atomanläggning i förslaget tagits in en bestämmelse av innebörd att Kungl.
Maj :t kan meddela motsvarande beslut.

I förevarande förslag har också tagits in en definition av anläggningsstat.
W^konventionen innehåller en motsvarande definition. Där avses med
»Installation State» den konventionsstat inom vars område en atomanläggning
är belägen eller, om anläggningen inte finns inom någon stats område,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

den konventionsstat som driver anläggningen eller med vars bemyndigande
anläggningen innehas eller drivs. Denna definition saknar motsvarighet i
Pariskonventionen, som i de enskilda bestämmelserna använder ett deskriptivt
uttryckssätt. 1962 års förslag följde Pariskonventionen på denna
punkt. Det erbjuder emellertid lagtekniska fördelar att kunna använda en
enkel term. Enligt den i förevarande förslag liksom i promemorieförslaget
upptagna definitionen av begreppet anläggningsstat avses därmed den konventionsstat
inom vars område atomanläggningen ligger eller, om anläggningen
inte ligger inom någon stats område, den konventionsstat som driver
eller har godkänt anläggningen.

Beträffande anläggning som inte är belägen inom någon stats område
kräver inte Wienlconventionen, att tillstånd skall ha meddelats av viss stat,
utan den förutsätter endast att det finns en konventionsstat »under the
authority of v.hich the nuclear installation is operated». På motsvarande
sätt nöjer sig den nu föreslagna definitionen med att tala om den konventionsstat
som »har godkänt anläggningen». Därmed avses inte bara det fallet
att ett formligt bemyndigande har lämnats av viss stat eller dess myndigheter
utan också det fallet att en stat eller dess myndigheter har godkänt
anläggningen genom konldudenta åtgärder. Den föreslagna definitionen
är däremot begränsad såtillvida att endast konventionsstat kan vara »anläggningsstat».

I Pariskonventionen definieras också innehavare av atomanläggning
(»operator»). Därmed förstås den som av behörig myndighet har förklarats
vara eller erkänns som anläggningsinnehavare. I anslutning därtill knöts
motsvarande definition i 1962 års förslag till atomenergilagens svstern för
tillståndsprövning när det gäller anläggning i Sverige. Som anläggningsinnehavare
skulle sålunda beträffande anläggning inom landet anses den
som enligt atomenergilagen hade eller skulle ha tillstånd att inneha eller driva
anläggningen eller eljest rådde över denna. I fråga om anläggning utom
landet skulle som innehavare anses den som var alt anse som anläggningens
innehavare enligt lagen i det land där anläggningen var belägen eller,
om anläggningen inte var belägen inom någon stats område, lagen i det land
där tillstånd att inneha eller driva anläggningen meddelats.

Mot förslaget i fråga om anläggning inom Sverige anmärkte Sveriges
mekanförbund i sitt remissyttrande, att orden »eller som eljest råder över
densamma» möjligen kan anses ha en vidare omfattning än som åsyftats.
Om en huvudleverantör har åtagit sig att överlämna en anläggning först
sedan den körts i gång och blivit kritisk, ligger det enligt förbundet
nära till hands att anse att huvudleverantören »råder över anläggningen»
fram till överlämnandet. Både köparen och leverantören skulle då kunna
betraktas som anläggningens innehavare. Förbundet föreslog därför en
omarbetning, så att det klarare skulle framgå att den bestämning som ligger
i de citerade orden är subsidiär i förhållande till huvudregeln. Något

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

särskilt förtydligande på denna punkt har jag dock inte ansett behövligt. I
sak kan det inte råda tvekan om att i det exempel som förbundet har anfört
köparen är anläggningens innehavare i lagens mening, om det är han som
fått tillstånd att inneha eller driva anläggningen och att leverantören blir
att anse som innehavare endast om något tillstånd inte har lämnats och det
är leverantören som faktiskt råder över anläggningen. Jag har emellertid
ansett det lämpligt att definitionen i redaktionellt hänseende anpassas till
definitionen av »innehavare av atomfartyg» i lagen den 17 maj 1963 (nr
158) om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift. Som innehavare
av atomanläggning skall sålunda enligt förslaget förstås, beträffande anläggning
i Sverige den som med tillstånd enligt atomenergilagen eller i övrigt
driver eller innehar anläggningen och beträffande anläggning utom Sverige
den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens innehavare.
Genom denna omformulering torde mekanförbundets synpunkter
i viss mån bli tillgodosedda.

Enligt atomenergilagen fordras tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer för den som vill uppföra, inneha eller driva
atomreaktor eller anläggning för bearbetning av atombränsle, torium eller
annat ämne som är ägnat att omvandlas till atombränsle eller förening vari
sådant ämne ingår eller atombränsle som har använts i atomreaktor. Tillstånd
fordras också för den som över huvud vill ta befattning med sådant
ämne som jag nu har nämnt. Den som innehar och den som driver en anläggning
enligt atomenergilagen är i praktiken alltid en och samma person.
Denna kan däremot vara en annan än anläggningens ägare. Om så är fallet
blir alltså ägaren inte att anse som anläggningsinnehavare enligt förslaget.
Vissa anläggningar som enligt förslaget är att anse som atomanläggningar
är dock inte direkt underkastade tillståndstvång enligt atomenergilagen.
Så t. ex. kan den som har tillstånd att driva en reaktor ha fått ett generellt
tillstånd att inneha, bearbeta och ta befattning med atombränsle etc., och
särskilt tillstånd meddelas då inte för rätten att uppföra och inneha en
viss separat anläggning för förvaring av atomsubstans. En sådan anläggning
är emellertid att anse som en särskild atomanläggning enligt förslaget.
Innehavare av en sådan anläggning blir den som faktiskt driver eller innehar
anläggningen.

Förslaget upptar härefter definitioner av begreppen atomskada och atomolycka.
Pariskonventionen innehåller bland sina definitioner en särskild
definition av atomolycka (»a nuclear incident») men inte av atomskada.
I den följande konventionstexten förekommer uttrycket skada förorsakad
av en atomolycka (»damage caused by a nuclear incident»). I 1962 års
förslag upptogs en definition av atomolycka som anslöt till konventionens
definition. Med atomolycka skulle förstås en skadeorsakande händelse eller
följd av händelser med samma ursprung som framkallats eller vars skadeverkningar
helt eller delvis orsakats av radioaktiviteten hos atombränsle

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

eller radioaktiv produkt eller av radioaktiviteten i förening med giftiga,
explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten. Till
skillnad från konventionen innehöll 1962 års förslag även en särskild definition
av begreppet atomskada. Därmed förstods skada i följd av atomolycka.
I Wienkonventionen har använts en annan teknik än i Pariskonventionen.
Där har begreppet atomskada (»nuclear damage») erhållit en
utförlig definition, medan definitionen av atomolycka (»nuclear incident»)
gjorts helt kort i anslutning till definitionen av atomskada (»any occurrence
or series of occurrences having the same origin which causes nuclear
damage»). Från lagteknisk synpunkt är det i och för sig likgiltigt vilken av
metoderna man använder. I sak kan samma resultat uppnås med båda metoderna.
Som närmare har utvecklats i departementspromemorian (s. 62 f)
kan det emellertid råda tvekan huruvida de båda konventionernas skadeoch
olycksbegrepp har fått samma innebörd. Tveksamheten gäller närmast,
huruvida Pariskonventionen till skillnad från Wienkonventionen omfattar
också vissa fall av rent »konventionella» skador, dvs. skador som inte står
i något orsaksmässigt samband med de speciellt farliga egenskaperna hos
atombränsle eller radioaktiv produkt. Frågan löstes under 1963 års förhandlingar
om revision av Pariskonventionen. Det uppnåddes då enighet om att
det inte förelåg sakliga skäl att låta Pariskonventionen omfatta skada av
helt »konventionell» art och om att det trots de formella skiljaktigheterna
inte skulle anses råda någon saklig skillnad mellan konventionerna i fråga
om olycks- och skadebegreppens omfattning. Någon ändring av Pariskonventionens
definition av atomolycka ansågs inte nödvändig.

I nu förevarande förslag har ■— i anslutning till promemorieförslaget och
förslagen i de övriga nordiska länderna — valts den teknik som använts i
Wienkonventionen.

Enligt art. 3.c. i Pariskonventionen kan konventionsstat genom nationell
lagstiftning föreskriva att ansvarigheten för innehavare av anläggning inom
den staten skall omfatta också skada som härrör från eller utgör resultatet
av (»which arises out of or results from») joniserande strålning från annan
strålningskälla inom anläggningen än atombränsle eller radioaktiv
produkt. Det kan t. ex. vara fråga om röntgenapparater, partikelacceleratorer,
samlingar av andra radioaktiva ämnen än atombränsle och radioaktiv
produkt i ett forskningslaboratorium inom anläggningens område e. d. Den
europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, har under år 1966 utfärdat
en rekommendation till medlemsländerna att göra bruk av denna möjlighet.
Rekommendationen diskuterades vid ett möte i december 1966 med ENEAs
regeringsexpertgrupp för atomansvarighetsfrågor. Därvid riktades inte några
invändningar mot rekommendationen, och det kan därför förväntas att den
vinner efterföljd i flertalet av de stater som har undertecknat Pariskonventionen.
Under det fortsatta nordiska samarbetet har de delegerade enats
om att förorda en lösning i enlighet med rekommendationen också för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nordiska lagarnas del. Den praktiska betydelsen av en sådan utvidgningav
skadebegreppet torde bli ringa och någon inverkan på försäkringskostnaderna
torde inte uppkomma. Eftersom det bl. a. från utredningssynpunkt
synes vara en fördel att enhetliga ersättningsregler blir tillämpliga beträffande
alla skador genom radioaktiv strålning härrörande från strålningskällor
inom en atomanläggning har jag stannat för att rekommendationen
bör följas.

I enlighet med det anförda definieras atomskada i förslaget som dels skada
som orsakats av radioaktiva egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv
produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening med giftiga, explosiva
eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten, dels
skada som orsakats av joniserande strålning från annan strålningskälla
i en atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt.

Den föreslagna definitionen av atomskada innebär i förhållande till den
provisoriska lagen en utvidgning av ansvarighetsreglernas tillämplighetsområde.
Skadeverkningar som har orsakats av giftiga, explosiva eller andra
farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas
av den provisoriska lagens regler endast under förutsättning att den händelse
som har medfört skadan också har gett upphov till skada genom
radioaktiv strålning. Skadeverkningar som över huvud inte har orsakats
av de farliga egenskaperna hos atombränsle eller radioaktiv produkt omfattas
inte av den provisoriska lagen. Enligt förslaget däremot utgår ersättning,
så snart de radioaktiva egenskaperna eller dessa egenskaper i
förening med andra farliga egenskaper hos atombränsle eller radioaktiv
produkt har medverkat i den orsakskedja som lett till skadorna. Man
bör därvid skilja mellan två huvudtyper av fall. Den ena typen omfattar
fall då olyckan har inletts genom en händelse som inte har något samband
med de radioaktiva eller i övrigt farliga egenskaperna hos ämnet, t. ex.
genom en brand orsakad av vårdslöshet med eld i en reaktoranläggning.
Har denna inledande händelse utlöst radioaktiv strålning och har skador
uppstått genom denna strålning och eventuellt också genom andra farliga
egenskaper — explosionsverkan, giftverkan osv. — hos atombränsle eller
radioaktiv produkt, ersätts skadorna enligt förslaget. Har däremot radioaktiviteten
över huvud inte medverkat till uppkomsten av skada, utgår
inte ersättning (jfr dock 16 §). Den andra typen av fall avser de situa*
tioner då radioaktiviteten medverkat till att åstadkomma själva olyckan.

I sådant fall ersätts alla skador, oberoende av om de har uppkommit genom
radioaktiv strålning, genom explosion, genom förgiftning eller tilläventyrs
utan något direkt samband med farliga egenskaper hos atombränsle
eller radioaktiv produkt. Som exempel kan anföras drunkning i
samband med en av olyckan orsakad översvämning.

Frågan i vad mån annan skada än person- eller sakskada — direkt tillfogad
allmän förmögenhetsskada eller ideell skada — skall omfattas av

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

ansvarighetsreglerna har i Pariskonventionen lämnats till avgörande genom
nationell lag. Frågan har diskuterats i motiven till 1962 års förslag
(s. 36). Atomskadeutredningen stannade för att lagen borde omfatta alla
slags skador utan någon angiven begränsning. Detta har inte föranlett
någon erinran under remissbehandlingen. Även jag har anslutit mig till utredningens
uppfattning på denna punkt. Ordet »skada» används således
i föreliggande förslag utan begränsning till person- och sakskada. Beträffande
sådan olägenhet utan samband med person- eller egendomsskada
som avses i 8 kap. 35 § vattenlagen hänvisar jag till behandlingen i ett
följande avsnitt av frågan om följdändringar i anledning av den nya
lagstiftningen.

Atomolycka definieras i förslaget som en sådan händelse eller serie av
händelser med samma ursprung som orsakar atomskada. Med hänsyn till
de särskilda förhållandena på atomenergiområdet uppstår vissa svårigheter
att utforma ett händelsebegrepp som i alla situationer ger ett entydigt
svar på frågan, om en eller flera händelser har gett upphov till viss
eller vissa skador. Dessa problem blir väl inte fullständigt lösta med den
nu föreslagna definitionen men det är svårt att finna en oantastlig lösning.
Det torde få lämnas åt rättstillämpningen att träffa avgöranden
i de enskilda fallen under hänsynstagande till alla föreliggande omständigheter.
Med förslaget åsyftas inte någon ändring i förhållande till vad
som gäller enligt den provisoriska lagen. Problemet reduceras avsevärt
med förevarande förslag, som i 16 § innehåller en bestämmelse om att i
vissa fall »konventionella» skador, som inte tillförlitligen kan särskiljas
från samtidigt uppkomna atomskador, skall behandlas och ersättas som
atomskador.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har i sitt remissyttrande över
1962 års förslag anmärkt, att det råder oklarhet om vid vilken tidpunkt
en atomolycka skall anses ha inträffat. Detta leder enligt förbundet till
svårigheter vid tillämpning av bestämmelsen om upphörande av försäkringsgivarens
ansvarighet mot de skadelidande (22 § i förevarande förslag).
Vidare uppkommer enligt förbundet problem vid transporter, när
ansvarigheten går över från avsändare till mottagare.

Denna oklarhet undanröjs inte genom de nu föreslagna definitionerna.
Det torde dock inte vara möjligt att genom preciseringar i lagtexten
skapa fullständig klarhet. Även i denna del torde det få överlämnas åt
rättstillämpningen att avgöra frågan i varje särskilt fall.

Konventionen lämnar åt nationell lagstiftning att avöra om och i vad
män personer som är anställda hos en anläggningsinnehavare och uppbär
ersättning för atomskada enligt lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring
eller liknande skall äga att därutöver komma i åtnjutande av ersättning
enligt konventionens regler. Enligt den provisoriska lagen inbegrips
även anläggningsinnehavarens anställda under lagen. I atomskadeutredning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ens första betänkande (s. 39) uttalades, att det visserligen kan vara tveksamt
om ersättningsskyldighet på objektiv grund bör åläggas en arbetsgivare,
som bekostar ersättning enligt yrkesskadeförsäkringen, men att starka
skäl, inte minst av psykologisk art, talar för att de anställda inte sätts i
sämre position än utomstående skadelidande. Det saknas anledning att i
denna del frångå den provisoriska lagens ståndpunkt. Förslaget innebär
alltså, att de anställda erhåller ersättning enligt lagens regler för vad som
inte täcks av yrkesskadeförsäkringen.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag underströk Svenska försäkringsbolags
riksförbund önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringen
inte i något fall tilläggs regressrätt mot anläggningsinnehavaren. Riksförsäkringsverket
gav uttryck åt samma uppfattning men ansåg att råd atomolyckor
av katastrofkaraktär staten bör träda emellan och gottgöra försäkringskassornas
utlägg.

Frågan om yrkesskadeförsäkringens regressrätt torde bli löst i samband
med att yrkesskadeförsäkringslagen blir reviderad. Enligt prop. 1967: 147
med förslag till lag om ändring i 1954 års yrkesskadeförsäkringslag avskaffas
all regressrätt för yrkesskadeförsäkringen. Den av riksförsäkringsverket
berörda frågan om särskilda engagemang från statens sida vid katastrofolyckor
rör problem som inte bör lösas inom ramen för en civilrättslig
reglering av skadeståndsansvaret vid atomolyckor. Jag finner därför inte
anledning att i detta sammanhang gå närmare in på denna fråga.

Konventionens huvudregel beträffande tillämplig lag är att domstolslandets
lag, lex fori, skall tillämpas. Den upptar emellertid i art. 6.h. en särskild
bestämmelse om att frågan huruvida den som enligt visst lands socialförsäkringslagstiftning
är berättigad till ersättning för atomskada också äger
erhålla ersättning enligt konventionens regler alltid skall bedömas enligt det
landets lag. Denna princip synes så självklar och i överensstämmelse med
allmänna internationellt-privaträttsliga regler, att det har synts vara överflödigt
att införa någon uttrycklig bestämmelse härom i lagen. Om alltså
besättningsmän ombord på ett engelskt fartyg, som transporterar atombränsle
från England till Sverige, skadas av strålning från atombränslet
i följd av atomolycka i Sverige och frågan om deras rätt till ersättning
av den engelske anläggningsinnehavaren således skall prövas av svensk
domstol (jfr 36 § första stycket a), skall domstolen lägga engelsk rätt till
grund vid prövning av frågan om de är berättigade till ersättning vid sidan
av eller utöver vad som utges enligt engelsk socialförsäkringslagstiftning.

Till vissa ytterligare begränsningar i lagens tillämpningsområde vill jag
återkomma i anslutning till 11 och 12 §§.

Den föreslagna lagen avser utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. Fail
kan tänkas då innehavare av atomanläggning eller annan på kontraktsrättslig
grund blir ansvarig för atomskada vid sidan av lagens bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 85

Slutligen innehåller förslaget definitioner av Pariskonventionen, tilläggskonventionen
och konventionsstat.

Med Pariskonventionen avses den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen
om skadeståndsansvar på atomenergins område i dess lydelse
enligt det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet.

Med tillägg skonventionen avses den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade
och genom det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet
reviderade tilläggskonventionen till Pariskonventionen. Som ett alternativ
till uttrycket »tilläggskonventionen» har övervägts termen »supplementskonventionen»,
men uttrycket har av språkliga skäl ansetts mindre
lämpligt. Benämningen »Bryssellconventionen» har inte ansetts tillräckligt
tydlig med hänsyn till att ett stort antal sjörättskonventioner, däribland
1962 års atomfartygskonvention, avslutats i Bryssel.

Med konventionsstat förstås enligt förslaget stat som har tillträtt Pariskonventionen.
Eftersom ingen stat kan vara ansluten till tilläggskonventionen
utan att samtidigt vara ansluten till Pariskonventionen kommer uttrycket
att omfatta inte bara de stater som har tillträtt enbart Pariskonventionen
utan också samtliga de stater som dessutom har antagit tilläggskonventionen.
När den sistnämnda gruppen av stater skall särskilt anges i lagen
sker detta genom användande av uttrycket »stat som har tillträtt tillläggskonventionen».

Andra stycket

I det föregående har jag bl. a. i anslutning till definitionen av »atombränsle»
berört bestämmelsen i Pariskonventionen art. l.b., enligt vilken
ENEAs styrelse kan fatta beslut om undantag från konventionens tillämpning
i fråga om visst eller vissa slag av atomanläggningar, atombränslen
eller atomsubstanser, som erbjuder obetydliga risker. Denna bestämmelse
har fått sin motsvarighet i andra stycket av förevarande paragraf. Där föreskrivs
sålunda, att Kungl. Maj :t äger förordna, att från lagens tillämpning
skall helt eller delvis undantas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv
produkt, om den risk som är förbunden med anläggningen eller ämnet
är ringa.

Jag vill nämna, att ENEAs styrelse den 26 november 1964 beslutat att
vissa närmare angivna mindre kvantiteter atomsubstans (dvs. bl. a. atombränsle)
skall vara undantagna från konventionens tillämpning, när de
sänds från en anläggningsinnehavare till annan mottagare och inte befinner
sig i en atomanläggning, under förutsättning att vissa säkerhetsföreskrifter
har iakttagits. Ett beslut om visst ytterligare undantag, avseende
mindre kvantiteter atombränsle som befinner sig i en anläggning avsedd
(licensierad) endast för vissa maximimängder av klyvbart material, är som
jag tidigare har antytt under förberedelse i styrelsen. Sådana beslut bör givetvis
föranleda Kungl. Maj :t att med stöd av nyssnämnda bestämmelse

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

i andra stycket förordna om motsvarande undantag. I den mån beslut av
ENEAs styrelse föreligger redan när den nu föreslagna lagen träder i kraft
bör förordnande meddelas i samband med ikraftträdandet.

2 §■

Paragrafen överensstämmer med 2 § i promemorieförslaget och innehåller
en bestämmelse om att i vissa fall två eller flera atomanläggningar
vid lagens tillämpning skall kunna behandlas som en enda anläggning.
Den saknar motsvarighet i Pariskonventionen, men under förarbetena till
denna har rått enighet om att anläggningsstaten skall kunna bestämma
att två eller flera anläggningar inom dess område, som innehas av en och
samma person och som ligger i varandras omedelbara närhet (»åt the
same site»), skall behandlas som en enda anläggning (jfr par. 49 femte
stycket i lconventionsmotiven, vilka finns återgivna i en av ENEA år 1964
utgiven tryckt upplaga av Pariskonventionen, samt Wienkonventionen art.
I. 1. j. in fine).

Bestämmelsen motsvarar 3 § i den provisoriska lagen. Enligt denna
äger Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer förordna,
att två eller flera atomanläggningar som är belägna i varandras närhet
skall i hänseenden som avses i lagen behandlas som en anläggning. I
nu förevarande förslag har lydelsen jämkats något, så att den närmare
överensstämmer med motsvarande regel i Wienkonventionen (art. I. 1.
j). Förslaget avser sålunda anläggningar som är i samma innehavares
hand och belägna i varandras omedelbara närhet. Bestämmelsen har fått
i huvudsak motsvarande utformning i de danska och norska förslagen.
Det danska förslaget avser anläggningar som är belägna inom samma område
och hör till samma verksamhet och det norska förslaget avser anläggningar
som ligger på samma område och innehas av samma »operatör».

3 §•

Paragrafen motsvarar art. 2 i Pariskonventionen och innehåller bestämmelser
om lagens tillämpningsområde. Den överensstämmer med 3 § i
promemorieförslaget.

Den provisoriska lagen, som saknar fullständiga regler om tillämpningsområdet,
är tillämplig i fråga om olyckor som inträffar på svenskt
territorium. Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen
måste emellertid den nya lagens tillämpningsområde bestämmas
med beaktande av reglerna i art. 2. i konventionen om dennas territoriella
tillämpningsområde. Det innebär till en början, att lagen måste
omfatta olycka som inträffar i konventionsstat eller inom område som
inte tillhör någon stat samt därvid äga tillämpning på skador som uppkommer
i konventionsstat eller inom område som nyss nämnts. I en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen har lagen
därjämte — med utnyttjande av den fakultativa regeln i art. 2 i konventionen
om möjlighet att genom nationell lag utvidga konventionens
tillämpningsområde — gjorts tillämplig på skada som uppkommer i ickekonventionsstat
i följd av atomolycka i Sverige för vilken innehavare av
här belägen atomanläggning är ansvarig.

I och för sig skulle det vara en fördel om tillämpningsområdet kunde
anges positivt, så att i lagen uppräknades samtliga de fall då den är tillämplig,
dels beträffande olyckor i Sverige och dels i fråga om olyckor utanför
landets gränser. Detta visar sig emellertid av lagtekniska skäl vara ogörligt.
Man nödgas i stället i detta sammanhang inskränka sig till att med
utgångspunkt från att lagen automatiskt blir tillämplig så snart det egna
landets domstolar är behöriga (se härom 36 §) och — med vissa undantag
— inte är tillämplig, när behörigheten enligt konventionen tillkommer domstolarna
i annan konventionsstat, dra upp de yttersta gränserna för lagens
tillämplighet i rummet. Inom denna ram sker i realiteten ytterligare
begränsningar genom ansvarighetsreglernas anknytning till atomanläggningar
inom konventionsstaternas områden och för visst fall till iillståndsgivningen
enligt atomenergilagen samt genom jurisdiktionsreglerna.

Första och andra styckena

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf
tagits upp en bestämmelse av innebörd, att lagen inte är tillämplig
på atomskada i följd av atomolycka som inträffat i annan stat än konventionsstat.
I andra stycket första punkten har intagits en regel av innebörd,
att lagen i fråga om ansvarighet för innehavare av här belägen atomanläggning
tillämpas på atomskada som har uppkommit i sådan stat, om
atomolyckan har inträffat här i landet. För det fall att innehavare av anläggning
i annan konventionsstat enligt lagen svarar för skador i följd av
en atomolycka ges i andra punkten i överensstämmelse med konventionen
en uttrycklig hänvisning till lagen i anläggningsstaten. Någon motsvarande
hänvisning behövs inte i första styckets fall, eftersom svensk domstol
enligt konventionens jurisdiktionsregler aldrig kan bli behörig att
handlägga anspråk i anledning av en olycka i icke-konventionsstat, för vilken
utländsk anläggningsinnehavare svarar.

Tredje stycket

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör regeln om skyldighet
för innehavare av atomanläggning i Sverige att ersätta atomskada,
som i följd av atomolycka här uppkommer i icke-konventionsstat, underkastas
vissa inskränkningar. Med tanke på de fall som jag där har nämnt
har i tredje stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp bestämmelse,
att Kungl. Maj :t beträffande stat som inte har tillträtt Paris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

konventionen äger förordna, att ersättning för atomskada som uppkommer
i den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma
stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Bestämmelsen har sin
motsvarighet i 15 § första stycket i den provisoriska lagen.

Av hänsyn till de förpliktelser som följer av Sveriges anslutning till vissa
äldre konventioner på transportväsendets område måste verkningarna av sådant
förordnande som avses i första punkten begränsas, så att det inte råkar
i konflikt med dessa förpliktelser. Liksom det har varit nödvändigt att i
Pariskonventionen (art. 6. b., jfr 14 § tredje stycket i förevarande förslag)
göra undantag från kanalisationsreglerna för ansvarighet som grundas på en
sådan konvention, måste ett motsvarande undantag göras här. Atomskadeutredningen
har menat, att någon uttrycklig bestämmelse i ämnet inte behövs.
Enligt min mening bör dock en sådan bestämmelse tas in i lagen.
Motsvarande undantagsregel i 15 § andra stycket i den provisoriska lagen
föreskriver helt generellt, att ett sådant förordnande som det här är fråga
om inte leder till inskränkning i ansvarighet för skada som uppkommit under
transport av atombränsle eller atomprodukt eller eljest i följd av begagnande
av fartyg, luftfartyg eller annat transportmedel. Denna regel synes
emellertid gå längre än som betingas av de äldre konventionerna. Den innebär
bl. a. att förordnandet inte kan göra någon inskränkning i anläggningsinnehavarens
ansvarighet i transportförhållanden enligt lagen. Det synes
emellertid inte finnas skäl att i en definitiv lagstiftning begränsa räckvidden
av här avsett förordnande mer än som är nödvändigt för att de folkrättsliga
förpliktelserna enligt de äldre fördragen skall kunna uppfyllas. Sålunda bör
undantaget inte omfatta anläggningsinnehavares ansvarighet enligt atomansvarighetslagen.
Vidare bör undantag göras bara för ansvarighet som följer
av konventioner vilka Sverige har tillträtt, eftersom det aldrig kan bli
fråga om tillämpning av förordnandet annat än när ersättningstalan förs vid
svensk domstol.

Eftersom man här kan sägas ha alt göra med ett specialfall av kanalisationsprincipens
tillämpning, torde de internationella fördrag som det här är
fråga om lämpligen kunna anges genom en hänvisning till den allmänna
bestämmelse om undantag i transportförhållanden från huvudregeln om
kanalisation som har tagits upp i 14 § tredje stycket i lagförslaget.

I enlighet med det anförda har i tredje stycket andra punkten av förevarande
paragraf tagits in bestämmelse av innebörd, att förordnande med stöd
av första punkten inte leder till inskränkning i ansvarighet som grundas
på sådant internationellt fördag som avses i 14 § tredje stycket och som tillträtts
av Sverige.

Förordnande med stöd av första punkten kan givetvis inte ges retroaktiv
verkan beträffande atomolycka som redan har inträffat här i landet. Detta
uttrycks i lagtexten genom orden »atomskada som uppkommer» (i den
främmande staten).

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

De överväganden som ligger till grund för principen att ansvarighet för
atomskada så långt det är möjligt kanaliseras till innehavare av atomanläggning
bör föranleda alt den som på grund av undantagsregeln har ålagts att
betala ersättning för atomskada, vilken omfattas av förordnande enligt
första punkten, får rätt att återkräva ersättningen av vederbörande anläggningsinnehavare,
trots att denne på grund av förordnandet inte själv är ersättningsskyldig
i förhållande till den skadelidande. Den erforderliga bestämmelsen
härom har jag ansett lämpligen böra sammanföras med de
övriga regler om rätt till regress mot innehavare av atomanläggning som
i förslaget har tagits upp i 15 §. Jag får därför i denna del hänvisa till den
följande specialmotiveringen till sistnämnda paragraf.

Fjärde stycket

Utöver den sist berörda återkravsregeln, som har tagits upp i 15 § första
stycket andra punkten i förslaget, innehåller sistnämnda paragraf en annan,
på Pariskonventionen grundad regel om rätt till återkrav i vissa fall mot innehavare
av atomanläggning, när denne på grund av bestämmelserna i 3 §
inte är ansvarig i förhållande till skadelidande. Person, som har sitt huvudkontor
i konventionsstat och som har nödgats utge ersättning i anledning
av atomolycka som inträffat eller atomskada som uppkommit i icke-konventionsstat,
har sålunda enligt art. 6. e. i Pariskonventionen regressrätt
mot den anläggningsinnehavare som med bortseende från konventionens
regler om territoriell begränsning skulle ha svarat för skadan. Också denna
regressregel, som har tagits upp i 15 § andra stycket i förslaget, innefattar
ett undantag från bestämmelserna i förevarande paragraf. En hänvisning
till de nu berörda återkravsreglerna har ansetts böra göras i sista stycket
av paragrafen.

4 §•

Enligt denna paragraf, som har stöd i art. 2 i Pariskonventionen och
överensstämmer med 4 § i promemorieförslaget, äger Kungl. Maj :t förordna,
att icke-konventionsstat skall vid lagens tillämpning likställas med
konventionsstat. Den saknar av naturliga skäl motsvarighet i den provisoriska
lagen.

Enligt art. 2 i Pariskonventionen kan som förut nämnts konventionsstat
(anläggningsstaten) utsträcka konventionens tillämpningsområde att omfatta
även atomolyckor som inträffar eller atomskada som uppkommer i
icke-konventionsstat. Denna möjlighet har använts vid utformningen av 3 §
andra stycket i förslaget. Genom detta lagrum har sålunda lagens tillämplighet
utsträckts till att avse även skada i icke-konventionsstat, när olyckan
har inträffat i Sverige och innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig.
Som redan har antytts vid 3 § är det emellertid inte uteslutet, att behov kan
föreligga att låta den svenska lagen gälla även därutöver. Särskilt om t. ex.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

något av vara grannländer skulle komma att stå utanför Pariskonventionen
men ändå införa lagbestämmelser, som i stort sett överensstämmer med konventionen,
kan det vara angeläget för oss att kunna efter särskilt avtal med
detta land och på ömsesidighetsgrundval utsträcka den svenska lagen till att
avse även olyckor som inträffar eller skada som uppkommer i nämnda
land. För att tillgodose ett sådant behov ger förevarande paragraf Kungl.
Maj :t möjlighet att förordna om sådan utsträckt tillämplighet av lagen.

Vid tillämpning av paragrafen är att märka, att lagen inte kan göras generellt
tillämplig i förhållande till det utomstående landet. Jag vill belysa
detta med ett exempel. Antag att Norge men inte Finland har biträtt konventionen
och att Finland likväl har infört en lagstiftning i överensstämmelse
med konventionen. Fråga uppkommer då om att enligt denna paragraf
likställa Finland med konventionsstat. Antag vidare, att radioaktivt
avfall från en finsk anläggning sänds med fartyg till en svensk anläggning
för att undergå behandling där och att det under transporten, innan ämnet
ännu har övertagits av den svenske anläggningsinnehavaren, inträffar
en olycka på internationellt vatten som orsakar skada på ett norskt
fartyg och dess besättning. Om Finland vid tillämpning av 6 och 36 §§ i nu
föreliggande förslag behandlas som konventionsstat, skall den finske anläggningsinnehavaren
ensam bära ansvaret för olyckan och svenska domstolar
vara förhindrade att pröva ersättningsanspråk i anledning av denna.
I konventionens mening är det emellertid fråga om en transport från en
icke-konventionsstat till en anläggning i konventionsstat, och för olyckor
under sådana transporter föreskriver konventionen mottagaransvar. I förhållande
till Norge — och övriga konventionsstater —- är Sverige därför förpliktat
att i det anförda exemplet dels betrakta den svenske anläggningsinnehavaren
som ansvarig för olyckan och dels medge att anspråk väcks mot
denne i Sverige.

Vid meddelande av förordnande enligt förevarande paragraf måste därför
uppmärksammas, att nödvändiga begränsningar görs. I det anförda exemplet
hör givetvis — med stöd av den ömsesidighetsgrundsats på vilken avtalet
mellan Sverige och Finland får antas vila — den svenske anläggningsinnehavaren
ha regressrätt mot den finske anläggningsinnehavaren.

Skadestånd

Under denna rubrik behandlas i 5—21 §§ anläggningsinnehavares ansvarighet
för atomskada.

5 §•

Denna paragraf innehåller huvudregeln om vem som enligt lagen är ansvarig
för atomskada till följd av atomolycka som inträffar i atomanläggning.
I de följande 6—9 §§ upptas särskilda regler om ansvarigheten för

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

atomolycka som inträffar under transport av atomsubstans eller som i övrigt
inträffar utanför atomanläggning.

Till grund för 5 § ligger art. 3 i Pariskonventionen. Paragrafen överensstämmer
med 5 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 §
första stycket i den provisoriska lagen.

Huvudregeln är enligt första punkten, att atomskada i följd av atomolycka
i atomanläggning skall ersättas av innehavaren av anläggningen. Den närmare
innebörden av begreppen atomskada, atomolycka och atomanläggning
framgår av definitionerna i 1 §. Om det skadeorsakande ämnet — atombränsle
eller radioaktiv produkt — successivt har befunnit sig i flera anläggningar,
bär innehavarna av de anläggningar där ämnet tidigare har
funnits inte något ansvar, utan detta drabbar uteslutande innehavaren av
den anläggning där ämnet fanns då olyckan skedde. Detta fall har uppmärksammats
i Pariskonventionen och fått sin särskilda reglering i art.
5. a. i överensstämmelse med vad nu sagts. — Den provisoriska lagen är tilllämplig
bara på atomolycka som inträffar i atomanläggning inom Sverige.
Det följer av dess definition av atomanläggning. Den nu föreslagna lagen
skall däremot vara tillämplig vare sig olyckan har inträffat i en atomanläggning
här i riket eller den har skett i en anläggning inom annan konventionsstat.
Förevarande bestämmelse är så avfattad att den kan tillämpas i
båda dessa fall. I praktiken torde det dock bli aktuellt att tillämpa svensk
lag på en atomolycka i atomanläggning i annan konventionsstat endast i
rena undantagsfall, exempelvis om ett vattendrag som flyter genom Norge
och Sveriges kontamineras (»smittas» av radioaktiva partiklar) i följd av två
atomolyckor, en som sker i en anläggning i Norge och en som inträffar i
en anläggning i Sverige. Om uppkomna skador inte kan hänföras till den
ena eller andra olyckan, föreligger en kompetenskonflikt mellan norska
och svenska domstolar, vilken möjligen blir löst så att jurisdiktion enligt
konventionen tilläggs svenska domstolar. Dessa skall då tillämpa svensk
lag även beträffande olyckan i den norska anläggningen. — Att atomolyckor
i anläggningar i icke-konventionsstater är uteslutna från lagens
tillämpning följer av 3 § första stycket i förslaget.

I art. 5. b. i Pariskonventionen görs undantag från huvudregeln i art. 3 för
det fall att atomskadan härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts
upp tillfälligt i en atomanläggning under transport till eller från annan
atomanläggning i konventionsstat. I sådant fall inträder ej ansvarighet för
innehavaren av den anläggning där olyckan inträffade, om annan anläggningsinnehavare
eller annan person är ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna.
Denna undantagsregel sammanhänger med den reglering som
har skett av ansvarigheten under transport av atomsubstans. Bestämmelsen
fanns inte i den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen. Denna innehöll
bara att reglerna om ansvarighet under transport av atomsubstans
skulle tillämpas även i fråga om olyckor som inträffar under tillfällig upp -

Kungl. May.ts proposition nr 25 år 1968

läggning av atomsubstansen i anslutning till transporten (art. 4). Tveksamhet
rådde emellertid om hur ansvarighetsfrågan skulle lösas, när den tillfälliga
uppläggningen under en transport skedde i eu atomanläggning och
det upplagda ämnet gav upphov till en olycka i anläggningen. I avsaknad
av uttrycklig bestämmelse eller klargörande motivuttalanden kunde möjligen
göras gällande, att ansvar skulle inträda både för den anläggningshavare
som var ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna och för innehavaren
av den anläggning där olyckan inträffade. Men också en tolkning enligt vilken
den förre anläggningsinnehavaren ensam skulle bära ansvaret kunde
hämta stöd i konventionstexten. För att avhjälpa denna otydlighet infördes
i samband med 1964 års revision av Pariskonventionen efter mönster av
Wienkonventionen den nuvarande bestämmelsen i art. 5. b.

Innebörden av denna konventionsbestämmelse är i huvudsak följande. Om
såväl de i anläggningen tillfälligt upplagda ämnena som andra i anläggningen
befintliga ämnen — atombränsle eller radioaktiva produkter — gemensamt
medverkar till uppkomsten av en atomolycka, blir båda anläggningsinnehavarna
solidariskt ansvariga för skadorna. Detta följer av konventionens
regler om gemensamt och solidariskt ansvar (art. 5. d.). Om däremot
olyckan orsakas uteslutande av de upplagda ämnena, skall i princip
den anläggningsinnehavare — avsändaren eller den slutlige mottagaren —
som enligt transportansvarighetsreglerna bär ansvaret för transportolyckor
i egentlig mening ensam svara för skadan. Innehavaren av den anläggning
där olyckan har inträffat går då fri från ansvarighet. Har innehavaren av
den anläggning där olyckan inträffade genom skriftligt avtal med avsändaren
eller den slutlige mottagaren uttryckligen påtagit sig ansvaret för
olyckor som inträffar i hans anläggning under uppläggningen, torde dock
detta avtal gälla och såväl avsändaren som mottagaren gå fri från ansvarighet.
Någon särskild bestämmelse därom ansågs inte nödvändig under förarbetena
till 1964 års revision av Pariskonventionen. 1 ett sådant fall borde
det nämligen inte anses vara fråga om en tillfällig uppläggning under en
och samma transport utan om två skilda transporter — en från avsändaren
till den anläggning där ämnena lagts upp och en från denna anläggning till
den slutlige mottagaren.

Motsvarighet till undantagsregeln i art. 5. b. i konventionen har tagits upp
i andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs att innehavaren av
den anläggning där olyckan inträffade ej är ansvarig för atomskada som
härrör uteslutande från atomsubstans, vilken lagts upp tillfälligt i anläggningen
under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat.
Regeln avviker något från förebilden i konventionen. Denna förutsätter
för att anläggningsinnehavaren skall gå fri från ansvarighet, att annan anläggningsinnehavare
eller annan person är ansvarig enligt transportansvarighetsreglerna.
Bestämmelsen är emellertid avsedd att vara tillämplig även när
det är fråga om transport till eller från atomreaktor i transportmedel och

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

upplä ggningen har skett efter det att innehavaren av denna reaktor har
övertagit atomsubstansen eller innan ämnet har övertagits av mottagande
anläggningsinnehavare. I dessa fall inträder över huvud inte något ansvar
enligt lagens transportansvarighetsregler (däremot möjligen enligt andra
lagbestämmelser, vilka särskilt reglerar ansvarigheten för innehavare av
reaktor i transportmedel). Undantagsregeln gäller därför enligt förslaget
vid all sådan tillfällig uppläggning av atomsubstans i en atomanläggning
som sker under transport av substansen till eller från annan atomanläggning
i konventionsstat.

6—8 §§.

Dessa paragrafer grundar sig på art. 4 i konventionen och innehåller bestämmelser
om ansvarigheten vid atomolycka som inträffar under transport
av atomsubstans inbegripet tillfällig uppläggning av substansen under transporten.
De överensstämmer väsentligen med 6—8 §§ i promemorieförslaget
och har sin motsvarighet i 4 § andra stycket i den provisoriska lagen.

Bestämmelserna avser dels olyckor som sker under transporter till eller
från anläggning i konventionsstat (6 § samt 7 § första och andra styckena)
dels olyckor som inträffar i Sverige under annan transport av atomsubstans
(7 § tredje stycket). Lagen gäller däremot inte om transporten sker inom
eller till eller från Sverige eller annan konventionsstat men varken avsändare
eller mottagare är anläggningsinnehavare i lagens mening. I sådant fall
blir i stället allmänna skadeståndsregler tillämpliga.

Konventionens transportansvarighetsbestämmelser bygger på principen
om ett avsändaransvar. Grunden härtill är, att det regelmässigt är avsändaren
ensam som kan övervaka och kontrollera ämnenas emballering och
sändningens lastning på transportmedlet och som därför bättre än mottagaren
kan minska olycksriskerna genom säkerhetsföreskrifter och andra
åtgärder. Dessa synpunkter har dock inte ansetts motivera att ansvaret undantagslöst
läggs på avsändaren ända till dess transporten är avslutad. Om
mottagande anläggningsinnehavare har övertagit det transporterade ämnet
tidigare, t. ex. i samband med en omlastning till annat transportmedel, har
ansvaret ansetts därefter böra åvila honom. Detsamma har ansetts böra
gälla om mottagaren uttryckligen åtagit sig att hära ansvaret från en viss
tidpunkt under transporten. I överensstämmelse med dessa synpunkter innehåller
konventionen vissa undantag från huvudprincipen om ett avsändaransvar.

Vid transport mellan anläggningar i konventionsstaterna övergår sålunda
ansvarigheten på mottagaren i första hand vid den tidpunkt som har blivit
bestämd i skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare och i andra
hand, i avsaknad av sådan avtalsbestämmelse, i och med att ämnet har
övertagits (blivit »taken in charge») av mottagaren. Vid transport från
anläggning i konventionsstat till mottagare i icke-konventionsstat gäller av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sändaransvaret till dess ämnet har lossats från det transportmedel med
vilket det anlänt till den främmande staten, oavsett om ämnet dessförinnan
har övertagits av mottagaren. Om avsändarens ansvarighet skulle upphöra
i och med att atomsubstansen övertas av mottagaren, skulle transporter
i stor utsträckning kunna äga rum från anläggning i konventionsstat
utan att ansvar enligt konventionens regler kunde utkrävas för olyckor
som inträffar på konventionsstats territorium eller på internationellt vatten.

Principen om avsändaransvar kan inte heller upprätthållas för det fall
att transporten sker från avsändare i icke-konventionsstat till atomanläggning
i konventionsstat. För dessa fall har i konventionen införts ett exklusivt
mottagaransvar. Detta inträder när ämnet har lastats på det transportmedel
med vilket det skall föras från den främmande staten. Mottagarens
ansvarighet inträder dock endast under förutsättning att transporten sker
med mottagarens skriftliga samtycke.

Pariskonventionen innehåller vidare särskilda regler för transporter till
eller från atomreaktor i transportmedel. Vid transport till sådan reaktor
upphör den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet när atomsubstansen
övertas av den som med vederbörligt tillstånd driver eller innehar
transportmedlets reaktor. Vid transport från sådan reaktor inträder
den mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet först i och med att
han övertar atomsubstansen. Här uppställs inte som förutsättning för anläggningsinnehavarens
ansvarsfrihet att reaktorns innehavare är eller blir
ansvarig enligt bestämda regler. Man har utgått från att den som av en
viss stats myndighet har fått tillstånd att driva en reaktor av detta slag
åtminstone enligt den statens lag är underkastad ansvarighetsbestämmelser
som är tillfredsställande från de skadelidandes synpunkt.

I förevarande lagförslag har bestämmelserna om ansvarighet under
transport av atomsubstans till och från atomanläggning i konventionsstat
utformats i överensstämmelse med de nu återgivna konventionsbestämmelserna.
Grundläggande regler har tagits upp i 6 § samt 7 § första och
andra styckena. 6 § behandlar transporter från anläggningar i konventionsstater
samt 7 § första och andra styckena transporter till sådana anläggningar
från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i transportmedel.
Reglerna i 7 § tredje stycket gäller atomolycka som inträffar i Sverige under
annan transport än som nu nämnts.

I 8 § har i överensstämmelse med art. 4 i konventionen tagits upp bestämmelse
om att transportansvarighetsreglerna gäller också beträffande atomolycka
som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstans under
transport.

Det bör erinras om att de föreslagna reglerna om ansvarighet under
transport omfattar bara skador som orsakas av atomsubstans. Beträffande
innebörden av detta begrepp får jag hänvisa till definitionen i 1 § och vad
jag har anfört i anslutning därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968
6 §•

Paragrafen grundar sig på art. 4. a. samt b. i. och ii. i Pariskonventionen
och reglerar ansvarigheten vid transport av atomsubstans från atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat. Den överensstämmer i sak väsentligen
med 6 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 4 §
andra stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket

Första stycket innehåller den grundläggande regeln om avsändaransvar.
Atomskada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans från
atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat skall enligt denna
bestämmelse ersättas av den avsändande anläggningsinnehavaren.

Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och
tredje styckena. Dessa grundar sig på föreskriften i art. 4. a. i. ii. och iii.
i Pariskonventionen om ansvarighetens övergång vid transport till annan
atomanläggning i konventionsstat och dess upphörande vid transport till
atomreaktor i transportmedel. Konventionen innehåller i mom. a. punkt iv.
i nämnda artikel också bestämmelse om avsändaransvarets upphörande vid
transport till mottagare i icke-konventionsstat. Ansvarigheten upphör i sådant
fall, när ämnet har lossats från det transportmedel med vilket det har
anlänt till den främmande statens territorium. I den svenska lagen behövs
emellertid inte någon motsvarighet till denna bestämmelse, eftersom lagen
inte är tillämplig på atomolycka i icke-konventionsstat. Huvudregeln i första
stycket är tillräcklig för sådana fall. Enligt denna gäller avsändaransvaret
under hela transporten utan annan inskränkning än som betingas av reglerna
i 3 § om lagens geografiska tillämpningsområde.

Andra stycket

Detta lagrum behandlar transport mellan anläggningar inom konventionsstaterna,
antingen den sker inom en och samma konventionsstat eller den
sker mellan anläggningar i skilda konventionsstater. I anslutning till Pariskonventionen
föreskrivs, att ansvarigheten i sådant fall skall åvila mottagaren
från den tidpunkt som har bestämts genom skriftligt avtal mellan honom
och avsändaren eller, om sådant avtal inte har träffats, från det ämnet
övertas av mottagaren.

I sin ursprungliga lydelse innebar konventionen, att ansvarigheten kunde
övergå på mottagaren bara genom att denne övertog substansen. Regeln om
att avsändare och mottagare genom skriftligt avtal kan komma överens om
annan tidpunkt för ansvarsövergången är hämtad från Wienkonventionen
och infördes vid 1964 års revision av Pariskonventionen. Det är sannolikt
att en avtalsreglering av frågan blir regel och att således bestämmelsen om
ansvarsövergång vid övertagandet av ämnet blir tillämplig bara i undantagsfall.
I sådana fall uppkommer emellertid frågan, vid vilken tidpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ansvarsövergången närmare bestämt äger rum. Konventionen hänvisar i sin
engelska text till den tidpunkt då ämnet blivit »taken in charge» av mottagaren.
Vid konventionens utformning har man med avsikt valt detta uttryck,
som inte direkt motsvaras av något rättsinstitut i de berörda ländernas
lagstiftningar. Att döma av uttalanden från vissa delegationer under
konventionsförhandlingarna skulle godset vid fob-köp anses vara »taken
in charge» av mottagaren, när det förts innanför fartygets sida. Enligt
svenskt betraktelsesätt torde däremot »taken in charge» i allmänhet anses
ta sikte på besittningsövergången. För att inte hindra en friare tillämpning,
när sådana undantagsvis kan bli påkallad, har i lagförslaget valts det neutrala
uttrycket »övertaga». Av det certifikat som anläggningsinnehaxare
enligt 39 § i förslaget skall avlämna vid transport torde i regel framgå, vem
som är ansvarig i det enskilda fallet. Om emellertid vid internationell transport
domstolarna i avsändar- och mottagarländerna skulle komma till stridiga
resultat, torde frågan huruvida avsändaren eller mottagaren är ansvarig
kunna hänskjutas till avgörande av den domstol som inrättats enligt konventionen
den 20 december 1957 om upprättande av säkerhetskontroll på
atomenergins område och som enligt art. 17 i Pariskonventionen skall slita
tvister mellan konventionsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av
konventionen.

I anslutning till regeln alt berörda anläggningsinnehavare har frihet att
genom skriftligt avtal bestämma tidpunkten för ansvarsövergången har
Svenska försäkringsbolags riksförbund i sitt remissyttrande över departementspromemorian
understrukit vikten av att en entydig och objektivt
konstaterbar tidpunkt preciseras. Enligt förbundet bör avsändare och mottagare
upprätta en handling i vilken datum och klockslag för ansvarsövergången
— hellre än viss plats — anges. Att binda de berörda parterna i
fråga om avtalens utformning på denna punkt genom lagbestämmelser bör
dock enligt min mening inte komma i fråga. Det torde f. ö. inte vara1 förenligt
med Pariskonventionen. Riksförbundets önskemål torde kunna bli
tillgodosedda genom en förnuftig och lämplig avtalspraxis.

Tredje stycket

I sin ursprungliga lydelse innehöll Pariskonventionen inte några bestämmelser
om avsändaransvarets upphörande i fall då atomsubstans transporteras
mellan en atomanläggning i en konventionsstat och en atomreaktor
som har infogats i fartyg eller annat transportmedel. Denna brist uppmärksammades
vid konventionens tillkomst, men man önskade avvakta resultatet
av det pågående arbetet på en atomfartygskonvention, innan man tog
slutlig ställning till problemet.

År 1962 avslutades i Bryssel konventionen om ansvarighet för redare
(»operators») av atomfartyg. Enligt art. IT. 4. i denna konvention inträder
vid transport till fartyget ansvarighet för innehavaren av fartygets reaktor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 97

anläggning i och med att denne övertar atomsubstansen. Vid transport från
fartyget upphör hans ansvarighet när ämnet övertas av annan »behörig»
person, vilken är ansvarig för atomskador som ämnet kan ge upphov til!
(»another person duly authorized by law and liable for any nuclear damage
that may be caused by them»). Mot bakgrunden av denna bestämmelse i
atomfartygskonventionen ansåg man sig vid 1964 års revision av Pariskonventionen
kunna ta in bestämmelser om att vid transport av atomsubstans
från atomaniäggning i konventionsstat till ett atomfartyg avsändarens ansvarighet
upphör i och med att atomsubstansen övertas av den som med vederbörligt
tillstånd driver eller innehar atomfartygsreaktorn och att vid
transport från atomfartyg till sådan atomanläggning mottagarens ansvarighet
inträder först i och med att han övertar atomsubstansen. Bestämmelserna
har i konventionen utsträckts att gälla för transporter till och från
varje transportmedel som är utrustat med atomreaktor. De saknar dock
f. n. praktisk betydelse i fråga om andra transportmedel än atomfartyg.

Såvitt gäller transporter till atomreaktor i transportmedel har dessa konventionsbestämmelser
sin motsvarighet i tredje stycket av förevarande paragraf
i förslaget. Denna bestämmelse innehåller, att vid transport av atomsubstans
till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel
för att där användas som kraftkälla, den avsändande anläggningsinnehavarens
ansvarighet upphör när atomsubstansen övertas av den som med vederbörligt
tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktoranläggning.

Att det skall vara fråga om transport till en reaktor som har infogats i
ett transportmedel »för att där användas som kraftkälla», innebär ett förtydligande
i förhållande till Pariskonventionen. Uttrycket är hämtat från Wienkonventionen.
Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen
rådde enighet om att konventionen hade denna innebörd. Det har
ansetts lämpligt att detta återspeglas i den svenska lagtexten. Samma förtydligande
har gjorts i definitionen av atomanläggning i 1 § första stycket.

Frågan om ansvarigheten under transport från atomreaktor i transportmedel
till atomanläggning i konventionsstat regleras i 7 § andra stycket. I * * 4

I anslutning till förevarande paragraf vill jag helt allmänt framhålla,
att paragrafen tar sikte bara på att reglera frågan, vem som i ett givet fall

är att anse som ansvarig för skador med anledning av en atomolycka, men
inte säger något om ansvarighetens territoriella begränsning. Bestämmelser na

måste därför ses i samband med reglerna i 3 § om lagens geografiska
tillämpningsområde. Om t. ex. en olycka inträffar under transport av
atomsubstans från svensk atomanläggning, är den svenske anläggningsinnehavaren
i princip ansvarig enligt reglerna i förevarande paragraf för skador
i följd av olyckan. Men om olyckan inträffar i icke-konventionsstat, är lagen
på grund av bestämmelsen i 3 § första stycket över huvud inte tillämplig och

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

det blir alltså inte heller aktuellt att tillämpa 6 §. Detsamma gäller
enligt 3 § andra stycket första punkten i fråga om skada som har uppkommit
i icke-konventionsstat, om olyckan har inträffat på internationellt vatten.
Däremot omfattar lagen i sådant fall alla skador som har uppkommit
annorstädes än i icke-konventionsstat, t. ex. på ett fartyg, som befinner sig
på internationellt vatten, och detta oavsett om fartyget är hemmahörande i
en konventionsstat eller i en icke-konventionsstat.

Bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf
grundar sig på art. 4. b. iii. och iv. i Pariskonventionen och reglerar ansvarigheten
vid transport av atomsubstans till atomanläggning i Sverige eller i
annan konventionsstat från icke-konventionsstat eller från atomreaktor i
transportmedel. De överensstämmer i sak med 7 § i promemorieförslaget.
Paragrafens tredje stycke behandlar frågan om ansvarighet vid annan
transport av atomsubstans som sker över svenskt territorium. I den delen
saknar paragrafen motsvarighet i promemorieförslaget. Den provisoriska
lagen saknar helt motsvarighet till reglerna i förevarande paragraf.

Första stycket

Här behandlas transport av atomsubstans från avsändare i icke-konventionsstat
till atomanläggning i konventionsstat. Av skäl som jag har anfört
i det föregående har det för dessa fall gjorts avsteg från principen om
att ansvarigheten åvilar avsändaren. I överensstämmelse med Pariskonventionen
föreskrivs sålunda, att om atomsubstans sänds från icke-konventionsstat
till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat mottagaren
svarar för skada som uppkommer genom atomolycka under transporten.
En förutsättning är dock att transporten sker med hans skriftliga
samtycke. Kravet på mottagarens skriftliga samtycke till transporten
är föranlett av att man inte rimligen ansett sig kunna ålägga en anläggningsinnehavare
ett omfattande skadeståndsansvar på objektiv grund i situationer
då han över huvud saknat möjligheter att påverka sättet för transportens
genomförande eller för ämnets emballering, inlastning etc.

Andra stycket

Bestämmelsen i andra stycket rör transport från atomreaktor i transportmedel
till atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat. Vid sådan
transport inträder enligt bestämmelsen ansvarighet för mottagaren först i
och med att han övertar atomsubstansen. Regeln är tillämplig oavsett om
transportmedlet befinner sig i konventionsstat eller i icke-konventionsstat.
Beträffande den närmare bakgrunden till bestämmelsen får jag hänvisa till
vad jag har anfört vid 6 §.

De nu berörda bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

paragraf förutsätter i likhet med reglerna i 6 § för sin tillämpning att det
är fråga om en olycka som har inträffat och skador som har uppkommit
inom lagens geografiska tillämpningsområde, sådant detta har angivits i
3§.

Tredje stycket

Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen bör lagen innehålla
en bestämmelse om ansvarighet även för det fall att atomskada uppkommer
genom atomolycka i Sverige under annan transport av atomsubstans än
som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. En sådan bestämmelse
har tagits in som tredje stycke i förevarande paragraf.

Enligt första punkten skall atomskada i följd av atomolycka i Sverige under
annan transport av atomsubstans än sådan som sker till eller från atomanläggning
i konventionsstat ersättas av den som fått tillstånd till transporten
enligt atomenergilagen. Tillämpningsområdet har sålunda avgränsats
att omfatta endast fall då atomolyckan inträffar i Sverige. Det omfattar alltså
inte det fall alt olyckan sker utanför svenskt område men skada uppkommer
i Sverige. Ett sådant fall blir att bedöma på samma sätt som det fallet
att en atomolycka inträffar utanför svenskt område under sådan transport
av atomsubstans som inte till någon del går över svenskt område. En annan
sak är, att om skadestandsansprak i anledning av en sådan olycka skulle
komma att väckas inför svensk domstol mot vederbörande anläggningsinnehavare
eller den för vars räkning transporten utförs, det kan antagas
att svensk domstol med hänvisning till grunderna för atomansvarighetslagstiftningen
analogt tillämpar vissa av lagens bestämmelser, främst regeln
om objektivt ansvar.

Att den föreslagna bestämmelsen omfattar bara atomolycka i Sverige
innebär å andra sidan inte, att den också är begränsad till skada som i följd
av sådan olycka uppkommer inom Sverige. Den gäller såväl skada som uppkommer
på eller över det fria havet som skada inom främmande stat, vare
sig denna är en konventionsstat eller en icke-konventionsstat. I sistnämnda
hänseende blir bestämmelserna i 3 § andra stycket om att skada i icke-konventionsstat
omfattas av lagen, när olyckan har inträffat i Sverige och
svensk anläggningsinnehavare är ansvarig, direkt tillämpliga i kraft av
föreskriften i andra punkten av nu förevarande lagrum.

\ id bestämmelsens utformning har jag övervägt om man kan bortse från
att en transport som avses här, dvs. främst transport mellan icke-konventionsstater,
kan gå över svenskt område utan att tillstånd har meddelats enligt
atomenergilagen. Att det inträffar kan bero på okunnighet om de svenska
koncessionsreglerna eller på att dessa medvetet åsidosätts. Det kan också
hända att en transport från början har varit avsedd att gå utanför svenskt
område men på grund av oförutsedda omständigheter kommer att beröra
svenskt territorium, t. ex. i samband med att ett fartyg tvingas söka nöd -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

hamn i Sverige. För ett sådant fall är det dock inte möjligt att upprätthålla
och kontrollera efterlevnaden av reglerna om försäkringsplikt. Det måste då
också starkt ifrågasättas om exempelvis reglerna om ansvarsbegränsning
bör gälla. Det kan inte heller gärna komma i fråga att i ett sådant fall tilllämpa
lagens bestämmelser om statligt katastrofansvar och än mindre reglerna
om subsidiär statsgaranti. Under sådana förhållanden är det inte
heller naturligt att reglerna om ersättning av statsmedel för s. k. sena skador
blir tillämpliga. Med hänsyn till vad jag nu anfört har jag ansett mig
inte böra föreslå en regel som går utanför koncessionsfallen och omfattar
fall i vilka den anknytning till Sverige saknas som en svensk tillståndsgivning
innebär. Som jag tidigare har nämnt torde man emellertid kunna räkna
med att när talan om anspråk på ersättning för atomskador som inte
omfattas av lagen väcks vid svensk domstol de grundläggande skadeståndsreglerna
i lagen vinner analogisk tillämpning.

Föreskriften i andra punkten innebär, att de bestämmelser i lagen som
är tillämpliga på innehavare av en atomanläggning i Sverige skall tillämpas
på innehavaren av tillståndet till transporten. Situationen kan sägas motsvara
den då en fraktförare med stöd av 10 § enligt särskilt förordnande har
satts i en anläggningsinnehavares ställe. I allmänhet torde det inte uppkomma
några problem när det gäller att avgöra på vilket sätt de olika bestämmelserna
i lagen skall tillämpas. Tvekan kan möjligen uppkomma i vissa
fall. Till dessa återkommer jag i det följande.

Övervakningen av att försäkringsplikten fullgörs i de fall som avses i
andra stycket får ske i anslutning till tillståndsprövningen. Kungl. Maj :t
eller den myndighet som Kungl. Maj :t utser att verkställa prövningen av
begäran om tillstånd enligt atomenergilagen bör således innan tillstånd meddelas
kontrollera att sökanden har tecknat ansvarsförsäkring och att denna
har godkänts av därtill utsedd myndighet (f. n. försäkringsinspektionen).
Vill sökanden ställa annan säkerhet än försäkring, måste frågan om godkännande
av säkerheten enligt 27 § andra stycket i förevarande förslag
underställas Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t utsett för
ändamålet.

8 §•

Art. 4 i Pariskonventionen inbegriper under transport av atomsubstans
tillfällig förvaring under transporten. I enlighet härmed innehåller förevarande
paragraf i överensstämmelse med 8 § i promemorieförslaget, att
bestämmelserna i 6 och 7 §§ om ansvarighet för atomskada i följd av atomolycka
under transport av atomsubstans gäller även beträffande atomolycka
som inträffar under tillfällig uppläggning av atomsubstansen under
transporten. Som jag tidigare har anfört gäller bestämmelsen också när
uppläggningen sker i en atomanläggning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 101

9 §•

Denna paragraf motsvarar art. 3. a. in fine och 5. c. i Pariskonventionen
och reglerar ansvarigheten vid atomolyckor orsakade av atomsubstans som
utan att vara under transport befinner sig utanför atomanläggning. Den
överensstämmer med 9 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i
4 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

Det torde sällan förekomma att en atomolycka inträffar utanför en atomanläggning
annat än i samband med transport. Det kan dock t. ex. inträffa
att under en sjötransport en behållare (container) innehållande utbrända
bränsleelement eller andra radioaktiva produkter i samband med fartygets
förlisning sjunker till havsbottnen utan att händelsen omedelbart ger upphov
till en atomolycka i lagens mening. Om behållaren sedermera rostar
sönder och atomskada uppkommer i samband därmed, kan olyckan inte
anses ha inträffat under transport. Ett annat exempel är att atombränsle
eller radioaktiva produkter olovligen förs bort från en atomanläggning och
ger upphov till en atomolycka utan att ha kommit i en annan anläggningsinnehavares
besittning. Det är vidare också tänkbart att en anläggningsinnehavare
gör sig av med radioaktivt avfall på annat sätt än genom att föra
det till en särskilt godkänd anläggning för förvaring och behandling av avfall
och att ämnet sedermera ger upphov till atomskada. För fall av denna
art har det ansetts nödvändigt att meddela särskilda ansvarighetsbestämmelser.

Den reglering av frågan som har skett i förevarande paragraf bygger i
överensstämmelse med Pariskonventionen art 5. c. på principen, att ansvarigheten
i dessa fall skall åvila den anläggningsinnehavare som vid tiden
för olyckan hade eller dessförinnan senast haft ämnet i sin besittning. För
vissa fall, då olyckan skett efter det att en transport avbrutits och ämnet
därefter inte varit i någon anläggningsinnehavares besittning samt ansvarigheten
för olyckor under transporten senast åvilat innehavare av anläggning
i konventionsstat, skall ansvarigheten för olyckan åvila denne anläggningsinnehavare.

Paragrafen avser både det fall att den skadeorsakande atomsubstansen
kom från atomanläggning här i riket eller i annan konventionsstat och det
fall att atomsubstansen före atomolyckan varit under transport som avses
i 7 §. I det förra fallet är paragrafen tillämplig vare sig olyckan inträffar
efter det att atomsubstansen har lämnat anläggningen på annat sätt än
genom transport, t. ex. genom alt det olovligen förts från anläggningen,
eller olyckan inträffar efter det att en transport från sådan anläggning —
dvs. transport som avses i 6 § — har avbrutits.

Första punkten innehåller huvudregeln, att ansvarigheten åvilar den anläggningsinnehavare
som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besittning.
Var substansen vid tiden för olyckan inte i någon anläggningsinnehavares
besittning, är den anläggningsinnehavare ansvarig som senast haft
substansen i sin besittning.

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

För det fall att olyckan inträffar efter det att en transport har avbrutits
innehåller andra punkten en särskild regel om ansvarighet för den som bar
transportansvaret när transporten avbröts. Som framgår av 6 § i förslaget kan
ansvarigheten vid transport mellan atomanläggningar i konventionsstaterna
enligt skriftligt avtal mellan avsändare och mottagare övergå på den sistnämnde
vid annan tidpunkt än besittningsövergången. Vidare skall enligt
transportansvarighetsreglerna mottagaren vara ansvarig vid transport från
icke-konventionsstat, oavsett om besittningen har övergått på honom eller
inte. Med hänsyn till dessa bestämmelser är en särskild reglering nödvändig
för de fall då olyckan har inträffat efter det att en transport avbrutits men
ämnet under tiden mellan transportens avbrytande och olyckan inte varit
i någon anläggningsinnehavares besittning. I andra punkten föreskrivs därför,
att om atomsubstansen före olyckan varit under transport och ej efter
transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, ansvarigheten
åvilar den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var ansvarig
enligt 6 eller 7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.
Hänvisningen till 7 § innebär till en början, att när olyckan har
föregåtts av transport från icke-konventionsstat eller från atomreaktor
i transportmedel till atomanläggning i konventionsstat, mottagande anläggningshavare
är ansvarig under förutsättning att transporten har avbrutits
efter det att han övertagit transportansvaret för atomsubstansen enligt 7 §.
Avbryts transporten på ett tidigare stadium inträder över huvud inte något
ansvar enligt konventionen eller förevarande paragraf för olyckor som atomsubstansen
därefter ger upphov till. När det gäller transport från atomreaktor
i transportmedel får man som jag tidigare har nämnt förutsätta att
innehavaren av reaktorn blir ansvarig för sådana olyckor enligt särskilda
regler som i stort sett motsvarar ansvarighetsreglerna i förevarande lag.
Hänvisningen till 7 § innebär vidare, att när en olycka av detta slag sker i
Sverige och har föregåtts av transport i transit över svenskt område, t. ex.
mellan icke-konventionsstater, den som innehade tillstånd till transporten
enligt atomenergilagen blir ansvarig för skada i följd av olyckan.

10 §.

Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 4. d. och innehåller regler
om att en fraktförare på vissa villkor kan i fråga om ansvarigheten sättas
i en anläggningsinnehavares ställe. Den överensstämmer med 10 § i promemorieförslaget
men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

Under arbetet på Pariskonventionen bedömdes det vara av praktiskt värde
att öppna vissa möjligheter till avsteg från kanalisationsprincipen genom
att låta en transportör av atomsubstans i stället för avsändande eller
mottagande anläggningsinnehavare vara ansvarig för atomolyckor som
inträffar under transporten (eller i anslutning till denna). En bestämmelse

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

togs därför upp i art. 4. d. Denna överlämnar åt anläggningsstaten att närmare
reglera denna fråga genom lagstiftning. I anslutning härtill har en
bestämmelse i ämnet tagits in i första stycket av förevarande paragraf. Den
innehåller i första punkten, att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer kan på ansökan av en fraktförare förordna att denne i
stället för innehavare av atomanläggning i Sverige skall vara ansvarig för
atomskada i följd av atomolycka under eller i anslutning till sådan transport
av atomsubstans som avses i 6 eller 7 §. En förutsättning för att förordnande
skall kunna meddelas är enligt andra punkten att innehavaren av anläggningen
har lämnat sitt samtycke och att fraktföraren har visat att han fullgjort
den skyldighet att teckna försäkring eller ställa säkerhet som annars
åvilar anläggningsinnehavaren. Har förordnande meddelats, skall i fråga om
atomolycka som inträffar under eller i anslutning till transporten bestämmelserna
i lagen om innehavare av atomanläggning gälla fraktföraren i
stället för den i förordnandet avsedde anläggningsinnehavaren (tredje punkten).
Förordnandet torde kunna avse antingen viss särskilt angiven transport
eller också avfattas mera generellt och gälla alla eller vissa slag av
transporter till eller från anläggningen under viss tid. Med orden »i anslutning
till» markeras att ansvarigheten omfattar också sådana skador som
uppkommer efter avbruten transport och för vilka anläggningsinnehavaren
är ansvarig enligt 9 §.

Det är ingenting som hindrar att en fraktförare med avseende på en
transport som är gemensam för två eller flera anläggningsinnehavare övertar
samtliga anläggningsinnehavares ansvarighet för olyckor under transporten.
Han är då skyldig att teckna försäkring som täcker ansvarigheten
för var och en av dem (jfr konventionsmotiven par. 29 andra stycket).
Det är emellertid att märka, att om skada orsakas gemensamt av de olika
atomsubstanspartierna genom en enda olycka, anläggningsinnehavarnas solidariska
ansvarighet enligt 18 § är begränsad till det högsta ansvarsbelopp
som gäller för någon av dem. Denna regel gäller även i fall då de olika
anläggningsinnehavarnas ansvarighet har övertagits av en fraktförare.

Uttrycket »fraktförare» torde, åtminstone under vissa förhållanden, kunna
inrymma även speditör. Det skulle därigenom vara möjligt att utan uppdelning
av ansvarigheten på flera subjekt tillämpa förevarande bestämmelse
även vid s. k. kombinerade transporter genom att överflytta ansvarigheten
till en speditör som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig att
ombesörja hela transporten under anlitande av flera olika transportföretag.

Wienkonventionen innehåller i art. II. 2. en bestämmelse som svarar mot
art. 4. d. i Pariskonventionen men som vid sidan av fraktförare (»carrier»)
nämner även den som omhändertar radioaktivt avfall (»a person handling
radioactive waste»). Under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen
rådde enighet om att något sådant tillägg i art. 4. d. i Pariskonventionen
inte var behövligt. Uttrycket »carrier» ansågs kunna ges en

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

så vidsträckt innebörd att det omfattar även nyssnämna kategori. De företag
det gäller kommer i praktiken att utföra transporter av radioaktivt avfall
och blir således rent faktiskt att anse som fraktförare. Under dessa förhållanden
har det inte ansetts nödvändigt att i den svenska lagtexten särskilt
nämna dessa företagare vid sidan av »fraktförare». Detta uttryck får
anses ha samma vidsträckta innebörd som uttrycket »carrier» i Pariskonventionen
(jfr det norska förslaget § 25, som talar om »fraktförer eller
liknende»).

Bestämmelserna i första stycket kan bli tillämpliga också vid sådan transport
mellan icke-konventionsstater som avses i 7 § tredje stycket. Så kan
bli fallet, när det inte är fraktföraren själv utan avsändaren eller mottagaren
som har fått tillstånd till transporten. Om det när transportavtalet träffas
står klart mellan parterna att ansvarigheten skall åvila fraktföraren i
stället för avsändaren eller mottagaren är det visserligen mest naturligt att
fraktföraren också ansöker om tillstånd till transporten enligt atomenergilagen.
Det kan emellertid tänkas att eu anläggningsinnehavare i en icltekonventionsstat
får ett generellt tillstånd till flera transporter under viss tid
men senare vill att fraktföraren skall ta på sig ansvarigheten enligt atomansvarighetslagen
för någon av dessa transporter. Bestämmelserna i första
stycket skall då tillämpas på samma sätt som när en fraktförare sätts i stället
för en anläggningsinnehavare.

Andra stycket

Förordnande enligt första stycket kan meddelas bara beträffande den ansvarighet
som åvilar innehavare av här i landet belägen atomanläggning. Den
ansvarighet som enligt 6 § kan åvila innehavare av anläggning i annan konventionsstat
för olycka under sådan transport som avses med förordnandet
berörs inte. Det är å andra sidan uppenbart, att ett med stöd av 10 § meddelat
förordnande måste respekteras även av övriga konventionsstater. Anläggningsinnehavaren
befrias ju genom förordnandet från sin försäkringsplikt
och bör över huvud inte kunna göras ansvarig för olyckor under transporten,
oavsett var olyckan har inträffat och vilken konventionsstat som enligt
konventionens regler skall ha jurisdiktion. På samma sätt måste ett motsvarande
förordnande som meddelats enligt annan konventionsstats lag
angående den ansvarighet som åvilar innehavare av en anläggning i den
staten gälla även när svensk lag är tillämplig i fråga om ersättningsanspråk
på grund av olyckan. En erinran härom har tagits in i andra stycket av
10 §.

11 §■

Paragrafen grundar sig på Pariskonventionen art. 3 och 9 och fastslår
principen om objektivt ansvar för anläggningsinnehavare samt föreskriver
undantag från ansvarigheten för vissa slags atomolyckor. Den överensstäm -

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

105

mer i sak med 11 § i promemorieförslaget och har delvis sin motsvarighet i
5 § första stycket i den provisoriska lagen.

Första stycket

I detta lagrum föreskrivs med användande av det i svenskt lagspråk
gängse uttryckssättet för att utmärka objektivt ansvar, att ersättning enligt
lagen utgår »även om atomanläggningens innehavare ej är vållande till
skadan». Enligt de danska och norska lagförslagen är anläggningsinnehavaren
ersättningsskyldig »seiv om skaden er h3ende!ig» (det danska förslaget)
eller »selv om han er uten skyld i skaden» (det norska förslaget).
Innebörden av de olika uttryckssätten torde vara densamma.

Andra stycket

Pariskonventionen art. 9 innehåller i sin reviderade lydelse en tvingande
regel om undantag för olycka som är en direkt följd av krigshandling e. 1.
under väpnad konflikt eller motsvarande handling under inbördeskrig
eller uppror. Vidare har konventionen en fakultativ regel om undantag
för olycka i följd av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art. Anläggningsstaten
— inte jurisdiktionsstaten — äger bestämma att olycka av sistnämnda
slag omfattas av konventionen. Mot denna artikel i konventionen har Västtyskland
och Österrike gjort en av övriga signatärmakter godtagen reservation,
enligt vilken de båda staterna förbehåller sig rätten att tillämpa konventionen
beträffande sådana olyckor av här ifrågavarande art som inträffar
i resp. stat.

För svensk del uppkommer frågan, om svensk anläggningsinnehavare
bör underkastas ansvarighet enligt lagen i fråga om olycka i följd av naturkatastrofer.
För utländsk anläggningsinnehavare gäller i detta hänseende
anläggningsstatens lag. Under de nordiska överläggningarna har enighet
rått om att huvudregeln i konventionen bör gälla. Även remissinstanserna
har anslutit sig till denna ståndpunkt. En motsatt reglering inger vissa
principiella betänkligheter. Den skulle t. ex. innebära, att en svensk anläggningsinnehavare
blir ansvarig enligt konventionen i anledning av en
olycka i följd av en jordbävning i Italien, även om sådant ansvar enligt
den italienska lagstiftningen inte kan drabba innehavare av atomanläggning
i Italien. Fördelen av att vederbörande anläggningsinnehavare skulle
beredas skydd mot ett eventuellt obegränsat ansvar enligt allmänna skadeståndsregler,
om konventionen genom den svenska lagen gjordes tillämplig
i dessa fall, synes inte uppväga nackdelarna av en sådan ordning. Med hänsyn
till förhållandena i Sverige är det uppenbart ett mycket litet behov av
en utsträckt ansvarighet för svensk anläggningsinnehavare i fråga om
olycka i följd av naturkatastrof här i landet. Tillräckliga skäl synes inte
heller föreligga att utsträcka ansvarigheten till att omfatta sådana olyckor
på det fria havet. Den naturliga lösningen torde vara att Sverige liksom

4-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

varje annan stat för sig — eventuellt efter skälighetsprövning in casu —
påtar sig att utge ersättning av statsmedel i anledning av olyckor av detta
slag inom sitt territorium och att anläggningsstaten på motsvarande sätt
sörjer för att i mån av behov ersättning lämnas, när olyckan inträffar på
det fria havet. En sådan ordning uppnås lättast, om de enskilda konventionsstaterna
i sin interna lagstiftning gör undantag i överensstämmelse
med huvudregeln i konventionen. Liksom remissinstanserna har jag därför
anslutit mig till promemorieförslaget på denna punkt.

I enlighet med det sagda har bestämmelse om undantag från lagens tilllämpning
för olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. och av vissa naturkatastrofer
tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. Beträffande naturkatastrofer
måste en hänvisning ske till anläggningsstatens lag för det
fall då fråga uppkommer om ansvarighet för innehavare av atomanläggning
i annan konventionsstat. Bestämmelsen har därför delats upp i två punkter.
Den första behandlar ansvarigheten i hithörande fall för svensk anläggningsinnehavare.
Den innehåller, att ansvarighet för innehavare av atomanläggning
i Sverige ej inträder enligt lagen i anledning av atomolycka som är en
direkt följd av krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt,
inbördeskrig eller uppror eller olycka som orsakats av en allvarlig
naturkatastrof av osedvanlig art. Den andra punkten innehåller hänvisning
till anläggningsstatens lag beträffande ansvarigheten för innehavare av atomanläggning
i annan konventionsstat. Den tysk-österrikiska reservationen
behöver inte påverka den svenska lagstiftningen, eftersom reservationen bara
gäller olyckor som inträffar i Västtyskland och Österrike och svensk lag inte
under några förhållanden blir tillämplig beträffande sådana olyckor.

I konventionen talas om atomolycka som är en »direkt följd» av krigshandling
etc. Det är med hänsyn till den orsaks- och adekvanslära som
tillämpas i nordisk skadeståndsrätt tveksamt om ordet »direkt» får någon
självständig betydelse i svensk lagtext. Det har trots detta ansetts lämpligt
att följa konventionstexten på denna punkt. Några praktiska tolkningsproblem
torde inte uppkomma.

Tredje stycket

Förslaget innehåller i 14 § vissa regler om i vad mån ansvar för atomskada
kan föreligga på annan grund än enligt lagens bestämmelser. Det har
ansetts lämpligt att i förevarande paragraf, som föreskriver vissa undantag
från tillämplighetsområdet för lagens ersättningsbestämmelser, ta in en
hänvisning till nämnda stadgande. En sådan hänvisning har tagits upp i
paragrafens tredje stycke.

12 §.

Paragrafen föreskriver i anslutning till art. 3. a. ii. 1. och 2. samt art. 7. c.
i Pariskonventionen undantag från lagens tillämplighetsområde för vissa
skador på atomanläggningen och egendom inom anläggningens område samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

107

för skada på transportmedel i vissa fall. Den motsvarar 12 § i promemorieförslaget
men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt den provisoriska lagen är innehavare av atomanläggning skyldig
att ersätta också skador på anläggningen och på egendom som vid olyckstillfället
befann sig inom denna, s. k. »on-site-property». I motiven till lagen
framhålls att det hara undantagsvis kan inträffa att sådana skador drabbar
någon annan än innehavaren, som ju själv är den ersättningsskyldige.

Genom en tvingande bestämmelse i art. 3. b. i. i den ursprungliga Pariskonventionen
undantogs från anläggningsinnehavarens ansvarighet skada
på själva atomanläggningen och på viss »on-site-property», nämligen sådan
egendom som var i innehavarens besittning eller förvar eller under hans
kontroll inom anläggningens område och i förbindelse med dess bruk. En
häremot svarande bestämmelse fanns upptagen i 1962 års svenska lagförslag.
Undantaget i Pariskonventionen har numera i anslutning till motsvarande
bestämmelse i Wienkonventionen fått en något vidgad omfattning.
Enligt den nya undantagsregeln i Pariskonventionen (art. 3. a. ii. 1.) förutsätts
inte att anläggningsinnehavaren hade egendomen i sitt förvar eller
under sin kontroll, utan all egendom som vid olyckstillfället fanns inom
anläggningens område och som användes eller var avsedd att användas i
förbindelse med anläggningen omfattas av undantaget. Ändringen torde
dock vara av ringa praktisk betydelse, eftersom egendom som används i förbindelse
med anläggningen i allmänhet också torde vara under anläggningsinnehavarens
rådighet.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag framfördes önskemål om
att lagen skulle avse skador på all »on-site-property». Som framhålls i departementspromemorian
kan emellertid en lagstiftning som bygger på Pariskonventionen
inte tillgodose ett sådant önskemål. Sakliga skäl talar också
mot att ansvarigheten ges en sådan omfattning, främst hänsynen till övriga
skadelidande. Det ligger närmast till hands att hithörande skaderisker
täcks genom objektförsäkring.

I enlighet med det sagda har undantagsregeln i första stycket liksom i
promemorieförslaget utformats i överensstämmelse med Pariskonventionen.
Kravet på att egendomen skall finnas inom anläggningens område och
användas eller ha varit avsedd att användas i förbindelse med anläggningen
torde innebära krav på ett direkt och ganska nära samband med verksamheten
vid anläggningen. Det torde sålunda inte kunna komma i fråga att
med stöd av denna bestämmelse undanta t. ex. de anställdas bilar vilka
parkerats inom anläggningens område. Här saknas erforderlig förbindelse
med anläggningens bruk. De gränsdragningsproblem som i övrigt kan uppkomma
torde få lösas i rättstillämpningen under hänsynstagande till de
ändamålssynpunkter som ligger till grund för regeln.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Andra stijcket

Vid atomoiyckor som inträffar under mera omfattande sjö- och lufttransporter
av atomsubstans har man att räkna med att skadorna på transportmedlet
kan komma att uppgå till betydande belopp. För att övriga
skadelidande inte skall behöva konkurrera med transportmedlets ägare om
ersättning ur ansvarsbeloppet har i art. 3. a. ii. 2. i Pariskonventionen intagits
en undantagsregel av innehåll, att anläggningsinnehavaren inte svarar
för skada på transportmedlet. Bestämmelsen är emellertid inte tvingande.
Enligt art. 7. c. och d. kan fördragsslutande stat föreskriva i sin lagstiftning
att detta undantag inte skall gälla, när innehavare av atomanläggning i den
staten är ansvarig i anledning av en transportolycka. Det har emellertid ansetts
att en sådan föreskrift inte bör få medföra en alltför långtgående reduktion
av det ersättningsbelopp som står till övriga skadelidandes förfogande.
Den omständigheten att skada på transportmedel i nationell lag inbegrips
under ansvarigheten får därför enligt art. 7. c. andra punkten inte i
något fall leda till att anläggningsinnehavarens skyldighet att utge ersättning
för andra skador kommer att avse lägre belopp än 5 milj. betalningsenheter,
dvs. cirka 25 milj. kr.

Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med den danska kommittén
och i samförstånd med de finska och norska kommitterade — att den
svenska lagen skulle följa huvudregeln i konventionen och undanta skada
på transportmedel från anläggningsinnehavarens ansvarighet. Promemorieförslaget
bygger också på denna princip.

Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag har SAS och Svenska
försäkringsbolags riksförbund framfört önskemål om att den svenska lagens
ansvarighetsregler skall utsträckas till att omfatta även skador på transportmedel.

Denna fråga har kommit i ett nytt läge efter tillkomsten av 1963 års
tilläggskonvention. Denna förändrar väsentligt de övriga skadelidandes
ställning. I de fall då den är tillämplig medför den att de skadelidande vid
en transportolycka kan påräkna full gottgörelse för sina skador även om
ersättning för skador på transportmedlet skall utges ur anläggningsinnehavarens
ansvarsbelopp. Tillgängliga upplysningar ger vid handen att ett
stort antal av EXE As medlemsländer inom en nära framtid kommer att ratificera
tilläggskonventionen. Detta innebär, att denna konvention kommer
att bli tillämplig på praktiskt taget samtliga olyckor som omfattas av
Pariskonventionen och därmed av den svenska lagen. Hänsynen till de övriga
skadelidande kan följaktligen inte längre anföras som skäl mot att låta
lagens ersättningsregler omfatta också skada på transportmedlet.

En reglering som innebär att ansvarigheten omfattar även skada på transportmedel
innebär å andra sidan att svenska statsmedel kan komma att
direkt eller indirekt tas i anspråk för ersättning av sådan skada. Om oturen
är framme kan denna belöpa sig till avsevärda summor. Det kan därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

109

hävdas, att skada av denna art liksom skada på »on-site-p roper ty» bör ersättas
i första hand genom objektförsäkring och att staten i varje fall inte
lagstiftningsvägen bör bindas att ersätta sådan skada på skadeståndsrättslig
grund. Nyligen gjorda uttalanden av representanter för den internationella
försäkringsvärlden tyder emellertid på att försäkringsgivarna f. n. inte
är beredda att inrymma atomskaderisker under kaskoförsäkring. Under
sådana förhållanden får man räkna med att transportörerna kommer att
avkräva anläggningsinnehavarna garantier för att de hålls skadelösa för
den händelse en transportolycka medför atomskada på transportmedlet.
Detta kommer i sin tur att tvinga anläggningsinnehavarna att vid sidan av
de obligatoriska försäkringarna enligt Pariskonventionen hålla särskilda
ansvarsförsäkringar för att täcka riskerna för atomskador på transportmedel.
Eu sådan ordning rimmar illa med ett av konventionens väsentliga
syften, nämligen att genom regler om legal ansvarsbegränsning hålla anläggningsinnehavarnas
kostnader för skadeståndsansvar inom rimliga och
förutsebara gränser.

De statsfinansielia följderna av att skada på transportmedel inbegrips
under anläggningsinnehavarens ansvarighet torde inte böra överdrivas. Med
ett ansvarsbelopp på 50 milj. kr. för anläggningsinnehavaren torde det endast
undantagsvis inträffa att det supplerande statsansvaret aktualiseras.
Vidare bör beaktas, att de skador som kan uppkomma på transportmedlet i
allmänhet bara till en del torde bli av karaktären atomskador. Så kan t. ex.
en totalförlust av ett fartyg eller ett luftfartyg endast i undantagsfall orsakas
av eu atomolycka ombord.

Avgörande får emellertid enligt min mening anses vara önskemålet att
så långt möjligt uppnå rättslikhet bland de till Paris- och tilläggskonventionerna
anslutna staterna. Den europeiska atomenergigemenskapen, Euratom,
har nyligen riktat en rekommendation till de sex medlemsländerna att i
sin nationella atomansvarighet slagstiftning föreskriva att anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt Pariskonventionen skall omfatta också skada på
transportmedel. Vid det tidigare omnämnda expertmötet i december 1966 inom
ENEA uttalade sig representanterna för fem av Euratoms medlemsländer
samt ett flertal av Pariskonventionens övriga signatärmakter till förmån för
denna rekommendation.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter och förhållanden har vid de
fortsatta nordiska överläggningarna enighet nåtts om att anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt de nordiska lagarna bör omfatta även skada
på transportmedlet vid transportolycka. För egen del har jag anslutit mig
till denna uppfattning. Bestämmelsen i 12 § andra stycket i promemorieförslaget
om undantag för skada på transportmedel har sålunda fått utgå
i nu förevarande förslag. Den har ersatts med en regel i andra stycket av förevarande
pragraf av innebörd att när innehavare av atomanläggning i annan
konventionsstat är ansvarig för en transportolycka frågan huruvida er -

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sättning skall utgå också för skada på transportmedlet avgörs enligt anläggningsstatens
lag.

Föreskriften i konventionen art. 7. c. andra punkten om att ett visst lägsta
belopp alltid skall stå till förfogande för ersättning åt andra skadelidande
har föranlett en motsvarande bestämmelse i 17 § första stycket i förslaget
i anslutning till reglerna om ansvarsbegränsning.

Tredje stycket

Detta lagrum innehåller en hänvisning till 14 § andra stycket i förslaget,
som anger i vad mån ersättning enligt andra skadeståndsregler kan utgå
för atomskador som anläggningsiranehavaren enligt första och andra styckena
i förevarande paragraf inte är ansvarig för.

13 §.

Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 11 i Pariskonventionen
vissa regler om grunderna för skadeståndens beräkning. Den överensstämmer
med 13 § i promemorieförslaget och motsvarar 5 § andra stycket i den
provisoriska lagen.

Första stycket

Med hänsyn till de ofta betydande skillnader som föreligger mellan olika
rättssystem i frågor om skadeståndets art, form och omfattning, har Pariskonventionen
överlåtit på nationell lag att inom de gränser som konventionen
drar upp reglera hithörande frågor. I överensstämmelse härmed
föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att ersättning enligt
lagen skall bestämmas med tillämpning av allmänna skadeståndsregler,
om inte annat föreskrivs i lagen. Hänvisningen avser inte bara lagbestämmelser,
dvs. i första hand bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, utan också
de rättsregler som har utbildats i praxis, exempelvis i frågan huruvida ersättning
skall utgå för allmän förmögenhetsskada som inte utgör följ dskada
i förhållande till person- eller sakskada (direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada),
om ersättning vid invaliditet och dödsfall skall utgå i form
av livränta eller kapitalbelopp samt i fråga om storleken av ersättning för
sveda och värk in. in. Till de frågor som skall regleras enligt allmänna
regler hör också frågan om efterlevandes rätt till skadestånd. I denna del
skall alltså enligt förslaget liksom enligt den provisoriska lagen 6 kap. 4 §
strafflagen tillämpas.

Andra stycket

Enligt den provisoriska lagen skall även frågan om verkan av den skadelidandes
medvållande bedömas enligt allmänna regler, dvs. 6 kap. 1 § andra
punkten strafflagen. Pariskonventionen innehåller ingen bestämmelse härom,
utan frågan är genom art. It lämnad till reglering genom nationell lag. I

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Wienkonventionen däremot har frågan reglerats genom en delvis tvingande
bestämmelse. Enligt art. IV. 2. får sålunda jämkning på grund av medvållande
ske endast om den skadelidande har medverkat uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet. Det är dock ingenting som hindrar att jämkningsmöjligheterna
begränsas ytterligare genom nationell lag.

Atomskadeutredningen framhöll i sitt slutbetänkande, att det på detta
område framträdande behovet av skydd för de skadelidande, särskilt i fråga
om personskador, bör medföra att medvållande som endast är ringa inte skall
kunna föranleda jämkning av skadeståndet. Inte minst när det gäller anställda
och personer som på annat sätt är verksamma inom anläggningen
skulle det enligt utredningen kunna verka oskäligt, om de genom någon obetydlig
försummelse betogs rätten att få full ersättning. Omfattande utredningar
rörande den skadelidandes egen andel i skadans uppkomst eller omfattning
skulle tynga skaderegleringsförfarandet på ett inte önskvärt sätt.
Det är enligt utredningen en naturlig utveckling att de allmänna medverkansreglerna
uppmjukas på områden där objektivt eller på annat sätt skärpt
skadeståndsansvar betingas av eu verksamhets farliga natur. I 11 § första
stycket i 1962 års förslag tog utredningen i enlighet med dessa överväganden
upp en bestämmelse om att jämkning enligt allmänna regler skall kunna
ske om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande som
inte var ringa. Dessutom innehöll förslaget i 11 § andra stycket en regel om
att skadeståndet kan jämkas när den skadelidande har tagit olovlig befattning
med det skadeorsakande ämnet.

Utredningens synpunkter och förslag vann i allmänhet remissinstansernas
gillande. Ett undantag utgjorde dock Svenska försäkringsbolags riksförbund,
som avstyrkte en särreglering av frågan. Förbundet ifrågasatte
om inte den föreslagna inskränkningen av jämkningsmöjligheten innebar
en alltför genomgripande nyhet för att införas på ett så begränsat område
och om inte reformer av denna art hör anstå tills en allmän översyn av
skadeståndsrättens principer kommer till stånd.

Departementspromemorians förslag upptar i 13 § andra stycket en bestämmelse
som helt ansluter till art. IV. 2. i Wienkonventionen. Förslaget
saknar däremot motsvarighet till den särskilda jämkningsregeln i 1962 års
förslag för fall av olovlig befallning med det skadeorsakande ämnet. Denna
regel är enligt promemorian inte förenlig med Wienkonventionen. Promemorieförslaget
har på denna punkt lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

I likhet med atomskadeutredningen anser jag starka skäl tala för att
man just på detta område går långt när det gäller att tillgodose de skadelidandes
intressen. Jag finner det därför välbetänkt att begränsa möjligheterna
alt jämka skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande.
Alt någon allmän översyn av skadeståndsrättens principer ännu inte har
kommit till stånd bör inte hindra en särreglering på elt avgränsat område,

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

där man också i andra hänseenden gör betydande avsteg från de allmänna
skadeståndsreglerna.

Den för de skadelidande mycket förmånliga jämkningsregel som Wienkonventionen
innehåller torde vila på överväganden av samma slag som
föranledde atomskadeutredningens förslag att jämkning inte skulle få ske
vid ringa medvållande. Den svenska delegationen vid Wienkonferensen stödde
också det förslag som låg till grund för konventionsbestämmelsen. Samma
uppfattning kom till uttryck i det remissyttrande som hovrätten över Skåne
och Blekinge avgav över 1962 års förslag. Vid de fortsatta nordiska överläggningarna
enades de delegerade från Finland, Norge och Sverige om att
de nationella lagarna bör följa Wienkonventionen på denna punkt, även om
man i dessa länder tills vidare avstår från en anslutning till denna konvention.
Jag vill för egen del biträda detta förslag. Det medför också den fördelen
att man slipper göra en inte helt betydelselös saklig ändring i lagen i
samband med en eventuell framtida ratifikation av Wienkonventionen.

Sistnämnda synpunkt talar också för att den särskilda regeln i 1962 års
förslag om möjlighet att jämka skadeståndet när den skadelidande tagit
olovlig befattning med det skadeorsakande ämnet utgår. En sådan regel
torde f. ö. få mycket ringa praktisk betydelse vid sidan av huvudregeln
om jämkning vid medvållande. Den skulle å andra sidan i enstaka fall
kunna leda till resultat som synes mindre väl förenliga med de överväganden
som ligger till grund för huvudregeln. Vid de fortsatta nordiska
överläggningarna har enighet också rått om att regeln bör utgå. Jag har anslutit
mig till denna mening.

I överensstämmelse med vad jag nu har anfört har i 13 § andra stycket
— som ett undantag från första stycket — i överensstämmelse med promemorieförslaget
tagits in en föreskrift om att jämkning av skadestånd
i anledning av medvållande på den skadelidandes sida får äga rum endast
om medverkan till skadan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet.
Jämkningsregeln har utformats så att dess tvingande karaktär framhävs.
Därmed har vissa under remissbehandlingen av 1962 års förslag
framförda önskemål tillgodosetts. Formuleringen »medvållande på den skadelidandes
sida» möjliggör tillämpning av grundsatser om s. k. passiv identifikation.
Svensk rättspraxis har i viss omfattning erkänt passiv identifikation
utan stöd av uttryckliga lagbestämmelser, t. ex. i rättsfallet NJA
1955 s. 102, där problemet behandlats i ett särskilt yttrande av justitierådet
Walin. Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra om och
under vilka förutsättningar passiv identifikation skall ske på förevarande
område.

14 §.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med art. 6. b. och c. i
Pariskonventionen regler om s. k. kanalisation av ansvarigheten till anlägg -

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

113

ningsinnehavaren, dvs. upphävande av skadeståndsansvar enligt andra än
lagens regler. Den överensstämmer väsentligen med 14 § i promemorieförslaget
och har sin motsvarighet i 9 § första stycket i den provisoriska lagen.

Den s. 1c. lcanalisationsprincipen utgör en av de grundläggande principerna
i de internationella fördragen på förevarande område. Den har för
vår del redan godtagits i den provisoriska lagen. Rörande de närmare överväganden
som bär upp kanalisationsbestämmelserna i Pariskonventionen
och i den provisoriska lagen får jag hänvisa till vad jag anförde i prop.
1960: 140 med förslag till provisorisk atomansvarighetslag (s. 15 f.).

Enligt Pariskonventionen i dess ursprungliga lydelse gällde kanalisationsprincipen
bara beträffande skada som omfattas av konventionens ersättningsbestämmelser.
Kanalisationsregeln i art. 6. b. var visserligen generellt
avfattad och uteslöt enligt sin lydelse undantagslöst ansvarighet för
annan än anläggningsinnehavaren för »skada i följd av atomolycka». Man
torde emellertid vid bestämmelsens tillkomst ha utgått från att den åtminstone
i stort sett skulle gälla bara i fråga om skador för vilka anläggningsinnehavaren
var ansvarig enligt konventionen. Ersättningsanspråk enligt
allmänna skadeståndsregler kunde således väckas mot såväl anläggningsinnehavaren
som annan person i anledning av atomskada, för vilken
anläggningsinnehavaren inte var ansvarig. Det gällde exempelvis skada på
»on-site-property» och skada i anledning av atomolycka som hade uppkommit
i följd av krigshandling eller liknande handling eller av en allvarlig
naturkatastrof. Vår provisoriska lag följer liksom atomskadeutredningens
förslag år 1962 den ursprungliga konventionstexten på denna punkt.

I samband med 1964 års revision av Pariskonventionen infördes emellertid
i art. 6. c. vissa regler om undantag från kanalisationsprincipen, varigenom
läget förändrades något. Enligt undantagsbestämmelserna i art.
6. c. i. 1. skall i fråga om skada orsakad av atoinolycka, som är en följd av
krigshandling och liknande handling eller av en allvarlig naturkatastrof
av osedvanlig art, liksom när det gäller skada på atomanläggningen och på
s. k. »on-site-property» eller på transportmedlet vid transportolycka, ersättningsanspråk
kunna riktas mot fysisk person som har vållat skadan uppsåtligen,
under förutsättning att anläggningsinnehavaren på grund av reglerna
i art. 3. a. ii. 1. och 2. resp. art. 9. inte är ansvarig för skadan enligt konventionen.
Enligt art. 6. c. i. 2. skall vidare kanalisationsbestämmelserna inte
inverka på ansvarigheten för den som vederbörligen har bemyndigats att
driva en reaktor ingående i ett transportmedel, när det gäller sådan skada
genom en atomolyclca som anläggningsinnehavaren inte är ansvarig för
enligt art. 4. a. iii. eller d. iii. Slutligen skall enligt art. 6. c. ii. innehavaren av
en atomanläggning kunna göras ansvarig enligt andra än konventionens
regler för sådan skada på transportmedel som enligt art. 3. a. ii. 2. inte omfattas
av hans ansvarighet enligt konventionen. Sistnämnda bestämmelse
utsäger i övrigt uttryckligen, att innehavaren av en atomanläggning inte är

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ansvarig enligt andra bestämmelser än dem som innefattas i konventionen
för skada som har orsakats av en atomolycka.

Efter införandet av bestämmelserna i art. 6. c. torde det inte längre råda
någon tvekan om att kanalisationsregeln i art. 6. b. skall tolkas enligt sin
lydelse, dvs. att — med de inskränkningar som följer av art. 6. c. — ansvarighet
enligt andra än konventionens regler över huvud inte kan inträda
i anledning av en atomolycka, på vilken konventionen är tillämplig.

Första och andra styckena

Vid överförande av konventionens kanalisationsregler till den svenska
lagen har valts en annan lagstiftningsmetod än den som har kommit till användning
i konventionen. I förevarande paragraf har sålunda tagits upp
två från varandra fristående kanalisationsbestämmelser i stället för en generell
kanalisationsregel med därtill knutna undantagsbestämmelser. I första
stycket ges sålunda en regel om kanalisation av ansvarigheten för skador
som omfattas av ersättningsbestämmelserna i den svenska lagen eller i
annan konventionsstats lag, dvs. skador för vilka anläggningsinnehavaren i
princip är ersättningsskyldig. I andra stycket åter regleras frågan om ansvarighet
enligt andra skadeståndsregler för sådana atomskador som anläggningsinnehavaren
enligt särskilda undantagsbestämmelser i lagen —
eller i annan konventionsstats lag — inte är ansvarig för. Det gäller här
dels skada genom atomolycka, som är en följd av krigshandling e. 1. eller
av allvarlig naturkatastrof (11 §), dels skada på atomanläggningen och
på s. k. »on-site»property» och dels skada på det atomsubstansförande
transportmedlet vid transportolyckor i sådana fall då anläggningsinnehavaren
på grund av föreskrift i anläggningsstatens lag inte är ansvarig för
sådan skada (12 § andra stycket).

Begränsningen i första stycket till skador som omfattas av lagens ersättningsbestämmelser
medför att någon särskild undantagsbestämmelse motsvarande
art. 6. c. i. 2. i Pariskonventionen inte är behövlig.

Eftersom enligt konventionens regler om tillämplig lag den svenska atomansvarighetslagen
kan bli tillämplig även då innehavare av atomanläggning
i annan konventionsstat är ansvarig för atomskada, måste kanalisationsprincipen
i den svenska lagen gälla med avseende på såväl innehavare
av anläggning här i landet som innehavare av anläggning i annan konventionsstat.
Vidare måste kanalisationsregeln gälla för det fall att talan om
ersättning för atomskada mot innehavare av atomanläggning inom konventionsområdet
enligt konventionen skall prövas enligt lagen i annan konventionsstat.
Annars skulle i ett sådant fall talan kunna föras här i landet
mot t. ex. en svensk leverantör under åberopande av allmänna skadeståndsregler.
Bestämmelsen i första stycket, att anspråk på ersättning för atomskada
inte kan göras gällande mot annan än anläggningsinnehavaren (eller
dennes försäkringsgivare), har därför utformats så att den dels är till -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lämplig både då den ansvarige innehavarens anläggning ligger i Sverige och
då anläggningen ligger i annan konventionsstat, dels gäller oavsett om innehavarens
ansvarighet skall bedömas enligt den svenska atomansvarighetslagen
eller enligt motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat.

Anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet avser enligt första stycket
bara »atomskada som omfattas av ersättningsbestämmelserna i denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat». Om det inte finns
någon anläggningsinnehavare som är ansvarig enligt konventionens regler
— olyckan har t. ex. inträffat utanför svenskt område under transport av
atomsubstans mellan två icke-konventionsstater — gäller kanalisationsregeln
lika litet som andra bestämmelser i lagen. Det bör vidare anmärkas, att
skada som orsakas av radioisotoper omfattas av lagens ersättningsbestämmelser
endast om isotoperna vid olyckstillfället befann sig i en atomanläggning.

Enligt 16 § första punkten skall i vissa fall skador som inte direkt omfattas
av lagens ersättningsbestämmelser likväl vid lagens tillämpning behandlas
som atomskada. Sådana skador kommer då också att omfattas
av kanalisationsregeln i förevarande lagrum. I 16 § andra punkten föreskrivs
emellertid, att regeln i första punkten inte skali leda till inskränkning
i den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler åvilar annan än
den enligt lagen ansvarige anläggningsinnehavaren för skada i följd av
sådan joniserande strålning som inte omfattas av lagen. Regeln innefattar
således ett undantag från nu förevarande kanalisationsbestämmelser. En
erinran om undantaget har för tydlighetens skull tagits in i första stycket.

Ivanalisationsprincipen har dikterats av ett behov att bereda bl. a. dem
som levererar material till atomanläggningar skydd mot risken att bli ansvariga
för skador i anledning av fabrikationsfel o. 1. Detta behov framträder
även beträffande s. k. sena skador och är över huvud taget oberoende av
om anläggningsinnehavarens ansvarighet alltjämt kan göras gällande eller
inte. Att anspråket mot anläggningsinnehavaren har preskriberats bör således
inte föranleda, att den skadelidande i stället kan vända sig mot en leverantör
eller annan person som enligt allmänna regler skulle kunna göras
ansvarig för skadan. Detta torde emellertid utan uttrycklig regel följa av huvudregeln
i första stycket, vilken som nämnts talar om skada »som omfattas
av ersättningsbestämmelserna i denna lag», inte t. ex. om skada för
vilken anläggningsinnehavaren är ansvarig.

Av skäl motsvarande dem som har föranlett en hänvisning i första
stycket till lagen i annan konventionsstat har i andra stycket första punkten
uttryckligen hänvisats till sådana bestämmelser i annan konventionsstats
lag som motsvarar 11 och 12 §§ i den svenska lagen.

För t3^dlighetens skull bör framhållas, att föreskrifterna i andra stycket
första punkten givetvis gäller även i fråga om skador på s. k. »on-siteproperty»
och transportmedel som ägs av anläggningsinnehavaren själv.

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Bestämmelsen i andra stycket första punkten går såtillvida längre än en
kanalisationsregel i vanlig mening, att den upphäver allt skadeståndsansvar
med undantag bara för det ansvar som grundas på uppsåtligt handlande.
I den mån en sådan regel leder till att de skadelidande ställs helt
utan möjlighet att få ersättning, kan den givetvis inge betänkligheter. Vad
beträffar skador till följd av krigshandlingar e. 1. samt naturkatastrofer är
det tydligt att regeln saknar praktisk betydelse, eftersom ett civilrättsligt
ansvar knappast kan komma i fråga i sådana fall. I övrigt gäller det bär
sådana egendomsskador mot vilka ekonomiskt skydd kan beredas genom
objektförsäkring. Så torde ske redan nu. Den föreslagna regleringen medför
därför väsentligen inte annan förändring än att försäkringsgivarna tvingas
acceptera mer långtgående begränsningar i sin regressrätt än som följer av
nu gängse försäkringsvillkor.

Den tidigare omnämnda konventionsbestämmelsen i art. 6. c. ii. lämnar
åt nationell lag att bestämma i vilken omfattning och enligt vilka grunder
anläggningsinnehavaren vid en transportolycka skall kunna göras ansvarig
enligt andra skadeståndsregler för sådan skada på transportmedlet
som han inte är ansvarig för enligt konventionen. Bestämmelsen får ingen
betydelse när innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig, eftersom anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt förslaget skall omfatta också skador
på transportmedlet. Men frågan måste regleras med tanke på fall när
svensk lag blir tillämplig i fråga om en olycka för vilken innehavare av
anläggning i annan konventionsstat är ansvarig. Ett obegränsat allmänt
skadeståndsansvar för anläggningsinnehavaren i sådant fall kan bli betungande
för honom och tvinga honom att skydda sig genom kompletterande
ansvarsförsäkring. Emellertid har anläggningsinnehavaren i princip möjlighet
att genom avtalsklausuler begränsa sin ansvarighet. Med hänsyn främst
härtill synes det naturligt att inte lagstiftningsvägen införa någon inskränkning
i hans ansvarighet. I andra stycket andra punkten har därför gjorts
undantag för nu nämnda fall från den kanalisationsprincip som har kommit
till uttryck i första punkten och som avser även skada på transportmedlet
vid transportolyckor.

Konventionen och lagförslaget avser endast utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Kanalisation gäller därför inte gentemot den som på kontraktsrättslig
grund kan göras ansvarig för atomskada. Utan hinder av
kanalisationsprincipen kan således ett kontraktsrättsligt ansvar för annan
än anläggningsinnehavaren bestå vid sidan av dennes ansvarighet enligt
lagen. Huruvida den som svarar för skadan på kontraktsrättslig grund skall
äga rätt till regress mot anläggningsinnehavaren, får bedömas med ledning
av allmänna grundsatser om regress mellan flera ersättningsskyldiga. I
praktiken blir nog frågan sällan aktuell, eftersom man kan utgå från att
de skadelidande i första hand vänder sig mot anläggningsinnehavaren,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 117

vilkens ansvarighet ju är täckt av obligatorisk försäkring eller annan säkerhet.

Tredje stycket

Av hänsyn till gällande internationella fördrag på transportområdet har
det ansetts nödvändigt att göra vissa undantag från kanalisationsprincipen
för skadeståndsanspråk som riktas mot en transportör och som grundas
på sådana fördrag. Dessa äldre konventioner kan inte utan stort besvär
ändras — i varje fall är det en fråga på lång sikt. Med denna utgångspunkt
har en särskild undantagsbestämmelse tagits upp i art. 6. b. i Pariskonventionen.
Huvudregeln om kanalisation av ansvarigheten skall enligt
denna föreskrift inte inverka på tillämpningen av internationella konventioner
på transportområdet, vilka var i kraft eller öppna för undertecknande,
ratifikation eller anslutning senast när Pariskonventionen öppnades
för undertecknande den 29 juli 1960. De viktigaste hithörande konventionerna
är Brysselkonventionerna om fartygssammanstötning 1910, om konossement
1924 och om begränsning av redaransvaret 1924 och 1957, Romkonventionen
om ersättning för markskador orsakade av flygtrafik 1952
samt Warszawakonventionen om luftbefordran 1929 i dess ursprungliga
eller genom 1955 års Haag-protokoll reviderade lydelse.

Hänsynen till de speciella förhållandena på transportområdet har föranlett
undantag från kanalisationsprincipen redan i vår provisoriska lag
(9 § första stycket). Undantaget har dock där fått ett mera vidsträckt
omfång än som direkt betingas av de folkrättsliga förpliktelser som följer
av de nämnda konventionerna. Enligt den provisoriska lagen gäller nämligen
undantaget generellt vid atomolyckor under begagnande av transportmedel
och inte bara beträffande den ansvarighet för transportören som
kan grundas på ett internationellt fördrag. Vid en anslutning till Pariskonventionen
måste emellertid undantagsregeln begränsas att gälla transportörs
ansvarighet enligt internationellt fördrag på transportväsendets
område.

Enligt en av bl. a. Norge och Sverige gjord reservation till konventionen
får dock undantag göras också för fraktföraransvar som grundas på bestämmelser
i nationell lag, vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna i
sådant internationellt fördrag som avses i konventionens undantagsbestämmelse
(»equivalent provisions»). Härmed avses främst sådana nationella
bestämmelser genom vilka reglerna i en transportkonvention har utsträckts
att gälla i förhållande till stat som inte har biträtt konventionen. Reservationen
kan också utnyttjas av en stat som inte har biträtt transportkonventionen
men genom nationell lagstiftning har infört ansvarighetsregler som
väsentligen bygger på och överensstämmer med konventionen. För Sveriges
del får reservationen betydelse beträffande luftbefordringsansvaret. 1937 års
luftbefordringslag och 9 kap. luftfartslagen bygger på den av Sverige bi -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

trädda Warszawakonventionen resp. 1955 års Haagprotokoll men har till
skillnad från konventionen gjorts tillämpliga också på lufttransport mellan
Sverige och stat som inte har biträtt Warszawakonventionen.

t anslutning till den nu berörda undantagsregeln i art. 6. b. i Pariskonventionen
och den nyssnämnda reservationen tog atomskadeutredningen i
1962 års förslag (12 § andra stycket) upp en motsvarande föreskrift om
undantag från kanalisationsbestämmelsen. Med anledning av att det i vissa
remissyttranden över 1962 års förslag ifrågasatts, om denna undantagsregel
är nödvändig och om den bör behållas, vill jag framhålla att det över huvud
taget inte torde vara möjligt att genomföra kanalisationsprincipen
inom tillämpningsområdet för vissa konventioner på transportväsendets
område utan att komma i konflikt med de folkrättsliga förpliktelser som
följer av dessa fördrag. En stat som vill ansluta sig till Pariskonventionen
blir f. ö. därigenom bunden att i sin lagstiftning införa en bestämmelse
motsvarande konventionens undantagsregel. Dennas praktiska betydelse
torde dock bli ringa. Man bar anledning räkna med att de skadelidande
under alla förhållanden i första hand vänder sig mot anläggningsinnehavaren,
som ju är ansvarig på objektiv grund, har ett högt ansvarsbelopp
och är underkastad försäkringsplikt. Efter band som konventionerna
på transportområdet underkastas revision torde dessutom generella undantag
för atomskador komma att göras i dessa konventioner. Så har redan
skett vid 1961 års revision av Bernkonventionerna om befordran på järnväg
(C1M och CIV). Vid 1967 års diplomatiska sjörättskonferens i Bryssel
har vidare antagits en tilläggsbestämmelse om motsvarande undantag i
1924 års konossementskonvention.

På grundval av nu redovisade överväganden har i överensstämmelse med
promemorieförslaget i 14 § tredje stycket tagits in undantagsbestämmelser
av innehåll, att det beträffande ansvarighet under transport av atomsubstans
eller i övrigt i följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel
skall utan hinder av bestämmelserna i första och andra styckena
tillämpas vad som följer av internationellt fördrag, vilket var i kraft
eller öppet för undertecknande, ratifikation eller anslutning den 29 juli
1960, eller av bestämmelse grundad på sådant fördrag (första punkten)
samt att Kungl. Maj :t kan förordna att detsamma skall gälla i fråga om
annan bestämmelse i konventionsstats lag som i huvudsak motsvarar föreskrift
i sådant fördrag (andra punkten). Undantaget från kanalisationsprincipen
omfattar sålunda — liksom i den provisoriska lagen — inte
bara fall av atomskada under transport av atomsubstans utan också de
fall då atomskada i övrigt uppkommer i följd av begagnande av transportmedel.
Beträffande konventioner på transportväsendets område som avslutats
efter den 29 juli 1960 förutsätts, att en anpassning sker till atomansvarighetskonventionen,
i regel genom att ett generellt undantag för
atomskada tas in i vederbörande konvention.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

De! undantag från kanalisationsprincipen som sålunda betingas av vissa
internationella transportkonventioner bör inte medföra någon rubbning i
grundsatsen, att ansvaret slutligen skall drabba anläggningsinnehavaren.
Pariskonventionen innehåller också i art. G. d. en bestämmelse om rätt för
transportör att utöva regressrätt mot den ansvarige anläggningsinnehavaren.
En motsvarighet till denna bestämmelse har i det föreliggande lagförslaget
tagits upp i 15 § första stycket.

Fjärde stycket

För fullständighets skull har som ett fjärde stycke i paragrafen tagits in
en erinran om de bestämmelser om ersättning av statsmedel som finns i
28—35 §§ i förslaget.

15 §.

Paragrafen innehåller i överensstämmelse med art. 6. d. och e. i Pariskonventionen
regler om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavare för
den som utgivit ersättning för atomskada. Paragrafen överensstämmer
väsentligen med 15 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § andra stycket
i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt art. 6. d. i Pariskonventionen äger den som nödgats utge ersättning
för atomskada på grund av fördrag eller bestämmelser som avses i
art. 6. b. eller på grund av lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskonventionen
inträda i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt konventionen. Att återkravsrätt tillagts även
den som har nödgats betala ersättning för atomskada enligt lagstiftning i
icke-konventionsstat beror på att man inte ansett det finnas skäl att låta
anläggningsinnehavaren undgå ansvarighet enbart på den grund att den
skadelidande valt att väcka talan i en icke-konventionsstat — t. ex. mot en
leverantör — under åberopande av den statens lag.

Konventionens regel om rätt att inträda i skadelidandes rätt mot anläggningsinnehavaren
(s. k. subrogationsrätt) gäller således till förmån för den
som har ålagts ersättningsskyldighet på grund av sådana internationella
transportkonventioner som avses i 14 § tredje stycket i nu föreliggande förslag
eller på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat. 15 § första stycket
i promemorieförslaget följer konventionstexten på denna punkt. För sådan
atomolycka under transport över svenskt område, t. ex. mellan icke-konventionsstater,
som avses i 7 § tredje stycket i förevarande förslag bör emellertid
rätt till subrogation tillkomma även den som har ålagts att utge skadeersättning
på grund av bestämmelser i annan konventionsstats lag. Eftersom
ett sådant skadefall inte omfattas av Pariskonventionens bestämmelser,
är konventionsstaterna inte skyldiga att tillämpa några kanalisations -

120

Kiingl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

bestämmelser i sådant fall. Det är följaktligen tänkbart att annan än den
som fått tillstånd till transporten enligt den svenska atomenergilagen blir
dömd att betala ersättning enligt lagstiftningen i en konventionsstat. Antag
att innehavaren av en atomanläggning i en icke-konventionsstat har fatt
tillstånd enligt atomenergilagen att utföra en transport över svenskt område
till annan icke-konventionsstat och att en olycka inträffar inom
svenskt område med skador i Norge som följd samt att Norge har tillträtt
Pariskonventionen. Om fraktföraren av norsk domstol åläggs ersättningsskyldighet
för skadorna i Norge, bör han äga rätt att återkräva ersättningen
av den som innehar tillstånd till transporten enligt atomenergilagen, även
om den skadelidande inför de norska domstolarna inte har kunnat åberopa
en sådan transportkonvention som avses i Pariskonventionens regler om undantag
från kanalisationsprincipen.

I anslutning till art. 6. a. men med iakttagande av vad nu sagts har i första
stycket första punkten av förevarande paragraf tagits upp bestämmelse,
att den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag
eller bestämmelser som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lagstiftning
i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt denna lag. I förhållande
till 15 § första stycket i promemorieförslaget har den ändringen gjorts att
orden »lagstiftning i stat vilken ej tillträtt Pariskonventionen» ersatts med
»lagstiftning i främmande stat». Detta innebär, att subrogationsregeln enligt
sin lydelse kommer att omfatta också det fallet att annan än den ansvarige
anläggningsinnehavaren har ålagts ersättningsskyldighet av domstol
i en konventionsstat i anledning av en atomolycka som omfattas av Pariskonventionen.
De tvingande kanalisationsbestämmelserna i konventionen
utgör emellertid hinder mot att sådan dom meddelas — om den inte grundar
sig på en sådan transportkonvention som nyss nämnts. I praktiken kommer
därför subrogationsregeln i den svenska lagen att sakna praktisk betydelse
för andra fall än dem som avses i 7 § tredje stycket och 14 § tredje
stycket. Om emellertid domstol i annan konventionsstat skulle i strid mot
kanalisationsreglerna ålägga annan än den ansvarige anläggningsinnehavaren
ersättningsskyldighet, blir subrogationsregeln tillämplig. Detta står helt
i överensstämmelse med Pariskonventionen och leder sakligt till ett riktigt
resultat.

Det kan tänkas att den skadelidandes talan mot transportör handläggs
av domstol i annan konventionsstat än den vars domstolar därefter skall
pröva transportörens regressanspråk mot anläggningsinnehavaren. Det måste
då förutsättas, att den reservation som bl. a. Sverige har gjort för
»equivalent provisions» respekteras i övriga konventionsstater. Om t. ex.
SAS i enlighet med den svenska lagens regler om »equivalent provisions»
av svensk domstol förpliktas utge ersättning för en atomskada som har uppkommit
vid atomolycka i samband med luftbefordran i Västtyskland, får

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

121

konventionen anses medföra rätt för flygbolaget att göra regressrätt gällande
vid tysk domstol enligt den tyska atomansvarighetslagen mot den anläggningsinnehavare
som är ansvarig för skadan enligt konventionen.

Äterkravsrätt enligt första punkten kan göras gällande, så snart anläggningsinnehavaren
svarar för skadan enligt svensk lag. Även om anläggningsinnehavarens
ansvarighet på grund av reglerna i 3 och 4 §§ skulle sträcka
sig längre än som följer av huvudregeln i konventionen art. 2., skall alltså
första stycket tillämpas.

I första stycket andra punkten tas den särskilda återkravsregel upp som
jag har berört vid behandlingen av 3 § tredje stycket i förslaget. Enligt andra
punkten av sistnämnda lagrum kan Kungl. Maj :t beträffande viss ickekonventionsstat
förordna att ersättning för atomskada som uppkommer i
den staten inte skall utgå i Sverige i vidare mån än ersättning i samma
stat skulle utgå för atomskada som uppkommer här. Av hänsyn till existerande
konventioner på transportväsendets område har emellertid i andra
punkten av nämnda lagrum föreskrivits att sådant förordnande inte leder
till inskränkning i ansvarighet som grundas på sådant av Sverige tillträtt
internationellt fördrag som avses i 14 § tredje stycket. Undantagsregeln
innebär, att även om förordnande med stöd av 3 § tredje stycket första punkten
har meddelats beträffande en viss icke-konventionsstat, svensk domstol
i ett givet fall kan komma att ålägga en redare eller annan transportör att
ersätta atomskada som uppkommit i den staten. Eftersom förordnandet
medför att innehavare av atomanläggning inte är ansvarig för sådan skada,
även om olyckan bär inträffat i Sverige, kommer ersättningen att slutligen
stanna på redaren. Som jag har anfört vid 3 § rimmar dock ett sådant resultat
inte väl med de överväganden som ligger till grund för kanalisationsprincipen.
Transportören bör därför ha rätt att återkräva ersättningen av
den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet
inte hade meddelats.

I enlighet med det sagda föreskrivs i första stycket andra punkten av förevarande
paragraf, att om ersättningen avser skada som omfattas av ett
med stöd av 3 § första stycket meddelat förordnande, den ersättningsskyldige
äger återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle
ha svarat för skadan, om förordnandet ej meddelats. Även denna återkravsräft
bygger på en subrogationsprincip. Den återkravsberättigade kan således
inte få bättre rätt mot anläggningsinnehavaren än den skadelidande skulle
ha haft om anläggningsinnehavaren varit ersättningsskyldig i förhållande
till honom.

Andra stycket

Det har under konventionsarbetet ansetts påkallat att ge den som driver
verksamhet i eu konventionsstat ett längre gående skydd mot risken att
slutligen drabbas av skadeståndsansvar för atomskada som är en följd av
atomenergiverksamhet i konventionsstat. I art. 6. e. i konventionen före -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skrivs därför, att om någon som har sitt huvudkontor (»principal place of
business») i konventions stat eller någon som är anställd hos sådan person
på grund av lagstiftning i icke-konventionsstat har nödgats utge ersättning
för atomskada för vilken innehavare av anläggning i lconventionsstat endast
på grund av reglerna i konventionsstaternas nationella lagstiftning om begränsning
av det geografiska tillämpningsområdet inte kan göras ansvarig,
den skadeståndsskyldige likväl skall i viss utsträckning ha regressrätt mot
den anläggningsinnehavare som med bortseende från nyssnämnda regler
skulle ha svarat för skadan. Regeln gäller utan inskränkning i fråga om
dels skada i följd av atomolycka i atomanläggning i konventionsstat, dels
skada i följd av atomolycka under transport av atomsubstans mellan anläggningar
i konventionsstater och dels skada i följd av atomolycka som i
annat fall än under transport inträffar utanför atomanläggning. När det
däremot gäller skada som uppkommer under transport mellan konventionsstat
och icke-konventionsstat gäller regressrätten bara beträffande skada i
följd av olycka som inträffar efter det att atomsubstansen har lastats på
det transportmedel varmed ämnet förts från den främmande staten resp.
innan den har lossats från det transportmedel varmed den har förts till den
utomstående staten. Skälet till denna begränsning är att det inte bör komma
i fråga att beträffande transportolyckor — vare sig direkt eller indirekt —
göra en anläggningsinnehavare ansvarig i vidare mån än han har möjlighet
att öva inflytande på transportens utförande.

En mot nu berörda konventionsbestämmelse svarande regressregel har
tagits upp i andra stycket av förevarande paragraf. I fråga om den redaktionella
utformningen anfördes under remissbehandlingen av 1962 års förslag
vissa synpunkter av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Förbundet
förordade, att det i förslaget använda men för svenskt språkbruk något
främmande uttrycket »någon som har sitt huvudkontor här i riket» skulle
ersättas med »någon som har sitt hemvist här i riket». Enligt förbundet
brukar visserligen uttrycket »hemvist» inte användas beträffande juridisk
person, men enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken skall som hemvist för
juridisk person gälla den ort där styrelsen har sitt säte eller förvaltningen
förs.

Riksförbundets synpunkter är i och för sig värda beaktande. Från de övriga
nordiska ländernas sida har emellertid betonats det angelägna i att
de nordiska lagarna på denna punkt ansluter så nära som möjligt till konventionstexten.
Överensstämmelse mellan de nordiska lagarna torde knappast
kunna uppnås, om den svenska texten använder ordet »hemvist». Med
hänsyn härtill och då bestämmelsens praktiska betydelse torde bli ringa, har
jag stannat för att på denna punkt följa terminologin i 1962 års förslag.
Det torde få överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av allmänna
regler, bl. a. på associationsrättens område, närmare bestämma innebörden
av begreppet »huvudkontor».

Den föreslagna bestämmelsen innebär i enlighet härmed följande. Om

123

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan stat vilken tillträtt
Pariskonventionen eller någon som är anställd hos sådan person nödgats
utge ersättning för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna
i 3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, kan
han återkräva skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende
från nämnda bestämmelser skulle ha svarat för skadan, varvid
första stycket första punkten äger motsvarande tillämpning. Har skadan
uppkommit under transport av atomsubstans till mottagare i stat som ej
tillträtt Pariskonventionen, gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens
ansvarighet ej längre än till dess substansen lossats från det transportmedel
varmed det anlände till den staten. Har skadan uppkommit
under transport av atomsubstans från avsändare i sådan stat, inträder den
mottagande anläggningsinnehavarens ansvarighet inte förrän substansen lastats
på det transportmedel varmed det sändes från den främmande staten.

Att anläggningsinnehavaren sammanlagt inte svarar för högre belopp än
den ansvarssumma som gäller för honom enligt lagen i anläggningsstaten
följer av hänvisningen i 17 § första stycket till nu förevarande paragraf.

Hänvisningen i andra stycket första punkten till första stycket har gjorts
för att framhäva att återlcravsrätten har karaktär av en så att säga hypotetisk
subrogationsrätt, dvs. en rätt att kräva åter högst det belopp som
den skadelidande skulle ha kunnat få, om vederbörande anläggningsinnehavare
hade varit ansvarig för skadan gentemot honom.

Det finns inget utrymme för tillämpning av bestämmelserna i andra
stycket av denna paragraf i de fall som avses i 7 § tredje stycket, dvs. när
det gäller transport av atomsubstans över svenskt territorium mellan ickekonventionsstater.
Ersättningsreglerna i 7 § tredje stycket första punkten
gäller enligt sin lydelse bara i fråga om atomolyckor som inträffar i Sverige.
Innehavaren av tillståndet till transporten skall enligt 7 § tredje stycket
andra punkten vid tillämpning av lagen likställas med innehavare av atomanläggning
i Sverige. Lagens ersättningsbestämmelser är vidare enligt 3 §
andra stycket tillämpliga beträffande samtliga skador utan geografisk begränsning,
när atomolyckan har inträffat i Sverige och innehavare av här
belägen atomanläggning är ansvarig. Följaktligen kan situationer av den
art som avses i andra stycket av nu förevarande paragraf över huvud inte
uppkomma i de fall som avses i 7 § tredje stycket.

Tredje stycket

Enligt vissa konventionsbestämmelser (art. 6. f.) äger den ansvarige
anläggningsinnehavaren själv regressrätt i begränsad omfattning. Bl. a. föreligger
regressrätt mot den som har orsakat skadan uppsåtligen. Dessa regler
har i lagförslaget tagits upp i 20 §. Det är uppenbart, att den som bär
regressansvar mot anläggningsinnehavaren inte själv kan äga rätt till
regress mot denne. En erinran härom har gjorts i sista stycket av förevar ande
paragraf.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968
16 §.

Paragrafen grundar sig på art. 3. b. i Pariskonventionen och innehåller
en bestämmelse om tillämpning av ansvarighetsreglerna för atomskada på
annan skada som inträffar samtidigt med atomskada. Den överensstämmer
med 16 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska
lagen.

Det kan inträffa att en atomolycka i förening med en händelse som inte är
att anse som en atomolycka, exempelvis en explosion, på en gång ger upphov
dels till vad som enligt konventionen utgör »skada i följd av atomolycka»
(atomskada), dels till »konventionell» skada, dvs. skada i följd av
annan händelse än atomolycka, samt att skador av dessa båda slag samtidigt
drabbar eu och samma person eller samma egendom, utan att det i efterhand
är möjligt att med säkerhet särskilja skadorna. Ett praktiskt inte
betydelselöst fall är vidare, att vid en atomolycka under transport av atomsubstans
till eller från konventionsstat också atomsubstans som var under
transport mellan icke-konventionsstäter har medverkat till de uppkomna
skadorna och att det inte är möjligt att särskilja de skador som härrör från
de olika partierna atomsubstans. Det kan vara fråga om transport av flera
partier på ett och samma transportmedel eller om en kollision mellan två
atomsubstansförande transportmedel. En liknande situation kan uppkomma
vid kollision mellan ett fartyg som för last av atomsubstans samt ett atomfartyg.
I sådana fall är samtliga skador att anse som atomskador enligt de
givna definitionerna i konventionen, men skadorna omfattas av konventionen
bara i den mån de har orsakats av atomsubstans som kom från eller
hade sänts till atomanläggning i konventionsstat.

I samtliga nu berörda fall skulle det uppenbarligen vara orimligt att
begära bevisning från de skadelidandes sida om att eller i vilken omfattning
skadorna verkligen härrör från det eller de ämnen som omfattas av konventionen.
För att befria de skadelidande från en beAisbörda som i vissa
fall skulle bli orimligt betungande och många gånger praktiskt omöjlig att
fullgöra har i Pariskonventionen efter förebild från Wienkonventionen införts
en särskild bestämmelse till de skadelidandes förmån. Den innebär att
i den mån skador av skilda slag inte tillförlitligen kan särskiljas, även sådan
skada som inte är att hänföra till atomskada (skada orsakad av atomolycka)
i teknisk mening likväl skall anses som atomskada.

En konsekvens av denna regel är att konventionens ersättningsbestämmelser
blir tillämpliga i sin helhet beträffande dessa skador. Sålunda kommer
bl. a. kanalisationsreglerna att gälla, och anläggningsinnehavarens rätt att
utöva regress blir starkt beskuren. De skadelidandes intressen motiverar
dock inte att dessa regler upprätthålls undantagslöst. Det kan tvärtom vara
till de skadelidandes förmån att de har kvar möjligheten att rikta ersättningsanspråk
enligt andra skadeståndsregler mot annan än anläggningsinnehavaren.
Och en rätt för denne att av en tredje man som är ansvarig

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

125

enligt sådana regler kräva åter vad han har utgivit för »konventionella»
skador kan bara i undantagsfall tänkas inverka menligt på de skadelidandes
möjligheter att få full ersättning för sina skador. Riskfördelningssynpunkter
motiverar inte heller att anläggningsinnehavaren svarar slutligt för
andra skador än sådana som står i ett direkt samband med de risker som
typiskt sett är förenade med atomenergiverksamheten i hans anläggning.

Dessa synpunkter har föranlett vissa undantagsregler i konventionen. Det
har synts naturligt, att den som skulle vara ansvarig enligt andra skadeståndsregler
för sådan skada som orsakas av joniserande strålning men som
inte omfattas av konventionen inte skall kunna få sitt ansvar övervältrat på
anläggningsinnehavaren med hjälp av kanalisations- och regressreglerna.
Främst har man haft i tankarna de fall då atomsubstans som inte omfattas
av konventionen — t. ex. atombränsle i en atomfartygsreaktor — har medverkat
till skadornas uppkomst. Det har ansetts självklart att ansvaret i
ett sådant fall slutligt bör drabba innehavaren av atomfartyget. I konventionen
har därför tagits in en undantagsregel av innebörd, att en tillämpning
av huvudregeln om att annan skada än atomskada skall likställas med
atomskada inte skall inverka på den ansvarighet som kan åvila annan än
anläggningsinnehavaren för skada av nyss angivet slag enligt andra än konventionens
regler.

I lagförslaget har huvudregeln om att vissa skador skall likställas med
atomskada tagits upp i 16 § första punkten. Bestämmelsen har utformats
under beaktande av att lagens definitioner av atomskada och atomolycka
är byggda på Wienkonventionen. Den innebär sålunda, att om någon på en
gång lidit atomskada, vilken medför rätt till ersättning enligt lagen, och
annan skada, lagens bestämmelser om ansvarighet för atomskada tillämpas
på samtliga skador, om det råder sådant samband mellan skadorna att de
inte kan tillförlitligen särskiljas. Formuleringen »atomskada vilken medför
rätt till ersättning enligt denna lag» betingas av att skada som inte omfattas
av lagens ersättningsbestämmelser enligt lagförslaget likväl kan vara att
definitionsmässigt hänföra till atomskada.

Uttrycket »icke kan tillförlitligen särskiljas» är en översättning från
konventionens uttryck »is not reasonably separabte». Det är knappast möjligt
att ge några närmare anvisningar om vilka krav som bör ställas på de
skadelidande när det gäller bevisning om att skadorna inte kan särskiljas.
Frågan får avgöras i rättstillämpningen under beaktande av såväl de skadelidandes
intresse av att inte betungas med en orimligt omfattande och
kostnadskrävande bevisning som anläggningsinnehavarens intresse av att
hans ansvarighet hålls inom rimliga gränser.

I andra punkten har intagits motsvarighet till den förut berörda bestämmelsen
i konventionen, att kanalisations- och regressreglerna inte skall tilllämpas
när sådan skada som enligt första punkten skall likställas med
atomskada har orsakats av joniserande strålning som inte omfattas av la -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

gen. Den ansvarighet för sådan skada som kan åvila annan än anläggningsinnehavaren
enligt andra skadeståndsregler skall med andra ord kunna utkrävas
både direkt av den skadelidande och regressvis av anläggningsinnehavaren.

En tillämpning av denna undantagsregel när det gäller ett regressanspråk
av anläggningsinnehavaren kan givetvis ge upphov just till de bevissvårigheter
som huvudregeln i första punkten skall befria de skadelidande
från. Ett strängt upprätthållande av kravet på full bevisning skulle i praktiken
kunna omintetgöra anläggningsinnehavarens möjligheter att uppnå en
någotsånär rättvis slutlig fördelning av ansvarigheten. Det får dock förutsättas
att det i rättstillämpningen ges utrymme för skälighetsavvägningar, när
det gäller ansvarsfördelningen mellan de ansvariga inbördes. Sannolikt
kommer f. ö. uppgörelser i hithörande fall i stor utsträckning att ske utom
rätta mellan de berörda parterna och deras försäkringsgivare.

17 §.

Paragrafen grundar sig på art. 7 och 11 i Pariskonventionen och innehåller
bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavares ansvarighet.
Den överensstämmer i huvudsak med 17 § i promemorieförslaget och har
sin motsvarighet i 6 § i den provisoriska lagen.

Första stycket

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar
jag ett ansvarsbelopp för innehavare av atomanläggning i Sverige om 50
milj. kr. Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall
dock när skäl föreligger kunna föreskriva ett lägre belopp, dock ej understigande
25 milj. kr. Bestämmelser härom tas upp i första stycket första
och andra punkterna av förevarande paragraf. Dessa bestämmelser hindrar
inte att skilda ansvarsbelopp kommer att gälla för en och samma anläggning
beträffande å ena sidan olyckor i anläggningen och å andra sidan transportolyckor
eller andra olyckor utanför anläggningen.

