Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

1

Nr 20

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående nordiskt institut
för samhällsplanering; given Stockholms slott den 2 februari
1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag om vilkas avlatande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Olof Palme

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ett nordiskt institut för samhällsplanering upprättas
i Stockholm den 1 juli 1968. Det avses bli ställt under ledning av en nordisk
styrelse med företrädare för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vid
institutet, som föreslås bli samordnat med konsthögskolans arkitekturskola i fråga
om personal och lokaler, kommer att bedrivas ettårig vidareutbildning av
stads- och regionplanerare från de nordiska länderna samt forskarutbildning och
forskning. Intagningskapaciteten avses bli 25 platser läsåret 1968/69 samt 50
platser fr. o. m. läsaret 1969/70. Vidare läggs fram förslag om att tre professurer
skall inrättas vid institutet nästa budgetår. Driftkostnaderna beräknas under
det första verksamhetsåret uppgå till totalt 700 000 kr., av vilket belopp Sverige
avses bestrida tre åttondedelar. Med hänsyn härtill begärs i propositionen anslag
till avlöningar och omkostnader vid institutet av sammanlagt 263 000 kr. för
budgetåret 1968/69.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 20

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1968

Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet injör Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Lundkvist, Gustafsson, Gei.ter, Myrdal, Wickman, Moberg.

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Palme, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om nordiskt institut
för samhällsplanering och anför.

I statsverkspropositionen (bil. 10 s. 348) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1968/69 beräkna
till Nordiskt institut för samhällsplanering ett förslagsanslag av 263 000 kr.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

3

1. Inledning

Våren 1966 beslöt regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att
tillsätta en kommitté med uppgift att utreda frågan om ett nordiskt institut för
vidareutbildning på samhällsplaneringens område. Som svenska ledamöter förordnade
Kungl. Maj:t den 16 juni 1966 professorn Hans Brunnberg, professorn
Sune Lindström och docenten Lennart Holm.

Kommittén, som antog namnet 1966 ars kommitté för nordisk vidareutbildning
av stads- och regionplanerare, har den 12 december 1966 till regeringen i
Norge överlämnat betänkandet Nordiskt institut för samhällsplanering (NU
1967:1). I betänkandet föreslås bl. a. att ett nordiskt institut för vidareutbildning
av samhällsplanerare skall förläggas till Stockholm. Norska regeringen har
med hänsyn härtill vidarebefordrat betänkandet till svenska regeringen för fortsatt
handläggning.

Över betänkandet har, efter remiss till berörda svenska myndigheter och organisationer
m. m., yttranden avgetts av statens luftvårdsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, universitetskanslersämbetet
efter hörande av berörda universitets- och högskolemyndigheter, lantmäteristyrelsen,
statens naturvårdsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens råd för
byggnadsforskning, statens institut för byggnadsforskning, statens råd för samhällsforskning,
lantbrukshögskolan, statens friluftsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Västerbottens län och Norrbottens
län, Akademien för de fria konsterna, 1964 års naturresursutredning,
Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
Sveriges industriförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Sveriges förenade studentkårer (SFS), Föreningen för samhällsplanering,
Svenska teknologföreningen och Svenska Väg- och vattenbyggares riksförbund.
Vidare har Svenska arkitekters riksförbund kommit in med en skrift i
ärendet.

Under ärendets beredning har svenska regeringen samrått med regeringarna i
Danmark, Finland och Norge. Vidare har jag uppdragit åt statens avtalsverk att
på grundval av en inom utbildningsdepartementet upprättad organisationspromemoria
förhandla om anställnings- och arbetsvillkor för vissa tjänster m. m.
vid det föreslagna institutet. Avtalsverket har meddelat att förhandlingarna med
berörda personalorganisationer avslutats den 26 januari 1968 utan att överenskommelse
träffats.

I det följande redovisas på vissa punkter förslag, som inte kräver beslut av
riksdagen.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 20

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

2. Bakgrund

Vid Nordiska rådets session år 1962 väcktes förslag om nordisk samverkan i
fråga om utbildning av stads- och regionplanerare. Med anledning härav rekommenderade
rådet regeringarna att låta utreda möjligheterna att pa nordiskt plan
organisera utbildning av stads- och regionplanerare samt samordna den nordiska
forskningen på stadsplaneringens område. Norska regeringen atog sig att koordinera
handläggningen av ärendet.

I samband med en nordisk expertkonferens i Odense i april 1963 utsågs eu
åttamannakommitté med representanter för Danmark, Finland, Norge och Sverige
för att pröva frågan om samordnad vidareutbildning av samhällsplanerare.
I januari 1964 överlämnade kommittén till norska regeringen betänkandet Nordisk
etterutdannelse i by- og regionplanlegging (NU 1964:2). I betänkandet
föreslogs att ett nordiskt institut skulle inrättas för vidareutbildning av fackmän
med grundutbildning och praktisk erfarenhet inom verksamhetsplanering (ekonomer,
geografer, sociologer in. fl.) och fysisk planering (arkitekter, ingenjörer
in. fl.). Kommittén fann att institutet borde förläggas till Stockholm. Vidareutbildningen,
som förutsattes omfatta sammanlagt ca tjugo undervisningsveckor,
borde enligt kommittén vara tvärvetenskaplig och syfta till att ge fackmän på
de berörda områdena fördjupade kunskaper samt träning i samarbete kring konkreta
planeringsuppgifter. Till vidareutbildningen borde tas in 60 elever per år.
Institutet föreslogs av kommittén få självständig ställning men skulle — om det
visade sig ändamålsenligt — kunna knytas till en högskola eller ett universitet.
En styrelse med två representanter för varje land, ett lärarkollegium och en
föreståndare föreslogs leda institutets verksamhet. Enligt kommittén borde vid
institutet inrättas bl. a. tre professurer och en docenttjänst.

Under våren 1964 inhämtades synpunkter på kommitténs förslag från berörda
myndigheter och organisationer m. m. i de fyra länderna. På begäran av
norska regeringen behandlade Nordiska kulturkommissionen, sektion I, förslaget
i september 1964. Sektionen, som fann att utredningen måste kompletteras
på ett flertal punkter, uttalade att frågan om nordisk vidareutbildning av samhällsplanerare
snarast borde föras vidare. I skrivelse till Nordiska rådet inför
dess session år 1965 meddelade norska regeringen, att den ansåg att en ny nordisk
kommitté — med ledamöter utsedda av regeringarna — borde tillsättas
med uppgift att förbereda igångsättande av vidareutbildningen. Efter ytterligare
överläggningar mellan regeringarna utsågs varen 1966 ledamöter i den nya
kommittén. I beslutet om tillkallande av svenska ledamöter föreskrevs, att uppdraget
även skulle omfatta prövning av förutsättningarna för att ett nordiskt
institut för vidareutbildning på samhällsplaneringens område skall kunna samordnas
med arkitekturskolan vid konsthögskolan i Stockholm.

