Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
1
Nr 59
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj. ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1968/69 till avsättning till fonden för idrottens främjande
jämte motioner.
(5:e avd.)
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t (bilaga 12, punkt F 4, s. 49—55 i
utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 3 januari 1968)
föreslagit riksdagen att till Avsättning till fonden för idrottens främjande
för budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av 30 375 000 kr.
Ifrågavarande anslag är i gällande riksstat uppfört med 26 375 000 kr.
Kungl. Maj :ts förslag innebär sålunda en ökning med 4 000 000 kr.
I detta sammanhang har utskottet behandlat
dels de likalydande motionerna 1:9 av fru Segerstedt Wiberg och fru
Hamrin-Thorell samt 11:10 av herr Hamrin i Jönköping m. fl. vari hemställts
att riksdagen vid behandlingen av det av Kungl. Maj :t begärda anslaget
till fonden för idrottens främjande måtte besluta att ingen del av
detta anslag får disponeras för stöd åt boxningssporten,
dels de likalydande motionerna I: 65 av herr Karl-Erik Eriksson m. fl.
och 11:99 av herr Sundkvist m.fl. vari hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om Kungl. Maj :ts medverkan till anordnandet
av ett riksomfattande lotteri — genom Svenska penninglotteriet
:— vars avkastning skulle avsättas till fonden för idrottens främjande,
dels de likalydande motionerna I: 118 av herrar Wirtén och Svanström
samt II: 95 av herrar Johansson i Växjö och Westberg vari hemställts att
riksdagen måtte för att möjliggöra en ökning av bidraget till De handikappades
riksförbund till Avsättning till fonden för idrottens främjande för
budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av 30 475 000 kr., en höjning med
100 000 kr. jämfört med departementschefens förslag.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna 1:9 och 11:10 från
Sveriges riksidrottsförbund och Svenska boxningsförbundet. Se Bilaga till
detta utlåtande.
Utskottet. Inriktningen av statens stöd åt idrotten och därmed sammanhängande
frågor utreds av 1965 års idrottsutredning, som i oktober 1967
lämnat ett delbetänkande, Vålådalens framtid.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 samt. Nr 59
2
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
Vålådalens turiststation ägs av Svenska turistföreningen. Stationen är
uppförd på mark som till en början utarrenderades av kronan men som
efter tillstånd av Kungl. Maj :t inköpts av turistföreningen. Stationen arrenderas
sedan år 1930 av Gösta Olander som också äger vissa smärre
byggnader på området och vissa rörelseinventarier. År 1956 uppförde Sveriges
riksidrottsförbund en idrottsgård i anslutning till turiststationen på
mark som riksidrottsförbundet arrenderar av staten. Gösta Olander är föreståndare
för idrottsgården.
Kungl. Maj:t har i likhet med idrottsutredningen funnit det angeläget
att verksamheten vid anläggningarna i Vålådalen kan fortsätta efter i huvudsak
de riktlinjer som utvecklats av Gösta Olander. I sådant syfte har
föreslagits att förvaltningen och driften av anläggningarna skall omhänderhas
av en av de tre huvudintressenterna för ändamålet bildad särskild
stiftelse, till vilken turistföreningen, riksidrottsförbundet och Gösta Olander
överlämnar sina ifrågavarande tillgångar i Vålådalen.
Idrottsutredningen har föreslagit att ett statsanslag av 3 milj. kr. ställs
till stiftelsens förfogande för upprustning och utbyggnad av anläggningarna.
Departementschefen har preliminärt godtagit utredningens kostnadsberäkning
men anser att slutlig ställning till förslaget i denna del hör tas
först sedan planerna mera i detalj utformats av stiftelsens styrelse. I propositionen
har föreslagits att för budgetåret 1968/69 anvisas 1 milj. kr.
Utskottet biträder Kungl. Maj :ts förslag om medelsanvisning avseende
Vålådals-anläggningarna och har inte heller något att erinra mot vad i propositionen
anförts beträffande den framtida förvaltningen av dessa anläggningar
in. m.