Enligt Pariskonventionen skall ansvarssumman bestämmas enligt lagen
i anläggningsstaten. Eftersom svensk lag kan bli tillämplig även när innehavare
av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig — t. ex. i anledning
av en olycka som inträffar i Sverige under transport av atomsubstans
till eller från atomanläggning i annan konventionsstat — måste för sådana
fall hänvisas till lagen i anläggningsstaten. En sådan hänvisning har i förslaget
tagits upp i första stycket tredje punkten.

Fjärde punkten i första stycket innehåller en bestämmelse som utgör eu
nyhet i förhållande till både den provisoriska lagen och de nu aktuella
utredningsförslagen. I enlighet med vad jag har utvecklat vid 12 § förordar
jag, att skada på transportmedel skall omfattas av anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt lagen. Pariskonventionen föreskriver att en så -

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

dan regel i anläggningsstatens lag inte får medföra, att anläggningsinnehavarens
ansvarighet för övriga skador kommer att avse lägre belopp än
5 milj. betalningsenheter. En särskild regel i lagen är nödvändig för att
säkerställa denna ordning. Antag att ansvarsbeloppet utgör 10 milj. betalningsenheter
och att vid en transportolycka skadorna på transportmedlet
uppgår till 6 milj. och övriga skador till 5 milj. betalningsenheter. En direkt
tillämpning av reduktionsregeln i 19 § första stycket i nu förevarande
förslag, vilken innebär proportionell nedsättning, skulle medföra att ersättningarna
för sistnämnda skador blev nedsatta med 1/11 av 5 milj. betalningsenheter
till 4 6/11 milj. betalningsenheter och att ersättning för skadorna
på transportmedlet bestämdes till (10/11 av 6 =) 5 5/11 milj. betalningsenheter.
Enligt konventionen skall emellertid i detta fall övriga skadelidande
ha full ersättning med 5 milj. betalningsenheter och den nödvändiga
reduktionen drabba enbart den som lidit skada på transportmedlet.
Denna skada blir alltså i exemplet ersatt med 5 milj. betalningsenheter.

I enlighet med det anförda har som fjärde punkt i första stycket av förevarande
paragraf intagits bestämmelse, att i fråga om atomolycka som inträffar
under transport av atomsubstans, anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt lagen för andra skador än skada på transportmedlet inte i något
fall avser lägre sammanlagt belopp än 25 milj. kr. Rörande de praktiska
konsekvenserna av denna reglering får jag hänvisa till vad jag har anfört
nyss och vid 12 §.

Andra stycket

I den provisoriska lagen (6 § andra stycket) är ersättning i anledning
av personskada begränsad till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad person.
Denna begränsningsregel ansågs påkallad av flera skäl (prop. 1960: 140
s. 39). Ersättningsnivån har på sina håll i utlandet pressats starkt uppåt.
En begränsning av personskadeersättningarna ansågs vid lagens tillkomst
ägnad att skingra försäkringsgivares farhågor för en liknande utveckling
i vårt land och sålunda underlätta för den svenska atomindustrin att få erforderliga
försäkringar. Ett maximibelopp per person bedömdes vidare
möjliggöra en jämnare fördelning av tillgängliga medel i katastrofsituationer
och över huvud taget underlätta skaderegleringarna.

Begränsningsbeloppet i den provisoriska lagen, 200 000 kr. per person,
var hämtat från trafikförsäkringslagstiftningen. Trafikförsäkringssummorna
har emellertid numera höjts och trafikförsäkringens maximibelopp per
person utgör f. n. 1 milj. kr.

Redan under remissbehandlingen av atomskadeutredningens förslag till
provisorisk lag förde styrelsen för Sveriges advokatsamfund fram principiella
betänkligheter mot en begränsning av personskadeersättningarna. Förslaget
innebar enligt styrelsen ett klart avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga
regler. Propositionen anslöt till utredningsförslaget. Riksdagen bi -

128

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

föll propositionen. I första lagutskottets utlåtande, som godkändes av riksdagen,
uttalades emellertid (L*U 1960: 35 s. 22) att utvecklingen på trafikförsäkringens
område talade för en omprövning av frågan under arbetet
på en definitiv lagstiftning.

Atomskadeutredningen uttalade i 1962 års betänkande (s. 68) att ändringen
av trafikförsäkringssummorna givetvis hade föranlett utredningen
att ompröva den provisoriska lagens begränsningsregel. Enligt utredningen
fanns dock alltjämt speciella skäl till en begränsning av personskadeersättningarna
på förevarande område. Utredningen hänvisade till behovet av internationell
återförsäkring, risken för katastrofskador samt svårigheterna
för skaderegleringen med hänsyn till förekomsten av s. k. sena skador. Med
hänsyn till utvecklingen på trafikförsäkringsområdet var det enligt utredningen
inte möjligt att stanna vid beloppet 200 000 kr. per person, men en
ansvarssumma av 1 milj. kr. skulle å andra sidan medföra onödiga bekymmer
från återförsäkringssynpunkt in. in. Utredningen föreslog därför
att beloppet i atomansvarighetslagen skulle sättas till 500 000 kr.

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag upprepade advokatsamfundets
styrelse sin kritik och rekommenderade i likhet med Aktiebolaget
Atomenergi, att beloppet skulle sättas till 1 milj. kr. per person, dvs. det
belopp som nu gäller enligt trafikförsäkringslagen. Även föreningen Sveriges
stadsdomare gjorde jämförelser med trafikförsäkringslagstiftningen
och fann den föreslagna begränsningen till 500 000 kr. per person anmärkningsvärd.
Föreningen Sveriges häradshövdingar förordade, att personskadeersättningarna
begränsas bara i katastrofsituationer, dvs. när ansvarsbeloppet
inte förslår till full ersättning, och att således ersättning utgår
utan begränsning i övriga fall.

Departementspromemorians förslag överensstämmer med atomskadeutredningens.
Under remissbehandlingen av promemorian har Aktiebolaget
Atomenergi anfört, att övervägande skäl alltjämt talar för att man har
samma maximibelopp för personskada i all nationell lagstiftning, där någon
form av maximering förekommer, och att nationell rättslikhet bör väga
tyngre än nordisk rättslikhet beträffande skador av viss typ. Styrelsen för
Sveriges advokatsamfund har däremot, fastän med viss tvekan, ansett sig
kunna godta skälen för en begränsning av personskadeersättning till 500 000
kr. Föreningen Sveriges häradshövdingar har vidhållit sin tidigare ståndpunkt
och bl. a. erinrat om att någon motsvarighet till begränsningsregeln
inte har tagits upp i de övriga nordiska lagförslagen.

I likhet med atomskadeutredningen anser jag att det med hänsyn till
försäkringsmässiga synpunkter föreligger skäl till begränsning av personskadeersättningarna.
Förekomsten av sena skador innebär, att försäkringsgivarna
kan nödgas betala ut personskadeersättningar efter ett annat penningvärde
och i ett annat inkomstläge än som rådde när premierna fastställdes.
Detta kan leda till bekymmer från återförsäkringssynpunkt. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

129

svårigheter torde kunna bemästras bara genom att ersättningarna begränsas
till en rimlig nivå. Som framhållits i departementspromemorian gör sig
svårigheterna gällande lika mycket vid mindre omfattande olyckor som i
katastroffall. Ett system som innebär att en begränsningsregel skall gälla
bara i katastrofsituationer är jag därför inte beredd att förorda.

När det gäller att bestämma begränsningsbeloppet måste försäkringssynpunkterna
vägas mot intresset av att bereda de skadelidande ett tillfredsställande
ekonomiskt skydd. Den utveckling som har ägt rum sedan atomskadeutredningen
lade fram sitt betänkande har förändrat bilden. Man
torde inte längre kunna utgå ifrån att det bara blir i undantagsfall som ett
begränsningsbelopp av 500 000 kr. visar sig otillräckligt för att bereda full
ersättning. Från de skadelidandes synpunkt är därför en begränsning till
500 000 kr. knappast tillfredsställande. Det ligger nära till hands att i stället
välja samma belopp som enligt 11 § trafikförsäkringslagen gäller som
maximibelopp för trafikförsäkringsersättning vid personskada eller 1 milj.
kr. per person. Mot bakgrunden av den penningvärdesutveckling som har
ägt rum under de senaste åren är det all anledning tro att försäkringsproblemen
i framtiden skall kunna bemästras även vid en så kraftig höjning av beloppet
i förhållande till vad atomskadeutredningen föreslog år 1962.

På grundval av dessa överväganden har jag kommit till att begränsningsbeloppet
vid personskada i den nya lagen bör bestämmas till 1 milj. kr. för
varje dödad eller skadad person. Bestämmelsen i andra stycket av förevarande
paragraf har utformats i enlighet härmed.

Tredje stycket

Enligt art. 7. g. i Pariskonventionen skall av domstol utdömda räntor
och rättegångskostnader inte betraktas som skadestånd i konventionens
mening och sålunda inte inbegripas i ansvarsbeloppet. Som motsvarighet
härtill har i ett tredje stycke av förevarande paragraf införts bestämmelse
att de belopp som anges i första och andra styckena inte innefattar ränta
eller ersättning för rättegångskostnad. Bestämmelsen överensstämmer med
6 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Den redaktionella utformningen
avviker såtillvida från konventionen att den inte är formellt begränsad
till sådan ränta och rättegångskostnad som döms ut av domstol.

18 §.

Paragrafen ansluter sig till art. 5. d. i Pariskonventionen och innehåller
regler om solidariskt ansvar och om ansvarighetens slutliga fördelning när
två eller flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada. Den
överensstämmer med 18 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i
den provisoriska lagen.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Första stycket

När det gäller atomskada i följd av olycka i atomanläggning torde det i
praktiken bli mycket sällsynt att den kan härledas från mer än en anläggning
och föranleda att mer än en anläggningsinnehavare blir ansvariga enligt
den nu föreslagna lagen. Fallet har emellertid uppmärksammats i Pariskonventionen,
som föreskriver att anläggningsinnehavarna skall svara solidariskt
för skadan, varvid dock var och en svarar högst med det för honom
gällande ansvarsbeloppet. Det är inte fråga om ett solidariskt ansvar
i egentlig mening, eftersom ansvarigheten är solidarisk endast inom ramen
för det lägsta ansvarsbelopp som gäller för någon av de berörda anläggningsinnehavarna
och de skadelidande kan få ut ersättning med ett sammanlagt
belopp motsvarande summan av de ansvariga innehavarnas ansvarsbelopp.
Detta gäller även när fråga är om en enda atomolycka i lagens
mening. I praktiken torde dock flera olyckor (en i varje anläggning) föreligga,
när 5 § första punkten skall tillämpas på en skada för vilken flera
anläggningsinnehavare svarar.

I överensstämmelse med nämnda regel i konventionen föreskrivs i första
stycket första punkten av förevarande paragraf, att om två eller flera anläggningsinnehavare
är ansvariga för samma skada, de svarar solidariskt
för skadeståndet med begränsning för var och en av dem till belopp som
gäller för honom enligt 17 § första stycket.

För vissa transportfall har i Pariskonventionen tagits upp en särregel
om begränsning av gemensam ansvarighet. Det är ett inte opraktiskt fall
att under transport av atomsubstans en enda atomolycka ger upphov till
skador för vilka flera anläggningsinnehavare har att svara enligt Pariskonventionen
och den nu föreslagna lagen. En sådan situation kan uppkomma
exempelvis om atomsubstans från flera olika atomanläggningar förs
på ett och samma fartyg samt fartyget förliser, kolliderar med ett annat
fartyg eller på annat sätt råkar ut för en olycka under transporten med
resultat att de transporterade atomsubstanspartierna gemensamt ger upphov
till en atomolycka och sålunda bidrar till uppkomsten av atomskada.
Man kan tänka sig en liknande situation, om två atomsubstansförande fartyg
kolliderar.

Enligt den ursprungliga lydelsen av Pariskonventionen skulle vid transportolyckor
av dessa slag den gemensamma ansvarigheten alltid vara begränsad
till det högsta ansvarsbelopp som gällde för någon av anläggningsinnehavarna.
I samband med 1964 års revision av konventionen inskränktes
emellertid tillämpningsområdet för denna begränsningsregel till att omfatta
bara de fall då de skadeorsakande ämnena vid tiden för olyckan befann
sig på ett och samma transportmedel eller var tillfälligt upplagda i en
och samma atomanläggning i anslutning till en transport (jfr Wienkonventionen
art. II. 3. b.). Från tillämpningsområdet har alltså uteslutits dels det
fallet att en atomolycka uppkommer i följd av en sammanstötning mellan

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

131

två atomsubstansförande transportmedel och dels det fallet att skilda partier
atomsubstans under transport har blivit tillfälligt upplagda på annan
plats än i en atomanläggning och gemensamt gett upphov till en atomolycka.
Tanken bakom den nya regleringen torde vara, att en begränsning
av den gemensamma ansvarigheten framstår som motiverad bara när man
med hänsyn till praktiska förhållanden kan förutsätta, att den kumulativa
effekten av att flera atomsubstanspartier förs samman har kunnat förutses
och föranleda särskilda skyddsåtgärder. Det är tydligt, att det vid gemensam
transport av skilda partier atomsubstans finns möjligheter att begränsa
kumulrisken på ett sätt som saknar motsvarighet i kollisionsfallen.
Under konventionsarbetet torde man ha ansett att det åtminstone i princip
finns en motsvarande skillnad mellan de fall då tillfällig uppläggning av
skilda atomsubstanspartier sker i en atomanläggning och de fall då uppläggningen
sker under andra förhållanden, exempelvis i en hamn eller
inom ett järnvägsområde i anslutning till omlastning av godset.

Bestämmelse motsvarande denna regel i Pariskonventionen har tagits
upp som andra punkt i första stycket av förevarande paragraf. Där föreskrivs
som ett undantag från första punkten, att om skadan uppkommit under
transport av flera partier atomsubstans på ett och samma transportmedel
eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning av
flera partier atomsubstans under transport, anläggningsinnehavarnas sammanlagda
ansvarighet är begränsad till det högsta belopp som gäller för
någon av dem.

Konventionen ger inte något klart svar på frågan huruvida begränsningsregeln
skall gälla, när en olycka i en atomanläggning har orsakats gemensamt
av atombränsle eller radioaktiv produkt som befinner sig i anläggningen
i och för den där bedrivna verksamheten och atomsubstans som under
transport har lagts upp tillfälligt i anläggningen. Det torde dock stämma
bäst överens med de överväganden som ligger till grund för konventionens
regler om solidariskt och kumulativt ansvar, att den särskilda begränsningsregeln
inte blir tillämplig i ett sådant fall.

Andra stycket

Pariskonventionen innehåller inte någon regel om den inbördes fördelningen
av ansvaret mellan flera solidariskt ansvariga anläggningsinnehavare.
Spörsmålet har förutsatts bli löst genom nationell lagstiftning (konventionsmotiven
par. 20). I överensstämmelse med de allmänna grundsatser
som tillämpas hos oss i andra motsvarande fall har som andra stycke
av förevarande paragraf tagits upp en regel av innehåll, att ansvarigheten
skall fördelas mellan anläggningsinnehavarna inbördes efter vad som är
skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst och
övriga omständigheter. Samma princip har kommit till uttryck i 7 § i skadeståndskommitténs
förslag till lag med allmänna bestämmelser om skade -

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

stånd (SOU 1963:33). För den provisoriska Jagens del har principen antagits
gälla utan uttrycklig bestämmelse (prop. 1960: 140 s. 39).

Bestämmelserna i denna paragraf gäller i princip också i de fall som avses
i 7 § tredje stycket, dvs. vid atomolycka i Sverige under annan transport
av atomsubstans än som avses i 6 § och 7 § första och andra styckena. Det
kan t. ex. inträffa att ett fartyg, som utför sådan transport över svenskt
område, kolliderar med annat fartyg, som för atomsubstans till eller från
atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat och att de olika
atomsubstanspartierna därvid gemensamt ger upphov till en atomolyclca.
I sådant fall skall den enligt 6 § eller 7 § första eller andra stycket ansvarige
anläggningsinnehavaren och den enligt 7 § tredje stycket ansvarige innehavaren
av tillståndet till transittransporten svara solidariskt för skadeståndet
enligt första stycket första punkten av nu förevarande paragraf. I
fråga om den inbördes fördelningen av ansvarigheten mellan anläggningsinnehavaren
och tillståndshavaren gäller bestämmelserna i andra stycket.

19 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 11 i Pariskonventionen och innehåller
regler om nedsättning av skadestånden när ansvarsbeloppet inte
förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande. Den är likalydande med
19 § i promemorieförslaget och motsvarar 7 § i den provisoriska lagen.

Första stycket

För det fall att det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren
inte förslår till full ersättning åt flera ersättningsberättigade skall enligt
den provisoriska lagen proportionell nedsättning ske. Pariskonventionen
innehåller på denna punkt endast, att frågan om rättvis fördelning av tillgängliga
medel avgörs, inom de gränser som konventionen drar upp, enligt
nationell lag (art. It). I förevarande paragraf har som första stycke
upptagits samma regel som i den provisoriska lagen. Endast den skillnaden
föreligger att det i den nu föreslagna regeln särskilt nämns att också den
ränta som belöper på ersättningsbeloppen skall nedsättas. Detta utgör inte
någon ändring i sak utan innebär bara ett förtydligande.

När det gäller att avgöra om ansvarsbeloppet förslår till full ersättning,
skall givetvis först undersökas om det sammanlagda beloppet av samtliga
skador ryms inom ansvarsbeloppet. Är det fråga om en transportolycka
måste emellertid dessutom beaktas föreskriften i 17 § första stycket fjärde
punkten angående ansvarsbeloppet vid transport. Ersättningarna för andra
skador än sådana som har tillfogats transportmedlet får inte nedsättas
under annan förutsättning än att det sammanlagda beloppet av dessa
skador överstiger 25 milj. kr. och därjämte dessa skador jämte skadorna på
transportmedlet överstiger det belopp som gäller som ansvarsbelopp för ve -

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

derbörande anläggningsinnehavare. Nedsättningen får i sådant fall inte heller
gå längre än att ersättningarna för förstnämnda skador uppgår till minst
25 milj. kr.

Vidare måste bestämmelsen i 17 § andra stycket om högsta ansvarsbelopp
vid dödsfall eller personskada uppmärksammas. Beträffande varje ersättningsanspråk
skall vid nedsättningen i princip tas till utgångspunkt beloppet
av full ersättning, bestämd med iakttagande av reglerna i 13 §. Om
emellertid beloppet av full ersättning åt den som har lidit personskada i ett
visst fall skulle överstiga 1 milj. kr. skall ersättningen reduceras till nämnda
belopp, innan den proportionella nedsättningen görs.

I det norska förslaget har de bestämmelser som motsvarar reglerna i nu
förevarande paragraf kompletterats med en bestämmelse som öppnar möjlighet
att i administrativ ordning tillförsäkra personskadeersättningarna
viss prioritetsrätt. Med hänsyn bl. a. till att det svenska socialförsäkringssystemet
ger ett betryggande grnndskydd synes det inte påkallat att i den
svenska lagen införa någon bestämmelse motsvarande den norska regeln.
I och med att Sverige ansluter sig till tilläggskonventionen, kommer dessutom
så gott som undantagslöst betryggande belopp att stå till förfogande
av statsmedel för täckning av samtliga ersättningsanspråk.

Andra stycket

Som andra stycke har i paragrafen tagits upp bestämmelse av innehåll,
att om det efter inträffat skadefall kan befaras, att nedsättning enligt
första stycket fordras, Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämmer äger förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med
viss kvotdel av full ersättning. Bestämmelsen överensstämmer med 7 § andra
stycket i den provisoriska lagen. Angående motiven får jag hänvisa till
prop. 1960: 140 (s. 41 f.).

20 §.

Paragrafen grundar sig på art. 6. f. (jfr g.) i Pariskonventionen och innehåller
bestämmelser om anläggningsinnehavares regressrätt. Den överensstämmer
med 20 § i promemorieförslaget och motsvarar 9 § tredje stycket
i den provisoriska lagen.

Enligt 9 § tredje stycket i den provisoriska lagen kan ansvarig anläggningsinnehavare
göra regressrätt gällande endast mot, förutom annan anläggningshavare
som svarar för skadan, den som själv har orsakat skadan
uppsåtligen och den som gentemot anläggningsinnehavaren har åtagit sig
att svara för skadan. Uttrycket »den som själv uppsåtligen orsakat skadan»
lämnar utrymme för en mera vidsträckt tillämpning än som förutsätts i
Pariskonventionen. Enligt denna (art. 6. f. i.) äger nämligen anläggningsinnehavaren
regressrätt bara mot »the individual acting or omitting to act
with such intent» (dvs. uppsåt att orsaka skada), eller således endast mot

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen. Uttrycket »själv» i den provisoriska
lagen torde däremot medge tillämpning av en identifikationsgrundsats
i förhållandet mellan en juridisk person och dess högsta organ,
så att t. ex. ett aktiebolag anses »självt» ha orsakat skadan uppsåtligen,
om uppsåt ligger bolagets styrelse eller verkställande direktör till last. Frågan
kan åtminstone teoretiskt få betydelse när det gäller anläggningsinnehavarens
regressrätt mot en leverantör.

För att vinna full överensstämmelse med Pariskonventionen på denna
punkt har i förevarande förslag orden »den som själv uppsåtligen orsakat
skadan» bytts ut mot »fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen».
Det är att märka att även den som uppsåtligen har framkallat en skada
är skyddad genom kanalisationsprincipen mot anspråk från en skadelidande
tredje man och bara bär regressansvar gentemot anläggningsinnehavaren.

Av allmänna rättsgrundsatser torde visserligen följa att anläggningsinnehavare
har rätt att söka åter vad han har utgivit i ersättning för atomskada
av den som gentemot honom har åtagit sig att svara för skadan. Fn
särskild bestämmelse härom har emellertid tagits in i konventionen. Eftersom
den svenska lagens regressregler hör vara uttömmande, har en motsvarande
regel tagits in i första punkten av förevarande paragraf. Pariskonventionen
talar bara om att regressrätt skall ha förbehållits »uttryckligen»
genom avtalet. Enligt motsvarande bestämmelse i Wienkonventionen art.
X. a. skall regressöverenskommelsen också vara skriftlig. Skillnaden torde
vara av ringa praktisk betydelse. Eftersom man torde kunna utgå från att
avtal om regress på detta område undantagslöst ingås skriftligen har det
emellertid ansetts lämpligt att redan nu anpassa den svenska lagen till
Wienkonventionen på denna punkt. Bestämmelsen innebär även möjlighet
för anläggningsinnehavaren att av sin försäkringsgivare återkräva vad han
själv kan ha utgivit i ersättning för atomskada.

Reglerna i 18 § om solidariskt ansvar för flera ansvariga anläggningsinnehavare
och om fördelningen dem emellan av ansvaret kan tydligen ge
upphov till regressanspråk mellan anläggningsinnehavarna inbördes. 16 §
andra punkten föreskriver vidare att bestämmelsen i 16 § första punkten
om att »konventionell» skada i vissa fall skall jämställas med atomskada
inte skall inverka på den ansvarighet som enligt andra skadeståndsregler
kan åvila annan än anläggningsinnehavaren för sådan skada orsakad av
joniserande strålning som inte omfattas av atomansvarighetslagens ersättningsbestämmelser.
Lagrummet innefattar med andra ord också ett undantag
från huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf om begränsning
av anläggningsinnehavarens regressrätt. En erinran om det regressansvar
som härflyter ur nu nämnda bestämmelser har tagits in i andra
punkten av nu förevarande paragraf. Där fastslås sålunda, att utöver vad
som följer av första stycket en anläggningsinnehavare inte av annan per -

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 135

son kan återkräva vad han har utgivit i ersättning för atomskada enligt
den svenska lagen eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat
i vidare mån an som följer av 16 § andra punkten och 18 § andra stycket.

21 §.

Paragrafen grundar sig på art. 8 i Pariskonventionen och innehåller
preskriptionsbestämmelser för skadeståndsanspråk. Den överensstämmer
i sak väsentligen med 21 § i promemorieförslaget och motsvarar 8 § i den
provisoriska lagen.

Pariskonventionens huvudregel angående preskription är, att anspråk på
ersättning för atomskada preskriberas, när tio år har förflutit från det att
den skadeorsakade atomolyckan inträffade (art. 8. a. första punkten). Konventionen
medger emellertid, att en längre preskriptionstid än tio år föreskiivs
genom nationell lagstiftning (lex fori). En förutsättning är dock att
anläggningsinnehavarens ansvarighet är täckt av försäkring eller annan säkerhet
också såvitt gäller ersättningsanspråk som framställs efter tioårstidens
utgång. Sådan täckning av ansvarigheten skall säkerställas genom föreskrifter
i anläggningsstatens lag. Möjligheterna för en konventionsstat att
tillämpa en längre preskriptionstid än tio år blir följaktligen inskänkta till
sådana fall då inhemsk anläggningsinnehavare är ansvarig eller en motsvalande
förlängning av preskriptionstiden har föreskrivits i anläggningsstatens
lag. Vidare gäller, att en förlängning av preskriptionstiden genom nationell
lagstiftning inte får inverka på ersättningsrätten för sådana skadelidande
som i anledning av personskada har framställt ersättningsanspråk
mot anläggningsinnehavaren inom tioårstiden (art. 8. a. andra punkten).
I eu reservation (nr 3) till Pariskonventionen har Västtyskland och
Österrike förbehållit sig att i fråga om olyckor som inträffar i resp. stat
få tillämpa nationella regler om en längre preskriptionstid än tio år, under
förutsättning att ansvarigheten i fråga om anspråk som framställts efter
tioarstidens utgång är täckt av försäkring eller annan säkerhet men oberoende
av på vilket sätt det har sörjts för sådan täckning av ansvarigheten.

Pariskonventionen innehåller för vissa fall en särbestämmelse, som kan
medföra att ersättningsanspråken preskriberas tidigare än tio år från det
olyckan inträffade. Om de skadeorsakande ämnena före olyckan har tillgripits
olovligen eller bär förlorats eller övergivits och därefter inte har tillvaratagits
på nytt, skall skadeståndsanspråken preskriberas senast när
tjugo år har förflutit från tillgreppet, förlusten eller övergivandet (art.
8. b.). Bestämmelsen är betingad av hänsyn till nödvändigheten, särskilt
från forsäkringssynpunkt, att skydda anläggningsinnehavaren mot ett till
tiden nästan obegränsat ansvar i anledning av olyckor som kan inträffa
kanske avsevärd tid efter det att han upphört att ha kontroll över de skadeorsakande
ämnena. Det kan nämligen i vissa hithörande fall — exempelvis

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

när en container har sjunkit i havet — dröja mycket lang tid från förlusten
eller övergivandet till dess en olycka inträffar.

Konventionen innehåller vidare en bestämmelse som ger möjlighet att i
nationell lag införa regler om korttidspreskription. Enligt art. 8. c. skall tiden
för korttidspreskription räknas från den dag då den skadelidande fick
eller skäligen hade bort få kännedom om skadan och den för skadan ansvarige.
Preskriptionstiden skall utgöra minst två år. Jag vill dock anmärka,
att stat som ansluter sig till tilläggskonventionen enligt art. 7. i denna
måste bestämma tiden till tre år.

Atomskadeutredningen föreslog — i likhet med de övriga nordiska ländernas
kommittéer och i överensstämmelse med vad som gäller enligt den
provisoriska lagen — att konventionens huvudregel om en tioårig preskriptionstid
skulle gälla för vår del samt att problemet rörande s. k. sena skador
skulle lösas genom ett fristående system med ersättning av statsmedel.
Promemorieförslaget intar samma ståndpunkt. Denna har också allmänt
godtagits under remissbehandlingen av förslagen. Även jag har anslutit mig
till utredningsförslagen på denna punkt.

Såväl 1962 års förslag som promemorieförslaget upptog i likhet med den
provisoriska lagen (8 § första stycket första punkten) regler om korttidspreskription.
Förslagen har i den delen inte föranlett erinringar av remissinstanserna
och jag biträder också förslagen på denna punkt.

På Pariskonventionen grundade preskriptionsbestämmelser har — med
iakttagande av vad nyss sagts — tagits upp i förevarande paragraf. Liksom
i den provisoriska lagen och i utredningsförslagen har reglerna om korttidspreskription
tagits upp i första stycket samt bestämmelserna om tioårs- och
i vissa fall tjugoårspreskription i andra stycket.

Första stycket

Tiden för korttidspreskription skulle enligt 1962 års förslag utgöra två
år. I förevarande förslag har emellertid liksom i promemorieförslaget tiden
satts till tre år. Detta betingas av den tvingande föreskriften i art. 7 i tillläggskonventionen.
Det kan i sammanhanget anmärkas att ett år 1957 framlagt
förslag till lag om fordringspreskription (SOU 1957:11) beträffande
utomobligatoriska skadeståndsanspråk i allmänhet innehåller en regel om
en preskriptionstid av tre år, räknat från det den skadelidande fick eller bort
få kunskap om skadan och den för skadan ansvarige.

Enligt 1962 års förslag skulle utgångspunkten för beräkning av treårstiden
vara den dag då den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig
aktsamhet hade bort få kunskap om skadan och om den för skadan ansvarige.
I remissyttrande över förslaget framhöll medicinalstyrelsen de
problem som sammanhänger med att strålningsskador, även sådana av allvarlig
art, kan uppkomma lång tid efter bestrålning. Styrelsen riktade

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

137

uppmärksamheten på att radioaktiv strålning kan leda till sjukdomar vilka
kan uppstå också på annat sätt. I syfte att främja en tillämpning som tar
vederbörlig hänsyn till dessa speciella förhållanden borde lagtexten enligt
styrelsens mening bringas i närmare överensstämmelse med avsikten med
texten. Dessa synpunkter har såtillvida vunnit beaktande i promemorieförslaget
och nu förevarande förslag att tiden enligt förslagen inte börjar löpa
förrän den skadelidande fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet
hade bort få kännedom om att han lidit sådan skada som medför rätt till
ersättning enligt lagen och om den för skadan ansvarige.

Inom treårsfristen åligger det den skadelidande att framställa sitt anspråk
genom anmälan till anläggningsinnehavaren. För att avbryta treår spreskriptionen
räcker det alltså med krav utom rätta.

Utgångspunkten för beräkning av tiden är en annan för återkrav som
avses i 15 § första och andra styckena. Det sammanhänger med att återkravsreglerna
i nu förevarande förslag är utformade som bestämmelser om
subrogationsrätt och inte som fristående regressregler. Subrogationsprincipen
torde innebära, att den som gör gällande återkravsrätt inte kan få en
bättre ställning än den skadelidande. Därav följer att återkrav inte kan
göras gällande efter det att den skadelidande har förlorat sin rätt till talan
mot anläggningsinnehavaren. Den skadelidandes rätt mot en skadeståndsskyldig
tredje man preskriberas emellertid i allmänhet enligt allmänna regler,
dvs. först tio år från det skadan uppkom. Med hänsyn härtill kan det
hända att den skadelidande inte riktar sitt anspråk mot den skadeståndsskyldige
tredje mannen förrän treårsfristen har gått ut. Om den senares
återkravsrätt skulle preskriberas i och med att den skadelidandes anspråk
mot anläggningsinnehavaren preskriberas, skulle han i ett sådant fall vara
avskuren från möjligheten att rikta återkrav mot anläggningsinnehavaren.
En sådan ordning är inte tillfredsställande. Pariskonventionen innehåller
visserligen inte några särbestämmelser för dessa fall, men eftersom konventionsbestämmelserna
om korttidspreskription i sin helhet är fakultativa
torde denna omständighet inte hindra att problemet blir löst genom nationell
lagstiftning. I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande
paragraf, att preskriptionstiden för den som vill göra gällande återkrav
enligt 15 § första eller andra stycket räknas från den dag då ersättningsanspråket
riktades mot den återkravsberättigade. I förhållande till promemorieförslaget
har med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen
skett en formell förenkling av bestämmelsen.

Andra stycket

I andra stycket första punkten har upptagits en regel om tioårspreskription
i överensstämmelse med 8 § första stycket andra punkten i den provisoriska
lagen. Utgångspunkten för tioårsfristens beräkning är dagen för
atomolyckan. Särskilt vid fortvarighetstillstånd som läckage e. d. kan det
5f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

emellertid vara svårt att fastställa tidpunkten för preskriptionstidens början.
Konventionen och dess motiv lämnar inte något klart besked om när
preskriptionstiden i sådana fall skall börja löpa. För egen del ansluter jag
mig emellertid till atomskadeutredningens uttalande, att de skadelidandes
intressen skulle betänkligt eftersättas, om tioårstiden fick anses ta sin början
innan fortvarighetstillståndet upphört.

I andra stycket andra punkten har i nära anslutning till motsvarande
konventionsbestämmelse intagits en särskild regel om tjugoårig preskription
för fall då skadan har orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits,
förlorats eller övergivits utan att åter ha tillvaratagits. I dessa fall löper
preskriptionstiden ut senast när tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet,
förlusten eller övergivandet. Bestämmelsen kan bli tillämplig t. ex. i fråga
om skada till följd av att en behållare med atomsubstans sjunker vid en
fartygsförlisning men först lång tid därefter fräts sönder av havsvattnet så
att radioaktiva produkter läcker ut och kontaminerar vattnet. Regeln förutsätter
för sin tillämpning, att ämnet vid tiden för olyckan inte på nytt hade
tillvaratagits av en anläggningsinnehavare. Har så skett, löper bara en tioårig
preskriptionstid från dagen för olyckan enligt huvudregeln.

Den tioåriga preskriptionstiden är, liksom den särskilda tjugoårsfristen,
absolut. En skadelidande som inte har väckt talan inom tio år från dagen
för olyckan är alltså avskuren från rätten till ersättning av anläggningsinnehavaren,
även om skadan skulle ha yppats så sent att han praktiskt sett
inte har haft möjlighet att väcka sin talan före fristens utgång. För sådana
fall innehåller emellertid 32 § en regel som öppnar möjlighet för den skadelidande
att i stället få ersättning av staten. Jag återkommer till denna regel
vid 32 §.

Som en tredje punkt i andra stycket av förevarande paragraf har tagits
in en regel som grundar sig på art. 8. d. i Pariskonventionen. Denna bestämmelse
i konventionen är i sin tur betingad av dennas jurisdiktionsregler.
Om flera anläggningsinnehavare är ansvariga för samma skada och atomolyckan
har inträffat utanför konventionsslaternas områden, skulle med
tillämpning av konventionens huvudregel om behörig domstol— att talan
skall väckas i den stat där den ansvarige anläggningsinnehavarens anläggning
ligger — talan kunna väckas vid domstolar i skilda stater. För att
lösa denna kompetenskonflikt har i konventionen föreskrivits, att det i
sådant fall skall tillkomma den särskilda konfliktdomstol som jag har
omnämnt i det föregående att utse behörigt forum. Men det kan komma att
förflyta viss tid från det olyckan har inträffat och till dess konfliktdomstolen
hinner meddela sitt beslut. Särskilt i sådana fall av tillgrepp, förlust
etc. som avses i andra stycket andra punkten kan preskriptionstiden komma
att löpa ut innan konfliktdomstolen har fattat sitt beslut. Konventionen
föreskriver därför, att en skadelidande som inom tioårstiden har väckt talan
vid någon av de domstolar som är behöriga enligt huvudregeln om juris -

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

139

diktion är bevarad vid sin talerätt, trots att han inte har väckt talan inom
samma tid vid det fornm som anvisas av konfliktdomstolen, under förutsättning
dock att han har iakttagit vad konfliktdomstolen kan ha föreskrivit
om skyldighet att väcka talan vid den anvisade domstolen inom viss tid
efter det domstolen meddelat sitt beslut. På motsvarande sätt är den skadelidande
bevarad vid sin rätt till talan, om han inom tioårstiden hos en
konventionsstat har hemställt, att denna skall begära hos konfliktdomstolen
att behörigt forum anvisas, och därefter väcker sin talan vid anvisat
forum inom tid som bestämts av konfliktdomstolen. Att art. 8. d. hänvisar
endast till art. 8.a. och inte också till art 8.b. och c., som innehåller
reglerna om en subsidiär tjuguårsfrist i vissa fall resp. korttidspreskription,
torde bero på ett förbiseende av redaktionell art vid 1964 års revision av
konventionen. Under 1966—67 års expertöverläggningar i Paris rådde också
full enighet om att art. 8.d. skall läsas som om den hänvisade också till art.
8.b. och c.

Situationer av denna art kommer självfallet att bli sällsynta. Det har därför
inte ansetts nödvändigt att överföra konventionstexten till svensk lag.
I förslaget har i stället bara tagits upp en bestämmelse enligt vilken det
ankommer på Kungl. Maj :t att föreskriva att den som lidit skada skall
vara bevarad vid sin rätt till ersättning, trots att talan inte väckts vid svensk
domstol inom här föreskriven tid, om det är nödvändigt för att uppfylla
Pariskonventionens bestämmelser.

Pariskonventionen innehåller i art. 8.e. en dispositiv regel om att den som
inom föreskriven tid bär väckt sin ersättningstalan skall ha rätt att utvidga
sin talan, om skadan har förvärrats efter utgången av preskriptionstiden
och behörig domstol inte har meddelat en slutgiltig dom (»final judgment»).
Som atomskadeutredningen anfört torde för vår del de allmänna reglerna
i 13 kap. rättegångsbalken vara tillräckliga i detta hänseende. Konventionsbestämmelsen
har därför inte föranlett någon motsvarande reglering i förevarande
förslag (jfr prop. 1960: 140 s. 44 f.).

Av hänvisningen i 21 § första stycket till 5, 6, 7, 8, 9 och 15 §§ framgår
motsättningsvis, att preskriptionsreglerna i denna paragraf inte gäller beträffande
regressanspråk enligt 18 § andra stycket eller statens regresstalan
med stöd av 35 §.

I sitt remissyttrande över 1962 års förslag framhöll medicinalstyrelsen att
ett registreringsförfarande, genom vilket det i anslutning till en olycka skulle
kunna slås fast, att de potentiellt skadelidande hade befunnit sig inom området
och varit utsatta för bestrålningsrisk, skulle bli av avgörande betydelse
för många i fråga om deras möjligheter att göra gällande sin ersättningsrätt.
Det kunde enligt styrelsen lämpligen anbefallas vederbörande
länsstyrelse att i händelse av en atomolycka vidta åtgärder för sådan registrering.

Även om tanken att införa ett registreringssystem kan vara värd ytter -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ligare överväganden synes spörsmålet närmast böra få sin lösning inom ramen
för 1960 års lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m. Som framhålls i departementspromemorian bör f. ö. ett sådant system
knappast genomföras utan ett föregående utredningsarbete. Jag har av dessa
skäl ansett mig inte böra nu lägga fram några förslag i frågan.

Tredje stycket

Preskriptionsreglerna i första och andra styckena av förevarande paragraf
bör sammanställas med reglerna i 32 § om ersättning av statsmedel för sena
skador. I ett tredje stycke av paragrafen har därför gjorts en hänvisning
till sistnämnda paragraf (jfr 8 § andra stycket i den provisoriska lagen).

Försäkring
22 §.

I anslutning till Pariskonventionens bestämmelser i art 10. a. om obligatorisk
försäkring innehåller förevarande paragraf regler om försäkringsplikt
för innehavare av atomanläggning i Sverige. Paragrafen överensstämmer
med 22 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 10 § första
och andra styckena i den provisoriska lagen.

Första och andra styckena

Innehavare av atomanläggning i Sverige kan enligt Pariskonventionen bli
ansvarig för atomskada inte bara enligt svensk lag utan också enligt lagen i
annan konventionsstat. Försäkringsplikten måste följaktligen omfatta hans
ansvarighet både enligt den svenska atomansvarighetslagen och enligt motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat. Eftersom ansvarsbeloppets
storlek skall bestämmas enligt lagen i anläggningsstaten, behöver försäkringsplikten
inte omfatta högre ansvarsbelopp än som bestämts i den
statens lag. Visserligen medger Pariskonventionen enligt art. 7. e., att konventionsstat
i fråga om vissa olyckor under transitering av atomsubstans
över dess område i sin lagstiftning föreskriver, att innehavare av anläggning
i annan konventionsstat skall svara med högre belopp än som gäller enligt
lagen i den staten. I och med tillkomsten av tilläggskonventionen och med
den anslutning som denna inom kort kan väntas få bland Pariskonventionens
signatärmakter torde emellertid bestämmelsen mista sin praktiska
betydelse. Jag har därför i likhet med atomskadeutredningen inte ansett
det behövligt att i den svenska lagen föreskriva försäkringsplikt för
innehavare av anläggning i Sverige också beträffande det högre ansvarsbelopp
som undantagsvis kan komma att gälla för honom under transitering
över utländskt område. I enlighet med det sagda har försäkringsplikten enligt
förslaget begränsats till att avse det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren
enligt 17 § första stycket i förslaget.

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Försäkring skall enligt konventionen godkännas av »the competent public
authority». I likhet med vad som gäller enligt den provisoriska lagen har i
förslaget föreskrivits, att svensk anläggningsinnehavares försäkring skall
godkännas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.
Enligt Kungl. kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 247) med vissa förordnanden
enligt atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) får godkännande
av försäkring meddelas av försäkringsinspektionen. Jag förutsätter att motsvarande
befogenhet skall tillkomma denna myndighet också enligt den
nya lagen.

Det torde f. n. inte vara möjligt att teckna försäkring per händelse. Detta
har också förutsetts under konventionsarbetet. Av konventionsmotiven par.
49 andra stycket framgår, att konventionen inte hindrar att försäkring i
stället tecknas per anläggning. I enlighet härmed skall enligt förevarande
förslag liksom enligt den provisoriska lagen försäkringen få tecknas så att
den gäller för anläggningen och följaktligen inte är helt konform med an1
äggningsinnehavarens ansvarighet per händelse. De särskilda problem som
blir en följd av att ansvarighet och försäkring inte täcker varandra helt
har i förslaget lösts på principiellt samma sätt som i den provisoriska lagen.
.lag återkommer härtill vid 23 §.

Förslaget bygger på att den skadelidande skall kunna vända sig med sina
ersättningsanspråk direkt mot försäkringsgivaren (24 §). Under förarbetena
till den provisoriska lagen (prop. 1960: 140 s. 53) diskuterades frågan, i vad
mån försäkringsgivaren skall kunna till befrielse från ansvarighet åberopa
sådana omständigheter som försummad premiebetalninng, åsidosättande av
säkerhetsföreskrifter, fareökning och liknande omständigheter som är hänförliga
till anläggningsinnehavaren. Denna fråga har i allt väsentligt kunnat
lösas genom regeln i 24 § om rätt till s. k. direkt talan. Därigenom har man
undgått att tillgripa den omväg som tvingande regler om försäkringsvillkorens
utformning innebär. I anslutning till nämnda regel om rätt för skadelidande
till direkt talan mot försäkringsgivaren har sålunda i 25 § sista
stycket föreskrivits, att försäkringsgivaren inte kan till befrielse från ansvalighet
mot den skadelidande aberopa omständighet som beror av annan än
denne, med undantag givetvis för det fall att försäkringen helt har upphört
alt gälla. Enligt uttrycklig föreskrift i 26 § skall dessa bestämmelser gälla
också när utländsk lag i övrigt är tillämplig på försäkringsavtalet eller atomanläggningen
är belägen i utlandet.

Ingenting hindrar att försäkring helt eller delvis tecknas hos försäkringsgivare
i utlandet. Liksom fallet är f. n. blir det Kungl. Maj :t eller den myndighet
som Kungl. Maj :t utser som får avgöra om försäkringen skall tecknas
hos svensk försäkringsgivare med del-credere-ansvar för den utländska återlörsäkiingen
ellei om direktförsäkring i utlandet skall godtas. Lagen medger
i princip att försäkringsskyddet byggs upp genom ett antal försäkringar som
tecknas direkt hos olika utländska försäkringsbolag utan solidarisk ansvarighet
för försäkringsgivarna.

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Regler om att staten skall vara befriad från försäkringsplikt och om möjlighet
att under vissa betingelser befria även annan anläggningsinnehavare
från försäkringsplikten har tagits upp i 27 §.

Regeln i 21 § andra stycket andra punkten om eu tjugoårig preskriptionstid
i vissa fall ger upphov till problem när det gäller försäkringsplikten.
Bl. a. under 1963 års förhandlingar om revision av Pariskonventionen förklarade
representanter för den internationella försäkringsmarknaden, att
försäkringsgivarna i sådana fall som det här gäller under inga förhållanden
kan täcka anläggningsinnehavarens ansvarighet under längre tid än tio år,
räknat från tillgreppet, förlusten eller övergivandet av atomsubstansen. Så
länge man på försäkringshåll inte ändrar ståndpunkt i denna fråga, måste
anläggningsinnehavarens ansvarighet för olyckor som inträffar under de
sista tio åren av tjugoårsperioden täckas på annat sätt än genom ansvarsförsäkring.
Troligtvis kommer någon annan möjlighet inte att stå till buds
än att staten träder in som garant. Så kan enklast ske genom att staten godkänner
försäkring som inte täcker ansvarigheten för olyckor som inträffar
senare än tio år efter förlusten eller övergivandet. Staten blir nämligen då
enligt 28 § i förslaget automatiskt skyldig att själv garantera ersättningarna
för skador genom sådana olyckor. De närmare villkoren för att staten
skall göra åtaganden av denna art torde få bli föremål för förhandlingar
med vederbörande anläggningsinnehavare. Några legislativa åtgärder torde
i varje fall inte vara nödvändiga.

Tredje stycket

I likhet med den provisoriska lagen öppnar förslaget möjlighet för anläggningsinnehavaren
att teckna separat försäkring för ansvarighet under
transport. En uttrycklig bestämmelse härom, motsvarande 10 § andra stycket
b) andra punkten i den provisoriska lagen, har tagits upp i tredje stycket
av förevarande paragraf.

23 §.

Paragrafen grundar sig på art. 10. a. i Pariskonventionen och innehåller
bestämmelser om försäkringsbeloppets storlek. Den överensstämmer med
23 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet i 10 § tredje stycket
i den provisoriska lagen.

Första stycket

Enligt den provisoriska lagen kan försäkring tecknas per anläggning,
men försäkringsbeloppet skall då utgöra 30 milj. kr., dvs. överstiga ansvarsbeloppet
med 5 milj. kr. Eftersom ansvarsbeloppet enligt nu förevarande
förslag kan variera mellan 25 och 50 milj. kr., måste motsvarande
bestämmelse i den nya lagen utformas pa ett annat sätt. Det bör föreskrivas
att en viss relation skall upprätthållas mellan ansvarsbelopp och för -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

säkringsbelopp. Enligt den provisoriska lagen skall försäkringsbeloppet
överstiga ansvarsbeloppet med 20 procent. Detta har jag ansett representera
en lämplig avvägning.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf att
i fall som anges i 22 § andra stycket a) — dvs. när försäkringen tecknas
per händelse — försäkringsbeloppet skall motsvara minst det belopp som
gäller som ansvarsbelopp för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första
stycket och att i fall som anges i 22 § andra stycket b) — dvs. när försäkringen
tecknas per anläggning — beloppet skall motsvara minst 120
procent av nämnda ansvarsbelopp.

En sammanställning av bestämmelserna i 17 § tredje stycket med reglerna
i 22 och 23 §§ om försäkringspliktens omfattning och försäkringsbeloppets
storlek ger vid handen, att det föreskrivna lägsta försäkringsbeloppet
inte innefattar ersättning för ränta och rättegångskostnader. Med
tanke särskilt på det fallet att försäkringen har tecknats per anläggning
och lörsäkringsbeloppet följaktligen skall överstiga ansvarsbeloppet har
det i klarhetens intresse ansetts böra komma till uttryck i lagtexten att inte
heller den överskjutande delen av försäkringssumman får tas i anspråk
för täckande av ränte- och rättegångskostnader. I enlighet härmed har som
tredje punkt i första stycket intagits bestämmelse, att ränta och ersättning
för rättegångskostnad ej inräknas i försäkringsbeloppet. I praktiken torde
de skadelidandes anspråk på ersättning för ränta och rättegångskostnad bli
säkerställda i betryggande omfattning ändå, eftersom man kan räkna med
att försäkringsbolagen i atomansvarighetspoliserna åtar sig att svara för utdömda
räntor och rättegångskostnader intill ett belopp motsvarande viss
procentuell andel — sannolikt cirka 5 procent — av försäkringsbeloppet.

Andra stycket

I 23 § andra stycket har upptagits en bestämmelse som motsvarar 10 §
sista stycket sista punkten i den provisoriska lagen. Den innehåller, att om
föi säkringen har tecknats på sätt som anges i 22 § andra stycket under
b) och försäkringsfall inträffar som kan antas ensamt eller i förening med
tidigare försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under
det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren, det åligger denne
att snarast ta tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen upp till minst
120 procent av ansvarsbeloppet. Angående den närmare innebörden får jag
hänvisa till vad som har anförts i prop. 1960: 140 (s. 52 f.).

24 §.

Paragrafen grundar sig på art. 6. a. i Pariskonventionen och innehåller
bl. a. föreskrift om rätt för ersättningsberättigad att få ut ersättningen direkt
av försäkringsgivaren. Den överensstämmer med 24 § i promemorieförslaget
men saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

144

Kungl. Majrts proposition nr 25 år 1968

Konventionen har överlämnat åt nationell lagstiftning (enligt art. 14. b.
lex fori) att avgöra om direkt talan mot försäkringsgivaren skall tillåtas.
Hänvisningen till nationell lag medför, att en bestämmelse i sådan lag
om direkt talan blir tillämplig också i fråga om försäkringar som bar
tecknats i annat land eller som har tecknats för den ansvarighet som åvilar
innehavare av anläggning i annat land än jurisdiktionslandet.

Den provisoriska lagen innehåller inte någon bestämmelse om direkt talan.
Det huvudsakliga skälet därtill var att grannländernas kommittéer
vid tiden för lagens tillkomst hyste tvekan på denna punkt och att man
på svensk sida inte ville föregripa kommande diskussioner. Under det fortsatta
nordiska samarbetet har principiell enighet uppnåtts mellan de finska,
norska och svenska delegerade. Bestämmelser som bygger på principen
om direkt talan har sålunda tagits upp i det norska lagförslaget och torde
komma att tas in också i det finska förslaget. På dansk sida har man däremot
inte annat än för ett speciellt fall ansett motsvarande regler vara önskvärda.

Atomskadeutredningen framhöll som avgörande skäl för en bestämmelse
om direkt talan, att den skadelidande därigenom får möjlighet att direkt få
en dom som kan verkställas mot försäkringsgivaren, även om denne hör
hemma i utlandet.

I sitt remissyttrande över 1962 års förslag hemställde Svenska försäkringsbolags
riksförbund, att bestämmelsen om direkt talan skulle utgå
ur förslaget. Förbundet anförde bl. a., att om en skada behöver gå till rättegång,
det kommer att te sig praktiskt för försäkringsgivaren att ingå som
intervenient på anläggningsinnehavarens sida. Även om så ej sker, kunde
förbundet inte föreställa sig att någon försäkringsgivare skulle vilja försöka
undandra sig sitt ansvar om anläggningsinnehavaren-försäkringstagaren
döms till skadestånd i ett mål. Detta torde enligt förbundet gälla även utländska
försäkringsgivare. Förbundet kunde sålunda inte finna att några
starkare skäl föreligger att införa »direct action» mot försäkringsgivarna.
Förbundet anförde vidare, att om anläggningsinnehavaren upphört med sin
verksamhet och det inte är möjligt för en skadelidande att vända sig mot
denne, det enligt förslaget kvarstår möjlighet till »direct action» mot försäkringsgivaren.
Detta kan innebära att försäkringsgivaren kan ställas inför
krav på ersättning inemot tio år efter en atomolycka och långt efter det avtalsförhållandet
mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren har
upphört. Försäkringsgivaren ställs då inför oöverstigliga utredningsproblem,
eftersom han inte längre har anläggningshavaren att samarbeta med. Det
syntes förbundet rimligt att statens mer på skälighetsbedömning grundade
ansvar här träder in.

I departementspromemorian har med anledning av förbundets kritik anförts
att i de av förbundet först berörda fallen det inte rimligen kan innebära
någon olägenhet för försäkringsgivaren, att den skadelidande bär en

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968 145

formell rätt till direkt talan, under det att en sådan möjlighet för den skadelidande
innebär en viss trygghet. I fall då anläggningsinnehavaren har
upphört med sin verksamhet framträder enligt promemorian trygghetssynpunkten
med än större styrka. Försäkringsgivaren å sin sida kan som
försäkringsvillkor föreskriva, att anläggningsinnehavaren skall vara skyldig
att biträda försäkringsgivaren i utredningsarbetet i detta fall. Det är
enligt promemorian inte sannolikt att några svårigheter uppkommer i praktiken
i det hänseende som riksförbundet har berört. I varje fall finns det
enligt promemorian inte tillräckliga skäl att för dessa fall ersätta regeln
om direkt talan med en bestämmelse om statligt garantiansvar.

I sitt remissyttrande över departementspromemorian har Svenska försäkringsbolags
riksförbund återkommit till frågan. Förbundet har särskilt
framhållit de svårigheter som kan drabba en försäkringsgivare, om han
ställs inför ersättningsanspråk avseende en anläggningsinnehavare, vilken
har nedlagt sin verksamhet efter det att en olycka har inträffat. Förbundet
har ifrågasatt om inte en föreskrift kan införas i lagen om att sådant
material som drift journaler etc., som kan komma att behövas vid en utredning,
skall bevaras under viss tid efter det att verksamheten har avvecklats.
Bestämmelsen kunde eventuellt innebära skyldighet för en anläggningsinnehavare
som avvecklar sitt företag att inleverera material av
denna art till koncessionsmyndigheten, som därefter skulle ha att bevara
materialet under viss tid efter det företaget lagts ned.

Av skäl som har anförts i utredningsförslagen anser jag att lagen bör
innehålla en bestämmelse om rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren.
Som har framhållits i departementspromemorian torde de olägenheter som
en regel om direkt talan kan medföra för försäkringsgivarna kunna bemästras
genom en lämplig utformning av försäkringsvillkoren. Om det mot
förmodan skulle visa sig svårt att på denna väg lösa problemen, kan det
möjligen bli aktuellt att ta upp frågan om att införa särskilda lagbestämmelser
för att tillgodose försäkringsgivarnas intressen. Jag är emellertid inte
beredd att f. n. förorda en legislativ reglering av frågan enligt de riktlinjer
Svenska försäkringsbolags riksförbund anvisat.

Frågan huruvida rätt till direkt talan mot försäkringsgivaren föreligger
skall som nämnts avgöras enligt lex fori. För att säkerställa att talan kan
föras mot försäkringsgivaren också i fall när innehavare av atomanläggning
i utlandet har att svara inför svensk domstol har i 26 § föreskrivits
att bestämmelserna i 24 § skall gälla också i sådana fall.

I redaktionellt hänseende har 24 § utformats efter förebild av 3 § första
stycket trafikförsäkringslagen. Av formuleringen framgår, att förhållandet
mellan anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren inte berörs. I den
delen överensstämmer förslaget med den provisoriska lagen (jfr prop. 1960:
140 s. 50).

Regeln i 24 § är tillämplig på försäkringsgivarens förhållande till såväl

146

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

den skadelidande som var och en annan som enligt lagen kan rikta ersättningsanspråk
mot anläggningsinnehavaren i anledning av atomskada, exempelvis
enligt 15 §.

25 §.

Denna paragraf, som grundar sig på art. 10. b. i Pariskonventionen, innehåller
vissa regler om ansvarighet för försäkringsgivaren trots att försäkringsavtalet
har upphört. Den överensstämmer med 25 § i promemorieförslaget
och motsvarar 12 § i den provisoriska lagen.

I första stycket föreskrivs, att om försäkringsavtalet efter uppsägning
eller på annan grund upphört, försäkringsgivaren likväl är ansvarig mot den
skadelidande för ersättning i anledning av atomolycka som inträffat inom
två månader, räknat från den dag skriftlig anmälan om tiden för avtalets
upphörande inkom till myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Gäller försäkringen
skada som uppkommer under transport av atomsubstans och har
sådan transport påbörjats före utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens
ansvarighet mot den skadelidande inte förrän transporten
avslutats. Andra stycket innehåller, att första stycket inte tillämpas beträffande
atomolycka som inträffar efter det att en ny försäkring har trätt
i kraft. Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med 12 § i den provisoriska
lagen. En skillnad i avfattningen av första stycket första punkten
är betingad av att enligt det nya förslaget talan skall kunna föras direkt
mot försäkringsgivaren. I förhållandet mellan försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren
gäller däremot försäkringsavtalet. I detta kan alltså
med bindande verkan för anläggningsinnehavaren tas in föreskrift om rätt
för försäkringsgivaren att utöva regressrätt mot anläggningsinnehavaren exempelvis
för det fall att en olycka inträffar under den tid försäkringsavtalet
tvångsvis har förlängts enligt förevarande paragraf.

När innehavare av anläggning i annan konventionsstat är ansvarig, blir
frågan huruvida ny försäkring har meddelats att bedöma enligt anläggningsstatens
lag.

I tredje stycket av förevarande paragraf har tagits upp eu bestämmelse
som kompletterar 24 § och ger uttryck åt förslagets ståndpunkt beträffande
direkt talan mot försäkringsgivaren. Den har samma lydelse som motsvarande
bestämmelse i 19 § trafikförsäkringslagen och innehåller, att försäkringsgivaren
inte i vidare mån än som följer av första eller andra stycket
kan till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa omständighet
som beror av annan än denne. Regeln gäller även mot den som har
åtagit sig att tillhandahålla annan säkerhet för anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt 27 § andra stycket i förslaget eller motsvarande bestämmelse
i annan lconventionsstats lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968 147

26 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 6. a. och 14. b. i Pariskonventionen
och innehåller bestämmelse om att reglerna i 24 och 25 §§ — om direkt
talan och om försäkringsgivares ansvarighet trots försäkringsavtalets upphörande
— äger tillämpning i fall då talan om ersättning enligt lagen får
väckas i Sverige, även om utländsk lag är tillämplig på förhållandet mellan
försäkringsgivaren och anläggningsinnehavaren eller anläggningen ligger
utom riket. Paragrafen överensstämmer med 26 § i promemorieförslaget men
saknar motsvarighet i den provisoriska lagen. Den medför, att lagens regler
om direkt talan blir tillämpliga i alla de fall då svensk domstol är behörig
och således svensk lag tillämpas vid prövning av anspråk på ersättning för
atomskada, dvs. i praktiken huvudsakligen när olyckan har inträffat i Sverige
eller när den har skett på internationellt vatten och innehavare av
atomanläggning i Sverige är ansvarig.

27 §.

Paragrafen grundar sig på art. 10. a. i Pariskonventionen och innehåller
bestämmelser om undantag från den i 22 § föreskrivna försäkringsplikten
och om annan säkerhet än försäkring. Den överensstämmer med 27 § i promemorieförslaget
och har delvis sin motsvarighet i 11 § i den provisoriska
lagen.

Första och andra styckena

Pariskonventionen medger att anläggningsinnehavarens ansvarighet säkerställs
genom ekonomisk garanti av annan art än ansvarsförsäkring. Bestämmelser
om sådan säkerhet har tagits upp i förevarande paragraf. Första
och andra styckena motsvarar 11 § i den provisoriska lagen, som behandlats
närmare i prop. 1960: 140 s. 53 f. Enligt första stycket i förevarande paragraf
är staten undantagen från försäkringsplikt enligt 22 § i förslaget.
Andra stycket innehåller, att Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl.
Maj :t bestämmer äger från försäkringsplikten befria anläggningsinnehavare
som ställer betryggande säkerhet för sina förpliktelser enligt lagen och motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande
sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.

I sitt betänkande »Atomansvarighet I» (s. 53 f.) uttalade atomskadeutredningen
att uttrycket »ställer betryggande säkerhet» torde omöjliggöra
att enbart självrisk godkänns som säkerhet, ett uttalande som utredningen
upprepade i »Atomansvarighet II» (s. 82). I sitt remissyttrande över sistnämnda
förslag uttalade Aktiebolaget Atomenergi tveksamhet, om särskilda
krav på ekonomisk säkerhet måste uppställas, när exempelvis ett
flertal större kommuner gemensamt äger en atomanläggning. Bolaget synes
närmast förorda, att kommunal självrisk bör kunna godtas i ett sådant
fall. I departementspromemorian uttalas i anslutning härtill, att den före -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

slagna lagtexten inte formellt utesluter att en större kommun eller en sammanslutning
av kommuner under speciella förhållanden tillåts stå självrisk
och att atomskadeutredningens nyss återgivna uttalande inte bör tolkas
så bokstavligt, att det helt utesluter att även andra offentligrättsliga
subjekt än staten under särskilda förhållanden kan tillåtas att stå självrisk.

Jag ansluter mig i princip till uttalandena i promemorian. Det bör få ankomma
på Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t utser för ändamålet
att avgöra om kommunal självrisk i ett givet fall kan godtas.

Eftersom försäkringsplikten omfattar anläggningsinnehavarens ansvarighet
enligt såväl svensk lag som motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat,
har möjligheten att byta ut försäkring mot annan säkerhet enligt
lagförslaget getts samma omfattning.

Tredje stycket

Som tredje stycke i paragrafen har tagits in en bestämmelse som saknar
motsvarighet i den provisoriska lagen. Den innehåller, att vad som i
lagen föreskrivs om försäkring äger motsvarande tillämpning i fråga om
säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande bestämmelser i annan
konventionsstats lag. Bestämmelsen motiveras av den i 24 § föreslagna
regeln om direkt talan mot försäkringsgivaren. Om ansvarigheten har
täckts av annan säkerhet än försäkring, skall sålunda den skadelidande
kunna vända sig direkt mot den som gentemot anläggningsinnehavaren
har förbundit sig att tillhandahålla säkerhet eller på annat sätt svara för
dennes ersättningsförpliktelser. Den skadelidande måste vidare i ett sådant
fall vara fredad mot invändningar som hänför sig till förhållandet mellan
anläggningsinnehavaren och garanten. Även bestämmelserna i 25 § första
och andra styckena bör få motsvarande tillämpning, när försäkring har bytts
ut mot annan säkerhet.

Ersättning av statsmedel

Lagförslaget innehåller bestämmelser om statsansvar i 28—35 §§. Av
dessa avser 28 § den subsidiära statsgarantin inom ramen för anläggningsinnehavarens
ansvarsbelopp, 29—31 §§ ersättning för katastrofskador enligt
tilläggskonventionen, 32 § ersättning för s. k. sena skador och 33 § ersättning
för katastrofskador i andra fall. I 34 § föreskrivs vissa undantag från
28, 29 och 33 §§. Slutligen meddelas i 35 § bestämmelser om statens regressrätt.

28 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om subsidiär statsgaranti och överensstämmer
med 28 § i promemorieförslaget. Den har sin motsvarighet i
13 § första stycket i den provisoriska lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 149

Första stycket

Pariskonventionen bygger på den förutsättningen, att en konventionsstat
som godkänner försäkring per anläggning — dvs. en försäkring som inte
täcker anläggningsinnehavarens ansvarighet per händelse och följaktligen
inte uppfyller föreskrifterna i art. 10 i konventionen — kan göras folkrättsligt
ansvarig för att det ansvarsbelopp som gäller för anläggningsinneha\aien

motiven par. 49 fjärde stycket). Det torde följaktligen vara nödvändigt att
staten utan inskränkning ikläder sig ett subsidiärt ansvar för den ersättningsskyldighet
som enligt konventionen åvilar innehavare av atomanläggning
i Sverige. Men även i andra fall, t. ex. vid insolvens hos försäkringsgivaren
eller avspärrning, som omöjliggör för utländsk försäkringsgivare
att tillhandahålla försäkringsbeloppet, är det rimligt att staten ikläder sig
ansvar. Utredningsförslagen intar också den ståndpunkten att den subsidiära
statsgarantin bör gälla utan territoriell inskränkning i alla de fall då
innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig för skadan, oavsett var försäkringen
har tecknats. Förslagen har i denna del lämnats utan erinran
under remissbehandlingen och bör enligt min mening godtas.

Som har framhållits i »Atomansvarighet II och III» bör å andra sidan
svenska staten inte ikläda sig något garantiansvar för de förpliktelser som
åvilar innehavare av anläggning i annan konventionsstat. Det får ankomma
på anläggningsstaten, vars myndigheter har att pröva och godkänna försäkring
eller säkerhet, att sörja för att förpliktelserna fullgörs också i
fråga om skador som uppkommer i Sverige.

Enligt atomskadeutredningens förslag år 1962 skulle statsansvaret inträda,
när den ersättningsberättigade kunde visa, att han inte hade kunnat få
ut skadeståndet av vare sig anläggningsinnehavaren eller försäkringsgivaren.
Den danska lagen av år 1962 har en något avvikande regel, som innebär
att staten träder in så snart det visar sig att den skadelidande inte
kan få ut sin ersättning ur en föreliggande försäkring. Vid remissbehandlingen
av atomskadeutredningens förslag anförde Aktiebolaget Atomenergi,
att det system som har lagfästs i Danmark är mest konsekvent, eftersom
innebörden av ansvarighetssystemet vid reaktordrift är, att anläggningsinnehavaren
inte själv skall stå risken för skadestånd utan i stället har
ålagts att teckna försäkring eller ställa annan säkerhet. Denna mening har
beaktats i departementspromemorian. Enligt denna är det en omgång för
de skadelidande som fördröjer skaderegleringen, att de skall behöva göra
gällande sina anspråk och söka exekution hos anläggningsinnehavaren.
När ersättning inte har kunnat utgå ur försäkringen — försäkringsgivaren
är t. ex. insolvent — torde förhållandena regelmässigt vara sådana, att staten
med hänsyn till de allmänna intressen som är förenade med atomenergiverksamheten
i landet inte anser sig kunna låta det gå till exekution i anläggningsinnehavarens
tillgångar. Staten torde således i själva verket kom -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

ma att träda in med den subsidiära statsgarantin utan att det har visats att
den skadelidande inte har kunnat få ut ersättningen av anläggningsinnehavaren.
En föreskrift som innehåller ett sådant villkor skulle sålunda stanna
på papperet men komplicera skaderegleringen. Om det i ett särskilt fall
anses, att anläggningsinnehavaren hör slutligt svara för någon del av ersättningen,
kan detta resultat enligt promemorian nås genom att staten
regressvis återkräver utgivna belopp av anläggningsinnehavaren. Detta gäller
bl. a. fall när anläggningsinnehavaren har försummat att teckna försäkring
eller ställa säkerhet.

I enlighet härmed innehåller 28 § första stycket i promemorieförslaget
att skadeståndet utges av staten, när den ersättningsberättigade visar, att
han inte har kunnat få ut skadeståndet av anläggningsinnehavarens försäkringsgivare.
Förslaget har på denna punkt vunnit allmän anslutning under
remissbehandlingen. Jag har också för egen del anslutit mig till detta förslag.

Liksom motsvarande bestämmelse i den provisoriska lagen tar regeln
främst sikte på tre typfall: l:o) när försäkringsgivaren är insolvent eller
på grund av krig, avspärrning e. d. inte kan fullgöra sina skyldigheter; 2:o)
när säkerhet som har ställts i stället för försäkring visar sig vara otillfredsställande,
och 3:o) när försäkringen är tecknad för anläggningen och inte
per händelse samt två eller flera olyckor inträffar i tät följd, så att försäkringssumman
inte räcker. Självfallet är regeln tillämplig även i andra
fall så snart försäkringsgivaren brister i skyldigheten att täcka skadestånd
intill ansvarsbeloppet, oavsett anledningen därtill.

