Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

1

Nr 48

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. m.

Genom en den 15 mars 1968 dagtecknad proposition, nr 89, har Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut,

2) lag angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
25) om servitut,

4) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån,

5) lag angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning
av vissa frälseräntor,

6) lag angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen,

7) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336)
om sammanläggning av fastigheter å landet,

8) lag angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad,

9) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden,

10) lag angående ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni
1875 (nr 42 s. 1) angående lagfart å fång till fast egndom,

11) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt,

12) förordning om ändrad lydelse av 12 § stämpelskatteförordningen
den 21 maj 1964 (nr 308).

Propositionen har hänvisats till bevillningsutskottet i vad avser ändring
av stämpelskatteförordningen (punkt 12), medan den i övrigt hänvisats till
lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 saml. 3 avd. Nr 48

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Propositionens huvudsakliga innehåll

I syfte att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna vid de allmänna
underrätterna och underlätta en eventuell övergång till automatisk databehandling
inom inskrivningsväsendet föreslås i propositionen vissa reformer
inom lagfarts- och inteckningslagstiftningen och i fråga om fastighetsbokföringen.

Det från principiell synpunkt viktigaste förslaget innebär att inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut, som har beviljats eller vilandeförklarats
före den 1 januari 1918, skall förfalla om de inte förnyas
senast på sista inskrivningsdagen år 1970.

Vidare föreslås att i nyttj anderättslagen och servitutslagen skall införas
bestämmelser om verkan på nyttjanderätt och servitut av att fastighet delas.
Om rättighetens utövning är lokaliserad till visst område, får enligt
förslaget en delning av fastigheten den verkan att rättigheten upphör att
besvära fastighet, som inte omfattar någon del av området.

Flera av de övriga förslagen gäller olika anteckningar i fastighetsböckerna,
t. ex. om avdikningslån och frälseräntor. Bl. a. föreslås att inskrivningsdomaren
skall få befogenhet att avföra betydelselösa anteckningar ur fastighetsboken.

Enligt förslaget till ändring i lagfartsförordningen slopas kravet på att
tomtkarta skall företes när lagfart första gången söks på rättsligen bestående
tomt. Motsvarande ändring föreslås i fråga om inskrivning av tomträtt i
sådan tomt.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Lagförslag

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3

1) Förslag
till
Lag

om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt

och servitut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Inteckning som beviljats före den 1 januari 1918 för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut förfaller sista inskrivningsdagen år 1970, om ej inteckningen
förnyas efter ansökan i den ordning som anges i 2 §.

Besvärar intecKningen flera fastigheter och förnyas den i fråga om endast
någon eller några av dem, förfaller inteckningen beträffande den eller de
övriga fastigheterna.

2 §•

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller annan, vars rätt
beröres, hos inskrivningsdomaren senast på sista inskrivningsdagen år 1970.
Därvid skall lämnas uppgift om inteckningen och den eller de fastigheter i
vilka inteckningen skall förnyas.

3 §■

Bestämmelserna i 1 och 2 §§ äger motsvarande tillämpning på ansökan
om inteckning som förklarats vilande före den 1 januari 1918 och ej beviljats
efter nämnda dag.

4 §•

Denna lag gäller ej beviljad eller sökt inteckning för sådant servitut som
avses i 7 a § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

2) Förslag
till
Lag

angående ändring i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att i 1 kap. lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom skall införas en ny paragraf, 6 a §, av nedan angiven lydelse.

1 KAP.

6 a §.

Delas fastighet som besväras av nyttjanderätt, gäller rättigheten i var och
en av de nya fastigheterna. År rättighetens utövning genom nyttjanderättsavtalet
begränsad till visst område, upphör rättigheten dock att besvära
fastighet som icke omfattar någon del av området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
nyttj anderätten upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

3) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25)

om servitut

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 14 juni 107 om servitut1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §.

Vad i 1 kap. 3—6 §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom är
stadgat i fråga om nyttjanderätt
skall beträffande servitut äga motsvarande
tillämpning; dock att vad
där stadgas angående verkan av
överlåtelse av fastigheten eller av

1 Senaste lydelse av 3 § se 1937:166.

Vad i 1 kap. 3—6 a §§ lagen om
nyttjanderätt till fast egendom är
stadgat i fråga om nyttjanderätt
skall beträffande servitut äga motsvarande
tillämpning; dock att vad
där stadgas angående verkan av
överlåtelse av fastigheten eller av

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

5

(Nuvarande lydelse)

dess försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller av återköp
enligt lagen om återköpsrätt till
fast egendom icke skall äga tillämpning
å servitut, som uppkommit vid
laga skifte eller ägostyckning eller
vid avstyckning av område som ej
ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före d. 1 jan.
1876, eller å servitut, som avses i
7 a §.

(Föreslagen lydelse)

dess försäljning i den ordning utsökningslagen
bestämmer eller av återköp
enligt lagen om återköpsrätt till
fast egendom icke skall äga tillämpning
å servitut, som uppkommit vid
laga skifte eller ägostvckning eller
vid avstyckning av område som ej
ingår i tomtindelning, ej heller å servitut,
som tillkommit före d. 1 jan.
1876, eller å servitut, som avses i
7 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även om
servitutet upplåtits före ikraftträdandet eller fastigheten delats dessförinnan.

4) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1929 (nr 164) om kronans
förmånsrätt för avdikningslån

Härigenom förordnas, dels att 1 och 3—5 §§ samt 6 § 3 mom. lagen den
14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån skall upphöra att
gälla, dels att 2 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sedan beslut meddelats om ordningen
för lånets återbetalning samt,
där flera fastigheter skola ansvara
för återbetalningen, om lånets fördelning
å dessa fastigheter, äger kronan
för de årliga avbetalnings- och
räntebelopp, som sålunda bestämts,
lika rätt i fastighet, vilken lånet blivit
påfört, som för avgäld av fast
egendom, varom i 17 kap. 6 § handelsbalken
sägs.

Sedan beslut meddelats om ordningen
för återbetalning av lån från
statens avdikningslånefond (avdikningslån)
samt, där flera fastigheter
skola ansvara för återbetalningen,
om lånets fördelning på dessa fastigheter,
äger kronan för de årliga
avbetalnings- och räntebelopp, som
sålunda bestämts, lika rätt i fastighet,
vilken lånet blivit påfört, som
för avgäld av fast egendom, varom
i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve derbörlig

fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år t968

5) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 8 november 1912 (nr 277) om avlösning av

vissa frälseräntor

Härigenom förordnas, dels att 10 och 18 §§ lagen den 8 november 1912
om avlösning av vissa frälseräntor, skall upphöra att gälla, dels att 4 och

samma lag1 skall erhålla andrad
(Nuvarande lydelse)

4

Då ansökning om avlösning av
frälseränta inkommit, göre Konungens
befallning shav ande anmälan därom
hos domaren eller rätten i orten;
och varde å nästa rättegångsdag för
lagfarts- och inteckningsärenden anteckning
om ansökningen införd i
lagfarts och inteckningsprotolcollen.

Konungens befallningshavande
skall ock från kammarkollegiet inhämta
de upplysningar, som äro för
kollegiet tillgängliga och äga betydelse
för prövning av ansökningen,
samt, där avlösningen påkallats av
kammaradvokatfiskalsämbetet, införskaffa
uppgift å räntans och fastighetens
ägare ävensom gravationsbevis
angående räntan.

lydelse på sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Då ansökning om avlösning av
frälseränta inkommit, skall Konungens
befallningshavande från kammarkollegiet
inhämta de upplysningar,
som äro för kollegiet tillgängliga
och äga betydelse för prövning av ansökningen,
samt, där avlösningen
påkallats av kammaradvokatfiskalsämbetet,
införskaffa uppgift på räntans
och fastighetens ägare ävensom
gravationsbevis angående räntan.

14 §.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles,
vunnit laga kraft, låte Koningens
befallningshavande införa
meddelande om utslaget i länskungörelserna;
insände ock till domaren
eller rätten i orten anmälan ej
mindre om frälseräntans upphörande
än även om förskottet samt de årliga
avbetalnings- och räntebeloppen;
och varde å nästa rättegångsdag
för lagfarts- och inteckningsärenden
anteckning om räntans upphörande
gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen
samt anteckning

Sedan utslag, som i 11 § omförinäles,
vunnit laga kraft, låte Konungens
befallningshavande införa meddelande
om utslaget i länskungörelserna.

1 Senaste lydelse av 14 och 18 §§ se 1929:165 samt av 4 och 10 §§ se 1937: 345.

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om förskottet och vad därtill hör
införd i intecknings protokollet.

När förskjutet belopp blivit till
fullo betalt, skall ock anmälan härom
göras och i intcclcningsprotokollet
införas enligt vad nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i vederbörlig
fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

6) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen den 6 maj 1938 (nr 159) om
avlösning av avgälder från de till skatte försålda så kallade
halländska kyrkohemmanen

Härigenom förordnas, att 7 § lagen den 6 maj 1938 om avlösning av avgälder
från de till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Sedan Konungens befallningshavandes
beslut vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa
meddelande om beslutet i länskungörelserna;
insände ock till inskrivningsdomaren
anmälan om förskottet
samt de årliga avbetalningsbeloppen,
och varde å nästa inskrivningsdag
anteckning därom införd
i inteckningsprotokollet och fastiglietsboken.

När förskjutet belopp blivit till
fullo inbetalt, skall ock anmälan
härom göras och antecknas enligt
vad nyss sagts.

Sedan Konungens befallningshavandes
beslut vunnit laga kraft, låte
Konungens befallningshavande införa
meddelande om beslutet i länskungörelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då anteckning som gjorts i ve derbörlig

fastighetsbok enligt äldre lag förfaller.

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr å8 år 1968

7) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om
sammanläggning av fastigheter å landet

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 18 juni 1926 om sammanläggning
av fastigheter å landet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnats för beredande
av odlingsföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av
frälseränta eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, eller för ersättning,
varom förmäles i lagen om
säkerhet för utbekommande av vissa
ersättningar i anledning av laga skifte
eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för samma
ränta, avgäld, lån, förskott eller ersättning
jämväl å den eller de övriga
fastigheterna, då må sammanläggning
icke äga rum, såframt icke den,
som på grund av inteckning eller
jämlikt It kap. 2 § jordabalken i annan
av fastigheterna äger säkerhet
för fordran eller annan rättighet,
medgivit sammanläggningen eller
denna är väsentligen utan betydelse
för honom.

Samma lag---av sammanläggningen.

Fastighet, som---arrendators förköpsrätt.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt
halländskt kyrkohemman eller för
ersättning, varom förmäles i lagen
om säkerhet för utbekommande av
vissa ersättningar i anledning av laga
skifte eller annan jorddelningsförrättning,
och vilar ej ansvar för
samma avgäld eller ersättning jämväl
på den eller de övriga fastigheterna,
då må sammanläggning icke
äga rum, såframt icke den, som på
grund av inteckning eller jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken i annan av fastigheterna
äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna är
väsentligen utan betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1947: 701.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

9

8) Förslag
till
Lag

angående ändrad lydelse av 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

3

Häftar fastighet, varom fråga är,
för frälseränta eller för avgäld från
till skatte försålt halländskt kyrkohemman
eller för lån, som av allmänna
medel lämnas för beredande
av odling sföretag, eller för förskott
av dylika medel för avlösning av frälseränta
eller för avlösning av avgäld,
som nyss nämnts, och vilar ej ansvar
för samma ränta, avgäld, lån eller
förskott jämväl å de övriga fastigheterna,
må sammanläggning ej äga
rum, såframt ej den, som på grund
av inteckning eller jämlikt 11 kap.
2 § jordabalken i någon av sistnämnda
fastigheter äger säkerhet för fordran
eller annan rättighet, medgivit
sammanläggningen eller denna är
väsentligen utan betydelse för honom.

§.

Häftar fastighet, varom fråga är,
för avgäld från till skatte försålt
halländskt kyrkohemman och vilar
ej ansvar för samma avgäld jämväl
på de övriga fastigheterna, må sammanläggning
ej äga rum, såframt ej
den som på grund av inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken
i någon av sistnämnda fastigheter
äger säkerhet för fordran eller annan
rättighet, medgivit sammanläggningen
eller denna är väsentligen utan
betydelse för honom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Lagen äger tillämpning även på
sammanläggningsärende som inkommit till ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
före lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 4 kap. 3 § se 1947: 703

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

9) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med särskilda
bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden

Härigenom förordnas, dels att 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges, dels att i lagen skall införas en ny paragraf,
19 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §•

Om inskrivningsdomarens beslut
eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked
genom bevis, som tecknas å den till
grund för ansökningen åberopade
handlingen. Beviset skall innehålla
uppgift å det rum i fastighets-, tomträtts-
eller vattenfallsrättsboken, vari
inskrivningen verkställts.