Kungl. Maj :t har därutöver föreslagit en allmän uppräkning av nu ifrågavarande
anslag med inte mindre än 3 milj. kr. I motionerna I: 118 och
11:95 föreslås anvisande av ytterligare 100 000 kr., vilket belopp avses för
ökning av bidraget till De handikappades riksförbund. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att idrottsutövningen ur olika synvinklar är av stor
betydelse för de handikappade. I statsrådsprotokollet återges ett uttalande
av idrottens samarbetsnämnd, i vilket nämnden framhåller att genom De
handikappades riksförbunds arbete väsentligt förbättrade möjligheter skapats
för de handikappades idrottsutövning och att tillräckliga medel bör
ställas till förfogande för en fortsatt utveckling på detta område. Mot bakgrunden
av detta uttalande anser sig utskottet kunna utgå från att önskemålen
om ökning av stödet till handikappidrotten särskilt kommer att beaktas
rid fördelningen av anslaget. Då det bör vara möjligt att redan inom
ramen för det av Kungl. Maj :t föreslagna anslagsbeloppet väsentligt höja
bidraget till handikappidrotten avstyrker utskottet motionerna I: 118 och
II: 95.
Under åberopande av det anförda föreslår utskottet att i enlighet med
Kungl. Maj :ts förslag för nästa budgetår anvisas 30 375 000 kr.
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968 3
Genom detta ställningstagande har utskottet anslutit sig till Kungi. Maj :ts
förslag att under förevarande anslagsrubrik bör upptas medel för Sveriges
deltagande i de olympiska spelen i Mexico. Härom vill emellertid utskottet
anföra följande.
Den internationella olympiska kommitténs beslut att låta Sydafrika delta
i olympiaden har i vida kretsar väckt ogillande och indignation. En rad
länder bar förklarat att de inte kommer att delta i Mexico om Sydafrika
tillåts delta.
Rasdiskriminering och apartheid är utan tvekan företeelser som är helt
oförenliga med de olympiska spelens grundläggande idéer om en global
samling kring idrotten i fredlig anda.
Enligt vad utskottet erfarit har Sveriges olympiska kommitté hos den
internationella olympiska kommittén begärt en omprövning av beslutet att
låta Sydafrika delta.
Utskottet har noterat opinionsyttringarna från idrottsvärlden och den
diskussion som i anslutning härtill uppstått rörande olika länders deltagande
i olympiaden.
Om internationella olympiska kommittén vidhåller sitt beslut syns det
tveksamt om ett svenskt deltagande i olympiaden bör stödjas genom bidrag
av statsmedel. Det är därför utskottets förhoppning att den åsyftade omprövningen
kommer till stånd och leder till ändring av det tidigare beslutet
så att förutsättningar för en olympiad i traditionell mening skapas.
Utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t ej fattar beslut i bidragsärendet
förrän klarhet vunnits om att det blir en olympiad i traditionell mening.
I motionerna 1:9 och II: 10 hemställs att riksdagen beslutar att ingen
del av förevarande anslag får disponeras för stöd åt boxningssporten.
Utskottet vill erinra om att medel ur förevarande anslag ej kommer den
professionella boxningen till godo. Nu är således endast fråga om det ekonomiska
stödet åt amatörboxningen.
Vid Nordiska rådets elfte session 1963 beslöt rådet rekommendera regeringarna
i Danmark, Finland, Norge och Sverige att företa en gemensam undersökning
om boxningens skadeverkningar. Till koordinerande land utsågs
Danmark. Den specialistkommitté som tillsattes för uppgiften har redovisat
resultatet av sitt arbete i betänkandet Boxningens medicinska skadeverkningar
(NU 1967: 16). I betänkandet läggs fram förslag om en rad olika
åtgärder syftande till att förhindra eller minska riskerna för utövarna av
boxning. Efter remissbehandling av betänkandet avser Danmarks regering
att inbjuda de övriga nordiska regeringarna till förhandlingar om lämpliga
åtgärder i anledning av de sakkunnigas förslag.