1966 års kommitté har som ett led i sitt arbete anordnat en andra nordisk
expertkonferens, förlagd till Säby säteri utanför Stockholm i oktober 1966. På
grundval av de uttalanden som gjordes vid konferensen har kommittén — såsom
redan nämnts — framlagt sina förslag i betänkandet i Nordiskt institut för
samhällsplanering (NU 1967:1).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

5

3. Förslag om nordiskt institut för samhällsplanering

3.1 Kommittén

Behovet av ett gemensamt nordiskt organ för vidareutbildning inom samhällsplanering
har enligt kommittén kunnat konstateras i en rad olika sammanhang.
Med utgångspunkt i 1964 års betänkande föreslår kommittén, att ett för Danmark,
Finland, Norge och Sverige gemensamt nordiskt institut för samhällsplanering
skall inrättas. Institutet bör enligt kommitténs mening förläggas till
Stockholm. Fm samordning av institutet med konsthögskolans arkitekturskola
på Skeppsholmen skulle — anser kommittén — få stor praktisk betydelse för
båda parter samt bidraga till att en stimulerande vetenskaplig miljö utvecklas.
Kommittén föreslår därför att det nordiska institutet skall samverka med arkitekturskolan
beträffande främst personal och lokaler. De båda enheterna bör
emellertid enligt kommittén i princip vara organisatoriskt och ekonomiskt oberoende
av varandra.

Institutets huvuduppgift anger kommittén vara att anordna vidareutbildningskurser
för praktiskt verksamma fackmän inom samhällsplaneringen. Institutet
bör vidare kunna utvecklas till ett nordiskt centrum för forskning och tvärvetenskapligt
utvecklingsarbete på ifrågavarande område. Vid institutet bör
enligt kommittén även finnas möjlighet att erhålla forskarutbildning och att
avlägga högre akademiska examina inom ramen för det svenska examenssystemet.
Enligt kommitténs mening skall institutet också kunna tillgodose uppkommande
behov av kurser för stipendiater från utvecklingsländerna.

Målet ^för vidareutbildningen bör enligt kommittén vara, att eleverna skall
erhålla såväl tvärfacklig orientering som fördjupade fackkunskaper. Vidare bör
vid institutet utvecklas arbetsmetoder för samverkan kring olika planeringsuppgifter
mellan fackmän med varierande grundutbildning. Institutet bör dessutom
till eleverna förmedla nya rön av betydelse för planeringsarbete.

Vidareutbildningen bör enligt kommittén ligga på nivå över akademisk grundexamen.
Studietiden bör vara ett år. I fråga om studiernas uppläggning skisserar
kommittén ett exempel. Enligt detta skall större delen av året omfatta

självstudier, som — med stöd av kontakter per korrespondens med institutet_

bedrivs på elevens hemort. Denna del av utbildningen bör, framhåller kommittén,
bestå av dels litteraturstudier, dels bearbetning av planeringsuppgiftei.
Under sammanlagt 12 kursveckor skall enligt kommitténs exempel eleverna
samlas till koncentrerad undervisning i form av föreläsningar och övningar.
En inledande och en avslutande kursperiod om vardera tre veckor bör förläggas
till institutet, anser kommittén, som vidare finner att tillgången på bl. a. lokaler
talar för att dessa kurser bör komma till stånd i augusti resp. juni. En
tredje kursperiod med sex veckors tillämpningsstudier bör enligt kommittén
anordnas under november—december och januari—februari i form av intematkurs
pa lämplig ort i något av de nordiska länderna. Kommittén framhåller, att

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

frågorna om studiernas uppläggning och om kunskapskontroll måste prövas ytterligare
av det föreslagna institutets ledning.

Institutet bör inom ramen för vidareutbildningsverksamheten dimensioneras
för intagning av 50 elever per år, anser kommittén. Under det första verksamhetsåret
— enligt förslaget läsåret 1968/69 — bör endast halva antalet platser
tas i anspråk. Intagningen av studerande bör grundas på offentligt redovisade
kvalifikationskrav. Vid urvalet bland de sökande bör man enligt kommittén
sträva efter att olika specialiteter blir representerade och att aktuella utbildningsbehov
i de olika länderna tillgodoses. Vad gäller högre vetenskapliga
studier på förevarande område finner kommittén, att ett tiotal licentiander bör
tas emot vid institutet under en första försöksperiod.

Kommittén utgår från att eleverna själva kommer att stå för kostnaderna för
uppehälle, resor och kurslitteratur m. m. I detta sammanhang betonar kommittén
att det är önskvärt att berörda länder ställer stipendier till förfogande
för kursdeltagare. Gällande stipendieförordningar kan enligt kommittén behöva
anpassas med hänsyn härtill. I många fall torde enligt kommittén kursdeltagarnas
arbetsgivare komma att bidraga till studiefinansieringen, exempelvis genom
att de låter vederbörande få lön under studietiden.

Enligt kommittén bör vid institutet inrättas tre professurer. Såväl vidareutbildningskursernas
nivå som forskarutbildningen och forskningsverksamheten
motiverar detta förslag. Professurerna bör enligt kommittén inrättas inom
de huvudområden som f. n. präglar samhällsplaneringen, nämligen fysisk planering,
trafik- och kommunikationsteknik samt ekonomisk geografi (kulturgeografi).
Kommittén avstår från att närmare definiera ämnesområdena för de
föreslagna professurerna med hänvisning till att denna uppgift bör åvila institutets
ledning i samband med att vetenskapliga program utarbetas för tjänsterna.
Programmen bör enligt kommitténs mening bli så generella att sökande
med meritering inom olika ämnen kan konkurrera om tjänsterna.

Vid institutet skall vidare enligt kommittén — som komplement till professurerna
— finnas speciallärartjänster. Antalet sådana tjänster samt deras fördelning
på ämnesområden bör bestämmas med hänsyn till programmen för professurerna
och de intresseinriktningar som kan komma att företrädas av innehavarna
av professurerna. Kommittén anser sig emellertid kunna peka på vissa
specialområden, som bör representeras genom speciallärartjänster, nämligen
sociologi, kommunal ekonomi och administration, anläggningsteknik, fastighetsteknik
samt landskapsplanering. Något av dessa ämnen kan enligt kommittén
företrädas av laborator eller lektor. En av speciallärartjänsterna bör kunna kombineras
med tjänst som studierektor. Kommittén utgår vidare från att arkitekturskolans
professorer i arkitektur resp. svensk och jämförande arkitekturhistoria
kommer att medverka som föreläsare och övningsledare vid institutets
kurser. Därjämte räknar kommittén med att timarvoderade experter kommer

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968 7

att anlitas. För uppgifter i samband med tillämpningsövningarna och för genomgång
av elevuppgifter krävs enligt kommittén även viss assistenthjälp.