Om inskrivningsdomarens beslut
eller annan i inskrivningsärende vidtagen
åtgärd utom såvitt angår anmälan
om upphört innehav av inteckningshandling
meddelas besked
genom bevis, som tecknas å den till
grund för ansökningen åberopade
handlingen. Bevis om att inteckning
förnyats får utfärdas särskilt. Bevis
skall innehålla uppgift å det rum i
fastighets-, tomträtts- eller vattenvari
inskrivningen

fallsrättsboken,
verkställts.

Innefattar beslutet----- för beslutet.

Då lagfart —------är stadgat.

19 §.

Anteckning, som i anledning av
anmälan gjorts i fastighets-, tomträtts-
eller vattenfallsrättsboken,
skall avföras om den i inskrivningsärende
eller annars finnes uppenbarligen
ej längre vara av betydelse.
Avförandet skall handläggas som
inskrivningsärende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 9 § se 1939: 126.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

11

10) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 1)
angående lagfart å fång till fast egendom

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendomi skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges. r

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9

Den, som söker lagfart å gård eller
tomt i stad, vare pliktig att visa, i
vilket kvarter och vid vilka gator
tomten är belägen samt tomtens ytinnehåll
och längden av dess särskilda
sidor.

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt må ej
beviljas med mindre området skall
enligt fastställd stadsplan eller tomtindelning
frångå tomten.

Vad nu----------

§•

Lagfart å fång till visst till gränserna
bestämt område av tomt i stad
må ej beviljas med mindre området
skall enligt fastställd stadsplan eller
tomtindelning frångå tomten.

— i stad.

11

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten
därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen
anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att
egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet
sålunda inskränkt genom
annans på testamente grundade rätt
att nyttja egendomen, varde det ock
anmärkt. I fall, som omförmäles i
9 §, skall tomtens läge och storlek i
beviset antecknas.

§•

Då lagfart är beviljad, utfärde rätten
därom bevis. I detta bevis skall
fånget samt vid köp jämväl köpeskillingen
anmärkas. Förekommer villkor,
som inskränker ägarens rätt att
egendomen överlåta eller med inteckning
belasta, eller är ägarens behörighet
sålunda inskränkt genom annans
på testamente grundade rätt att
nyttja egendomen, vare det ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Senaste lydelse av 9 § se 1921: 200 och av 11 § se 1930:111.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

11) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 27) om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt

Härigenom förordnas, dels att 4 § lagen den 14 juni 1907 om inskrivning
av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt1 skall upphöra
att gälla, dels att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. 1 fall som avses i 4 §
skall tomtens läge och storlek antecknas
i beviset. Förekommer i fråga
om fång till tomträtt villkor, som
inskränker tomträttshavarens rätt
att överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet
i sådant avseende inskränkt
genom annans på testamente grundade
rätt att nyttja fastigheten, varde
det ock anmärkt.

§•

Då inskrivning är beviljad, utfärde
inskrivningsdomaren därom bevis. I
detta bevis skall anmärkas dagen då
tomträtten uppläts samt, där inskrivningen
avser fång till tomträtt, dagen
då inskrivning av tomträtten
meddelades. Förekommer i fråga om
fång till tomträtt villkor, som inskränker
tomträttshavarens rätt att
överlåta eller inteckna tomträtten,
eller är tomträttshavarens behörighet
i sådant avseende inskränkt genom
annans på testamente grundade
rätt att nyttja fastigheten, varde det
ock anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Motioner

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner

A. de likalydande motionerna I: 950 av herrar Ernulf och Skärman samt
II: 1208 av herrar Nyberg och Tobé vari hemställes

»att riksdagen måtte besluta att göra de förtydliganden i lagtexten som
föranleds av vad som ovan anförts, att utskottet måtte utarbeta erforderlig
lagtext, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller att allmänheten

1 Senaste lydelse av 4 och 12 §§ se 1953: 421.

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

med hänsyn till risken för rättsförsluster ges en omfattande information».

B. de likalydande motionerna I: 951 av herrar Sveningsson och Kaijser
samt II: 1207 av fru Kristensson m. fl., vari hemställes

»att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 89 måtte

1. antaga det vid propositionen fogade förslag till lag om
förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut med de ändringar att 1 och 2 §§ i lagförslaget
erhåller följande lydelse:

1 §•

Inteckning som---i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter, må den förnyas
i fråga om endast någon eller några av dem. Inteckningen
förfaller beträffande fastighet i vilken den ej förnyas.

2 §•

Ansökan om förnyelse göres av rättighetshavaren eller
annan, vars rätt beröres, hos inskrivningsdomaren senast på
sista inskrivningsdagen år 1970. Därvid skall inteckningshandlingen
företes eller uppgift lämnas om inteckningen.

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för att sprida kännedom om den
nya lagstiftningen.»

De huvudsakliga skälen för motionsyrkandena redovisas nedan (s 35_

36).

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 december 1965 tillkallade
chefen för justitiedepartementet sakkunniga för att utreda frågan om
automatisk databehandling på inskrivningsväsendets område. De sakkunniga
antog namnet inskrivningskommittén.

Kommittén har avlämnat en den 17 maj 1967 dagtecknad promemoria
»Förenklad fastighetsbokföring» (Stencil Ju 1967:5). Promemorian innehåller
förslag till vissa reformer och rationaliseringsåtgärder på inskrivningsväsendets
område inom ramen för det nuvarande registreringssystemet.
Förslagen utgör ett förberedande led i lösandet av kommitténs huvudmen
syftar också till att sa långt möjligt undanröja orsakerna till
den eftersläpning i fråga om inskrivningsärendenas expediering som alltjämt
förekommer på många håll.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, televerket, kammarkollegiet, centrala

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

folkbokförings- och uppbördsnämnden, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen,
kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Hallands
län, fastighetsregisterutredningen, eldistributionsutredningen, Föreningen
Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska stadsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Riksförbundet Landsbygdens Folk
(RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
Föreningen för tjänstemän inom Sveriges stadshypoteks- och
bostadskreditorganisationer, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantmätareförening,
Svenska kommunal-tekniska föreningen och Domstolarnas kanslipersonalförening.
Dessutom har Svenska kraftverksföreningen och Svenska
elverksföreningen inkommit med yttrande.

Yttranden har vidare avlämnats av Svea hovrätt från inskrivningsdomarna
i Södra Roslags, Sollentuna och Färentuna och Södertörns domsagor,
samt inskrivningsdomaren i Uppsala, av hovrätten över Skåne och Blekinge
från inskrivningsdomarna i Listers och Sölvesborgs, Kristianstads, Oxie och
Skytts och Luggude domsagor samt inskrivningsdomarna i Karlskrona och
Malmö och av kommerskollegium från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Sundsvall.

Det ungefärliga antalet inskrivningsärenden som handlades vid landets
inskrivningsavdelningar utgjorde 748 300 år 1964, 838 200 år 1965 och
839 000 år 1966. Antalet gravations- och äganderättsbevis var motsvarande
år 333 200, 365 700 och 366 000. Första halvåret 1967 var antalet inskrivningsärenden
451 600 och antalet gravations- och äganderättsbevis 194 900.

Frågan om rationaliseringsåtgärder på inskrivningsväsendets område har
under senare år diskuterats i skilda sammanhang. Sålunda påtalade JO i
skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 december 1962 (JO:s ämbetsberättelse år
1963 s. 139) att inskrivningsärenden och gravationsbevis inte expedierades
inom lagstadgad tid vid ungefär hälften av landets domsagor. Med hänsyn
till att de rådande missförhållandena förelegat sedan länge och då redan
vidtagna åtgärder inte lett till en bättre ordning ansåg JO starka skäl tala
för att man från grunden omprövade frågan hur inskrivningsväsendet skulle
vara organiserat. I avvaktan härpå borde personalförstärkningar genomföras
vid de domsagor som inte förmådde hålla expeditionstiderna.

I motioner till 1963 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att
rationalisera inskrivningsväsendet. Statsutskottet avstyrkte motionerna (SU
1963:2) och framhöll att en undersökning rörande arbetsrutiner vid inskrivningsavdelningarna
pågick genom statskontorets försorg. Denna undersökning
borde avvaktas innan fråga om ytterligare utredning prövades.
Riksdagen godkände utlåtandet.

I statsverkspropositionen till 1964 års riksdag (prop. 1964: 1 bil. 4 s. 31)

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 15

anmäldes att inskrivningsavdelningarna tillförts kraftiga personalförstärkningar
och modern kontorsteknisk utrustning för att bemästra svårigheterna.

Statskontoret redovisade resultatet av sin undersökning i en rapport den 5
mars 1964. I denna föreslogs olika åtgärder i syfte att inom ramen för gällande
författningsbestämmelser förenkla det mera rutinbetonade arbetet med
ärendenas handläggning.

I motioner till 1964 års riksdag väcktes förslag om utredning i syfte att
rationalisera inskrivningsväsendet genom utrensning av inaktuella och onyttiga
inskrivningar och anteckningar ur fastighetsböckerna. I utlåtande över
motionerna framhöll tredje lagutskottet (L3U 1964:25) bl. a. att det var
angeläget att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet på fastighetsrättens
område uppmärksammade de i motionerna behandlade frågorna. Det
syntes sannolikt att under denna tid en del åtgärder kunde vidtas som
kunde bli av värde även sedan den nya lagstiftningen genomförts och att
övergången till denna skulle kunna underlättas härigenom. I den mån så
kunde ske borde enligt utskottets mening lämpliga åtgärder vidtas för att
förenkla fastighetsböckerna i de angivna hänseendena. Riksdagen gav som
sin mening till känna vad utskottet anfört (rskr 144).

I direktiven för inskrivningskommittén anförs att det med den rådande
organisationen av inskrivningsväsendet visat sig svårt att bemästra situationen
och att besvärande balanser inte har kunnat undvikas. Reformer av
skilda slag har därför sedan länge diskuterats. Vissa undersökningar har
också gjorts men varken i fråga om organisationen eller den författningsmässiga
regleringen har några mera betydelsefulla reformer kunnat genomföras.
Man har i stället sökt motverka arbetsbalanserna genom personalförstärkningar.
På senare tid har uppmärksamheten riktats på den automatiska
databehandlingen (ADB). Det kan därför — anförs det i direktiven —
anses lämpligt att sätta i gång en utredning med huvudsaklig uppgift att
undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna att ordna fastighetsbokföringen
enligt ett ADB-system. Utredningsarbetet bör ej hindra angelägna
reformer på inskrivningsväsendets område inom ramen för nuvarande
registreringssystem.

I statsverkspropositionen till 1966 års riksdag (prop. 1966: 1 bil. 4 s. 84)
konstateras att arbetsbördan vid underrätterna präglas av den mycket kraftiga
ökningen av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis samt att
fortfarande de föreskrivna expeditionstiderna inte kan hållas. För att förbättra
situationen har personalförstärkningar och tekniska hjälpmedel tillförts
underrätternas inskrivningsavdelningar de senaste åren. Företrädare
för justitiedepartementet och hovrätterna följer kontinuerligt situationen
inom inskrivningsväsendet och har i många fall vid besök hos skilda domstolar
väckt förslag om organisatoriska åtgärder i rationaliseringssyfte.

Även i statsverkspropositionen till 1968 års riksdag (prop. 1968: 1 bil. 4

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr b8 år 1968

s. 2) konstateras att ökningen av antalet ärenden tidvis orsakat avsevärd
förlängning av föreskrivna expeditionstider till förfång för allmänheten.

Det till lagrådet den 11 februari 1966 remitterade förslaget till ny jordabalk
innehåller i andra avdelningen, som omfattar 19—23 kap., nya regler
för inskrivningsförfarandet. I fråga om organisationen av inskrivningsväsendet
föreslås inte några ändringar av principiell natur i förhållande till gällande
rätt. Förslaget utgår från att inskrivningsväsendet skall vara knutet
till domstolarna på i princip samma sätt som f. n.

Gällande rätt, huvudinnehållet i inskrivningskommitténs
förslag och remissyttranden över detta

Utskottet hänvisar till propositionen s. 18—39.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Vid lagrådsremissen anförde föredragande departementschefen, statsrådet
Kling, bl. a. följande.