Vid sin behandling i fjol av motioner av samma innebörd som de nu ifrågavarande
underströk utskottet att frågan om de skadeverkningar som otvivelaktigt
kan uppkomma i samband med amatörboxningens utövning bör
följas med särskild uppmärksamhet, bl. a. genom företrädare för läkar
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 6 samt. Nr 59
4
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
vetenskapen, och att effektiva åtgärder bör vidtas för att i så stor utsträckning
som möjligt minska de med boxningssporten förenade skaderiskerna.
Riksidrottsförbundets och boxningsförbundets yttranden över de nu ifrågavarande
motionerna ger vid handen att i Sverige olika åtgärder vidtagits
eller planeras i sådant syfte. Utskottet utgår från att detta arbete sedan nu
nyssnämnda betänkande föreligger kommer att intensifieras och att det
gemensamma nordiska arbetet kommer att bedrivas med största möjliga
skyndsamhet.
Om amatörboxningen undandras stödet från fonden för idrottens främjande
innebär detta enligt riksidrottsförbundets uppfattning att amatörboxningen
ändå kommer att fortleva men att boxningsförbundets verksamhet
betänkligt försvåras då det gäller ungdomsfostran, utbildning av ledare,
instruktörer och domare. Likaså äventyras kontrollen och säkerhetsanordningarna
till skydd mot skador.
Inte minst av sist angivna skäl måste ett beslut av den innebörd som
föreslagits i motionerna inge allvarliga betänkligheter. Utskottet är för sin
del inte berett medverka till åtgärder som kan innebära att riksidrottsförbundets
möjligheter till kontroll över och insyn i boxningsförbundets verksamhet
begränsas. Därtill kommer att utskottet anser att inte några skäl
har framkommit som motiverar avsteg från den tidigare av riksdagen intagna
ståndpunkten att riksdagen inte lämpligen bör ge direktiv för den
närmare inriktningen av det ekonomiska stödet till idrotten utan att det
bör ankomma på riksidrottsförbundet att bestämma i fråga om fördelningen
av bidrag mellan olika specialförbund.
Under åberopande av det anförda avstyrker utskottet motionerna 1: 9 och
II: 10.
I motionerna 1:65 och 11:99 upptas frågan om ekonomiskt stöd till
idrotten utöver det som sker genom anslag på riksstaten. I sådant syfte
föreslås att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder för
anordnande genom Svenska penninglotteriet av ett riksomfattande lotteri,
vars avkastning skulle avsättas till fonden för idrottens främjande.
Utskottet har erfarit att Svenska penninglotteriet för närvarande har svårigheter
att finna avsättning för lottsedlar i de lotterier bolaget anordnar.
Enligt samtidigt lämnad uppgift råder även på lotterimarknaden i övrigt
visst köpmotstånd. Det syns därför utskottet utomordentligt tveksamt huruvida
ett idrottslotteri under nu rådande förhållanden skulle kunna hävda
sig i konkurrensen med andra redan etablerade större lotterier. Utskottet
har vidare den principiella uppfattningen att det statliga ekonomiska stödet
till idrotten liksom hittills bör åstadkommas genom anslag på riksstaten.
Utskottet är sålunda ej berett tillstyrka ifrågavarande motioner.
Utskottet hemställer
1. att riksdagen avslår motionerna I: 118 och II: 95 i vad
de avser särskild medelsanvisning för höjt bidrag till De
handikappades riksförbund,
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
5
2. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och
med avslag å motionerna I: 118 och 11:95 i vad de avser
anslagsberäkningen till Avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
tionde huvudtiteln anvisar ett anslag av 30 375 000 kr.,
3. att riksdagen avslår motionerna I: 9 och It: 10,
4. att riksdagen avslår motionerna I: 65 och II: 99.