I betänkandet redovisas en rad argument för och emot begränsning av tiden
för innehav av professurerna. Kommittén, som inte tar ställning i denna fråga,
anför att — om man beslutar sig för en tidsgräns — förordnandetiden bör sättas
till 12 år. Professor som innehaft tjänst så lång tid bör enligt kommitténs mening
vara berättigad till full pension. Vad gäller anställnings- och avlöningsförhållanden
i övrigt utgår kommittén från att de i avtal för universitetssektorn i Sverige
fastställda villkoren skall tillämpas även för personal vid institutet.

Ledningen av institutet skall enligt kommittén utövas av eu nordisk styrelse
med åtta ledamöter. Regeringen i vart och ett av de deltagande länderna skall
utse två representanter i styrelsen. Denna bör -— framhåller kommittén — besluta
i ärenden som rör bl. a. riktlinjerna för institutets verksamhet, organisation
och ekonomiska förvaltning samt tillsättning av högre tjänster vid institutet.
Styrelsens beslut om tillsättning av tjänst som professor bör enligt kommittén
stadfästas av den svenska regeringen.

För att en bred vetenskaplig förankring av institutets utbildnings- och forskningsverksamhet
skall komma till stånd föreslår kommittén, att en akademisk
församling — benämnd kollegium — skall inrättas. Kollegiet bör utgöras av
institutets professorer, de båda professorerna vid arkitekturskolan samt ytterligare
två professorer från resp. land. Enligt kommittén skall kollegiet ha till
uppgift bl. a. att utforma studieplaner för vidareutbildning, utarbeta program
för professurerna vid institutet samt handlägga frågor om antagning och examination
vid institutet.

Ansvaret för den dagliga ledningen och planeringen av institutets verksamhet
skall enligt kommittén vila på ett lärarråd. I detta föreslås ingå dels de fast
anställda lärarna vid institutet, dels de tidigare nämnda professorerna vid arkitekturskolan.
Vidare bör enligt kommittén en tjänst som studierektor med halvtidstjänstgöring
inrättas vid institutet. Studierektorn skall enligt förslaget svara
för det kamerala arbetet samt i övrigt handlägga administrativa ärenden i anslutning
till institutets verksamhet. Han skall vidare vara föredragande i lärarrådet
och kollegiet samt tjänstgöra som sekreterare i styrelsen. Lärarrådets ordförande
skall tillsammans med studierektorn fullgöra de administrativa chefsfunktionerna.

Institutets verksamhet föreslås bli finansierad av de fyra länderna gemensamt .
Kostnaderna bör enligt kommittén fördelas så, att Sverige svarar för 37,5%.
Danmark och Norge vartdera för 25 % och Finland, som av språkliga skäl avser
att täcka en del av sitt vidareutbildningsbehov på området vid ett nationellt
finskspråkigt institut, för 12,5 %.

Enligt kommitténs beräkningar skulle institutets driftkostnader — med
utgångspunkt i 1967 års pris- och löneläge i Sverige — komma att uppgå till

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

ca 730 000 sv. kr. Vissa arvoden samt rese- och traktamentsersättningar innefattas
dock inte i detta belopp. Sveriges andel uppgår enligt nämnda beräkningar
till 274 000 kr.

Kommittén föreslår, att institutet inrättas den 1 januari 1968 och att förberedelser
startas i så god tid att professorerna kan tillsättas under senvåren 1968.
Vidareutbildningsverksamheten avses starta hösten 1968.

3.2 Remissyttrandena

Kommitténs förslag om inrättande av ett nordiskt institut för samhällsplanering
tillstyrks i princip av remissinstanserna med hänvisning till behovet av att
de knappa nationella resurserna samordnas och att former för tvärfackligt samarbete
på nordisk bas kommer till stånd.

Universitetskanslersämbetet finner det riktigt att samlade nordiska ansträngningar
sker på samhällsplaneringens område. Ämbetet anser dock att det är i
hög grad angeläget att även nationella initiativ utvecklas. Statens råd för samhällsforskning
betonar att de nordiska länderna har många likartade problem
mom detta område, varför viss samordning av utbildningen och forskningen i
samhällsplanering synes ändamålsenlig. Enligt statens institut för byggnadsforskning
visar erfarenheterna att speciellt översiktsplanering, för vars utformning
och innehåll det nordiska institutet kan förväntas bli särskilt betydelsefullt,
i mycket stor utsträckning saknas.

Statens råd för byggnadsforskning betonar att behovet av vidareutbildningen
är mycket akut på grund av den snabba samhällsomdaningen och bristen på
specialiserad utbildning för samhällsplanerare. Institutet bör därför inrättas
utan dröjsmål, understryker rådet. Liknande synpunkter framförs av samhällsvetenskapliga
fakulteterna i Uppsala och Stockholm, rektorsämbetet vid universitetet
i Umeå, Föreningen för samhällsplanering samt Svenska arkitekters riksförbund.

Flera remissinstanser, bl. a. byggnadsstyrelsen, Akademien för de fria konsterna,
länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska landstingsförbundet, betonar
att vidareutbildningens organisation och det föreslagna institutets arbetsformer
bör omprövas, sedan erfarenheter vunnits av viss tids försöksverksamhet.
Statskontoret, länsstyrelsen i Norrbottens län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
rektorsämbetet och sektionerna för väg- och vattenbyggnad
och lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm samt Svenska stadsförbundet
har funnit att betydande överarbetningar i olika avseenden är nödvändiga,
innan kommitténs förslag kan läggas till grund för institutets organisation
och verksamhet.

Institutets huvuduppgift, som enligt kommitténs förslag skall vara att meddela
vidareutbildning av praktiskt verksamma planfackmän — med
särskild tonvikt på samarbetsmomenten mellan olika kunskapsområden för fy -

9

Kungl. Mcij:ts proposition nr 20 år 1968

sisk planering — har kommenterats av ett flertal remissinstanser. Frågan om
avvägningen mellan fysisk planering — i snäv bemärkelse — och översiktlig samhällsplanering
har därvid ingående diskuterats.

Universitetskanslersämbetet framhåller, att samhällsplaneringen är ett område
där lagarbete mellan specialister borde vara naturligt. I detta sammanhang
pekar ämbetet på att naturvårdsfrågorna motiverar, att biologisk och medicinsk
sakkunskap engageras i verksamheten. Enligt ämbetets mening bör utbildnings-
och forskningsprogrammet på sikt vidgas till att omfatta fler samhälls-
och beteendevetenskapliga specialiteter. Vidare bör enligt ämbetet forskning
om den stadsbyggnadspolitiska beslutsproceduren startas.