Inledning. Den pågående omdaningen av fastighetslagstiftningen berör i
största utsträckning inskrivningsförfarandet. Det till lagrådet remitterade
förslaget till jordabalk innebär en fullständig modernisering och systematisering
av de grundläggande civilrättsliga reglerna på området. Inskrivningskommitténs
arbete är inriktat på formerna för själva fastighetsbokföringen
och syftar bl. a. till att undersöka de tekniska och ekonomiska möjligheterna
att tillämpa modern datateknik inom inskrivningsväsendet. Ett
principbetänkande i denna fråga kan väntas före årets slut. Av stor betydelse
i sammanhanget är också det reformarbete som bedrivs beträffande
fastighetsregistreringen. Fastighetsregisterutredningen har föreslagit en
övergång till automatisk databehandling vid fastighetsregistrets förande.
Även arbetet på en ny fastighetsbildningslag får avsevärd betydelse för inskrivningsförfarandet.

Det pågående reformarbetet är så omfattande att det kommer att ta
ganska lång tid innan den nya lagstiftningen kan träda i kraft. Inskrivningskommittén
har därför — i enlighet med sina direktiv undersökt
om partiella reformer, som inte rubbar principerna för det bestående systemet,
kan lätta på de svårigheter som inskrivningsväsendet f. n. kämpar
med. Kommittén har därvid funnit att vissa författningsändringar, som
inte är genomgripande, kan ge resultat i form av förenklad fastighetsbokföring.
Kommittén har främst sökt skapa förutsättningar för snabbare sanering
i fråga om fordringsinteckningar samt för utrensning av inskrivningar
för rättigheter som inte längre är aktuella och av anteckningar om förhållanden
som inte bör stå kvar i fastighetsboken. Enligt utredningens me -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 17

ning skulle åtgärder av detta slag föra med sig en omedelbar lättnad för
inskrivningsavdelningarna, bl. a. vid utfärdandet av gravationsbevis, behandlingen
av sammanläggningsärenden och överförande av nybildade fastigheter
till nya upplägg i fastighetsboken. Dessutom skulle åtgärderna
förenkla en eventuell övergång till ADB.

Behovet av omedelbara åtgärder för rationalisering på inskrivningsväsendets
område vitsordas allmänt av remissinstanserna.

Innan jag gar närmare in pa kommitténs förslag vill jag redovisa vissa
aktuella uppgifter om inskrivningsväsendets arbetsförhållanden, vilka bildar
bakgrunden till mitt ställningstagande i det följande.

Som framgår av den inledande redogörelsen har antalet inskrivningsärenden
under de senaste aren ökat avsevärt. Anledningen härtill är uppenbarligen
den livliga byggnadsverksamheten främst i storstadsområdena, ökningen
av antalet inskrivningsärenden och gravationsbevis har medfört en
stark påfrestning på inskrivningsväsendet. För att få en översikt av arbetsläget
på domstolarnas inskrivningsavdelningar har jag sedan januari 1962
vid ett flertal tillfällen låtit fordra in uppgifter från domsagorna angående
expeditionstiderna för inskrivningsärenden och gravationsbevis. Motsvarande
uppgifter har sedan augusti 1964 inhämtats även från rådhusrätterna.
Den undersökning som gjordes i januari 1962 visade att drygt 50 % av
domsagorna då höll föreskrivna tider. En undersökning i oktober 1965 visade
att 48 % av underrätterna höll föreskrivna tider medan expeditionstiden
för 34 % av underrätterna uppgick till 3 veckor, för 7 % till 4 veckor,
tör 8 % till 5 veckor och för 3 % till mer än 5 veckor. Den senast bearbetade
undersökningen gjordes i september 1967 och utvisade att 47 % av underrätterna
höll föreskriven expeditionstid, medan tiden för 37 % av underrätterna
uppgick till 3 veckor, för 10 % till 4 veckor, för 4 % till 5 veckor
samt för 2 % till mer än 5 veckor. Undersökningarna visar således att omkring
hälften av underrätterna inte förmår halla den föreskrivna expeditionstiden
av två veckor och att förhållandena på inskrivningsavdelningarna
i detta avseende endast i ringa grad ändrats under de senaste fem åren. De
insatser som gjorts, främst i form av personalförstärkning, har dock medfört
att ytterligare eftersläpning i stort sett kunnat hindras trots den kraftiga
ökningen av ärenden.

Även om de personalförstärkningar och rationaliseringsåtgärder som vidtagits
under senare år lett till att arbetsbalanserna inte ökats ytterligare,
är förseningarna i fråga om inskrivningsärendenas expediering alltjämt
i hög grad besvärande. Mera genomgripande åtgärder för att på längre sikt
lösa de föreliggande missförhållandena måste anstå till dess inskrivningskommitténs
arbete avslutats och den nya jordabalken trätt i kraft. I avvaktan
härpå bör de pågående rationaliseringssträvandena fullföljas och mindre
genomgripande reformer prövas.

Fastighetsböckerna innehåller utan tvivel en mängd inskrivningar och
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 48

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

anteckningar som på grund av ändrade förhållanden helt mist sin betydelse.
Dessa inskrivningar och anteckningar måste trots detta i allmänhet
beaktas i inskrivningsarbetet i den mån de inte genom dödning eller annat
formellt beslut kunnat avföras ur fastighetsboken. Vid överförande av fastighet
till nytt upplägg i fastighetsboken måste sådana uppgifter tas med
på det nya upplägget och de måste även redovisas i gravationsbevis. Uppgifterna
medför vidare att visst utredningsarbete ofta måste utföras av enskilda
för att fastslå om en inskrivning eller anteckning, som tagits upp
i gravationsbevis, fortfarande är av betydelse. En avsevärd arbetsbesparing
skulle kunna åstadkommas, om betydelselösa inskrivningar och anteckningar
kunde avföras ur fastighetsböckerna eller i varje fall lämnas
utan avseende i inskrivningsarbetet. Åtgärder är angelägna också från den
synpunkten att de kommer att underlätta en övergång till ett nytt fastighetsbokföringssystem.

Lagstiftningsåtgärder är nödvändiga för att effektiva åtgärder i nu angiven
riktning skall kunna vidtas. Bland de frågor som kommittén behandlar
bör i detta sammanhang tas upp: a) förnyelseplikt i fråga om vissa äldre
inteckningar, b) verkan av fastighets delning, c) anteckningar om avdikningslån
m. m., d) avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa
anteckningar, och e) sanering beträffande penninginteckningar.
Dessutom bör tas upp en i det remitterade förslaget till ny jordabalk behandlad
fråga om skyldighet att förete tomtkarta vid ansökan om lagfart
på tomt.

Lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1968.

Förnyelseplikt i fråga om vissa äldre inteckningar. Enligt gällande inskrivningsregler
står en inteckning för nyttjanderätt, avkomsträtt eller servitut
i regel kvar i fastighetsboken till dess den dödas. Dödning kan ske
bara på begäran av rättighetshavaren eller i vissa fall fastighetsägaren.
Någon begränsning av inteckningens giltighetstid finns inte och inte heller
någon skyldighet att förnya inteckningen. Det sagda gäller, även om
det av omständigheterna framgår att rättigheten har upphört att gälla. Inskrivningsdomaren
har inte befogenhet att i sådant fall självmant låta avföra
inteckningen. Rättighetshavaren torde regelmässigt sakna varje intresse
av att döda inteckningen sedan rättigheten upphört. Ofta har inte
heller fastighetsägaren något omedelbart sådant intresse. Det förhållandet
att rättigheten, såvitt fastighetsboken utvisar, alltjämt gäller har nämligen i
flertalet fall mycket liten betydelse för fastighetsägarens möjligheter att
disponera över egendomen. Det säger sig självt att fastighetsböckerna därför
med tiden kommit att innehålla ett betydande antal inteckningar för
rättigheter som upphört att gälla.

Alla torde vara ense om att förekomsten av inaktuella nyttjanderätts-,
avkomsträtts- och servitutsinteckningar utgör en avsevärd belastning på in -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 19

skrivningsarbetet och medför olägenheter även för fastighetsomsättningen
och kreditgivningen. Inteckningarna gör det också svårare att övergå till
ett nytt system för fastighetsbokföringen.

Kommittén anser att frågan om avförande av betydelselösa inteckningar
inte kan lösas på annat sätt än genom någon form av preklusionslagstiftning.
Kommitténs förslag gar ut pa att alla inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut, vilka beviljats före viss tidpunkt eller som vilandeförklarats
före samma tidpunkt och inte sedermera fullföljts, skall förnyas
inom viss frist. Om förnyelse inte sker i rätt tid, förfaller inteckningen. Det
är alltså fråga om en förnyelseplikt av engångskaraktär. Kommittén har
valt tidpunkten den 1 januari 1935. Denna sägs ansluta till det skede då uppläggandet
av nya fastighetsböcker för landet påbörjades och får enligt kommitténs
mening anses vara rimlig och skälig.

Remissinstanserna anser allmänt att den asyftade utrensningen av inaktuella
inteckningar i och för sig sig är önskvärd. Många ställer sig dock
kritiska till förslaget och åberopar därvid betänkligheter från principiella
utgångspunkter eller från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare anförs att förslaget
medför ett omfattande och dyrbart utredningsarbete, som kan bli
alltför betungande för rättighetshavarna.

De principiella erinringarna går ut på att det vid inteckningens tillkomst
inte var förutsatt att rättighetshavaren skulle behöva vidta särskild åtgärd
för att vara bevarad vid sin rätt och att det skulle strida mot gängse principer
på civilrättens område att införa ett preklusionsförfarande beträffande
inteckningar. För egen del vill jag liksom utredningen framhålla att
preklusionsregler inte är någon nyhet inom svensk fastighetsrätt. Preklusionsförfarande
har sålunda tillämpats bl. a. i samband med avveckling av
rätten till avgäld från avsöndrad lägenhet samt upphörande av vissa frälseräntor.
Det har häremot invänts att det i dessa fall var fråga om speciella
situationer som inte kan jämföras med det föreslagna preklusionsförfarandet
vid inteckningsförnyelse. Enligt min mening kan det inte förnekas att
kommitténs förslag är mera långtgående än de tidigare fallen, men någon
principiell skillnad torde inte föreligga. I detta sammanhang bör understrykas
att de föreslagna reglerna inte innebär en preklusion i vanlig mening.
Det är nämligen i princip endast inteckningen som förfaller vid underlåten
förnyelse. Rättigheten påverkas bara i den mån den för sin giltighet är beroende
av att inteckning föreligger. Eftersom detta ofta inte kommer att
vara fallet, är det ingrepp i bestående rättsförhållanden som förnyelsekravet
skulle innebära inte så långtgående som det ytligt sett kan te sig. Jag återkommer
i det följande närmare till denna frågeställning. För egen del anser
jag inte att något hinder av principiell natur möter mot den föreslagna inteckningsförnyelsen.
Förutsättningen är dock att lagstiftningen utformas så
att bestående rättsförhållanden inte påverkas i vidare mån än som är motiverat
med hänsyn till de fördelar som står att vinna. Som kommittén an2f
Bihang till riksdagens protokoll 1968. 9 samt. 3 avd. Nr 48

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

fört måste alltså en avvägning ske mellan de intressen som här står mot
varandra.

Utöver de rent principiella invändningarna har mot lagförslaget även
åberopats att det skulle medföra alltför stor risk för rättsförluster och ett
alltför betungande utredningsarbete när det gäller nyttjanderätter och servitut
för vissa ledningar. De invändningar som kan göras mot den utformning
av förnyelseplikten som kommittén förordat är av olika slag beroende
på rättighetens natur. Det största antalet intecknade nyttjanderätter och
servitut torde avse rätt att anlägga och behålla teleledningar och kraftledningar.
Som regel är det i dessa fall televerket, vattenfallsverket eller enskilda
eller kommunala kraft- eller elverksföretag som är rättighetshavare.
Det finns all anledning anta att sådana rättighetshavare kommer att bevaka
sina intressen, om kommittéförslaget skulle genomföras, och risken för
rättsförluster torde i dessa fall vara begränsad. För dessa rättighetshavare
består olägenheterna i stället i att de tvingas utföra ett utredningsarbete för
att kunna fullgöra förnyelsekravet. När det gäller övriga nyttj anderättsoch
servitutsinteckningar, t. ex. rätt till utfartsväg, brunn, brygga o. d., är
det i allmänhet enskilda fastighetsägare som är rättighetshavare. Dessa har
inte samma förutsättningar att kunna bevaka sina rättigheter eller hålla sig
underrättade om ändringar i lagstiftningen. Här är därför risken för direkta
rättsförluster större. Däremot torde själva utredningsarbetet och bevakningsåtgärderna
i regel inte medföra något avsevärt besvär.

Beträffande först nyttj anderätt er och servitut avseende teleledningar och
kraftledningar framgår av televerkets, vattenfallsverkets, kraftverksföreningens
och elverksföreningens remissyttranden att den av kommittén
föreslagna utformningen av förnyelseplikten skulle medföra ett tyngande
utredningsarbete för ifrågavarande rättighetshavare. Vad som i detta sammanhang
framkommit under remissbehandlingen innebär enligt min mening
att det med fog kan ifrågasättas om inte förnyelseplikten enligt
kommitténs förslag medför ett mera omfattande utredningsarbete än som
är motiverat av den rationaliseringsvinst som kan uppnås genom förslaget.
Det sagda gäller särskilt kraftledningsservituten.