Stockholm den 2 april 1968
På statsutskottets vägnar:
GÖSTA BOHMAN
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet har närvarit:
från första kammaren: herrar Näsström (s), Birger Andersson (s),
Virgin (h), Fritz Persson (s), Rikard Svensson (s), fru Wallentheim (s),
herrar Kaijser (h), Nyman (fp), Mårtensson (s), Bertil Petersson (s), Ottosson
(h), Herbert Larsson (s), Edström (fp), Thorsten Larsson (ep) och
Johan Olsson (ep) samt
från andra kammaren: herrar Bohman (h), Karlsson i Olofström (s),
Blidfors (s), Eliasson i Sundborn (ep), fru Lewén-Eliasson (s), fröken
Olsson (s), herrar Gustafsson i Skellefteå (fp), Lindholm (s), Johansson i
Norrköping (s), Ivällstad (fp), Fagerlund (s), Blomkvist (s), Björkman
(h), Westberg- (fp) och Sjönell (ep).
Reservationer
1) beträffande stöd åt boxningssporten
a) av herrar Kaijser (h), Nyman (fp), Edström (fp), Thorsten Larsson
(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad (fp) och Westberg (fp) som
anser att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 9 och II: 10 och att därför
dels den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »Inte minst»
och slutar med »och II: 10» bort ha följande lydelse:
»Den genom Nordiska rådets försorg genomförda utredningen visar att
amatörboxningen är hälsovådlig. Härutinnan föreligger en klar skillnad i
förhållande till idrott i egentlig mening. Det är därför motiverat att staten
inte stöder boxningsverksamheten. Det synes lämpligt att denna tanke tar
sig uttryck på det i motionerna angivna sättet.
Enligt utskottets mening bör riksidrottsförbundet kunna utöva kontroll
över och ha insyn i boxningsförbundets verksamhet även om statsbidrag
inte utgår till amatörboxningen. Vad riksidrottsförbundet i sitt remiss
-
6
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
yttrande anfört kan därför enligt utskottets uppfattning ej åberopas soin
skäl mot indragning av det statliga stödet.
Under åberopande av det anförda tillstyrker utskottet förevarande motionsyrkande.
»
dels utskottets hemställan under 3. bort ha följande lydelse:
»3. att riksdagen med bifall till motionerna I: 9 och II: 10
beslutar att förevarande anslag icke får disponeras för stöd
åt boxningssporten,»
b) av herr Johan Olsson (ep)
c) av herr Eliasson i Sundborn (ep).
2) av herrar Edström (fp), Thorsten Larsson (ep), Johan Olsson (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Källstad (fp), Wesiberg
(fp) och Sjönell (ep) som anser att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 65 och II: 99 och att därför
dels det stycke i utskottets yttrande på s. 4 som börjar med »Utskottet
har» och slutar med »ifrågavarande motioner» bort ha följande lydelse:
»Det syns utskottet motiverat att nya vägar prövas i syfte att ge olika
idrottsorganisationer bättre ekonomiska möjligheter att främja idrotten i
landet. Det i förevarande motioner framförda förslaget om ett genom
Svenska penninglotteriets försorg anordnat riksomfattande idrottslotteri
anser utskottet väl värt att förverkliga. Utskottet tillstyrker därför motionerna.
»
dels utskottets hemställan under 4. bort ha följande lydelse:
»4. att riksdagen med bifall till motionerna 1: 65 och II: 99
hos Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder för anordnande
genom Svenska penninglotteriet av ett riksomfattande lotteri,
vars avkastning skall avsättas till fonden för idrottens
främjande.»
3) av herrar Virgin (h), Kaijser (h), Ottosson (h), Bohman (h) och
Björkman (h) som anser att den del av utskottets yttrande på s. 3 som
börjar med »Om internationella» och slutar med »traditionell mening» bort
ha följande lydelse:
»Det är utskottets förhoppning att den åsyftade omprövningen kommer
till stånd och leder till ändring av det tidigare beslutet så att förutsättningar
skapas för en olympiad i traditionell mening.»