Enligt 1961+ års naturresursutredning råder stort behov av samhällsplanerare
med tvärfacklig vidareutbildning av såväl samhällsvetenskaplig som teknisk
karaktär. Enligt naturresursutredningen är det synnerligen angeläget, att utbildning
kommer till stånd på de fält av miljövården — främst vatten- och
luftvård_som inte ryms inom det av kommittén föreslagna ämnet landskaps planering.

Svenska landstingsförbundet ansluter sig till kommitténs uppfattning att samhällsplanerarutbildningen
bör leda till dels fördjupning inom den studerandes
eget fack, dels grundlig tvärfacklig orientering. Härigenom skapas möjligheter
för att samverkan skall kunna utvecklas mellan samhällsvetenskap och estetik i
planeringen, menar förbundet. Enligt Föreningen för samhällsplanering bör verksamheten
inriktas på program- och metodfragor. Svenska arkitekters riksförbund
anser att den högre utbildningen i landskaps- och trädgårdskonst på längre
sikt bör utformas så att den får nära kontakt med samhällsplanerarutbildningen.
Lantbrukshö g skolan förutsätter att samordning mellan tätorts- och landsbygdsplanering
kommer att bli nödvändig i framtiden. kommittén har dock,
konstaterar högskolan, i huvudsak endast beaktat tätortsplaneringen.

Samhällsvetenskapliga fakulteten i Uppsala hävdar att kommittén tillgodosett
samordningsbehoven endast i samband med undervisningen i fysisk planering.
Enligt lantmäteristyrelsen har de estetiska ämnena starkt överbetonats.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen konstaterar, att grundutbildningen av vägoeh
vattenbyggare inte anpassats så, att den tillgodoser behovet av anknytning
till samhällsvetenskaperna. Det föreslagna institutet kan ses som en möjlighet
att möta detta behov, anser styrelsen, som dock finner institutets mål oklart
definierat. Styrelsen betonar vidare att den fysiska planeringen blir alltmer beroende
av miljö värderingar, som måste utvecklas parallellt med de nu tillämpade
tekniskt-ekonomiska värderingarna. Individens behov och primärgruppernas
påverkan av miljöförhållandena måste ägnas större uppmärksamhet. Vidareutbildningen
bör därför medföra ökad insikt i samhällets funktioner och inte
enbart i samhällsbyggandets yttre gestaltning, hävdar styrelsen.

Svenska stadsförbundet framhåller, att översiktsplaneringen spelar en allt viktigare
roll och att sambanden mellan fysisk och ekonomisk planering är av fundamental
betydelse. Trots detta har förslaget fått stark slagsida åt det tekniskt -

10

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

arkitektoniska hållet. Enligt förbundet är risken därmed stor, att utbildningen
blir ofullständig och otidsenlig. Samtidigt kan institutet befaras komma att dåligt
tillgodose önskemålen om ett forskningscentrum. Stadsförbundet anser därför
att en överarbetning av förslaget är nödvändig. I avvaktan därpå bör man
enligt förbundet — i friare former än de hävdvunnet akademiska — starta
samverkan mellan de nordiska länderna om vidareutbildning och forskning på
samhällsplaneringens område.

Den föreslagna inriktningen av vidareutbildningen visar enligt SFS beklaglig
brist på följsamhet till den senare tidens utveckling. Organisationen anser
sig inte kunna tillstyrka att utbildningen ges så ensidig inriktning mot fysisk
planering som förslaget innebär. Samma inställning har SACO, som anser att
förslaget återspeglar bristerna i den nuvarande planeringsprocessen, nämligen
obalans mellan fackområdena och bristande förståelse för integrationsbehovet.
Synpunkter av samma slag förs fram av bl. a. Svenska teknologföreningen, Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund samt TCO.

Statens råd för byggnadsforskning ifrågasätter, om de samhällsvetenskapligt
inriktade planerarna — med hänsyn till den föreslagna starka övervikten på den
tekniskt-fysiska sidan inom professorsstaben — kommer att få åsyftad fördjupning
inom sina fack och om de samhällsvetenskapliga områdena kommer
att tillräckligt beaktas i tillämpningsuppgifterna.

Förslaget om att forskning och forskarutbildning skall bedrivas
vid institutet har tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Vissa av dessa, bl. a.
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, SFS, Svenska teknologföreningen och Svenska
väg- och vattenbyggares riksförbund, betonar att forskningen bör vara tvärfacklig,
för att en splittring av de knappa resurserna skall kunna undvikas.
Även statens råd för samhällsforskning ställer sig positivt till den föreslagna
forskningsverksamheten vid institutet men anser sig inte kunna tillstyrka förslaget
om forskarutbildning där med mindre än att denna verksamhet bedrivs
i nära samarbete med universitet och tekniska högskolor.

Statens råd för byggnadsforskning betonar att forskningen bör vara underordnad
institutets syfte att meddela vidareutbildning och ta sikte på bl. a. att utveckla
delar av det aktuella undervisningsområdet. Rådet understryker vidare
att behovet av forskning inom samhällsplanering inte blir tillgodosett enbart
genom tillkomsten av institutet, eftersom dess övriga uppgifter kan väntas lämna
begränsat utrymme för forskning.

Några remissinstanser, bl. a. lantmäteristyrelsen och Svenska kommunförbundet,
ställer sig kritiska till förslaget att forskning skall bedrivas vid institutet.
Lantmäteristyrelsen framhåller, att kravet på rationellt bedriven forskning
bäst tillgodoses genom koncentration och samordning av insatserna. Kommunförbundet
pekar på risken att institutet — genom att det tillförs egna professurer
— till övervägande del kommer att bli ett forskningsorgan och inte en
institution för vidareutbildning. Dessutom finns enligt förbundet risk för dub -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

blering av den forskning som bedrivs vid andra institutioner. Även en minoritet
inom universitetskansler sämbetets styrelse — universitetskanslern Rosén,
ledamoten Nordlander samt byråchefen Berg — anser att institutet inte primärt
skall vara ett forskningscentrum. Däremot bör institutet verka för att samordna
forskning och forskningsresultat inom Norden.

Beträffande kommitténs förslag om det nordiska institutets anknytning
till konsthögskolans arkitekturskola i Stockholm är opinionen
splittrad. Av de remissinstanser som berört förslaget har bl. a, universitetskanslersämbetet,
samhällsvetenskapliga fakulteten i Stockholm, lantbrukshögskolan,
Akademien för de fria konsterna, länsstyrelsen i Västerbottens län, 1964
års naturresursutredning, Svenska landstingsförbundet, Föreningen för samhällsplanering
och Svenska arkitekters riksförbund anslutit sig till kommitténs ståndpunkt.