Om man begränsar förnyelseplikten i jämförelse med kommitténs förslag
_ dvs. flyttar tillbaka den tidpunkt före vilken inteckning skall vara

sökt eller beviljad för att förnyelseplikt skall gälla — blir givetvis utredningsarbetet
väsentligt mindre för de nu aktuella rättighetshavarna. Jag
har under hand inhämtat vissa uppgifter från vattenfallsverket och kraftverksföreningen
med utgångspunkt från att förnyelseplikten skulle gälla
bara inteckningar som meddelats för mer än 50 år sedan. Vattenfallsverket
uppskattar att en sådan ändring skulle medföra att antalet fastigheter som
berörs av kraftledningsservitut för verkets del skulle minska med mer
än 50 %. Iiraftverksföreningen upplyser att det i remissyttrandet angivna
antalet undersökningsfall för Sydkraft skulle minska från 10 000 till 3 650.

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Såväl vattenfallsverket som kraftverksföreningen framhåller emellertid att
de återstående utredningsfallen bedöms som de mest svårutredda, varför
minskningen i antalet undersökningsfall inte motsvaras av en lika stor
minskning av det totala utredningsarbetet.

I detta sammanhang finns anledning att uppmärksamma ett särskilt förhållande
angående kraftledningsservituten. Enligt lagen den 27 juni 1902
(nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
krävs koncession för rätt att dra fram och inneha kraftledning. Den som
får koncession har emellertid inte därmed rätt att tvångsvis ta i anspråk
annans mark för ledningen. Om uppgörelse inte kan träffas med markägaren,
får expropriationstillstånd sökas. Som regel meddelar Kungl. Maj :t
redan i samband med koncessionen tillstånd till expropriation av servitutsrätt
i förhållande till samtliga markägare som berörs av ledningen. Expropriationsförfarande
inleds emellertid sällan mot alla fastighetsägare. I den
mån frivillig upplåtelse kommer till stånd, blir tvångsförfarandet obehövligt
och i stället upprättas servitutsavtal som intecknas. För den sakrättsliga
verkan av en sådan upplåtelse är det av betydelse om expropriationstillståndet
meddelats enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation eller
med stöd av dessförinnan gällande expropriationslagstiftning. I rättspraxis
har nämligen den ståndpunkten intagits att om tillstånd meddelats enligt
äldre lag gäller en utfästelse att upplåta mark mot senare ägare av fastigheten
oberoende av om inteckning meddelats eller förbehåll skett vid överlåtelsen
(NJA 1936 s. 334). Expropriationslagen intar i detta hänseende
en annan ståndpunkt. Expropriationens rättsverkningar är enligt denna
lag beroende av att tillståndet fullföljs genom handläggning vid domstol
(jfr NJA II 1918 s. 162 och NJA 1940 s. 640).

I fråga om de intecknade kraftledningsservitut som hänför sig till tiden
före år 1918 kan tydligen ett stort antal antas vara sakrättsligt skyddade
utan inteckning. En underlåtenhet att förnya dessa torde således inte leda
till rättsförlust.

En annan fråga som är av intresse i detta sammanhang är den av kommittén
upptagna tanken på ett särskilt skydd för ledningar. Kommittén
anser att vissa av de upplåtelser för olika slags ledningar, vilka f. n. vanligen
intecknas som nyttjanderätt eller servitut, för framtiden borde kunna
tillförsäkras sakrättsligt skydd oberoende av inteckning. Frågan har berörts
av många remissinstanser, som uttalat sitt stöd för en lösning i den av kommittén
antydda riktningen.

Den av kommittén väckta frågan är inte ny. Den berördes redan i samband
med vissa år 1941 vidtagna ändringar i 1902 års lag med vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar (jfr NJA II 1941 s. 516). Även senare
har frågan diskuterats i olika sammanhang. Därvid har man närmast
berört möjligheterna att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad tvångsvis
ta mark i anspråk för att dra fram ledningar samt behovet av ett effekti -

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

vare sakrättsligt skydd för ifrågavarande rättigheter än som kan vinnas
genom inteckning.

Enligt min mening finns det nu av flera skäl anledning att närmare överväga
behovet av en särskild lagstiftning rörande de problem som hänger
samman med den tilltagande förekomsten av olika slag av ledningar. Jag
avser därför att senare anmäla frågan om tillkallande av sakkunniga för
att utreda denna fråga. Det är givetvis de expropriations- och civilrättsliga
problemen som kommer att stå i förgrunden vid en sådan utredning.
Stor betydelse bör dock tillmätas även de fördelar för inskrivningsväsendet
som kan vinnas genom en reform på förevarande område.

Den frågan inställer sig givetvis, om man inte bör ställa åtminstone ledningsservituten
utanför den nu diskuterade preklusionslagen i avvaktan
på det resultat den nyssnämnda utredningen kan komma till. Starka skäl
talar emellertid mot att beträda denna väg. Man har nämligen anledning att
räkna med att fastigheter i mycket betydande utsträckning enligt fastighetsboken
belastas av ledningsservitut utan att rättigheten i verkligheten
besvärar egendomen. Orsakerna till detta kan vara flera, men den mest betydelsefulla
är säkerligen den fortgående fastighetsbildningen. Fördelarna
med förnyelseförfarandet skulle i stor utsträckning inte uppnås om ledningsservituten
ställdes utanför. Visserligen skulle inteckningarna kunna
avföras i ett senare sammanhang. Detta skulle dock kunna ske först efter
övergången till ett nytt system för fastighetsbokföringen. Något underlättande
av övergångsproblemen skulle alltså inte uppnås, såvitt avser ledningsservituten.
Man måste också ta hänsyn till att ett eventuellt sakrättsligt
skydd oberoende av inteckning för ifrågavarande rättigheter kan komma
att bygga på någon form av registrering, som grundas på kännedom
om vilken fast egendom som belastas av rättigheterna. Det utredningsarbete
som förnyelsekravet för med sig är därför inte bortkastat även om
det sakrättsliga skyddet för ledningarna ordnas på annat sätt än genom
inteckning. Härtill kommer att det på detta stadium ter sig svårt att i lagen
avgränsa den kategori av intecknade rättigheter som skulle undantas
från förnyelsekravet. Säkerligen skulle det också ställa sig svårt att med
ledning av fastighetsbokens ofta knapphändiga och svårtydda uppgifter
sluta sig till om en viss rättighet omfattas av undantaget eller ej.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag att det inte bör möta hinder
att låta kraftledningsservituten omfattas av den tänkta preklusionslagstiftningen,
om förnyelsekravet begränsas så att det omfattar bara inteckningar
som är äldre än 50 år.

Även beträffande andra intecknade servitut än kraftledningsservitut minskas
givetvis olägenheterna om förnyelseplikten begränsas på antytt sätt.
Det får emellertid antas att det finns ett ej obetydligt antal sådana servitutsupplåtelser
som fortfarande är av betydelse. Viss risk för rättsförlust
kvarstår således beträffande dessa. Den skada som kan uppstå i sådana

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

fall är givetvis beroende av rättighetens beskaffenhet. I vissa fall påverkas
den härskande fastighetens användbarhet måhända inte i någon högre grad
av att ett servitut upphör. I andra fall kan servitutet vara avgörande för
fastighetens funktion. I den mån fastighetsvärdet nedgår till följd av att
en servitutsinteckning förfaller, kan rättsförlusten drabba inte bara fastighetens
ägare utan även inteckningshavare och andra innehavare av begränsade
sakrätter i fastigheten. De risker för rättsförluster som är ofrånkomliga
även med den omfattning av förnyelseplikten som här ifrågasatts kan
dock i viss utsträckning begränsas vid lagstiftningens närmare utformning.
Särskilt betydelsefullt är det att en relativt lång frist står rättighetshavarna
till buds att anmäla förnyelse samt att förfarandet utformas så att förnyelse
kan ske på ett bekvämt och enkelt sätt.

Självfallet skulle de nu diskuterade riskerna för rättsförluster kunna
minskas ännu mera om den tidpunkt på vilken förnyelsekravet bygger flyttas
ytterligare tillbaka. Effektiviteten i lagstiftningen skulle emellertid då
nedgå väsentligt. Här bör också sambandet med nyttjanderättsinteckningarna
uppmärksammas.

Enligt 1 kap. 1 § nyttjanderättslagen är sålunda avtal, varigenom någon
upplåter nyttjanderätt till fastighet på landet, ej bindande utöver 50 år. Med
hänsyn härtill talar starka skäl för att bestämma den i förnyelsehänseende
avgörande tidpunkten så, att endast sådana nyttjanderättsinteckningar som
vid förnyelsefristens utgång är äldre än 50 år omfattas av förnyelseplikten.
För dessa inteckningars del kan då inte med fog anföras några betänkligheter
från rättssäkerhetssynpunkt. Däremot skulle lagstiftningens effektivitet
uppenbarligen minska betydligt, om nyttjanderättsinteckningar som är äldre
än 50 år togs undan från förnyelsekravet.

Man kan emellertid knappast tänka sig att ha olika tidpunkter som grund
för förnyelsekravet i fråga om servitut och nyttjanderätter. Om samma tidpunkt
väljs, motverkas rättsförluster och underlättas tillämpningen av lagstiftningen.
Ett särskilt skäl för en enhetlig tidpunkt för samtliga ifrågavarande
inteckningar är vidare att det i fråga om äldre inteckningar ofta kan
vara svårt att avgöra vilken upplåtelseform som åsyftas i ett visst fall. Av
äldre upplåtelsehandlingar framgår ofta inte, om upplåtelsen avser viss tid
eller ej och inte heller om den gäller till förmån för viss fastighet eller är av
personlig natur.

I fråga om inteckningar för avkomsträtt torde en preklusionslagstiftning
med här angiven räckvidd medföra att flertalet sådana inteckningar, i den
mån de tillkommit före den bestämda tidpunkten, kan avföras ur fastighetsböckerna.

Av vad jag hittills har anfört framgår att jag anser starka skäl tala för att
begränsa förnyelseplikten till inskrivningar som är betydligt äldre än kommittén
föreslagit.

Under remissbehandlingen har framförts att möjlighet borde skapas för

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

rättighetshavare att utan fastighetsägarens medverkan få återuppliva en
förfallen inteckning att gälla med oförändrad förmånsrätt. En sådan lösning
är emellertid enligt min mening alltför ingripande och skulle medföra stor
osäkerhet för omsättningen och lcreditgivningen. I detta sammanhang bör
dock uppmärksammas att enligt 59 § IF tvist om intecknad rättighets bestånd
får prövas utan hinder av inteckning. Härav anses följa att inteckningens
dödande inte behöver innebära att rättigheten upphört. Ny inteckning
kan också erhållas för rättigheten om den alltjämt består (jfr NJA 1916
s. 410). Motsvarande gäller enligt min mening när inteckning förfallit. Rättigheten
bör kunna göras gällande mot en fastighetsägare som personligen
är bunden av upplåtelsen. Så länge rättigheten består, torde även ny inteckning
kunna beviljas utan fastighetsägarens medverkan. Beträffande förhållandet
mellan rättighetshavaren och ny ägare, till vilken fastigheten överlåtits,
torde reglerna i 1 kap. 3 § nyttj anderättslagen äga tillämpning. Rättigheten
gäller således mot den nye ägaren, om vid överlåtelsen förbehåll träffats
angående rättighetens bestånd, om inteckning sökts för rättigheten innan
lagfart sökts på överlåtelsen eller, beträffande arrende- och hyresrätt
som grundas på skriftligt avtal, tillträde ägt rum. I det remitterade jordabalksförslaget
har rättighetshavarnas ställning stärkts genom en regel att
rättighet skall äga bestånd mot den till vilken fastigheten överlåtits, om denne
varit i ond tro beträffande rättigheten (7 kap. 14 §). Min avsikt är att föreslå
att denna regel skall gälla även äldre upplåtelser, om överlåtelsen skett
efter balkens ikraftträdande.

Om rättighet upphör att gälla till följd av att inteckning förfallit, föreligger
i viss utsträckning möjlighet att tvångsvis återställa rättigheten, t. ex.
enligt lagen om enskilda vägar eller expropriationslagen. Fastighetsbildningskommitténs
förslag till ny fastighetsbildningslag (7 kap. 1 §) innebär
att servitut som är av synnerlig vikt för en fastighets ändamålsenliga användning
kan bildas tvångsvis genom förrättning enligt fastighetsbildningslagen.
Förslaget bereds f. n. i departementet.

