Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

1

Nr 123

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig garanti
för skadeersättning vid vissa atomolyckor; given Stockholms
slott den 3 maj 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj :t att ikläda
staten skyldighet att i viss omfattning utge ersättning för atomskada i följd
av atomolycka i samband med driften av den planerade atomreaktoranläggningen
vid Simpevarp i Kalmar län.

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 123

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 maj

1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,
Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor och anför.

Bestämmelser om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift m. in.
finns i atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45). Lagen trädde i
kraft den 1 april 1968. Den bygger på två internationella konventioner, nämligen
en i Paris den 29 juli 1960 avslutad konvention om skadeståndsansvar
på atomenergins område, utarbetad inom OECD:s atomenergiorgan ENEA
(European Nuclear Energy Agency), samt en i Bryssel den 31 januari 1963
avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen, utarbetad inom ENEA
och den europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Pariskonventionen
reglerar frågan om skyldighet för innehavare av atomreaktor eller annan
atomanläggning att ersätta s. k. atomskada. Tilläggskonventionen innehåller
bestämmelser om supplerande ersättning av statsmedel vid vissa s. k. atomolyckor.
Sverige har ratificerat båda konventionerna. Pariskonventionen
trädde i kraft den 1 april 1968 och gäller f. n. mellan Belgien, Frankrike,
Spanien, Storbritannien, Sverige och Turkiet. Tilläggskonventionen träder
i kraft när den har ratificerats av sex signatärmakter. Konventionen har
undertecknats av flertalet av ENEA:s medlemsländer men har hittills ratificerats
endast av Frankrike, Spanien, Storbritannien och Sverige. Tidpunkten
för ikraftträdandet är nittionde dagen efter det att det sjätte ratifikationsinstrumentet
har deponerats.

Atomansvarighetslagens på Pariskonventionen grundade ersättningsbestämmelser
(1—27 §§) innebär i huvudsak följande. Innehavare av atomanläggning
i stat som är bunden av Pariskonventionen (konventionsstat) skall
oberoende av vållande ersätta atomskada i följd av atomolycka som
inträffar i anläggningen eller under transport av atomsubstans från och i
vissa fall till anläggningen. Sådan ersättningsskyldighet föreligger också
vid atomolycka som orsakas av atomsubstans vilken vid olyckstillfället

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

fanns utanför anläggningen och härrörde från denna men inte var under
transport. För innehavare av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten
enligt lagen begränsad till 50 milj. kr. för varje atomolycka. Sådan anläggningsinnehavare
är enligt lagen skyldig att teckna ansvarsförsäkring till
täckande av sin ansvarighet enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande
lagstiftning i annan konventionsstat. Annan än innehavare av atomanläggning
kan i princip inte åläggas att ersätta atomskada som omfattas av lagens
ersättningsbestämmelser. Anläggningsinnehavaren har dock återkravsrätt
mot fysisk person som har orsakat skadan uppsåtligen. Från principen om
anläggningsinnehavares exklusiva ansvarighet görs i övrigt undantag endast
för ansvarighet som grundas på vissa internationella konventioner
på transportväsendets område. Den som vill föra talan om ersättning mot
en anläggningsinnehavare eller dennes försäkringsgivare skall anmäla sitt
anspråk hos anläggningsinnehavaren inom tre år från det han fick kunskap
om skadan och om vem som är ansvarig för denna. Anläggningsinnehavares
ansvarighet preskriberas dock i varje fall tio år efter dagen för atomolyckan.

Lagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning av staten som inte
bygger på någon av konventionerna. Sålunda föreskrivs, att om skadelidande
visar att han inte har kunnat få ut ersättning enligt lagen av vederbörande
anläggningsinnehavares försäkringsgivare, ersättningen skall betalas
av staten (28 §). Staten är vidare skyldig att betala ersättning för atomskada
som har uppkommit i Sverige i fall då innehavare av atomanläggning
i Sverige är ansvarig för atomolyckans skadeverkningar men fråga är om
en skada som har uppkommit senare än tio år efter atomolyckan och rätten
att få ersättning av anläggningsinnehavaren följaktligen har preskriberats.
Rätten till ersättning av statsmedel i sådant fall preskriberas trettio
år efter atomolyckan (32 §). Ersättning av statsmedel enligt nu berörda
bestämmelser utgår enligt de grunder som gäller i fråga om ersättning som
anläggningsinnehavare har att betala. Staten har återkravsrätt i samma omfattning
som innehavare av atomanläggning (35 §).