Akademien för de fria konsterna framhåller att tillkomsten av institutet öppnar
en möjlighet att kvalitativt förstärka stadsbyggnadsundervisningen vid arkitekturskolan.
Samarbetet mellan institutet och arkitekturskolan bör i första hand
avse licentiandnivan. Denna samverkan aktualiserar enligt akademien en ompi
övning av aikitekturskolans nuvarande verksamhet. Föreningen för samhällsplancring
framhåller, att den föreslagna organisationen bör ses som ett provisolium
i avvaktan pa att arkitekturskolans framtida ställning blir prövad i samband
med pågående utredningar om arkitektutbildningen. På längre sikt bör
institutet ges oberoende ställning med egna lärarkrafter som täcker samhällsplaneringens
hela fält, anser föreningen.

Ett betydande antal remissinstanser har antingen direkt avstyrkt eller ifrågasatt
lämpligheten av den föreslagna anknytningen av institutet. I flera yttranden
efterlyses alternativa lösningar.

Statskontoret anser att kommittén borde ha ingående diskuterat för- och
nackdelar med ett fristående institut och även ha undersökt möjligheterna att
knyta institutet till exempelvis tekniska högskolan i Stockholm, där samhällsplanerarutbildning
startat läsåret 1967/68. Som ett annat alternativ borde ha
övervägts den organisationsmodell som använts för nordiska hushållshögskolan,
dvs. ett »immateriellt» institut. Mot denna bakgrund finner statskontoret, att
organisationsfrågan bör ses över på nytt.

Statens råd för byggnadsforskning anser att institutet — för att balans i undervisningen
skall kunna nås — bör ha en fri och oberoende ställning i förhållande
till institutioner med specialiserad utbildning inom ett visst fack. Lantmäteristyrelsen
framhåller att väsentligt bättre underlag för eu tvärfackligt inriktad
vidareutbildning nås, om institutet knyts till tekniska högskolan i Stockholm.
Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle institutets mål — att bredda de
studerandes insikter rörande samhällets funktioner och inte enbart inom den
fysiska planeringen — bättre tillgodoses vid ett universitet med undervisning
i samhälls- och beteendevetenskapliga ämnen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

Svenska stadsförbundet kritiserar förslaget att knyta institutet till arkitekturskolan
med hänsyn till att vidareutbildning i arkitektur inte ingår i institutets
program. Stadsförbundet anser att kommittén lagt för stor vikt vid lösningen
av lokalfrågan. Svenska kommunförbundet varnar för att anknytningen till arkitekturskolan
kan medföra risk för överbetoning av vissa ämnesområden. Förbundet
finner det överraskande att kommittén inte ens diskuterat andra alternativ.
Med hänsyn till samhällsplaneringens komplexa karaktär förordar förbundet
att utbildningen förläggs till ett helt fristående institut.

Även SFS ställer sig avvisande till tanken på en anknytning av institutet till
arkitekturskolan med hänvisning till dels den Övervikt för den fysiska planeringen
som därmed skulle uppstå, dels den komplicerade administrativa apparat
detta enligt förslaget skulle medföra. Organisationen förordar, att institutet i
stället knyts till ett universitet eller en teknisk högskola och organiseras som
en institution med en prefekt och ett institutionskollegium bestående av de fast
anställda lärarna och representanter för de studerande.

Den förutnämnda minoriteten inom universitetskansler sämbetets styrelse anser,
att den för institutet tänkta verksamheten bör förläggas där de bästa resurserna
för varje särskild kurs finns. Detta skulle innebära att verksamheten flyt
tas mellan de nordiska länderna och att den fasta organisationen inskränks till
ett kansli.

Kommitténs förslag om studiernas uppläggning med dels koncentrerade
kurser fördelade på olika perioder, dels moment av självstudier och
korrespondensundervisning mellan dessa perioder lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Några instanser anför emellertid vissa betänklighetei.
Sektionen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm ifrågasätter
sålunda det praktiska värdet av de mellan kurserna inlagda perioderna
av självstudier. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är tveksam, om en kurstid av
12 veckor är tillräcklig, särskilt som elevkåren i olika avseenden kommer att
bli heterogen. Enligt statens råd för byggnadsforskning bör kurstiden ökas till
20 veckor. Undervisningen bör vidare koncentreras till vissa huvudområden.
Enligt rådets uppfattning kan det bli aktuellt att kurserna inriktas på skilda
planeringsnivåer olika år. Det förefaller nämligen knappast bli möjligt att i
samma kurs ge fackmän från olika fält undervisning i både översiktlig och detaljerad
planering, anser rådet.

Svenska teknologföreningen finner att den presenterade skissen till studiegång
inger farhågor för att undervisningen kan bli alltför ytlig. Betydligt längre tid
än tre veckor måste anslås till kritisk genomgång av undervisningsmaterialet,
framhåller föreningen. Härmed sammanstämmande synpunkter fiamförs av
Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund. Även rektorsämbetet vid universitetet
i Umeå ifrågasätter — liksom SACO — om kurstiden inte är alltför kort.

Den föreslagna dimensioneringen av studerandeantalet är
enligt sektionen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968 13

godtycklig och saknar stöd av behovsundersökningar. Sektionen anser vidare att
utbildningsproduktionen är låg i förhållande till kostnaderna jämfört med vad
som kan uppnås marginellt vid befintliga utbildningsanstalter.

I fråga om studiefinansieringen har kommitténs uttalanden om
att arbetsgivarna kan beräknas stå för viss del av studiekostnaderna bemötts av
Svenska kommunförbundet som pekar på att insatser från arbetsgivarhåll i den
omfattning kommittén antagit inte torde kunna påräknas med hänsyn till att
det gäller en ettårig utbildning inom ett område med stor omsättning av personal.
SACO, Svenska teknologföreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund
och Svenska arkitekters riksförbund betonar, att stipendiefrågan bör
lösas likartat i de olika länderna. Eljest riskerar man, enligt organisationerna,
att elevsammansättningen blir skev.

Eöi slaget att institutet skall ställas under ledning av en nordisk styrelse
tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Däremot har från vissa håll framföits
kritik beträffande den av kommittén förordade utformningen och sammansättningen
av övriga administrativa organ.

Svenska stadsförbundet anser, liksom SFS och SACO, att ett genomförande
av förslaget i denna del för med sig en alltför komplicerad och tungrodd organisation
i förhållande till den ringa omfattningen av verksamheten. Även minoriteten
inom universitetskansler sämbetets styrelse anser att — om institutet iniättas
i överensstämmelse med kommitténs intentioner —— den administrativa
apparaten bör förenklas genom att det föreslagna kollegiet slopas och dess uppgifter
fördelas på styrelsen och lärarrådet. Vidare har bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens råd för byggnadsforskning och Svenska teknologf öreningen
ifrågasatt lämpligheten av att arkitekturskolans professorer skall — såsom
kommittén föreslagit — automatiskt ingå i kollegiet.

Kommitténs ställningstagande beträffande lärartjänsterna vid institutet
främst frågan om fördelning på ämnesområden av de föreslagna professurerna
har diskuterats ingående vid remissbehandlingen. De instanser
som kritiserat den föreslagna inriktningen av utbildningen har i konsekvens härmed
i regel föreslagit vissa justeringar av ämnesvalet för professurerna.