Statens garantiansvar enligt förevarande paragraf gäller till förmån inte
bara för skadelidande utan också för den som har rätt att göra regressanspråk
gällande mot anläggningsinnehavaren enligt 15 §. De skäl som har
föranlett undantagen från kanalisationsprincipen i 14 § tredje stycket motiverar
inte, att ansvaret för atomskada i något fall slutligen drabbar transportör
eller annan som har nödgats utge ersättning för skadan och är berättigad
att återkräva ersättningen av vederbörande anläggningsinnehavare.
Om alltså en skadelidande har kunnat vända sig mot en transportör men i
stället valt att rikta sitt anspråk mot anläggningsinnehavaren och försäkringsgivaren
men inte har kunnat få ut sin ersättning ur försäkringen, får
han enligt den föreslagna bestämmelsen ersättning av staten, även om han
inte har gjort något försök att i stället få ersättning av transportören. Och
en transportör eller annan som är regressberättigad mot anläggningsinnehavaren
och som har betalat ersättning till den skadelidande är berättigad
att få ersättning av statsmedel så snart han visar att regressansvaret inte
har kunnat utkrävas av försäkringsgivaren.

Kravet att den ersättningsberättigade visar sig inte ha kunnat få ut ersättningen
av försäkringsgivaren kan i vissa fall vara uppfyllt trots att
han inte fört talan mot försäkringsgivaren utan har fått en dom bara mot

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

anläggningsinnel:m aren. Innehavaren av en atomanläggning i Sverige kan
ha att svara inför domstol i annan konventionsstat i mål om ersättning för
atomskada. Om det inte föreligger rätt enligt den statens lag att väcka talan
direkt mot försäkringsgivaren, saknar den skadelidande möjlighet att väcka
talan mot denne, eftersom svensk domstol ju i ett sådant fall inte är behörig
att ta upp ersättningsanspråk som grundar sig på konventionen. Men den
skadelidande bör tydligen vara berättigad att få ersättning av staten redan
när han visat att han inte har kunnat få en frivillig uppgörelse med försäkringsgivaren.
En annan sak är att staten i ett sådant fall enligt 35 § i förslaget
äger återkräva det utgivna beloppet av försäkringsgivaren, och en
sådan regresstalan kan väckas vid svensk eller utländsk domstol enligt allmänna
regler.

Genom en tidigare omnämnd reservation till Pariskonventionen har Västtyskland
och Österrike förbehållit sig rätt att tillämpa konventionen beträffande
sådana olyckor i resp. stat som är en följd av krigshandlingar
e. 1. eller av allvarliga naturkatastrofer av osedvanlig art. Reservationen
innebär, att innehavaren av en atomanläggning i Sverige kan bli ansvarig
i Västtyskland eller Österrike för en olycka av angivet slag. Särskilt i fråga
om olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. är det emellertid inte tilltalande,
att svenska staten skall stå subsidiärt garantiansvar. I den nya lagen bör
därför göras undantag för olyckor av denna art. Av skäl som kommer att utvecklas
närmare vid 29 och 33 §§ bör motsvarande undantag göras, när
det gäller statens katastrof ansvar enligt dessa paragrafer. En för samtliga
fall gemensam undantagsregel har därför tagits upp i 34 § i förslaget. Motsvarande
undantagsbestämmelser återfinns i de övriga nordiska lagförslagen.

Andra stycket

Som tidigare nämnts kan enligt art. 7. e. och f. i Pariskonventionen en
konventionsstat i fråga om olyckor som inträffar inom dess eget område
under transitering av atomsubstans föreskriva, att innehavare av anläggning
i annan konventionsstat skall svara med högre belopp än det ansvarsbelopp
som gäller enligt lagen i anläggningsstaten. Under konventionsförhandlingarna
har dessa regler mött starkt motstånd från svensk sida. Den
svenska staten bör inte åläggas ansvar för ersättningsbelopp som en svensk
anläggningsinnehavare kan komma att förpliktas betala på grund av en
sådan föreskrift utöver det ansvarsbelopp som gäller för honom enligt 17 §
första stycket i förevarande förslag. Visserligen torde den nyssnämnda bestämmelsen
i konventionen som tidigare framhållits förlora sin betydelse i
och med att tilläggskonventionen träder i kraft och vinner anslutning från
majoriteten av Pariskonventionens signatärmakter. Men den bör ändå föranleda
en begränsningsregel i den svenska lagen. Som andra stycke av förevarande
paragraf har därför i överensstämmelse med promemorieförsla -

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

get intagits en bestämmelse av innehåll att ersättning enligt första stycket
inte utgår med högre belopp än som motsvarar det ansvarsbelopp som gäller
för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket i förslaget.

29—31 §§.

I 29—31 §§ meddelas bestämmelser om ersättning av statsmedel vid vissa
katastrofolyckor. Dessa bestämmelser grundas på tilläggskonventionen,
och de allmänna överväganden som ligger till grund för dem har i huvudsak
behandlats i den allmänna motiveringen.

29 §.

Denna paragraf ansluter sig till art. 2 i tilläggskonventionen och anger de
grundläggande förutsättningarna för ersättning av statsmedel enligt tillläggskonventionen.

Första stycket

Som tidigare nämnts utgör tilläggskonventionens ersättningssystem ett
komplement till Pariskonventionen, på vilken de bestämmelser som behandlats
i det föregående grundar sig. Förevarande paragraf gäller sålunda den
del av ersättningen som faller utanför det s. k. första steget, dvs. utanför anläggningsinnehavarens
ansvarighet.

Enligt art. 2 i tilläggskonventionen är konventionens ersättningssystem
tillämpligt beträffande skada som orsakas av annan atomolycka än sådan
som i sin helhet inträffar inom en stat som inte har tillträtt tilläggskonventionen.
Vidare föreskriver art. 2 som villkor för tilläggskonventionens tilllämpning,
att jurisdiktion enligt Pariskonventionen tillkommer domstolarna
i stat som har tillträtt tilläggskonventionen, enligt vad jag förut har
nämnt här benämnd Brysselstat. När det gäller att på grundval av dessa
föreskrifter bestämma tillämpningsområdet för förevarande paragraf är
först att märka, att det i fråga om olyckor som inträffar inom en stat som
inte är ansluten till Pariskonventionen redan av 3 § i förslaget följer att de
inte omfattas av lagens bestämmelser. Och i fråga om olyckor som i sin
helhet inträffar inom stat som har tillträtt Pariskonventionen men inte
tilläggskonventionen följer av Pariskonventionens jurisdiktionsregler, att
svensk domstol inte är behörig domstol. Med hänsyn härtill synes det vara
tillräckligt att i förevarande paragraf göra en hänvisning till de på Pariskonventionens
jurisdiktionsregler byggda bestämmelserna i 36 § första stycket
om svensk domstols behörighet.

Enligt tilläggskonventionen art. 2 är det vidare en förutsättning för konventionens
tillämplighet, att den ansvarige anläggningsinnehavarens anläggning
vid tiden för atomolyckan fanns upptagen på en i art. 13 nämnd lista
över konventionsstaternas atomanläggningar för fredliga ändamål. I art. 13

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

föreskrivs, att varje konventionsstat skall se till att alla atomanläggningar
i Pariskonventionens mening, som är belägna inom dess område och används
för fredliga ändamål, blir upptagna på en lista, vilken skall föras av
den belgiska regeringen. Varje regering skall vid deponerandet av sitt ratifikations-
eller anslutningsinstrument tillhandahålla den belgiska regeringen
fullständiga uppgifter rörande sådana anläggningar i vissa hänseenden som
nämns i art. 13. I frågan om konventionens tillämplighet utgör denna lista
exklusivt bevismedel. Om anläggningen inte fanns upptagen på listan vid
tiden för olyckan, blir tilläggskonventionen inte tillämplig, även om det kan
visas att anläggningen hade bort vara upptagen på listan. I anslutning härtill
har förevarande paragraf begränsats till fall då ansvarigheten åvilar
innehavare av sådan atomanläggning som är belägen i Sverige eller annan
Brysselstat och som används för fredliga ändamål samt vid tiden för atomolyckan
fanns upptagen på den i art. 13 i tilläggskonventionen nämnda listan.

Tilläggskonventionen gör vidare i art. 2 en begränsning i fråga om de skador
som omfattas. I direkt anslutning därtill innehåller första stycket en
uppräkning under a), b) och c) av de skador för vilka ersättning av statsmedel
skall utgå. Denna uppräkning omfattar atomskador som uppkommit
a) i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen (Brysselstat);
b) på eller över det fria havet ombord på ett fartyg eller luftfartyg,
som är registrerat i Sverige eller annan Brysselstat; och c) på eller över det
fria havet i annat fall, om skadan tillfogats Brysselstat eller medborgare i
sådan stat, varvid dock ersättning för skada på fartyg eller luftfartyg
utgår endast om detta vid tiden för atomolyckan var registrerat i Brysselstat.
Begränsningen i fråga om fartyg och luftfartyg till sådana som är
registrerade i Brysselstat innebär bl. a. att ersättning inte kan utgå för
skada på ett i Sverige hemmahörande men inte registreringspliktigt fartyg.
Det torde emellertid inte vara förenligt med tilläggskonventionen att utvidga
paragrafens tillämpningsområde att omfatta även skada på sådant fartyg. I
särskilt ömmande fall kan dock givetvis ersättning av statsmedel utges enligt
särskilt beslut av statsmakterna enligt grunderna för 33 § i förslaget,

I fråga om skador under c) har uttryckligen angivits, att det är registreringen
vid tiden för atomolyckan som är avgörande för om skada på fartyg
eller luftfartyg skall vara ersättningsgill. Motsvarande gäller beträffande
de skador som anges under b).

Andra stycket

Enligt art. 2. b. i tilläggskonventionen kan stat, som tillträder konventionen,
med det egna landets medborgare jämställa dem som är stadigvarande
bosatta i landet. Denna möjlighet får praktisk betydelse endast för
vissa skador som uppkommer på eller över det fria havet. Den har införts
enligt önskemål av Danmark och Norge, vilka torde komma att införa reg -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ler i detta hänseende. Då sådana regler måste respekteras av övriga Brysselstater,
har en erinran härom tagits in i andra stycket första punkten. Den
innehaller sålunda, att vid tillämpning av första stycket som medborgare
i stat som tillträtt tilläggskonventionen räknas även den som enligt lagen i
sådan stat är att anse som stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om
rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställs med medborgare i
nämnda stat.

Tilläggskonventionen innehåller i art. 2. c. en definition av uttrycket
»medborgare i konventionsstat» (»a national of a Contracting Party»), Detta
uttryck i artikeln skall omfatta konventionsstat — dvs. Brysselstat — eller
delstat (motsvarande) i Brysselstat som utgör federal statsbildning, samt
offentlig- eller privaträttsliga juridiska personer eller andra sammanslutningar
som har sitt säte eller annars är hemmahörande (»established»)
i Brysselstat (»a Contracting Party or any of its constituent sub-divisions,
or a partnership, or any public or private body whether corporate or not
established in the territory of a Contracting Party.»).

Det svenska uttrycket »medborgare» torde inte utan vidare kunna ges en
så vidsträckt innebörd. Särskilt gäller detta beträffande juridisk person,
som utan att i egentlig mening ha sitt säte i en konventionsstat bedriver
verksamhet där genom ett avdelnings- eller filialkontor eller i övrigt under
sådana förhållanden att den är att anse som »established» i den staten. Det
bär därför ansetts påkallat att ge en anvisning om att uttrycket »medborgare»
här skall anses omfatta även vissa andra kategorier än fysiska personer.
Så bar skett i andra stycket andra punkten. Där sägs, att med medborgare
i stat som tillträtt tilläggskonventionen likställs bolag, förening eller
annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, vilken har sitt
säte i eller eljest är hemmahörande i sådan stat. Det har inte synts nödvändigt
att vid sidan av Brysselstat särskilt nämna delstat (motsvarande)
i sådan stat. Vad beträffar sammanslutningar av olika slag har lydelsen
anknutits till rättegångsbalkens forumregler för juridiska personer (RB 10
kap. 1 § tredje stycket; jfr 11 kap. 2 §). Tilläggskonventionen synes emellertid
förutsätta, att även sammanslutningar utan rättskapacitet i princip
kan bli ersättningsberättigade, under förutsättning nämligen att de är att
anse som »established» i en Brysselstat. Det är uppenbart att en sådan
sammanslutning inte kan tillåtas uppträda som part inför domstol. Däremot
kan det tänkas, att de enskilda medlemmarna i sammanslutningen gemensamt
väcker ersättningsanspråk. Om någon eller flera av dem är medborgare
i en stat som inte har tillträtt tilläggskonventionen, uppkommer frågan
om de likväl är ersättningsberättigade på den grund att de är förenade
i en sådan sammanslutning eller organisation som enligt tilläggskonventionen
är ersättningsberättigad, trots att den inte utgör vad vi menar med
en juridisk person. Frågan får besvaras i rättstillämpningen från fall till
fall under hänsynstagande till samtliga omständigheter. Härvid får beaktas

155

Kungl. Maj ris proposition nr 25 år 1968

bl. a., om sammanslutningen eller organisationen erkänns som juridisk
person i annan stat, till vilken den på ett eller annat sätt har anknytning.
I övrigt torde paragrafen i detta hänseende få tillämpas ganska liberalt, särskilt
i betraktande av att den inskränkning i ersättningsrätten som görs på
grund av nationalitet allmänt sett ter sig främmande för svensk rättsuppfattning.

Tydligt är, att en inrättning eller sammanslutning som har sitt säte i en
Brysselstat är att anse som »established» i den staten och följaktligen är
ersättningsberättigad. Detta har kommit till uttryck i lagtexten. Kretsen av
de ersättningsberättigade är emellertid större. I lagförslaget har därför
gjorts ett tillägg av innebörd att även inrättning som »eljest är hemmahörande
i sådan stat» skall höra hit. Det får ankomma på domstolarna att
med beaktande av de rättspolitiska skälen för ersättningsrättens begränsning
till Brysselstaternas medborgare närmare bestämma vilka kriterier
som skall vara uppfyllda för att en inrättning eller en sammanslutning
skall anses hemmahörande i en Brysselstat.

Innebörden av att vissa sammanslutningar utan rättskapacitet i ersättningshänseende
får samma ställning som juridiska personer torde vara, att
enskilda fysiska personer i kraft av sitt medlemskap i en sammanslutning,
som med analogisk tillämpning av reglerna för juridiska personer kan sägas
vara hemmahörande i en Brysselstat, får rätt till ersättning enligt förevarande
paragraf för skada på egendom i vilken de på grund av medlemskapet
är delägare, trots att de i övrigt inte är ersättningsberättigade. Bestämmelsen
kan tänkas få praktisk betydelse exempelvis för ett enkelt bolag eller
ett partrederi, som är hemmahörande i en Brysselstat, om nämligen någon
av bolagsmännen eller medredarna är medborgare i annan stat än Brysselstat
och på den grund inte har rätt till ersättning för skada som tillfogas
honom på eller över det fria havet. I ett sådant fall skall ersättning enligt
denna paragraf utgå för skada på egendom som »tillhör» bolaget eller rederiet.
Det får även här överlämnas åt domstolarna att finna en tillämpning
av bestämmelsen som står i överensstämmelse med konventionen.

Det föreslagna uttrycket »annan sådan inrättning» avses inrymma även
offentligrättsliga subjekt.

Det kan uppkomma fall då det för anläggningsinnehavaren gällande ansvarsbeloppet
är otillräckligt därför att skada på transportmedlet skall ersättas
ur beloppet enligt anläggningsstatens lag (jfr Pariskonventionen art.
7. c.) eller därför att Pariskonventionens tillämpningsområde enligt anläggningsstatens
lag har utvidgats till att gälla även skada i icke-konventionsstat.
Enligt art. 14. b. i tilläggskonventionen får hänsyn inte las till sådana
skador, när övriga Brysselstaters skyldighet att bidra till ersättningarna
inom tredje steget skall bestämmas. Anläggningsstaten får alltså ersätta
sådana skador med egna statsmedel utan rätt att inräkna ersättningarna
i andra steget. När jurisdiktion tillkommer domstol i annan Brysselstat än

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

anläggningsstaten, är följaktligen jurisdiktionsstaten inte heller skyldig att
förskottera ersättningar för sådana skador.

Med det system som jag förordar för genomförande av tilläggskonventionen,
nämligen att jurisdiktionsstaten skall påta sig det primära ansvaret
mot de skadelidande för ersättningarna inom både andra och tredje
stegen, torde det knappast vara möjligt att införa särskilda undantagsregler
beträffande de ersättningsbelopp som enligt det sagda inte skall tas
i beräkning vid bestämmande av ersättningarna inom andra och tredje
stegen. Jurisdiktionsstaten har emellertid självfallet en oinskränkt återkravsrätt
mot anläggningsstaten beträffande sådana belopp. De praktiska
tillämpningsproblem som undantagsvis kan tänkas uppkomma här hänför
sig inte till de nu föreslagna civilrättsliga reglerna om statens ansvar
mot de skadelidande utan till de inbördes uppgörelserna mellan jurisdiktionsstaten
och anläggningsstaten samt mellan den förstnämnda och övriga
Brysselstater.

Som jag har nämnt i samband med behandlingen av It § i förslaget
möjliggör art. 9 i Pariskonventionen att konventionsstat (anläggningsstaten)
i sin nationella lag bestämmer att anläggningsinnehavarens ansvarighet
skall omfatta även olycka i följd av allvarlig naturkatastrof. Någon
sådan utvidgning av tillämpningsområdet skall enligt förevarande förslag
inte göras i fråga om olyckor för vilka innehavare av atomanläggning i Sverige
är ansvarig. Men om annan Brysselstat genom nationell lag bestämmer,
att sådana olyckor skall omfattas av anläggningsinnehavarens ansvarighet,
blir också tilläggskonventionen i princip tillämplig. Har olyckan
inträffat i Sverige, tillkommer jurisdiktion svensk domstol och svensk lag
blir tillämplig. De särbestämmelser för sådana fall som tilläggskonventionen
innehåller måste därför återspeglas i den svenska lagen. De bestämmelser
jag nu åsyftar finns i art. 14. b. i tilläggskonventionen och innebär, att
anläggningsstaten inte kan åberopa »utvidgningen» av Pariskonventionen
mot annan Brysselstat, när det gäller ersättningar av statsmedel inom
andra och tredje stegen, utan att den andra staten har gett sitt samtycke.
Om jurisdiktion tillkommer annan Brysselstat än anläggningsstaten och
jurisdiktionsstaten inte har lämnat sådant samtycke, innebär detta att regeln
i art. 11. a. i tilläggskonventionen om skyldighet för jurisdiktionsstaten
att förskottera ersättning inom andra steget inte är tillämplig. Vidare är
anläggningsstaten inte berättigad till bidrag från annan Brysselstat till ersättning
inom tredje steget, om inte denna stat har lämnat sitt samtycke
därtill. En Brysselstat, som inte avser att utnyttja möjligheten enligt art.
9 i Pariskonventionen att utvidga anläggningsinnehavarens ansvarighet och
som inte heller anser sig böra ge ett generellt samtycke enligt art. 14.b., har
följaktligen inte anledning att införa några på tilläggskonventionen grundade
regler om statsansvar vid olyckor av ifrågavarande art utan bör tvärtom
i sin interna lag göra undantag från reglerna om statsansvar enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

157

tilläggskonventionen för sådana olyckor. Den tidigare nämnda tysk-österrikiska
reservationen beträffande olycka i följd av krigshandling e. 1. saknar
betydelse i detta sammanhang, eftersom den bara avser olyckor i Västtyskland
resp. Österrike. Därav följer nämligen att annan stats domstolar
inte blir behöriga och att alltså inte heller annan än tysk resp. österrikisk
lag blir tillämplig i sådana fall.

Den undantagsregel som enligt det sagda är behövlig har i förslaget tagits
upp i den tidigare berörda 34 §, enligt vilken ersättning enligt bl. a. nu förevarande
paragraf inte utgår i anledning av atomolycka som avses i 11 §
andra stycket, dvs. olycka i följd av krigshandling e. 1. eller allvarlig naturkatastrof
av osedvanlig art.

30 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 1 samt 14. a. och b. i tilläggskonventionen
och innehåller en hänvisning till vissa tidigare paragrafer i förslaget
som skall tillämpas på den ersättning som utgår av statsmedel enligt
29 § i förslaget. Den överensstämmer så när som på en redaktionell
jämkning med 30 § i promemorieförslaget.

I den mån tilläggskonventionen inte innehåller särskilda bestämmelser
skall ersättning av statsmedel bestämmas med tillämpning av reglerna i
Pariskonventionen. Det följer av art. 1 i tilläggskonventionen. Vissa särbestämmelser
som innefattar avvikelser från Pariskonventionen finns i
art. 6 och 7 samt 14. b. i tilläggskonventionen.

Art. 6 ansluter sig till reglerna i art. 8 i Pariskonventionen om tioårspreskription,
om särskild tjugoårsfrist i fråga om atomsubstans som stulits
etc. och om förlängning av preskriptionstiden i de fall som anges i
Pariskonventionen art. 8. d. Enligt art. 8. a. i sistnämnda konvention kan
förlängning av den tioåriga preskriptionstiden ske genom bestämmelse i
nationell lag. På denna punkt avviker emellertid tilläggskonventionen från
Pariskonventionen i det att den tar hänsyn endast till de ersättningsanspråk
som väckts inom tioårstiden. En skadelidande, som på grund av
sådan nationell lag väcker anspråk mot anläggningsinnehavaren efter tioårsfristens
utgång, är således inte berättigad till ersättning enligt tilläggskonventionen.
I nu förevarande lagförslag har den möjlighet till förlängning
av tioår sfristen som Pariskonventionen erbjuder inte utnyttjats. I 21 §
andra stycket föreskrivs sålunda en tioårig preskriptionstid för talan om
skadestånd. Tilläggskonventionen föranleder därför inte någon särskild bestämmelse
på denna punkt.

Art. 7 i tilläggskonventionen föreskriver, att om en Brysselstat med stöd
av art. 8. c. i Pariskonventionen inför korttidspreskription genom nationell
lag, preskriptionstiden skall bestämmas till tre år. Denna bestämmelse har
beaktats i före var ande förslag, som innehåller treårsregeln i 21 § första
stycket.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Föreskrifterna i art. 14. b. om att en utvidgning genom nationell lag
av Pariskonventionens tillämpningsområde med stöd av art. 2, 7. c. eller
9 i nämnda konvention inte får åberopas mot övriga Brysselstater i fråga
om dessas skyldighet att betala eller bidra till ersättning inom andra eller
tredje steget har behandlats vid 29 §.

Huvudprincipen att Pariskonventionens ersättningsbestämmelser skall
gälla också i fråga om ersättningarna enligt tilläggskonventionen innebär
bl. a., att det har lämnats åt nationell lag att avgöra frågor om skadeståndets
art, form och omfattning liksom frågan om ersättningarnas rättvisa
fördelning (Pariskonventionen art. 11). För det fall att maximibeloppet
120 milj. betalningsenheter inte förslår till full ersättning för skadorna
måste dock enligt art. 8 i tilläggskonventionen fördelningsgrunderna vara
desamma för ersättningarna inom alla tre stegen.

Tilläggskonventionen kräver inte att nu berörda frågor regleras på förhand
genom lagstiftning utan de kan i den nationella lagen överlämnas
till avgörande i administrativ ordning i varje särskilt fall efter det att
olyckan har inträffat. Ett avgörande argument mot att lämna hithörande
frågor öppna i lagstiftningen utgör emellertid bestämmelserna i tilläggskonventionen
art. 11. b. Där föreskrivs för det fall att jurisdiktion tillkommer
domstol i annan Brysselstat än anläggningsstaten, att sådana bestämmelser
rörande skadeståndets art, form och omfattning som meddelas
efter olyckan skall fastställas av jurisdiktionsstaten efter konsultationer
med anläggningsstaten. Det kan emellertid befaras, att det vid sådana
konsultationer kan uppstå vissa intressemotsättningar, som gör det svårt
att nå ett för de skadelidande tillfredsställande resultat. Med hänsyn härtill
bör i enlighet med vad som föreslagits i departementspromemorian hithörande
frågor regleras i lag.

Första stycket

I departementspromemorian har föreslagits, att ersättningen av statsmedel
skall bestämmas enligt de grunder som gäller för ersättningen inom
första steget. I promemorian diskuteras emellertid möjligheten att göra avsteg
från regeln i 17 § andra stycket i förslaget om begränsning av ersättning
för personskada, så att skadeståndet kan fyllas ut genom ersättning av
statsmedel till ett högre maximibelopp eller till det belopp som utgör full ersättning.
Även om en sådan ordning inte torde medföra någon nämnvärd
ekonomisk belastning för staten, är det enligt promemorian inte en rimlig
ordning att vid en och samma olycka skilda ersättningsgränser för personskada
skall tillämpas beträffande olika skadelidande, beroende på om de är
berättigade till ersättning enligt tilläggskonventionen eller inte. Det är enligt
promemorian också otillfredsställande, att omfattningen av rätten till ersättning
för personskada vid en atomolycka i Sverige skall vara beroende av om
dén ansvarige anläggningsinnehavaren hör hemma i en Brysselstat eller i en

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968 159

annan konventionsstat. En nödvändig konsekvens av den ifrågasatta ordningen
skulle därför enligt promemorian bli, att staten åläggs skyldighet alt
utge supplerande ersättning intill det högre maximibeloppet eller beloppet
av full ersättning också i de fall som inte omfattas av tilläggskonventionen.
Ett annat skäl som enligt promemorian talar för att regeln om begränsning
av personskadeersättning får absolut giltighet är önskemålet om nordisk
rättslikhet. Sådan ersättning döms i Danmark och Norge regelmässigt ut
med väsentligt lägre belopp än i Sverige.

Den ståndpunkt som har intagits i departementspromemorian i dessa
frågor har under remissbehandlingen med ett undantag lämnats utan erinran.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har menat att önskemålet
om nordisk rättslikhet inte kan vara något särskilt bärande argument, eftersom
någon motsvarande begränsningsregel inte finns i de danska och norska
lagförslagen. Föreningen har också ifrågasatt, om en annan ordning måste
leda till att staten åläggs att betala supplerande ersättning även i fall som
inte omfattas av tilläggskonventionen. Föreningen har därvid hänvisat till
att man vid utarbetandet av de danska och norska förslagen tydligen varit
av en annan mening. Några betänkligheter mot ett sålunda utvidgat statsansvar
anser föreningen f. ö. inte föreligga.

Häradshövdingeföreningen synes inte ha beaktat påpekandet i departementspromemorian,
att personskadeersättningar i Danmark och Norge redan
med tillämpning av allmänna regler utgår med väsentligt lägre belopp än
i Sverige och att följaktligen en sådan begränsning av personskadeersättningarna
som har föreslagits i departementspromemorian bidrar till den
nordiska rättslikheten. Några principiella meningsskiljaktigheter mellan de
nordiska kommittéerna i hithörande frågor har inte kommit till uttryck.
Eftersom man i de övriga länderna över huvud inte har föreslagit några
regler om begränsning av personskadeersättning, har man där inte heller
haft anledning att ta ställning till den nu aktuella frågan rörande ersättningarna
av statsmedel. Frågan får givetsvis mindre betydelse, om begränsningsbeloppet
som jag har föreslagit höjs till 1 milj. kr. per person. Med
hänsyn härtill och på de skäl som har anförts i departementspromemorian
för den där föreslagna ordningen biträder jag promemorieförslaget på denna
punkt.

I enlighet med det anförda skall i fråga om grunderna för fastställande
av ersättning av statsmedel enligt 29 § gälla detsamma som för den ersättning
anläggningsinnehavaren har att utge. För tydlighetens skull har det
ansetts lämpligt att genom hänvisning till de bestämmelser i förslaget som
gäller för ersättning inom första steget göra en erinran om vilka principer
som skall tillämpas.

I enlighet härmed innehåller första stycket av denna paragraf, att ersättning
av statsmedel enligt 29 § bestäms enligt de grunder som anges i 11 §
första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra stycket. 11 § första stycket

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

avser objektivt ansvar, 12 § undantag för skada på »on-site property» och i
vissa fall för skada på transportmedel samt 13 § tillämpning i övrigt av allmänna
skadeståndsregler och frågan om verkan av den skadelidandes medvållande.
Tillämpningen av 17 § andra stycket innebär, att det sammanlagda
ersättningsbelopp som anläggningsinnehavaren och staten har att utge
i anledning av personskada är begränsat till 1 milj. kr. per person. För det
fall att en personskadas belopp överstiger 1 milj. kr. skall således vid bestämmande
av hur stor supplerande ersättning staten har att betala det belopp
som anläggningsinnehavaren ålagts att utge dras från detta maximibelopp.

Andra stycket

Den rätt till återkrav mot anläggningsinnehavaren som föreligger enligt
art. 6. d. i Pariskonventionen torde ha sin motsvarighet i fråga om ersättning
av statsmedel enligt tilläggskonventionen. En bestämmelse härom har
tagits upp som andra stycke i förevarande paragraf. Där föreskrivs, att bestämmelserna
i 15 § om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning
äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten kräva åter vad
som utgivits i anledning av atomskada, för vilken ersättning av statsmedel
skall utgå enligt 29 §. Denna återkravsrätt riktar sig i första hand mot den
stat som är ersättningsskyldig i förhållande till de skadelidande eller, i
fråga om ersättningar inom tredje steget, den stat som har påtagit sig ersättningsskyldighet.

Hänvisningen i andra stycket till 15 § får ingen praktisk betydelse i fråga
om 15 § första stycket andra punkten eller andra stycket, eftersom dessa
lagrum avser endast ersättning för skada som inte omfattas av den svenska
lagens på tilläggskonventionen byggda bestämmelser.

Vid tillämpning av 15 § tredje stycket i förslaget skall frågan, om den som
gör gällande återkrav själv svarar för skadan, bedömas enligt reglerna i
35 § andra stycket i förslaget om statens regressrätt och inte enligt 20 §.
Detta har dock inte ansetts behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten.
Mellan 20 § första stycket och 35 § andra stycket föreligger bara den skillnaden
att anläggningsinnehavaren enligt förstnämnda lagrum kan göra gällande
regressrätt även mot den som genom avtal atagit sig att svara för
skadan, under det att 35 § andra stycket talar endast om regress mot den
som har orsakat skadan uppsåtligen. Att ett avtal som anläggningsinnehavaren
har ingått om regressrätt mot annan inte binder hans avtalspart i förhållande
till staten, när det gäller ersättning av statsmedel enligt 29 §, följer
av sig självt. I princip kan naturligtvis även staten göra gällande regressrätt
med stöd av avtal som den själv har ingått, men det har inte ansetts
behövligt att meddela en särskild regel härom. En sådan regel skulle f. ö.
sakna praktisk betydelse, eftersom ett sådant avtal knappast kan tänkas
komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

161

31 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 3 och 15 i tilläggskonventionen och
innehåller bestämmelser om maximibelopp för den ersättning som kan utgå
Lotalt med anledning av en atomolycka. Den överensstämmer med 31 § i
promemorieförslaget.

Beloppet av de ersättningar som skall utgå av statsmedel enligt tilläggskonventionen
är begränsat. Enligt art. 3 skall det sammanlagda beloppet av
ersättningarna inom första, andra och tredje stegen inte överstiga 120 milj.
betalningsenheter vid varje atomolycka. Värdet på betalningsenheten skall
bestämmas på grundval av den definition av enheten som gällde enligt det
europeiska monetära avtalet, när Pariskonventionen öppnades för undertecknande
den 29 juli 1960. Räntor och rättegångskostnader skall inte
räknas in utan skall enligt särskilda fördelningsregler betalas av anläggningsinnehavaren,
anläggningsstaten och övriga Brysselstater.

Tilläggskonventionen medger, att en Brysselstat avtalar med annan stat
än Brysselstat om ersättning av statsmedel för atomskada, som inte omfattas
av tilläggskonventionen. Det kan t. ex. gälla skada som uppkommit inom
den främmande statens område i följd av eu olycka i Brysselstaten eller
skada som genom en olycka på eller över det fria havet drabbat medborgare
i den främmande staten. I princip måste givetvis i ett sådant fall Brysselstaten
själv betala ersättningarna enligt avtalet utan rätt att få bidrag av övriga
Brysselstater. Avtalet kan emellertid enligt konventionen föranleda en
viss modifikation av regeln om begränsning av ersättningarna till 120 milj.
betalningsenheter. I den mån avtalet inte ger de »utomstående» skadelidande
ersättning på förmånligare villkor än som gäller enligt lagen i Brysselstaten
för rätt till ersättning enligt Pariskonventionen och tilläggskonventionen,
får nämligen enligt art. 15.b. i tilläggskonventionen ersättningarna
enligt avtalet las i beräkning vid bedömande av om maximibeloppet 120
milj. betalningsenheter överskrids och skadeersättningarna på grund därav
skall reduceras. Om alltså ersättningarna enligt tilläggskonventionen och
ersättningarna enligt det särskilda avtalet tillsammans överstiger 120 milj.
betalningsenheter, reduceras också ersättningarna enligt tilläggskonventionen,
även om dessa sammanlagt för sig inte uppgår till nämnda belopp.
När det gäller den berörda Brysselstatens skyldighet att bestrida eller bidra
till ersättningarna inom andra resp. tredje steget, får däremot denna stat
inte tillgodoräkna sig de ersättningar som den har betalat enligt det särskilda
avtalet. Bestämmelsen i art. 15. b. är tillämplig vare sig det är jurisdiktionsstaten
eller anläggningsstaten som har ingått avtalet.

För det fall att ersättningarna enligt tilläggskonventionen måste nedsättas
föreskriver art. 8, som tidigare nämnts, att bestämmelserna i jurisdiktionsstatens
lag om grunderna för ersättningarna skall vara enhetliga
inom alla tre stegen.

Regler motsvarande nu berörda konventionsbestämmelser har tagits upp
i förevarande paragraf.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Första stycket

Första stycket innehåller som första punkt bestämmelse om begränsning
av ersättningarna enligt tilläggskonventionen och sådant avtal som avses
i art. 15. b. i tilläggskonventionen. Bestämmelsen avser det sammanlagda
beloppet av de ersättningar som skall utges i följd av en atomolycka dels
enligt 5—21 §§ och 29—30 §§ av innehavare av atomanläggning och staten,
dels enligt sådant avtal som avses i artikel 15 i tilläggskonventionen. Detta
sammanlagda belopp är genom bestämmelsen begränsat till ett belopp i
svenska kronor motsvarande 120 milj. i det europeiska monetära avtalet den
5 augusti 1955 avsedda betalningsenheter, sådana dessa enligt artikel 24 i
avtalet var bestämda den 29 juli 1960.

För Sveriges del kan det möjligen bli aktuellt att ingå ett avtal enligt
art. 15. b. med Finland, som kanske tills vidare väljer att stå utanför tillläggskonventionen.
Om ett sådant avtal ingås, torde särskilda författningsbestämmelser
få meddelas om grunderna för ersättning m. m. Därigenom
blir det möjligt för behörig domstol att få sådan kännedom om avtalet
och dettas innehåll som är nödvändig för att domstolen skall kunna tilllämpa
förevarande paragraf på ett korrekt sätt. Om svensk domstol skall
handlägga ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning i utlandet
och anläggningsstaten har ingått ett avtal av ifrågavarande slag med en
»utomstående» stat, får det förutsättas att anläggningsstaten vid behov hos
vederbörande svenska myndigheter påkallar tillämpning av art. 15. b. och
därvid lämnar alla nödvändiga upplysningar om avtalet.

Tilläggskonventionen innehåller inte som Pariskonventionen art. 7. b.
in fine någon bestämmelse om att begränsningsbeloppet får konverteras
till nationell valuta i avrundade tal. Begränsningsbeloppet har därför i lagtexten
angivits i betalningsenheter med anvisning till domstolarna att i det
särskilda fallet verkställa konvertering till svenska kronor. När Pariskonventionen
öppnades för undertecknande, den 29 juli 1960, var enheten enligt
art. 24 i det monetära avtalet definierad som 0,88867088 gr fint guld.
Denna definition gäller alltjämt. Den skall enligt tilläggskonventionen gälla
vid dess tillämpning, även om art. 24 i det monetära avtalet ändras.

Som andra punkt i första stycket har intagits bestämmelse, att ränta och
ersättning för rättegångskostnad ej inräknas i begränsningsbeloppet. Dessa
poster betalas alltså utöver sistnämnda belopp. De skall enligt art. 3. f. i
konventionen betalas av anläggningsinnehavaren, anläggningsstaten resp.
övriga Brysselstater till den del de är hänförliga till ersättningsbelopp inom
första, andra resp. tredje steget. En uttrycklig bestämmelse härom i lagen
torde inte vara behövlig.

Andra stycket

Andra stycket innehåller beträffande ersättning av statsmedel enligt 29
och 30 §i§ — dvs. ersättningar inom andra och tredje stegen — bestämmelse
om nedsättning motsvarande regeln i 19 § första stycket i fråga om den er -

163

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

sättning anläggningsinnehavaren har att utge, dvs. ersättning inom första
steget. Även när det gäller ersättning av statsmedel bör det finnas möjlighet
att företa en preliminär nedsättning innan man med bestämdhet kan
avgöra om begränsningsbeloppet förslår. I andra stycket andra punkten
föreskrivs därför att 19 § andra stycket äger motsvarande tillämpning.

32 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning av statsmedel för
s. k. sena skador. Den överensstämmer med 32 § promemorieförslaget och
har sin motsvarighet i 13 § andra stycket i den provisoriska lagen. Motsvarande
bestämmelser saknas i konventionerna.

Enligt atomskadeutredningens förslag år 1962 skulle som huvudregel
gälla, att ersättning av statsmedel för sena skador skulle utgå endast för
skador som hade uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för vilken innehavare
av atomanläggning i Sverige var ansvarig. Enligt atomskadeutredningen
bör ett civilrättsligt ansvar för staten för sena skador, som uppkommit
i annan konventionsstat i följd av olycka för vilken innehavare av
atomanläggning i Sverige är ansvarig, göras beroende av ömsesidighet. Utredningen
föreslog i enlighet härmed möjlighet för Kungl. Maj:t att under
förutsättning av ömsesidighet utsträcka ansvarigheten till att gälla också
skador utom Sverige. I fråga om sena skador, som uppkommit i Sverige
genom olycka för vilken innehavare av anläggning i annan konventionsstat
svarar, utgick utredningen från att den främmande staten med tilllämpning
av ömsesidighetsgrundsatser påtar sig ansvarighet för sådana
skador.

Promemorieförslaget överensstämmer väsentligen med 1962 års förslag
och båda förslagen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Det
har inte funnits anledning att avvika från vad sålunda föreslagits.

Första stycket

Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelse om ersättning av
statsmedel för sena skador som uppkommit här i landet i följd av olycka
för vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig.
För att anspråket mot staten skall kunna göras gällande krävs enligt
första punkten, att skadan har yppats först efter det att anläggningsinnehavarens
ansvarighet upphört enligt 21 § andra stycket i förslaget eller
motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag men inom 30 år från
dagen för olyckan.

Hänvisningen till annan konventionsstats lag föranleds av att preskriptionstiden
enligt Pariskonventionen regleras av lex fori och statsansvar enligt
förevarande paragraf kan inträda även då lagen i annan konventionsstat
är tillämplig i fråga om anläggningsinnehavarens ansvarighet.

Ersättning av statsmedel enligt förevarande paragraf kan utgå även i fall

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

då den skadelidande har väckt talan mot anläggningsinnehavaren om anspråk
på ersättning innan preskriptionstiden har gått till ända, nämligen
om det är fråga om en helt ny skada. Är det däremot fråga om ett förvärrande
av den tidigare skadan, är förevarande paragraf inte tillämplig. I sådant
fall kan den skadelidande, om förbehåll gjorts i den första rättegången,
under åberopande härav väcka ny talan mot anläggningsinnehavaren (jfr
NJA 1933 s. 43).

I en andra punkt i första stycket har införts en bestämmelse som syftar
till att lösa problemet om ersättning för sådan skada som har yppats före
preskriptionstidens utgång men så sent att det inte rimligen har kunnat
begäras att den skadelidande skulle hinna väcka talan mot anläggningsinnehavaren
före preskriptionstidens utgång (jfr prop. 1960: 140 s. 46 och
s. 76). Denna bestämmelse medger sålunda rätt till ersättning av statsmedel
för skada som har yppats innan ansvarigheten upphört enligt de bestämmelser
som avses i första punkten, om den skadelidande haft godtagbar
ursäkt för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid väcka talan eller företa
annan preskriptionsavbrytande åtgärd. Med annan preskriptionsavbrytande
åtgärd avses sådan åtgärd som innebär preskriptionsavbrott när den särskilda
konfliktdomstolen skall avgöra jurisdiktionsfrågan.

Andra stycket

I fråga om ersättningsgrunderna bör givetvis så långt möjligt likställighet
råda mellan sådana skadelidande, vilkas skador har yppats så tidigt inom
preskriptionstiden att de har kunnat framställa anspråk på ersättning av
anläggningsinnehavaren eller dennes försäkringsgivare enligt huvudreglerna,
och sådana skadelidande, vilkas skador har yppats så sent att de inte
kunnat framställa anspråk på ersättning annat än enligt förevarande paragraf.
När supplerande ersättning av statsmedel utgått på grundval av tillläggskonventionens
bestämmelser — dvs. enligt 29—31 §§ i lagförslaget —
leder denna princip om likställighet mellan samtliga skadelidande till att
ersättning för sena skador skall utges enligt samma grunder som ersättningarna
enligt tilläggskonventionen. Detta innebär bl. a., att om ersättningarna
enligt 29—31 §§ har måst nedsättas enligt 31 § andra stycket i
förslaget därför att maximibeloppet 120 milj. betalningsenheter inte har
räckt till full ersättning, motsvarande reduktion bör ske av ersättningar enligt
förevarande paragraf för sena skador.

Regler om ersättningsgrunderna har tagits upp i andra stycket av paragrafen.
Detta innehåller i en första punkt, att om skadestånd har nedsatts
enligt 19 § första stycket och, i förekommande fall, 31 § andra stycket eller
enligt motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag, ersättningen
av statsmedel enligt denna paragraf nedsättes i samma mån. Hänvisningen
till sådana bestämmelser i annan konventionsstats lag som svarar
mot nedsättningsreglerna i 19 § första stycket resp. 31 § andra stycket i det

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

svenska lagförslaget har gjorts med tanke på att paragrafen kan bli tillämplig
även när domstol i annan konventionsstat äger jurisdiktion över anspråk
mot anläggningsinnehavaren och följaktligen också ersättning enligt
tilläggskonventionen betalas ut enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning.
Hänvisningen omfattar givetvis också sådana bestämmelser om
ersättningarnas fördelning som bar utfärdats i annan konventionsstat men
som inte har tagits in i en på konventionerna byggd lagstiftning utan har
meddelats i särskild ordning efter det att olyckan har inträffat.

Vidare innehåller andra stycket som andra och tredje punkt bestämmelser
av innehåll, att ersättningsskyldigheten i övrigt bestämmes som om anläggningsinnehavaren
svarat för skadan och att anspråk på ersättning skall
vid äventyr av talans förlust anmälas inom tid som anges i 21 § första stycket
hos myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Dessa bestämmelser överensstämmer
i sak med motsvarande regler i 13 § andra stycket i den provisoriska
lagen.

Tredje stycket

Som jag har nämnt förut föreslog atomskadeutredningen i 1962 års förslag
bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömsesidighet
utsträcka bestämmelserna om ersättning för sena skador till att
avse även skada som uppkommit utom Sverige. Utredningen förutsatte därvid,
att kravet på ömsesidighet inte skulle utgöra hinder mot att bestämmelsen
tillämpades i fråga om ersättning för skada på internationellt vatten.
Som framhållits i departementspromemorian är det dock tveksamt, om
en sådan tillämpning kan stödjas på den föreslagna lydelsen. Under särskilda
förhållanden kan det dessutom finnas behov att kunna utge ersättning
av svenska statsmedel för skada som uppkommit inom annan stats
territorium, trots alt ömsesidighet inte föreligger. Så är exempelvis fallet
när skada har drabbat besättning och passagerare ombord på svenskt fartyg
medan detta befinner sig inom en främmande stats territorialvatten. Bestämmelsen
i tredje stycket av förevarande paragraf om rätt för Kungl.
Maj :t att förordna om ersättning även för sena skador som har uppkommit
utom landet innehåller därför inte någon föreskrift om krav på ömsesidighet.
I den delen överensstämmer förslaget med de danska och norska förslagen.
Det får emellertid förutsättas, att Kungl. Maj :t bara i undantagsfall
utnyttjar möjligheten att meddela förordnande enligt denna bestämmelse
utan att ömsesidighet föreligger.

33 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om supplerande ersättning av statsmedel
i fall då ersättning inte utgår enligt tilläggskonventionens regler. Den
överensstämmer i sak med 33 § i promemorieförslaget och har sin motsvarighet
i 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Ersättning enligt tilläggskonventionen utgår inte vid varje olycka som
omfattas av den nu föreslagna lagen. Utanför konventionens tillämpningsområde
faller dels olyckor för vilkas skadeverkningar innehavare av atomanläggning
i annan lconventionsstat än Brysselstat är ansvarig, dels regelmässigt
olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. eller av allvarliga naturkatastrofer.
Därjämte görs undantag för vissa sådana skador som vid olyckor
på eller över det fria havet tillfogas person som inte är medborgare i
eller skall likställas med medborgare i Brysselstat, och skador som på eller
över det fria havet tillfogas fartyg eller luftfartyg som är registrerat i annan
stat än Brysselstat. Dessa undantag har gett upphov till frågan, om i vissa
katastroffall supplerande ersättning bör utgå av statsmedel i andra former
än som behandlats i det föregående.

Atomskadeutredningen tog i 1962 års förslag (27 §) upp en bestämmelse
om katastrofskadeersättning av statsmedel, vilken svarade mot 13 § tredje
stycket i den provisoriska lagen. Den innebar, att om anläggningsinnehavares
ansvarsbelopp inte förslog till full ersättning för skador som hade uppkommit
i Sverige, ersättning för sådana skador skulle beredas av statsmedel
enligt grunder som skulle fastställas av Kungl. Maj :t och riksdagen. Om
ersättning för här i landet uppkomna sena skador hade nedsatts enligt föieskrifter
i förslaget, skulle också sådan ersättning av statsmedel utgå. Den
skulle då lämnas i form av tillägg till den ersättning som utgått med nedsatt
belopp. Bestämmelsen avsågs sålunda bli tillämplig endast i fråga om
skador som hade uppkommit inom Sverige men skulle å andra sidan gälla
oavsett om innehavare av anläggning i Sverige eller innehavare av anläggning
i annan lconventionsstat var ansvarig i anledning av olyckan.

Atomskadeutredningens förslag tillkom liksom den provisoriska lagen
innan tilläggskonventionen hade avslutats. I departementspromemorian har
intagits den ståndpunkten att den av atomskadeutredningen föreslagna ordningen
bör behållas beträffande sådana atomolyckor som inte omfattas av
de på tilläggskonventionen grundade bestämmelserna i 29—31 §§. Även
enligt promemorieförslaget är bestämmelsen tillämplig endast i fråga om
skador som har uppkommit inom Sverige.

Promemorieförslaget har i denna del inte föranlett några erinringar under
remissbehandlingen. Den föreslagna bestämmelsen har också med vissa
redaktionella jämkningar tagits upp i förevarande paragraf. Denna innehåller
sålunda, att om det ansvarsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket
eller 18 § första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan konventionsstats
lag inte förslår till ersättning för skada, som uppkommit i
Sverige och ersättning av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ eller i övrigt
enligt tilläggskonventionen, ersättning av statsmedel bereds enligt grunder
som fastställs av Kungl. Maj :t och riksdagen. Vidare följer i en andra punkt
regeln, att i dessa fall sådan ersättning även lämnas i tillägg till ersättning
som utges enligt 32 § för här i riket uppkommen skada, om sådan ersätt -

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

ning nedsatts enligt andra stycket första punkten i nämnda paragraf. Med
vissa jämkningar, som betingas främst av att bestämmelsen skall gälla
endast sådana atomolyckor som inte omfattas av tilläggskonventionen och
endast sådana skador som uppkommit här i landet, överensstämmer regeln
i sak med 13 § tredje stycket i den provisoriska lagen. Beträffande sistnämnda
lagrum får jag hänvisa till vad som har anförts i prop. 1960: 140 s.
56 f. och i första lagutskottets utlåtande 1960: 35 s. 21. I redaktionellt hänseende
har genom orden »i dessa fall» i andra punkten särskilt markerats,
att tilläggsersättning enligt denna punkt inte utgår vid olyckor som omfattas
av tilläggskonventionens ersättningsregler.

Enligt 33 § promemorieförslaget skulle paragrafen i princip vara tilllämplig
i fråga om varje atomolycka, som inte omfattas av de ersättningsbestämmelser
i den svenska lagen som bygger på tilläggskonventionen. Det
är emellertid tydligt, att undantag måste göras också för det fall att ersättning
enligt tilläggskonventionen utgår på grund av bestämmelser i annan
konventionsstats lag, t. ex. när innehavaren av en atomanläggning i
annan Brysselstat är ansvarig för en atomolycka på internationellt vatten,
vilken har inträffat så nära Sveriges gränser att skada har uppkommit bär.
Denna begränsning har i förevarande förslag kommit till uttryck i lagtexten
genom att bestämmelsen för sin tillämpning kräver inte bara att ersättning
av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ i förslaget utan också att
sådan ersättning ej utgår i övrigt enligt tilläggskonventionen.

Tillämpningsområdets begränsning till bär i landet uppkomna skador
innebär, att ersättning enligt denna paragraf inte utgår för sådana skador
på eller över det fria havet som på grund av de särskilda undantagsreglerna
i tilläggskonventionen inte omfattas av ersättningsreglerna i 29—31 §§.
Saken torde emellertid få ringa praktisk betydelse. Det gäller här uteslutande
atomolyckor under transport av atomsubstans, och sannolikheten för
att en transportolycka får sådan omfattning att ansvarsbeloppet inte förslår
till full ersättning åt samtliga skadelidande är mycket ringa. Men om en
sådan situation mot förmodan skulle inträffa, utgör den omständigheten
att statsmakterna inte genom lag har ålagts skyldighet att träda in med
supplerande ersättning givetvis inget hinder mot att Kungl. Maj :t och riksdagen
ändå beslutar att viss supplerande ersättning skall betalas av allmänna
medel. I ömmande fall kan ett sådant ingripande från statens sida framstå
som befogat.

Reglerna i denna paragraf blir tillämpliga även om domstol i annan konventionsstat
är behörig att handlägga ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren
och således den statens lag är tillämplig i fråga om dennes
ersättningsskyldighet. Om sålunda innehavaren av en atomanläggning i
stat, som har biträtt Pariskonventionen men inte tilläggskonventionen, är
ansvarig för en olycka på internationellt vatten men i sådan närhet av
svenskt område, att olyckan har orsakat skada i Sverige, utgår ersättning

168

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

av statsmedel för sådan skada enligt förevarande paragraf, om ansvarsbeloppet
inte förslår till full ersättning för skadorna. Motsvarande gäller, om
t. ex. Finland tills vidare står utanför tilläggskonventionen och en katastrofolycka
i en finsk atomanläggning ger upphov till skada på svenskt
område.

Som framgått av vad jag har anfört tidigare kan Pariskonventionens ersättningsbestämmelser
genom föreskrift i anläggningsstatens nationella lag
göras tillämpliga även på olycka som är en direkt följd av en allvarlig naturkatastrof
av osedvanlig art. Vidare har Västtyskland och Österrike gjort
reservation beträffande rätten att tillämpa konventionen även på atomolyckor
i resp. stat som orsakas av krigshandlingar e. 1. Det sagda har aktualiserat
frågan, om undantag för olyckor av de slag jag nu har nämnt bör
göras från tillämpningsområdet för reglerna i 33 §.

Vad först beträffar atomolyckor i följd av krigshandlingar e. 1. är det
åtminstone teoretiskt tänkbart, att en sådan olycka inom västtyskt område
medför skada i Sverige. Under förutsättning att Västtyskland inte har utsträckt
tilläggskonventionens tillämplighet till olyckor av denna art, skulle
en tillämpning av de svenska bestämmelserna i 33 § om supplerande katastrofersättning
av statsmedel kunna aktualiseras. Av principiella skäl bör
emellertid svenska staten inte ha skyldighet att utge ersättning i ett sådant
fall.

Om innehavaren av en anläggning i annan konventionsstat är ansvarig
enligt den statens lag för en atomolycka till följd av en allvarlig naturkatastrof
av osedvanlig art och olyckan har medfört skada i Sverige, blir reglerna
i förevarande paragraf i princip tillämpliga. Enligt förevarande lagförslag
föreligger emellertid inte någon ersättningsskyldighet för staten i
anledning av en sådan olycka i följd av naturkatastrof som en innehavare
av anläggning i Sverige skulle ha svarat för, om den svenska lagen hade
gjorts tillämplig beträffande sådan olycka. Staten bör då rimligtvis inte
heller åläggas att utge ersättning, när innehavare av anläggning utom landet
är ansvarig.

I enlighet med dessa överväganden har undantag från tillämpningsområdet
för 33 § gjorts för olyckor i följd av krigshandlingar e. 1. och olyckor
i följd av allvarliga naturkatastrofer av osedvanlig art. Undantagsregeln har
tagits in i 34 §.

34 §.

Genom denna paragraf undantas sådana atomolyckor som avses i 11 §
andra stycket i förslaget — dvs. olyckor till följd av krigshandlingar e. 1.
och olyckor i följd av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig art — helt från
tillämpningsområdet för bestämmelserna i 28 § om subsidiär statsgaranti
och bestämmelserna i 29 och 33 §§ om supplerande statsansvar vid kata -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

169

strofolyckor. Bestämmelsen, som överensstämmer med 34 § i promemorieförslaget,
har redan behandlats närmare i anslutning till de nu nämnda
paragraferna.

35 §.

Paragrafen, som delvis grundar sig på art. 5. och 10. c. i tilläggskonventionen,
innehåller regler om regressrätt för staten i fråga om ersättning
som har utgivits av statsmedel. Den överensstämmer med 36 § i promemorieförslaget
och har sin motsvarighet i 13 § fjärde stycket i den provisoriska
lagen.

Första stycket

I fråga om ersättning, som staten har utgivit på grund av bestämmelserna
i 28 § om subsidiärt statsansvar, har staten enligt paragrafens första stycke
regressrätt mot anläggningsinnehavaren, försäkringsgivaren och den mot
vilken anläggningsinnehavaren har återkravsrätt enligt 20 §. Tvekan kan
möjligen råda i fråga om regressrätten mot anläggningsinnehavaren. Enligt
den provisoriska lagen föreligger i praktiken regressansvar för denne bara
när han har orsakat skadan uppsåtligen. Att anläggningsinnehavaren bör
vara återbetalningsskyldig, om han har försummat sin försäkringsplikt
eller skyldigheten att ställa motsvarande säkerhet, har emellertid synts
uppenbart. I andra fall kan omständigheterna givetvis vara sådana, att
regressansvaret helt eller delvis bör efterges. Att helt utesluta regressrätt i
andra fall än de nyss nämnda har å andra sidan inte ansetts böra komma i
fråga. Ett eftergivande av regressrätten i det särskilda fallet torde visserligen
kräva riksdagens medverkan, och prövningen av frågan kan följaktligen
bli förenad med en viss omgång. Det torde dock bli så sällsynt att
saken över huvud aktualiseras, att man torde kunna bortse från eventuella
praktiska olägenheter.

Andra stycket

Övriga regressfrågor behandlas i andra stycket. Första punkten reglerar
rätten till regress i fråga om ersättning som har utgivits enligt 29—31 §§
eller i övrigt enligt tilläggskonventionens bestämmelser. Andra punkten
innehåller föreskrift om regressrätt för staten beträffande ersättning som
har utgivits enligt 32 eller 33 §.

Enligt art. 5. a. i tilläggskonventionen skall anläggningsstaten införa
regler som gör det möjligt för Brysselstaterna att i fråga om ersättningar
inom andra och tredje stegen utöva regress i samma omfattning som anläggningsinnehavaren
kan utöva regress enligt Pariskonventionen. Enligt
sistnämnda konvention art. 6. f. kan som tidigare nämnts återkrav göras
gällande mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen och mot
den som i förhållande till anläggningsinnehavaren uttryckligen har åtagit
sig att svara för skadan.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Då det får anses uteslutet att någon i praktiken skulle åta sig att svara
för atomskador också till den del som skadestånden överskjuter vad som
kan utgå ur ansvarsbeloppet har art. 5. a. i tilläggskonventionen ansetts
böra föranleda endast en bestämmelse om rätt till regress mot fysisk person
som har orsakat skadan uppsåtligen.

Det torde inte finnas skäl att för den svenska lagens vidkommande utnyttja
den möjlighet som art. 5. b. i tilläggskonventionen ger anläggningsstaten
att i fråga om ersättningar inom andra och tredje stegen föreskriva
rätt till regress mot anläggningsinnehavare som har varit vållande till skadan.
Någon föreskrift härom tas inte heller upp i de övriga nordiska lagförslagen.

Rätt till återkrav beträffande ersättningar som utges enligt 29 § skall i
enlighet med det sagda föreligga bara mot fysisk person som har orsakat
skadan uppsåtligen. Föreskrift härom har tagits upp i andra stycket första
punkten. Med hänsyn till anläggningsstatens åligganden enligt tilläggskonventionen
art. 5. a. har regressregeln utformats så, att när innehavare av
anläggning i Sverige är ansvarig men jurisdiktion tillkommer domstolarna
i annan Brysselstat, återkrav beträffande ersättningarna inom andra steget
kan göras gällande i Sverige av såväl svenska staten som jurisdiktionsstaten.
Sistnämnda stat, som förskotterar ersättningarna inom andra steget,
kan alltså välja mellan att antingen själv utöva regressrätten och återkräva
bara resterande del av dessa ersättningar från svenska staten eller också
återkräva ersättningarna i deras helhet av svenska staten och överlämna åt
denna att utöva en eventuell regressrätt. Vad beträffar ersättningarna inom
tredje steget är det enligt tilläggskonventionen (art. 10. c.) jurisdiktionsstatens
sak att utöva regressrätten på övriga Brysselstaters vägnar. Regeln
i andra stycket första punkten lämnar också möjlighet härtill. När innehavare
av anläggning i Sverige är ansvarig i Sverige, aktualiseras över huvud
inte frågan om utövande av regressrätt från andra Brysselstaters sida.
För det fallet åter att innehavare av anläggning i annan konventionsstat
är ansvarig i Sverige ger bestämmelsen möjlighet för svenska staten
som jurisdiktionsstat att utöva regressrätt beträffande ersättningarna inom
både andra och tredje stegen. I fråga om ersättningarna inom andra steget
kan dock staten i ett sådant fall i stället välja att återkräva ersättningarna
i deras helhet av anläggningsstaten, som därefter med stöd av nu förevarande
lagregler kan göra gällande regresskrav här i landet. Genom att gottgöra
svenska staten ersättningarna får anläggningsstaten nämligen anses
inträda i den rätt till återkrav som enligt förevarande paragraf i första hand
tillkommer svenska staten.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten innebär, att staten i fråga
om ersättningar för sena skador, som utges enligt 32 §, samt katastrofskadeersättning,
som utges enligt 33 §, har regressrätt bara mot den som har orsakat
skadan uppsåtligen. Stadgandet torde inte kräva någon ytterligare
kommentar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

171

Laga domstol in. m.

Under denna rubrik innehåller förslaget dels i 36 och 37 §§ bestämmelser
om behörighet för svensk domstol att pröva talan om ersättning för atomskada
samt interna forumregler, dels i 38 § regler om verkställighet av dom
som har meddelats i annan konventionsstat.

36 §.

Paragrafen ansluter sig till art. 13. a. b. och c. i Pariskonventionen och
innehåller bestämmelser om svensk domstols behörighet att pröva talan om
ersättning för atomskada som riktas mot innehavare av atomanläggning
eller den som har meddelat försäkring mot eller ställt säkerhet för hans
ansvarighet. Den motsvarar 37 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet
i den provisoriska lagen, som ju omfattar endast olyckor här i
riket.

Pariskonventionens jurisdiktionsbestämmelser syftar till att i fråga om
varje atomolycka, för vars skadeverkningar innehavare av anläggning i
konventionsstat är ansvarig, jurisdiktionen beträffande ersättningsanspråken
skall exklusivt tillkomma domstolarna i en enda konventionsstat. En
annan ordning, som innebär att ersättningsanspråk i anledning av en och
samma olycka kunde prövas alternativt eller på en gång av domstolar i
flera konventionsstater, skulle med hänsyn främst till reglerna om ansvarsbegränsning
kunna leda till komplikationer och otillfredsställande resultat
för de skadelidande.

Huvudregeln är enligt Pariskonventionen art. 13. a., att jurisdiktion tillkommer
domstolarna i den stat där olyckan har inträffat. Om olyckan har
inträffat utanför konventionsstaternas områden eller om platsen för olyckan
inte kan bestämmas med säkerhet, tillkommer jurisdiktion domstolarna
i anläggningsstaten (art. 13.b.). Anläggningsstatens domstolar blir således
behöriga, när olyckan har inträffat på eller över det fria havet
eller, för den händelse anläggningsstaten genom nationell lagstiftning har
utsträckt ansvarighetsreglernas tillämpningsområde till att omfatta även
olyckor inom en icke-konventionsstats område, när olyckan har inträffat
inom sådant område. Regeln att domstolarna i anläggningsstaten är behöriga,
när platsen för olyckan inte kan bestämmas med säkerhet, har tillkommit
med tanke bl. a. på sådana fall då i samband med en fartygsförlisning
eller liknande en container innehållande atomsubstans har gått förlorad
och ämnena sedermera ger upphov till kontaminering av vattnet med
atomskada som följd men det inte är möjligt att exakt lokalisera containerns
läge.

För det fall att nu återgivna bestämmelser skulle medföra, att jurisdiktion
tillkommer domstolarna i flera konventionsstater, har införts vissa

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

kompletterande bestämmelser. Har olyckan skett delvis i en konventionsstat
och delvis utanför konventionsstaternas områden, tillkommer jurisdiktion
domstolarna i förstnämnda stat (art. 13. c. i.). Har olyckan inträffat
inom flera konventionsstaters territorier —- vilket kan inträffa under vissa
fortvarighetstillstånd, t. ex. läckage under transport av atomsubstans —
skall den i art. 17 nämnda konfliktdomstol som jag har berört i det föregående
bestämma vilken av dessa konventionsstaters domstolar som skall
ha jurisdiktion. Beslut i jurisdiktionsfrågan meddelas av denna domstol på
framställning av en av atomolyckan berörd konventionsstat. Samma regel
gäller när flera anläggningsinnehavare är ansvariga för en olycka som har
inträffat utanför konventionsstaternas områden eller på en plats som inte
kan bestämmas. Exempel på fall av denna art är att olyckan har inträffat
under en gemensam transport av flera partier atomsubstans, härrörande
från skilda atomanläggningar, eller i samband med kollision mellan flera
atomsubstansförande transportmedel.

Nu återgivna konventionsbestämmelser har fått sin motsvarighet i förevarande
paragraf. Den avser talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § i förslaget
mot innehavare av atomanläggning eller dennes försäkringsgivare.
Sådan talan får enligt första stycket väckas i Sverige under förutsättning
att antingen a) atomolyckan helt eller delvis har inträffat i Sverige eller b)
atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat
utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan inte kan bestämmas
med säkerhet.

Då dessa regler, som jag strax skall återkomma närmare till, medger en
något mera vidsträckt behörighet för svenska domstolar än som följer
direkt av konventionen, har en kompletterande bestämmelse införts i andra
stycket. Den innehåller, att om det är nödvändigt för att efterkomma bestämmelserna
i Pariskonventionen art. 13. c. ii., Kungl. Maj :t förordnar
om inskränkning av den behörighet som tillkommer svensk domstol enligt
första stycket.

Att behörighetsreglerna angivits gälla sådan ersättningstalan mot anläggningsinnehavaren
eller dennes försäkringsgivare som väcks med stöd av
5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § i förslaget innebär, att reglerna inte är tillämpliga på
sådan talan om ersättning enligt allmänna skadeståndsregler för skada på
transportmedel som enligt 14 § andra stycket andra punkten i vissa fall kan
riktas mot anläggningsinnehavaren. I fråga om sådan talan blir allmänna
regler om domstols behörighet att tillämpa. Eftersom skada på transportmedel
enligt förslaget omfattas av dess ansvarighetsregler, när svensk anläggningsinnehavare
är ansvarig, kan emellertid sådan talan enligt allmänna
skadeståndsregler komma i fråga endast mot utländsk anläggningsinnehavare.
Sannolikheten för att en sådan talan väcks vid svensk domstol får
emellertid anses mycket ringa. Allmänna behörighetsregler blir vidare tilllämpliga
i fråga om anläggningsinnehavarens regressanspråk enligt 18 §

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

andra stycket mot medansvarig anläggningsinnehavare och i fråga om statens
regressanspråk mot anläggningsinnehavare enligt 35 § första stycket.
Allmänna regler gäller också i fråga om anspråk mot andra än anläggningsinnehavare,
försäkringsgivare och staten (se 37 §).

Behörighetsregeln under a) motsvarar närmast huvudregeln i konventionen
art. 13. a. Men den täcker också det fall då svensk domstol är behörig
enligt art. 13. c. i., dvs. då olyckan har inträffat delvis utanför konventionsstaternas
områden och delvis inom Sverige. Bestämmelsen omfattar vidare
vissa av de fall som avses i konventionen art. 13. c. ii., nämligen de fall då
olyckan inträffat delvis i Sverige och delvis i annan konventionsstat samt
konfliktdomstolen tillägger svenska domstolar jurisdiktion. Resulterar avgörandet
i jurisdiktionsfrågan i att domstolarna i annan konventionsstat
skall vara behöriga, får det ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av andra
stycket förordna att svensk domstol inte skall vara behörig enligt första
stycket.

Regeln under b) motsvarar närmast art. 13. b. i konventionen. Men den
omfattar även vissa av de fall som avses i art. 13. c. ii., nämligen de fall då
enligt art. 13. b. behörighet tillkommer även domstolarna i annan konventionsstat
på den grund att också innehavare av atomanläggning i den staten
är ansvarig för olyckan men konfliktdomstolen tillägger svenska domstolar
jurisdiktion. På samma sätt som i de nyss berörda fallen under a) får Kungl.
Maj :t ingripa med förordnande enligt andra stycket, om konfliktdomstolen
i stället tillägger den andra statens domstolar jurisdiktion.

37 §.

Paragrafen innehåller interna forumregler. Den överensstämmer i sak
med 38 § i promemorieförslaget men saknar motsvarighet i den provisoriska
lagen.

Pariskonventionen innehåller regler om vilken stats domstolar som är behöriga
att pröva ersättningsanspråk i olika fall men reglerar inte frågan,
vilken domstol inom jurisdiktionslandet som är behörig. Denna fråga får
avgöras enligt konventionsstatens nationella lagstiftning.

Vid den provisoriska lagens tillkomst ansågs det med hänsyn till dess
begränsade giltighetstid och tillämpningsområde inte nödvändigt att överväga
någon särskild reglering av forumfrågan. När det nu gäller en mera
definitiv lagstiftning, som i stor utsträckning kommer att tillämpas också
på internationella förhållanden, får emellertid frågan en helt annan betydelse.