Vidare innehåller lagen bestämmelser om svensk domstols behörighet
i mål om ersättning enligt lagen samt interna forumregler och vissa
bestämmelser om verkställighet av utländsk dom (36—37 §§). Jurisdiktionsbestämrnelserna
innebär i huvudsak att talan om ersättning för atomskada
får väckas vid svensk domstol om atomolyckan helt eller delvis har
inträffat i Sverige eller om vederbörande atomanläggning ligger i Sverige
och antingen olyckan har i sin helhet inträffat utanför konventionsstaternas
territorier eller platsen för olyckan inte kan bestämmas med säkerhet.

I 29—31 §§ atomansvarighetslagen tas upp på tilläggskonventionen grundade
bestämmelser om ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor, dvs.
fall då det ansvarsbelopp som gäller för den ansvarige anläggningsinnehavaren
inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Bestämmelserna

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

gäller när ansvarighet enligt lagen åvilar innehavare av en atomanläggning
som ligger i Sverige eller i annan av tilläggskonventionen bunden stat och
vid tiden för olyckan fanns upplagen på en särskild lista om vilken föreskrifter
ges i konventionen samt svensk domstol enligt lagen är behörig att
pröva anspråk på ersättning i anledning av olyckan. Om i ett sådant fall
anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp inte räcker till full ersättning åt
de skadelidande, utgår ersättning av statsmedel för atomskada som har
uppkommit i Sverige eller i annan av tilläggskonventionen bunden stat
eller som har uppkommit på eller över det fria havet, i vilket senare fall
rätt till ersättning dock i viss omfattning är förbehållen de av konventionen
bundna staterna och dessas medborgare. Ersättning utgår i princip
enligt samma grunder som gäller i fråga om anläggningsinnehavares ersättningsskyldighet.
Ersättningen av statsmedel är för varje atomolycka
begränsad på sådant sätt att ersättningen tillsammans med den ersättning
som vederbörande anläggningsinnehavare har att utge inte får överstiga ett
belopp motsvarande 120 milj. sådana betalningsenheter som avses i det
europeiska monetära avtalet den 5 augusti 1955, dvs. i runt tal 600 milj. kr.
Ersättning enligt dessa regler skall i sin helhet betalas av svenska staten
till de skadelidande. Om den berörda atomanläggningen ligger utom Sverige
har emellertid staten rätt att få tillbaka den del av ersättningsbeloppen som
ligger mellan ansvarsbeloppet och ett belopp av 70 milj. betalningsenheter
eller ca 350 milj. kr. av den stat där anläggningen ligger samt — enligt
vissa i tilläggskonventionen föreskrivna fördelningsregler — över 95 % av
överskjutande ersättningsbelopp av samtliga övriga av tilläggskonventionen
bundna stater. Om atomanläggningen ligger i Sverige skall svenska staten
slutligt bära ersättningarna mellan anläggningsinnehavarens ansvarsbelopp,
dvs. 50 milj. kr., och nyssnämnda belopp av ca 350 milj. kr., under
det att de överskjutande ersättningsbeloppen fördelas mellan de av tilläggskonventionen
bundna staterna på det sätt som nyss nämnts. Vid sidan av
rätten att kräva åter vissa ersättningsbelopp av andra stater har staten
återkravsrätt för vad den har gett ut enligt dessa bestämmelser endast mot
fysisk person som bär orsakat skadan uppsåtligen.

Atomansvarighetslagen innehåller slutligen en särskild bestämmelse om
ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor som inte omfattas av de på
tilläggskonventionen grundade bestämmelserna. Enligt 33 § skall i ett sådant
fall supplerande ersättning av statsmedel betalas för atomskada som
har uppkommit i Sverige och enligt grunder som fastställs av Kungl. Maj :t
och riksdagen. Sådan ersättning skall då också utgå i tillägg till sådan ersättning
av statsmedel som kan ha betalats för skador som yppats senare
än tio år efter olyckan, om nämligen dylik ersättning enligt särskilda föreskrifter
i 32 § har satts ned på den grund att de skadeståndsbelopp anläggningsinneliavaren
haft att utge har måst reduceras därför att ansvarsbeloppet
överskridits.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