Sammanfattningsvis vill jag anföra att om förnyelseplikten begränsas till
inteckningar som är äldre än 50 år utredningsarbetet beträffande rättigheter
som avser tele- och kraftledningar inte torde bli av den omfattningen
att det bör hindra en preklusionslagstiftning. Beträffande övriga nyttjanderätter
och servitut medför en sådan lagstiftning vissa risker för rättsförluster.
Dessa är emellertid enligt min mening ingalunda så stora att de bör
hindra en lagstiftning i här angivet syfte och kan begränsas ytterligare vid
lagstiftningens närmare utformning. En sålunda begränsad lagstiftning bör
således komma till stånd.

När det gäller att närmare bestämma den tidpunkt, före vilken inteckning
skall ha beviljats för att förnyelseplikten skall gälla, anser jag att tidpunkten
för expropriationslagens ikraftträdande kan utgöra en lämplig gräns.

Tredje lagutskottets utlåtande nr b8 år 1968

25

Jag föreslår därför att förnyelseplikt införs beträffande inteckningar som
beviljats före den 1 januari 1918.

Vid bestämningen av tillämpningsområdet för förevarande lagstiftning påkallar
vissa skogsfångs- och mulbetesservitut särskild uppmärksamhet. Beträffande
sådana servitut som varit av ålder gällande eller tillkommit genom
avtal före år 1928 gäller enligt 7 a § servitutslagen att domstol skall
godkänna avtal om att servitutet skall hävas. Sådant godkännande får meddelas
endast under vissa i paragrafen angivna förutsättningar. Enligt 3 §
servitutslagen är de ifrågavarande skogsfångs- och mulbetesservituten jämställda
med jorddelningsservituten i fråga om det sakrättsliga skyddet. De
gäller sålunda mot ny ägare oberoende av bestämmelserna i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen.
Enligt 55 § andra stycket IF får inteckning för ifrågavarande
servitut ej heller dödas utan att det visas att rättigheten upphört. Jag delar
den under remissbehandlingen framförda uppfattningen att det skulle
kunna verka vilseledande om inteckning för servitut som avses i 7 a § servitutslagen
skulle förfalla på grund av försummad förnyelse eftersom servitutet
likväl skulle belasta fastigheten. Ifrågavarande servitut bör därför tas
undan från lagstiftningens tillämplighet.

En betydelsefull fråga vid utformningen av förevarande lagstiftning är
hur lång tidsfrist som bör medges för ansökan om förnyelse. Kommittén har
föreslagit en frist om två år. I flera remissyttranden har den föreslagna fristen
ansetts vara alltför knappt tillmätt.

En begränsning av förnyelseplikten till inteckningar beviljade före den 1
januari 1918 kommer att väsentligt minska utredningsarbetet. Skäl skulle
från denna synpunkt kunna anföras för en förkortning av tidsfristen i förhållande
till kommitténs förslag. Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid
viktigt att tidsfristen bestäms så att så många rättighetshavare som
möjligt får kännedom om lagstiftningen och kan vidta åtgärder för att
hindra preklusion. Den sistnämnda synpunkten bör tillgodoses i största
möjliga utsträckning. Med hänsyn härtill bör fristens längd bestämmas till
minst två år. Eftersom det är lämpligt att fristen utlöper vid ett årsskifte
kommer fristen i verkligheten att bli två och ett halvt år.

Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av förfarandet
vid förnyelse av inteckning.

Bestämmelserna om förnyelse bör tas upp i en särskild lag.

Verkan av fastighets delning. I gällande rätt råder oklarhet beträffande
frågan hur en rättighet som är lokaliserad till visst område av en fastighet
påverkas av att fastigheten undergår laga delning. Om rättigheten anses ha
upphört i den nybildade fastigheten, bör naturligen en inteckning för rättigheten
kunna dödas i fastigheten. Inskrivningsdomaren bör också — med
tillämpning av de regler som gäller när en fastighet överförs till nytt upp -

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr b8 år 1968

lägg i fastighetsboken — kunna underlåta att ta med inteckningen när
den nybildade fastigheten förs över till nytt upplägg. Anses rättigheten
alltjämt gälla, är självfallet ett sådant förfarande inte möjligt.

För ett visst fall har frågan lösts i lagstiftningen. Vid sammanläggning av
fastigheter skall avseende ej fästas vid inteckning för servitut eller nyttjanderätt,
om den intecknade rättigheten inte rör mark som skall ingå i sammanläggningen.
Sådan inteckning skall inte heller gälla i den nybildade fastigheten.

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk har tagits upp en
bestämmelse om verkan på rättighet av fastighets delning. I 7 kap. 26 § föreslås
den regeln att, om fastighet som besväras av nyttjanderätt, servitut eller
samfällighetsrätt delas, rättigheten gäller i var och en av de nya fastigheterna.
Om rättighetens utövning på grund av rättsförhållandets natur eller
bestämmelse i upplåtelsehandlingen är begränsad till visst område, upphör
rättigheten emellertid att besvära fastighet som inte omfattar någon del av
området.

Kommittén anser angeläget att en bestämmelse med samma innebörd som
7 kap. 26 § införs snarast möjligt. Kommitténs uppfattning har vunnit allmän
anslutning i remissyttrandena.

I motiven till 7 kap. 26 § framhöll jag att bestämmelsen kommer att i inte
ringa grad underlätta fastighetsbokföringen och motverka inskrivningar som
saknar praktisk betydelse. Det är av stort värde om dessa fördelar för inskrivningsväsendet
kan omedelbart utnyttjas. Jag biträder därför förslaget
alt en bestämmelse motsvarande den i 7 kap. 26 § förslaget till ny jordabalk
genomförs redan nu.

Jordabalksförslagets bestämmelser om verkan av fastighets delning tar
sikte på nyttjanderätt, således även tomträtt men däremot inte vattenfallsrätt,
vilket institut inte tas upp i jordabalksförslaget. Frågan om delning av
en fastighet bör få ske utan hinder av att den är besvärad av tomträtt är föremål
för delade meningar och är avsedd att få sin lösning i samband med
den nya fastighetsbildningslagstiftning som f. n. bereds i departementet (jfr
lagrådsremissen med förslag till ny jordabalk s. 415). Jag anser det inte nödvändigt
att i detta sammanhang ta ställning till frågan med utgångspunkt
från gällande rätt. Frågan om delning av fastighet som besväras av tomträtt
eller vattenfallsrätt torde för tiden intill dess den nya fastighetsbildningslagstiftningen
trätt i kraft i stort sett komma att sakna praktisk betydelse.
Skulle sådan delning komma att godtas i rättstillämpningen, blir emellertid
reglerna om delningens verkan tillämpliga.

Lagberedningen har i sitt förslag till lag om införande av jordabalken inte
tagit upp någon speciell övergångsbestämmelse i anslutning till regeln om
verkan av fastighets delning. Enligt den allmänna bestämmelsen i 19 § i beredningens
förslag till promulgationslag skulle regeln därför inte tillämpas
på rättigheter som upplåtits före nya balkens ikraftträdande. Förslag till

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år i968

promulgationslag i anslutning till det remitterade jordabalksförslaget bereds
f. n. i departementet.

Kommittén föreslår att ifrågavarande bestämmelse ges retroaktiv verkan.
Någon erinran häremot framförs inte under remissbehandlingen.

Om bestämmelsen skall medföra mera påtagliga fördelar för inskrivningsväsendet
är det enligt min mening nödvändigt att den görs tillämplig även
på upplåtelser och delningsåtgärder som skett före lagstiftningens ikraftträdande.
En sådan lösning torde inte heller väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Bestämmelsen om verkan av fastighets delning bör tas upp i nyttjanderåttslagen
och servitutslagen.

Anteckningar om avdikningslån m. m. I fastighetsboken görs f. n. vissa
anteckningar om avdikningslån, frälseräntor och avgälder från de s. k. halländska
kyrkohemmanen. Kommittén föreslår att anteckning i dessa fall ej
längre skall göras och att tidigare anteckningar skall lämnas utan avseende.
Förslaget har tillstyrkts av det alldeles övervägande antalet remissinstanser.
I ett par remissyttranden har dock anförts betänkligheter från kreditgivarnas
synpunkt mot de tysta förmånsrätter som skulle bli en följd av förslaget.

Frälseräntorna har avvecklats och upplägg för frälseränta i fastighetsboken
bör, som kommittén föreslagit, kunna utan vidare tagas ut. De anteckningar
som gjorts i fastighetsboken enligt lagstiftningen om frälseräntornas
avveckling saknar uppenbarligen betydelse i den mån de inte avser förskott
för avlösning av frälseränta enligt 1912 års lag härom. De anteckningar i
fastighetsboken som det i övrigt här är fråga om är emellertid många. Särskilt
gäller detta anteckningarna om avdikningslån, som dessutom är mycket
utförliga och innehåller detaljerade uppgifter om annuiteter och förfallodagar.
Det skulle därför enligt min mening innebära en inte obetydlig lättnad
för inskrivningsväsendet om anteckningarna kunde utgå.

Anteckningarna tjänar det syftet att lämna upplysning om den förmånsrätt
ifrågavarande lån och förskott åtnjuter i fastigheten. Det är givet att
vissa olägenheter uppstår om anteckningarna utgår ur fastighetsboken. En
fastighet kan förvärvas eller en inteckning belånas utan att förvärvaren eller
långivaren känner till den belastning på fastigheten som förmånsrätten
medför. Trots detta hyser jag liksom kommittén och flertalet remissinstanser
inte några allvarligare betänkligheter mot att låta anteckningarna utgå
ur fastighetsboken. Skälet härtill är i första hand att de lån och förskott som
det här är fråga om sedan länge är under avveckling. Jag vill också framhålla
att, om fastighet efter köpslutet visar sig häfta för högre belopp än som
förutsatts vid köpet, köparen enligt rättspraxis anses berättigad avräkna på
köpeskillingen vad som på grund därav kan komma att utgå ur fastigheten.
För kreditgivare torde de fall då ifrågavarande förmånsrätter har någon

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

praktisk betydelse numera vara så få att de inte bör hindra den föreslagna
reformen.

Kommittén har föreslagit att anteckningsskyldigheten upphävs genom en
särskild lag om upphävande av vissa bestämmelser om anteckning i fastighetsbok
m. m. Enligt min mening är det lämpligare att upphäva föreskrifterna
om anmälnings- och anteckningsskyldighet i de berörda lagarna,
nämligen 1929 års lag om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 1912
års lag om avlösning av vissa frälseräntor och 1938 års lag om avlösning
av avgälder från de till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemmanen.

För att den föreslagna reformen skall få avsedd verkan är det inte tillräckligt
att anmälnings- och anteckningsskyldigheten upphävs. Även äldre anteckningar
enligt den ifrågavarande lagstiftningen måste i fortsättningen få
lämnas utan avseende. Detta syfte bör tillgodoses genom övergångsbestämmelser
till de nyss föreslagna lagändringarna.

De föreslagna ändringarna kräver vissa ändringar även i sammanläggningslagen
och fastighetsbildningslagen för stad. Som framgår av den inledande
redogörelsen kan ifrågavarande lån och förskott i vissa fall hindra
sammanläggning. Som följd av att uppgift angående dessa lån och förskott
inte vidare lämnas i fastighetsboken, bör sammanläggningsreglerna ändras
så att lånen eller förskotten inte vidare utgör sammanläggningshinder. På
grund av 17 § sammanläggningslagen samt 3 kap. 5 § och 4 kap. 2 och 3 a §§
faslighetsbildningslagen kommer alltid hela den nybildade fastigheten att
ansvara för lånen eller förskotten. Eftersom de ifrågavarande beloppen utgår
med bättre förmånsrätt än inteckning, kan en viss försämring härigenom
inträda för innehavarna av inteckningar i sådana i sammanläggningen ingående
fastigheter som inte tidigare belastats av lånen eller förskotten. Med
hänsyn till att dessa lån och förskott är under avveckling och i regel avser
obetydliga belopp anser jag inte att några nämnvärda olägenheter föranleds
härav.

Avförande ur fastighetsboken av uppenbarligen betydelselösa anteckningar.
Enligt gällande lagstiftning skall vid uppläggande av ny fastighetsbok
eller vid överförande av fastighet till nytt upplägg i fastighetsboken inte tas
med sådana inskrivningar som uppenbarligen saknar betydelse. I dessa fall
sker alltså en viss utrensning av betydelselösa inskrivningar. Däremot finns
det i gällande rätt inga bestämmelser som ger möjlighet att ur fastighetsboken
avföra en inskrivning som saknar betydelse.

