Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
1
Nr 63
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om upphävande av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
m. m. jämte motioner i ämnet.
Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 98, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden
och lagrådets protokoll,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet,
2) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring bär i
riket,
3) lag om ändring i konkurslagen,
4) lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura,
5) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag,
6) lag om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag,
dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag
till
7) förordning om tillfällig handel,
8) förordning angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328)
om kontroll å ädelmetallarbeten,
9) förordning om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december
1949 (nr 723) angående handel med skrot, lump och begagnat gods,
10) förordning om upphävande av förordningen den 20 september 1859
(nr 47) angående utsträckt frihet för bergshanteringen.
I Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 6o
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att 1864 års näringsfrihetsförordning upphävs.
Förordningens inledande bestämmelse om att svenskar har rätt att driva
näring på de villkor som anges i förordningen kan enligt propositionen upphävas
utan att ersättas av annan författningsbestämmelse. Det framhålls,
att tvekan inte kan råda om att svenska medborgare har full frihet att idka
näring, om inte annat gäller enligt särskild föreskrift som tillkommit i
grundlagsenlig ordning.
Näringsfrihetsförordningens regler om gårdfarihandel och realisation föreslås
bli ersatta av en förordning om tillfällig handel. Tillfällig handel
skall enligt förslaget få drivas endast efter tillstånd. Tillfällig handel med
bl. a. livsmedel och blommor skall dock få drivas utan tillstånd. Detsamma
skall gälla även handel med andra varor om försäljningen sker inomhus.
I övrigt skall tillstånd beviljas, om inte hinder möter på grund av sökandens
personliga olämplighet eller andra ordningshänsyn.
Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring
föreslås bli ersatta av en lag, som gäller både utlänningar och utländska
företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak överens
med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln skall
således alltjämt vara att utlänning som vill driva näring i Sverige måste
ha näringstillstånd. Undantag från tillståndsplikten föreslås för utlänning
med bosättningstillstånd och dessutom för annan här bosatt utlänning i
fråga om jordbruk m. fl. näringar. Beträffande utländska företag föreslås
att de regler som nu finns i lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för utländska
bolag och föreningar att idka näring här i riket förs in i den nya
lagen i stort sett oförändrade. Kungl. Maj :t skall enligt förslaget kunna
medge undantag från lagens regler om det är påkallat med hänsyn till internationell
överenskommelse. Detta underlättar bl. a. en eventuell svensk anslutning
till EEC. Nu gällande skyldighet för utländska näringsidkare att
ställa säkerhet för skatt föreslås upphävd.
I propositionen föreslås även nya regler om rätt för utlänning och utländskt
företag att vara delägare i svenskt handelsbolag.
Samtliga författningar föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
3
Lagförslagen
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
1) Förslag
till
Lag
om upphävande av förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet
Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1968. Bestämmelserna
i § 4 och § 9 mom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som
sammanlever med mannen, får idka näring endast såvida mannen tillåter
det och ikläder sig ansvarighet för de förbindelser, som hon i och för rörelsen
kan komma att ingå, samt om straff för överträdelse av dessa bestämmelser
gäller dock fortfarande, om äldre giftermålsbalken är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden. Fråga om ansvar för överträdelse av
förordningen under dess giltighetstid skall även därefter bedömas enligt
förordningen.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse
i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag
(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag
(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
2) Förslag
till
Lag
om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring
här i riket
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser
1 §•
Utlänning och utländskt företag får idka näring här i riket i den utsträckning
och under de villkor som följer av denna lag.
Utöver bestämmelserna i denna lag är utlänning och utländskt företag
underkastade de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet
här i riket. Om förbud för utlänning och utländskt företag
att idka vissa näringar gäller särskilda bestämmelser.
Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk person, som är bildad
enligt lagen i främmande stat.
2 §•
Utlänning och utländskt företag anses som svenska rättssubjekt vid bedömning,
huruvida de i rättsförhållande som rör av dem här i riket bedriven
näringsverksamhet lyder under svensk lag och huruvida de i sådant
rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta
sig svensk myndighets avgörande.
Vid tillämpning av växellagen den 13 maj 1932 (nr 130) och checklagen
samma dag (nr 131) anses dock utlänning och utländskt företag som utländska
rättssubjekt.
Om utlänning
3 §.
Utlänning som har bosättningstillstånd är likställd med svensk medborgare
beträffande rätt att idka näring.
4 §•
Utlänning som ej har bosättningstillstånd men är bosatt här i riket är
likställd med svensk medborgare beträffande rätten att idka följande näringar
:
1. jordbruk jämte binäring vilken icke drives som självständigt företag,
2. skogsbruk i den mån det ej omfattar förädling av råvara,
3. fiske,
4. rederirörelse med svenskt fartyg i vilket utlänningen äger del,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
5
5. undervisningsverksamhet,
6. verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär.
5 §.
I annat fall än som avses i 3 eller 4 § får utlänning idka näring endast
efter särskilt tillstånd (näringstillstånd).
6 §•
Fråga om näringstillstånd prövas av Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer.
7 §•
Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är omyndig eller som i
eller utom riket är försatt i konkurs.
8 §•
I annat fall än som avses i 7 § äger utlänning som är bosatt här i riket
erhålla näringstillstånd, om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt
intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning
får beviljas näringstillstånd, om det föranledes av överenskommelse med
främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger.
9 §.
Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall
det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Denne utses av näringsidkaren
och skall vara myndig och bosatt här i riket.
Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten. Näringsidkaren skall
utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten här i
riket, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren
och själv eller genom annan tala och svara för denne.
10 §.
Näringstillstånd skall avse verksamhet av visst slag. Tillstånd gäller tills
vidare, om det icke meddelats för viss tid. Det kan förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.
11 §.
När särskilda skäl föreligger, kan näringstillstånd återkallas, även om det
meddelats för viss tid.
12 §.
Avlider utlänning, som idkar näring med stöd av denna lag, och finns
utländsk delägare i dödsboet efter honom, får näringsverksamheten fortsättas
av dödsboet under högst ett år. Vid sådan näringsverksamhet skall
iakttagas de särskilda bestämmelser som gäller när avlidens rörelse fortsättes
av hans dödsbo.
Om utländskt företag
13 §.
Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd av
Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Tillstånd får beviljas
företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk
förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan
erhålla tillstånd, om särskilda skäl föreligger.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
14 §.
Tillstånd får ej beviljas företag som i eller utom riket är försatt i konkurs.
Bestämmelserna i 10 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning på tillstånd
för utländskt företag att idka näring.
15 §.
Bestämmelserna i 16—28 §§ nedan gäller i fråga om annat utländskt företag
än bolag och ekonomisk förening endast om ej andra föreskrifter meddelas
när företaget beviljas tillstånd till näringsutövning.
16 §.
Utländskt företag skall driva sin näringsverksamhet här i riket genom
ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).
17 §.
Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte
kan en vice verkställande direktör utses.
Bestämmelse i denna lag om verkställande direktör äger motsvarande
tillämpning på vice verkställande direktör.
18 §.
Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.
19 §.
Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska
företaget skall för honom utfärda fullmakt med sådant innehåll
som anges i 9 § andra stycket.
20 §.
Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas
under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och
som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från
andra bestående firmor som förut införts i aktiebolagsregistret eller register
som avses i 26 §.
Firman tecknas av verkställande direktören.
21 §.
Innan filialen registrerats hos myndighet som avses i 26 §, får den ej
börja sin verksamhet. Bestämmelser om vad anmälan för registrering skall
innehålla och om handlingar, som skall inges vid anmälan, meddelas av
Konungen. Det åligger verkställande direktören att göra anmälan för registrering.
Ändras förhållande som tidigare anmälts för registrering, skall detta ofördröj
ligen anmälas. Även sådan anmälan skall göras av verkställande direktören.
22 §.
Har vid anmälan för registrering icke iakttagits vad som föreskrivits om
sådan anmälan, skall registrering vägras. Detsamma gäller, om annat hinder
mot registrering möter på grund av föreskrift i denna lag eller annan
författning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
7
Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen med
posten sända underrättelse om beslutet och skälen därför till det utländska
företaget.
23 §.
Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt.
I fråga om filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar bestämmelserna
för svenskt företag av motsvarande slag.
Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall
granskas av svensk auktoriserad revisor. Verkställande direktören skall tillse,
att sådan revisor utses och att redovisningshandlingarna inom tre månader
efter räkenskapsårets slut för granskning lämnas till denne i huvudskrift
eller avskrift.
Verkställande direktören skall vidare årligen till registreringsmyndigheten
sända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse
för det senaste räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar för
företaget i dess helhet, i den mån de gjorts offentliga i företagets hemland.
Handlingarna skall sändas inom tre månader efter det att det utländska
företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse lagts fram för företagets
delägare, dock senast sju månader från det filialens räkenskapsår
utgått.
24 §.
Filialen skall på anmälan avföras ur registret
1. om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs
eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt
lagen i företagets hemland,
2. om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet
skall upphöra enligt beslut av företaget,
3. om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke
avhjälpes utan dröjsmål,
4. om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för
fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke fått full
betalning och fordringen ej heller sedermera betalats.
Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses under
1 och 2. Anmälan om sådant förhållande kan också göras av annan behörig
ställföreträdare för det utländska företaget. I fall som avses under 3 kan
anmälan göras av den, vars rätt är beroende av att någon finns som äger företräda
filialen, och i fall som avses under 4 av borgenären.
Upplyses att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet
eller att sådant fall som avses under 3 föreligger, kan registreringsmyndigheten
avföra filialen ur registret utan att anmälan göres.
För avveckling av filialens verksamhet får medges anstånd med avförandet
ur registret. Anteckning om sådant anstånd skall göras i registret. Under
avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».
25 §.
Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att
genom filialen idka näring här i riket.
I fråga om beslut att avföra filial ur registret och beslut om anstånd med
avförandet äger bestämmelserna i 22 § andra stycket motsvarande tillämpning.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
26 §.
Registreringsmyndighet för filialer är patent- och registreringsverket eller
annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten föres filialregister.
I detta inskrives de uppgifter som enligt denna lag skall anmälas
för registrering.
Det som föres in i registret skall av registreringsmyndigheten ofördröjligen
kungöras i allmänna tidningarna.
27 §.
Det som enligt denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort i allmänna
tidningarna skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om
det icke framgår av omständigheterna, att han varken hade eller bort ha vetskap
om det.
Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som införts eller bort
införas i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som visas
ha haft vetskap om förhållandet.
28 §.
Företer firma, som registrerats för filial, likhet med firma, som tidigare
införts i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret,
och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, får
han hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter
viss tid använda förstnämnda firma och om skadestånd.
Menar någon eljest, att inskrivning, som gjorts i filialregistret, länder
honom till förfång, får han hos domstol föra talan om registreringens upphävande
och om skadestånd.
Särskilda bestämmelser
29 §.
Som näringsidkande enligt denna lag anses även deltagande såsom bolagsman
i näringsverksamhet, som drives av svenskt handelsbolag.
30 §.
Bestämmelserna i denna lag gäller ej i fråga om utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket.
31 §.
Konungen får medge undantag från bestämmelse i denna lag, om det är
påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till
det nordiska ekonomiska samarbetet.
Konungen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse
i lagen, som föranledes av särskilda omständigheter.
32 §.
Talan mot beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär. I
fall som avses i 22 och 25 §§ skall besvären ha inkommit inom två månader
från beslutets dag.
Beslut enligt denna lag länder till efterrättelse utan hinder av anförda
besvär, om ej annat förordnas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
9
33 §.
Konungen meddelar, utöver vad i 21 § sägs, närmare bestämmelser för
tillämpningen av denna lag.
Ansvarsbestämmelser
34 §.
Till böter dömes
1. utlänning som idkar näring här i riket utan att ha rätt till det,
2. utlänning som bryter mot villkor eller föreskrift, som förbundits med
näringstillstånd för honom,
3. den som för utlännings eller utländskt företags räkning driver eller
förestår näringsverksamhet, som utlänningen eller företaget ej har rätt att
utöva,
4. den som för utlännings eller utländskt företags räkning utövar näringsverksamhet
i strid mot villkor eller föreskrift, som förbundits med tillstånd
till verksamheten.
35 §.
Verkställande direktör som ej fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 21 §
andra stycket eller 24 § dömes till böter.
Har ej handlingar enligt 23 § fjärde stycket sänts till registreringsmyndigheten
inom föreskriven tid, kan rätten på talan av allmän åklagare förelägga
verkställande direktören vid vite att sända in handlingarna.
36 §.
Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes
1. den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande
uppgift i ansökningshandling eller annan handling som åberopas
i ärende enligt denna lag,
2. utländskt företags revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift, som rör företagets
näringsverksamhet här i riket, eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
underlåter att anmärka på förvaltningen, trots att anledning till anmärkning
föreligger,
3. utländskt företags revisor som, ehuru han insett eller bort inse att det
kunnat medföra skada, obehörigen yppar något som kommer till hans kännedom
vid granskningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
Genom denna lag upphäves lagen den 3 juni 1955 (nr 383) om rätt för
utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Förekommer i
lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse i sistnämnda
lag som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.
Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
på grund av tillstånd enligt äldre bestämmelser idkar näring här i riket, får
fortsätta samma näringsverksamhet som om tillståndet meddelats enligt den
nya lagen. Har sådan utlänning vid den nya lagens ikraftträdande ombud,
som ställts i enlighet med föreskrift som förbundits med tillståndet, skall
dock bestämmelsen i 9 § denna lag ej tillämpas så länge samma ombud inne
-
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
har uppdraget. Säkerhet, som utlänning eller utländskt företag enligt äldre
bestämmelser ställt för utskylder till stat och kommun, skall fortfarande
avse de utskylder för vilka säkerheten ställts.
Utlänning eller utländskt företag, som vid den nya lagens ikraftträdande
idkar näring, för vilken enligt äldre bestämmelser tillstånd icke fordras, får
fortsätta samma näringsverksamhet utan hinder av bestämmelserna i den
nya lagen.
Denna lag medför ej inskränkning i den rätt till näringsverksamhet som
med anledning av överenskommelse med främmande stat medgivits medborgare
eller företag i sådan stat genom bestämmelser som meddelats före
lagens ikraftträdande. Ej heller medför lagen inskränkning i den rätt till
uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet som tillkommer
utlänning enligt särskilda bestämmelser.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
11
3) Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom förordnas, att i konkurslagen skall införas två nya paragrafer,
199 a § och 212 §\ av nedan angiven lydelse.
199 a §.
Gäldenären må icke under konkursen driva rörelse, med vars utövande
följer bokföringsskyldighet.
212 §.
Gäldenär som bryter mot 199 a § straffes med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
4) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 15 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående
handelsregister, firma och prokura
Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
15
Sättes rörelse under förvaltning av
syssloinän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av stärbhusdelågare,
enligt vad för viss tid
är medgivet, bör firmateckningen
ske på sådant sätt, att det ändrade
förhållandet därav framgår.
(Föreslagen lydelse)
§•
Sättes rörelse under förvaltning av
sysslomän (administratörer), med
rätt för dem att teckna firman, eller
under likvidation, eller fortsättes enskild
näringsidkares rörelse av hans
dödsbo, bör firmateckningen ske på
sådant sätt, att det ändrade förhållandet
därav framgår.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.
1 212 § tidigare upphävd genom 1946:809.
8 Senaste lydelse av 15 § se 1895:67 s. 10.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
5) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Utländsk medborgare--— idka gruvdrift.
Vad sålunda---------och stiftelser.
Tillstånd för---eller sedan två år har hemvist i Sverige,
3. om egendomen förvärvas för att
bereda förvärvaren utkomst genom
annan näringsverksamhet, för vilken
egendomen prövas behövlig, samt
förvärvaren antingen har hemvist i
Sverige sedan två år och har fått sådant
tillstånd till näringsverksamheten
som avses i 5 § lagen den
1968 (nr ) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring
här i riket eller har bosättningstillstånd,
4. om förvärvaren---syskons avkomling.
I övriga---------av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Beträffande förvärv av fast
egendom för näringsverksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna till
lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket
drives med stöd av tillstånd enligt förordningen angående utvidgad näringsfrihet,
skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.
3. om egendomen förvärvas för att
bereda förvärvaren utkomst genom
annan näringsverksamhet, som han
fått tillstånd att driva med stöd av
förordningen den 18 juni 186b (nr
41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
och för vilken egendomen prövas
behövlig, samt förvärvaren sedan
två år har hemvist i Sverige,
1 Senaste lydelse av 1 f se 1967:266.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
13
6) Förslag
till
Lag
om rätt för utlänning och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag
Härigenom förordnas som följer.
Utlänning eller utländskt företag får icke sluta svenskt handelsbolag
eller ingå i sådant bolag utan tillstånd av Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer. Med utländskt företag förstås i denna lag juridisk
person, som är bildad enligt lagen i främmande stat.
Tillstånd får meddelas endast om avtal finns, enligt vilket bolaget skall
anses slutet eller inträde medgivet i och med att tillstånd meddelas.
Från skyldighet att söka tillstånd får Konungen medge undantag som
är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, då lagen den 30 maj 1916 (nr
159) innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och
enkla bolag skall upphöra att gälla. Har ärende anhängiggjorts före ikraftträdandet
av den nya lagen, skall ärendet prövas enligt de äldre bestämmelserna.
7
7) Förslag
till
Förordning
om tillfällig handel
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Med tillfällig handel förstås i denna förordning att någon yrkesmässigt
salubjuder medförda varor på ett av honom tillfälligt begagnat försäljningsställe
eller under kringföring.
Som tillfällig handel anses dock icke
1. försäljning till återförsäljare,
2. torghandel eller handel på marknad, mässa eller utställning,
3. handel anordnad i samband med sådan offentlig tillställning som avses
i 9 § allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617),
4. kringförings- eller utomhushandel, vilken utgör ett led i en eljest på
stadigvarande driftställe bedriven rörelse och avser sådana varor som regelmässigt
saluföres eller framställes där.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
2 §•
Yad som i denna förordning sägs om svensk medborgare gäller även
svensk juridisk person och vad som sägs om utlänning även utländsk juridisk
person.
För tillfällig handel gäller utöver bestämmelserna i denna förordning de
föreskrifter som gäller om drivande av handel i allmänhet eller vissa slag
av handel.
3 §■
Tillfällig handel får drivas endast efter särskilt tillstånd.
Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd får dock
utan tillstånd driva tillfällig handel med livsmedel, blommor och alster av
inhemsk hemslöjd samt med andra varor om handeln drives i lokal över
vilken han förfogar. Vidare får, förutom svensk medborgare, utlänning
som har bosättningstillstånd utan tillstånd driva tillfällig handel med tryckt
skrift.
4 §.
Svensk medborgare och utlänning som har bosättningstillstånd äger erhålla
tillstånd enligt denna förordning, om det ej föreligger skäl till antagande
att sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden icke är
lämplig att driva verksamheten eller att denna kan störa allmän ordning.