Atomansvarighetslagen trädde som nämnts i kraft den 1 april 1968. Härvid
gjordes emellertid undantag för de på tilläggskonventionen grundade
bestämmelserna i 29—31 §§ om ersättning av statsmedel vid katastrofolyckor
med hänsyn till att tilläggskonventionen ännu inte har trätt i kraft.
Det föreskrevs, att bestämmelserna i dessa paragrafer skall träda i kraft
den dag Kungl. Maj :t förordnar. Avsikten är att sådant förordnande skall
meddelas med verkan fr. o. in. den dag då tilläggskonventionen blir bindande
för Sverige. Denna reglering innebär för tiden till dess 29—31 §§ träder i
kraft att i händelse av en katastrofolycka som i och för sig omfattas av
ersättningsreglerna i dessa paragrafer supplerande ersättning av statsmedel
i stället skall betalas enligt 33 §, dvs. enligt grunder som Kungl. Maj :t
och riksdagen gemensamt fastställer.

Allmänna Svenska elektriska aktiebolaget (ASEA) har träffat avtal med
Oskarshamnsverkets kraftgrupp aktiebolag (OKG) om att för konsortiets
räkning uppföra en atomreaktoranläggning vid Simpevarp utanför
Oskarshamn. För fullgörande av sitt åtagande har ASEA i sin tur ingått
avtal med General Electric Co i Förenta Staterna om leverans till ASEA av
vissa reaktorkomponenter. General Electric har enligt uppgifter som ledningen
för ASEA under hand har delgett mig föreskrivit som villkor för
sin fullgörelse av leveransen av dessa komponenter, att i Sverige dessförinnan
genomförs en lagstiftning om ansvarighet för atomskada som innebär
att de genom Pariskonventionen och tilläggskonventionen etablerade
ersättningssystemen blir fullt ut tillämpliga på en atomolycka för vars
skadeverkningar OKG i egenskap av innehavare av Oskarshamnsverket
är ansvarig enligt Pariskonventionen. Bakgrunden till att det amerikanska
företaget sätter upp detta villkor torde vara önskemålet att företaget genom
principen om anläggningsinnehavarens exklusiva ansvarighet (den s. k.
kanalisationsprincipen) skall få absoluta garantier för att ersättningsskyldighet
inte kan komma att åläggas företaget i anledning av en atomolycka i
samband med Oskarshamnsverkets drift, exempelvis på den grund att
någon av de levererade reaktorkomponenterna varit behäftad med fel.

ASEA har numera under hand underrättat mig om att General Electric
inte anser det berörda villkoret i avtalet med ASEA vara uppfyllt genom
atomansvarighetslagens ikraftträdande. General Electric har enligt ASEA
hänvisat till att enligt Pariskonventionen ansvarsbeloppet för anläggningsinneliavare
skall utgöra 15 milj. betalningsenheter eller ca 75 milj. kr. och
att, om en konventionsstat på sätt som Sverige har gjort utnyttjar den möjlighet
konventionen ger att med hänsyn till försäkringsmöjligheterna bestämma
ett lägre ansvarsbelopp, dock lägst 5 milj. betalningsenheter eller
ca 25 milj. kr., konventionen inte kan anses ha gjorts fullt ut tillämplig
(»implemented to the full extent») i den staten. Vidare har General Electric
enligt ASEA åberopat att tilläggskonventionen ännu inte har trätt i kraft
och således inte heller gjorts fullt ut tillämplig i Sverige. Enligt ASEA

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

måste det ses soin en samhällelig angelägenhet av stor vikt att Oskarshamnsverket
kan uppföras programenligt och i överensstämmelse med de ursprungliga
planerna. Det är enligt bolaget en förutsättning för att reaktorn
skall kunna levereras planenligt, att den leverans som General Electric har
åtagit sig sker omedelbart. Det har emellertid vid förhandlingar mellan
företrädare för ASEA och General Electrics ombud i Sverige framgått, att
General Electric inte kommer att fullgöra leveransen, förrän de berörda
avtalsvillkoren är uppfyllda på det sätt som General Electric har hävdat
att de skall uppfyllas. Under hänvisning till dessa förhållanden har ledningen
för ASEA muntligen hemställt att staten åtar sig att i händelse av
en sådan atomolycka i samband med driften av Oskarshamnsverket,
för vars skadeverkningar OKG är ansvarigt enligt Pariskonventionen i egenskap
av anläggningens innehavare, betala supplerande ersättning — utöver
de ersättningar som OKG och staten kan ha att betala enligt atomansvarighetslagen
i nu gällande delar — med det belopp som OKG resp. staten
skulle ha haft att betala, om ansvarsbeloppet för OKG hade fastställts
till ett belopp motsvarande 15 milj. betalningsenheter resp. om tilläggskonventionen
hade trätt i kraft och blivit bindande för Sverige.