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
7
Bilaga
Yttranden över motionerna I: 9 och II: 10
Sveriges riksidrottsförbund (29.2.1968)
I motionen talas om boxningssporten utan att någon skillnad göres mellan
amatörboxning och professionell boxning. RF finner det angeläget framhålla
atl vid en bedömning av boxningssporten bör en klar distinktion ske
mellan amatörboxning och professionell boxning. Den senare ligger ej inom
RF:s verksamhetsområde och till densamma utgår ej statliga bidrag.
RF liksom ledningen för boxningsförbundet är medvetet om att amatörboxningen
— liksom vissa andra idrotter — kan medföra skaderisk för utövarna.
Roxningsförbundet har därför — med stöd från RF — sedan ett
10-tal år tillbaka kontinuerligt verkat för att genom olika säkerhetsbestämmelser
eliminera eller i varje fall avsevärt begränsa de risker, som amatörboxningen
i tävlingsform kan medföra. Bland dessa åtgärder bör följande
nämnas:
1. Startbok
Innan någon får tillstånd att boxas måste han genomgå läkarundersökning
och förklaras tävlingsduglig med avseende främst på de fysiska förutsättningarna.
Alla matcher noteras och kontroll av startboken sker varje
år.
2. Huvudskydd
Obligatoriskt huvudskydd infördes 1962 i första hand för att skydda huvudet
vid fall mot golvet men också i syfte att minska ögonbrynsskador vid
sammanstötningar huvud mot huvud.
3. Underlivsskydd
Suspensoar har under många år varit obligatorisk.
4. Tandskydd
Med något enstaka undantag använder alla boxare i dag tandskydd.
5. Handskar
Tjockleken (tyngden) på handskarna har ökats från 8 oz (228 g) till 10
oz (285 g).
6. Domarregler
För att undvika knockout kan ringdomaren avbryta en ojämn kamp i ett
tidigt skede.
Boxningsförbundet bär under hösten 1967 beslutat företa utredning om
huvudskyddens utförande och översyn av alla skyddsåtgärder.
Vid utformningen av säkerhetsbestämmelserna har boxningsförbundet
samrått med läkarvetenskaplig expertis. Bestämmelsernas efterlevnad kon
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
trolleras av boxningsförbundet. Företrädare för RF har senast vid de svenska
mästerskapstävlingarna i Stockholm den 19—22 februari 1968 kunnat
konstatera att match för undvikande av skadeverkningar avbrytes på initiativ
av domare, sekond eller den tävlande själv.
Av vad här anförts torde framgå att boxningsförbundet vidtagit en rad
åtgärder för att skydda amatörboxare mot skador. RF vilt erinra om att den
utredning som nyligen utförts inom Nordiska rådet rekommenderar i stort
sett motsvarande säkerhetsbestämmelser.
RF vill också framhålla att den aktivitet, som bedrives inom boxningsförbundet
och dess föreningar, är av sådan art och omfattning att dess värde
ej bör bedömas enbart på grund av den publicitet som sker kring tävlingar.
Inom föreningarna bedrives en relativt omfattande ungdomsverksamhet
som visat sig kunna engagera ungdomar, som svårligen attraheras av andra
idrotter. Genom denna verksamhet får dessa ungdomar möjlighet till planmässig
träning i ett idrottens kamratskap med självklar respekt för regler
och bestämmelser. De fostras därigenom till ett sportmannamässigt uppträdande.
De statliga medel som via RF utgår till boxningsförbundet — 70 000
kronor under budgetåret 1967/68 — avser i första hand stöd till denna ungdomsverksamhet.
En annan betydelsefull och omfattande del av boxningsförbundets verksamhet
är utbildning av föreningsledare, instruktörer och domare. Denna
aktivitet är väsentlig i förbundets strävan att ge amatörboxningen en sådan
form att den motsvarar ovan beskrivna målsättning.