En tillämpning av forumreglerna i rättegångsbalken skulle innebära, att
talan kunde väckas inte bara vid rätten i den ort där vederbörande anläggningsinnehavare
har sitt hemvist (beträffande bolag den ort där styrelsen
har sitt säte) eller, beträffande utländsk anläggningsinnehavare, där honom
tillhörig egendom finns (RB 10: 1 och 3) utan också vid rätten i den ort där

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

olyckan har inträffat (»där den skadegörande handlingen företogs») eller
skadan har uppkommit (RB 10:8). I många fall skulle detta medföra behörighet
för flera domstolar i fråga om anspråk på grund av en och samma
olycka. Från anläggningsinnehavarens och hans försäkringsgivares synpunkt
ter det sig emellertid angeläget, att anspråk i anledning av en och
samma olycka i möjligaste mån koncentreras till en enda domstol. Från
processekonomisk synpunkt är det också en fördel, att den skadereglering
som skall ske på rättslig väg koncentreras till en domstol. Denna synpunkt
gör sig särskilt starkt gällande på förevarande område med hänsyn till att
man här får räkna med omfattande och tidskrävande rättegångar med ett
stort antal parter, stora skadeståndsanspråk och invecklade bevisfrågor rörande
kausalitetsproblem, som kräver ingående teknisk eller medicinsk
utredning.

Av dessa skäl är det önskvärt att särskilda forumregler införs i lagen
av sådant innehåll, att det aldrig eller bara i undantagsfall blir mer än en
domstol som är behörig att ta upp anspråk i anledning av en och samma
olycka.

Såväl önskemålet att såvitt möjligt ansluta till de allmänna forumreglerna
och undvika en reglering som är alltför komplicerad och därför lätt
kan ge upphov till tolknings- och tillämpningsproblem som praktiska utredningssynpunkter
har föranlett att som huvudregel valts forum delicti,
dvs. domstolen på den ort där olyckan har inträffat. En sådan regel följer
också principen i konventionen för valet av jurisdiktionsstat.

I vissa fall kan en tillämpning av huvudregeln ge upphov till kompetenskonflikter
av samma slag som vid valet av jurisdiktionsstat. Som exempel
kan nämnas läckage eller andra fortvarighetstillstånd som kan inträffa
inom skilda domkretsar. Detsamma gäller sådana fall som att en skada
har orsakats av flera olyckor i skilda anläggningar, t. ex. så, att ett vattendrag
har kontaminerats av radioaktiva produkter härrörande från skilda
anläggningar. Det är av flera skäl praktiskt omöjligt att lösa dessa konflikter
på ett sätt som innebär, att principen om exklusivt forum upprätthålls
till sina yttersta konsekvenser. Huvudregeln har därför måst kompletteras
med en regel att om två eller flera domstolar är behöriga talan får väckas
vid någon av dem.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare kan svensk domstol bli behörig
också i vissa fall då olyckan har inträffat utanför Sverige. Det gäller
bl. a. olyckor som under transport av atomsubstans från eller i vissa fall
till svensk atomanläggning inträffar på eller över det fria havet. I fall av
denna art kan huvudregeln om forum delicti inte tillämpas. Den naturligaste
lösningen för sådana fall är att som forum anvisa Stockholms rådhusrätt.

Vad jag nu har anfört har avsett talan som riktas mot anläggningsinnehavare
eller försäkringsgivare. När det gäller ersättningsanspråk mot sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

175

ten, vilka grundar sig på reglerna i 28 § om subsidiärt statsansvar eller på
reglerna i 29—31 §§ eller 33 § om ersättning för katastrofskador eller på
bestämmelserna i 32 § om ersättning av statsmedel för sena skador, bör
samma forumregler gälla som för talan mot anläggningsinnehavaren.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten av
förevarande paragraf, att talan i mål som enligt 36 § får upptagas i Sverige
samt talan mot staten enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort
där atomolyckan inträffade. Är två eller flera domstolar behöriga enligt
denna regel, får enligt första stycket andra punkten talan väckas vid någon
av dem. Andra stycket föreskriver, att om det inte finnes någon behörig
domstol enligt första stycket, talan väckes vid Stockholms rådhusrätt.

Regeln i andra stycket om behörighet för Stockholms rådhusrätt blir
tillämplig även i sådana fall då innehavare av anläggning i Sverige är ansvarig
inför domstolarna i annan konventionsstat och fråga uppkommer
om ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 28 § om subsidiär
statsgaranti eller enligt 32 § för här i landet uppkomna sena skador eller
enligt bestämmelserna i 33 § om katastrofskadeersättning.

38 §.

Paragrafen grundar sig på art. 13. d. i Pariskonventionen och innehåller
bestämmelser om verkställighet av utländsk dom om ersättning för atomskada.
Den överensstämmer i sak med 39 § i promemoriaförslaget.

Konventionen innehåller i art. 13. d. föreskrifter om verkställbarhet i
konventionsstaterna av dom som har meddelats av behörig domstol enligt
konventionen. Reglerna innebär att en sådan dom — även tredskodom —
kan verkställas i vilken som helst av övriga konventionsstater, så snart de
formella förutsättningar som föreskrivits i verkställighetslandet har blivit
uppfyllda, under förutsättning att domen kan verkställas enligt den av domstolen
tillämpade lagen, dvs. lagen i den konventionsstat där domen har
meddelats. Bestämmelserna gäller inte dom som ej vunnit laga kraft (»interim
judgments»).

I första stycket av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelser som
ansluter sig helt till konventionsreglerna. Första stycket innehåller sålunda
som första punkt bestämmelse, att om dom har meddelats i annan konventionsstat
i mål om ersättning för atomskada och domstolarna i den staten
är behöriga enligt Pariskonventionen att pröva tvist som domen gäller, domen
skall, när den har vunnit laga kraft och kan verkställas i den stat där
den har meddelats, på ansökan verkställas i Sverige utan att ny prövning
sker av den sak som avgjorts genom domen. I andra punkten föreskrivs att
detta inte medför skyldighet att verkställa utländsk dom, om det ansvarsbelopp
som gäller för anläggningsinnehavaren därigenom skulle överskridas.
Denna bestämmelse har tillkommit i förtydligande syfte.

Konventionens uttryck »interim judgments» resp. »jugements qui ne sont

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

exécutoires que provisoirement» har ansetts betyda dom som inte har vunnit
laga kraft. Detta överensstämmer med 4 § lagen den 3 maj 1963 (nr 138)
i anledning av Sveriges anslutning till de internationella fördragen angående
godsbefordran å järnväg samt angående befordran å järnväg av resande
och resgods, vilken paragraf grundar sig på art. 55 par. 1 i vardera av 1961
års Bernkonventioner i ämnet (svensk text i bilagor till prop. 1963:57).

I förevarande paragrafs andra stycke har tagits upp bestämmelser om
förfarandet då fråga uppkommer om verkställighet i Sverige av dom som
har meddelats av domstol i annan konventionsstat. Bestämmelserna har utformats
efter mönster av motsvarande regler i 6—8 §§ nyssnämnda lag.
De innebär bl. a., att ansökan om verkställighet skall göras hos Svea hovrätt
och att bifall till ansökningen möjliggör verkställighet av domen på samma
sätt som verkställighet av svensk domstols lagakraftägande dom, om ej
högsta domstolen förordnar annat efter klagan över hovrättens beslut.

Övriga bestämmelser
39 §.

Denna paragraf grundar sig på art. 4. c. i Pariskonventionen och innehåller
föreskrifter om s. k. transportcertifikat. Frånsett en mindre inskränkning
i tillämpningsområdet överensstämmer den med 40 § i promemorieförslaget.
Paragrafen saknar motsvarighet i den provisoriska lagen.

Första stycket

För att underlätta de internationella transporterna av atomsubstans, särskilt
när det gäller transiteringar genom flera olika stater, har i Pariskonventionen
art. 4. c. tagits in föreskrift om skyldighet för den ansvarige anläggningsinnehavaren
att till fraktföraren överlämna ett särskilt certifikat,
utställt av vederbörande försäkringsgivare eller den som har ställt annan
ekonomisk säkerhet för anläggningsinnehavarens ansvarighet eller på dennes
vägnar. Certifikatet skall innehålla uppgifter om anläggningsinnehavarens
namn och adress samt säkerhetens belopp, art och varaktighet och
vidare ange den atomsubstans och den transport som försäkringen eller
säkerheten avser.

På certifikatet skall tecknas intyg av behörig myndighet i anläggningsstaten,
att den i certifikatet omnämnde anläggningsinnehavaren är innehavare
av atomanläggning i konventionens mening. Det föreskrivs ytterligare,
att certifikatets uppgifter om anläggningsinnehavaren och försäkringen
eller säkerheten inte får motbevisas av den som har utställt certifikatet
eller den på vilkens vägnar det har blivit utställt, dvs. försäkringsgivaren
eller den som har ställt annan ekonomisk säkerhet. Certifikatet äger alltså
vitsord i dessa hänseenden.

När konventionsbestämmelsen utformades, torde man ha haft uteslutan -

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

177

de de internationella transporterna för ögonen. Bestämmelsen fick emellertid
en sådan lydelse, att den formellt omfattar också transporter som i sin
helhet äger rum inom en och samma stat. Särskilt i länder med en högt
utvecklad atomenergiverksamhet förekommer givetvis interna transporter
i mycket stor omfattning. Att behöva utställa och tillhandahålla certifikat
för varje sådan transport innebär självfallet en betydande omgång för anläggningsinnehavare
och försäkringsgivare. Det torde inte heller tjäna något
praktiskt betydelsefullt ändamål att strikt upprätthålla kravet på certifikat
för sådana rent nationella transporter. Vid de tidigare omnämnda
överläggningar som ägde rum i april 1967 inom ENEAs expertgrupp uppnåddes
också enighet om att art. 4. c. trots sin lydelse bör tolkas som om
den ägde tillämpning uteslutande i fråga om internationella transporter.
De delegerade vid de nordiska departementsförhandlingarna har mot denna
bakgrund enats om att motsvarande bestämmelser i de nordiska lagarna
bör begränsas till att gälla internationella transporter, dvs. transporter mellan
anläggningar i skilda konventionsstater samt transporter mellan atomanläggning
i konventionsstat och mottagare resp. avsändare i icke-konventionsstat
eller mellan sådan anläggning och reaktor i transportmedel.

Jag delar uppfattningen att tillämpningsområdet bör begränsas till internationella
transporter i nyss angiven mening. Förevarande paragraf avser
i enlighet härmed transporter av atomsubstans från eller till atomanläggning
i Sverige till eller från mottagare eller avsändare utom riket under
sådana omständigheter att anläggningsinnehavaren svarar för uppkommande
skador enligt 6 eller 7 § i förslaget. I övrigt följer lydelsen bestämmelsen
i konventionen. Behörig att utfärda sådant intyg angående anläggningsinnehavaren
som bestämmelsen avser skall enligt paragrafen vara den myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer.

Om anläggningsinnehavaren har ställt egen säkerhet för sin ansvarighet
(jfr 27 § andra stycket), torde han själv ha att utställa certifikatet, och han
är då givetvis också underkastad den speciella bevisregeln. Om fraktföraren
(speditören) enligt 10 § har trätt i anläggningsinnehavarens ställe, torde det
åvila honom att ombesörja att certifikat blir utställt.

Hänvisningen till 7 § omfattar givetvis också tredje stycket av sistnämnda
paragraf, dvs. fall av annan transport än som avses i 6 § och 7 § första
och andra styckena. Den som utför sådan transport skall alltså inneha certifikat
enligt 39 §. Situationen blir i princip densamma som när en fraktförare
enligt 10 § har satts i stället för innehavaren av en atomanläggning
i Sverige.

Andra stycket

Vid de nyssnämnda överläggningarna inom ENEAS expertgrupp diskuterades
frågan om en standardisering av transportcertifikaten i formellt
hänseende. Överläggningarna resulterade i att expertgruppen utarbetade

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ett standardformulär till certifikat jämte vissa anvisningar rörande formulärets
användning. Formuläret och anvisningarna har i juni 1967 godkänts
av ENEAs styrelse, som samtidigt har rekommenderat medlemsländerna
att på det nationella planet påbjuda användning av detta formulär. Med
anledning härav har i andra stycket av denna paragraf tagits upp bestämmelse
av innehåll att formulär till certifikat som avses i första stycket skall
fastställas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i de övriga nordiska ländernas lagförslag.

40 §.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med 14 § i den provisoriska
lagen och 41 § i promemorieförslaget bestämmelse om straff för den
som försummar försäkringsplikten enligt lagen eller ej iakttar sådana villkor
om ställande av säkerhet som föreskrivits med stöd av 27 § andra stycket.
Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

41 §.

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i den provisoriska lagen och i
promemorieförslaget, har tagits upp en sedvanlig bestämmelse om att
Konungen kan meddela föreskrifter om lagens tillämpning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den provisoriska atomansvarighetslagen upphör som förut nämnts att
gälla den 31 december 1967. När lagens giltighetstid senast förlängdes genom
lag den 26 november 1965, förutsattes att ett förslag till definitiv lagstiftning
i ämnet skulle kunna föreläggas riksdagen i sådan tid att en ny
atomansvarighetslag skulle kunna träda i kraft vid årsskiftet 1967/68.
Frågan om tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande måste bedömas
med hänsyn till de internationella förhållandena och läget i våra nordiska
grannländer.

Den föreslagna nya lagens nära anknytning till Pariskonventionen medför,
att lagen inte kan sättas i kraft förrän konventionen efter ratifikation
blir bindande för Sverige. Pariskonventionen träder i kraft, när fem signatärmakter
har ratificerat konventionen. Tidpunkten för ikraftträdandet är
den dag då det femte ratifikationsinstrumentet deponeras. Konventionen har
hittills ratificerats av fyra signatärmakter, nämligen Belgien, Frankrike,
Spanien och Storbritannien. Om Sverige ratificerar konventionen blir den
bindande för Sverige den dag då det svenska ratifikationsinstrumentet deponeras.

Inom den svenska atomindustrin föreligger önskemål om att Sverige tillträder
Pariskonventionen och att den nya lagen träder i kraft snarast möjligt.

179

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

I våra nordiska grannländer ligger lagstiftningsärendet så till, att den
norska kommittén nyligen har lagt fram sitt betänkande, under det att den
danska kommittén väntas lägga fram sitt betänkande under hösten 1967
och den finska kommitténs arbete kan väntas vara avslutat i början av
år 1968. Enligt vad jag inhämtat från berörda ministerier räknar man inte
i något av dessa länder med att kunna genomföra en ny atomansvarighetslagstiftning
och ratificera Pariskonventionen förrän tidigast vid årsskiftet
1968—69.

Därest Sverige ratificerar Pariskonventionen redan nu och den föreslagna
nya lagen i samband därmed sätts i kraft, kommer detta emellertid
att i endast obetydlig mån ändra rättsläget i förhållande till våra nordiska
grannländer. I fråga om tillämpningsområdet innebär den nya lagstiftningen
ingen annan förändring av betydelse än att atomolyckor som inträffar
på eller över det fria havet i vissa fall kommer att omfattas av den
svenska lagen. Skador som i följd av en atomolycka i Sverige uppkommer
i något av våra grannländer omfattas redan av den provisoriska lagen.
Olyckor som inträffar i grannländerna eller i övrigt utanför Sveriges gränser
omfattas inte av vare sig den provisoriska lagen eller den nu föreslagna
lagen. En betydelsefull nyhet är den föreslagna höjningen av ansvarsbeloppet
från 25 till 50 milj. kr. Denna höjning är emellertid närmast ägnad
att bidra till ökad nordisk rättslikhet. Den danska lagen föreskriver redan
nu ett ansvarsbelopp för innehavare av anläggning i Danmark om 70 milj.
danska kr., motsvarande cirka 50 milj. svenska kr. I Finland och Norge får
man i avsaknad av särskild lagstiftning på området utgå från att anläggningsinnehavare
bär obegränsat ansvar. I övrigt råder i allt väsentligt överensstämmelse
mellan den provisoriska lagens och den nu föreslagna lagens
ansvarighetsregler. De ändringar som har gjorts i vissa detaljer är genomgående
till de skadelidandes förmån.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden torde det från nordisk synpunkt
inte finnas skäl mot att Sverige redan nu tillträder Pariskonventionen och
genomför en på denna byggd definitiv lagstiftning.

Vad därefter angår tilläggskonventionen fordras för att den skall träda
i kraft att den ratificeras av sex stater. Konventionen träder i kraft tre månader
efter depositionen av det sjätte ratifikationsinstrumentet. Hittills har
tre av de fyra stater som har ratificerat Pariskonventionen också ratificerat
tilläggskonventionen. En svensk ratifikation kommer således inte med säkerhet
att medföra att konventionen träder i kraft. För Sveriges del kan
med hänsyn till den nyssnämnda tremånaderstiden ett ikraftträdande i varje
fall inte ske tidigare än den 1 april 1968.

Det är emellertid ingenting som hindrar att man sätter den nya lagen
i kraft och gör undantag tills vidare för de på tilläggskonventionen grundade
bestämmelserna, dvs. 29—31 §§. Föreskrift torde därvid få meddelas
om att dessa bestämmelser skall träda i kraft den dag Kungl. Maj :t

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

förordnar. Under tiden från det lagen i övrigt träder i kraft till dess sådant
förordnande meddelas kommer i stället för reglerna i 29—31 §§ om
ersättning av statsmedel enligt tilläggskonventionen att gälla föreskrifterna
i 33 § om ersättning av statsmedel enligt grunder som fastställs av statsmakterna
i varje särskilt fall. I sak innebär detta inte någon förändring
i förhållande till vad som nu gäller om statligt katastrofansvar enligt den
provisoriska lagen.

Frågan, huruvida Sverige bör ratificera tilläggskonventionen redan nu
med sikte på ett ikraftträdande av motsvarande bestämmelser i lagen så
snart konventionen trätt i kraft på det internationella planet — för Sveriges
del dock tidigast den 1 april 1968 — eller om Sverige bör avvakta
att våra nordiska grannländer tillträder konventionen, får praktisk betydelse
för grannländerna endast i fråga om olyckor som inträffar på eller
över det fria havet, eftersom tilläggskonventionen inte gäller i fråga om
olyckor som inträffar eller skador som uppkommer i stat som inte har
tillträtt denna konvention. Under sådana förhållanden och för att vi snarast
skall få till stånd ett så effektivt ekonomiskt skydd som möjligt vill
jag förorda, att Sverige ratificerar även tilläggskonventionen redan nu. Det
innebär att 29—31 §§ i den nya lagen måste träda i kraft den dag tilläggskonventionen
i följd av ratifikationen blir bindande för Sverige.

I enlighet med det anförda föreslår jag, att den nya lagen med undantag
av 29—31 §§ skall träda i kraft den 1 januari 1968, när den provisoriska
atomansvarighetslagen upphör att gälla, och att nämnda paragrafer skall
träda i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar.

Atomskadeutredningen tog i 1962 års förslag inte upp några särskilda
övergångsbestämmelser till den nya lagen. Utredningen torde ha förutsatt
att den nya lagen skulle enligt allmänna rättsgrundsatser bli tillämplig beträffande
ersättningsanspråk i anledning av atomolycka som inträffat efter
lagens ikraftträdande och att äldre lag skulle tillämpas i fråga om olyckor
som inträffat dessförinnan. Under remissbehandlingen av 1962 års förslag
hemställde Sveriges mekanförbund att övergångsbestämmelserna skulle utformas
så, att den provisoriska lagen fortfarande blev tillämplig på sådana
avtal om leverans av atomkraftanläggningar som hade träffats under lagens
giltighetstid. Enligt förbundet måste övergångsbestämmelserna i varje fall
klart ange, att den provisoriska lagen skulle tillämpas för sådana atomanläggningar
om vilka avtal hade träffats under lagens giltighetstid eller
dessförinnan, i den mån den nya lagen innebar en skärpning av anläggningsinnehavarens
eller hans leverantörers ansvarighet.

I departementspromemorian har med anledning härav uttalats, att eu
reglering, enligt vilken frågan om tillämpning av äldre eller ny lag beträffande
utomobligatoriskt skadeståndsansvar skall avgöras med hänsyn till
den tidpunkt vid vilken den skadeståndsskyldige har ingått ett visst avtal
rörande den verksamhet i vilken skadan har uppkommit och inte med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

181

syn till tidpunkten för skadans uppkomst, inte står i överensstämmelse med
allmänna grundsatser i svensk rätt. Enligt promemorian kan därför det av
mekanförbundet framförda önskemålet inte vinna beaktande. Mekanförbundet
har återkommit till frågan i sitt remissyttrande över departementspromemorian
och framfört önskemål om att man på lämpligt sätt —- eventuellt
genom ett motivuttalande — verkar för att förbundets synpunkter vid
framtida lagändringar beaktas så långt möjligt. Man bör enligt förbundet
sträva efter att de ansvarighetsprinciper som är grundläggande för redan
befintliga anläggningar inte påverkas av lagändringen i väsentlig omfattning.

Enligt min mening kan de av mekanförbundet framförda synpunkterna
inte föranleda att gängse principer för tillämpning av gammal och ny lag
inom skadeståndsrätten frångås. Inte heller i övrigt torde särskilda övergångsbestämmelser
till den nya lagstiftningen vara behövliga.

Övriga lagförslag
Följdändringar i andra lagar

Den nu föreslagna atomansvarighetslagens kanalisationsregler medför i
stor omfattning, att annan skadeståndslagstiftning inte blir tillämplig beträffande
atomskada. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör
en erinran om bestämmelserna i den nya lagen införas i vissa andra lagar på
skadeståndsrättens område, nämligen lagen ang. ersättning för skada i
följd av järnvägs drift, sjölagen, lagen innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar, lagen ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,
vattenlagen, lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart,
lagen om befordran med luftfartyg och luftfartslagen.

Denna erinran torde kunne ges följande lydelse: »Om atomskada gälla
särskilda bestämmelser» och få sin plats på följande ställen i nyssnämnda
lagar:

1) lagen ang. ersättning för skada i följd av järnvägs drift: 12 §, nytt andra
stycke;

2) sjölagen: 8 §, nytt fjärde stycke;

3) lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar:
ny 18 §;

4) lagen ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik: 12 §, nytt
andra stycke;

5) vattenlagen: 8 kap. 35 §, nytt andra stycke;

6) lagen ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart: 1 §, nytt tredje
stycke;

7) lagen om befordran med luftfartyg: ny 30 a §; samt

8) luftfartslagen: 9 kap. 2 §, nytt andra stycke.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I likhet med atomskadeutredningen (»Atomansvarighet II» s. 102) anser
jag att det härutöver bör göras ett förtydligande tillägg i 11 kap. 17 § första
stycket p. 48 vattenlagen av följande lydelse: »dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen».

Ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års lag om ändrad
lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen

Som jag tidigare har nämnt höjdes trafikförsäkringssummorna väsentligt
den 1 januari 1962. I den proposition som låg till grund för lagändringen
(prop. 1961:130) uppmärksammades frågan om förhållandet mellan
trafikförsäkringslagstiftningen och atomansvarighetslagen. Jag påpekade
där, att den provisoriska atomansvarighetslagen inte från sitt tilllämpningsområde
utesluter skador i följd av trafik med motorfordon och
att följaktligen både trafikförsäkringslagen och atomansvarighetslagen kan
vara att tillämpa beträffande atomskada. Under dessa förhållanden och
med hänsyn särskilt till reglerna i atomansvarighetslagen om begränsning
av anläggningsinnehavarens ansvarighet till 25 milj. kr. för varje olycka och
till 200 000 kr. för varje dödad eller skadad person ansåg jag mig inte
kunna förorda, att de höjda trafikförsäkringssummorna skulle gälla i fråga
om atomskada under övergångsperioden fram till dess en definitiv atomansvarighetslag
med strängare kanalisationsregler blev genomförd. I ikraftträdandebestämmelserna
till 1961 års lag om ändrad lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen
föreskrevs därför, att äldre bestämmelser skulle fortfara
att gälla beträffande ansvarighet för skada som är att anse som atomskada
enligt atomansvarighetslagen.

I 1962 års betänkande med förslag till ny atomansvarighetslag framhöll
atomskadeutredningen (s. 102), att den föreslagna lagen inte helt uteslöt
tillämpningen av annan skadeståndslagstiftning beträffande atomskada.
Utredningen påpekade, att detta kan vålla vissa komplikationer i fråga om
bilansvarigheten. Det hade enligt utredningen varit önskvärt att atomskadorna
hade kunnat helt uteslutas från tillämpningsområdet för bilansvarighetslagen
och trafikförsäkringslagen. Med utgångspunkt från ett praktiskt
exempel påvisade emellertid utredningen, att detta i vissa undantagsfall
skulle leda till att atomskada över huvud inte blev ersatt, vare sig enligt
atomansvarighetslagen eller genom trafikförsäkringen, en konsekvens som
utredningen inte ansåg godtagbar. Utredningsförslaget innebar därför, att
bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen i vissa fall kunde bli tilllämpliga
beträffande atomskada. Då utredningen emellertid inte föreslog
upphävande av de nyssnämnda ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års
lag om ändrad lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen, innebar utredningsförslaget
att de tidigare gällande lägre trafikförsäkringssummorna alltjämt
skulle vara tillämpliga i sådana fall.

183

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

Under remissbehandlingen av 1962 års förslag förordade försäkringsinspektionen,
att de i 11 § trafikförsäkringslagen föreskrivna högre försäkringsbeloppen
skulle göras tillämpliga också på atomskada i de nyssnämnda
undantagsfallen. Försäkringsinspektionen menade att det inte är tillfredsställande
att de skadelidande i dessa fall får en sämre ställning än vid
andra trafikskadefall i Sverige eller att de får en mer begränsad ersättningsrätt
i förhållande till vederbörande försäkringsgivare än om atomansvarighetslagen
hade varit tillämplig.

I departementspromemorian har försäkringsinspektionens synpunkter beaktats.
I promemorian; erinras om att den år 1961 föreslagna specialregeln
för atomskador i ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års ändring i 11 §
trafikförsäkringslagen var betingad av att denna lag tills vidare avsågs förbli
generellt tillämplig beträffande atomskador och att situationen förändras
med genomförandet av kanalisationsreglerna i den föreslagna nya atomansvarighetslagen.
De av atomskadeutredningen berörda undantagsfall då
trafikförsäkringslagen blir tillämplig beträffande atomskada kan enligt promemorian
inte få så stor praktisk eller ekonomisk betydelse att det motiverar
en specialreglering i trafikförsäkringslagen beträffande ansvarsbeloppens
storlek. I promemorian föreslås därför att den särskilda föreskriften i
ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års ändring i 11 § trafikförsäkringslagen
upphävs i samband med att den nya atomansvarighetslagen träder i
kraft.

Promemorietörslaget har i denna de! inte föranlett någon erinran under
remissbehandlingen. I likhet med remissinstanserna anser jag att förslaget
bör godtas.

Fortsatt giltighet av lagen om ersättning för skada i
följd av atomfartygs drift

Lagen om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift kom till
med anledning av ett förestående besök i Sverige av det i Förenta Staterna
hemmahörande atomdrivna handelsfartyget »Savannah». Den har utformats
som en till 1960 års atomansvarighetslag knuten fullmaktslag och
trädde i kraft den 1 augusti 1964. Den hänvisar i fråga om den materiella
regleringen i stora delar till 1960 års lag och äger giltighet under samma
tid som denna. Lagens bestämmelser om ansvarighet för skada i följd av
atomolycka skall enligt 2 § i lagen tillämpas endast om Kungl. Maj :t förordnar
därom beträffande visst atomfaryg. Sådant förordnande har meddelats
beträffande Savannah genom kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 518).
Förordnande beträffande annat atomfartyg har inte meddelats.

1963 års lag var avsedd som ett provisorium till dess tiden ansågs mogen
att genomföra en definitiv lagstiftning om ansvarighet för skada i

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

följd av atomfartygs drift. Den utveckling som hittills skett ger inte anledning
att nu ta upp frågan om definitiv lagstiftning på detta område. Det
behov av särskilda regler om skadestånd och försäkring in. m. som tillfälligtvis
kan uppkomma i samband med att atomfartyg besöker Sverige kan
tillgodoses med 1963 års lag. Den nya atomansvarighetslagen föranleder
enligt min mening inte några ändringar i 1963 års lag. Eftersom denna är
direkt anknuten till 1960 års atomansvarighetslag och äger giltighet under
samma tid som denna, bör emellertid dess giltighetstid förlängas i samband
med att 1960 års lag ersätts med en ny lag. Jag förordar att giltighetstiden
förlängs med tre år. I samband därmed bör anges att de i lagen gjorda
hänvisningarna till atomansvarighetslagen avser 1960 års atomansvarighetslag.

Lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartmentet
upprättade förslag till

1) atomansvarighetslag;

2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7 ) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § sjölagen;

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar;

5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;

6) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart;

8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg;

9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr
297);

10) lag om ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till lagen den
2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929
(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon; samt

11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

185

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—It angivna
lagförslagen inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

187

Bilaga 1

Pariskonventionen

Konventionen öppnades för undertecknande den 29 juli 1960. Den reviderades
genom ett den 28 januari 1964 avslutat tilläggsprotokoll. Fördragen är
avfattade på engelska, franska, holländska, italienska, spanska och tyska
språken. Här återges konventionen och slutbestämmelserna till tilläggsprotokollet
i de franska och engelska texterna jämte svensk översättning.

188

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

Convention sur la responsabiiité civile dans
le domaine de 1’énergie nucléaire
29 juillet 1960

LES GOUVERNEMENTS de la République
Fédérale d’Allemagne, de
Ia République d’Autriche, du Royaume
de Belgique, du Royaume de
Danemark, de 1’Espagne, de la République
Frangaise, du Royaume de
Gréce, de la République Italienne, du
Grand-Duché de Luxembourg, du
Royaume de Norvége, du Royaume
des Pays-Bas, de la République Portugaise,
du Royaume-Uni de GrandeBretagne
et d’Irlande du Nord, du
Royaume de Suéde, de la Confédération
Suisse et de la République Turque; CONSIDÉRANT

que 1’Agence Européene
pour 1’Énergie Nucléaire,
créée dans le cadre de 1’Organisation
Européenne de Coopération Économique
(appelée ci-aprés l’« Organisation
»), est chargée de promouvoir
1’élaboration et 1’harmonisation des
législations intéressant 1’énergie nucléaire
dans les pays participants, en
ce qui concerne notamment le régime
de la responsabiiité civile et de
1’assurance des risques atomiques;

DÉSIREUX d’assurer une réparation
adéquate et éqnitable aux personnes
victimes de dommages causés
par des accidents nucléaires,
tout en prenant les mesures nécessaires
pour éviter d’entraver le développement
de la production et des
utilisations de 1’énergie nucléaire å
des fins pacifiques;

Convention on tliird party liability in the
field of nuclear energy
29tfa July 1960

THE GOVERNMENTS of the Federal
Rcpublic of Germany, the Republic
ot Austria, the Kingdom of
Belgium, the Kingdom of Denmark,
Spain, the French Republic, the
Kingdom of Greece, the lialian Re}>ublic,
the Grand Duchy of Luxembourg,
the Kingdom of Norway, the
Kingdom of the Netherlands, the
Portuguese Republic, the United
Kingdom of Great Britain and Northern
Ireland, the Kingdom of Sweden,
the Swiss Confederation and
the Turkish Republic;

CONSIDERING that the European
Nuclear Energy Agency, established
within the framework of the Organisation
for European Economic
Coopération (hereinafter referred to
as the “Organisation”), is charged
vi tli encouraging the elaboration
and harmonization of legislation relating
to nuclear energy in participating
countries, in particular
vith regard to third party liability
and insurance against atomic risks;

DESIROUS of ensuring adequate
and equitable compensation for persons
who suffer damage caused by
nuclear incidents whilst taking the
necessary steps to ensure that the
development of the production and
uses of nuclear energy för peaceful
purposes is not thereby hindered;

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

189

Konventionen den 29 juli 1960 om
skadeståndsansvar på atomenergins
område

REGERINGARNA i Förbundsrepubliken
Tyskland, Republiken Österrike,
Konungariket Belgien, Konungariket
Danmark, Spanien,
Franska republiken, Konungariket
Grekland, Italienska republiken,
Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket
Norge, Konungariket Nederländerna,
Portugisiska republiken,
Det Förenade Konungariket
Storbritannien och Nordirland, Konungariket
Sverige, Schweiziska
edsförbundet och Turkiska republiken; VILKA

BEAKTA, att det europeiska
atomenergiorganet, som upprättats
inom organisationen för europeiskt
ekonomiskt samarbete (nedan
kallad “organisationen''*), har
till uppgift att främja utarbetande
och samordning av lagstiftning rörande
atomenergi i medlemsländerna,
särskilt beträffande skadeståndsansvar
och försäkring mot
atomrisker;

VILKA ÖNSKA tillförsäkra dem
som tillfogas skada genom nukleära
olyckor skälig och rättvis ersättning,
samtidigt med att nödvändiga åtgärder
vidtagas för att icke utvecklingen
av produktion och användning av
atomenergi för fredliga ändamål
skall hindras;

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

CONVAINCUS de la nécessité
d’unifier les régles fondamentales
applicables dans les différents pays
å la responsabilité découlant de ees
dommages, tout en laissant å ees
pays la possibilité de prendre, sur le
plan national, les mesures complémentaires
qu’ils estimeraient nécessaires
et éventuellement d’étendre
les dispositions de la présente Convention
aux dommages résultant
d’accidents dus å des radiations
ionisantes qu’elle ne couvre pas;

SONT CONVENUS de ce qui suit :

Article 1

a) Au sens de la présente Convention
:

i) « Un accident nueléaire » signifie
tout fait ou succession de faits
de méme origine ayant causé des
dommages, dés lors que ce fait ou
ees faits ou certains des dommages
causés proviennent ou résultent des
propriétés radioactives, ou å la fois
des propriétés radioactives et des
propriétés toxiques, explosives ou
autres propriétés dangereuses des
combustibles nueléaires ou produits
ou déchets radioactifs.

ii) « Installation nueléaire » signifie
les réacteurs å l’exception de
ceux qui font partie d’un moyen de
transport; les usines de préparation
ou de fabrication de substances nueléaires;
les usines de séparation des
isotopes de combustibles nueléaires;
les usines de traitement de combustibles
nueléaires irradiés; les installations
de stockage de substances

CONVINCED of the need for unifying
the basic rules applying in the
various countries to the liability incurred
for such damage, whilst leaving
these countries free to take, on
a national basis, any additional
measures which they deern appropriate,
ineluding the application of
the provisions of this Convention to
damage caused by incidents due to
ionizing radiations not covered
therein;

HAVE AGREED as follows:

Artide 1

(a) For the purposes of this Convention
:

(i) “A nuclear incident” means
any occurrence or succession of
occurences having the same origin
which causes damage, provided that
such occurrence or succession of
occurrences, or any of the damage
caused, arises out of or results from
the radioactive properties, or a combination
of radioactive properties
with toxic, explosive, or other hazardous
properties of nuclear fuel or
radioactive produets or waste or
with any of them.

(ii) “Nuclear installation” means
reaetors other than those comprised
in any means of transport; faetories
for the manufaeture or processing
of nuclear substances; faetories for
the separation of isotopes of nuclear
fuel; faetories for the reprocessing
of irradiated nuclear fuel; facilities
for the storage of nuclear substances
other than storage incidental

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

VILKA ÄRO ÖVERTYGADE om
nödvändigheten att samordna de
grundläggande bestämmelserna i de
olika ländernas lagstiftning avseende
skyldigheten att ersätta sådana
skador, samtidigt som dessa länder
lämnas frihet att på det nationella
planet vidta de ytterligare anordningar
som anses nödvändiga, däribland
att utsträcka konventionens
föreskrifter att gälla skador som
härröra från annan joniserande
strålning än sådan som omfattas av
konventionen;

HA ÖVERENSKOMMIT om följande: -

Artikel 1

(a) I denna konvention förstås med

(i) »En nukleär olycka» varje
skadeorsakande händelse eller serie
av händelser med samma ursprung,
om denna händelse eller serie av
händelser eller någon därav orsakad
skada härrör från eller är ett resultat
av de radioaktiva egenskaperna
eller en kombination av de radioaktiva
egenskaperna med giftiga, explosiva
eller andra farliga egenskaper
hos nukleärt bränsle eller radioaktiva
produkter eller avfallsämnen.

(ii) »Nukleär anläggning» reaktorer
med undantag av sådana som ingå
i ett transportmedel; fabriker för
tillverkning eller behandling av nukleära
substanser; fabriker för separation
av isotoper i nukleärt
bränsle; fabriker för bearbetning av
bestrålat nukleärt bränsle; anläggningar
för förvaring av nukleära substanser
med undantag av tillfällig

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nucléaires å 1’exclusion du stockage
de ees substances en cours de transport,
ainsi que toute autre installation
dans laquelle des combustibles
nucléaires ou des produits ou des
déchets radioactifs sont détenus et
qui serait désignée par le Comité de
Direction de 1’Agence Européenne
pour 1’Énergie Nucléaire (appelé ciaprés
le « Comité de Direction »).

iii) « Combustibles nucléaires »
signifie les matiéres fissiles comprenant
1’uranium sous forme de rnétal,
d’alliage ou de composé chimique (y
compris 1’uranium naturel), le plutonium
sous forme de métal, d’alliage
ou de composé chimique et
toute autre matiére fissile qui serait
désignée par le Comité de Direction.

iv) « Produits ou déchets radioactifs
» signifie les matiéres radioactives
produites ou rendues radioactives
par exposition aux radiations résultant
des opérations de produetion
ou d’utilisation de combustibles nucléaires,
å 1’exclusion, d’une part,
des combustibles nucléaires et, d’autre
part, des radioisotopes qui, liors
d''une installation nucléaire, sont
utilisés ou destinés å étre utilises å
des fins industrielles, commerciales,
agricoles, médicales ou scientifiques.

v) « Substances nucléaires » signifie
les combustibles nucléaires (å
1’exclusion de 1’uranium naturel et
de 1’uranium appauvri) et les produits
ou déchets radioactifs.

vi) « Exploitant » d’une installation
nucléaire signifie la personne
désignée ou reconnue par l’autorité
publique compétente comme l’exploitant
de cette installation nucléaire.

b) Le Comité de Direction pourra

to the carriage of such substances;
and such other installations in which
there are nuclear fuel or radioactive
produets or waste as the Steering
Committee of the European Nuclear
Energy Agency (hereinafter referred
to as the “Steering Committee”) shall
from time to time determine.

(iii) “Nuclear fuel” means fissionable
material in the form of
uranium metal, alloy, or Chemical
compound (ineluding natural uranium),
plutonium metal, alloy, or
Chemical compound, and such other
fissionable material as the Steering
Committee shall from time to time
determine.

(iv) “Radioactive produets or
waste” means any radioactive material
produced in or made radioactive
by exposure to the radiation
incidental to the process of producing
or utilizing nuclear fuel, but
does not inelude (1) nuclear fuel,
or (2) radioisotopes outside a nuclear
installation which are used or
intended to be used for any industrial,
commercial, agrieultural, medical
or scientific purpose.

(v) “Nuclear substances” means
nuclear fuel (other than natural
uranium and other than depleted
uranium) and radioactive produets
or waste.

(vi) “Operator” in relation to a
nuclear installation means the person
designated or recognised by the
competent public authority as the
operator of that installation.

(b) The Steering Committee may,

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

förvaring under transport; samt andra
anläggningar i vilka nukleärt
bränsle eller radioaktiva produkter
eller avfallsämnan förvaras, under
förutsättning att det europeiska
atomenergiorganets styrelse (nedan
kallad »styrelsen») beslutar härom.

(iii) »Nukleärt bränsle» klyvbart
material innehållande uran i form
av metall, legering eller kemisk förening
(därunder inbegripet naturligt
uran), plutonium i form av metall,
legering eller kemisk förening
samt annat klyvbart material som
styrelsen från tid till annan bestämmer.

(iv) »Radioaktiva produkter eller
avfallsämnen» radioaktiva material
som bildats eller gjorts radioaktiva
genom bestrålning i samband med
framställning eller användning av
nukleärt bränsle, med undantag av
(1) nukleärt bränsle och (2) radioisotoper
utanför nukleär anläggning
vilka användas eller äro avsedda att
användas för industriellt, kommersiellt,
jordbrukstelcniskt, medicinskt
eller vetenskapligt ändamål.

(v) »Nukleära substanser» nukleärt
bränsle (med undantag av
naturligt eller utarmat uran) samt
radioaktiva produkter eller avfallsämnen.

(vi) »Innehavare av nukleär anläggning»
den person som av behörig
myndighet förklarats vara eller
erkännes såsom anläggningsinnehavare.

(b) Styrelsen kan besluta, att visst
7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 25

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

décider qu’une catégorie d’installations
nucléaires, de combustibles nucléaires
ou de substances nucléaires
sera, en raison des risques réduits
qu’elle comporte, exclue du chainp
Tapplication de la présente Convention.

Article 2

La présente Convention ne s’applique
ni aux accidents nucléaires
survenus sur le territoire d’États
non-Contractants ni aux dommages
subis sur ees territoires, sauf si la
législation de la Partie Contractante
sur le territoire de laquelle est située
1’installation nueléaire dont 1’exploitant
est responsable en dispose autrement,
sans préjudice toutefois des
droits prévus å 1’article 6 (e).

Artide 3

a) L’exploitant d’une installation nueléaire
est responsable conformément
å la présente Convention :

i) de tout dommage aux personnes;
et

ii) de tout dommage aux biens, å
1''exclusion

1. de 1’installation nueléaire elleméme
et des biens qui se trouvent
sur le site de cette installation et
qui sont ou doivent étre utilisés en
rapport avec elle;

2. dans les cas prévus å 1’article
4, du moyen de transport sur lequel
les substances nucléaires en cause se
trouvent au moment de 1’accident
nueléaire,

s’il est établi que ce dommage (appelé
ci-aprés le «dommage») est
causé par un accident nueléaire mettant
en jeu soit des combustibles nu -

if in its view the small extent of the
risks involved so warrants, exelude
any nuclear installation, nuclear fuel,
or nuclear substances from the application
of this Convention.

Artide 2

This Convention does not apply
to nuclear incidents occurring in the
territory of non-Contracting States
or to damage suffered in such territory,
unless otherwise provided by
the législation of the Contracting
Party in whose territory the nuclear
installation of the operator liable is
situated, and except in regard to
rights referred to in Article 6 (e).

Artide 3

(a) The operator of a nuclear installation
shall be liable, in accordance
with this Convention, for :

(i) damage to or loss of life of
any person; and

(ii) damage to or loss of any property
other than

1. the nuclear installation itself
and any property on the site of that
installation whicli is used or to be
used in connection with that installation; 2.

in the cases within Article 4,
the means of transport upon which
the nuclear substances involved
were åt the time of the nuclear incident,

upon proof that such damage or loss
(hereinafter referred to as “damage”)
was caused by a nuclear incident
involving either nuclear fuel or

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

eller vissa slag av nukleära anläggningar,
bränslen eller substanser,
som erbjuda obetydliga risker, skola
uteslutas från konventionens tilllämpning.

Artikel 2

Utom i fråga om de rättigheter
som avses i artikel 6 (e) tillämpas
denna konvention icke på nukleära
olyckor, vilka inträffa inom icke
fördragsslutande stats område, eller
på skada som uppkommer inom sådant
område, om icke annat föreskrivits
i lagen i den fördragsslutande
part, inom vars område den ansvarige
anläggningsinnehavarens nukleära
anläggning är belägen.

Artikel 3

(a) Innehavaren av en nukleär anläggning
skall vara ansvarig enligt
denna konvention för

i) skada på person och

ii) skada på eller förlust av egendom
med undantag av

1. den nukleära anläggningen och
sådan egendom inom anläggningens
område som användes eller är avsedd
att användas i förbindelse med
anläggningen; och

2. i fall som avses i artikel 4 det
transportmedel på vilket de nukleära
substanserna befunno sig vid
tiden för den nukleära olyckan,

allt under förutsättning att sådan
skada (nedan kallad skada eller skadan)
visas ha orsakats av en nukleär
olycka, vid vilken medverkat
antingen nukleärt bränsle eller ra -

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

cléaires, produits ou déchets radioactifs
détenus dans cette installation,
soit des substances nucléaires
provenant de cette installation, sous
réserve des dispositions de 1’article 4.

b) Lorsque des dommages sont
causés conjointement par un accident
nucléaire et un accident autre
qu’un accident nucléaire, le dommage
causé par ce second accident,
dans la mesure ou on ne peut le séparer
avec certitude du dommage
causé par l’accident nucléaire, est
considéré comme un dommage causé
par 1’accident nucléaire. Lorsque le
dommage est causé conjointement
par un accident nucléaire et par une
émission de radiations ionisantes
qui n’est pas visée par la présente
Convention, aucune disposition de la
présente Convention ne limite ni
n’affecte autrement la responsabilité
de toute personne en ce qui concerne
cette émission de radiations ionisantes.

c) Une Partie Contractante peut
prévoir dans sa législation que la
responsabilité de 1’exploitant d’une
installation nucléaire située sur son
territoire comprend tout dommage
qui provient ou résulte de rayonnements
ionisants émis par une source
quelconque de rayonneinents se
trouvant dans cette installation nucléaire,
autre que les sources dont
il est fait mention au paragraphe
(a) du présent article.

Article 4

Dans le cas de transport de substances
nucléaires, y compris le
stockage en cours de transport, et
sans préjudice de 1’article 2 :

radioactive products or waste in, or
nuclear substances coming from
such installation, except as otherwise
provided for in Article 4.

(b) Where the damage or loss is
caused jointly by a nuclear incident
and by an incident other than a nuclear
incident, that part of the damage
or loss which is caused by
such other incident shall, to the extent
that it is not reasonably separable
from the damage or loss caused
by the nuclear incident, be considered
to be damage caused by the nuclear
incident. Where the damage or
loss is caused jointly by a nuclear
incident and by an emission of ionizing
radiation not covered by this
Convention, nothing in this Convention
shall limit or othervvise affect
the liability of any person in connection
with that emission of ionizing
radiation.

(c) Any Contracting Party may by
législation provide that the liability
of the operator of a nuclear installation
situated in its territory
shall include liability for damage
which arises out of or results from
ionizing radiations cmitted by any
source of radiation inside that installation,
other than those referred
to in paragraph (a) of this Article.

Artide 4

In the case of carriage of nuclear
substances, including storage incidental
thereto, without prejudice to
Article 2 :

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dioaktiva produkter eller avfallsämnen
i den nukleära anläggningen eller
också nukleära substanser som
kommo från anläggningen, med förbehåll
dock för vad som föreskrives
i artikel 4.

(b) Har skada orsakats gemensamt
av en nukleär olycka och av en
händelse, som icke utgör en nukleär
olycka, skall den del av skadan
som orsakats av denna händelse,
i den mån den icke tillförlitligen
kan särskiljas från den skada som
orsakats av den nukleära olyckan,
anses utgöra skada orsakad av den
nukleära olyckan. Har skadan orsakats
gemensamt av en nukleär olycka
och av en händelse varigenom sådan
joniserande strålning som ej
omfattas av denna konvention frigjorts,
skall ingen bestämmelse i
konventionen begränsa eller på annat
sätt inverka på den ansvarighet
som kan åvila någon person i anledning
av att sådan joniserande strålning
frigjorts.

(c) Fördragsslutande part kan genom
lagstiftning föreskriva, att ansvarigheten
för innehavare av en
nukleär anläggning, belägen inom
dess territorium, skall omfatta ansvarighet
för skada, som härrör från
eller utgör resultatet av joniserande
strålning, vilken utgått från annan
strålningskälla inom anläggningen
än sådan som avses under (a) i denna
artikel.

Artikel 4

I fall av transport av nukleära
substanser — tillfällig förvaring under
transporten härunder inbegripen
— gälla följande bestämmelser, om

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

a) L’exploitant d’une installation
nucléaire est responsable de tout
dommage, conformément å la présente
Convention, s’il est établi qu’il
est causé par un accident nucléaire
survenu hors de cette installation et
mettant en jeu des substances nucléaires
transportées en provenance
de cette installation, å condition que
1’accident survienne :

i) avant que la responsabilité des
accidents nucléaires causés par les
substances nucléaires n’ait été assumée,
aux termes d’un contrat écrit,
par 1’exploitant d’une autre installation
nucléaire;

ii) å défaut de dispositions expresses
d’un tel contrat, avant que l’exploitant
d’une autre installation nucléaire
n’ait pris en charge les substances
nucléaires :

iii) si les substances nucléaires
sont destinées å un réacteur faisant
partie d’un moyen de transport, avant
que la personne dument autorisée å
exploiter ce réacteur n’ait pris en
charge les substances nucléaires;

iv) si les substances nucléaires
ont été envoyées å une personne
se trouvant sur le territoire d’un
État non-Contractant, avant qu’elles
n’aient été déchargées du moyen de
transport par lequel elles sont parvenues
sur le territoire de cet État
non-Contractant.

b) L’exploitant d’une installation
nucléaire est responsable de tout
dommage, conformément å la présente
Convention, s’il est établi qu’il

(a) The operator of a nuclear installation
shall be liable, in accordance
with this Convention, for damage
upon proof that it was caused
bv a nuclear incident outside that
installation and involving nuclear
substances in the course of carriage
therefrom, only if the incident occurs
:

(i) before liability with regard to
nuclear incidents involving the nuclear
substances has been assumed,
pursuant to the express terms of a
contract in writing, by the operator
of another nuclear installation;

(ii) in the absence of such express
terms, before the operator of another
nuclear installation has taken
charge of the nuclear substances; or

(iii) where the nuclear substances
are intended to be used in a reactor
comprised in a means of transport,
before the person duly authorized
to operate that reactor has taken
charge of the nuclear substances;
but

(iv) where the nuclear substances
liave been sent to a person within
the territory of a non-Contracting
State, before they have been unloaded
from the means of transport
by which they have arrived in the
territory of that non-Contracting
State.

(b) The operator of a nuclear installation
shall be liable, in accordance
with this Convention, för damage
upon proof that it was caused

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

annat icke följer av vad som föreskrives
i artikel 2.

(a) Innehavaren av en nukleär anläggning
är ansvarig enligt denna
konvention för skada som visas ha
orsakats av sådan nukleär olycka
utanför anläggningen, vid vilken nukleära
substanser under transport
därifrån medverkat, under förutsättning
att olyckan inträffar

(i) innan ansvarighet beträffande
nukleära olyckor, vid vilka de nukleära
substanserna medverka, har
övertagits av innehavaren av en annan
nukleär anläggning enligt uttryckliga
villkor i ett skriftligt avtal;
eller,

(ii) i avsaknad av sådana uttryckliga
avtalsvillkor, innan innehavaren
av en annan nukleär anläggning har
övertagit de nukleära substanserna;
eller,

(iii) om de nukleära substanserna
äro avsedda att nyttjas i en reaktor
som ingår i ett transportmedel, innan
den person som fått vederbörligt
tillstånd att driva denna reaktor
har övertagit de nukleära substanserna;
men,

(iv) om de nukleära substanserna
ha sänts till en person inom en icke
fördragsslutande stats område, innan
de ha lossats från det transportmedel
med vilket de anlänt till den
statens territorium.

(b) Innehavaren av en nukleär
anläggning är ansvarig enligt denna
konvention för skada vilken visas ha
orsakats av en nukleär olycka utan -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

est causé par un accident nucléaire
survenu hors de cette installation et
mettant en jeu des substances nucléaires
au cours de transports å destination
de cette installation, å condition
que 1’accident survienne :

i) apres que la responsabilité des
accidents nucléaires causés par les
substances nucléaires lui aura été
transférée, aux termes d’un contrat
écrit, par l’exploitant d’une autre
installation nucléaire;

ii) å défaut de dispositions expresses
d’un contrat écrit, apres
qu’il aura pris en charge les substances
nucléaires;

iii) apres qu’il aura pris en charge
les substances nucléaires provenant
de la personne exploitant un
réacteur faisant partie d’un moyen
de transport;

iv) si les substances nucléaires
ont été envoyées, avec le consentement
par écrit de l’exploitant, par
une personne se trouvant sur le territoire
d’un État non-Contractant,
apres qu’elles auront été chargés sur
le moyen de transport par lequel elles
doivent quitter le territoire de
cet État non-Contractant.

c) L’exploitant responsable conformément
å la présente Convention
doit remettre au transporteur un
certificat délivré par ou pour le compte
de 1’assureur ou de toute autre
personne ayant accordé une garantie
financiére conformément å 1’article
10. Le certificat doit énoncer le nom
et 1’adresse de cet exploitant ainsi
que le montant, le type et la durée
de la garantie. Les faits énoncés
dans le certificat ne peuvent étre

by a nuclear incident outside that
installation and involving nuclear
substances in tlie course of carriage
thereto, only if the incident occurs:

(i) after liability -with regard to
nuclear incidents involving the nuclear
substances has been assumed
by him, pursuant to the express
terms of a contract in writing, from
the operator of another nuclear installation; (ii)

in the absence of such express
terms, after he has taken charge of
the nuclear substances; or

(iii) after he has taken charge of
the nuclear substances from a person
operating a reactor comprised in
a means of transport; but

(iv) where the nuclear substances
have, with the written consent of the
operator, been sent from a person
within the territory of a non-Contracting
State, after they have been
loaded on the means of transport by
which they are to be carried from
the territory of that State.

(c) The operator liable in accordance
with this Convention shall provide
the carrier with a certificate issued
by or on behalf av the insurer
or other financial guarantor furnishing
the security required pursuant
to Article 10. The certificate shall
state the name and address of that
operator and the amount, type and
duration of the security, and these
statements may not be disputed by
the person by whom or on whose

201

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

för anläggningen och vid vilken nukleära
substanser under transport till
anläggningen medverkat, under förutsättning
att olyckan inträffar

(i) efter det ansvarighet beträffande
nukleära olyckor, vid vilka de
nukleära substanserna medverka,
har övertagits av honom från innehavaren
av en annan nukleär anläggning
enligt uttryckliga villkor i
ett skriftligt avtal; eller,

(ii) i avsaknad av sådana uttryckliga
avtalsvillkor, efter det han övertagit
de nukleära substanserna; eller

(iii) efter det han övertagit de nukleära
substanserna från en person,
som driver en reaktor ingående i ett
transportmedel; men,

(iv) om de nukleära substanserna
med skriftligt samtycke av anläggningsinnehavaren
ha sänts från en
person inom en icke fördragsslutande
stats område, efter det de lastats
på det transportmedel med vilket de
skola befordras från den statens område.

(c) Den anläggningsinnehavare som
är ansvarig enligt denna konvention
skall tillhandahålla transportören
ett certifikat, utställt av försäkringsgivaren
eller den som ställt
annan ekonomisk garanti enligt artikel
10 eller på dennes vägnar. Certi
fikatet skall innehålla uppgift om
anläggningsinnehavarens namn och
adress samt säkerhetens belopp, art
och varaktighet; dessa uppgifter få
ej motbevisas av den som utställt

7f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

contestés par la personne par laquelle
ou pour le compte de laquelle il
a été délivré. Le certificat doit également
désigner les substances nucléaires
et 1’itinéraire couverts par
la garantie et comporter une déclaration
de 1’autorité publique compétente
que la personne visée est un
exploitant au sens de la présente
Convention.

d) La législation d’une Partie
Contractante peut prévoir qu’å des
conditions qu’elle détermine, un
transporteur peut étre substitué, en
ce qui concerne la responsabilité
prévue par la présente Convention,
ä un exploitant d’une installation
nucléaire située sur le territoire de
ladite Partie Contractante, par décision
de 1’autorité publique compétente,
å la demande du transporteur
et avec 1’accord de 1’exploitant, si les
conditions requises å 1’article 10 (a)
sont remplies. Dans ce cas, le transporteur
est considéré, aux fins de la
présente Convention, pour les accidents
nucléaires survenus en cours
de transport de substances nucléaires,
comme exploitant d’une installation
nucléaire située sur le territoire
de ladite Partie Contractante.

Article 5

a) Si les combustibles nucléaires,
produits ou déchets radioactifs mis
en jeu dans un accident nucléaire
ont été détenus successivement dans
plusieurs installations nucléaires et
sont détenus dans une installation
nucléaire au moment ou le dommage

behalf the certificate was issued.
The certificate shall also indicate
the nuclear substances and the carriage
in respect of which the security
applies and shall include a
statement by the competent public
authority that the person named is
an operator within the meaning of
this Convention.

(d) A Contracting Party may provide
by législation that, under such
terms as may be contained therein
and upon fulfilment of the requirements
of Article 10 (a), a carrier
may, åt his request and with the
consent of an operator of a nuclear
installation situated in its territory,
by decision of the competent public
authority, be liable in accordance
v.äth this Convention in place of that
operator. In such case för all the
purposes of this Convention the carrier
shall be considered, in respect
of nuclear incidents occurring in
the course of carriage of nuclear
substances, as an operator of a nuclear
installation on the territory of
the Contracting Party whose legislation
so provides.

Article 5

(a) If the nuclear fuel or radioactive
products or waste involved in
a nuclear incident have been in more
than one nuclear installation and
are in a nuclear installation åt the
time damage is caused, no operator
of any nuclear installation in which

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

certifikatet eller den på vilkens vägnar
det utställts. Certifikatet skall
också ange det nukleära material
som försäkringen eller garantin avser
samt innehålla förklaring av behörig
myndighet i anläggningsstaten
att den person vilken angivits som
anläggningsinnehavare är innehavare
av nukleär anläggning i konventionens
mening.

(d) Fördragsslutande part kan genom
lagstiftning föreskriva, att på
de villkor som anges däri och under
förutsättning att vad som föreskrivits
i artikel 10 (a) uppfyllts
en transportör kan, på hans begäran
och med samtycke av innehavaren
av en nukleär anläggning belägen
inom partens territorium, enligt
beslut av behörig myndighet bli
ansvarig enligt denna konvention i
stället för anläggningsinnehavaren. I
sådant fall skall transportören i de
hänseenden som avses i denna konvention
och i fråga om nukleära
olyckor som inträffa under transport
av nukleära substanser anses
som innehavare av nukleär anläggning
inom den fördragsslutande
parts område i vars lagstiftning föreskrifterna
meddelats.

Artikel 5

(a) Om nukleärt bränsle eller radioaktiva
produkter eller avfallsämnen,
som medverkat vid en nukleär
olycka, funnits i flera nukleära
anläggningar efter varandra och
finnas i en nukleär anläggning vid
den tidpunkt då skadan orsakas, är

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

est causé, aucun exploitant d’une
installation dans laquelle ils ont été
détenns antérieurement n’est res]>onsable
dn dommage.

b) Toutefois, si un dommage est
causé par un accident nucléaire survenu
dans unc installation nucléaire
et ne mettant en causé que des substances
nucléaires qui y sont stockées
en cours de transport, 1’exploitant
de cette installation n’est pas
responsable lorsqu’un autre exploitant
ou une autre personne est responsable
en vertu de 1’article 4.

c) Si les combustibles nucléaires,
produits ou décliets radioactifs mis
en jeu dans un accident nucléaire
ont été détenus dans plusieurs installations
nucléaires et ne sont pas
détenus dans une installation nucléaire
au moment ou le dommage
est causé, aucun exploitant autre
que 1’exploitant de la derniére installation
nucléaire dans laquelle ils
ont été détenus, avant que le dommage
ait été causé, ou que 1’exploitant
qui les a pris en charge ultérieurement,
n’est responsable du
dommage.

d) Ci le dommage implique la responsabilité
de plusieurs exploitants
conformément å la présente Convention,
leur responsabilité est solidaire
et cumulative; toutefois, lorsqu’une
telle responsabilité résulte du dommage
causé par un accident nucléaire
mettant en jeu des substances nucléaires
en cours de transport, soit
dans un seul et méine moyen de
transport, soit, en cas de stockage en
cours de transport, dans une seule et
méme installation nucléaire, le mon -

tliey liave previously been shall be
liable for the damage.

(b) Where, however, damage is
caused by a nuclear incident occurring
in a nuclear installation and involving
only nuclear substances
stored there in incidentally to their
carriage, the operator of the nuclear
installation shall not be liable where
another operator or person is liable
pursuant to Article 4.

(c) If the nuclear fuel or radioactive
products or waste involved in
a nuclear incident have been in more
than one nuclear installation and
are not in a nuclear installation åt
the time damage is caused, no operator
other than the operator of the
last nuclear installation in which
they were before the damage was
caused or an operator who has subsequently
taken them in charge shal)
be liable for the damage.

(d) It'' damage gives rise to liability
of more than one operator in
accordance with this Convention,
the liability of these operators shall
be joint and several: provided that
where such liability arises as a result
of damage caused by a nuclear
incident involving nuclear substances
in the course of carriage in one
and the same means of transport,
or, in the case of storage incidental
to the carriage, in one and the same
nuclear installation, the maximum

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

icke innehavaren av någon av de anläggningar
i vilka ämnena tidigare
funnits ansvarig för skadan.

(b) Om emellertid skada orsakats
av en nukleär olycka, vilken inträffat
i en nukleär anläggning och vid
vilken endast sådana nukleära substanser
medverkat som tillfälligt förvarats
i anläggningen i anslutning
till transport av ämnena, är innehavaren
av den nukleära anläggningen
icke ansvarig, om en annan anläggningsinnehavare
eller annan person
är ansvarig enligt artikel 4.

(c) Om nukleärt bränsle eller radioaktiva
produkter eller avfallsämnen,
som medverkat vid en nukleär
olycka, funnits i flera än en nukleär
anläggning men icke finnas i en sådan
anläggning vid den tidpunkt då
skadan orsakas, åvilar ansvarigheten
ingen annan än innehavaren av
den anläggning i vilken ämnena senast
funnos före sagda tidpunkt eller,
om ämnena efter att ha förts från
denna anläggning tagits i förvar av
annan anläggningsinnehavare, den
sistnämnde.

(d) Om två eller flera anläggningsinnehavare
äro ansvariga för samma
skada enligt denna konvention,
är ansvarigheten solidarisk och kumulativ.
Om ansvarigheten avser
skada som orsakats av en nukleär
olycka, vid vilken medverkat nukleära
substanser som befunno sig
under transport på ett och samma
transportmedel eller som i anslutning
till transport av ämnena voro
tillfälligt upplagda i en och samma
nukleära anläggning, utgör dock

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tant total maximum de la responsabilité
desdits exploitants est égal au
montant le plus élevé fixé pour un
des exploitants conformément å l’article
7. En aucun cas, la responsabilité
d’un exploitant résultant d’un
accident nucléaire ne peut dépasser
le montant fixé, en ce qui le concerne,
å 1’article 7.

Article 6

a) Le droit å reparation pour un
dommage causé par un accident nucléaire
ne peut étre exercé que contre
un exploitant responsable de ce
dommage conformément å la présente
Convention; il peut également
étre exercé contre 1’assureur ou contre
toute autre personne ayant accordé
une garantie financiére å l’exploitant
conformément å 1’article 10,
si un droit d’action directe contre
1’assureur ou toute personne ayant
accordé une garantie financiére est
prévu par le droit national.

b) Sous réserve des dispositions du
present article, aucune autre personne
n’est tenue de réparer un
dommage causé par un accident nucléaire;
toutefois, cette disposition
ne peut affecter 1’application des accords
internationaux dans le domaine
des transports qui sont en vigueur
ou ouverts å la signature, å la
ratification ou å 1’adhésion, ä la date
de la présente Convention.

c) i) Aucune disposition de la présente
Convention n’affecte la responsabilité
:

1. de toute personne physique qui,
par un acte ou une omission procédant
de 1’intention de causer un

total amount for which such operators
shall be liable shall be the highest
amount established with respect
to any of them pursuant to Article 7
and provided that in no case shall
any one operator be required, in respect
of a nuclear incident, to pay
more than the amount established
with respect to him pursuant to Article
7.

Article 6

(a) The right to compensation for
damage caused by a nuclear incident
may be exercised only against an
operator liable for the damage in accordance
with this Convention, or,
if a direct right of action against the
insurer or other financial guarantor
furnishing the security required pursuant
to Article 10 is given by national
law, against the insurer or
other financial guarantor.

(b) Except as otherwise provided
in this Article, no other person shall
be liable för damage caused by a nuclear
incident, but this provision
shall not affect the application of
any international agreement in the
field of transport in force or open
för signature, ratification or accession
åt the date of this Convention.

1. of any individual for damage
caused by a nuclear incident för
which the operator, by virtue of År -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

207

maximibeloppet för anläggningsinnehavarnas
sammanlagda ansvarighet
det högsta ansvarighetsbelopp
som gäller för någon av dem enligt
artikel 7. Ansvarigheten för en anläggningsinnehavare
i anledning av
en och samma nukleära olycka får
icke i något fall överstiga det ansvarighetsbelopp
som gäller för honom
enligt artikel 7.

Artikel 6

(a) Anspråk på skadestånd i anledning
av en nukleär olycka kan
icke göras gällande mot någon annan
än den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt denna
konvention eller, om direkt talan
mot försäkringsgivare eller den som
ställt säkerhet enligt artikel 10 är
medgiven enligt nationell lag, mot
denne.

(b) Om annat icke följer av denna
artikel är ingen annan person ansvarig
för skada orsakad av en nukleär
olycka. Denna bestämmelse
inverkar dock icke på tillämpningen
av sådant internationellt fördrag
inom transportväsendets område
som var i kraft eller öppet för undertecknande,
ratifikation eller anslutning
på dagen för denna konvention.

för fysisk person beträffande
sådan skada orsakad av en nukleär
olycka för vilken anläggningsinne -

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dommage, a causé un dommage résultant
d’un accident nucléaire dont
1’exploitant, conformément å 1’article
3 (a) (ii) (1) et (2) ou å l’article
9, n’est pas responsable en vertu
de la présente Convention;

2. de la personne dument aulorisée
å exploiter un réacteur faisant
partie d’un moyen de transport pour
un dommage causé par un accident
nucléaire, lorsqu’un exploitant n’est
pas responsable de ce dommage en
vertu de 1’article 4 (a) (iii) ou (b)

(iii).

ii) L’exploitant ne peut étre rendu
responsable, en dehors de la présente
Convention, d’un dommage causé
par un accident nucléaire, sauf lorsqu’il
n’est pas fait usage de 1’article
7 (c), et alors seulement dans la
mesure ou des dispositions particuliéres
ont été prises en ce qui concerne
le dommage au moyen de
transport, soit dans la législation nationale,
soit dans la législation de
la Partie Contractante sur le territoire
de laquelle est située 1’installation
nucléaire.

d) Toute personne qui a réparé un
dommage causé par un accident
nucléaire en vertu d’un accord international
visé au paragraphe (b) du
présent article ou en vertu de la législation
d’un État non-Contractant
acquiert par subrogation, å concurrence
de la somme versée, les droits
dont la personne ainsi indemnisée
aurait bénéficié en vertu de la présente
Convention.

e) Toute personne ayant son lieu
principal d’exploitation sur le terri -

ticle 3 (a) (ii) (1) and (2) or Article
9, is not liable under this Convention
and which results from an
act or omission of that individual
done with intent to causé damage;

2. of a person duly authorized to
operate a reactor comprised in a
means of transport for damage caused
by a nuclear incident when an
operator is not liable for such damage
pursuant to Article 4 (a) (iii) or

(b) (iii).

(ii) The operator shall incur no
liability outside this Convention för
damage caused by a nuclear incident
except where use has not been
made of the right provided for in
Article 7 (c), and then only to the
extent that national législation or
the législation of the Contracting
Party in whose territory the nuclear
installation of the operator liable
is situated has made specific provisions
concerning damage to the
means of transport.

