Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

Nr 36

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motion
angående tjänstledighet för politiska förtroendeuppdrag.

Ärendet

I detta utlåtande behandlas motionen II: 381 av herr Rubin (mbs).

Hemställan avser: »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära
utredning om möjligheterna att vidga förutsättningen för enskild person
att åtaga sig politiskt förtroendeuppdrag».

Motionen

Motionären anför att i skola och i kulturella och politiska sammanhang
ofta och enhälligt betonas värdet av att medborgarna är allmänkulturellt och
-politiskt medvetna samt att sådan medvetenhet bör aktiveras i utåtriktat
engagemang. I verkligheten motsvaras detta önsketänkande av ett fåtal. Det
torde inte minst gälla industrins anställda. Dess tjänstemän med sina relativt
högre möjligheter genom högre utbildning och intellektuell träning sviker
uppenbarligen i hög grad önskvärt samhällsansvar utanför den företagsinterna
verksamheten.

Bland spärrar som orsakar den stora skillnaden mellan omfattningen av
önskvärt och reellt samhällsengagemang bland anställda är enligt motionärens
mening bristen på legitimerad tjänstledighet för dylikt engagemang.
Utöver »tyst» vedertagen praxis om ledighet för delegerad lokalpolitisk
verksamhet råder fastställd restriktion, överordnads godtycke och
slumpen. Seriösa bidrag till breddning av kritik och opinionsbildning bör ej
vara avhängiga av dessa omständigheter.

Gällande bestämmelser m. m.

I 4 § riksdagsordningen stadgas att riksdagsman icke må förmenas att
utöva sin riksdagsmannabefattning; undantag gäller för militärer under
krigstid. Som framgår av Malmgren m. fl., Sveriges Grundlagar, 1968 års
uppl. s. 141, innebär detta att en i statens tjänst anställd befattningshavare
inte får vägras ledighet för utövande av riksdagsmannauppdrag. Det innebär
emellertid även att riksdagsman, som är anställd hos kommun eller enskild
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 5 sand. 2 avd. Nr 36

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

arbetsgivare, inte får vägras ledighet för fullgörande av sitt uppdrag, låt vara
att han kan löpa risk att i laga ordning uppsägas från sin tjänst. I fråga
om andra politiska förtroendeuppdrag inom stat och kommun finns inga
motsvarande bestämmelser. Det har däremot stadgats att fråga om rätt
till annan ledighet än semester inte får göras till föremål för avtal mellan
stat och kommun såsom arbetsgivare och tjänsteman såsom arbetstagare
(2 § statstj änstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen).

Såvitt gäller anställda i enskild tjänst bör i detta sammanhang omnämnas
vissa regler i en mellan SAF och LO år 1964 träffad överenskommelse om
regler för uppsägning av arbetsavtal och permittering m. m. Överenskommelsen
innebär bl. a. att arbetarparten kan hänskjuta frågan om uppsägning
av en arbetare, som fyllt 18 år och haft en sammanhängande anställningstid
om minst nio månader, till arbetsmarknadsnämnden. Nämnden skall pröva
om saklig grund förelegat för uppsägningen och äger, om så ej prövas vara
fallet, tilldöma arbetaren skadestånd. Vidare innehåller tjänstemannaavtalen
på SAF-området genomgående bestämmelser i vilka tjänstemännens rätt att
mottaga statligt, kommunalt eller fackligt förtroendeuppdrag direkt fastslås.

Frågans tidigare behandling

I motioner till 1965 års riksdag av herr Sundin m. fl. i första kammaren
(I: 593) och av herr Hedlund m. fl. i andra kammaren (II: 697) hemställdes
att riksdagen skulle anhålla om utredning rörande möjligheterna till förbättrat
skydd för medborgarnas politiska integritet. Ett av de spörsmål som
upptogs till behandling i motionerna gällde arbetstagares rätt att behålla sin
anställning vid engagemang som riksdagskandidat. Enligt motionärernas
mening kunde det från demokratins synpunkt inte godtagas att en person
avskedades från sin anställning på grund av att han engagerade sig för ett
politiskt parti. Enbart risken för att sådana åtgärder kunde komma i fråga
utgjorde ett avsteg från de demokratiska principerna, emedan dessa inte var
förenliga med dylika begränsningar i fråga om vilka personer som skulle
kunna väljas till offentliga uppdrag. Den politiska integriteten måste innefatta
rätten till aktivt, offentligt engagemang i politiska partier och till att
söka påverka den politiska opinionen och värva anhängare. I den mån de
arbetsuppgifter som följde med en anställning i något fall kunde anses så
ömtåliga att de inte lät sig förenas med ett engagemang av nämnt slag, måste
detta vara klarlagt och överenskommet innan anställningen tillträddes. Det
borde påpekas att här berörda spörsmål var väsensskilda från sådana inskränkningar
i fråga om rätten till tillträde till vissa anställningar som av
säkerhetsskäl kunde vara nödvändiga beträffande personer, vilka i vissa
situationer med skäl kunde förmodas utnyttja sin ställning på sätt som inte
var förenligt med de demokratiska principerna. — I motionen behandlades

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36 år 1968 3

även frågan om kollektiv anslutning av fackföreningsmedlemmar till politiskt
parti.