Som kommittén anfört är det ofrånkomligt att inför en eventuell omläggning
till ADB inom inskrivningsväsendet systematiskt genomgå fastighetsböckerna
i syfte att avföra betydelselösa inskrivningar. En sådan genomgång
synes inte lämpligen böra påbörjas redan på detta stadium. Frågan får tas
upp när ställning tas till spörsmålet om användning av ADB på inskrivningsväsendets
område. I det sammanhanget får närmare övervägas vilka

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 29

författningsbestämmelser som behövs för att uppenbarligen betydelselösa
inskrivningar skall kunna avföras ur fastighetsböckerna.

I ett särskilt avseende kan det emellertid vara motiverat att redan nu föra
in bestämmelser som medger att betydelselöst material rensas ut ur böckerna.
Kommittén föreslår att bestämmelsen i 19 kap. 22 § det remitterade förslaget
till jordabalk skall upphöjas till lag utan dröjsmål. Bestämmelsen innebär
att sådan anteckning i fastighetsbok eller tomträttsbok som uppenbarligen
inte längre är av betydelse får avföras. Det är således fråga om avförande
bara av anteckningar och inte inskrivningar av rättigheter.

Jag delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att ifrågavarande
bestämmelse är av stort värde som ett led i de fortlöpande rationaliseringssträvandena
och att ändringen redan nu bör genomföras. Uppenbart
betydelselösa anteckningar bör avföras så snart de aktualiseras i samband
med handläggningen av visst inskrivningsärende. I övrigt bör nu förevarande
anteckningar avföras så snart som arbetsförhållandena medger det.

En viktig fråga som uppmärksammats under remissbehandlingen är vilken
verkan ett avförande av anteckning ur fastighetsboken har. Motsvarande
fråga uppmärksammades av lagrådet vid tillkomsten av 5 § i 1932 års lag
om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Enligt denna paragraf
skall inskrivning som uppenbarligen saknar betydelse inte överföras till ny
fastighetsbok. Lagrådet uttalade att underlåtenhet att överföra inteckning
inte verkar som en dödning samt tilläde att motsvarande torde gälla beträffande
annan inskrivning. Upptäcks dylikt fel bör naturligtvis inskrivningsdomaren
omedelbart avhjälpa detsamma (NJA II 1932 s. 172). Jag anser att
den av lagrådet uttalade meningen bör äga tillämpning även beträffande anteckning
som avförs med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen. Om en
anteckning felaktigt avförts skall således ny anteckning göras om felet
upptäcks.

Rättsförluster kan givetvis uppkomma i samband med att en anteckning
felaktigt avförs ur fastighetsboken, t. ex. för den som, sedan anteckningen
avförts, förvärvat äganderätt eller begränsad sakrätt till fastigheten. Det
bär under remissbehandlingen ifragasatts om inte staten borde vara ansvarig
i sådana fall. Jag vill i detta sammanhang erinra om att 19 kap. 19 § det remitterade
jordabalksförslaget innehåller bestämmelser om rätt till ersättning
av staten för förlust på grund av fel eller försummelse i fråga om
handläggning av eller beslut i inskrivningsärende. Riskerna för rättsförluster
i samband med att anteckning avförs med stöd av den nu föreslagna bestämmelsen
torde emellertid vara mycket små. Jag anser därför att det inte
finns anledning att nu införa särskilda ersättningsregler för detta begränsade
område, innan frågan om ersättningsskyldighet för fel eller försummelse
vid handläggning av inskrivningsärende i övrigt fått sin slutliga lösning.

Bestämmelsen om avförande från fastighetsboken av betydelselösa anteckningar
bör utformas som en ändring i lagen den 3 juni 1932 (nr 170)

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 3 avd. Nr 48

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden (inskrivningslagen).
Bestämmelsen får därigenom tillämpning på anteckning
inte bara i fastighetsbok utan även i tomträttsbok och vattenfallsrättsbolc.

Lagfart på rättsligen bestående tomt. Enligt 9 § LF är den som söker lagfart
på tomt skyldig att förete tomtkarta i lagfartsärendet. Uppgifter om tomtens
läge och storlek skall antecknas i fastighetsboken och enligt 11 § LF
även tas med i lagfartsbevis.

I det remitterade förslaget till jordabalk har nagra bestämmelser som
motsvarar nyss nämnda inte tagits upp. Som skäl härför åberopas att frågan
om bestämning av gränserna för tomt bör lösas inom fastighetsbildningslagstiftningen
(jfr remissprotokollet s. 585).

Bestämmelserna i 9 och 11 §§ LF torde numera sakna betydelse och därför
f. n. utgöra en onödig belastning på de redan hårt ansträngda inskrivningsavdelningarna.
Det finns därför anledning att redan i samband med nu
förevarande reformer slopa kravet på att tomtkarta skall företes vid ansökan
om lagfart på rättsligen bestående tomt och upphäva föreskriften att
tomtens läge och storlek skall anges i lagfartsbevis.

Motsvarande lagändring bör genomföras i fråga om inskrivning av tomträtt
och förande av tomträttsbok. Genom ändring i lagen om inskrivning av
tomträtt och vattenfallsrätt bör sålunda kravet på företeende av tomtkarta
upphävas liksom föreskriften att tomtens läge och storlek skall anges i beviset
om inskrivningen.

Lagrådet

Lagrådets yttrande över förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut innehåller följande.

Förslaget syftar till att inteckningar av angivet slag skall utrensas ur
fastighetsboken i den mån de inte längre är aktuella. För detta ändamål
åläggs rättighetshavarna en skyldighet att senast under år 1970 låta förnya
sina inteckningar om de vill bevara dem i kraft.

Ett preklusionsförfarande införs sålunda. Liksom all preklusion innefattar
det risker för rättsförlust till följd av förbiseende eller misstag. Visserligen
är det endast inteckningen som förfaller. Men verkningarna härav kan
i enstaka fall vara allvarliga nog, framför allt då den tidigare intecknade
fastigheten säljs innan rättighetshavaren hunnit föranstalta om ny inteckning.
Mot betänkligheter av denna art — som redovisats i remissprotokollet
— har man att väga angelägenheten av att inskrivningsväsendets verksamhet
underlättas och en övergång till ADB-system förbereds.

I fall då en inteckning — antingen den gäller i en eller flera fastigheter
_helt förlorat praktisk betydelse kan man räkna med att rättighetshavaren

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö år 1968 31

underlåter att förnya den. Härigenom kommer, utan arbetsbelastning för
inskrivningsväsendet, fastighetsbokföringen att befrias från en hel del icke
aktuella inteckningar. Enligt lagrådets mening föreligger icke sådana principiella
betänkligheter att ett åstadkommande på föreslaget sätt av denna
praktiska vinning skulle vara mindre tillrådligt.

Förslaget tar emellertid sikte även på fall då en inteckning som formellt
gällei i flera fastigheter i själva verket är aktuell endast i någon eller några
av dessa. Man vill här ernå att inteckningen skall upphöra att gälla i fastighet
som saknar betydelse för den intecknade rättigheten. Tanken är att
denna effekt skall inträda genom att förnyelsetvånget förknippas med en
skyldighet för rättighetshavaren att ange den eller de fastigheter i vilka
inteckningen skall förnyas. Den avsedda innebörden av 2 § andra punkten
i förslaget är därvid enligt uppgift att fastighetsregisterbeteckning skall anges
särskilt för varje sådan fastighet. Att observera är att effekten erhålls
endast om detta stadgande föranleder rättighetshavaren att utesluta sådana
fastigheter, i vilka han tror att inteckningen saknar betydelse.

Enligt lagrådets mening skulle eu regel av angivet innehåll medföra eu
alltför tyngande börda för de enskilda, framför allt för dem som inte har
mera omedelbar tillgång till erforderlig sakkunskap. Härtill kommer att
det kan betvivlas om en sådan lagstiftningsåtgärd skulle medföra den avsedda
effekten. Dessa synpunkter — närmast hänförande sig till inteckning
som till följd av fastighetsdelning efter inteckningens beviljande kommit
att gälla i flera fastigheter — skall lagrådet utveckla i det följande.

I remissprotokollet har icke närmare utförts hur det är tänkt att rättighetshavaren
kommer att förfara för att fullgöra den specificerade förnyelseskyldigheten
och vad han har för möjlighet alt skaffa sig tillförlitlig upplysning
om de olika fastigheter som kan komma i fråga och om deras betydelse
i förhållande till den intecknade rättigheten. Tankegången synes emellertid
vara att rättighetshavaren gör klart för sig var rättigheten utövas och
vilka fastigheter som berörs därav. Tydligen kan detta stundom möta betydande
svårigheter. Viss hjälp med enklare utredning torde han kunna få
under hand från inskrivningsdomarens sida eller från vederbörande lantmäterikontor
eller mätningsman. Någon mera krävande arbetsinsats är det
dock icke meningen att han skall kunna påkalla i denna form. Enligt uppgifter
som lagrådet erhållit kan emellertid mera ingående utredning i detta
avseende begäras hos vederbörande lantmätare eller mätningsman, ehuru
någon skyldighet för denne att stå till tjänst härmed inte finns uttryckligen
stadgad. Förutom att utredningen givetvis icke har någon annan verkan än
en privat sadan, är att märka att den torde kunna medföra jämförelsevis
betydande kostnad för den enskilde rättighetshavaren och att det synes
kunna befaras att det arbetstyngda lantmäteriet inte skall ha möjlighet att
före 1970 års utgång hinna med alla dylika undersökningar, vilka anses
vara av lägre angelägenhetsgrad.

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Man synes i remissprotokollet utgå från att rättighetshavarna i eget intresse
skall vilja föranstalta om undersökning för att kunna utrensa betydelselösa
fastigheter. Det skall icke bestridas att en sådan inställning kan
göra sig gällande. Vanligare torde emellertid bli att rättighetshavaren väljer
en annan utväg, som är säkrare, enklare och billigare. Av praktiska skäl
kommer sålunda troligen ett mera formellt betraktelsesätt att anläggas av
rättighetshavarna och utgångspunkten fattas så att det gäller att hindra
att inteckningen förfaller. Inteckningens innehavare, som ju ej med säkerhet
vet, om och hur den intecknade fastigheten kan ha delats, har enligt 7 §
första stycket kungörelsen den 25 februari 1921 möjlighet att hos inskrivningsdomaren
begära äganderättsbevis, upptagande varje nybildad egendom.
Avgiften för sådant bevis är för närvarande tio kronor. Det ligger nära
till hands att tänka sig att rättighetshavaren finner det för sitt intresse tillräckligt
att i ansökan om förnyelse helt enkelt ange de fastigheter som
äganderättsbeviset upptar, och detta så mycket hellre som han då kan vara
säker på att icke någon fastighet av betydelse blir utelämnad. I fall av denna
typ förfelas alltså lagstiftningens syfte och inskrivningsväsendets arbetsbelastning
ökas.

Här må inskjutas ett påpekande rörande förslagets rättsliga konstruktion
på en särskild punkt. Enligt förslaget är det vid ansökningen om förnyelse
som det skall anges i vilka fastigheter inteckningen skall förnyas. Sker icke
så, lär ansökningen icke kunna förklaras vilande utan skall avslås. Avslag
utgör visserligen icke hinder för ny ansökan men ett avslag som meddelas
när preklusionsfristen är nära att utlöpa kan lätt medföra att förnyelse icke
får ske.

I enlighet med det anförda anser lagrådet att ansökan icke skall behöva
hänföra sig till viss eller vissa fastigheter. I stället bör — på liknande sätt
som tidigare gällde för fordringsinteckning — ansökan avse inteckningens
förnyande. Rättighetshavaren, ehuru icke skyldig att ange några fastigheter,
bör dock ha rätt att begära förnyelse i endast viss eller vissa av de intecknade
fastigheterna. Härigenom skulle man kunna utnyttja det intresse
att utrensa inaktuella fastigheter som anses vara för handen hos en del rättighet
shavare. — I anslutning till det nu sagda må anmärkas en konsekvens
som är förhanden såväl med lagrådets lösning som med förslaget. Sker i
fråga om avkomsträtt en endast partiell förnyelse medför detta att avkomsträtten
jämlikt 54 § sista stycket jämfört med 33 § inteckningsförordningen
icke kan göras gällande till sitt fulla belopp i de fastigheter vari inteckningen
kommer att kvarstå. Såsom departementschefen anfört torde emellertid
flertalet ifrågakommande avkomsträtter vara av beskaffenhet att kunna
avföras ur fastighetsböckerna. Den anmärkta konsekvensen synes därför,
praktiskt sett, knappast behöva befaras föranleda rättsförluster.

Det kan sättas i fråga om med en sådan begränsning av reformen som
här angivits vinsterna blir så betydande att införande av förnyelsetvång

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr i8 år 1968

skall vara motiverat. Utredningsmaterialet lämnar ej grundval för bedömande
härav. Lagrådet har emellertid trott sig kunna utgå från att den
avlastning som kommer att inträda för inskrivningsväsendet blir av tillräcklig
vikt.