(d) Any person who has paid compensation
in respect of damage
caused by a nuclear incident under
any international agreement referred
to in paragraph (b) of this Article
or under any législation of a
non-Contracting State shall, up to
the amount which he has paid, acquire
by subrogation the rights under
this Convention of the person
suffering damage whom he has so
compensated.

(e) Any person who has his principal
place of business in the terri -

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

havaren på grund av artikel 3 (a)

(ii) (1) och (2) eller artikel 9 icke
är ansvarig enligt denna konvention
och vilken framkallats genom uppsåtligt
handlande eller uppsåtlig underlåtenhet
av en sådan person;

2. för en person, som vederbörligen
bemyndigats att driva en reaktor
ingående i ett transportmedel beträffande
sådan skada genom en
nukleär olycka för vilken anläggningsinnehavaren
icke är ansvarig
enligt artikel 4 (a) (iii) eller (d)

(iii) .

(ii) Innehavaren av en nukleär
anläggning är icke ansvarig enligt
andra bestämmelser än dem som innefattas
i denna konvention för skada
orsakad av en nukleär olycka
utom i fall då den rätt som omförmäles
i artikel 7 (c) utnyttjats och i
sådant fall endast i den omfattning
som nationell lag eller lagen i den
fördragsslutande part inom vars område
den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning är belägen
innehåller särskilda bestämmelser
beträffande skada på transportmedlet.

(d) Den som har betalat ersättning
för skada orsakad av en nukleär
olycka enligt sådant internationellt
fördrag som avses under (b) i denna
artikel eller enligt lagstiftningen i
en icke-fördragsslutande stat, inträder
med avseende på de belopp han
har utgivit i de rättigheter som enligt
denna konvention tillkommer den
skadelidande till vilken han sålunda
utgivit skadestånd.

(e) Var och en som har sitt huvudkontor
inom en fördragsslutan -

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

toire d’une Partie Contractante, ou
ses préposés, qui ont réparé un dommage
nucléaire causé par un accident
nucléaire survenu sur le territoire
d’un État non-Contractant ou
un dommage subi sur ce territoire,
acquiérent, å concurrence de la somme
versée, les droits dont la personne
ainsi indemnisée aurait bénéficié
en 1’absence de Farticle 2.

f) L’exploitant n’a un droit de recours
que :

i) si le dommage résulte d’un acle
ou d’une omission procédant de 1’intention
de causer un dommage,
contre la personne physique auteur
de 1’acte ou de 1’omission intentionnelle; ii)

si et dans la mesure ou le recours
est prévu expressément par
contrat.

g) Pour autant que 1’exploitant ait
un droit de recours contre une personne
en vertu du paragraphe (f)
du présent article, ladite personne
ne peut avoir un droit contre 1’exploitant
en vertu des paragraplies
(d) ou (e) du présent article.

n) Si la réparation du dommage
met en jeu un régime national ou
public d’assurance médicale, de sécurité
sociale ou de réparation des
accidents du travail et maladies professionnelles,
les droits des bénéficiaires
de ce régime et les recours
éventuels pouvant étre exercés contre
1’exploitant sont réglés par la loi

tory of a Contracting Party or who
is the servant of such a person and
who has paid compensation in respect
of damage caused by a nuclear
incident occurring in the territory
of a non-Contracting State or in
respect of damage suffered in such
territory shall, up to the amount
which he has paid, acquire the
rights which the person so compensated
would have had against the
operator but for the provisions of
Article 2.

(f) The operator shall have a right
of recourse only:

(i) if the damage caused by a nuclear
incident results from an act
or omission done with intent to
cause damage, against the individual
acting or omitting to act with such
intent;

(ii) if and to the extent that it is
so provided expressly by contract.

(g) If the operator has a right of
recourse to any extent pursuant to
paragraph (f) of this Article against
any person, that person shall not, to
that extent, have a right against the
operator under paragraphs (d) or

(e) of this Article.

(h) Where provisions of national
or public health insurance, social
security, workmen’s compensation
or occupational disease compensation
systems inelude compensation
for damage caused by a nuclear incident,
rights of beneficiaries of
such systems and rights of recourse
by virtue of such systems shall be

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

211

de parts område eller är anställd hos
sådan person och som har utgivit ersättning
för skada orsakad av en
nukleär olycka, vilken inträffat inom
eu icke fördragsslutande stats område,
eller för skada som uppkommit
inom sådant område, äger intill det
hel opp som han utgivit samma rättigheter
mot anläggningsinnehavaren
som skulle ha tillkommit den
person till vilken ersättning utgivits,
om bestämmelserna i artikel 2 icke
gällt.

(f) Anläggningsinnehavaren äger
återkravsrätt endast

(i) om den skada som orsakats av
en nukleär olycka framkallats genom
uppsåtligt handlande eller uppsåtlig
underlåtenhet och i sådant
fall mot den fysiska person som
med sådant uppsåt handlat eller underlåtit
att handla;

(ii) om och i den mån uttryckliga
föreskrifter därom intagits i avtal.

(g) Om anläggningsinnehavaren har
återkravsrätt i någon omfattning
enligt bestämmelserna under (f) i
denna artikel mot någon person,
äger den sistnämnde i motsvarande
mån icke någon rätt mot anläggningsinnehavaren
enligt vad som
sägs under (d) eller (e) i denna artikel.

(h) Om genom ett nationellt eller
annat offentligt system för allmän
sjukförsäkring, social säkerhet eller
ersättning för olycksfall i arbete eller
yrkessjukdom ersättning beredes
även för skada i följd av nukleär
olycka, skall enligt lagen i det
land som inrättat systemet eller enligt
föreskrifter utfärdade av den

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

de la Partie Contraetante ou les
réglements de 1’organisation intergouvernementale
ayant établi ce régime.

Article 7

a) Le total des indemnités payables
pour un dommage causé par un
accident nueléaire ne peut dépasser
le montant maximum de la responsabilité,
fixé conformément au present
article.

b) Le montant maximum de la
responsabilité de 1’exploitant pour
les dommages causés par un accident
nueléaire est fixé å 15.000.000
d’unités de compte de 1’Accord Monétaire
Européen, telles qu’elles sont
définies å la date de la présente Con\ention

de compte»). Toutefois, un autre
montant plus ou moins élevé peut
étre fixé par la législation d’une
Partie Contraetante, compte tenu de
la possibilité pour 1’exploitant d’obtenir
1’assurance ou une autre garantie
financiére requise å 1’article
10, sans toutefois que le montant
ainsi fixé puisse étre inférieur å
5.000.000 d’unités de compte. Les
montants prévus au présent paragraphe
peuvent étre convertis en
monnaie nationale en chiffres ronds.

c) L’exception résultant de l’alinéa
(a) (ii) (2) de 1’article 3 peut
étre écartée par la législation d’une
Partie Contraetante, å condition

determined by the law of the Contraeting
Party or by the regulations
of the inter-Governmental organisation
which has established such systems.

Article 7

(a) The aggregate of compensation
required to be paid in respect
of damage caused by a nuclear incident
shall not exceed the maximum
liability established in accordance
with this Article.

(b) The maximum liability of the
operator in respect of damage caused
by a nuclear incident shall he
15,000,000 European Monetary Agreernent
units of account as defined
åt the date of this Convention (hereinafter
referred to as “units of account”)
: provided that any Contraeting
Party, taking into account
the possibilities for the operator of
obtaining the insurance or other financial
security required pursuant
to Article 10, may establish by legislation
a greater or less amount,
but in no event less than 5,000,000
units of account. The sums mentioned
above may be converted into
national currency in round figures.

(c) Any Contracting Party may by
législation provide that the exception
in Article 3 (a) (ii) (2) shall
not apply : provided that in no case

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

213

mellanstatliga organisation som inrättat
systemet avgöras i vilken omfattning
de som äro ersättningsberättigade
enligt systemet äga rätt till
skadestånd av anläggningsinnehavaren
samt huruvida och i sådant fall
i vilken omfattning regressrätt föreligger
mot anläggningsinnehavaren i
anledning av att utbetalning skett
enligt systemets regler.

Artikel 7

(a) Det sammanlagda ersättningsbelopp
som skall utbetalas för skada
orsakad av en enda nukleär olycka
får icke överstiga det högsta ansvarighetsbelopp
som föreskrivits enligt
denna artikel.

(b) Maximibeloppet för anläggningsinnehavarens
ansvarighet i anledning
av skador orsakade av en nukleär
olycka utgör 15 miljoner sådana
betalningsenheter som avses i
det europeiska monetära avtalet
med den bestämning av enheten som
gäller på dagen för denna konvention
(nedan kallade »betalningsenheter»).
Fördragsslutande part äger
emellertid, under hänsynstagande
till möjligheten för anläggningsinnehavaren
att erhålla försäkring eller
annan ekonomisk garanti enligt artikel
10, i sin lagstiftning föreskriva
ett högre eller ett lägre belopp, dock
icke i något fall mindre än 5 miljoner
betalningsenheter. Nu angivna
belopp må konverteras till nationell
valuta i runda tal.

(c) Fördragsslutande part kan genom
bestämmelse i sin lagstiftning
föreskriva, att det i artikel 3 (a) (ii)
(2) angivna undantaget icke skall

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

qu’en aucun cas l’inclusion des dom- shall the inclusion of damage to the
mages au moyen de transport n’ait means of transport result in redupour
effet de réduire la responsa- cing the liability of the operator in
bilité de 1’exploitant pour les autres respect of other damage to an
dommages ä un montant inférieur amount less than 5,000,000 units of
ä 5.000.000 d’unités de compte. account.

d) Le montant fixé eu vertu du
paragraphe (b) du présent article
pour la responsabilité des exploitants
d’installations nucléaires situées
sur le territoire d’une Partie
Contractante ainsi que les dispositions
de la législation d’une Partie
Contractante prises en vertu du paragraphe
(c) du présent article,
s’appliquent å la responsabilité desdits
exploitants quel que soit le lieu
de 1’accident nucléaire.

e) Une Partie Contractante peut
subordonner le transit de substances
nucléaires å travers son territoire, å
la condition que le montant maximum
de la responsabilité de l’exploitant
étranger en cause soit augmenté,
si elle estime que ledit montant
ne couvre pas d’une maniére
adéquate les risques d’un accident
nucléaire au cours de ce transit.
Toutefois, le montant maximum ainsi
augmenté ne peut excéder le montant
maximum de la responsabilité
des exploitants d’installations nucléaires
situées sur le territoire de
cette Partie Contractante.

(d) The amount of liability of
operators of nuclear installations in
the territory of a Contracting Party
established in accordance with paragraph
(b) of this Article as well as
the provisions of any législation of
a Contracting Party pursuant to paragraph
(c) of this Article shall apply
to the liability of such operators
wherever the nuclear incident occurs.

(e) A. Contracting Party may subject
the transit of nuclear substances
through its territory to the condition
that the maximum amount of
liability of the foreign operator concerned
be increased, it'' it considers
that such amount does not adequately
cover the risks of a nuclear incident
in the course of the transit:
provided that the maximum amount
thus increased shall not exceed the
maximum amount of liability of operators
of nuclear installations situated
in its territory.

f) Les disposition du paragraphe (f) The provisions of paragraph (e)
(e) du présent article ne s’appli- of this Article shall not apply:
quent pas :

i) au transport par mer lorsqu’il (i) to carriage by sea where, un -

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

gälla. Den omständigheten att skada
å transportmedlet inbegripes under
ansvarigheten får dock icke i något
fall leda till att anläggningsinnehavarens
skyldighet att utge ersättning
för andra skador kommer att avse
lägre belopp än 5 miljoner betalningsenheter.

(d) Det ansvarighetsbelopp som enligt
bestämmelserna under (b) i denna
artikel fastställts för innehavare
av nukleära anläggningar belägna
inom en fördragsslutande
parts område liksom de bestämmelser
i en föredragsslutande parts lag
vilka meddelats med stöd av bestämmelserna
under (c) i denna artikel
gälla i fråga om berörda anläggningsinnehavares
ansvarighet oavsett
var den nukleära olyckan inträffat.

(e) Fördragsslutande part äger som
villkor för rätten att transitera
nukleära substanser genom eller
över dess territorium föreskriva,
att maximibeloppet för den under
transporten ansvarige utländske anläggningsinnehavarens
skadeståndsskyldighet
höjes, om staten i fråga
finner att detta belopp icke på skäligt
sätt täcker de risker som äro
förbundna med en nukleär olycka
under transiteringen. Belopp till vilket
ansvarighetssumman sålunda
höjes får dock icke överskrida det
ansvarighetsbelopp som gäller för
innehavare av nukleära anläggningar
inom nämnda fördragsslutande
parts område.

(f) Bestämmelserna under (e) i denna
artikel äro icke tillämpliga

(i) på sjötransport i fall då det

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

y a, en vertu du droit International,
un droit de refuge dans les ports de
ladite Partie Contractante, par suite
a’un danger imminent, ou un droit
de passage inoffensif å travers son
territoire;

ii) au transport par air lorsqu’il y
a, en vertu d’un accord ou du droit
international, un droit de survol du
territoire ou d’atterrissage sur le territoire
de ladite Partie Contractante.

g) Les intéréts et dépens liquidés
par le tribunal saisi d’une action en
reparation en vertu de la présente
Convention ne sont pas considérés
comme des indemnités au sens de
la présente Convention et sont dus
par l’exploitant en sus du montant
des réparations qui peuvent étre
dues en vertu du présent article.

Article 8

a) Les actions en reparation, en
vertu de la présente Convention,
doivent étre intentées sous peine de
déchéance, dans le délai de dix ans
a compter de Paccident nucléaire.
Toutefois, la législation nationale
peut fixer un délai de déchéance supérieur
å dix ans, si la Partie Contractante
sur le territoire de laquelle
est située 1’installation nucléaire
dont 1’exploitant est responsable
prévoit des mesures pour couvrir la
responsabilité de l’exploitant å l’égard
des actions en reparation introduites
apres 1’expiration du délai
de dix ans et pendant la période de
prolongation de ce délai. Toutefois,
cette prolongation du délai de déchéance
ne peut porter atteinte en
aucun cas aux droits ä reparation

der international law, there is a
right of entry in cases of urgent
distress into the ports of such Contracting
Party or a right of innocent
passage through its territory; or

(ii) to carriage by air where, by
agreement or under international
law there is a right to fly over or
land on the territory of such Contracting
Party.

(g) Any interest and costs awarded
by a court in actions for compensation
under this Convention shall
not be considered to be compensation
för the purposes of this Convention
and shall be payable by the
operator in addition to any sum for
which he is liable in accordance
with this Article.

Article 8

(a) The right of compensation under
this Convention shall be extinguished
if an action is not brought
within ten years from the date of
the nuclear incident. National legislation
may, however, establish a
period longer than ten years it'' measures
have been taken by the Contracting
Party in whose territory the
nuclear installation of the operator
liable is situated to cover the liability
of that operator in respect of
any actions for compensation begun
after the expiry of the period of ten
years and during such longer period
: provided that such extension
of the extinction period shall in no
case affect the right of compensation
under this Convention of any
person who has brought an action

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

enligt internationella rättsgrundsatser
föreligger rätt att med anledning
av hotande fara söka nödhamn i
ifrågavarande stat eller rätt till
oskadlig genomfart genom dess territorialvatten; (ii)

vid lufttransport i fall då det
enligt internationell överenskommelse
eller internationella rättsgrundsatser
föreligger rätt att flyga över
eller landa inom den ifrågavarande
statens område.

(g) Sådan ränta och rättegångskostnad,
som utdömts av domstol i
mål angående skadestånd enligt
denna konvention betraktas icke
som skadestånd i konventionens
mening utan skall utges av anläggningsinnehavaren
utöver skadeståndsbelopp
som han har att betala
enligt denna artikel.

Artikel 8

(a) Rätten till ersättning enligt denna
konvention upphör, om talan
icke väckts inom tio år från dagen
för den nukleära olyckan. Genom
nationell lagstiftning kan emellertid
fastställas en längre period än tio
år, om den fördragsslutande part
inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning
är belägen vidtagit åtgärder
för att täcka anläggningsinnehavarens
ansvarighet i fråga om ersättningsanspråk
som göras gällande
efter utgången av tioårsperioden
samt under den sålunda bestämda
längre perioden, dock att en sådan
utsträckning av preskriptionstiden
icke i något fall får inverka på den
rätt till ersättning enligt denna konvention
som tillkommer en person,

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

en vertu de la présente Convention
des personnes ayant intenté contre
1’exploitant une action du fält de
décés ou de dommages aux personnes
avant 1’expiration dudit délai de
dix ans.

b) Dans le cas de dommage causé
par un accident nucléaire mettant
en jeu des combustibles nucléaires,
produits ou déchets radioactifs qui
étaient, au moment de 1’accident,
volés, perdus, jetés par-dessus bord
ou abandonnés et n’avaient pas été
récupérés, le délai visé au paragraphe
(a) de cet article est calculé å
partir de la date de cet accident nucléaire,
mais il ne peut en aucun cas
étre supérieur å vingt ans å compter
de la date du vol, de la perte, du jet
par-dessus bord ou de 1’abandon.

c) La législation nationale peut
fixer un délai de déchéance ou de
prescription de deux ans au moins,
soit å compter du moment ou le lésé
a eu connaissance du dommage et
de l’exploitant responsable, soit å
compter du moment ou il a du raisonnablement
en avoir connaissance,
sans que le délai établi en vertu des
paragraphes (a) et (b) de cet article
puisse étre dépassé.

d) Dans les cas prévus å 1’article
13 (c) (ii), il n’y a pas de déchéance
de 1’action en réparation si, dans
le délai prévu au paragraphe (a) du
présent article.

i) une action a été intentée, avant
que le Tribunal visé å 1’article 17

in respect of loss of life or personal
injury against the operator before
the expiry of the period of ten years.

(b) In the case of damage caused
by a nuclear incident involving nuclear
fuel or radioactive products or
waste which, åt the time of the incident
ha ve been stolen, lost, jettisoned
or abandoned and have not
yet been recovered, the period established
pursuant to paragraph (a)
of this Article shall be computed
from the date of that nuclear incident,
but the period shall in no case
exceed twenty years from the date
of the theft, loss, jettison or abandonment.

(c) National législation may establish
a period of not less than two
years for the extinction of the right
or as a period of limitation either
from the date åt which the person
suffering damage has knowledge or
from the date åt which he ought
reasonably to have known of both
the damage and the operator liable:
provided that the period established
pursuant to paragraphs (a) and (b)
of this Article shall not be exceeded.

(d) Where the provisions of Article
13 (c) (ii) are applicable, the
right of compensation shall not,
however, be extinguished if, witliin
the time provided for in paragraph

(a) of this Article,

(i) prior to the determination by
the Tribunal referred to in Article

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

vilken före utgången av tioårsperioden
har väckt talan mot anläggningsinnehavaren
om ersättning i
anledning av personskada.

(b) Om skada orsakats av en
nukleär olycka, vid vilken medverkat
nukleärt bränsle eller radioaktiva
produkter eller avfallsämnen som vid
tiden för olyckan stulits, gått förlorade
eller övergivits och icke därefter
åter tillvaratagits, skall den
frist som fastställts enligt bestämmelserna
under (a) i denna artikel
räknas från dagen från den nukleära
olyckan, men den skall icke
i något fall överstiga tjugo år räknat
från dagen för stölden, förlusten
eller övergivandet.

(c) Genom nationell lagstiftning kan
fastställas en kortare frist inom
vilken talan skall väckas eller skadeståndsanspråket
anmälas. Denna
frist får icke understiga två år räknat
antingen från den tidpunkt då
den skadelidande fick kännedom om
skadan och om den för skadan ansvarige
anläggningsinnehavaren eller
från den tidpunkt då han skäligen
bort ha sådan kännedom, dock
att den preskriptionstid som fastställts
enligt bestämmelserna under

(a) och (b) i denna artikel icke får
överskridas.

(d) I fall som avses i artikel 13
(c) (ii) förloras icke talerätten om,
inom den frist som anges under (a)
i denna artikel,

(i) innan beslut meddelats av den
internationella domstol varom stad -

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

n’ait pris une décision, devant l’un
des tribunaux entre lesquels ledit
Tribunal peut choisir si le Tribunal
désigne comme tribunal compétent,
un autre tribunal que celui devant
lequel 1’action a déjå été intentée, il
peut fixer un délai dans lequel l’action
doit étre intentée devant le tribunal
compétent ainsi désigné;

ii) une demande a été introduite
auprés d’une Partie Contractante
intéressée en vue de la désignation
du tribunal compétent par le Tribunal
conformément å 1’article 13
(c) (ii), å condition qu’une action
soit intentée apres cette désignation
dans le délai qui serait fixé par ledit
Tribunal.

e) Sauf disposition contraire du
droit national, une personne ayant
subi un dommage causé par un accident
nucléaire qui a intenté une action
en réparation dans le délai prévu
au présent article peut présenter
une demande complémentaire en cas
d’aggravation du dommage apres
1’expiration de ce délai, tant qu’un
jugement définitif n’est pas intervenu.

Article 9

L’exploitant n’est pas responsable
des dommages causés par un accident
nucléaire si cet accident est du
directement å des actes de conflit
armé, d’hostilités, de guerre civile,
d’insurrection ou, sauf disposition
contraire de la législation de la Partie
Contractante sur le territoire de
laquelle est située son installation

17, an action has been brought before
any of the courts from which
the Tribunal can choose; if the Tribunal
determines that the competent
court is a court other than that
hefore which such action has already
been brought, it may fix a date
by which such action has to be
brought before the competent court
so determined; or

(ii) a request has been made to a
Contracting Party concerned to initiate
a determination by the Tribunal
of the competent court pursuant
to Article 13 (c) (ii) and an action
is brought subsequent to such determination
within such time as may
be fixed by the Tribunal.

(e) Unless national law provides to
the contrary, any person sufifering
damage caused by a nuclear incident
who has brought an action
for compensation within the period
provided for in this Article may
amend his claim in respect of any
aggravation of the damage after the
expiry of such period provided that
final judgment has not been entered
by the competent court.

Article 9

The operator shall not be liable
for damage caused by a nuclear incident
directly due to an act of armed
conflict, hostilities, civil war, insurrection
or, except in so far as the
législation of the Contracting Party
in whose territory his nuclear installation
is situated may provide to
the contrary, a grave natural disaster
of an exceptional character.

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

gas i artikel 17 talan väckts vid en
av de domstolar bland vilka den internationella
domstolen äger välja;
utser den internationella domstolen
som behörig domstol annan domstol
än den vid vilken talan redan
väckts, äger den internationella
domstolen bestämma en frist inom
vilken talan skall väckas vid den
domstol som sålunda angivits som behörig;
eller

(ii) hemställan gjorts hos någon
fördragsslutande part att den skall
begära hos den internationella domstolen
att behörig domstol utses enligt
artikel 13 (c) (ii) samt, sedan
den internationella domstolen meddelat
sitt beslut, talan väckts inom
tid som bestämts av sistnämnda
domstol.

(e) Om icke annat föreskrives i nationell
lag, har den som lidit skada
till följd av en nukleär olycka
och som väckt talan inom tid som
anges i denna artikel rätt att utvidga
sin talan, om skadan förvärrats
efter utgången av denna tid och saken
icke slutligt avgjorts.

Artikel 9

Anläggningsinnehavaren är icke
ansvarig för skada orsakad av en
nukleär olycka, vilken är en direkt
följd av krigshandling under väpnad
konflikt eller häremot svarande
handling under inbördeskrig eller
uppror eller, om icke lagstiftningen
i den fördragsslutande part inom
vars område anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning är belägen

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nucléaire, å des cataclysmes naturels
de caractére execptionnel.

Article 10

a) Tout exploitant devra étre tenn,
pour faire face å la responsabilité
prévue par la présente Convention,
d’avoir et de maintenir, å concurrence
du montant fixé conformément
å 1’article 7, une assurance ou
u ne autre garantie financiére correspondant
au type et aux conditions
déterminés par l’autorité publique
compétente.

b) L’assureur ou toute autre personne
ayant accordé une garantie financiére
ne peut suspendre 1’assurance
ou la garantie financiére prévue
au paragraphe (a) du present
article, ou y mettre fin sans un préavis
de deux mois au moins donné
par écrit å 1’autorité publique compétente,
ou, dans la mesure ou ladite
assurance ou autre garantie financiére
concerne un transport de substances
nucléaires, pendant la durée
de ce transport.

c) Les sommes provenant de l’assurance,
de la réassurance ou d’une
autre garantie financiére ne peuvent
servir qu’å la reparation des dommages
causés par un accident nucléaire.

Artide 11

La nature, la forme et 1’étendue de
la réparation, ainsi que la reparation
équitable des indemnités sont
régies, dans les limites prévues par
la présente Convention, par le droit
national.

Artide 10

(a) To cover the liability under this
Convention, the operator shall be
required to have and maintain insurance
or other financial security
of the amount established pursuant
to Article 7 and of such type and
terms as the competent public authority
shall specify.

(b) No insurer or other financial
guarantor shall suspend or cancel
the insurance or other financial security
provided for in paragraph (a)
of this Article without giving notice
in writing of åt least two montlis to
the competent public authority or in
so far as such insurance or other
financial security relätes to the carriage
of nuclear substances, during
the period of the carriage in
question.

(c) The sums provided as insurance,
reinsurance, or other financial
security may be drawn upon only
for compensation for damage caused
by a nuclear incident.

Artide 11

The nature, form and extent of
the compensation, within the limits
of this Convention, as well as the
equitable distribution thereof, shall
be governed by national law.

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

föreskriver annat, av en allvarlig
naturkatastrof av osedvanlig art.

Artikel 10

(a) För att täcka skadeståndsansvar
enligt denna konvention är anläggningsinnehavaren
skyldig att
teckna och hålla vid makt försäkring
eller annan ekonomisk säkerhet
till det belopp som fastställts
som ansvarighetsbelopp enligt artikel
7. Försäkringens eller säkerhetens
art och villkor skola godkännas
av vederbörande myndighet.

(b) Försäkringsgivaren eller den
som ställt annan säkerhet äger icke
tillfälligt eller definitivt fritaga sig
ansvarighet enligt bestämmelserna
under (a) utan att ha lämnat skriftligt
meddelande härom till vederbörande
myndighet minst två månader
i förväg. Avser försäkringen
eller säkerheten transport av nukleära
substanser får fritagande från
ansvarighet icke ske så länge transporten
pågår.

(c) Belopp härrörande ur försäkring,
återförsäkring eller annan ekonomisk
säkerhet får icke användas
för annat ändamål än ersättning för
skador orsakade av nukleär olycka.

Artikel 11

Frågor om skadeståndens art,
form och omfattning liksom om rättvis
fördelning av tillgängliga medel
avgöras, inom de gränser som konventionen
uppdrager, enligt nationell
lag.

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 12

Les indemnités payables conformément
å la présente Convention,
les primes d’assurance et de réassurance
ainsi que les sommes provenant
de 1’assurance, de la réassurance
ou d’une autre garantie financiére
en vertu de 1’article 10 et les intéréts
et dépens visés ä 1’article 7 (g), sont
librement transférables entre les zones
monétaires des Parties Contractantes.

Article 13

a) Sauf dans les cas ou le présent
article en dispose autrement, les tribunaux
de la Partie Contractante
sur le territoire de laquelle 1’accident
nucléaire est survenu, sont
seuls compétents pour statuer sur
les actions introduites en vertu des
artides 3, 4, 6 (a) et 6 (e).

b) Lorsqu’un accident nucléaire
survient hors des territoires des Parties
Contractantes, ou que le lieu de
1’accident nucléaire ne peut étre déterminé
avec certitude, les tribunaux
de la Partie Contractante sur le territoire
de laquelle est située Finstallation
nucléaire dont 1’exploitant est
responsable sont seuls compétents.

c) Lorsqu’en vertu des paragraphes
(a) ou (b) du présent article
les tribunaux des plusieurs Parties
Contractantes sont compétents, la
compétence est attribuée,

i) si 1’accident nucléaire est survenu
en partie en dehors du territoire
de toute Partie Contractante et
en partie sur le territoire d’une seule
Partie Contractante, aux tribunaux
de cette derniére;

Article 12

Compensation payable under this
Convention, insurance and reinsurance
premiums, sums provided as
insurance, reinsurance, or other financial
security required pursuant
to Article 10, and in terest and costs
referred to in Article 7 (g), shall be
freely transferable between the monetary
areas of the Contracting Parties.

Article 13

(a) Except as otherwise provided
in this Article, jurisdiction over actions
under Artides 3, 4, 6 (a) and
6 (e) shall lie only with the courts
of the Contracting Party in whose
territory the nuclear incident occurred.

(b) Where a nuclear incident occurs
outside the territory of the
Contracting Parties, or where the
place of the nuclear incident cannot
be deter mined with certainty, jurisdiction
over such actions shall lie
with the courts of the Contracting
Party in whose territory the nuclear
installation of the operator liable is
situated.

(c) Where jurisdiction would lie
with the courts of more than one
Contracting Party by virtue of paragraphs
(a) or (b) of this Article,
jurisdiction shall lie,

(i) it the nuclear incident occurred
partly outside the territory of
any Contracting Party and partly in
the territory of a single Contracting
Party, with the courts of that Contracting
Party; and

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

225

Artikel 12

Skadeståndsbelopp som erläggas
enligt denna konvention, premier för
försäkring och återförsäkring, belopp
som utges på grund av försäkring,
återförsäkring eller annan ekonomisk
säkerhet enligt artikel 10
samt ränta och kostnader vilka omnämnas
i artikel 7 (g) skola få fritt
överföras mellan de fördragsslutande
parternas monetära områden.

Artikel 13

(a) Om annat icke föreskrives i
denna artikel, tillkommer jurisdiktion
beträffande anspråk enligt artiklarna
3, 4, 6 (a) och 6 (e) endast
domstolarna i den fördragsslutande
part inom vars område den nukleära
olyckan inträffade.

(b) Om en nukleär olycka inträffar
utanför de fördragsslutande parternas
områden eller om platsen för
den nukleära olyckan icke kan bestämmas
med säkerhet, tillkommer
jurisdiktion över sådana anspråk
domstolarna i den fördragsslutande
part inom vars område den ansvarige
anläggningsinneliavarens nukleära
anläggning är belägen.

(c) Om jurisdiktion skulle tillkomma
domstolarna i flera än en fördragsslutande
part enligt bestämmelserna
under (a) eller (b) i denna
artikel, tillkommer jurisdiktion

(i) om den nukleära olyckan inträffat
delvis utanför de fördragsslutande
parternas områden och
delvis inom en enda fördragsslutande
parts område domstolarna i sistnämnda
fördragsslutande part; och
8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ii) dans tout autre cas, aux tribunaux
de la Partie Contractante désignée,
å la demande d’une Partie
Contractante intéressée, par le Tribunal
visé å 1’article 17, comme
étant la plus directement liée å l’affaire.

d) Lorsque les jugements prononcés
contradictoirement ou par défaut
par le tribunal compétent eu
vertu des dispositions du présent artide
sont exécutoires d’aprés les lois
appliquées par ce tribunal, ils deviennent
exécutoires sur le territoire
de toute autre Partie Contractante
dés raccoraplissement des formalités
prescrites par la Partie Contractante
intéressée. Aucun nouvel examen
du fond de 1’affaire n’est admis.
Cette disposition ne s’aplique
pas aux jugements qui ne sont exécutoires
que provisoirement.

e) Si une action en réparation est
intentée contre une Partie Contractante
en vertu de la présente Convention,
ladite Partie Contractante
ne peut invoquer son immunité de
juridiction devant le tribunal compétent
en vertu du présent artide,
sauf en ce qui concerne les mesures
d.''exécution.

Article 15

a) La présente Convention doit étre
appliquée sans aucune discrimination
fondée sur la nationalité, le
domicile ou la résidence.

b) Le « droit national» et la « législation
nationale» signifient le
droit ou la législation nationale du
tribunal compétent en vertu de la
présente Convention pour statuer
sur les actions résultant d’un acci -

(ii) in any other case, with the
courts of the Contracting Party determined,
åt the request of a Contracting
Party concerned, by the Tribunal
referred to in Article 17 as
being the most closely related to the
case in question.

(d) Judgments entered by the competent
court under this Article after
trial, or by default, shall, when they
have become enforceable under the
law applied by that court, become
enforceable in the territory of any
of the other Contracting Parties as
soon as the formalities required by
the Contracting Party concerned
have been complied with. The merits
of the case shall not be the subject
of further proceedings. The foregoing
provisions shall not apply to
interim judgments,

(e) If an action is brought against
a Contracting Party under this Convention,
such Contracting Party may
not, except in respect of measures
of execution, invoke any j urisdictional
immunities before the court
competent in accordance with this
Article.

Article 15

(a) This Convention shall be applied
without any discrimination
based upon nationality, domicile, or
residence.

(b) “National law” and “national
législation” mean the national law
or the national législation of the
court having jurisdiction under this
Convention over claims arising out
of a nuclear incident, and that law

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

227

(ii) i varje annat fall domstolarna
i den fördragsslutande part som
på framställning av en berörd fördragsslutande
part bestämts av den
i artikel 17 omnämnda domstolen
som varande den part vilken har den
närmaste anknytningen till saken.

(d) Dom -—- varunder inbegripes
tredskodom — som meddelats av
domstol vilken är behörig enligt
denna artikel kan, när domen kan
verkställas enligt den av domstolen
tillämpade lagen, verkställas också
i alla andra fördragsslutande parter,
så snart de formella förutsättningar
som föreskrivits i verkställighetslandet
blivit uppfyllda. Ny
prövning av den sak som avgjorts
genom domen får icke äga rum. Dessa
bestämmelser gälla dock icke
dom som ej vunnit laga kraft.

(e) Väckes skadeståndstalan mot en
fördragsslutande part enligt denna
konvention, kan denna part icke
annat än i fråga om åtgärder för
verkställighet åberopa immunitet
inför den domstol som är behörig
enligt denna artikel.

Artikel lb

(a) Denna konvention skall tillämpas
utan diskriminering med hänsyn
till nationalitet, hemvist eller
uppehållsort.

(b) Med »nationell lag» och »nationell
lagstiftning» förstås nationell
lag och nationell lagstiftning på den
ort där domstol, vilken enligt denna
konvention är behörig att döma
över anspråk i anledning av nukleär

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dent nucléaire; le droit ou la législation
nationale est applicable pour
toutes les questions de fond et de
procédure qui ne sont pas réglées
spécialement par la présente Convention.

c) Le droit et la législation nationales
doivent étre appliqués sans
aucune discrimination fondée sur la
nationalité, le domicile ou la résidence.

Article 15

a) Il appartient ä chaque Partie
Contractante de prendre les mesures
qu’elle estime nécessaires en vue
d’accroitre 1’importance de la réparation
prévue par la présente Convention.

b) Pour la part des dommages dont
la réparation proviendrait d’une
intervention financiére mettant en
jeu des fonds publics et qui excéderait
le montant minimum de
5.000.000 d’unités de compte prévu
å 1’article 7, 1’application de ees mesures,
quelle que soit leur forme,
pourrait étre soumise å des conditions
particuliéres dérogeant aux
dispositions de la présente Convention.

Artide 16

Les dispositions prises par le Comité
de Direction en vertu de l’article
1 (a) (ii), 1 (a) (iii) et 1 (b),
sont adoptées par accord mutuel des
membres représentant les Parties
Contractantes.

Artide 17

Tout différend entre deux ou plusieurs
Parties Contractantes relatif

or législation shall apply to all matters
both substantive and procedural
not specifically governed by this
Convention.

Artide 15

(a) Any Contracting Party may take
such measures as it deems necessary
to provide for an inerease in the
amount of compensation specified in
this Convention.

(b) In so far as compensation for
damage involves public funds and is
in excess of the 5,000,000 units of
account referred to in Article 7, any
such measure in whatever form may
be applied under conditions -which
may derogate from the provisions of
this Convention.

Artide 16

Decisions taken by the Steering
Committee under Article 1 (a) (ii),
1 (a) (iii) and 1 (b) shall be adopted
by mutual agreement of the
members representing the Contracting
Parties.

Artide 17

Any dispute arising between two
or more Contracting Parties con -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

229

olycka, har sitt säte; nämnda lag eller
lagstiftning är tillämplig beträffande
alla frågor rörande både saken
och förfarandet, om icke särskild
bestämmelse i visst hänseende
meddelats i denna konvention.

(c) Nationell lag och nationell lagstiftning
skola tillämpas utan diskriminering
med hänsyn till nationalitet,
hemvist eller uppehållsort.

Artikel 15

(a) Varje fördragsslutande part äger
vidtaga de åtgärder den anser nödvändiga
för att bygga ut det ersättningssystem
som skapas genom denna
konvention.

(b) I den mån allmänna medel tagas
i anspråk för ersättningar utöver
det belopp om 5 miljoner betalningsenheter
som anges i artikel 7, får
åtgärder i sådant hänseende, oberoende
av vilken form de erhålla,
genomföras under villkor som avvika
från vad som föresk-rives i denna
konvention.

Artikel 16

Beslut av styrelsen enligt artikel
1 (a) (ii), 1 (a) (iii) och 1 (b) får
icke fattas utan att de medlemmar
av styrelsen som representera de
fördragsslutande parterna äro ense
om beslutet.

Artikel 17

Tvister mellan två eller flera fördragsslutande
parter rörande tolk -

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

å 1’interprétation ou å 1’application
de la présente Convention sera examiné
par le Comité de Direction et å
défaut de solution amiable soumis,
å la demande d’une Partie Contractante
intéressée, au Tribunal créé
par la Convention en date du 20 décembre
1957 sur l’Établissement
d’un Contröle de Sécurité dans le
Domaine de 1’Énergie Nucléaire.

Article 18

a) Des réserves portant sur une ou
plusieurs dispositions de la présente
Convention peuvent étre formulées
å tout moment avant la ratification
ou l’adhésion å la présente
Convention, ou avant la notification
faite en vertu de 1’article 23 en ce
qui concerne le ou les territoires visés
par cette notification; ees réserves
ne sont recevables que si leurs
termes ont été expressément acceptés
par les Signataires.

b) Toutefois, 1’acceptation d’un
Signataire n’est pas requise, si celuici
n’a pas lui-méme ratifié la Convention
dans un délai de douze mois
a partir de la date ou la notification
de la réserve lui a été communiquée
par le Secrétaire général de l’Organisation,
conformément å 1’article
24.

c) Toute réserve acceptée conformément
au présent article peut étre
retirée a tout moment par notification
adressée au Secrétaire général
de 1’Organisation.

Artide 19

a) La présente Convention sera raratifiée.
Les instruments de ratifica -

cerning the interpretation or application
of this Convention shall be
examined by the Steering Committee
and in the absence of friendly
settlement shall, upon the request of
a Contracting Party concerned, be
submitted to the Tribunal established
by the Convention of 20th December
1957 on the Establishment
of a Security Control in the Field of
Nuclear Energy.

Artide 18

(a) Reservations to one or more of
the provisions of this Convention
may be made åt any time prior to
ratification of or accession to this
Convention or prior to the time of
notification under Article 23 in respect
of any territory or territories
mentioned in the notification, and
shall be admissible only if the terms
of these reservations have been expressly
accepted by the Signatories.

(b) Such acceptance shall not be
required from a Signatory which
has not itself ratified this Convention
within a period of twelve
months after the date of notification
to it of such reservation by the Secretary-General
of the Organisation
in accordance with Article 24.

(c) Any reservation admitted in
accordance with this Article may be
withdrawn åt any time by notification
addressed to the Secretary-General
of the Organisation.

Artide 19

(a) This Convention shall be ratified.
Instruments of ratification

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ningen eller tillämpningen av denna
konvention skola behandlas av styrelsen
och, om icke godvillig uppgörelse
nås, på begäran av någon av
de berörda fördragsslutande parterna
hänskjutas till avgörande av den
domstol som inrättats enligt konventionen
den 20 december 1957 om
upprättande av säkerhetskontroll på
atomenergins område.

Artikel 18

(a) Reservation mot en eller flera
av bestämmelserna i denna konvention
får göras vid varje tidpunkt
före ratifikation av eller anslutning
till konventionen eller, ifråga om
område eller områden som avses i
meddelande enligt artikel 23, innan
sådant meddelande lämnats. Reservation
blir dock giltig endast om
den uttryckligen godkänts av signatärmakterna.

(b) Sådant godkännande kräves
dock icke från signatärmakt, som ej
själv har ratificerat konventionen
inom ett år räknat från den dag då
meddelande om reservationen enligt
artikel 24 lämnades till denna signatärmakt
av organisationens generalsekreterare.

(c) Reservation som godkänts enligt
denna artikel kan när som helst
återtagas genom meddelande till organisationens
generalsekreterare.

Artikel 19

(a) Konventionen skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten depo -

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tion seront déposés auprés du Secrétaire
général de 1’Organisation.

6J La présente Convention entrera
en vigueur des que cinq au moms
des Signataires auront déposé leur
instrument de ratification. Pour tout
Signataire qui la ratifiera ultérieurement,
la présente Convention entrera
en vigueur dés qu’il aura déposé
son instrument de ratification.

Article 20

Les modifications å la présente
Convention seront adoptées par accord
mutuel de toutes les Parties
Contractantes. Elles entreront en
vigueur lorsqu’elles auront été ratifiées
ou confirmées par les deux
tiers des Parties Contractantes.
Pour toutes Parties Contractantes
qui les ratifieront ou confirmeront
ultérieurement, les modifications
entreront en vigueur å la date de
cette ratification ou confirmation.

Article 21

a) Tout Gouvernement d’un pays
membre ou associé de 1’Organisation,
non Signataire de la présente
Convention, pourra y adhérer par
notification adressée au Secrétaire
général de 1’Organisation.

b) Tout Gouvernement d’un autre
pays non Signataire de la présente
Convention pourra y adhérer par notification
adressée au Secrétaire général
de 1’Organisation et avec l’accord
unanime des Parties Contractantes.
L’adhésion prendra effet å la
date de cet accord.

shall be deposited with the Secretary-General
of the Organisation.

(b) This Convention shall come into
force upon the deposit of instruments
of ratification by not less
than five of the Signatories. For
each Signatory ratifying thereafter,
this Convention shall come into
force upon the deposit of its instrument
of ratification.

Article 20

Amendments to this Convention
shall be adopted by mutual agreement
of all the Contracting Parties.
They shall come into force when
ratified or confirmed by two-thirds
of the Contracting Parties. For each
Contracting Party ratifying or confirming
thereafter, they shall come
into force åt the date of such ratification
or confirmation.

Article 21

(a) The Government of any Member
or Associate country of the
Organisation which is not a Signatory
to this Convention may accede
thereto by notification addressed to
the Secretary-General of the Organisation.

(b) The Government of any other
country which is not a Signatory to
this Convention may accede thereto
by notification addressed to the
Secretary-General of the Organisation
and with the unaniinous assent
of the Contracting Parties. Such accession
shall take effect from the
date of such assent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

233

neras hos organisationens generalsekreterare.

(b) Konventionen träder i kraft, när
minst fem signatärmakters ratifikationsinstrument
deponerats. För
signatärmakt som ratificerar vid senare
tidpunkt träder konventionen
i kraft, när den statens ratifikationsinstrument
deponeras.

Artikel 20

För ändring i denna konvention
kräves överenskommelse mellan
samtliga fördragsslutande parter.
Ändringen träder i kraft, när den ratificerats
eller bekräftats av två tredjedelar
av de fördragsslutande parterna.
För fördragsslutande part som
ratificerar eller bekräftar ändringen
vid senare tidpunkt, träder den j
kraft den dag ratificeringen eller bekräftandet
sker.

Artikel 21

(a) Stat, som är medlem av organisationen
eller har ställning av associerad
stat men icke är signatärmakt,
kan ansluta sig till konventionen
genom meddelande till organisationens
generalsekreterare.

(b) Annan stat, som icke är signatärmakt,
kan ansluta sig till konventionen
genom meddelande till
organisationens generalsekreterare
och under förutsättning att samtliga
fördragsslutande parter lämna
sitt samtycke till anslutningen. Anslutningen
blir gällande den dag
samtycke som nu nämnts lämnas.

8f Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 22

a) La présente Convention est
conclue pour une durée de dix ans
å compter de la date de son entrée
en vigueur. Toute Partie Contractante
pourra mettre fin en ce qui
la concerne å 1’application de la présente
Convention au terme de ce délai
en donnant un préavis d’un an å
cet. effet au Secrétaire général de
1''Organisation.

b) La présente Convention restera
par la suite en vigueur pour une
période de cinq ans, vis-å-vis des
Parties Contractantes qui n’auront
pas mis fin å son application conformément
au paragraphe (a) du
présent article et ultérieurement,
par périodes successives de cinq ans,
vis-å-vis des Parties Contractantes
qui n’y auront pas mis fin au terme
de l’une de ees périodes, en donnant
un préavis d’un an å cet effet au
Secrétaire général de l’Organisation.

c) Une conférence sera convoquée
par le Secrétaire général de l’Organisation
pour examiner la révision
de la présente Convention, au terme
de la période de cinq ans qui suivra
la date de son entrée en vigueur ou,
å tout autre moment, å la demande
dune Partie Contractante, dans un
délai de six mois ä compter de cette
demande.

Article 23

a) La présente Convention s’applique
aux territoires métropolitains
des Parties Contractantes.

b) Tout Signataire ou Partie Con -

Article 22

(a) This Convention shall renvain
in effeet for a period of ten years
as from the date of its coming into
force. Any Contracting Party may,
by giving twelve months’ notice to
the Secretary-General of the Organisation,
terminate the application of
this Convention to itself åt the end
of the period of ten years.

(b) This Convention shall, af ter
the period of ten years, rémain in
force för a period of five years for
such Contracting Parties as have not
terminated its application in accordance
with paragraph (a) of this Article,
and thereafter for successive
periods of five years for such Contracting
Parties as have not terminated
its application åt the end of
one of such periods of five years by
giving twelve months’ notice to tliat
effeet to the Secretary-General of
the Organisation.

(c) A conference shall be convened
by the Secretary-General of
the Organisation in order to consider
revisions to this Convention
after a period of five years as from
the date of its coming into force or,
åt any other time, åt the request of a
Contracting Party, within six
months from the date of such request.

Article 23

(a) This Convention shall apply
to the metropolitan territories of
the Contracting Parties.

(b) Any Signatory or Contracting

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968
Artikel 22

(a) Denna konvention gäller under
en tid av tio år räknat från den dag
den träder i kraft. Varje fördragsslutande
part kan för sitt vidkommande
bringa konventionen att upphöra
gälla vid nämnda tids utgång
efter uppsägning hos organisationens
generalsekreterare ett år i förväg.

(b) Efter tioårstidens utgång skall
konventionen för de stater som icke
uppsagt konventionen enligt bestämmelserna
under (a) i denna artikel
fortsätta att gälla under en period
av fem år. Därefter gäller konventionen
under perioder om fem år
i taget för de fördragsslutande parter
som icke senast ett år före utgången
av sådan femårsperiod uppsagt
konventionen hos organisationens
generalsekreterare.

(c) Sedan konventionen varit i kraft
Under fem år, skall en konferens
för att pröva förslag om ändringar
i konventionen sammankallas av
organisationens generalsekreterare.
En sådan konferens skall också sammankallas
av generalsekreteraren
närhelst begäran därom framställes
av fördragsslutande part; konferensen
skall i sådant fall hållas inom
sex månader från den dag framställningen
gjordes.

Artikel 23

(a) Denna konvention skall tillämpas
på de fördragsslutande parternas
europeiska territorier.

(b) Signatärmakt eller fördragsslu -

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

tractante peut, au moment de la signature
ou de la ratification de la
présente Convention ou de son adhésion
å la présente Convention, ou
ultérieurement å tout moment, indiquer
par notification adressée au
Secrétaire général de 1’Organisation
que la présente Convention s’applique
å ceux de ses territoires, y compris
les territoires pour lesquels la
Partie Contractante est responsable
dans les relations internationales,
auxquels elle n’est pas applicable en
vertu du parapgraphe (a) du présent
article et qui sont désignés dans
la notification. Une telle notification
peut, en ce qui concerne tout
territoire qui y est désigné, étre retirée
en donnant un préavis d’un an
å cet effet au Secrétaire général de
1’Organisation.

c) Les territoires d’une Partie
Contractante, y compris ceux pour
lesquels elle est responsable dans les
relations internationales, auxquels
la présente Convention ne s’applique
pas, sont considérés aux fins de ladite
Convention comme territoires
d’un État non-Contractant.

Article 24

Le Secrétaire général de 1’Organisation
donnera communication å
tous les Signataires et Gouvernement
ayant adhéré å la Convention de la
réception des instruments de ratification,
d’adhésion et de retrait, ainsi
que des notifications faites en vertu
de 1’article 23 et des décisions prises
par le Comité de Direction en vertu
de 1’article 1 (a) (ii), l(a) (iii) et 1
(b). Il leur notifiera également la

Party may, åt the time of signature
or ratification of or accession to this
Convention or åt any later time, notify
the Secretary-General of the Organisation
that this Convention shall
apply to those of its territories, including
the territories for whose international
relations it is responsible,
to which this Convention is not
applicable in accordance with paragraph
(a) of this Article and which
are mentioned in the notification.
Any such notification may in respect
of any territory or territories
mentioned therein be withdrawn by
giving twelve months’ notice to that
effect to the Secretary-General of
the Organisation.

(c) Any territories of a Contracting
Party, including the territories for
whose international relations it is
responsible, to which this Convention
does not apply shall be regarded
for the purposes of this Convention
as being a territory of a non-Contracting
State.

Article 24

The Secretary-General of the Organisation
shall give notice to all
Signatories and acceding Governments
of the receipt of any instrument
of ratification, accession, withdrawal,
notification under Article
23, and décisions of the Steering
Connnittee under Article 1 (a) (ii),
1 (a) (iii) and 1 (b). He shall also
notify them of the date on which
this Convention comes into force,

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

237

tande part äger, vid tidpunkten för
undertecknande eller ratifikation av
konventionen eller anslutning till
densamma eller vid vilken som helst
senare tidpunkt, genom meddelande
till organisationens generalsekreterare
förklara, att konventionen skall
gälla för nämnda part tillhörigt och
i meddelandet angivet område —
därunder inbegripet område för vars
internationella förbindelser parten
svarar — på vilket konventionen
icke är tillämplig enligt bestämmelserna
under (a) i denna artikel. Förklaring
som nu nämnts kan i fråga
om varje område som anges däri
återtagas efter uppsägning ett år i
förväg hos organisationens generalsekreterare.

(c) Sådana till fördragsslutande
part hörande områden -— därunder
inbegripet område för vars internationella
förbindelser parten svarar
— beträffande vilka denna konvention
icke gäller, betraktas vid tilllämpning
av konventionen som områden
hörande till icke fördragsslutande
stat.

Artikel 2b

Organisationens generalsekreterare
skall underrätta samtliga signatärmakter
och stater som anslutit
sig till konventionen om mottagandet
av ratifikations- och anslutningsinstrument,
återkallelse^ meddelanden
enligt artikel 23 och beslut av
styrelsen enligt artikel 1 (a) (ii), 1

(a) (iii) och 1 (b). Han skall vidare
underrätta dem om vilken dag denna
konvention träder i kraft, om ly -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

date de 1’entrée en vigueur de la présente
Convention, le texte des modifications
adoptées et la date de l’entrée
en vigueur desdites modifications,
ainsi que les réserves faites
conformément å 1’article 18.

ANNEXE I

Les réserves suivantes ont été acceptées,
soit å la date de la signature
de la Convention, soit å la date de lu
signature du Protocole Additionncl :

1. Article 6 (a) et (c) (i) :

Réserve du Gouvernement de la

République Fédérale d’Allemagne,
du Gouvernement de la République
d’Autriche et du Gouvernement du
Royaume de Gréce.

Réserve du droit de laisser subsister,
par une disposition de la législation
nationale, la responsabilité
d’une personne autre que l’exploitant,
å condition que cette personne
soit entiérement couverte, méme en
cas d’action mal fondée, soit par
une assurance ou une autre garantie
financiére obtenue par 1’exploitant,
soit au moyen des fonds publics.

2. Article 6 (b) et (d) :

Réserve du Gouvernement de la

République d’Autriche, du Gouvernement
du Royaume de Gréce, du
Gouvernement du Royaume de Norvége
et du Gouvernement du Royaume
de Suéde.

Réserve du droit de considérer
leurs lois nationales comportant des
dispositions équivalentes å celles des

the text of any amendment thereto
and of the date on which such
amendment comes into force, and
any reservation made in accordance
with Article 18.

ANNEX I

The following reservations were
accepted either åt the time of signature
of the Convention or åt the
time of signature of the Additional
Protocol :

1. Article 6 (a) and (c) (i) :

Reservation by the Government of

the Federal Republic of Germany,
the Government of the Republic of
Austria and the Government of the
Kingdom of Greece.

Reservation of the right to provide,
by national law, that persons
other than the operator may continue
to be liable for damage caused
by a nuclear incident on condition
that these persons are fully covered
in respect of their liability, including
défence against unjustified actions,
by insurance or other financial security
obtained by the operator or
out of State funds.

2. Article 6 (b) and (d) :

Reservation by the Government of

the Republic of Austria, the Government
of the Kingdom of Greece, the
Government of the Kingdom of Norway
and the Government of the
Kingdom of Sweden.

Reservation of the right to considcr
their national legislation which
includes provisions equivalent to

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

239

delsen av varje i konventionen vidtagen
ändring och om vilken dag
ändringen träder i kraft samt om reservationer
som gjorts enligt artikel
18.

ANNEX I

Följande reservationer godkändes
vid tidpunkten för undertecknandet
av denna konvention eller vid tidpunkten
för undertecknandet av tillläggsprotokollet: 1.

Artikel 6 (a) och (c) (i):

Reservation av Förbundsrepubliken
Tysklands, Republiken Österrikes
och Konungariket Greklands regeringar.

Reservation av rätten att genom
föreskrift i nationell lagstiftning
behålla skadeståndsansvar för annan
än anläggningsinnehavaren, under
förutsättning att detta skadeståndsansvar
är fullständigt täckt,
även i fall av obefogad rättegång,
genom försäkring eller annan ekonomisk
säkerhet, för vilken anläggningsinnehavaren
skall sörja, eller
av statlig garanti.

2. Artikel 6 (b) och (d):

Reservation av Republiken Österrikes,
Konungariket Greklands, Konungariket
Norges samt Konungariket
Sveriges regeringar.

Reservation av rätten att med sådana
internationella överenskommelser
som åsyftas i artikel 6 (b)

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

accords internationaux visés å l’article
6 (b) comme des accords internationaux
aux fins de 1’article 6 (b)
et (d).

3. Article 8 (a) :

Réserve du Gouvernement de la
République Fédérale d’Allemagne et
du Gouvernement de la République
d’Autriche.

Réserve du droit d’établir, en ce
qui concerne les accidents nucléaires
survenant respectivement dans la
République Fédérale d’Allemagne et
dans la République d’Autriche, un
délai de déchéance supérieur å dix
ans, si des mesures ont été prévues
pour couvrir la responsabilité de
1’exploitant å l’égard des actions en
réparation introduites apres 1’expiration
du délai de dix ans et pendant
la période de prolongation de ce délai.

4. Artide 9 :

Réserve du Gouvernement de la
République Fédérale d’Allemagne et
du Gouvernement de la République
d’Autriche.

Réserve du droit de prévoir, en ce
qui concerne les accidents nucléaires
survenant respectivement dans
la République Fédérale d’Allemagne
et dans la République d’Autriche,
que 1’exploitant est responsable des
dommages causés par un accident
nucléaire si cet accident est du directement
ä des actes de conflit armé,
d’hostilités, de guerre civile,
d’insurrection ou å des cataclysmes
naturels de caractére exceptionnel.

those included in the international
agreements referred to in Article 6

(b) as being international agreements
within the meaning of Article
6 (b) and (d).

3. Artide 8 (a) :

Reservation by the Government of
the Federal Republic of Germany
and the Government of the Republic
of Austria.

Reservation of the right to establish,
in respect of nuclear incidents
occurring in the Federal Republic
of Germany and in the Republic of
Austria respectively, a period longer
than ten years if measures have
been taken to cover the liability of the
operator in respect of any actions for
compensation begun after the expiry
of the period of ten years and during
such longer period.

4. Artide 9 :

Reservation by the Government of
the Federal Republic of Germany
and the Government of the Republic
of Austria.

Reservation of the right to provide,
in respect of nuclear incidents
occurring in the Federal Republic
of Germany and in the Republic of
Austria respectively, that the operator
shall be liable for damage caused
by a nuclear incident directly due
to an act of armed conflict, liostilities,
civil war, insurrection or a
gra ve natural disaster of an exceptional
character.

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

och (d) jämställa nationell lagstiftning
vilken innehåller bestämmelser
av huvudsakligen samma innehåll
som föreskrifterna i dessa internationella
överenskommelser.

3. Artikel 8 (a):

Reservation av Förbundsrepubliken
Tysklands och Republiken Österrikes
regeringar.

Reservation av rätten att beträffande
nukleära olyckor som inträffa
i Förbundsrepubliken Tyskland respektive
Republiken Österrike fastställa
en längre preskriptionstid än
tio år, om åtgärder ha vidtagits för
att täcka anläggningsinnehavarens
ansvarighet i fråga om ersättningsanspråk
som framställas efter utgången
av tioårsperioden och under
den sålunda fastställda längre
perioden.

4. Artikel 9:

Reservation av Förbundsrepubliken
Tysklands och Republiken Österrikes
regeringar.

Reservation av rätten att i fråga
om nukleära olyckor som inträffa
inom Förbundsrepubliken Tyskland
respektive Republiken Österrike
föreskriva, att anläggningsinnehavaren
skall vara ansvarig för skada
orsakad av en nukleär olycka, som
är en direkt följd av en krigshandling
eller däremot svarande handling
under inbördeskrig eller uppror
eller av en allvarlig naturkatastrof
av osedvanlig art.

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

5. Article 19:

Réserve du Gouvernement de la
République Fédérale d’Allemagne,
du Gouvernement de la République
d’Autriche et du Gouvernement du
Royaume de Gréce.

Réserve du droit de considérer la
ratification de la présente Convention
comme entrainant 1’obligation,
conformément au droit international,
de prendre dans l’ordre interne
des dispositions relatives å la responsabilité
civile dans le domaine
de 1’énergie nucléaire conformes
aux dispositions de la présente Convention.

ANN EXE II

Cette Convention ne peut étre interprétée
comme privant une Partie
Contractante sur le territoire de laquelle
des dommages auront été
causés par un accident nucléaire
survenu sur le territoire d’une autrc
Partie Contractante, des recours
qui pourraient lui étre ouverts en
application du droit international.

EN FOI DE QUOI les Plénipotentiaires
soussignés, dument habilités,
ont apposé leurs signatures au
bas de la présente Convention.

FAIT å Paris, le 29 juillet 1960,
eu frangais, en anglais, en allemand,
eu espagnol, en italien et en
néerlandais, en un seul exemplaire
qui restera déposé auprés du Secrétaire
général de 1’Organisation Européenne
de Coopération Économique
qui en communiquera une copie
certifiée conforme ä tous les Signataires.

5. Artide 19:

Reservation by the Government
of the Federal Republic of Germany,
the Government of the Republic of
Austria, and the Government of the
Kingdom of Greece.

Reservation of the right to consider
ratification of this Convention
as constituting an obligation under
international law to enact national
legislation on third party liability
in the field of nuclear energy in accordance
with the provisions of this
Convention.

ANNEX II

This Convention shall not be interpreted
as depriving a Contracting
Party, on who se territory damage
was caused by a nuclear incident
occurring on the territory of another
Contracting Party, of any recourse
which might be available to it under
international law.

IN WITNESS WHEREOF, the undersigned
Plenipotentiaries, duly
empowered, have signed this Convention.

DONE in Paris, this twenty-ninth
day of July Nineteen Hundred and
Sixty, in the English, French,
German, Spanish, Italian and Dutch
languages in a single copy which
shall remain deposited with the
Secretary-General of the Organisation
for European Economic Cooperation
by whom certified copies
will be communicated to all Signatories.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

243

5. Artikel 19:

Reservation av Förbundsrepubliken
Tysklands, Republiken Österrikes
och Konungariket Greklands regeringar.

Reservation av rätten att betrakta
ratifikation av denna konvention
som medförande förpliktelse enligt
internationell rätt att i nationell lagstiftning
införa bestämmelser om
skadeståndsansvar på atomenergins
område i överensstämmelse med vad
som föreskrives i konventionen.

ANNEX II

Denna konvention skall icke ges
den innebörden att en fördragsslutande
part, på vars område skada
orsakas av en nukleär olycka vilken
inträffat på annan fördragsslutande
parts område, genom konventionen
berövas befogenheten att göra gällande
anspråk som kunna grundas
på internationell rätt.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ
undertecknade befullmäktigade och
vederbörligen bemyndigade ombud
ha undertecknat denna konvention.

SOM SKEDDE i Paris den 29 juli
1960 på de engelska, franska, holländska,
italienska, spanska och
tyska språken i ett exemplar som
skall förvaras hos Organisationens
för europeiskt ekonomiskt samarbete
generalsekreterare, vilken skall
tillställa alla signatärmakterna bestyrkta
avskrifter därav.

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

Protocole additionnel
å la convention sur la responsabilité civile
dans le domaine de 1’énergie nucléaire
28 janvier 1964

(Clauses finales)

(a) Les dispositions du présent
Protocole Additionnel font partie
intégrante de la Convention sur la
Responsabilité Civil dans le Domaine
de 1’Énergie Nucléaire du 29 juillet
1960 (appelée ci-aprés la « Convention
»).

(b) Le présent Protocole Additionnel
sera ratifié ou confirmé. Les
instruments de ratification du présent
Protocole Additionnel seront
déposés auprés du Secrétaire General
de 1’Organisation de Coopération
et de Développement Économiques;
le cas échéant, la confirmation
du présent Protocole Additionnel lui
sera notifiée.

(c) Les Signataires du présent
Protocole Additionnel qui ont déjå
ratifié la Convention, s’engagent å
ratifier ou ä confirmer aussitöt que
possible le présent Protocole Additionnel.
Les autres Signataires du
présent Protocole Additionnel s’engagent
å le ratifier ou å le confirmer
en méme temps qu’ils ratifieront la
Convention. Aucune adhésion å la
Convention ne sera recue si elle
n’est accompagnée d’une adhésion
au présent Protocole Additionnel.

(d) Le Secrétaire Général de l’Organisation
donnera communication
ä tous les Signataires, ainsi qu’aux
Gouvernements ayant adhéré å la

Additional protocol

to the convention on third party liability
in the field of nuclear energy
28th January 1964

(Final clauses)

(a) The provisions of this Additional
Protocol shall form an integral
part of the Convention on
Third Party Liability in the Field of
Nuclear Energy of 29th July 1960
(hereinafter referred to as the “Convention”).

(b) This Additional Protocol shall
be ratified or confirmed. Instruments
of ratification of this Additional
Protocol shall be deposited
with the Secretary-General of the
Organisation for Economic Co-operation
and Development. Where
tliere is a confirmation of this Additional
Protocol, it shall be notified
to him.

(c) The Signatories of this Additional
Protocol who have already
ratified the Convention undertake
to ratify or to confirm this Additional
Protocol as soon as possible.
The other Signatories of this Additional
Protocol undertake to ratify
it or to confirm it åt the same time
as they ratify the Convention. Accessions
to the Convention will be
accepted only if they are accornpanied
by accession to this Additional
Protocol.

(d) The Secretary-General of the
Organisation shall give notice to all
Signatories and acceding Governments
of the receipt of any instru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

245

Tilläggsprotokoll

den 28 januari 1964 till konventionen
om skadeståndsansvar på
atomenergins område

( Slutbestämmelser )

(a) Bestämmelserna i detta tilläggsprotokoll
utgöra en integrerande
del av konventionen den 29 juli
1960 om skadeståndsansvar på
atomenergins område (i det följande
benämnd »konventionen»).

(b) Detta tilläggsprotokoll skall ratificeras
eller bekräftas. Instrument
avseende ratifikation av detta tillläggsprotokoll
skola deponeras hos
generalsekreteraren i Organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling.
I fall av bekräftelse av tillIäggsprotokollet
skall underrättelse
om bekräftelsen lämnas till denne.

(c) De stater som underteckna detta
tilläggsprotokoll och som redan
ha ratificerat konventionen förbinda
sig att ratificera eller bekräfta
detta tilläggsprotokoll så snart
som möjligt. De övriga stater som
underteckna detta tilläggsprotokoll
förbinda sig att ratificera eller bekräfta
det samtidigt som de ratificera
konventionen. Anslutning till
konventionen godtages endast om
den sker i förbindelse med anslutning
till detta tilläggsprotokoll.

(d) Organisationens generalsekreterare
skall underrätta alla signatärmakter
och anslutna regeringar om
mottagandet av varje ratifikations -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Convention, de la réception des intruments
de ratification et de la notification
des confirmations.

(e) Pour le calcul du nombre de
ratifications prévu å 1’Article 19 (b)
de la Convention pour son entrée en
vigueur, il ne sera tenn compte que
des Signataires qui auront ratifié la
Convention et ratifié ou confirmé le
présent Protocole Additionnel.

EN FOI DE QUOI les Plénipotentiaires
soussignés, dument habilités,
ont apposé leurs signatures au bas
du présent Protocole.

FAIT å Paris le 28 janvier 1964,
en fran^ais, en anglais, en allemand,
en espagnol, en italien et en néerlandais,
en un seul exemplaire qui
restera déposé auprés du Secrétaire
Général de 1’Organisation de Coopération
et de Développement Economique
qui en communiquera une
copie certifiée conforme å tous les
Signataires.

ment of ratification and of the receipt
of any confirmation.

(e) In calculating the number of
ratifications required in accordance
with Article 19 (b) for the coming
into force of the Convention, account
will be taken only of those
Signatories who have ratified the
Convention and have ratified or confirmed
this Additional Protocol.

IN WITNESS WHEREOF, the undersigned
Plenipotentiaries, duly
empowered, have signed this Protocol.

DONE in Paris the 28th day of
January 1964 in the English,
French, German, Spanish, Italian
and Dutch languages in a single
copy which shall remain deposited
with the Secretary-General of the
Organisation for European Co-operation
and Development by whom certified
copies will be communicated
to all Signatories.

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

instrument och om mottagandet av
varje underrättelse avseende bekräftelse.

(e) Vid beräkning av det antal ratifikationer
som fordras enligt artikel
19 (b) för att konventionen
skall träda i kraft tages hänsyn endast
till de signatärmakter som ha
ratificerat konventionen och ha ratificerat
eller bekräftat detta tillläggsprotokoll.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÄ
undertecknade befullmäktigade och
vederbörligen bemyndigade ombud
ha undertecknat detta protokoll.

SOM SKEDDE i Paris den 28 januari
1964 på de engelska, franska,
holländska, italienska, spanska och
tyska språken i ett exemplar, som
skall förvaras hos Organisationens
för ekonomiskt samarbete och Utveckling
generalsekreterare, vilken
skall tillställa alla signatärmakter
bestyrkta avskrifter därav.





				- . ,

Kangl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

249

Bilaga 2

Tilläggskonventionen

Konventionen öppnades för undertecknande i Bryssel den 31 januari 1963.
Den reviderades genom ett den 28 januari 1964 i Paris avslutat tilläggsprotokoll.
Konventionen och protokollet är avfattade på engelska, franska, holländska,
italienska, spanska och tyska språken. Här återges konventionen
och slutbestämmelserna till tilläggsprotokollet i de franska och engelska
texterna jämte svensk översättning.