Fråga om tillstånd enligt första stycket prövas, om handeln skall drivas
på visst försäljningsställe, av polismyndigheten i den ort där försäljningsstället
är beläget och i annat fall av polismyndigheten i den ort där sökanden
är bosatt.
5 §•
Tillstånd för annan utlänning än som avses i 4 § kan beviljas, om särskilda
skäl föreligger. Fråga om tillstånd i sådant fall prövas av den myndighet
som har att pröva fråga om tillstånd för utlänning att här i riket
idka näring i allmänhet.
6 §•
Den som ansöker om tillstånd skall lämna uppgift om de varuslag handeln
skall avse samt om tid och ort för handeln. Är handeln avsedd att helt
eller delvis drivas på visst försäljningsställe, skall detta anges.
Sökanden skall vidare visa, att han ej är obehörig att driva handel i allmänhet.
I fall som avses i 5 § inges ansökningshandlingarna till länsstyrelsen i det
län där verksamheten är avsedd att huvudsakligen drivas. Länsstyrelsen
skall med eget yttrande sända handlingarna till tillståndsmyndigheten.
7 §•
Om tillstånd till tillfällig handel beviljas juridisk person, skall för verksamheten
finnas en av tillståndsmyndigheten godkänd föreståndare. Vid
ansökan om godkännande av föreståndare skall beträffande denne förebringas
utredning som avses i 6 § andra stycket. 8
8 §.
Tillstånd skall avse ett eller flera varuslag samt gälla för bestämt tillfälle
eller under viss tid, ej över tre år. Tillstånd kan förbindas med särskilda
villkor och föreskrifter.
När särskilda skäl föreligger, kan tillstånd återkallas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
15
9 §•
Bevis om tillstånd skall i huvudskrift eller styrkt avskrift medföras vid
handelns utövande. Beviset skall visas upp vid anfordran.
Den som driver tillfällig handel, för vilken enligt denna förordning ej
fordras tillstånd, skall vara försedd med bevis om sitt namn och hemvist.
Beviset skall visas upp vid anfordran.
Den som driver tillfällig handel i lokal över vilken han förfogar skall genom
anslag i eller vid lokalen tydligt ange sitt namn och hemvist.
10 §.
Den som driver tillfällig handel utan vederbörligt tillstånd eller utan att
godkänd föreståndare finns eller i strid mot villkor eller föreskrift som
meddelats med stöd av denna förordning, dömes till böter. Till samma straff
dömes den som för annans räkning driver eller förestår sådan olovlig
handel.
Den som bryter mot 9 § dömes till böter, högst femhundra kronor.
11 §•
Talan mot beslut enligt denna förordning föres genom besvär, om beslutet
meddelats av polismyndighet, hos länsstyrelsen och eljest hos
Konungen.
Beslut enligt denna förordning länder till efterrättelse utan hinder av
anförda besvär, om ej annat förordnas.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.
Den som vid förordningens ikraftträdande på grund av tillstånd enligt förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet
driver handel, för vilken enligt den nya förordningen fordras tillstånd, får
under återstående tillståndstid fortsätta verksamheten som om tillståndet
meddelats enligt den nya förordningen. Fråga om återkallelse av sådant tillstånd
prövas dock av den myndighet som meddelat tillståndet.
Förordningen medför ej inskränkning i den rätt till försäljning av fisk
som föreskrives i förordningen den 25 maj 1917 (nr 255) angående rätt för
danska fiskare att i svensk hamn avsätta fångst av färsk fisk.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
8) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 18 maj 1956 (nr 328) om kontroll å
ädelmetallarbeten
Härigenom förordnas, att 38, 39 och 42 §§ förordningen den 18 maj 1956
om kontroll å ädelmetallarbeten skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
38
Envar som vill för avsalu tillverka
ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning,
eller idka grosshandel därmed
eller försälja sådana varor i bod
eller från annat upplagsställe skall,
innan rörelsen börjar, göra anmälan
hos mynt- och justeringsverket och
därvid lämna uppgift om var rörelsen
skall idkas samt tillika förete
dels bevis om anmälan enligt 9 § näringsfrihetsförordningen,
där sådan
anmälan skall äga rum, och dels, då
fråga är om juridisk person, i förekommande
fall vederbörligt registreringsbevis.
Önskar någon sälja ädelmetallarbete
å sådan realisation som omförmäles
i 9 § 3 mom. näringsfrihetsförordningen
skall han, innan realisationen
vidtages, göra anmälan därom
hos mynt- och justeringsverket
med bifogande av uppgift om var
realisationen skall äga rum samt bevis
om tillstånd därtill.
Då tillverkning----— mynt
39
Under
utövande av gårdfarihandel
må, vid äventyr som är stadgat för
olaga gårdfarihandel, försäljning av
ädelmetallvaror icke äga rum.
(Föreslagen lydelse)
§•
Envar som vill för avsalu tillverka
ädelmetallarbeten, som äro underkastade
kontroll enligt denna förordning,
eller idka försäljning av
sådana varor på försäljningsställe
av stadigvarande beskaffenhet skall,
innan rörelsen börjar, göra anmälan
hos mynt- och justeringsverket och
därvid lämna uppgift om var rörelsen
skall idkas samt tillika förete
dels bevis om anmälan till handelsregistret,
där sådan anmälan skall
äga rum, och dels, då fråga är om
juridisk person, i förekommande fall
vederbörligt registreringsbevis.
Önskar någon sälja ädelmetallarbete
på försäljningsställe av tillfällig
beskaffenhet skall han, innan försäljningen
vidtages, göra anmälan
därom hos mynt- och justeringsverket
med bifogande av uppgift om var
försäljningen skall äga rum samt bevis
om det tillstånd därtill som må
vara erforderligt.
och justeringsverket.
§•
Försäljning av ädelmetallarbeten
må ej äga rum under kringföring.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 ar 1968
(Nuvarande lydelse)
42
1 mom. Med dagsböter straffes,
där förfarandet icke är i allmän lag
belagt med straff,
den som tillverkat-------
2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.
avses företagits i större omfattning,
må dömas till fängelse i högst sex
månader.
3 mom. Med böter högst 300 kronor
straffes
den som utan —-------
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Till böter dömes, om gärningen
ej är belagd med straff i
brottsbalken,
- sådant arbete.
Till böter dömes också den som
försäljer ädelmetallarbete i strid mot
39 §.
2 mom. Har åtgärd som i 1 mom.
första stycket avses företagits i större
omfattning, må dömas till fängelse
i högst sex månader.
3 mom. Till böter, högst 500 kronor,
dömes
— är stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.
9) Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 4 § förordningen den 29 december 1949 (rnr 723)
angående handel med skrot, lump och begagnat gods
Härigenom förordnas, att 4 § förordningen den 29 december 1949 angående
handel med skrot, lump och begagnat gods1 skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
Ansökning om tillstånd till handel
skall av bolag, ekonomisk förening
och enskild person, som är svensk
medborgare, göras hos polismyndigheten
i den ort, där rörelsen huvudsakligen
skall hedrivas. Angående
ansökning av utlänning om tillstånd
till utövande av näring är särskilt
stadgat.
Ansökningen skall------- -—
§•
Ansökan om tillstånd till handel
göres hos polismyndigheten i den
ort, där rörelsen huvudsakligen skall
bedrivas.
av sökanden.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969.
1 Senaste lydelse av 4 § se 1963:579.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 63
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
10) Förslag
till
Förordning
om upphävande av förordningen den 20 september 1859 (nr 47) angående
utsträckt frihet för bergshanteringen
Härigenom förordnas, att förordningen den 20 september 1859 angående
utsträckt frihet för bergshanteringen skall upphöra att gälla vid utgången
av år 1968. Föreskrifterna i 4 § förordningen om hammarsmeds- och masmästarkassor
gäller dock så länge dessa kassor består.
Motionsyrkanden
Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
A. de likalydande motionerna I: 956 av herr Werner och II: 1213 av herr
Hermansson m. fl., i vilka motioner hemställes
»dels att riksdagen vid behandling av förslaget till lag om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket beslutar att 31 §
— den s. k. EEC-paragrafen -— skall utgå,
dels att riksdagen vid behandling av förslaget till Lag om rätt för utlänning
och utländskt företag att sluta svenskt handelsbolag eller ingå i sådant
bolag beslutar att stycket ''Från skyldighet —--överenskommelse med
främmande stat’ skall utgå»;
B. de likalydande motionerna I: 969 av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1231 av herr Lothigius m. fl., i vilka motioner hemställes
att riksdagen i första hand avslår propositionen nr 98 och i andra hand
beslutar att 1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet alltjämt skall gälla;
C. de likalydande motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sueningsson
samt 11: 1233 av herrar Nordgren och Magnusson i Borås, vari hemställes
»att riksdagen vid behandlingen av proposition nr 98 måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning om undanröjande av
vissa olägenheter för konsumenterna i samband med tillfällighetsförsäljning,
i enlighet med riktlinjer och principer som angivits i denna motion»;
samt
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
19
D. de likalydande motionerna I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson
samt II: 1232 av herr Magnusson i Borås m. fl., i vilka motioner hemställes
»att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 98 måtte
besluta,
1. avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet m. m. såvitt avser 1 §,
2. att 1 § i nämnda förordning ändras så till vida att orden ’som här nedan
upptagas’ ersättes av orden ’som stadgas i författning’.»
Motiven till författningsförslagen
Utskottet redovisar här endast de delar av föredragande departementschefens
uttalanden vid lagrådsremissen som är av särskilt intresse med
hänsyn till de i ämnet väckta motionerna. Utskottet hänvisar i övrigt till
propositionen.
Huvudfrågor
Näringsfrihetsförordningen tillkom för över hundra år sedan. Även om
ett flertal av dess ursprungliga bestämmelser har upphävts eller ändrats,
framstår förordningen numera som starkt föråldrad. En fullständig revision
av förordningen har också länge varit aktuell. Ett förslag om en sådan revision
lades fram redan år 1957 av näringsrättsutredningen. När beslut fattades
om den nu föreliggande utredningen, förutsatte jag, som framgår av
mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 6 juni 1958, att förordningen borde
upphävas och ersättas av modernare regler. Denna uppfattning har fått
kraftigt stöd i remissyttrandena över den sakkunniges förslag. Det torde
därför stå klart, att en reform på detta område är påkallad.
Tvekan kan däremot råda, om det nu är en lämplig tidpunkt att
genomföra reformen. Liksom fallet har varit under de senaste åren,
kan även i dagens läge som skäl mot att ta upp frågan anföras, att näringslagstiftningen
hänger samman med andra etableringsfrågor, som har aktualiserats
av de europeiska integrationssträvandena. Dessa frågor angår rätten
för utländska rättssubjekt att förvärva egendom, utlännings möjligheter att
utöva vissa funktioner i aktiebolag och ekonomiska föreningar m. m. Det
vore i och för sig önskvärt, att dessa olika spörsmål kunde bedömas som
ett enhetligt problemkomplex.
Hänsyn av den art som nu berörts ledde till att etableringsutredningen
tillsattes år 1962 för att verkställa en allmän översyn av de frågor, som
hänger samman med rätt att förvärva egendom och driva näring här i riket,
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
Tillkomsten av etableringsutredningen medförde, att den näringsrättssakkunniges
förslag efter remissbehandlingen år 1962 fick vila tills vidare. Avgörande
var därvid i första hand osäkerheten om vilka förpliktelser en
svensk anslutning till den europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC) skulle kunna innebära. Frågan om svensk
EEC-anslutning förlorade emellertid i viss mån aktualitet under år 1963.
Etableringsutredningen förordade i sitt yttrande i juni 1964, att den näringsrättssakkunniges
förslag skulle tas upp till behandling. Här kan erinras
om att etableringsutredningen den 10 december 1965 har befriats från sitt
uppdrag, sedan utredningen inte funnit det möjligt i det då rådande handelspolitiska
läget att lägga fram konkreta förslag till lösningar av de etableringsrättsiiga
problem, som kan komma upp vid en vidgad europeisk ekonomisk
integration.
Frågan om Sveriges deltagande i en vidgad europeisk marknad är ännu
inte löst, och det är alltjämt osäkert vilka förpliktelser Sverige kan komma
att åta sig på etableringsområdet vid en anslutning till EEC. Jag har emellertid
funnit att detta inte bör hindra att förevarande lagstiftningsärende
nu behandlas. Ett ytterligare uppskov skulle innebära, att de nuvarande
föråldrade reglerna skulle fortsätta att gälla ytterligare under obestämd tid,
vilket om möjligt bör undvikas. Av väsentlig betydelse är att en lagstiftning
enligt de grunder, som den sakkunnige föreslagit, på intet sätt försvårar en
svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler. Tvärtom innebär
förslaget, att en sådan anpassning underlättas. Under dessa förhållanden
bör lagstiftningen inte ytterligare skjutas upp endast därför att inte också
de andra etableringsfrågor, som aktualiseras vid en EEC-anslutning, kan lösas
samtidigt.
Även förhållandena inom EFTA bör beaktas i detta sammanhang.
Från år 1963, då en första arbetsgrupp med uppgift att granska
EFTA-konventionens etableringsbestämmelser tillsattes, har en betydelsefull
utveckling ägt rum på detta område. Etableringsfrågorna inom EFTA
kan sägas ha klarlagts i väsentliga hänseenden genom de beslut som fattades
i dessa frågor vid rådsmötet i Bergen den 12—13 maj 1966. Någon anledning
att ytterligare skjuta upp behandlingen av den sakkunniges förslag
med hänsyn till situationen i EFTA föreligger inte. Tvärtom talar också
EFTA-synpunkter i viss mån för en reform av vår näringslagstiftning.
Slutligen bör erinras om att Sverige år 1955 undertecknat den inom
Europarådet tillskapade s. k. bosättningskonvention
e n. Konventionen, som behandlar frågan om fysiska personers rätt till
etablering, har ännu inte ratificerats av Sverige i avvaktan på ställningstagandet
till vår framtida näringslagstiftning.
Enligt min mening bör sålunda den länge planerade reformen av näringslagstiftningen
nu genomföras.
I några remissyttranden har uttryckts önskemål om en samordnad n o r -
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
21
disk näringslagstiftning. Jag delar uppfattningen om värdet av
nordiskt samarbete på detta område, och överläggningar i frågan har därför
tagits upp med de övriga nordiska staterna. Det har vid dessa överläggningar
visat sig, att det på grund av olikheter i rättssystemen är mycket svårt och
tidsödande att få en gemensam näringsrättslig lagstiftning. Finlands näringslagstiftning
har likheter med gällande svenska regler men är delvis
mera restriktiv. I Danmark har en ny näringslag antagits år 1966. Huvudregeln
är nu liksom tidigare att den som i Danmark vill driva självständig
verksamhet inom någon av de viktigaste näringsgrenarna skall vara bosatt
i Danmark och ha ett s. k. näringsbrev. I Norge krävs i regel handelsbrev
eller annat tillstånd för rätt till näringsverksamhet. Näringsidkare måste i
princip vara bosatt i Norge och ha teoretisk och praktisk utbildning. De allmänna
näringsreglerna kompletteras av koncessionslagar, som ger myndigheterna
möjligheter att kontrollera naturtillgångarnas utnyttjande m. m.
Med hänsyn till här antydda olikheter har det inte visat sig möjligt vid de
nordiska överläggningarna att f. n. få till stånd den eftersträvade enhetligheten.
Det nordiska utredningsarbete som siktar till en saklig samordning
av rättsreglerna fortsätter emellertid. Detta arbete torde snarast underlättas
om de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen genomförs.
Den sakkunniges förslag rörande uppläggningen av den allmänna
näringslagstiftningen har i princip tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Även jag anser, att
lagstiftningen bör läggas upp efter de linjer den sakkunnige föreslagit.
Näringsfrihetsförordningen bör alltså upphävas utan att ersättas av någon
allmän näringsrättslig författning för svenska rättssubjekt. Frågorna om
utländska rättssubjekts rätt att idka näring samt om gårdfarihandel och
realisation bör regleras i särskilda författningar i huvudsak enligt den sakkunniges
förslag.
Vid upphävande av näringsfrihetsförordningen uppkommer frågan, om
en allmän föreskrift rörande svenska rättssubjekts
rätt att idka näring behövs. I mitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 6 juni 1958 uttalade jag, att i vår tid saknas skäl att i ny lagstiftning
ta upp den näringsfrihetsförklaring som inleder 1864 års förordning och
vars bakgrund är det system av skråbetonade näringsregleringar som förordningen
på sin tid undanröjde. Jag anförde, att de synpunkter som torde
ligga bakom tanken att bibehålla en särskild näringsfrihetsförklaring skulle
bli bättre tillgodosedda, om den lagstiftning som efterträder 1864 års förordning
grundas på den såsom självklar uppfattade principen att full frihet
råder för svenska medborgare att driva näring om ej uttryckligt hinder däremot
föreskrivits i grundlagsenlig ordning. Den sakkunnige, som har diskuterat
denna fråga närmare, har också kommit till slutsatsen, att det inte är
påkallat att i en näringslag ta upp en allmän näringsfrihetsförklaring. Han
tillägger att en dylik förklaring till sin art är sådan, att det synes ligga
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
närmare till hands, att den kommer till uttryck i samband med ett mera
allmänt angivande av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Ett skäl
att ändå ta upp en förklaring om näringsfrihet i en allmän näringslag kunde
enligt den sakkunnige föreligga, om därigenom skulle fastslås i vilken
ordning inskränkningar i näringsfriheten får ske. Även detta finner han
dock opåkallat med hänsyn till bl. a. att väsentliga ingrepp i medborgarnas
frihet och egendom enligt konstitutionell praxis förutsätter riksdagens medverkan.
Remissinstanserna delar i de flesta fall uppfattningen, att näringslagstiftningen
inte behöver innehålla en allmän näringsfrihetsförklaring. Många
instanser har dock ansett, att principen om att full näringsfrihet råder för
svenska medborgare bör komma till klart uttryck i lag. Därvid har man
hänvisat till att en bestämmelse av denna art tagits upp i författningsutredningens
förslag till regeringsform.
Som bekant har författningsutredningens förslag till rättighetsreglering
mötts av kritik. Behandlingen av författningsfrågorna fortsätter emellertid
inom grundlagberedningen. Som framhållits i beredningens direktiv, är det
förenat med avsevärda rättstekniska svårigheter att åvägabringa ett tjänligt
grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihets- och rättighetsbeteckningar
av olika slag. Dessa frågor skall närmare prövas av beredningen.
Därvid torde alltså komma att klarläggas, om en allmän näringsfrihetsförklaring
lämpligen kan tas in i grundlagen tillsammans med andra
regler om samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring
i sådant fall bör vara utformad. I avvaktan på beredningens ställningstagande
kan det knappast komma i fråga att ta in en allmän näringsfrihetsförklaring
i en näringsrättslig författning.