Biträdes lagrådets angivna uppfattning kan ändring av lagtexten ske på
exempelvis följande sätt. Andra stycket i 1 § erhåller följande avfattning:
»Besvärar inteckningen flera fastigheter, må den förnyas i fråga om endast
någon eller några av dem. Inteckningen förfaller beträffande fastighet i
vilken den ej förnyas.» Och lydelsen av 2 § andra punkten anges sålunda:
»Därvid skall inteckningshandlingen företes eller uppgift lämnas om inteckningen.
»

Godtages icke vad sålunda förordats, vill lagrådet framhålla att därest
man i enlighet med förslagets uppgivna innebörd avser att införa skyldighet
att ange registerbeteckning för varje fastighet, lagtexten lämpligen bör
förtydligas.

Avslutningsvis må erinras om att vissa risker för rättsförluster ju är
för handen och att de kvarstår, ehuru i mindre omfattning, även med lagrådets
lösning. Det torde få förutsättas att särskilda åtgärder vidtages för
att lämna allmänheten erforderliga upplysningar om den nya lagstiftningen.

Beträffande lagrådets yttrande i övrigt hänvisar utskottet till propositionen
s. 84—87.

Departementschefen vid anmälan av lagrådets yttrande

Vid anmälan av lagrådets yttrande uttalade föredragande departementschefen
bl. a. följande.

Beträffande förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut kritiserar lagrådet bestämmelsen i 2 §
att ansökan om förnyelse skall innehålla uppgift om den eller de fastigheter
i vilka inteckningen skall förnyas. Bestämmelsen skulle enligt lagrådets
mening medföra en alltför tyngande börda för de enskilda, vartill kommer
att det enligt lagrådets uppfattning kan betvivlas om bestämmelser kommer
att medföra den avsedda effekten, nämligen att inteckningar kan avföras
från fastigheter, där de saknar betydelse.

Som jag har anfört remissen torde ifrågavarande bestämmelse medföra
att om inteckningar besvärar mer än en fastighet, viss utredning regelmässigt
måste ske för att den eller de fastigheter som avses med förnyelsen skall
kunna anges. Ofta blir dock utredningsarbetet av enkel beskaffenhet. Om
rättighetens utövning — som vanligen torde vara fallet — är lokaliserad till
visst område, är det tillräckligt att undersöka i vilken eller vilka fastigheter
området vid tidpunkten för förnyelseansökan ingår och inskränka ansö -

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

kan. till sadan fastighet. Kn sadan undersökning kan lätt utföras med
hjälp av den ekonomiska kartan. I de områden där sådan karta finns är
den tillgänglig på alla lantmäterikontor. Kartan hålls där aktuell med avseende
på fastighetsindelningen. I sådana fall då det krävs en närmare
utredning angående fastighetsbildningen efter inteckningens tillkomst och
sökanden saknar omedelbar tillgång till behövlig sakkunskap bör inskrivningsdomaren
och övrig personal på inskrivningsavdelningarna i största
möjliga utsträckning biträda med råd och upplysningar. Utredningskravet
kan vid sådant förhållande enligt min mening inte anses bli alltför betungande
för den enskilde.

Även när det gäller frågan, om bestämmelsen kan väntas få åsyftad effekt,
har jag annan uppfattning än lagrådet. Det bör understrykas att det
stora flertalet inteckningsförnyelser torde komma att avse kraftledningsservitut,
Beträffande dessa fionns all anledning räkna med att ledningsinnehavarna,
med den lydelse det remitterade förslaget fått, kommer att begränsa
förnyelseansökningen till sådana fastigheter som direkt berörs
a\ servitutet. I många fall torde vidare förhållandena vara sådana att
det ställer sig fördelaktigast från utredningssynpunkt att direkt inrikta
utredningen på de fastigheter som berörs av rättigheten.

I fråga om kraftledningsservituten, vilka som nämnts representerar flertalet
bland de servitut som kommer att förnyas, skulle inte mycket vara
Minnet med förnyelselagstiftningen om förnyelseansökningen, som lagrådet
har föreslagit, finge avse förnyelse av viss inteckning utan krav på angivande
av den eller de fastigheter i vilka inteckningen skall förnyas.

Kravet att fastighet, i vilken inteckning förnyas, skall anges i ansökan
torde i praktiken ytterst sällan komma att föranleda avslag på förnyelseansökningen.
Jag förutsätter att inskrivningsdomarna, på sätt regelmässigt
sker i Övriga inskrivningsärenden, bereder sökanden tillfälle att under hand
avhjälpa brister i ansökningen.

På grund av det anförda vidhåller jag det remitterade förslagets bestämmelse
om att ansökan skall innehålla uppgift om den eller de fastigheter i
vilka inteckningen skall förnyas. Jag anser det inte nödvändigt att i lagtexten
föreskriva att fastighet skall anges med registerbeteckning. I modern
lagstiftning betyder fastighet, om inte annat framgår, registerfastighet. Med
registerfastighet avses sådan fastighet som skall registreras. Det vanliga
sättet att ange en fastighet är att använda dess registerbeteckning. Alla fastigheter
är dock inte registrerade och i sådana fall måste fastigheten anges
på annat sätt än med registerbeteckning. Det torde få ankomma på inskrivningsavdelningarnas
personal att i samband med att förnyelse söks
tillhandagå med upplysningar om fastighets rätta beteckning i fall när sökanden
saknar kännedom därom.

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1968

35

Motionerna

I motionerna I: 950 av herrar Ernulf och Skärman samt II: 1208 av herrar
Nyberg och Tobé anför motionärerna till stöd för sina yrkanden följande.

I proposition nr 89 föreslås bl. a. att inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
eller servitut som är minst 50 år gamla skall förfalla om de inte
förnyas. Det förefaller rimligt att en sådan utsortering företas inför övergången
till ADB vid fastighetsregistreringen. Det föreligger dock i detta
sammanhang avsevärda risker för rättsförluster för enskilda. Vi föreslår
därför att man företar en omfattande publicering av de nya reglerna. På
vissa punkter tycks lagtexten inte vara tillräckligt genomtänkt. Vi föreslår
därför vissa förtydliganden.

I propositionen föreslås att tidsfristen inom vilken ifrågavarande inteckningar
skall förnyas skall gå ut i december 1970 och alltså omfatta två och
ett halvt år. Denna frist kan förefalla betryggande men svårigheter kan uppstå
för vissa inteckningshavare. Särskilt gäller detta inteckningar för rätten
att dra ledningar och vägar. Äganderättsförhållandena torde ofta ha ändrats
så mycket under de mer än 50 år som gått sedan inteckningen gjordes att
det kan vara ett mycket tidskrävande arbete att utröna över vilken fastighet
stolparna faktiskt står. Vi förutsätter att Kungl. Maj :t kommer att föreslå
förlängning av fristen om det visar sig erforderligt.

I 1 § i den föreslagna lagen anges att om inteckningen besvärar flera fastigheter
och förnyas endast beträffande någon eller några av dessa fastigheter,
förfaller inteckningen beträffande de övriga fastigheterna. Ur principiella
synpunkter ligger det närmast till hands att även i detta fall verkningarna
beträffande inteckningsrätten inträder. Lagtexten ger dock närmast
vid handen att inteckningen skulle förfalla beträffande de övriga fastigheterna
vid den tidpunkt den förnyas för någon eller några fastigheter.
Lagtexten bör här förtydligas.

Ett särskilt problem uppkommer i de fall där en fastighet vari inteckning
förnyats blir föremål för delning. Tydligt är att inteckningen bör gälla
även i sålunda nybildad fastighet. Detta framgår dock ej klart av den föreslagna
lagtexten. Ett förtydligande är önskvärt. Det torde vara uppenbart
att förevarande lagförslag innebär stora risker för rättsförluster framför
allt för enskilda personer. Det är därför nödvändigt att ge omfattande och
lättfattlig publicitet åt lagändringen. Riksdagen bör uttala som sin mening
att så skall ske.

I motionerna I: 951 av herrar Sveningsson och Kaijser samt 11: 1207 av
fru Kristensson m. fl. framhålles till stöd för motionsyrkandena bl. a. följande.

Enligt gällande inskrivningsregler står en inteckning för nyttjanderätt,
avkomsträtt eller servitut i regel kvar i fastigheten till dess den dödas.
Dödning kan ske bara på begäran av rättighetshavaren eller i vissa fall
fastighetsägaren. Förekomsten av inaktuella inteckningar av förevarande
slag utgör en betydande belastning på inskrivningsarbetet och medför olägenheter
även för fastighetsomsättningen och kreditgivningen. Den föreslagna
utrensningen kan därför ur praktiska synpunkter anses önskvärd.

Åtskilliga betänkligheter från principiella utgångspunkter eller från rättssäkerhetssynpunkter
kan dock anföras mot förslaget.

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

Skyddet för en intecknad begränsad sakrätt måste anses innefatta också
den förmånen att rättighetshavaren inte skulle behöva vidtaga särskild åtgärd
för att vara bevarad vid sin rätt. Såsom Föreningen Sveriges häradshövdingar
framhåller i sitt remissyttrande är förslaget »inte möjligt att
förena med rättstraditioner inom svensk civillagstiftning. Innehavare av rättighet
kan vidare med fog anse det stötande att han ålägges kostnader och
utredningar uteslutande för att bereda en statlig verksamhet lättnader i
arbetsbördan».

Den allvarligaste invändningen mot förslaget är dock den stora risken för
rättsförluster. Preldusionen kan sålunda leda till att rättigheter som är väsentliga
för en fastighets funktionsduglighet försvinner, i vissa fall också
med nedsättning av fastighetsvärdet som följd. Särskilt ägare av mindre
bostads- eller fritidsfastigheter, som inte har samma förutsättningar som
t. ex. kraft- och elverksföretag att bevaka sina rättigheter eller hålla sig underrättade
om ändringar i lagstiftningen, kan genom att försumma förnyelsen
gå miste om rättigheter som är av stor vikt för fastighetens användning.

Skall ett lagförslag av förevarande slag kunna godtagas måste förslaget
vara så utformat att bestående rättsförhållanden inte påverkas i vidare
mån än som är motiverat med hänsyn till de fördelar som står att vinna. Depai
tementschefens förslag fyller enligt vår uppfattning inte dessa förutsättningai.
Däremot utgör lagradets förslag till ändringar en lösning som vi anser
kan accepteras.

Lagrådet anser i sitt yttrande att ansökan om förnyelse icke skall behöva
hänföra sig till viss eller vissa fastigheter. Lagrådet fortsätter:

»I stället bör pa liknande sätt som tidigare gällde för fordringsinteckning
— ansökan avse inteckningens förnyande. Rättighetshavaren, ehuru
icke skyldig att ange några fastigheter, bör dock ha rätt att begära förnyelse
i endast viss eller vissa av de intecknade fastigheterna. Härigenom skulle
man kunna utnyttja det intresse att utrensa inaktuella fastigheter som anses
vara för handen hos en del rättighetshavare ...

Det kan sättas i fråga om med en sådan begränsning av reformen som
här angivits vinsterna blir sa betydande att införande av förnyelsetvång
skall vara motiverat. Utredningsmaterialet lämnar ej grundval för bedömande
härav. Lagrådet har emellertid trott sig kunna utgå från att den avlastning
som kommer att inträda för inskrivningsväsendet blir av tillräcklig
vikt. ö

Biträdes lagrådets angivna uppfattning kan ändring av lagtexten ske på
exempelvis följande sätt. Andra stycket i 1 § erhåller följande avfattning:
''Besvärar inteckningen flera fastigheter, må den förnyas i fråga om endast
någon eller några av dem. Inteckningen förfaller beträffande fastighet i vilken
den ej förnyas.’ Och lydelsen av 2 § andra punkten anges sålunda:
''Därvid skall inteckningshandlingen företes eller uppgift lämnas om inteckningen’.
»

Vi biträder lagrådets ovan redovisade synpunkter och förslag till ändringar
i lagtexten.