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Convention 31 janvier 1963 complémen taire

å la convention de Paris du 29
juillet 1960 sur la responsabilité
civile dans le domaine de
Pénergie nucléaire

LES GOUVERNEMENTS de la
République Fédérale d’Allemagne,
de la République d’Autriche, du
Royaume de Belgique, du Royaurae
de Danemark, de 1’Espagne,
de la République Frangaise, de
Ia République Italienne, du GrandDuché
de Luxembourg, du Royaume
de Norvége, du Royaume des PaysBas,
du Royaume-Uni de GrandeBretagne
et d’lrlande du Nord, du
Royaume de Suéde et de la Gonfédération
Suisse,

PARTIES å la Convention du 29
juillet 1960 sur la responsabilité civile
dans le domaine de 1’énergie nucléaire,
conclue dans le cadre de
1''Organisation Européenne de Coopération
Economique devenue l’Organisation
de Coopération et de Développement
Economiques et telle
qtvelle a été modifiée par le Protocole
additionnel conclu å Paris, le
28 janvier 1964 (ci-aprés dénommée
« Convention de Paris »).

DESIREUX d’apporter un complément
aux mesures prévues dans cette
Convention, en vue d’accroitre
1’importance de la réparation des
dommages qui pourraient résulter

Convention of 31 January 1963 supplementary
to the Paris convention of 29
July 1960 on third party liability in the
field of nuclear energy

THE GOVERNMENTS of the Federal
Republic of Germany, the Republic
of Austria, the Kingdom of
Belgium, the Kingdom of Denmark,
Spain, the French Republic, the Italian
Republic, the Grand Duchy of
Luxembourg, the Kingdom of Norxvay,
the Kingdom of the Netherlands,
the United Kingdom of Great
Britain and Northern Ireland, the
Kingdom of Sweden and the Swiss
Confederation;

BEING PARTIES to the Convention
of 29th July 1960 on Third Party
Liability in the Field of Nuclear
Energy, concluded within the framework
of the Organisation for European
Economic Co-operation, now
the Organisation for Economic Cooperation
and Development and as
modified by the Additional Protocol
concluded in Paris on 28th January
1964 (hereinafter referred to as the
“Paris Convention”);

DESIROUS of supplementing the
measures provided in that Convention
with a view to increasing the
amount of compensation for damage
xvhich might result from the use

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

251

Konventionen den 31 januari 1963 utgörande
tillägg till Pariskonventionen den
29 juli 1960 om skadeståndsansvar på
atomenergins område

REGERINGARNA i Förbundsrepubliken
Tyskland, Republiken Österrike,
Konungariket Belgien, Konungariket
Danmark, Spanien,
Franska republiken, Italienska republiken,
Storliertigdömet Luxemburg,
Konungariket Norge, Konungariket
Nederländerna, Det Förenade
Konungariket Storbritannien
och Nordirland, Konungariket Sverige
och Schweiziska Edsförbundet;

VILKA ÄRO ANSLUTNA till
konventionen den 29 juli 1960 om
skadeståndsansvar på atomenergins
område, avslutad inom organisationen
för europeiskt ekonomiskt samarbete,
numera organisationen för
ekonomiskt samarbete och utveckling,
sådan konventionen reviderats
genom det i Paris den 28 januari
1964 avslutade tilläggsprotokollet (i
det följande benämnd »Pariskonventionen»
);

VILKA ÖNSKA komplettera i
nämnda konvention föreskrivna åtgärder
i syfte att höja ersättningsbeloppet
för skada som kan uppkomma
i följd av utnyttjandet för

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

de 1’utilisation de 1’énergie nucléaire
å des fins pacifiques,

SONT CONVENUS de ce qui suit :

Article 1

Le régime complémentaire å celui
de la Convention de Paris, institué
par la présente Convention, est soumis
aux dispositions de la Convention
de Paris ainsi qu’aux dispositions
fixées ci-aprés.

Article 2

a) Le régime de la présente Convention
s’applique aux dommages
causés par des accidents nucléaires
autres que ce qui sont survenus entiérement
sur le territoire d’un État
non contractant å la présente Convention
:

i) dont la responsabilité incombe,
en vertu de la Convention de Paris,
å 1’exploitant d’une installation nucléaire
å usage pacifique, située sur
le territoire d’une Partie Contractante
å la présente Convention (ciaprés
dénommée « Partie Contractante»)
et figurant sur la liste établie
et mise å jour dans les conditions
prévues å 1’article 13,

ii) subis

1) sur le territoire d’une Partie
Contractante; ou

2) en haute mer ou au-dessus, å
bord d’un navire ou d’un aéronef
immatriculé sur le territoire d’une
Partie Contractante; ou

3) en haute mer ou au-dessus, par
un ressortissant d’une Partie Contractante
å condition, s’il s’agit de

of nuclear energy för peaceful purposes; HA

VE AGREED as follows:

Article 1

The system instituted by this
Convention is supplementary to that
of the Paris Convention, shall be
subject to the provisions of the Paris
Convention, and shall be applied
in accordance with the following
Artides.

Article 2

(a) The system of this Convention
shall apply to damage caused by
nuclear incidents, other than those
occurring entirely in the territory of
a State which is not a Party to this
Convention:

(i) för which an operator of a
nuclear installation, used for peaceful
purposes, situated in the territory
of a Contracting Party to this
Convention (hereinafter referred to
as a “Contracting Party”), and
which appears on the list established
and kept up to date in accordance
with the terms of Article 13,
is liable under the Paris Convention,
and

(ii) suffered

(1) in the territory of a Contracting
Party; or

(2) on or over the high seas on
hoard a ship or aircraft registered
in the territory of a Contracting
Party; or

(3) on or over the high seas by
a national of a Contracting Party,
provided that, in the case of dam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

253

fredliga ändamål av nukleär energi;

HA ÖVERENSKOMMIT om följande: -

Artikel 1

Det genom denna konvention inrättade
systemet utgör ett komplement
till Pariskonventionens system,
är underkastat bestämmelserna
i Pariskonventionen och skall tilllämpas
i enlighet med följande artiklar.

Artikel 2

(a) Denna konventions system tilllämpas
beträffande skada orsakad av
andra nukleära olyckor än sådana
som i sin helhet inträffa inom en stat
vilken icke tillträtt denna konvention,
om

(i) ansvarighet för skadan enligt
Pariskonventionen åvilar innehavaren
av en för fredliga ändamål utnyttjad
nukleär anläggning, belägen
inom område tillhörande en till denna
konvention ansluten part (i det
följande benämnd »konventionsstat»)
och upptagen på den lista som
upprättats och hållits aktuell enligt
reglerna i artikel 13, samt

(ii) skadan uppkommit:

(1) inom en konventionsstats område;
eller

(2) på eller över det fria havet
ombord på ett fartyg eller luftfartyg,
registrerat i en konventionsstat;
eller

(3) på eller över det fria havet
och tillfogats medborgare i konventionsstat,
under förutsättning dock

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dommages å un navire ou å un aéronef,
que celui-ci soit immatriculé sur
le territoire d’une Partie Contractante,

sous réserve que les tribunnaux
d’une Partie Contractante soient
compétents conformément å la Convention
de Paris.

b) Tout Signataire ou Gouvernement
adhérant ä la Convention peut,
au moment de la signature de la présente
Convention ou de son adhésion
ä celle-ci ou au moment du dépöt de
son instrument de ratification, déclarer
qu’il assimile å ses propres
ressortissants, aux fins de 1’application
du paragraphe (a) (ii) ci-dessus,
les personnes pliysiques qui ont
leur résidence habituelle sur son
territoire au sens de sa législation,
ou certaines catégories d’entre elles.

c) Au sens du présent article, l’expression
« ressortissant d’une Partie
Contractante» couvre une Partie
Contractante ou toute subdivision
politique d’une telle Partie, ou toute
personne morale de droit public ou
de droit privé, ainsi que toute entité
publique ou privé n’ayant pas la
personnalité juridique, établie sur le
territoire d’une Partie Contractante.

Article 3

a) Dans les conditions fixées par
la présente Convention, les Parties
Contractantes s’engagent å ce que la
reparation des dommages visés å
Particle 2 soit effectués å concurrence
d’un montant de 120 millions
d’unités de compte par accident.

b) Cette reparation est effectuée :

age to a ship or an aircraft, the ship
or aircraft is registered in the territory
of a Contracting Party;
provided that the courts of a Contracting
Party have jurisdiction
pursuant to the Paris Convention.

(b) Any Signatory or acceding Government
may, åt the time of sigr.
ature of or accession to this Convention
or on the deposit of its
instrument of ratification, declare
that, for the purposes of the application
of paragraph (a) (ii) of this
Article, individuals or certain categories
thereof, considered under its
law as having their habitual residence
in its territory, are assimilated
to its om nationals.

(c) In this Article, the expression
“a national of a Contracting Party”
shall include a Contracting Party or
any of its constituent sub-divisions,
or a partnership, or any public or
private body ■whether corporate or
not established in the territory of a
Contracting Party.

Article 3

(a) Under the conditions established
by this Convention, the Contracting
Parties undertake that compensation
in respect of the damage referred
to in Article 2 shall be provided
up to the amount of 120 million units
of account per incident.

(b) Such compensation shall be
provided:

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

att i händelse av skada på fartyg
eller luftfartyg detta är registrerat
i en konventionsstat;
allt under förutsättning att enligt
Pariskonventionen jurisdiktion tillkommer
domstolarna i en konventionsstat.

(b) Stat som undertecknar eller
ansluter sig till denna konvention
äger vid tiden för undertecknandet
eller anslutningen till konventionen
eller vid deponerandet av sitt ratifikationsinstrument
avge förklaring,
att vid tillämpning av bestämmelserna
under (a) (ii) i denna artikel
fysiska personer eller vissa kategorier
av sådana personer, vilka enligt
den statens lagstiftning anses vara
stadigvarande bosatta inom den statens
område, skola jämställas med
statens egna medborgare.

(c) I denna artikel skall uttrycket
»medborgare i konventionsstat» omfatta
konventionsstat eller delstat
(motsvarande) i konventionsstat
som utgör federal statsbildning, sammanslutning
eller annan privaträttslig
eller offentligrättslig inrättning,
vare sig den äger rättshandlingsförmåga
eller ej, vilken har sitt säte
eller eljest är hemmahörande i en
konventionsstat.

Artikel 3

(a) Under de villkor som föreskrivas
i denna konvention förbinda sig
konventionsstaterna tillse att ersättning
för sådan skada som avses i
artikel 2 skall utgå med ett belopp
av högst 120 miljoner betalningsenheter
för varje olycka.

(b) Sådan ersättning skall tillhandahållas: -

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

i) å concurrence d’un montant au
moms égal å 5 millions d’unités de
compte, fixé å cet effet en vertu de
la législation de la Partie Contractante
sur le territoire de laquelle est
situé 1’installation nucléaire de l’exploitant
responsable, au moyen de
fonds provenant d’une assvirance ou
d’une autre garantie financiére;

ii) entre ce montant et 70 millions
d’unités de compte, au moyen de
fonds publics å allouer par la Partie
Contractante sur le territoire de laquelle
est située 1’installation nucléaire
de 1’exploitant responsable;

iii) entre 70 et 120 millions d’unités
de compte, au moyen de fonds
publics å allouer par les Parties
Contractantes selon la clé de répartition
prévue å 1’article 12.

c) A cet effet, chaque Partie Contractante
doit

i) soit fixer, conformément å l’article
7 de la Convention de Paris, le
montant maximum de la responsabilité
de 1’exploitant ä 120 millions
d’unités de compte et disposer que
cette responsabilité est couverte par
1’ensemble des fonds vises au paragraphe
(b) ci-dessus;

ii) soit fixer le montant maximum
de la responsabilité de 1’exploitant
å un niveau au moins égal å celui qui
est fixé conformément au paragraphe
(b) (i) ci-dessus et disposer
qu’au delå de ce montant et jusqu’å
120 millions d’unités de compte, les
fonds publics visés au paragraphe
(b) (ii) et (iii) ci-dessus sont alloués
å un titre différent de celui
d’une couverture de la responsabi -

(i) up to an amount of åt least 5
million units of account, out of
funds provided by insurance or other
financial security, such amount to
be established by the législation of
the Contracting Party in whose territory
the nuclear installation of the
operator liable is situated;

(ii) between this amount and 70
million units of account, out of public
funds to be made available by
the Contracting Party in whose territory
the nuclear installation is situated
;

(iii) between 70 million and 120
million units of account, out of public
funds to be made available by the
Contracting Parties according to the
formula for contributions specified
in Article 12.

(i) establish the maximum liability
of the operator, pursuant to Article
7 of the Paris Convention, åt
120 million units of account, and
provide that such liability shall be
covered by all the funds referred to
in paragraphe (b) of this Article;
or

(ii) establish the maximum liability
of the operator åt an amount åt
least equal to that established pursuant
to paragraph (b) (i) of this
Article and provide that, in excess
of such amount and up to 120 million
units of account, the public
funds referred to in paragraph (b)
(ii) and (iii) of this Article shall
be made available by some means
other than as cover for the liability

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

257

(i) intill ett belopp av lägst 5 miljoner
betalningsenheter genom medel,
som utgå ur försäkring eller
annan ekonomisk säkerhet; beloppet
skall bestämmas enligt lagen i
den konventionsstat inom vars område
den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning är belägen; (ii)

mellan detta belopp och ett
belopp av 70 miljoner betalningsenheter
av allmänna medel, vilka skola
tillhandahållas av den konventionsstat
inom vars område den nukleära
anläggningen är belägen;

(iii) mellan 70 miljoner och 120
miljoner betalningsenheter av allmänna
medel, vilka skola tillhandahållas
av konventionsstaterna enligt
de fördelningsgrunder som närmare
anges i artikel 12.

(i) bestämma anläggningsinnehavarens
ansvarighetsbelopp enligt artikel
7 i Pariskonventionen till 120
miljoner betalningsenheter samt
föreskriva att hans ansvarighet
skall vara täckt av samtliga de medel
som omnämnas under (b) i denna
artikel; eller

(ii) bestämma anläggningsinnehavarens
ansvarighet till ett belopp
som motsvarar lägst det belopp vilket
fastställts enligt (b) (i) i denna
artikel samt föreskriva, att över
detta belopp och intill 120 miljoner
betalningsenheter de statsmedel som
omnämnas under (b) (ii) och (iii)
i denna artikel skola tillhandahållas
i annan form än som täckning av
anläggningsinnehavarens ansvarig -

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lité de 1’exploitant; toutefois, elle ne
doit pas porter atteinte aux régles de
fond et de procédure fixées par la
présente Convention.

d) Les créances découlent de l’obligation
pour 1’exploitant de réparer
des dommages ou de payer des intéréts
et dépens au moyen des fonds
alloués conformément aux paragraphes
(b) (ii), (iii) et (f) du présent
article ne sont exigibles å son égard
qu’au fur et å mesure de 1’allocation
effective de ees fonds.

e) Les Parties Contractantes s’engagent
å ne pas faire usage dans
1’exécution de la Présente Convention
de la faculté prévu å 1’article
15 (b) de la Convention de Paris
d’édicter des conditions particuliéres
:

i) pour la reparation des dommages
effectuée au moyen des fonds
visés au paragraphe (b) (i) ci-dessus
:

ii) en dehors de celles de la présente
Convention, pour la réparation
des dommages effectuée au moyen
des fonds publics visés au paragraphe
(b) (ii) et (iii) ci-dessus.

f) Les intéréts et dépens visés å
1’article 7 (g) de la Convention de
Paris sont payables audelä des montants
indiqués au paragraphe (b) cidessus.
Dans la mesure ou ils sont
alloués au titre d’une réparation
payable sur les fonds visés :

i) au paragraphe (b) (i) ci-dessus,
ils sont å la charge de 1’exploitant
responsable;

ii) au paragraphe (b) (ii) ci-dessus,
ils sont å la charge de la Partie

of the operator, provided tliat the
rules of substance and procedure
laid down in this Convention are not
thereby affected.

(d) The obligation of the operator
to pay compensation, interest or
costs out of public funds made available
pursuant to paragraphs (b)
(ii) and (iii), and (f) of this Article
shall only be enforceable
against the operator as and when
such funds are in fact made available.

(e) The Contracting Parties, in carrying
out this Convention, undertake
not to make use of the right
provided for in Article 15 (b) of the
Paris Convention to apply special
conditions:

(i) in respect of compensation
for damage provided out of the
funds referred to in paragraph (b)
(i) of this Article;

(ii) other than those laid down in
this Convention in respect of compensation
for damage provided out
of the public funds referred to in
paragraph (b) (ii) and (iii) of this
Article.

(f) The interest and costs referred
to in Article 7 (g) of the Paris
Convention are payable in addition
to the amounts referred to in paragraph
(b) of this Article and shall
be home in so far as they are awarded
in respect of compensation payable
out of the funds referred to in:

(i) paragraph (b) (i) of this Article,
by the operator liable;

(ii) paragraph (b) (ii) of this
Article, by the Contracting Party in

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

259

het, dock att de materiella reglerna
och procedurreglerna i denna konvention
icke därigenom bli åsidosatta.

(d) Anläggningsinnehavarens skyldighet
att betala skadestånd, ränta
eller rättegångskostnader med statsmedel
tillhandahållna enligt bestämmelserna
under (b) (ii) och (iii)
samt (f) i denna artikel kan göras
gällande mot anläggningsinnehavaren
endast om och när dylika medel
faktiskt ställts till förfogande.

(e) Konventionsstaterna förbinda sig
att vid genomförande av denna
konvention icke utnyttja den rätt
som enligt artikel 15 (b) i Pariskonventionen
tillkommer dem att tilllämpa
särskilda villkor

(i) i fråga om skadeersättning
som utgår av de medel som omförmälas
under (b) (i) i denna artikel; (ii)

beträffande skadeersättning
som utgår av statsmedel enligt bestämmelserna
under (b) (ii) och

(iii) i denna artikel, om icke villkoren
föreskrivits i denna konvention.

(f) Sådan ränta och rättegångskostnad
som avses i artikel 7 (g) i Pariskonventionen
skall erläggas i tilllägg
till de under (b) i denna artikel
nämnda beloppen och skall utges,
till den del de äro hänförliga
till ersättning som utgår av medel
som omförmälas

(i) under (b) (i) i denna artikel
av anläggningsinnehavaren;

(ii) under (b) (ii) i denna artikel
av den konventionsstat inom

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Contractante sur le territoire de laquelle
est située Finstallation nucléaire
de cet exploitant;

iii) au paragraphe (b) (iii) cidessus,
ils sont å la charge de 1’ensernble
des Parties Contractantes.

g) Au sens de la présente Convention,
«unité de compte» signifie
1’unité de compte de 1’Accord Monétaire
Européen telle qu’elle est définie
å la date de la Convention de
Paris.

Article 4

a) Si un accident nucléaire entraine
un dommage qui implique la
responsabilité de plusieurs exploitants,
le cumul des responsabilités
prévu å 1’article 5 (d) de la Convention
de Paris ne joue, dans la mesure
ou des fonds publics visés å
1’article 3 (b) (ii) et (iii) doivent
élre alloués, qu’å concurrence d’un
montant de 120 millions d’unités de
compte.

b) Le montant global des fonds
publics alloués en vertu de 1’article
3 (b) (ii) et (iii) ne peut dépasser,
dans ce cas, la différence entre 120
millions d’unités de compte et le total
des montants déterminés pour
ees exploitants conformément å 1’article
3 (b) (i) ou, dans le cas d’un
exploitant dont Finstallation nucléaire
est située sur le territoire d’un
État non Contractant å la présente
Convention, conformément å 1’article
7 de la Convention de Paris. Si
plusieurs Parties Contractante sont
tenues d’allouer des fonds publics,
conformément å 1’article 3 (b) (ii), la
charge de cette allocation est répartie
entre elles au prorata du nombre des

vdiose territory the nuclear installation
of that operator is situated;

(iii) paragraph (b) (iii) of this
Article, by the Contracting Parties
together.

(g) For the purposes of this Convention,
“unit of account” means
the unit of account of the European
Monetary Agreement as defined åt
the date of the Paris Convention.

Artide 4

(a) If a nuclear incident causes
damage which gives rise to liability
of more than one operator, the aggi
egate liability provided for in Article
5 (d) of the Paris Convention
sliall not, to the extent that public
funds have to be made available
pursuant to Article 3 (b) (ii) and
(iii), exceed 120 million units of account.

(b) The total amount of the public
funds made available pursuant
to Article 3 (b) (ii) and (iii) shall
not, in such event, exceed the difference
between 120 million units of
account and the sum of the amounts
established with respect to such operators
pursuant to Article 3 (b) (i)
or, in the case of an operator whose
nuclear installation is situated in
the territory of a State which is not
a Party to this Convention, the
amount established pursuant to Article
7 of the Paris Convention. If
more than one Contracting Party is
required to make available public
funds pursuant to Article 3 (b) (ii),
such funds shall be made available

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

261

vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning
är belägen;

(iii) under (b) (iii) i denna artikel
av konventionsstaterna gemensamt.

(g) I denna konvention avses med
»betalningsenhet» den i det europeiska
monetära avtalet omförmälda
betalningsenheten sådan denna var
bestämd på dagen för Pariskonventionen.

Artikel A

(a) Om en nukleär olycka orsakar
skada som medför ansvarighet för
flera än en anläggningsinnehavare,
skall den totala ansvarighet varom
föreskrifter meddelats i artikel 5

(d) i Pariskonventionen, till den del
statsmedel skola tillhandahållas enligt
artikel 3 (b) (ii) och (in), ej
överstiga 120 miljoner betalningsenheter.

(b) Det sammanlagda beloppet av
de statsmedel som skola tillhandahållas
enligt artikel 3 (b) (ii) och

(iii) skall i sådant fall icke överstiga
skillnaden mellan 120 miljoner
betalningsenheter och summan av
de belopp som fastställts för anläggningsinnehavarna
enligt artikel 3

(b) (i) eller, i fråga om anläggningsinnehavare
vilkens nukleära
anläggning är belägen i stat som ej
tillträtt denna konvention, de belopp
som bestämts enligt artikel 7 i Pariskonventionen.
Om flera än en
konventionsstat ha att tillhandahålla
statsmedel enligt artikel 3 (b)
(ii) skola dylika medel tillhandahållas
av dem i proportion till an -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

installations nucléaires situées sur le by them in proportion to the numterritoire
de chacun d’elles qui sont ber of nuclear installations situated
impliquées dans 1’accident nucléaire in their respective territories, which
et dont les exploitants sont responsa- are involved in the nuclear incident
bleS- and of which the operators are lia ble.

Article 5

a) Dans le cas oii 1’exploitant responsable
a un droit de recours conformément
k 1’article 6 (f) de la
Convention de Paris, la Partie Contractante
sur le territoire de laquelle
est située 1’installation nucléaire de
cet exploitant adopte dans sa législation
les dispositions nécessaires
pour permettre å cette Partie Contractante
et aux autres Parties Contractantes
de bénéficier de ce recours
dans la mesure ou des fonds
publics sont alloués au titre de l’article
3 (b) (ii), (iii) et (f).

b) Cette législation peut prévoir å
1’encontre de cet exploitant des dispositions
pour la récupération des
fonds publics alloués au titre de l’article
3 (b) (ii), (iii) et (f) si le dommage
résulte d’une faute qui lui soit
imputable.

Artide 6

Pour le calcul des fonds å allouer
eu vertu de la la présente Convention,
seuls sont pris en considération
les droits å réparation exercés dans
un délai de dix ans å compter de
l’accident nucléaire. En cas de dommage
causé par un accident nucléaire
mettant en jeu des combustibles
nucléaires, produits ou déchets radioactifs
qui étaient, au moment de
1’accident, volés, perdus, jetés par -

Article 5

(a) Where the operator liable has
a right of recourse pursuant to Article
6 (f) of the Paris Convention,
the Contracting Party in whose territory
the nuclear installation of
that operator is situated shall take
such legislative measures as are necessary
to enable both that Contracting
Party and the other Contracting
Parties to benefit from this
recourse to the extent that public
f linds have been made available pursuant
to Article 3 (b) (ii) and (iii),
and (f).

(b) Such législation may provide för
the recovery of public funds made
available pursuant to Article 3 (b)
(ii) and (iii), and (f) from such
operator if the damage results from
fault on his part.

Artide 6

In calculating the public funds to
be made available pursuant to this
Convention, account shall be taken
only of those rights to compensation
exercised within ten years from the
date of the nuclear incident. In the
case of damage caused by a nuclear
incident involving nuclear fuel or
radioactive products or waste which,
åt the time of the incident have been
stolen, lost, jettisoned, or abandon -

263

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

talet nukleära anläggningar inom
deras respektive områden vilka beröras
av den nukleära olyckan och
vilkas innehavare äro ansvariga.

Artikel 5

(a) För det fall att den ansvarige
anläggningsinnehavaren har återkravsrätt
enligt Pariskonventionen
artikel 6 skall den konventionsstat
inom vars område innehavarens nukleära
anläggning är belägen vidtaga
de legislativa åtgärder som påkallas
för att möjliggöra för såväl denna
som övriga konventionsstater att
göra gällande återkrav med avseende
på statsmedel som har tillhandahållits
enligt artikel 3 (b) (ii) och

(iii) samt (f).

(b) Genom dylik lagstiftning kan
föreskrivas att statsmedel som tillhandahållits
enligt artikel 3 (b) (ii)
och (iii) samt (f) skola kunna återkrävas
från den ansvarige anläggningsinnehavaren,
om skadan orsakats
genom vållande på dennes sida.

Artikel 6

Vid beräkning av de statsmedel
som skola tillhandahållas enligt
denna konvention tas hänsyn endast
till de ersättningsanspråk som
väckts inom tio år från dagen för
atomolyckan. Har skada orsakats av
en nukleär olycka, vid vilken medverkat
nukleärt bränsle eller radioaktiva
produkter eller avfall som
vid tiden för olyckan hade stulits,
gått förlorade eller blivit övergivna

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

dessus bord ou abandonnés et n’avaient
pas été récupérés, un tel délai
ne peut, en aucun cas, étre supérieur
a vingt ans å compter de la date du
vol, de la perte, du jet par-dessus
bord ou de 1’abandon. Il est en outre
prolongé dans les cas et aux conditions
fixés å 1’article 8 (d) de la
Convention de Paris. Les demandes
complémentaires présentées apres
1’expiration de ce délai, dans les conditions
prévues å 1’article 8 (e) de
la Convention de Paris, sont égalernent
prises en considération.

Article 7

Lorsqu’une Partie Contractante
fait usage de la faculté prévue å l’article
8 (c) de la Convention de Paris,
le délai qu’elle fixe est un délai
de prescription de trois ans å compter
soit du moment ou le lésé a eu
connaissance du dommage et de l’exploitant
responsable, soit du moment
ou il a du raisonnablement en
avoir connaissance.

Article 8

Toute personne bénéficiant des
dispositions de la présente Convention
a droit å la réparation intégrale
du dommage subi, conformément
aux dispositions prévues par le droit
national. Toutefois, chaque Partie
Contractante peut fixer des critéres
de répartition équitables pour le cas
ou le montant des dommages dépasse
ou risque de dépasser :

i) 120 millions d’unités de compte,
ou

ii) la somme plus élevée qui résulterait
d’un cumul de responsabi -

ed and have not yet been recovered,
such period shall not in any case
exceed twenty years from the date of
the theft, loss, jettison or abandonment.
It shall also be extended in
the cases and under the conditions
laid down in Article 8 (d) of the
Paris Convention. Amendments made
to claims after the expiry of this
period, under the conditions laid
dovra in Article 8 (e) of the Paris
Convention, shall also be taken into
account.

Article 7

Where a Contracting Party makes
use of the right provided for in Article
8 (c) of the Paris Convention,
the period whicli it established shall
bo a period of prescription of three
years either from the date åt whicli
the person suffering damage lias
knowledge or from the date åt
which he ought reasonably to have
known of both the damage and the
operator liable.

Article 8

Any person who is entitled to
benefit from the provisions of this
Convention shall have the right to
full compensation in accordance
with national law for damage suffered,
provided that, where the
amount of damage exceeds or is
likely to exceed:

(i) 120 million units of account;
or

(ii) if there is aggregate liability
under Article 5 (d) of the Paris

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

265

och icke åter hade tillvaratagits,
skall nämnda tidsperiod icke i något
fall överstiga tjugo år, räknat från
dagen för stölden, förlusten eller
övergivandet. Tidsfristen skall också
förlängas i de fall och under de
villkor som angivits i Pariskonventionen
artikel 8 (d). Kompletterande
ersättningsanspråk, som framföras
efter utgången av denna period,
skola under de villkor som angivits
i Pariskonventionen artikel 8 (e)
också tagas i beräkning.

Artikel 7

Om en konventionsstat utnyttjar
den rätt som tillkommer den enligt
Pariskonventionen artikel 8 (c),

skall den tidsfrist som föreskrives
utgöra en preskriptionstid av tre
år, räknat antingen från den dag då
den skadelidande fick kännedom om
såväl den lidna skadan som den ansvarige
anläggningsinnehavaren eller
från den dag då han skäligen
bort få sådan kännedom.

Artikel 8

Var och en som åtnjuter förmåner
enligt bestämmelserna i denna
konvention äger rätt till full ersättning
för den lidna skadan enligt nationell
lagstiftning. I fall, då skadans
belopp överstiger eller sannolikt
kommer att överstiga

(i) 120 miljoner betalningsenheter;
eller

(ii) det högre belopp som skall
gälla i följd av att ansvarigheten

91 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 25

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

lités en vertu de l’article 5 (d) de la
Convention de Paris,
sans qu’il en résulte, quelle que soit
l’origine des fonds et sous réserve
des dispositions de 1’article 2, de discrimination
en fonction de la nationalité,
du domicile ou de la résidence
de la personne ayant subi le
dommage.

Article 9

a) Le régime d’allocation des fonds
publics visés ä 1’article 3 (b) (ii),
(iii) et (f) est celui de la Partie
Contractante dont les tribunaux sont
compétents.

b) Chaque Partie Contractante prend
les dispositions nécessaires pour
que les personnes ayant subi un
dommage puissent faire valoir leurs
droits å réparations sans avoir å
entamer des procédures différentes
selon l’origine des fonds destinés å
cette réparation.

c) Aucune Partie Contractante n’est
tenue d’allouer les fonds publics
visés å 1’article 3 (b) (ii) et (iii)
tant que des fonds visés å 1’article
3 (b) (i) restent disponibles.

Artide 10

a) La Partie Contractante dont les
tribunaux sont compétents est tenue
d’informer les autres Parties Contractantes
de la survenance et des
circonstances d’un accident nucléaire
dés qu’il apparait que les dommages
causés par cet accident dépas -

Convention and a higher sum results
therefrom, such higher sum,
any Contracting Party may establish
equitable criteria for apportionment.
Such criteria shall be applied whatever
the origin of the funds and,
subject to the provisions of Article
2, without discrimination based on
the nationality, domicile or residence
of the person suffering the
damage.

Artide 9

(a) The system of disbursements by
which the public funds required
under Article 3 (b) (ii) and (iii),
and (f) are to be made available
shall be that of the Contracting Party
whose courts have jurisdiction.

(b) Each Contracting Party shall
ensure that persons suffering damage
may enforce their rights to compensation
without having to bring
separate proceedings according to
the origin of the funds provided for
such compensation.

(c) No Contracting Party shall be
required to make available the public
funds referred to in Article 3
(b) (ii) and (iii) so long as any of
the funds referred to in Article 3 (b)
(i) remain available.

Artide 10

(a) The Contracting Party whose
courts have jurisdiction shall be required
to inform the other Contracting
Parties of a nuclear incident and
its circumstances as soon as it appears
that the damage caused by
such incident exceeds, or is likely to

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

skall kumuleras enligt artikel 5 (d)
i Pariskonventionen,
äger dock varje konventionsstat bestämma
grunder för ersättningsbeloppens
rättvisa fördelning. Sådana
grunder skola tillämpas oavsett av
vilka medel ersättning skall utges
samt, med iakttagande av bestämmelserna
i artikel 2, utan att åtskillnad
göres mellan de skadelidande
av hänsyn till deras nationalitet,
hemvist eller stadigvarande bosättning.

Artikel 9

(a) Piegler om fördelningen av sådana
statsmedel som skola tillhandahållas
enligt artikel 3 (b) (ii) och

(iii) samt (f) fastställas av den konventionsstat
vars domstolar äga jurisdiktion.

(b) Varje konventionsstat skall garantera
att de skadelidandes rätt till
ersättning kan tillgodoses utan att
de nödgas föra ersättningstalan enligt
skilda procedurregler beroende
på av vad slags medel ersättningen
skall utges.

(c) Ingen konventionsstat är skyldig
att tillhandahålla sådana statsmedel
som avses i artikel 3 (b) (ii)
och (iii) så länge medel som avses
i artikel 3 (b) (i) stå till förfogande.

Artikel 10

(a) Den konventionsstat vars domstolar
äga jurisdiktion skall underrätta
de övriga konventionsstaterna
om att en nukleär olycka inträffat
och om omständigheterna kring
olyckan, så snart det uppenbaras att
de skador olyckan orsakat överstiga

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sent ou risquent de dépasser le
montant de 70 millions d’unités de
compte. Les Parties Contractantes
prennent sans délai toutes dispositions
nécessaires pour regler les
modalités de leurs rapports å ce sujet.

b) Seule la Partie Contractante dont
les tribunaux sont compétents peut
demander aux autres Parties Contractantes
1’allocation des fonds publics
visés å 1’article 3 (b) (iii) et

(f) et a compétence pour attribuer
ees fonds.

c) Cette Partie Contractante exerce,
les cas échéant, les recours visés ä
1’article 5 pour le compte des autres
Parties Contractantes qui auraient
alloué des fonds publics au titre de
1’artiele 3 (b) (iii) et (f).

d) Les transaetions intervenues conformément
aux conditions fixées par
la législation nationale au sujet de
la reparation des dommages effeetuée
au moyen des fonds publics visés
ä 1’article 3 (b) (ii) et (iii) seront
reconnues par les autres Parties
Contractantes, et les jugements
prononcés par les tribunaux compétents
au sujet d’une telle réparation
de viendront exécutoires sur le territoire
des autres Parties Contractantes
conformément aux dispositions
de 1’article 13 (d) de la Gonvention
de Paris.

Article 11

a) Si les tribunaux compétents relévent
d’une Partie Contractante autre
que celle sur le territoire de laquelle
est située 1’installation nucléaire
de 1’exploitant responsable, les

exceed, 70 million units of account.
The Contracting Parties shall
without delay make all the necessary
arrangements to settle the procedure
for their relations in this
connection.

(b) Only the Contracting Party
whose courts have jurisdiction shall
be entitled to request the otlier Contracting
Parties to make available
the public funds required under Article
3 (b) (iii) and (f) and shall
have exelusive competence to disburse
such funds.

(c) Such Contracting Party shall,
when the occasion arises, exercise
the right of recourse provided för in
Article 5 on behalf of the other Contracting
Parties who have made available
public funds pursuant to Article
3 (b) (iii) and (f).

(d) Settlements effeeted in respect
of the payment of compensation out
of the public funds referred to in
Article 3 (b) (ii) and (iii) in accordance
with the conditions established
by national législation shall
be recognized by the other Contracting
Parties, and judgments entered
by the competent courts in
respect of such compensation shall
become enforceable in the territory
of the other Contracting Parties in
accordance with the provisions of
Article 13 (d) of the Paris Convention.

Artide 11

(a) If the courts having jurisdiction
are those of a Contracting Party
other than the Contracting Party
in whose territory the nuclear installation
of the operator liable is

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

269

eller sannolikt komma att överstiga
70 miljoner betalningsenheter. Konventionsstaterna
skola utan dröjsmål
träffa alla nödvändiga anstalter
för bestämmande av hur deras
inbördes förhållanden skola ordnas
i samband med olyckan.

(b) Endast den konventionsstat vars
domstolar äga jurisdiktion äger påfordra,
att övriga konventionsstater
ställa sådana statsmedel till förfogande
som avses i artikel 3 (b) (iii)
och (f), och är ensam behörig att utbetala
dylika medel.

(c) Nämnda konventionsstat skall,
när anledning därtill uppkommer,
utöva återkravsrätt enligt bestämmelserna
i artikel 5 på de övriga
konventionsstaters vägnar vilka ha
tillhandahållit statsmedel enligt artikel
3 (b) (iii) och (f).

(d) Överenskommelser om ersättning
av statsmedel enligt artikel 3
(b) (ii) och (iii), vilka ingåtts i enlighet
med föreskrifter meddelade i
nationell lag, skola erkännas av övriga
konventionsstater, och domar
som meddelats av behörig domstol i
fråga om dylik ersättning skola
verkställas i de övriga konventionsstaterna
i enlighet med bestämmelserna
i Pariskonventionen artikel 13

(d).

Artikel 11

(a) Om domstolarna i annan konventionsstat
än den inom vars område
den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning är belägen
äga jurisdiktion, skola de

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

fonds publics visés å 1’article 3 (b)
(ii) et (f) sont alloués par la premiére
de ees Parties. La Partie Contraetante
sur le territoire de laquelle
est située 1’installation nueléaire de
1’exploitant responsable rembourse
å 1’autre les sommes versées. Ces
deux Parties Contractantes déterminent
d’un commun accord les modalités
du remboursement.

b) Dans 1’adoption de toutes dispositions
législatives, réglementaires
eu administratives postérieures au
moment de 1’accident nueléaire et
relatives å la nature, å la forme et å
1’étendue de la réparation, aux modalités
d’allocation des fonds publics
visés å l’article 3 (b) (ii) et, le cas
échéant, aux critéres de répartition
de ces fonds, la Partie Contractante
dont les tribunaux sont compétents
consulte la Partie Contractante sur
le territoire de laquelle est située
1’installation nueléaire de 1’exploitant
responsable. En outre, elle
prend toutes mesures nécessaires
pour permettre å celle-ci d’intervenir
dans les procés et de participer aux
transaetions concernant la réparation.

Article 12

a) La clé de répartition selon laquelle
les Parties Contractantes allouent
les fonds publics visés å Partier
3 (b) (iii) est calculée :

i) å concurrence de 50 %, sur la

situated, the public funds required
under Article 3 (b) (ii) and (f)
shall be made available by the firstnamed
Contracting Party. The Contraeting
Party in whose territory the
nuclear installation of the operator
liable is situated shall reimburse to
the other Contracting Party the
sums paid. These two Contracting
Parties shall agree on the procedure
for reimbursement.

(b) In adopting all legislative, regulatory
or adminstrative provisions,
after the nuclear incident has
occurred, concerning the nature,
form and extent of the compensation,
the procedure for malung available
the public funds required under
Article 3 (b) (ii) and, if necessary,
the criteria for the apportionment
of such funds, the Contracting
Party whose courts ha ve jurisdiction
shall consult the Contracting
Party in whose territory the nuclear
installation of the operator liable is
situated. It shall further talte all
measures necessary to enable the latter
to intervene in proceedings and to
participate in any settlement concerning
compensation.

Artide 12

(a) The formule for contributions
according to which the Contracting
Parties shall make available the public
funds referred to in Article 3

(b) (iii) shall be determined as follows: (i)

as to 50 %, on the basis of

Kungl. Maj.ts proposition nr 25 år 1968

271

statsmedel som avses i artikel 3 (b)
(ii) och (f) tillhandahållas av förstnämnda
stat. Den konventionsstat
inom vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning
är belägen skall återgälda
den andra konventionsstaten de belopp
denna utbetalat. Dessa två konventionsstater
skola träffa överenskommelse
om förfarandet för sådan
återbetalning.

(b) Den konventionsstat vars domstolar
äga jurisdiktion skall samråda
med den konventionsstat inom
vars område den ansvarige anläggningsinnehavarens
nukleära anläggning
är belägen, när det gäller att
efter det den nukleära olyckan inträffat
fastställa legislativa eller administrativa
regler rörande skadeståndens
art, form och omfattning,
förfarandet för att tillhandahålla
statsmedel som avses i artikel 3 (b)
(ii) samt, i den mån det erfordras,
grunderna för fördelning av dylika
medel. Den konventionsstat vars
domstolar äga jurisdiktion skall vidare
vidta de åtgärder som erfordras
för att sätta den konventionsstat
inom vars område anläggningen är
belägen i stånd att inträda i rättegångarna
och delta vid träffande av
överenskommelser rörande skadestånden.

Artikel 12

(a) De fördelningsgrunder enligt
vilka konventionsstaterna skola tillhandahålla
statsmedel som avses i
artikel 3 (b) (iii) skola bestämmas
enligt följande:

(i) i fråga om 50 % på grundval

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

base du rapport existant entre, d’une
part, le produit national brut aux
prix courants de chaque Partie Contractante,
et, d’autre part, le total
des produits nationaux bruts aux
pris courants de toutes les Parties
Contractantes, tels qu’ils résultent
de la statistique officielle publiée
par rOrganisation de Coopération et
de Développement Economiques
pour 1’année précédant celle au
cours de laquelle 1’accident nucléaire
sera survenu;

ii) å concurrence de 50 %, sur la
base du rapport existant entre, d’une
part, la puissance thermique des
réacteurs situés sur le territoire de
chaque Partie Contractante et, d’autre
part, la puissance thermique totale
des réacteurs situés sur l’ensemble
des territoires des Parties Contractantes.
Le calcul sera effectué
sur la base de la puissance thermique
des réacteurs figurant å la date
de 1’accident, sur la liste prévue å
1’article 2 (a) (i). Cependant, un réacteur
n’est pris en considération
pour ce calcul qu’å partir de la date
ä laquelle il a atteint, pour la premiére
fois, la criticalité.

b) Au sens de la présente Convention,
« puissance thermique » signifie
:

i) avant la délivrance de 1’autorisalion
d’exploitation définitive, la
puissance thermique prévue,

ii) apres cette délivrance, la puissance
thermique autorisée par les autorités
nationales compétentes.

the ratio between the gross national
product åt current prices of each
Contracting Party and the total of
the gross national products åt current
prices of all Contracting Parties
as shown by the official statistics
published by the Organisation for
Economic Co-operation and Development
för the year preceding the
year in which the nuclear incident
occurs;

(ii) as to 50 %, on the basis of
the ratio between the thermal power
of the reactors situated in the
territory of each Contracting Party
and the total thermal power of the
reactors situated in the territories
of all the Contracting Parties. This
calculation shall be made on the basis
of the thermal power of the reactors
shown åt the date of the nuclear
incident in the list referred to
in Artide 2 (a) (i): provided that a
reactor shall only be taken into consideration
for the purposes of this
calculation as from the date when it
first reaches criticality.

(b) För the purposes of this Convention,
“thermal power” means

(i) before the issue of a final operating
licence, the planned thermal
power;

(ii) after the issue of such licence,
the thermal power authorized by the
competent national authorities.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

273

av förhållandet mellan å ena sidan
varje konventionsstats bruttonationalprodukt
efter gängse priser och
å andra sidan sammanlagda beloppet
av samtliga konventionsstaters
bruttonationalprodukt till gängse
priser enligt den officiella statistik
som publicerats av organisationen
för ekonomiskt samarbete och utveckling
för året före det under vilket
den nukleära olyckan inträffade; (ii)

i fråga om 50 % på grundval
av förhållandet mellan å ena sidan
den termiska effekten hos de reaktorer
som äro belägna inom varje
konventionsstats område och å andra
sidan den sammanlagda termiska
effekten hos de reaktorer som äro
belägna inom samtliga konventionsstaters
områden. Denna beräkning
skall göras på grundval av den termiska
effekten hos de reaktorer som
vid tiden för den nukleära olyckan
funnos upptagna på den lista som
omförmäles i artikel 2 (a) (i), dock
att vid beräkningen en reaktor skall
tagas i betraktande endast från den
dag då den först uppnådde kriticitet.

(b) I denna konvention förstås med
termisk effekt:

(i) innan en slutgiltig driftslicens
utfärdats den planerade termiska
effekten;

(ii) efter det sådan licens utfärdats
den termiska effekt som medgivits
av vederbörande nationella
myndighet.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 13

a) Chaque Partie Contractante doit
faire figurer sur la liste prévue å l’article
2 (a) (i) toutes les installations
nucléaires å usage pacifique situées
sur son territoire, répondant aux définitions
de 1’article premier de la
Convention de Paris.

b) A cet effet, chaque Signataire ou
Gouvernement adhérant å la présente
Convention communique, au
moment du dépöt de son instrument
de ratification ou d’adhésion, le relevé
complet de ees installations, au
Gouvernement beige.

c) Ce relevé contient :

i) pour toutes les installations
non encore achevées, 1’indication de
la date prévue d’existence du risque
d’accident nucléaires;

ii) et de plus, pour les réacteurs,
1’indication de la date å laquelle il
est prévu qu’ils atteindront pour la
premiére fois la criticalité et l’indieation
de leur puissance thermique.

d) Chaque Partie Contractante communique,
en outre, au Gouvernement
beige, la date exaete de 1’existence
du risque d’accident nueléaire
et, pour les réacteurs, celle å laquelle
ils ont atteint pour la premiére
fois la criticalité.

e) Chaque Partie Contractante communique
au Gouvernement beige
toute modification å apporter å
la liste. Au cas ou la modification
comporte 1’adjonction d’une installation
nueléaire, la communication
doit étre faite au moms trois mois

Artide 13

(a) Each Contracting Party shall ensure
that all nuclear installations
used for peacefid purposes situated
in its territory, and falling within
the definition in Article 1 of the
Paris Convention, appear in the list
referred to in Article 2 (a) (i).

(b) For this purpose, each Signatory
or acceding Government shall,
on the deposit of its instrument of
ratification or accession, communicate
to the Belgian Government full
partieulars of such installations.

(i) in the case of all installations
not yet completed, the expeeted date
on which the risk of a nuclear incident
will exist;

(ii) and further, in the case of
reaetors, the expeeted date on which
they will first reach criticality, and
also tlieir thermal power.

(d) Each Contracting Party shall
also communicate to the Belgian Government
the exaet date of the existence
of the risk of a nuclear incident
and, in the case of reaetors,
the date on which they first reached
criticality.

(e) Each Contracting Party shall
also communicate to the Belgian Government
all modifications to be
made to the list. Where such modifications
inelude the addition of a
nuclear installation, the communication
must be made åt least three

Knngl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

275

Artikel 13

(a) Varje konventionsstat skall tillse,
att alla nukleära anläggningar,
vilka användas för fredligt ändamål
och äro belägna inom dess område
och vilka falla under definitionen i
Pariskonventionen artikel 1, bli upptagna
på den lista som omförmäles
i artikel 2 (a) (i).

(b) För detta ändamål skall varje
regering som undertecknar eller tillträder
konventionen vid deponerandet
av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument
tillhandahålla den
belgiska regeringen fullständiga
uppgifter rörande sådana anläggningar.

(i) för det fall att samtliga anläggningar
ännu icke färdigställts
den dag från vilken det kan förväntas
föreligga risk för en nukleär
olycka;

(ii) vidare, i fråga om reaktorer,
den tidigare dag de kunna förväntas
uppnå kriticitet samt deras termiska
effekt.

(d) Varje konventionsstat skall också
lämna den belgiska regeringen
exakt uppgift om den dag från vilken
risk för nukleär olycka föreligger
samt, ifråga om reaktorer, den
dag då de tidigast uppnå kriticitet.

(e) Varje konventionsstat skall också
lämna den belgiska regeringen
uppgift om alla de rättelser eller
ändringar som skola göras på listan.
För den händelse en dylik uppgift
avser att en nukleär anläggning
skall tillfogas, skall uppgiften läm -

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

avant la date prévue d’existence du
risque d’accident nucléaire.

f) Si une Partie Contractante est
d’avis que le relevé ou une modification
å apporter å la liste communiquée
par une autre Partie Contractante
n’est pas conforme aux dispositions
de 1’article 2 (a) (i) et aux
dispositions du present article, elle
ne peut soulever d’objections å cet
égard qu’en les adressan t au Gouvernement
beige dans un délai de
trois mois å compter de la date å laquelle
elle a regu une notification
conformément au paragraphe (h)
ci-dessous.

g) Si une Partie Contractante est
d’avis qu’une des Communications
requises conformément au présent
article n’a pas été faite dans les délais
prescrits, elle ne peut soulever
d’objections qu’en les adressant au
Gouvernement beige dans un délai
de trois mois å compter du moment
ou elle a eu connaissance des faits
qui auraient du, selon elle, étre communiqués.

h) Le Gouvernement beige notifiera
dés que possible å chaque Partie
Contractante les Communications et
objections qu’il aura regues conformément
au présent article.

i) L’ensemble des relevés et modifications
visés aux paragraphes (b),

(c), (d) et (e) ci-dessus constitue
la liste prévue å 1’article 2 (a) (i),
étant précisé que les objections présentées
aux termes des paragraphes

(f) et (g) ci-dessus ont effet rétro -

months before the expected date on
which the risk of a nuclear incident
will exist.

(f) If a Contracting Party is of the
opinion that the particulars, or any
modification to be made to the list,
communicated by another Contracting
Party do not comply with the
provisions of Article 2 (a) (i) and
of this Article, it may raise objections
thereto only by addressing them
to the Belgian Government within
three months from the date on
which it has received notice persuant
to paragraph (h) of this Article.

(g) If a Contracting Party is of the
opinion that a communication required
in accordance with this Article
has not been made within the
time prescribed in this Article, it
may raise objections only by addressing
them to the Belgian Government
within three months from the
date on which it knew of the facts
which, in its opinion, ought to have
been communicated.

(h) The Belgian Government shall
give notice as soon as possible to
each Contracting Party of the Communications
and objections which it
has received pursuant to this Article.

(i) The list referred to in Article 2

(a) (i) shall consist of all the particulars
and modifications referred
to in paragraphs (b), (c), (d) and

(e) of this Article, it being understood
that objections submitted pursuant
to paragraphs (f) and (g) of

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

277

nas senast tre månader före den dag
från vilken risk för nukleär olycka
väntas föreligga.

(f) Om en konventionsstat anser, att
uppgifter som lämnats av annan
konventionsstat för att uppföras på
listan icke stå i överensstämmelse
med bestämmelserna i artikel 2 (a)
(i) och i denna artikel, äger förstnämnda
stat göra invändningar däremot
endast genom att framföra dem
till den belgiska regeringen inom tre
månader från den dag då den staten
mottog underrättelse enligt bestämmelserna
under (h) i denna artikel.

(g) Om en konventionsstat anser, att
en uppgift som skall lämnas enligt
denna artikel icke har lämnats inom
den tid som föreskrives i artikeln,
äger den staten resa invändningar
endast genom att framföra dem till
den belgiska regeringen inom tre månader
från den dag då den erhöll
kännedom om de fakta som enligt
dess mening hade bort meddelas.

(h) Den belgiska regeringen skall så
snart som möjligt lämna varje konventionsstat
underrättelse om de
uppgifter och invändningar som den
mottagit enligt denna artikel.

(i) Den lista som omförmäles i artikel
2 (a) (i) skall upptaga alla de
uppgifter som omnämnas under (b),

(c), (d) och (e) i denna artikel, varvid
invändningar framförda enligt
bestämmelserna under (f) och (g) i
denna artikel skola få verkan retro -

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

actif au jour oii elles ont été formulées,
si elles sont admises.

j) Le Gouvernement beige adresse
aux Parties Contractantes sur leur
demande un état å jour comprenant
les installations nucléaires tombant
sous la présente Convention et les
indications fournies å leur sujet en
vertu du présent article.

Article lb

a) Dans la mesure ou la présente
Convention n’en dispose pas autrement,
chaque Partie Contractante
peut exercer les compétences qui
lui sont dévolues par la Convention
de Paris et toutes dispositions
ainsi prises sont opposables
aux autres Parties Contractantes
pour l’allocation des fonds publics
visés å 1’article 3 (b) (ii) et (iii).

b) Toutefois les dispositions prises
par une Partie Contractante conformément
aux artides 2, 7 (c) et 9
de la Convention de Paris ne sont
opposables å une autre Partie Contractante
pour 1’allocation des fonds
publics visés å 1’article 3 (b) (ii) et

(iii) que si elles ont re$u son consentement.

c) La présente Convention ne s’oppose
pas å ce qu’une Partie Contractante
prenne des dispositions en
dehors du cadre de la Convention de
Paris et de la présente Convention,
sous réserve toutefois que ees dispositions
n’entrainent pas d’obligations
suppléraentaires pour les autres
Parties Contractantes dans la
mesure ou des fonds publics de ees
Parties sont en cause.

this Article shall have effeet retrospective
to the date on which lliey
were raised, if they are sustained.

(j) The Belgian Government shall
supply any Contracting Party on demand
with an up-to-date statement
of the nuclear installations covered
by this Convention and the details
supplied in respect of them pursuant
to this Article.

Article li

(a) Except in so far as this Convention
otherwise provides, each
Contracting Party may exercise the
powers vested in it by virtue of the
Paris Convention, and any provisions
made thereunder may be invoked
against the other Contracting
Parties in order that the public
funds referred to in Article 3 (b)
(ii) and (iii) be made available.

(b) Any such provisions made by
a Contracting Party pursuant to Artides
2, 7 (c) and 9 of the Paris
Convention as a result of which the
public funds referred to in Article
3 (b) (ii) and (iii) are required to
be made available may not be invoked
against any other Contracting
Party unless it has consented thereto.

(c) Nothing in this Convention shall
prevent a Contracting Party from
making provisions outside the seope
of the Paris Convention and of this
Convention, provided that such provisions
shall not involve any further
obligation on the part of the other
Contracting Parties in so far as their
public funds are concerned.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

aktivt från den dag då de gjordes,
under förutsättning att de bli godkända.

(j) Den belgiska regeringen skall på
begäran förse varje konventionsstat
med en dagsaktuell förteckning över
de nukleära anläggningar som omfattas
av denna konvention och de
detalj uppgifter om dem som lämnats
enligt denna artikel.

Artikel li

(a) I den mån annat icke föreskrives
i denna konvention, äger varje konventionsstat
utöva de befogenheter
som tillkommer den enligt Pariskonventionen,
och varje bestämmelse
som utfärdats enligt nämnda konvention
kan åberopas mot övriga
konventionsstater i syfte att sådana
statsmedel som avses i artikel 3 (b)

(ii) och (iii) skola tillhandahållas.

(b) Av en konventionsstat enligt artiklarna
2, 7 (c) eller 9 i Pariskonventionen
utfärdad bestämmelse, vilken
medför att sådana statsmedel
som avses i artikel 3 (b) (ii) och

(iii) skola tillhandahållas, får icke
åberopas mot någon annan konventionsstat,
om denna icke har givit
sitt samtycke därtill.

(c) Ingen bestämmelse i denna konvention
hindrar en konventionsstat
från att utfärda bestämmelser utanför
tillämpningsområdet för Pariskonventionen
och denna konvention,
dock att sådana bestämmelser icke
skola medföra några ytterligare förpliktelser
för de övriga konventionsstaterna
i fråga om dessa staters allmänna
medel.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 15

a) Toute Partie Contractante peut
conclure avec un Etat non Contractant
å la présente Convention un accord
portant sur la reparation, au
moyen de fonds publics, de dommages
causés par un accident nucléaire.

b) Dans le mesure ou les conditions
de réparation résultant d’un
tel accord ne sont pas plus favorable
que celles résultant des dispositions
prises pour 1’application de la Convention
de Paris et de la présente
Convention par la Partie Contractante
considérée, le montant des
dommages indemnisables en vertu
cl’un tel accord et causés par vin accident
nucléaire couvert par la présente
Convention peut étre pris en
considération, en vue de 1’application
de 1’article 8, deuxiéme phrase,
pour le calcul du montant total des
dommages causés par cet accident.

c) En aucun cas les dispositions des
paragraphes (a) et (b) ci-dessus ne
peuvent affecter les obligations incombant
en vertu de 1’article 3 (b)
(ii) et (iii) aux Parties Contractantes
qui n’auraient pas donné leur consentement
ä un tel accord.

d) Toute Partie Contractante qui
se propose de conclure un tel accord
doit faire part de son intention aux
autres Parties Contractantes. Les accords
conclus doivent étre notifiés
au Gouvernement beige.

Article 15

(a) Any Contracting Party may conclude
an agreement with a State
which is not a Party to this Convention
concerning compensation
out of public funds for damage
caused by a nuclear incident.

(b) To the extent that the conditions
for payment of compensation under
any such agreement are not more
favourable than those which result
from the measures adopted by the
Contracting Party concerned for the
application of the Paris Convention
and of this Convention, the amount
of damage caused by a nuclear incident
covered by this Convention and
for which compensation is payable
by virtue of such an agreement may
be taken into considération, where
the proviso to Article 8 applies in
calculating the total amount of damage
caused by that incident.

(c) The provisions of paragraphs (a)
and (b) of this Article shall in no
case affect the obligations under Article
3 (b) (ii) and (iii) of those
Contracting Parties which have not
given their consent to such agreement.

(d) Any Contracting Party intending
to conclude such an agreement shall
notify the other Contracting Parties
of its intention. Agreements concluded
shall be notified to the Belgian
Government.

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

281

Artikel 15

(a) Varje konventionsstat äger ingå
överenskommelse med stat som icke
är ansluten till denna konvention om
ersättning av allmänna medel för
skada orsakad av en nukleär olycka.

(b) I den mån villkoren för utgivande
av ersättning enligt en sådan
överenskommelse icke äro mer förmånliga
än de villkor som följa av
åtgärder vidtagna av den berörda
konventionsstaten i fråga om tilllämpning
av Pariskonventionen och
denna konvention, får beloppet av
sådan skada som orsakats av en av
denna konvention omfattad olycka
och för vilken ersättning skall utgå
i kraft av sådan överenskommelse
tagas i betraktande, vid tillämpning
av artikel 8, för beräkning av det
sammanlagda beloppet av de skador
som orsakats av ifrågavarande olycka.

(b) i denna artikel inverka icke i något
fall på förpliktelserna enligt artikel
3 (b) (ii) och (iii) för de konventionsstater
som icke lämnat sitt
samtycke till sådan överenskommelse.

(d) Varje konventionsstat som avser
att ingå en dylik överenskommelse
skall underrätta de övriga konventionsstaterna
om sin avsikt. Om ingångna
överenskommelser skall underrättelse
lämnas den belgiska regeringen.

282

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968

Article 16

a) Les Parties Contractantes se consulteront
å 1’égard de tous les problémes
d’intérét commun posés par
1’application de la présente Convention
et de la Convention de Paris,
notamment des articles 20 et 22 (c)
de cette derniére.

b) Elles se consulteront sur Fopportunité
de réviser la présente Convention
au terme de la période de cinq
ans qui suivra la date de son entrée
en vigueur, et ä tout autre moment,
å la demande d’une Partie Contractante.

Article 17

Tout différend entre deux ou plusieurs
Parties Contractantes relatif
å Finterprétation ou å 1’application
de la présente Convention sera soumis,
å la demande d’une Partie Contractante
intéressée, au Tribunal
Européen pour FEnergie Nucléaire
créé par la Convention en date du 20
décembre 1957 sur FEtablissement
d’un Contröle de Sécurité dans le
domaine de FEnergie Nucléaire.

Article 18

a) Des réserves portant sur une ou
plusieurs dispositions de la présente
Convention peuvent étre formulées
å tout moment avant la ratification
de la présente Convention,
si leurs termes ont été expressément
acceptés pal'' tous les Signataires, ou
lors, soit de 1’adhésion soit de Futilisation
des dispositions des articles
21 et 24, si leurs termes ont été ex -

Article 16

(a) The Contracting Parties shall
consult each other upon all problems
of common interest raised by
the application of this Convention
and of the Paris Convention, especially
Articles 20 and 22 (c) of the
latter Convention.

(b) They shall consult each other
on the desirability of revising this
Convention after a period of five
years from the date of its coming
into force, and åt any other time
upon the request of a Contracting
Party.

Article 17

Any dispute arising between two
or more Contracting Parties concerning
the interpretation or application
of this Convention shall, upon
the request of a Contracting Party
concerned, be submitted to the European
Nuclear Energy Tribunal
established by the Convention of
20th December 1957 on the Establishment
of a Security Control in
the Field of Nuclear Energy.

Article 18

(n) Reservations to one or more of
the provisions of this Convention
may be made åt any time prior to
ratification of this Convention if the
terms of these reservations have
been expressly accepted by all Signa
tories or, åt the time of accession
or of the application of the provisions
of Articles 21 and 24, if the
terms of these reservations have

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

283

Artikel 16

(a) Konventionsstaterna skola rådföra
sig med varandra om alla problem
av gemensamt intresse, vilka
uppkomma i samband med tillämpning
av denna konvention och av
Pariskonventionen, i synnerhet av
artiklarna 20 och 22 (c) i sistnämnda
konvention.

(b) De skola rådföra sig med varandra
om önskvärdheten av att revidera
denna konvention efter en period
av fem år, räknat från dagen
för dess ikraftträdande eller, om en
konventionsstat begär det, vid annan
tidpunkt.

Artikel 17

Tvist som uppkommer mellan två
eller flera konventionsstater beträffande
tolkningen eller tillämpningen
av denna konvention skall på begäran
av en berörd konventionsstat
underställas den europeiska domstolen
för säkerhetskontroll på atomenergiområdet,
inrättad genom konventionen
den 20 december 1957 om
upprättande av säkerhetskontroll på
den nukleära energins område.

Artikel 18

(a) Reservationer till en eller flera
av bestämmelserna i denna konvention
få göras vid varje tidpunkt före
ratifikation av konventionen, om innehållet
i reservationerna uttryckligen
har godkänts av alla signatärmakter,
eller vid tiden för anslutning
till konventionen eller vid tiden för
tillämpning av bestämmelserna i artiklarna
21 och 24, om innehållet i

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

pressément acceptés par tous les Signataires
et Gouvernements adhérents
å la présente Convention.

b) Toutefois, 1’acceptation d’un Signataire
n’est pas requise si celui-ci
n’a pas lui-méme ratifié le présente
Convention dans un délai de douze
mois å partir de la date ou la notification
de la réserve lui a été communiquée
par le Gouvernement beige
comformément å 1’article 25.

c) Toute réserve acceptée conformément
aux dispositions du paragraphe
(a) ci-dessus peut étre retirée
å tout moment par notification
adressée au Gouvernement beige.

Article 19

Un État ne peut devenir ou rester
Partie Contractante å la présente
Convention que s’il est Partie Contractante
å la Convention de Paris.

Artide 20

a) L’Annexe å la présente Convention
fait partie intégrante de cette
derniére.

b) La présente Convention sera ratifiée.
Les instruments de ratification
seront déposés auprés du Gouvernement
beige.

c) La présente Convention entrera
eu vigueur trois mois apres le dépot
du sixiéme instrument de ratification.

d) Pour chaque Signataire ratifiant
la présente Convention apres le sixiéme
dépot, elle prendra effet trois
mois apres la date du dépot de son
instrument de ratification.

been expressly accepted by all Signatories
and acceding Governments.

(c) Any reservation accepted in accordance
with the provisions of paragraph
(a) of this Article may be
withdrawn åt any time by notification
addressed to the Belgian Government.

Artide 19

No State may become or continue
to be a Contracting Party to this
Convention unless it is a Contracting
Party to the Paris Convention.

Artide 20

(a) The Annex to this Convention
sliall form an integral part thereof.

(b) This Convention shall be ratified.
Instruments of ratification shall be
deposited with the Belgian Government.

(d) For each Signatory ratifying this
Convention after the deposit of the
sixth instrument of ratification, it
shall come into force three months
after the date of the deposit of its
instrument of ratification.

285

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

reservationerna uttryckligen har godkänts
av alla signatärmakter och regeringar
som ha anslutit sig till konventionen.

(b) Sådant godkännande fordras icke
från signatärmakt, som icke själv har
ratificerat konventionen inom tolv
månader från det den fått underrättelse
om sådan reservation genom
den belgiska regeringen enligt artikel
25.

(c) Varje reservation som godkänts
enligt bestämmelserna under (a) i
denna artikel kan när som helst återtagas
genom underrättelse ställd till
den belgiska regeringen.

Artikel 19

Ingen stat kan bli eller fortsätta
att vara ansluten till denna konvention,
om den icke är ansluten till
Pariskonventionen.

Artikel 20

(a) Bihanget till denna konvention
skall utgöra en integrerande del av
konventionen.

(b) Denna konvention skall ratificeras.
Ratifikationsinstrumenten skola
deponeras hos den belgiska regeringen.

det sjätte ratifikationsinstrumentet.

(d) För varje signatärmakt som ratificerar
denna konvention efter deponerandet
av det sjätte ratifikationsinstrumentet
träder konventionen
i kraft tre månader efter den
dag då den statens ratifikationsinstrument
deponerades.

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 21 Artide 21

Les modifications å la présente Amendments to this Convention
Convention sont adoptées du com- shall be adopted by agreement
mun accord des Parties Contractan- ainong all the Contracting Parties.
tes. Elles entrent en vigueur å la They shall come into force on the
date å laquelle toutes les Parties date when all Contracting Parties
Contractantes les auront ratifiées ou have ratified or confirmed them.
confirmées.

Artide 22

a) Apres 1’entrée en vigueur de la
présente Convention, toute Partie
Contractante å la Convention de Paris
qui n’a pas signé la présente Convention
peut demander å y adhérer par
notofication adressée au Gouvernement
beige.

b) L’adhésion requiert 1’accord unanime
des Parties Contractantes.

c) A la suite de cet accord, la Partie
Contractante å la Convention de Paris
ayant demandé 1’adhésion dépose son
instrument d’adhésion auprés du
Gouvernement beige.

d) L’adhésion prendra effet trois
mois apres la date du dépot de l’instrument
d’adhésion.

Artide 23

a) La présente Convention reste en
vigueur jusqu’å 1’expiration de la
Convention de Paris.

b) Toute Partie Contractante pourra
mettre fin, en ce qui la concerne, å
1’application de la présente Convention
au terme du délai de dix ans
fixé å l’article 22 (a) de la Convention
de Paris en donnant un préavis
d’un an å cet effet notifié au Gouver -

Article 22

(a) After the Corning into force of
this Convention, any Contracting
Party to the Paris Convention which
has not signed this Convention may
request accession to this Convention
hy notification addressed to the Belgian
Government.

(b) Such accession shall require the
unanimous assent of the Contracting
Parties.

(c) Once such assent has been given,
the Contracting Party to the Paris
Convention requesting accession
shall deposit its instrument of accession
with Belgian Government.

(d) The accession shall take effect
three months from the date of deposit
of the instrument of accession.

Artide 23

(a) This Convention shall remain in
force until the expiry of the Paris
Convention.

(b) Any Contracting Party may, hy
giving twelve months’ notice to the
Belgian Government, terminate the
application of this Convention to itself
after the end of the period of
ten years specified in Article 22 (a)
of the Paris Convention. Within six

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968
Artikel 21

Ändringar i denna konvention skola
antagas genom överenskommelse
mellan alla konventionsstaterna. De
träda i kraft den dag då alla konventionsstaterna
ha ratificerat eller
bekräftat dem.

Artikel 22

(a) Efter det denna konvention trätt
i kraft äger varje stat som är ansluten
till Pariskonventionen och som
icke har undertecknat denna konvention
begära att få ansluta sig till
konventionen genom att göra framställning
härom till den belgiska regeringen.

(b) Sådan anslutning förutsätter enhälligt
samtycke av konventionsstaterna.