Om näringsfrihetsförordningen nu upphävs, kommer alltså principen
om allmän näringsfrihet för svenska medborgare icke, i varje fall tills
vidare, att vara uttryckligen angiven i författning. Det bör här framhållas,
att denna princip närmast avser förhållandet mellan det allmänna och näringsidkarna.
I förevarande sammanhang är alltså inte fråga om begränsningar
i näringsidkarens handlingsfrihet genom åtgärder av enskilda — organisationer
eller andra — i exempelvis konkurrensbegränsande syfte. Beträffande
dylika konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller särskild
lagstiftning. Det bör vidare påpekas, att principen om näringsfrihet inte
innebär, att näring skall kunna utövas i strid mot särskilt utfärdade bestämmelser.
Tvekan kan emellertid inte råda om att svenska medborgare
har full frihet att idka näring, om ej annat gäller enligt särskild föreskrift
som tillkommit i grundlagsenlig ordning. Som den sakkunnige framhållit
följer vidare av konstitutionell praxis, att väsentliga ingrepp i näringsfriheten
icke kan ske genom författning som tillkommer utan riksdagens medverkan.
Ett upphävande av näringsfrihetsförordningens regel om allmän
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
23
näringsfrihet kan inte anses innebära någon ändring i vad sålunda gäller.
Jag anser därför, att denna regel kan upphävas utan att ersättas av annan
författningsbestämmelse med motsvarande innehåll.
Näringsutövning av utlänningar och utländska företag
Allmänna synpunkter
I fråga om rätt för utländska rättssubjekt att idka näring i Sverige gäller
sedan gammalt bestämmelser, som saknar motsvarighet beträffande svenska
rättssubjekt. Allmänna bestämmelser om utlänningars näringsutövning
finns i näringsfrihetsförordningen. Huvudregeln är att utlänningar måste
ha särskilt tillstånd för att kunna utöva näringsverksamhet här i riket.
Åtskilliga näringsgrenar, t. ex. jordbruk och annan s. k. urproduktion, faller
dock utanför förordningens tillämpningsområde. Sådana näringar anses
utlänningar kunna utöva fritt, om inte särskilda regler i andra författningar
hindrar det. Utländska juridiska personers näringsutövning i Sverige
sker i allmänhet genom svenska dotterbolag. För dotterbolagets verksamhet
gäller då samma regler som för andra svenska juridiska personer.
Utländska bolag och ekonomiska föreningar kan emellertid också driva näring
här genom filial. Bestämmelser härom ges i lagen den 3 juni 1955 om
rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den s. k.
filiallagen. Rätten att använda filialfonmen är beroende av tillstånd av
Kungl. Maj :t.
Utöver dessa allmänna bestämmelser finns ett flertal andra föreskrifter,
som rör utländska rättssubjekts näringsutövning. I olika sammanhang har
sålunda föreskrivits, att utländskt rättssubjekt inte alls eller endast efter
särskilt tillstånd får inneha vissa uppdrag, bilda vissa rättssubjekt, utöva
viss verksamhet eller förvärva viss egendom. Av grundläggande betydelse
för utlännings möjligheter att här idka näring är vidare utlänningslagen och
utlänningskungörelsen.
Den sakkunniges förslag beträffande utländska rättssubjekts rätt att idka
näring innebär, att allmänna bestämmelser om sådan rätt skall tas upp i en
ny lag, som skall ersätta näringsfrihetsförordningens och filiallagens regler
i ämnet. Som framgår av det föregående ansluter jag mig till detta förslag
om lagstiftningens uppläggning.
En grundläggande fråga vid revisionen av bestämmelserna om utländska
näringsidkare är, om den nya lagstiftningen skall ha samma formellt restriktiva
karaktär som nu gällande. Till en början bör här framhållas, att
de nuvarande bestämmelserna i praktiken tillämpas liberalt. Som har påpekats
vid remissbehandlingen, måste också erfarenheterna av den utländs
-
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
ka etablering, som förekommit under senare tid, anses övervägande positiva.
Andra faktorer, som måste tillmätas stor betydelse vid utformningen
av den nya lagstiftningen, är den ökade ekonomiska samverkan mellan
länderna och strävandena mot större likställighet mellan skilda länders
medborgare.
Den sakkunnige har närmare övervägt de omständigheter som kan anföras
till stöd för att huvudregeln alltjämt bör vara, att utländska rättssubjekt
endast under vissa förutsättningar skall ha rätt till näringsutövning.
Sådana omständigheter är enligt den sakkunnige dels vissa allmänna intressen
av huvudsakligen näringspolitisk, samhällsekonomisk eller ordningsmässig
natur, dels särskilda förhållanden, som hänger samman med
en utländsk näringsidkares person och domicil. Från näringspolitisk och
samhällsekonomisk synpunkt anses det sålunda betydelsefullt, att det finns
ett skydd mot starkare utländskt inflytande över det svenska näringslivet.
Det är också av betydelse från allmän synpunkt, att utländsk näringsidkare
driver sin verksamhet så, att säkerhets-, ordnings- och hälsovårdsintressen
etc. inte åsidosätts. Vidare kan ett rättssubjekts utländska nationalitet
i och för sig och, i förekommande fall, domicil utomlands medföra vissa
komplikationer i rättsligt avseende. I detta sammanhang framhåller den
sakkunnige vidare bl. a. vikten av att de utländska näringsidkarna är förtrogna
med svensk rättsuppfattning samt med svenska affärsbruk och arbetsmarknadsförhållanden.
I betraktande av de anförda omständigheterna anser den sakkunnige, att
även för framtiden vissa särskilda bestämmelser behövs
i fråga om de utländska rättssubjektens näringsutövning här i riket. Den
sakkunnige anför därvid, att det är uppenbart att en utländsk näringsidkare
vid sin verksamhet här i riket måste vara underkastad alla de föreskrifter
av social, pol it irättslig eller annan art, vilka
enligt skilda författningar gäller för näringsverksamhet. En uttrycklig
bestämmelse om detta anser den sakkunnige emellertid vara lämplig i
tydlighetens intresse. Klart är att beträffande förhållanden, som regleras
genom författningar av nu berörd art, en utländsk näringsidkare är underkastad
svensk myndighets och svensk domstols avgöranden på samma sätt
som svenska näringsidkare. Den sakkunnige anser vidare, att den nya lagen
liksom filiallagen bör innehålla föreskrifter om att svensk
civillag skall vara tillämplig på de rättsförhållanden, som
rör näringsverksamheten här i riket. Likaså bör klart fastställas, att
svensk domsrätt föreligger i civilrättsligt hänseende. Olägenheter
kan tänkas uppkomma om näring drivs av utlänning, som är
omyndig eller i konkurs. För närvarande gäller att endast myndig
utlänning kan medges rätt att idka näring här, och i praxis har dessutom
ställts krav att han ej är i konkurs. Den sakkunnige anser det befogat
att upprätthålla dessa krav även i fortsättningen. I fråga om utländska
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år il)68 25
näringsidkare med domicil utomlands pekar den sakkunnige på
de olägenheter som kan uppkomma för svenska myndigheter och för den
utländske näringsidkarens kunder, anställda och andra avtalskontrahenter
på grund av svårigheter att komma i kontakt med näringsidkaren. Vid tilllämpningen
av näringsfrihetsförordningen liar i de fall, då utlänningar som
inte är bosatta i Sverige fått näringstillstånd, föreskrivits att utlänningen
skall ha ett här bosatt ombud, som är svensk medborgare. Beträffande utländsk
juridisk person gäller enligt filiallagen, att här i landet skall finnas
förvaltningsorgan, som både har befogenhet att företräda företaget med avseende
på verksamheten här i landet och står visst ansvar för denna. Då
läget i många avseenden är likartat när en utomlands bosatt utlänning driver
näring här, anser den sakkunnige att det även i sådant fall bör finnas
en person som dels har befogenhet att företräda utlänningen, dels ansvarar
för verksamhetens behöriga bedrivande. I fråga om utländska juridiska
personer bör utöver behovet av ett förvaltningsorgan uppmärksammas vikten
av att till skydd för tredje man uppställs regler om kon tr
o 11, som åtminstone i viss mån svarar mot dem som gäller för svenska
bolag och ekonomiska föreningar. Sådana föreskrifter finns nu i filiallagen.
Bestämmelser av den innebörd som nu redovisats kan i viss utsträckning
tillgodose de synpunkter som gör sig gällande i fråga om utländska rättssubjekts
näringsutövning här. Detta gäller emellertid inte alla förhållanden.
Därför bör enligt den sakkunnige en tillståndsprövning bibehållas.
Detta fordras dels för att de näringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkterna skall kunna tillmätas betydelse i enskilda fall, dels för att
en utlännings personliga förhållanden som är av annan än rättslig art skall
kunna beaktas. Den sakkunnige framhåller, att tillståndsprövningen — till
skillnad från de föreslagna bestämmelserna om tillämpligheten av svensk
rätt, om verkan av omyndighet och konkurs, om föreståndare m. m. — innefattar
moment som är diskriminerande mot utländska rättssubjekt.
Den sakkunnige påpekar att beträffande vissa kategorier utländska rättssubjekt
och på vissa områden av näringslivet skäl kan föreligga att göra
kontrollen mindre omfattande, bl. a. med hänsyn till internationella
överenskommelser. Oavsett vilka åtaganden från svensk sida som
slutligen kan bli aktuella i fråga om etableringsrätten, bör den nya lagstiftningen
enligt den sakkunnige utformas med tanke på att sådana åtaganden
kan komma att innebära, att utländska rättssubjekt skall medges vidgad
etableringsrätt här i riket. Detta anser den sakkunnige väsentligen kunna
ordnas inom ramen för en tillståndsprövning. Också formliga undantag från
annars gällande regler, främst från tillståndstvånget, förutsätts kunna komma
i fråga. Även oavsett konventioner bör utlänningar, som varit bosatta
i Sverige längre tid, kunna behandlas särskilt gynnsamt.
Den sakkunnige har även övervägt behovet av undantag från tillståndstvånget
med hänsyn till att vissa näringar hittills varit fria för utländska
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
rättssubjekt på grund av att de fallit utanför näringsfrihetsförordningens
och filiallagens näringsbegrepp. Den nya lagstiftningen bör enligt
den sakkunniges mening i princip omfatta all verksamhet, som enligt allmänt
språkbruk innefattas i uttrycket näring. Han anser emellertid, att det
i dagens läge kan vara skäl att göra undantag för vissa näringar, som hittills
varit fria.
Den nya lagstiftningen bör sålunda enligt den sakkunnige innehålla —
förutom särskilda bestämmelser av den art som förut angivits — den h uvudregeln
att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning skall
vara beroende på tillstånd. Undantag från tillståndskravet bör kunna
komma i fråga såväl för vissa kategorier utländska rättssubjekt som för
särskilda näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår att Kungl. Maj:t i lagen
bemyndigas fastställa de undantag som kan behövas för en snabb och smidig
anpassning till, framför allt, ändrade konjunkturförhållanden och nya
konventioner. Det bör enligt den sakkunnige även ankomma på Kungl.
Maj:t att bestämma ändringar i normerna för tillståndsgivningen.
Den sakkunniges förslag till ny lagstiftning om utländska näringsidkare
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora flertalet
remissinstanser. Även jag anser att förslaget i huvudsak bör genomföras.
Ett par handelskamrar har ansett, att lagstiftningen kan anstå i avvaktan
på den internationella utvecklingen. Som jag tidigare framhållit bör emellertid
lagstiftningsfrågan inte ytterligare skjutas på framtiden.
Vad den sakkunnige anfört till stöd för att särskilda bestämmelser
behövs om utländska rättssubjekts näringsutövning här i riket har
inte mött någon invändning vid remissbehandlingen. De föreslagna bestämmelserna
om tillämpligheten av svensk rätt, om svensk domsrätt, om verkan
av omyndighet och konkurs, om särskild föreståndare för verksamheten i
vissa fall samt om kontroll av juridiska personer har inte heller föranlett
erinran. I stort sett kan även jag biträda den sakkunniges förslag i dessa delar.
I ett par avseenden vill jag dock förorda jämkningar av de föreslagna
reglerna. Jag återkommer till dessa frågor i det följande.
Även förslaget att utländska rättssubjekts rätt till näringsutövning i princip
skall vara beroende av tillståndsprövning har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet remissinstanser. Arbetsmarknadsstyrelsen
har dock satt i fråga, om särskilda spärrar för utländsk
etablering här i landet bör upprätthållas. Fullmäktige i riksbanken
har uttalat en allmän sympati för att lagstiftningsfrågan löses så, att man
avstår från generellt tillståndstvång och i stället litar till en punktreglering.
För min del anser jag övervägande skäl tala för att den sakkunniges förslag
godtas. Som etableringsutredningen påpekat är det vanskligt att bedöma,
vilka konsekvenserna skulle bli, om vi avskaffade alla restriktioner på detta
område, innan andra länder är beredda att ta ett sådant steg. Den sakkun
-
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
niges förslag kan, som påpekats vid remissbehandlingen, karakteriseras som
en kodifiering av gällande rätt och som en teknisk modernisering av lagstiftningen.
Mera djupgående ändringar bör enligt min mening inte göras för
närvarande. Det får i detta sammanhang inte förbises att tillämpningen av
de nuvarande tillståndsreglerna är mycket liberal. Samma principer bör
gälla i fråga om de nya reglerna. De närmare grunderna för tillståndsprövningen
behandlas i särskilda avsnitt i det följande.
I ett avseende innebär den sakkunniges förslag en väsentlig ändring i vad
som nu gäller, nämligen i fråga om möjligheten för Kungl. Maj :t att medge
undantag från reglerna. Genom att sådan möjlighet införs skapas, som
understrukits i flera remissyttranden, förutsättningar för en smidig anpassning
till skiftande förhållanden. Detta innebär att de synpunkter jag inledningsvis
anfört om hänsyn till de internationella samarbetssträvandena kan
beaktas. Bl. a. kan framhållas att förevarande lagstiftning inte kommer att
medföra några svårigheter vid en svensk anslutning till EEC. Jag anser därför,
att Kungl. Maj :t som den sakkunnige föreslagit bör få fullmakt att medge
undantag från bestämmelserna i den föreslagna lagen. Det förutsätts, att
fullmakten i frågor av större räckvidd skall utnyttjas endast till att fullfölja
principiella ställningstaganden från riksdagens sida. Bl. a. med hänsyn
till detta bör fullmakten utformas något annorlunda än den sakkunnige
föreslagit. Till denna fråga återkommer jag i senare avsnitt.
Som näringsidkande enligt näringsfrihetsförordningen anses även d e 1-tagande såsom bolagsman i näringsverksamhet, som
drivs av svenskt handelsbolag. Motsvarande bör som den sakkunnige
anfört gälla enligt den nya lagen.
Verksamhetsformer som bör omfattas av lagstiftningen
Som tidigare anförts faller vissa näringsgrenar utanför näringsfrihetsförordningens
tillämpningsområde. Detta gäller s. k. urproduktion — som
går ut på att frambringa naturalster och råämnen — samt immateriell produktion.
Förordningen har alltså ej ansetts tillämplig på sådana näringar
som jordbruk, skogsbruk, gruvdrift, jakt och fiske, vetenskaplig och konstnärlig
verksamhet, fullgörande av personliga tjänster, t. ex. av läkare och
lärare, samt konsultativ verksamhet. Skälen för att de utländska rättssubjektens
etablering som näringsidkare här i riket skall vara underkastad
kontroll gäller emellertid för alla näringsgrenar. Den sakkunnige föreslår därför,
att den nya lagstiftningen i princip skall omfatta näringsidkande
i vidsträckt bemärkelse. Han förutsätter därvid, att vissa
näringsgrenar i administrativ ordning skall kunna undantas från kontrollen
när detta anses lämpligt.
Den sakkunniges förslag om lagstiftningens räckvidd har inte mött någon
invändning vid remissbehandlingen, och det bör enligt min mening godtas.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
Förslaget innebär att den nya lagstiftningen formellt får något större räckvidd
än de nuvarande reglerna om utländska rättssubjekt. Detta får dock
inte tolkas som ett avsteg från den liberala inställning till utländska näringsutövare
som råder i Sverige. Skälen till ändringen är av systematisk och
principiell art. Det är knappast möjligt att vid lagstiftningens modernisenng
bygga på näringsfrihetsförordningens näringsbegrepp, som tillkommit
under samhällsförhållanden vilka mycket avviker från nutidens. Avsikten
är däremot inte att försämra de utländska rättssubjektens möjligheter att
idka näring. Med hänsyn härtill bör, såsom också den sakkunnige föreslagit,
de näringsgrenar som f. n. kan utövas fritt av utlänningar så långt möjligt
undantas från tillståndstvånget. Enligt den sakkunnige skall regler om sådana
undantag utfärdas i administrativ ordning. Reglerna synes dock ha
sådan karaktär att de bör ingå i själva lagen. Jag återkommer senare till
denna fråga.
Om sålunda lagstiftningen bör omfatta näringsidkande i vidsträckt bemärkelse,
kan det knappast komma i fråga att i lagtexten räkna upp alla de
särskilda näringsfång, som skall falla under lagen. Som den sakkunnige
föreslagit bör därför i lagtexten endast anges, att lagen avser idkande
av näring här i riket. I likhet med den sakkunnige anser jag, att
lagtexten inte bör innehålla någon definition av vad som avses med idkande
av näring.
Emellertid har den sakkunnige utförligt diskuterat, vilka omständigheter
som medför, att en verksamhet är att anse såsom
näringsidkande. Hans uttalanden i denna fråga har i allmänhet
lamnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag instämmer i huvudsak
i dessa uttalanden. På ett par punkter bör emellertid uttalandena
kompletteras.
Den sakkunnige har anfört, att ett utländskt transportföretag under vissa
förutsättningar bör kunna fritt upprätta kontor här för bl. a. upplysning,
reklam och biljettförsäljning. Med anledning av en anmärkning från en remissinstans
vill jag framhålla, att friheten att öppna kontor av denna art
avses gälla endast för transportföretag, som befordrar varor eller passagerare
till eller från Sverige. I sådana fall kan nämligen kontorets verksamhet betraktas
som blott ett underordnat led i transportverksamheten. Om kontoret
upprättas av t. ex. en utländsk resebyrå, bör däremot tillstånd regelmässigt
fordras.
Vid remissbehandlingen har vidare invändningar riktats mot den sakkunniges
uttalande, att enbart förvaltning av värdepapper inte kan betraktas
som näringsidkande. För min del anser jag, att yrkesmässig förvaltning
av värdepapper för annans räkning alltid måste anses som näringsverksamhet.
Lika klart synes vara, att en enskild person inte kan anses vara näringsidkare
blott därför att han förvaltar sina egna eller närståendes värdepapper.
Mera tveksam kan frågan vara, när det gäller juridiska personer, vilka
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
har som enda uppgift att äga och förvalta värdepapper. Enligt min mening
bör i sådana och likartade fall näringsverksamhet i regel anses föreligga
även när den juridiska personen utövar endast obetydlig aktivitet.