Vag- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens råd för byggnadsforskning, TCO
och SFS pekar på önskvärdheten av att en professur i sociologi knyts till institutet.
Svenska stadsförbundet föreslår att undervisningen i trafik- och kommunikationsteknik
hänförs till professuren i fysisk planering och att den därigenom
frigjorda professuren inrättas i något av ämnena kommunal ekonomi, företagsekonomi
eller sociologi. SACO och SFS anser att kommunal ekonomi och administration
hör till de ämnesområden som bör bli företrädda av professor.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar liksom Svenska teknologföreningen
att de ekonomiska ämnesområdena bör bli starkare representerade
än vad kommittén föreslagit. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund för -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

ordar att eu professur inrättas för att de tekniskt-ekonomiska aspekterna pa
samhällsplaneringen skall tillgodoses. Med hänsyn till den minskande marktillgången
måste sådana hänsyn tillmätas allt större betydelse, hävdar förbundet.

Universitetskansler sämbetet föreslår att den av kommittén framförda professuren
i ekonomisk geografi (kulturgeografi) inriktas mot regional ekonomi, vari
bör innefattas stadsbyggnadsekonomi och kommunal ekonomi. Statens rad för
byggnadsforskning föreslår att nämnda professur placeras inom ämnesområdet
ekonomisk samhällsplanering med möjlighet för ekonomiskt inriktade geografer,
nationalekonomer och företagsekonomer att söka tjänsten. Föreningen för
samhällsplanering anser, att anknytningen till arkitekturskolan bör utnyttjas
så, att två av institutets egna professurer ges samhällsvetenskaplig inriktning.

Önskemål om ytterligare speciallärartjänster utöver de av kommittén angivna
framförs i vissa yttranden. Statens naturvårdsnämnd föreslår en tjänst inom
det biologisk-geovetenskapliga området, och Svenska arkitekters riksförbund
rekommenderar tjänster i omgivningshygien och informationsbehandling. SFS
föreslår att biträdande lärartjänster inrättas i statistik, anläggningsteknik och
fastighetsteknik.

Universitetskanslersämbetet föreslår — liksom bl. a. rektorsämbetet vid universitetet
i Umeå — att lärarna vid institutet åläggs viss tjänstgöring vid sådana
institutioner i de nordiska länderna som bedriver utbildning och forskning
på samhällsplaneringens område. Minoriteten inom ämbetets styrelse förordar,
att lärare vid universitet och högskolor skall beredas möjlighet att fullgöra del
av sin undervisningsskyldighet vid institutet.

Den av kommittén framförda tanken på att innehav av professur vid institutet
skall begränsas till högst 12 år vinner anslutning från bl. a. byggnadsstyrelsen,
som dock anser att tidsbegränsningen bör göras snävare. Även SACO, SFS
och Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund förordar kortare tid för innehav
av professurerna under hänvisning till den snabba utvecklingen inom samhällsplaneringen.
SFS föreslår att tiden sätts till sex år med möjlighet till förlängning
under tre år i särskilda fall. Rektorsämbetet vid universitetet i Lund
avstyrker däremot förslaget om tidsbegränsning. Denna fråga bör lösas i ett
större sammanhang, anser rektorsämbetet.

3.3 Departementschefen

Det moderna samhället utvecklas med bl. a. teknikens hjälp allt snabbare. Resurserna
för samhällsplanering måste därför successivt förstärkas. Det är av vitalt
intresse att planeringen av den fysiska miljön samordnas med ekonomisk
planering såväl på den offentliga sektorn som inom näringslivet. Lika angeläget
är det emellertid att man vid planeringen av morgondagens samhälle beaktar
den avgörande betydelse utformningen av den fysiska miljön har för den sociala
och kulturella miljön.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

Den översiktliga samhällsplaneringen kräver i ökande omfattning specialutbildad
arbetskraft. En vidgad och fördjupad grundutbildning på detta område
har kommit till stånd under de senaste åren. Sålunda påbörjades samhällsvetenskaplig
utbildning med inriktning mot samhällsplanering vid universitetet i
Umeå läsåret 1964/65 (prop. 1964: 74 s. 73, SU 94, rskr 214). Vidare anordnas
fr. o. m. innevarande läsår utbildning vid en särskild samhällsbyggarlinje
vid tekniska högskolan i Stockholm (prop. 1967:1 bil. 10 s. 276, SU 40, rskr
113). Den fortgående specialiseringen och differentieringen inom samhällsplaneringen
leder till att behovet även av vidareutbildning ökar. De alltmer komplicerade
planeringsproblemen ställer vidare ökade krav på att specialisterna —
bl. a. tekniker och samhällsvetare —- samarbetar över ämnesgränserna. Av detta
skäl är det nödvändigt att arbetsmetoder utvecklas som kan underlätta samverkan
mellan fackmän med varierande grundutbildning. Jag finner det mot
denna bakgrund angeläget att resurser nu skapas för vidareutbildning och
metodutveckling på samhällsplaneringens område. Med hänsyn till planeringsarbetets
fortsatt ökande betydelse bör detta ske inom ramen för en fast organisation.

Möjligheterna att på nationell bas erbjuda en tillräckligt specialiserad och
samtidigt allsidig utbildning på en nivå som ligger över akademisk grundexamen
är begränsade. Tanken på gemensamma nordiska insatser för att främja vidareutbildning
och forskning inom samhällsplaneringen väcktes vid Nordiska rådets
session år 1962. I anslutning till en rekommendation av rådet har — som jag
redovisat i det föregående — denna fråga utretts, senast av en kommitté som
tillsatts av regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Kommittén har
lagt fram sina förslag i betänkandet Nordiskt institut för samhällsplanering.
Eftersom kommittén föreslagit att ett institut för vidareutbildning av samhällsplanerare
skall förläggas till Stockholm, har Sverige åtagit sig att vara samordnande
land vid frågans vidare handläggning.

Kommitténs förslag innebär i korthet att de fyra nämnda länderna skall sluta
överenskommelse om att inrätta ett gemensamt institut, benämnt nordiska institutet
för samhällsplanering. Dess huvuduppgift skall enligt kommittén vara
att anordna vidareutbildning av praktiskt verksamma stads- och regionplanerare
från de nordiska länderna. Vid institutet bör vidare, anser kommittén, bedrivas
forskarutbildning och forskning inom de ämnesområden som täcks av institutets
fasta lärarpersonal.