(c) Så snart sådant samtycke lämnats
skall den till Pariskonventionen
anslutna stat som begärt anslutning
till denna konvention deponera sitt
anslutningsinstrument hos den belgiska
regeringen.

(d) Sådan anslutning får verkan
efter tre månader, räknat från dagen
för deponerandet av anslutningsinstrumentet.

Artikel 23

(a) Denna konvention förblir i kraft
till dess Pariskonventionen upphört
att gälla.

(b) Varje konventionsstat äger, genom
att lämna underrättelse därom
till den belgiska regeringen tolv månader
i förväg, bestämma att denna
konvention skall upphöra att tillämpas
beträffande den staten efter utgången
av den period om tio år som

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

neraent beige. Dans le délai de six
niois suivant la notification de ce
préavis, chaque Partie Contractante
pourra par une notification au Gouvernement
beige mettre fin å la présente
Convention, en ce qui la concerne,
å la date ou elle cessera d’avoir
effet å l’égard de la Partie Contractante
qui aura effectué la premiére
notification.

c) L’expiration de la présente Convention
ou le retrait d’une des Parties
Contractantes ne met pas fin aux
obligations que chaque Partie Contractante
assume, en vertu de la
présente Convention, pour la reparation
des dommages causés par un accident
nucléaire survenant avant la
date de cette expiration ou de ce
retrait.

d) Les Parties Contractantes se consulteront
en temps opportun sur les
mesures å prendre apres 1’expiration
de la présente Convention ou le retrait
d’une ou de plusieurs Parties
Contractantes, afin que soient réparés,
dans une mesure comparable å
celle prévue par la présente Convention,
les dommages causés par des
accidents survenus apres la date de
cette expiration ou de ce retrait, et
dont la responsabilité incombe å l’exploitant
d’une installation nucléaire
qui était en fonctionnement avant
cette date sur les territoires des Parties
Contractantes.

months after receipt of such notice,
any other Contracting Party may, by
notice to the Belgian Government,
terminate the application of this
Convention to itself as from the date
v/hen it ceases to have effect in respect
of the Contracting Party which
first gave notice.

(c) The expiry of this Convention
or the withdrawal of a Contracting
Party shall not terminate the obligations
assumed by each Contracting
Party under this Convention to pay
compensation for damage caused by
nuclear incidents occuring before
the date of such expiry or withdrawal.

(d) The Contracting Parties shall,
in good time, consult each other on
what measures should be taken after
the expiry of this Convention or the
withdrawal of one or more of the
Contracting Parties, to provide compensation
comparable to that accorded
by this Convention for damage
caused by nuclear incidents occurring
after the date of such expiry
or withdrawal and for which the
operator of a nuclear installation in
operation before such date within
the territories of the Contracting
Parties is liable.

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

anges i Pariskonventionen artikel 22
(a). Varje annan konventionsstat
äger inom sex månader efter mottagandet
av sådan underrättelse och
genom att lämna meddelande därom
till den belgiska regeringen bestämma,
att tillämpningen av denna konvention
skall upphöra för dess vidkommande
från den dag då konventionen
upphör att äga tillämpning
beträffande den konventionsstat som
först uppsade konventionen.

(c) Upphör denna konvention att
gälla eller frånträder en konventionsstat
konventionen, medför detta
icke att de förpliktelser upphöra
som en konventionsstat påtagit sig
enligt denna konvention att betala
ersättning för skador orsakade av
nukleära olyckor vilka inträffat före
den dag konventionen upphörde att
gälla eller frånträdandet ägde rum.

(d) Konventionsstaterna skola i god
tid rådföra sig med varandra rörande
de åtgärder som skola vidtagas
efter det konventionen upphört
att gälla eller efter det en eller
flera konventionsstater frånträtt
konventionen, för att ersättning
jämförbar med den ersättning varom
överenskommelse träffats genom
denna konvention skall tillhandahållas
för skada orsakad av nukleär
olycka, vilken inträffar efter den
dag konventionen sålunda upphörde
att gälla eller frånträdandet ägde
rum och för vilken innehavare av
nukleär anläggning inom konventionsstaternas
områden som var i
drift nämnda dag är ansvarig.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1968. i samt. Nr tS

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Article 24

a) La présente Convention s’applique
aux territoires métropolitains
des Parties Contractantes.

b) Toute Partie Contractante qui
désire que la présente Convention
soit rendue applicable å un ou plusieurs
territoires pour lesquels conformément
å 1’article 23 de la Convention
de Paris, elle a indiqué que
cette derniére Convention s’applique,
adresse une demande au Gouvernement
beige.

c) L’application de la présente Convention
å ees territoires requiert
1’accord unanime des Parties Contractantes.

d) A la suite de cet accord, la Partie
Contractante intéressée adresse
au Gouvernement beige une déclaration
qui prend effet å compter du
jour de sa réception.

e) Un telle déclaration peut, en ce
qui concerne tout territoire qui y est
désigné, étre retirée par la Partie
Contractante qui Pa faite, en donnant
un préavis d’un an å cet effet
notifié au Gouvernement beige.

f) Si la Convention de Paris cesse
d’étre applicable å un de ees territoires,
la présente Convention cesse
également de lui étre applicable.

Artide 25

Le Gouvernement beige donne
communication å tous les Signataires
et Gouvernements ayant adhéré
å la Convention, de la réception des
instruments de ratification, d’adhésion,
de retrait et de toutes autres
notifications qu’il aurait regues. Il

Artide 24

(a) This Convention shall apply to
the metropolitan territories of the
Contracting Parties.

(b) Any Contracting Party desiring
the application of this Convention
to one or more of the territories
in respect of which, pursuant to Article
23 of the Paris Convention, it
has given notification of application
of that Convention, shall address
a request to the Belgian Government.

(c) The application of this Convention
to any such territory shall require
the unanimous assent of the
Contracting Parties.

(d) Once such assent has been given,
the Contracting Party concerned
shall address to the Belgian
Government a notification which
shall take effeet as from the date of
its receipt.

(e) Such notification may, as regards
any territory mentioned therein,
be withdrawn by the Contracting
Party which has made it by giving
twelve months’ notice to that effeet
to the Belgian Government.

(f) If the Paris Convention ceases
to apply to any such territory, this
Convention shall also cease to apply
thereto.

Article 25

The Belgian Government shall notify
all Signatories and acceding Governments
of the receipt of any
instrument of ratification, accession
or withdrawal, and shall also notify
tliem of the date on which this Convention
comes into force, the text of

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

291

Artikel 24

(a) Denna konvention tillämpas på
konventionsstaternas europeiska områden.

(b) Varje konventionsstat, som önskar
att denna konvention skall tilllämpas
inom ett eller flera av sådana
områden beträffande vilka den
staten enligt Pariskonventionen artikel
23 har lämnat underrättelse i
fråga om sistnämnda konventions
tillämpning, skall göra framställning
därom till den belgiska regeringen.

(d) Så snart sådant samtycke lämnats
skall den berörda konventionsstaten
till den belgiska regeringen
lämna underrättelse, vilken äger
verkan från den dag underrättelsen
mottagits.

(e) Sådan underrättelse kan beträffande
område som avses däri återtagas
av den konventionsstat som
har lämnat underrättelsen genom
meddelande därom till den belgiska
regeringen tolv månader i förväg.

(f) Om Pariskonventionen upphör
att äga tillämpning beträffande något
sådant område, skall även denna
konvention upphöra att äga tillämpning
därpå.

Artikel 25

Den belgiska regeringen skall underrätta
alla signatärmakter och
anslutna regeringar om mottagandet
av varje ratifikations- eller anslutningsinstrument
eller uppsägning.
Den skall likaledes underrätta dem
om den dag då denna konvention

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

leur notifie également la date d’entrée
en vigueur de la présente Convention,
le texte des modifications
aöoptées et la date d’entrée en vigueur
de ees modifications, ainsi que
les réserves faites conformément å
1’article 18.

EN FOI DE QUOI les Plénipotentiaires
soussignés, dument habilités,
ont apposé leurs signatures au bas
de la présente Convention.

FAIT å Bruxelles, le 31 janvier
1963, en frangais, en allemand, en
anglais, en espagnol, en italien et en
néerlandais, les six textes faisant
également foi, en un seul exemplaire
qui sera déposé auprés du Gouvernement
beige qui en communiquera
une copie certifiée conforme å tous
les autres Signataires et aux Gouvernements
ayant adhéré å la Convention.

Annexe

å la convention 31 janvier 1963 complémentaire
å la convention de Paris de 29
juillet 1960 sur la responsabilité civile
dans le domaine de 1’énergie nueléaire

LES GOUVERNEMENTS DES
PARTIES CONTRACTANTES déclarent
que la réparation des dommages
causés par un accident nueléaire
qui n’est pas couvert par la
Convention complémentaire du seul
fait que 1’installation nueléaire concernée,
en raison de son utilisation,
n’est pas incluse dans la liste visée å
1’article 2 de la Convention complémentaire,
(y compris le cas ou
cette installation, non incluse dans

any amendment thereto and the date
on which such amendment comes
into force, any reservations made in
accordance with Article 18, and all
notifications which it hus received.

IN WITNESS WHEREOF the unckrsigned
Plenipotentiaries, duly
empowered, have signed this Convention.

DONE åt Brussels, this 31st day
of January 1963, in the English,
Dutch, French, German, Italian and
Spanish languages, the six texts
heing equally authoritative, in a
single copy which shall be deposited
with the Belgian Government by
whom certified copies shall be communicated
to all the other Signatories
and acceding Governments.

Annex

to the convention of 31 January 1963
supplementary to the Paris convention
of 29 July 1960 on third party liability
in the field of nuclear energy

THE GOVERNMENTS OF THE
CONTRACTING PARTIES declare
tbat compensation for damage caused
by a nuclear incident not covered
by the Supplementary Convention
solely by reason of the faet that the
relevant nuclear installation, on account
of its utilization, is not on the
list referred to in Article 2 of the
Supplementary Convention, (including
the case where such installation
is considered by one or more but not

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

träder i kraft, om texten till varje
ändring i konventionen, om den dag
då sådan ändring träder i kraft samt
om alla reservationer som gjorts enligt
artikel 18 och om alla underrättelser
som har mottagits.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ
undertecknade befullmäktigade och
vederbörligen bemyndigade ombud
ha undertecknat denna konvention.

SOM SKEDDE i Bryssel den 31
januari 1963 på de engelska,
franska, holländska, italienska,
spanska och tyska språken, med lika
vitsord för texterna på vart och ett
av språken, i ett exemplar som skall
förvaras hos den belgiska regeringen,
vilken skall tillställa alla de övriga
signatärmakterna eller anslutna
regeringarna bestyrkta avskrifter
därav.

Bihang

till tilläggskonventionen den 31 januari
1963 till Pariskonventionen den 29 juli
1960 om skadeståndsansvar på
atomenergins område

KONVENTIONSSTATERNAS REGERINGAR
förklara, att ersättning
för skada orsakad av en nukleär
olycka, vilken icke omfattas av tillläggskonventionen
uteslutande av
det skälet att den ifrågavarande nukleära
anläggningen på grund av
ändamålet med dess nyttjande icke
är upptagen på den lista som avses i
tilläggskonventionen artikel 2 (inbegripet
det fall att en sådan anläggning
av en eller flera men icke av

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

la liste, est considérée par un ou
plusieurs, mais non par tous les
Gouvernements comme non couverte
par la Convention de Paris) :

— est effectuée sans aucune discrimination
entre les ressortissants
des Parties Contractantes å la Convention
complémentaire;

— n’est pas limitée par un plafond
qui serait inférieur å 120 million
d’unités de compte.

En outre, ees Gouvernements s’efforceront,
si elles ne le sont déjå, de
rendre les régles de dédommagement
des victimes de tels accidents aussi
voisines que possible de celles prévues
pour les accidents nueléaire
survenus en relation avec les installations
nueléaires couvertes par la
Convention complémentaire.

Protocole additionnel
å la convention du 31 janvier 1963 complémentaire
å la convention de Paris du
29 juillet 1960 sur la responsabilité civile
dans le domaine de 1’énergie nueléaire
28 janvier 1964

(Clauses finales)

a) Les dispositions du présent Protocole
Additionnel font partie intégrant
de la Convention du 31 janvier
1963 complémentaire å la Convention
de Paris du 20 juillet 1960 sur la
responsabilité civile dans le domaine
de 1’énergie nueléaire.

b) Le présent Protocole Addition -

all of the Governments to be outside
tbe Paris Convention):

— shall be provided without discrimination
among the nationals of
the Contracting Parties to the Supplementary
Convention; and

— shall not be limited to less than
120 million units of account.

In addition, if they have not already
done so, they shall endeavour
to make the rules for compensation
of persons suffering damage caused
by such incidents as similar as possible
to those established in respect
of nuclear incidents occurring in
connection with nuclear installations
covered by the Supplementary
Convention.

Additional protocol

to the convention of 31 January 1963
supplementary to the Paris convention of
29 July 1960 on third party liabilityin
the field of nuclear energy
28 January 1964

(Final clauses)

(a) The provisions of this Additional
Protocol shall from an integral part
of the Convention of 31 January 1963
Supplementary to the Paris Convention
of 29 July 1960 on Third Party
Liability in the Field of Nuclear Energy.

(b) This Additional Protocol shall

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

alla regeringarna anses falla utanför
tillämpningsområdet för Pariskonventionen) —

skall tillhandahållas utan åtskillnad
mellan medborgare i stater
anslutna till tilläggskonventionen;
och

— icke skall begränsas till lägre
belopp än 120 miljoner betalningsenheter.

Härutöver skola de, om de icke
redan ha gjort detta, sträva efter att
göra reglerna om ersättning till personer,
som lida skada orsakad av
sådana olyckor, så långt möjligt likartade
med dem som fastställts beträffande
nukleära olyckor, vilka inträffa
i förbindelse med nukleära
anläggningar omfattade av tilläggskonventionen.

Tilläggsprotokoll

den 28 januari 1964 till konventionen
den 31 januari 1963, utgörande tillägg
till Pariskonventionen den 29 juli
1960 om skadeståndsansvar
på atomenergins område

(Slutbestämmelser)

(a) Bestämmelserna i detta tilläggsprotokoll
utgöra en integrerande del
av tilläggskonventionen den 31 januari
1963 till Pariskonventionen den
29 juli 1960 om skadeståndsansvar
på atomenergins område.

(b) Detta tilläggsprotokoll skall rati -

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

nel sera ratifié ou confirmé. Les instruments
de ratification du présent
Protocole Additionnel seront déposés
auprés du Gouvernement beige;
le cas échéant la confirmation du
présent Protocole Additionnel lui
sera notifiée.

c) Les Gouvernement Signataires
du présent Protocole Additionnel
s’engagent å le ratifier ou å le confirmer
en méme temps qu’ils ratifieront
la Convention du 31 janvier
1963. Aucune adhésion å cette Convention
ne sera recue si elle n’est
pas accompagnée d’une adhésion au
présent Protocole Additonnel.

d) Le Gouvernement beige donnera
communication å tous les Signataires
ainsi qu’aux Gouvernements
ayant adhéré å la Convention du 31
janvier 1963 de la réception des instruments
de ratification et de la
notification des confirmations.

e) Pour le calcul du nombre de
ratifications prévues å 1’article 20

(c) de la Convention du 31 janvier
1963 pour son entrée en vigueur, il
ne sera tenu compte que des Signataires
qui auront ratifié cette Convention
et ratifié ou confirmé le présent
Protocole Additionnel.

EN FOI DE QUOI les Plénipotentiaires
soussignés, dument habilités,
ont apposé leurs signatures au bas
du présent Protocole.

FAIT å Paris, le 28 janvier 1964,
en frangais, en allemand, en anglais,
en espagnol, en italien et en
néerlandais, les six textes faisant
également foi, en un seul exemplaire

be ratified or confirmed. Instruments
of ratification of this Additional
Protocol shall be deposited
with the Belgian Government. Where
there is a confirmation of this
Additional Protocol it shall be notified
to him.

(c) The Signatories of this Additional
Protocol undertake to ratify
it or to confirm it åt the same time
as they ratify the Convention of 31
January 1963. Accessions to this
Convention will be accepted only if
they are accompanied by accession
to this Additional Protocol.

(d) The Belgian Government shall
give notice to all Signatories, as also
to the Governments which have acceded
to the Convention of 31 January
1963, of the receipt of instruments
of ratification and of notification
of confirmations.

(e) In calculating the number of
ratifications required in accordance
with Article 20 (c) of the Convention
of 31 January 1963 for the Corning
into force thereof, account will
be taken only of those Signatories
who have ratified this Convention
and have ratified or confirmed this
Additional Protocol.

IN WITNESS WHEREOF the undersigned
Plenipotentiaries, duly
empowered, have signed this Protocol.

DONE åt Paris, the 28 of January
1964, in the English, Dutch, French,
German, Italian and Spanish languages,
the six texts being equally
authoritative, in a single copy which

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

297

ficeras eller bekräftas. Instrument
avseende ratifikation av detta tillläggsprotokoll
skola deponeras hos
den belgiska regeringen. Bekräftelse
av detta tilläggsprotokoll skall tillställas
den belgiska regeringen.

(c) De stater som underteckna detta
tilläggsprotokoll förbinda sig att
ratificera eller bekräfta protokollet
samtidigt som de ratificera konventionen
den 31 januari 1963. Anslutning
till nämnda konvention godtages
endast om den sker i samband
med anslutning till detta tilläggsprotokoll.

(d) Den belgiska regeringen skall
underrätta alla signatärmakter liksom
också de regeringar som ha anslutit
sig till konventionen den 31
januari 1963 om mottagandet av ratifikationsinstrument
och om underrättelser
rörande bekräftelser.

(e) Vid beräkning av det antal ratifikationer
som fordras enligt artiitel
20 (c) i konventionen den 31
januari 1963 för att konventionen
skall träda i kraft skall hänsyn tagas
endast till de signatärmakter
som ha ratificerat konventionen och
ha ratificerat eller bekräftat detta
tilläggsprotokoll.

TILL BEKRÄFTELSE VARPÅ undertecknade
befullmäktigade och
vederbörligen bemyndigade ombud
ha undertecknat detta protokoll.

SOM SKEDDE i Paris den 28 januari
1964 på de engelska, franska,
holländska, italienska, spanska och
tyska språken, med lika vitsord
för texterna på vart och ett av språ -

11 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 23

298

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968

qui sera déposé auprés du Gouvernement
beige qui en communiquera une
copie ceritifiée conforme å tous les
autres Signataires et aux Gouvernements
adhérents.

shall be deposited with the Belgian
Government, by whom certified copies
shall be communicated to all
other Signatories and acceding Governments.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

299

ken, i ett exemplar som skall deponeras
hos den belgiska regeringen,
vilken skall tillställa alla övriga signatärmakter
och anslutna regeringar
bestyrkta avskrifter därav.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Bilaga 3

Förslag

till

atomansvarighetslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

I denna lag förstås med

atombränsle: klyvbart material, bestående av uran eller plutonium i form
av metall eller i legering eller kemisk förening, och annat klyvbart material
som Konungen bestämmer;

radioaktiv produkt: annat radioaktivt material än atombränsle samt radioaktivt
avfall, om materialet eller avfallet blivit radioaktivt eller bildats
genom bestrålning i samband med framställning eller användning av atombränsle; atomsubstans:

dels atombränsle med undantag av naturligt uran och
utarmat uran, dels radioaktiv produkt med undantag av radioisotoper, som
framställts och blivit färdiga att användas för industriellt, kommersiellt,
jordbrukstekniskt, medicinskt eller vetenskapligt ändamål;

atomreaktor: anordning som innehåller atombränsle under sådana förhållanden
att klyvning av atomkärnor i en självunderhållande kedjereaktion
kan uppkomma i anordningen utan tillskott av neutroner från annan källa;

atomanläggning: atomreaktor med undantag av atomreaktor som infogats
i fartyg eller annat transportmedel och där användes eller är avsedd att
användas som kraftkälla; fabrik för framställning eller behandling av atomsubstans;
fabrik för separation av isotoper i atombränsle; fabrik för bearbetning
av bestrålat atombränsle; anläggning för förvaring av atomsubstans,
om anläggningen ej är avsedd endast för tillfällig uppläggning under
transport av substansen; annan anläggning, som Konungen bestämmer, i
vilken finnes atombränsle eller radioaktiv produkt;

innehavare av atomanläggning: i fråga om anläggning i Sverige den som
med tillstånd enligt atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306) eller i övrigt
driver eller innehar anläggningen och i fråga om anläggning utom riket
den som enligt lagen i anläggningsstaten är att anse som anläggningens
innehavare;

atomskada: dels skada som orsakas av radioaktiva egenskaper hos atom -

301

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

bränsle eller radioaktiv produkt eller av radioaktiva egenskaper i förening
med giftiga, explosiva eller andra farliga egenskaper hos bränslet eller produkten,
dels skada som orsakas av joniserande strålning från annan strålningskälla
i eu atomanläggning än atombränsle eller radioaktiv produkt;

atomolycka: sådan händelse eller serie av händelser med samma ursprung
som orsakar atomskada;

tilläggskonventionen: den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom
det i Paris den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade
tilläggskonventionen till Pariskonventionen;

konventionsstat: stat som tillträtt Pariskonventionen.

Konungen kan förordna, att från lagens tillämpning skall helt eller delvis
undantagas atomanläggning, atombränsle eller radioaktiv produkt, om
den risk som är förbunden med anläggningen, bränslet eller produkten är
ringa.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan förordna, att
två eller flera atomanläggningar som är i samma innehavares hand och ligger
i varandras omedelbara närhet skall vid tillämpningen av denna lag behandlas
som en anläggning.

3 §•

Denna lag äger ej tillämpning på atomskada i följd av atomolycka som inträffat
i annan stat än konventionsstat.

I fråga om ansvarighet för innehavare av atomanläggning i Sverige äger
lagen tillämpning på atomskada som uppkommit i annan stat än konventionsstat
endast om atomolyckan inträffat i Sverige. I fråga om ansvarighet
för innehavare av atomanläggning utom riket gäller i fråga om ansvarighetens
utsträckning i rummet vad som föreskrives i anläggningsstatens lag.

Konungen kan beträffande stat som ej är konventionsstat förordna, att
ersättning för atomskada som uppkommer i den staten icke skall utgå i
Sverige i vidare mån än ersättning i samma stat skulle utgå för atomskada
som uppkommer här. Sådant förordnande leder dock icke till inskränkning
i ansvarighet som grundas på sådant internationellt fördrag som avses i 14 §
tredje stycket och som Sverige har tillträtt.

Bestämmelserna i denna paragraf medför ej inskränkning i den rätt till
återkrav som föreskrives i 15 § första stycket andra punkten eller andra
stycket.

4 §■

Konungen kan förordna att stat som ej är konventionsstat skall vid lagens
tillämpning likställas med konventionsstat.

Skadestånd

5 §•

Atomskada i följd av atomolycka i atomanläggning ersättes av anläggningens
innehavare. Denne är dock ej ansvarig för atomskada som härrör
uteslutande från atomsubstans, vilken upplagts tillfälligt i anläggningen
under transport till eller från annan atomanläggning i konventionsstat.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

6 §•

Sker transporten till atomreaktor, som infogats i fartyg eller annat transportmedel
för att där användas som kraftkälla, upphör anläggningsinnehavarens
ansvarighet när atomsubstansen övertages av den som med vederbörligt
tillstånd driver eller innehar transportmedlets reaktor.

7 §.

Sändes atomsubstans från annan stat än konventionsstat till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat med skriftligt samtycke av anläggningens
innehavare, svarar denne för skada i följd av atomolycka under
transporten, om annat icke följer av andra stycket.

Vid transport av atomsubstans från atomreaktor, som infogats i fartyg
eller annat transportmedel för att där användas som kraftkälla, till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat, åvilar ansvarigheten anläggningens
innehavare från det atomsubstansen övertages av denne.

Atomskada i följd av atomolycka som inträffar i Sverige under annan
transport av alomsubstans än sådan som sker från eller till atomanläggning
i Sverige eller i annan konventionsstat ersättes av den som innehar tillstånd
till transporten enligt atomenergilagen. Bestämmelserna i denna lag
om innehavare av atomanläggning i Sverige gäller i sådant fall innehavaren
av tillståndet.

8 §•

9 §■

Har atomskada i annat fall än som avses i 5—8 §§ orsakats av atomsubstans,
vilken kom från atomanläggning i Sverige eller i annan konventionsstat
eller vilken före atomolyckan varit under transport som avses
i 7 §, åvilar ansvarigheten för skadan den anläggningsinnehavare som vid
tiden för olyckan hade substansen i sin besittning eller, om substansen
då icke var i någon anläggningsinnehavares besittning, den anläggningsinnehavare
som senast haft substansen i sin besittning. Om atomsubstansen
före olyckan varit under transport och icke efter transporten varit i någon
anläggningsinnehavares besittning, åvilar dock ansvarigheten den anläggningsinnehavare
som när transporten upphörde var ansvarig enligt 6 eller
7 § för atomskada i följd av atomolycka under transporten.

10 §.

På ansökan av fraktförare, vilken utför sådan transport av atomsubstans
som avses i 6 eller 7 §, kan Konungen eller myndighet som Konungen

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

bestämmer förordna, att fraktföraren i stället för innehavare av atomanläggning
i Sverige skall vara ansvarig för atomskada i följd av atomolycka
under eller i anslutning till transporten. Sådant förordnande får
meddelas endast om anläggningens innehavare samtyckt och fraktföraren
visat att försäkring tecknats enligt 22—26 §§ eller säkerhet ställts enligt
27 §. Har förordnande meddelats, gäller bestämmelserna i denna lag om
innehavare av atomanläggning i stället fraktföraren i fråga om atomolycka
under eller i anslutning till transporten.

11 §•

Ersättning enligt denna lag utgår även om atomanläggningens innehavare
ej är vållande till skadan.

För innehavare av atomanläggning i Sverige inträder dock ej ansvarighet
enligt denna lag i anledning av atomolycka, som är en direkt följd av
krigshandling eller liknande handling under väpnad konflikt, inbördeskrig
eller uppror eller som orsakas av allvarlig naturkatastrof av osedvanlig
art. Beträffande ansvarighet i sådant fall för innehavare av atomanläggning
i annan konventionsstat gäller anläggningsstatens lag.

Angående ansvarighet enligt andra skadeståndsregler i fall som avses
i andra stycket meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket.

12 §.

För skada på atomanläggningen eller på egendom som vid tiden för
atomolyckan fanns inom anläggningens område och användes eller var avsedd
att användas i förbindelse med denna utgår ej ersättning enligt denna
lag.

Angående ansvarighet enligt andra skadeståndsregler för skada som avses
i första eller andra stycket meddelas bestämmelser i 14 § andra stycket.

13 §.

Om ej annat föreskrives i denna lag, bestämmes ersättning enligt lagen
med tillämpning av allmänna skadeståndsregler.

Jämkning av skadestånd i anledning av medvållande på den skadelidandes
sida får äga rum endast om medverkan till skadan skett uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet.

14 §.

Anspråk på ersättning för atomskada, som omfattas av ersättningsbestämmelserna
i denna lag eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat,
får ej göras gällande mot annan än innehavaren av atomanläggningen
eller försäkringsgivare som meddelat försäkring mot hans ansvarighet,
om annat icke följer av 16 § andra punkten.

Anspråk på ersättning för atomskada, för vilken anläggningsinnehavaren
enligt 11 eller 12 § eller motsvarande bestämmelse i annan kon -

304

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ventionsstats lag icke är ansvarig, får göras gällande endast mot fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen. För sådan skada på transportmedel
som avses i 12 § andra stycket är dock anläggningsinnehavaren ansvarig
enligt allmänna skadeståndsregler.

Utan hinder av första och andra styckena tillämpas beträffande ansvarighet
vid transport av atomsubstans eller i övrigt i följd av begagnande
av fartyg eller annat transportmedel vad som följer av internationellt fördrag,
vilket var i kraft eller öppet för undertecknande, ratifikation eller
anslutning den 29 juli 1960, eller av bestämmelse grundad på sådant
fördrag. Konungen kan förordna, att detta skall gälla även i fråga om
annan bestämmelse i konventionsstats lag, som i huvudsak motsvarar
föreskrift i sådant fördrag.

Angående ersättning av staten meddelas bestämmelser i 28—35 §§.

15 §.

Den som nödgats utge ersättning för atomskada på grund av fördrag
eller bestämmelse som avses i 14 § tredje stycket eller på grund av lagstiftning
i främmande stat inträder i den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare
som svarar för skadan enligt denna lag. Avser ersättningen
skada som omfattas av ett med stöd av 3 § tredje stycket meddelat
förordnande, äger den ersättningsskyldige återkräva ersättningen
av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om förordnandet
ej meddelats.

Har någon som har sitt huvudkontor i Sverige eller i annan konventionsstat
eller någon som är anställd hos sådan person nödgats utge ersättning
för atomskada, för vilken den skadelidande på grund av bestämmelserna i
3 § icke är berättigad till ersättning enligt denna lag, äger han återkräva
skadeståndet av den anläggningsinnehavare som med bortseende från nämnda
bestämmelser skulle ha svarat för skadan. Därvid äger första stycket
första punkten motsvarande tillämpning. Har skadan uppkommit under
transport av atomsubstans till mottagare i annan stat än konventionsstat,
gäller dock den avsändande anläggningsinnehavarens ansvarighet ej längre
än till dess substansen lossats från det transportmedel varmed det anlände
till den staten. Har skadan uppkommit under transport av atomsubstans
från avsändare i sådan stat, inträder den mottagande anläggningsinnehavarens
ansvarighet icke förrän substansen lastats på det transportmedel varmed
det sändes från den främmande staten.

Återkravsrätt enligt första eller andra stycket tillkommer icke den som
själv svarar för skadan enligt 20 §.

16 §.

17 §.

För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna
lag begränsad till femtio miljoner kronor för varje atomolycka. Konungen

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

305

eller myndighet som Konungen bestämmer kan, med hänsyn till anläggningens
storlek eller art, omfattningen av transport eller annan omständighet,
fastställa ett lägre belopp, dock ej under tjugofem miljoner kronor.
För innehavare av atomanläggning utom riket bestämmes ansvarighetsbeloppet
enligt anläggningsstatens lag. I fråga om atomolycka som inträffar
under transport av atomsubstans avser anläggningsinnehavarens
ansvarighet enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet
icke i något fall lägre sammanlagt belopp än tjugofem miljoner kronor.

Ersättning i anledning av dödsfall eller personskada är för varje dödad
eller skadad person begränsad till en miljon kronor.

De belopp som anges i första och andra styckena innefattar icke ränta
eller ersättning för rättegångskostnad.

18 §.

Är två eller flera anläggningsinnehavare ansvariga för samma skada,
svarar de solidariskt för skadeståndet med begränsning för var och en av
dem till belopp som gäller för honom enligt 17 § första stycket. Har skadan
uppkommit under transport av flera partier atomsubstans på ett och samma
transportmedel eller under tillfällig uppläggning i en och samma atomanläggning
av flera partier atomsubstans under transport, är dock anläggningsinnehavarnas
sammanlagda ansvarighet begränsad till det högsta belopp
som gäller för någon av dem.

Mellan anläggningsinnehavarna inbördes fördelas ansvarigheten efter vad
som är skäligt med hänsyn till varje anläggnings andel i skadans uppkomst
och övriga omständigheter.

19 §.

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första
stycket fordras, kan Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
förordna, att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

20 §.

Ersättning som innehavare av atomanläggning utgivit enligt denna lag
eller motsvarande lagstiftning i annan konventionsstat äger han kräva
åter av fysisk person som orsakat skadan uppsåtligen eller av den som
genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren uttryckligen åtagit sig
att svara för skadan. I övrigt äger innehavare av atomanläggning icke av
annan kräva åter vad han utgivit enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat i vidare mån än som följer av 16 § andra
punkten och 18 § andra stycket.

21 §.

Den som med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § vill rikta ersättningsanspråk
mot innehavare av atomanläggning eller mot dennes försäkringsgivare skall
vid äventyr av talans förlust anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre
år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort
få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt
denna lag och om den för skadan ansvarige eller, i fall som avses i 15 §

11-j- Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sam!. Nr 25

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

första eller andra stycket, från den dag då ersättningsanspråk riktades mot
honom.

Talan om ersättning skall väckas mot anläggningens innehavare eller dennes
försäkringsgivare inom tio år från den dag då atomolyckan inträffade.
Har skadan orsakats av atomsubstans som olovligen tillgripits, förlorats eller
övergivits utan att åter ha tillvaratagits, får dock talan icke väckas efter
det att tjugo år förflutit från dagen för tillgreppet, förlusten eller övergivandet.
I fall, då det är nödvändigt för att uppfylla Pariskonventionens bestämmelser,
föreskriver Konungen att den som lidit skada skall vara bevarad
vid sin rätt till ersättning, trots att talan icke väckts vid svensk domstol
inom här föreskriven tid.

Angående ersättning av staten i vissa fall, då anläggningsinnehavares
ansvarighet upphört, meddelas bestämmelser i 32 §.

Försäkring

22 §.

Försäkringen får tagas antingen

a) så att försäkringsbeloppet täcker ansvarigheten för varje inträffande
atomolycka; eller

Ansvarighet för skada under transport får täckas av särskild försäkring.

23 §.

Har försäkringen tagits på det sätt som anges i 22 § andra stycket b) och
inträffar försäkringsfall som kan antagas ensamt eller i förening med tidigare
försäkringsfall medföra nedskrivning av försäkringsbeloppet under det
ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningens innehavare, åligger det
denne att snarast taga tilläggsförsäkring som åter bringar försäkringen
upp till minst etthundratjugo procent av sistnämnda belopp.

24 §.

Försäkringen skall för den som är berättigad till ersättning medföra
rätt att få ut ersättningen direkt av försäkringsgivaren. Om denne ej gjort
annat förbehåll, gäller försäkringen också för innehavaren av atomanläggningen
mot hans ansvarighet enligt denna lag eller motsvarande lagstiftning
i annan konventionsstat.

Kungi. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

307

25 §.

Har försäkringsavtal efter uppsägning eller på annan grund upphört,
är försäkringsgivaren likväl ansvarig mot den skadelidande för ersättning
i anledning av atomolycka som inträffar inom två månader från
den dag skriftlig anmälan om tiden för avtalets upphörande inkom till
myndighet som Konungen bestämmer. Gäller försäkringen skada som
uppkommer under transport av atomsubstans och har sådan transport
påbörjats före utgången av nämnda tid, upphör dock försäkringsgivarens
ansvarighet mot den skadelidande icke förrän transporten avslutats.

Första stycket tillämpas icke beträfffande atomolycka som inträffar
efter det att ny försäkring trätt i kraft.

I vidare mån än som följer av första eller andra stycket kan försäkringsgivaren
icke till befrielse från ansvarighet mot den skadelidande åberopa
omständighet som beror av annan än denne.

26 §.

27 §.

Försäkringsplikt enligt 22 § åvilar icke staten.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer kan från försäkringsplikten
befria innehavare av atomanläggning som ställer betryggande
säkerhet för sina förpliktelser enligt denna lag och motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat samt visar att han på tillfredsställande
sätt sörjt för reglering av uppkommande skador.

Vad som föreskrives i denna lag om försäkring äger motsvarande tilllämpning
i fråga om säkerhet som avses i andra stycket eller motsvarande
bestämmelse i annan konventionsstats lag.

Ersättning av statsmedel
28 §.

Ersättning enligt första stycket utgår icke med högre belopp än som
motsvarar det för anläggningsinnehavaren enligt 17 § första stycket gällande
ansvarighetsbeloppet.

29 §.

Åvilar ansvarighet för atomskada innehavare av här i riket eller i annan
stat som tillträtt tilläggskonventionen belägen atomanläggning, vilken
användes för fredliga ändamål och vid tiden för atomolyckan fanns upptagen
på den i artikel 13 i tilläggskonventionen nämnda listan, och är
svensk domstol enligt 36 § behörig att pröva ersättningsanspråk mot anläggningsinnehavaren,
skall, i den mån det ansvarighetsbelopp som gäller
enligt 17 § första stycket eller 18 § första stycket icke förslår till full er -

308 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

sättning, gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkommit a)

i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;

b) på eller över det fria havet ombord på fartyg eller luftfartyg som
är registrerat i Sverige eller i annan stat som tillträtt tilläggskonventionen;
eller

Vid tillämpning av törsta stycket räknas som medborgare i stat som
tillträtt tilläggskonventionen även den som enligt lagen i sådan stat är
att anse som stadigvarande bosatt i den staten och i fråga om rätt till
ersättning enligt tilläggskonventionen jämställes med medborgare i samma
stat. Med medborgare i stat som tillträtt tilläggskonventionen likställes
vidare bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, vilken har sitt säte i eller eljest är hemmahörande i sådan
stat.

30 §.

Ersättning av statsmedel enligt 29 § bestämmes enligt de grunder som
anges i 11 § första stycket, 12 och 13 §§ samt 17 § andra stycket.

Bestämmelserna i 15 § om rätt till återkrav mot innehavare av atomanläggning
äger motsvarande tillämpning beträffande rätt att av staten
kräva åter vad som utgivits i anledning av atomskada för vilken ersättning
av statsmedel utgår enligt 29 §.

31 §.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som skall utges i följd
av eu atomolycka, dels enligt 5—21 §§ samt 29 och 30 §§ av innehavare
av atomanläggning och staten, dels enligt sådant avtal som avses i artikel
15 i tilläggskonventionen, är begränsat till ett belopp motsvarande etthundratjugo
miljoner i det europeiska monetära avtalet den 5 augusti
1955 avsedda betalningsenheter sådana dessa enligt artikel 24 i avtalet
var bestämda den 29 juli 1960. I beloppet inräknas icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

32 §.

Har atomskada, som uppkommit i Sverige i följd av atomolycka för
vars skadeverkningar innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig,
yppats först efter det att anläggningsinnehavarens ansvarighet upphört
enligt 21 § andra stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats
lag men inom trettio år från dagen för olyckan, utges ersättning
av staten. Har skadan yppats innan ansvarigheten sålunda upphört,
utges också ersättning av staten, om den skadelidande haft godtagbar ursäkt
för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid väcka talan eller företaga
annan preskriptionsavbrytande åtgärd.

309

Kungi. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Har skadestånd nedsatts enligt 19 § törsta stycket och, i förekommande
fall, 31 § andra stycket eller enligt motsvarande bestämmelser i annan
konvenlionsstats lag, nedsättes ersättningen av statsmedel enligt denna
paragraf i samma mån. Ersättningsskyldigheten bestämmes i övrigt som
om anläggningens innehavare svarat för skadan. Anspråk på ersättning
skall vid äventyr av talans förlust anmälas hos myndighet som Konungen
bestämmer inom tid som anges i 21 § första stycket.

Konungen kan förordna, att ersättning enligt denna paragraf skall utgå
även för skada som uppkommit utom Sverige.

33 §.

Om det ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första stycket eller 18 §
första stycket eller motsvarande bestämmelse i annan konventionsstats lag
icke förslår till ersättning för här i riket uppkommen skada och ersättning
av statsmedel ej utgår enligt 29—31 §§ eller i övrigt enligt tilläggskonventionen,
utges ersättning av statsmedel enligt grunder som fastställes av
Konungen och riksdagen. Sådan ersättning lämnas i dessa fall även i tillägg
till ersättning som utges enligt 32 § för bär i riket uppkommen skada, om
sådan ersättning nedsatts enligt 32 § andra stycket första punkten.

34 §.

Ersättning enligt 28, 29 eller 33 § utgår ej i anledning av atomolycka som
avses ill§ andra stycket.

35 §.

Belopp som staten utgivit enligt 29—31 §§ eller som i övrigt utgivits enligt
Lilläggskonventionens bestämmelser i anledning av atomolycka, för vars skadeverkningar
innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarig enligt annan
konventionsstats lag, kan krävas åter endast från fysisk person som
orsakat skadan uppsåtligen. Motsvarande gäller i fråga om ersättning som
staten utgivit enligt 32 eller 33 §.

Laga domstol in, in.

36 §.

Talan med stöd av 5, 6, 7, 8, 9 eller 15 § mot innehavare av atomanläggning
eller dennes försäkringsgivare får väckas i Sverige, om

a) atomolyckan helt eller delvis inträffat i Sverige; eller

b) atomanläggningen är belägen här och atomolyckan i sin helhet inträffat
utom konventionsstaternas områden eller platsen för olyckan ej kan
bestämmas med säkerhet.

37 §.

Talan i mål, som enligt 36 § får upptagas i Sverige, och talan mot staten
enligt 28, 29, 32 eller 33 § väckes vid rätten i den ort där atomolyckan inträffade.
Är två eller flera domstolar behöriga, väckes talan vid någon av dem.

310 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stockholms
rådhusrätt.

38 §.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid ansökningen skall
fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att
domen avser ersättning enligt Pariskonventionen samt att den vunnit laga
kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.
Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller
av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling
i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,
skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall
vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius
publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle
att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols
laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens
beslut förordnar annat.

Övriga bestämmelser
39 §.

När atomsubstans sändes från atomanläggning i Sverige till mottagare
utom riket eller till sådan atomanläggning från avsändare utom riket och
transporten sker under sådana omständigheter, att anläggningens innehavare
enligt 6 eller 7 § svarar för uppkommande skada, skall denne till fraktföraren
lämna ett certifikat, som är utställt av försäkringsgivaren eller på
dennes vägnar och innehåller uppgift om vem som är anläggningens innehavare
och om dennes adress, om den atomsubstans och den transport som
försäkringen avser samt om försäkringens belopp, art och varaktighet. Certifikatet
skall vara försett med intyg av myndighet som Konungen bestämmer,
att den däri nämnde anläggningsinnehavaren är innehavare av atomanläggning
i Pariskonventionens mening. Den som utställt certifikatet eller
den på vars vägnar det utställts svarar för att uppgifterna om anläggningens
innehavare och hans adress samt om försäkringens eller säkerhetens belopp,
art och varaktighet är riktiga.

Formulär till certifikat som avses i första stycket fastställes av Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

311

40 §.

41 §.

Konungen meddelar bestämmelser om tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 29—31 §§ den dag Konungen förordnar,
och i övrigt den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §. 12 §.

I fråga —• —- ------ — särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 § sjölagen

Härigenom förordnas, att 8 § sjölagen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §■ 8 §.

För skada,---------- — fartygets tjänst.

Vad redare----------vållat skadan.

Om redares----------— -—rörande konossement.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas, att i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, skall införas en ny paragraf, 18 §, av
följande lydelse.

18 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1936:276.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

313

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § lagen den SO juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Att i

12 §.

särskilt stadgat.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen2 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

35 §.

I fråga---------

(Föreslagen lydelse)

8 KAP.

35 §.

— motsvarande tillämpning.

Om atomskada gälla särskilda be-stämmelser.

17 §.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål hänföras följande mål:

B. stämningsmål:

48. talan utan samband med an- 48. talan utan samband med ansöknings-
eller underställningsmål söknings- eller underställningsmål
om ersättning för olägenhet av för- om ersättning för olägenhet av för »

12 § tillagd genom 1929:78.

2 Ny lydelse av 8 kap. genom 1941:614. Senaste lydelse av 11 kap. 17 § se 1964:110.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

(Nuvarande lydelse)

orening genom avloppsvatten, som
nyss sagts;

(Föreslagen lydelse)

orening genom avloppsvatten, som
nyss sagts, dock ej om ersättningen
avser atomskada enligt atomansvarighetslagen; -

Hurusom, efter---------i 68 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §• 1 §.

För skada,---------till skadan.

Har den,---------skall utgå.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om
befordran med luftfartyg

Härigenom förordnas, att i lagen den 5 mars 1937 om befordran med
luftfartyg1 skall införas en ny paragraf, 30 a §, av nedan angiven lydelse.

30 a §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Ny paragrafföljd genom 1967:69.

Kungl. Maj ds proposition nr 25 år 1968

315

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen åen 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 19571 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §■ 2 §.

Bestämmelserna i-------------å postbefordran.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Vad i---------------av luftfartsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av ikraftträdandeibestämmelserna till lagen
den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen
den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att ikraftträdandebestämmelserna till lagen den
2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock skola äldre bestämmelser
gälla beträffande ansvarighet
för händelse, som inträffat dessförinnan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 9 kap. 2 § tillagd genom 1960:69.

316

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Härigenom förordnas, att lagen den 17 maj 1963 om ersättning för skada
i följd av atomfartygs drift, vilken äger giltighet under samma tid som
atomansvarighetslagen den 3 juni 1960 (nr 246) och således upphör att
gälla vid utgången av år 1967, skall äga fortsatt giltighet till och med den 31
december 1970. De hänvisningar till atomansvarighetslagen som finns i
förstnämnda lag avser därvid atomansvarighetslagen den 3 juni 1960, trots
att denna lag har upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

317

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 12 januari 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet den 13 november 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen
av Halland, i statsrådet den 20 oktober 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) atomansvarighetslag, 2)
lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående ansvarighet
för skada i följd av järnvägs drift, 3) lag om ändrad lydelse av
8 § sjölagen, 4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, 5) lag om ändrad
lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för
skada i följd av automobiltrafik, 6) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 §
och 11 kap. 17 § vattenlagen, 7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
maj 1922 (nr 382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart, 8) lag
angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg,
9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297), 10) lag om ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till
lagen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 § lagen den
10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon och 11) lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om ersättning för
skada i följd av atomfartygs drift.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av departementsrådet Ulf Nordenson.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till atomansvarighetslag

5 §•

Det kan förekomma att atomsubstans, som sänds från en atomanläggning
till en annan, under transporten läggs i förvar i en — tredje — atomanläggning.
Är uppläggningen av tillfällig natur, kommer den enligt det remittera -

318

Kungl. Maj :ts proposition nr 25 år 1968

de förslaget att anses som ett led i transporten och följa de ansvarighetsregler
som gäller för transporten i dess helhet. Är däremot uppläggningen
icke att anse som tillfällig, föreligger två transporter, skilda åt av ett avbrott
som inte ingår i någondera. Om en uppläggning skall anses tillfällig
eller ej beror av omständigheterna, själva transportavtalets innehåll, förvaringstidens
längd och liknande. Av betydelse härvidlag är givetvis om atomsubstansen
kommer till användning i den anläggning där den lagts i förvar.
Att innehavaren av anläggningen åtagit sig att ansvara för atomolycka i anläggningen
är däremot icke enbart för sig tillräckligt för att anse förvaringen
A7ara av icke tillfällig natur. Enligt föreliggande upplysningar synes emellertid
finnas behov av att innehavaren av den atomanläggning där atomsubstansen
förvaras skall kunna åta sig ansvarigheten ehuru förvaringen är
tillfällig. Detta bör då komma till uttryck i lagtexten. Av denna bör där\id
framgå att det här är fråga, inte om ett åtagande av sådan typ som avses
exempehds i 20 §, utan om ett åtagande som medför övergång av anläggningsinnehavare-ansvarigheten
(innefattande bl. a. kanalisation enligt 14 §)
och att åtagandet befriar den eljest ansvarige från ansvar. Att det är gentemot
denne som åtagandet skall göras ligger i sakens natur.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att andra punkten i förevarande
paragraf måtte — med någon jämkning av ordalagen jämväl i övrigt
— erhålla förslagsvis det innehållet att anläggningens innehavare ej är
ansvarig i anledning av atomolycka till vars skadeverkningar icke medverkat
annat atombränsle eller annan radioaktiv prodnkt än sådan atomsubstans
som upplagts tillfälligt i anläggningen under transport till eller från
annan atomanläggning i konventionsstat, om han icke för uppläggningstiden
genom skriftligt avtal uttryckligen övertagit ansvarigheten.

Vinner denna hemställan bifall, erfordras ändring av 8 §.

8 §•

Godtages vad lagrådet föreslagit under 5 §, bör göras ett tillägg till föreA7arande
paragraf. Däri bör stadgas undantag från paragrafens huvudregel
för fall då uppläggningen skett i atomanläggning och dennas inneha\Tare
övertagit ansvarigheten enligt 5 § andra punkten i dess av7 lagrådet föreslagna
lydelse.

19 §.

I första stycket föreskrives proportionell nedsättning av ersättningar till
skadade i fall då anläggningsinnehavares ansvarighetsbelopp ej förslår till
att alla får full gottgörelse. För att en domstol i mål om ersättning skall
kunna nedsätta beloppet fordras full bevisning att ansvarighetsbeloppet icke
skulle komma att förslå åt alla skadade.

Andra stycket i denna paragraf medger möjlighet för Kungl. Maj :t eller
utsedd myndighet att förordna att tills vidare ersättningar skall utgå med

319

Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

endast viss kvotdel för den händelse det kan befaras att nedsättning fordras.
Sannolikt kommer man därvid att söka bestämma kvotdelen så lågt att
därigenom säkerställs proportionellt lika utdelning åt alla skadade. Situationen
att några skadade skulle få ingen eller proportionellt för låg ersättning
skulle på detta sätt undvikas. Sedan alla ersättningsfordringar reglerats
skulle i stället normalt återstå belopp till ytterligare fördelning. Tydligen
kan antas att försäkringsgivaren då kommer att ta initiativ till förordnandets
upphävande och sådan ytterligare fördelning.

I detta sammanhang må erinras om att domen i mål om ersättning alltid
måste åtminstone domskälsvis innehålla ett konstaterande av till vilket belopp
den ersättningsgilla skadan bör skattas, även om nedsättning sker enligt
första eller andra stycket i förevarande paragraf. Måhända kan det finnas
lämpligt att detta konstaterande sker i domslutet. Oavsett förordnande
enligt andra stycket synes fastställelsetalan kunna föras beträffande hela
skadebeloppet.

Förordnande enligt andra stycket torde enbart ha den verkan att domstol
icke får ålägga anläggningsinnehavaren (försäkringsgivaren) att utge större
skadeersättning än den fastställda kvotdelen. Skulle domstol före förordnandet
eller av förbiseende ha utdömt hela ersättningsbeloppet lär detta skola
erläggas till fullo. Likaså lär förlikning eller överenskommelse om full ersättning
böra lända till efterrättelse. Vidare märks att betalning med belopp,
överskjutande kvotdelen, inte bör gå åter. De angivna fallen kan emellertid
antas bli sällsynta.

Blir ersättningar nedsatta enligt första stycket, skall bristen i regel täckas
av statsmedel enligt 29 eller 33 §. Det är sålunda sörjt för att de skadade
skall få full gottgörelse trots ansvarsbegränsningen för anläggningsinnehavaren.
I ett hänseende är emellertid skyddet ofullständigt. Om det efter en
atomolycka anses nödvändigt att meddela förordnande enligt 19 § andra
stycket ligger det, såsom förut angivits, i sakens natur att den kvotdel som
tills vidare skall få utdelas sättes jämförelsevis lågt. Man kan ju nämligen
på detta stadium ej med säkerhet förutse hur stor begränsning av ersättningarna
som behövs, framför allt emedan nya skador kan uppträda längre
fram. I fråga om en del av ersättningsanspråken kan det emellertid inom
tämligen kort tid bli fullt klarlagt hur stort ersättningsbelopp som svarar
mot skadan. Även i en sådan situation kan ett förordnande enligt andra
stycket medföra att ersättningsberättigade nödgas vänta på en del av sin ersättning.
Det kan vara fråga om betydande belopp och väntetiden kan ofta
bli lång. Gottgörelse av statsmedel enligt 29 § utgår nämligen först sedan
nedsättningen blivit slutgiltigt fastställd till sin storlek. Och för att en sådan
fastställelse skall kunna ske torde det vara nödvändigt att i 21 § stadgade
preskriptionstider förflutit och att pågående ersättningsprocesser slutförts.
För detta åtgår kanske många år. Ehuru möjligheten finns att statsmakterna
tillerkänner skadeersättning ex gratia, kan den ordning som för -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

slaget på denna punkt innebär inte anses tillfredsställande. Lagrådet vill
förorda att obligatorisk skyldighet stadgas för staten att utge sådan del av
skadeersättning som på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket tills
vidare inte kan erhållas från anläggningsinnehavaren (försäkringsgivaren).
Skulle härigenom komma att utges mera än som efter den slutgiltigt fastställda
nedsättningsprocenten skulle falla på staten, bör regressrätt tillkomma
staten.

Lagrådet återkommer till den lagtekniska utformningen under 29 och
33 §§.

21 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om preskription. Denna är av
två slag, dels en treårspreskription dels en tioårspreskription.

Angående preskriptionens verkan föreskrivs i första stycket beträffande
treårspreskriptionen att anspråk skall anmälas »vid äventyr av talans förlust».
I andra stycket, som handlar om tioårspreskription, anges verkan endast
indirekt genom stadgande att Konungen i vissa undantagsfall föreskriver
att den skadelidande skall vara »bevarad vid sin rätt till ersättning»
trots att talan icke väckts inom föreskriven tid.

Vid preskription enligt 1862 års preskriptionsförordning har fordringen
kvar vissa verkningar även efter det preskription inträtt; framför allt kan
den användas till kvittning. Förordningens principstadgande om preskriptionens
verkan utsäger att borgenären »have sin talan emot gäldenären
förlorat». Enligt exempelvis försäkringsavtalslagens stadgande i 29 § om
preskription av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal kvarstår ingen
sådan verkan efter inträde av preskription. Detta uttryckes med orden »vare
fordringsägaren sin rätt förlustig».

De två preskriptionsinstitut som förevarande paragraf innefattar är båda
av specialpreskriptions karaktär. Med hänsyn till de sinsemellan olikartade
formuleringarna bör verkningarna antas bli, av treårspreskriptionen att s. 1c.
naturlig fordran kvarstår och av tioårspreskriptionen att all rätt är utslocknad.
Av de engelska och franska konventionstexterna som bilagts remissprotokollet
synes också framgå att detta står i överensstämmelse med konventionen:
tioårspreskriptionen skall enligt art. 8 a) medföra förlust av
rätten till ersättning medan enligt art. 8 c) det står nationell lagstiftning
öppet att stadga treårspreskription och förena dess inträde med enbart den
påföljden, att rätten till talan går förlorad.

Har enligt 19 § andra stycket förordnats att ersättningen tills vidare skall
utgå endast med viss kvotdel, t. ex. hälften, kan det tänkas att det anspråk
som anmäles eller det yrkande som instämmes anges till endast hälften av
vad den skadelidande anser tillkomma honom. Preskriptionsavbrottet lär det
oaktat få antas gälla hela skadeståndsfordringen, alltså även den återstående
hälften.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Tydligt är att den allmänna fordringspreskriptionen enligt 1862 års förordning
icke kan vinna tillämpning vid sidan av de i förevarande paragraf
upptagna preskriptionsinstituten. Meddelas däremot dom på utgivande av
ersättning, börjar ny preskriptionstid att löpa; det blir då fråga om den
vanliga fordringspreskriptionen enligt 1862 års förordning. Avser domen,
till följd av förordnande enligt 19 § andra stycket, en viss kvotdel av det
belopp vartill skadan skattas, måste detsamma antas gälla även den återstående
kvotdelen.

29 §.

I denna paragraf anges förutsättningarna för ersättning av statsmedel
enligt tilläggskonventionen. Enligt paragrafens första stycke under b) kan
i vissa fall gottgörelse av statsmedel beredas för atomskada som uppkommit
»ombord på fartyg eller luftfartyg». Detta uttryck kan möjligen tolkas
så att atomskada på själva fartyget omfattas av bestämmelsen. Enligt vad
som föredraganden upplyst under hänvisning till konventionstexterna är
så emellertid icke meningen; bestämmelsen är avsedd att gälla endast atomskada
som tillfogats person eller egendom som finns på fartyg. Enär uttrycket
»ombord på fartyg eller luftfartyg» överensstämmer med ordalydelsen
av motsvarande bestämmelse i tilläggskonventionen anser lagrådet
något förtydligande av bestämmelsen ej påkallat.

Med åberopande av lagrådets uttalande vid 19 § hemställes att förevarande
paragraf erhåller ett tredje stycke av innehåll att vad som i första och
andra styckena sägs om gottgörelse av statsmedel skall avse även sådan
del av ersättning som på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket
tills vidare icke utgår.

30 §.

Den i paragrafens andra stycke upptagna regleringen av rätten till återkrav
mot staten har fått formen av en allmän hänvisning till bestämmelserna
i 15 § om rätt till återkrav mot anläggningsinnehavaren. Det kan anmärkas
att innehållet i 15 § inte kan i sin helhet vinna aktualitet beträffande
möjligheten att rikta återkravsanspråk mot staten. Sålunda får, såsom
framhållits i remissprotokollet, hänvisningen ingen praktisk betydelse vare
sig i fråga om 15 § första stycket andra punkten eller rörande lagrummets
andra stycke, eftersom bestämmelserna i dessa delar avser endast ersättning
för skada vilken faller utanför lagens på tilläggskonventionen byggda
stadganden. Eu jämkning av lagtexten till förtydligande härav skidle vara
av värde.

Tredje stycket i 15 § föreskriver, att rätten till återkrav inte tillkommer
den som själv svarar för skadan enligt 20 §, dvs. dels fysisk person som
orsakat skadan uppsåtligen dels den som genom skriftligt avtal med anläggningsinnehavaren
uttryckligen åtagit sig att svara för skadan. I remiss -

322 Kungl. Maj. ts proposition nr 25 år 1968

protokollet har emellertid uttalats att spörsmålet i vilken mån rätten till återkrav
mot staten är utesluten inte skall bedömas enligt 20 § utan enligt 35 §
andi a stycket där till skillnad från i 20 § talas om regress endast mot fysisk
person som orsakat skadan uppsåtligen. Lagrådet vill ifrågasätta huruvida
detta förbehåll beträffande tillämpningen av 15 § tredje stycket verkligen
är påkallat. Såsom betonats i remissprotokollet kan naturligtvis även
staten, ehuru uttrycklig regel därom ansetts onödig, göra gällande regressratt
med stöd av avtal som staten ingått. Föreskriften i 15 § tredje stycket
synes följaktligen också när fråga är om rätt till återkrav mot staten kunna
tillämpas i överensstämmelse med sin lydelse.

33 §.

Under hänvisning till lagrådets uttalande vid 19 § hemställes att till paragrafen
fogas ett andra stycke av innehåll att bestämmelserna i första stvcket
skall äga motsvarande tillämpning beträffande sådan del av ersättning som
på grund av förordnande enligt 19 § andra stycket tills vidare icke utgår.

Provisorisk nedsättning, motsvarande den i 19 § andra stycket föreskrivna,
kan tänkas förekomma även enligt annan konventionsstats lagstiftning.
Emellertid synes man för närvarande icke kunna bedöma hur föreskrifterna
i dessa lagstiftningar kan komma att gestalta sig, och över huvud taget erbjuder
det svårigheter att inarbeta stadganden, hänförande sig till sådana
föreskrifter, i det remitterade förslaget. Härtill kommer att den nu förevarande
33 § framstår som en vag rättsregel; bland annat är ersättningsbeloppets
bestämmande helt lagt i den ersättningsskyldiges — staten —
hand. Något uttryckligt stadgande för nu avsedda fall torde knappast vara
nödvändigt. Man lär kunna utgå från att Kungl. Maj :t och riksdagen skall
analogivis tillämpa vad som stadgas i det av lagrådet föreslagna andra stycket
av förevarande paragraf.

35 §.

Godtages lagrådets förslag om tillägg till 29 och 33 §§, erfordras i nu
förevarande paragraf en särskild bestämmelse om statens återkravsrätt i fall
som avses med tilläggen. En förutsättning är givetvis att det blivit klarlagt
i vad mån ansvarighetsbeloppen enligt 17 § första stycket eller 18 § första
stycket förslår till ersättning utöver den kvotdel som fastställts i förordnande
enligt 19 § andra stycket och att förordnandet blivit upphävt. Skillnaden
mellan ansvarighetsbelopp och kvotdel utgör den ram inom vilken
återkrav kan göras gällande.

Lagtexten synes i överensstämmelse härmed lämpligen kunna ändras så
att paragrafen erhåller ett tredje stycke av förslagsvis följande lydelse:
»Återkravsrätt på sätt i första stycket sägs tillkommer staten jämväl för
belopp som utgivits enligt 29 § tredje stycket eller 33 § andra stycket i den
män det visar sig att ansvarighetsbelopp som gäller enligt 17 § första styc -

323

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

ket eller 18 § första stycket förslår till gottgörelse utöver den kvotdel som
fastställts i förordnande enligt 19 § andra stycket.» Härav föranledes att
hänvisningen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf bör
avse 29 § första och andra styckena samt 30 och 31 §§ samt att slutorden
i andra punkten bör lyda »enligt 32 § eller 33 § första stycket».

Såsom angivits vid 33 § förutsätter lagrådet att Kungl Maj :t och riksdagen
skall, med analogisk tillämpning av vad som stadgas i det av lagrådet
föreslagna andra stycket av 33 §, besluta om gottgörelse av statsmedel då
provisorisk nedsättning av ersättning skett i enlighet med föreskrift i annan
konventionsstats lagstiftning. Eftersom den i förevarande paragraf stadgade
regressrätten, i varje fall efter orden, icke äger tillämpning därvidlag, synes
ett beslut om utanordnande av ersättning böra ske under förbehåll om regressrätt
enligt reglerna i paragrafen.

Ikraftträdandebestämmelsen

Enligt denna bestämmelse skall lagen träda i kraft, såvitt avser 29—31 §§
den dag Kungl. Maj :t förordnar, och i övrigt den 1 januari 1968. Sistnämnda
datum bör ersättas med den 1 april 1968, till vilken dag atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 numera gäller.

Förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift

Enär 1963 års lag i likhet med 1960 års atomansvarighetslag numera gäller
till den 1 april 1968 bör den föreslagna lagtexten ändras med iakttagande
härav.

Övriga lagförslag

I lagrådsremissen föreslås att bestämmelse med erinran om att särskilda
regler gäller om atomskada införs i vissa lagar på skadeståndsrättens område.

Angående bestämmelsens placering i några av lagarna förordar lagrådet
att den i sjölagen intages som en första paragraf i dess femtonde kapitel,
med särskilda bestämmelser, under paragrafnummer 344, som är ledigt, i
vattenlagen — förutom ill kap. 17 § — som en särskild paragraf med nummer
55 i 8 kap., i lagen om befordran med luftfartyg som en ny 41 § bland
särskilda bestämmelser och i luftfartslagen som en ny 4 a § i 1 kap., med
inledande bestämmelser.

Beträffande samtliga lagförslag bör i överensstämmelse med vad som tidigare
anförts iakttagas att dag för ikraftträdandet anges till den 1 april 1968.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

I fråga om förslaget till lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna
till lagen den 2 juni 1961 angående ändrad lydelse av 11 §
lagen om trafikförsäkring å motorfordon hemställer lagrådet att till den därtill
fogade ikraftträdandebestämmelsen — i dess av lagrådet föreslagna
jämkade lydelse — måtte för tydlighetens skull fogas det tillägget, att äldre
bestämmelser dock skall gälla beträffande ansvarighet för händelse, som
inträffat dessförinnan.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

325

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott
den 19 januari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till

1) atomansvarighetslag;

2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § sjölagen;

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik;

6) lag om ändrad lydelse av 8 kap. 35 § och 11 kap. 17 § vattenlagen;

7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart;

8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg;

9) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 2 § luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297);

11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De av lagrådet föreslagna jämkningarna i lagförslagen bör vidtas med
vissa avvikelser i fråga om den lagtekniska eller redaktionella utformningen.

Jag kan för egen del också ansluta mig till vad lagrådet har uttalat om
innebörden av bestämmelserna i 19, 21, 30 och 33 §§ förslaget till atomansvarighetslag.

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Utöver de av lagrådet föreslagna ändringarna och tilläggen bör vissa
redaktionella jämkningar företas i lagförslagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att

dels godkänna

1) den i Paris den 29 juli 1960 avslutade konventionen om skadeståndsansvar
på atomenergins område i dess lydelse enligt det i Paris den 28
januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet,

2) den i Bryssel den 31 januari 1963 avslutade och genom det i Paris
den 28 januari 1964 avslutade tilläggsprotokollet reviderade tilläggskonventionen
till den under 1) nämnda konventionen,

dels antaga förslag till

1) atomansvarighetslag,

2) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

3) lag om ändring i sjölagen,

4) lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

5) lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

6) lag om ändring i vattenlagen,

7) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart,

8) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg,

9) lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

11) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158) om
ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 196S 327

Innehållsförteckning

Propositionen ....................................... j

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 2

Lagförslag....................................... 3

Förslag till

atomansvarighetslag ...................................... 3

lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 12 mars 1886 (nr 7) angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift............ 14

lag om ändring i 15 kap. sjölagen............................. 15

lag om ändring i lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.............. 15

lag om ändrad lydelse av 12 § lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik........ 16

lag om ändring i 8 och 11 kap. vattenlagen...................... 16

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1922 (nr 382) angående
ansvarighet för skada i följd av luftfart................ 17

lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran
med luftfartyg............ 43

lag om ändring i 1 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297) .! 18

lag angående ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till
lagen den 2 juni 1961 (nr 217) angående ändrad lydelse av 11 §
lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
..................................................... jg

lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17 maj 1963 (nr 158)
om ersättning för skada i följd av atomfartygs drift.......... 19

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 oktober 1967 .................. 20

Inledning............................................. 21

Det svenska atomenergiprogrammet......................... 21

Gällande svensk atomansvarighetslag........................ 23

Det internationella lagstiftningsarbetet...................... 25

Det nordiska lagstiftningsarbetet............................ 27

Huvuddragen av Paris- och Wienkonventionerna samt tilläggskonventionen.
............................................. 29

Paris- och Wienkonventionerna............................ 29

Tilläggskonventionen...................................... 37

De svenska utredningsförslagen och remissyttrandena.......... 42

Huvudgrunderna för lagstiftningen......................... 42

Anslutning till Pariskonventionen........................ 42

Anslutning till tilläggskonventionen ...................... 42

Anslutning till Wienkonventionen........................ 44

Huvuddragen av lagförslagen.............................. 4g

Lagstiftningens tillämpningsområde ...................... 47

328 Kungl. Maj:ts proposition nr 25 år 1968

Ansvarsbeloppets storlek ................................ 49

Metoderna för genomförande av tilläggskonventionens ersättningssystem
.......................................... 51

Statsansvaret inom andra och tredje stegen................ 52

Konflikterna mellan Paris- och Wienkonventionerna........ 53

Departementschefen ........................................ 54

Allmänna överväganden................................... 54

Förslaget till ny atomansvarighetslag........................ 71

Inledande bestämmelser................................. 73

Skadestånd ............................................ 90

Försäkring ............................................ 140

Ersättning av statsmedel ................................ 148

Laga domstol m. in...................................... 171

Övriga bestämmelser.................................... 176

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser................ 178

Övriga lagförslag.......................................... 181

Följdändringar i andra lagar............................. 181

Ändrad lydelse av ikraftträdandebestämmelserna till 1961 års

lag om ändrad lydelse av 11 § trafikförsäkringslagen...... 182

Fortsatt giltighet av lagen om ersättning för skada i följd av

atomfartygs drift..................................... 183

Lagförslag............................................... 184

Hemställan .............................................. 185

Bilaga 1. Pariskonventionen................................ 187

Bilaga 2. Tilläggskonventionen............................. 249

Bilaga 3. Till lagrådet remitterade förslag till atomansvarighetslag
m. m........................................ 300

Utdrag av lagrådsprotokollet den 12 januari 1968 .................... 317

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 januari 1968 .................. 325

MARCUS BOKTR. STHLM 1963 670542