Den gjorda bestämningen av begreppet näringsidkande anknyter i många
avseenden till motsvarande begrepp i varumärkeslagen men är något mindre
vidsträckt än detta. Bl. a. skall den som idkar konstnärlig eller vetenskaplig
verksamhet inte anses som näringsidkare enligt förevarande lagförslag
i motsats till vad som gäller enligt varumärkeslagen. Några remissinstanser
har anfört, att det är olämpligt att i den nu föreslagna lagens näringsbegrepp
lägga in en annan mening än den som begreppet har i bl. a. varumärkeslagen.
Även om en fullständig samordning mellan lagarna är önskvärd
från systematisk synpunkt, är enligt min mening en sådan samordning inte
möjlig. Detta beror på att lagarna fyller olika uppgifter. En konstnär eller
en författare anses böra ha möjlighet att skaffa sig varumärkesskydd och
betraktas alltså som näringsidkare enligt varumärkeslagen, men anledning
saknas att föra in sådan verksamhet under den näringsrättsliga regleringen.
Det förefaller otänkbart att t. ex. en utländsk författare skulle behöva näringstillstånd
för att vara verksam i Sverige. Det torde inte heller vara möjligt
att anse verksamhetsformer av denna art principiellt falla under den
nya lagen men undanta dem från bestämmelserna om tillståndstvång genom
eu särskild regel. En sådan undantagsregel synes nämligen inte kunna utformas
så, att den inbegriper varje verksamhetsform, som faller under varumärkeslagens
näringsbegrepp men för vilken rimligen inte bör krävas tillstånd
enligt förevarande lagstiftning.
Det anförda bör inte undanskymma det förhållandet, att begreppet näringsidkande
i det stora hela har samma innebörd i förevarande lag som i
varumärkeslagen. I vissa gränsfall bör emellertid förevarande lag tolkas,
icke på grundval av varumärkeslagens begreppsbildning utan med hänsyn
till näringslagstiftningens allmänna syften.
Särskilda frågor rörande utlänningar
Tillståndsprövningen
Vid tillståndsprövningen bör som tidigare anförts beaktas dels samhällsekonomiska
och näringspolitiska synpunkter, dels utlänningens personliga
förhållanden.
Vilken betydelse de samhällsekonomiska och näringspolitiska
synpunkterna bör tillmätas beror enligt den sakkunnige
på, utom konjunkturläget, bl. a. arten och antalet av de ansökningar, som
kommer att göras. Så länge den utländska etableringen liksom hittills har
begränsad omfattning, blir dessa synpunkter av mera underordnad betydelse.
De får tillmätas större vikt exempelvis om antalet ansökningar, allmänt
sett eller beträffande viss näringsgren, ökar i väsentlig grad. Den sak
-
30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
kunnige anför, att det bör ankomma på Kungl. Maj :t att avgöra vilka allmänna
normer som från angivna synpunkter bör gälla vid tillståndsprövningen.
Därvid bör bl. a. beaktas Sveriges åtaganden genom konventioner.
Möjlighet bör även finnas att beakta reciprocitetssynpunkter, dvs. om i sökandens
hemland en svensk medborgare kan få motsvarande rätt till näringsutövning.
Något uttryckligt krav på reciprocitet bör dock inte uppställas.
I likhet med vad som nu tillämpas bör ej heller ställas krav på yrkeskunnighet
— utöver vad som gäller för svenska medborgare i motsvarande fall.
Den sakkunnige diskuterar vidare i vad mån det — i ärenden som inte rör
ambulatorisk handel o. d. — bör prövas, om från svensk synpunkt en verksamhet
är önskvärd eller inte. Han anför därvid, att i nuvarande praxis inte
närmare prövas, om verksamheten är önskvärd eller behövlig från allmänhetens
synpunkt eller medför olägenhet för övriga näringsidkare i orten.
Även för framtiden bör gälla, att någon sådan prövning med hänsyn till lokala
förhållanden ej skall ske. Till stöd för denna ståndpunkt åberopar den
sakkunnige — förutom att det inte finns lokala organ som är lämpade för
prövningen — att en etableringskontroll av denna natur skulle vara främmande
för den svenska inställningen till konkurrensspörsmål. Lokala konkurrensförhållanden
bör sålunda inte beaktas. En annan sak är att konkurrensfrågor
kan bli av allmän näringspolitisk betydelse och på den grunden
böra bedömas från de allmänna synpunkter som tidigare berörts.
Ett par remissinstanser har satt i fråga, om en behovsprövning grundad
på näringspolitiska intressen är lämplig. Enligt en instans bör frågan, huruvida
i ett visst läge behovsprövning skall tillämpas, avgöras lagstiftningsvägen.
Andra instanser understryker vikten av att en näringspolitisk bedömning
sker i tillståndsärendena. För egen del anser jag, att den sakkunnige
gjort en lämplig avvägning av de intressen som här gör sig gällande.
De samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna bör sålunda
under nuvarande förhållanden tillmätas underordnad betydelse. Praxis i
tillståndsärendena bör därför alltjämt vara liberal. Särskilt vill jag understryka,
att lokala behovs- och konkurrenssynpunkter ej bör beaktas. Möjligheten
att i tillståndsärenden ta samhällsekonomiska och näringspolitiska
hänsyn bör emellertid inte helt upphöra. Under förändrade förhållanden
kan det vara önskvärt att tillmäta sådana hänsyn större vikt än nu. Det
torde som den sakkunnige föreslagit få ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
bestämma, vilka normer som skall gälla i detta hänseende.
Svenska åtaganden i konventioner måste även beaktas i detta sammanhang.
I nuvarande läge bör främst uppmärksammas EFTA-konventionen,
det nordiska samarbetet och den europeiska bosättningskonventionen.
Jag har inledningsvis antytt, att större klarhet nåtts om innebörden av
EFTA-konventionens etableringsregler, genom att medlemsländerna enats
om vissa grunder för reglernas tolkning och praktiska tillämpning. Främst
kan nämnas, att medborgare i ett EFTA-land skall ha rätt att utan diskri
-
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
minerande behandling etablera handelsföretag i ett annat EFTA-land för
handel med s. k. EFTA-varor. Principerna för prövningen av ärenden rörande
medborgare i konventionsstaterna kommer emellertid inte att ändras
genom den nya lagstiftningen. En särskild fråga i detta sammanhang, nämligen
kravet på säkerhet för skatter, behandlas i ett följande avsnitt.
Prövningen av utlänningens personliga förhållanden
bör liksom nu endast gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar
är att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vilka krav som
bör ställas i detta avseende och vilken utredning som bör fordras beror,
som den sakkunnige anfört, i ej ringa grad på vilken tid utlänningen varit
bosatt i Sverige. Den sakkunnige har närmare utvecklat de grunder efter
vilka prövningen bör ske. Dessa synpunkter har lämnats utan erinran vid
remissbehandlingen, och även jag ansluter mig i huvudsak till dem. Jag vill
understryka, att prövningen i regel skall vara av summarisk karaktär och
att den inte avses omfatta någon ingående granskning av alla sökandens
personliga omständigheter. I fråga om utlänning, som är bosatt här i riket,
torde tillstånd endast i undantagsfall behöva vägras.
Beträffande utlänning som är bosatt utomlands bör, som den sakkunnige
anfört, särskilda skäl krävas för att näringstillstånd skall beviljas. Enligt
min mening bör detta krav anges i själva lagtexten. Denna fråga kommer
att beröras närmare i specialmotiveringen.
Särskilda regler för vissa näringar
Näringsfrihetsförordningen ger särskilda föreskrifter för utlänningar i
fråga om vissa näringar. Dessa näringar är — förutom gårdfarihandel, realisation
och ambulatorisk hantverksrörelse — verksamhet för varutransporter,
redande i skepp samt drivande av masugn och viss annan till bergshantering
hörande verksamhet. Som den sakkunnige anfört kan det inte
anses erforderligt att ta in motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Beträffande
varutransporter torde det sålunda utan särskild föreskrift stå
klart, att näringstillstånd medför rätt att företa sådana transporter som har
naturligt samband med den näringsverksamhet tillståndet avser. Även de
övriga nu berörda specialreglerna kan utan olägenhet utgå. I likhet med den
sakkunnige anser jag det emellertid lämpligt att från tillståndstvång undanta
— jämte vissa andra näringar som behandlas i det följande — rederirörelse
med svenskt fartyg, i vilket utlänningen äger del.
Även andra författningar innehåller bestämmelser om utlänningars
rätt att utöva vissa näringar. Enligt några författningar gäller ovillkorligt
förbud för utlänning att utöva näring av bestämt slag. Självfallet
skall inte den nya lagen medföra någon ändring i detta avseende. Utanför
näringsfrihetsförordningen finns vidare en del bestämmelser om att utlänning
efter särskilt tillstånd kan bli berättigad att driva viss verksamhet.
Sådana bestämmelser gäller för bl. a. givande av offentliga föreställningar,
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
kustfart och insjöfart, inrikes luftfart, gruvdrift och bearbetande av mineralfyndighet.
Den sakkunnige har inte ansett, att dessa verksamhetsgrenar
bör tas undan från den nya lagen på den grund att tillståndsprövning skall
ske enligt andra författningar. Jag instämmer i vad den sakkunnige anfört
i denna fråga.
I vissa äldre författningar finns, som den sakkunnige närmare angivit,
regler om rätt för utlänning att på vissa villkor idka uppköp av fisk under
pågående sillfiske vid Bohusläns kuster. Vidare har med anledning av konventioner
meddelats en del föreskrifter som rör utlänningars rätt att driva
viss näringsverksamhet. Föreskrifter av denna art förekommer i författningar
angående danska fiskares rätt att här avyttra fisk, angående fiske
i vissa gränsområden, angående kustfart och insjöfart och angående norska
flyttlappars rätt till renbetning m. m. Som den sakkunnige föreslagit bör
fastslås att den nya lagen inte lägger hinder i vägen för ifrågavarande verksamhet.
En viktig fråga är, om näringar, som enligt gällande rätt
är fria för utlänningar, även i fortsättningen bör tas undan
från tillståndstvång. Den sakkunnige framhåller att de skäl som motiverar
kontroll över utländsk näringsverksamhet i princip gäller även när fråga är
om näringar som fallit utanför näringsfrihetsförordningens tillämpningsområde.
Men även om den nya lagen därför i och för sig bör avse också sådana
näringar, kan det enligt den sakkunnige vara befogat att i viss utsträckning
ta fasta på att det hittills icke yppats några större olägenheter av
att tillstånd ej har krävts för vissa näringar. Den sakkunnige anser, att i
dagens läge undantag från tillståndstvång bör gälla inom urproduktionens
område för jordbruk jämte binäringar samt skogsbruk och fiske. Han erinrar
om den begränsning av utlänningars möjligheter att etablera sig på
dessa områden, som ändå föreligger på grund av de bestämmelser som gäller
om utlännings rätt att förvärva fast egendom och hans rätt att fiska på
svenskt vatten. Vidare bör enligt den sakkunnige inom den immateriella
produktionens område undervisningsverksamhet och verksamhet som läkare,
tandläkare och veterinär tas undan från tillståndstvånget. För rätten
att utöva de tre sistnämnda yrkena gäller särskilda behörighetsregler.
Beträffande utformningen av reglerna om de nu angivna
undantagen anför den sakkunnige följande. I lagens övergångsbestämmelser
bör föreskrivas, att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet
som med anledning av överenskommelse med främmande
stat redan har föreskrivits för medborgarna i sådan stat. I den mån eljest
—- enligt det förut sagda eller på grund av framtida överväganden — befinnes
motiverat att beträffande viss näring göra undantag från tillståndstvång
eller från lagens föreskrifter i övrigt, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att
förordna därom. Lagen bör därför innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t
att utfärda bestämmelser i nu berörda hänseenden.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
33
Den sakkunniges förslag om undantagsbestämmelser för vissa näringsgrenar
har under remissbehandlingen inte mött någon invändning i sak.
Det tillgodoser också i allt väsentligt de synpunkter jag tidigare anfört om
att de nya reglerna inte bör inskränka de möjligheter att idka näring, som
utlänningarna f. n. har. Reglerna bör dock enligt min mening utformas på
annat sätt än den sakkunnige föreslagit. Förslaget att det skall ligga i
Kungl. Maj :ts hand att förordna om undantag är grundat på tanken att undantagsreglerna
skall kunna ändras smidigt. Kretsen av näringar, som är
undantagna från tillståndstvång, skulle enligt den föreslagna ordningen
kunna utvidgas eller inskränkas utan större omgång. Enligt min mening
finns dock knappast beträffande dessa regler något behov av att kunna vidta
dylika snabba ändringar. De föreslagna undantagsreglerna är uttryck för
ett rättsläge, som bestått oförändrat under mycket lång tid och som inte
avses bli väsentligt ändrat genom den nya lagstiftningen. Med hänsyn härtill
torde regler om generella undantag från tillståndstvång beträffande särskilda
näringar inte böra ges utan riksdagens medverkan. Uttalanden
i denna riktning har även gjorts av några remissinstanser. Jag förordar på
grund av det anförda, att de ifrågavarande undantagsreglerna
tas in i lagen och inte som den sakkunnige föreslagit i tilllämpningskungörelsen.
Härigenom minskas även i viss mån de principiella
betänkligheter vilka — såsom några remissinstanser framhållit — kan anföras
mot att bestämmelser meddelade av Kungl. Maj :t, i stället för lagens
regler, i praktiken blir de oftast tillämpade.
Lagregelns innehåll bör i stort sett överensstämma med den
sakkunniges förslag till bestämmelse i tillämpningskungörelsen — frånsett
det tidigare nämnda, speciella undantaget för uppköp av fisk och därmed
sammanhängande verksamhet. Regeln om undantag bör alltså gälla endast
för i Sverige bosatta utlänningar. Regeln bör ha den formen att utlänningar,
som uppfyller detta villkor, skall vara likställda med svenska medborgare
beträffande rätten att idka ifrågavarande näringar. Jag anser inte nödvändigt
att ställa upp krav på att utlänningen skall vara myndig och ej i konkurs.
Något sådant villkor gäller inte f. n. beträffande de näringar som faller
utanför näringsfrihetsförordningen.
Föreskrift om att lagen ej skall medföra inskränkning i sådan rätt till näringsverksamhet
som redan har föreskrivits med anledning av överenskommelse
med främmande stat bör som den sakkunnige föreslagit tas in i
övergångsbestämmelserna. Den nyss berörda föreskriften om undantag för
vissa äldre regler om uppköp av fisk och därmed sammanhängande verksamhet
bör lämpligen meddelas på samma sätt.
För tydlighets skull bör påpekas, att vad som i detta avsnitt anförts om
riksdagens medverkan vid tillblivelsen av undantagsbestämmelser avser endast
de regler som utan samband med överenskommelser om internationellt
ekonomiskt samarbete ger utlänningar generell rätt att idka vissa näringar.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 63
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
Jag återkommer i följande avsnitt till frågan om rätt för Kungl. Maj: t att i
övrigt medge undantag från lagen.
Undantagsbestämmelser för vissa utlänningar
Utöver undantagsregler för särskilda näringar bör övervägas, i vad mån
undantag bör komma i fråga på det sättet att utlänningar av viss nationalitet
eller eljest tillhörande en särskild kategori medges rätt till näringsverksamhet
i allmänhet eller i varje fall rätt till verksamhet på ett mera vidsträckt
näringsområde.
Den sakkunnige framhåller till en början, att utlänningar som
fått bosättningstillstånd bör befrias från skyldighet att söka
näringstillstånd. Med hänsyn till de förutsättningar som utlänningslagstiftningen
uppställer för att bosättningstillstånd skall kunna beviljas hör det
enligt den sakkunnige inte väcka betänkligheter att befria utlänningar med
sådant tillstånd från skyldighet att söka näringstillstånd, liksom de redan
befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Jag instämmer i denna uppfattning
som biträtts också av flera remissinstanser.
Beträffande nordiska medborgare tillämpas en liberal tillståndspraxis
i enlighet med en rekommendation från Nordiska rådet, men
f. n. föreligger inte sådana överenskommelser med de nordiska grannländerna
angående etableringsrätten att direkta undantagsbestämmelser behövs.
Inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet kan det emellertid
bli aktuellt att ta undan danska, finska, isländska och norska medborgare
från tillståndstvånget.
Undantag kan vidare vara påkallade med hänsyn till andra internationella
överenskommelser. Den sakkunnige har i detta sammanhang
redogjort för bestämmelser i den europeiska bosättningskonventionen,
EFTA-konventionen och Romfördraget.
Den europeiska bosättningskonventionen bör beaktas
vid lagens utformning, även om Sverige — till skillnad från bl. a. Danmark
och Norge — ännu ej ratificerat konventionen. Liksom den sakkunnige anser
jag, att konventionen inte nödvändiggör några särskilda bestämmelser
utöver särbestämmelsen för utlänningar med bosättningstillstånd.
Den sakkunnige framhåller, att etableringsreglerna i EFTA-konvent
i o n e n kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya lagens tillståndsregler
lika väl som vid tillämpningen av näringsfrihetsförordningen. Några
egentliga undantagsregler behövs således inte med anledning av denna konvention.
Även ytterligare överenskommelser, som kan komma att nås under
det fortsatta arbetet inom organisationen, kan tillgodoses inom ramen för
den föreslagna lagens tillstånds- och undantagsregler.
Etableringsreglerna i Romfördraget bör beaktas i detta sammanhang
med tanke på en eventuell svensk EEC-anslutning. Möjligheter bör
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år i968
35
alltså föreligga att för medborgare i EEC-stater göra de undantag från lagen
som kan visa sig erforderliga på grund av ett svenskt åtagande att i
större eller mindre utsträckning tillämpa Romfördragets regler.
Av vad som nu anförts om behovet av undantagsbestämmelser för vissa
kategorier utlänningar framgår, att sådana undantag f. n. inte är påkallade
annat än beträffande utlänningar som bär bosättningstillstånd men att ytterligare
undantag kan tänkas komma i fråga i framtiden.
I fråga om undantaget för utlänningar som har bosättningstillstånd delar
jag den sakkunniges uppfattning att regeln härom bör tas in i själva lagen.
Regeln bör, som den sakkunnige föreslagit, ha den utformningen att s ådana
utlänningar skall vara likställda med svenska
medborgare beträffande rätten till närings utövning.
Den sakkunnige har anfört, att de dock bör vara underkastade de allmänna
föreskrifter, som enligt hans förslag bör gälla oberoende av frågan om
tillståndstvång, dvs. beträffande verkan av omyndighet och konkurs, åläggandet
att ha föreståndare i vissa fall samt skyldigheten att lyda under
svensk lag och vara underkastade svensk domsrätt. Ett par remissinstanser
har satt i fråga om dessa begränsningar är helt förenliga med bosättningskonventionen.
För egen del anser jag att kraven på att utlänningen
skall vara myndig och ej i konkurstillstånd samt i vissa fall ha föreståndare,
vilka krav avviker från vad som gäller för svenska medborgare, inte kan
anses vara förenliga med konventionen. Dessa krav bör därför inte tas upp
i lagen. — Som den sakkunnige anfört kommer utlänning med bosättningstillstånd
alltjämt att vara underkastad de förbud och andra särskilda föreskrifter
för utlänningars utövning av vissa näringsgrenar som finns i andra
författningar.
Med tanke på de ytterligare undantag som i framtiden kan föranledas av
konventioner anser den sakkunnige, att det av honom föreslagna bemyndigandet
för Kungl. M a j : t bör innefatta även befogenhet att förordna,
att viss grupp utlänningar skall berättigas att utöva näringsverksamhet
i allmänhet. Jag har i föregående avsnitt funnit, att Kungl. Maj :t
inte bör kunna utan samband med överenskommelser om internationellt ekonomiskt
samarbete meddela generella undantag för vissa näringar. Däremot
talar starka skäl för ett bemyndigande av den art som den sakkunnige föreslagit
i förevarande avsnitt. Ett sådant bemyndigande torde utgöra en förutsättning
för att Sverige smidigt skall kunna anpassa sig till de avtal som
kan komma att ingås inom ramen för det internationella samarbetet. Särskilt
tänker jag därvid på en eventuell anslutning till EEC. Vidare bör
Kungl. Maj :t även utan formella avtal mellan de nordiska staterna kunna
göra sådana undantag från lagens regler som kan finnas lämpliga med hänsyn
till de nordiska samarbetssträvandena. Jag förordar alltså, att Kungl.
Maj :t bemyndigas utfärda undantagsregler av den art som bär behandlats.
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1S68
Frågan om bemyndigandets närmare utformning berörs i det följande i samband
med frågan om motsvarande bemyndigande beträffande utländska
juridiska personer.
Särskilda frågor rörande utländska företag
Den sakkunnige har framhållit, att hans förslag i allt väsentligt bygger
på samma överväganden som 1955 års lagstiftning om utländska bolag och
föreningar. Han har därför inte funnit anledning till någon allmän omprövning
av denna reglering. Lagen bör emellertid byggas ut i vissa avseenden,
så att den mera fullständigt upptar allmänna näringsrättsliga bestämmelser
om utländska juridiska personer.
Förslaget har i denna del inte föranlett någon direkt kritik vid remissbehandlingen.
I några yttranden har dock anförts, att utländsk etablering i
form av dotterbolag är att föredra framför filialetablering. Jag vill erinra
om att uttalanden i denna riktning gjordes även under förarbetena till filiallagen.
De bedömanden som då gjordes torde, som etableringsutredningen anfört,
alltjämt vara bärande. I praktiken har också de utländska företagen i
regel föredragit dotterbolagsformen. Vid bedömningen av nu förevarande
förslag torde emellertid dessa spörsmål kunna lämnas åt sidan, eftersom den
föreslagna utvidgningen av lagens omfattning inte kan tänkas påverka antalet
utländska filialer i Sverige i någon större utsträckning. Jag biträder
alltså den sakkunniges förslag om uppläggningen av lagstiftningen om utländska
juridiska personer.
Olika företagsformer
Filiallagen gäller endast registrerade utländska bolag och ekonomiska
föreningar. Andra juridiska personer, t. ex. stiftelser, nämns inte i vare sig
filiallagen eller näringsfrihetsförordningen. Av näringsfrihetsförordningen
anses följa, att sådana juridiska personer inte har rätt till näringsutövning
som avses i förordningen, men straff torde inte kunna utkrävas för brott
mot detta förbud. Som den sakkunnige anfört bör klara bestämmelser införas
om nu ifrågavarande juridiska personers rättsliga ställning. Även om
det torde bli tämligen ovanligt att sådana rättssubjekt vill driva näring här,
bör denna möjlighet inte uteslutas. Den sakkunnige nämner bl. a., att
etableringsbestämmelserna i vissa konventioner, bl. a. såväl EFTA-konventionen
som Romfördraget, gäller även andra juridiska personer än bolag och
ekonomiska föreningar. Han påpekar vidare, att det i vissa fall kan tänkas
vara svårt att bedöma om ett utländskt rättssubjekt är sådant att de regler
som nu gäller för utländska bolag och ekonomiska föreningar är tillämpliga.
På dessa grunder föreslår den sakkunnige att den nya lagen skall omfatta
alla utländska juridiska personer. Jag delar denna
uppfattning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 är 1968
37
Olika slag av näringsverksamhet
I fråga om utländsk juridisk persons idkande av näring, som faller utanför
näringsfrihetsförordningens och filiallagens näringsbegrepp, saknas författningsbestämmelser,
om man bortser från de särskilt reglerade näringarna.
Den nya lagen bör, som den sakkunnige föreslagit, beträffande utländska
företag liksom i fråga om utlänningar i princip omfatta alla
slag av näringsverksamhet. I enlighet med den sakkunniges
förslag bör dock lämpligen undantag göras i fråga om rätt för utländsk
försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, eftersom
en särskild lag härom redan gäller. Med anledning av att frågan om
bankrörelse tagits upp i ett remissyttrande vill jag erinra om att sådan
rörelse enligt lagen om bankrörelse får utövas endast av, förutom riksbanken,
särskilda bankaktiebolag i den ordning som föreskrivs i lagen. En
filial till ett utändskt företag kan därför inte, utan att lagen om bankrörelse
ändras, beviljas tillstånd att driva bankrörelse i Sverige.
Bestämmelsernas innehåll
Som tidigare anförts bör den nya lagens bestämmelser om juridiska personer
i huvudsak bli desamma som i filiallagen. Enligt denna kan utländska
bolag och ekonomiska föreningar få Kungl. Maj :ts tillstånd att idka näring
här i riket. Filiallagen ger vidare vissa föreskrifter för verksamheten och om
firma, registrering, redovisning m. m.
Den sakkunnige har diskuterat i vad mån filiallagens regler kan innebära,
att utländska företag behandlas strängare än svenska företag. Han
har därvid tagit upp de problem som uppstår, om med främmande stat
ingås konvention, som innebär att utländska företag skall kunna idka näring
här på i huvudsak samma villkor som svenska företag. Detta skulle
enligt den sakkunnige inte nödvändigt behöva föranleda undantag från
lagens bestämmelser om tillståndstvång och ännu mindre från föreskrifterna
om formerna för verksamheten.
Den sakkunnige har i detta sammanhang berört EFTA-konvention
e n, som han finner inte hindra att en tillståndsprövning bibehålls. Jag
kan här hänvisa till de synpunkter som anförts i fråga om konventionens
betydelse för behandlingen av utlänningar. Dessa synpunkter är tillämpliga
även beträffande utländska juridiska personer.
Inom Europarådet har numera antagits en konvention om
etablering av bolag. Uttrycket bolag i denna konvention omfattar
även andra juridiska personer än bolag. Etableringsutredningen har anfört,
att de bestämmelser den sakkunnige föreslagit är förenliga med konventionen,
och jag finner ej skäl till annan bedömning.
Med hänsyn till etableringsbestämmelserna i Romfördraget, som
närmare berörts av den sakkunnige, kan en svensk EEC-anslutning tänkas
föranleda, att särskilda undantagsregler kommer att behövas för juridiska
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
personer i medlemsländerna, i huvudsak på samma sätt som i fråga om fysiska
personer.
Anledning att medge undantag från de nuvarande bestämmelserna om
formen för utländska bolags och ekonomiska föreningars verksamhet här
kan också finnas när det gäller verksamhet, som inte omfattas
av näringsfrihetsförord n ingen och filiallagen men
som förs in under den nya lagens tillämpningsområde. Även om sådan verksamhet
torde drivas i mycket begränsad utsträckning, instämmer jag i vad
den sakkunnige anfört därom.
Det anförda ger vid handen, att även i fråga om juridiska personer undantag
från den föreslagna lagen kan komma att behövas, främst på grund
av internationella överenskommelser. Med hänvisning till vad som tidigare
anförts om motsvarande fråga beträffande utlänningar förordar jag, att
Kungl. Maj: t bemyndigas medge sådana undantag. Bemyndigandet
bör enligt min mening tas upp i en bestämmelse, som omfattar
både utlänningars och utländska juridiska personers näringsutövning.
Det bör avse rätt för Kungl. Maj :t att medge undantag från bestämmelse i
lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse
med främmande makt eller med hänsyn till det
nordiska ekonomiska samarbetet. Därigenom möjliggörs en
smidig anpassning till den internationella utvecklingen i enlighet med de synpunkter
som anförts i det föregående. Det blir däremot inte möjligt för
Kungl. Maj :t att t. ex. med hänsyn till konjunkturutvecklingen förordna om
undantag från lagen utan samband med de internationella samarbetssträvandena.
Detta innebär en avvikelse från den sakkunniges förslag. Skälen för
avvikelsen har tidigare redovisats. Även utan det nämnda sambandet bör
emellertid i enskilda fall avsteg kunna göras från lagens föreskrifter, om
särskilda skäl föreligger. Här kan främst erinras om de undantagsfall då
utländsk juridisk person redan här i riket driver jordbruk eller annan verksamhet
som inte omfattas av filiallagen. Som den sakkunnige anfört kan det
i sådana fall vara överflödigt att upprätthålla alla kontrollregler i lagen.
Också i fråga om utlänningar torde speciella förhållanden kunna föreligga
som motiverar avsteg från föreskrift i lagen. Jag förordar därför, att fullmakten
för Kungl. Maj :t skall gälla även rätt att medge undantag i visst fall
på grund av särskilda omständigheter. I
I det föregående har förordats, att även andra juridiska personer
än bolag och ekonomiska föreningar skall omfattas
av den nya lagen, men därmed är inte klart vilka möjligheter de bör ha att
idka näring. I och för sig skulle ett absolut förbud mot näringsutövning av
sådana juridiska personer kunna tänkas. De bör emellertid enligt den sakkunnige
ha viss möjlighet att få tillstånd till näringsutövning. Den sakkunnige
framhåller, att endast ett fåtal ansökningar om sådant tillstånd
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
kan vara att vänta och att tillstånd bör komma i fråga blott under särskilda
förutsättningar. Han understryker därvid kravet att den juridiska personen
skall ha sådan stadga, att den kan antas ha förutsättningar att fullgöra
här ingångna avtal. Regeln bör således enligt den sakkunnige utformas så,
att tillstånd som nu avses skall kunna beviljas om
synnerliga skäl föreligger.
Förslaget att tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än bolag
och ekonomiska föreningar har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Också jag biträder detta förslag. På grunder som jag återkommer till
i specialmotiveringen förordar jag även att tillståndsmöjligheten inte begränsas
fullt så strängt som den sakkunnige föreslagit. I stället för kravet
på synnerliga skäl bör som förutsättning för tillstånd gälla att särskilda
skäl föreligger.
Om tillstånd meddelas, bör för verksamheten i princip gälla samma kontrollföreskrifter
som för filialer till bolag och ekonomiska föreningar. Skulle
dessa föreskrifter i ett visst fall passa mindre väl med hänsyn till företagets
art, bör som den sakkunnige anfört andra föreskrifter kunna meddelas.
Säkerhet för skatter och vissa avgifter
Näringsfrihetsförordningen och filiallagen föreskriver, att utländska näringsidkare
skall ställa säkerhet för utskylder till stat och kommun under
tre år. Kravet är ovillkorligt. Även i den sakkunniges förslag har tagits upp
bestämmelser om ställande av säkerhet, men de är inte ovillkorliga. Här
bosatta utlänningar föreslås sålunda behöva ställa säkerhet endast om särskilda
skäl föreligger. Utlänningar, som är bosatta utomlands, och utländska
företag skall enligt den sakkunniges förslag i regel ställa säkerhet, men
möjlighet skall finnas att medge undantag från detta krav.
Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar om behovet av föreskrifter
om ställande av säkerhet. Å ena sidan anförs, att detta krav kan
väsentligt inskränkas i förhållande till förslaget med hänsyn till att de nuvarande
reglerna om säkerhet inte haft större praktisk betydelse. Å andra
sidan framhålls, att nuvarande goda förhållanden kan försämras, om reglerna
avskaffas.
1 likhet med flera remissinstanser anser jag, att det bör övervägas, om
inte föreskrifterna om säkerhet helt kan slopas, såsom
även föreslogs av näringsrättsutredningen. Under senare år har ställda
säkerheter behövt tas i anspråk endast ett par gånger om året. Även om
det inte kan uteslutas att flera fall av obetalda skatter skulle ha förekommit,
om säkerhet inte hade krävts, torde det kunna sägas att föreskrifterna
har ringa praktisk betydelse. Som den sakkunnige anfört har vidare källskatt
esystemet minskat möj ligheterna för utlänningar att undandra sig
skattebetalning. På grund av dessa omständigheter har den sakkunnige an
-
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
sett, att här bosatta utlänningar i princip inte skall behöva ställa säkerhet.
Jag vill framhålla, att de anförda skälen i huvudsak kan åberopas till stöd
för att föreskrifterna om säkerhet avskaffas även i fråga om utomlands bosatta
utlänningar och utländska företag.
Även andra omständigheter talar för att föreskrifterna om säkerhet helt
slopas. Främst fäster jag här avseende vid de internationella förhållandena.
Den sakkunnige har erinrat om den europeiska bosättningsko nventionens
föreskrift, att medborgare i konventionsstat icke på de övrigas
område skall vara underkastad andra eller högre pålagor, avgifter,
skatter eller utskylder än som tas ut av landets egna medborgare. Den regel
om ställande av säkerhet, som den sakkunnige föreslagit, är visserligen inte
oförenlig med konventionen. Förbehåll kan nämligen göras mot den berörda
föreskriften i samband med ratifikation av konventionen, och dessutom
finns enligt den sakkunniges förslag möjlighet att låta utlänning som tillhör
konventionsstat vara fri från skyldighet att ställa säkerhet. Enligt min mening
är det emellertid att föredra, om anpassningen till konventionen kan
få den formen att reglerna om säkerhet får helt utgå.
Av kanske större vikt än det nu anförda är hänsynen till E F T A-s a marbetet.
Vid de överläggningar om etableringsfrågor som under de senaste
åren hållits inom EFTA har de övriga medlemsländerna vid återkommande
tillfällen kritiserat vår lagstiftnings ovillkorliga krav på ställande
av säkerhet såsom diskriminerande mot utländska rättssubjekt. Denna
kritik har inte kunnat helt tillbakavisas. Om de undantagsmöjligheter som
den sakkunnige föreslagit införs, kan hävdas att grund för sådan kritik inte
längre föreligger. Det är emellertid även med hänsyn till EFTA att föredra,
att föreskrifterna om säkerhet slopas helt, eftersom då inte heller tveksamma
tillämpningsfall kan komma i fråga. Över huvud taget vill jag i detta
sammanhang understryka etableringsutredningens uttalande om den risk
som torde finnas för att den föreslagna regeln kan skapa irritation i de internationella
förbindelserna utan att denna olägenhet motsvaras av väsentliga
fördelar för stat och kommun.
Ytterligare kan framhållas, att föreskrifter om ställande av säkerhet medför
ett inte obetydligt arbete för myndigheterna. Det måste prövas, vilket
belopp säkerheten skall gälla och om erbjuden säkerhet är betryggande.
Denna prövning skall ske inte endast i tillståndsärendet utan även därefter
vart tredje år. Antalet ärenden skulle visserligen bli lägre enligt den sakkunniges
förslag än f. n., men det skulle bli nödvändigt att i varje enskilt
fall bedöma om säkerhet bör krävas eller inte. Ett avskaffande av kravet
på säkerhet medför alltså en administrativ förenkling särskilt i
förhållande till nuläget men även i förhållande till den sakkunniges förslag.
Beträffande de skäl förett krav påsäkerhet i vissa fall som
den sakkunnige anfört vill jag tillägga följande. Grunden till hans förslag
att utomlands bosatta utlänningar i princip skulle vara skyldiga ställa sä
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 41
kerhet är, att det kan riskeras att utlänningen avbryter verksamheten här
utan att betala sina svenska skatter, vilka i regel inte kan indrivas utomlands.
Orsak till att avkräva en här bosatt utlänning säkerhet har den sakkunnige
ansett kunna vara, att utlänningen helt nyligen har bosatt sig i
riket eller tidigare har misskött sig i skattehänseende. De sålunda åberopade
omständigheterna synes dock inte väga särskilt tungt. Jag vill erinra om att
tillståndsprövningen till stor del avser utlänningens skötsamhet och personliga
förhållanden i övrigt. Denna prövning har till syfte bl. a. att om
möjligt förebygga att näringstillstånd beviljas utlänning som kan befaras
undandra sig sina förpliktelser mot det allmänna. För att utomlands bosatt
utlänning skall beviljas tillstånd krävs särskilda skäl. Vad utländska
företag beträffar gäller som tidigare anförts ett särskilt krav på ekonomisk
stadga för rätt till näringsutövning, vilket gör att en föreskrift att företagen
skall ställa säkerhet för skatter är av mindre betydelse. Slutligen kan framhållas,
att utländska näringsidkare i allmänhet kan antas vara angelägna
att söka uppfylla förpliktelserna mot sitt värdland.
På dessa grunder har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
inte tagit upp någon bestämmelse om ställande av säkerhet för
skatter och avgifter i departementsförslaget. Det föreslås dock, att de säkerheter
som har ställts före lagens ikraftträdande övergångsvis skall gälla
för de utskylder som belöper på treårsperioden efter säkerhetens ställande.
Föreskrift om detta bör tas upp i lagens övergångsbestämmelser.
Jag vill tillägga, att det inte blir helt uteslutet enligt den nya lagen att
begära säkerhet för skatter och avgifter. Skulle det i speciella undantagsfall
anses särskilt angeläget att sådan säkerhet ställs, kan detta föreskrivas med
stöd av bestämmelserna om att tillstånd för utländskt rättssubjekt att idka
näring kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter.
Tillfällig handel
Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av svenska rättssubjekt
Näringsfrihetsförordningen innehåller särskilda regler om gårdfarihandel
eller kringföringsförsäljning och om realisation.
Uttrycket realisation, som i förordningen har en annan innebörd än
i vanligt språkbruk, betecknar försäljning av ett lager handelsvaror under
kortare tid på en ort, där handlanden inte är stadigvarande verksam — dock
inte försäljning på marknad. Enligt näringsfrihetsförordningen krävs tillstånd
av länsstyrelsen för rätt att idka de angivna formerna av handel. I
fråga om gårdfarihandel finns dock åtskiliga undantag från tillståndstvånget.
Bl. a. får sådan handel fritt utövas på ort där säljaren är bosatt och
även i övrigt i viss omfattning av en del yrkesgrupper. Vidare är det tillåtet
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
att fritt sälja vissa varor nämligen livsförnödenheter, alster av inhemsk
hemslöjd, ladugårdsprodukter samt jordbruksalster med undantag av frö,
träd och buskar.
Den sakkunnige har till en början diskuterat vilka omständigheter som
kan tala för särskilda restriktioner för ltringföringshandeln.
Ett av de skäl, som främst har åberopats till stöd för sådana restriktioner,
är att försäljningsformen innebär en icke önskvärd konkurrens
för den fasta handeln. I första hand avses därvid den moderna formen av
kringföringshandel, då produkter distribueras med butiksbuss eller bil. Den
sakkunnige har, med hänvisning till den nutida näringslagstiftningens allmänna
inriktning att olika distributionsformer skall få fritt konkurrera
med varandra, funnit att värnandet om den fasta handeln inte motiverar att
statsmakterna lägger hinder i vägen för andra distributionsformer. Han påpekar
i detta sammanhang också, att de nuvarande restriktionerna för kringföringshandeln
har ganska begränsad betydelse såsom konkurrensskydd för
den fasta handeln.
Som skäl för en begränsning av kringföringshandeln har vidare åberopats
allmänhetens behov av skydd mot utbud av undermåliga varor
som inte är värda sitt pris. Den sakkunnige anför, att sådana synpunkter
knappast torde avse den moderna form av kringföringsförsäljning, som
handlare driver med bil eller buss jämsides med fast handel, men att läget i
viss mån är ett annat, när fråga är om kringföringshandlare med kontor
och lager »på fickan». Att det i vissa fall förekommer oarter av detta slag
anser den sakkunnige inte utgöra skäl att föreskriva restriktioner för hela
distributionsformen. Vid kringföringshandel måste det, lika väl som vid
andra försälj ningsformer, i första hand ankomma på köparen att bedöma
om salubjudna varor är värda sitt pris. Det är emellertid önskvärt, anför
den sakkunnige, att köparen skall kunna få uppgift om kringföringsförsälj
arens namn och hemvist för att kunna vidta åtgärder, när varan är felaktig
eller undermålig.
Ett annat skäl, som anförts till stöd för restriktioner för kringföringshandeln,
är att denna handel ej sällan skulle begagnas för att vinna avsättning
för olovligen åtkommet gods. Denna anmärkning mot
kringföringshandeln bör enligt den sakkunnige främst beaktas från synpunkten,
att den som gjort ett olovligt förvärv kan få möjlighet att för godset
finna avnämare, som i sin tur kan sälja godset utan att väcka uppmärksamhet.
För den handel som ansetts mest riskfylld i detta avseende har redan
nu anordnats kontroll, nämligen genom skrothandelsförordningen, som
gäller både fast handel och kringföringshandel. Den sakkunnige anför, att
det är tveksamt i vad mån de berörda riskerna i övrigt typiskt sett är större
vid kringföringshandel än vid fast handel. I den mån så anses vara fallet
kan det motivera strängare krav på att kringföringsförsäljare skall vara
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
43
känd för redbarhet och ordentlighet. Främst skulle kunna övervägas den
ändringen av nuvarande regler, att även den som vill utöva verksamheten
på sin hemort blir skyldig att söka tillstånd.
Till stöd för kontroll av kringföringshandeln har vidare åberopats, att
handelsformen kan utnyttjas som täckmantel för tiggeri eller
lösdriveri. Enligt den sakkunnige kan denna synpunkt anses tala för
att tillståndstvånget i viss mån utsträcks i förhållande till nuläget. Den tillståndsprövning
det här gäller behöver emellertid inte vara särskilt omfattande
eller betungande för sökanden.
I vissa fall har påtalats, att kringföringsförsäljningar kan vara anordnade
så, att de är störande från allmänna ordnings- eller trafiksynpunkter.
I detta hänseende erinrar den sakkunnige om att åtskilliga
bestämmelser av betydelse för kringföringshandeln redan finns i särskilda
författningar, som reglerar allmän ordning och trafik. Vid tillkomsten
av allmänna ordningsstadgan uttalades, att någon ytterligare reglering av
kringföringshandeln inte var motiverad av ordnings- och trafiksynpunkterna
enbart. Med hänvisning till detta har den sakkunnige endast övervägt,
om ordnings- och trafiksynpunkter bör beaktas vid tillståndsprövningen för
det fall att en sådan ändå kommer till stånd för bedömning av sökandenas
personliga lämplighet. Den sakkunnige anser, att det i sådant fall är motiverat,
att det också prövas om verksamheten kan befaras störa allmän ordning.
När däremot särskild prövning såvitt angår sökandens person inte
anses böra komma i fråga — t. ex. när personer, som har etablerat sig såsom
fasta näringsidkare, vill driva kringföringshandel som ett led i den
fasta rörelsen — finns det enligt den sakkunnige inte anledning att frångå
den bedömning som skedde vid ordningsstadgans tillkomst.
Slutligen tar den sakkunnige upp de hygieniska synpunkterna
vid kringföringshandel med livsmedel. 1 detta hänseende gäller föreskrifter
i livsmedelsstadgan. Framkomna anmärkningar, delvis av allvarlig art,
tyder enligt den sakkunnige på att dessa föreskrifter i åtskilliga fall åsidosätts.
Han anser emellertid att de framställda anmärkningarna inte utgör
grund för restriktioner eller särskilda föreskrifter i den näringsrättsliga
lagstiftningen.
Som sammanfattning av övervägandena beträffande
kringföringshandeln har den sakkunnige anfört, att det bör föreskrivas
en tillståndsprövning, vid vilken kan kontrolleras att sökanden uppfyller
vissa fordringar i personligt hänseende. Tillstånd bör från denna synpunkt
vägras endast om med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
skäl av polisiär eller social art talar för avslag. I de fall, då en tillståndsprövning
från den angivna synpunkten är motiverad, bör även bedömas om
den avsedda verksamheten kan antas verka störande på allmän ordning.
Vid behov bör ett tillstånd kunna förbindas med särskilda ordningsföreskrifter.
De berörda skälen för kontroll talar för, att tillstånd bör fordras även
44 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
för kringföringsförsäljning i säljarens hemort. Genom tillståndsprövningen
skapas en viss möjlighet för tredje man att hos myndighet få kännedom om
en kringföringsförsäljares namn och hemvist. Vid prövningen bör ej ske
någon bedömning om det från konsumenternas synpunkt föreligger behov
av försäljningen, och ej heller bör konkurrenssynpunkter beaktas. Utgående
från dessa överväganden finner den sakkunnige, att beträffande kringföringsförsäljning,
som fasta handlare driver i samband med sin fasta rörelse,
tillräckliga skäl inte föreligger för tillståndsprövning.
Vad den sakkunnige anfört rörande kringföringshandeln har lämnats
utan erinran av flertalet remissinstanser, och även jag ansluter mig till de
bedömanden som han gjort. I ett par yttranden har det ansetts tveksamt,
om regler av den föreslagna arten är påkallade eller i varje fall om de bör
tas upp i en näringsrättslig författning. Särskilt framhålls att ordningssynpunkter
kan tillgodoses inom ramen för allmänna ordningsstadgan och de
lokala ordningsstadgorna. Jag instämmer i att sådana ordningssynpunkter
som inte hänger samman med försäljarens person i detta sammanhang
är av underordnat intresse. Med hänsyn till de synpunkter som den sakkunnige
anfört rörande kontroll av kringföringsförsäljare i personligt hänseende
torde emellertid tillståndsprövningen inte böra helt slopas. Det synes
också lämpligt att när prövning av personliga förhållanden ändå äger
rum även sådana ordningssynpunkter som inte avser sökandens person
skall kunna beaktas. I några remissyttranden har hävdats att tillståndsprövningen
borde ha en vidare omfattning än vad den sakkunnige föreslagit.
Det skäl som främst åberopats till stöd för detta är hänsyn till den
fasta handeln. Andra remissinstanser har framhållit vikten av att sådana
hänsyn inte beaktas vid tillståndsprövningen. Jag vill också i detta hänseende
ansluta mig till den sakkunniges uppfattning att behovs- och konkurrenssynpunkter
inte bör påverka bedömningen av tillståndsärendena. Ej heller
i övrigt kan jag finna tillräckliga skäl för ett principiellt mera långtgående
tillståndstvång än den sakkunnige föreslagit.
Jag övergår nu till att behandla tillfälliga försäljningar av den typ som i
näringsfrihetsförordningen betecknas såsom realisation.
Begreppet realisation omfattar enligt näringsfrihetsförordningen inte försäljningar,
som anordnas på den ort där försäljaren har kontor av stadigvarande
beskaffenhet, även om försäljningen anordnas under kortare tid
på tillfälligt försäljningsställe. I allt väsentligt torde emellertid på sådana
försäljningar kunna anläggas samma synpunkter som på realisation i förordningens
mening. Realisationer och andra nu nämnda försäljningar av
tillfällig art förekommer i många olika former. En typ är sådana försäljningar,
som en näringsidkare ordnar i tillfälligt disponerade lokaler på den
ena orten efter den andra. Ibland är försäljningen av utpräglad engångskaraktär
och avser ett särskilt varulager. Andra försäljningar sker på mäs
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 45
sor och utställningar eller i anslutning till offentliga tillställningar av olika
slag.
I fråga om behovet av restriktioner beträffande realisationerna
anför den sakkunnige, att skilda synpunkter gör sig gällande
allt efter försäljningens form och syfte. Han framhåller att en påtaglig
skillnad föreligger mellan försäljning, som sker inomhus i en för ändamålet
särskilt begagnad lokal, och försäljning, som drivs utomhus, vanligen då på
eller i direkt anslutning till allmän plats.
På försäljningar utomhus kan man enligt den sakkunnige anlägga
i allt väsentligt samma synpunkter som på kringföringshandeln. Han
anser därför, att för sådana försäljningar bör föreskrivas en tillståndsprövning
av samma art som förordats beträffande kringföringshandeln.
I fråga om realisationer inomhus i för ändamålet tillfälligt
begagnade lokaler anser den sakkunnige att läget är ett
annat. Sålunda kan för sådana fall inte alls eller endast i obetydlig mån åberopas
risker i polisiärt och socialt hänseende. Inte heller frågan
om kundkretsens behov av skydd utgör skäl för restriktioner
för denna försälj ningsform som sådan. Även i detta sammanhang får
det enligt den sakkunnige ankomma på köparna att bedöma om de anser de
utbjudna varorna vara värda sitt pris. De svårigheter, som kan föreligga för
köparen att i efterhand få kontakt med säljaren, bör i stort sett kunna undvikas,
om det i eller vid försäljningslokalen finns anslag, som tydligt anger
vem som anordnar realisationen. I den mån ovederhäftig reklam — såsom
har gjorts gällande — förekommer i samband med de nu ifrågavarande försäljningarna,
bör detta beivras enligt lagstiftningen om illojal konkurrens,
inte genom ingripande mot själva försälj ningsf ormen.
Den sakkunnige tar även upp frågan om de nu behandlade realisationernas
uppgift inom var u distributionen, med hänvisning till
att det till stöd för begränsningar av realisationerna har hävdats, att de inte
fyller någon egentlig sådan uppgift. Han framhåller, att försälj ningsf ormen
i avsevärd omfattning fyller samma uppgift som den bofasta handelns realisationer,
nämligen att åstadkomma avsättning av varuöverskott. Vidare påpekas,
att en distributionsform i princip har sitt berättigande, om den är
ägnad att ge allmänheten ökad tillgång till varor till låga priser. Realisationerna
kan även fylla en uppgift för avsättning av varor, som är skadade
eller utsatta för hastig förskämning, eller varor, som tillhör konkursbo eller
dödsbo. Försälj ningsf ormen kan också ge allmänheten i en viss ort tillgång
till varor, som inte finns i den fasta handeln, även om det är tveksamt om
i praktiken realisationerna i nämnvärd grad har fyllt något behov i detta
avseende.
Beträffande realisationernas funktion att möjliggöra avsättning av varuöverskott
påpekar den sakkunnige, att det inte är givet att detta alltid är en
nyttig funktion. Det är tänkbart, att det från samhällsekonomisk synpunkt
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
kan anses önskvärt, att ett varuöverskott inte alls eller endast successivi
kommer ut på marknaden. Det kan sålunda enligt den sakkunnige tänkas att
en produktionsgren, i vilken förekommit överproduktion, lättare övervinner
en kris, om inte äldre, osålda varulager eller varuöverskott från utlandet
i stor utsträckning bjuds ut på marknaden. Den sakkunnige bär inte
gått in närmare på frågan, under vilka samhällsekonomiska förutsättningar
det kan vara befogat att söka minska utbud av denna art. Han uttalar endast,
att om en sådan minskning anses önskvärd, det är motiverat att särskilt
beakta realisationerna. Det kan alltså enligt den sakkunnige i särskilda
lägen bedömas som behövligt från allmän synpunkt att genomföra vissa
restriktioner för realisationsförsäljningar av ett eller annat varuslag.
Liksom i fråga om kringföringshandeln bär beträffande realisationerna
gjorts gällande, att de medför en icke önskvärd konkurrens för den
bofasta handeln. Sådana synpunkter avvisar den sakkunnige i princip
med hänvisning till grundsatsen om fri konkurrens. Emellertid anser
han, att det kan tänkas finnas anledning till avsteg från denna grundsats,
om det finns grundad anledning anta, att fri konkurrens i visst fall skulle
medföra nackdelar i stället för fördelar för den köpande allmänheten. Realisationer
som endast då och då förekommer i en ort kan i regel inte — till
skillnad från exempelvis regelbundet bedriven kringföringshandel — utgöra
någon från den köpande allmänhetens synpunkt lämplig ersättning för den
fasta handeln. På lång sikt torde det därför vara till nackdel för den köpande
allmänheten, om realisationsförsäljningar skulle få den verkan, att
i en del orter fast handel i vissa branscher eller med vissa varor upphörde.
Den sakkunnige anser, att risken för sådant utkonkurrerande inte bör lämnas
obeaktad, även om det är tveksamt i vad mån den hittills kan anses ha
förelegat. Enligt den sakkunnige talar dessa synpunkter för, att restriktioner
i särskilda fall bör kunna komma i fråga beträffande realisationer.
Som sammanfattning av övervägandena rörande realisationer
har den sakkunnige anfört, att det beträffande sådana realisationer
och andra försäljningar, som anordnas på tillfälliga försäljningsställen
utomhus, bör gälla detsamma som har förordats beträffande kringföringshandeln.
När försäljningarna anordnas inomhus, finns däremot inte
skäl att av polisiära eller ordningsmässiga hänsyn ställa andra krav på försäljaren
i personligt hänseende än som gäller för handelsidkare i allmänhet.
Inte heller i övrigt finns skäl för generella restriktioner beträffande försäljningsformen.
Däremot kan det i särskilda lägen bedömas vara motiverat att
såvitt gäller vissa varuslag begränsa förekomsten av nu berörda inomhusförsäljningar.
Den sakkunniges överväganden i fråga om realisationerna har i allmänhet
lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Beträffande realisationer
som äger rum utomhus har kommit till uttryck i allt väsentligt samma uppfattningar
som i fråga om kringföringshandeln. Vad gäller realisationer som
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
47
sker inomlius har några remissinstanser anfört betänkligheter mot att denna
försäljningsform normalt skall vara fri från restriktioner. Detta befaras
medföra olägenheter i olika hänseenden. Särskilt betonas riskerna för att
allmänheten inte får möjligheter till reklamation. Även jag är medveten om
att vissa missförhållanden av angiven art kan uppstå vid dessa former av
försäljning. Dessa risker kan dock enligt min mening inte anses vara så
allvarliga, att frågan om restriktioner för själva försälj ningsf ormen bör bedömas
annorlunda än den sakkunnige har gjort. I detta sammanhang vill
jag erinra om att konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt.
Det kan väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även de handelsformer
som nu är i fråga. Detta ger konsumenterna ökade möjligheter
att bedöma värdet av olika erbjudanden och att få skydd mot uppkommande
oarter. Jag har alltså även i de frågor som behandlats i förevarande avsnitt
i huvudsak samma principiella uppfattning som den sakkunnige.
Också i fråga om utformningen av den nya lagstiftningen
torde den sakkunniges förslag i huvudsak böra godtas. Den hittillsvarande
skillnaden mellan gårdfarihandel och realisation bör alltså inte
behållas. Ett gemensamt drag för dessa försäljningstyper är att de till skillnad
från fast handel inte drivs på ett stadigvarande driftställe, som bär inrättats
för utövarens rörelse. Antingen förs varorna omkring vid försäljningen
eller också utövas verksamheten på ett tillfälligt försäljningsställe
utomhus eller inomhus. Som gemensam benämning på sådan försälj ningsverksamhet
har den sakkunnige föreslagit uttrycket tillfällighetsförsälj -ningar. I departementsförslaget har av skäl som framgår av specialmotiveringen
valts uttrycket tillfällig handel. Det föreslås att reglerna om
sådan handel tas upp i en särskild förordning.
Den nya förordningen bör enligt vad som nyss anförts omfatta sådan
yrkesmässig försäljning av varor, som äger rum på ett av utövaren tillfälligt
begagnat försäljningsställe eller under kringföring. För att verksamhet
av den art som drivs av handelsresande och platsförsäljare
inte skall föras in under regleringen, har den sakkunnige föreslagit det ytterligare
kriteriet, att de salubjudna varorna skall vara avsedda att överlämnas
till köparen i omedelbar anslutning till att köpeavtal ingås. Ett par
remissinstanser har påpekat, att den föreslagna formuleringen är något snäv
och skapar vissa möjligheter till kringående av regleringen. Jag anser att
denna kritik bör beaktas. Eftersom de försäljningsformer som i detta sammanhang
avses bli undantagna utmärks av att säljaren inte för varorna
med sig, synes bestämmelserna kunna formuleras så, att de endast avser de
fall då säljaren salubjuder medförda varor. Det blir då tydligt, att
en säljare inte kan kringgå regleringen genom att t. ex. en viss tid uppskjuta
överlämnandet av sålda varor. — Att den verksamhet, som drivs av
s. k. hemköpsföretag, vilka efter förhandsbeställning levererar varor hem till
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
kunderna, inte omfattas av det sålunda bestämda begreppet tillfällig handel
torde vara uppenbart.
(Jtanför den tillfälliga handelns område bör som den sakkunnige föreslagit
föras försäljning till återförsäljare samt torghandel
och handel på marknader, mässor eller utställningar. En
remissinstans har anfört, att åtskilligt talar för att försäljning på marknad
borde omfattas av regleringen. Jag anser emellertid inte tillräckliga skäl till
detta föreligga, särskilt med hänsyn till att sådan försäljning av ålder varit
fri. Från förordningens tillämpningsområde bör vidare i enlighet med den
sakkunniges förslag kunna tas undan handel som anordnas i samband med
sådana offentliga tillställningar, som avses i 9 § allmänna ordningsstadgan,
dvs. tivoli, basarer o. d. Jag instämmer även i den sakkunniges
förslag om undantag för vissa försäljningar, som fast etablerad
näringsidkare driver utanför sitt stadigvarande driftställe.