Motionerna remitterades till allmänna beredningsutskottet, som inhämtade
yttranden över desamma från arbetsmarknadens organisationer. Dessa
uttryckte med ett undantag (SR), den uppfattningen att frågan om anställningsskydd
lämpligen borde liksom hittills regleras genom förhandlingar
mellan arbetsmarknadens parter, varför en utredning beträffande detta
spörsmål icke var motiverad. Utskottet uttalade för egen del uppfattningen
att anställningsskyddet hörde till de angelägenheter som det ankom på arbetsmarknadens
parter att självständigt handha och besluta om. Någon
inblandning i dessa angelägenheter från statsmakternas sida borde icke
ifrågakomma annat än om vägande skäl härför kunde åberopas. Enligt utskottets
mening förelåg icke sådana skäl, varför utskottet hemställde att
motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd (ABU 1965: 35).
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Betydande minoriteter i kamrarna
stödde en till utlåtandet fogad reservation, som stödde kravet på utredning.
Debatten i kamrarna gällde emellertid huvudsakligen frågan om
kollektivanslutning.

Vid 1967 års riksdag yttrade sig konstitutionsutskottet över motioner med
hemställan om sådan ändring i krigsmaktens tjänstgöringsreglemente att
ledighet skulle medgivas för fullgörande av kommunalt uppdrag (KU 1967:
41). I sitt utlåtande, som godkändes av riksdagen, antecknade utskottet att
rätt till tjänstledighet enligt reglementet redan förefanns för fullgörande av
vissa offentliga uppdrag, bl. a. såsom riksdags- och landstingsman. Utskottet
fann det önskvärt att värnpliktig personal beviljades ledighet även för utförande
av olika primärkommunala uppdrag. Enär frånvaro för fullgörande
av uppdrag i vissa fall kunde medföra betydande olägenhet för den militära
verksamheten kunde dock utskottet, som förutsatte att önskemål om tjänstledighet
i möjligaste mån tillmötesgicks av de militära myndigheterna, inte
tillstyrka en generell rätt till sådan ledighet.

Utskottet

I förevarande motion fästs uppmärksamheten på att den enskilde medborgare,
som vill åta sig ett politiskt förtroendeuppdrag, ibland möter svårigheter
genom att han inte kan få tjänstledighet för att fullgöra uppdraget.
Den enda lagregeln i detta ämne gäller riksdagsmannauppdrag: enligt riksdagsordningen
får ingen hindra riksdagsledamot att utöva sitt uppdrag.
Såvitt gäller arbetstagare i allmän tjänst torde emellertid några svårigheter
att få erforderlig ledighet knappast uppstå i praktiken. I övrigt är förevarande
spörsmål en avtalsfråga, och dess lösning är alltså beroende av arbetsmarknadens
parter. Utskottet saknar möjlighet att bedöma hur förhållan -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36 år 1968

dena för de i enskild tjänst anställda i detta hänseende faktiskt gestaltar sig.
Det är emellertid otvivelaktigt av betydelse för demokratins funktionsduglighet,
att medborgarna bereds möjlighet både att åta sig och att fullgöra
politiska förtroendeuppdrag. Med hänsyn till att förutsättningarna för
tjänstledighet är en avtalsfråga kan utskottet emellertid inte tillstyrka det
i motionen framförda utredningskravet. Utskottet hemställer,
att riksdagen avslår motionen II: 381.

Stockholm den 5 november 1968

På konstitutionsutskottets vägnar:

GEORG PETTERSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Georg Pettersson (s), Erik Olsson (s),
Sveningsson (h), Sörlin (s), Hernelius (h), Sörenson (fp), Tistad (fp),
Harald Pettersson (ep), Nyquist (s) och Ivar Andersson (s); samt

från andra kammaren: herrar Adamsson (s), Nilsson i Östersund (s),
Johansson i Trollhättan (s), Nelander (fp), Larsson i Luttra* (ep), Andersson
i Billingsfors* (s), Wennerfors (h), Mossberg (s), Norrby (fp) och
Lindberg (ep).

* Ej närvarande vid justeringen.

ESSELTE AB, STHLM 68
814506