I detta sammanhang bör påpekas att endast en relativt liten del av det
statliga bidraget till boxningsförbundet användes för täckande av kostnader
för tävlingsverksamhet. Om amatörboxningen undandrages stödet från fonden
för idrottens främjande, innebär detta enligt RF:s uppfattning att amatörboxningen
ändå kommer att fortleva men att boxningsförbundets verksamhet
betänkligt försvåras då det gäller ungdomsfostran, utbildning av ledare,
instruktörer och domare. Likaså äventyras kontrollen och säkerhetsanordningarna
till skydd mot skador.
Det förhållandet att boxningsförbundet såsom medlem av RF kommer i
åtnjutande av samhällets ekonomiska stöd innebär enligt RF:s uppfattning
en garanti för att detta förbund i samarbete med RF och med utnyttjande
av läkarvetenskaplig expertis kan leda och kontrollera amatörboxningen på
ett sådant sätt att dess ungdomsfostrande värde tillvaratages.
RF :s nuvarande möjligheter till kontroll över och insyn i boxningsförbundels
verksamhet blir betydligt sämre om RF saknar möjlighet att lämna boxningsförbundet
bidrag av statsmedel.
Sammanfattningsvis vill RF hänvisa till sitt yttrande den 16 januari 1962
över SOU 1961:46 och därur citera:
»När de värden boxningssporten representerar i form av ett samlande
ungdomsarbete, god ungdomsfostran och fysisk träning vägs mot de skaderisker,
som utredningen konstaterat — skaderisker som icke är mera påtagliga
än i åtskilliga andra former av statsunderstödd idrottsutövning — kan
RF icke anse att skäl finnes att ifrågasätta någon ändring i fråga om statsbidrag
till denna del av verksamheten inom RF.»
Med stöd av det anförda föreslår RF att den remitterade motionen lämnas
utan bifall.
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
9
Svenska boxningsförbundet (20.2.1968)
Den i motionerna angivna anledningen till att boxningssporten ej skulle
komma i åtnjutande av anslag ur idrottsfonden är »att medvetet begången
skadegörelse på en tävlingsmotståndare helt faller inom ramen för fastställda
regler» och fortsättningsvis »Det skall här i klarhetens intresse framhållas,
att den enda sportgren, som anslagsmässigt motiverar en särbehandling,
är just boxningen.»
Denna grundsyn från motionärernas sida är enligt vår uppfattning helt
felaktig och strider dels mot de demokratiska principer efter vilka vårt
samhälle är uppbyggt, dels också mot de gängse vedertagna idrottsliga
grundlagarna även om hänsyn tages till de medicinska frågorna i sammanhanget.
Amatörboxningssporten är till sin natur en försvarssport och bygger på
mänskliga fundamentala principer, viljan att försvara sig, självbevarelseinstinkten.
För hela den västerländska boxningsskolan är försvarsattityden
väsentlig, vilket också är ledmotiv vid upprättande av instruktionsböcker,
vid regelförändringar etc. Amatörboxningen kan givetvis hänföras till kampidrotterna
där de individuella prestationerna bedöms och värdesätts. Den
är en sport för unga människor (16—21 år) som har behov av att under
denna ur många synpunkter relativt svåra delen av uppväxttiden få idka
en individuell idrottsgren i gemenskap med andra ungdomar av samma
kynne.
De som i motsats till motionärerna levt nära denna ungdom har klart
för sig att deras avsikt med sin idrottsutövning är helt annorlunda än alt
»medvetet försöka skada en tävlingsmotståndare».
Innan vi går in på idrottsliga synpunkter torde det vara på sin plats
med några sociala aspekter. Samhället har tillerkänt idrottsrörelsen en
obestridlig ställning som uppfostrare av svensk ungdom. Idrottens uppfostrande
uppgift respekteras också av alla samhällsgrupper oavsett politisk,
religiös eller annan anknytning. Människan är emellertid inte ensartad.
Arvsanlag och andra faktorer gör att vi skiljer oss från varandra
i kynne, intresse etc. Speciellt under ungdomsåren kommer dessa särdrag
fram som måste kanaliseras i rätt riktning. Här har idrotten en stor uppgift
att fylla. Genom den mångskiftande verksamheten kan olika intressesfärer
tillgodoses. Den ungdom som till sin natur vill dela intresset omkring
uppgiften med andra ägnar sig åt lagidrotten. Men den ungdom som
är individualistiskt lagd måste ha rätt att tillfredsställa sina intentioner.