Inom det sålunda bestämda tillämpningsområdet för den nya förordningen
bör, som den sakkunnige föreslagit, huvudregeln vara att rätten att
driva tillfällig handel skall vara beroende på tillstånd. Tillståndsprövningen
bör innefatta endast kontroll av att sökanden inte med hänsyn till
sina personliga förhållanden är olämplig att utöva verksamheten och att
denna inte kan väntas störa allmän ordning. Den sakkunnige har framhållit,
att tillstånd bör meddelas, om det inte i nu angivna hänseenden föreligger
hinder mot bifall till en tillståndsansökan. Ett par remissinstanser har påpekat,
att det av författningstexten bör framgå icke endast att tillstånd kan
beviljas utan att det skall beviljas, om inte angivna skäl till avslag föreligger.
Även jag förordar denna formella jämkning av texten i den sakkunniges
förslag. Det torde då bli uppenbart, att behovs- och konkurrenssynpunkter
inte får anläggas vid tillståndsprövningen.
Som den sakkunnige föreslagit, bör tillståndsärendena handläggas av
samma myndighet som enligt 2 § allmänna ordningsstadgan prövar frågor
om utnyttjande av allmän plats för försäljningsändamål. Denna prövning
ankommer på polismyndigheten, vilket fr. o. m. den 1 januari
1968 gäller även för Stockholm.
Den sakkunnige har berört det fall att kringföringsförsäljning
skall drivas i flera polisdistrikt. Han avvisar tanken på att
länsstyrelsen i sådana fall skulle vara tillståndsmyndighet, eftersom det
inte kan anses önskvärt med alternativa tillståndsmyndigheter. Frågan har
nyligen behandlats närmare vid en inom statskontoret verkställd undersökning
om länsstyrelsernas handläggning av vissa ärenden.1 I denna utredning
framhålls, att en undersökning från ordningssynpunkt av en persons lämp
1
Utredningsrapport nr 1 den It januari 1968 från statskontorets arbetsgrupp för undersökning
av landskansliernas arbete (landskansliutredningen). Rapporten har av statskontoret
överlämnats till Kungl. Maj :t (kommunikationsdepartementet) med skrivelse den
12 januari 1968.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
49
lighet för viss verksamhet kan utföras endast av polismyndigheten i sökandens
hemort. I utredningen föreslås därför, att sådan polismyndighet skall
pröva ansökan om tillstånd till tillfällig handel under kringföring och att
dess tillstånd skall medföra rätt till sådan handel utan hinder av gränser
mellan olika polisdistrikt. Detta innebär i förhållande till den näringsrättssakkunniges
förslag en rationalisering av handläggningen. Jag finner dessa
synpunkter beaktansvärda. Det bör inte inge betänkligheter att tillstånd, som
meddelas efter prövning hos polismyndigheten i sökandens hemort, kommer
att medföra rätt till kringföringshandel även i andra polisdistrikt. Detta
hindrar självfallet inte polismyndigheterna i de distrikt där verksamheten
utövas från att utfärda erforderliga föreskrifter enligt de författningar som
reglerar allmän ordning, trafik o. d. Det kan framhållas, att de tillstånd till
gårdfarihandel, som nu meddelas av länsstyrelserna efter yttrande från polismyndigheten
i den ort där sökanden är bosatt, gäller för hela länet. Jag
förordar alltså, att tillstånd till tillfällig handel, som inte är avsedd att äga
rum på bestämt försäljningsställe, skall meddelas av polismyndigheten i den
ort där sökanden är bosatt. Om däremot försäljningen skall ske på visst försäljningsställe,
bör tillståndsprövningen ankomma på polismyndigheten i
den ort där försäljningsstället är beläget.
Enligt den sakkunniges förslag skall vissa slag av tillfällig
handel vara fria för svenska rättssubjekt. Sålunda föreslås, att
svensk medborgare skall få fritt driva tillfällig handel med livsmedel,
blommor och alster av inhemsk hemslöjd. I denna fråga
har den sakkunnige anknutit till nu gällande ordning. Han är dock tveksam,
om detta undantag verkligen är befogat från de synpunkter som i dagens
läge kan motivera ett tillståndstvång. Några remissinstanser har också kritiserat
förslaget i denna del, bl. a. med hänvisning till kriminalpolitiska skäl
och hygieniska synpunkter. De skäl som sålunda anförts mot att tillfällig
handel med de berörda varorna tas undan från tillståndsplikten är utan tvekan
beaktansvärda. Sådan handel har emellertid av ålder varit fri, och denna
frihet bör inte begränsas utan mycket starka skäl. Med hänsyn härtill och
till att ett tillståndstvång skulle träffa åtskilliga helt harmlösa fall har jag
inte funnit tillräcklig anledning att ta annan ståndpunkt än den sakkunnige.
Tillfällig handel med ifrågavarande varor skall alltså även enligt
departeinentsförslaget få drivas utan tillstånd.
Som den sakkunnige anfört följer av tryckfrihetsförordningens bestämmelser
att svenskt rättssubjekt får utan tillstånd driva tillfällig handel med
tryckt skrift. En särskild bestämmelse i denna fråga torde inte behövas
i den föreslagna förordningen. Som kommer att framgå av följande
avsnitt föreslås emellertid att utlänning med bosättningstillstånd i förordningen
jämställs med svensk medborgare. Jag förordar en bestämmelse om
att denna jämställdhet skall avse även tillfällig handel med tryckt skrift.
Ett ytterligare undantag bör på grund av vad förut anförts gälla för han4
Bihang till riksdagens protokoll 19G8. 9 samt. .3 avd. Nr
50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
del i lokal över vilken säljaren förfogar. Den sakkunnige
har ansett, att sådana försäljningar inte kan lämnas helt utanför den föreslagna
regleringen, med hänsyn till att det i särskilda lägen och för vissa
varuslag kan vara behövligt att begränsa förekomsten av försäljningarna.
Han har därför föreslagit, att Kungl. Maj :t vid behov skall kunna förordna,
att vid inomhusförsäljningar av berört slag ej får saluföras visst varuslag,
om inte särskilt tillstånd därtill meddelas. Detta förslag har mött stark kritik
vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har framhållit bl. a., att
tillräckliga skäl inte föreligger att genom en regel av den föreslagna arten
göra avsteg från principen om fri konkurrens. Vidare har uttalats, att det
är tveksamt om den föreslagna regeln skulle kunna fylla sitt syfte och
dessutom att den skulle medföra tillämpningssvårigheter. Jag har funnit
denna kritik så vägande, att jag inte vill förorda, att det berörda bemyndigandet
tas upp i förordningen. Inomhusförsäljningar kommer sålunda enligt
departementsförslaget alltid att kunna ske fritt.
Såsom den sakkunnige föreslagit bör sådana lokalt begränsade
undantag från kravet på tillstånd, som gäller enligt näringsfrihetsförordningen,
inte tas upp i den nya förordningen.
Räckvidden av tillståndsreglerna kommer som den sakkunnige
påpekat att bli begränsad. Tillståndsområdet torde dock i huvudsak
omfatta de fall, där det finns grundad anledning att underkasta försäljarna
den avsedda kontrollen i personligt hänseende.
Jag vill slutligen ta upp ett par detaljfrågor som berörts av den sakkunnige.
I hans förslag finns ingen motsvarighet till den särskilda avgift,
som nu utgår vid realisationer. Den sakkunnige anför bl. a., att avgiften
torde sakna betydelse för kommunerna från finansiell synpunkt och
att den är omotiverad, om man inte önskar begränsa förekomsten av realisationer.
Några remissinstanser har kritiserat denna ståndpunkt och ansett,
att avgiften alltjämt är berättigad. För egen del finner jag att den sakkunnige
anfört övertygande skäl för att avgiften bör slopas. Även om beloppen
i enlighet med vad ett par remissinstanser anfört skulle höjas väsentligt,
skulle de inte få nämnvärd ekonomisk betydelse för kommunerna.
Troligen skulle en höjd avgift begränsa realisationernas antal, men som
tidigare anförts finns ej skäl att sträva efter en sådan begränsning. Avgiften
är en kvarleva från en äldre tids förhållanden inom varudistributionen och
framstår numera som helt omotiverad. Jag föreslår alltså, att avgiften avskaffas
när tillståndstvånget för inomhusrealisationer upphör.
Också i fråga om skyldighet för den, som vill anlita biträde vid försäljning,
att anmäla detta till tillståndsmyndigheten har delade meningar
yppats. Den sakkunniges uppfattning att sådan anmälningsskyldighet kan
undvaras har kritiserats av några remissinstanser. Dessa har uttalat, att
någon form av kontroll bör utövas, bl. a. därför att tillståndsbestämmelser
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
ej sällan kringgås genom rollbyte mellan företagare och biträde. Med hänsyn
till att tillståndsprövningen enligt förslaget får begränsad räckvidd och
särskilt till att inomhusförsäljningar faller utanför tillståndsområdet, anser
jag dock att den berörda frågan blir av ringa betydelse vid tillämpningen
av den nya förordningen. Jag har sålunda inte ansett tillräckliga skäl föreligga
att förslå föreskrifter av berörd art.
Gårdfarihandel och realisationer som bedrivs av utländska rättssubjekt
Enligt näringsfrihetsförordningen gäller i princip förbud för utlänningar
att utöva gårdfarihandel och anordna realisation. Förbudet gäller dock ej
gårdfarihandel som drivs på bosättningsorten eller på marknad. Särskilda
regler finns vidare om hantverksrörelse och annan hantering, som drivs
under kringresande eller kringvandrande. Utländska bolags och ekonomiska
föreningars filialer är enligt filiallagen underkastade näringsfrihetsförordningens
regler om nu ifrågavarande försälj ningsformer.
Den förut behandlade lagstiftningen om utländska rättssubjekt innehåller
allmänna bestämmelser om utlänningars och utländska företags näringsutövning.
Dessa bestämmelser avses alltså bli tillämpliga även när fråga är
om tillfällig handel. Emellertid har den sakkunnige funnit att dessutom
vissa särregler liksom hittills bör gälla för tillfällig handel som drivs av utländska
rättssubjekt — på samma sätt som särskilda bestämmelser finns
om utländska rättssubjekts utövande av vissa andra näringar.
De internationella integrationssträvandena utgör enligt den sakkunnige
inte tillräckligt skäl att överge den gällande rättens ståndpunkt, att det för
nu ifrågavarande arter av näringsutövning bör finnas särskilda restriktioner.
Vissa uppmjukningar av de nuvarande synnerligen restriktiva reglerna
anser han dock motiverade. Sålunda bör utländska rättssubjekt i princip
ha samma möjligheter som svenska företag att med ett här i riket inrättat
stadigvarande driftställe som bas driva kringföringsförsäljning
och utomhushandel. Även i fråga om försäljning vid torghandel, mässor
och liknande tillfällen anser den sakkunnige att de utländska näringsidkarna
bör vara jämställda med sina svenska konkurrenter.
Beträffande kringföringshandel och närstående försälj ningsf ormer, som
drivs utan närmare samband med fast rörelse här i riket,
anknyter den sakkunniges förslag i stort sett till den nu gällande restriktiva
ordningen. Tillstånd till sådan handel skall enligt förslaget kunna meddelas
utländska rättssubjekt, om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan
föreligga t. ex. i fråga om den försäljning av ballonger o. d., som i viss mån
vunnit hävd, och beträffande viss gränshandel.
Utländsk näringsidkare, som vill anordna tillfällig inomhusförsäljning,
skall enligt den sakkunniges förslag också ha särskilt
tillstånd. Tillstånd skall kunna meddelas endast om särskilda skäl föreligger
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1963
och huvudsakligen kunna komma i fråga för näringsidkare, som är verksamma
här i riket. Däremot torde det, anför den sakkunnige, i regel saknas
skäl att ge andra utländska försäljare möjlighet att i denna form utnyttja
den svenska marknaden.
De regler om de utländska rättssubjektens rätt att driva tillfällig handel,
som sålunda föreslagits, har i allt väsentligt lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.
Jag förordar att förslagen genomförs. Som tidigare antytts
förordar jag dock en jämkning beträffande utlänningar med
bosättningstillstånd. Med hänsyn särskilt till reglerna i den europeiska
bosättningskonventionen föreslår jag, att sådana utlänningar —- såsom
också föreslagits av en remissinstans —• jämställs med svenska medborgare
i förevarande förordning, liksom förut har föreslagits bli fallet i
fråga om rätt till näringsutövning i allmänhet.
Beträffande sådan hantverksrörelse och annan hantering, som drivs under
kringresande eller kringvandrande torde, som den sakkunnige anfört,
särskilda föreskrifter inte behövas numera.
De regler jag nu förordat innebär, att för utländska rättssubjekt — utom
utlänningar med bosättningstillstånd — skall krävas tillstånd för alla former
av tillfällig handel, som omfattas av den föreslagna förordningen. Den
sakkunnige har föreslagit, att tillståndsärendena skall prövas av samma
myndighet, som har att pröva frågan om tillstånd för utländska rättssubjekt
till näringsutövning i allmänhet. Sådan tillståndsmyndighet i fråga
om utlänningar avses som förut framgått bli kommerskollegium. Den utredning
inom statskontoret som tidigare nämnts bär ansett att utlännings
ansökan om rätt att utöva tillfällig handel bör kunna behandlas i samma
ordning som ansökan från svensk medborgare. Enligt min mening bör
emellertid med hänsyn till de näringspolitiska synpunkternas betydelse i
detta sammanhang, och även av praktiska skäl, tillståndsmyndigheten för
andra utländska rättssubjekt än utlänningar med bosättningstillstånd vara
densamma som prövar ärenden om rätt till näringsutövning i allmänhet.
Motionerna
I motionerna 1: 969 av herr Gösta Jacobsson in. fl. och II: 1231 av herr
Lothigius m. fl. anföres bl. a. att det inte råder någon tvekan om att en redaktionell
modernisering av gällande bestämmelser rörande rätten att driva
näring länge framstått som i och för sig önskvärd. Med hänsyn till den praxis
i fråga om rättstillämpningen som efter hand utbildat sig har dock gällande
lagstiftning möjliggjort en smidig anpassning efter näringslivets dynamiska
utveckling. Något angeläget aktuellt behov av en ny lagstiftning föreligger
därför enligt motionärernas mening inte.
Motionärerna anför i fortsättningen bl. a. att det måste vara en ytterst
53
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
betydelsefull uppgift för de nordiska samarbetssträvandena all åstadkomma
eu enhetlig näringslag, vilken stadgar konforma regler och lika rätt till näringsutövning
i samtliga de nordiska länderna. Några oöverstigliga hinder
för eu positiv lösning av denna fråga torde inte föreligga. Goda förutsättningar
för en sådan lösning torde i stället vara för handen. Motionärerna
påpekar i sammanhanget att Danmark så sent som år 1966 antagit en ny
näringslag, enligt vilken en vittgående liberalisering på etableringsområdet
kommer att slutföras med ingången av år 1970. Sedan propositionen framlades,
har frågan enligt deras mening kommit i elt nytt läge genom att på
danskt initiativ vid statsministermötet i april i Köpenhamn frågan om samarbetet
mellan Nordens folk upptagits till förnyade överväganden. Uttryckligen
har därvid en samordning av näringslagstiftningen i de olika länderna
angivits som ett angeläget önskemål. En särskild nordisk arbetsgrupp har
också utsetts för behandling av näringsrätten, vilken arbetsgrupp för övrigt
påbörjat sitt arbete. Framgången för den nordiska marknad, som kommit
till stånd inom ramen för EFTA, måste enligt motionärernas mening ställa
stora krav på lagstiftaren i vad det gäller att undanröja de hinder som de
skiljaktiga reglerna för näringsutövningen lägger för varuutbytet mellan
länderna. Den allmänna opinionen i samLliga de nordiska länderna torde
också kräva, att man går vidare på den inslagna vägen och skapar reella
förutsättningar för elt enhetligt Norden. Att i detta läge Sverige skulle utan
all avvakta resultatet av de nya övervägandena och ulan tvingande skäl ersätta
näringsfrihetsförordningen med en ny lag torde enligt vad motionärerna
anför inte kunna undgå att väcka förvåning i de övriga nordiska länderna.
Eu sådan åtgärd från svensk sida sägs icke vara välbetänkt ur politiskpsykologisk
synpunkt, och det betraktas inte som uteslutet att åtgärden kommer
att blockera de fortsatta förhandlingarna på detta centrala avsnitt. Motionärerna
framhåller alt när det gäller vissa andra i och för sig betydelsefulla,
men i jämförelse med ifrågavarande rättsområde dock perifera lagavsnilt
som patentlagen, varumärkeslagen, firmalagen och lagen om illojal
konkurrens har man lrån svensk sida hållit på att moderniseringarna av
lagen skulle ske parallellt på en gång i de nordiska länderna och eftersträvat
eu sådan parallellitet i lagstiftningsarbetet. Mot bakgrunden härav finns det
enligt motionärernas mening ingen rimlig motivering för att vårt land nu
bryter mot det gängse nordiska lagstiftningsmönstret. Påståendet att det
föreslagna nya svenska lagkomplexet skulle underlätta det nordiska utredningsarbetet
saknar varje som helst fog, anser motionärerna. Vanlig kutym
i det nordiska umgänget sägs tvärtom tala emot det tänkta lagstiftningsförfarandei.
Motionärerna uppehåller sig i fortsättningen vid sitt i andra hand framställda
yrkande, innebärande att 1 § näringsfrihetsförordningen alltjämt
skall gälla. De anför bl. a. att departementschefen visserligen uttalat att upphävandet
av näringsfrihetsförordningens regel om allmän näringsfrihet vis
-
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
serligen icke innebär någon ändring i vad no gäller. Men hur framtiden
kommer att se på försvinnandet av denna lagregel, som ansetts innefatta det
svenska näringslivets Magna charta, anses icke utan vidare vara klart. Mycket
kan hända och det kan tänkas att någon gång i framtiden upphävandet
av nuvarande lagregel kommer att tolkas som om en saklig ändring varit
avsedd. Lagregeln bör därför stå kvar i vår lagstiftning som ett monument
över nuvarande system på näringsutövningens område och som en garanti
för framtiden. Motionärerna erinrar vidare om att det har hänvisats till att
en paragraf av denna karaktär rätteligen borde innefattas i ett allmänt
grundlagsstadgande rörande samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter och
sålunda ha sin plats i grundlagen. Något förslag i denna del föreligger dock
för dagen icke och det är över huvud taget ovisst, huruvida ett sådant stadgande
kommer att inflyta i författningsutredningens blivande förslag till regeringsform.
Av allt att döma torde f. n. planer härpå icke föreligga.
I motionen I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson och II: 1232 av herr
Magnusson i Borås m. fl. anföres bl. a. att flera skäl talar för att en näringsfrihetsförklaring
bör komma till uttryck i lag. En dylik förklaring utgör ett
positivt uttryck för fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter. Förhållandet
att den nuvarande näringslagstiftningen i hög grad är splittrad
och därigenom svåröverskådlig talar enligt motionärernas mening även för
bibehållandet av en näringsfrihetsförklaring.
I fortsättningen påpekar motionärerna att ett stort antal remissinstanser
betonat värdet av att principen om att full frihet råder för svenska medborgare
att driva näring kommer till klart uttryck i lag. Dessa instanser har
vidare förordat att en sådan förklaring ingår i ett mera allmänt angivande
av samhällsmedlemmarnas fri- och rättigheter. Med hänsyn till dessa uttalanden
och mot bakgrund att en sammanfattande rättighetsförklaring, i
den mån en sådan över huvud taget kommer att utarbetas, inte torde vara att
vänta förrän om åtskilliga år anser motionärerna det rimligt att besluta om
bibehållande av näringsfrihetsförordningens 1 §.
I motionerna anföres vidare bl. a. att på det internationella planet sedan
årtionden tillbaka ett intensivt arbete pågår med utformande och erkännande
av internationella konventioner om grundläggande krav på olika områden.
Ett exempel utgörs av deklarationen om de mänskliga rättigheterna.
Dessa strävanden på det internationella området har hälsats med tillfredsställelse
från svensk sida. I konsekvens därmed bör enligt motionärerna även
i den svenska lagstiftningen eftersträvas att i positiv formulering fastslå för
medborgarna betydelsefulla fri- och rättigheter.
I motionerna I: 956 av herr Werner och II: 1213 av herr Hermansson in. fl.
anförs bl. a. att motionärerna är motståndare till en svensk anslutning till
EEC. Detta är deras avgörande skäl mot alt godkänna en lagbestämmelse
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 55
som är avsedd att underlätta en svensk anpassning till Romfördragets etableringsregler.
Motionärerna anför vidare bl. a. att ett svenskt medlemskap i EEC, med
dess regler bl. a. om fri etablering, skulle innebära stora förändringar av
vårt lands ekonomiska och sociala liv. Den nu gällande lagstiftningen med
restriktioner för utländska företags rätt att idka näring här i landet har ansetts
nödvändig som en garanti för Sveriges suveränitet. Om de stora trusterna
i EEC-länderna får fritt tillträde till Sveriges näringsliv betyder det
enligt motionärerna risk för att avgörande delar av detta kommer att ägas
och behärskas av utländskt kapital. Detta skulle, i likhet med andra moment
i en EEC-anslutning, i hög grad försvåra upprätthållandet av en alliansfri
och självständig utrikespolitik och få mycket besvärliga konsekvenser för
den fackliga rörelsens arbete. Det skulle också få ödesdigra närings- och
arbetsmarknadspolitiska konsekvenser, bl. a. därför att utländska företag i
syfte att slippa konkurrens kunde köpa upp svenska företag för att sedan
lägga ned tillverkningen.
Det kan möjligen, anför motionärerna, sägas att om en regering anslutei
vårt land till EEC, kan den också —- utan att behöva anlita den generella
regeln i 31 § — vara så generös i sin tillståndsgivning till utländska företag,
som vill etablera sig här, att skillnaden inte skulle bli stor. Om prövning avvar
je ansökan om etablering skall ske, finns det emellertid större möjligheter
för den allmänna opinionen att påverka behandlingen.
I motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sveningsson och II: 1233 av
herrar Nordgren och Magnusson i Borås anförs bl. a. att en synpunkt som
bör beaktas vid en reglering av tillfällig handel är allmänhetens behov av
skydd mot utbud av undermåliga varor som inte är värda sitt pris. Enligt
motionärernas uppfattning har i propositionen inte framlagts förslag som på
ett tillfredsställande sätt tillgodoser konsumenternas intressen. De nu framlagda
lagförslagen torde ej förhindra de missförhållanden som förekommer.
Det förhållandet att tillstånd i vissa fall skall erfordras för tillfällig handel
torde ej, sägs det i motionerna, eliminera förekomsten av t. ex. kringföringshandlare
med kontor och lager »på fickan». Det har konstaterats att de varor
vissa handlande tillhandahåller stundom är behäftade med brister och att
varornas kvalitet ej svarar mot det pris som begäres.
Motionärerna förklarar att de anförda synpunkterna inte gäller sådan
kringföringshandel som fast etablerade handlande bedriver från bil eller buss
jämsides med av dem utövad fast handel. Sådan försäljning sker ofta efter
en bestämd turlista, och den som bedriver försäljningen måste antagas ha
samma intresse som andra handlande att vinna förtroende hos sin kundkrets.
Att det i vissa fall förekommer oarter utgör emellertid inte skäl att
beträffande distributionsformen i sin helhet stadga långtgående restriktioner.
Angelägenheten av att konsumentintressena tillvaratas i denna fråga
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
talar för att dessa problem blir föremål för närmare utredning. I en sådan
utredning bör såväl lokaliseringspolitiska synpunkter beaktas som frågan
om en tillfredsställande lösning av serviceproblemen i glesbygderna behandlas.
Därvid bör samråd ske med arbetsgruppen för glesbygdsfrågor. Det bör
uppmärksammas att kringföringshandeln aldrig torde komma att utgöra
mer än ett komplement till den fast etablerade handeln med undantag för
vissa utpräglade glesbygdsområden.
Utskottet
Vår centrala näringsrättsliga författning är 1864 års förordning angående
utvidgad näringsfrihet. Förordningen innehåller regler om den rätt till
näringsutövning som tillkommer svenska medborgare och utlänningar här
i landet.
I förordningen föreskrivs, att svensk man eller kvinna är, med de undantag
och inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som anges i förordningen,
berättigad alt idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan
hantering, att till utrikes ort utföra eller därifrån införa och inrikes
orter emellan fortskaffa varor samt att reda i skepp för såväl inrikes som
utrikes fart. Från denna allmänna näringsfrihet undanlas i förordningen
vissa särskilt angivna näringar för vilkas utövande krävs tillstånd. Beträffande
svenska rättssubjekt ger förordningen i övrigt regler bl. a. om omyndigs,
konkursgäldenärs, vissa tjänstemäns och dödsbos rätt att idka näring
samt om gårdfarihandel och realisation.
Utlännings rätt att idka handels- och fabriksrörelse, hantverk och annan
hantering är enligt förordningen beroende på tillståndsprövning. För utländska
juridiska personers rätt att idka näring här i riket föreskrivs att
utländska bolag och föreningar, vilka vunnit registrering av filial, får genom
filialen idka handels- eller fabriksrörelse eller hantverk eller annan
hantering. Närmare regler om filialverksamheten meddelas i 1955 års lag
om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, den
s. k. filiallagen.
I propositionen föreslås att näringsfrihetsförordningen upphävs. Flertalet
bestämmelser som rör svenska rättssubjekt, däribland den allmänna näringsfrihetsförklaringen,
ersätts inte av någon annan författningsbestämmelse.
Reglerna om gårdfarihandel och realisation föreslås bli ersatta av en
förordning om tillfällig handel, som dock får ett tämligen begränsat tillämpningsområde.
Näringsfrihetsförordningens regler om utlänningars rätt att idka näring
och filiallagen föreslås bli ersatta av en lag som gäller både utlänningar
och utländska företag. Lagförslagets regler om utlänningar stämmer i huvudsak
överens med vad som gäller enligt näringsfrihetsförordningen. Hu
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968 57
vudregeln skall alltjämt vara att utlänning som vill driva näring här måste
ha näringstillstånd. Undantag föreslås för utlänning som har bosättningslillstånd.
Sådan utlänning blir enligt förslaget likställd med svensk medborgare.
Annan här i riket bosatt utlänning blir likställd med svensk medborgare
beträffande rätten att driva bl. a. jordbruk och skogsbruk. Beträffande
utländska företag föreslås att filiallagens regler förs in i den nya
lagen i stort sett oförändrade.
Den föreslagna lagen angående utlänningar och utländska företag innehåller
också eu regel, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att medge undantag
från bestämmelse i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse
med främmande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet.
Undantag som är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande
stat skall också kunna ske från eljest gällande förbud för utlänning och
utländskt företag att utan tillstånd vara delägare i svenskt handelsbolag.
Den föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1969.
I motionerna I: 969 av herr Gösta Jacobsson in. fl. och II: 1231 av herr
Lothigius in. fl. yrkas i första hand avslag på propositionen. Till stöd härför
anförs att något angeläget aktuellt behov av en ny lagstiftning inte föreligger
och att ett genomförande av propositionsförslaget kan befaras motverka
de nordiska samarbetssträvandena på näringsrättens område. I andra hand
yrkas i dessa motioner avslag på propositionen såvitt däri föreslagits upphävande
av den allmänna näringsfrihetsförklaringen. Motsvarande yrkande
framställs i motionerna I: 971 av herrar Åkerlund och Sveningsson och
II: 1232 av herr Magnusson i Borås in. fl. Till stöd för detta yrkande uttalas
bl. a. att det är ovisst om och när ett allmänt stadgande rörande samhällsmedlemmarnas
fri- och rättigheter kan inflyta i grundlagen och att det inte
anförts tillräckliga skäl för att nu upphäva näringsfrihetsförklaringen.
I motionerna 1:956 av herr Werner och II: 1213 av herr Hermansson
in. fl. yrkas avslag på propositionen såvitt avser de bestämmelser som ger
Kungl. Maj:t befogenhet att medge undantag från de regler som gäller utlänningars
och utländska företags rätt att idka näring och att vara delägare
i handelsbolag. Yrkandet motiveras med att bestämmelserna är ägnade att
underlätta en svensk anslutning till EEC.
I motionerna I: 970 av herrar Lundberg och Sveningsson och II: 1233 av
herrar Nordgren och Magnusson i Borås slutligen hemställes att riksdagen
skall hos Kungl. Maj:t begära en utredning om undanröjande av vissa olägenheter
för konsumenterna i samband med tillfällighetsförsäljning i enlighet
med vad i motionerna anges.
Vad först gäller frågan huruvida ett genomförande av propositionsförslaget
kan tänkas försvåra det nordiska samarbetet på näringsrättens område
vill utskottet anföra följande. Allmänt gäller att näringsfrihetsförordningen
är starkt föråldrad och att en reform är önskvärd. Eu enhällig remissopinion
har också gett uttryck för denna uppfattning. Formellt sett innebär
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
propositionen en omfattande revision av näringslagstiftningen, men i sak
innebär förslaget inte, särskilt i fråga om de regler som gäller svenska rättssubjekt,
några större ändringar i gällande ordning. Åtskilliga av reglerna
beträffande svenska medborgare har genom de förändrade samhällsförhållandena
blivit så föråldrade eller på annat sätt inaktuella att det står
helt klart att de utan vidare kan upphävas. I några fall fylls bestämmelsernas
syfte numera av regler i annan lagstiftning. Vad gäller konkursgäldenärs
rätt att idka näring föreslås införande av dylika regler. Ändringarna
beträffande gårdfarihandel och realisation är tämligen genomgripande, men
dessa verksamheter omfattar å andra sidan bara en mindre del av förordningens
tillämpningsområde. Sammanfattningsvis kan sägas att propositionsförslaget
i sak inte innebär någon större ändring beträffande svenska
rättssubjekts rätt att idka näring. Inte heller i fråga om utlänningars och
utländska företags rätt att idka näring här i riket föreslås några mer djupgående
förändringar. De väsentliga nyheterna innebär att utlänning som
har bosättningstillstånd jämställs med svensk medborgare beträffande rätt
att idka näring, att skyldigheten för utländska näringsidkare att ställa säkerhet
för skatt upphävs och att Kungl. Maj :t får bemyndigande att medge
undantag från lagen om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse
med främmande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet. Dessa
bestämmelser synes vara ägnade att underlätta de nordiska samarbetssträvandena.
I övrigt innebär förslaget i stora delar en kodifiering av gällande
rätt och en teknisk modernisering av lagstiftningen, som torde sakna betydelse
från de synpunkter motionärerna anfört. De farhågor som dessa gett
uttryck för synes mot bakgrunden av vad som sagts vara överdrivna. Att i
detta läge uppskjuta reformen i avbidan på att nordisk enhetlighet på området
uppnås, vilket sannolikt kommer att ta lång tid, kan inte anses vara
motiverat. Utskottet avstyrker därför motionerna I: 969 och II: 1231 i vad
avser yrkandet om avslag på propositionen i dess helhet.
Den allmänna näringsfrihetsförklaringen tillkom i samband med skråväsendets
avskaffande för över 100 år sedan och har sin bakgrund i de förhållanden
som då rådde på näringslivets område. Dessa har nu helt förändrats.
Som påpekats under ärendets tidigare behandling uppfattas principen
om näringsfrihet numera som självklar, och någon ändring i rättsläget
sker inte om stadgandet upphävs utan att ersättas av annan bestämmelse
med motsvarande innehåll. Propositionen har sålunda på denna punkt väsentligen
formell innebörd. Utskottet kan för sin del inte finna att motionärerna
anfört några skäl som bör föranleda att propositionen frångås. Utskottet
avstyrker således de motionsyrkanden som gäller den allmänna näringsfrihetsförklaringen.
Bemyndigandet för Kungl. Maj:t att utfärda undantagsregler torde som
departementschefen anfört utgöra en förutsättning för att Sverige smidigt
skall kunna anpassa sig till de avtal som kan komma att ingås inom ramen
59
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
för det internationella samarbetet. Bemyndigandet kan komma att underlätta
en anslutning till EEC men innebär självfallet inte något ståndpunktstagande
till frågan om en svensk anslutning till denna organisation. Detta
spörsmål torde få prövas i annat sammanhang. Utskottet avstyrker på grund
härav motionerna I: 956 och II: 1213.
Som departementschefen anfört kan vissa missförhållanden för konsumenterna
uppstå i samband med tillfälliga försäljningar. Särskilt har
nämnts riskerna för att allmänheten kan ha svårt att få kontakt med försäljare
för reklamation. Departementschefen har emellertid erinrat om att
konsumentupplysningen under senare år byggts ut betydligt och att det kan
väntas att upplysningsorganen uppmärksammar även ifrågavarande handelsformer.
Detta ger konsumenterna ökade möjligheter att bedöma värdet
av olika erbjudanden. Utskottet ansluter sig till dessa uttalanden. Skäl att nu
föranstalta om en utredning av det slag som ifrågasatts i motionerna I: 970
och II: 1233 kan ej anses föreligga.
Utskottets granskning av författningsförslagen i de delar som ej behandlats
ovan har ej gett anledning till erinran.
Utskottet hemställer
A. att riksdagen avslår motionerna 1:969 och 11:1231,
såvitt däri yrkats avslag på propositionen nr 98;
B. att riksdagen med avslag på
dels motionerna I: 969 och II: 1231, såvitt däri yrkats att
1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet skall kvarstå,
dels motionerna I: 971 och II: 1232
antar det vid propositionen fogade förslaget till lag om upphävande
av nämnda förordning;
C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 956 och
II: 1213 antar de i propositionen under 2)—6) angivna lagförslagen
och lämnar de under 7)—10) angivna författningsförslagen
utan erinran; samt
D. att motionerna I: 970 och II: 1233 icke föranleder någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 november 1968
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
so
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson (s),
Svante Kristiansson (s), Ebbe Ohlsson (h), Nils-Eric Gustafsson (ep)*,
Erik Jansson (s), Åkesson (fp) och fru Landberg (s);
från andra kammaren: herrar Nyberg (fp), Tobé (fp), Svenning (s),
Sundelin (s), fröken Anderson i Lerum (s), herrar Hammarberg (s)*,
Krönmark (h) och Josefson i Arne (ep).
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
Vid B i utskottets hemställan
av herrar Alexanderson (fp), Ebbe Ohlsson (h), Åkesson (fp), Nyberg
(fp), Tobé (fp) och Josefson i Arrie (ep), vilka ansett
a) att det avsnitt under rubriken Utskottet, som börjar med orden »Den
allmänna» och slutar med orden »allmänna näringsfrihetsförklaringen»,
bort ha följande lydelse:
Den allmänna näringsfrihetsförklaringen tillkom i samband med skråväsendets
avskaffande för över 100 år sedan och har sin bakgrund i de förhållanden
som då rådde på näringslivets område. Dessa har nu helt förändrats
och principen om näringsfrihet torde numera i allmänhet uppfattas
som självklar. Upphävandet av 1 § näringsfrihetsförordningen avser inte att
ändra rättsläget och det kan därför med visst fog hävdas att propositionen
på denna punkt huvudsakligen har formell innebörd. Enligt utskottets mening
är det emellertid av värde att principen om allmän näringsfrihet alltjämt
finns uttryckt i författning. Som närmare framgår av propositionen
har grundlagberedningen att pröva bl. a. om en allmän näringsfrihetsförklaring
kan tas in i grundlagen tillsammans med andra regler om samhällsmedlemmarnas
fri- och rättigheter och hur en dylik förklaring i sådant fall
bör vara utformad. I avbidan på beredningens ställningstagande bör den allmänna
näringsfrihetsförklaringen kvarstå med den redaktionella jämkning
som föranleds av att flertalet bestämmelser i förordningen i övrigt upphävs.
De i propositionen föreslagna ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen om upphävande av näringsfrihetsförordningen bör som följd härav
omarbetas i formellt avseende.
b) att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionerna I: 969 och II: 1231,
såvitt de rör 1 § förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet, samt motionerna 1: 971 och
II: 1232 — med förklaring att propositionen icke kunnat
oförändrad bifallas — för sin del antar följande förslag till
lag om ändring i nämnda förordning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 63 år 1968
61
Förslag
till
Lag
om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet
Härigenom förordnas dels att 1 § förordningen den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels
att förordningen i övrigt skall upphöra
1
(Gällande lydelse)
Svensk man eller kvinna är, med
de undantag och inskränkningar
samt under de villkor i övrigt, som
bär nedan upptagas, berättigad att i
stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, hantverk eller annan
hantering; att till utrikes ort utföra
eller därifrån införa samt inrikes orter
emellan fortskaffa varor, ävensom
att reda i skepp för såväl inrikes
som utrikes fart.
att gälla.
§•
(Utskottets förslag)
Svensk man eller kvinna är, med
de undantag och inskränkningar
samt under de villkor i övrigt, som
stadgas i författning, berättigad att i
stad eller å landet idka handels- eller
fabriksrörelse, hantverk eller annan
hantering; att till utrikes ort utföra
eller därifrån införa samt inrikes orter
emellan fortskaffa varor, ävensom
att reda i skepp för såväl inrikes
som utrikes fart.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969. Bestämmelserna i § 4 och § 9
inom. 4 tredje stycket om att gift kvinna, som sammanlever med mannen,
får idka näring endast såvida mannen tillåter det och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser, som hon i och för rörelsen kan komma att ingå, samt
om straff för överträdelse av dessa bestämmelser gäller fortfarande, om
äldre giftermålsbalken är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.
Fråga om ansvar för överträdelse av förordningen under dess giltighetstid
skall även därefter bedömas enligt förordningen.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan bestämmelse
i förordningen som ersatts genom bestämmelse i lagarna denna dag
(nr ) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket och (nr ) om ändring i konkurslagen eller i förordningen denna dag
(nr ) om tillfällig handel, skall den nya bestämmelsen tillämpas.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 630032