Enligt min mening är det med hänsyn till atomenergiverksamhetens utveckling
i Sverige angeläget att uppförandet av reaktoranläggningen i
Simpevarp inte blir fördröjt utan kan genomföras enligt de ursprungliga
planerna. Jag anser att det visserligen kan ifrågasättas, om den avtalstolkning
som General Electric företräder och som innebär att Pariskonventionen
inte har gjorts fullt ut tillämplig i Sverige genom atomansvarighetslagen är
riktig. Kvar står emellertid att det på denna punkt råder tvist om avtalets
rätta innebörd mellan General Electric och ASEA, och det kan uppenbarligen
dröja lång tid, innan den tvisten blir bilagd, så att leverans från General
Electrics sida kan ske. Enligt min mening kan en tillfredsställande lösning
av problemet f. n. inte komma till stånd på annat sätt än att staten genom
ett garantiåtagande ikläder sig skyldighet att betala supplerande ersättning
intill ett sammanlagt belopp motsvarande 15 milj. betalningsenheter
i händelse av att en atomolycka inträffar, för vilken OKG i egenskap
av innehavare av Oskarshamnsverket är ansvarig enligt Pariskonventionen
och den svenska atomansvarighetslagen. Av motsvarande
skäl anser jag att staten för tiden intill dess tilläggskonventionen träder i
kraft och blir bindande för Sverige bör åta sig att i händelse av en atomolycka
av detta slag betala åtminstone viss del av den ersättning som skulle
ha utgått av statsmedel, om tilläggskonventionen hade trätt i kraft och
blivit bindande för Sverige. Jag anser det emellertid inte böra ifrågakomma
att i den delen sträcka statens åtagande längre än att ersättning av statsmedel
utges intill den beloppsgräns på 70 milj. betalningsenheter under
vilken ersättningarna enligt tilläggskonventionen enligt föreskrifterna i
denna skall i sin helhet slutligt bäras av den stat där den ansvarige an -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 123 år 1968

läggningsinnehavarens atomanläggning ligger. Enligt min mening bör det
vara en förutsättning för att dessa garantiåtaganden skall göras, att ASEA
eller OKG eller båda bolagen gentemot staten åtar sig att svara för de ersättningsbelopp
som staten till följd av sina åtaganden kan nödgas utge utöver
de belopp som det enligt tilläggskonventionen åligger eller skulle ha ålegat
staten att betala, samt att bolaget eller bolagen ställer betryggande säkerhet
för dessa förpliktelser i förhållande till staten. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj :t att se till att dessa villkor är uppfyllda. Kungl. Maj :t torde
böra meddela behövliga föreskrifter med anledning av statens åtaganden.

Under hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

bemyndiga Kungl. Maj :t att ikläda staten skyldighet att
dels i händelse av atomolycka, för vars skadeverkningar
Oskarshamnsverkets kraftgrupp aktiebolag i egenskap av
innehavare av en atomreaktoranläggning vid Simpevarp
i Kalmar län är ansvarigt enligt atomansvarighetslagen den
8 mars 1968, utge ersättning för atomskada i följd av olyckan
med de belopp som bolaget, utöver de ersättningsbelopp
som det åligger bolaget att betala enligt atomansvarighetslagen,
skulle ha varit skyldig att utge, om bolagets ansvarsbelopp
enligt 17 § atomansvarighetslagen utgjort ett belopp
motsvarande 15 milj. sådana betalningsenheter som avses i
31 § atomansvarighetslagen, dels ock, för tiden till dess
29—31 §§ atomansvarighetslagen träder i kraft, i händelse
av en sådan atomolycka som nyss nämnts utge ersättning
för atomskada med belopp som staten skulle ha varit
skyldig att betala, om nämnda paragrafer varit tillämpliga
men det i 31 § första stycket atomansvarighetslagen föreskrivna
beloppet utgjort 70 milj. betalningsenheter.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten