Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1968

Nr 70

Utlåtande i anledning av motion om lagfäst rätt till tjänstledighet
för deltagande i vuxenutbildning.

Andra lagutskottet har behandlat en till lagutskott hänvisad motion,
II: 251, av fru Ryding m. fl., i vilken hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till lagfäst tjänstledighetsrätt
för dem som deltar i vuxenutbildning vid statliga eller kommunala
skolor».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från statens avtalsverk. Vidare har på utskottets
begäran Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och
Svenska arbetsgivareföreningen yttrat sig.

Motionen

Efter att ha berört innehållet i 1967 års vuxenutbildningsreform anför
motionärerna, att åtskilliga reformer återstår att förverkliga på området.
Härefter fortsätter motionärerna.

Redan i nuvarande utvecklingsstadium framstår som angeläget att tillförsäkra
vuxenstuderande garantier för rätt att återta förutvarande anställning
efter att vidareutbildningen slutförts. Om inte sådana garantier skapas löpelden
studerande risken att inte ha någon arbetsplats att återvända till. Denna
omständighet kan medföra att vederbörande avstår från den förkovran genom
vidareutbildning som skulle vara till gagn för samhället lika väl som
för individen själv.

När det gäller studierna vid de statliga skolorna för vuxna, där s. k. varvad
undervisning förekommer, ter sig lagfäst tjänstledighet för studier särskilt
angelägen. Vi anser emellertid att sådan tjänstledighetsrätt är behövlig också
för eleverna vid de kommunala skolorna för vuxenutbildning, trots att utbildningen
där anordnas som deltidsundervisning. Eleven bör utan risk för att
gå förlustig sin arbetsanställning kunna få begagna den »skolfria» tiden för
kompletterande självstudier, d. v. s. i realiteten studera på heltid. lin lagfäst
tjänstledighetsrätt för en sådan form av »varvade» studier skulle säkerligen
få en gynnsam effekt med avseende på vidareutbildningens omfång. Bestämmelsen
om rätt till återgång i tjänst efter studietidens slut kunde förslagsvis
utformas på sätt som anslöt sig till den som nu gäller för militärtjänst.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 2 avd. Nr 70

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 är 1908
Gällande bestämmelser

I vårt land saknas lagbestämmelser som reglerar frågan om rätt till ledighet
från anställning för deltagande i studier eller — som det även kan uttryckas
— om uppsägningsskydd vid bortovaro från arbete av nämnda anledning.

Av motionens ovan återgivna motivering framgår, att motionärerna i
första hand tänker sig, att den av dem väckta frågan skulle lösas genom en
lag som har sin motsvarighet i 1939 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande
med anledning av värnpliktstjänstgöring in. m. Denna lag bygger
på huvudprincipen, att ingen får skiljas från sin anställning på grund av
tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller som han eljest jämlikt stadgande i lag
är skyldig att utföra åt det allmänna. Det samma gäller för den som är tjänstgöringsskyldig
på grund av att han tillhör krigsmaktens reservpersonal eller
antagits såsom frivillig vid krigsmakten eller eljest enligt frivilligt åtagande
blivit tjänstgöringsskyldig inom det totala försvarets krigsorganisation. Lagen
gäller även personal, som tjänstgör i svensk FN-trupp, under förutsättning
att den anställde ofördröjligen underrättat arbetsgivaren om sitt åtagande.
Möjlighet att göra undantag från lagen genom avtal finns endast för det fall,
att en arbetstagare skall fullgöra värnpliktstjänstgöring under mer än tre
månader. I praktiken torde så lång tjänstgöringstid förekomma endast under
den första värnpliktstjänstgöringen. I det fallet har en arbetsgivare rätt att
vid arbetsavtalets ingående förbehålla sig att säga upp arbetstagaren i och
med att värnpliktstjänstgöringen börjar. En uppsägning i strid mot lagen är
ogiltig. Arbetstagare är icke pliktig att i anledning av sådan tjänstgöring som
avses i lagen vidkännas minskning i de med anställningen förenade förmånerna
i vidare mån än vad som följer av uppehållet i arbetet. Skyldighet föreligger
för arbetsgivare att utgiva skadestånd med anledning av förfarande
i strid mot lagen.

I detta sammanhang finns även anledning erinra om 1945 års lag om förbud
mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
in. in. I fråga om havandeskapsfallen gäller, att arbetstagare, som sedan
minst ett år haft stadigvarande anställning hos arbetsgivare, icke får skiljas
från anställningen på den grund att hon blivit havande eller fött barn. Inte
heller får arbetsgivaren, där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden,
skilja arbetstagaren från anställningen på den grund, att hon i samband
med havandeskapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under
skälig tid, högst sex månader. Kvinnan är inte pliktig att vidkännas minskning
i de med anställningen förenade förmånerna i vidare mån än som följer
av bortovaron från arbetet. Även i denna lag finns regler om skadeståndsskyldighet
för arbetsgivaren vid brott mot lagen.

I enlighet med det inledningsvis sagda finns det i allmänhet inte något
hinder att — i kollektivavtal eller eljest — avtalsvägen reglera frågor om rätt
till ledighet för studier. Det kan dock påpekas, att i fråga om dem, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1968

omfattas av statstjänstemannalagen eller kommunaltjänstemannalagen, får
enligt nu gällande lagstiftning avtal inte träffas om rätt till annan ledighet än
semester. Däremot finns inte något liinder att avtalsvägen reglera frågan om
rätt till lön under tid då stats- eller kommunaltjänstemannen enligt beslut av
vederbörande myndighet eller annan arbetsgivare åtnjuter ledighet för
studier.

Remissyttranden

Landsorganisationen anför i sitt yttrande följande.

Inom de områden som LO främst kan överblicka, dvs den fackliga studieoch
kursverksamheten har visserligen vissa svårigheter noterats men ledighet
har i allmänhet beviljats. Givetvis kan i enstaka fall problem uppstå men
dessa har i de fall LO äger kännedom om kunnat klaras ut genom förhandlingar
parterna emellan lokalt eller förbundsvis.

LO vill framhålla att organisationen betraktar det som mycket väsentligt
att tjänstledighet erhålles för att möjliggöra vuxenstudier. Detta inte minst
med hänvisning till den ökning av vuxenutbildningen som är att vänta. Skulle
vid utbyggnaden av vuxenutbildningen det medföra större svårigheter att
erhålla tjänstledighet än vad hittills varit fallet bör lagstiftning övervägas.

Med hänvisning till ovanstående finner LO att behov av lagstiftning i denna
fråga för närvarande inte föreligger.

Tjänstemännens centralorganisation yttrar följande.

TCO har i sitt reformprogram för vuxenutbildningen framhållit att den
angelägnaste studiesociala reformen nu måste vara att ge de skolmässigt
missgynnade generationerna all hjälp i sina utbildningssträvanden. I princip
bör det vara så att man utan ekonomiska hinder vid vilken tidpunkt som
helst skall kunna fortsätta sina studier till den nivå som motsvarar ens anlag
och intressen. Ledighet från arbetet för studier skall kunna erhållas. Därvid
skall inte kunna uppställas villkor, som under viss tid efter studierna binder
vederbörande till en viss arbetsplats. De i motionen framförda synpunkterna
på de vuxenstuderandes rätt att erhålla tjänstledighet för vidareutbildning
överensstämmer med den grundsyn på vuxenutbildningen som TCO har.
Det i motionen framförda förslaget till lagstadgad rätt till tjänstledighet är
dock enligt TCO:s mening alltför ofullständigt utformat och de konsekvenser
som en lagstiftning skulle få i olika avseenden, t. ex. ekonomiskt, har inte
beaktats i motionen.

Den begränsning som i motionen gjorts så att den lagstadgade rätten enbart
skulle gälla statliga och kommunala skolor skulle utesluta t. ex. de folkhögskolor
som bedrivs i folkrörelsernas regi. Eu lagstiftning om rätt till tjänstledighet
för studier bör innefatta alla statsunderstödda skolor.

Bland de svårigheter som kan tänkas uppstå vid en lagstiftning vill TCO
framhålla följande. Inom en förvaltning eller dylikt skulle många, teoretiskt
sett alla, samtidigt kunna begära ledighet för längre eller kortare tid och ha
rätten att sedan återinträda i tjänst. Att med kort varsel få kompetenta vikarier
torde vara uteslutet utom i enstaka fall och inte heller skulle arbetet
kunna fördelas på dem som eventuellt vore kvar i tjänst. Det kan möjligen
lösas genom att man förbinder rätten till tjänstledighet med en viss varseltid

indra lat/utskottets utlåtande nr 70 år 1968

för den anställde, så att man för att garanteras tjänstledighet måste ha underrättat
arbetsgivaren en viss tid i förväg.

TCO vill i detta sammanhang erinra om, att det för många utbildningsintresserade
arbetstagare av ekonomiska skäl inte är möjligt att begära tjänstledighet
för bedrivande av heltidsstudier. En konstruktion som innebär ökade
möjligheter till deltidstjänstgöring under studietiden kan under sådana omständigheter
vara att föredra. Den enskilde ges därmed tillfälle till ändamålsenliga
avvägningar mellan studier och förvärvsarbete med hänsyn till veder -börandes ekonomiska förhållanden och tänkbara alternativ avseende studiemål,
undervisningsformer in. in. Vid en lagstiftning bör detta förhållande
uppmärksammas.

TCO vill med hänvisning till vad som ovan sagts förorda att riksdagen med
anledning av motionsyrkandet i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att
frågan om lagstadgad rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning
blir föremål för närmare utredning. TCO förutsätter att de fackliga organisationerna
bereds tillfälle att deltaga i en sådan utredning.

Svenska arbetsgivareföreningen anför följande.

De svenska företagen är medvetna om betydelsen av både fortbildning
— som syftar till ökad skicklighet inom befattningen- och vidareutbildning —
som tar sikte på höjd kompetens och därmed möjligheter till högre befattning.
Företagen bedriver en omfattande utbildningsverksamhet, bekostar helt
eller delvis studier för sina anställda och medger i många fall permission eller
tjänstledighet. Avgörande för företagets insats i det enskilda fallet är hur
värdefull utbildning på sikt bedöms vara för verksamheten. Fortbildning
som är önskvärd inom viss befattning bekostar företaget i regel helt. Företagen
lägger också ned stora belopp på vidareutbildning som förbättrar individens
befordringsutsikter inom företaget. Inte minst torde företagen välvilligt
behandla frågor om tjänstledighet för vidareutbildning som kan vara av
värde för verksamhet inom företaget.

Annan vidareutbildning får däremot anses vara samhällets, inte företagets
sak att stödja. Om företaget varken lämnat ekonomiskt stöd eller beviljat
tjänstledighet kan man utgå från att vidareutbildningen inte ansetts ha betydelse
för företagets verksamhet. I regel torde också den enskildes syfte med
vidareutbildning i sådana fall vara att övergå till annan och i regel mer
kvalificerad verksamhet utanför företaget. Givetvis kan han ha önskemål om
att tillförsäkras en reträttplats inom företaget. Detta önskemål måste emellertid
vägas mot såväl övriga anställdas intresse av fast anställning som företagets
behov av långsiktig planering.

Motionärerna föreslår att »studerande ges ovillkorlig rätt att efter vidareutbildningens
slutförande återgå till den förutvarande arbetsanställningen».
Tjänstledighet för studier skulle göras »lagfäst».

I överensstämmelse med vad ovan anförts torde eu sådan tvingande bestämmelse
få reell betydelse endast för anställda som vidareutbildar sig i
annat syfte än att återgå till den tidigare anställningen. Det vore för övrigt
uteslutet att låta en lagfäst rätt avse annat än den tidigare befattningen. Trots
detta skulle det kunna bli fråga om ett relativt stort antal befattningar inom
företagen som på detta sätt under längre tid »reserverades». Vuxenutbildningen
vid fackskolor, gymnasier och även universitet och högskolor får som
bekant en allt större omfattning. Om förslaget genomfördes kunde detta leda

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1968

till att en stor del av företagens personal endast kunde anställas som ersättare
i avvaktan på att de som sedan kortare eller längre tid befinner sig under
vidareutbildning eventuellt skulle återkomma. Företagens möjligheter att
erbjuda fast anställning skulle minskas, samtidigt som personalplaneringen
försvårades.

En ovillkorlig rätt att återgå till förutvarande arbetsanställning skulle vid
personalminskning — föranledd av t. ex. driftsinskränkning eller rationalisering
— drabba även annan arbetskraft. Företagen kan nödgas avskeda personer
med lång anställning för att härigenom med säkerhet kunna uppfylla
den lagfästa förpliktelsen mot dem som befinner sig under vidareutbildning
och som kanske betraktar återanställningen endast som en nödfallsåtgärd.
Problemet blir särskilt accentuerat i företag som lyckats genomföra en långsiktig
personalpolitik och i mycket god tid kan lämna varsel om friställningar.
I sådana fall är det inte säkert att de som måste sägas upp är villiga
att gå in som blott ersättare för dem som befinner sig i någon läroanstalt och
om vilka man inle vet om och när de återkommer.

Problem av detta slag har — ehuru i mindre utsträckning — förekommit
vid tillämpning av förbudet mot avsked i samband med militärtjänstgöring.
Skillnaderna i förhållande till det nu aktuella förslaget är emellertid stora.
Företagen kan redan före anställningen förutse tidpunkten för grundutbildningen
samt i full överensstämmelse med lagen träffa överenskommelse att
anställningen skall upphöra vid inryckningen. I övriga fall kan företaget
i regel med jämförelsevis stor visshet förutse att vederbörande återkommer,
vilket bl. a. sammanhänger med att militärtjänstgöringen — i motsats till den
vidareutbildning som motionärernas förslag avser — varken höjer den civila
kompetensen eller påbörjas i syfte att erhålla annan och högre befattning
utanför företaget. Fn annan skillnad är att militärtjänstgöringens längd på
förhand är fixerad, vilket medför att en ersättare kan ges klart besked om
anställningstidens längd.

Föreningen avstyrker sålunda bestämt motionärernas förslag, som i realiteten
skulle leda till minskad i stället för ökad anställningstrygghet och samtidigt
försvåra möjligheterna att uppnå en långsiktig personalplanering.

Statens avtalsverk lämnar i sitt yttrande en redogörelse för vissa bestämmelser
i stats tjänstemannalagen och allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän (AST). Avtalsverket anför vidare, att om lagfäst rätt
till tjänstledighet vid deltagande i vuxenutbildning skulle komma till stånd
torde det beträffande arbetstagare, som är underkastade AST, få ankomma
på de avtalsslutande parterna att reglera frågan om förmåner under sådan
tjänstledighet.

Utskottet

Mot bakgrunden av den år 1967 beslutade vuxenutbildningsreformen, som
är avsedd att vidga den enskildes möjligheter att deltaga i utbildning och
studier, yrkar motionärerna, att riksdagen skall begära ett förslag om lagfäst
rätt till tjänstledighet för dem som deltar i vuxenutbildning vid statliga
eller kommunala skolor.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att det är önskvärt att man

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 70 år 1968

på olika sätt vidgar möjligheterna till utbildning för vuxna, som under sin
uppväxttid inte kunnat få den utbildning de har förutsättning att tillgodogöra
sig. En av de mest angelägna reformerna är att lösa de studiesociala
problemen. Denna fråga är föremål för utredning. Då det gäller det av motionärerna
upptagna problemet må erinras om att en riktpunkt för utbyggnaden
av vuxenutbildningen är att utbildningen skall erhållas på sådant sätt
att produktionsbortfallet begränsas. Studier på deltid kommer därför att
åtminstone tills vidare vara den dominerande studieformen. Det finns på
grund härav anledning anta, att önskemål från anställda om ledighet från
tjänsten för studier inte sällan kommer att vara så begränsade till tidslängd
och omfattning, att problemet i det enskilda fallet kan lösas efter överenskommelse
med arbetsgivaren. I sammanhanget kan också framhållas att
arbetsgivare ofta har intresse av att anställda fortbildar sig, vilket givetvis
underlättar sådana överenskommelser. I den mån behov av mera generella
regler för rätt till ledighet för studier visar sig föreligga bör — i överensstämmelse
med utskottets inställning till andra likartade ärbetsmarknadsproblem
— frågorna lösas i första hand genom avtal mellan berörda organisationer
på arbetsmarknaden. Det kan också påpekas, att såsom framhållits
under remissbehandlingen en lagfäst rätt till tjänstledighet för studier —
eller rätt till uppsägningsskydd vid bortovaro av nämnda anledning — även
skulle kunna medföra betydande nackdelar för arbetstagarna som grupp
betraktad. Till följd av de förpliktelser arbetsgivarna skulle åläggas mot
dem, vilka utnyttjade sin rätt till tjänstledighet, skulle nämligen arbetstryggheten
för övriga anställda kunna försämras. Problem av samma karaktär
uppstår självfallet även vid en reglering av frågan avtalsvägen men i dessa
fall finns uppenbarligen större möjligheter än vid en lagstiftning att ta hänsyn
till de skiftande förhållandena inom olika sektorer av arbetsmarknaden.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet,
att förevarande motion, II: 251,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 november 1968

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 70 dr 1968

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Hubinette
(h), Dahlberg (s), Edström (fp), Wanhainen (s)*, Erik Filip Petersson
(fp) och fru Nilsson (ep);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(h), herr Bengtsson i Varberg (s), fröken Sandell (s), herrar Johansson
i Södertälje (s), Fredriksson (s), Jönsson i Ingemarsgården (fp) och
Jonsson (fp)*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1968