Vi vill slutligen framhålla nödvändigheten av att speciella åtgärder vidtages
för att sprida kännedom om den nya lagstiftningen. På vad sätt detta
skall ske bör ankomma på Ivungl. Maj :t att avgöra. Vi vill dock peka på möjligheten
av annonser i dagspress samt meddelanden i radio och TV.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

37

Utskottet

I propositionen föreslås, såvitt nu är i fråga, olika reformer inom lagfarts-
och inteckningslagstiftningen och beträffande fastighetsbokföringen.
Syftet med förslagen är att förenkla arbetet på inskrivningsavdelningarna
vid de allmänna underrätterna och att underlätta en eventuell övergång till
automatisk databehandling inom inskrivningsväsendet. Det från principiell
synpunkt viktigaste förslaget går ut på att alla inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, vilka beviljats före en viss tidpunkt eller
som vilandeförklarats före samma tidpunkt och ej därefter beviljats, skall
fornyas mom viss frist. Om förnyelse inte sker i rätt tid förfaller inteckningen.
Till detta förslag återkommer utskottet nedan. Vidare föreslås att
i nyttjanderättslagen och servitutslagen skall införas bestämmelser om verkan
på nyttjanderätt och servitut av att fastighet delas. Om rättighetens
utövning är lokaliserad till visst område, får enligt förslaget en delning av
fastigheten den verkan att rättigheten upphör att besvära fastighet, som inte
omfattar någon del av området. Flera av de övriga förslagen gäller olika
anteckningar i fastighetsböckerna, t. ex. om avdikningslån och frälseräntor.
Bl. a. föreslås att inskrivningsdomaren skall få befogenhet att avföra
betydelselösa anteckningar i fastighetsboken. Enligt förslaget till ändring i
lagfartsförordningen slopas kravet på att tomtkarta skall företes när lagfart
första gången söks på rättsligen bestående tomt. Motsvarande ändring
föreslås i fråga om inskrivning av tomträtt i sådan tomt. De nya bestämmelserna
föreslås träda i kraft den 1 juli 1968.

Den livliga byggnadsverksamheten och ökande fastighetsbildningen under
senare år har medfört en kraftig stegring av antalet inskrivningsärenden
och gravationsbevis vid domstolarnas inskrivningsavdelningar och eu
stark påfrestning på inskrivningsväsendet i dess helhet. Trots personalförstarknmgar
och nya tekniska hjälpmedel har det på många håll förelegat
svårigheter att bemästra situationen och besvärande balanser har inte kunnat
undvikas. Mot denna bakgrund ser utskottet med tillfredsställelse, att
förslag nu framlagts i syfte att underlätta arbetet på inskrivningsavdelningarna.
Mer ingripande åtgärder för att på längre sikt lösa de föreliggande
missförhållandena måste såsom departementschefen framhåller anstå
till dess inskrivningskommitténs arbete avslutats och den nya jordabalken
tratt i kraft. De framlagda förslagen är enligt utskottets mening i
huvudsak väl avvägda. I det följande upptar utskottet därför till närmare
behandling endast de spörsmål som berörs i de i ämnet väckta motionerna.

Samtliga motioner gäller förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut. Som ovan nämnts åläggs
rättighetshavarna enligt förslaget en skyldighet att låta förnva sådana inteckningar
om de vill bevara dem i kraft. I första stycket av 1 § ges sålun -

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

da den regeln att inteckning av nämnt slag, som beviljats före den 1 januari
1918, förfaller sista inskrivningsdagen 1970 om den inte förnyas efter ansökan
i viss ordning. Andra stycket av samma paragraf behandlar det fall
att sådan inteckning besvärar flera fastigheter och förnyas i fråga om endast
någon eller några av dem. I sådant fall förfaller inteckningen beträffande
den eller de övriga fastigheterna. Beträffande förfarandet stadgas i
2 § att ansökan om förnyelse skall göras hos inskrivningsdomaren senast
sista inskrivningsdagen 1970. Därvid skall uppgift lämnas om inteckningen
och den eller de fastigheter i vilka inteckningen skall förnyas. Enligt motiven
är det avsett att varje sådan fastighet skall anges med registerbeteckning.

I motionerna I: 950 av herrar Ernulf och Skärman samt II: 1208 av herrar
Nyberg och Tobé hemställes om vissa förtydliganden av lagtexten till
1 §. Motionärerna framhåller sålunda att utformningen av andra stycket
närmast ger vid handen att inteckning som besvärar flera fastigheter men
förnyas endast i någon eller några av dem skulle förfalla beträffande de
övriga fastigheterna redan vid tidpunkten för förnyelsen, vilket emellertid
enligt motionärerna inte torde vara avsett. Vidare framgår enligt motionärernas
mening inte klart av lagtexten att inteckning som förnyats i viss
fastighet skall gälla också i sådan fastighet som efter förnyelsen bddats
genom delning av förstnämnda fastighet.

I motionerna I: 951 av herrar Sveningsson och Kaijser samt II: 1207 av
fru Kristensson in. fl. kritiseras framför allt bestämmelsen i 2 § att ansökan
om förnyelse skall innehålla uppgift om den eller de fastigheter i vilka
inteckningen skall förnyas. Bestämmelsen skulle enligt motionärernas mening
medföra alltför stora risker för rättsförluster och en alltför tyngande
börda för de enskilda, vilka olägenheter inte uppvägs av de fördelar som
står att vinna med förslaget. Motionärerna anser det också principiellt oriktigt
att en rättighetshavare skall behöva vidtaga särskilda åtgärder för att
vara bevarad vid sin rätt. Motionärernas hemställan innebär att lagtexten
— i enlighet med ett av lagrådet i denna del framlagt förslag — ändras så
att ansökan om förnyelse inte skall behöva hänföra sig till viss eller vissa
fastigheter utan avse inteckningens förnyande. Rättighetshavaren föreslås
dock få rätt att begära förnyelse i endast viss eller vissa av de intecknade
fastigheterna.

I bägge motionsparen hemställes dessutom att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla om åtgärder för att sprida kännedom om den
nya lagstiftningen.

Vad först gäller motionerna I: 951 och II: 1207 är det givet att det föreslagna
preklusionsförfarandet innebär vissa risker för rättsförluster och
även kan te sig mindre tilltalande från principiell synpunkt. Olägenheterna
måste emellertid vägas mot de fördelar som står att vinna. Utskottet vill har
endast understryka några omständigheter av betydelse. Det är inte rättig -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968 39

heten som sådan utan endast inteckningen som förfaller vid underlåten förnyelse.
En stor del av de inteckningar som berörs av förslaget torde avse
rätt att anlagga och behålla tele- och kraftledningar. Beträffande dessa finns
det all anledning att räkna med att ledningshavarna — som regel tele- eller
vattenfallsverket eller enskilda eller kommunala kraft- eller elverksföretag
— kommer att bevaka sina intressen. För enskilda personer torde utredningsarbetet
då det gäller rättigheter av praktisk betydelse i regel icke bli
alltför komplicerat. I sådana fall då det krävs en närmare utredning angående
fastighetsbildningen efter inteckningens tillkomst bör erforderlig
hjälp kunna fås på lantmäterikontor eller inskrivningsavdelning. Risken för
rättsförluster kan begränsas genom information till allmänheten om den
nya lagstiftningen. Mot nu angiven bakgrund anser utskottet hinder inte
möta mot en lagstiftning, där förnyelseplikten begränsats till att gälla inteckningar
som är äldre än 50 år. Härutöver må beträffande motionärernas
ändringsförslag anföras att ett bifall därtill sannolikt skulle — med hänsyn
till kraftledningsservitutens dominerande roll bland de rättigheter som
kan förväntas bli förnyade — föranleda en så kraftigt minskad effekt att det
kan ifrågasättas om lagstiftningens genomförande skulle vara motiverat.

På nu anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna I- 951 och
II: 1207.

Vad härefter gäller moti°nerna I: 950 och II: 1208 må först framhållas
att en påföljd av underlåten förnyelse inte bör inträda så länge fristen att
ansöka om förnyelse löper. Även i det fall att en inteckning besvärar flera
fastigheter och förnyas endast i någon eller några av dem bör sålunda förfallopafoljden
inträda först när förnyelsefristen har gått ut. Även om detta,
som motionärerna framhåller, inte med bestämdhet kan utläsas av lagtextens
ordalydelse, bör det dock anses ligga i sakens natur, och den föreslagna
lagtexten kan icke heller anses utesluta en sådan tolkning. Någon ändring
av texten får därför inte anses behövlig.

Beträffande den andra av motionärerna angivna situationen, nämligen
den att en fastighet vari inteckning förnyats blir föremål för delning, kan
erinras om att som allmän regel torde gälla att en nyttjanderätt eller ett
servitut inte påverkas vid delning av den fastighet i vilken rättigheten har
upplåtits; rättigheten gäller efter delningen i var och en av de nybildade
fastigheterna. Mot denna bakgrund och då rättighetshavaren icke skäligen
bör åläggas att hålla sig underrättad om delningsåtgärder mellan förnyelsen
och fristens utgång bör någon förfallopåföljd icke inträda beträffande sådan
fastighet som efter förnyelsen utbrutits ur den fastighet, vari inteckningen
förnyats. Med den tolkning, som här ovan angivits beträffande tidpunkten
för förfalloeffektens inträde, synes även denna innebörd kunna
utläsas av den föreslagna lagtexten. Inteckningen skall sålunda — vid fristens
utgång förfalla endast i de fastigheter som den besvärade vid förnyelsen
och som ej omfattas av förnyelseåtgärden. Därjämte skall den givet -

40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 45 år 1968

vis förfalla beträffande fastigheter, vilka senare utbrutits från fastighet
som enligt vad nu sagts drabbas av förfallopåföljden.

Vad slutligen gäller det i bägge motionsparen framställda önskemålet om
åtgärder för att sprida kännedom om den nya lagstiftningen har utskottet
ovan framhållit att en dylik information kan minska risken för rättsförluster.
Utskottet vill kraftigt understryka detta uttalande. Det är enligt utskottets
mening synnerligen angeläget att den fara som onekligen föreligger
för att förnyelseskyldigheten inte uppmärksammas blir i all tänkbar utsträckning
undanröjd. Även om det inte torde vara realistiskt att söka nå
varje rättighetshavare som berörs av lagstiftningen med en personlig underrättelse,
torde dock den moderna informationstekniken ge sådana möjligheter
att antalet fall där väsentliga värden går förlorade bör kunna begränsas
till ett minimum. I första hand synes tidningar, broschyrer och
etermedia böra anlitas. De närmare formerna torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att bestämma. Vad utskottet anfört i denna del bör ges Kungl. Maj :t
till känna.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen med avslag på motionerna 1: 950 och
II: 1208 samt I: 951 och II: 1207, såvitt däri yrkats ändrad
lagtext, antager det i propositionen framlagda förslaget till
lag om förnyelse av vissa inteckningar för nyttjanderätt, avkomsträtt
och servitut;

B. att riksdagen antager de i propositionen under 2)—
11) angivna lagförslagen; samt

C. att riksdagen i anledning av ovan nämnda motioner
giver Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört rörande
information om den nya lagstiftningen.

Stockholm den 9 maj 1968

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson (fp), Göran Karlsson
(s)*, Svante Kristiansson (s)*, Erik Jansson (s)*, Åkesson (fp) och Hansson
(s);

från andra kammaren: herrar Levin (s)*, Nyberg (fp), fru Torbrink
(s)*, herrar Ekström i Iggesund (s), From (fp)*, Hammarberg (s) och
Josefson i Arrie (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

41

Reservation

Vid A i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson (fp), Åkesson (fp), Nijberg (fp) och From (fp),
vilka ansett

dels att det avsnitt av utlåtandet under rubriken Utskottet, som börjar
med orden »Vad härefter» och slutar med orden »av förfallopåföljden»,
bort ha följande lydelse:

Vad härefter---(lika med utskottet)---gått ut. Detta kan

icke tydligt utläsas av lagtexten. Enligt utskottets mening bör lagtexten ge
klart uttryck för angivna innebörd av bestämmelsen. Lagtexten bör därför
ändras så, att i 1 § andra stycket efter orden »förfaller inteckningen» inskjutes
orden »nämnda inskrivningsdag».

Beträffande den---(lika med utskottet)---inteckningen för nyats.

Genom det förtydligande som ovan förordats beträffande tidpunkten
för förfalloeffektens inträde, synes denna innebörd kunna utläsas av lagtexten.
Inteckningen skall----(lika med utskottet) —--av för fallopåfölj

den.

dels att utskottet bort hemställa

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 950 och II:
1208 samt med avslag på motionerna I: 951 och II: 1207,
såvitt däri yrkats ändrad lagtext, antager det i propositionen
framlagda förslaget till lag om förnyelse av vissa inteckningar
för nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut med
den ändringen att 1 § erhåller följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

1

Inteckning som-------

Besvärar inteckningen flera fastigheter
och förnyas den i fråga om
endast någon eller några av dem,
förfaller inteckningen beträffande
den eller de övriga fastigheterna.

(Utskottets förslag)

-i 2 §.

Besvärar inteckningen flera fastigheter
och förnyas den i fråga om
endast någon eller några av dem,
förfaller inteckningen nämnda inskrivningsdag
beträffande den eller
de övriga fastigheterna.

MARCUS BOKTR. STHLM 1968 680032