Förutsättningarna för ett nordiskt samarbete på samhällsplaneringens område
är enligt min mening mycket goda, bl. a. på grund av att planeringsproblemen är
i stort sett desamma i berörda länder. Liksom samtliga svenska remissinstanser
finner jag att övervägande skäl talar för att vidareutbildningen av samhällsplanerare
löses på gemensam nordisk bas. För en sådan lösning har regeringarna i
våra tre nordiska grannländer redan uttalat sig. Jag förordar därför att för
Sveriges del nu beslutas att ett nordiskt institut för samhällsplanering skall
inrättas den 1 juli 1968 med de uppgifter som kommittén föreslagit. Institutet

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

bör i överensstämmelse med kommitténs förslag förläggas till Stockholm och ges
ställning av svensk statlig myndighet.

Enligt kommittén bör institutet samordnas med konsthögskolans arkitekturskola
på Skeppsholmen, dock utan att de båda enheternas självständighet vad
gäller styrelse och ekonomi inskränks. Flertalet remissinstanser, bland dem Akademien
för de fria konsterna, har tillstyrkt förslaget och därvid hänvisat till att
bl. a. forskningsverksamheten kan väntas bli stimulerad av ett sådant samarbete.
Jag delar denna uppfattning. Det nordiska institutet och arkitekturskolan bör
därför så långt som möjligt samverka i fråga om personal och lokaler samt —
i den utsträckning det är lämpligt — samordna utbildnings- och forskningsverksamheten.

I fråga om det nordiska institutets organisation har kommittén lagt fram ett
detaljerat förslag. Jag finner att institutet bör ställas under ledning av en styrelse
med två representanter för vart och ett av de fyra länderna. Varje land bör
enligt min mening företrädas av en ledamot med teknisk och en med samhällsvetenskaplig
inriktning. Utöver styrelsen bör finnas en föreståndare, ett lärarråd
och en utbildningsnämnd. Till institutets föreståndare bör en av de fast anställda
lärarna utses. Såsom framhållits i vissa remissyttranden är det önskvärt
att den administrativa apparaten utformas enklare än vad kommittén föreslagit
Detta kan lämpligen ske genom att det i betänkandet föreslagna kollegiet slopas.
Jag avser att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om institutets ledning och administration m. m. Erfarenheterna av verksamheten
kan självfallet senare föranleda modifieringar i den här angivna organisationen.

Utbildningsverksamheten vid institutet avses — som nyss framgått — omfatta
både vidareutbildning och forskarutbildning. Beträffande vidareutbildningens
mål ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt att utbildningen bör syfta
till att ge de studerande såväl tvärfacklig orientering som fördjupade fackkunskaper.
Jag finner det vidare lämpligt att den av kommittén skisserade uppläggningen
av utbildningen — ett års studier med dels 12 kursveckor, dels självstudier
— prövas. Den av remissinstanserna ingående diskuterade frågan om utbildningens
inriktning hänger nära samman med spörsmålet om vilka ämnesområden
som bör vara företrädda av fasta lärartjänster vid institutet. Sistnämnda fråga
återkommer jag till i det följande.

Antagningen av elever bör åvila institutets styrelse. Jag räknar med att intagningskapaciteten
till vidareutbildningen kommer att uppgå till 25 platser
läsåret 1968/69 samt till 50 platser fr. o. m. läsåret 1969/70. Som elever torde i
första hand praktiskt verksamma stads- och regionplanerare från de nordiska
länderna böra komma i fråga. Med anledning av kommitténs synpunkter på
elevernas studiefinansiering vill jag framhålla, att jag räknar med att man i berörda
länder kommer att anpassa gällande bestämmelser härom så, att deltagande
i institutets kurser underlättas.

Forskarutbildningen vid institutet skall enligt förslaget meddelas inom ramen

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

17

för det svenska examenssystemet. Jag vill med anledning härav erinra om 1963
års forskarutrednings betänkande Forskarutbildning och forskarkarriär (SOU
1966: 67). De av denna utredning behandlade frågorna bereds f. n. inom utbildningsdepartementet.
I nämnda betänkande föreslås bl. a. att det nuvarande
examenssystemet skall revideras. Frågan om hur forskarutbildningen vid institutet
skall passas in i en svensk examensordning får prövas sedan ställning tagits
till forskarutredningens förslag. Jag vill emellertid här framhålla angelägenheten
av att forskarutbildningen — liksom även forskningen vid institutet — bedrivs
i aktivt samarbete med närbesläktade vetenskapliga institutioner i Sverige
och de nordiska grannländerna. Vid institutet bör bl. a. tvärvetenskapliga forskningsseminarier
anordnas. Vidare bör där kunna bedrivas uppdragsforskning för
bl. a. statliga och kommunala myndigheters räkning.

Den fasta lärarstaben vid institutet bör enligt kommittén omfatta tre professurer.
De uppgifter i fråga om forskarutbildning, forskning och metodutveckling,
som skall vila på institutet, motiverar även enligt min mening att sådana tjänster
inrättas där. Kommittén har vid sitt val av ämnen, vilka bör företrädas av
professor, sökt täcka de centrala områdena av den översiktliga planeringen. Enligt
förslaget bör professurer inrättas i ämnena fysisk planering, trafik- och kommunikationsteknik
samt ekonomisk geografi (kulturgeografi). De tre professurerna
föreslås bli kompletterade med vissa arvodestjänster som speciallärare.

Frågan om fördelningen av professurerna på ämnesområden har vid remissbehandlingen
diskuterats av ett flertal instanser. Åtskilliga av dessa förordar att
de ekonomiska ämnena skall bli starkare representerade än vad kommittén
funnit lämpligt. Jag vill här ta upp även de önskemål som förts fram om att
ämnet fysisk planering skall ges vidare omfattning än vad som framgår av förslaget
samt att arkitekturskolans professurer skall utnyttjas för institutets verksamhet
i större utsträckning än vad kommittén angett.

Med hänsyn till utbildningsbehovet och forskningsmetodernas utveckling finner
jag den i betänkandet föreslagna ämnesfördelningen av professurerna vara i
allt väsentligt väl avvägd. Samtidigt är jag medveten om att sådana områden
som regional och kommunal ekonomi samt miljö- och landskapsplanering bör
uppmärksammas i utbildningen. Tills vidare bör — såsom kommittén föreslagit

— speciallärare ombesörja utbildningen i berörda ämnen.

Ämnet fysisk planering i vid bemärkelse omfattar sådan planering som har
till syfte att bestämma lokalisering, dimensionering och utformning av landets,
regionens eller ortens anläggningar. Jag finner att ämnet är av största betydelse
för utbildningen och forskningen på samhällsplaneringens område. Det bör därför
enligt min mening representeras av professor vid det nordiska institutet. Inriktningen
av såväl denna som övriga tillkommande professurer vid institutet bör
preciseras av styrelsen i form av program vid ledigkungörandet av tjänsterna.