Här har kampidrotterna jämsides med andra idrottsgrenar av individuell
natur en stor uppgift: Att kanalisera aggressioner i rätt riktning.
Vi vet inom vårt förbund vilken god uppfostrare amatörboxningen är,
vilket har bidragit till åt! många svenska ungdomar har anpassats i sin slutliga
miljö på rätt sätt. Det är också vetskapen om detta som gör att det
fortfarande går att rekrytera ledare etc. inom en idrottsgren som under alltför
många år utsatts för en osaklig och sårande kritik från icke experter.
Vi vill i detta sammanhang erinra om att vår sport omgärdas av säkerhetsbestämmelser
på ett helt annat sätt än inom andra idrottsgrenar. Man
kan också konstatera att den utredning som utförts inom Nordiska rådet
i stort sett har kommit fram till de säkerhetsbestämmelser som vi redan
tillämpar.
10
Statsutskottets utlåtande nr 59 år 1968
Som bekant innebär Nordiska rådets utredning inget förslag till boxningsförbud
utan man anser att de av utredningen föreslagna skyddsåtgärderna
skall vara tillfyllest. Vi vill emellertid även framhålla att vi ständigt
omprövar säkerhetsföreskrifterna efter hand som erfarenheterna så
kräver.
Vid boxnings,förbundets årsmöte den 7 oktober 1967 beslöts att en förutsättningslös
utredning angående huvudskyddens utförande skulle påbörjas.
Senare under hösten beslöt styrelsen att vidga utredningen till att samtidigt
omfatta en allmän översyn av alla skyddsåtgärder, förutom huvudskydd
även handskar och ringgolv.
Ett första sammanträffande ägde rum för en tid sedan med laborator
Aldman som utmynnade i ett sammanträffande med Sveriges standardiseringskommission
och provningsanstalten. Undersökningen skall påbörjas
inom den närmaste tiden och vår målsättning är att få boxningshjälmen
SIS-märkt.
Den utredning som utförts för att undersöka skadeverkningar, nu senast
den inom Nordiska rådet, ger enligt vår uppfattning en skev bild av
de verkliga förhållandena. Vid undersökningar av boxare är det i allmänhet
äldre sådana som utövade sporten under helt andra förhållanden än nu.
Skyddsåtgärder som startbok, huvud- och tandskydd, tjockare handskar,
RSC-regeln, avstängning av boxare vid knock-outs etc. har inneburit att
eventuella skaderisker eliminerats i hög grad. Antalet matcher per boxare
har också minskat, vilket gör att utövarna får längre viloperioder nu än
tidigare. Dessa förhållanden har inte beaktats i utredningen.
Man kan också vaga sig pa att tro, med stöd av ifrågavarande utredning,
att läkarvetenskapen fortfarande vet för litet när "det gäller hjärnskador.
Hjärnskakningar som innebär långvarig medvetslöshet kan åstadkomma
ogynnsamma förändringar av hjärnan men ovissheten är stor
när det gäller verkan av upprepade hjärnskakningar av lindrigare natur.
Här befinner sig boxningssporten i gott sällskap med andra idrottsgrenar.
Det kan kanske vara en idrottens fråga att hjälpa till med forskningsarbetet
i här berört avseende.
Med stöd av här anförda synpunkter avvisar Svenska boxningsförbundet
bestämt motionärernas förslag om indragning av det anslag som riksidrottsförbundet
årligen tillerkänner oss. Vi anser också att Sveriges riksdag bör
tillerkänna ainatörboxningssporten samma självklara ställning som idrottsgren
inom riksidrottsförbundets hägn som övriga idrottsgrenar åtnjuter och
låta fördelningen av de medel som ställs till idrottens förfogande handhas av
idrottens organ.
MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680027