Vid planeringen av morgondagens samhälle spelar snabba kommunikationer

— exempelvis mellan bostad och arbetsplats samt mellan bostad och fritidsområde
— en avgörande roll. Planeringen av kommunikationslederna måste bedri -

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1968

vas med hänsyn till bl. a. att kraven på trafiksäkerhet tillgodoses. Även de ekonomiska
aspekterna är av stor vikt i sammanhanget. Mot denna bakgrund finner
jag det motiverat att en professur i ämnet trafik- och kommunikationsteknik
inrättas vid institutet.

Också den av kommittén föreslagna professuren i ekonomisk geografi är av
centralt intresse för institutets verksamhet, förutsatt att ämnesinnehållet ges en
vid tolkning i riktning mot ekonomisk samhällsplanering. En professur i ekonomisk
geografi med samhällsplanering synes mig därför böra ingå bland institutets
fasta lärartjänster.

Med hänvisning till vad jag anfört förordar jag att en professur i vart och ett
av ämnena fysisk planering, trafik- och kommunikationsteknik samt ekonomisk
geografi med samhällsplanering inrättas vid institutet den 1 juli 1968.1 fråga om
åligganden m. m. för innehavare av dessa tjänster och för övrig personal vid institutet
bör tillämpas bestämmelserna i universitetsstadgan och i anslutning till
denna utfärdade föreskrifter. Institutets styrelse bör dock — efter samråd med
vederbörande universitetsmyndigheter — kunna besluta om skyldighet för professorerna
att undervisa även vid andra läroanstalter i Norden. Tjänst som professor
vid institutet bör kungöras ledig till ansökan i alla de fyra länderna samt
tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av styrelsen. I fråga om tillsättningsförfarandet
bör i tillämpliga delar universitetsstadgans bestämmelser iakttagas.

Eftersom förhandlingarna om anställnings- och arbetsvillkoren för bl. a. professorerna
vid institutet avslutats utan att någon överenskommelse träffats skall
frågan om sådana villkor i enlighet med riksdagens beslut i anledning av prop.
1964:140 (s. 161) underställas riksdagens prövning. Jag föreslår därför att tjänsterna
som professor placeras i U 27 och att till föreståndaren för institutet får
utgå särskilt uppdragstillägg med 229 kr. för månad (1967 års lönenivå). För innehavarna
av dessa tjänster liksom för övrig personal vid institutet bör i tilllämpliga
delar gälla de anställnings- och arbetsvillkor i övrigt som enligt avtal
gäller för motsvarande personalkategorier vid universitet och högskolor.

Liksom kommittén har jag övervägt frågan huruvida tiden för innehav av
ifrågavarande professurer bör begränsas. Som det viktigaste skälet för tidsbegränsning
framstår behovet av förnyelse inom utbildningen och forskningen vid
institutet. Mot detta talar dock att professorerna vid det nordiska institutet snarast
har bättre möjligheter än forskare vid andra institutioner att följa den vetenskapliga
utvecklingen på samhällsplaneringens område. Det tyngst vägande
argumentet mot begränsning av förordnandetiden är emellertid att rekryteringen
från övriga nordiska samt utomnordiska länder skulle försvåras, om inte den
trygghet som följer av icke-tidsbegränsad tjänst kan garanteras. Härtill kommer
att ett system med professurer förenade med förordnande för viss tid skulle medföra
dryga pensionskostnader. Jag finner mot denna bakgrund att ifrågavarande
tjänster bör ges formen av ordinarie professurer utan tidsbegränsning.

I det föregående har jag betonat att institutet och arkitekturskolan så långt
möjligt bör samverka i fråga om bl. a. personal. Detta gäller inte minst arkitek -

19

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

turskolans professorer. Såväl professuren i arkitektur som den i svensk och jämförande
arkitekturhistoria torde få väsentlig betydelse för institutets verksamhet.
Jag räknar därför med att innehavarna av dessa tjänster kommer att inom
ramen för sin tjänstgöringsskyldighet medverka i utbildningen vid institutet. De
bör med hänsyn till bl. a. dessa uppgifter ingå som ledamöter i institutets lärarråd.

Enligt kommittén bör kostnaderna för upprättande och drift av institutet fördelas
mellan berörda länder så att Sverige svarar för tre åttondedelar, Danmark
och Norge vartdera för två samt Finland för en åttondedel. Mot denna fördelning
har regeringarna i de övriga länderna inte riktat erinringar. Förslaget att Sverige
tar på sig tre åttondedelar av kostnaderna för institutet är enligt min mening
rimligt. Jag förordar därför att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens bemyndigande
att sluta överenskommelse med Danmark, Finland och Norge om att ett nordiskt
institut för samhällsplanering skall inrättas och att kostnaderna för institutet
skall fördelas i nämnda proportioner.

I följande sammanställning redovisas — med fördelning på ändamål —- det
medelsbehov som kan beräknas uppstå för institutets verksamhet nästa budgetår.
Även denna beräkning har lämnats utan erinran av regeringarna i de nordiska
grannländerna.

Ändamål

Belopp
(sv. kr.)

Avlöningar

Professorer ......................................................

................. 213 000

Speciallärare, assistenter, experter och gästföreläsare ..................

....... ......... 122 000

Administrativ personal ............................................

................. 92 000

Socialförsäkringsavgifter m. m.....................................

...... .......... 108 000

535000

Omkostnader

Förbrukningsmateriel, bokinköp m. m. samt övriga expenser .........

................. 90 000

Reseersättningar m. m............................................

................. 25 000

Lokalhyror ......................................................

................. 50 000

165000

Totalt 700000

Jag förordar att i riksstaten för nästa budgetår förs upp ett förslagsanslag
benämnt Nordiska institutet för samhällsplanering. Bidragen från Danmark,
Finland och Norge bör redovisas som uppbördsmedel. Med utgångspunkt i den
angivna kostnadsfördelningen och sammanställningen över medelsbehovet finner
jag att anslaget nästa budgetår bör föras upp med 263 000 kr. Slutlig justering
av de deltagande ländernas bidragsbelopp får ske efter räkenskapsårets slut.

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 20 år 1968

4. Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t föreslår riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag förordat sluta överenskommelse med Danmark,
Finland och Norge om inrättande och finansiering av
ett nordiskt institut för samhällsplanering,

b) besluta att institutet skall inrättas den 1 juli 1968,

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta de av mig förordade
tjänsterna som professor i Uo 27,

d) till Nordiska institutet för samhällsplanering för budgetåret
1968/69 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 263 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Rcgenten att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

INNEHÅLL

Sid.

1. Inledning........................................................ 3

2. Bakgrund ....................................................... 4

3. Förslag om nordiskt institut för samhällsplanering.................... 5

3.1 Kommittén .................................................. o

3.2 Remissyttrandena ............................................ 8

3.3 Departementschefen .......................................... 14

4. Hemställan ...................................................... 20

Tryckeribolaget Ivar Haeggström AB • Stockholm 1968

671367